Biblis 40

Biblis40 Cover.indd 1

07-11-25 14.11.47

Biblis nummer 40 vintern 2007/08 redaktör ingrid svensson

st föreningen biblis 10 år TS

3 Bokvännen och Biblis = sant! Tomas Lidman

13 Föreningen Biblis – lyckad men problematisk sammanslagning Gunnar Sahlin

20 Pocketboom?! Ingrid Svensson

23 Motstånd och estetik. Suhrkamp Verlag och studentrevolten 1965–75 Leif Thollander

35 Penguin Books Ulf Jacobsen

38 Rätten att berätta Thomas von Vegesack

47 Bokbindare Lars Wahlström berättar Ingrid Svensson

51 Att spara och gallra – en inblick i Elis Erikssons kompost Teddy Hultberg

61 Handskriften Rål. 139 in folio och Erik XIV:s Oratio de iniusto bello Magnus Karlsson

65 Ordning och reda bland Linnés egna skrifter Eva Abrahamsson

70 Nyheter & Noterat

72 Föreningen Biblis Omslag Helene Ripa

adress till fredrik cl:son wachtmeister frĂĽn kungl. akademien fĂśr de fria konsterna, 288 ad 1/8

tomas lidman

Bokvännen och Biblis = sant!

V

åren 1980 blev jag invald i Sällskapet Bokvännernas styrelse, på den plats som Gerd Einerstam lämnade. Som jag beskrivit i jubileumsboken till föreningens 50-årsjubileum, så stod Sällskapet inför vissa förändringar. Flera gamla trotjänare som i princip varit med sedan starten på 1940-talet lämnade sina uppdrag, en väsentlig föryngring av styrelsen var önskvärd och tidskriften behövde förnyas. Den som fick huvudansvaret för uppgiften blev den nye ordföranden, Strindbergsspecialisten och vice VD:n i Dagens Nyheter Carl Olof Sommar. Ett problem som snabbt visade sig var, att medan arbetet med Sällskapet under de föregående decennierna skötts professionellt, i den meningen att det funnits ett visst vinstintresse, så blev nu ledstjärnan idealitet. Samtliga nya ledamöter var verksamma i arbetslivet och fick ta av sin fritid för att få det att gå ihop. Den nye redaktören Jan Jerring fick ett mycket blygsamt belopp för sina viktiga insatser, i övrigt skedde allt på ideell grund.

Så såg situationen ut kring decennieskiftet 70/80. Det finns ingen an­ledning att här närmare beskriva utvecklingen senare under decenniet och under 90-talets första år. Sammanfattningsvis kan man säga att utgivningen av nya böcker sjönk alldeles påtagligt, från ca fyra, fem per år till en bok vartannat. Att producera en bok tog tid och det var inte många i styrelsen som kunde engagera sig i detta arbete. Tidskriften höll en jämn hög nivå vilket gjorde att medlemsantalet ändå i stort förblev oförändrat kring 1 400–1 500, om än sakta minskande. I början av 90-talet skedde dock en tydlig nedgång och när jag tillträdde som ordförande 1992 hade medlemsantalet sjunkit till ca 1 100.

3

Som ny ordförande…

Min egen analys var, att den negativa utvecklingen måste brytas om Sällskapet skulle finnas kvar i framtiden. Styrelsen blev återigen föremål för vissa förändringar och tidskriften, vars redaktörskap Jan Jerring lämnat några år tidigare (1988), måste moderniseras och få en delvis ny inriktning. Formgivaren och styrelseledamoten Håkan Lindström åtog sig att sätta upp en mall för tidskriften, som dock den nye redaktören hade svårt att verkställa och arbeta efter, vilket betydde att Håkan Lindströms intentioner aldrig kom att fullföljas.

Vi tillsatte en liten arbetsgrupp som fick i uppgift att komma med förslag till hur Bokvännen borde utformas i framtiden såväl vad gällde innehåll som utförande. I arbetsgruppen ingick nytillträdda styrelse­ ledamöter som Sigbjörn Ryö och Gunnar Sahlin och några äldre: Carl Olof Josephson, Janne Jerring och jag själv. Vi träffades i källaren i Sigbjörn Ryös trevliga antikvariat på Kungsholmen i Stockholm ett antal kvällar våren 1993 och smidde våra planer. Sedermera deltog också Lasse Forsberg och Magnus Palm i diskussionerna. Vi kom fram till att tidskriften för det första måste få en attraktiv och radikalt ny grafisk form där kvalitet och en genomtänkt estetik måste prägla utförandet. Vilken annan publikation representerar annars just dessa värden, frågade vi oss. För det andra måste innehållet bli mera professionellt.

Bokvännen måste återerövra gammal beprövad terräng: formgivning, bok- och bibliotekshistoria, boksamlande, bibliografi och en recensionsavdelning, och lämna författarporträtt och litteraturanalyser och ”fyndartiklar” till de många kulturtidskrifter som befann sig inom denna sfär. ”Back to basics”, med andra ord, var vad vi kom fram till. Vi ville också gärna se lite längre artiklar med karaktär; författarna skulle inte behöva sätta punkt efter tre sidor.

Det blev min uppgift att diskutera det nya konceptet med redaktören, Lars-Ove Pollack. Han förklarade att han inte kände sig som rätt person för att genomföra dessa idéer utan ställde sin plats till förfog­ ande. Han frånträdde sin befattning sommaren 1994. Vi stod då inför det faktum att vi inte hade någon omedelbar lämplig kandidat för uppdraget. Olika namn diskuterades. Det hela slutade med att Lasse Forsberg åtog sig uppdraget att stå för nyordningen. Lars var en hängiven antikvariatskund och boksamlare, tillika framgångsrik redaktör för tidningen Svenskt papper och en synnerligen välkänd person i media­ världen. Hans omfattande kontaktnät och förmåga att hitta viktiga 4

sponsorer kom väl till pass i projektets inledning. Styrelsen beslöt också att avsätta särskilda resurser, för att få en positiv start på arbetet. Lasse visade sig vara ett särdeles gott val och styrelsen följde med stor spänning den nya Bokvännens framväxt under våren och sommaren 1994.

Och så, i augusti, var arbetet klart och kunde presenteras för styrelsen.

Avslöjandet skedde suggestivt sida för sida på ett sätt som skulle kunna benämnas publicistisk strip-tease. Vi var verkligen imponerade. Med utstuderat raffinemang hade Lars tillsammans med formgivaren Johan Steen åstadkommit en helt ny tidskrift som delvis beaktade Håkan Lindströms ursprungliga idéer, men utvecklat dem vidare. Inte mycket fanns kvar av den gamla Bokvännen. Våra tankar och ambitioner från diskussionerna i Sigbjörn Ryös källare hade realiserats med total konsekvens. Alla var entusiastiska. Uppslutningen blev stor. Äntligen hände något!

Carl Olof Josephson förutspådde emellertid både negativa och positiva reaktioner bland medlemmarna men hans förhoppning var att ”nytillskottet av medlemmar skulle bli lika stort som bortfallet”. Själv anförde jag också vissa ekonomiska betänkligheter mot de stora kostnader som var förknippade med nyordningen, men Lars menade, att han lyckats förhandla sig till goda villkor på alla plan. Alla ville hjälpa till, sa han.

Bokvännen 425 Tanken var att Bokvännens nya profil skulle presenteras på en storslagen vernissage, och en sådan ägde också rum den 5 oktober på galleri Argo som då låg alldeles i början av Sturegatan och således ett stenkast från kb. Lokalen var alldeles full av folk – många hade jag aldrig tidigare sett på Sällskapets möten men det var Lars trendriktiga vänner som sågs flitigt i vimlet – men också många av våra gamla trotjänare bland antikvariaten, förlagsfolk och författare hade mött upp och lät sig väl smaka av vernissageutbudet.

Nu vidtog också ett febrilt marknadsföringsarbete som Lars skötte med stor kraft och kunnighet. Tidskriften gick i princip ut till samtliga bokhandlare i landet, samtliga antikvariat och de flesta stora dagstidningar, radio och TV. Utan överdrift kan man säga att Lars de första måna­derna arbetade nästan natt och dag med denna uppgift. Viss hjälp hade han av Sigge Ryö och några av oss andra.

Blev då det första numret bra – kan man så här i efterhand fråga 5

sig. Ansiktslyftningen till det yttre var dramatisk. Möjligen blev texten i vissa stycken lite svårläst då den valda stilgraden, framför allt i den avslutande miscellaneaavdelningen, var väl liten. Tanken från Lars sida var att sidorna skulle uppfattas som ”täta” och välfyllda men Bokvännens läsekrets hade ofta några år på nacken och styrkan i glasögonen räckte inte till. Lars hade också en idé om att tidskriften skulle fungera ungefär som en upptäcksfärd. Man skulle bläddra bland bidragen och ”upptäcka” överraskningar i textmaterialet. Hans tankar omsattes på så vis, att tidskiften inte fick någon innehållsförteckning. Nackdelarna med en sådan ordning var naturligtvis att det blev svårt att hitta eller återfinna ett bidrag, om man inte visste exakt var någonstans man sett det tidigare. Som biblioteksman förutsåg jag också stora svårigheter för den bibliotekarie som skulle indexera artiklarna. Kort sagt en ganska opraktisk lösning. Någon hade uppfattningen att formen blivit väl avancerad och hade en tendens att ”ta över” innehållet. De nya texterna var genomgående bra, även om de kvalitativt, vid närmare beskådande, inte skilde sig så mycket från dem som funnits tidigare i Bokvännen, och då framför allt under 1980-talet, även om Lasse Forsberg själv tyckte så.

Det var främst formen, utförandet och textmängden som var ny liksom de mera tydligt avgränsade sidorna i slutet med debatt, kataloggenomgång, recensioner etc.

Det andra numret som kom i december var egentligen bättre än det första. Stilgraden ökade något vilket gjorde artiklarna mera lättlästa, en förenklad innehållsförteckning kunde nu också återfinnas i början.

Den nya Bokvännen väckte också stort intresse i dagspress och andra media. Vi var inte så vana vid sådant. Såväl Svenska Dagbladet som Expressen och DN hade omfattande anmälningar. I DN skrev Torsten Ekbom den 8 februari 1995 under rubriken Präktig vän i ny kostym att: ”För tidskriften Bokvännen ser det … hoppfullt ut. Tidskriften har plötsligt bytt skepnad: nytt format, ny elegant och påhittig layout med utviksbilagor, nytt innehåll. De två senaste numren 425–426 ser mera ut som en kulturtidskrift i vardande, föga påminnande om det forna medlemsbladet för inbitna bokmalar.” Mot bakgrund av Ekboms anmälan kan man fråga sig om budskapet ”back to basics” verkligen gått fram.

Vår ambition var ju snarast att återknyta till historien och inte fjärma oss från den – men det var säkert den nya formen som var avgörande för hans uppfattning.

Vi slickade naturligtvis i oss berömmet och var ganska lyckliga en tid. Medlemsantalet ökade och på bara någon månad hade vi fått nära 6

200 nya prenumeranter. Men ekonomin fortsatte att bekymra oss, det var långt till de 2 000 medlemmar vi hade hoppas på och som skulle betyda att intäkter och omkostnader var jämförbara storheter. Vi tärde på vårt kapital.

Lasse Forsberg arbetade på och även om kostnaderna steg så var det alldeles uppenbart att vi fick mycket för pengarna. Lasse var en mästare på att sluta förmånliga avtal med tryckerier, papperstillverkare, författare och bildbyråer. Utan Lasses entusiasm och engagemang hade tidskriften aldrig kunnat hålla den höga kvalitet den gjorde.

När halvårsbokslutet närmade sig på sommaren och antalet prenumeranter fortfarande inte kravlat sig över 1 500-strecket – inte så få hade också sagt upp sina prenumerationer på grund av dålig syn – insåg sty­relsen att man på allvar återigen måste fundera på framtiden. Den smärtsamma insikten började göra sig gällande att, trots ny form, delvis nytt och omfångsrikare innehåll, så var det kanske orealistiskt att tänka sig en större upplaga än cirka 1 200–1 500. Bokvännen kunde inte jäm­föra sig med tidskrifter som Allt om mat, Allt om böcker etc. Det var bland Lyrikvännen och Historisk tidskrift man upplagemässigt hörde hemma.

Samarbete på lika villkor På Bok & Biblioteksmässan i Göteborg hösten 1995 träffade jag Per A. Sjögren, en känd förlagsperson och tillika ordförande i Kungl. biblio­ tekets vänförening, Föreningen för Bokhantverk. Sedan mitten av 50-talet gav man ut årsboken Biblis. Vi kom att tala om våra respektive föreningar och jag bekände min oro för Bokvännens framtid. Han funderade också mycket på årsboken Biblis och vad man skulle kunna göra med den publikationen för att få den mera spridd. Han var också orolig för återväxten och för att man hade så svårt att hålla utgivningstakten.

Under senare år hade årsboken haft en tendens att ta allt längre tid att producera. Tillsammans kläckte vi idén om ett närmare samarbete.

Vi redovisade våra tankar för respektive styrelser senare under hösten och våren, och talar jag för min egen och Sällskapet Bokvännernas del, var intresset påfallande. Föreningen för Bokhantverk fungerade mera enväldigt och PA (som han vanligtvis kallades för) gjorde lite som han ville. Om man skulle våga sig på en synnerligen schematisk och generaliserande beskrivning skulle man kunna säga att Bokvännen och Sällskapet Bokvännerna då stod för det nya och progressiva och hade en större spridning medan Föreningen för Bokhantverk och årsboken 7

Biblis var mera exklusiv och antalet medlemmar väsentligt färre. Jag blir säkert emotsagd av någon – men så uppfattade vi det i alla fall sommaren 1996. Föreningen för Bokhantverk hade också en solidare ekonomi med olika stödfonder i botten.

En icke oväsentlig faktor var att jag tillträtt som Riksbibliotekarie och chef för kb hösten 1995 och på så vis kom att sitta på dubbla stolar.

Riksbibliotekarien var ex officio medlem av Bokhantverkets styrelse.

Jag fick en inblick i problematiken från båda hållen, så att säga. Från Bokvännernas sida drev jag frågan vidare med starkt stöd av hela styrelsen på höstmötet i november.

Kungl. biblioteket hade vid den här tiden ingen egen publikation där man kunde informera om kb:s verksamhet och även publicera mera ambitiösa artiklar om samlingarna. Den del av personalen som bedrev forsknings- och utvecklingsarbete med utgångspunkt i kb:s rika bok- och handskriftsbestånd hade ingen naturlig plattform att publi­ cera sina resultat. Jag uppfattade detta som en brist och i jämförelse med såväl våra nordiska grannländer som systerinstitutioner i Europa, låg vi långt efter. Jag såg därför en möjlighet att nu knyta ihop olika intressen. Dels kb:s behov av en ”vetenskaplig” kanal, dels fånga in Bokvännernas trots allt ganska omfattande medlemsantal och lösa deras ekonomiska bekymmer, dels aktivera Föreningen för Bokhantverk och få tillgång till de ofta mycket kvalificerade artiklar som publicerades i årsboken Biblis.

Per A. Sjögren delade mina tankar fullt ut och förslaget från de båda styrelserna blev således ett samgående. Vi ville behålla namnet Biblis och göra det till samlande begrepp både för den nya föreningen och för tidskriften. Särskilt Lars ansåg att namnet Biblis var mera kraftfullt och kändes stadigare än Bokvännen. Kopplingen till kb blev också naturlig då Biblis föreslogs bli ny vänförening och ersätta Bokhantverket i den funktionen. Vi föreslog däremot att den nya tidskriften starkt skulle påminna om Bokvännen i dess nya skepnad, att den skulle komma ut fyra gånger per år, att den programverksamhet som bedrivits av Bokhantverket i princip skulle fortsätta på samma sätt som tidigare.

Bokvännerna blir Biblis För medlemmarna i Bokvännerna skulle förändringarna inte bli så drastiska, tyckte jag och styrelsen. Snarast en förbättring i den meningen att tidskriften skulle fortsätta att utkomma ungefär som förr 8

men med ett fylligare innehåll och att programverksamheten skulle bli mycket aktivare. För medlemmarna i Föreningen för Bokhantverk blev förändringarna troligen desto större. Till det bättre var min och styrelsens uppfattning. Medlemmarna skulle nu i stället för årsboken regelbundet få en tidskrift i brevlådan med ett innehåll som till stor del påminde om innehållet i Biblis. Dessutom var namnet på föreningen i högsta grad bekant.

När vi som bäst höll på att arbeta med dessa förändringar gick PA hastigt, oväntat och ytterst tragiskt bort den 29 december 1996. PA hade ju varit en av ingenjörerna bakom samgåendet och han var dessutom en stark personlighet som i mycket stod som en symbol för Föreningen för Bokhantverk. Det blev nu vice ordföranden, boktryckaren Arne Heine, som tillsammans med Nobelbibliotekets förre bibliotekarie, Anders Ryberg, fick uppgiften att sköta förhandlingarna med Säll­ skapet Bokvännerna om hur samgåendet skulle materialiseras. De fick ingen lätt uppgift. Som så ofta är fallet när en stor personlighet hastigt lämnar arenan göms många rutiner och mycket information i den bortgångnes egen minnesbank – och det blir svårt att rekonstruera vad som hänt. Arne Heine och Anders Ryberg gjorde en heroisk insats för att bringa reda i pappren och processen kom heller inte att avstanna.

Vi hade flera gemensamma möten under våren och vi var helt överens om målen för den nya föreningen.

Inför Bokvännernas årsmöte på våren skrev jag ett särskilt brev till med­lemmarna, där jag beskrev sakläget och våra intentioner. För att få en så radikal förändring till stånd, så sa stadgarna att Sällskapets medlemmar måste godkänna förslaget vid två på varandra följande medlems­ möten/årsmöten. Detta betydde att vi ganska snabbt måste ha ytterligare ett medlemsmöte och det utlystes till september 1997.

Vårmötet den 29 april avlöpte också förhållandevis stillsamt och fridfullt och de flesta verkade nöjda med förändringarna. Inga överraskningar.

Själv tyckte jag nu att det var tid att frånträda ordförandeskapet. Jag hade suttit fem år, och nyordningen innebar också att om jag skulle sitta kvar som ordförande så skulle min roll bli lite egendomlig. Det skulle betyda att jag dels blev ordförande i vänföreningen, dels ”majoritets­ ägare” och huvudintressent i densamma; en inte helt lyckad kombination. Det kom så småningom att visa sig vara ett bra beslut. Det blev överbibliotekarien vid Stockholms universitetsbibliotek och sedermera riksbibliotekarien Gunnar Sahlin som accepterade att efterträda mig på 9

ordförandeposten. Han hade under hela denna ganska turbulenta tid varit synnerligen aktiv i förändringsarbetet och ett stort stöd för mig i styrelsearbetet. Han anade nog inte vad som komma skulle. Men den historien får Gunnar själv berätta. Ännu återstod en prövning innan beslutet slutgiltigt kunde verk­ ställas. Det nya medlemsmötet hade bestämts till den 9 september och vi hade förberett oss väl och Lars hade på sedvanligt sätt ordnat med en effektfull presentation av den nya gemensamma tidskriften. Mötet ägde rum i kb:s nyinvigda lokaler med den fantastiska utställningen Underbart, underbart som fond. Valet av den nye ordföranden väckte inget motstånd, tvärtom, däremot hade Sällskapet Bokvännernas många äldre ledamöter mött upp för att protestera mot vad man uppfattade som nedläggning av den gamla föreningen. Personer som jag aldrig tidigare sett, vare sig på årsmöten eller på de olika aktiviteter vi genomfört genom åren, tog till orda och yppade sitt missnöje. Stundtals var diskussionen mycket inflammerad och Gunnar Sahlin och jag hade jämt sjå försvara samgåendet. Jag kunde ha en viss förståelse för att många kände sorg inför att avveckla en förening som så framgångsrikt verkat under nästan hela efterkrigstiden, men jag kunde bara konstatera att situationen idag (1997) var helt annorlunda än den var 1946.

Konkurrensen om fritiden var så mycket större, litteraturen hade inte samma dominerande ställning nu som då och det var inte längre självklart för yngre personer att arbeta ideellt i föreningar. Medlemsstocken var inte längre lika trogen.

Hur det nu var, så lyckades jag få majoriteten med mig och till slut kunde jag klubba igenom samgåendet och de tu föreningarna blev en. Men som Gunnar säkert kommer tillbaka till i sin beskrivning så var problemen ingalunda över. Vi hade varit alltför optimistiska i våra prognoser och några sötebrödsdagar väntade oss inte.

Avslutning Det kan vara värt att komma med några avslutande reflektioner. Jag är fortfarande av den uppfattningen att samgåendet Sällskapet Bokvännerna och Föreningen för Bokhantverk var helt nödvändigt. Hade det inte ägt rum så hade Bokvännen upphört att komma ut inom en mycket kort tid efter 1997. Den lilla reserv som fanns höll snabbt på att ätas upp, att gå tillbaka situationen som rådde före 1992 var enligt min mening helt omöjligt. Tiden hade gått ifrån tidskrifter med det utseende 10

Bokvännen då hade. Skall jag vara riktigt ärlig gick vi sommaren 1997 på en mycket slak lina. Samgåendet utlovade fler medlemmar och en mer stabil ekonomi. Föreningen för Bokhantverk löste i och med samgåendet problemen med en ojämn utgivning med stora fördröjningar och på köpet fick man en tidskrift som utkom fyra gånger om året i stället för en. Som chef för kb och med god inblick i föreningarnas ekonomi insåg jag att kb måste skjuta till medel för att få den nya Biblis att fungera. Detta hade varit omöjligt om Bokvännerna fortsatt att fungera som tidigare. Samtidigt löste jag ett problem för kb, då vi på detta sätt fick ett slags språkrör av hög kvalitet, både vad gällde form och innehåll, för en viss del av vår verksamhet.

För att tala med ett modernt språkbruk: det var inte bara en vinnavinna situation utan en vinna-vinna-vinna situation.

R eferenser Bokvännens arkiv 1980–97, delvis hos författaren Bokvännen 1980–97 Minnes- och dagboksanteckningar 1992–97

11

Biblis 32 kvartalstidskrift fÜr bokvänner Vintern 2005 /06 sek 80

12

gunnar sahlin

Föreningen Biblis – lyckad men problematisk sammanslagning Två föreningar blir en

N

ågon gång under 1990, när jag nyligen gjort entré i bib­ lioteksvärlden som avdelningschef för bokvård och äldre samlingar vid Stockholms universitetsbibliotek, blev jag uppringd av Tomas Lidman. Han var då chef för Statens psykologisk-pedagogiska bibliotek och vi hade träffats i något bibliotekssammanhang. Tomas frågade om jag var intresserad av att bli styrelseledamot i Sällskapet Bokvännerna. Som intresserad av samlingar och äldre litteratur var det ett erbjudande som det var svårt att stå emot.

Om jag hade haft klart för mig vilka prövningar som väntade, hade jag kanske funderat ytterligare.

De första åren blev lärorika och intressanta. Sällskapets ställning var stark med utgivning av en tidskrift och kontinuerlig utgivning av nya böcker. Dock hade medlemsantalet under en följd av år varit i stadigt sjunkande och var i början av 90-talet runt 1 100 personer. Det stod klart att föreningens tidskrift var i behov av förnyelse. Två år senare, när Tomas Lidman ersatte Carl-Erik Sommar som föreningens ordförande, påbörjades en satsning på att skapa en tidskrift med ny inriktning, nytt omfång och med en helt annan kvalitet – både vad gällde innehåll och layout – för Sällskapet Bokvännerna. Själv hade jag glädjen att vara med i en arbetsgrupp och ambitionen var att utnyttja en del av föreningens aktningsvärda ekonomiska resurser till att förändra tidskriften och skapa denna nya profil. Under några år utkom åtskilliga intressanta nummer av tidskriften, som rönte berättigad uppmärksamhet.

Men det behövdes ytterligare steg i utvecklingen. En sammanslagning mellan Föreningen för Bokhantverk och Sällskapet Bokvännerna initierades också i mitten av 90-talet. Bokvännernas styrelse ansåg att det var en lämplig fortsättning på den lyckade satsningen att skapa en 13

ny tidskrift. Det fanns flera betydande fördelar. Skapandet av Bokvännernas nya tidskrift var nödvändigt men hade också krävt betydande ekonomiska resurser och föreningens tillgångar var inte obegränsade.

Föreningen för Bokhantverk, som gav ut en årsskrift, bedömdes ha en solidare finansiell ställning, inte minst beroende på att den förfogade över några fonder. Satsningen på den nya profilen hade heller inte lett till den kraftiga höjningen av medlemsantalet för Sällskapet Bokvännerna som styrelsen hade hoppats på. De båda föreningarna hade till en viss del samma medlemmar och en sammanslagning borde leda till en stabilare medlemsbas och förbättrad ekonomi.

Tomas Lidman har gett en utförlig och väl dokumenterad beskrivning av såväl ansträngningarna med Sällskapets nya tidskriftsprofil som den inledande fasen av sammanslagningen mellan Sällskapet Bok­vännerna och Föreningen för Bokhantverk. Efter hans utförliga redogörelse och min summariska beskrivning är det dags att kliva in i fortsättningen av historien. Första delen, som omfattar 90-talets första hälft och dess mittperiod, var ljus till sin grundkaraktör men allt var likväl inte frid och fröjd. Fortsättningen, senare delen av 90-talet och det nya århundradets början, var en svårare period, kantad av ekonomiska problem och problem med utgivningen av tidskriften. Det är emellertid en historia som fortfarande är på väg att skrivas.

En sammanslagen förenings första steg Medlemsmötet den 9 september 1997 var en livlig tillställning. Det var stor uppslutning bland medlemmarna och många tog till orda. Det visade sig vara ett starkt motstånd mot sammanslagningen från åtskilliga medlemmar av Sällskapet Bokvännerna. Tomas hade tillträtt som riksbibliotekarie och valde att inte kandidera som ordförande, eftersom föreningen skulle vara Kungl. biblioteket närstående. Jag var föreslagen som ordförande för den nya föreningen och valdes också vid mötet.

Tomas och jag fick ägna mycket kraft åt att försvara samgåendet och namnet Biblis, som gällde både förening och tidskrift. Den dåvarande riksbibliotekarien var livligt framme vid mikrofonen och försvarade kraftfullt – ja, ibland med ilska när påhoppen blev för närgångna – nedläggningen av Bokvännen och bildandet av den nya föreningen.

Trots motståndet från en del av medlemmarna godkände medlems­ mötet att Sällskapet Bokvännerna avvecklades. Den nya Föreningen Biblis kunde bildas. Av juridiska skäl blev den formellt en fortsättning 14

av Föreningen för Bokhantverk, men i praktiken var det en sammanslagning av de båda föreningarna.

Att slå samman två organisationer är svårt. Det kräver tid, engagemang och helst också rejält med ekonomiska resurser. Av dessa tre krav ägde styrelsen och dess ledamöter endast ett, engagemanget, men det fanns i desto rikligare valör. Det blev en ganska lyckosam resa, dock långtifrån problemfri. Även om flera medlemmar hade varit med i båda föreningarna var det två ganska vitt skilda kulturer som skulle förenas. Den nya styrelsen tog sig kraftfullt an uppgiften. Förutom att praktiskt koordinera de två föreningarna med medlemsregister och andra detaljer skulle föreningens inriktning och verksamhet klargöras, den nya tidskriften Biblis etableras och den ekonomiska situationen redas ut. Minnen träder fram av formella styrelsemöten i Klemmingrummet i Kungl. biblioteket men än mer av informella möten i lagerutrymmen i Ryös antikvariat.

Där föregick intensiva diskussioner om den framtida inriktningen och hanteringen av alla de problem som uppstod. Bland bananlådor och hyllor fyllda med böcker arbetade styrelseledamöterna också intensivt med att praktiskt förbereda utskicken av medlemsinformation och tidskriften. Det var en sann nybyggaranda.

Styrelsen började med att klargöra föreningens uppgift och mål med verksamheten. Biblis skulle bli en vänförening till Kungl. biblioteket, 15

Sveriges nationalbibliotek. Det var en uppgift som successivt mejslades ut. Idag är denna roll som vänförening klart utformad och utgör själva basen för föreningen. Traditionen med årsmöten på intressanta bibliotek, arkiv eller hos bokhandlare togs över från Sällskapet Bokvännerna och var de tillfällen då styrelsens ambitioner förankrades hos medlemmarna. Livaktiga och välbesökta medlemsmöten blev ett signum för den nya föreningen, även om diskussionerna inte nådde upp till de höjder som gällde under Sällskapet Bokvännernas medlemsmöte från 1997.

Styrelsens ambitioner omfattade också medlemsantalet. De båda föreningarnas medlemsstatistik hade brister och när den nya föreningen bildades var det färre medlemmar än beräknat. Om man tog hänsyn till det dubbla medlemskapet hade den nya föreningen drygt 1 000 medlemmar. Målsättningen var att år från år kontinuerligt öka medlemsantalet och komma upp till 1 600 medlemmar. Då skulle föreningen utan problem kunna ge ut en tidskrift av hög kvalitet men också ha råd att genomföra intressanta medlemsaktiviteter. Medlemsrekryteringen visade sig emellertid vara en svår nöt att knäcka för styrelsen. Medlemsantalet sjönk kontinuerligt under föreningens första år och vid det nya århundradets början var det 500–600 medlemmar.

Sällskapet Bokvännernas tidskrift hade blivit en succé. Den tidskrift som Föreningen Biblis publicerade hade vissa likheter, men den skilde sig samtidigt rejält från den produkt som Sällskapet Bokvännerna hade lanserat. Lars Forsberg kvarstod som redaktör och utgivningen var fortsatt fyra nummer per år. Den var en smalare produkt än sin föregångare och med klar kvalitetsinriktning. Formen var dock omdiskuterad. Samtidigt som tidskriften prisades för sitt innehåll och sin intressanta layout mötte den också kritik, inte minst i den enkät bland medlemmarna som gjordes. Kritiken riktade sig mest mot formen, i synnerhet den lilla teckenstorleken. Det stora problemet var dock de ständiga förseningarna med utgivningen, vilket bidrog till ett sjunkande medlemsantal.

Kungl. biblioteket hade ett tydligt budskap till sin vänförening. Föreningen skulle ge ut en tidskrift av hög kvalitet, såväl till innehåll som till layout. Även om tidskriftens innehåll mestadels inte berör nationalbiblioteket och artikelförfattare till allra största delen hämtas utanför biblioteksvärlden, är det en möjlighet att kunna publicera artiklar om de samlingar som finns i nationalbiblioteket. Det ger också en möjlighet för kb:s medarbetare att kunna publicera sig. Ambitionerna att öka medlemsrekryteringen gick hand i hand med att upprätthålla en 16

tidskrift av hög kvalitet. Problemet var att de nya medlemmarna inte strömmade till trots omfattande ansträngningar vid den årliga antikvariatsmässan, Bok & Biblioteksmässan och andra tillfällen. När medlemsantalet sjönk understeg intäkterna de kostnader som föreningen hade. Ekonomin var föreningens stora problem och förorsakade huvudbry för såväl styrelsen som föreningens revisorer.

Som huvudansvariga för ekonomin hade kassören Sigbjörn Ryö och jag ett styvt arbete att ordna upp ekonomin. De tre fonder som föreningen förfogade över – och som hade tillhört Föreningen för Bokhantverk – visade sig inte så lätta att hantera som vi hade trott vid sammanslagningen. Det fanns eftersläpande problem, i något fall ganska allvarligt, med fonderna. Stiftelser för fonderna skulle ordnas upp och med hjälp av specialister klargjordes ändamål och utnyttjande. En av fonderna kunde efterhand ge ett visst bidrag till att stödja föreningens aktiviteter och då särskilt att producera tidskriften. Andra styrelsemedlemmar gjorde viktiga insatser, inte minst Willy Swahn som med sin stora erfarenhet från näringsliv var ett viktigt stöd när ekonomin skulle ordnas upp.

En förening på offensiven Trots de problem som kantade vägen tyckte vi att sammanslagningen fungerat bra. Det var en livaktig förening som producerade en tidskrift, gav ut mindre årshäften och arrangerade medlemsaktiviteter. Vi var nöjda med vad vi hade åstadkommit men vid ingången till det nya århundradet stod det klart att något radikalt måste göras. Ekonomin och det vikande medlemsantalet krävde genomgripande insatser. Vi hade omfattande strategiska diskussioner i styrelsen och kom slutligen fram till en färdriktning. Riksbibliotekarien Tomas Lidman och jag kom överens om en handlingsplan för de närmaste åren, där Kungl. bibliotekets krav på en tidskrift av hög kvalitet stod fast, men där nationalbiblioteket samtidigt gick in med stöd under tre år. På det sättet kunde vi utarbeta en plan för fortsatt utgivning av tidskriften och samtidigt arbeta för rekrytering av fler medlemmar.

Författaren och journalisten Gunnar Ohrlander rekryterades som redak­tör. Tidskriftens kvalitetsprägel behölls men såväl innehåll som layout fick en något mer publikvänlig framtoning. Samarbete inleddes också med de grafiska skolorna. Projektet Biblis bästa bokomslag väckte uppmärksamhet, inte minst vid Bok & Biblioteksmässan i Göteborg.

Det gav resultat. Medlemsantalet ökade under de följande åren och 17

var 2003 uppe i över 800 medlemmar. Gunnar kvarstod som redaktör under tre år och ersattes sedan av Ingrid Svensson, verksam vid kb som ansvarig för handskrifter och samlingar. Ingrid är fortfarande redaktör och har skapat en tydlig profil för tidskriften, som visat sig vara framgångsrik. Medlemmarna är nöjda och tidskriften har rönt berättigad uppmärksamhet även i pressen. Även om medlemsantalet ökade var vi långtifrån det antal på 1 600 medlemmar som planerades då föreningen bildades. Trots mycket aktiva rekryteringsinsatser under de följande åren har medlemsantalet aldrig kommit över 900 medlemmar. Detta är ett problem för Föreningen Biblis liksom för många andra kultursällskap. Det är ytterst svårt att nå upp till ett medlemsantal som är tillräckligt stort för att utgöra bas för större insatser, som att ge ut en tidskrift med kvalitetsstämpel.

En offensiv åtgärd som fick stor betydelse för Föreningen Biblis var att rekrytera Margareta Törngren som styrelseledamot. Hon var verksam som biblioteksråd på kb men avgick med pension något år efter det att hon tagit plats i styrelsen. Hon bildade en PR-kommitté, som fick i uppdrag att aktivera medlemsrekrytering och satsa på olika föreningsaktiviteter. Med sedvanlig stor energi tog hon, tillsammans med de andra i PR-kommittén, sig an uppgiften att utveckla vänverksamheten.

Tidskriften är givetvis föreningens flaggskepp. Nu stärktes också kopplingen mellan programverksamhet och artiklar i tidskriften. Arrange­ mang med föredrag, studiebesök och resor är nödvändiga aktiviteter för att skapa en attraktiv förening. Därigenom kan nya medlemmar dras till föreningen och gamla medlemmar vilja stanna kvar.

Att Föreningen Biblis nu är en livaktig förening kan vi tacka PRkommittén för. Samtidigt måste hela styrelsen, som har varit ganska intakt under de tio åren, berömmas för konstruktiva insatser, t.ex. i samband med Georg Svensson Lecture. Medlemsinformationen har vuxit inte minst genom en aktiv hemsida, där också nya medlemmar lätt kan rekryteras. På hemsidan finns också föreningens målsättning och handlingsprogram, i aktuell form. Aktiviteterna, som ibland arrangeras tillsammans med kb, finns självklart på hemsidan men även i den särskilda medlemsinformation som medföljer varje nummer av tidskriften. När jag 2003 flyttade från Stockholms universitetsbibliotek till Kungl. biblioteket för att bli riksbibliotekarie var det naturligt att avgå som ordförande i Föreningen Biblis. Lika naturligt var det att föreningen skulle utse Margareta som ny ordförande. Hon har i samarbete med PR-gruppen och enskilda styrelsemedlemmar utvecklat föreningen 18

och dess nuvarande utbud av aktiviteter. Särskild uppmärksamhet har samarbetet med Svensk bokkonst och serien Perspektiv på boken väckt.

Hon har också arbetat framgångsrikt för att stärka föreningens ekonomi, som har förbättrats men som fortfarande är problematisk. Det är fortsatt en av utmaningarna under kommande år för Föreningen Biblis styrelse, nu med Johan Mannerheim som nyvald ordförande.

Här befinner sig nu Föreningen Biblis. Tio år har gått sedan sammanslagningen av Sällskapet Bokvännerna och Föreningen för Bokhantverk. Trots de problem som uppstått under resan måste vi säga att operationen lyckades. Vi har idag en livaktig och uppskattad vänförening till Kungl. biblioteket. Den vitala förening som firar 10-årsjubileum har stora förhoppningar om framtiden.

19

ingrid svensson

POCK ETBOOM?!

Rekord för pocketböcker i sommar

utropar rubriken till en blänkare signerad Lina Kalmteg i Svenska Dagbladet den 18 juli 2007.

Visst, det säljs mängder av pocketböcker, men samtidigt undergrävs branschen av olika sorters gåvoerbjudanden och kampanjer. Varför får man en bok på köpet om man inhandlar godis? Var­ för följer pocketböcker med som bilagor till tid­ ningar och tidskrifter? Varför skänker man bort pocketböcker? Kommer inte dessa kampanjer att påverka pocketbranschen negativt?

Hur står det egentligen till på den svenska pocket­ marknaden? För att ta reda på den saken ringde red. upp Per Gedin, mannen som introducerade kvalitetspocketboken i Sverige och som under hela sitt förläggarliv ”nästan varit besatt av pocket­ böcker”.

Per Gedins inspirationskälla är Penguin och dess grundare och ägare Allen Lane. God litterär kvalitet och formgivning samt ett lågt pris – det var Allens utgångspunkt, när han år 1935 gav ut sin första pocketbok. Han gjorde, med Gedins ord, boken till en märkesvara.

Per Gedins förläggarkarriär startade på Bon­ niers år 1953, men det tog många år innan han lyckades övertyga förlaget om det vettiga i att satsa på kvalitetspocketutgivning. Tanken att pocket­ boken kunde vara något annat än den s.k. kiosk­ litteraturen var främmande. Gedin gav sig inte och 1957 utkom de tre första Aldusböckerna: Eli F. Heckschers Svenskt arbete och liv, Margaret Meads Kvinnligt, manligt, mänskligt och Ivar Strahls Makt och rätt. Omedelbar succé. Snart var det dags att

20

introducera serien Aldus Aktuellt, Aldus Svenska Klassiker och efter ett par år var tiden mogen för skönlitteratur i pocket i serien som fick heta Del­ finböckerna. Flera förlag följde efter och snart fanns det många pocketserier på marknaden, bl.a. W&W-serien från Wahlström & Widstrand, där Gedin blev chef 1961. Men kvalitetspocketens enorma framgång varade inte länge. Efter 1960-ta­ lets storhetsperiod gick det utför och under se­ nare delen av 70-talet var det i stort sett slut. En­ ligt Gedin fanns det flera orsaker till detta. Man hade misslyckats med distributionen. Man kom egentligen aldrig längre än till bokhandeln. Sam­ arbetet med Pressbyrån var inte framgångsrikt; de behandlade pocketböckerna som tidskrifter och utnyttjande sin returrätt maximalt. Även va­ let av titlar bidrog till nedgången, vänstervågen kom att sätta sin prägel på utgivningen, vilket var olyckligt. Ett annat problem var överproduktio­ nen; för många titlar gavs ut – man konkurrerade ihjäl varandra. Nå, Gedin lärde sig av branschens misstag och när MånPocket startade 1980 var det för att ge ut skönlitteratur i nytryck, dvs. inte någ­ ra originalpocket. Märket MånPocket skulle fin­ nas på samtliga böcker och en och samma form­ givare skulle ansvara för formen. Pia Forsberg efterträdde sin far Vidar Forsberg, som under många år framgångsrikt samarbetet med Per Ge­ din. Pia Forsberg formgav kraftfulla omslag med presenterande texter på framsidan. De samar­ betande förlagen Bonniers, Norstedts och Wahl­ ström & Widstrand hade inledningsvis kommit överens om att all deras pocketutgivning skulle gå genom MånPocket, en överenskommelse som

man snabbt bröt. Alla driver parallellt sina egna pocketserier.

Varför lyckades pocketboken denna gång. Jo, säger Per Gedin, den här gången har vi klarat distributionen och det mycket tack vare Mathias Engdahl, som startade PocketShop och Pocket­ grossisten. På senare år har ytterligare en distribu­ tör tillkommit: Pocketstället.

Nu fungerar samarbetet med Pressbyrån och man kan köpa böcker på Arlanda. Och på bensin­ stationer, stormarknader och i matvarubutiker, men, påpekar Gedin, denna försäljning är mar­ ginell och alltid opålitlig. Gedin berättar vidare att varuhusen menar att boken är en bra lockvara, t.ex har Åhléns satsat stort på just pocket.

Enligt Gedin är det synnerligen viktigt med en hanterlig spridning. Dvs. man börjar i bokförsälj­ ningens kärna, arbetar sig vidare och vidgar kret­ sen allteftersom. Då behåller man kontrollen och verksamheten växer sig inte för stor.

Gedin poängterar att pocketboken är ett varumärke där format, pris och kvalitet utgör grundbultarna; en pocketbok impulsköps och köparna måste kunna lita på förläggarna. Man bör inte experimentera med formatet, pocket­ boken är en särskild kategori och skall placeras för sig i bokhandeln. Dessutom hänger natur­ ligtvis format och pris samman. Internationellt sett är den svenska pocketboken billig: ca 50 kronor jämfört med en engelsk som kostar ca 90 kronor. I Svensk Bokhandels pocketnummer (nr 6 2007) är man mycket optimistisk. 2006 års försäljning var rekordstor – över elva miljoner böcker, vilket är en ökning med en miljon. Man

oroar sig inte för överutgivning utan hoppas på fortsatt ökning.

Hur ser då Per Gedin på de pocketfrågor som är aktuella denna sommar: kampanjer och En bok för alla (EBFA). Gratiskampanjerna är följden av ett kortsiktigt strategiskt tänkande, som förstör bokens värde, anser Gedin. När det gäller EBFA menar Gedin att tiden har gått förbi denna verk­ samhet. Idag finns det billiga böcker att tillgå över­ allt och det finns inte någon anledning att staten skall subventionera en av producenterna. De 10 miljoner som årligen betalas i stöd bör användas på annat sätt inom kulturbudgeten. Avslutnings­ vis konstaterar Gedin att teknikutvecklingen inom print-on-demand är intressant och kom­ mer att stärka bokens ställning – och att boken är populär idag!

Läs gärna Per Gedins artikel ”Den svenska pocket­ boken 1953–2000” (The Georg Svensson lecture) i Biblis num­ mer 13 från 2001.

21

1

leif thollander

Motstånd och estetik Suhrkamp Verlag och studentrevolten 1965–75

I

slutet av 1960-talet var jag med och startade Stockholms Bokcafé vid Brunkebergstorg, senare Bokcafé Morianen i ett nedlagt apotek på Drott­ ninggatan. I dessa välbesökta nästen för alternativa tankar förmedlade vi också den kritiska litte­ratur som livnärde studentrörelsen ute i Europa.

En gång i månaden hämtade vi tunga bokpaket från posten, spända på att se om allt beställt hade kommit med.

Särskilt minns jag pocketserien edition suhr­ kamp med sina omslag i starkt mättade kulörer och en stram typografi som fortsatte i inlagorna.

Våra positiva omdömen om dessa bruksböcker med explosivt innehåll delades även av dem som inte läste tyska. Samma omsorg om läsarens behov präglade de fyra övriga pocketserier som Suhr­ kamp Verlag efterhand introducerade: Theo­rie, suhrkamp taschenbuch, suhrkamp taschenbuch wissenschaft och insel taschenbuch.

Vilken betydelse hade dessa pocketserier i för­ bundsrepubliken utöver den för förlaget rent kom­mersiella? De publicerades i en social, kultu­ rell och politisk brytningstid och verkade tidvis ha haft en stark koppling till studentrörelsen. edition suhrkamp

Det började i maj 1963 då Suhrkamp Verlag efter en ingående analys släppte de tjugo första titlarna i edition suhrkamp. På bokmarknaden hade se­ rien att konkurrera med redan etablerade pocket­ böcker från DTV , S. Fischer, Goldmann, Rowohlt och Ullstein, för att nämna de största. Siegfried Unseld, grundaren Peter Suhrkamps efterträdare,

valde att lansera en profil som till form och inne­ håll kraftigt avvek från gängse modeller: att prio­ ritera litterär kvalitet och avstå från deckare och annan förströelselitteratur. Ett risktagande som mot all förmodan inom några år skulle ge riklig återbäring.

Förlagets avsikt med pocketserien var: – att med låga priser vinna en ny, stor och fram­ för allt ung läsekrets.

– att vara en plattform för den nya tyska litte­ raturen, där två tredjedelar av titlarna ska bestå av originalutgåvor och förstautgåvor av östeuro­ peisk skönlitteratur.

– att spegla förlagets substans och kvalitet och att bereda mark för förlagets utveckling av det vetenskapliga fältet genom att publicera viktiga verk inom humanvetenskaper som filosofi, socio­ logi, statskunskap, psykologi, antropologi, littera­ turkritik och samhällshistoria. edition suhrkamp inleddes programenligt med Bertolt Brechts drama Leben des Galilei. I dra­ mat står Galilei vid en skiljeväg. Han tror på det mänskliga förnuftets slutliga triumf och hävdar med Brechts egen bekännelse lagd i Galileis mun: ”Jag anser att vetenskapens enda uppgift är att lindra mänsklighetens möda.” Ord som borde vara en grundregel för all vetenskaplig strävan i vår tid, betonade en civilisationskritiker som Ernst Bloch.

Att låta en kommunist ange seriens inriktning såg de konservativa kretsarna som ännu ett bevis på Suhrkamps opålitlighet. Hade inte just Brecht tillsammans med Hesse varit förlagets ivrigaste till­skyndare och sedan våren 1950 rent av dess ga­ ranter?

23

Men att meningarna trots allt var delade kunde man ta del av i en anmälan uppläst i Westdeutsche Rundfunk premiärdagen. Där hette det: ”Denna bokserie, vars utgivare på tvärs mot rådande infla­ tion bestämt sig för att omtolka begreppet pocket så, att det först nu öppnar nya möjligheter, innebär ett avgörande steg för ett modernt sätt att sprida litteratur.”

Mottagandet blev minst sagt överraskande.

Glåp­orden tävlade med uppmuntrande tillrop, särskilt från bokhandeln som kunde vittna om en omsättning man inte sett på länge. Även i det tyskspråkiga Schweiz och Österrike reagerade man positivt tack vare det utvidgade abonne­ mangsystemet.

Suhrkamps kalkyler om 10 000 försålda ex­ emplar per titel spräcktes redan efter en knapp månad. Resultatet tredubblades för vissa titlar.

Därmed fanns skäl för en tryggad utveckling. I botten låg en förhoppning om att serien på sikt skulle bidraga till en fortsatt demokratisering av det västtyska samhället. Helt i linje med Peter Suhrkamps avsikt med förlaget: att förse landet med andlig substans.

Men efter fyra års framgångsrik utgivning visa­ 2

24

de edition suhrkamp vikande försäljningssiffror.

I ljuset av det stigande välståndet hade förlaget försummat att reagera på den tilltagande disci­ plineringen av samhället. Det kalla kriget krävde utvidgad värnplikt, undantagslagar, atomär upp­ rustning och Nato-medlemskap. Då blev upp­ görelsen med den tyska historiens mörka sidor ovidkommande. ”Det förflutna ligger där, övertydligt, obear­ betat, ouppklarat”, antecknade Peter Weiss i sin notisbok. Samtidigt påminde den växande stu­ dentrörelsen om sin existens. Genom debatter, teach-ins och demonstrationer fann de med ti­ den artikulerade krav på en genomgripande sam­ hällsförändring. Dessa faktorer förklarade den tydliga nedgången för seriens skönlitterära titlar.

Vad göra? Ställa sig vid sidan om och kanske för­ lora en viktig läsekrets?

I detta läge förstod Siegfried Unseld att dra nyt­ ta av det utrymme som Gruppe 47 under tjugo år förskaffat sig på den tyska kulturpolitiska scenen.

Vi måste gå tillbaka till 1947 för att förstå den ge­ nomgripande roll som denna löst sammansatta grupp av mycket unga författare efter hand och under trettio år kom att spela för litteraturens

och demokratins utveckling i förbundsrepubli­ ken. Ledd av sin mentor Hans Werner Richter samlades deltagarna oregelbundet men intensivt för att via uppläsningar av egna manuskript och gemensam kritik pröva en återerövring av det tyska språk som korrumperats under tolv år och som i rationell nit fortfarande var i bruk inom makteliten på ömse sidor om muren. Om än om­ gärdat av förskönande ideologier.

De författare från Gruppe 47 som redan vid starten 1963 knutits till förlaget var eniga om vilka samhällskritiska titlar som borde intressera studenterna och hjälpa dem att bättre förstå sin omvärld. I detta demokratiska råd ingick som lektörer från gång till annan förlagsredaktören Walter Boehlich och författarna Max Frisch, Uwe Johnson, Karl Marcus Michel, Martin Walser och tidvis Peter Weiss. Hans Magnus Enzensberger anställdes som redaktör på halvtid.

Därmed inledde förlaget en massiv lansering av aktuella titlar i original eller översättning med tyngdvikten lagd på filosofi, psykologi, politik, sociologi och statskunskap. Fram till 1973 kom denna pocketserie att karakteriseras som den tyska studentrörelsens mentala skafferi. Förlagets

ställningstagande sågs givetvis som ett rent hyck­ leri från etablissemangets sida.

Andra pocketserier edition suhrkamps profilering på universitets­ studenter lämnade fältet fritt för initiativ som kunde locka en bredare läsekrets till förlaget. Sva­ ret såg man i omtryck av moderna skönlitterära och vetenskapliga verk som tidigare publicerats i förlagets inbundna prestigeserier. Därigenom kunde man visa på den substans och kvalitet som Suhrkamp Verlag i sin helhet besatt. suhrkamp taschenbüchers debut kom hösten 1971. De tio första banden inleddes med Samuel Becketts I väntan på Godot och fortsatte med verk av förlagets tyska galjonsfigurer Bertolt Brecht, Max Frisch, Hermann Hesse, Uwe Johnson, Mar­ tin Walser och Peter Weiss. Lägg därtill den tyska och internationella litteraturens stora berättare som gjort denna pocketserie med idag över 3 400 titlar till förlagets i särklass mest populära.

För att betona skönlitteraturens särställning i serien, beslöt förlaget redan efter två år att hänvi­ sa de teoretiska arbeten som ’slunkit med’ till en

25

kompletterande pocketserie; suhrkamp taschen­ buch wissenschaft. Detta i samband med att man lade ner pocketserien Theorie med sina filosofiska klassiker. Bakgrunden till beslutet var universite­ tens växande behov av den internationellt kvali­ ficerade kurslitteraturen. Det relativt högre pris man tog ut för volymer i denna serie dikterades av de begränsade upplagorna och det ofta digra omfånget – vissa titlar omfattade över 500 sidor – men var betydligt lägre än för samma titel i hård­ band. I dag omfattar suhrkamp taschenbücher wissenschaft 1 400 titlar i de flesta vetenskapliga grenarna och är därmed den största universitets­ serien i sitt slag i Europa.

Verktyg för alternativa tankar Orsakerna till studentrevolterna västvärlden runt behöver inte belysas här, men för västtysk del var det främsta angreppsmålet ’det demokratiska un­ derskottet’. Under perioden 1966–69 bröts visser­ ligen det borgerliga blockets politik genom den restaurerade socialdemokratin (SPD ) i koalition med fridemokraterna (FDP ), men utan att den borgerliga ideologins grepp om folkmajoritetens tankevärld nämvärt slappnade. En av koalitionens viktigare beslut var dock att söka genomföra ett omfattande utbildningsprogram avsett att krönas med en demokratisk universitetsreform.

Den internationella konjunkturens roll skall inte heller underskattas. Ordkriget mellan de bägge tyska staterna och på ett högre plan mellan öst och väst backades upp av en kostsam återupp­ rustning på ömse sidor om Elbe. Willy Brandt, nybliven förbundskansler, sökte gjuta olja på vå­ gorna, samtidigt som många befattningar inom privata och offentliga institutioner fortfarande var besatta av koryféer från den bruna tiden. Bris­ ten på arbetskraft till de löpande banden avvärj­ des med ’gästarbetare’ från Italien och östeuropa. ’Det tyska undret’ höll i sig med ökad utsvettning och vidgade klassklyftor som följd. Visserligen ett välstånd men ingen välfärd. 1972 gav Willy Brandt upp. De reformer som SPD lovat förblev ofinansierade.

Vad som för den medvetna medelklassungdo­ men under 1960-talets början hade varit debatter kring sex, moral och mänskliga rättigheter kom i början av 1970-talet att riktas mot kapitalets ex­ ploatering av tredje världen, Vietnamkriget och

26

den tyngande närvaron av en halv miljon ameri­ kanska soldater.

Gradvis förenade sig smågrupperna sig till en autonom rörelse täckande hela spektrat av vänster­ åsikter. Välunderbyggda socialistiska argument mot ett auktoritärt samhälle tävlade om uppmärk­ samheten med militanta anarkisters omedelbara krav på statens upplösning. Men alla trodde naivt på en uppriktig dialog med stat och näringsliv – ett försök som dock bestämt avvisades. Demon­ strationen vid shahen av Persiens och hans under­ sköna gemål Farah Dibas statsbesök i Berlin som samlat över 30 000 demonstranter urartade i kala­ balik och ledde till ett polismord. Därmed radika­ liserades rörelsen – och splittrades.

Den uppenbara risken att protesterna skulle urarta i anarki och terror låg bakom Suhrkamps beslut att utveckla edition suhrkamp till det men­ tala skafferi jag nyss nämnde. Man efter­strävade en symbios med studentrörelsens måttfullare fraktioner genom en bokutgivning av resone­ rande och odogmatisk karaktär. Hittills saknas hållbara uppgifter om förlagets förhållande till student­rörelsen. Enligt Jürgen Habermas, ofta anlitad filosof i edition suhrkamp, rörde det sig om ett ömsesidigt beroende utan skrivna över­ enskommelser. För K. D. Wolf, ordförande för SDS (Sozialistischer Deutschen Studentenbund) 1968–73 var förhållandet naturligt. Enligt honom följde alla medvetna elever pocketseriens utgiv­ ning redan under de första gymnasieåren.

För Günther Busch, edition suhrkamps ansva­ rige utgivare från 1968, var serien en transportör av konfliktstoff – en utställning av intellektuella varor, helt enkelt. Men i lika hög grad ett per­ sonalens levebröd. På tal om seriens politiska linje måste man dock komma ihåg att även en praxisorienterad analys av objektiva förhållanden och mänskliga förhållningssätt kan ses som en politisk vara. Men en analys kan aldrig ses som en ersättning för praxis, enligt Busch. Därmed svor han sig fri från förlagets ansvar för vänsterns handlingar.

Ett stickprov visar att bland 48 titlar utgivna 1972 ingick ett trettiotal som gav en grundläggan­ de förståelse för den som ville veta hur ett mo­ dernt västerländskt samhälle fungerar. En hand­ full titlar var direkt vänsterkritiska: Dieter Kühns Motståndets gränser, Ernst Blochs Från hasard till katastrof, Hans-Magnus Enzensbergers Förhöret i

Havanna, Claus Offes Den kapitalistiska staten och författningen och Henri Lefebvres Sociologi efter Marx. Åren därefter introducerades flertalet av de väst­marxistiska författare som stod fria gent­ emot stalinism och maoism: Paul A. Baran, Harry Braver­man, Noam Chomsky, Lucio Colletti, Wolf­ gang Fritz Haug, Harry Magdoff, Ernest Mandel, Rossana Rosanda, Dieter Senghaas, Paul Sweezy, Raymond Williams m.fl.

Recept för andlig substans Hur blev då utfallet? Förlagets kalkyler under samma period överskreds med råge: upplagor om 300 000 försålda exemplar under ett halvår var inte ovanliga. En kultbok som Ulrich Plens­ dorfs Den unge Werthers nya lidande, samtidigt utgiven i DDR, såldes i 120 000 exemplar under tre månader.

I dag omfattar edition suhrkamp drygt 2 300 titlar. Med studentrevoltens frånvaro har serien återfått sin ursprungliga fördelning med beto­ ning på modern skönlitteratur, medan den sam­ hällsorienterade utgivningen koncentreras kring kritiken av patriarkatet, globaliseringen, konsu­ mismen och miljöförstöringen. Seriens påverkan på samhällsklimatet under 1970-talet var dock obestridlig.

De medlemmar av Gruppe 47 som inte delade Suhrkamps utgivningspolitik startade för övrigt egna förlag, men även Verlag Neue Kritik, Wagen­ bach Verlag, März Verlag och Verlag Rote Stern måste i likhet med Suhrkamp rätta in sig efter den förändrade efterfrågan.

Att döma av den lagerlista som finns avtryckt längst bak i varje edition suhrkamp-pocket åter­ stod efter varje tioårsperiod i genomsnitt 200 titlar.

Med litet tur kan den intresserade finna några av de övriga på antikvariat, men då till betydligt högre priser. När böckerna var nya motsvarade stycke­ priset vad man fick ge för ett paket cigaretter.

De författare som Suhrkamp Verlag ansåg vä­ sentliga att utge i sina pocketserier är legio i varje stort, ansvarsfullt förlag. Här kan jag bara hänvisa till förlagets hemsida som omfattar de flesta Nobel­ 1–4. 1. Peter Handke, Die Gewicht der Welt. 2. edition suhrkamp.

3. Martin Walser, Jenseits der Liebe. 4. Paul Goma, Die Tür.

3

4

27

5

7

28

6

pristagare, ett tiotal svenskar (många rekommen­ derade av Peter Weiss) och hundratals av de största internationella namnen inom fiktion och teori.

Skall några tyskspråkiga berättare av format nämnas får det bli Bertolt Brecht och Hermann Hesse, förlagets skyddsandar, och ett antal förfat­ tare som i dag tillhör litteraturens parnass: Inge­ borg Bachmann, Thomas Bernard, Jürgen Becker, Paul Celan, Günter Eich, Max Frisch, Günter Grass, Uwe Johnson, Peter Handke, Jakov Lind, Nelly Sachs, Martin Walser och Peter Weiss.

Bland tyskspråkiga lärdomsgiganter finner man: Theodor W. Adorno, Walter Benjamin, Ernst Bloch, Norbert Elias, Jürgen Habermas, Siegfried Kracauer, Hans Mayer, Peter Sloterdijk, Victor von Weizäcker och Ludwig Wittgenstein.

Jag har inte funnit något sammanfattande om­ döme om Suhrkamps pocketserier, förutom följ­ ande citat som berör edition suhrkamp. Men det förtjänar att återges, inte minst med tanke på den läsekrets som åsyftas: Vad hade det blivit av den världsomfattande och särskilt i förbundsrepubliken så breda och infallrika ungdoms- och studentrevolten, om den inte under­ hand kunnat hämta näring till sina storvulna, om än oinfriade utopier, sitt tvivel och sin medkänsla ur edition suhrkamp?

Enhet i mångfalden När Siegfried Unseld 1959 knöt Willy Fleckhaus, typograf och art director, till Suhrkamp Verlag i Frankfurt am Main, såg de västtyska förlagen bo­ ken som en massvara bland andra. Bytesvärdet betydde mer än bruksvärdet och skulle avspeglas på omslaget. De principer för marknadsföring av pocketböcker som styrde de kommersiella USA-förlagen övertogs i sin helhet. Man påbjöd en vildsint typografi med hårdretuscherade fyr­ färgsbilder i lättfunnen metaforik tryckt på hög­ glättad kartong överdragen med blankt laminat.

I inlagorna följde man dock i stort de sättnings­ regler som typografen Jan Tschichold införde på Penguin Books 1948.

5–7. 5. Fichte–Schelling Briefwechsel. 6. Anselm Strauss, Spiegel und Masken: Die Suche nach Identität. 7. Peter Weiss, Der neue Prozess.

Siegfried Unseld som förutom sin doktorstitel i tysk litteraturhistoria hade ett typografiskt för­ flutet, siktade högre. Det han önskade av Willy Fleckhaus var en visuell förlagsidentitet som kändes samtida. Ett förlag som återutgav de na­ tionella klassiker som varit bannlysta under tolv års brunt barbari, som värnade om de unga för­ fattarna och som öppnade dörren för de stora internationella berättarna, måste i lika hög grad värna om sina böckers yttre form. Det gällde att betona dem som mentala livsmedel, avspeglande författarnas budskap, vare sig det handlade om fristående titlar eller om långa serier i hårdband och pocket. Detta utan att det gemensamma släktskapet – inte ens efter en längre periods risk för visuell förslitning – förlorade sina samman­ hållande grunddrag.

Det var en stor utmaning, men Willy Fleckhaus antog den. Vid en genomgång av de omslag som illustrerar artikeln skulle jag vilja framhålla tre verktyg som han på olika sätt och vid olika perio­ der använde i kompositioner som blev mönster­ bildande på sin tid.

Typsnitten Fleckhaus avstod konsekvent från all form av kalli­grafi eller handskrift. Intressant nog återknöt han ibland till den radikala bokformgivning som bland andra Malik Verlag stod för under Weimar­ republiken. För bruksboken kunde bara klassiska typsnitt komma i fråga, gärna identiska med dem i inlagorna: Linotype Baskerville, Bauer Futura, Stempel Garamond och Monotype Times New Roman – på vissa omslag i halvfet eller fet typ­ vikt. Enstaka gånger påverkad av 1960-talets USA-reklam kunde han använda också efemära rubriksnitt som Avant Garde till ett slags typogra­ fiska bilder med minimala bokstavsavstånd och negativ kägel [17].

Ornament och andra detaljer såg Fleckhaus som förhistoriska hinder för ett effektivt budskap. Om linjer användes var det för att särskilja författare, titel och förlag [14–16]. I vissa omslag är bokens ti­ tel själva budskapet, placerad så att den följde den uppmaning ordet uttrycker. I andra omslag domi­ nerar författarens efternamn i kombination med skilda frimärksstora foton av denne för att betona att varje volym ingår i en kronologisk serie.

De typografiska arrangemangen är alltid foku­

29

serade till en begränsad del av bildytan och växlar mellan symmetri och asymmetri. Ofta är typ­ graden gemensam för titel, författare och förlag, gärna i en vänsterställd grupp [8–12].

Typografin i Suhrkamps pocketinlagor följer fortfarande de mallar som Willy Fleckhaus lade upp i samarbete med Rolf Staudt, förlagets ansva­ rige produktionsfaktor. Ombrytningen är snarare stram än elegant och utnyttjar sedvanliga mått för löpande text i pocketböcker: 9/11 punkter på 19 ciceros bredd med 36 rader/sida och kapitelrubri­ ker satta versalgement i 12 punkter rak typsort.

Fram till 1980-talets digitala teknik gällde Lino­ typesats med ordmellanrum motsvarande ²⁄³ fyr­ kant, vilket vi i dag anser vara för glest. Till sist en egenhet som jag funnit i de flesta inlagor; texten saknar indrag, vilket gör det svårt att se var nytt stycke börjar.

Färgen Av tradition är boktryckarkonsten en dialog mellan svart och vitt. Den starkt lysande vita bakgrunden var länge grundfärg i förlagets pre­ stigeserie Bibliothek Suhrkamp. För edition suhr­ kamp introducerade Fleckhaus mättade, starkt på­trängande kulörer, arrangerade i en regnbågs­ skala om 48 kulörer, motsvarande ett års utgiv­ ning [2, 14–16].

För Suhrkamp Taschenbuch valde han i stället en serie ton-i-tonfärgpar kring grönt, blått, vio­ lett, brunt [1], gult och orange, eller som i Suhr­ kamp Wissenschaft en ultramarin bakgrundton med sex olika mättade, ljusa kulörer för typogra­ fin [18].

Insel Taschenbuch innehåller kulturhistoriskt material, ofta rikligt illustrerat och kan ses som en serie presentböcker. Här föredrog Fleckhaus en skala pastellkulörer som bakgrund och i se­ rien Theorie pärlgrått för att betona dess veten­ skapliga karaktär [5–6].

För att slå an en ton av transparens och tran­ scendens valde Fleckhaus en varm vit färgton 8–13. 8. Günther Eich, Stimmen: Sieben Hörspiele. 9. H.H. Stuckenschmidt, Maurice Ravel: Variationen über Person und Werk. 10. Gustav W. Heinemann, Glaubensfreihet – Bürgerfrei­ het. 11. Magda Szabó, 1. Moses 22. 12. Wolfgang Hildesheimer, Tynset. 13. Hans Erich Nossack, Der Fall d’Arthez.

30

8

9

10

11

12

13

31

14

15

14–20. 14. Peter Weiss, Der neue Prozess. 15. Sinclair, Der Fremde. 16. Peter Weiss im Gespräch. 17. Romola Nijinsky, Nijinsky der Gott des Tanzes. 18. Ernst Bloch, Das Princip Hoffnung. 19. Hermann Hesse Leben und Werk im Bild. 20.

Peter Weiss.

till de mera subtila författarnas omslag. På så­ dana ytor fick två eller tre accentkulörer framhäva titel, undertitel, författarnamn och och förlag, om inte en bild i enstaka fall begärdes, då typografin alltid var svart [3].

Ytan Fleckhaus betonade alltid omslagets otryckta yta som ett likvärdigt bildelement i kompositionen.

Med goda skäl. På så sätt kunde han koncentrera typografin till ett slagkraftigt budskap, ofta med inbördes, starkt kontrasterande element inom den begränsade yta som återstod. Den otryckta ytan verkade samtidigt som en laddad zon om­ kring eller nedanför typografin.

De omslag jag tagit med utöver pocketseriernas illustrerar en ovanlig mångsidighet. Sedda i sin helhet påminner Willy Fleckhaus omslag om den konstruktiva tendens som vid denna tid rådde inom bildkonsten. Han berättade gärna om sina

32

16

två viktigaste läromästare, Josef Albers och Max Bill, den senare också skulptör och arkitekt. Bägge hade ett förflutet inom Bauhausrörelsen.

Slutord Har vi att göra med en plagiatör? Nej. I ett inter­ nationellt perspektiv var Willy Fleckhaus en pion­ jär jämställd med grafiska formgivare som Alvin Lustig, Bradbury Thompson och Herb Lubalin, om än med förkärlek för en tysk saklighet som i vissa omslag kan kännas kylig.

I likhet med sina amerikanska kolleger fick han många epigoner, vilket tvingade honom att överge ett sätt att se för söka efter ett ännu oprövat. Fram till sitt frånfälle 1983 ansvarade Willy Fleckhaus för formgivningen av ett tiotal bokserier eller drygt 2 500 bokomslag.

Att Siegfried Unseld i Willy Fleckhaus fann en lyhörd och pådrivande samtalspartner var en lyck­ träff. Vad dessa parhästar under 24 år hann genom­ föra måste betraktas som en pionjärinsats både ur konstnärlig och kulturell synvinkel. Med den mo­ derna bruksboken skapade de en tankens republik som i väsentlig grad bidrog till att återupprätta det demokratiska anseende som landet så väl behövde men som förbundsrepublikens maktelit länge för­ bisåg värdet av.

17

18

19

Källor Benzinger, Fredrik. Die Tagung der Gruppe 47 in Schweden 1964 und ihre Folgen. Doktorsavhandling. Tyska institutionen vid Stockholms universitet, 1983.

Fellinger, Raimund (utg.). Kleine Geschichte der edition suhrkamp.

Frankfurt am Main: Suhrkamp Verlag, 2003.

Glaser, Hermann. Deutsche Kultur 1945–2000. München: Carl Hanser Verlag, 1997.

Habicht, Elke (red.). suhrkamp taschenbuch wissenschaft. Verzeichnis der Bände 1–1000. Frankfurt am Main: Suhrkamp Verlag, 1992.

Koetzle, Michael och Carsten Wolf. Fleckhaus. Deutschlands erster Art Director. München: Klinkhardt & Bierman, 1997.

Mörler, Gisela (red.). edition suhrkamp. Band 1 bis Band 1000.

Bibliographie, 1963 bis 1980. Frankfurt am Main: Suhrkamp Verlag, 1980.

Neunzig, Hans A. Hans Werner Richter und die Gruppe 47. München: Nymphenburger, 1979.

Schulte, Jürgen (red.). Dichter und Richter. Die Gruppe 47 und die deutsche Nachkriegslitteratur. Berlin: Akademie der Künste, 1988.

Suhrkamp Verlagsgeschichte 1950–1990. Frankfurt am Main: Suhrkamp Verlag, 1990.

Suhrkamp Verlag. www.suhrkamp.de/verlage/suhrkamp/geschichte.cfm.

Unseld, Siegfried. Der Autor und sein Verleger. Frankfurt am Main: Suhrkamp Verlag, 1976.

Unseld, Siegfried. Der Marienbader Korb. Über die Buchgestaltung im Suhrkamp Verlag. Frankfurt am Main: Suhrkamp Verlag, 1982.

Weiss, Peter. Notizbücher 1960–1972. (Zweiter Band.) edition suhrkamp 1135. Frankfurt am Main: Suhrkamp Verlag, 1982.

Willberg, Hans Peter. 40 Jahre Buchkunst. Frankfurt am Main: Stiftung Buchkunst, 1991.

Uppgifter genom samtal med Gunilla Palmstierna-Weiss juli 2007.

20

33

3 2

1

5 4

6

ulf jacobsen

Penguin Books

E

ngland 1935, en ö i en värld som började ana att man befann sig mellan två krig. I varje väl insutten bransch finns ett sug efter för­ ändring och innovation; det kan inte gärna bli tråkigare än det är. Men visst underlättar det då om man redan är placerad i ett respektabelt bok­ förlag, och där fått göra sina lärospån. Detta gällde de tre bröderna Lane – Allen, Richard och John – verksamma inom familjeförlaget The Bodley Head. Året innan hade de med egna medel drivit igenom en utgivning av James Joyces Ulysses.

Historien är sedan välkänd, och har berättats otaliga gånger: hur Allen Lane efter ett veckoslut på landet hos deckardrottningen Agatha Chris­ tie förgäves letar efter något läsbart för tågresan tillbaka till London, och tanken på högklassig litte­ratur i enkla utgåvor väcks och slår rot; hur namnet kläcks av hans sekreterare som från sitt hörn piper fram, ”varför inte pingviner?”; hur Edward Young, utan tidigare tecknarerfarenhet, skickas till London Zoo för fältstudier, och di­ rekt återkommer med fullt användbara skisser till århundradets logotyp; hur varuhuskedjan Woolworth’s initialt går med på köpa in 63 500 exemplar av de första titlarna, och därmed får bollen i rullning.

Allen Lanes vision för Penguin Books var dia­ mantslipad, med ett stort antal fasetter: här fanns viljan att pröva nya lösningar, nya distributions­ former, att våga kalkylera med tidigare oanade upplagestorlekar som skulle hålla nere priserna, en fokusering på varumärket, ett genuint intresse att nå ut till envar. Men den allt styrande meta­ foren för utgivningen var biblioteket, oavsett om­

fång och inriktning en boksamling inom räckhåll för var och en.

För Penguin Books var inte utgivningen av pocketböcker en andrahandsuppgift utan för­ lagets hela raison d’être; hur Penguin Books defi­ nierade sina utgivningsambitioner kom på ett av­ görande sätt att bestämma vad en pocketbok är.

Böckerna från Penguin Books var aldrig förmin­ skade avtryck av inbundna förlagor; varje bok var nysatt, med ambitionen att vara genomtänkt an­ passad både till formens yttre begränsningar och innehållets krav.

Jan Tschichold arbetade mindre än två och halvt år i förlaget (från mars 1947) och hann un­ der denna tid få till stånd en typografisk kvalitets­ säkring från de stora linjerna och in i minsta de­ talj. Men inga principer är bättre än sina tillämp­ ningar, och Hans Schmoller som kom att efter­ träda Tschichold besatt en exempellös förmåga att rigoröst, innovativt och uthålligt vidareföra visionen av en högkvalitativ bokformgivning i massupplaga. Schmoller visste in i märgen att i bokframställningen är det de tusen detaljernas genomtänkta samspel som är kvalitetsavgörande och det som bäst tjänar läsandet. Under perioden 1949–1976 var Hans Schmoller bokstavligen Pen­ guinböckerna.

Schmoller samlade på Penguinböcker, med det uttalade syftet, naturligt nog, att åstadkomma en komplett samling; den fyllde efterhand bostaden, ja, stagade påtagligt upp själva huset i Steading, då den kom att omfatta mer än 11 000 volymer innan den 1978 donerades till British Library. (Tomrum­ men kom efterhand, åtminstone delvis, att fyllas

35

av papper, särskilt då dekorerat och allrahelst av japansk tillverkning.)

Expansionen under efterkrigstidens första de­ cennier var utan motstycke, ett intellektuellt och estetiskt fyrverkeri.

Penguin Books hade sedan 1949 hållit D. H. Lawrences arbeten tillgängliga för en bred all­ mänhet, men ännu 1960 var det inte tillåtet att ge ut Lady Chatterley’s Lover annat än i en censure­ rad version. Rättegången 1960 där förlaget åtalas för sin utgivning – och frias (mästerligt skildrad i författarinnan Sybille Bedfords klassiska refe­ rat), var ett av Allen Lanes stoltaste ögonblick. Än idag håller Penguin Books närmare ett trettiotal arbeten av D. H. Lawrence i tryck.

Penguin Books upplevde två stora utbildnings­ vågor, en första efter krigslutet 1945 som fångades upp av Pelicans och Penguin Classics, och en andra, 1960-talets utbildningsexplosion, där dessa serier kompletterades av Peregrine Books, Penguin Edu­ cation, och Penguin University Books; tillsammans och mellan sig tillvaratog de alla möjligheter.

Fackböckerna hade i själva verket varit med näs­ tan från begynnelsen, med George Bernard Shaws mastodontiska The Intelligent Woman’s Guide to Socialism, Capitalism, Sovietism & Fascism (två vol.) som inledare av serien Pelicans 1937. Med sina ny­ skrivna kapitel öppnade den vägen för ett stort an­ tal originalutgåvor under kommande år; utgivaren av pocketböcker behövde inte längre begränsas av vad andra tidigare givit ut.

Peregrine Books lanserades 1962, i det större formatet 129 × 198 mm, från början även tryckt på bättre papper och trådbundna. Loggan gjordes av Hans Schleger, som senare även gjorde loggorna för Penguin Education (1969) och förlagets utgiv­ ning av inbunda böcker, Allen Lane The Penguin Press (1966).

Penguin Education omfattade hundratals titlar, där de olika ämnesområdena delades upp i serier, alla med sina redaktörer, hämtade från universi­ tetsvärlden. Derek Birdsall/Omnific gav böcker­ na, i många fall rykande färska originalvolymer, ett visuellt slagkraftigt yttre.

Allt blev till serier, allt kunde samlas. (När So­ merset Maughams romaner fick nya omslag, kon­ genialt nog avfotograferat bric-a-brac som råkade finnas tillhands i Derek Birdsalls studio görs om­ slagen så att lägger man dem i ordning bredvid varandra bildar de en sammanhängande bild.)

36

Men även den mest gigantiska framgångsvåg måste till slut nå land.

Penguin Books var vid 1970-talets början (grun­ daren Sir Allen Lane hade dött 1970) en slumrande jätte, ännu ovetande om de gigantiska förändringar som börjat skaka om bokbranschen. 1974 minskas en planerad utgivning av 800 titlar till 450 titlar och programmet för Penguin Education avslutas.

Fokus flyttas från själva boken till marknadsföring, och det man marknadsför är just de bästsäljare man spekulerar i; biblioteket upp­hör som styran­ de metafor. I slutet av 1970-talet tävlade många av de nya Penguinböckerna framgångsrikt om tät­ placeringarna som boklådans fulaste böcker.

1991 läggs Pelican Books ner; delar av fackboks­ utgivningen kommer fortsättningsvis ut som vanliga Penguinböcker, men mycket av bredden, dynamiken och variationsrikedomen går ohjälp­ ligt förlorad. Som kronan på verket stängs den ty­ pografiska avdelningen (Text Design departments) 2003, och man är nu tillbaka till den situation som rådde innan Jan Tschichold kallades in 1947, med den skillnaden att ursprungsvisionen om den goda inlagan dessutom är lämpad överbord.

För först som sist handlar det alltid om inlagan; ägnas inte inlagan den omsorg som krävs för att göra boken till läsarens smidiga redskap, återstår mest blind mekanik och affärsspekulation.

Under de senaste åren har man likväl kunnat skymta vissa hoppfulla tecken. Den lilla jubi­ leumsserien Great Ideas som dök upp 2004 (20 titlar) öppnade sig ett ögonblick mot den typo­ grafiska traditionen i en lekfullhet som man trott gått förlorad för alltid, och Penguin Classics och Penguin Modern Classics har en fortsatt pålitlig­ het och bredd i urvalet som lockar ständigt nya läsare. Åtskilliga fasetter av det som en gång var Pen­ guin Books finns ej mer; några starka varu­märken är vad som blivit kvar. Att tillfullo kunna omfatta den rikedom och dynamik som utgivningen rym­ de är en närmast bokarkeologisk uppgift, ty det vi ser på hyllorna idag är blott en blek avbild av vad som en gång fanns. För var och en som söker in­ spirerande exempel på helgjuten typografisk om­ sorg är Penguinböckerna i sina olika serier från förlagets guldålder en veritabel skattkista att ösa ur.

7 8

9

10

källor Baynes, Phil. Penguin by Design. A Cover Story 1935–2005. London: Allen Lane, 2005.

Bedford, Sibylle. ”The Last Trial of Lady Chatterley”, Esquire, April 1961; även omtr. Esquire, Oktober 1973.

Cinamon, Jerry. 2005. ”Life as a Penguin”, Matrix 26 (2006).

McLean, Ruari. 1956. Modern engelsk bokkonst. Från Morris till Penguinböckerna. Grafiska Institutets skriftserie 13. Övers. Curt Löthman. Stockholm: Gebers.

McLean, Ruari. ”Early Days at Penguin”, Matrix 25 (2005).

The Monotype Recorder, new series, Number 6 (April 1987). Specialnummer om Hans Schmoller.

Poynor, Rick. ”You Can Judge a Cover by Its Book”, Eye 39 (Våren 2001).

Schmoller, Tanya. ”Roundel Trouble”, Matrix 14 (1994). www.penguincollectorssociety.org 1 Rules and Meanings. The Anthropology of Everyday Knowledge, red. Mary Douglas. Penguin Education 1973. Satt med Monotype Times, 319 s. Omslag Omnific/Martin Causer.

2 William Shakespeare, The Tragedy of Macbeth. The Penguin

Shakespeare 1959 (1950). Satt med Bembo, 124 s. Trådbunden, med skyddsomslag. Formgivning Jan Tschichold.

3 The diaries of Franz Kafka, utg. av Max Brod. Peregrine Books 1964. 519 s. Satt med Intertype Plantin. Omslag Graham Bishop.

4 Alfred Fairbank, A Book of Scripts. The King Penguin Books 1949. Satt med Bembo, 40 s. + 64-sidigt bildark. Trådbunden pärmbok med skyddsomslag. Formgivning Jan Tschichold.

5 R. D. Laing, The Politics of Experience and The Bird of Paradise.

1967. Satt med Monotype Times, 156 s. Omslag Alan Aldridge.

6 E. P. Thompson, Whigs and Hunters. The Origin of the Black Act. Peregrine Books 1977 (först utgiven av Allen Lane The Penguin Press 1975). Satt med Monotype Ehrhardt, 326 s. + 12-sidigt bildark.

7 Imagist Poetry, red. Peter Jones. The Penguin Poets 1972. Satt med Monotype Bembo, 188 s.

8 Richard Wollheim, Art and its Objects. Pelican Books 1970. Omslag av konstnären John Golding. Satt med Linotype Pilgrim, 189 s.

9 Yasunari Kawabata, The Sound of the Mountain. Penguin Books 1974. Satt med Linotype Pilgrim, 218 s.

10 Malcolm Lowry, Under the Volcano. Penguin Modern Classics 1974. Satt med Linotype Granjon, 377 s.

37

thomas von vegesack

Rätten att berätta

D

et förlag där jag arbetade under sjuttiooch åttiotalen hade två avdelningar: en skönlitterär och en juridisk. Jag kände all­ tid en stor trygghet i denna tudelning. Juridiken såg jag som en skyddsmakt som såg till att den litterära verksamheten kunde pågå utan hinder.

Det berodde naturligtvis på de vinster som den juridiska utgivningen genererade. Men också på annat sätt kände jag juridikens närvaro i huset på Riddarholmen som en trygghetsgaranti. La­ garnas uppgift var att skydda verksamheten. Det finns bland våra grundlagar en förordning som garanterade medborgarnas rätt att yttra sig och även om det inte i grundlagen stod något om rätten att skriva eller ge ut romaner tog jag som många andra för givet att även den verksamheten var skyddad av lagarna.

Men stämmer det? Hur starkt är egentligen det stöd som våra lagar ger berättandet?

Den första paragrafen i den svenska regerings­ formen lyder. ”Varje medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor.” Det är på en gång en vag och ganska snäv beskrivning av friheten. Vad händer när en författares tankar och känslor ligger inbäddade i en fiktiv berättelse?

Vilket skydd kan berättaren då räkna med?

I ingen av de båda grundlagar som sätter grän­ ser för vår yttrandefrihet är berättandet nämnt.

I praktiken innebär det att det inte finns några lagliga hinder att bestraffa sådan verksamhet el­ ler att inrätta någon form av förhandsgranskning av de berättelser som offentliggörs. Att det sällan

38

sker är knappast ett tillräckligt skäl för att man skall sluta att oroa sig.

Inom ett av de medier som förmedlar berättel­ ser, jag tänker på filmen, finns för övrigt fortfa­ rande förhandscensuren kvar. Bland de nordiska staterna är Sverige i dag ensamt om att förhands­ granska filmer för offentlig visning. De ålders­ gränser som Biografbyrån ställer upp utgör ju inget hinder när filmen visas privat på t.ex. DVD eller video. Censuren gäller enbart visningar på biograf. För inte länge sedan bad filmcensorerna själva om att få bli befriade från sitt uppdrag. I en artikel i DN skrev de att filmcensuren utgör ett exempel på hur slumpartat staten handskas med de demokratiska fri- och rättigheterna. Men ungefär samtidigt kunde man i pressen läsa att Justitiekanslern efterlyste fler ingrepp mot vålds­ skildringar i film. I höstas avgick direktören för Statens biografbyrå Gunnel Arrbäck i protest mot att filmcensuren inte avskaffas.

Det paradoxala är att filmen trots kravet på för­ handsgranskning hör till de verksamheter som omfattas av vår ytttrandefrihetsgrundlag. Det gör däremot inte teatern. Någon teatercensur finns inte längre. Men den fanns kvar länge. Att cen­ suren av tryckta skrifter avskaffades i England re­ dan 1695 är välkänt, att förhandsgranskningen av teaterpjäser upphörde först 1968 är det färre som vet.

Också i Sverige hade vi länge förhandsgransk­ ning av de pjäser som spelades på teatrarna. När det i Sverige i samband med yttrandefrihets­ grundlagens tillkomst i slutet på 80-talet disku­ terades om inte också teatern skulle grundlags­

skyddas avvisades tanken med argumentet att det inte gick att i förväg fastställa vad skådespelarna kunde tänkas säga på scenen. Följden blev att teatern hamnade utanför det skyddade området.

Men tanken att skydda teatern tycks ha funnits kvar länge i utredningen. I en sammanfattning av den nya lagen på engelska nämns teatern bland de yttranden som ska skyddas. Någon av utredar­ na hade föreslagit att regissören skulle betraktas som ansvarig utgivare i likhet med en tidnings­ utgivare men majoriteten trodde inte att en re­ gissör var något att lita på. Egendomligt nog har regissören på ett annat område, upphovsrättens, tillerkänts betydligt större pålitlighet.

Misstron mot skådespelarna har präglat teater­ historien från början. I andra kejsardömets Frank­ rike fanns det speciella inspektörer som besökte te­ atern för att kontrollera att skådespelarna höll sig till texten. När George Bernhard Shaws pjäs Mrs Warren’s Profession spelades i New York 1905 satt i salongen två polismän, som efter föreställningens slut arresterade två av skådespelarna och teater­ chefen. Och 1922 bestämde GLAVIL, centralorga­ nisationen för litterära frågor i Sovjetunionen, att två platser i teatersalongen, inte längre bort från scenen än fjärde bänk, skulle vara reserverade för de statliga kontrollörerna.

I Sverige är än i dag teatern underkastad ord­ ningsstadgan för rikets städer. När Riksteatern spelade Lars Noréns kontroversiella pjäs Sju Tre var det kammaråklagare Ola Sandh och inte JK Göran Lambertz som tog ställning till om pjäsen innehöll hets mot folkgrupp.

Ola Sandh väckte inget åtal. Det paradoxala är att genom att teatern inte omfattades av Yttrande­ frihetsgrundlagen överlämnades villkoren för verk­ samheten mer eller mindre åt slumpen.

Inte heller i I FN:s deklaration om de mänsk­ liga rättigheterna sägs det något om fiktiva texter.

Och när det internationella samfundet i början på 1900-talet försökte skapa gränsöverskridande regler för det litterära umgänget var det inte den konstnärliga friheten man tänkte på utan risken för pornografisk smitta. Den konvention som antogs i Paris på våren 1910 innebar att staterna åtog sig att inrätta myndigheter som samlade in­ formation om oanständiga trycksaker, bilder och föremål. Målet var att förhindra att de spreds över gränserna. När överenskommelsen slöts fanns ingen internationell myndighet som kunde åtaga

sig övervakningen utan Frankrike åtog sig upp­ draget. Konventionen kom att övertas först av Nationernas Förbund och sedan av Förenta Na­ tionerna.

Någon liknande konvention som erbjuder skydd för den konstnärliga verksamheten finns inte. Det närmaste man kommit en sådan är den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter från 1966 där det står att man har rätt att mottaga och sprida tankar också ”i konstnärlig form”.

I de nationella grundlagarna är det endast den tyska från 1949 som ger konstutövningen speci­ ellt skydd. Men där har den i gengäld fått ett star­ kare skydd än framförandet av åsikter.

Det första tillägget till den amerikanska konsti­ tutionen har med rätta betraktats som det starkaste stöd för yttrandefriheten som något land kan upp­ visa. I First Amendment förbjuds myndig­heterna att lagstifta mot yttrandefriheten. Men omfattar tillägget också konstnärliga uttryck? På den punk­ ten har amerikanska domstolar kommit till vitt skilda slutsatser.

1945 förbjöd en domstol i Boston försäljningen av Lilian Smiths roman Strange fruit efter det att en stark opinion krävt ett ingrepp. Skälet var de pornografiska inslagen. Boston var känd för sin starka puritanska befolkning. Domstolen slog fast att en domare har rätt att ta hänsyn till de lokala värderingarna.

USA:s högsta domstol godkände domen. Den slog fast att skönlitterära skildringar inte omfat­ tas av First Amendment utan att varje delstat har rätt att själva avgöra vilka lagar som skall gälla. Ännu i dag råder en viss oklarhet hur First Amend­ment ska tolkas. En av de främsta exper­ terna på yttrandefrihet, Cass R. Sunstein, har i sin bok Democracy and the problem of free speech häv­ dat att tillägget endast bör skydda politiska ytt­ randen. Skönlitterära verk bör ges skydd endast om de berör politiska frågor.

Att jurister ogärna ger sig in på att bedöma fik­ tioner är inte överraskande. En åklagares uppgift är att visa att en handling skadat någon. Om ett rån begåtts finns det en konkret händelse att utre­ da. Men när det gäller publiceringen av en roman är utgångsläget ett helt annat. Själva handlingen att publicera en bok kan ju inte vara brottslig. För att visa att ett brott har begåtts måste domaren kunna visa att bokens innehåll skadat någon.

39

Och det kräver en textanalys som hör hemma mera inom semantiken än inom juridiken. Do­ maren måste dessutom också tolka betydelsen i de vaga formuleringar som i tryckfrihetsförord­ ningar beskriver vad som är brottsligt. Han måste alltså genomföra två språkanalyser. Det är därför inte förvånande att de litterära rättegångarna är ganska få.

Ur ett litteraturvetenskapligt perspektiv är de viktiga. Det är därför svårt att förklara det ljum­ ma intresse som forskarna ägnat de litterära rät­ tegångarna. En av de få analyser som finns har utförts av den amerikanske forskaren Dominick La Capra. Han kommer i sin bok Madame Bovary on trial till den något överraskande skutsatsen att åklagaren förstått romanens innehåll bättre än försvararen. Försvarsadvokaten såg romanen som en moralisk berättelse om en kvinnas undergång sedan hon begått äktenskapsbrott. Åklagaren där­ emot uppfattade bokens komplexitet men fann grundtonen i boken obscen.

Vad åklagaren med sin plädering ville åstad­ komma var inget mindre än att ändra den litte­ rära utvecklingen. I sina minnesanteckningar be­ rättar han att han blivit uppkallad till den kejser­ lige överåklagaren och av denne fått befallning att inleda en process. ”Romanen Madame Bovary, sa denne, avslöjar en stor talang men beskriv­ ningen av vissa scener går över gränsen för det ac­ ceptabla. Om vi sluter ögonen kommer Flaubert att få många efterföljare som går ännu längre.”

Det är inte den enda gång man möter tanken att man med hjälp av domstolar kan ändra den litterära utvecklingen i en för den allmänna mo­ ralen godtagbar riktning. När den danske förfat­ taren Herman Bang åtalades 1880 för sin roman Haabløse Slægter slog åklagaren fast att det natur­ ligtvis fanns andra böcker som långt mera ener­ giskt predikar otukt men Haabløse Slægter hade en starkare litterär kvalitet än de andra. Under rättegången hade åklagaren förnekat att han haft för avsikt att styra den litterära utvecklingen. Det var endast de oanständiga överdrifterna han ville komma åt. Men läser man den brevväxling mel­ lan justitiedepartementet och polisdirektören i Köpenhamn, som föregick åtalet, framgår det tyd­ ligt att myndigheterna genom en fällande dom ville avskräcka andra författare från att skriva på liknande sätt.

Det finns naturligtvis också andra sätt för myn­

40

digheter att försöka styra den litterära utveckling­ en än att väcka åtal. Det har hänt att inte enbart böcker utan hela genrer förbjudits. I Frankrike införde myndigheterna på våren 1737 ett totalt förbud mot all publicering av romaner. Det finns ingen bevarad förordning om saken och forskar­ na är oeniga om dess omfattning. Men ett faktum är att Marivaux inte kunde avsluta sin roman La vie de Marianne och att han till Carl Gustaf Tessin sagt att man lagt sig i hans skrivande och att han därför tvingats upphöra med det. En okänd för­ fattare avslutade romanen efter Marivaux’ död.

Men den boken utkom i Holland.

Det allra värsta exemplet på maktövergrepp mot skönlitteratur erbjuder Sovjetunionen. För några år sedan utgav en professor i rysk litteratur vid universitetet i Princeton, Herman Ermolaev, en bok om censuren av rysk litteratur mellan 1917 och 1991. Ermolaev hade fått insyn i de ryska arkiv som en kort tid var öppna för forskare. Vad han upptäckte var att de ryska censorerna inte nöjde sig med att acceptera eller förkasta en litterär text.

I stället omformade de den efter de aktuella poli­ tiska behoven.

Ett av Ermolaevs exempel är nobelpristaga­ ren Sjolochovs roman Stilla flyter Don som ofta utgavs i nya upplagor men hela tiden i nya ver­ sioner. Censorerna ändrade själva i texten utan att fråga författaren om lov. Personer i romanen ändrade karaktär. Många togs helt bort och andra tillkom. Bolsjeviker måste i boken uppträda på ett visst sätt. De fick inte visa grymhet, ljuga eller stjäla. De tilläts inte heller bära smeknamn. De­ ras motståndare var i gengäld förbjudna att visa mänskliga drag. En scen som skildrar vänskapen mellan en ryss och en tysk fanns i de tidiga versio­ nerna men togs bort i upplagan från 1945 för att återinsättas 1953.

Till det som automatiskt brukade tillföras ro­ manerna hörde hyllningar till Stalin. I Stilla flyter Don insattes hyllningen 1938 och försvann först efter diktatorns död. I upplagorna från 1980-talet kunde t.o.m. Trotskij nämnas. Ermolaev skriver att den politiska misshandeln av Sjolochovs verk är så omfattande att en ursprunglig version inte längre går att fastställa.

Sjolochov försökte protestera, men det ledde endast till formuleringen att texten reviderats av författaren, ändrades till att den reviderats.

Därigenom lyckades han åtminstone ta avstånd

från sitt eget verk. Andra författare försökte själva skriva om sina böcker efter de aktuella politiska behoven.

Det finns en term för vad de sov­ jetiska censorerna sysslade med. Ter­ men bowdlerixation är hämtad från Thomas Bowdler som under den viktorianska tiden gav ut en version av Shakespeares verk som kunde lä­ sas av hela familjen. Det var där som formuleringen: ”Under the green­ wood tree. Who loves to lie with me” ändrades till ”Under the greenwood tree. Who loves to work with me”.

Naturligtvis är det inte bara stats­ makten som kan motarbeta den litterära utveck­ lingen. Den katolska kyrkan som inte hade någon makt över tryckerierna fick nöja sig med att tala om för sina troende vad de inte fick läsa. Det för­ sta Index librorum prohibitorum publicerades 1544 och det sista så sent som 1966. Mer än tretusen författare drabbades.

En av de sista författare som den katolska kyr­ kan bannlyste var André Gide. I april 1952 beslöt Pius XII att Gides samtliga verk skulle upptas på listan över förbjudna böcker. Gide hade dött året innan och domen, skriver katolska kyrkans offici­ ella organ L’Osservatore Romano, kan verka över­ raskande och skrämmande. In i det sista väntade kyrkan på att Gide skulle ångra sig men i en tid ”när tvivlets ande i tidningar, i skolor och även inom politiken förstör tron i människors hjärtan” har Gide ”med styrkan och skönheten i sin röst vågat ifrågasätta det som är mest värt vår respekt”.

Listor på förbjudna böcker har en tendens att bli kontraproduktiva. Under Hitlers tredje rike upprättades listor på 3 601 titlar och 524 förfat­ tarskap som inte fick spridas till allmänheten. Men listorna hölls hemliga. Endast ”pålitliga” förläg­ gare och bibliotekarier fick ta del av dem. Man var rädd att listorna skulle väcka otillbörligt intresse för de nämnda titlarna. De insamlade böckerna brändes.

Om nazisternas bokbål har det skrivits mycket. Betydligt mindre känt är den utrensning som 1949 ge­ nomfördes i Tallinns centralbiblio­ tek. 27 662 böcker rensades ut. Det

var främst översättningar som drab­ bades. Böckerna fördes till S:t Betle­ hems kyrkans konfirmationssal där de höggs sönder med yxa. I Estland upprättades listor över förbjudna böcker. Det skedde både under den sovjetiska och den tyska ockupatio­ nen. Det var i stor utsträckning sam­ ma böcker som förbjöds.

Det har skrivits mycket om hur den svenska regeringen gick den tyska nazistregeringen till mötes när det gällde att begränsa den fria de­ batten under krigsåren. Men det är mindre känt att de flesta ingreppen inte gällde tidningar utan bokförlag. Och bland de indragna böckerna fanns en hel del skönlit­ teratur. Den tyska ambassaden skickade små lap­ par till den svenska regeringen där de redogjorde för inslag som de ogillade i romaner som Eyvind Johnsons Krilons resa och Marika Stiernstedts Attentatet i Paris. Men regeringen ingrep endast när det gällde översättningar. När förläggaren Axel Holmström tänkte ge ut Upton Sinclairs berättel­ se Mellan två världar skickade han korrekturet till Statens Informationsstyrelse. Några dagar senare fick han svar från chefen för UD:s pressbyrå Os­ car Thorsing som markerat de ”mest förgripliga partierna” med rödpenna men samtidigt skrivit att det vore bäst om Thorsing strök hela det för­ gripliga avsnittet. Förläggaren följde uppmaning­ en och avsnittet saknas i den tryckta boken. I en not förklaras åtgärden: ”På grund av Sveriges po­ litiska läge har det ansetts lämpligt att stryka vissa partier.” Noten är undertecknad ”översättarna”.

Boken hade översatts av Erik Lindegren och Karl Vennberg. Man undrar hur mycket de visste om vad som hänt.

Axel Holmströms självcensur fram­ ­står som extra pinsam mot bakgrun­ den av att han samtidigt i en intervju förklarade att han fann regeringens tryckfrihetspolitik präglad av und­ fallenhet och feghet. ”Hade det fun­ nits lite mer kurage skulle vi inte haft så många beslag på tidningar och böcker. Man vinner aldrig något på att vara harig.”

Det skulle vara fel att inte åtmin­ stone med några ord också beröra de

41

försök som gjorts att bemöta angreppen. Välkänd är Johan Hanssons på Natur och Kultur taktik att publicera de böcker som han befarade skulle in­ dragas på fredagar eftersom förbud endast kunde fattas på ett regeringssammanträde och de hölls alltid på torsdagar. På det viset fick bokhandeln en veckas ostörd försäljning.

Hur förläggare kan agera inför hotet om in­ dragning visar vad som hände när Radclyffe Halls roman The Well of Loneliness publicerades.

Att romanen, som är en av de första som beskri­ ver lesbisk kärlek, skulle vålla problem insåg förläggaren. Författaren åtalades och romanen beslagtogs. Men historien slutade inte med det.

Vad en forskare Alan Travis nyligen kunnat visa så lät förläggaren i tysthet transportera tryckeriets blyformar till Paris där en boktryckare tryckte en ny upplaga som sedan smugglades in i England.

Myndigheterna inom tullverket blundade. De hade nämligen utfört en egen analys av roma­ nens innehöll och kommit till ett annat resultat än inrikesministeriet. Till slut var det ändå inri­ kesministeriet som vann striden. De kunde visa att det franska förlaget agerade som ombud för det brittiska som därför kunde åtalas. Romanen förbjöds i England men i USA där den också åta­ lades slutade rättegången med ett frikännande.

Det är främst tre former av innehåll som ännu idag vållar problem för den konstnärlige skapa­ ren: hädelse, oanständighet och förtal.

Blasfemi var länge en av de viktigaste anled­ ningarna till ingrepp. Tre av våra viktigaste tryck­ frihetsrättegångar: mot Geijer 1821, mot Henrik Bernhard Palmaer 1838 och mot Strindberg 1884 har föranletts av formuleringar som ansetts inne­ hålla hädelser. Ett sekel tidigare kunde en präst i Lund anse Bellmans dikt om gub­ ben Noak så förgriplig att han ville bränna den på torget.

Den sista rättegången mot en ro­ man för blasfemiskt innehåll i vårt närområde drabbade den finske för­ fattaren Hannu Salamas roman Midsommardansen. Författaren dömdes i september 1966 till tre månaders fängelse villkorligt för ”uppsåtlig hädelse av Gud”. Salama berättar historien om en berusad och djupt olycklig man, hos vilken det mindre passande språkbruket är ett natur­

42

ligt uttryck för hans situation. Det finns ingen antydan till att författaren instämmer i vad hans romanfigur säger.

Salama dömdes till tre månaders villkorligt fängelsestraff. Hans förläggare fick betala böter och romanen förstördes. När den utkom på nytt var den kraftigt censurerad.

I dag saknar svensk lag förbud mot såväl blas­ femi som pornografi. Och även om paragraferna finns kvar i många andra länders lagar tillämpas de allt mera sällan. Den stora vändpunkten var när det gäller synen på vad som anses oanständigt säkert rättegången mot D. H. Lawrences roman Lady Chatterley’s Lover i London på hösten 1960.

Det som skiljer rättegången mot D. H. Law­ rences roman från andra åtal om omoral är att Lawrence delade lagstiftarnas motvilja mot por­ nografi. Han tyckte t.ex. att Joyces Ulysses var en oanständig bok som borde förbjudas. Lady Chatterley’s Lover är ett litterärt försök att återge skildringen av könsakten dess ursprungliga ren­ het. Och i den målsättningen ingick att frigöra de ord som beskriver akten från de negativa asso­ ciationer som puritaner försett dem med. Enligt Lawrence hade den osunda synen på det sexuella inletts under elisabethansk tid då syfilis-epide­ min drog fram över Europa. Det sexuella hade blivit något farligt som måste undertryckas. Law­ rence ville med romanen rengöra orden från den skam som de försetts med. Men åklagaren var döv för ambitionen. Han berättade för juryn att han till sin förfäran räknat orden och funnit att orden ”fuck” och ”fucking” förekommer inte mindre än trettio gånger.

På 1970-talet drog en liberal vind genom hela den civiliserade världen. I både Danmark och Sve­ rige ströks pornografi och hädelse ur brottskatalogen. I USA ansåg den s.k. presidentutredningen att skildringar av sexuallivet var någonting positivt som borde gynnas i stället för att för­ hindras. Och i England rekommen­ derade den s.k. Williamskommittén att skönlitteraturen skulle ges total frihet eftersom den aldrig kan vara skadlig. Också i Kanada arbetade en kommitté med frågan. Men den s.k.

Fraser-kommittén kom till en delvis annan slutsats. I sitt slutbetänkande pekade den ut tre situationer då

porno­grafi kunde vara skadlig: när barn avbildas i sexuella situationer, när materialet tillverkas på ett sätt som skadar den som medverkar i tillverk­ ningen och när materialet hotar eller undermine­ rar grundläggande värden som rätten till likhet inför lagen eller rätten till personlig integritet.

Fraser-kommitténs förslag ledde aldrig till nå­ gon lagstiftning. Men dess rekommendationer utgör ändå den kanske bästa sammanfattningen av situationen i dag. Pornografi har övergått från att vara en fråga om samhällsmoralen till att upp­ fattas som ett sätt att förnedra dem som avbildas, främst kvinnor och barn.

1984 krävde några amerikanska feminister med en professor i juridik vid universitetet i Michi­ gan, Catharine MacKinnon, i spetsen förbud mot ”the graphic sexually explicit subordination of women, whether in pictures or words”. Lagen an­ togs men förkastades senare av högre rätt. Samma krav har också rests av svenska feminister.

Angreppen gäller i första hand bilder, men det är inte otroligt att också sexuella skildringar i framtiden kan komma att bli föremål för rätts­ lig granskning. Men då inte i första hand för att skydda läsarnas ömtåliga sinnen utan för att skildringarna uppfattas som kränkande för det avbildade könet. Därmed har brottet kommit att omrubriceras och hamnat inom den kategori av yttrandefrihetsbrott som i vår tid kommit att bli det allra mest uppmärksammade: ”hets mot folk­ grupp”.

Jag har tidigare nämnt Noréns pjäs Sju Tre. Det var en mycket egendomlig föreställning. Några interner på ett fängelse får med författarens bi­ stånd framföra sin rashets från scenen. Jag citerar en replik: ”Jag är personligen antisemit jag tycker att judarna är ett främmande element som inte ska finnas i vårt land eftersom de bryter ner vår kultur och gemenskap.”

Jag har mycket svårt att tänka mig ett uttalande som bättre än detta skulle motsvara beteckning­ en hets mot folkgrupp. Man kan beklaga att inte pjäsen kom att granskas av en domstol. Hade JK bedömt åtalet hade det nog skett. Men nu omfat­ tades inte teatern av YGL och då gick det som det gick.

Hets mot folkgrupp hör hemma inom den kategori av brott som man brukar kalla förtals­ brott. De skiljer sig från andra yttrandefrihets­ brott i flera avseenden. Det är för det första det

enda yttrandefrihetsbrott som återfinns redan i Bibeln. I Luthers lilla katekes står det att innebör­ den av det åttonde budet är att vi inte får förråda, baktala, sprida lögner eller tala illa om vår nästa.

Och i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter står det i artikel 12 att ingen må utsättas ”för an­ grepp på heder och anseende”. Det är den enda inskränkningen i yttrandefriheten som fått stöd i konventionen om de mänskliga rättigheterna.

I praktiken innebär det att två rättigheter med samma juridiska kraft hamnat i konflikt. Rätten till skyddat privatliv och rätten till yttrandefrihet har bedömts ha samma värde.

Det andra som skiljer förtalsbrott från andra brott är att det normalt är den som utsätts för förtal som väcker åtal, inte staten. Det finns un­ dantag, men de är få. Detta gäller om förolämp­ ningen riktar sig mot en individ, riktar den sig däremot mot en grupp av individer måste åtalet i Sverige resas av JK. Någon grupptalan för folk­ grupper som anser sig utsatta för hets finns inte i vårt land till skillnad mot i många andra länder.

Inte heller företag eller organisationer har rätt att väcka enskilt åtal. I Sverige skulle det inte kunna hända som skedde i Västtyskland 1972 när en för­ fattare F. C. Delius gav ut en fingerad festskift över företaget Siemens. Delius ville bl.a. visa hur före­ taget under nazisttiden aktivt deltagit i judeutrot­ ningen. Författaren dömdes att betala ersättning till företaget.

Att de flesta rättegångar mot skönlitterära verk i vår tid motiveras med att någon känner sig ut­ pekad och ärekränkt tror jag beror på att litte­ raturen allt mer närmat sig verkligheten. Det är också först under slutet på 1800-talet som mål av detta slag börjar uppträda.

I januari 1885 började en tidskrift publicera Emile Zolas roman Pot-bouille. Några dagar ef­ ter det att tidskriften med det första avsnittet av romanen utkommit krävde en advokat i appella­ tionsdomstolen Duverdy, som hade samma namn som en av romanens gestalter, att namnet skulle ändras. Han kände sig förolämpad av att se sitt namn förekomma i den socialt primitiva miljö där romanens handling utspelades. Då Zola vägrade ändra namnet väckte advokaten åtal.

Domstolen slog fast att ett namn är en individs egendom och Zola dömdes att byta ut namnet.

Namnet Duverdy byttes ut mot tre stjärnor. När romanen senare kom ut i trycket hade personen

43

fått namnet Duveyrier och så heter han än i dag.

Men historien var inte slut med det. Det dröjde inte länge innan en rad andra personer som återfunnit sina namn i romanen ställde krav på namnbyte. Zola tillmötesgick den första av de klagande men när antalet växte insåg han att si­ tuationen höll på att bli ohållbar och vägrade.

Någon ny rättegång blev det inte.

När Thomas Mann publicerade sin roman Buddenbrooks kände sig en lång rad personer i Lübeck utpekade. Listor på vilka som dolde sig bakom romanfigurerna cirkulerade. När en kri­ tiker anklagade honom för att förtala stadens borgare publicerade Thomas Mann en försvars­ artikel. Om man vill förbjuda alla böcker där en diktare porträtterat levande personer i sin bekant­ skapskrets så skulle några av de viktigaste verken i världslitteraturen drabbas. Redan Goethe hade problem när det gällde att lugna förebilderna till Lotte och hennes make.

Att Thomas Mann tog problemet med litte­ raturens relation till verkligheten väl lättvindigt framgår av en händelse några decennier senare.

1925 gav en förläggare ut sonen Klaus Manns de­ butverk, novellsamlingen Vor dem Leben. I den fanns en berättelse ”Der Alte” där rektorn för den skola där Klaus studerat tyckte sig känna igen sig själv. Han skrev ett ilsket brev till Klaus far som svarade att sonen tyvärr inte insett vad det kan innebära när man alltför närgånget porträtterar verkligheten.

Ett decennium senare publicerade Klaus Mann det som allmänt anses vara hans mästerverk, ro­ manen Mephisto. Liksom faderns Buddenbrooks var Klaus Manns roman en miljöskildring. Fa­ dern hade beskrivit borgerskapet i sin barndoms Lübeck. Sonen skildrade societeten i nazisternas Berlin. Också när det gällde Mephisto cirkulerade listor på vilka personer som dolde sig bakom ro­ manens persongalleri. Romanen utkom på ett exilförlag men efter kriget vågade ingen tysk för­ läggare ge ut den av rädsla för att bli åtalad. När Klaus Manns samlade verk skulle ges ut i början på 60-talet meddelade förlaget att också Mephisto skulle ingå. Teatermannen Gustaf Gründgens, som var förebilden för romanens huvudperson, var inte längre i livet men en arvinge krävde i domstol att publiceringen skulle förbjudas. Den lägre domstolen förkastade kravet på förbud, men när fallet togs upp i högre rätt fick Gründ­

44

gens arvingar rätt. Domstolen ansåg att roma­ nen höll sig alltför nära verkligheten. För läsaren var det omöjligt att avgöra vad som var sant och vad som var påhittat. ”Allmänheten har inget in­ tresse av att få en emigrants förfalskade bild av teaterns värld efter 1933”, står det uttryckligen i dom­stolens motivering. En nyutgåva av romanen är först tänkbar när minnet av Gründgens inte längre är levande men även då måste boken fram­ häva också de positiva sidorna hos förebilden till romangestalten. Först två decennier senare kom boken ut i Västtyskland.

Ett parallellfall till domen mot Mephisto är det förbud som häromåret drabbade en av Tysklands mest omtalade och lästa unga författare, Maxim Biller. I sin roman Esra skildrade han relationerna mellan en tysk författare Adam och en turkisk invandrare Esra och hennes mor Lale. Biller ville med sin bok visa vilka svårigheter som uppstår när två personer med helt skilda kulturella erfaren­ heter lever tillsammans.

Billers tidigare sambo och hennes mor åtalade Biller och fallet har redan passerat tre instanser som alla dömt Biller och förbjudit försäljningen av romanen. Därmed borde fallet vara avgjort.

Men i den tyska grundlagen från 1949 åtnjuter konst och vetenskap ett starkare skydd än andra yttrandeformer. Artikel fem omfattar tre avsnitt.

I det första slår man fast att medborgarna har rätt att yttra sig och sprida sina åsikter. I det andra står det att denna frihet kan inskränkas bland annat vid ärekränkning. Och sedan följer ett tredje avsnitt där konstens och vetenskapens frihet garanteras. Att den garantin kommer sist har tolkats så att den konstnärliga friheten skulle vara viktigare än skyddet av privatlivet, att artikel 19 i FN-konventionen skulle vara över­ ordnad artikel 12 som skyddar individer mot ärekränkning och förtal. Frågan överlämnades till författningsdomstolen som beslöt att upp­ rätthålla förbudet. Men domstolen var inte enig.

Tre av de åtta domarna ville frikänna boken. Ge­ nom domslutet kommer nu tyska läsare att för alltid vara förhindrade att ta del av romanens innehåll, dvs. med undantag för de fyratusen som köpt boken innan den förbjöds. Åtal mot romaner har annars i vår del av värl­ den varit sällsynta. I Sverige hade vi en uppmärk­ sammad rättegång på sextiotalet mot Ing-Marie Erikssons roman Märit.

Författaren dömdes att betala ska­ destånd men till allmän överrask­ ning förbjöd domstolen inte försälj­ ningen av boken. När den norska författaren Michael Grundt Spang ungefär vid samma tid åtalades för innehållet i sin roman Den ukjente morder blev bokens försäljning dä­ remot avbruten redan innan någon rättegång ägt rum.

Det är ett mönster man känner igen från många litterära rätte­ gångar. Oavsett om domstolen av­ gör målet till författarens fördel eller nackdel drabbas den skrivna boken av förbud. När Strindberg frikändes vid rättegången mot Giftas föreslog han Bonniers att ge ut en ny upplaga. Men förlaget ställde som villkor att den åtalade novellen skulle tas bort vilket Strindberg vägrade. En av förlagets mest säljande författare Zacharias Topelius hade ho­ tat att lämna förlaget om Giftas kom ut i oför­ ändrat skick. När Fröding frikändes efter åtalet mot Stänk och flikar vågade inte förlaget trycka den åtalade texten. Det skulle dröja ett halvsekel innan dikten togs med i Frödings verk. Den mest förvirrande domen torde dock vara den som 1956 fälldes mot Agnar Mykle för romanen Sången om den röda rubinen. Författaren frikändes av dom­ stolen men romanen dömdes att förstöras vilket också skedde.

Skönlitteraturens relation till verkligheten har aldrig varit mer komplicerad än i dag.

Aldrig har väl så många romaner publicerats där verkliga personer framträder under sina rik­ tiga namn som i dag. Som exempel kan jag nämna Björn Ranelids Mitt namn skall vara Stig Dagerman eller på det anglosaxiska området J. M. Coetzees roman om Dostojevskij, The Master of Petersburg. Det utmär­ kande för dessa romaner är att de behandlar personer som är döda och

där ingen längre kan känna sig sårad av beskrivningen.

Betydligt mera problematiskt är det när det är en levande person som skildras i en fiktiv berättelse. Nyligen kom en sådan roman ut på svenska.

Jag tänker på Alexander Ahndorils roman Regissören som närgånget skildrar Ingmar Bergman under den tid då filmen Nattvardsgästerna kom till. I ett efterord som ingår i pocket­ utgåvan av romanen räknar Ahndo­ ril upp de källor som han utnyttjat men nämner också att han också ”på inte helt lagliga vägar” tagit sig in i de rum han ville se.

Ahndoril skriver att en intelligent läsare förstår att romanen inte är ett historiskt dokument. Men vad hade hindrat honom från att av hänsyn till de mindre intelligenta läsarna ersätta Ingmar Berg­ mans namn med ett påhittat? Hade romanens litterära värde minskat? Det är svårt att undvika misstanken att de riktiga namnen i romanen står där för att öka det kommersiella värdet. Och det har ju också lyckats.

Ingmar Bergman valde att inte väcka åtal men av intervjuuttalanden framgår att han upplevde romanen som ”en förolämpning och en föröd­ mjukelse”. Man kan beklaga hans beslut. Det hade varit viktigt att få fallet granskat.

Jag inledde med att kräva obegränsad frihet för diktaren när han skildrar sin bild av verkligheten och slutar med att förorda åtal mot en roman. Är det brist på logik? Jag tror inte det. Att samhäl­ let inte bör lägga sig i idéernas fria marknad är en sak. Att en individ har rätt att få sitt privatliv skyddat en annan. När en författare överger fiktionen och beger sig in på den verklighet som går att styrka med fakta ställs han inför nya krav. Att fly från de kraven innebär att han tar sin uppgift som författare alltför lättvindigt.

45

46

ingrid svensson

Bokbindare Lars Wahlström berättar

F

örsta gången jag träffade Lars Wahlström (f. 1915) var när jag som Svensk Bokkonsts sekreterare inbjöds att deltaga i Bokbindar­ mästarnas årliga festlighet och tala om Svensk Bok­konst. Det var år 2002. När vi träffades igen på Bokbindaregesällskapets årsmöte och fest i år på KB (Konstnärsbaren alltså) vågade jag mig på att fråga om vi inte kunde träffas och samspråka.

Så kom det sig att jag i maj fick höra berättelsen om 100 års bokbinderiverksamhet i Stockholm!

Lars Wahlströms far Håkan (1880–1949) var lik­ som sin son bokbindare. Håkan Wahlström växte upp i Gamla Stan på Stora Nygatan och gick i Söd­ ra Latin. Lars mor, Elsa Nilsson, bodde inte långt därifrån, på Skomakargatan, där Lars morfar hade ett glasmästeri. På Skomakargatan låg även M.F. Åkerdahls bokbinderi, där Håkan började som lärling. (Det Åkerdalska företaget var för övrigt i full verksamhet långt in på 1970–80-talen, då det uppgick i Librex.) Håkan avlade sitt gesällprov år 1900 och arbetade därefter i Tyskland. Efter hem­ komsten anställdes han som handförgyllare hos Bernhard Andersson. Håkan Wahlström var verk­ sam som handförgyllare till 1911 då han öppnade eget: Håkan Wahlström, Bokbindare. Som mest hade han fem anställda och firman rörde sig från Luntmakargatan via Apelbergsgatan till Klara Norra Kyrkogata 32, där Håkan var aktiv fram till sin död. Vid denna tid var Lars Wahlström sedan länge utbildad bokbindare och han fortsatte nu sin fars verksamhet. Bokbinderiet levde vidare i Stockholms Stads Hantverkarförenings lokaler, från 1950 i den nya, fräscha fastigheten på Ren­ stiernas gata 12. Där bodde man granne med både

skomakare och silversmeder fram till 1959. Men – det var svårt att driva verksamheten vidare, det var hårda tider för hantverksföretag. Bokbinde­ riet såldes och uppgick i Librex.

Lars Wahlström är mycket intresserad av ut­ bildningsfrågor, vilket även Håkan Wahlström var. Håkan Wahlström var en av de pådrivande för att få till stånd en bokbinderiutbildning inom Stockholms Stads Yrkesskolor. Efter real­ examen år 1931 gick Lars Wahlström denna två­ åriga bokbinderiskola, tillsammans med ytterli­ gare fem elever. Redan på 1930-talet avskaffades utbildningen som yrkesskola och fortsatte som lärlingsskola. Lars undervisade på denna lärlings­ skola, där man tog emot lärlingar som redan hade anställning på olika företag. Utbildningen var treårig och som lärling tillbringade man en dag i veckan i skolan. Därtill erbjöds kvällskurser i handförgyllning. Lärlingsskolan och Skolan för Bokhantverk fungerade parallellt men Lärlings­ skolan uppgick sedan i Skolan för Bokhantverk.

Lars var verksam i lärlingsskolan fram till Håkan Wahlströms död. Lars är inte bara intresserad av att förmedla undervisning, han har själv i hela sitt liv sökt ny kunskap. Han berättar om studi­ erna i franska och tyska på 1930-talet. Språkstu­ dier som renderade honom ett stipendium om 600 kronor, som gjorde det möjligt att företa en studieresa. Lars reste till bokbindarskolan i Wei­ mar, Fachschule für kunstgewerbliche Buchbin­ derei zu Weimar, där han fick möjlighet att stu­ dera för professor Otto Dorfner i tre och en halv månad. Efter hemkomsten avlade han gesällprov år 1935 och fick Hantverkarföreningens stora sil­

47

Försättspapper gjort av Lars Wahlströms mor Elsa, s.k. Elsa­ marmor.

Välskt millimeterband från 1982.

48

Band bundet vid förra sekelskiftet av Lars Wahlströms far Håkan Wahlström.

Bunden i Weimar.

Sten G. Lindbergs Mästarband, bunden av Lars 1990.

Denna volym innehåller utställningskataloger från bokbandsut­ ställningar 1950, 1957, 1959, och 1966. Linoleumsnitt av Lars Wahlström på överdragspapperet. Bunden 1977.

Elevarbete från Weimar1934. Häftning på sju pergamentstrim­ lor, synliga.

vermedalj. Lars fick ytterligare ett stipendium och kunde bege sig till München, där han fick förmånen att arbeta i Richard Hönns verkstad några månader 1935–36. Det är intressant att höra att både Lars och Håkan har/hade ett så självklart europeiskt perspektiv på sin verksamhet. Men i början av år 1936 bar det av till Sverige igen och nu väntade år av militärtjänst.

Lars Wahlströms studie- bildnings- och utbild­ ningsintresse är stort men även hans intresse för organisationer är starkt och det började redan när han var liten Vargunge. Det var Lars som till­ sammans med några likasinnade startade Hant­ verkarnas ungdomsrörelse i början av 1940-talet.

Ur denna rörelse föddes hantverkstävlingarna, inledningsvis lokala men de utvecklades till ett

nordiskt samarbete. Den här verksamheten höll på framemot 1960-talet.

Lars Wahlströms organisatoriska intresse förde honom in på ombudsmannabanan. Han har va­ rit ombudsman i Grafiska Industriförbundet, det som nu heter Grafiska Företagens Förbund, vilket var bokbindarnas organisation på industri­ sidan. Lars arbetade med utveckling, utbildning och kundkontakter. En av dem han förhandlade med var Sten G. Lindberg, chef för bokvårds­ avdelningen vid Kungl. biblioteket. Lars berät­ tar att han och Sten G. tillsammans utarbetade kravspecifikationer för bokband. Man testade ut­ förda arbeten vilket resulterade i standarder. Det var verkligen roligt att höra om detta fruktbara samarbete mellan industri och bibliotek! Lars

49

intressen och talanger har även resulterat i ett an­ tal publikationer: Privatbokbinderi (1956, särtryck ur Grafiska yrken); Bokbindarmästareföreningens i Stockholm sjuk- och begravningskassa 1761–1962,

Sten G. Lindbergs Mästarband bunden av Lars 1990.

50

spridda anteckningar samlade av Lars Wahlström (1964); Bokbinderiboken. Information om industriellt bokbinderi (1967, 1968); Bokbinderiboken. En redogörelse för industriellt bokbinderi till ledning för trycksaksproducenter och i den grafiska utbildningen (1979, ny omarbetad utgåva); Bokbinderier i Stockholm under 1900-talet. Hågkomster och uppgifter om bokbinderier och bokbindare i Stockholm under 1900-talet, samlade av Edvard Hässler och Lars Wahlström och nedtecknade av Lars Wahlström (1998). För några år sedan, 2003, kom LW:s senaste bok: Släkten Wahlström från Hällestads socken i Östergötland.

Nu är det många år sedan Lars Wahlström slutade binda böcker men i hans hem får jag se flera prakt­ fulla exempel på hans och faderns bokbindar­ konst. Också modern, handarbetslärarinnan Elsa Wahlström deltog i arbetet i Håkan Wahlströms verkstad. Elsa Wahlström gjorde överdragspapper som går under benämningen ”Elsamarmor”.

Lars har en mycket bestämd uppfattning om bokbindarens uppgift. Bokbandet skall skydda det tryckta ordet och det är bokbindarens sak att skapa ett band som gör att man är aktsam. För Lars är det mycket viktigt att inlagan och bandet är i samklang. Han har alltid varit intresserad av nya material, nya papperssorter. Han visar band med fanérat papper, japanpapper, papper med pergamentstruktur. Inspirationen och intrycken från Weimar har hållit i sig och hans band är djär­ va och tydligt Bauhausinspirerade.

teddy hultberg

Att spara och gallra – en inblick i Elis Erikssons kompost

D

et var i mars 1998 som jag för första gången besökte Elis Ernst Eriksson (1906–2006) i hans ateljé i Malongen på Södermalm i Stockholm. Efter ett tre timmar långt samtal hade jag blivit fängslad av honom som person.

Jag hade då ingen aning om att detta möte skulle bli början till ett långt samarbete, och en nära vänskap, som skulle vara ända fram till Elis bort­ gång, i januari 2006. Att vara i Elis sällskap, med ett arbete eller en gemensam uppgift, var ofta en verklig glädjekälla… Elis var pigg och strålade av vitalitet, att han fyllt 91 år var inget man lade märke till. Som person var han generös, varm och entusiastisk inför mycket, kvick och skarp i replik och omdöme, och försedd med en god portion svart humor. Tidigt stod det klart för mig att det enda som egentligen intresserade honom var det egna arbetet, det ”kneg” han aldrig verkade få nog av och sällan kopplade av ifrån. Men han hade bra koll på vad som pågick i omvärlden och att han närde ett starkt hat mot världens alla för­ tryckare kan vi se i hans konst.

Jag försökte göra mig nyttig på olika sätt, bl.a. i läsningen av hans texter och lite senare i finan­ sieringen av den eskalerande bokproduktionen.

Men det var arbetet med arkivet som Elis öns­ kade dra in mig i. Dokumenten fanns till stor del redan på plats i ateljén, men han ville att jag skulle sortera och göra en ordentlig förteckning.

Det var inte så att Elis månade om den framtida forskningen utan han ville få en bättre överblick som skulle underlätta för honom att själv kunna använda materialet.

Elis frågade mig ofta vad han skulle göra av

sina manus och alla dessa högar med papper han fortsatte att producera. Vi diskuterade frågan och jag sa alltid: – lägg det i arkivet. Men ibland ifrå­ gasatte han vitsen med det hela: ”Vad skall man göra med alla prylar? Lika bra att bränna upp hela skiten.”

Det var en frågeställning som dök upp med jämna mellanrum och det fanns en tendens hos Elis att helt enkelt rensa ut gamla prylar. Det hade han alltid gjort. Denna ambivalens var påfal­ lande, och den var parad med en stilla förundran över den mängd prylar som hopade sig omkring honom som överallt omkring oss i västvärlden.

När Elis av och till kom in på dessa tankegångar föreslog jag istället Kungl. biblioteket och dess handskriftsenhet, som jag hade personlig erfaren­ het av sedan tidigare. Det vore en lämpligare sta­ tion och under min tid i arkivet försökte jag se till att så lite som möjligt hamnade i sopsäcken.

Elis höll i det stora hela med mig om att arkivet skulle bevaras och att kb var en bra slutstation för det, men han väckte ändå frågan ibland, och lyfte lite på locket till soptunnan. (Den formella överenskommelsen med kb upprättades först 2006 efter Elis bortgång samtidigt med att arki­ vet överlämnades.)

I fortsättningen besökte jag Elis regelbundet i hans ateljé, främst för att läsa texter och gå ige­ nom arkivet. Vid denna tid bodde Elis kvar i atel­ jén på vardagarna, där det fanns en säng och en enkel kokvrå, och han kom bara hem över hel­ gerna. Han hade börjat arbeta på novellerna till utgåvan Nattens hundar, 2001, och jag kom, ivrigt påhejande, att läsa dem i nya versioner om och

51

om igen. Genomgången av arkivet, som jag inled­ ningsvis gjorde på min fritid, föranledde ständiga frågor till Elis och vi förde långa samtal om hans liv, arbete, och produkter, med avbrott för inta­ gandet av något, på vägen inhandlat, bakverk och en stor kopp svart kaffe. Efter en tid fick jag även tillåtelse att banda dessa samtal. Ur arbetet med förteckningen och katalogiserandet strömmade inte bara frågor till Elis utan planen på att ställa samman en egen bok om Elis började ta form. Jag noterade vilket material i arkivet som kunde vara intressant för att belysa hans produktiva verk­ samhet under 70 år.

En arkivarie och en annan En avsikt med den här texten var att försöka kom­ ma fram till vad man kan säga om arkivets funk­ tion i Elis arbeten under senare år. Det blir också en del gissningar då Elis själv var rätt förtegen på den punkten.

Ett privat arkiv har förstås olika funktioner be­ roende på vilka avsikter den har som ställer sam­ man det. Upphovsmannen vill kanske säkerställa ett eftermäle, genom att samla och tillhandahålla material för framtida forskare/författare. Ett arkiv kan också i sig, genom sin blotta existens, sin an­ samling av material, bli ett område som gene­rerar dokumentation, och leder till vidare produktion.

Sidorna 9 och 11 ur Elis ex­ emplar av min första förteck­ ning över arkivet, från 2001, med Elis egna kompletter­ ingar och ”översättningar”.

52

Avsikten med att upprätta ett arkiv kan även vara att skapa ett eget system i ens samlade texter för att finna korrespondenser, korsreferenser och lik­ nande.

Ett sådant exempel var uppenbarligen Walter Benjamins arkiv. (I skrivande stund läste jag ett klipp från DN där Stefan Jonsson berättade om en utställning i Berlin, vilket gav anledning till en jämförelse. ”Utställningen på Akademie der Künste i Berlin”, skrev Jonsson, ”driver en tes: hemligheten bakom Benjamins storhet ligger delvis i hans uppfinningsrika sätt att arkivera.

Hur många har inte brottats med samma pro­ blem? Inte bara forskare och författare utan alla har väl funderat över hur man ska lagra saker och ting – uppslag, citat, bilder, böcker, intryck, min­ nen, gamla brev och fotografier – så att man hit­ tar tillbaka till dem när man behöver.”)

Benjamin var både pedant och teckenfetischist, med drag av genial revisor, och han hade utarbe­ tat ett avancerat system. Att Elis var ett annat slag av arkivarie än Benjamin kan man lugnt hävda.

Egentligen var Elis ingen arkivarie alls, kanske den minst lämpade att vara det, något han själv var medveten om och ofta beklagade. Ändå lycka­ des han smida en hel del guld ur sitt egna sätt att hantera arkivet. Samtidigt gjorde det att vår relation blev viktig för honom, trots att under­ tecknad inte heller var en gedigen arkivarie, och

Elis konstnärliga utveckling När Elis avslutat studierna vid Konsthögskolan 1940 och börjat arbeta som fri konstnär hade nya tankar om konstens roll i samhällsbygget börjat slå rot såväl i staten som bland folkrörelserna. En rad intresseor­ ganisationer hade bildats på 30-talet. Riksförbundet för bildande konst hade startat sin verksamhet med vandringsutställningar redan 1930.

Statens Konstråd bildades 1937 med anledning av konstens folkupp­ fostrande betydelse. Framsynta politiker såg Världsutställningen i Paris 1937 som ett föredöme där konstnärer och arkitekter hade lierat sig med varandra för att omforma stadsmiljön.

Nya roller skapades för konstnärerna och de deltog alltmer i det offentliga samhällsbygget, ofta i samarbete med arkitekter. Det ver­ kar som Elis tidigt var skeptisk till den romantiska konstnärsrollen, där artisten skulle förverkliga sig själv. Han fick tillfälle att ventilera sin ståndpunkt när han 1950 som den förste i raden mottog utmärkelsen Esther Linds hederspris, à 8 000 kr. När journalister hörde av sig, med anledning av denna hyllning, tog han tillfället att offentligt protestera mot ”antikförgudningen” och etiketten konstnär. Han ville hellre upp­ fattas som en legal arbetare och utsmyckare i samhällets tjänst. ”Vi konstnärer vill inte vara något slags särlingar.” (SvD 2/1 1951.) Elis kände delaktighet i det nya projektet att omdana den kulturella miljön, och det var samtidigt något som låg i tiden när nu stat och kommun hade börjat räcka ut handen till konstnärerna. Men idén att inte vilja bli kallad konstnär, som han flitigt ventilerade på senare år, var alltså tidigt väckt.

Under hela 50-talet då Elis relativt framgångsrikt verkade som skulptör, arbetade han samtidigt med att stegvis befria sig från det naturalistiska formspråk som han inympats med på Konsthögskolan.

När han såg tillbaka på den här tiden, i 90-talets backspegel, kallade han den sin ”avgiftningsperiod”. Han lämnade rundskulpturen till för­ mån för reliefen som enda skulpturala uttryck. Han prövade även andra typer av material, han svetsade, skaffade keramikugn, gjorde platta saker i papper, osv.

Man kan konstatera att Elis delikata stilisering och abstrahering av människans och naturens former nått vägs ände i slutet av 50-talet. Att något slag av nystart var nödvändig framgår det av de fåtal verk som finns bevarade från perioden. Det är denna nystart som Elis betecknar som sin första pånyttfödelse 1957. (En nystart som skulle följas av yt­ terligare två, 1987 och 1997.)

Elis har berättat: ”efter hand försökte jag befria mig från det natu­ ralistiska sättet att jobba med kroppens volymer”, och hur han över­ förde de till plana ytor. Han började använda material som plywood och sticksågade ut saker som var enkla tecken, ett ben eller ett huvud: ”Sågen styrde, fyrkantiga, rätvinkliga saker. Ja, då lekte jag. Jag var den lekande människan, homo ludens. Jag öste på för fullt och kunde befria mig från giftet.”(Elis i samtal med TH, februari, 2002.) Resultatet visades upp på Salongen 1959, som blev Elis första separatutställning; träreliefer och pappkollage av ett nytt och kraftfullt slag.

När Ulf Linde recenserade denna utställning uttryckte han förvåning.

Han kunde med tillfredsställelse konstatera att en ”häpnadsväckande

förvandling” ägt rum även om han inte kunde förklara hur den gått till: ”Hans hantverk är utmanade enkelt, hans ting har tjuskraften hos uppsluppna barnaalster – men det är inte allt. Där finns också en ex­ akthet som är beundransvärd. Mitt i yran behåller han balansen, den rytmiska fördelningen av bildelementens tyngd och rörelse.” (Ulf Linde, DN, 15/10, 1959.)

I denna tidiga recension hade Linde uppfattat ett väsentligt och utmärkande drag som skulle finnas i Elis konst i all fortsättning. Vad han än ställde samman för slags produkter, från tillyxade träreliefer, poliskarikatyrer, lådor fulla av skrivmaskinstext, blomster av ihopknyck­ lat tidningspapper, oformliga stuckklumpar, till målade streckgubbar, så finns där den fina balansen, precisionen, tveklösheten i det samlade uttrycket.

Med nästföljande separatutställning av träreliefer och pappkollage, 1962, invaderade orden bildrummet, och de skulle ha sin plats där allt framöver. Orden bredde ut sig över bildytan och profanerade, med sitt ofina vardagstugg, den konventionella idén om konstverket, som något avskilt och hermetiskt slutet. Det som otvivelaktigt framskymtar i dessa verk är en ny konstsyn.

Orden som nu infördes i relieferna och collagen, var ofta abrupta utsnitt ur dialoger och utsagor. Det noterade verkade taget ur sitt sam­ manhang, och enligt upphovsmannen var det fragment ur verkliga samtal. Därmed pekade de vidare mot det som inte valts ut och note­ rats; mot det liv som ständigt pågick där ute, bortom bilden. Att låta ord och bild spela med och mot varandra, för att ladda helheten, har Elis sedan fortsatt med i en stor del av sin produktion.

Längre fram, på 80-talet, försökte Elis i en serie utställningar ut­ plåna det läsbara i utställningar som ”Negeringar av negationer av det allmänna” eller ”Övermålade mästerverk”. Han sökte sig fram till en dimension bortom det traditionellt mät- och verifierbara. Längre fram skulle han rubricera denna kategori som ”tomrum”. I dessa arbeten reste sig paradoxerna i formationer runt honom. Han klargjorde att denna onåbarhet, denna Eurydike, var bortom bild och ord, men sam­ tidigt bara möjlig att framkalla med bild och ord.

Man kan generellt säga att det Elis utforskade i sina produkter ofta var språkliga relationer i konsten. Han visar på sitt eget vis hur sam­ mansatt bild och språk är med varandra och hur språket ständigt infil­ trerar läsandet av konsten eller världen.

Elis attackerade inte bara begreppet Konst i sin högtidliga konven­ tionella ram, utan han bannlyste också ett antal begreppsliga villfarel­ ser som mästerverk, skapande, inspiration och fantasi. Han föredrog en mer neutral beskrivning på sin verksamhet, ”det är ett arbete”, ”ett kneg”, och det han tillverkade beskrevs som produkter, och alla pro­ dukter var lokal för anima. Det var därför han kunde likställa mammas köttbullar med en Rembrandt. I dessa sammanhang var Elis en del i det modernistiska projektet.

För en utförlig belysning av Elis samlade produktion se, min bok Elis Ernst Eriksson: 100 år av åtlydnader, Schultz, 2006. För ett mer akademiskt upplägg, finns nu även Fred Anderssons avhandling, Ting och tecken, Sekel, 2007.

53

bara närt vaga önskedrömmar om ett eget arkiv à la Benjamin. Men genom mitt grävande i arkivet, kom jag med nya frågeställningar till Elis, och därmed rördes saker upp till ytan…

En första förteckning och en andra Min första genomgång av arkivet var klar i början av 2001. Det var än så länge bara en förteckning av vad som fanns i kartongerna och avsikten var att den skulle resultera i en ny mer strukturerad uppläggning, en omsortering som skulle göra det lättare för Elis att hitta i materialet. Jag hade redan sett hur viktigt arkivet var för honom och hur flitigt han plockade i det. Det här var ju ett samarbete med Elis, men det hade dragit ut på tiden – och Elis började under tiden göra en egen parallell förteckning med min – då annat tidvis kom på tapeten för både Elis och mig. Dessutom rådde det inte alltid enighet om terminologin mellan Elis och mig och det fick till följd att han i sitt exemplar av förteckningen ibland klistrade in sina listor eller ”översättningar”.

Elis hade, under mitt arbete, förstås fortsatt att använda arkivet… så jag upptäckte att ju mer tiden gick började dokument flyta runt och att deras faktiska plats i arkivet kunde inte längre faststäl­ las utifrån min förteckning. Vad som är rätt plats är förstås väldigt relativt. Ibland verkade det inte bekymra Elis lika mycket, även om det hände att han klagade över att det var svårt att hitta. Men han klankade aldrig på någon annan än sig själv, och han skapade egna vägar för att få fram det han behövde. Kanske var upptäckandet av något oväntat, mer givande för honom i hans arbete, det tillät clinamen att uppträda… Men efter att det gått en tid, och den gjorda förteckningen inte längre var till någon nytta, bad Elis mig att göra en ny. Jag satte igång med det och genomförde nu samtidigt en omsortering av materialet efter kronologiska principer, och den förteckningen, den nu gällande, var klar i maj 2005.

Arkivets samlingar och tillkomst När man försöker göra sig en bild av Elis relation till arkivet stöter man, även här, på flera para­ doxer. Man tvingas fråga sig om det är verkliga paradoxer, eller paradoxal verklighet, och vad det gör för skillnad? Elis hade hur som helst en

54

blick för det absurda i tillvaron, han var förtjust i paradoxer och tyckte om att formulera dem. De skakade om betraktarna på ett uppfriskande vis, menade han.

Med detta sagt låt oss i bedömningen av arkivets roll i Elis arbete, fastställa vad det är för samlingar som ingår i det. Vad är sparat och vad är utgall­ rat?

Arkivet är idag indelat i 63 kapslar (A4-format) och det är sorterat i två sektioner, avdelning I:1–29 ägnas produkter och utställningar och den resterande tredjedelen II:1–16, texter och böcker.

Arkivet innehåller även en fullständig samling av upphovsmannens bokverk från 1965–2006.

Innehållet är av ett varierat slag och består främst av material från år 1959 och framåt. Här finns en hel del originalverk i mindre format, som teckningar och skisser; ett stort antal verk­ relaterade texter, utställningsförteckningar, ver­ nissagekort och foton av verk. Även material från planerade men aldrig genomförda utställningar eller aldrig tryckta böcker har sparats. Det finns sju kapslar med korrespondens av både privat och mer allmän natur och tre kapslar med foton, med många ateljéinteriörer och en kapsel med bilder som Elis själv tog. När Elis behövde en fotograf i arbetet anlitade han ofta sonen Urban Eriksson, och av dennes bilder, framförallt från 60-talet, finns det ett stort antal bevarade i arkivet. Gene­ rellt är det få perioder där materialet kan beskri­ vas som heltäckande. När det gäller utställningar­ na Lådorna, ”5 kronor å sex öre”, 1963; Pavan, 1965; och Kod de 120 och 140, från 70- och 80-talen är materialet dock omfattande, men det beror också mycket på dessa utställningars karaktär.

När Elis ordnade sina samlingar till ett arkiv i traditionell mening kan jag inte säga säkert. Han verkar ha börjat sammanställa de dokument han bevarat genom åren till ett arkiv, någon gång under 80-talet. Dessförinnan hade oredan härs­ kat och dokumenten hade förvarats i påsar och kuvert, minns sonen Christer Eriksson. (”Under 80-talet började Elis att samla ihop arkivmaterial i kartonger, sortera foton, och annat… rev sönder och kastade, bland annat måste han ha kastat flera anteckningsböcker och brev… Han censu­ rerade sig själv flitigt under vissa perioder.” Chris­ ter Eriksson i brev till TH, september 2007.) Han inskaffade arkivkartonger där han kunde förvara

Ett ark av ”Ur-Pavan”, från de första kända skisserna av Pavan, 1964. Elis Erikssons arkiv, Kungl. biblioteket.

materialet och göra det mer lättillgängligt. Vi kan se att han började arbeta med arkivet mer inten­ sivt i förberedelserna för den stora monografin Övermålade mästerverk – Bok, som kom ut 1998.

Elis arbetade med den boken i många år och den blev till en mäktig och originell genomgång av hela hans skapande via alla viktiga utställningar efter 1959. Han gjorde nedslag i ungdomstidens upplevelser på sjön men utelämnade merparten av sitt 40- och 50-tal. När han väl börjat arbeta med detta projekt fick han ett uppenbart behov av att organisera samlingarna till ett arkiv och alla dokument och fotografier som visas fram i Övermålade mästerverk – Bok ingår i arkivet.

När jag kom till ateljén i mars 1998 var arkivet uppställt i kartonger av lite olika slag, vilket kan tyda på att sorteringen skett under hand. Men up­ penbart hade Elis nu börjat få smak för att göra böcker på eget sätt. Arkivet blev nu ett arbetsma­ terial för honom, ett förråd ur vilket hans egna böcker tog form, den ena efter den andra.

Att rota i komposten och inte Men hur kom det sig, och den frågan måste stäl­ las, att den som med sådant eftertryck hävdat att han inte intresserade sig ett ”piss” för det som va­ rit, nu ställde upp ett arkiv för att göra detta ma­ terial mer tillgängligt? Hur skall vi uppfatta det? År 1965 hade Elis i ett brev till Bengt Emil Johnson, som bett om lite biografiska data för sin bok om Elis (Bengt Emil Johnson, Elis Eriks-

son, Bonniers små konstböcker, 1965), deklarerat att ”för mej ere bara en vikti data ådee just NU… de såmm har varit e sopor såmm inte intresserar mej ett piss men såmm du insisterar ska jag rota i kåmpåsten åru får fritt fram me fynden.” Av denna ofta citerade text får vi svart på vitt att Elis inte ville sitta fast i minnena. Han hade en drift att vara en del av skeendena i nuet, och att han lyckades väl med det, har vi många exempel på i hans stora och varierade produktion. I mångt och mycket var han ett känsligt genomflöde för sin tid. I denna hållning, att inte blicka tillbaka på det som redan gjorts, finns också bakgrunden till Elis förmåga att ständigt förnya sig.

Men genom materialet i arkivet känner vi även till när Elis började leta i ”soporna”. Efter två ut­ ställningar med enbart måleri, på Konstnärsbo­ laget i Stockholm, där temat var dels politik och dels erotik, gav han sig in i ett nytt projekt 1976.

Han började arbeta med slumpen. Det kom att bli ett mycket långvarigt projekt och det fick en avgörande inverkan på en stor del av hans fort­ satta produktion.

Elis inledde det arbetet med en serie dukar av varierande storlek som täcktes med kvadratiska färgfält. Han hade arbetat med dem sedan 1976 och de ställdes ut på Galleri Blanche 1979. Det här var Elis mest radikala försök att radera bort personligheten ur konsten. Målningarna var alla baserade på det han kallade ”Kod de 120”, som var ett noga utarbetat system skapat för att göra Slum­ pen synlig. Elis tyckte att slumpen blivit utnytt­

55

jad, därför ville han inte bara använda Slumpen för eget syfte utan han avsåg att få Slumpen i sig att framträda. I det projektet gjorde han sig själv till en vaktmästare, och i framtagandet av varje målning registrerades alla parametrar som fram­ kommit via slumpgeneratorn och ett noggrant protokoll för alla led i processen upprättades. Det var med andra ord ett mödosamt, tidslukande ar­ bete, att producera dessa målningar. Efter ”Kod de 120” fortsatte Elis med en serie verk där fär­ gerna var reducerade till enbart svart och vitt, för denna verkserie skapade han ”Kod de 140”. Dessa bilder visades först 1991 på Galleri Moderne, och då samtidigt med Ett Krokodilts bok, där han nu ifrågasatte och ville göra upp med slumpbegrep­ pet. (Vi kan i förbifarten lägga märke till hur Elis tankar på 90-talet om att vara ett don för styrda frekvenser, kan härledas ur denne slumpens vakt­ mästare, som nu spetsat anrättningen med en dos Heidegger och lite fransk filosofi; till stor del läs­ frukter från 80-talet.)

Men samtidigt med att Elis börjat arbeta med sina mest ”opersonliga” produkter, framtagna ur ”Kod de 120”, inledde han, 1977, nedskrivandet av

sina barn- och ungdomsminnen, omväxlande för hand eller på skrivmaskinen i ateljén. En av dessa sidor har följande lakoniska rubrik: ”jag har tänkt att notera sporadiska minnesbilder utan ngt sam­ manhang…” Av dateringarna att döma pågår det här nedtecknandet, som innehåller många upp­ repningar och varianter på samma historier, fram till slutet av 80-talet. Avsnitt från de här biografiska anekdoterna kommer senare, rakt av eller bearbe­ tade, att ingå i den stora monografin Övermålade mästerverk – Bok. Man kan undra om dessa nedtecknade håg­ komster var en reaktion på det helt mekaniska bild­arbetet i ateljén, som han nu ägnat så många år åt? För det är ett faktum att han på allvar bör­ jade rota i minnets vindlingar under den perio­ den i sitt liv då han i sina produkter drivit ut alla spår av personligheten. Det är i förstone något paradoxalt över detta, att samtidigt som Elis i sin konst tar bort det personliga för att låta slumpen, och tärningskastet, avgöra det mesta, utifrån ett noga utarbetat system, sitter han på ”fritiden” från detta måleri och ifyllningsarbete och nedtecknar sina barndomsminnen. Men Elis var ofta uppta­ gen av flera parallella arbeten och verksamheter.

Dagboksnotis i lösblad, september 1965. De i texten omnämn­ da ”jösta” och ”knutte” är förmodligen kollegorna Gösta Wall­ mark och Knut Lindberg; ”krille” är sonen Christer Eriksson. Elis gjorde en utsmyckning till Enskedehallen, som blev klar 1967, han gjorde även omslaget till Ann Smiths andra diktsamling, Kommunikationer, 1966. Elis Erikssons arkiv, Kungl. biblioteket.

Protokollsida för produkt nr. 19, utförd enligt Kod de 120, 1976.

Elis Erikssons arkiv, Kungl. biblioteket. Foto: Carl Tillberg.

56

Två protokollsidor för pro­ dukter utförda enligt Kod de 140, 1981, resp.1982.

Elis Erikssons arkiv, Kungl. biblioteket. Foto: Carl Tillberg.

När han nu trätt in i sitt eget 70-tal får det sam­ tidigt till följd att han börjar ägna en allt större del av sin arbetsdag åt att skriva text. Här uppstår ett växelbruk mellan skrivande och bildprodu­ cerande som är nytt.

Tidigare hade han inlemmat avsevärda mäng­ der skrivmaskintext i verkserier som Lådorna (1963) och Dåm Åtta (1966). Han skulle fortsätta att foga samman text och bild, men bruket att växla från bild- till textproduktion blev alltmer intensifierat under hans sista tio år. Skillnaden var nu att textskapandet inte var integrerat i bild­ produktionen.

Han beskrev det själv som att han ”vilade” från måleriet vid skrivmaskinen och ”vilade” från skrivmaskinen när han målade, dvs. han vilade inte alls utan levde i ett slags ombytestillvaro av synnerligen produktiv art.

Skrivandet blir nu en separat aktivitet med siktet inställd på att producera böcker. Ett tiotal extraordinära volymer blir det fram till 2006 och som det stod klart för allt fler var han nu en av våra främsta bokkonstnärer.

Vi har kanske inget entydigt svar på frågan varför Elis nu började rota i komposten på egen hand i slutet av sjuttiotalet. Det fanns förmodligen flera anledningar. (En nära släkting har t.ex. påstått att

Elis fått veta att man planerat att göra en SAK-bok om honom och att han för att undkomma det ödet bestämde sig för att göra sin egen monografi: Övermålade mästerverk – Bok.) Men om vi istället tar Elis på orden, i citatet ovan från 1965, får vi ett annat möjligt perspektiv. De sopor vi lägger på komposten förvandlas i en förmultningsprocess till en materia där annat kan gro. Och kanske var det det som Elis egentligen lämnade öppet för…

Man skulle kunna beskriva arkivets roll för Elis så, att det med tiden blev ett allt viktigare materi­ al och område, att det till slut blev den kompost, den mylla, som nya produkter kunde spira ur. So­ porna blev till ny materia. Det verkar nästan så, åtminstone för författaren Elis.

Arkivet och bokfloden Efter Övermålade mästerverk – Bok, som kom ut 1998, fortsatte Elis att publicera texter ur arkivet.

Ibland var det sådant som legat där länge, men han bearbetade alltid materialet. Elis hade nu kontakt med Rönnells antikvariat och förlag, som lovat ta hand om lagerhållning och distri­ bution av böckerna. Även Lars Bohmans galleri står som förlag på fyra av Elis böcker, då främst bokverk knutna till Elis utställningar på galleriet.

Men Elis var alltid formgivaren till sina böcker,

57

han levererade ett tryckfärdigt original till tryck­ eriet och han lade ned stor möda och tid på att ta fram de rätta formaten. Han finansierade också merparten av utgivningen, via försäljning av egna verk, men från och med 2002 fick han regelbun­ det bokstöd från Statens Kulturråd.

Efter den illustrerade novellsamlingen Nattens hundar kom Muffa 1 å 2, som fått ligga till sig sedan sent 70-tal. Orsaken till det var nog att huvudpersonen Jan Gösta var skissad på en mo­ dell i verkliga livet. Därefter publicerades 10 nya Pavanhäften i två omgångar, 2001 och 2003. De byggde på serier som fanns i arkivet; merparten hade enligt Elis tecknats på 80-talet. Även om Elis ständigt skapade nytt och inte gärna blickade till­ baka, fanns det några tidigare utställningar som han gärna återvände till. Till den gruppen hörde kåvbåjen Pavan, som sedan 1965 följt honom i spå­ ren, ibland på avstånd, ibland lite närmre, men alltid omisskännligt bekant, som ett svagt sorl i löven på världsträdet, och år 2002 utkom Vernissage, en bok Elis arbetat med under något år, om den märkvärdiga och djärva installationen, ”Indi­ janer å en kåvbåj”, på Galerie Burén, 1965.

Tidig Pavantext, kan vara från 1964, eftersom Pavans mössa fortfarande har tofs och inte enbart kartflippar. I själva verket är Pavan en avtecknad klipp- och vikfigur. Elis Erikssons arkiv, Kungl. biblioteket.

58

Eftersom Elis förändrade layout och format flera gånger, gjorde mängder av kopior, också negativkopieringar, var bokproduktionen ett tidsödande arbete. Han var en trägen kund på en kopieringsanstalt i närheten av ateljén. Alla tex­ ter skrevs ut, och skrevs om, på den mekaniska skrivmaskinen. I arkivet finns det åtskilligt med material bevarat som visar hur den här produk­ tionen gick till, hur han prövade sig fram med kopieringar och överlagringar i många skikt. Det original som gick till tryck kunde till slut bara be­ stå av kopior.

Elis hade även gjort en förberedande sortering av anteckningar och skisser från utställningen Lådorna, ”5 kr å sex öre”, på Galerie Burén, 1963.

Det fanns planer på att göra en bok även om den utställningen, ”skall jobbas med”, har han skrivit i marginalen på den första förteckningen. Han talade en del med mig om det projektet men att det aldrig realiserades berodde nog främst på att andra krävande bokprojekt kom i vägen.

I de två sista volymerna, Fjärrsamheter, 2004, och slutligen Vadå nåt, 2006, varvar han den po­ etiska strofen med prosan på ett nyskapande sätt.

Fjärrsamheter är också ett exempel på hur Elis kunde hantera minnets materia på ett nytt sätt. Även när vi lever i minnet gör vi det förstås i nuet, och det var något som Elis tog fasta på och gjorde något eget av. I denna bokstavligen svarta tegel­ sten, från 2004, blandar författaren det personliga och det allmänna, det självupplevda och det sed­ da. Egna minnen och reflektioner vävs samman med citat ur den medierapportering från omvärl­ den vi ständigt matas med. De snabba kasten i texten, bytena av spår, skapar en märklig friktion och många absurda glidningar. Vi träder bokstav­ ligen in i ett rum uppfyllt av fjärrsamheter. De berättelser som Elis förde in i texten kunde vara fragment från ett samtal han haft med någon i ateljén under dagen; ett barndomsminne; en fras från TV-programmet ”Mitt i naturen”, eller något han drömt. Alla ord var fogade till varandra utan skiljetecken, som teglet i en mur, bara samman­ bundet med åkk efter åkk. Vad som var ”verkligt” eller ”genuint” gick inte att särskilja från det åter­ berättade, allt vävdes samman. ”Jag tycker det är onödigt att hitta på en massa text, jag skriver av andras texter, det blir en sorts återanvändning”, kunde Elis konstatera.

Den sista boken Vadå nåt, som Elis lämnade till

En bunt fotokopior och originalteckningar som bevarats från arbetet med boken Såpa 1 å 2, 1999. Elis Erikssons arkiv, Kungl. biblioteket.

trycket strax före sin död, skulle ha blivit en klipp­ bok med allt möjligt samlat huller om buller. Det blev istället en sorts sammanfattning av hans tän­ kande i lätt aforistiska strofer. I upplägget liknar den Fjärrsamheter, men prosa- och poesidelen är här inte integrerade utan bildar mer självständiga enheter. Visuellt är verket både originellt och vackert. Här finns flera aforismer som sätter sig fast: ”allt synligt häftar vid det osynliga”, ”jag vill ha en lokal där jag kan visa mej utan att synas”.

I boken finns en del intressanta nyord som ”den illegalna handeln”. Elis förändrade ibland ett av orden i en annars enkel och okomplicerad fras: ”åkk tårarna ruttnade och klipptes bårt”. Om det stått tårna hade vi inte hakat upp oss i läsningen.

Den här frasen återkommer flera gånger i boken, så det handlar inte om ett tillfälligt misstag, möj­ ligen ett misstag som tagits till vara och fredats.

Den stora komposten Det som står i nära relation till och egentligen inte i motsats till sparandet och bevarandet är kasser­ andet. Elis var under hela sin karriär känd för att rensa ut bland tidigare verk. Och detta förefaller han ha gjort med viss regelbundenhet. Redan i en tidningsartikel från tidigt 50-tal tar reportern upp

det faktum att han, enligt sina kollegor, slänger för mycket. Barnen i den Erikssonska familjen har berättat om hur de fick hjälpa till att gräva ned kasserade verk i trädgården. Orsakerna till dessa utrensningar var flera, för det första en väl­ digt stor produktion, och att Elis med tiden upp­ fattat tidigare verk som undermåliga. Produkter från perioden före 1957, som betecknar den första pånyttfödelsen, har legat illa till och det är därför vi känner så få verk från dessa år. Det är i stort sett bara de tidigt inköpta eller bortskänkta alstren som finns kvar. Av tidiga teckningar finns det i arkivet endast 1 (en) blyertsteckning bevarad.

På senare år gjorde Elis även konst av sina de­ struktioner. Ett antal målningar från en utställ­ ning (”Negeringar av negationer av det allmänna”, 1988) hade osålda blivit stående i ateljén och nu störde de honom i arbetet. Han brände helt enkelt upp dem, och lät sedan förpacka askan i ett antal mindre askar, där han med guldetiketter marke­ rade datum och tidpunkt för destruktionen. Man kan möjligen se detta förfarande som ett slags be­ svärjelse av den oundgängliga förgängelsen, men jag tror det vore att gå fel.

En del av den här askan lät han även ingå i det biologiska kretsloppet, när han strödde ut den under sina till staden skänkta Pavanträd på Söder­malmstorg. Här visade Elis i praktiken att det inte var någon skillnad på olika produkter, allt kunde bli, och blir förvisso, till en del av den stora komposten. Och kanske har vi kommit hela cirkeln runt här, komposten är nu förpackad i sina kapslar och det är fritt fram för den som vill fortsätta att rota i den. ”en annan promenerar omkring i det vara vi alla är inkastade i, jag är tillfreds med de stenar jag ideligen stöter emot…och som vi numera är de bästa vänner har vi kul ihop…domdär bumlingarna är mycket visa och försöker att dela med sig..rättare, dom har försökt men givit upp… Dom sejjer att jag är kårkad å tom i skallen… men den största bumlingen påstår att det är ett hälsotecken att vara helt tom och sakna minne…så för närvarande pågår ett storgräl om bl a minnet inte hindrar präglade Väsen att vika ut sej… en annan vet noll.” (Ur brev till Ann Smith och Åke Hodell, 19 april 1995.)

59

60

magnus karlsson

Handskriften Rål. 139 in folio och Erik XIV:s Oratio de iniusto bello

U

nder ledning av särskilt utvalda utländska lärare – först tysken Georg Norman och sedan fransmannen Dionysius Beurreus – fick Erik tillsammans med sin bror Johan en gedi­ gen humanistisk utbildning, där latinstudier var själva grunden. Flera bevarade texter visar att han rörde sig ledigt med språket, och det faktum att han faktiskt skrev sina dagböcker på latin gör det troligt att det var hans förstaval som skriftspråk.1 Den enda längre latinska text i Eriks namn som tycks vara ett mer eller mindre färdigt verk är Oratio de iniusto bello regis Daniæ anno 1563 contra regem Sueciæ Ericum 14 gesto (”En oration (traktat) om det orättmätiga krig som kungen av Danmark år 1563 utkämpade mot kung Erik XIV av Sverige”), som av inre skäl kan dateras till 1564.

Verket syns inte ha blivit tryckt och huruvida den titel jag använder mig av är den officiella är okänt.

Den står hur som helst att finna – om än på en litet undanskymd plats – i den nedan beskrivna samtida och vid Eriks kansli producerade hand­ skrift som nu har signum Rål. 139 in folio, kb.

Oratio de iniusto bello skildrar förhistorien till det nordiska sjuårskriget, vilket utspelades åren 1563–1570 mellan Sverige och Danmark, som hade understöd av Lübeck och senare även Polen. Bak­ grunden till kriget var troligen huvudsakligen kampen om herraväldet över Östersjön, en kamp som hade intensifierats när både Danmark och Sverige under de närmast föregående åren kun­ nat expandera i området i och med den tyska or­ densstatens sönderfall i Livland. Krig förklarades i augusti 1563, då en dansk och en lübsk härold kom till Sverige med respektive lands krigsför­

klaring samt deras villkor för fredsförhandlingar.

Det är med all sannolikhet de danska krav och anklagelser som härvid framfördes som blev den direkta orsaken till att Oratio de iniusto bello för­ fattades.

Kriget alstrade en ganska stor mängd propa­ ganda från båda håll, skriven på respektive mo­ dersmål, tyska eller latin allt efter vilken publik den var riktad till. Bara en text av den typ vi rör oss med här – latinsk prosa – trycktes dock, den svenska Vera et brevis eorum narratio, quae tam in pacificatione quam terrestri bello inter Suecos et Danos tractata & gesta sunt anno MDLXV (”Sann och kort berättelse om det som skett och avhand­ lats mellan svenskar och danskar såväl vad gäller fredsförhandlingar som krig till lands under år 1565”).

Bland texter bevarade i handskrift kan nämnas en dansk utredning av orsakerna till kriget, vil­ ken skrevs till en av två planerade fredskongres­ ser i Rostock i krigets början (båda kongresserna ställdes in p.g.a. att ingen svensk delegation in­ fann sig). Vidare hade Erik storslagna planer på en ny svensk historia, som av allt att döma också skulle inkludera hans egen regering. Uppdraget gavs åt Petrus Marsilius, en fransk kalvinist som under ett par år var verksam som kungens latin­ ske sekreterare. Av planerna kom dock bara den oavslutade Apologia …, som i huvudsak är ett svar på den ett par år tidigare publicerade danska Refutatio calumniarum cuiusdam Johannis Magni Gothi Upsalensis … (”Vederläggning av en viss Johan­ nes Magnus Gothus Upsalensis’ falska anklagel­ ser …”), som alltså i sin tur är en motskrift mot

61

Johannes Magnus’ svenska historia. Marsilius författade också en ganska neutralt hållen histo­ ria om bakgrunden till det nordiska sjuårskriget, som han nästan helt baserade på Oratio de iniusto bello. Av förordet att döma skrev han den i syfte att meritera sig för en tjänst vid det franska kansliet efter sin hemkomst.

Oratio de iniusto bello är riktad till ”den romer­ ske kejsaren och kungen och andra kungar, furstar och ämbetsmän, men även den kristna världens alla ständer”. Den talande är Erik XIV själv, och han använder sig av kungligt plural. Texten är kon­ centrerad på krigets omedelbara förhistoria, men innehåller även tillbakablickar på svensk-danska förhållanden under Gustav Vasas regering och medeltiden.

Texten har bevarats i nio handskrifter, och dess­ utom finns ca en femtedel av den, som berör det svenska riksvapnet, de tre kronorna, tryckt i Johan­ nes Schefferus’ De antiqvis verisqve regni Sveciae insignibus (”Om Svea rikes gamla sanna insignier”), 1678 (ed. Johannes Jonae Columbus 1680 efter Schefferus död; Columbus är också utgivaren av utdraget). Som framgår nedan har jag genom jäm­ förelser mellan handskrifterna kunnat sluta mig till att texten i Rål. 139 legat till grund för texten i de åtta övriga.

Rål. 139 in folio ingår i den Rålambska sam­ lingen, som år 1886 kom till Kungl. biblioteket ge­ nom donation. Den är en pappershandskrift på 42 foliosidor med måtten 29 + 20 cm, varav 24,5 + 13 cm använts som skrivyta. Texten är skriven av en och samma hand från början till slut, men vis­ sa ändringar av andra händer förekommer. Hand­ skriften har ett rödmålat pergamentsomslag som delvis är gjort av en medeltida handskrift.

Enligt ett par kataloger och beskrivningar från 1800-talet över den Rålambska samlingen är han­ den i Rål. 139 Eriks egen. Påståendet görs först i en lista som år 1820 publicerades i serien Handlingar rörande Skandinaviens historia.2 Efter det att samlingen skänkts till kb gjordes en ny katalog av Harald Wieselgren, där vi finner samma utsaga.3 Även i en artikel i Historisk tidskrift 1887 gör Wie­ selgren (eller i alla fall signaturen H.W.) samma förmodan, men medger här att handskriften är ”en verklig skönskrift och sålunda icke fullt ’in­ dividuel’”. Detta förklaras dock med att ”Erik var konstnär och skref, när han ville, som en kop­ parstickare”.4 Resonemanget förefaller som ett

62

sällsynt tydligt exempel på att rätta verkligheten efter kartan.

Att Erik i denna äldre tradition anförts som handskriftens skrivare kommenteras inte av de forskare som under 1900-talet behandlat Oratio de iniusto bello, ej heller det faktum att handskriften ganska tydligt är från 1500-talet, till skillnad från de övriga bevarade som är från 1600-talet och se­ nare. Vid jämförelser med andra manuskript som tillskrivs Erik har jag liksom Wieselgren funnit att handstilen inte är densamma. Däremot över­ ensstämmer den med handstilen i ett brev från Erik XIV till drottning Elisabeth I av England.5 Erik friade ju som bekant till Elisabeth, och runt 30 brev i detta och andra ärenden finns bevarade i original eller kopior, de flesta av dem (inklusive detta) på the National Archives i London. Bre­ vet i fråga är ett original, undertecknat av Erik själv. Under hans signatur finns ytterligare en underskrift, som lyder Ex mandato regiae maiestatis prop<rio> Georgius Salemontanus (”På kungl. maj:ts eget uppdrag Georgius Salemontanus”).

Georgius Salemontanus (Jöran från Salberget) är ingen mindre än kungens beryktade sekre­ terare Jöran Persson. Jöran hade studerat i Wit­ tenberg och bör ha behärskat latin, men även om det finns exempel på hans latinska signatur även i andra bevarade handlingar finns mig ve­ terligt inget latinskt manuskript med löpande text av hans hand. Som alternativ till att Jöran själv präntade brevet kan man tänka sig att han var ansvarig för denna renskrift av det och därför signerade det, men lät någon annan utforma den löpande texten. Det finns nämligen exempel på svenska brev av Erik som signerats av både Jöran och en annan sekreterare. En jämförelse mellan bevarade prov på Jörans handstil i svenska hand­ lingar och handstilen i detta latinska brev skulle knappast vara särskilt givande, eftersom svenska vid denna tid skrevs med den så kallade tyska sti­ len och latin med humaniststil. Inte heller behö­ ver det faktum att Jörans signatur och den övriga texten i brevet inte liknar varandra nödvändigtvis betyda någonting, då signaturen är kursiv, medan resten av brevet är präntat.

Handen i Rål. 139, som alltså är densamma som den i brevet till Elisabeth, är följaktligen inte sä­ kert Jöran Perssons, men tillhör i alla fall avgjort någon knuten till Eriks kansli. Den löpande tex­ ten i handskriften flyter på nästan helt utan kor­

rigeringar från hand 1, men ett par andra händer har gjort en del strykningar och tillägg. I vissa fall är ingreppen uppenbart inte korrigeringar av fel­ skrivningar, utan förslag till någon form av vidare bearbetning av verket, och ibland är ändringarna dessutom inte helt genomtänkta syntaktiskt eller innehållsligt och låter sig därför inte utan vidare inlemmas i texten. Av det faktum att dessa änd­ ringar i olika utsträckning letat sig in i samtliga andra åtta handskrifter innehållande Oratio de iniusto bello kan man dra slutsatsen att dessa alla är kopior i något led av Rål. 139. Detsamma tycks vara fallet med Columbus utgåva, även om det inte är lika lätt att bedöma, då denna inte omfat­ tar hela texten och bara innehåller en av de kri­ tiska passagerna.

Det är även tydligt att vissa av ändringarna i Rål. 139 har funnits i den förlaga den ovan nämn­ de Petrus Marsilius använt när han skrev sin his­ toria om det nordiska sjuårskriget, som han ju baserade på Oratio de iniusto bello. Och eftersom Marsilius historia är daterad november 1566 kan vi med andra ord datera huvudtexten i vår hand­ skrift samt i alla fall en del av ingreppen i den (Marsilius använde inte hela texten) till senast detta datum.

Kan någon av händerna i Rål. 139 vara Eriks?

Huvudtextens hand är det som sagt inte och med största sannolikhet inte heller någon av dem som gjort direkta ingrepp i huvudtexten. Däremot är det möjligt när det gäller en anteckning precis i textens början. Någon har på fol. 1 r markerat några meningar, förmodligen missnöjd med for­ muleringarna, och i marginalen kommenterat hic argumentatur pro Danis contra nos (”här argu­ menterar han för danskarna och mot oss”). Om det faktiskt var Erik, talar han alltså här om sig själv i tredje person (texten är i övrigt skriven i första person) eller antyder att någon annan för­ fattat stycket i fråga. Anteckningen är dock kort, och det är svårt att uttal sig med säkerhet.6 Att Erik inte själv fört pennan i huvudtexten behöver inte betyda att han inte deltagit i förfat­ tandet: Det är troligt att en viktig text som Oratio de iniusto bello genomgick flera renskrifter och att flera personer var inblandade (det finns exempel på en sådan process i den ovannämnda korre­ spondensen med drottning Elisabeth). En annan sak som talar för kungens aktiva medverkan är att han även skrev två latinska utkast till riksdagstal

i samma ämne, varav det ena finns bevarat i au­ tograf, det andra i senare kopior. Även efter att han skilts från makten fortsatte konflikten med danskarna att uppta hans tankar: Från hans fäng­ elsetid finns bevarat ett exemplar av Sabellicus Opera omnia, där han gjort anteckningar med sot i marginalen.7 Bl.a. finns en lång text på latin, förmodligen en försvarsskrift, vars längsta avsnitt har rubriken Responsum contra Danos (”Svar mot danskarna”).

Mot bakgrund av den handskriftstradition som tecknats ovan och det faktum att ingen samtida tryckt version är känd tycks det högst sannolikt att Oratio de iniusto bello aldrig spreds. En möj­ lig anledning kan vara att Erik på något stadium istället bestämde sig för att låta de frågor som be­ handlas i texten inkorporeras i det större historie­ verk Petrus Marsilius fått i uppdrag att författa.

När sedan detta projekt rann ut i sanden, hade kanske saker hänt som gjorde det inaktuellt att publicera Oratio de iniusto bello som ett eget verk.

Om vår handskrifts vidare öden innan den se­ nare uppgick i den Rålambska samlingen är ing­ enting känt. Kanske fanns den i Eriks bibliotek på Stockholms slott dagarna innan han avsattes i september 1568 och är den Oratio in Danos scripta (”Oration mot danskarna”) som omnämns i en katalog över biblioteket som då upprättades.8 Men eftersom ingenting sägs om författare är det naturligtvis osäkert, och om det är ett verk av Erik skulle det också kunna syfta på något av riksdagstalen.

Oratio de iniusto bello verkar ha varit som mest uppskattad under 1600-talet, då flera kopior gjor­ des. Dess popularitet under perioden illustreras också av de uppskattande omdömen den fått av två av tidens mest framstående kulturpersonlig­ heter i Sverige: Eric Lindschöld skriver i en an­ teckning i en av handskrifterna att den är ”ett mästerstycke i statistiquen; det är i språket nästan som af en Cicero” och Johannes Schefferus kal­ lar den i sin Suecia Literata ”ett litet verk av sann storhet och icke trivial lärdom”.9 Eric Jöransson Tegel, Jöran Perssons son, avsåg av allt att döma att bifoga den som ett appendix till sin krönika om kungen.

De historiker som under senare tid skrivit om det nordiska sjuårskrigets rent politiska bak­ grund har inte haft mycket att säga om texten, sä­ kert delvis eftersom den naturligtvis är en starkt

63

vinklad partsinlaga. Å andra sidan är det svårt att hitta material som inte i en eller annan mening är partsinlagor. Oratio de iniusto bello förtjänar enligt min mening att i alla fall vägas ihop med andra källuppgifter om det nordiska sjuårskrigets förhistoria, inte minst därför att det alltid finns en risk att senare historiker, som t.ex. Erik Jöransson Tegel, i vissa avsnitt byggt sin framställning på den. Som källa till Erik XIV:s officiella version av händelseförloppet är texten förstås ovärderlig.

Intressantast och viktigast är kanske ändå Oratio de iniusto bello som ett lärdomsprov från en tid som beskrivits som en torftig period i den svens­ ka latinitetens historia. Den klassiska retorikens starka påverkan på Erik XIV:s och den tidiga Vasa­ tidens propagandaskrivning har påvisats av Kurt Johannesson i en nydanande artikel i Lychnos 1969/70.10 Och på detaljplanet finner man i texten en hel del finurliga citat och allusioner av ett slag

man kanske inte förväntar sig i vad som vid första anblicken ser ut som en ren ”brukstext”. Det är min förhoppning att min utgåva kan underlätta vidare studier av såväl dessa som andra aspekter av en mycket intressant svensk renässanstext.

För källor, litteratur och resonemang utöver vad som redovisas här hänvisas till Erik XIV: Oratio de iniusto bello regis Daniae anno 1563 contra regem Sueciæ Ericum 14 gesto. Edited with introduction, translation, and commentary by Magnus Karlsson, Stockholm 2003.

Delar av denna artikel har tidigare publicerats i ”Erik XIV:s Oratio de iniusto bello, en propa­ gandaskrift från det nordiska sjuårskriget”, i: Ad Familiares: tidskrift för sällskapet för renässans och barockstudier 1–2/2003–2004: ”Tema Erik XIV”, ss.

7–23.

noter 1. Dagböcker från 1566 och 1567 är bevarade (E 279 a, Uppsala universitetsbibliotek, respektive Rål. 24 in 8:o, KB) och finns utgivna i Erik XIV:s almanacks-anteckningar: hans dagböcker, ritningar och musiknoter i urval utgifna af Carl Magnus Stenbock, Stock­­holm 1912.

2. Handlingar rörande Skandinaviens historia, band VIII, Stockholm 1820, i ett appendix benämnt ”Manuskriptsamlingar”, s. 16.

3. U 167 a, KB, s. 52.

4. ”Rålambska handskriftsamlingen på Kongl. Biblioteket” i HT 1887, s. 86.

5. I Karlsson 2003, s. 252–3, går det att jämföra en sida ur brevet med en sida ur Rål. 139.

64

6. Jag har tidigare (Karlsson 2003, s. 69) uttryckt åsikten att denna marginalanteckning skrevs av samma hand som en rubrik som återfinns på samma sida, men anser det inte längre troligt.

7. D 517 b, KB. 8. U 201, KB. Citerat från utgåvan av katalogen i Handlingar rörande Skandinaviens historia, 27, Stockholm 1845, s. 383.

9. Johannes Schefferus, Svecia Literata seu de scriptis et scriptoribus gentis Sveciae … nunc autem denuo emendatius editum et hypomnematis historicis illustratum a Johanne Mollero …, Hamburg 1698, s. 29.

10. Kurt Johannesson, ”Retorik och propaganda vid det äldre Vasahovet”, i Lychnos: lärdomshistoriska samfundets årsbok 1969–70, s. 1–60.

eva abrahamsson

Ordning och reda bland Linnés egna skrifter

Bakgrund Stora författarskap som ges ut i många olika utgå­ vor och översättningar kan vid sökning på förfat­ tarnamnet resultera i en oöverskådlig massa titlar utan någon uppenbar ordning. Trots att moder­ na datorbaserade bibliotekskataloger erbjuder ett flertal olika söksätt, kan man inte få en överblick över ett författarskap om biblioteken inte bryr sig om att skapa ordning bland verken.1 Titlarna fal­ ler helt enkelt ut utan någon förståelig ordnings­ princip om man söker på ett författarnamn med stor produktion. Detta är ett problem framför allt vid äldre viktiga författare där titlarna på ett verk kan variera stort, i synnerhet i äldre utgåvor.

Detta förhållande gäller i allra högsta grad Lin­ nés författarskap.

Rätt många av Linnés skrifter börjar med hans namn i genitiv, som bruket var på 1700-talet. En räkning av antalet varianter på Linnés namn i bör­ jan av titlar visade 24 stycken, här följer några ex­ empel: C. Linnaei equ., Carl Linnaei, Carl Linnäi, Car. a Linné, Caroli Linnaei, Carolus Linnaeus osv. eller olika språkvarianter av efternamnet Linné.

Eller vad sägs om denna titel i en Linnéavhandling från 1765, med den uniforma titeln Fundamenta ornithologica, vars egentliga titel föregås av hela 17 in­ledande ord: Auxiliante Deo et annuente nob. atque exper. Facult. Med. in illustri ad Salam Svionum Athenæo, Dissertationem academicam Fundamenta ��������������������������������� exempel får illustrera vil­ ornithologica […]. Dessa ken angelägen uppgift det var att ordna upp bland Linnés verk i Libris.

För att hedra Linné inför 300-årsjubiléet, beslöt

min dåvarande chef Pia Leth, att hans verk skulle auktoriseras i Libris. Eftersom jag auktoriserat en hel del tidigare, bl.a. verk av Swedenborg och religiösa urkunder, främst Bibelutgåvor, fick jag uppdraget, varpå auktoritetsarbetet i Libris kata­ logiseringsklient påbörjades i juni 2006.

Auktorisering, i ett bibliografiskt samman­ hang, innebär att man skapar en auktoritetspost för ett verk med en föredragen form av titeln, en så kallad uniform titel, tillsammans med upp­ hovsmannens namn. Alla titelvarianter av det auktoriserade verket läggs som sökbara hänvis­ ningar i posten. Auktoritetsposten förses med källangivelse, vanligtvis den bibliografiska kata­ logpost som man vid auktoriseringen utgår ifrån.

Dessutom kompletteras auktoritetsposten med källan till auktorisationen, vanligtvis referens­ numret och korttiteln i Soulsby, British Museums mycket fullständiga Linnébibliografi. I de flesta fall ligger titeln i Soulsby till grund för valet av uniform titel, dock inte alltid. Alla bibliografiska poster kompletteras med den valda uniforma ti­ teln och alla översättningar får ett tillägg för över­ sättningsspråk.

Uniforma titlar Uniforma titlar2 är egentligen ingen nyhet, men under lång tid har man har inte tillämpat de möj­ ligheter som katalogreglerna erbjudit i Sverige.

En snabb koll i kb:s lappkatalog –1955 visar att man använt uniform titel på anonyma klassiker, t.ex. Njals saga, men inte gjort någon språkindel­ ning av översättningarna. För svenska författares

65

verk har de översatta titlarna visserligen lagts i språkordning, men uniform titel saknas, liksom uppgift om originaltitel. Klassiska antika författa­ re försågs däremot med språk och uniform titel, t.ex. Platon med ”övers eng Respublica 1888”. Sor­ teringen gjordes inte efter de enskilda uniforma titlarna utan efter översättningsspråket.

De nya katalogreglerna för forskningsbiblio­ teken som utkom 1974, Svenska katalogiseringsregler, innehöll riktlinjer för utformning av kon­ ventionella titlar, som uniforma titlar kallades på den tiden. I de gemensamma katalogreglerna för folk- och forskningsbibliotek från 1983, Katalogiseringsregler för svenska bibliotek, som ersatte 1974 års regler, utökades reglerna för uniforma titlar från tidigare fyra paragrafer till ett helt eget ka­ pitel. Tyvärr valde de svenska biblioteken att inte tillämpa dessa, med undantag för anonyma klas­ siker, religiösa urkunder och musikverk. Biblio­ teken fortsatte med svensk praxis att lägga origi­ naltiteln som en anmärkning i den bibliografiska posten, utan angivande av översättningsspråk.

Den ständigt ökande standardiseringen och in­ter­nationaliseringen inom det bibliografiska området medförde till slut att det blev ohållbart med denna svenska avvikelse. Libris katalogråd beslutade enhälligt i oktober 2004 att tillämpa reglerna för uniforma titlar fullt ut.

Titlarna på Linnés tid Sirliga, snirkliga, omständliga – så kan man karak­ tärisera 1700-talets titlar. De börjar ofta med för­ fattarnamnet i genitiv, gärna med angivande av titulatur, t. ex. ”archiater” och ”eques”, följt av den egentliga titeln, i allmänhet med en omfattande innehållsredogörelse. Användandet av titulatur och den utförliga innehållsdeklarationen måste ha varit den tidens sätt för författaren att mark­ nadsföra sig. Sålunda presenteras Linné i första utgåvan av Flora Lapponica från 17373 ordagrant från texten på titelbladet: Caroli Linnaei, Doct.

Med. & Acad. Imp. Nat. Cur. Soc., Flora Lapponica exhibens plantas per Lapponiam crescentes, secundum systema sexuale collectas in itinere impensis Soc. Reg. Litter. et Scient. Sveciæ A. MDCCXXXII instituto. Additis synonymis, & locis natalibus omnium, descriptionibus & figuris rariorum, viribus medicatis & oeconomicis plurimarum. Biblioteken har i regel uteslutit titulaturen med tre punkter. Men om ti­

66

tulaturen föregår författarnamnet i titelns början, har man inte uteslutit den, t.ex. Des Archiaters und Ritters Carl von Linné eigene, anonym erschienene Berichte […].

Linné i Libris Arbetet med auktoriseringen av Linnés skrifter påbörjades som nämnts för något mer än ett år sedan med Flora Lapponica och intensifierades under hösten. Den 18 augusti 2006 fanns, enligt anteckningar i min arbetsbok, 702 träffar i Voy­ agers namn/titelindex och 863 i dess namnindex.

Ungefär ett år senare, den 22 september 2007, hade träffmängden ökat till 1 136 i namn/titelin­ dex respektive 1 117 i namnindex. Dessa siffror vi­ sar vilken aktivitet som rått bland biblioteken när det gäller katalogisering av Linnéverk under året – mer än 250 nya titlar som inte tidigare funnits i Libris har katalogiserats. Ett stort antal poster har dessutom blivit bibliografiskt uppgraderade men tyvärr finns inget sätt att erhålla statistik på den delen av bibliotekens arbete.

Under det pågående auktoritetsarbetet har en del bibliotek katalogiserat eller uppgraderat be­ fintliga katalogposter på Linnéverk. De enskilda avhandlingarna har inte tidigare varit katalogi­ serade i Libris utan bara indirekt via samlings­ verket Amoenitates academicae, först utgivet under åren 1749–1769. Här har Lunds universitetsbib­ liotek och Södertörns högskolebibliotek gjort en förtjänstfull insats och katalogiserat alla 186 av­ handlingarna, av vilka många även försetts med länk till sin digitala kopia på Hunt Institute for Botanical Documentations4 hemsida. Även andra mindre bibliotek har varit aktiva. Tack vare bib­ liotekens gemensamma ansträngningar har en mängd ofullständiga och felaktiga poster rättats och kompletterats med kvalificerade uppgifter till den bibliografiska nivå som Linnés verk för­ tjänar.

Bristande kvalité i katalogposter ARJ-posterna5 inmatades i Libris på 1990-talet från katalogkort som i sin tur var avskrifter av kb:s lappkatalog –1955, vilket förklarligt nog ska­ pat felaktigheter i överföring från katalog till ka­ talog. Dessa poster är rudimentära och innehåller ofta stavfel o.dyl. kb:s primära uppgift var ju att

auktorisera Linnés skrifter och förse de bibliogra­ fiska posterna med den uniforma titeln. Emeller­ tid har även många bibliografiska poster rättats och uppgraderats då det annars inte hade varit möjligt att tolka posten korrekt. Ett exempel på en katalogpost som måste rättas är följande titel: ”[Ry:] Sistema prirody Karla Linneja : Carstvo zivotnych” vilket medförde att posten filerades på för­ kortningsordet ”Ry:”, som inte alls ingår i titeln, i stället för på den riktiga titeln Sistema prirody.

Rätt många ARJ-poster har rättats utifrån refe­ rens i Soulsby eller utifrån en bibliografiskt full­ ständig post i en bibliotekskatalog. Om en större rättning i post skett, har detta alltid angivits i ett speciellt anmärkningsfält för katalogisatörer med angivande av den källa varifrån uppgifterna hämtats.

Att beställa fram böcker har ibland varit helt nödvändigt, speciellt vid de svenska samlingsver­ ken. Om de enskilda översatta titlarna inte an­getts i katalogpostens beskrivning, så kan man ju hel­ ler inte veta vilka verk det rör sig om. Det är ju faktiskt angeläget att alla svenska översättningar finns registrerade och sökbara i Libris eftersom Linnés latinska verk är oåtkomliga till innehållet för de flesta svenskar, även för personer som någon gång i tiden läst latin på gymnasiet. De ingående skrifterna har angetts i en anmärkning och gjorts sökbara med angivande av författare, den unifor­ ma titeln och språket, om originalet var på latin.

Men som regel har jag litat på Soulsby och andra kvalificerade källor, för tiden hade inte räckt till att titta i själva böckerna.

Linné är inte alltid författaren Vissa utgåvor av översatta Systema naturae har omarbetats och kompletterats i så hög grad att Soulsby inte längre betraktar Linné som den pri­ mära författaren, detsamma gäller då i allmänhet även i Hulth och i Sandbergs katalog. Hulth (s.

8) anger tydligt att upphovsmannaskapet till den nederländska utgåvan Natuurlyke Historie, of Uitvoerige Beschryving der Dieren, Planten en Mineraalen […], utgiven 1761–1785, inte kan betraktas som Linnés längre: ”L’auteur de ce vaste ouvrage, qui n’a pas beaucoup de commun avec les travaux de Linné, était M. Houttuyn”. Den posten fick följ­ daktligen ändrat huvuduppslag. För flera andra verk i basen katalogiserade som om Linné vore

upphovsmannen, har författaringången ändrats till den egentliga författaren och Linné har blivit sekundär upphovsman.

Vilken form av titeln skall väljas?

För ett par av Linnés resor med svenska origi­ naltitlar har det varit knepigt att fastställa den uniforma titeln, eftersom den form som citeras i olika, framför allt utländska källor, inte tar hän­ syn till den svenska grammatiken. Den uniforma titeln Skånska resa bryter mot svensk språkkänsla.

Skånska resa kan på svenska inte stå ensamt, för att vara korrekt måste det heta ”Skånska resan” i be­ stämd form, eller i obestämd form ”Skånsk resa”. ”Skånska resa” kräver att författarnamnet i genitiv föregår titeln. Detta är inget problem för Västgöta resa, där fungerar det, och för resorna med latin­ ska uniforma titlar existerar inte problemet. Den uniforma titeln blev trots detta Skånska resa (lik­ som även Öländska och gotländska resa), efter hur titeln citeras i Encyclopaedia Britannica, Kroks Bibliotheca botanica Suecana m.fl. källor.

Systema naturae indelat efter upplaga Systema naturaes första upplaga från 1735 bestod av 12 blad i folioformat. Sid­antalet kom att växa till att omfatta nästan 2500 sidor i den tolfte upplagan 1766–1768, Linnés sista egna upplaga. I basen finns 97 titlar6 av verket i olika upplagor, utgåvor och översättningar. Eftersom upplagorna växt så mycket i omfång, har upplageuppgiften lagts till som en versionsuppgift så att man kan se de olika upplagorna direkt i den uniforma ti­ teln. Det fanns en möjlighet att komplettera den uniforma titeln med upplagans utgivningsår i den uniforma titeln. Emellertid är Soulsbys upp­ lageindelning mer praktisk och jag föredrog den eftersom den också motsvarar den form som ut­ trycks på de olika upplagornas titelblad, t.ex. den tolfte upplagans: ”Editio duodecima, reformata”.

Systema naturae fileras nu i upplageordning i namn/titelindex i Voyager-basen, men tyvärr för närvarande inte i Libris webbsök.

Grupptitlar Katalogreglerna ger möjlighet att skapa olika grupptitlar för att föra ihop samma sorts littera­

67

turform av ett författarskap, exempelvis Samlade verk, Korrespondens, Dagböcker7 och Urval. Om ett samlingsverk innehåller flera verk än två eller består av utdrag ur olika verk, kan man ge sam­ lingsverket den uniforma titeln Urval, vid över­ sättningar kompletterat med tillägg av språk. Ib­ land har det kanske varit onödigt tillkrånglat att skapa sådana uniforma titlar, men det har gjorts för att synliggöra översättningarna. Man skulle egentligen lika väl bara låta bokens titel ligga kvar t.ex. Reizen8, men eftersom den titeln är rätt intet­sägande i sig, ger den uniforma titeln Urval.

Nederländska, en upplysning om översättnings­ språket.

Grupptiteln Korrespondens har använts för mer omfattande publikationer innehållande Linnés brevväxling. Det förekommer en del poster med enskilda katalogiserade brev, eller några brev ställda till någon känd dåtida naturvetenskaplig kollega. För dessa har det inte varit lämpligt med grupptiteln utan i stället har dessa katalogposter försetts med ämnesordet ”Linné, Carl von” och det underindelade formämnesordet ”brev”. På så sätt har alla brev eller brevsamlingar samman­ förts i ämnesregistret.

Bästa hjälpmedlen Auktorisationsarbetet har bitvis varit rätt svårt att utföra, inte bara på grund av latinet utan också för att det varit svårt att förstå hur de olika ver­ ken hänger ihop. Dessutom är den viktigaste källan, Soulsby, svår att tolka. Gamla latinkunska­ per räcker inte riktigt till för att bestämma uni­ forma titlar med korrekt latinsk form, men där har Lidén och Soulsby alltid kommit till hjälp.

Utan tillgång till böckerna har det varit absolut nödvändigt att ständigt slå i de viktigaste tryckta Linnébibliografierna, i första hand Soulsby men även i Hulth, Lidén och i Sandbergs katalog. Den sistnämnda innehåller många värdefulla kom­ mentarer om hur olika verk hänger samman.

Att söka i olika bibliotekskataloger har också underlättat auktoritetsarbetet. Natural History Museums bibliotekskatalog har varit ett stort stöd för att identifiera svårbegripliga katalog­ poster i Libris. NHM:s katalog innehåller om­

68

sorgsfullt katalogiserade Linnéverk, tyvärr utan uniforma titlar. Men språket i verken anges alltid tydligt, där lämnas man i sticket av Soulsby. Det är ju lurigt när ett verk har en latinsk titel fast tex­ ten är författad på svenska som i Iter Lapponica.

Några andra bibliotekskataloger som har under­ lättat arbetet är de tyska bibliotekens samkatalog GBV, det kanadensiska nationalbibliotekets kata­ log Amicus samt naturligtvis Library of Congress och British Librarys kataloger.

Summering Sedan auktoriseringsarbetet inleddes i juni 2006, har 342 auktoritetsposter på Linné med uniform titel skapats samt drygt 500 titelhänvisningar.9 Auktoritetsarbetet är i stort sett klart bortsett från en sump av poster som återstår att rätta. Auk­ toritetsposterna är tyvärr än så länge inte synliga i Libris webbsök, utan endast tillgängliga i katalo­ giseringsklienten Voyager. I dess namn/titelindex syns alla auktoriseringar och alla hänvisningar från titelvarianter. Tråkigt nog så är alternativlis­ tan vid sökning på Linné i Libris webbsök, trots allt nedlagt arbete, fortfarande ett sammelsu­ rium. Förhoppningsvis blir utfallet bättre i den kommande Nya Libris, så att ett register, liknande Voyagers klara och tydliga namn/titelindex, blir tillgängligt liksom att auktoritetsposterna som sådana blir synliga för allmänheten och för alla bibliotek som inte har tillgång till Voyager.

Auktorisering av viktiga författares verk i efter­ hand kräver naturligtvis en stor arbetsinsats.

Men om man ser det i ett framtida perspektiv, så innebär auktorisering en effektivitetsvinst för alla – man besparar biblioteken mycket tid vid katalogisering av nya utgåvor och översättningar, samtidigt som både biblioteken och allmänheten lättare kan identifiera och återfinna efterfrågat material.

Personal på kb har under perioder de senaste åren arbetat med auktorisering av några av våra riktigt stora författare såsom Selma Lagerlöf, Astrid Lindgren och Emanuel Swedenborg och även med auktorisering av anonyma klassiker och religiösa urkunder. Detta är ett mycket vik­ tigt arbete och mycket återstår att göra.

Litteratur Hulth, Johan Markus: Bibliographia Linnaeana: matériaux pour servir à une bibliographie Linnéenne. P. 1. (Uppsala, 1907) Katalogiseringsregler för svenska bibliotek. Svensk översättning och bearbetning av Anglo-American cataloguing rules, second edition.

Utg. av SAB/DFI:s kommitté för deskriptiv katalogisering.

Red.: Marie-Louise Bachman och Bodil Gustavsson. (Lund, 1983) Lidén, Johan Hinric: Catalogus disputationum, in academiis et gymnasiis Sveciæ, atque etiam, a Svecis, extra patriam habitarum, quotquot huc usque reperiri potuerunt. Sectio I, Disputationes Upsalienses. (Uppsala, 1778) Sandbergs bokhandel: A catalogue of the works of Linnaeus: issued

in commemoration of the 250th anniversary of the birthday of Carolus Linnaeus 1707–1778. (Sandbergs antikvariatsförteckning, nr 12). (Stockholm, 1957) Soulsby, Basil Harrington: A catalogue of the works of Linnaeus.

And publications more immediately relating thereto, preserved in the libraries of the British Museum (Bloomsbury) and the British Museum, Natural history, (South Kensington). [Compiled by B. H. Soulsby]. 2. ed. (London, 1933) Svenska katalogiseringsregler. På Forskningsbiblioteksrådets uppdrag utarb. av Marie-Louise Bachman och Sten Hedberg och därefter bearb. av en särskild katalogregelkommitté.

(Stockholm, 1974)

noter 1. Ett undantag är Library of Congress katalog, men där har man också tillämpat reglerna om uniforma titlar konsekvent.

2. En annan term för uniform titel som börjat användas är citeringstitel, dvs. den titel som används när verket citeras i uppslagsverk eller annan referenslitteratur.

3. Från pl. 6 i Hulth.

4. http://128.2.21.109:591/lindis/linsearch.html

5. Sigel ARJ, dvs. Arjeplog, efter orten där korten konverterades.

6. Sökning i Libris 2007-09-24.

7. Ej i Katalogregler för svenska bibliotek, ett tillägg av Nationalbibliografin.

8. Nederländska för resor.

9. Gäller 2007-09-29.

69

n yheter & n ot e rat

Tomten Hösten 1891 planerade konstkritikern och musei­ amanuensen Karl Wåhlin sin nya tidskrift Ord & Bild, som skulle starta året därpå men utkomma med ett provnummer redan i december innevar­ ande år. Flera presumtiva bidragsgivare kontak­ tades, bland annat Viktor Rydberg som tidigare uttalat sitt intresse för samarbete. Wåhlin bad Rydberg om ett textbidrag och framförde själv ett förslag: ”Man kunde ju tänka sig något foster­ ländskt eller i folkviseton, eller också någon juleller nyårsstämning […]”. Rydberg hörsammade inte denna vädjan, först i andra årgången figu­ rerade han med ett prosastycke, det enda bidrag han inkom med före sin död hösten 1895.

Ord & Bild blev främst under 1890-talet de bil­ dade svenska hemmens kulturtidskrift, uppskat­ tad inte minst för sin rika illustrering och sina bidrag från samhällets kulturliberala elit. Ganska snart fick tidskriften emellertid konkurrens från dagstidningarnas söndagsbilagor och en allt ri­ kare flora av illustrerade veckotidningar, skämt­ tidskrifter och jultidningar. Wåhlin bevakade ut­vecklingen och refererade i en artikel till ”den billiga, populära och demokratiska jultidningen” som i Paris höjts från ”obildningens alla nycker” till ”ett redskap för smakens höjande”.

Redaktören för Ord & Bild hade också planer på att starta en barntidning med titeln Tomten.

Idén dyker upp i hans korrespondens omkring 1908 och den låg väl i tiden. Samma år som Ord & Bild startade, utkom första numret av Folkskolans barntidning, föregångaren till Kamratposten. Den

70

moderna bilderboken för barn hade slagit ige­ nom under 1800-talets sista decennium, folksko­ lans läsebok diskuterades och Ellen Key prokla­ merade vid sekelskiftet 1900-talet som ”barnets århundrade”. Wåhlin var väl informerad om dessa händelser och hans egen son Sven närmade sig i ålder Tomtens tänkta läsekrets, barn mellan 8–12 år. Till den nya tidskriften avsåg han att engagera de bästa svenska konstnärerna och författarna.

För att kunna genomföra sin plan anställde han den unga Valfrid Palmgren som underredaktör. I augusti 1908 installerade sig den lilla redaktionen i egna lokaler på Karduansmakargatan och sam­ ma månad publicerades ett provnummer av Tomten, de svenska barnens tidning, tryckt på Central­ tryckeriet. Numret omfattade endast fyra sidor.

Titelsidans vinjett var tecknad av Olle Hjortzberg och hela första sidan upptogs av Viktor Rydbergs dikt ”Tomten”, följd av ett ”Brev från ’Tomten’ till de svenska barnen”. Av brevet framgick bland an­ nat, att tidskriften skulle utkomma två gånger i månaden och att barnen under mellantiden själ­ va fick föreslå små bidrag. Provnumret avslutades med berättelsen ”Lilla Sven och risgrynsgröten”, en ”Sannsaga av -d.” – signaturen bör utläsas Val­ frid Palmgren. Ännu hoppfull inför sitt nya projekt vände sig Wåhlin i september till Selma Lagerlöf, som nyligen visat sin pedagogiska talang genom Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige (1–2, 1906–1907). Wåhlin redogjorde utförligt för sina planer; Tomtens format motsvarade skämttid­ ningarnas och illustrationerna skulle åtminstone ibland återges i både trefärgstryck och svart.

Mycket snart började redaktören misströsta om projektets bärighet. Fröken Palmgren, kon­ staterade han, var ”kunskapsrik, gedigen och i andra afseenden rapp och praktisk” men föreföll misslyckad i redaktionsarbetet. I november med­ delade Wåhlin i brev, att Valfrid Palmgren sagt upp sin plats och att utgivningen måste skjutas på framtiden.

Troligtvis hade Valfrid Palmgren redan vid denna tid siktet inställt på en svensk biblioteks­ reform – 1907 hade hon med understöd av staten rest till USA för att studera biblioteksförhållan­ dena där och 1909 kallades hon av ecklesiastik­ ministern till ensamutredare i folkbiblioteksfrå­ gan. Tomten blev inte mycket mer än en idé. Ett exemplar av tidskriftens provnummer återfinns i Kungl. bibliotekets samlingar. magdalena gram källor och litteratur Kungl. biblioteket, Brev från Karl Wåhlin till Viktor Rydberg.

Lunds universitetsbibliotek, Brev från Karl Wåhlin till Anna Wåhlin.

Wåhlin Karl, ”Franska och svenska jultidningar”, Svenska Dagbladet 1886-12-23, sign. K. W-n.

Georg Dionysius Ehret

Biblis kunniga läsare har naturligtvis noterat Ge­ org Dionysius Ehrets felaktiga födelseår i ClasOve Strandbergs artikel om Linnés källor i num­ mer 39. Som alla vet föddes han 1708 och avled 1770.

Codex Gigas

Codex Gigas, eller Djävulsbibeln, är en medeltida handskrift i Kungl. biblioteket i Stockholm. Den är berömd av två anledningar. För det första lär den vara den största bevarade europeiska hand­ skriften (Codex Gigas betyder ”jättebok”) och för det andra innehåller den ett stort helsidesporträtt av Djävulen, vilket förklarar dess andra namn.

På kb:s hemsida finns nu en digitaliserad ver­ sion av alla sidor i handskriften tillsammans med kommentarer om dess historia, dess texter, initia­ ler och utsmyckning. Anna Wolodarski, bibliote­ karie vid kb:s enhet för handskrifter, kartor och bilder, svarar för texterna, tillsammans med Mi­ chael Gullick, Jan Svanberg och Ivan Hlavácek.

Nu visas Codex Gigas i Prag. Läs mer om Codex Gigas i Biblis 38.

Medarbetare i Biblis 40

eva abrahamsson är bibliotekarie vid Kungl. bibliotekets nationalbibliografiska enhet. magdalena gram biblioteksråd och chef för Avdelning­ en för samlingarna vid kb, st.f. riksbibliotekarie. teddy hultberg är författare och kulturskribent i Stockholm. ulf jacobsen är förlagsredaktör och bokformgivare. magnus karlsson är doktor i la­ tin och undervisar i detta ämne vid Stockholms universitet samt är verksam inom projektet Äldre geometriska kartor på Riksarkivet. tomas lidman är riksarkivarie. helene ripa studerar vid Grafiska Institutet i Stockholm. gunnar sahlin är riksbib­ liotekarie. leif thollander är typograf och lä­ rare, har varit verksam vid bl.a. Grafiska Institutet, Konstfack och Beckmans. thomas von vegesack är författare och tidigare förläggare.

71

föreningen biblis Föreningen Biblis, Kungl. biblioteket, Box 5039, 102 41 Stockholm www.kb.se/biblis Styrelse: Johan Mannerheim (ordf., kassaförv.), Margareta Törngren (vice ordf.), Anita Ankarcrona, Peter Bodén, Gunilla Eldebro (sekr.), Gustaf Hol­ gersson, Pia Skantz Larsson, Tomas Lidman, Peter Luthersson, Dick Norberg, Gunnar Sahlin och Clas-Ove Strandberg Föreningen Biblis är en ideell förening med ändamål att stimulera intresset för bokhistoria, bibliografi, förlags- och bokhandelshistoria, bokhantverk och samlande. Detta uppnås genom föredrag, studiebesök och genom utgiv­ ning av medlemstidskriften Biblis och andra publikationer Föreningen Biblis är Kungl. bibliotekets vänförening tidskriften biblis Utges av Föreningen Biblis och utkommer med fyra nummer per år Ansvarig utgivare: Johan Mannerheim Redaktör: Ingrid Svensson, 08-463 42 31, ingrid.svensson@kb.se Redaktionella rådgivare: Ulf Jacobsen, Stefan Lundhem och Per S. Ridderstad medlemskap i föreningen biblis / p renumeration Prenumeration på tidskriften Biblis innebär automatiskt medlemskap i Föreningen Biblis. Medlemmarna får utöver tidskriften inbjudningar till föredrag, utställningar, studiebesök och medlemsresor Avgift för enskild medlem 400 kr/år, familjeavgift 500 kr/år Studentavgift 200 kr/år pg 55 43 03-8 bg 5221-2248 medlemsärenden Biblis, Kungl. biblioteket, att. Gunilla Eldebro, Box 5039, 102 41 Stockholm, tel. 08-463 41 52, e-post: gunilla.eldebro@kb.se prenumerationsärenden Biblis, att. Ulf Jacobsen, Hemse Bopparve 610, 623 50 Hemse, tel. 0498-48 48 93, e-post: ulf.jacobsen@telia.com

© Föreningen Biblis och respektive upphovsman 2007 Formgivning och produktion: Ulf Jacobsen och Peter Ragnarsson Satt med Sabon Next och Frutiger Reproduktion: Jessica Lund (s. 22–33) Jens Östman (s. 46–50) samt Anna Guldagar om inget annat anges, Repro- och fotoenheten, Kungl. biblioteket; Carl Tillberg s. 56–57 Tryck: Preses Nams, Riga 2007 issn 1403-3313

Biblis40 Cover.indd 1

07-11-25 14.11.47