läsning p gallery

ADVERTORIAL I SAMARBETE MED ÖN, LIVET PÅ MALLORCA

En blek vintersol silar sitt ljus över de blanknötta stentrottoarerna i Palmas gamla kvarter. Matthias van Arkel har rest hit från Stockholm för att planera sin kommande utställning Baroque på P Gallery i Placa Cort.

Utställningen är Matthias van Arkels första i Spanien. P Gallerys lokal är tajt, stram, vacker. Jag frågar varför han valt att döpa sin utställning till Baroque.

– Jag har alltid känt en dragning till bitar av barocken. Jag gillar möblerna, älskar Bachs musik och ramarna mer än målningarna från den tiden. Det nns en sorts svulstig tredimensionalitet i dem som jag känner mig nära besläktad med. Barock är någonting förryckt. Mina målningar är förryckta.

Matthias van Arkel är internationellt känd för sina egensinniga verk, uppbyggda av remsor av silikongummi. Tekniken har gjort det möjligt för honom att måla utan underlag. Varken glas, duk, ram eller vägg behövs för att hålla ihop målningen. Han beskriver själv remsorna av silikongummi som penseldrag som han rent fysiskt ly er in i målningarna. I bland är remsorna dubbelvikta, skurna, formade, hoprullade, ibland mer som tecknade streck.

När Matthias färgat gummiremsorna i valsen – de är mjuka som lera i det här skedet – börjar han bygga målningen i specialbyggda rektangulära plåtformar vars antal kan utökas och kombineras allt eftersom verket växer fram.

Färgerna tycks tränga ihop sig och veckla ut sig på en och samma gång. Ibland är det rörelsen som kommer i fokus. Inget står stilla i målningarna, saker pågår.

FÖRSTA GÅNGEN jag såg hans arbete kom jag att tänka på Edvard Munch, men också på Paul Cezanne och impressionism. Det nns något lätt, ödande, ibland nervigt som tycks stå i skarp kontrast till silikongummi som snarare för mina tankar till något massivt och industriellt.

Jag undrar hur han arbetar med färger och hur hans process startar?

– Om man skulle plocka ut vissa färgkombinationer som jag använder, så skulle de nog uppfattas som icke-vackra, men i sammanhanget tillför de något till uttrycket. Det som känns svårt och inte direkt estetiskt tilltalande kan ändå behövas i en målning. Jag börjar o a med en di us känsla; först av formatet och sedan av teknik och stil. Vill jag vara hög i färgen eller ligga lågt i gråskala? Och så dramatiken. Resten av processen är i hög grad intuitiv. En balans mellan kontroll och slump, säger Matthias.

MATTHIAS VAN ARKEL kom in som yngsta elev på Konstfack i Stockholm när han var arton och gick Målerilinjen i fem år. Däre er fortsatte han två år på Kungliga Konsthögskolan.

– Jag blev snabbt snitsig på själva måleriet, för snitsig, tyckte jag. Då försökte jag skapa svårigheter och motstånd för mig själv. Jag målade med knäna, ngrarna, vänsterhanden och allt möjligt. Just det började med att jag brutit höger handled, men de målningarna upplevde jag som mer auten- tiska och direkta på något sätt. Jag har experimenterat oerhört mycket med vad en målning kan vara. När jag hittade materialet plastilina, förde det mig vidare i min strävan att vara mer taktil i mitt måleri.

Det sker något med färgerna i det tredimensionella. De rör sig, påverkas av ljuset och djupet.

UNDER EN UTSTÄLLNING på Dunkers Kulturhus i Helsingborg, Sverige 2003, trä ade Matthias en man som visade sig vara gummifabrikant. Han tyckte att Matthias borde prova att arbeta i silikongummi och bjöd in honom till sin verkstad. Matthias tog mannen (Sven-Ingvar Olsson, ägare av Helsingborgs Gummifabrik) på orden och därifrån tog hans konstnärskap en ny väg, in i ett nytt material.

– Det sker något med färgerna i det tredimensionella. De rör sig, påverkas av ljuset och djupet. De smala silikontungorna är som små målningar i sig själva, inuti den stora målningen. Det nns en komposition även i dem. Den stora målningen är bostaden för många små målningar kan man säga.

På frågan om det nns någon egenskap i hans verk som han tycker gått människor förbi svarar han:

– Kanske det sensuella i så fall. Det är många veck, läppar, hud i mina verk och jag jobbar ju med händerna. Det är också en taktil upplevelse att ta på mina målningar, känna på dem. Silikonet är ju ganska mjukt, inte stelt och hårt som många tror. När jag har ateljébesök ser jag direkt vem som kan tänka sig att äga ett verk av mig. Det är en viss grupp som tar in med alla sinnen. De är ny kna, vill ta på tavlorna, blir taktila och ivriga. Man måste vara modig för att köpa ett av mina verk. När man hänger in dem i ett rum så påverkar de hela rummet.

– min uppväxt i Palma de Mallorca