Samtidigt, och trots att jag själv har fyra barn, så kan jag inte påstå att jag vet hur barn tänker eller vad de vill ha. Barndomen är hjälplöst förbi och lekarna är lekta. Det enda jag kan göra är skriva så jag själv tycker det är roligt. Kanske har jag mina pojkar i tankarna ibland, vad skulle de skratta åt eller tycka var bara too much? Men det funkar inte riktigt så. De är jättekritiska dessutom och orkar knappt kolla på mina böcker. Martin: Jeg har skrevet børnebøger næsten lige så længe som jeg har skrevet for voksne. Min første digtsamling udgav jeg i 2002 og min første billedbog i 2003. Jeg gør derhen hvor der er ’varmest’, skriver det jeg har lyst til at skrive, og særligt billedbøger tænker jeg faktisk som en form for poesi, det er ikke så forskelligt synes jeg... Mange er jo blevet forfattere fordi man selv har haft stærke læseoplevelser, og mange der har haft særligt stærke læseoplevelser har jo haft dem som børn... litteratur er litteratur, uanset hvem der læser det.
Linda, du har ju även skrivit och illustrerat egna bilderböcker. Hur skiljer sig de två arbetsprocesserna åt, när du illustrerar egen text och när du illustrerar andras? Linda: När jag skriver själv inbillar jag mig att jag har möjligheten att vara extra fri och experimentell men det uppstår förstås alltid en massa svårigheter som måste lösas och jag får ibland en hemsk skaparångest när jag tänker på alla beslut som måste tas. Möjligheterna är oändliga och det kan kännas ensamt. Samtidigt är det en alldeles oslagbar känsla då man lyckas lösa de där problemen och plötsligt har flyt och till och med lyckas slutföra berättelsen. Mycket tack vare min inspirerande och stöttande förläggare Sara Ehnholm Hielm. När jag tar mig an någon annans text gör jag det för att jag känner starkt för berättelsen och vet att det kommer att vara alldeles fantastiskt att få vistas i den under den långa tid det tar att illustrera (åtminstone under långa stunder, det är alltid något som är utmanande). 257
