Biblis 44

Biblis 44

Biblis 44 kvartalstidskrift för bokvänner Vintern 2008 /09 sek 80

Biblis

nummer 4 4 vinter n 2008/09 redak törer ingrid svensson och ulf jacobsen

3 Bibliografi – i dag och i morgon

5 Så har västerlandet sett på Kina Torbjörn Lodén

9 Årstrycket under senare delen av 1600-talet Gunilla Jonsson

24 Exempelsamling Gunilla Jonsson

31 Anders Jahan Retzius och hans Observationes. Boken och gåtan Olle Wallin

45 Pastor Joseph Mendhams bibliotek David J. Shaw

57 ”Likt utom snedheten!” Nedslag i Kungl. bibliotekets Maria Röhlsamling Ulrika Wingård

77 Ett märkligt illustrationsfynd Lena Törnqvist

81 Ett stort, välkommet och värdefullt hjälpmedel. Svensk historisk bibliografi under tretton decennier Jonas Nordin

89 Svensk historisk bibliografi från insidan Marie-Louise Bachman

93 Återupplivad bokkärlek. Greta Helms Rediviva och betydelsen av bibliografier Gunnel Furuland

103 Sten G. Lindberg-arkivet på Kungl. biblioteket Johan Mannerheim

107 Semitica på KB. Nedslag i Kungl. bibliotekets äldre samlingar Karin Almbladh

113 Pehrmässefärden. Anteckningar kring en förbjuden bok Peter Ejewall

117 Det omistliga omslaget. En fotnot eller ett kapitel i bokbinderiets historia? Bure Holmbäck

121 Om FRONT. En internationell avantgardetidskrifts korta historia (1930–1931) Lars Kleberg

132 Alla tiders nationalbibliografi. En historik och vision Miriam Nauri

138 Bibliografi 3.0 – några reflektioner Pelle Snickars

141 Nyheter & Noterat

143 Stefan Jonheimers donation Margareta Törngren

144 Föreningen Biblis

Omslag Peter Ragnarsson

bibliogr afi – i dag och i morgon

Det bibliografiska hantverket står idag i fokus för vårt intresse. Den explosionsartat stegrade tillgången av fulltextmaterial från all världens boksamlingar ställer stora krav på bibliografisk kompetens (och bibliofil känsla!) om bokens unika förtjänster ska kunna lyftas fram, och utnyttjas, också i en ny tid.

Vi behöver en djärvare utforskning av bokhistorien, och innovativa lösningar för digitala visningar. Biblioteken har här en nyckelroll. (Google Book Search har, som påpekats av bokhistorikern Robert Darnton, inte en enda bibliograf anställd bland sina tusentals ingenjörer.)

Bibliografiska frågor har sannerligen inte förlorat i aktualitet. Nu då forskning kan publiceras direkt på webben, bibliotekens samlingar digitaliseras och tidigare dolda samlingar synliggörs kan vi konstatera att biblioteken måste anpassa sina bibliografiska beskrivningar till den nya tekniken.

Den bibliografiska beskrivningen är en av grundbultarna i den bokhistoriska forskningen. Internationellt samarbete och teknikutveckling har inneburit att nya hjälpmedel har utvecklats. Inom ramen för CERL:s verksamhet (Consortium of European Research Libraries) erbjuds Heritage of the Printed Book Database, HPB (tidigare Hand Press Book Database), som innehåller uppgifter om europeiskt tryck från handpressperioden (ca 1450–ca 1830); både bibliografiska poster och uppgifter om lokalisering. Europeiska nationalbibliotek och universitetsbibliotek samt amerikanska forskningsbibliotek bidrar till databasen, som tillhandahålls av OCLC via First Search. HPB innehåller ca 3 miljoner poster och uppdateras kontinuerligt. För att få tillgång till all information i basen måste man vara medlem i CERL. I Sverige är Uppsala universitetsbibliotek och Kungl. biblioteket medlemmar, så besök dessa bibliotek! En kortfattad variant av basen är dock fritt tillgänglig genom CERL Portal, som främst innehåller handskriftskataloger. Föutom CERL Portal är även CERL Thesaurus fritt tillgänglig. Tesaurusen innehåller variantformer av namn på personer, organisationer, platser och tryckare/förläggare i böcker eller annat material tryckt under handpressperioden. Auktoritetsfiler från CERL:s medlemsbibliotek och andra bibliotek med bokhistoriska samlingar insamlas och görs sökbara i ett enhetligt system. En sökning i CERL:s handskriftsportal med hjälp av CERL Thesaurus innebär att sökning efter personer eller platser kan expanderas till att omfatta alla variantformer i CERL Thesaurus. Exempelvis visar en sökning på Venedig också Venice, Venetië, Venezia etc. Det finns alltså all anledning att bekanta sig med CERL:s produkter, www.cerl.org I följande sjutton artiklar belyses hur den bibliografiska blicken gör skillnad, att ordnandet och katalogiseringsarbetet inte äger rum i ett vakuum, utan alltid i en kontext av intressen och meningsfulla förbindelser som aktivt bidrar till ökad kunskap och nya insikter.

Allra sist skriver Margareta Törngren, tidigare ordförande i Föreningen Biblis, om Stefan Jonheimers donation – sine qua non för det temanummer som nu ligger i läsarens hand.

3

torbjörn lodén

Så har västerlandet sett på Kina

B

okälskaren och antikvariatsbokhandlaren Björn Löwendahl började för tjugo år sedan att samla västerländska böcker om Kina. Samlandet, som under senare år skett i samarbete med den i London verksamme kollegan Christer von der Burg, har resulterat i den troligen mest omfattande privatsamlingen äldre västerländsk litteratur om Kina.

Nu har Löwendahl utgivit en utförligt kommenterad bibliografi över samlingen i två vackra volymer under titeln Sino-Western Relations: Conceptions of China, cultural influences and the Development of Sinology disclosed in Western printed books 1477–1877 (The Elephant Press, 2008). Bibliografin, som förtecknar 1551 titlar samt ett mindre antal serier och manuskript, torde vara den mest omfattande katalogen över västerländsk litteratur om Kina för denna period. Titlarna förtecknas kronologiskt, vilket ger en fascinerande inblick i hur litteraturen om Kina vuxit och förändrat inriktning under ­tidernas lopp.

Medan endast tre titlar går ­tillbaka till 1400-talet och 34 till 1500-talet, växte sedan intresset för Kina så att utgivningen på 1700-talet representeras av närmare 500 verk och 1800-talet fram till 1877 av närmare 800 arbeten. Det första svenska arbetet är Nils Matson Kiöpings skildring av sitt besök i Kina 1654 som kom ut 1667. På 1690-talet kom sedan två avhandlingar om Kina i Uppsala: Jonas Locnaeus om Kinesiska muren 1694, som nyligen översatts till engelska av latinprofessorn Hans Aili, och Erik Roland om den kinesiska imperiet från 1698. Titlarna åtföljs inte bara av de gängse bibliografiska uppgifterna om förlag och förlagsort utan också av mer eller mindre utförliga innehållsbeskrivningar och kommentarer.

Löwendahls föredömliga arbete måste i fortsättningen räknas till ett 5

litet antal oundgängliga bibliografiska verktyg för studier av hur kunskapen och föreställningarna om Kina vuxit fram och utvecklats i västerlandet.

Torbjörn Lodéns notis stod först att läsa i Svenska Dagbladet den 22 augusti 2008.

6

7

gunilla jonsson

Årstrycket under senare delen av 1600-talet

Följande artikel beskriver tryckeri- och förlagspraxis under 1600-talet i Sverige, med särskilt fokus på de många olika sättningar av författningar och liknande publikationer – med en sammanfattande term årstrycket1 – som framställdes av den kunglige boktryckaren i Stockholm. Jag börjar med en beskrivning av fenomenet. En längre redogörelse för den kunglige boktryckarens villkor med utgångspunkt i en speciell privilegiestrid följer. Förslag till förklaringar grundas i de teknisk-ekonomiska förutsättningar som rådde för dåtidens tryckare och specifikt för den kunglige boktryckaren. En viktig omständighet är variationen i papperskvalitet inom årstrycket. Slutsatsen är att sättningar och papperskvaliteter vittnar om hur kungliga tryckeriet utnyttjade sitt privilegium för att skaffa sig extra inkomster. Avslutningsvis diskuteras tjuvtrycks­ begreppet i förhållande till årstryckets olika sättningar.

Några förutsättningar och termer Alla som sysslar med handpresstidens2 trycksaker i någon omfattning stöter på en speciell företeelse, nämligen att samma text ofta föreligger i ett antal olika sättningar med samma impressum, eller utan impressum, utan att betecknas som nya ”upplagor” på något sätt.

Innan jag går vidare skall jag kort beskriva handpresstidens teknik samt förklara termerna sättning och upplaga och hur de kommer att användas i fortsättningen. Texten sattes med lösa typer, i princip en typ för varje bokstav, och plockades ihop rad för rad för att samlas till en typ­ sida. Typsidorna placerades sedan i ordning och låstes inom en ram till en tryckform, som placerades på tryckpressens fundament och färgades in, varefter tryckningen kunde ske, ark för ark med två avdrag per ark 9

(ett för vardera sidan av arket) med ny infärgning mellan varje avdrag.

Man sparade i allmänhet inte de uppsatta typsidorna efter fullbordad tryckning, eftersom det hade varit tungt och skrymmande, och framför­ allt därför att tryckarna i allmänhet inte hade så gott om stil att det var möjligt. Typerna behövdes till nya texter, och en tjock bok kunde inte sättas i sin helhet utan satsen lades kontinuerligt av, dvs. typerna plockades i sär för att användas på nytt till nästa omgång.

Sättning har en precis innebörd. Termen betecknar en specifik registrering av en text, antingen denna sker i form av en komposition av lösa typer, eller en registrering i form av en monotype-hålremsa som sedan styr en typgjutningsmaskin, eller i dagens situation, en maskinläsbar registrering som överförs till ett tryckmedium. Eftersom jag i fortsättningen behandlar exempel från handpresstiden syftar termen sättning i denna artikel på sammansättning av lösa typer. Det kan användas både om själva processen att sätta och om resultatet, den färdiga sättningen.

Upplaga är inte lika väldefinierat. Det används i dagligt tal för att beteckna dels den mängd exemplar som producerats från en speciell sättning: en upplaga om tretusen exemplar t.ex., dels för att signalera en ny framstöt mot marknaden: ”andra upplagan”. I äldre tid innebar en ny upplaga normalt att man också gjort en ny sättning. Idag är nysättning undantag, och det är snarast marknadsföringsskäl som avgör om ett visst intervall exemplar i en produktion betecknas som ”femte tusendet” eller ”tredje upplagan”. Även under handpresstiden förekommer det att man prånglar ut samma ark med ett nytryckt titelblad och kallar det en ”ny upplaga”, men motsatsen, att en ny sättning inte betecknas som ny upplaga är kanske ännu vanligare.

När jag i det följande skriver sättning avser termen en specifik sammansättning av lösa typer. Parallellsättning använder jag för en avvikande sättning där det inte på något sätt anges att det är fråga om en ny upplaga. Upplaga använder jag för exempel där en ny sättning antingen betecknas som ny upplaga eller där en annan tryckare än den som först givit ut en viss text anges.

Jag använder också upplaga i den betydelse som först angavs ovan, för att beteckna det samlade antal exemplar som framställts från en specifik sättning.

Parallellsättningar och årstrycket Fenomenet att en text finns i flera sättningar är välkänt, men ändå är det märkvärdigt lite skrivet om det. I allmänhet antar man att det handlar om tjuvtryck, vilket också är belagt och beskrivet i många fall.3 Inom en 10

särskild kategori av svenska publikationer från handpresstiden är mångfalden parallella sättningar av samma texter särskilt påfallande, nämligen inom årstrycket. Årstrycket, omfattande tryck från 1538 till och med 18334 har ganska nyligen blivit bibliograferat inom Kungl. biblioteket med stöd av Riksbankens jubileumsfond, och bibliografin föreligger som en specialdatabas inom samkatalogen Libris.5 Det fanns inte möjlighet att analysera eller beskriva alla olika sättningar inom arbetets ram, men förekomsten av flera sättningar registrerades i bibliografins poster. Det innebär att ett mönster kan avläsas med hjälp av bibliografin.

Parallella sättningar förekommer under hela perioden 1538–1833, men de är särskilt frekventa under senare delen av 1600-talet. I absoluta tal men framförallt som andel av den totala mängden utgivna årstryck framstår de fyra sista decennierna av 1600-talet som särskilt anmärkningsvärda. Från och med 1660 till och med 1707 förekommer parallell­ sättning varje år, och särskilt markant är företeelsen under 1680-talet, då andelen närmar sig 36 % av hela årstrycksproduktionen. Andelen i procent håller sig annars omkring 10–20 men sjunker med 1730-talet till ensiffriga procenttal och fortsätter sedan att minska för att i början av 1800-talet vara i stort sett försumbar.

Tittar man på de enskilda tryckarna ser man att det framförallt är Keyser, Hantsch, Meurer och det Wankijfska tryckeriet som satt metoden i system. Niclas Wankijf dog 1689, och änkan fortsatte tryckeriet med olika faktorer – från 1698 till 17066 Johan Henrik Werner,7 som därefter själv blev kunglig boktryckare. Werner dog 1735, och hans änka fortsatte under egen firma till och med 1738. Werner fortsatte, framför­allt under 1720-talet, i samma stil, men under hans tid minskar parallell­sättningarna gradvis i antal och under senare tryckare blir de alltså alltmer marginellt förekommande. En statistik, tagen ur databasen, för de mest relevanta tryckerierna ger följande bild: Tryckeri Verksamhetstid

Keyser d.ä.

Keyser d.y.

Hantsch Meurer Wankijf Werner9

Totalt antal årstryck

Antal texter i mer än en sättning

Andel av hela antalet

1635–1663 125 25 (1635–1663) 20 % 1678–16998 9 2 (1684) ca 20 % 1666–1668 31 9 (1666–1668) ca 29 % 1614–1669 116 42 (1614–1669) ca 36 % 1669–1706 373 139 (1669–1704) ca 37 % 1706–1738 745 136 (1706–1738) ca 18 %

Siffrorna ovan avspeglar inte hela mängden, eftersom ett stort antal 11

årstryck saknar impressum eller bara har uppgiften ”Kongl. tryckeriet” eller liknande. Att bestämma alla dessa till rätt tryckare är en gigantisk uppgift, som kanske inte ens är genomförbar.

För att finna en förklaring eller åtminstone kunna formulera en hypo­tes till förklaring av fenomenet har jag undersökt ett antal slumpmässigt utvalda fall från 1600-talet samt ett från början av 1700-talet.

Jag har analyserat fem olika fall som i KB:s samlingar föreligger i mer än en sättning. Ett fall rör tryck av Peter van Selow 1636, ett av Henrik Keyser d.ä. 1649, ett av Ignatius Meurer 1665, ett av Nils Wankijf 1684 och slutligen ett av J.H. Werner 1722. Den fråga jag ställde mig var om dessa parallellsättningar kunde bestämmas till samma tryckeri, eller om man kunde anta att de var ”tjuvtryck” i meningen att de var framställda av en annan tryckare än den som angivits i impressum.

Själva typsnitten är inte utslagsgivande för att bestämma tryckeri i dessa fall. Peter van Selow var huvudleverantör av stil till både Keyser och Meurer, liksom till flera landsortstryckerier, inklusive de i Åbo.10 Brödstilen i fraktur eller schwabach är överhuvudtaget likartad hos alla tryckare. För att fastställa om det handlar om samma tryckeri eller inte är man hänvisad till att leta efter karakteristiska skador och skavanker samt till att jämföra de mer särpräglade versalerna och initialerna och utsmyckningar av olika slag, vinjetter, vapen, slutstycken. De senare är emellertid förrädiska, varje tryckare förefaller ha haft ett antal varianter av samma motiv, och olika grad av slitage tillsammans med olika tryckresultat på olika papperskvaliteter gör bedömningen vansklig. Dess­utom gäller endast positiv identifikation – om samma skada eller särdrag finns i två olika tryck utgör de bevis för ursprung i samma tryckeri. Frånvaro av sådana identifikationspunkter utgör däremot inget definitivt mot­bevis, eftersom det var fullt möjligt att justera satsen mellan olika avdrag i en tryckning. Ingrepp i satsen under tryckningens gång kunde naturligtvis också resultera i oavsedda fel som alltså uppträder bara i vissa exemplar tryckta från i huvudsak samma sättning. Sådana justeringar förekom bevisligen, och det finns exempel bland de undersökta fallen.

Den sammanfattande slutsatsen av min i och för sig begränsade under­sökning är att de olika sättningarna i varje undersökt fall härrör från samma tryckare. Naturligtvis kan man inte därav dra slutsaten att detta gäller för samtliga registrerade fall av parallellsättning inom årstrycket. Jag har gjort en preliminär kontroll av framförallt 1680-talet, och där funnit enstaka fall utan impressum som nog härrör från ett annat tryckeri än Wankijfs. En finsk forskare, Anna Perälä, uppger att 12

det akademiska tryckeriet i Åbo tryckte ett antal förordningar antingen utan att ange tryckeri eller med det kungliga tryckeriets i Stockholm firma.11 Man skulle också vänta sig att detta förekommit i flera landsortsstäder. Slutsatsen att de många sättningarna huvudsakligen är gjorda av det kungliga tryckeriet står sig emellertid.

Men det finns en annan omständighet som föll i ögonen, nämligen den mängd olika papperssorter som förekom vid samma tidpunkt. Det förefaller dessutom som om olika sättningar i huvudsak är knutna till olika papperskvaliteter, och det är en iakttagelse som bekräftas av de allmänna observationer som gjordes under arbetet med årstrycksbibliografin. Men innan jag går vidare måste årstryckets framställning under 1600-talet behandlas lite närmare. Årstrycket och Kongl. tryckeriet Årstrycket producerades av den så kallade kunglige boktryckaren, eller det ”Kongl. tryckeriet”, som inte var kungens eller statens tryckeri, utan ett tryckeri som åtnjöt kungligt privilegium bestående i ett antal ekonomiska förmåner. Privilegiet förlänades utvalda tryckare från och med slutet av 1500-talet. Förmånerna var betydande, även om de skiftade något under tidernas lopp, och det ofta var svårt för tryckaren att få ut hela sin ersättning.12 Som motprestation skulle den kunglige boktryckaren prompt trycka allt som Kungl. Maj:t begärde i det antal exemplar som beställdes.13 Kungl. Maj:t var inte så noga med om han delade ut privilegier som stod i konflikt, och under hela 1600-talet hade ofta mer än en tryckare någon form av privilegium. Klemming påpekar t.ex. att Ignatius Meurer och Christopher Reusner i början av 1600-talet samtidigt hade privilegium som kungliga boktryckare, och att senare samma sak gällde för Henrich Keyser d.y. och Nils Wankijf.14 Samma förhållande har tidvis gällt även för Meurer och Keyser d.ä., för Meurer och Georg Hantsch samt för Meurer och Wankijf. Peter van Selow, som hade privilegium som ”rysk boktryckare” tryckte också ett antal förordningar under de år när annars Meurer och Keyser d.ä. tryckte åt kronan.

Det är dock osannolikt att mer än en tryckare samtidigt åtnjöt lika om­ fattande förmåner. Under slutet av 1600-talet kunde också tryckare som inte hade någon form av privilegium få i uppdrag att trycka årstryck.

Från och med år 1700 förekommer dock bara en kunglig boktryckare vid varje tidpunkt.

Anna-Maria Rimm har skildrat privilegiestriderna beträffande det 13

offentliga trycket under 1700-talet.15 Sådana strider förekommer naturligtvis också ofta under 1600-talet och bekräftas bl.a. av särskilda förordningar 1668 och 1687 som förbjuder eftertryck av kungl. maj:ts stadgar, plakat etc.16 Striderna under 1600-talet verkar dock i första hand röra tryckarna i ”orterne”, som eftertrycker det som kunglige boktryckaren redan gjort och tagit största kostnaden för, och som de också säljer i hela landet, till förfång för kunglige boktryckarens försäljning.17 En särskild nagel i ögat tycks tryckeriet i Västerås under Boethius Hagen ha varit.

Det återkommer i klagomål från Keyser d.y, Wankijf och Wankijfs änka.

Man kunde annars tycka att det skulle varit upplagt för strider om årstrycket i huvudstaden, där flera tryckare samtidigt hade någon form av kungligt privilegium, men det tycks inte ha varit fallet, även om de ofta var i luven på varandra om andra saker, anställning av gesäller t.ex. eller privilegier på andra trycksaker.18 Däremot utspelade sig en hätsk och långvarig konflikt mellan Wankijf och aktuarien i Kungl. Maj:ts kansli, Johan Schmedeman om det kungliga privilegiets utsträckning. Både Severin Bergh och Anders Burius har kort noterat deras strid,19 men varken Klemming eller Schück säger ett ord om den. Mitt ämne är inte i och för sig privilegiestriderna, men just denna strid är värd en mer ingående skildring, eftersom dokumenten ger upplysningar om den kunglige boktryckarens förutsättningar och produktionsförhållanden som antyder i vilken riktning man skall söka förklaringen till alla parallell­ sättningar. Jag behandlar den under tre huvudrubriker: den kunglige boktryckarens ersättning och privilegiets innebörd; försäljningen av års­trycket samt papperet.

Först måste emellertid några ord sägas om hur det hela började. I april 1687 inkom Wankijf med en supplik till kungl. maj:t om ”renovation” av plakatet från 1668.20 Som redan nämnts finns ett särskilt tryckt förbud mot eftertryckande av kungl. maj:ts stadgar, etc., daterat den 20 april 1687.21 Däri hänvisas till det tidigare förbudet av 1668, som dock inte haft avsedd verkan. Eftertryck och även tryckning utan föregående tillstånd av ”hwarjehanda uthwärkade Kongl. Breef och Resolutioner” förekommer ofta. Därför har tydligare instruktioner blivit nödvändiga, och ”wele Wij, at, när något uthaf Osz nödigt pröfwes eller bewillies at blifwa tryckt och uplagt, sådant må och bör skee under dens och ingens annans Correction och Omwårdnad, som Wij där til uti Wårt Cantzlie förmedelst Wårt särdeles öpne Breef uti Nåder förordnat hafwe”.22 Det öppna brev som nämns är inte tryckt men finns i ett antal avskrifter i Riksarkivet och i riksregistraturet. Det bär samma datering som 14

det tryckta förbudet, 20 april 1687, och det anbefaller ”actuarien Johan Schmedeman att nu wijdare draga försorg om alt det, som uppå Wår nådige befallning och uti Wårt nampn uthur Wårt Cantzelie uthfärdas och tijd efter annan utgår och bör effter Wårt föregångne tillstånd blifwa uplagdt och genom trycket publicerat, iempte hwad elliest af dhe förre uthgångne Stadgar, förordningar, besluter, fredsfördrag eller annat, hwilke icke mehr till fångs ähre, Kan uti Wårt Cantzelie nödigt pröfwas att blifwa å nijo aftryckte”. Vidare sägs att kungl. maj:t vill ”der iempte unna och bewillia honom till någon nödig erkiändsell och understöd för des där widh hafde och än hafwande beswähr och mödo, Wårt Privilegium, för att ingen annan må sig där med befatta, skolandes, där någon sig fördristar der emot att bryta, dhensamma wara för­fallen till det straff, som åfwanbemälte Wårt utgångne Placat och förbudh innehåller”. Det framgår tidigare i det öppna brevet att Schmedeman redan under ”månge åhr” tagit sig an redigeringsarbetet beträffande årstrycket. Han skall också se till att tillräckligt antal exemplar blir levererade till arkivet och förvarade så att de finns till hands när behov uppkommer. (Kungl. maj:t förbehåller sig dock typiskt nog rätten att utdela privilegium till någon annan för enskilda trycksaker, när så faller sig lämpligt.)23 Enligt Anders Burius skall Schmedeman 1687 ha begärt hos Kungl. Maj:t att få ansvaret för förordningarnas publicering.24 Den kunglige boktryckarens ersättning och privilegiets innebörd De olika privilegiebrev för de kungliga boktryckarna som finns be­ varade och återges av Klemming är inte uttömmande eller exakta när det gäller ersättningen. Men det brukar antas att villkoren var de samma som de som fastställdes för J.H. Werner i början av 1700-talet, och det bekräftas i den skriftväxling som följde mellan Schmedeman och Wankijfska tryckeriet. Han (eller hon) hade 200 daler silvermynt i årlig lön, fritt husrum samt skattefrihet.25 Av detta följde skyldigheten att trycka årstrycket för kungl. maj:ts behov utan vidare ersättning och efter särskild beställning i varje enskilt fall. Så långt är Schmedeman och Wankijf ense. Det tvisten gäller är i vilken utsträckning tryckeriet hade rätt att trycka och för egen räkning sälja fler exemplar än den upplaga som kungl. maj:t beställde.

15

Försäljning av årstrycket Det har uppenbarligen varit vanligt att det kungliga tryckeriet framställde större eller mindre antal exemplar för egen försäljning. Wankijf hade nog inte väntat sig att denna hans egen sidoverksamhet skulle falla in under begreppet ”efftertryckiande” när han bad om förnyelse av 1668 års plakat, men det är precis så Schmedeman tolkar sitt privilegium.

Wankijf klagar: ”actuarien Welb. H.r Smedeman, will undan sökia migh dhet nådige Privilegium, som Ers Kongl. Maij.t till Wärketz underhålld förläänt hafwer, att jagh till en ljten nähring eller fiske penningh, åth fålk och Gessäller, inte får tillägia ett ark, aff dhet arbete, som för Ers Kongl. Maij:tt tryckes, uthan han sätter upå altsammans en owahnligh stämpell, och i bodarne offentl. försälljer, men ingen Menniskia, Ineller Utländsk, som warit wahn, att för en ringa Penning, få Kiöpa sådane publiqve Acter på trycket, [”trycket”= tryckeriet] ähr det tillåteligit, uthan migh förbudit medh 500 r.rs Sölf.mtz Straff”.26 (Schmedemans spegelmonogramstämpel förekommer verkligen på många titelsidor senast från juni 1688.) Schmedeman gav svar på tal: ”Men att Wankijf alt in till dhen tijdhen, att Kongl. M:ttz förbud och mitt Privilegium är uthfärdat, har iempte dhet, som för Kongl. M:tt ähr tryckt, något uplagdt för sigh och det försåhlt, det bör han erkänna för en lycka och nåd, och icke för någon rättigheet, eller draga sådant till dhen ringeste Consequence af Privilegio.”27 Argumenten upprepas i flera dokument, men dessa exempel må räcka. Schmedemans avsikt är att för egen räkning beställa ett antal exemplar av Wankijf utöver den officiella upplagan för att sälja för egen förtjänst. Han är givetvis beredd att betala Wankijf för dessa exemplar, vilket upprepas i olika dokument, t.ex.: ”är iag föran­låten worden […] at begiära, at Mons.r Wankijf intet wille tryckia eller up­ läggia något exemplar, uthan de twänne Rijs A: 20 böcker Rijset,28 som till Kongl. Maijtz behoof och sedan ett halft Rijs för mig af hwart arck, skohle tryckte blifwa; hwarföre jag särskilt effter skiähl, och wahnlig­ heten betahla skall; effter som och där han befinnes något däruth­öfwer at tryckia, upläggia och försällia, han då haar at tillskrijfwa sig siälf, om han kommer at lijda det, som Kongl. Placatet och Privilegiumet förmähler och innehåller.”29 Tvisten mellan Schmedeman och Wankijf ger många målande inblickar i Stockholmstryckarnas verksamhet och är värd en utförligare redogörelse, som jag hoppas kunna återkomma till en annan gång. I detta sammanhang får det räcka med att konstatera att tvisten så småningom slits av Kungl. Maj:ts beslut, dock först efter 16

Wankijfs död, sannolikt under 1690. Beslutet går i Schmedemans favör men utesluter inte att Wankijfs änka kan få upplägga och sälja något för egen räkning, under förutsättning att hon sluter avtal därom med Schmedeman.30 Papperet Variationen i papperskvaliteter är som nämnts ovan en påfallande egenskap i årstrycket. I Schmedeman-Wankijftvistens dokument framgår tydligt att den officiella upplagan skulle tryckas på särskilt papper, som också levererades separat till tryckeriet. I ett utkast till avtal med Schmedeman från 18 oktober 1687 säger Wankijf att han skall ”tryckia till Kongl. Maijtz behof så mycket som af migh erfordras, effter undfångne Fullmacht, sampt migh Papper tillgifwes”, och i en odaterad förbindelse av Wankijfs änka ges en liknande försäkran, ”at tryckia till Kongl. Maj.ts behoof på det papperet, som mig till den tiiden tillsändes”. Slutligen sägs i privilegiet för henne att föreståndaren för tryckeriet skall ”stå därföre, att så offta henne något på Wår befallning af wederbörande blifwer meddehlt att afftryckias, dett samme strax och utan försummelse med all flijt och acktsamhet warder uplagt och afftryckt, på så mycket Papper, som därtill på tryckeriet ingifwes”.31 Order om pappersleveranser för tryckning av årstrycket gick till statskontoret och kan följas i kungliga brev och i kungliga kansliets diarier.32 Kvaliteten betecknas som skrivpapper, av den bättre eller ibland den sämre sorten. Skrivpapper var dock alltid av bättre kvalitet än tryckpapper. Även om det inte sägs bokstavligen kan man utgå ifrån att tryckeriet inte betalade för detta papper. Från och med kansliordningen 1720, hade Riksarkivet i stället ett årligt anslag på 200 daler silvermynt för att köpa papper och trycka plakater.33 Nya förordningar, kungliga brev och plakat skulle spridas och läsas upp på många orter i varje län, i och med 1686 års kyrkolag i kyrkorna varje söndag,34 och det fanns alltså behov av ett rätt stort antal exemplar. Årstryckets upplaga var enligt Klemming-Nordin 800–1 200 exemplar ”i början” för att fastställas till 4 828 enligt beslut av kanslikollegium den 28 mars 1728.35 Det är inte helt klart vilken tidpunkt Klemming avser med ”i början”, men troligen menar han början av J.H. Werners privilegie­period. Det är dock troligt att ungefär detta antal gällt långt tidigare. Keyser d.ä. begär i ett brev 23 oktober 1645 mer papper för att trycka färdigt ett fredsfördrag, cessions- och pantbrev och ett reversal.

På samma brev har en tjänsteman, förmodligen den ”secretarius” som 17

Keyser vänder sig till, antecknat att ”brefwen” förelåg i 1 198 exemplar och fredsfördraget i 1 202.36 Elisabeth Reuterswärd redovisar i sin avhandling om årstrycket som massmedium en ortsförteckning och det antal exemplar som varje ort skulle erhålla enligt kanslikollegiets kungörelse den 19 november 1772. Vid den tiden uppgick antalet till 3 667 exemplar.37 Alla dessa upplagetal överstiger vad som i allmänhet var lönsamt att producera under handpresstiden, åtminstone för normala böcker. Det ekonomiska spannet för en upplaga under handpresstiden låg mellan 500 och strax under 2 000 exemplar, beroende på att papperet var dyrt och produktionstiden för en genomsnittlig bok lång. Under tiden hann räntan på tryckarens kostnader ackumuleras så att kostnaden per enhet också steg.38 För mindre trycksaker gällde naturligtvis andra förutsättningar. Större delen av årstrycket utgörs av trycksaker på ett halvt eller högst ett par ark (4–16 sidor, formatet är i allmänhet 4:o), och man kan anta att det gick att få lönsamhet för ett större antal exemplar än vid vanlig bokproduktion.

Fram till och med början av 1700-talet är någon eller några sättningar av årstrycken alltid tryckta på papper av utomordentlig kvalitet. Detta bekräftas av ett klagomål från 1783 som återges av Elisabeth Reuter­swärd: kyrkornas förråd av sammanbundna årstryck från 1700-talet möglar och klibbar ihop i de fuktiga och kalla sakristiorna så att bladen inte kan skiljas åt. Trycken från 1600-talet som var tryckta på bättre papper kan man där­ emot fortfarande bläddra i.39 Som framgår av dokumenten om Schmedemanstriden trycktes de exemplar som skulle täcka Kungl. Maj:ts behov och spridas ut över landet till sina utpekade adressater på särskilt papper.

Man kan lugnt utgå från att det var papper av den bästa kvaliteten. De tryck på sämre papper som KB:s samling innehåller skulle inte ha klarat sakristiornas ogynnsamma klimat bättre än trycken från 1700-talet.

Den självklara slutsatsen är att exemplar eller sättningar på dåligt papper är framställda för att säljas till allmänheten och på så sätt ge tryckaren en lättförtjänt extra inkomst. Papper utgjorde under hela handpresstiden en bristvara, och papperskostnaden brukar beräknas till inemot hälften av produktionskostnaden,40 vilket bekräftas ganska väl av den kostnadsredovisning från 1691 av Wankijfs änka som återges av Schück.41 (I det fallet gällde det dock tryck på gott papper.) Det dåliga papperet som använts i årstrycket är rimligen tryckeriets eget papper, och på detta har man hållit ner kostnaden så mycket som möjligt. Men varför sätta om, varför bytte man inte bara till det sämre papperet och fortsatte tryckningen från den ursprungliga satsen? Ibland gjorde man uppenbarligen 18

så. Det förekommer att olika exemplar av samma sättning föreligger dels på bra, dels på dåligt papper. Parallellsättningar på olika papperssorter är dock påfallande vanliga, och de kan ha flera förklaringar. En rent praktisk förklaring kan vara tryckeriets arbetsbeläggning vid en viss tidpunkt. Som framgår av flera av dokumenten ur Schmedemantvisten som citerats ovan krävde Kungl. Maj:t att uppdragen skulle vara klara på viss tid. Man kan ha varit tvungen att använda typerna omedelbart till nya uppdrag. Gissningsvis ville man också vara någorlunda säker på avsättningen innan man tryckte upp ett antal exemplar på spekulation.

Majoriteten av årstrycken gjordes ju trots allt inte i flera sättningar. Att spara satsen i väntan på att efterfrågan skulle visa sig var säkert inte ett alternativ. Dels hade man inte så stort förråd att man hade råd att låta stil stå ”overksam” under längre tid.42 Dels var sättningen en mindre del av kostnaden för texter av ringa omfång, särskilt om man hade satt texten en gång, så att man hade en tryckt förlaga att gå efter och visste exakt hur många formar och hur mycket papper som skulle gå åt.

Att det fanns avsättningsmöjligheter för årstrycket utöver det antal exemplar som framställdes enligt Kungl. tryckeriets officiella åtagande är uppenbart. Wankijf annonserar regelbundet i posttidningen (Ordinari Post Tijdender / Swenska Mercurius), som trycktes i Wankijfska tryckeriet mellan 1672 och 1702,43 om nyutkomna förordningar, taxor och stadgar.44 Det måste betyda att det fanns en allmänhet som var beredd att köpa exemplar. Eftersom årstrycket innehöll såväl taxor som detaljerade regler för alla slags näringsidkare är det inte förvånande. Slutligen ger Schmedemans ihärdiga och framgångsrika strid för att kapa åt sig rätten till extra exemplar belägg för att denna försäljning var lönsam.

Att just Meurer och Wankijf var så flitiga att framställa särskilda exemplar för försäljning är inte heller konstigt. I sin supplik i april 1687 klagar Wankijf över att ersättningen är knapp, ”sallariumet har warit så ringa att det icke är till ljknandes emot mine antecessores, men arbetet der emot wähl dubbelt”. Klagomålet om ersättningens knapphet får man väl ta med en nypa salt, det hör ju så att säga till genren, men Wankijf har faktiskt rätt i att arbetsbördan fördubblats. Statistiken ur årstrycksbibliografin bekräftar hans påstående. Under Wankijfs 20 år som kunglig boktryckare publicerades minst 28–29 författningar per år i genomsnitt, jämfört med 14–15 som genomsnitt för tiden 1614–1668. Ökningen är naturligtvis inte jämnt fördelad över åren, det är från 1660-talet den tar fart, och sedan fortsätter utgivningen hela tiden att öka fram till 1833.

19

Det återstår att titta på vilka texter som blev föremål för omsättning.

Jag har gjort några enstaka nedslag. Åren 1617, 1647, 1664, 1677, 1681, 1692 och 1719 finns inemot hälften eller mer än hälften av texterna i flera sättningar. 1617 var riksdagsår, och 1719 fastställdes en ny regeringsform, och en ny riksdagsordning som fastställde ett nytt statsskick förbereddes, men annars kan inte årtalen knytas till något särskilt mönster. Ett antal riksdagsbeslut finns dock bland det som framställts i flera sättningar. Bland andra ämnen framträder särskilt sådant som har med riksbanken, myntoch penningväsen att göra. Handel och näringar, jakt och djurfångst, skogshållning, åtgärder mot hemmansklyvning liksom skatte­frågor, inte minst avgifter och tionde till prästerskapet är vanliga ämnen. Ett antal texter behandlar militären, såväl officerslöner som soldatpensioner och åtgärder mot korruption. Överflödsförordningar finns det flera, liksom regler för och emot mångleri och gatuförsäljning. Rättegångsproce­durer, regler för utmätning, och från 1680-talet reduktionen förekommer några gånger, och det gör också pardonsplakat av ett par olika slag. Post-, tulloch lotsväsen är också med, och några enstaka exempel finns på ämnen som brandförsvar, spel och dobbel samt barn som dör till följd av föräldrarnas ovarsamhet (kvävning). Slutligen förekommer Stora Kopparberg och Vadstena krigsmanshus några gånger. Detta är inte en alldeles fullständig bild, men i stort sett förefaller det handla om regler som folk i olika samhällsklasser behövde ha reda på för att veta hur man skulle navigera i livets olika skiften.

Tjuvtryck Fenomenet med nya sättningar som inte annonserar sig som nya upp­ lagor är som påpekades inledningsvis vanligt under hela handpresstiden, och kan troligen i många fall förklaras med de praktiska förutsättningarna men säkert också ofta som tjuvtryck. Det mest kända exemplet är kanske Stiernhielms Hercules, 1658, där tryckaren gjorde en ny upplaga på 500 exemplar utan att ha kommit överens med författaren. Han sålde den också till lägre pris än det Stiernhielm begärde för sina exemplar.45 Ett annat välkänt exempel är G.H. Mellins Blomman på Kinnekulle, 1829, som finns i två sättningar utan upplagebeteckningar. Även i detta fall försökte tryckaren smyga ut en egen upplaga utan ersättning till författaren.46 Man känner onekligen igen principen som tillämpades inom årstrycksproduktionen under 1600-talet, särskilt flitigt av Ignatius Meurer och Niclas Wankijf. Där­emot kan man knappast överlag beteckna års20

tryckets parallell­sättningar som tjuvtryck. Privilegiernas formuleringar är notoriskt luddiga, och Wankijf och hans föregångare handlade uppenbart i god tro, Wankijf annonserade ju till och med i den officiella tidningen, och Kungl. Maj:t har inte heller beivrat denna verksamhet, innan Schmedeman klev in på arenan och lanserade sin snäva tolkning av privilegiet.

Men varför satte man inte ut upplagebeteckning på de nya sättningarna? Normalt sett borde det ligga i tryckarens/utgivarens intresse att göra det, eftersom det visar för en köpare att det här är en text som efterfrågas av många, vilket i sig utgör ett försäljningsargument. I detta fall kan man emellertid tänka sig att en upplagebeteckning inte låg i tryckarens intresse. Snarare måste han ha varit angelägen om att texten skulle uppfattas som så ursprunglig och auktoritativ som möjligt.

Sammanfattning Även om det var väl sörjt för spridning av årstrycket via officiella kanaler är det tydligt att det funnits en marknad för ytterligare exemplar av många texter. Det är också rimligen så att exemplar tryckta på dåligt papper under 1600-talet är avsedda för tryckeriets egen försäljning, oavsett om texten föreligger i en eller flera sättningar. En fullständigare analys av papperssorterna är motiverad men har inte kunnat rymmas inom denna kartläggning. Hela framställningen på sämre papper bör emellertid ha utgjort en ”upplaga” som kungliga tryckeriet själv bekostade och tog förtjänsten av. Ett förfarande som framförallt Wankijf satte i system, vilket syns av den tidigare redovisade statistiken. Schmedemanstriden handlar om vem som skulle ha förlagsrätten till den upplaga av årstrycket som gick utöver den officiella, något som staten fram till dess inte varit så tydlig med. Schmedeman lyckades säkra denna förlagsrätt för sig själv, vilket kanske kan ses som en kompensation från kungl. Maj:t för att Schmedemans ordinarie ersättning för sitt jobb i statens tjänst var mager och osäker.47 Schmedeman dog 1713, och 1714 indrogs lönen för den kunglige boktryckaren, men han fick nu i stället en uttrycklig ensamrätt på att sälja årstrycket.48 Med kansliordningen 1720 lades redaktionsansvaret hos Riksarkivet,49 men Kungl. tryckeriet be­håller sin försäljningsrätt under lång tid. Under 1700-talet försvinner i stort sett fenomenet med olika papperskvaliteter, och från slutet av 1720-talet blir parallellsättningarna betydligt ovanligare, även om de fortsätter att förekomma då och då.

21

noter 1. Årstrycket omfattade statens officiella publikationer, dvs. författningar, taxor, stadgor, kungörelser, m.m. En utförlig beskrivning ges av Kurt Winberg i ”Årstrycket och dess förteckningar. Projekt till en bibliografi”, NTBB 62–63 (1975–76): 4, s. 113–26.

2. Handpresstiden räknas från mitten av 1400-talet och till och med omkring 1830.

3. Gaskell, A New Introduction to Bibliography, s. 185, s. 308–309; Febvre-Martin, The Coming of the Book, s.

239–244; Denis B. Woodfield, Surreptitious Printing in England, 1550–1640 (New York: 1973).

4. Enligt Severin Bergh börjar förordningarna tryckas 1522 (Bergh, Svenska riksarkivet 1618–1837, s.

403). Det tidigaste tryck som påträffats är dock från 1538. Från och med 1825 började Svensk Författningssamling (SFS) ges ut. Det separat utgivna årstrycket fortsatte att löpa parallellt till och med 1833.

5. Svenskt Offentligt Tryck –1833 (SOT).

6. Enligt Klemming-Nordin, Svensk boktryckeri­­hist­oria 1483–1883, övertog Werner tryckeriet 1705, men den senaste författning som har firman Wankijfs änka med Werner som faktor har tryckåret 1706.

7. Enligt Klemming-Nordin, a.a., kom Werner från Tyskland, en uppgift som med rätt övertygande argument ifrågasätts av S.E. Bring, Boktryckerierna i Uppsala, 2, 1964, s. 9–11. I RA, Bibliographica, vol. 8 finns dock en supplik från Werner daterad 15 juni 1700 som är helt på tyska. Man frågar sig varför han skulle skriva på tyska om han vore svensk?

8. Endast verksamhet som kunglig boktryckare är inräknad.

9. J.H. Werner och hans änka.

10. Se Perälä, Suominen typografinen atlas. Finsk typografisk atlas … 1642–1827, del 1, s. 80; Bengtsson, Svenskt stilg juteri före år 1700, s. 117ff.

11. Perälä, a.a., del 2, s. 563.

12. Se Schück, Den svenska förlagsbokhandelns historia, 1, s. 167; RA, Bibliographica vol. 11.

13. Se Klemming-Nordin, som återger privilegiebreven för samtliga kungl. boktryckare. Se också Rimm, i Biblis nr 30 och 31 (2005), som skildrar förhållandena under 1700-talet.

14. Klemming-Nordin, a.a., s. 158 f. och s. 171.

15. Rimm, ”Den kungliga boktryckaren” 1–2, i Biblis nr 30 (2005), s. 4–31 och nr 31 (2005), s. 27–44.

16. Kongl: Mayst:tz förbudh, att efftertryckia thesz vthgångne stadgar, etc. Sthlm, Hantsch, 1668. Daterad 2 juli 1668; Kongl. May:tz förbudh, angående rijkzdagzbesluuters, kongl. stadgars […] och meera slijktz upläggiande sampt tryck- och eftertryckiande; gifwit Stockholm den 20 aprilis 1687. Sthlm, Wankijf, s.a.

17. RA, Bibliographica, vol. 8, Inkomna handlingar angående böcker och trycksaker; Bibliographica, vol.

11, Boktryckerier i Stockholm före 1650, resp. 1650– 1689.

18. RA Bibliographica, vol. 8 och vol. 11; Schück, a.a., 1, skildrar utförligt ett antal tvister om enskilda böcker.

19. Bergh, a.a., s. 404, noten; Burius, artikeln om Schmedeman i SBL. 20. RA, Kanslikollegiet: E XIII, vol. 8 och vol. 11 innehåller ett antal avskrifter av Wankijfs supplik, en med samtida anteckning att den insändes i april 1687.

Suppliken nämns också i ”Relation om Actuariens

22

Schmedemans och Vankijfs twist angående K. Mtz privilegio at tryckia placater och förordningar”, odaterad men med anteckning att den är efter 18 oktober 1687, i Biblio­graphica, vol. 8.

21. Återgivet i Klemming-Nordin, a.a., s. 287f.

22. Kongl. May:tz förbudh … 20 aprilis 1687, s. 3.

23. RA, Bibliographica, vol. 8. Böcker. K. Förordningar. Tidningar. K. Recesser, placater och förordningar.

24. Burius, a.a. Det verkar onekligen troligare än att Kungl. Maj:t på egen hand skulle ha kommit på idén att ge Schmedeman detta privilegium. Jag har dock inte lyckats hitta denna begäran från Schmedeman i RA, och den samtida relationen om deras tvist nämner bara Wankijfs supplik (jfr not 21).

25. RA, Kanslikollegium: EXIII, vol. 8., ”han niuter fritt huus, exemption ifrån alle bårgerlige gravationer och 200 d.r sölf.rm.t i åhrlig löhn” (inlaga av Schmedeman betecknad ”N.o 1”; ”och […] niuta den löhn, som samma Embete uthi Staten påfördt är, iempte det willkor med huus, som hans Antecessor åthniutit hafwer” (inlaga av Schmedeman betecknad ”N.o 4” och avsedd att avhöras i kansliet den 23 feb­r uari 1689); samma uppgifter i inlaga av Schmedeman betecknad ”Lit. I”, sannolikt från början av april 1689; ”löhnens och flere förmåners åthniutande både i frijt huus rum och frijhet för bårgerlig tunga, som bemt.e hennes Män tillförende hafwa warit förundte” (avskrift av kungl. brev, odaterad, men troligen från 1690. Innehåller beslut i tvisten mellan Schmedeman och Wankijfs änka).

26. RA, Kanslikollegium: EXIII, vol. 8, brev från Wankijf till kungl. maj:t, ”communicerad” med Schmedeman den 11 februari 1689, betecknad ”N.o 3”.

27. RA, Kanslikollegium: EXIII, vol. 8., odaterad inlaga av Schmedeman, dock tidigast från slutet av 1689 – Wankijf omtalas i ingressen som framliden.

28. Ett ris som idag är ett mått på 1 000 ark, omfattade vid denna tid vanligen mellan 500–600 ark, som underindelades i 20 ”böcker”. Varje bok innehöll då 24–25 ark. Se Gaskell, a.a., s. 59. Anteckningen på Keysers nedan nämnda begäran om papper från 1645 räknar med 29 ark i en bok.

29. RA, Kanslikollegium: EXIII, vol. 8., inlaga av Schmedeman daterad 27 juni 1688, betecknad ”Lit. D”.

30. RA, Kanslikollegium: EXIII, vol. 8., odaterad avskrift av Kungl. maj:ts privilegium för Wankijfs änka, sannolikt från 1690. I RA, Bibliographica, vol. 11 finns avskrift av en supplik som enligt anteckning på dokumentet remitterats till kanslikoll. d. 15 mars 1690 där Maria Wankijf begär att få behålla privilegiet, vilket ger ett datum ante quem för hennes privilegium. – Jag har inte lyckats hitta annat än avskriften av privilegiet för Maria Wankijf i RA, men eftersom tryckeriet fortsatte sin verksamhet och fortsatte att föra ”Kongl. tryckeriet” i sitt impressum finns det ingen anledning att betvivla att det verkligen delades ut.

31. RA, Kanslikollegium: EXIII, vol. 8.

32. RA, Diarier över kongl. brev; Kungl. kansliet, utgående diarier.

33. Bergh, a.a., s. 404 f. Jfr också Rimm, a.a., 1, s. 4, som med stöd av Schück utgår från att papperet under

1700-talet bestods av staten.

34. Stadgandet återgivet av Reuterswärd, Ett massmedium för folket, s. 53.

35. Klemming-Nordin, a.a., s. 224. – Schück, a.a., 2, s. 207 säger 4 818.

36. RA, Bibliographica, vol. 11, Boktryckerier i Stockholm före 1650.

37. Reuterswärd, a.a., s. 99–100.

38. Se Gaskell, a.a., s. 161–162.

39. Reuterswärd, a.a., s. 62–63.

40. Gaskell, a.a., s. 177.

41. Schück, a.a., del 1, s. 166–67.

42. Bengtsson, a.a., s. 185–186, fastställer att typförrådet hos Keyser d.y., Sveriges största tryckeri vid slutet av 1600-talet, räckte till omkring sex ark, vilket gör 24 s. i 2:o, eller 48 s. i 4:o. Jfr också Gaskell, a.a., s. 38.

43. Den svenska pressens historia, I, s. 55.

44. T.ex. nr 15 och 29 1681 med annonser för årstryck,

vilka faktiskt finns i fler sättningar.

45. Samlade skrifter av Georg Stiernhielm, s. 12.

46. Handlingar i tryckfrihetsmålet Mellin–Haeggström.

47. Schmedeman utbrister i en av sina inlagor beträffande sitt privilegium ”att iag förmedelst all min hafde trähldom sampt giorde tienst och upwachtning nu i samfälte 16. åhr under hela krigztijdhen och elliest när andra den tijdhen warande mine Cammerater hafwa hafft profitabelt arbete, har meriterat ett sådant beneficium, om icke bättre dock åt minstone så wäl som en booktryckiare eller des effterkommande”. RA, Kanslikollegium E XIII, vol. 8; odaterad, men sannolikt från 1690.

48. Klemming-Nordin, a.a., s. 224. Också anfört av Rimm, a.a., 2, s. 27.

49. Bergh, a.a., s. 404.

K ällor kb Samlingarna av Kungl. förordningar (se närmare redogörelse i Exempelsamlingen).

Databasen Svenskt offentligt tryck –1833 (SOT), en deldatabas inom den nationella samkatalogen LIBRIS, som nås från Kungl. bibliotekets hemsida http://www.kb.se

ra Ämnessamlingar: Bibliographica, vol. 8 och vol. 11.

Kanslikollegiet: E XIII, vol. 8 och vol. 11.

Diarium över kongl. brev 1690–1700.

Kungl. Kansliet. Utgående diarier vol. 33 a.

litteratur Bengtsson, Bengt. Svenskt stilg juteri före år 1700. Studier i svensk boktryckerihistoria. Stockholm 1956.

Bergh, Severin. Svenska riksarkivet 1618–1837. (Meddelanden från svenska Riksarkivet, 5) Stockholm 1916.

Burius, Anders. ”Schmedeman, Johan”, i SBL. Den svenska pressens historia, I, I begynnelsen (tiden före 1830), red. Karl Erik Gustafsson, Per Rydén.

Stockholm 2000. isbn 91-88595-74-9.

Febvre, Lucien och Henri-Jean Martin. The Coming of the Book. London 1976 – engelsk översättning av det franska originalet L’Apparition du Livre från 1958.

Gaskell, Philip. A New Introduction to Bibliography.

Oxford 1972. isbn 0-19-818150-7.

Handlingar i tryckfrihetsmålet, angående förment eftertryck af Blomman på Kinnekulle, mellan […] G.H. Mellin, kärande, och […] Zacharias Haeggström, svarande, 1831.

Klemming, G.E. och J.G. Nordin. Svensk boktryckerihistoria 1483–1883. Faksimilutgåva Stockholm 1983. isbn 91-7770-001-5.

Perälä, Anna. Suominen typografinen atlas. Finsk typografisk atlas. Typografischer Atlas Finnlands 1642–1827, 2 vol. Helsinki 2000.

Reuterswärd, Elisabeth. Ett massmedium för folket.

Studier i de allmänna kungörelsernas funktion i 1700-talets samhälle, Lund 2001. isbn 91-628-4906-9. – Diss. (Studia Historica Lundensia, issn 1650-755x). 2001.

Rimm, Anna-Maria. ”Den kungliga boktryckaren” 1–2, i Biblis nr 30 (2005), s. 4–31 och nr 31 (2005), s. 27–44.

Samlade skrifter av Georg Stiernhielm, 1, Poetiska skrifter, 2, Kommentar, 1. (Svenska författare utgivna av Svenska vitterhetssamfundet, VIII.) Stockholm 1974.

Schück, Henrik. Den svenska förlagsbokhandelns historia, del 1–2. Stockholm 1923.

Winberg, Kurt. ”Årstrycket och dess förteckningar.

Projekt till en bibliografi”, i Nordisk tidskrift för bok- och biblioteksväsen (NTBB) 62–63 (1975–76): 4, s. 113–26.

Woodfield, Denis B. Surreptitious Printing in England, 1550–1640. New York 1973.

23

gunilla jonsson

Exempelsamling

M

in undersökning begränsar sig än så länge till Kungl. bibliotekets exemplar men bör naturligtvis utsträckas till andra samlingar. Kungl. biblioteket har dock det mest omfattande beståndet i landet med inte mindre än sex samlingar av årstrycket, av vilka tre täcker tiden från 1500-talets tidigare hälft och fram till och med 1833 tämligen fullständigt – en av samlingarna är en donation från advokaten Kurt Winberg.

Kurt Winbergs samling är uppdelad i olika serier, betecknade A, B, C etc. Olika sättningar betecknas i KB:s så kallade samling 1 omväxlande med uppl. 1, 2 etc., var. a, b etc., eller bara a, b, etc. Jag har nedan citerat de beteckningar som använts i samling 1. Min egen etikettering följer papperskvaliteterna, så att sättningen på det bästa papperet betecknas a, osv. Det implicerar inte nödvändigtvis en kronologi.

Vattenmärkesbeteckningar som jag är säker på följer Heawood eller Churchill.1 Mycket återstår att göra beträffande analys av de olika papperskvaliteterna.

b. Konigl. Maij:tz til Swerige wår Allernådigste Drottnings och Frökens, Förordning Om Tafwerner och Gästgifware åå Landet. Tryckt i Stockholm hoos Peter Van-Selow.

4:o. A4. Sämre papperskvalitet.

Riksvapnet på titelsidan.

2 exemplar: 1 samlingen, 2 samlingen. Ganska bra papper, inget vattenmärke.

Exempel 1. van Selow, a.

Exempel 1. van Selow, b.

24

Detaljer i titlarna som skiljer olika sättningar åt har framhävts med understrykning.

1. van Selow 1636

Förordningen är daterad 29 januari 1636. a. Kongl. Maij:tz til Swerige wår Allernådigste Drottnings och Frökens Förordning om Tafwerner och Gästgifware åå Landet. Tryckt i Stockholm hoos Peter Van Selow.

4:o. [A]4. Riksvapnet på titelsidan.

2 exemplar: 1 samlingen, 3 samlingen. Bra papperskvalitet, vattenmärke enhövdad Eagle.

Titlarnas utstyrsel är mer avvikande än vad själva formuleringarna ger intryck av, men båda titel­ sidorna har omisskännligen samma stycke i riksvapnet – samma skador är synliga i båda, om än den på a verkar något mer sliten. Det är fråga om fullständig omsättning, men utan skillnader i texten. A2r. har i sättning a en rad mer än i sättning b, kustoderna är i a ”na” och i b ” Rijkz”.

En mycket speciell variant av versala M förekommer i a på A3v. (”Mijlen”) och i b på A2v. (Medel).

Detta tillsammans med titelsidans riksvapen bör vara tillräckligt för att bestämma båda sättningarna till van Selow. not 1. E. Heawood, Watermarks, mainly of the 17th and 18th centuries, Hilversum 1950; W.A. Churchill, Watermarks in paper in Holland, England, France, etc., in the 17th and 18th centuries and their interconnection, Amsterdam 1935.

Exempel 2. Keyser, a:1, ”Uppl. 1”.

2. Keyser 1649

Förordningen är daterad den 1 oktober 1649. a:1. Kongl. M:tz Försäkring, Gifwen samptlige Allmogen å Landet, öfwer Skiutz- och Gästningz frijheet, emoot Skiutzferdz Penningars erläggiande.

Stockholm, Tryckt aff Henrich Keyser, Åhr 1649.

4:o. A4. Riksvapnet på titelsidan. KB:s exemplar betecknat ”Uppl. 1”.

5 exemplar: 1, 2, 3, 4 samlingen. Mycket tjockt, bra papper. Vattenmärke: heraldiskt djur (lejon?) i krönt sköld.

Winberg C. Bra papper. Vattenmärke: fågel i krans? a:2. Samma som a:1, men tryckt på dåligt papper. Sista sidan har dock feltryck i sista textraden: ”sätti” i stället för ”sättia” och de fem sista raderna av texten är omsatta. KB:s exemplar betecknat ”Uppl. 2”. Det finns dock tillräckligt många överensstämmande skador, t.ex. skadat ”S” i Skatte­ bönder, andra stycket A2r., samma skada på p i ”Special”, näst sista raden A4v., liksom samma bevis på svibel1 på A4r. (”ordonanrzier”) i båda för att man skall kunna fastslå att det är samma sättning. Däremot står e i kustoden ”Alle” på A4r. på raden i a:1 men har i a:2 fallit under raden. – Olika tryckningar?

3 exemplar: 1 samlingen, Winberg C, 2 exemplar. Dåligt papper, inget vattenmärke. b. Kongl. May:tz Försäkring, Gifwen samptlige Allmogen å Landet, öfwer Skiutz- och Gästningz frijheet, emoot Skiutzferdz Penningars erläggiande.

Stockholm, Tryckt af Henrich Keyser, Åhr 1649.

4:o. A4.

3 exemplar: 1 samlingen, 2 exemplar i Winberg C. Bra papper. Vattenmärke: femuddig foolscap.

Enkel kungakrona på titelsidan. KB:s exemplar betecknat ”Uppl. 3”, och detta är verkligen en helt annan sättning än a. Den pampiga intitialen ser dock ut att vara densamma i båda sättningarna, om än avsevärt mer sliten och med skador i b.

Detta är dock det mest tveksamma fallet i min exempelsamling.

Initialerna från Keyser a och b. not

Exempel 2. Keyser, b, ”Uppl. 3”.

1. Svibel = sammanblandning av typerna i kasten. I detta fall har ett gement r hamnat i facket för gemena t.

25

3. Meurer 1665

Plakatet är utfärdat den 7 oktober 1665. a. Kongl. May.tz PLACAT Angående, huru medh Banco-Zedlaren [!] här effter förhållas skal. Tryckt i Stockholm, af Ignatio Meurer, Kongl. Booktr. Åhr 1665.

4:o. [A]2 (A1.2 eller A3.41). Riksvapnet på titelsidan. Sista textraden: ”låtit. Datum Stockholm den 7. Octobr. An. 1665.” .

KB:s exemplar betecknat ”var.a”. Exemplar i Winberg C i ett oskuret ark som visar att den är tryckt med halvarksutskjutning, A1.4 + A2.3.

8 exemplar: 1, 2, 3, 4 samlingen, Winberg C, 1 exemplar.

Ganska bra papper. Inget vattenmärke.

Winberg C, 2 exemplar (på samma ark). Bra papper. Vattenmärke: fransk lilja i krönt sköld.

Winberg C, 1 exemplar. Bra papper. Vattenmärke: krönt sköld med otydbart mönster. b. Kongl. May.tz PLACAT Angående, huru medh Banco-Zedlarne här effter förhållas skal. Tryckt i Stockholm, af Ignatio Meurer, Kongl. Bookr. Åhr 1665.

4:o [A]2 (A1, A2). Riksvapnet på titelsidan. Sista textraden: ”holm den 7. Octobr. An. 1665.”.

KB:s exemplar betecknat ”Var. b.” . Samma sättning är i själva verket tryckt som en del av B-arket, B3 och B4, i den sättning av Meurers samma år tryckta Kongl. May.tz Placat och Förordning om Myntet som i KB betecknats ”var.d”.

Den har rimligen varit avsedd att utgöra en del av förordningen om myntet, men återfinns både i KB:s ursprungliga samlingar och i Winbergs som lösa exemplar, som i vissa fall blandats med ”fel” exemplar av förordningen om myntet.

5 exemplar: 1 samlingen. Bra papper. Vattenmärke: stort, svårtydbart.

Winberg C, 1 exemplar. Bra papper. Vattenmärke: ngt slags byggnad – halv.

Winberg C, 1 exemplar. Dåligt papper. Inget vattenmärke.

1 samlingen, i ”Myntet”, var. d. Bra papper. Vattenmärke: sjuuddig foolscap.

2 samlingen, i ”Myntet”, var. d. Bra papper.

Vattenmärke: ngt slags byggnad – andra halvan.

26

Exempel 3. Meurer, a.

Exempel 3. Meurer, b.

Exempel 3. Meurer, c.

c. Kongl. May.tz PLACAT Angående, huru medh Banco-Zedlarne här effter förhållas skal. Tryckt i Stockholm, af Ignatio Meurer, Kongl. Booktr. Åhr 1665.

4:o [A]2 (A1, A2). Riksvapnet på titelsidan. Sista textraden: ”Datum Stockholm den 7. Octobr. An. 1665.” . KB:s exemplar ej variantbetecknat. Denna sättning är tryckt som B3 och B4 i den sättning av Meurers Kongl. May.tz Placat och Förordning om Myntet som i KB betecknas ”var.e”.

1 exemplar: 1 samlingen, i ”Myntet”, var. e. Dåligt papper. Inget vattenmärke.

I Kurt Winbergs samling i KB finns exemplar av förordningen om myntet i de sättningar som i KB:s huvudsamling betecknats var. d och e i vilka plakatet om bancosedlarna är tryckt som B3, B4.

Winberg har också flera exemplar av förordningen om myntet i sättningen med B-arket som B1.4, alltså utan plakatet om bankosedlarna.2 Riksvapnet förefaller vara tryckt från samma stycke i alla tre sättningarna. Samma skada finns också i alla sättningarna i antikvaversalen H i ”Hedewig Eleonora” som står som undertecknare på egen rad – i a och c är hela raden otvivelaktigt av samma sättning, troligen har den funnits till hands som stående sats. I b är det dock endast den inledande, skadade H-versalen som känns igen.

Det komplicerade förhållandet med samtryckning av vissa sättningar av plakatet med vissa sättningar av förordningen om myntet talar också för att alla sättningarna av båda dessa texter som uppges vara tryckta av Meurer verkligen är utförda i det tryckeriet.

Versalen i ”Hedewig” från Meurer, a, b och c.

4. Wankijf 1684

Plakatet är utfärdat den 10 juni 1684. a. Kongl. May:tz PLACAT Huru alle Skattehemman skola beboos och brukas, så at dhe genom Ägornes Skifftning i alt för månge Delar icke måge fördärfwas. Daterat Linköping den 10 Junij Anno 1684. Stockholm, tryckt hoos Niclas Wankijff Kongl.

Booktr.

4:o. [A]2 (1.4 eller 2.3). KB:s exemplar betecknat ”Uppl. 1”.

7 exemplar: 1, 4 samlingen, Winberg C, 2 exemplar. Bra papper. Vattenmärke: Arms of Amsterdam.

2, 3 samlingen, Winberg C, 1 exemplar. Bra papper. Inget vattenmärke. b. Kongl. May:tz PLACAT, Huru alle Skattehemman skola beboos och brukas, så at de genom Ägornes Skiftning i alt för månge Dehlar icke måge fördärfwas. Daterat Linkiöping den 10 Junii Anno 1684. Stockholm, tryckt hoos Niclas Wankijff Kongl.

Booktr.

noter 1. ”A1.2” med punkt emellan betyder att de två bladen är konjunkta, alltså ett sammanhängande vik.

2. De olika sättningarna av förordningen om myntet har vilseledande beteckningar i KB:s huvudsamling. ”Var. a” och ”var. b” är i själva verket av samma sättning, men till ”var. b” har fogats ett löst exemplar av sättning c av plakatet om bankosedlarna, taget ur ett slaktat band. KB:s ”Var. c” av ”Myntet ” är en upplaga tryckt hos Grefwe i Göteborg.

Exempel 4. Detalj ur riksvapnet: Wankijf, a.

27

4:o. [A]2 (1.4 eller 2.3). KB:s exemplar betecknat ”Uppl. 2”.

3 exemplar: 1 samlingen. Bra papper. Vattenmärke: otydbart.

1 samlingen. Dåligt papper. Inget vattenmärke.

2 samlingen. Något bättre papper. Inget vatten­ märke. c. Kongl. May:tz PLACAT Huru alle Skattehemman skola beboos och brukas, så at dhe genom Ägornes Skiftning i alt för månge Delar icke måge fördärfwas. Daterat Linkiöping den 10 Junij Anno 1684.

Stockholm, tryckt hoos Niclas Wankijff K. Booktr.

4:o. [A]2 (1.4 eller 2.3).

KB:s exemplar betecknat ”Uppl. 3”.

2 exemplar: 1 samlingen. Dåligt papper. Inget vattenmärke.

2 samlingen. Något bättre papper. Inget vatten­ märke. Även här tyder det mesta på att alla tre sättningarna kommer från samma tryckare, även om det inte finns lika många direkt positiva bevis. Möjligen visar a och c spår av samma skada i antikvaversalen O i ”CAROLUS” på sista sidan. Riksvapnet på titelsidan är emellertid tryckt från samma stycke i b och c men från ett annat, mer slitet stycke, i a. Versalerna K och M i ”Kongl. May:tz” i titeln är av samma typ i a och c. Typen före­faller överhuvudtaget vara egen för Wankijf. De tre

markeringarna för locus sigilli på sista sidan är däremot olika – alla varianterna återfinns dock i olika andra tryck med Wankijfs firma. Det finns inte heller något som direkt tyder på att de skulle komma från olika tryckare. Av detta plakat finns också en upplaga tryckt hos Winter i Åbo, och den visar en helt avvikande karaktär på typsnitt och tryck.

5. Werner 1722

Förordningen utfärdad 13 januari 1722. a. Kongl. Maj:ts Nådige Förordning, Huru förhållas bör, til förekommande af den på åtskillige Orter i Riket upkomne Boskaps-Siukan Och Fänads-Pesten.

Dat. STOCKHOLM den 13. Januarii 1722. Cum Gratia & Privilegio S:æ R:æ M:tis. STOCKHOLM, uti det Kongl. Tryckeriet uplagd, Hos JOHAN HENRICH WERNER, Directeur öfwer alla Tryckerien i Riket, Åhr 1722.

4:o. [A]4.

KB:s exemplar i 1. samlingen betecknat ”b” och dublettmärkt. – Båda sättningarna är i detta exempel märkta ”b”i KB, sannolikt av misstag. Det finns ingen som är märkt ”a”.

5 exemplar: 1 samlingen, 2 samlingen. Bra papper. Vattenmärke: arms of Amsterdam.

1 samlingen, 4 samlingen, Winberg C. Bra papper. Vattenmärke: postiljon till häst.

Exempel 4. Wankijf, a.

Exempel 4. Wankijf, c.

28

Exempel 4. Wankijf, c.

b. Kongl. Maj:tz Nådige Förordning, Huru förhållas bör, til förekommande af den på åtskillige Orter i Riket upkomne Boskaps-Siukan Och FänadsPesten. Dat. STOCKHOLM den 13. Januarii 1722.

Cum Gratia & Privilegio S:æ R:æ Maj:tis. STOCKHOLM, uti Kongl. Boktryckeriet Vplagdt, Hos JOH. HENR. WERNER. Directeur öfwer alla Tryckerien i Riket. Åhr 1722.

4:o. [A]4.

KB:s exemplar i 1. samlingen betecknat ”b”.

2 exemplar: 1, 3 samlingen. Sämre papper. Inget vattenmärke.

Locus Sigilli-styckena är olika men återfinns båda i andra Wernertryck (som inte föreligger i flera sättningar). Stycket i Werner a finns t.ex. i Kongl. Maj:ts Förordning, Hwad wid Domars och Rättegångs skrifters tryckande widare kommer at i ackt tagas, den 10 november 1738. Stycket i Werner b återfinns t.ex.i förordningen om hur man skall förfara med en utspridd paskill den 20 juni 1727.

Exempel 5. Werner a.

Exempel 5. Werner b.

29

30

olle wallin

Anders Jahan Retzius och hans Observationes Boken och gåtan

A

nders Jahan Retzius’ verk Observationes botanicae sex fasciculis comprehensae (botaniska observationer sammanfattade i sex häften) gavs ut mellan 1779 och 1791 av leipzigförläggaren Crusius. De är i folioformat, förekommer normalt endast i samlingsband, är ”praktfullt illustrerat”1 och som sådant jämte Linnés Hortus Cliffortianus det enda svenska i sitt slag på botanikområdet under hela sjuttonhundratalet.

Till skillnad från det senare kunde Observationes erhållas inte bara med svartvita utan även med handkolorerade bilder vilket ställer det i en klass för sig. Till ”enda … i sitt slag” bör fogas reservationen kompletta sådana. Århundradet börjar genom Rudbecks Campus Elysius och slutar genom Swartz’ Icones Plantarum2 med två havererade botaniska praktverksprojekt. Det förra gick i stöpet på grund av den förödande branden i Uppsala, det senare antagligen av den mer triviala anledningen att utgivningen blev förlustbringande.

Det är en sannskyldig gåta varför Retzius, en till synes okänd adjunkt och demonstrator – dock från 1777 med professors titel – vid ett antagligen från tysk synpunkt obskyrt utländskt landsortsuniversitet, fick möjligheten att i den ledande kulturstaden Leipzig ge ut sitt magnum opus hos Tysklands främste förläggare på det naturvetenskapliga området. Svaret måste, i brist på förklarande brevmaterial, sökas i en analys av

Bulbocodium vernum, svenskt namn: ljusblomma.

vad som kan ha gjort Retzius och hans tilltänkta verk så attraktiva för Crusius att han beslöt sig för att förlägga detta.

Författaren Anders Jahan (!) Retzius föddes 1742 som son till provinsialläkaren Nils Retzius, en framstående elev till naturvetenskapsmannen och lundaprofessorn Kilian Stobaeus. Linné berättar livfullt i sin Skånska Resa om hur Nils sänts ut av denne för att samla ”petrificater” i Balsbergets grottor,3 liksom att han var expert på anläggning av surbrunnar och att han som ung under några år av sin morbror sedermera lundabiskopen Andreas Rydelius som ett led i sin utbildning förbjöds att konversera på annat än latin.4 Samme prelat införde under sin tid som professor användande av svenska språket i stället för latin vid de aka­ demiska föreläsningarna i Lund! Förnamnet Jahan som Retzius var mycket noga med kom från släktingen Jahan Retzius, adlad Rosenstolpe, en framstående jurist som gjorde berömvärda insatser vid utarbetandet av 1734 års lag.

Fadern dog 1757 när Anders bara var 15 år vilket gjorde att han inte direkt kunde ge sig in på den akademiska bana som annars verkar ha varit utstakad. Av ekonomiska skäl började han i stället som elev vid apoteket i Lund, avlade apotekarexamen i Stockholm 1760 och blev magister i Lund 1764 viket resulterade i en oavlönad docentur i kemi och naturvetenskap. Han återvände till Stockholm 1768 för undervisning och läroboksuppdrag främst i farmaci och är slut­

31

ligen 1772 tillbaka i Lund som botanices demonstrator med ansvar för den botaniska trädgården och undervisning i naturvetenskap. En dylik, låt vara försenad initial karriär, skulle knappast varit möjlig för den tidigt fader- och därmed medellöse Retzius utan en målinriktad energi och väl utvecklad förmåga att utnyttja släktens ”nätverk”. Signifikant är också hans satsning på den tvärvetenskapliga farmacin med sin anknytning till farmakologi, botanik, kemi och medicin troligen med praktisk applikation i rådgivning om behandling av männ­iskor och djur. Bredd och jordnära inriktning som skulle bli hans signum var alltså tidigt kännetecknande för Retzius vars på en fast linneansk grund baserade naturvetenskapliga insatser var mera av praktisk än teoretisk natur.

Det återstod när Retzius tillträdde demonstratorstjänsten 1772 sju år till dess att Observationes började ges ut. En förutsättning för att få verket utgivet var förstås någon form av personlig internationell etablering, som i sin tur resulterade i goda förläggarkontakter, samt naturligtvis ett intresse­väckande och därmed säljande innehåll.

Hur kunde han åstadkomma detta? Det går härvidlag relativt lätt att identifiera tre faktorer nämligen Fysiografiska sällskapet, Botaniska trädgården och hans publicerade produktion. Härtill skall kanske som en fjärde fogas hans bokinköp för universitet i Lund och definitivt som en femte och kanske avgörande faktor tillgång till ett exklusivt ”exotiskt”, främst asiatiskt, växtmaterial.

Redan 1772 tog Retzius initiativet till bildandet av Fysiografiska Sällskapet i Lund vars sekreterare och drivande kraft han var fram till 1815.

Det alltjämt bestående Sällskapet hade som ända­ mål att främja naturvetenskap och ekonomi och var något av en sydlig konkurrent till KVA med målsättning att etablera Lund (enligt Retzius en vrå in obscuro5 med skitkommunikation6) som en naturvetenskaplig faktor att räkna med. Sällskapet hade in- och utländska medlemmar bland vilka på det aktuella botaniska området kan nämnas Linné jämte dennes lärjungar Montin, Osbeck, Thunberg, Sparrman och Solander, vidare konferensrådet Müller7 och professor Abildgaard i Köpenhamn samt professorerna Leske och Schreber i Leipzig resp. Erlangen samtliga invalda 1776 eller tidigare.8 I sin egenskap av sekreterare måste Retzius haft en mer eller mindre

32

livlig korrespondens med Sällskapets medlemmar och på så sätt nått ut till en vid in- och utländsk krets av framstående naturvetare, bland dem de nämnda botanikerna. Man kan fråga sig vad Abildgaard, veterinärmedicinens grundare i Norden, har i det här sammanhanget att göra men han var även intresserad botaniker och svarade faktiskt för merparten av illustrationerna till Rottbölls praktverk Descriptiones.9 Retzius praktiskt taget egenhändiga uppbyggnad av Sällskapet är nog en av de märkligare prestationerna i den svenska lärdomshistorien. Det torde vara uppenbart att han bland annat under stockholmsårens verksamhet inom farmaci och farmakologi byggt upp ett rikt nätverk som han hade både kraft och förmåga att utnyttja. Med ett modernt synsätt skulle vi sett honom som en utmärkt marknadsförare och PR-man. Det bör emellertid understrykas att hans insatser skedde mot bakgrund av att Linné genom sina skrifter, lärargärning och ytterst omfattande internationella korrespondens lyft fram Sverige till en unik position inom naturvetenskapen, något som säkert var en grundläggande förutsättning för Retzius kontaktskapande.

Retzius tog energiskt itu med uppgiften att lyfta den botaniska trädgården i Lund som vid hans tillträde inte befann sig i bästa skick. En primär uppgift härför var att bygga upp ett kontaktnät och därigenom åstadkomma både ett utbyte av arter och erfarenheter med andra botaniska trädgårdar och ett inflöde av information och kollekt från enskilda rapportörer. Första häftet av Observationes är tillägnat några av portalfigurerna härvidlag nämligen professorerna Leske och Pohl i Leipzig samt Weigel i det då svenska Greifswald, den danske forskningsresanden och missionären König jämte de inhemska storheterna Montin och Thunberg. ”Dessa genom vars välvilja vår botaniska trädgård under den senaste femårsperioden fått synnerliga tillskott … tillägnas dessa reviderade och utökade Observationer…” Femårsperioden respektive reviderade och ut­ökade syftar uppenbarligen på den 1774 utkomna föregångaren till Observationes, Fasciculus.10 Efterlämnad korrespondens vittnar om ett regelbundet utbyte av växter, frön och inte minst böcker, det senare en funktion av att ett systematiskt byte här­av mellan universiteten som institutioner är en senare företeelse.

Retzius: Observationes botanicae, KB Bot. Fol. 1700–1829.

Fram till 1779 hade Retzius publicerat verk både av farmaceptisk, zoologisk och botanisk art.

Av de två förstnämnda slagen är det endast Kort begrep af grunderne til Pharmacien11 som är intressant i det här aktuella sammanhanget på grund av att den redan 1771 utgavs i Göttingen i en latinsk översättning gjord av linnelärjungen Murray,12 som var professor i medicin och botanik därstädes och några år senare 1777 också överfördes till tyska av en apotekare vid namn Ebermeier.13 Den tyska versionen blev för övrigt föremål för en kortare anmälan i Allgemeines Verzeichniss neuer Bücher.14 I sjuttonhundratalets Sverige torde det ha varit en unik företeelse att få en elementär lärobok skriven på svenska översatt dels till tyska dels till det latin som användes som originalspråk av dem som i likhet med Linné ville nå en utländsk

läsekrets. Retzius kunde säkerligen i sitt umgänge med tilltänkta förläggare med berättigad stolthet peka härpå och på det renommé som det borde gett honom.

Av Retzius’ botaniska publikationer är det tre som mer allmänt kan ha nått utländska läsare nämligen Anmärkningar vid Skånes Ört-Historie 1769,15 Nomenclator,16 och den tidigare nämnda Fasciculus. ”Anmärkningarna” som tillkom på uppdrag av KVA innehåller dels beskrivningar av två nya skånska arter dels kompletteringar av tidigare gjorda. Notabelt är att Retzius beklagar förlusten av en dagbok som förts år 1729 på en av Stobaeus initierad skånsk exkursion i vilken bl.a. hans Salig Fader (Nils) deltog. Den lilla uppsatsen upptar sextio arter som i princip beskrivs på samma

33

Sparrmannia africana, svenskt namn: rumslind.

34

distinkta sätt som senare i Observationes. Betydelsefullt i det här sammanhanget är att anmärkningarna 1772 blev föremål för en översättning till tyska.17 Nomenclator utgör en systematiskt koordinerad uppställning av arterna i XII:e upplagan av Linnés Systema Natura, respektive andra upplagorna av hans Species Plantarum och Mantissa Plantarum. Den utgavs 1772 av Junius i Leipzig för att tio år senare återkomma i en nyutgåva. Den lilla boken är exceptionell så till vida att den av någon anledning utgavs anonymt. Skälet skulle kunna vara att Junius inte ansåg att det rörde sig om någon bok i egentlig mening utan en av honom beställd systematisk innehållsförteckning. Det är naturligtvis också ett bevis på hur föga känd Retzius var i Tyskland vid tidpunkten i fråga. Om kompileringen hade gjorts av någon framstående tysk auktoritet hade dennes namn med all säkerhet angivits. Anonymiteten begränsade självfallet möjligheten till spridning av Retzius’ namn på den tyska marknaden även om han kunde använda Nomenclator i sin personliga marknadsföring.

Fasciculus är en avhandling skriven av Retzius men enligt tidens akademiska sed försvarad av respondenten, en Magnus Gustaf Sahlstedt. Inledningsvis innehåller den ett kraftfullt försvar av det linneanska sexualsystemet jämte ett lika kraftfullt angrepp på dess uppblåsta och mindre vetande motståndare. Retzius’ argumentation är i huvudsak den rent praktiska att så länge som det naturliga systemet lyser med sin frånvaro är det bättre att enas om Linnés både utmärkta och väletablerade artificiella. I övrigt betonas vikten av ett brett och allsidigt underlag för artbeskrivningar som måste göras med stor noggrannhet och personlig känsla, en grannlaga uppgift som inte kunde överlåtas till vem som helst. Underförstått framgår dock med all önskvärd tydlighet att uppgiften tryggt kan anförtros åt avhandlingens författare. Boken avslutas också följdriktigt med 69 stycken exemplariska beskrivningar av vilka flertalet dock utgjorde kompletteringar till redan gjorda och endast två avsåg helt nya arter.

För de senare med Retzius som auctor har dock ända tills nu Observationes och inte Fasciculus angetts som primärkälla varför genomslaget i vidare botaniska kretsar inte kan ha varit allt för stort. Den blev dock föremål för en utförlig och

mycket uppskattande recension i den i Greifs­ wald utkommande Neue Critische Nachrichten18 signerad w. Bakom denna signatur döljer sig med all sannolikhet den tidigare nämnde botanikprofessorn Weigel som Retzius tillägnade det första häftet av Observationes. Hans nätverk tycks verkligen ha fungerat!

Retzius’ användning av Fasciculus är ganska originell. Innehållet återfinns nämligen praktiskt taget in extenso (!) i första häftet av Observationes.

Han har uppenbarligen nyttjat den som ett praktiskt arbetsprov i den jakt på förläggare för denna som han troligen bedrivit ganska energiskt. Han fick kanske inspiration till detta förfaringssätt av den danske botanikern Rottböll vars magnum opus Descriptiones…19 föregicks av en liten skrift20 vars primära uppgift tycks ha varit att göra reklam för den kommande praktfullt illustrerade folioupplagan med i huvudsak oförändrat innehåll. Retzius var väl förtrogen med Descriptiones som var ett av de första verk han inköpte till universitetsbiblioteket.21 Retzius svarade redan från 1772 och under resten av sjuttonhundratalet för den övervägande delen av inköpen till universitetsbiblioteket. I denna funktion måste han kommit i kontakt med ett flertal större utländska boklådor bland vilka de förlagsanknutna tyska är av speciellt intresse. Av universitetets efterlämnade räkenskaper framgår generellt vilka verk som Retzius inhandlat men inte från vem. Han har dock troligen haft någon form av tidig kontakt med bokhandlaren och den sedermera förläggaren av Observationes, Crusius, eftersom denne var ledande i Tyskland på det naturvetenskapliga området. Vi vet specifikt att han gjorde en mycket omfattande beställning hos denne 1789.22 Retzius fick före publiceringen av Observationes åtminstone via två källor tillgång till tidigare ofullständigt eller inte alls beskrivna främmande arter. Den ena var Ostindiska Kompaniet genom vars förmedling han erhöll kollekt som insamlats av befattningshavare i dess tjänst, främst superkargen Bladh23, vars sändningar var av betydande omfattning.24 Den andra var König25 vilken som tidigare framgått på grund härav tillägnats det första häftet av Observationes. Ur förläggarsynpunkt måste det ha ansetts mycket fördelaktigt att Retzius kunde erbjuda beskrivningar av rara, exotiska arter och dessutom många sådana.

35

För publiceringen av Observationes måste Retzius’ nätverk varit en grundläggande förutsättning liksom tillgång till ett exotiskt växtmaterial, vilka båda rekvisit på ett lyckosamt sätt kombinerades hos Bladh och König. Men en därut­ över helt avgörande faktor är nog den energi och uthålliga målmedvetenhet med vilken Retzius tog itu med genomförandet av något som han hade föresatt sig. Det framgår också helt klart av hans korrespondens liksom förorden till de sex häftena att han verkligen hett önskade sig en utgivning av Observationes, hans ”magnum opus”.

Belägg för hans envishet finner vi i ett annat av hans verk, Flora Oeconomica Sveciae26, för vars utgivning han redan 1785 baserat på en föredömlig projektplan sökte finansieringshjälp genom Claes Alströmer27 och som han slutligen över tjugo år senare 1806, då som en besutten man gav ut på egen bekostnad.

Förläggaren Siegfried Leberecht Crusius etablerade år 1765 i Leipzig ett eget förlag med tillhörande bokhandel – en på grund av den handel in natura som var förhärskande inom tysk förlagshandel nödvändig kombination (publisher-cum-book­seller)28 för att få avsättning för de inbytta böckerna. Förlaget blev snabbt ett av de ledande i Tyskland med en bred utgivning av litterära (bl.a. Schiller) och naturvetenskapliga verk. 1787 var det mätt i antalet titlar det femte tyska totalt och det främsta inom naturvetenskap.29 Under eller i anslutning till utgivningen av Observationes gav Crusius ut ytterligare tre botaniska verk av prakt­karaktär nämligen Schrebers Beschreibung der Gräser,30 Hoffmanns Historia Salicum31 och Hedwigs Fundamentum…32 . ”Prakten” var dock i dessa fall en funktionell nödvändighet på grund av att innehållets karaktär förutsatte precisa och helst kolorerade bilder.

Crusius lyckades alltså på 22 år etablera sig som en av Leipzigs och Tysklands främsta förläggare och Retzius lyckades få denne som uppenbar­ligen måste ha varit försedd med ett gott affärssinne att ge ut Observationes, ett projekt som måste ha framstått som utomordentligt riskfullt då det dels var synnerligen kostsamt dels låg inom det smala området ”ren” botanik till skillnad från tillämpad sådan i form av böcker om t.ex. läkeväxter eller

36

giftiga örter. Crusius måste tydligen trots detta känt sig övertygad om att kunna nå en tillräcklig publik om än inte på grund av det strikt botaniska innehållet så väl tack vare de praktfulla illustrationerna av delvis exotiska arter. Verket borde kanske enligt hans mening väl prytt sin plats om än inte på dåtidens ”salongsbord” så väl i en rikemans bibliotek som ett uttryck för vederbörande intresse för främmande kuriositeter uttryckt i fina handkolorerade bilder.

Produkten Observationes är i hög grad en produkt av sin tid och avspeglar på ett i våra ögon smått komiskt sätt botanikerns situation under senare delen av sjuttonhundratalet. Sålunda finner man Canna juncea (en kannaart) i Kina medan Schoenus compressus (ett gräs) dyker upp vid kruthus nr 5 på Djurgården. Den exotiska Lycium indicum33 har starkt purpurröda blommor men som pro­ fessor Vahl i Köpenhamn påpekade var de i själva verket vita men hade färgförändrats genom tork-

Adianthum fuscum, en ormbunksväxt.

ningen. Vid korrespondens med missionären och naturvetaren König i Indien är ”med vändande post” omkring tre år och man kan aldrig vara säker på om vår Herre behagat kalla hem fjärran adressater men som Retzius skrev till Thunberg ” … om Herr Doctorn är levande eller död är jag oförändrat Herr Doctorns trognaste tillgivne …” .34 Det första häftet av Observationes som utkom 1779 omfattar 126 artbeskrivningar mot 69 i Fasci­ culus. Förändringarna i förhållande till denna är i övrigt marginella, bland annat har varje art i före­ kommande fall försetts med referens till Linnés Species Plantarum så att man lätt kan skilja på dem gentemot denna helt nya respektive kompletterande beskrivningar. Det tidigare förordet kvarstår oförändrat med undantag för några aktualitetskorrigeringar. Häftet är försett med två helsides kopparstick som kunde erhållas med eller utan handkolorering.

Häftet betecknas som ”primus” och var alltså från början avsett att ingå i en serie. Varje form av övergripande beskrivning av inriktning, omfattning, periodicitet, antalet gravyrer etc. lyser med sin frånvaro. Från Retzius’ synpunkt utgjorde detta måhända inte något större problem utan hans primära målsättning var nog helt enkelt att på ett systematiskt stringent sätt och med användande av en enhetlig linneansk terminologi kommunicera ett antal artbeskrivningar. Men att inte förläggaren i eget intresse såg till att det fanns en övergripande programförklaring för hela serien är ägnat att förvåna speciellt med hänsyn till att en stor del av materialet var exotiskt och att detta förhållande antagligen varit en avgörande faktor för Crusius beslut att ge ut verket. Det borde för honom som förläggare varit angeläget att på olika sätt framhäva detta säljande inslag av ”exotism” som under hela 1700-talet frekvent avspeglas i titeladjektiv som latinska rarus och exoticus liksom de modernare rare, exotisch etc. Avsaknaden härav i titeln på Observationes gör den med hänsyn till dess rika flora av främmande arter till ett i detta avseende svårförklarligt undantag.

Jag har, med ett enda undantag,35 varken i bibliotek eller antikvariskt kunnat finna till efter­­ världen bevarade enstaka häften eller häftes­ omslag. Avsaknaden av de senare skulle kunna vara en indikation på att inte heller dessa innehöll någon form av förklarande eller säljande text

Clematis.

då de väl annars någon gång borde ha medtagits vid inbindningen. Avsaknaden av de förra är med hänsyn till den utdragna utgivningstiden ett ovanligt fenomen och kan tyda på att köparna dels varit få dels till stor del av den institutionella karaktär som oftast fullföljer påbörjade inköp av i serie utkommande verk.

Varje häfte har en egen titelsida med en vacker, graverad vinjett och är försett med ett mer eller mindre omfattande förord. Några häften innehåller artiklar av König med av honom gjorda artbeskrivningar.36 Retzius själv har dels kommenterat dessa dels i det femte häftet gjort en systematisk komplettering till Linnés Systema Plantarum och Linné den yngres Supplementum.37

37

Sammantaget skapas i lika hög grad ett intryck av en intermittent utkommande botanisk tidskrift som ett antal häften avsedda att tillsammans bilda ett komplett, homogent verk.

Förordet till häfte nummer två innehåller intressant nog en konceptuell vinkling. Enligt Retzius var det avsett att innehålla en beskrivning av hela det sydafrikanska släktet Aspalathus illustrerat med kolorerade bilder men då den tilltänkte konstnären, ämnessvennen i Fysiografiska säll­ skapet Johan Swartz38, lämnat lundaakademin för en diplomatisk karriär hade projektet måst skrin­läggas. Retziusherbariet39 innehåller endast tidigare beskrivna Aspalathusarter. Om hela var avsett att tas bokstavligt torde resten av materialet bara kunnat emanera från kollekt samlade av linné­lärjungen och utforskaren av bland annat den syd­afrikanska floran, Carl Peter Thunberg, som i mars 1779 återvänt hem efter sina långa resor. Retzius hade tydligen vetskap om att Thunberg hade tidigare icke beskrivna Aspalathusarter och trodde sig uppenbarligen kunna få tillgång till dessa. Dock finns varken i det här aktuella eller i senare häften någon enda Aspalathusart beskriven vilket bara tycks kunna förklaras av att Thunberg, som själv senare gjorde initialbeskivning av ett femtontal, av någon anledning inte ställde det förväntade materialet till Retzius förfogande. Ty att denne, oavsett tillgång till Swartz eller ej, skulle tackat nej till en dylik botanisk hårdvaluta kan betraktas som uteslutet. En helt annan sak är att det troligen likväl inte skulle lett till den önskade beskrivningen av Aspalathussläktet eftersom detta fordrat tillgång till en tecknare av Swartz’ kaliber med en förståelse för och insikt i botaniska teknikaliteter och någon sådan tydligen, vilket stämmer med Retzius’ hänvisning till Swartz’ uppbrott från Lund, inte fanns att tillgå därstädes.

En monografi över Aspalathussläktet skulle otvivelaktigt gett en ur förläggarsynpunkt mera konventionell utformning men också inneburit en radikal förändring i förhållande till det första häftet. Om Retzius’ antydda upplägg med avbildning av var och en av det fyrtiotal arter det rört sig om hade realiserats så hade detta inneburit en hel bok givet helsidesillustrationer om en eller två arter. Han andas också en uppenbar besvikelse när han i förordet konstaterar att häftet genom den uteblivna beskrivningen av Aspalathus fått betydligt mindre tyngd (mole minor) än avsett.

38

Varför han ger uttryck för detta föga säljande tillkortakommande framgår inte men tyder på att han inte helt gett upp tanken på ett annat och stilfullare upplägg som han ville ställa i utsikt för läsaren. Detta verkar dock varit något av en from förhoppning då det är svårt att tänka sig att Crusius skulle varit beredd att under utgivnings­ cykeln göra en i grunden så omfattande förändring av inriktning och antalet illustrerade arter.

I resterande häften ges inga ytterligare konceptuella hänvisningar och utformningen ansluter till de två första. Signifikant är att förorden i gemen är ganska löst kopplade till de aktuella artbeskrivningarna. De tar i stället upp principiellt viktiga botaniska frågeställningar kring art- och släktbegreppen, propagerar som tidigare nämnts för Linnés sexualsystem och hyllar botanister som ger sig ut på farofyllda exotiska expedi­tioner.

Bland dessa intar König, som avled 1785, en mycket uppskattad särställning något som är lätt att förstå då Observationes upphör när ”den art­ bestämbara delen” av materialet från König tar slut. Sändningarna från denne hade alltså under loppets gång blivit en nödvändig förutsättning för fortsatt utgivning.

Det sista häftet levereras med en generaltitel till hela verket jämte ett porträtt av Retzius, för övrigt utfört av den tidigare nämnde danske botanikern Peder Christian Abildgaards broder, konstnären Nicolai. Infogandet av ett helsides porträtt av sig själv är ganska unikt och får nog anses något förmätet men vittnar om den betydelse Retzius tillmätte sitt verk och den belåtenhet han kände med det.

Det är svårt att förstå varför Crusius valt eller valt att acceptera det aktuella upplägget som gick stick i stäv mot tidens sed och affärsmässiga synpunkter. De dåtida botaniska praktverken hade som regel ett i förväg noga preciserat och med hänsyn till den normalt successiva utgivningen repeterbart koncept något som bl.a. möjliggjorde för förläggaren att värva subskribenter redan före utgivningens början. Härigenom kunde han bättre bedöma bärigheten i projektet, uppnå en delfinansiering genom eventuella depositioner och med hjälp av den utlovade regulariteten sätta press på författaren och övriga involverade så att de levererade i tid, något som var ett ständigt återkommande problem för projekt av det här slaget. Om vi förflyttar oss geografiskt västerut

finner vi eftersom tillvägagångssättet var av brittiskt ursprung (”aus dem praktischen England auch an uns Pränumerationswesen”40) flera goda typexempel. Ett mycket känt är Curtis’ Flora Londinensis som utkom i sjuttiotvå häften mellan 1775 och 1798. Det omfattade arter som växte inom tio miles från London, varje häfte innehöll sex planscher med åtföljande text och betingade ett pris om ”2s. 6d. for plain and 5s. for coloured”.

Ett tyskt exempel är Kerners Beschreibung und Abbildung der Bäume und Gesträuche Welche in dem Herzogtum Wirtenberg wild wachsen som utkom i nio häften hos Cotta i Stuttgart mellan 1783 och 1792. De av Crusius själv utgivna Beschreibung der Gräser och Hoffmanns Historia salicum följer i huvudsak samma schema med ett initialt angivet upplägg även om antalet beskrivna arter per häfte inte var helt uniformt och varje plansch ofta innehöll två eller tre arter.

Allgemeine Deutsche Bibliothek som utgavs av den tongivande berlinförläggaren Friedrich Nicolai – jämför med stockholmsförläggaren Lars Salvius Lärda Tidningar hos oss – innehöll recensioner av samtliga häften av Observationes.42 De tre första gjordes av läkaren och botanisten du Roi, uppenbarligen en fackman på området som gav ut några egna botaniska verk, medan de tre sista efter dennes död 1785 skrevs av en anonym men också denne en av kommentarerna att döma professionell botaniker. Du Roi inleder recensionen av det första häftet med att konstatera att det hedrar Crusius att han förlagt denna utländska produkt dock utan att närmare gå in på varför eller beröra den intressanta frågan om verkets totala karaktär. I stället ägnar han sig åt en vetenskaplig botanisk genomgång dels av artinnehållet dels av beskrivningssättet som han särskilt uppskattar för det konsekventa bruket av en fastlagd terminologi. Det kan alltså inte råda någon tvekan om att Observationes ur hans synpunkt var en bok skriven av en fackman för fackmän. Man kan notera att samtliga recensioner saknar uppgifter om pris men med något undantag anger omfattningen i antalet ark, dvs. basen i förläggarnas bytesekonomi. Symptomatiskt härvidlag är att recensenten beträffande häfte tre ondgör sig över att arken N, O, P och Q i hans exemplar är något mindre än övriga och tryckta på sämre papper. Här vidarebefordrar han nog ett klagomål på dålig bytesvaluta från Nicolai i Berlin.

Observationes blev i övrigt endast föremål för enstaka anmälningar och/eller recensioner.

Märkligt härvidlag är att endast häfte nummer två anmäldes i den hos Crusius(!) 1776–84 utkommande Allgemeines Verzeichniss neuer Bücher. Denne nådde uppenbarligen inte sina framgångar på grund av ett i alla avseenden väl utvecklat sinne för marknadsföring.

Fastän beskrivningarna är mycket pregnanta lever de dock ingalunda upp till de krav som Retzius store idol Linné skulle ställt. Främst slås man av en bristande konformitet både av­seende omfattning och struktur. När det inte rör sig om helt nya arter är de generellt utformade som kommentarer eller tillägg till redan gjorda beskrivningar och det är sedan upp till läsaren att själv gå till källan som i de flesta fall är Linnés Species Plantarum (andra upplagan dock utan angivande härav). Men den som ville veta mer om den ovannämnda Schoenusarten än att den växte på Djurgården fick söka sig till KVA:s handlingar och om intresset gällde Gentiana detonsa var man tvungen skaffa fram rätt volym från KVA:s danska motsvarighet. Även i dag skulle detta förorsakat en del omak men vid den aktuella tidpunkten kunde det nog här och var på kontinenten utgöra ett hart när oöverstigligt hinder.

Strukturellt är bristen på varje form av register över de cirka 650 beskrivna arterna, jämte ett antal synonymer, ett påtagligt problem vilket också rättmätigt föranledde syrliga kommentarer i den sista recensionen i Allgemeine Deutsche Bibliothek.

Olikheten härvidlag i förhållande till husguden Linné, vars verk alltid är försedda med en mängd av ”index” som gör dom mycket lättillgängliga, kunde knappast varit större.

Illustrationerna är av mycket hög konstnärlig klass. Nissen43 håller före att det rör sig om något av det allra bästa som gravören Capieux åstadkommit. Teckningarna skall enligt standardbibliografierna, Nissen44 respektive Stafleu & Cowan45 varit utförda av Retzius själv. Detta är dock mindre troligt dels på grund av att Retzius genom den tidigare omtalade Swartz skaffade sig tillgång till rithjälp dels med hänsyn till att Retzius i brev till uppsalakollegan Afzelius46 skriver ”Hade jag … exemplar av Hippurus Spiralis skulle jag låta avrita det och lägga till dem jag har färdiga för Fasciculus secundus …” . Det före­faller alltså klart att Retzius använt sig av tecknare i Lund

39

och att denne/dessa47 troligen också presterat förlagor till handkoloreringen. Det är väl heller inte något alltför djärvt antagande att Capieux stått till tjänst med lite konstnärligt tillrättaläggande för uppnående av det utomordentliga slutresultatet. Handkoloreringen, som endast utfördes i ett fåtal exemplar, är åtminstone i de tre jag sett av mycket hög kvalitet.

Om det således bara finns gott att säga om illu­strationerna utifrån estetiska aspekter är de svårförståeliga ur kostnads- och utformningssynpunkt. Verket inne­håller cirka 650 artbeskriv­ ningar och 19 planscher var och en illustrerande endast en art, dvs. knappt tre procent av det totala antalet. Priset för kolorerade exemplar utgjorde 8 2/3 och för okolorerade 5 thaler. Man kan sätta detta i relation till priset för Retzius’ egen Florae48 som var 1 1/16 thaler när den utkom hos Crusius 1795. Den innehöll över två tusen artbeskrivningar vilket ger en god fingervisning om vilken enorm tilläggskostnad botanisten fick betala för de illustrationer som han säkerligen från professionell synpunkt både kunde ha och mista. Även för praktverksköparen verkar priset påtagligt högt. Om han i stället valde att förvärva Schrebers Gräser fick han betala 11 1/3 thaler för 40 kolorerade planscher av motsvarande slag och begåvades då kanske också med ett ur sin synvinkel attraktivare verk.

Utformningen av planscherna ger likaledes upphov till en hel del frågetecken. Observationes och andra botaniska praktverk som gavs ut under senare delen av sjuttonhundratalet anslöt regelmässigt till det linneanska systemet. Beträffande illustrationer innebar detta att de delar av växten som inte var helt synliga i ”helfigur” men nödvändiga för artbestämning enligt sexualsystemet typ ståndare och pistiller visades separat i små delikata teckningar. Av de 19 planscherna i Observationes saknar fjorton helt detaljer, bl.a. för två gräsarter där de torde vara helt oumbärliga för en artbestämning och i ett fall finns det inte ens en texthänvisning till bilden. I de fem fall där detaljer förekommer är de inte utvalda och presenterade enligt något enhälligt mönster och i två förekommer inte ens texthänvisningar (!) till dem. Linné som hela sitt liv beklagade bristen på väl illustrerade, svenska botaniska verk skulle nog skakat på huvudet om han sett hur illa möjligheten togs till vara när någon väl fick den.

40

I allmänhet lades det ner ett betydande arbete från författarens sida på att hitta och utförligt instruera illustratörer som var lämpade att utföra botaniska bilder. Ett typexempel är Trews Plantae Selectae som föranledde en omfattande och oerhört ingående korrespondens mellan konstnären, Ehret, i London och Trew i Nürnberg.49 Ett annat mer näraliggande exempel är Rottbölls tidigare nämnda Icones … där merparten av teckningarna utfördes inte av konstnären Nicolai Abildgaard utan av dennes broder ”hästprofessorn” Peder Christian som enligt förordet nämns ”… inte blott för sin kärlek till växter utan för att han med yttersta noggrannhet och i enlighet med konstens alla regler tecknade …”. Vi får också veta ”att han redde ut begreppen kring de allra minsta av fortplantningsorganens delar” så att de stämde med Rottbölls anvisningar och att de resterande två bilderna utförts av ”en habil men vetenskapligt ignorant konstnär” som alltså inte ens är värdig att nämnas vid namn. I valet mellan botaniskt kunnade och intresse å den ena sidan respektive estetik å den andra rådde det alltså ingen tvekan om vad som var viktigast. Det kan inte uteslutas att Retzius i den tidigare omtalade Swartz hade funnit sin motsvarighet till Ehret och Peder Christian Abildgaard men att han, som tidigare nämnts, när denne lämnade Lund saknade möjlighet att finna en lämplig ersättare samtidigt som de besvärliga kommunikationerna mellan Leipzig och Lund omöjliggjorde att använda av Crusius anvisad botanikkunnig konstnär till exempel dennes broder Gottlieb.

Observationes består alltså egentligen av två skilda delar, en vetenskaplig och en annan med botaniska ”praktillustrationer”, något som dock inte förklaras av att Retzius saknade goda förebilder vad gäller synkroniseringen mellan ord och bild. Vi vet nämligen att han redan 1772–73 till universitetsbiblioteket i Lund inköpte Schrebers Gräser respektive Rottbölls Icones som båda är föredömliga exponenter för en utformning härvidlag som var normgivande under lång tid framöver. Vår egen Svensk Botanik är ett senare, bra exempel härpå. Det sagda gäller naturligtvis i ännu högre grad Crusius som i sin egenskap av ledande förläggare av naturvetenskapliga verk varav flera botaniska måste haft en unik insikt i utgivningen härav. Det verkar som om författare och förläggare haft påtagliga svårigheter

Tussilago.

41

att kommunicera och inspirera varandra till att åstadkomma den i alla avseenden fullödiga slutprodukt som de egentligen tack vare tillgången till det exotiska materialet hade grundförutsättningar att kunna prestera.

Slutsatser Något entydigt svar på gåtan varför Crusisus gav ut Observationes har jag som framgått inte kommit fram till. En del av svaret finns i Retzius’ säkerligen energiska och målmedvetna utnyttjande av å ena sidan sitt nätverk och icke obetydliga personliga renommé och å den andra sitt kundförhållande till Crusius för att nå det utgivningsmål som han inriktat sig på. Vad som varit dennes drivkrafter till utgivningen som förmodligen resulterat i en icke oväsentlig förlust är delvis höljt i dunkel. Men att det exotiska materialet och förhållandet att Retzius var en ”värderad kund” tvivelsutan spelat en betydande roll torde vara helt klart. Det finns heller ingen fullgod förklaring till varför Crusius inte sökt styra utgivningen mot en mera tidstypisk och därigenom betydligt bättre kundanpassad utformning och uppläggning.

Någon korrespondens från Crusisus rörande Observationes har inte gått att finna. Med svensk anknytning har jag bara funnit ett enda crusiusbrev nämligen ett till Linné50 som lustigt nog visar sig vara inte till denne utan till Linné den yngre vars Plantarum rariorum… 51 Crusius förlagt.

I Retzius’ ganska omfattande bevarade korrespondens omnäms Observationes endast i konstaterande termer som ”bifogar häfte nr 2”, ”häfte 3 utkommer i höst” etc. utom i två brev till Afzelius52 där Retzius till synes omotiverat anger ”folio”-formatet. Detta är säkerligen ett uttryck för den stolthet han kände för den exklusiva ut-

formningen, som var ganska unik för ett verk av en svensk botaniker, men också för att han verkligen gillade ”fina” böcker i vackra band. Några av de få spontana positiva känsloyttringar som breven ger uttryck för gäller nämligen symptomatiskt nog illustrerade praktverk exempelvis i ett till Thunberg53 där Mascagnis arbete om lymfkärlen i ”atlasformat” och med ”superbt skurna koppartavlor” omnäms. Den tidigare omtalade beställningen hos Crusius 1789 omfattade till yttermera visso tre botaniska praktverk 54 till ett pris som torde motsvarat inköpskostnaden för inemot ett tusental ”vanliga” böcker! Han titulerades också bland mycket annat ”typographiae inspector”55 vilket torde ha inneburit kontroll över universitetets inköp av tryckalster och inbindningar, de senare ofta i form av praktband.56 Det är lätt att föreställa sig att lärdomsgiganten Retzius som ”tog sig en viss myndighet i umgänget, hvilken gjorde att man gemenligen fann honom något trubbig, dryg och frånstötande”57 och desslikes var ”ytterst självmedveten och högdragen”58 i Observationes ville skapa ett eget ”monumentum aere perennius” genom en kombination av botanisk lärdom och den bokprakt som synes vara en av de få saker han älskat. Han tycks ha haft få andra idoler än den store mästaren Linné och dom som lika Thunberg och König gav sig ut på farofyllda färder till exotiska länder på jakt efter botaniska fynd. Det är därför lite av en ödets ironi när Gunnar Ericsson i Botanikens historia om vinjetten till generaltiteln med en man på piedestal ser ”… ryktets gudinna, Fama, peka på en bild av bokens författare som föredöme för den unge botaniske adepten”59 när det i själva verket är König en av de få personer Retzius var villig att sätta på en piedestal som avbildats. 60 Men har man ett stadgat rykte som ytterst självmedveten så har man!

N oter 1. Gunnar Eriksson, Botanikens historia i Sverige intill år 1800, Stockholm 1969, s. 278.

2. Icones plantarum incognitarum quas in India occidentali detexit atque delineavit [Bilder av okända växter som jag upptäckte och avbildade i Amerika], Erlangen 1794.

3. Linné, Skånska Resa, Stockholm 1751, s. 84.

4. Ibidem, s. 92.

5. Brev till Thunberg 731019 Uppsala universitetsbibliotek.

6. Brev till Thunberg 881010 Uppsala universitetsbibliotek.

7. Dansk naturforskare bl.a. redaktör för Flora Danica 1775–82.

42

8. Gertz, Kungl. Fysiografiska sällskapet i Lund 1771–1940, Lund 1940.

9. Friis Rottböll (framstående dansk botaniker), Descriptiones et iconum rariores et pro maxima parte novas plantas illustrantium, Köpenhamn 1773.

10. Fasciculus observationum botanicarum, Lund.

11. Salvius, Stockholm 1769.

12. Primae lineae pharmaciae…, .

13. Anfangsgründe der Apothekerkunst, Lemgo.

14. 1777 s. 504.

15. KVA:s handlingar, 1769, s. 244–254.

16. Nomenclator botanicus …, Junius, Leipzig 1772.

17. Schwedische Ak. d. Wiss. Abh. 31 (1772), s. 244–254.

18. Neue Critische Nachrichten, i vilken Weigel var medarbetare, 1774, s. 142ff.

19. Se not 9 ovan.

20. Descriptiones Plantarum rariorum…, Möller, Köpenhamn 1772.

21. Svenska Linnésällskapets Årsskrift, årgång 2000–2001, s. 33.

22. Ibidem, s. 29ff.

23. Bretschneider, History of European botanical discoveries in China, St Petersburg 1898, s. 111.

24. Brev från Retzius till Bladh 30 nov 1780 handlar om en av den förre upprättad katalog över minst 100 från Bladh erhållna arter vilken hade föregåtts av en tidigare sådan av samma omfattning (Uppsala universitetsbibliotek).

25. König, som bl.a. studerat för Linné 1757–59, blev från sin indiska stationeringsort en av sjuttonhundratalets största växtkollektörer (Christensen, Den danske botaniks historie, Köpenhamn 1924–26).

26. Försök till en flora oeconomica sveciae, Lund, 1806.

27. Industriidkare och mecenat. Brev från Retzius 21 april 1785 (Uppsala universitetsbibliotek).

28. Ward, Book produktion, fiction, and the German reading public 1740–1800, Oxford 1974, s. 92.

29. Raabe, Bücherlust und Lesefreuden Stuttgart 1984, s. 74.

30. En av de första monografierna om gräs, 1766–79.

31. Pionjärverk för beskrivning av videarterna inom släktet Salix, 1785–87.

32. Fundamentum historiae naturalis muscorum frondosorum, det första genonmgripande verket om mossorna och deras systematik, 1782.

33. Numera = Serissa foetida, ett vackert träd med det poetiska namnet tree of a thousand stars.

34. Brev till Thunberg 21 nov 1776, Uppsala universitetsbibliotek.

35. I Björck & Börjessons linnékatalog 1907 fanns ett kolorerat ex omfattande häftena I–IV. 36. Descriptionibus Monandrarum (beskrivning av några arter hörande till Linnés klass monandria) i häfte nr 2 resp. Descriptiones Epipendrorum in India orientali factae (beskrivning av indiska arter av släktet Epipendrum) i häfte nr 6.

37. Edition XIV av Systema Vegetabilium redigerad av Murray, Göttingen 1784 resp. Linné den yngre, Supplementum plantarum, Braunschweig 1781.

38. Gertz (se not 8 ovan), s. 333 och 391. Johan Swartz var för övrigt kusin till forskningsresanden och sedermera botanikprofessorn i Stockholm, Olof Swartz.

39. Botaniska museet, Lund.

40. Goldfriedrich, Geschichte des Deutschen Buchhandels, Leipzig 1909, band III, s. 127.

41. Henrey, British botantical and horticultural literature before 1800, del II, London 1975, s. 65ff.

42. Häfte 1, 1780 s. 541, häfte 2, 83 s. 453, häfte 3, 85 s. 455, häfte 4, 88 s. 155, häfte 5, 91 s. 206 och häfte 6, 92 s. 51.

43. Claus Nissen, Die Botanische Buchillustration, Stuttgart 1966, s. 199.

44. Ibidem, nr 1622 .

45. Stafleu and Cowan, Taxonomic literature, Utrecht 1976, nr 9086.

46. Brev 27 jan 1780, Uppsala Universitetsbibliotek.

47. Gertz (se not 8 ovan) s. 391 anger med hänvisning till förordet till häfte två att Swartz utfört teckningarna härtill något som dock snarast emotsägs av Retzius’ framställning.

48. Florae Scandinaviae prodromus… andra upplagan.

49. Nickelsen, Draughtsmen, Botanists and Nature, Springer 2006.

50. The Linnean Correspondence L 5254.

51. Plantarum rariorum horti upsaliensis fasc. Leipzig 1767.

52. Brev till Afzelius 27 jan 1780 och 1 febr 1781, Uppsala universitetsbibliotek.

53. Brev till Thunberg 28 juni 1789, Uppsala universitetsbibliotek.

54. Svenska Linnesällskapets årsskrift, årgång 2000–2001, s.

29ff.

55. Karlson, Bokband och bokbindare i Lund, Lund 1939, not s.

68.

56. Idem s. 186–87 visar t.ex. ett band till Hallers Historia Stirpium … Helvetiae, som kostat 7 daler silvermynt vilket kan jämföras med under dalern för ett mera ”normalt” utförande.

57. Biographiskt Lexicon, Wahlström, Uppsala 1846.

58. Svenskt biografiskt lexikon.

59. Ericsson, Botanikens historia i Sverige intill år 1800, s. 279.

60. Allgemeine Deutsche Bibliothek, 1792, s. 51.

43

david j. shaw

Pastor Joseph Mendhams bibliotek

P

astor Joseph Mendham (1769–1856) beskrivs i Oxford Dictionary of National Biography som ”Church of England clergyman and religious controversialist”.1 Mendham var också en betydande boksamlare, särskilt till stöd för sitt glödande motstånd mot den romersk-katolska kyrkan och dess återuppvaknande i England under 1800-talets första hälft. Engelska kyrkan är Englands (men inte Storbritanniens) ”etablerade” eller nationella protestantiska kyrka, och det är kanske passande att Mendhams bibliotek kommit att deponeras i dess främsta kyrka, den ärkebiskopliga Cathedral of Christ Church, Canter­bury. Samlingen kom i själva verket till Canterbury på ganska komplicerade vägar.

Mendham bodde i Midlands där han innehaft tjänsten som pastor i staden Sutton Coldfield.

Efter hans död 1856 övergick hans bibliotek på över 5 000 volymer till hans son och sedan till hans brorson, John Mendham, vars änka 1869 testamenterade ett urval ur biblioteket till Law Society of London.2 Sedan 1980-talet har samlingen varit utlånad till Canterburykatedralens bibliotek. En modern tryckt katalog publicerades 1994, med inledande essäer om Mendham och olika aspekter av hans bibliotek.3 Katalogen kan också konsulteras elektroniskt, tillsammans med förteckningar över övriga samlingar i Canterburykatedralen, i University of Kents bibliotekskatalog. 4 Förteckningen över MendhamBokägarmärke tillhörigt en abbot i det premonstratensiska klostret Rot an der Rot, i Alphonsus Liguori. Theologia moralis.

Bologna, 1762. (Mendham A71)

samlingen kommer snart att fogas till Heritage of the Printed Book-databasen vid Consortium for European Research Libraries (CERL).5 Karaktären av Joseph Mendhams intellektuella intressen framgår av listan över hans publikationer i Appendixet nedan. Till en del representerar dessa en anglikansk prästs normala skriftställarskap, i form av förklarande traktater och en och annan predikan. I katalogen över hans bibliotek finns också exempel på hans konventionella protestantiska lektyr, till exempel inbundna utgåvor av The Protestant Guardian, conducted by clergymen of the Church of England (Preston, 1828; Mendham Catalogue P274) eller den årliga rapporten från Loughborough and Ashby Protestant Tract Society (1843), i vars bibliotekskatalog man finner böcker donerade av Mendham (Mendham Catalogue L191). Han hade också utgåvor av verk av de vanliga teologerna i 1700-talets Engelska kyrka, som biskop Edward Stillingfleet (Mendham Catalogue S300–S325) och Lancelot Andrewes (Mendham Catalogue A96–A100), och en samling tidiga ut­gåvor av Engelska kyrkans Articles och Book of Common Prayer samt liknande historiska anglikanska dokument (Mendham Cata­logue C202– C257). Professor Ditchfield antyder att Mendhams studier av dessa författare bidrog till att stärka hans engagemang för en etablerad kyrka liksom hans övertygelse att anglikanismen, så som han förstod den, vid början av 1800-talet var fast protestantisk i sin anda, utan någon skuld till den katolska tradition som den samtida Oxfordrörelsen vördade.6 Hans bibliotek rymmer också en betydande samling av ledande kontinentala

45

reformatorer som Luther, Melanchton, Calvin och Zwingli, i både tidiga och moderna utgåvor.

Så tidigt som 1811 hade Joseph Mendham emellertid börjat visa de första tecknen på ett av sina stora antikatolska intressen, den romerska kyrkans så kallade ”litteraturpolitik”, varmed han syftade på bruket av Index librorum prohibitorum för att styra katolikers läsning och leda dem bort från irrläror. Mellan 1811 och 1848 publicerade han nio verk i detta ämne, däribland omtryck av en del av de tidiga Indexen och tre successivt utökade utgåvor av ett av hans främsta lärdomsverk, The literary policy of the Church of Rome exhibited, in an account of her damnatory catalogues or indexes. Hans övriga antikatolska intressen gällde framför allt den romerska andlighetens penninginsamlingsaktiviteter, i form av Taxae sacrae penitentiariae apostolicae och The venal indulgences and pardons of the Church of Rome; den nyligen emanciperade romersk-katolska kyrkans ökande aktiviteter i England och särskilt i hans egna trakter; samt historien kring konciliet i Trent, som upptog honom alltmer från och med 1830-talet.

Huvuddelen av hans antikatolska skrifter skrevs efter 1820, när Mendham redan var över femtio år gammal.

Mendham fann det nödvändigt att bygga upp ett eget personligt bibliotek av katolskt källmaterial för att stödja denna omfattande intellektuella och polemiska verksamhet. Han förmådde göra så trots sin relativt ringa ställning inom kyrkohierarkin eftersom han hade en privat inkomst.7 Hans bibliotek innehöll över 80 utgåvor av Index librorum prohibitorum, daterade alltifrån 1546 till 1844. Han hade över 20 utgåvor av Cancellaria Apostolicas Regulae och Taxae. Hans samling av officiella akter, dekret, bullor osv. från konciliet i Trent uppgår till omkring 50 titlar publicerade vid tiden för konciliet, bortsett från alla andra samtida polemiska verk knutna till detta kyrkomöte. Han ägde också över 100 romersk-katolska liturgiska verk (breviarier, ceremoniel, tideböcker, mässböcker, officier, ritualböcker, sakramentalier osv.). Allt som allt omfattar posterna under rubriken ”Roman Catholic Church” i den tryckta katalogen från 1994 ett trettiotal stora foliosidor i två kolumner eller närmare 500 individuella poster (med bortseende från de många posterna under namn på enskilda påvar, helgon och andra katolska författare).

46

Inte alla böcker i samlingen tillhörde Joseph Mendham. En grupp av engelsk proveniens är vilseledande: tjugotre böcker från mitten av 1800-talet med ägarstämpel från biblioteket tillhörande College of Advocates, känt som Doctors’ Commons. Detta var ett kollegium av civilrättsadvokater som praktiserade romersk rätt i Court of Arches, som avskaffades 1860. Alla dessa böcker har dessutom en stämpel från Law Society, som uppenbarligen förvärvade en del av det bibliotek som tillhörde Doctors’ Commons och fogade delar därav till Mendhamsamlingen. Det finns också tretton titlar från biblioteket vid Court of Arches, däribland flera utgåvor från tidigt 1500-tal av Canon Law och Decretals; även dessa kom in i samlingen via Law Society. Det finns också titlar som lades till av Mendhams son Robert Riland Mendham och av hans brorson John Mendham.

Den analys av publikationsdatum för Mendhams böcker som ges i tabellen nedan visar tydligt att Mendham var särskilt intresserad av att förvärva källmaterial i original från 1400- till 1600-talet som belyste kontroverserna kring reformationen och dess följder.

Böcker ägda av Joseph Mendham indelade efter århundrade 1450–1500 1501–1600 1601–1700 1701–1800 1801–1856

77 775 1620 995 1321

Var fick Mendham tag på sina tidiga tryckta böcker, som i många fall var tryckta utanför England?

Vissa förvärvades genom köp från äldre engelska samlingar. Mendham hade kopior av böcker som avyttrades vid British Museums försäljningar av dubbletter 1787, 1804, 1818 och 1831. Han ägde åtta böcker med stämpeln ”British Museum Duplicate” från försäljningen 1831, huvudsakligen bibliografiska verk och lärda utgåvor från 1600- och 1700-talet.

Ett betydande antal av Mendhams böcker kom från det bibliotek som tillhört Frederick North, femte earl av Guilford (1766–1827), tredje och yngste son till lord North, Storbritanniens premiärminister från 1770 till 1782. Efter Norths död bröts biblioteket upp och såldes vid sju auktioner mellan 1828 och 1835. Mendham måste ha köpt

Joseph Mendham,. The Protestant king, with a view of the coronation oath, and of certain papal oaths, a sermon, preached in ...

Sutton Coldfield ... February 27, 1820. Birmingham, 1820. (Mendham M185)

47

Bokägarmärke tillhörigt Collegium Evangelicum, Augsburg, i Johannes Nauclerus, Chronica. Coloniae, 1579. (Mendham N12)

Catalogi libroru[m] reprobatorum, et praelegendorum ex iudicio Academiae Louaniensis. Cum edicto Caesareae Maiestatis euulgati. Louvain, 1550. (Mendham R263)

sina böcker vid dessa auktioner eller senare från bokhandlare. Det finns arton verk med den femte earlens exlibris eller bokstämpel; två från ett bibliotek tillhörigt Francis North, andre baron Guilford (1673–1729); och en vardera med ägartecken av William North, sjätte baron North (1678–1734), Dudley North (antingen tredje baron North, 1581– 1666, eller fjärde baron North, 1602–1677) samt George North (troligen George Augustus North, tredje earl av Guilford, 1757–1802). Vid arbetet med sin publikation från 1842, Acta concilii Tridentini, använde sig Mendham av manuskript i Guilfordsamlingen, vilka han troligen studerade på British Museum, som köpt en stor samling vid försäljningen 1835.8 Mendham ägde åtta böcker som tidigare tillhört bibliomanen Richard Heber (1773–1833), vars kolossala bibliotek på över 150 000 böcker såldes vid hans död 1833. En av dessa böcker, A treatise of Christian renunciation av den engelske jesuitmartyren Henry Garnet (London, 1593; STC 11617.8, Mendham G17) har också ett vapenexlibris till-

hörigt the Hon. Frederick North. Mendhams intresse för bokens ämne är uppenbart, då den också innehöll The declaration of the Fathers of the Councell of Trent på latin och engelska, men det är inte säkert huruvida den övergick från North till Heber via någon av auktionerna av Norths bibliotek eller från Heber till North vid försäljningen av Hebers bibliotek 1833, innan den kom till Mendhams bibliotek.

Det är föga förvånande att många av Mendhams katolska böcker kommit från kontinentala samlingar. Möjligheterna att skaffa katolsk liturgisk, administrativ och uppbygglig litteratur enbart från engelska 1600- och 1700-talskällor måste ha varit få. Många av dessa kontinentala böcker letade sig in i Londons auktionsrum som ett resultat av skingrandet av religiösa och aristokratiska bibliotek efter franska revolutionen.

Liksom var fallet med de titlar från engelska samlingar som nämndes ovan, köpte Mendham böcker som tidigare ingått i äldre samlares bibliotek, vilka utnyttjat de skingringar som direkt

48

Ägarnamnteckning av Christoph Carl Neumann, en dansk adelsman, i Martin Luther, Tomus primus Omnium operum.

Jena, 1600. (Mendham L215)

Die catalogen oft inuentarisen vanden quaden verboden boucken: ende van andere goede, diemen den ionge[n] scholieren leeren mach, na aduys der Uniuersiteyt van Loeuen. Met een edict oft mandement der Keyserlijcker Maiesteyt. Leuven, 1550. (Mendham R262)

eller indirekt åstadkommits genom den franska revolutionen och sekulariseringen av kontinentala kloster. Som ett exempel på förvärv från aristokratiska bibliotek på kontinenten ägde Mendham tre böcker inbundna med De Thou-släktens vapen, av vilka två troligen tillhört Jacques-Auguste de Thou (1553–1617), katolsk motståndare till konciliet i Trent och den franske kungen Henri IV:s bibliotekarie; en av dessa böcker är ett exemplar av Actes du Concile de Trente, en l’an M. D. LXII & lxiij. Pris sur les originaux, 1607 (Mendham R205).

Mendham ägde över femtio verk med ägarinskription av Jean-François van de Velde (1743–1823), som i proveniensregistret för inkunabelkatalogen i Bodleian Library identifieras som professor i teologi och bibliotekarie vid Leuvens universitet.9 Van de Veldes bibliotek, som såldes 1833, hade många titlar härrörande från kloster i Nederländerna, till exempel The cathecism for the curats, compos’d by the decree of the Council of Trent, and publish’d by command of Pope Pius the Fifth … translated into English (tryckt i London av

Henry Hills, för honom själv och Matthew Turner, 1687; Mendham R213), som hade tillhört det engelska colleget i Brügge (”Bibl. Maj. Coll. S.S. Angl. Bruges”), eller från kloster längre bort, till exempel ett italienskt antilutherskt verk från omkring 1520 med ett exlibris tillhörande det dominikanska klostret i Bolzano (Bozen); ”Bibliotheca Fratrum Ordinis Praedicatorum Conventus Bulsanensis” (Mendham M140). En del av dessa böcker i van de Veldes ägo hade tidigare tillhört andra privata samlare på kontinenten; så fanns det till exempel nio titlar från ett bibliotek tillhörigt kapten J.-G. Michiels (ca 1775), som också förekommer i proveniensregistret för inkunabelkatalogen i Bodleian Library.10 En annan betydande kontinental samlare vars böcker övergick till både Bodleian Library och Mendhams samling (och många andra brittiska samlingar) var Georg Franz Burkhard Kloß (1787–1854), läkare och frimurare i Frankfurt am Main. En del av Kloß’ bibliotek såldes i London 1835.11 Mendham ägde elva av hans böcker, där­

49

ibland fyra av de 77 inkunablerna i Mendhamsamlingen.

En särskilt intressant sida av provenienserna för Mendhams böcker utgörs av titlarna från kontinentala institutionsbibliotek, särskilt från kloster. Jesuiterna är särskilt välrepresenterade med sammanlagt omkring fyrtio titlar. Det finns böcker från biblioteken vid tolv jesuitskolor, i följande städer: Antwerpen, Augsburg, Baeza (Andalusien), Bryssel, Caen, Ingolstadt, Leuven, Mons, Paris, Siena, Tournai och Utrecht. Därtill finns böcker från jesuitkloster i Gent, Halle, Luxem­burg, Mechelen och Traunkirch. Antalet franciskanerkloster är mindre: Dillingen, Dorsten, Limburg, Leuven (S:t Antonius-skolan), München (S:ta Anna-klostret) och Sens. Det finns böcker från benediktinerkloster i Afflighem, Lamb­­spring och från den engelska benediktinska församlingen i S:t Edmund. Augustinerna representeras av Antwerpen, Bordeaux, Bornheim och Lauingen.

I samlingen finns böcker från de premonstratensiska klostren Rot an der Rot och Steingaden.

Steingadenvolymen är ett exemplar av Joannes de Burgo, Pupilla oculi ([Strassburg] 1516; kolofon: ”sumptib[us] Joannis Knoblouchi & Pauli Gœetz bibliopola[rum] Argen. p[rae]lo Joannis Schotti, 1517”. 4°. Mendham, B481), med inskriptionen ”In vsum Fratrum Staingadensium”, daterad 1649; boken övergick sedan till Kungliga biblioteket i München, från vilket det mönstrades ut som en dubblett: ”Duplum Bibliothecae regiae Monac.”12 Mendham hade fem böcker från biblioteket i klostret Roth eller dess kanik. Detta premonstratensiska kejserliga kloster av S:ta Maria och S:ta Verena i Rot an der Rot i övre Schwaben sekulariserades 1803.13 Mendham F143 bär inskriptionen ”Monasterij Roth B. V. Mariae assumpto, et S. V. Vereno” (1727). Flera av dessa volymer har blindstämplade svinläderband typiska för tidigmoderna tyska kyrkoböcker, med ett vapenexlibris som anger abboten vid tillfället, av formen H.A.Z.R (H. Abt Zu Roth, identifierad som abbot Hermann Vogler, verksam 1711–1744),14 B.A.Z.R eller M.A.Z.R.

50

En annan titel från samlingarna i det som nu är Bayerische Staatsbibliothek är kardinal William Allens De sacramentis in genere … De sacramento Eucharistiae … De sacrificio Eucharistiae (Antverpiae apud Iohannem Foulerum 1576; kolofon: ”Duaci, excudebat Ludovicus de Winde”. 4°. Mendham A55), som har ett vapenexlibris med lydelsen ”Ex electorali bibliotheca sereniss. utriusq; Bavariae Ducum”. Detta var förmodligen ännu en dubblett från Kungliga biblioteket i München.

En sista kategori är europeiska universitet (även om det också finns böcker från engelska universitetscollege, till exempel Christ Church, Exeter, Magdalen, University och Wadam College i Oxford, liksom några college i Cambridge). Det finns böcker från ett antal tyska universitet: Freiburg, Göttingen, Helmstedt, Ingolstadt, Landshut och Würzburg. Det är inte klart om dessa utgör dubbletter, stölder eller resultat av krig och andra oroligheter. En intressant titel med stämpel från universitetsbiblioteket i Leuven (Mendham S91), som passerat genom kapten Michiels bibliotek (och troligen också Jean-François van de Veldes bibliotek), är en tysk universitets­avhandling av Albertus Spiec i Nürnberg, om biblioteksinventariernas historia: Christian Gottlieb Schwarz (praes.), Exercitatio de varia supellectile rei libraria veterum, Altorffi, typis. Iod. Guil. Kohlesii, [1725].

Bland övriga akademiska bibliotek som är representerade finns Collegium Evangelicum, Augsburg, Collegium Germanicum et Hungaricum i Rom, och Bibliothèque de la Sorbonne, Paris.

Mendhamsamlingen är en viktig del av de tidigt tryckta böckerna i Canterburykatedralens bibliotek, då dess katolska material utgör ett betydelsefullt komplement till den huvudsak­ ligen anglikanska vinklingen i domprostens och domkapitlets egna samlingar. Man frågar sig vad Joseph Mendham skulle ha tyckt om ironin att bli ihågkommen för sin rika samling av romerskkatolskt källmaterial som ytterligare stärkt en anglikansk katedral, snarare än för sina egna, verkningslösa publikationer mot katolicismens emancipation. Översättning från engelskan Jim Jakobsson

noter 1. G. M. Ditchfield, ”Mendham, Joseph (1769–1856)”, Oxford Dictionary of National Biography, Oxford University Press, Sept 2004; online edn, Oct 2006. Se också de introducerande essäerna i Catalogue of the Law Society’s Mendham Collection: G. M. Ditchfield, ”Joseph Mendham: collector and controversialist”, 15–74; J. Eales, ”The Mendham Collection: the contents and their historical context”, 75–128 (fullständiga uppgifter i not 3).

2. ”Mrs Mendham, änka efter pastor John Mendham, ställde mycket vänligt och generöst detta Bibliotek till förfogande för Mr Charles Hastings Collette, vid Lincoln’s Inn Fields, varefter urvalet av verk i följande Katalog gjordes av denne gentleman och, med Mrs Mendhams tillåtelse, av honom överlämnades till Incorporated Law Society of the United Kingdom” (Catalogue of the Law Society’s Mendham Collection: being a selection of books and pamphlets from the library of the late Rev. Joseph Mendham, subsequently the property of the late Rev. John Mendham. London: Printed for the Incorporated Law Society of the United Kingdom,

by Spottiswoode & Co., 1871, s. [3]. Katalogen sammanställdes av John Nicholson, assisterande bibliotekarie vid Lincoln’s Inn. 3. Catalogue of the Law Society’s Mendham Collection, lent to the University of Kent at Canterbury and housed in Canterbury Cathedral Library. Slutförd och redigerad av Sheila Hingley och David Shaw, utifrån katalogen av Helen Carron och andra. The Law Society, London, 1994, cliv, 500 s.

4. http://library.kent.ac.uk/library/. Listor över provenienser för både Mendhamsamlingen och katedralsbibliotekets huvud-

samlingar före 1801 återfinns på CERL:s webbsajt, http://www. cerl.org/web/en/resources/provenance/canterbury_cathedral.

5. http://www.cerl.org/.

6. Privat meddelande, 7 augusti 2008.

7. Ditchfield, ”Joseph Mendham: collector and controversialist”, xxiii–xxiv.

8. För information om Guilfordsamlingarna i British Library, se Guilfordprojektets webbsidor, http://www.bl.uk/collections/ guilford.html.

9. A Catalogue of books printed in the fifteenth century now in the Bodleian Library, av Alan Coates, Kristian Jensen, Cristina Dondi, Bettina Wagner och Helen Dixon. Oxford University Press, 2005, proveniensregistret, s. 2927. Bodleiankatalogen listar tio inkunabler från van de Veldes bibliotek.

10. Bodleianbibliotekets proveniensregister över inkunabler, s.

2893, listar fyra inkunabler från Michiels samling.

11. Catalogue of the Library of Dr Kloss, of Franckfort a M., Professor (London: Sotheby & Son, 1835). Bodleianbibliotekets inkunabelkatalog, s. 2883.

12. Bodleianbibliotekets proveniensregister över inkunabler (s.

2896) noterar en försäljning av dubbletter från München i London 1841.

13. Se referenser i Bodleianbibliotekets proveniensregister över inkunabler, s. 2911.

14. Bodleianbibliotekets proveniensregister över inkunabler, s.

2929.

APPEN D IX Kronologisk lista över skrifter av Joseph Mendham Denna lista har sammanställts utifrån de exemplar av Mendhams publikationer som finns i hans bibliotek, kompletterat med uppgifter från databasen COPAC (brittiska akademiska och forskningsbibliotek).

Mendham, Joseph. An exposition of the Lord’s Prayer: In which are comprehended an account of the origin of the prayer; an explanation of its several petitions; and a demonstration that, according to its natural interpretation, it contains a complete summary of Christian doctrine. With notes critical and illustrative. London: printed for F. and C. Rivington by Bye and Law, 1803. xxxv, [1], 201, [7] s.; 8:o.

Mendham, Joseph. An index of prohibited books: by command of the present Pope Gregory XVI in 1835 being the latest specimen of the Literary policy of the Church of Rome. [London]: Duncan and Malcolm, 1811.

Mendham, Joseph. The character, particularly as religion is concerned, of … George the third, a sermon. Birmingham: 1820. 21 cm.

Mendham, Joseph. The Protestant king, with a view of the coronation oath and of certain papal oaths, a sermon, preached in … Sutton Coldfield … February 27, 1820. Birmingham: printed by Thomas Knott, jun., and sold by Beilby and Knotts, 1820. 16 s. Av Joseph Mendham.

Mendham, Joseph. Clavis apostolica, or, A key to the Apostolic writings: being an attempt to explain the scheme of the Gospel and the principal words and phrases used by the Apostles in describing it. London: Hatchard & Sons, 1821. vii, 120 s.; 19 cm. Svarsskrift till J. Taylors A key to the Apostolic writings.

Mendham, Joseph. The love of God to man: as universal, and embracing the wicked; as particular, and restricted to the righteous. A sermon, preached at. Sutton Coldfield. Birmingham: published and sold by Beilby and Knotts, 1821.

15, [1] s. 20 cm.

[Mendham, Joseph]. The Episcopal oath of allegiance to the Pope, in the Church of Rome: containing the oath both in its original and in its

51

latest form; the latter translated into English: with some remarks in particular upon what is called the persecuting clause. By Catholicus. London: Birmingham: F.C. & J. Rivington; Hatchard and Son; and Beilby and Knotts, [1822]. 38 s.

Skriven av Joseph Mendham under pseudonymen ”Catholicus”. Datum enligt katalog i British Library.

[Mendham, Joseph]. Taxatio papalis, being an account of the tax-books of the United Church and Court of modern Rome, or, of the taxæ cancellariæ apostolicæ, and taxæ sacræ pœnitentiariæ apostolicæ. By Emancipatus. London: C. and J. Rivington, 1825. 63 s. 21 cm. Skriven av Joseph Mendham under pseudonymen ”Emancipatus”.

Mendham, Joseph. An account of the indexes both prohibitory and expurgatory, of the Church of Rome. London: Hatchard, 1826. xii, 187 s. 24 cm.

[Mendham, Joseph.] An account of the discussion on infallibility, which took place … on … Sep. 30, and … Oct. 1, 1830, by … N. Armstrong & J. E. Gordon … on the Protestant side, and by …

Dr. Waterhouse … and Mr. Falvey on the Roman Catholic … by a Plain Man. Birmingham: C. Hammond, printer, 1830. 33 s. Skriven av Joseph Mendham under pseudonymen ”Plain Man”. Mendhams exemplar med handskrivna rättelser och anteckningar.

Mendham, Joseph. A letter, addressed to the editor of the Birmingham Journal, but not inserted.

Birmingham: printed and sold by Joseph Butterworth, 1830. 12 s.

Mendham, Joseph. The literary policy of the Church of Rome exhibited, in an account of her damnatory catalogues or indexes. Second edition … enlarged. London: James Duncan, 1830. xxxvi, 371, [1] s. 23 cm. Tidigare utgåva har titeln: Account of the indexes, both prohibitory and expurgatory, of the Church of Rome, 1826.

Mendhams exemplar med författarens tillägg och rättelser för tredje utgåvan.

Bluet, Thomas. Watson’s ”Important considerations,” or A vindication of Queen Elizabeth from the charge of unjust severity towards her Roman Catholic subjects, by Roman Catholics themselves: being important considerations in the

52

name of certain secular priests, printed in 1601.

Edited, with a preface and notes, by … Joseph Mendham. London: Whittaker, Treacher and Arnot; C. Hammond, Birmingham, 1831. li, 89, [1] s.; 19 cm. Ursprungligen publicerad under titeln Important considerations, which ought to move all true and sound Catholike. Med ett inledande brev till läsaren signerat W. W., dvs.

William Watson, som övervakade tryckningen av boken och ibland felaktigt tillskrivits den; i själva verket av Thomas Bluet (Allison & Rogers v.2, no 62). Mendhams exemplar med handskrivna rättelser och tillägg.

Mendham, Joseph. The life and pontificate of Saint Pius the Fifth. London: James Duncan, 1832. xv, 325 s., 21 s.; 23 cm. Mendhams exemplar med författarens rättelser och tillägg, noterade för andra utgåvan.

Mendham, Joseph. An address to the Inhabitants of Sutton Coldfield, on the introduction of Popery into that Parish. London: F. C. & J. Rivington, Hatchard and Son; and Beilby, Knott and Beilby; Birmingham [printed], 1834. 8:o. 31, [1] s.

Mendham, Joseph. Memoirs of the Council of Trent: principally derived from manuscript and unpublished records, namely, histories, diaries, letters, and other documents, of the leading actors in that assembly. London: James Duncan, 1834. xxxii, 379 s.: ill., fold. fronts, 1 fold. facs; 23 cm.

Mendhams exemplar med författarens anteckningar och tillägg för andra utgåvan.

Mendham, Joseph. On the proposed papal cathedral in Birmingham: three letters between Catholicus Protestans and a Birmingham catholic.

Birmingham: Beilby, Knott, & Beilby 1834. 24 s. Skriven av Joseph Mendham under pseudonymen ”Catholicus Protestans”.

[Mendham, Joseph?] A Roman Catholic, or Popish, catechism. Birmingham T. Knott 1834. 16 s.

I katalog i British Library tillskriven John Mendham, men mer sannolikt av Joseph Mendham.

Index librorum prohibitorum a Sixto V., Papa, confectus et publicatus: et vero a successoribus ejus in sede romana suppressus. Edente Josepho Mendham. Londini: apud Jacobum Duncan, 1835. vi s., 58 l., [4] s. Tillagd titelsida: Bulla Smi D.N.

Joseph Mendham, An account of the indexes, both prohibitory and expurgatory, of the Church of Rome. London; Birmingham; Dublin, 1826. (Mendham M163)

53

Sixti Papae V. Emendatioris indicis cum suis regulis super librorum prohibitione, expurgatione, & revisione … Romae, apud Paulum Bladum, 1590. Mendhams exemplar med handskrivna anteckningar och rättelser.

[Mendham, Joseph.] The spiritual venality of Rome. Taxe sacre penitentiarie apostolice:: preceded by a historical and critical account of the Taxae cancellariae apostolicae and Taxae sacrae poenitentiariae apostolicae of the united Church and court of modern Rome. By Emancipatus.

Second edition, enlarged and improved. London: Rivingtons, Hatchard & Son, John M. Knott, Simpkin & Marshall, Whittaker and Co., Duncan; 1836. 12:o. xvii, [3], 120 s. Skriven av Joseph Mendham under pseudonymen ”Emancipatus”. Ursprungligen publicerad som: Taxatio papalis, an account of the tax-books of the united church and court of modern Rome, 1825. Mendhams exemplar med författarens tillägg och rättelser.

Mendham, Joseph. Supplement to the literary policy of the Church of Rome: exhibited in an account of her damnatory catalogues or indexes.

London: J. Duncan, 1836. 34 s.; 23 cm.

Mendham, Joseph. Supplement to Memoirs of the Council of Trent: principally derived from manuscript and unpublished records. London: James Duncan, 1836. 45 s.; 23 cm.

[Mendham, Joseph.] The Church of Rome’s traffic in pardons substantiated. Extracted from the Church of England Quarterly Review. London: Painter, 1839. pp. 32. 8º. A review of The Church of Rome’s traffic in pardons, by George Hodson, and The truth, the whole truth, and nothing but the truth, by Thomas Louis Green from Church Quarterly Review, Vol. 5, (1839), s.

115–44. Mendham uppger sig vara författaren i sin recension av Index librorum prohibitorum … MDCCCXL publicerad i Birmingham Advertiser, 1841. Mendhams exemplar med handskrivninga anteckningar.

[Mendham, Joseph.] Dodd’s Church history of England. [Birmingham: 1839]. [2] s. Ett ark.

Brev till Birmingham Advertiser daterat den 14 mars, 1848, och undertecknat ”Cato”, dvs. J. Mendham.

Mendham, Joseph. The venal indulgences and

54

pardons of the Church of Rome: exemplified in a summary of an indulgence of Sixtus IV for the repair of a cathedral; … with an account of …

Confessionalia … and observations confirmatory of the authenticity of the Taxæ pœnitentiariæ …

London: Rivingtons, Hatchard and Son, John M. Knott, Simpkin and Marshall, Whittaker and Co., Duncan Knott, Hawker and Coburn, 1839. xlvi, 148 s.; 12 cm. Mendhams exemplar med tillägg och rättelser av författaren.

Mendham, Joseph. Detection of the sophistry by which Mr. Roscoe would represent a letter of Luther as the cause and justification of the papal bull by which he was condemned in 1520. London printed by James Nichols [ca 1840]. 4 s. Texten signerad ”Jo. Mendham”. Mendhams exemplar med handskrivna anteckningar.

Mendham, Joseph. An index of prohibited books by command of the present pope, Gregory XVI in 1835; being the latest specimen of the literary policy of the Church of Rome. London: Duncan and Malcolm, 1840. xxxv, 72, [38], 73–130 s.

12 s.; 20 cm. Innehåller Vergerios omtryck av Cathalogus librorum haereticorum, Venetiis, MDLIIII. Mendhams exemplar med handskrivna anteckningar.

Mendham, Joseph. Modern evasions of Christianity: a sermon. Birmingham: London: Knott, Hawker, and Coburn; Hatchards, Knott (printer), 1840. 31 s.; 21 cm (8:o). Mendhams exemplar med handskrivna anteckningar införda och Extracts from the Rules of St. Aloysius’ School, Gracedieu (Loughborough: 1843) löst infogade.

Mendham, Joseph. Remarks on some Parts of the Rev. T.L. Green’s IId Letter to the Ven. Archdeacon Hodson. London: 1840. 12 s.; 12mo.

In reply to T. L. Green’s comments on J. Mendham’s Venal indulgences & Spiritual venality of Rome contained in The truth, the whole truth, and nothing but the truth. Mendhams exemplar med handskrivna anteckningar.

Mendham, Joseph. Symbolism; or, exposition of the doctrinal differences between Catholics and Protestants … by John Adam Moehler … [ca 1840]. [8] s. En recension av J. Mendham.

[Mendham, Joseph.] Life and Times of Thomas à Becket extracted from the Church of England

Quarterly Review. London: 1841. 8:o. Av J. Mendham.

[Mendham, Joseph.] Ranke’s History of the Popes.

Extracted from the Church of England Quarterly Review, for April, 1841. [London]: printed and published by W. E. Painter, [1841]. 20 s.

Recension av Rankes History av J. Mendham.

Mendham, Joseph. Index librorum prohibitorum … Gregorii XVI … MDCCCXLI. [Birmingham?]: [1841?]. 7 s. En recension omtryckt från Birmingham Advertiser.

Mendham, Joseph. The Services of the Church of England vindicated against certain popular objections. Bedford; London: printed and sold by F. Thompson; Hatchard & Son, 1841. 8:o. 30 s.

Paleotti, Gabriele, Cardinal. Acta concilii Tridentini, anno MDLXII. et MDLXIII. usque in finem Concilii, Pio IV. Pont. Max. et alia multa circa dictum Concilium fragmenta a Gabriele Cardinale Paleotto descripta. Nunc primum in lucem vindicata e codice ms. olim penes Fridericum Comitem de Guilford. Edente Josepho Mendham …. Londini: apud Jacobum Duncan, 1842. xxxii, 646 s. Förord på engelska.

Allen, William, (cardinal). Cardinal Allen’s admonition to the nobility and people of England and Ireland, &c. A.D. 1588: Reprinted with a preface

by Eupator. London: Duncan, 1842. xx, lx, vi s.

Utgiven av Joseph Mendham under pseudonymen ”Eupator”.

Mendham, Joseph. An additional supplement to The literary policy of the Church of Rome exhibited in an account of her … Indexes … 1830.

Second edition. London: Duncan & Malcolm 1843. 40 s.

Mendham, Joseph. Lord Shrewsbury’s miraculous virgins. Reprinted from the Church of England Quarterly Review. London: W. E. Painter, 1843.

15, [1] s. Mendhams rec. av A letter from the Earl of Shrewsbury to Ambrose Lisle Phillipps … descriptive of the Estatica of Caldaro. Mendhams exemplar med handskrivna anteckningar.

Mendham, Joseph. On the announced first Roman edition of the Greek New Testament, and Dr. Wiseman [Reprinted from the ”Birmingham Advertiser”.]. Birmingham: T. Ragg, printer 1844. 8 s. Undertecknad ”Cato”, pseudonym för Joseph Mendham.

[Mendham, Joseph?] Assertions of a Roman Catholic priest examined and exposed: or the correspondence between … John Venn … and …

James Waterworth. [1845?]. [8] s. En bokrecension, sannolikt av Joseph Mendham. Datum från bokens titel.

Mendham, Joseph. An additional supplement to Memoirs of the Council of Trent. London: printed by W. Clowes & Sons, 1846. 32, 4, 8 s.

Mendham, Joseph. Additions to three minor works. I. The spiritual venality, or taxæ of the Church of Rome. II. The venal indulgences of the Church of Rome. III. The index of Prohibited Books of Gregory XVI. London: William Clowes & Sons, 1848. 8:o. 54 s.

The declaration of the Fathers of the Councell of Trent, concerning the going unto churches, at such time as … heresy preached. Edited, with a preface, by Eupator. London: Charles Cox, 1850.

47, [1] s. Skriven av Joseph Mendham under pseudonymen ”Eupator”.

55

56

ulrika wingård

”Likt utom snedheten!”

Nedslag i Kungl. bibliotekets Maria Röhl-samling

N

är jag hösten 2006 fick uppdraget att katalogisera KB:s samling av blyertsskisser tecknade av Maria Röhl hade jag en väldigt vag föreställning om hur samlingen såg ut och vad arbetet skulle innebära. Snart öppnade sig dock en ny värld full av spetsmössor och korkskruvar, kammarherrar och grosshandlare. Svenska adelns ättartavlor och Svensk släktkalender blev mina främsta ledsagare i jakten på alla baroner, överstinnor och mamseller som stirrade på mig från över 1 700 välbevarade pappersark. Drygt ett år senare hade den sista greven blivit registrerad i LIBRIS, och för mig kommer kostymfilmerna aldrig mer att bli desamma.

Jag kommer här att ge en kortare introduktion till Maria Röhls liv och verk med hjälp KB:s samlingar. Förutom porträttsamlingen finns på KB Maria Röhls minnesbok, bestående av hennes dagbok och räkenskapsbok, samt omkring 20 brev från Röhl till åtta olika mottagare. När det gäller övriga fakta om Röhl har flera av de uppgifter som finns cirkulerat i litteratur och tidningspress ända sedan hennes livstid. Artikel­författare har citerat varandra i både första, andra och tredje hand, och en genomgång av sekundärlitteraturen ter sig emellanåt som en enda stor rundgång.

Denna problematik har även uppmärksammats av de två konstvetare som har skrivit om Röhl.

Solfrid Söderlind skrev 1981 C-uppsatsen ”Maria Röhl 1801–1875: porträttör i ståndssamhällets Stockholm” vid Uppsala universitets konstvetenSjälvporträtt (1838), KoB R. 6: 1

skapliga institution,1 och Eva Sandstedt Lindqvist skrev hösten 2007 en B-uppsats med titeln Maria Röhl – en yrkeskvinna på 1800-talets konstscen vid Stockholms universitets konstvetenskapliga insti­ tution. Bägge sätter in Röhl i en konsthistorisk kontext och fokuserar på yrkes- och affärskvinnan Maria Röhl – aspekter jag inte kommer att fördjupa mig i här. *** Maria Christina Röhl föddes på Skönstavik i Brännkyrka socken den 26 juli 1801 som andra barnet i en syskonskara på fem systrar. Familjen var välbeställd, och fadern Jakob Elias hade tidigare varit konsul vid svenskkolonin på Saint Barthélemy, där han enligt rykten hade tjänat sin förmögenhet på slavhandel. Maria fick en bildad uppfostran i tidens anda och gick i skola hos skolfrun Catharina Charlotta Nylander.2 I den för en ung flicka anpassade utbildningen ingick teckning, vilket lärdes ut i hemmet av arkitekten och porträttecknaren Alexander Hambré.3 Maria blev 1822 föräldralös efter faderns död (modern dog redan 1814), och kom efter ett års vistelse hos släktingar i Värmland till Stockholm för att göra det som många föräldralösa flickor i hennes sits gjorde: ”[Den 12 october 1823] kom jag från Wermland till Professor Forssells. Bodde der [och] under tiden hörde efter en Gouvernants plats. blef bjuden at stadna qvar öfver Julen.”4 Professorn och kopparstickaren Christian Didrik Forssell (f. 1777, d. 1852), som uppmärksammat Marias talang, hade dock andra planer

57

för henne. Den julafton Maria Röhl blev bjuden att fira med familjen Forssell fick hon i julklapp detta ”anonyma” brev: En uprigtig Vän frugtar att Marie Röhl aldrig blir lycklig Gouvernante, men finner det hon genom flit engång kan hinna derhän att som artiste njuta ett mera oberoende lif, och proponorerar henne således att i egenskap af Eleve stanna qvar hos Professor Forsel.5

Denna enligt dagboken ”gudomligt” roliga jul­ afton6 blev en vändpunkt i Maria Röhls liv. Hon antog erbjudandet och stannade kvar som elev och inneboende hos professor Forssell, som hon snart kom att kalla ”Farbror” och betrakta som en ny fadersgestalt. Hennes lycka hade vänt jämfört med hennes ”spädaste år, då lyckan endast fans i [hennes] drömmar, till dess [hon], såsom artist, såg et annat värde i lifvet ”.7 Hon fick också ett nytt hem och en ny familj, som gärna poserade för henne.

Utbildningen hos Forssell omfattade såväl teckning och modellering som kopiering efter berömda original. Maria provade också på punktgravyr och kopparstick men nådde snart större framgång med svartkritan och ritstiftet. Maria visade tidigt

Julklappsbrevet 1823. Ur Maria Röhls räkenskapsbok, Hs I. r. 19: 2

58

talang för att snabbt fånga männi­skors likhet i porträtt, och Forssell kunde med sina kunskaper och sitt kontaktnät hjälpa henne att etablera sig som porträtt-tecknerska i Stockholms borgarkretsar, där det livliga sällskapslivet erbjöd gott om tillfällen att träffa och rita av människor. Den första beställningen registrerades i räkenskapsboken 1827 – samma år som Maria Röhl blev utnämnd till agrée8 vid Konstakademien – och tre år senare kunde hon öppna egen ateljé.9 Hennes rykte spreds snart över landet, och hon kom att företa tecknarresor till såväl närliggande herrgårdar som till mer avlägsna platser som Linköping och Göteborg.

När hon väl fått det prestigefyllda uppdraget att avporträttera prinsessan Sofia Albertina och från och med 1843 dessutom kunde titulera sig kunglig hovmålare var succén ett faktum, och adels- och borgarfamiljerna stod snart i kö till hennes ateljé. Till skillnad från de kostsamma olje­porträtten fick många nu råd att få hela familjen avporträtterad, och beställarna fick vad de ville ha: ett någorlunda likt eller lagom förskönat anlete konterfejat under angenäma former till ett överkomligt pris.

Christian Didrik Forssell (1832), KoB R. 2: 1

Kundperspektivet får här representeras av MarieLouise af Forsell, som i sin dagbok, 1915 publicerad som Sällskapslif och hemlif i Stockholm på 1840-talet, den 25 januari 1843 beskriver hur ”Emma och jag fingo åtfölja Pappa till Professor Forssells och gjorde ett intressant besök i Mamsell Röhls atelier.”10 Några veckor senare, närmare bestämt den 16 feb­ ruari, var porträttet färdigt: På morgonen vandrade ung Emma och jag i våra vackra kappor med den kära Farsgubben upp till Mamsell Röhl – för att enligt hennes egen önskan dömma om det var likt. Härvid råkade jag i en svår klämma, ty oaktadt dess ovanliga likhet, fann jag något att anmärka, ehuru jag ej kunde uttrycka hvari det bestod. Jag tror dock att den älskvärda artisten gifvit honom en alltför belåten och nästan skalkaktig mine, men om Pappa genom hennes hygglighet blifvit försatt i en rosenfärgad sinnesstämning vore ej att undra på, ty Maria Röhl var högst intagande genom sitt sätt att vara och Emma och jag hade det största nöje af att skåda de nära tusende utkast hon förvarar af personer hon porträtterat.11

Förutom grevar, baroner, överstar och gross-

Esaias Tegnér (1829), KoB R. 14: 2

handlare poserade en mängd av samtidens celebriteter för Maria Röhl, något som i högsta grad bidrog till hennes berömmelse och säkrade hennes plats i kulturhistorien. Hennes mest verksamma tid sammanföll med ”den svenska kulturens blomstringsperiod under 1800-talet”,12 och hon hann teckna åtskilliga av sin tids kulturpersonligheter.

Till celebriteterna kan vi även räkna Esaias Tegnér, som Röhl porträtterade 1829.

Det enligt vissa bedömare ”romantiserade” porträttet förfärdigades som kopparstick av Forssell och har spridits i en mängd olika sammanhang.13 På kopparsticket har Tegnér en annan uppsyn, men också helt andra kläder. Förklaringen kan vi kanske delvis hitta i den brevväxling som nyligen digitaliserats på Lunds universitetsbibliotek: Om mni14 [sic!] älskade Biskopp ville bekväma sig at komma hit nu om söndag förmidag at sita för kläderna, vi hafva fått den idéen at Biskoppens vanliga klädnad är mera naturlig och förenlig med likheten af et Porträtt som stadnar inom famillen.15

Korrespondensen domineras annars mest av Röhls undringar över uteblivna besök, oro över

59

Fredrika Bremer (1842), KoB R. 58: 2

Erik Gustaf Geijer (1843), KoB R. 76: 1

Emilie Flygare-CarlĂŠn (1840), KoB R. 58: 5

Lars Johan Hierta (1833), KoB R. 35: 5

60

Jenny Lind (1838), KoB R. 75: 1

Malla Silfverstolpe, motvilligt avtecknad, (1843), KoB R. 76: 8

Tegnérs hälsa och önskemål om nya seanser med sin ”älskade biskopp”. Röhls förtjusning tycks ha varit besvarad, ty den store skalden författade 1827 den i Röhl-sammanhang ständigt citerade dikten ”Konstens genius” till ”konstmöns” ära.

En celebritet som var mindre förtjust var Malla Silfverstolpe, som i sin dagbok den 5 maj 1843 beklagade sig enligt följande: ”Jag hoppades lugn och trefnad, men det afbröts af m:lle Röhl, som nödvändigt ville afteckna mitt gamla ansikte.

Jag ville det icke, hvad skulle jag göra i hennes cahiers? Men det var omöjligt att undslippa.”16 Tack vare Röhls envishet kan vi här beskåda den motvilligt avtecknade överstinnan.

ske inte helt lätt trots de stora möjligheter som låg framför henne, och grubblerierna är många:

*** Maria Röhls dagbok inleds den lyckosamma julen 1823. Röhl hade vid tidpunkten för Forssells erbjudande en hemlig trolovad vid namn Carl Ullén, och i hennes kortfattade dagboksanteckningar från det första året hos Forssells anar man en viss vånda över hur framtiden skulle gestalta sig. Valet mellan äktenskap eller karriär var kan-

26 jan: feck jag Bref, men blef ej glad [– – –] et vemod har intagit glädjens rum i mitt hjerta – Kanhända bedrager jag mig sjelf” [– – –] 16 Feb: stod i vårt fönster på morgonen [och] sade ’nästa år så här dags är jag här då [och] hvad tänker jag då?’17

Relationen tycks så småningom ha dött ut, och det är oklart vad som sedan hände med Ullén.18 Ytterligare en man – för eftervärlden endast känd som Pichaut19 – bad om Maria Röhls hand våren 1830, men förlovningen fick ett abrupt slut.

Den 21 april skriver hon om sin ”förlåfning med Pichat”. Den 26 april är det ”ledsamt” och den 30 april är ”alt slut jag ser honom aldrig mer”. Den 4 maj ”Byttes ringarna igen”20 och tio dagar senare lämnade fransmannen (?) Sverige ”på Ormen Långe”21. Maria återsåg honom aldrig, varken när han kom för att ta avsked eller när han i december samma år återvände till Sverige.

Det forssellska hemmet var öppet och gästfritt,

61

des redan 1831 sälja av en del av sina konstsamlingar.23 Förmodligen är det detta skeende Röhl kortfattat skildrar som ”auction här” den 2 april samma år.24 ***

Albrecht Bernhard Wallis (1840), KoB R. 36: 5

och Maria deltog i sällskapslivet som en i familjen. Dagboken är full av anteckningar om visiter, baler, konserter, operabesök och slädpartier, t.ex. den 5 januari 1825 då man ”dansade hela natten [och] komm hem kl: 10 andra dagen.” Inte konstigt att resten av hushållet dagen efter ”såfvo hela dagen”, medan flitiga Maria sydde hattar.22 Ibland kan man utläsa både stor och liten dramatik mellan raderna. De många bränderna i Stockholm rapporteras titt som tätt med frasen ”Elden lös”. Sjukdomar övervinns eller leder till döden, medan rum dammas, golv skuras, bär plockas och lampor störtar. Omvälvande händelser som kolerans ankomst till Stockholm 1834 och mars­ oroligheterna 1848 nämns i förbifarten, men livet går raskt tillbaka till den vanliga lunken igen.

Tack vare sina framgångar kunde Röhl leva gott på porträttkonsten och tidvis även försörja familjen Forssell, vars överhuvud kommit på ekonomiskt obestånd i slutet av 1820-talet i takt med att koppargravyren konkurrerades ut av den mindre kostsamma litografin. Forssell lyckades aldrig få rätsida på sin ekonomi och tvinga-

62

Forssells yngsta dotter Augusta gifte sig 1841 med grosshandlaren och konstsamlaren Albrecht Bernhard Wallis. Det unga paret började göra den nu drygt 40-åriga Maria sällskap på en mängd olika resor. Först avverkades resmål och sevärdheter runtom i Sverige, men efter några år styrdes kosan utanför Sveriges gränser. Röhl hade redan 1824 varit på väg till konstmetropolen Paris, men kom av okänd anledning inte iväg: ”dessa dagar har varit tal om min Resa till Paris men jag önskar den ej”.25 1849 var läget uppenbarligen ett annat, och tillsammans med makarna Wallis begav sig Maria Röhl iväg på sitt livs första utlandsresa.

Färden gick den 12 april med fartyget Svithiod via bl.a. Hamburg och Bryssel. Den 4 maj genomströvade sällskapet Paris ”at ce mycket mycket folk på aftonen” – Maria beskriver den illuminerade staden som ”en folkfest”.26 Två dagar senare lämnade makarna Wallis Paris, men Maria stannade kvar hela sommaren för att lära sig måla i olja: ”den 10 maj 1849 à Paris begynte [jag] at måla i olja [– – –] viste ej då huru man höll i Paletten”.27 Förutom besök på ateljéer, museer och den i juni öppnade Expositionen för de fria konsterna ”der jag var så ofta [jag] kunde hinna med”28 hann Maria Röhl enligt sina egna noteringar med tio teaterbesök och visiter på fyra lantställen. Störst intryck verkar dock festerna och banketterna hos det svenska sändebudet Gustaf Löwenhjelm ha gjort. Den 8 juni hölls t.ex. en stor fest där Jenny Lind uppträdde, och Röhl har i sin dagbok skrivit en lång lista på dem som var där, inklusive en mängd excellenser och ministrar.29 I sin räkenskapsbok skriver hon på sedvanligt vis också en lista över det halvårslånga besökets utgifter och intäkter, avslutad med orden ”alt detta har [jag] fått af den mest frikostiga [och] oegennyttiga vän, A. W.”30 Nästa utlandsresa gick till England och skedde under dystrare omständigheter i maj 1851:

22 maj: på ångbåten Linköping – sjuk ledsen modfäld 30 maj: på ångbåt till Götheborg, ledsamt [– – –] 15 juni: fasligt ledsamt på sjön31

Orsaken till nedstämdheten vet vi ingenting om, men väl framme tycks Röhl ha funnit sig väl tillrätta. Tiden i England och på Irland verkar mer ha ägnats åt nöjen och sevärdheter än konstnärskap, även om ett flertal porträtt ritades. Inga bilder från resan finns dock bevarade i KB:s samling. Precis som under Paris-resan 1849 fick Röhl uppehälle och resor betalda av bekanta, något hon sin vana trogen noggrant dokumenterade: ”hela mitt vistande [och] uppehälle i Liverpool [och] Irland samt min sejour i London kostade mig inga kontanter”.32 Hösten 1852 inträffade det oerhörda – Forssell avled efter några dagars sjukdom och lämnade förutom hustru och tre vuxna barn efter sig en fullständigt förkrossad Maria. Smärtan och sorgen är mycket påtaglig i dagboken: Röhl skriver på julaftonen samma år att hon trots att hon fick ”en ofantlig julklapp [– – –] aldeles förlorat [– – –] hopp om glada dagar”.33 Efter Forssells död lämnade Maria Röhl vid 52 års ålder det forssellska hemmet för gott och återvände den 19 maj 1853 till Paris, där hon kom att stanna i tre år. En stor del av tiden tillbringades på Léon Cogniets ateljé, där hon ritade av mängder av samtida konstnärskollegor, samt på Louvren, där hon kopierade ett stort antal verk i pastell.

De nyförvärvade kunskaperna överförde hon sedan till sin porträttkonst, men hon nådde aldrig samma framgångar med pasteller som med svartkrita, och hennes försök till oljemålning togs inte särskilt väl emot av vare sig publik eller kritiker.

Efter hemkomsten den 14 juli 1856 installerade sig Röhl på Brunkebergs hotell, hem för ett flertal konstnärer. Mamsell Röhls omtalade och välbesökta ateljé beskrivs så här av Ellen Jolin: I Maria Röhls ateljé – ett stort och ljust rum – möttes ens blick af halfva Stockholm på väggarna och ännu fler bekanta ansikten doldes i hennes portföljer [– – –] Svartkrita och pastellfärger hade lämnat litet af sitt stoft kvar öfver hela rummet, hvars möbler konstnärinnan till stor del själf tillverkat. Hon hade i Paris kommit öfver något sorts tapetpapper i etrus-

Ur Maria Röhls dagbok, s. 82, Hs I. r. 19: 1

kisk stil – röda figurer på svart botten –, och med detta underbara papper klädde hon öfver gamla skåp och lådor och fick sålunda ett helt möblemang, som höll mycket bra med smutsen, liksom också hela hennes alltid svarta toalettförråd.34

63

Maria Röhls återkomst till och återetablering i Stockholm sammanföll med fotografiets genombrott i början på 1860-talet. Efterfrågan på ritade porträtt minskade, och flera av Röhls konstnärskollegor bytte bana och blev fotografer. En av dem var Carl Peter Mazer, som 1835 själv blivit porträtterad av Röhl vid sitt staffli, och som nu fotograferade konstnärinnan.

Carl Peter Mazer (1835), KoB R. 2: 5

Röhl kunde trots det minskande kundunderlaget leva gott på förtjänsten från sina tidigare framgångar. Kassan drygades emellanåt ut med andra uppdrag, såsom att kopiera andra konstnärers verk, måla skärmar och renovera tavlor. Inkomster flöt även in från Artisternas pensionskassa, Konstakademien och via olika räntor, men de kunde inte bara räknas i pengar. Röhl förtecknade noggrant vad hon fick ”dels som gåfvor dels som byte” i sin räkenskapsbok, till synes ändlösa listor med ullstrumpor, klänningstyg, näsdukar, stearinljus, lingonburkar, skorpor, äpplen, socker­ toppar och mängder med annat ”godt”.

Genom räkenskapsboken kan vi följa Röhls före­havanden ända fram till 1874, men dagboken upphörde hon att skriva redan 1856. Vi vet därför inte så mycket om hur hon själv upplevde sina sista år. Ellen Jolin minns henne däremot från sin barndoms jular: En julgäst, som så länge hon lefde aldrig uteblef från de tre festdagarna [– – –] var den gamla porträtt­ målarinnan Maria Röhl. Jag minns henne aldrig annat än som gammal, och hur hon egentligen blifvit så intim med familjen vet jag ej, om det ej orsakats af att hon porträtterat samtliga dess ledamöter i tre generationer. Nog af hon hörde till julen, lika nödvändigt som julskinkan och gröten.

[– – –] En pigg och rolig liten gumma var det för resten – lika gärna lånande sig själf till föremål för andras skämt som hon för egen del gjorde lustiga små infall.35

”Den roliga gumman” framträder också i breven till Johan August Ahlstrand (f. 1822, d. 1896), bibliotekarie på KB 1848–1878. I breven ber Röhl om den ena boken efter den andra, någon gång med ett förhoppningsfullt egenhändigt skrivet lånekvitto,36 en annan gång med en ursäkt för en försenad återlämning: Tusende millioner tack för lånet af nu medföljande Böcker. Tro mig de hafva ej varit ur mina händer men at komma sig till är ej svenskens natur [– – –] förlåt dröjsmålet [och] straffa mig ej utan om möjligt låna mig något annat.37

Maria Röhl (1861), Fotograf: Carl Peter Mazer, KoB Fa.1

64

Värt att notera är att Röhl själv inte behövde sätta sin fot på KB, som vid denna tidpunkt var lokaliserat i Stockholms slott. Böckerna levererades

till Röhls port­vakt – detta för att Herr Ahlstrand skulle slippa gå upp för de fyra trapporna – och återlämnades i en ”antiqvarisk bokhandel”.38 Trots att lånehanteringen mestadels skedde på distans, tycks Röhl ha haft ett avspänt och kärvänligt förhållande till Ahlstrand – ett brev är undertecknat ”gamla nuckan Maria Röhl”.39 Röhl var aktiv in i det sista, och efter hennes död den 30 juni 1875 hittade man på hennes staffli ett ofullbordat porträtt av Tegnér med påskriften: ”Lofvat färdigt till den 8 Augusti, om jag då lefver.”40 Den 4 juli begravdes hon på Norra begravningsplatsen.41 Frågan är om den önskan hon nedtecknade den 7 november 1852, samma dag som Forssell begravdes, blev uppfylld: Måtte min lekamen ej lefvande begrafvas – Undertecknads innerligaste och yttersta önskan är att dess svepning måste bestå endast af en liten nattmössa, händerna knäpta till bön åfvan et lakan vikit öfver et enkelt täcke eller filt, hufvudet hvilande på en kudde utan spetsar, kistan utan all garnering. äfven om möjligt är at min kista sänkes i samma graf der min Farbror Forssell hvilar!!!

Maria Röhl42

***

Röhls privata samling av blyertsskisser testamenterades till familjen Wallis, som hade en nära relation till Röhl genom Augusta Forssells äktenskap med Albrecht Bernhard Wallis. Arvegodset såldes till KB för 750 kr i oktober 1875,43 drygt tre månader efter konstnärinnans död, och här har det sedan dess förvarats i 14044 häften fördelade på 18 lådor. Enligt KB:s årsberättelse från samma år numrerades och reviderades samlingen 1932,45 och det var förmodligen även vid denna tidpunkt som skisserna monterades i passepartout. Enligt kvittot åtföljdes samlingen av en katalog, men någon sådan har jag inte sett till. Man kan kanske förmoda att den ersattes av det handskrivna register som förtecknades av Carl Nauckhoff 1892 – ett register som till stor del är överfört till Kartoch bildsamlingens porträttkatalog och som var det som gällde innan den nu genomförda kata­ logiseringen.

Personerna som är avbildade var före katalogiseringen endast sökbara på sina efternamn, och detaljgraden varierade i övrigt betydligt från

person till person. Bilderna har nu blivit sökbara på olika namnformer (många av dem auktori­ serade), årtal, ämnesord och påskrifter. Katalogposterna kommer så småningom att kompletteras med bilder av porträtten, som för närvarande digitaliseras. Uppgifter om geografiska platser eller andra sammanhang som kan underlätta eller bidra till identifieringen har lagts till i anmärkningsfält, t.ex. på de porträtt som ingår i häften som är märkta ”Göthe­borg” eller ”Theatern”. Förhoppningsvis ökar chansen att mer eller mindre anonyma personer någon gång kan identifieras om man någonstans i posten kan se var de avbildades.

Tidigare osäkra eller ofullständiga uppgifter har kunnat beläggas eller ändras och felaktiga namn har kunnat korrigeras. Detta gäller t.ex. många av de konstnärer Röhl avbildade under sina vistelser i Paris, vilka numera är sökbara i internationella genealogiska databaser. Flera namn som inte finns i de genealogiska referensverken har kunnat beläggas med hjälp av släktforskarsajter och böcker som Grafskrifter på Göteborgs stads och närgränsande församlingars begrafningsplatser. *** På Nationalmuseum finns, förutom en stor mängd teckningar av Röhl själv, Hugo Hamiltons ”Porträttecknerska” som ger en intressant inblick i hur en sittning för Maria Röhl gick till.

”Porträttecknerska” av Hugo Hamilton (Nationalmuseum), NM H 13/1913 © Foto Nationalmuseum, Stockholm

65

Hamilton har här förevigat tillfället då hans hustru Johanna Lovisa, född Ridderstolpe, porträtterades av Röhl 1834, och man ser tydligt hur en porträttsittning inte endast var en angelägenhet för den som blev avritad.

Röhl fångade vid en sittning snabbt objektets drag i blyerts och utarbetade sedan porträttet med svartkrita och stomp. Skisserna behöll hon för egen del, och det är denna samling vi idag har glädjen att ta del av på KB. Det är inte ovanligt att blyertsskissen är den enda bild som finns att tillgå på personen ifråga, och åtskilliga porträtt har reproducerats och använts i biografiska sammanhang. Redan 1892 kunde man i Idun läsa att ”En samling af icke färre än 1,200 [sic!] konceptritningar af henne finnes nu på K. biblioteket, där den flitigt begagnas”.46 Blyertsskisserna har genom tiderna varit mer lättillgängliga än de färdiga porträtten, då de funnits samlade på ett och samma ställe, därtill en offentlig institution. Skisserna har därför fått ett större genomslag än de färdiga porträtten, som skingrats och främst finns i privat ägo och

har hunnit gå i arv genom flera generationer.

Inför publiceringen av Ur Maria Röhls portfölj gick Albin Roosval våren 1915 ut med ett upprop i svenska tidningar för att kartlägga de porträtt som fanns i privat ägo. I samband med uppropet cirkulerade ett frågeformulär som gav 300 uppgifter som finns införlivade i bokens porträttregister.47 Mörkertalet ansågs redan då vara stort, och åtskilliga porträtt i svartkrita eller pastell hänger sannolikt kvar på herrgårdar eller ligger bortglömda i vindsutrymmen och källarförråd runtom i Sverige.

Ett fåtal färdiga porträtt i svartkrita finns i KB:s porträttsamling, där vi som här nedan kan jämföra förlagan med det färdiga resultatet.

Thomas Aspelin (1847), KoB R. 98: 1

Thomas Aspelin (1847), KoB PH

66

*** Synen på Röhls konst och dess kvaliteter har skiftat genom åren. Fredrik Carl Boye beskrev henne 1833 som ”utmärkt genom sina arbeten i svartkrita i et ytterst fullkomnadt manér” och menade att hennes porträtt dessutom hade ”förtjensten af en

Sally Röhl, gift Metzén (1833), KoB R. 11: 6

John Arthur Douglas Bloomfield (1835), KoB R. 1: 15

stor likhet”48 – ett citat som fick stort genomslag och genom åren har återanvänts av åtskilliga Röhlskildrare. Vid Målare-Akademiens Exposition 1845 beskrev Stockholms Figaro däremot hennes kritporträtt som ”mycket polerade och granna till utseendet, men föga svarande mot det konstvärde, man begär af ett porträtt.” Man ville ”dock ingalunda bestrida at M:lle Röhl lyckligt träffar de porträtterade personerne; – och äro dessa belåtne med sina konterfejer, så – à la bonheur.”49 I nekrologen i Stockholms dagblad den 5 juli 1875 talade man åter­igen om hennes ”mästerliga ritningar i svartkrita”.50 Hennes konst imponerade däremot inte på Christoffer Eichhorn, som i 1883 års upplaga av Svenskt biografiskt lexikon fällde följande omdöme:

den imponerande mångfalden – här sammanfattad av Georg Nordensvan: ”I hennes galleri fortlever stockholmssocieteten från 1820- till 40-talet, snillen och nollor, gubbar och barn, baldamer i sin glansfulla parure och mormödrar i spetsmössa”.52 Just spetsmössorna utgör ett påtagligt inslag i samlingen, i alla fall när det gäller äldre kvinnor.

De är ofta omsorgsfullt återgivna, precis som kläderna, och samlingen kan med rätta kallas en modekavalkad. Här finns herr- och barn- men framför allt damkläder avritade i all sin prakt med kragar, spetsar, volanger och puffärmar. Biskopar och överstar visar upp sina ordenstecken och uniformer, men här finns också ett par parisiska nunnor och en Vingåkersdräkt. Även frisyrerna är omsorgsfullt återgivna, men korkskruvarna och håruppsättningarna får med tiden stå tillbaka till förmån för lösa knutar, hårnät och stora rosetter eller slöjor som går långt ned på ryggen.

Detaljrikedomen är alltså stor när det gäller kläder och yttre attribut. När det gäller de avbildade personernas övriga uppenbarelser

Maria Röhls potrtättkonst lider af en och annan svaghet; hennes teckning är ej alltid fullt säker, hennes modellering en smula matt, och i det hela af hennes framställning råder en mjukhet, som ej sällan förefaller något sliskig.51

De dräkt- och personhistoriska kvaliteterna i Röhls produktion är däremot oomtvistade, liksom

67

Carolina Maria Vilhelmina von Rosén (1847), KoB R. 96: 4

Bengt Ture Oxenstierna (1838), KoB R. 80: 16

Anna Catharina Falkman, född Ståhle (1861), KoB 138: 9

Johan Olof Wallin (1838), KoB 14: 1

68

Lisen och Lotten Pontin (1842), KoB R. 71: 6

Drottning Josefina och prinsessan Eugénie (1846), KoB R. 94: 1

varierar kvaliteten annars betydligt. De yngre kvinnorna ser ofta förvillande lika ut med sina stora ögon, små munnar, smala getingmidjor och sluttande axlar. Männen har generellt betydligt mer karaktär i sina ansikten, men har i gengäld ofta oproportionerligt stora huvuden. Även här sluttar axlarna betänkligt, och man kan i framför allt porträtten ritade på 1830-talet se påtagliga likheter med samtida modejournaler. Även miniatyrmåleriet har ansetts vara en influens.53 Ett av de främsta exemplen på det stereotypa ”Röhl-ansiktet” är det porträtt hon våren 1846 ritade av drottning Josefina och prinsessan Eugenie.

En del av likriktningen kan säkert härledas till det faktum att Röhl som kvinnlig konstnär i 1800-talets början inte fick lära sig anatomi, då teckning efter modell ansågs opassande för kvinnor. Detta är särskilt tydligt i perspektivritning och i tecknandet av armar, händer och fingrar, vilka ofta är oproportionerliga eller förvridna.

Avbildandet av hundar var inte heller Röhls starka sida. Hundarnas ansikten får, som i detta exempel, närmast mänskliga drag:54

Fredrika Charlotta Falkenberg af Trystorp (1846), KoB R. 92: 14

69

Gustaf Henrik Brusewitz (1841), KoB 67: 9

Man kan överlag se en tydlig skillnad på de mer formella beställningsporträtten av borgare och adelsfolk, vilka avbildats enligt tidens rådande skönhetsideal, och de mer avslappnade och – får man förmoda – mer naturtrogna porträtt Röhl ritade av sina vänner och bekanta, här representerade av en annan av Forssells elever, Gustaf Henrik Brusewitz.

Då och då överraskas man också av bilder på unga kvinnor med dubbelhakor, höknäsor, sammanväxta ögonbryn och antydan till mustasch.

Framför allt är Röhls studier av hennes konstnärsvänner i Paris ett uppfriskande inslag i samlingen: kvinnor med naturliga och karaktärsfulla utseenden i aktiva poser. *** Under min djupdykning i samlingen stötte jag emellanåt på sådant jag inte förväntade mig att finna i en porträttsamling. Jag hade t.ex. ingen aning om att Röhl även ritat av en kyrka, men så skedde sommaren 1841. Resan från Augusta Forssells och Albrecht Wallis bröllop i Lund gick

70

Elmine Sermenzan, Antonia Wolkman och Elise de Germigny (1853), KoB R. 113: 3, KoB R. 113: 12 och KoB R. 113: 13

Borlunda kyrka (1841), KoB R. 51: 1

genom skånska Borlunda, vars prästgård Röhl enligt en dagboksanteckning besökte den 1 september.55 Tack vare Röhls skiss kan vi här se hur byns kyrka såg ut innan den på 1860-talet revs och byggdes om i nygotisk stil.56 Samma år ritade Röhl av flera av sina konstnärsvänner i Paris. Min förvåning blev stor när jag under ett av porträtten fick se detta sidenmåleri, som måhända är utfört av den avbildade konstnärinnan Virginie Dautel.

Här och där finns också porträtt som sticker ut av andra anledningar. Lona Laurin (f. 1761 eller 1769, d. 1843 eller 1855) omnämns flera gånger i Röhls dagbok på 1830-talet. Porträtten av henne närmar sig karikatyrens gräns, och Forsstrand beskriver henne mycket riktigt som ”ett något bedagadt fruntimmer” vars ”utseende och utstyrsel på äldre dagar väl kunde ge en anledning till en liten afstickare af ritstiften in på skämtbildens område.”57 ***

Virginie Dautel (1852), KoB 119: 2

71

Magdalena Catharina (Lona) Laurin (1835), KoB R. 8: 1-3 1. ”Mlle Lona Laurin” 2. ”Savourant le parfum du Caffé” 3. ”Étudiant l’amour l’amour de Lord Byron”

Bakom flera av porträtten i samlingen gömmer sig spännande levnadsöden. Skådespelerskan Emilie Högqvist (f. 1812, d. 1846) var en av Stockholms mest firade och omsvärmade skönheter. Efter teaterutbildning i Paris anställdes hon 1831 vid Dramaten, där hon firade stora framgångar. Utanför scenen uppmärksammades hon mest för sin förbindelse med kronprins Oscar, sedermera Oscar I, med vilken hon fick två söner som i folkmun kallades ”Prinsarna av Lappland”.

Emilie Högqvist är ett av de mest framträdande exemplen på ”Röhl-ansiktet”, men så levde hon sannolikt också upp till det ideal som alla andra eftersträvade: Denna skådespelerska var kanske ännu mera berömd för sin skönhet och sina behag än för sin talang. Hon var mycket lång och smärt, hade en hy av ros och lilja, små fina drag och vackert blondt hår, därtill var hon glad och älskvärd.58

Den enda i samlingen som kommer i när­heten av Emilie Högqvists prakt var enligt Johan Grönstedt också hennes ”farligaste rival om de rikaste herrarnes hyllningar”.59 När det upp­

72

Emilie Högqvist (1836), KoB R. 74: 5

”Fru Rothstein”, halvvärldens dotter (1836), KoB R. 38: 11

Maria Ulrika Klemming, född Holmström (1838), KoB R. 13: 10

dagades att ”Louise Amélie von Rothstein”, som hon kallade sig, inte var gift utan endast hade ”ett s.k. förhållande” med Carl Ludvig von Rothstein föll hon dock snabbt på statusstegen. Ett tidningsklipp som bifogats porträttet av baronens sentida ättlingar berättar att hon ”genom sitt oförsiktiga levnadssätt och alltför vidsynta tillmötesgående av stockholmskavaljerernas hyllning förlorade [– – –] sin framskjutna ställning inom societeten och blev [– – –] ’halvvärldens drottning’ .”60 ”La Belle Inconnue” hade också en framträdande roll i Carl David Arfwedsons skandalskrift Spionen i den förnäma werlden i Stockholm, som 1831 gavs ut i två upplagor. ”Fru Rothsteins” historia bör alltså ha varit allmänt känd då Röhl ritade hennes porträtt 1836, något som kanske kan förklara det gåtfulla leendet och den för samlingen ovanliga bortvända blicken?

En mindre spektakulär men flitigt återkommande gestalt i såväl porträttsamlingen som i Röhls dagbok är Johanna Lovisa (Nanna) Stridbeck (f. 1817, d. 1892), även kallad ”vackra Nanna på Sköndal”.61 Hon var enligt uppgift ”en icke

blott ovanligt fager utan äfven kvick och liflig ung dam” som enligt E. N. Söderberg ”ihågkoms länge som en av dem, vilka genom hjärtegodhet och älskvärt behag, blixtrande intelligens och musikalisk talang skänkte glädje och glans åt sällskapslivet.”62 Glädjen och glansen var dock något mattad den dag Röhl ritade en bild av en 15-årig Nanna som låg ”sjuk på Sköndal”.

Bilden ritades enligt påskriften den 15 oktober 1832, dagen efter det att Röhl enligt sina dagboksanteckningar anlände till Sköndal – och dagen innan hon själv blev ”sjuk på Sköndal”!63 Bleckslagare Klemming och hans fru hade vid tiden för avporträtteringen sommaren 1838 en 15-årig son, som knappt 30 år senare skulle bli såväl legendarisk som mytomspunnen som chef över KB. Erik Gustaf Klemming (f. 1823, d. 1893) var överbibliotekarie då samlingen köptes in, och kanske var det därför han tog sig fri­heten att klottra följande kommentar på sin egen mors porträtt: ”Likt utom snedheten! dertill fanns intet spår.” ***

73

Efter att närgånget ha beskådat 1 765 porträtt blir man varse detaljer som man annars aldrig skulle lägga märke till. Jag betvivlar t.ex. att någon annan delar min upphetsning över det mig veter­ ligen enda porträtt i samlingen där objektet visar tänderna.

Nästa person som går igenom samlingen från början till slut får gärna motbevisa mig. Risken är dock överhängande att ingen annan kommer att få förmånen eller möjligheten att på samma sätt fördjupa sig i detta fascinerande levnadsöde och en samling som förtjänar att uppmärksammas. Maria Röhl gav oss genom sin imponerande produktion ett ovärderligt tidsdokument och åskådliggjorde ett 1800-tal som annars till stor del vore dolt för oss. Jag låter därför hennes sist kvarlevande syster Eva få sista ordet: O, hvad flit, hvad arbete hon lemnar efter sig. Hela hennes lif har varit verksamhet för andra! Frid öfver hennes stoft! Välsigne öfver hennes namn!!!64

”Mademoiselle Björklund” visar tänderna (1860), KoB R. 135: 5

noter 1. Söderlind fortsatte sedan att studera Röhl och hennes samtida kollegor i sin avhandling Porträttbruk i Sverige 1840–1865: en funktions- och interaktionsstudie (1993).

2. ”min Skol-Fru åren 1807 à 1812” enligt påskriften på det 1832 ritade porträttet, KoB R. 2: 16.

3. Se bl.a. Svenskt konstnärslexikon och Svea 1876.

4. Maria Röhls dagbok, Hs I r 19: 2, s. 5.

5. Maria Röhls räkenskapsbok, Hs I r 19: 1, s. 29.

6. Dagboken, s. 5.

7. Ibid, s. 3.

8. Titel som före 1887 tilldelades konstutövare som inte ansågs vara så betydelsefulla att de kunde tas upp som ledamöter. Maria Röhl valdes sedermera in som ordinarie ledamot 1843.

9. Richard Bergström, ”Marie Röhl”, Idun nr 41 den 7 okt. 1892, s.

322.

10. Marie-Louise [af] Forsell, Sällskapslif och hemlif i Stockholm på 1840-talet, s. 30.

11. Forsell, s. 40.

12. Carl Forsstrand, Biografisk inledning i Ur Maria Röhls portfölj, s. 21.

13. Jane Rothlind, ”Röhl, Maria Christina”, Svenskt biografiskt lexikon. Bd 31, s. 187.

14. Röhl kastar på detta sätt ofta om bokstäverna i ord eller i ändelser på namn. ”Min” blir ”mni”, ”inga” blir ”niga och ”Mellin” blir ”Mellnir” osv., vilket rättats i det följande.

15. Brev från Maria Röhl till Esaias Tegnér den 6 mars 1829, digitaliserat på http://www.ub.lu.se/o.o.i.s/12568.

16. Malla Silfverstolpe, Malla Montgomery-Silfverstolpes memo­ arer Bd 4, s. 217.

17. Dagboken, s. 5 18. Är han möjligen identisk med den ”Doktor Carl Ullén” med fru som Röhl avporträtterade 1841?

19. Marita Lindgren-Lindell uttyder hans namn som ”Tichaut”, med tillägget ”hon skriver inte särskilt lättläst den goda mamsel-

74

len, så det är vad man får hans namn till” (Idun nr 52 1947 s. 5).

20. Dagboken, s.22.

21. Ibid.

22. Ibid, s. 9.

23. Forsstrand, s. 16.

24. Dagboken, s. 24.

25. Ibid, s. 5.

26. Ibid, s. 67.

27. Räkenskapsboken, s.22.

28. Dagboken, s. 68.

29. Ibid.

30. Ibid, s. 70.

31. Ibid, s. 74, 79.

32. Ibid, s. 77.

33. Ibid, s. 83.

34. Ellen Jolin, Johan Jolin och hans vänner, s. 146–147.

35. Jolin, s. 145–146.

36. Brev från Maria Röhl till J. A. Ahlstrand den 8 december 1860, KB-handskrift Ep.A. 4: 24.

37. Ibid, den 1 december 1874.

38. Ibid, den 26 november 1872.

39. Ibid, den 5 februari 1873.

40. Svea 1876, s. 202–203.

41. Stockholms kyrkogårdsförvaltnings webbplats, ”Hitta graven”: http://hittagraven.stockholm.se 42. Dagboken, försättsblad.

43. Kvitto i ”Kongl. Bibliothekets Räkenskap för år 1875”, KB:s ämbetsarkiv.

44. ”142 facsiklar” enligt Carl Björkbom: Kungliga bibliotekets planschsamling, s. 22. Minst ett häfte (nr 20 A) saknades vid tidpunkten för katalogiseringen.

45. Kungl. bibliotekets årsberättelse 1932, s. 13.

46. Bergström, s. 322.

47. Albin Roosval, förordet i Ur Maria Röhls portfölj Vol. 1.

48. Fredrik Carl Boye: Målare-lexikon til begagnande såsom handbok för konstidkare och tafelsamlare, s. 308.

49. Stockholms Figaro, nr 33 1845, s. 257.

50. Stockholms dagblad, nekrolog måndagen den 5 juli 1875.

51. Christoffer Eichhorn, ”Röhl, Maria Kristina” i Svenskt biografiskt lexikon. Bd 9 (1883), s.?

52. Georg Nordensvan, Svensk konst och svenska konstnärer i 19de århundradet. Del 1, s. 349.

53. Rothlind, s. 187.

54. Att detta inte var något olycksfall i arbetet bekräftas av ett liknande exempel som hänger på Hallwylska museet.

55. Dagboken, s. 48.

56. Eslövs kommuns webbplats: http://www.eslov.se/eslovsguiden/sevart/kyrkor/borlundakyrka.728.html 57. Forsstrand, s. 15.

58. Fritz von Dardel, Minnen, Del 1, s. 65–66.

59. Johan Grönstedt, Sedt och hördt i Stockholm, s. 66.

60. Klippet är enligt obekräftad och sannolikt felaktig uppgift hämtat ur Svenska Dagbladet 1917 61. Forsstrand, s. 14.

62. E.N. Söderberg, ”Bäckström, Per Olof”, Svenskt biografiskt lexikon. Bd 7, s. 103.

63. Dagboken, s. 27.

64. Räkenskapsboken, s. 1.

Källf ö rteckning tryckta källor Bergström, Richard. ”Marie Röhl”, Idun nr 41 den 7 okt. 1892, s.

321–322.

Björkbom, Carl. Kungliga bibliotekets planschsamling, Bidrag till Kungl. bibliotekets historia III. Stockholm, 1933.

Boye, Fredrik Carl. Målare-lexikon til begagnande såsom handbok för konstidkare och tafelsamlare. Stockholm, 1833.

Dardel, Fritz von. Minnen, Del 1: 1833–1861. Stockholm, 1911.

Eichhorn, Christoffer. ”Röhl, Maria Kristina”, Svenskt biografiskt lexikon, Ny följd, Bd 9. Stockholm, 1883.

Forsell, Marie-Louise [af]. Sällskapslif och hemlif i Stockholm på 1840-talet: ur Marie Louise Forsells dagboksanteckningar / med anm. och personreg. af Syster Heijkenskjöld. Stockholm, 1915.

Forsstrand, Carl. Biografisk inledning i Ur Maria Röhls portfölj: sextiofem porträtt efter teckningar af Maria Röhl i Kungl. biblioteket utgifna af Albin Roosval. Vol. 1. Stockholm, 1916.

Grönstedt, Johan Gustaf Anton. Sedt och hördt i Stockholm.

Stockholm, 1919–20.

Jolin, Ellen. Johan Jolin och hans vänner: interiörer ur konstnärslifvet under förra seklet. Stockholm, 1913.

Kungl. bibliotekets årsberättelse 1932.

Lindgren-Fridell, Marita. ”Guvernanten som blev artist” i Idun nr 52 1947, s. 4–5, 17.

Nordensvan, Georg. Svensk konst och svenska konstnärer i 19de århundradet. 1, Från Gustav III till Karl XV. Stockholm, 1925.

Rothlind, Jane. ”Röhl, Maria Christina”, Svenskt biografiskt lexikon. Bd 31: Rydbeck till Segerstedt. Stockholm, 2000–2002, s. 186–188.

Silfverstolpe, Malla. Malla Montgomery-Silfverstolpes memo­ arer: utg. af Malla Grandinson, Bd 4: 1825–1861. Stockholm, 1908–1911.

Stockholms dagblad, nekrolog måndagen den 5 juli 1875.

Stockholms Figaro: ett artistiskt och belletristiskt söndagsblad, nr 33 1845, s. 257.

Svea. Folkkalender för 1876. Stockholm, 1876.

Söderberg, E. N. ”Bäckström, Per Olof”, Svenskt biografiskt lexikon. Bd 7: Bülow till Cedergren. Stockholm, 1927, s. 100–105.

ej tryckta källor Maria Röhls dag- och räkenskapsbok, KB-handskrift I.r.19:1–2.

Brev från Maria Röhl till J. A. Ahlstrand, KB-handskrift Ep.A. 4: 24.

Brev från Maria Röhl till Esaias Tegnér, Lunds universitetsbibliotek. Brevsignum 1306–1309. Digitaliserade på http://www. ub.lu.se/o.o.i.s/12568. ”Kongl. Bibliothekets Räkenskap för år 1875”, KB:s ämbetsarkiv.

Stockholms kyrkogårdsförvaltnings webbplats ”Hitta graven” 2008-03-18: ”Norra begravningpslatsen, kvarter 02, gravnummer 381. Gravplatsnummer 22 1 02 381”. http://hittagraven. stockholm.se/info.php?gpkey=22+1+02+381&upplnr=1 Eslövs kommuns webbplats 2008-05-22: ”Kyrkor – Eslövs kommun” www.eslov.se/eslovsguiden/kyrkor.3330.html Fotostatkopia av notis signerad ”C.F.”, odaterad och av okänt ursprung. Överlämnad till Kart- och bildsektionen av Niclas von Rothstein den 9 november 2001 ”att biläggas porträttet […] å farfars vägnar”.

vidare läsning Arwedson, Carl David. Spionen i den förnäma werlden i Stockholm eller en och annan upptäckt om höga Narrar, främmande Äfventyrerskor och inhemska Skojare, af en Roturier. Stockholm, 1831.

Sandstedt Lindqvist, Eva. Maria Röhl – en yrkeskvinna på 1800-talets konstscen. Proseminarieuppsats KV 104:2 HT 2007, Konstvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet.

Söderlind, Solfrid. ”Maria Röhl på Gripsholm”, i Porträtt porträtt: studier i statens porträttsamling på Gripsholm, red. av Ulf G Johnson. Stockholm, 1987.

Söderlind, Solfrid. Maria Röhl 1801–1875: porträttör i ståndssamhället Stockholm. C-uppsats HT 1981. Konstvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet.

Söderlind, Solfrid. Porträttbruk i Sverige: 1840–1865: en funktions- och interaktionsstudie.Stockholm, 1993.

75

lena törnqvist

Ett märkligt illustrationsfynd

P

å Dalagatan 46, 1 tr. i Stockholm, har tiden stått stilla de senaste sju åren. Astrid Lindgrens hem har bevarats orört efter hennes bortgång. Vid de sällsynta tillfällen då utom­ stående får tillträde – till exempel vid visningar för medlemmar i Astrid Lindgren-sällskapet – får man en känsla av att hon själv bara gått ut i ett ärende och snart kan väntas tillbaka.

Den hemtrevliga, men långt ifrån luxuösa lägen­ heten känns trivsam som en väl ingången toffel och bär tydliga spår av att Astrid Lindgren levde här i mer än sextio år. Hon flyttade in med man och barn i oktober 1941 och det var här hon avled den 28 januari 2002. Allt vittnar om att det är en läsande person som levt här. Överallt finns välfyllda bokhyllor.

Gunilla Larsson, tidigare chef för Nationalbibliografiska sektionen vid KB och senare för enheten för okatalogiserat tryck, har förtecknat bokbeståndet på knappt 3 800 volymer, och även de cirka 500 volymer som överförts till KB:s Astrid Lindgrenarkiv från sommarhuset på Furusund. Arbetet är nyligen avslutat och allt är sökbart i LIBRIS. Posterna är märkta ”Astrid Lindgren-samlingen” respektive ”Astrid Lindgrensamlingen Furusund” och man kan också se eventuella dedikationer. Däremot lånas av uppenbara skäl böckerna inte ut, Pippi Långstrump har kallats en revolution i barnkammaren, något som illustratören Ingrid Vang Nyman förebådar när hon symboliskt låter Pippi spränga omslagsbilden.

Originalets format 24 x 18 cm.

men det innebär inga egentliga problem. I så gott som samtliga fall finns exemplar att tillgå i KB:s ordinarie samlingar. Katalogiseringen ska alltså i första hand ses som en information om Astrid Lindgrens personliga litterära preferenser och hennes litterära kontaktnät, inte som en biblioteksresurs i sig. Att presentera och analysera boksamlingen är en uppgift som återstår. Avsikten med den före­l­iggande artikeln är att berätta om ett oväntat och uppseendeväckande fynd som gjordes i samband med katalogiseringsarbetet.

Ingrid Vang Nyman (1916–1959) har gått till konsthistorien som den som skapade bilden av Pippi Långstrump. Hon föddes och växte upp i Danmark, kom genom giftermål med poeten och konstnären Arne Nyman till Sverige under kriget och blev kvar till 1952. Mycket snart övergick hon från fritt bildskapande till att illustrera, huvudsakligen barnböcker. Drivkraften var förmod­ ligen ursprungligen ekonomisk men fördjupades snart till ett genuint intresse. Efterlämnade brev och de fåtaliga intervjuerna vittnar om att hon fängslades av de tekniska frågorna i samband med framför allt färgtryck. 1945–1952 utvecklade Vang Nyman en närmast manisk verksamhetsiver och så gott som alla betydande illustrationer tillkom under den perioden. Undantaget är det sista stora kraftprovet med att förvandla Pippi Långstrump till tecknad serie under åren 1957–1959.

Vintern 2003 anordnade Kungl. biblioteket i samverkan med Vimmerby kommun den första svenska utställningen av Ingrid Vang Nymans verk. Utställningen rönte stor uppskattning inte

77

minst bland nutida illustratörer och tillhör de mest välbesökta som KB anordnat. En rikt illu­ strerad katalog producerades också – den första större presentationen på svenska av denna märkligt okända konstnär, vars bilder vi alla bär med oss sedan barndomen.1 Efter utställningen kunde KB förvärva ett stort antal originalillustrationer och inköpet har också kompletterats med flera donationer. 72 kartongark med tuschteckningarna till de tecknade serierna ingår också. I dag äger KB förmodligen den mest kompletta samling av Vang Nymans illustrationer som exi­sterar.

Hennes övriga verk, målningar, skulpturer, applikationer och annat finns på museet i hennes födelsestad Vejen på Jylland eller i privat ägo.

Under arbetet med utställningen blev det tydligt att mycket få av Vang Nymans färgillustrationer bevarats. Inga spår hittades till exempel av bilderboken Känner du Pippi Långstrump som utkom 1947. Förklaringen fick vi dels genom bevarade brev, dels genom vittnesmål från förlagsfolk som arbetat tillsammans med henne. Ingrid Vang Nyman gjorde normalt inga förlagor i färg till sina illustrationer utan arbetade direkt med en tuschteckning och färgseparationer. Först i trycket uppstod alltså ”originalet” i färg.

Frågan om vem som valde Vang Nyman som illustratör av Pippi Långstrump och vem som sammanförde Astrid Lindgren och Ingrid Vang Nyman återkommer ständigt. Både författaren och illustratören var ju oprövade kort med endast var sitt publicerat verk att visa upp. Enligt en obekräftad källa var det Olle Strandberg, legendarisk litteraturhistoriker, författare och resenär, som föreslog Hans Rabén att ge Vang Nyman illu­ strationsuppdraget. Dessutom var förlagschefen Hans Rabén själv konsthistoriker och hade säkert sista ordet. Däremot hade Astrid Lindgren ingen talan – så har det i alla fall hittills sagts. Men ett fynd som Gunilla Larsson gjorde i hyllorna på Dalagatan hösten 2007 visar att författarinnan åtminstone bör ha varit tillfrågad om sin åsikt då det gäller Pippi Långstrumps omslagsbild.

Instoppad mellan en massa böcker och papper i ett skåp fann Gunilla Larsson under sitt inven­ terings- och katalogarbete två ark i kartong med illustrationer i Ingrid Vang Nymans omisskännliga stil. Det större arket mäter 24 + 18 cm med illustrationer i färg på båda sidorna, det mindre

78

Blyertsskiss till en av de åtta helsidesillustrationerna i den första boken om Pippi Långstrump. Originalets format 16 x 10,5 cm.

16 + 10,5 cm med en färgbild på ena sidan och en blyertsskiss på den andra. Färgbilderna (i gouache) har en blyertsteckning i botten, delvis ifylld med tusch och färgskalan är den för konstnären så typiska postgult, smaragdgrönt, klart blått och – som pricken över i – lysande orange. Det rör sig om utkast, inte färdiga illustrationer, vilket bland annat framgår av sättet att ange titel och författar­namn.

Blyertsskissen överensstämmer i stilen med ett par som man tidigare känt till och som ingick i utställningen.2 Den nyupptäckta teckningen föreställer Pippi, Tommy och Annika och deras kaffekalas i det ihåliga trädet. Den motsvaras av, men skiljer sig i detaljerna från illustrationen på sidan 74 i originalupplagan av Pippi Långstrump.

Tommys och Annikas kroppsställningar är till exempel ändrade, kaffekoppen har annan utformning och trädet har fler löv.3 Mer intressant än blyertsskissen är de tre färgbilderna. Det rör sig om tre olika förslag till omslag för första boken om Pippi Långstrump. Ett ligger mycket nära omslaget till den tryckta bokens för-

Det förslag till omslag, som kom till användning i ou av Pippi Långstrump 1945. Originalets format 16 x 10,5 cm.

Det röda håret och flätorna utgjorde från början Pippis främsta attribut. Originalets format 24 x 18 cm.

sta upplaga, men det framgår ändå av en rad små detaljer att en rentecknad version har använts för trycket. Det ligger närmast till hands att anta att Ingrid Vang Nyman, när hon fick uppdraget, gjorde tre förslag som förlaget och Astrid Lindgren fick att välja mellan, och att bilderna av en slump blev kvar hos Astrid Lindgren och glömdes bort i över sextio år. Förutom omslaget innehåller den första boken dessutom åtta stycken helsidesillustrationer i svart-vitt. Av dessa finns, såvitt man känner till, endast en bevarad, den där Pippi med häst och apa rider bort efter sitt korta men minnesvärda skolbesök. Den bilden hänger inramad på väggen i Lindgrens arbetsrum på Dalagatan och visades också i utställningen 2003.

Två av de nyupptäckta förslagen till omslag utgår från samma bildidé och tar fasta på Pippi­ gestaltens inneboende kraft. Som det maskrosbarn hon är spränger Pippi genom pärmen så att till och med den textade titeln rämnar. Hon är placerad i centrum och riktar blicken mot betraktaren. Förutom huvudet är ena handen synlig.

Astrid Lindgren beskriver i texten noga Pippis utseende och konstnären har fått med det mesta.

Viktigast är förstås de röda flätorna, den ena i upplösningstillstånd, men också fräknarna, uppnäsan, som ”hade samma fason som en mycket liten potatis”, och den breda munnen med de vita tänderna känns igen. Redan i dessa tidiga bilder ser man dessutom de för Vang Nyman så typiska mandelformade ögonen, ett drag som kom att gå igen i alla hennes senare barnporträtt.

Bakgrundsfärgen är i ena bilden smaragdgrön och i det andra gul. I den gröna bilden kan man också se tre svarta handavtryck som ytterligare understryker att det här rör sig om en flicka som inte är överdrivet väluppfostrad och ordentlig.

Illustratören gör också ett avsteg från Lindgrens text och i stället för textens blå klänning med röda lappar förser hon Pippi med en rutig röd klänning, som skymtar i det uppfläkta hål där huvudet sticker fram i halvprofil med vänster fläta nästan helt upplöst.

I bilden med gul bakgrund vänder Pippi sig rakt mot betraktaren. Även här ser man ena handen, men däremot inget av hennes kläder. Här är det höger fläta som håller på att lösas upp, medan den vänstra är ordentligt flätad. Centralfiguren

79

är i båda fallen omsorgsfullt tecknad med markerade tuschkonturer och texten upptar en stor del av bildytan.

Den tredje bilden ligger mycket nära den som kom till användning för den tryckta boken. Att det trots allt rör sig om en förstudie syns på en del detaljer. Här fyller Pippigestalten större yta än på de två andra omslagsförslagen och hon är inte centralt placerad utan till vänster och upptar pärmens hela höjd. Bilden är djärvt beskuren, bara drygt halva ansiktet syns och Pippi är i flygande fart på väg ut ur synfältet. Av originalet framgår att bilden blivit beskuren i efterhand. Det beskurna arket är i skala 1:1 i jämförelse med den tryckta pärmens format.

Pippi kastar här en blick bakåt, som för att locka betraktaren att följa med och herr Nilsson, apan, lyfter hatten i en gest som ytterligare understryker det inbjudande intrycket. Även här skymtar Pippis klänning och även här har konstnären frångått texten. Pippi bär en vit klänning med grönt mönster och herr Nilssons jacka är randig. 4 Bakgrundsfärgen på bilden är varmt gul, den färg som numera fungerar som en ”Pippi-signal” i olika marknadsföringssammanhang. Texten är blå och grön. Vang Nyman har själv svarat för textningen på fri hand och det maneret behölls också i slutversionen liksom hennes placering av titel och författar- respektive förlagsnamn.

Alla tre omslagsutkasten innehåller många av de drag som kommit att uppfattas som typiska

för Ingrid Vang Nyman och alla tre fångar det unika hos Pippigestalten. Men den som fällde det slutgiltiga avgörandet beträffande valet av omslagsbild – det må ha varit författaren, förläggaren eller någon annan – gjorde ett riktigt val. Det råder ingen tvekan om att den bild som kom till utförande är den klart originellaste och konstnärligt verkningsfullaste av de tre.

Pippi Långstrump är en av de mest kända gestalterna inom svensk litteratur och hon tillhör vårt kulturarv både nationellt och internationellt.

Under 1900-talet har olika länders illustratörer tolkat henne på de mest skiftande sätt, men allt efter som tiden gått har Ingrid Vang Nymans illu­ strationer också vunnit internationellt genom­ slag. För närvarande är två olika japanska museer intresserade av att anordna utställningar och jubileumsåret 2007 gav man i Frankrike, där man tidigare hårt bearbetat Pippi i både text och bild efter sina egna uppfostringsideal och åsikter om hur barnboksbilder ska se ut, ut en nyutgåva med den fullständiga texten och Ingrid Vang Nymans illustrationer.

Det oväntade fyndet bland böckerna på Dalagatan bidrar ytterligare till kunskapen om hur Pippi formades i bild och om en konstnär vars verk vi alla är välbekanta med, men vars namn så få känner till. Astrid Lindgrens arvingar har generöst donerat även dessa illustrationer till samlingen av Vang Nymans originalillustrationer vid KB.

noter 1. Kan köpas genom Astrid Lindgren-sällskapet, www.astridlindgrensallskapet.se 2. Avbildas i katalogen på s. 62–63.

3. En lustig detalj, det framgår klart av både skiss och den slutliga illustrationen att det rör sig om en ihålig ek. Det är också den uppfattning de flesta besökare till Astrid Lindgrens barndomshem har med sig och kommentarerna är många när de konfronte-

80

ras med förebilden, en imponerande, månghundraårig alm.

4. Ingrid Vang Nymans intresse för att återge tygmönster kom att bli ett karakteristiskt drag i hennes bilder, både i svart-vitt och i färg. I novellen ”Nånting levande åt Lame-Kal” ur samlingen Kajsa Kavat och andra barn (1950) förekommer en illustration där man ser en säng täckt av ett lapptäcke. Där kan man räkna till 68 lappar, samtliga i olika mönster!

jonas nordin

Ett stort, välkommet och värdefullt hjälpmedel Svensk historisk bibliografi under tretton decennier

E

n skildring av Svensk historisk bibliografi måste av självklara skäl ta sin början med Carl Gustaf Warmholtz (1713–1785). Hans monumentalverk Bibliotheca historica Sveo-Gothica, utgavs i femton volymer mellan 1782 och 1817. Arbetets innehåll sammanfattas blygsamt och koncist i undertiteln: Förtekning uppå så väl trykte, som handskrifne böcker, tractater och skrifter, hvilka handla om svenska historien, eller därutinnan kunna gifva ljus; med critiska och historiska anmärkningar.

Det är inte minst sanningen i den sista bisatsen som ger arbetet dess värde.

Under ett halvt liv samlade Warmholtz alla arbeten han kom över som berörde den svenska historien. Samlingen blev nära nog så komplett man kunde önska sig, åtminstone vad gäller det tryckta materialet. Ingen offentlig institution uppvisade ett lika uttömmande historiskt bibliotek – fattat i vidaste mening. Under historia inbegreps exempelvis även topografi, naturalhistoria och religion, och förutom böcker ingick kartor, bilder och manuskript tillsammans med mycket annat i biblioteket. Warmholtz inte bara ägde dessa arbeten – han tycks därtill ha studerat dem alla. För att höja värdet av sin bibliografi, som innehöll 9 744 poster, lämnade han kloka och initierade kommentarer till flertalet av de arbeten som däri upptogs. Här finns jämförelser och korshänvisningar, korta omdömen och, inte minst viktigt, referenser till anmälningar i svenska och utländska tidskrifter.

Warmholtz var en egenartad boksamlare. Några egentliga bibliofila böjelser uppvisade han inte; det var innehållet, inte bandet eller boken som

föremål, som intresserade honom. När han efter fyra decenniers möda hopsamlat, genomgått och utförligt beskrivit sitt historiska bibliotek sålde han år 1780 hela den delen till Carl Christoffer Gjörwell. Det skedde inte utan sentimentalitet, men han menade att samlingen ändå skulle bli till mer besvär än glädje för arvingarna. I köpet ingick även manuskriptet till Bibliotheca historica Sveo-Gothica.

Mönstret för Warmholtz’ bibliografi hade varit Jacques Le Longs Bibliotheque historique de la France (1719), en imponerande foliovolym med över 17 000 kommenterade poster. Fullständigheten och noggrannheten i Warmholtz’ arbete överskred dock förebildens och Gjörwell skrev i förordet till den första tryckta volymen ”at intet Lands Historie-Skribenter [har] ännu blifvit af någon, efter de bästa critiska Reglor, så beskrifne, som Sveriges Häfdeteknare och Handlingar nu äro det”. Gjörwells vitsord var en partsinlaga – han stod själv som utgivare till de första delarna – men omdömet var därför inte osant. Warmholtz’ arbete är ännu i dag av oskattbart värde för forskningen och den självklara utgångspunkten för allt sökande efter äldre litteratur om Sveriges historia. Det är att anse som den nationella ämnesbibliografin för perioden fram till 1771 på samma sätt som Svensk historisk bibliografi är det för tiden därefter. De generösa ramar med vilka Warmholtz avgränsade historieämnet kom också att omsluta efterföljaren.

81

Svenska historiska föreningen och årsbibliografierna Svenska historiska föreningen hade sitt konstituerande möte i Svenska Läkaresällskapets hus i Stockholm den 10 maj 1880. Styrelsen höll sitt första sammanträde fyra dagar senare. Utgivningen av Historisk tidskrift kom redan från början att bli ett av föreningens huvudsakliga ändamål. Vid det andra styrelsemötet den 16 november 1880 beslutades att den skulle utkomma med fyra häften per år och innehålla tre huvudavdelningar: en för originaluppsatser, en för strödda meddelanden och aktstycken samt en för översikter och granskningar. Därtill skulle fogas ”dels en fortlöpande tidskriftsöfversikt dels, årligen, en bibliografi öfver det förflutna årets historiska litteratur rör­ ande Sverige”.

En årsbibliografi kom alltså att bifogas tidskriften redan med dess första årgång 1881. Den hade sammanställts av amanuensen i Riksarkivet Carl Silfverstolpe och upptog endast 117 poster.

Bibliografin utgjorde en fortsättning på och följde samma principer som de sammanställningar som medföljt Silfverstolpes egen publikation Historiskt bibliotek, 1875–1880. Silfverstolpe kom att ansvara för de tio första årsbibliografierna. Förtecknade arbeten numrerades fortlöpande över årgångarna och med den tjugofemte årgången 1905 nåddes posten 6824. Följande år inleddes en ny numrering. År 1906 bytte tidskriften för första gången redaktör. Riksarkivarien Emil Hildebrand, ”Svensk Historisk Tidskrifts egentlige skapare och upprätthållare” som Ludvig Stavenow skrev i årgångens inledande tackord, hade under 25 år förkroppsligat tidskriftens första tidevarv. Med den nye redaktören Torvald Höjer trädde tidskriften in i ”en andra epok af sin tillvaro”. Detta gällde även årsbibliografierna, som inledde en ny nummerföljd och började om från 1. Under nästföljande femtonårsperiod fortsatte den löpande numreringen ånyo tills man med 1920 års bibliografi nått 7698. Ansvarig för dessa sammanställningar hade alltifrån förteckningen av 1890 års utgivning varit extraordinarie amanuensen sedermera bibliotekarien vid Kungl. biblioteket Kristian Setterwall. Om Hildebrand markerade ett tidevarv för Historisk tidskrift gjorde Setterwall detsamma för Svensk historisk bibliografi.

82

Han fortsatte sitt arbete fram till sammanställningen av 1929 års utgivning. Inalles redigerade han 40 årsbibliografier. Årsbibliografierna kom att utges in på 1970-talet. Redaktörer efter Setterwall var andre bibliotekarien vid Kungl. biblioteket Percy Elfstrand (utgivningsåren 1930–1959), bibliotekarien vid Kungl. biblioteket Jan Rydbeck (1960), Jan Rydbeck tillsammans med biblioteksassistent Marianne Kjellström (1961) och Marianne Kjellström tillsammans med bibliotekarie Marie-Louise Bachman (1962–1963). Från 1964 års bibliografi kom den sistnämnda att ensam utföra arbetet fram till dess utgivningen upphörde. Årsbibliografin för år 1971, den nittioandra årgången, blev sålunda den sista att utkomma. Tryckåret var 1974.

Vid Svenska historiska föreningens årsmöte den 27 mars 1974 genomfördes en stadgeändring. Samtidigt diskuterades försvagningen av föreningens ekonomi, som till stor del uppkommit genom stegrade kostnader för tryckning och distribution av tidskriften och Svensk historisk bibliografi. Även redigeringskostnaderna för årsbibliografierna hade ökat samtidigt som antalet prenumeranter minskat. Årsbibliografin, som ursprungligen distribuerats som bilaga till Historisk tidskrift, beställdes sedan länge genom enskild subskription. Föreningens styrelse hade därför samrått med redaktören Bachman och hennes deciderade efterträdare Erik Carlquist. ”Eventuellt”, säger årsmötesprotokollet, ”kommer arbetet att inriktas på att åstadkomma 5-årsbibliografier som en kumulering av enkla årsbibliografier i listform.” Styrelsen hade tillsatt en kommitté bestående av ordföranden professor Carl Göran Andræ, Bachman och Carlquist att vidare utreda frågan.

Trots att 1974 års reviderade stadgar redan i inledningsparagrafen angav att publiceringen av Svensk historisk bibliografi var ett av föreningens huvudåtaganden kom utgivningen snart att gå ur föreningens händer. I styrelsens verksamhetsberättelse för 1976 togs frågan om årsbibliografierna än en gång upp. Styrelsen hade utrett möjligheterna till en billigare publiceringsform – plåttryck eller mikrofiche – men funnit att kostnaderna även då blev oförsvarligt höga. Tills vidare hade styrelsen därför beslutat upphöra med årsbibliografierna. I stället skulle arbetet inriktas

på att så snart som möjligt sammanställa en samlad bibliografi över åren 1971–1975. Från 1978, påpekade styrelsen, skulle det dessutom bli möjligt att nyttja de databaser för böcker, tidskrifter och tidningar som höll på att byggas upp vid Bibliotekstjänst i Lund. Årsmötesprotokollet meddelade i anslutning till detta, att publiceringen av årsbibliografierna ”måste anses helt avslutad med den tryckta årgången 1971”. Förutom samarbetet med Bibliotekstjänst uttrycktes även förhoppningen att Kungl. biblioteket och Bibliotekshögskolan i framtiden skulle befria föreningen från ansvaret för bibliografin.

Tjugofemårsbibliografierna Årsbibliografierna var naturligtvis svårhanterliga för dem som önskade mer systematisk överblick över den historiska forskningen. En större sammanställning av materialet skulle därför ha sitt värde, ansågs det redan tidigt. Varifrån initiativet kom är oklart. Svenska historiska föreningens styrelseprotokoll av den 27 mars 1903 talar endast om ett ”väckt förslag” om en bibliografi för åren 1875–1900; i verksamhetsberättelsen för år 1905 heter det att bibliografin utarbetats ”på föran­staltande af Svenska Historiska Föreningen”. Frågan om en sammanställd bibliografi bordlades vid det första styrelsemötet men återupptogs vid februarimötet 1904. Då behandlades frågor om tryckkostnader och omfång; 500–600 exemplar nämndes som lämplig upplaga; i ett styrelse­beslut av den 18 november 1905 sätts den i stället till 750 exemplar, vilket motsvarade tidens medlems­kader. Bidrag till tryckningen erhölls från Kungl. Maj:t (1 200 kr) och Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitetsakademien (1 000 kr). Korrekturläsning och kolla­tionering av uppgifterna hade tagit två år i anspråk då bibliografin äntligen utkom 1907.

Redaktör för den första tjugofemårsbibliografin var densamma som för årsbibliografin, Kristian Setterwall. Även om årsbibliografierna utgjorde huvudkällan var det nya arbetet mer än blott en sammanställning. Uppgifterna hade korrigerats och kompletterats på flera punkter. Att de samlade årsbibliografierna för åren 1880–1900 upptar 5 262 poster medan sammanställningen av den längre perioden 1875–1900 endast når 4 636 beror bland annat på att flera samlingsverk

och utgivningsserier kunnat sammanföras till enskilda poster.

Setterwalls målsättning var att förteckna allt känt material rörande svensk historia, även sådant tryckt i utlandet. Trots ambitionen uppstod självfallet luckor, men i överensstämmelse med hur tidens lärda förbindelser såg ut trodde han sig någorlunda ha klarat uppgiften avseende nordisk och tysk litteratur. Som underlag använde han bland annat motsvarande material i dansk Historisk tidsskrift, Jahresberichte der Geschichtswissenschaft utgiven av de historiska sällskapen i Berlin samt Oskar Masslows Bibliographie zur deutschen Geschichte. Även tidskriftsöversikter i Revue Historique och Historiches Jahrbuch kom till nytta.

För finska och ryska titlar fick han bistånd av bibliotekarien vid Kungl. biblioteket Lorentz Benjamin Bagge.

Uppställningen var liksom hos Warmholtz ordnad under olika ämnesområden med kronologiskt arrangerade underavdelningar. Den inleddes på samma sätt med övergripande verk och historiska hjälpvetenskaper. Där Warmholtz’ system börjat med geografi, topografi och naturalhistoria hade Setterwall i stället bibliografi, arkivhistoria och paleografi. Den kronologiska historien, sorterad efter kungar, följdes av biografi och genealogi, heraldik, krigshistoria, litteratur- och konsthistoria, statsrätt, juridik och nationalekonomi, ortshistoria, kulturhistoria, universitets- och skolhistoria samt kyrkohistoria.

Avslutningsvis kom två avdelningar med litteratur om Finland och Sveriges forna europeiska besittningar. De kronologiska avdelningarna inleddes med urkundssamlingar följda av bearbetningar, en uppdelning som var okänd för Warmholtz.

Denna första samlingsvolym följdes 1923 av en andra, omfattande åren 1901–1920. I stort sett observerades de tidigare sorteringsprinciperna. Till skillnad från den första volymen inkluderade Setterwall denna gång även artiklar och recensioner i dagstidningar. Systematiskt hade han genomgått Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftontidningen samt Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning fram till 1918. Övrig svensk press medtogs till ”betydande antal”, men utan anspråk på fullständighet. Liksom tidigare fick han hjälp av kollegerna på Kungl. biblioteket med främst det finska och det ryska materialet.

83

Luckan täpps till Skälet till att Svensk historisk bibliografis samlingsvolymer tog sin början 1875 var naturligtvis de redan befintliga årsbibliografierna, vilka väsentligt underlättade uppgiften. Snart nog uppstod dock tanken att täcka den drygt hundraåriga lucka som fanns mellan Warmholtz’ Biblio­ theca och Svensk historisk bibliografi. I Svenska historiska föreningens årsberättelse 1917 hette det att Setterwall ”sedan flera år” var sysselsatt med denna uppgift. När den äntligen utkom av trycket tjugo år senare var Setterwall inte längre i livet. Han avled den 6 juni 1930, men redan den 11 juni kunde Svenska historiska föreningens styrelse utse hans efterträdare, bibliotekarien vid Uppsala universitetsbibliotek Sven Ågren. För att slutföra uppgiften erhöll han tjänstledighet mot ersättning från föreningen. Vid Setterwalls död förelåg hela arbetet i manuskript, men endast 9 ark fanns i korrektur och av dem var endast ett rentryckt. Det är begripligt att principerna för ett sådant omfattande arbete, som till stor del utförts av en enda person, inte så enkelt övertogs av efterträdaren och det kom att dröja närmare sju år innan denna volym levererades till tryckning i maj 1937. Upplagan bestämdes till 800 exemplar.

Bidragande till förseningen var att Ågren kollationerat en del av Setterwalls uppgifter och överarbetat systematiken något – Samuel E. Bring har påtalat synliga skillnader mellan det första arket, som trycktes under Setterwalls levnad, och de övriga 56. Setterwall utmönstrade exempelvis flera av de samtida skrifter som kunde hänföras till politisk opinionsbildning och krigspropaganda utan att samtidigt ha aktkaraktär, en något obestämd gränsdragning som uttryckte tidens historiesyn där utredandet av den politiska historien wie es eigentlich gewesen ist stod i centrum.

För material av den utelämnade typen hänvisade Ågren till Arne Jörgensens bibliografi över den Calonius-Naumannska samlingen vid Helsingfors universitetsbibliotek (1936) och Gustaf Edvard Klemmings förteckningar över samtida berättelser om Sveriges krig (1888–1892) respektive förhållande till främmande makter (1892–1901).

Särskilt Jörgensens arbete måste betraktas som fullständigt otillräckligt för forskningen även om det kan ge första ingångar till ett ämne. I viss mån kompenseras dess ofullkomlighet av Samuel

84

E. Brings förteckningar över rättegångs- respektive riksdagshandlingar 1700–1829 (1958, 1961).

Trots brister av detta slag – som i slutändan är ofrånkomliga i alla bibliografiska avgränsningar – hade Sverige med volymen 1771–1874 fått en heltäckande historisk bibliografi som sträckte sig från medeltid fram till 1920.

Fortlöpande sammanställningar av Svensk historisk bibliografi Med den täckning som sålunda uppnåtts var det enkelt att motivera en löpande uppdatering av samlingsvolymerna. Följande volym, som trycktes 1956, var ursprungligen tänkt att omfatta åren 1920–1940, men på utgivarens amanuensen vid Uppsala universitetsbibliotek Paul Sjögrens förslag sattes slutåret till 1935 ”för att så snart som möjligt få en tryckt mall att gå efter i fortsättningen”, som det heter i styrelseprotokollet för mars 1952.

Sjögren, som senare blev överbibliotekarie vid Umeå universitetsbibliotek, hade sett sig föranlåten att genomföra vissa förändringar i utgivningen. Liksom tidigare byggde arbetet i hög grad på Setterwalls och Elfstrands årsbibliografier, men dessa båda hade arbetat efter delvis skiljaktiga principer vilka Sjögren försökte överbrygga vid sammanställningen. Under inflytande av nya strömningar inom forskningen genomgick systematiken en lätt revision. Nya avdelningar var bland annat Ekonomisk historia och Socialhistoria; i gengäld utgick Konsthistoria och Litteraturhistoria som självständiga kategorier. Den nya källkritiken syntes också i att beteckningarna ”urkundssamlingar” och ”särskilda skrifter” ersattes av ”källor” respektive ”bearbetningar” och skillnaden dem emellan iakttogs striktare än förut – Sjögren var, väl att märka, docent i historia.

Sjögren uppgav den ambition Setterwall mot slutet haft att även förteckna dagspressrecensioner och begränsade bevakningen till tidskrifterna. Dagstidningarnas recensioner och artiklar liksom annat material ”av efemärt värde” återfinns dock i stor utsträckning i årsbibliografierna, som på denna punkt därför intar en självständig ställning. Årsbibliografierna är också mer generösa i sin bevakning av sådana utländska arbeten som endast indirekt eller i förbigående berör svensk historia – dit hör exempelvis en stor del av

litteraturen om det trettioåriga kriget. På samma sätt som i tidigare volymer tillämpade Sjögren en hel del ad hoc-lösningar avseende fullständighet, kategorisering och förkortningar med mera – det viktiga var användbarheten, inte att enskilda principer slaviskt följdes.

Nästa volym, som utgavs 1964 och täckte åren 1936–1950, hade redigerats av förste bibliotekarien vid Kungl. biblioteket Harald Bohrn efter att förste bibliotekarien vid Göteborgs stadsbibliotek Stig Boberg avböjt uppdraget. På grund av hög arbetsbelastning var Bohrn tvungen att överlåta en stor del av sysslan på den nypensionerade Percy Elfstrand och fick även hjälp med registrets upprättande av dennes hustru Kerstin Elfstrand. Volymen följde i stort sett de principer som utarbetats av Sjögren rörande systematik, urval och förhållande till årsbibliografierna. Två förändringar var dock att uppdelningen i källor och bearbetningar slopades och att bevakningen av recensioner i de större dagstidningarna återinfördes. Konsthistoria uteslöts också nästan helt med hänvisning till Svensk konsthistorisk bibliografi, som var under utarbetande genom Maja Lundqvist och som publicerades 1967.

Parallellt med denna volym, som trycktes i 1 000 exemplar, pågick arbetet med fortsättningen, som täckte åren 1951–1960. Det var från början tänkt att även den skulle sammanställas av Bohrn, men på egen begäran ersattes han i mars 1963 av Jan Rydbeck. Arbetet hade nu funnit sin form och inga stora principförändringar genomfördes. Volymen utkom på hösten 1968.

Vid styrelsesammanträdet i mars 1968 beslutade Svenska historiska föreningen att tills vidare avvakta med volymen 1961–1970. Först fyra år senare beslöt man att ingå närmare förhandlingar med Marie-Louise Bachman, som länge ansvarat för årsbibliografierna, om arbetets genomförande. Förhandlingarna pågick ännu ett år senare.

(Se Bachmans egen redogörelse för sitt arbete med Svensk historisk bibliografi i detta nummer av Biblis.)

Det var flera parallella utvecklingar som påverkade bibliografins framtid. Redan vid 1960-talets mitt hade Bibliografiska Institutet vid Kungl. biblioteket uttalat planer på att upprätta årsbibliografier för flera humanistiska vetenskaper. På grund av de tilltagande kostnaderna för Svensk historisk bibliografi ställde sig Svenska historiska

föreningens styrelse i mars 1967 bakom dessa planer och menade att det vore ”ytterst önskvärt att en rationellare ordning med en gemensam bibliografi kunde införas”. Föreningens ordförande professor Erik Lönnroth bemyndigades att driva frågan vidare hos riksbibliotekarie Uno Willers, som även satt i föreningens styrelse.

När frågan om bibliografins framtid återigen behandlades i styrelsen i februari 1974 hade inget avgörande skett i frågan och Marie-Louise Bachman utsågs nu till huvudredaktör för perioden 1961–1970. Till redaktör och medhjälpare på en sex månader lång halvtidsjänst utsågs historiedoktoranden Yvonne Hirdman. Vid samma tillfälle diskuterades årsbibliografiernas framtid.

Bachman förklarade att hon inte hade möjlighet att fortsätta arbetet med dem, och frågan väcktes om de helt skulle upphöra och ersättas av fem­ åriga sammanställningar. Föreningens sekreterare och skattmästare skulle diskutera med bibliotekarien och historikern Erik Carlquist om denne vore beredd att överta uppdraget. Dessa diskussioner tycks inte ha lett någonvart och i själva verket kom Bachmans samma år (1974) tryckta årsbibliografi över utgivningsåret 1971 att bli den sista.

Fortsättningen kom i stället just med en femårig sammanställning över åren 1971–1975. Denna publicerades inte förrän 1988, fortfarande med Marie-Louise Bachman som ansvarig. Det hade då gått tio år sedan den av henne och Hirdman redigerade volymen över perioden 1961–1970 kommit av trycket. I avsaknad av årsbibliografier byggde sammanställningen på material som hopsamlats av Yvonne Hirdman samt bibliotekarie Lillemor Lundström vid Kungl. biblioteket och Mayre Lehtilä-Olsson, nyutexaminerad från Bibliotekshögskolan. Slutredigeringen hade gjorts av bibliotekarie Lena Nordström vid Vitterhets­ akademiens bibliotek. Mellan dessa båda volymer hade den stora förändringen skett att bibliografin inte längre följde en artegen systematik utan anslöt till bibliotekens allmänna klassifikation, SAB-systemet.

Nämnas skall också att förlaget Kraus Reprint i Liechtenstein, som hade bibliografisk nyutgivning som ett slags specialitet, ville producera faksimiltryck av de slutsålda volymerna 1875–1900, 1901– 1920 och 1921–1935. Avtal om detta ingicks under 1973 och nytrycken producerades två år senare.

85

Svensk historisk bibliografi i dataåldern Utgivningen av volymen 1971–1975 hade fördröjts flera år på grund av medelsbrist och när den slutligen presenterades vid Svenska historiska före­ ningens årsmöte den 7 april 1988 rapporterades samtidigt att bibliografin för 1981 och 1982 ”ligger på diskett”. Här antyds att en ny tidsålder var i annalkande. Som ytterligare ett synligt tecken på detta hade redan tre år tidigare, 1985, Svensk historisk bibliografi för 1976 utkommit. Denna mycket enkla, limhäftade trycksak med konstlös typografi var resultatet av ett projektanslag beviljat av den sedan dess försvunna statliga myndigheten Delegationen för vetenskaplig och teknisk informationsförsörjning, DFI. Svenska historiska föreningen hade erfarit att med en årlig tillväxt av omkring 1 500 indexposter krävde det bibliografiska arbetet insatser som översteg de egna resurserna. Tanken var därför att se om den nya ”ADB-tekniken” kunde användas för att effektivisera framställningen och sänka kostnaderna.

Marie-Louise Bachman utsågs till projektledare och bibliotekarie Vuokko Venna Hennig var redaktör. Liksom i den femårsbibliografi som ännu var under arbete tillämpades här SAB-systemet.

ADB-tekniken tillät ett par nya finesser. Dels bifogades ortsregister för att underlätta sökningen efter lokalhistoriska arbeten, dels förtecknade bibliografin inte bara de arbeten som hade utgivningsåret 1976 utan även dem som hade detta tryckår, även om postens årgångsbeteckning var en annan. De tidigare årsbibliografierna hade ofta behövt kompletteras just på grund av att utgivningar många gånger drogs med olika eftersläpningar.

Bachman och historikern Tomas Lidman, som var verksam på DFI och satt i Svenska historiska föreningens styrelse, lät sända en provupplaga av den nya bibliografin på remiss till bland andra ämnesföreträdarna vid landets högskolor. Man ville ha synpunkter på den nya strukturen och se om formen och innehållet motsvarade användarnas krav. Avsikten var, som de förklarade i Historisk tidskrift, att med utgångspunkt i responsen ”börja med årgångarna på 1980-talet och lägga upp 5-årsvolymen 1976–1980 som ett mera långsiktigt projekt”, vilket i realiteten innebar att den sköts på framtiden.

Vid styrelsemötet i oktober 1985 meddelade

86

Tomas Lidman att provvolymen hade sålt och fortsatte att sälja bra. Med ett par decenniers di­ stans menar dock både Lidman och Marie-Louise Bachman att mottagandet var svalt och försäljningen närmast obefintlig. (Vid föreningens årsmöte i maj 1986 rapporterades 230 försålda exemplar; försäljningsintäkterna stannade vid 8 059 kr för budgetåret 1985 och 866 kr för 1986. Samlingsvolymen 1971–1975 sålde i drygt 500 exemplar under första året efter utgivningen.) Fastän årgångarna 1981 och 1982 var färdigbibliograferade och klara för tryckning blev det inte tal om någon fortsättning.

Kungl. biblioteket övertar ansvaret Arbetet med den historiska bibliografin låg helt nere från 1988 till november 1995. Då det återupptogs stod Svenska historiska föreningen inte längre som huvudman för utgivningen. Under 1980-talet utvecklades ett system med nationella ansvarsbibliotek. Humaniora bevakades av Uppsala universitetsbibliotek, som gav i uppdrag åt bibliotekarie Åke Bertenstam att utreda ämnesbibliografiernas tillstånd. Han såg möjliga samordningsvinster om det upprättades separata bibliografiska redaktioner som hade olika bevakningsområden men rapporterade uppgifter sins­ emellan. Med stöd från Bibsam, Kungl. biblio­ tekets avdelning för samordning och utveckling av svenska forskningsbibliotek, och universitetens humanistiska fakulteter igångsattes arbetet med ämnes­bibliografier i historia samt litteratur­ veten­skap och konstvetenskap. Det praktiska arbetet med den historiska bibliografin förlades till Kungl. biblioteket och fick stark uppbackning av Tomas Lidman, som tillträdde som riksbibliotekarie samma år. Marie-Louise Bachman blev återigen projektledare och bibliotekarie Johannes Rudberg praktiskt ansvarig.

Nu var det inte längre aktuellt med tryckta volymer utan Svensk historisk bibliografi blev en del av Libris. Arbetet påbörjades som ett treårigt projekt och skulle ta sin utgångspunkt i publiceringsåret 1994. Därmed uppstod en sjuttonårig lucka för åren 1977–1993. (Året 1990 utgjorde delvis ett undantag eftersom materialet från ett tidigare havererat projekt vid Uppsala universitetsbibliotek kunde inkorporeras i databasen.)

Efter att den treåriga projekttiden löpt ut

övertogs utgivningen av Kungl. biblioteket som sedan dess är huvudman. Detta är på många sätt en naturlig ordning eftersom huvuddelen av de bibliotekarier som alltifrån starten utfört det praktiska bibliografiska arbetet varit anställda vid nationalbiblioteket. Kontakterna med Svenska historiska föreningen upprätthålls alltjämt genom att den tillsammans med Kungl. biblioteket utser medlemmar till den referensgrupp som lämnar synpunkter på innehållet och kvaliteten i databasen. Redaktören för Historisk tidskrift är självskriven medlem i denna församling som i övrigt upptar representanter för flera historiska discipliner.

Svensk historisk bibliografi på 2000-talet Svensk historisk bibliografi är den förnämsta ämnesbibliografi som någon svensk akademisk disciplin har att tillgå. Tillsammans med Warmholtz’ Bibliotheca historica Sveo-Gothica ger den en enastående täckning av ämnets utveckling från medeltiden och fram till i dag. Fastän bibliografins framtid många gånger tett sig osäker har den tunga traditionen med säkerhet bidragit till dess fortlevnad. Betecknande är att de två andra ämnesbibliografier – för litteraturvetenskap respektive konstvetenskap – som började digitali-

seras vid 1990-talets mitt avsomnade efter några år och inte längre uppdateras. Forskare med inriktning mot svensk historia fortsätter därför att vara unikt välförsedda med information om pub­ liceringsverksamheten inom fältet ända ned på recensionsnivå.

Projektet att fylla luckan mellan 1977 och 1993 avslutades formellt med utgången av 2006. Då hade mer än 37 000 poster införts. Projektarbetet leddes 1997–2001 av bibliotekarie Olof Osterman och fullföljdes av bibliotekarie Karin Hedlin, som i februari 2007 även ersatte Johannes Rudberg när denne lämnade arbetet med den löpande bibliografin.

Svensk historisk bibliografi uppdateras alltjämt om än täckningen successivt bantats. Fastän omfattningen av den historiska utgivningen ökar år från år skall Svensk historisk bibliografi kunna hanteras inom ramen för en heltidstjänst.

De knappa resurserna inskränker naturligt nog bevakningsmöjligheterna och ger upphov till svåra avgränsningsproblem. Så långt möjligt går arbetet dock vidare i traditionstyngda former och fortsätter att vara en oumbärlig hjälp för svenska historiker. I september 2008 upptog databasen närmare 89 000 referenser att addera till de tryckta bibliografiernas 79 112 och Warmholtz’ 9 744 poster.

bibliografisk not Huvudkällorna för denna framställning har varit Svenska historiska föreningens handlingar samt Svensk historisk bibliografis (SHB) respektive samlingsvolymer. Äldre styrelseprotokoll återfinns i Svenska historiska föreningens arkiv, Protokoll A:1, 1880–1974, Riksarkivet. Styrelseprotokoll från 1981, 1984–1985 jämte andra strödda handlingar som överlämnats av professor Bernt Schiller har återfunnits på Historisk tidskrifts redaktion och kommer att levereras till Riksarkivet. Svenska historiska föreningens årsberättelser och årsmötesprotokoll är tryckta i respektive årgång av Historisk tidskrift. Nyttig information om principerna för utgivningen

lämnas i förorden till SHB:s respektive samlingsvolymer.

Carl Gustaf Warmholtz som samlare och bibliograf har behandlats av Samuel E. Bring i C. G. Warmholtz’ och Louis de Geers bibliotek på Christineholm, Lychnos-bibliotek 3 (Uppsala 1941).

Olika, mestadels praktiska aspekter av SHB behandlas i Tore Nyberg och Marie-Louise Bachman, ”Repliker om Svensk historisk bibliografi 1961–1970”, Historisk tidskrift 100 (1980) s. 410–412; Marie-Louise Bachman & Tomas Lidman, ”Svensk historisk bibliografi i ny skepnad”, Historisk tidskrift 105 (1985) s. 129–131; MarieLouise Bachman, ”Svensk historisk bibliografi

87

blir elektronisk”, Historisk tidskrift 116 (1996) s. 335–337; Marie-Louise Bachman, ”Svensk historisk bibliografis ’lucka’ täcks”, Historisk tidskrift 117 (1997) s. 540–541; Johannes Rudberg, ”Svensk historisk bibliografi – en lägesrapport och några nordiska utblickar”, Historisk tidskrift 121 (2001) s. 476–482; Johannes Rudberg, ”Svensk historisk bibliografi och dess referensgrupp”, Historisk tidskrift 123 (2003) s. 164. SHB har även behandlats av Bo Jernberg i ett specialarbete i litteraturorien­ tering och bibliografi: ”Svensk historisk bibliografi. Några kommentarer”, Bibliotekshögskolan, Borås, VT 1975.

Utöver de nämnda källorna har jag även fått

88

muntlig eller skriftlig information från MarieLouise Bachman, Yvonne Hirdman, Tomas Lidman, Johannes Rudberg och Karin Hedlin.

SHB:s olika volymer har recenserats bl.a. i följande sammanhang: Ludvig Stavenow, Historisk tidskrift 43 (1923) s. 301–304 (SHB 1901–1920); Samuel E. Bring, Nordisk tidskrift för bok- och biblioteksväsen 10 (1923) s. 200–206 (SHB 1901–1920); Samuel E. Bring, Nordisk tidskrift för bok- och biblioteksväsen 24 (1937) s. 233–235 (SHB 1771–1874).

Uppsatsens rubrik parafraserar Olof Mustelins slutord i recensionen av SHB 1961–1970 i Nor­ disk tidskrift för bok- och biblioteksväsen 66 (1979) s. 22–24.

marie-louise bachman

Svensk historisk bibliografi från insidan1

D

et hade blivit tradition sedan 1930-talet att Svensk historisk bibliografi, SHB, skulle sammanställas (utanför tjänsten) av biblio­tekarier vid Kungl. biblioteket. När jag blivit anställd vid KB 1960 var det därför naturligt att jag såsom varande historiker2 blev tillfrågad av kollegan Jan Rydbeck om jag ville ta över stafetten och åta mig arbetet med den löpande bibliografin. Viss erfarenhet av bibliografiskt arbete hade jag sedan tidigare, då jag sammanställt några ”gubbografier” – det vill säga personbibliografier – inom ett snävt fält: professorer i arkeologi. Min företrädare påpekade givetvis att bibliograferandet var en merit för framtiden.

Nu blev jag till en början inte ensam om arbetet. Mina två första årgångar, 1962 och 1963, samarbetade jag med kollegan Marianne Kjellström, även hon historiker, som gjort årgången 1961 tillsammans med Jan Rydbeck. När Marianne lämnat KB blev jag ensam med uppgiften. Till vår hjälp fick vi överta ett kartotek med lappar på tidskrifter och årsböcker som borde gås igenom i jakten på historiska artiklar. På lapparna noterades om tidskriften i fråga innehållit relevant material eller inte (+ respektive 0). Även med nutida teknik kvarstår letandet efter relevant material för SHB, fast det kan ske med andra hjälpmedel. Jag skall nu försöka beskriva hur arbetet gick till på den gamla, manuella tiden.

Det gällde att få så mycket hjälp som möjligt av redan färdiga bibliografiska data rörande böcker och artiklar, varför genomsökning av aktuell årgång av Svensk bokförteckning var given. Man prickade för de historiska titlarna och skrev dem

på lappar av samma storlek som de som användes för anmälan till Accessionskatalogen för utländsk litteratur. Till ledning för tryckeriet markerades den text som skulle fetas respektive kursiveras.

Svenska tidskrifts- och tidningsartiklar var också givna hjälpmedel. För tidskrifter som inte indexerades där och för utländsk periodika fanns det ovan nämnda kartoteket. De tidskrifter som förtecknades där måste man uppsöka på plats i KB:s magasin, fack för fack. Den utländska katalogavdelningen bistod med katalogkort på litteratur med svensk anknytning. Festskrifter och samlingsverk lånades fram för genomgång. De svenska böcker som inte togs med i Svensk bokförteckning utan först i femårskatalogen Svensk bokkatalog fick man försöka få fram på annat sätt.

Min placering som chef för Centralkatalogiseringen av svensk litteratur för arkivbiblioteken (CK) – en avdelning av Bibliografiska institutet (BI) – gjorde att jag kunde fiska upp titlar som katalogiserats för kommande, ännu opublicerade volym av Svensk bokkatalog. De svenska böckerna passerade nämligen igenom katalogiseringskvarnhjulet två gånger inom BI: först för veckoförteckningen/årskatalogen eller femårskatalogen, därefter för CK. SHB tar ju också med recensioner; i den tryckta bibliografin placerade efter beskrivningen av den aktuella boken. För att leta upp dem gick man bland annat igenom Svenska tidningsartiklar (för recensioner i dagspressen). Många recensioner fångades upp i de tidskrifter som excerperades. Recensionerna skulle sedan knytas till respektive bok, vilket var ett pillgöra när det

89

kom till skrivandet. De skulle nämligen sorteras alfabetiskt efter recensentens efternamn. Vissa populära verk blir gärna föremål för många recensioner, särskilt i tidningar! Andra arbeten uppmärksammas bara i lokalhistoriska årsböcker eller specialtidskrifter. Sådana recensioner har vid flera tillfällen visat på existensen av böcker som varit okända för KB. Det har ibland rört sig om stora, tjocka böcker som inte levererats av tryckeriet men som blivit uppspårade genom bibliograferandet. Tyvärr är detta en företeelse som nog alltjämt förekommer.

När så allt material var insamlat och klassificerat efter den ganska grova ämnesindelning som tillämpades sorterades det i den ordning det skulle tryckas. När detta var gjort kom den stunden då nummerstämpeln togs fram. Lapparna stämplades med det nummer som respektive titel skulle ha i bibliografin. Stämplingen garanterade också att ingen oordning uppstod på tryckeriet.

Lapparna skickades till Norstedts tryckeri där pålitliga faktorer tog hand om dem för att efter sättningen återsända dem. De skulle nämligen användas ännu en gång, nu för framställning av registret. Texten på lappen ströks ned till enbart författarnamn och nummer eller författarnamn och titel om författaren hade skrivit flera artiklar etc. En andra gång sorterades lapparna, nu i strikt alfabetisk ordning. Författarna till flera arbeten fick namnet struket på alla lappar utom den första.

Det sista momentet i arbetet med en årgång av SHB var givetvis korrekturläsningen – krävande, som alltid i bibliografiska sammanhang. Nu var Norstedts sättare duktiga så särskilt många fel blev det inte. Tvärtom kunde till och med en finskspråkig sättare upptäcka felaktigheter i någon finsk titel. Naturligtvis var vi bibliografer inte heller felfria. Vi drabbades, som jag minns, av åtminstone ett par mer fatala fel i form av felklassificering och sammanblandning av författare med samma namn. Det senare var inte så roligt för de drabbade.

Arbetet med den löpande SHB var som ett hjul som snurrade året runt: excerpering, redigering, stämpling, redigering av register, korrekturläsning. Efter några år blev det rutin. Så här många år efteråt har jag dock svårt att förstå hur jag hann med allt detta utan att all fritid gick åt.

Bibliograferandet var dock inte helt ideellt – det

90

utgick ett arvode från uppdragsgivaren Svenska historiska föreningen som jag spenderade på litet lyxkonsumtion.

Den tryckta SHB, såväl löpande som kumulerad, gavs ut av Svenska historiska föreningen med hjälp av anslag från interna och externa fonder såsom Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet. I föreningens styrelse ingick riksbibliotekarie Uno Willers som kunde betraktas som den som svarade för SHB. 1975 fick jag den äran att bli Willers’ efterträdare i styrelsen men hade dessförinnan kallats till styrelsesammanträden för att rapportera om det bibliografiska arbetet, något som också fick upprepas på föreningens årsmöten.3 Så länge Willers satt i styrelsen kunde det hända att sammanträdena inför årsmötet hölls på KB i det så kallade rokokorummet, nu sedan länge borta. Det var ett litet rum nära Willers’ ämbetsrum, inrett med möbler från författaren Bernhard von Beskows våning på Skeppsbron. Jag minns att styrelsens professorer med Erik Lönnroth i spetsen med viss andäktighet och respekt för Uno Willers inträdde i detta lilla rum. Vid något tillfälle serverades också lunch där (med sherry).

Produktionen av SHB:s årsvolymer snurrade på tills man kom in på 1970-talet. Det visade sig allt dyrare att trycka och nya framställningstekniker började skymta vid horisonten. En årsbibliografi kan inte rimligen göras färdig förrän relevant material är tillgängligt. Årsböcker och ibland även tidskrifter ligger gärna efter i tiden, varför det kan dröja innan bibliografen kommer åt de artiklar man vill ha med. På 1960-talet publicerades årsbibliografierna två år efter täckningsåret, medan 1970 och 1971 kom ut först 1973 respektive 1974. Några fler årsbibliografier av den gamla modellen blev det inte även om man fortsatte att insamla material för kommande årgångar. Föreningen fick bekymmer både med att få någon att utföra det omfattande och tungrodda arbetet och med tryckningskostnaderna. Själv sade jag stopp med 1971 års bibliografi. Jag hade då fått mycket annat att tänka på i Libris’ barndomstid – katalogiseringsregler med mera.

Parallellt med årsbibliografierna har Svenska historiska föreningen också gett ut kumulerade tio- och femårsbibliografier. Jan Rydbeck lämnade årsbibliograferandet för att i stället redigera tioårsvolymen 1951–1960 som byggde på Percy

Elfstrands och Rydbecks egna årsbibliografier och som utkom 1968. Fortsättningen kom att dröja. Det visade sig svårt att få någon att ställa upp på mer eller mindre ideell basis för att utföra detta hästjobb att se över och sammanföra tio års bibliografier. Lösningen blev att 1974 på halvtid anställa en person, historikern Yvonne Hirdman, som utan bibliografisk utbildning sattes att ordna ett stort antal lådor med kort på vilka det sönderklippta innehållet i tio årsbibliografier klistrats upp. Yvonne, som höll på att avsluta sin doktorsavhandling, disponerade en av de forskarceller som före KB:s ombyggnad fanns i östra flygelns källare. Själv blev jag huvudredaktör för den kommande bibliografin. Den utgavs 1978.

När Svenska historiska föreningen 1975 fick en ny sekreterare i Carl Göran Andræ,4 historieprofessor i Uppsala med erfarenhet av databehandling, började vi diskutera möjligheterna att rationalisera framställningen av SHB genom att hämta information från andra dataproducenter och slippa omskrivningar etc. Det bildades en kommitté bestående av Carl Göran och mig. Kontakt togs med Bibliotekstjänst, Btj, och vi reste ner till Lund för att undersöka om man där skulle kunna åta sig att göra bibliografin. Btj hade redan vid denna tid utvecklat ett format för artikelposter för sina datoriserade Svenska tidskriftsartiklar. Libris hade inte kommit så långt (och det kom att dröja innan möjligheten fanns i det systemet!). Nu visade det sig inte vara så enkelt att få till stånd ett samarbete och trots att Btj kom med flera offerter blev det ingenting av detta projekt.

Arbetet med att samla in material till bibliografin fortsatte trots allt. När Yvonne Hirdman avslutat redigeringsarbetet med tioårsbibliografin fortsatte hon att excerpera åren 1972 och 1973.

Sedan tog andra vid, först Lillemor Lundström vid KB och så Mayre Lehtilä-Olsson som anställdes på halvtid 1978. Hon höll också på med sin doktorsavhandling i litteraturhistoria och hade gått Bibliotekshögskolan. Jag hade vänt mig dit för att höra om de kände till någon person som var intresserad av bibliografiskt arbete. Mayre nappade på kroken och det blev början till hennes karriär inom KB. Efter moget övervägande beslöt Svenska historiska föreningen 1977 att det inte längre var ekonomiskt försvarbart att ge ut både årsbiblio-

grafier och kumulerade volymer. Man satsade nu på en femårsbibliografi. Material fanns redan till stor del insamlat men behövde kompletteras och redigeras. Nya katalogiseringsregler hade tagits i bruk vid de svenska forskningsbiblioteken, och dem borde även bibliografin följa. En ny systematisk indelning diskuterades med företrädare för historieämnet vid universiteten i Stockholm och Uppsala. Resultatet blev en anslutning till SAB i modifierad form. Denna i vissa avseenden moderniserade bibliografi framställdes på traditionellt sätt och utkom efter en lång väntan först 1988.

Under tiden hade annat hänt. I Historisk tidskrift 1985 kunde läsarna ta del av en nyhet rörande Svensk historisk bibliografi, nämligen att en årsbibliografi för 1976 framställts med hjälp av ADB-teknik och nu sändes ut till ämnesföreträdare för synpunkter. Det blå häftet, resultatet av ett projekt finansierat av DFI (Delegationen för vetenskaplig och teknisk informationsförsörjning), fick ingen efterföljare utan framstår numera som en försöksballong och relikt från en tidig period inom datoriseringen av bibliografier.

Det kan dock ha sitt intresse att något redogöra för tillkomsten av SHB 1976. Bakgrunden var den tidigare anförda: svårigheter att få fram ekonomiska och personella resurser för att kunna ge ut bibliografin som hittills. Tomas Lidman (senare riksbibliotekarie), som 1981 efterträtt mig som ”bibliografirepresentant” i Svenska historiska föreningens styrelse, var då verksam vid DFI. Han tyckte att ett försök med en årgång av SHB vore lämpligt för att pröva möjligheten att använda ADB-teknik för en framställning av special­ bibliografier. DFI ställde sig positivt till förslaget och beviljade 1982 föreningen 168 000 kronor till en pilotstudie – ”System för framställning av bibliografier”.

Redan då ansökan gjordes hade Tomas Lidman vidtalat konsulter för utarbetande av system med mera. Det var två raska kolleger från Kungliga tekniska högskolans bibliotek, Jon-Erik Nordstrand och Stefan Svanström, den förre som bekant senare bland annat överbibliotekarie vid Göteborgs universitet. De kom i februari 1983 med en offert där de erbjöd sig att utveckla ett system och biträda vid inköp av den erforder­ liga utrustningen. För detta arbete bildade de ett handelsbolag med ett namn på latin: Ripa

91

Cygnus (ripa = ’strand’, som i Nordstrand, och cygnus = ’svan’, som i Svanström). Herrarna kom ju från KTH, Blandarens hemvist.

Den utrustning som kom att införskaffas var en persondator ABC 800 med 640 kB flexskivminne, skrivare Epson för korrekturutskrifter och ordbehandlingsprogrammet Wordstar. Jag annonserade efter en person som var intresserad av bibliografiskt arbete och fick ett par svar. Det blev Vuokko Venna Hennig, anställd på KB med goda kunskaper i katalogisering, som blev den lyckliga att i fyra månader få sitta i det dåvarande underjordiska magasinet och tampas med flexskivor och Ripa Cygnus’ program.

När jag nu långt efteråt går igenom den rikliga dokumentation som finns om detta projekt, slås man helt naturligt av att det var så krångligt och pyssligt att arbeta med den dåvarande utrustningen. Flexskivor skulle sättas in och tas ut, program skulle köras och de volymer man kunde registrera på en skiva var begränsade. Konsulternas program bestod av flera delar till vilka det finns både handskrivna (av Stefan) och maskinskrivna utskrifter bevarade. De hade varierande namn.

Till en början hette de Thule, vilket sedan blev Ricybs. Man arbetade med ett reducerat Marcformat för posterna. Systematiken bestämdes till ett förkortat SAB. Den tid som stod till för­ fogande för registreringen räckte tyvärr inte till en genomgång av alla relevanta tidskrifter. Det blev de utländska som inte kom med. Fel och onöjaktigheter kvarstod också då bibliografin trycktes. Åtskilligt berodde naturligtvis på den begränsade tidsramen men programmen var ju också nyss utarbetade förstlingsverk. Den färdiga bibliografin trycktes som en utskrift från skön-

92

skrivare och blev därigenom inte särskilt lättläst, något som också påpekades efteråt.

Den slutrapport som DFI efterlyste dröjde. Anstånd beviljades men först 1985 kunde jag skicka in en sammanfattning av slutrapporten.

Trots de fel som konstaterats vid framställningen av 1976 års bibliografi fortsatte man att på liknande sätt insamla material för åren 1981 och 1982, vilket skedde vid Stockholms universitetsbibliotek. Jag hade inte någon direkt kontakt med detta arbete, som lagrades på disketter. Den fortsatta vägen mot den nuvarande lösningen med uppläggning i Libris blev lång. Svenska historiska föreningen ville helst slippa ansvaret för det kostsamma bibliograferandet. Uppgiften hade med tiden vuxit föreningen över huvudet både ekonomiskt och tekniskt, sades vid ett styrelsemöte 1989. Först 1995 blev det klart att KB skulle överta verksamheten men att föreningen skulle stå för bibliograferingen för åren 1977–1993 (”luckan”). Då jag stod i begrepp att gå i pension åtog jag mig uppgiften att samordna arbetet och sköta övergången.

Här stannar jag och slutar denna redogörelse av hur det var att arbeta med SHB enligt gammal modell. noter 1. Marie-Louise Bachmans redogörelse nedtecknades i mars 2007 på uppmaning av Johannes Rudberg.

2. Marie-Louise Bachman blev fil. lic. 1960 på avhandlingen Studier i Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitetsakademiens historia, framlagd vid Stockholms högskola.

3. Uno Willers satt i Svenska historiska föreningens styrelse 1963–1975; Marie-Louise Bachman var ledamot åren 1975–1981.

4. Carl Göran Andræ var redaktör för Historisk tidskrift och sekreterare i Svenska historiska föreningen 1973–1979.

gunnel furuland

Återupplivad bokkärlek Greta Helms Rediviva och betydelsen av bibliografier

I

år är det 40 år sedan Greta Helms startade sitt faksimilförlag Rediviva. En av de viktigaste insatserna som detta enmansförlag utförde var att återutge ett antal milstolpar inom svensk nationalbibliografi. Jag syftar på Bernhard Lundstedts Sveriges periodiska litteratur i två band 1969, Leonard Bygdéns Svenskt anonym- och pseudonymlexikon 1974 och Sigrid Leijonhufvuds och Sigrid Brithellis Kvinnan inom den svenska litteraturen 1978. För forskare inom ämnena svensk publicistik, bokhistoria och kvinnohistoria är dessa oundgängliga hjälpmedel. Trots att vi idag i allmänhet använder datoriserade bokkataloger av olika slag och alltmer av utvecklingen går mot digitalisering av värdefulla verk, kan ingen vän av böcker och bibliotek förringa den betydelse som tryckta bibliografier fort­farande har. Eller, som Hans Krook i en tidningsartikel påpekar, gäller saken för Redivivas del ”praktiskt användbara hjälpmedel och redskap, där de i dag existerande upplagorna är utsatta för en hastig förslitning genom flitigt bruk”.1 Förutsättningarna för att kunna trycka dessa verk genom faksimiltekniken hade förbättrats betydligt efter andra världskriget. Denna teknik innebär att man gör exakta reproduktioner av originalen och trycker dessa i nya, ofta ganska begränsade upplagor.2 Bakgrunden var ju att många oersättliga verk i biblioteken hade förstörts under andra världskriget. Det gällde att rädda och mångfaldiga de sällsynta exemplar som fanns kvar. I framförallt Nederländerna och USA vann detta utgivningssätt stor framgång. Greta Helms hade noterat detta vid sina besök på bokmässan i

Frankfurt. Helms tryckte en del av sina faksimil i föregångslandet Nederländerna, men även svenska tryckerier anlitades.3 De utländska tryckerier­ na var billigare på bokbinderiarbete, hävdade Helms.

Den kulturgärning som faksimilutgivarna har gjort i Sverige, särskilt när det gäller bibliografier, förtjänar att lyftas fram i ljuset. Greta Helms var nämligen inte ensam om att använda faksimiltekniken för mer omfattande verk under andra halvan av 1900-talet. Erik Gamby i Uppsala hade redan 1961 på sitt förlag Bokgillet faksimilutgivit Hjalmar Linnströms legendariska Svenskt boklexikon: åren 1830–1865 i två tjocka band – en guldgruva för all 1800-talsforskning. Detta verk finns nu digitaliserat genom projekt Runeberg. Senare har Gidlunds förlag gjort viktiga insatser för att tillgängliggöra verk som annars bara skulle ha funnits som rariteter på biblioteken. När den första tryckta boken i Sverige firade 500-årsjubileum 1983 gjordes ett faksimil av Klemming & Nordins Svensk boktryckeri-historia från 1883 med betydande tillägg av flera initierade personer. Särskilt Johan Mannerheims boktryckarlängder var värdefulla tillskott.4

Greta Helms, KB, LS.

93

94

I en artikel om Greta Helms och Rediviva skriver Torbjörn Nordström att ”på detta sätt har nämligen mången bibliofil fått en möjlighet att också äntligt läsa den bok vilket omsorgen om det åldriga och bräckliga exemplaret hittills avhållit honom från.”5 Faksimilutgåvan hade inte som huvudsakligt syfte att tillfredsställa de bibliofila finsmakarna. Den främsta målgruppen för faksi­ milutgivningen av exempelvis bibliografier var bibliotekens referensavdelningar och historiskt inriktade forskare, som på detta sätt lättare kunde förvärva tämligen billiga arbetsexemplar. Men utgivningssättet fick naturligtvis också ett värde ur kulturarvssynpunkt, på samma sätt som vi idag använder digitalisering som lösenord för bevarande av tryck material, fotografier eller föremål.

När Greta Helms på sitt Rediviva gav ut bibliografier sökte hon klokt nog auktoritet för större utgivningsprojekt hos personer som var yrkesverksamma på området. Det var naturligt att inför utgivningen 1974 av Bygdéns lexikon samarbeta med biblioteksrådet Sune Lindqvist, chef för den bibliografiska avdelningen på Kungl. biblioteket. Han författade förordet, tillfogade rättelser och tillägg samt upprättade personoch pseudonymregister. Faksimilutgåvan fick väsentliga tillägg som gjorde verket mycket mer användbart. I samband med detta arbete måste Greta Helms för ovanlighetens skull förhandla med kvarvarande arvingar. Bygdén hade avlidit så sent som 1929 och förläggaren tackade på titelbladets baksida de efterlevande för att ha överlåtit sin upphovsrätt till Rediviva, vilket möjliggjorde utgivningen av detta ”verk som betecknas som en av hörnstenarna i svensk nationalbibliografisk litteratur”.

Sune Lindqvist var vidare anlitad att skriva förordet till bibliografin Kvinnan inom svenska litteraturen i 1893 års upplaga, som utkom som nummer 64 i Redivivas serie Suecica rediviva 1978. Lindqvist var här betydligt mer återhållsam i sina omdömen. Visserligen erkänner Lindqvist att det är en förträfflig uppslagsbok, men att den genom sin begränsning till kvinnliga författare anlägger en ”ganska egenartad aspekt” som inte skulle vara aktuell i dagens läge. I slutet av 1800-talet var situationen en annan då kvinnliga författare framstod som ”något exceptionellt och kunde föranleda sin egen speciella redovisning”.

Verket utgör enligt Lindqvist helt enkelt ett in-

lägg i kvinnokampen och ger ett prov på ”vad kvinnan trots sin ojämlika ställning i samhället har kunnat prestera inom områden där tradition och fördomar givit männen en så dominerande ställning”. När Rediviva senare samma år som nummer 74 i sin serie gav ut Thomas Thorilds Om qvinnokönets naturliga höghet från 1793 hämtade förläggaren stöd för sitt val från Strindbergs uttalande om att detta var kvinnokönets Magna charta. Hon inflikade dessutom på titelbladets baksida att faksimilet ”får betraktas som ett bidrag till den aktuella kvinnodebatten.” Även en smal faksimilserie kunde faktiskt på ett blygsamt sätt ingå i den dagspolitiska diskursen.

Det är självklart att den typ av nationellt intressant utgivning av klassiska eller sällsynta verk som Rediviva ägnade sig åt behövde knyta förbindelser till Kungl. biblioteket. Kontakterna bevisades bland annat av att förlaget till och med blev föremål för en jubileumsutställning på KB när det fyllde fem år hösten 1973. Då samlade Greta Helms ihop sin imponerande backlist för Rediviva – 75 förlagsprodukter på ett bräde. Hon hade alltså i genomsnitt publicerat 15 faksimil per år.

Utställningen invigdes av riksbibliotekarie Uno Willers som berömde Redivivas kulturgärning.

I åtta montrar hade Erik Eriksson och Ingrid Molander exponerat original och faksimil bredvid varandra. Inte förvånande skrev Uno Willers året därpå förordet till Redivivas faksimil av F.A. Dahlgrens Wärmlänningarne. Men femårsjubiléet var inte bara en biblioteksintern angelägenhet. Av pressklippen från diverse damtidningar att döma visste PR-kvinnan Greta Helms också att fira sitt förlag i kretsen av Sveriges kulturelit bland författare och publicister. Vid en fest i det Helmska hemmet samlades de kända namnen, som hon knutit kontakt med under de många åren på Bonniers.

Det finns flera skäl till att faksimilförlaget Rediviva blev så pass produktivt och långlivat. Greta Helms ägde och drev förlaget från 1968 till 1984, då det såldes till Karin och Michael Skrutkowski.

Förläggaren hade en synnerligen god bokkännedom med förmåga att välja rätt titlar. Detta grundade sig i ett stort bokhistoriskt intresse och en lång erfarenhet av bokförsäljning i chefsposition på Bonniers. Det ålderstigna material hon valde var i stort sett fritt att publicera utan några upphovsrättsliga krav från arvingar. Greta Helms

95

Förlaget femårsjubilerar.

slapp utgifter för honorar och kunde därmed pressa priset på sina produkter, som i flera fall var omfattande och kostsamma verk att trycka.

Flera av Redivivas titlar var försedda med förord och visar att Greta Helms så långt hon mäktade försökte anlita experter på de områden som behandlades. Magnus von Platen skrev ett efterord till Johan Fischerströms klassiska beskrivning av Mälaren från 1785. Vilhelm Moberg, nära

96

vän till Greta Helms och en av hennes guldkalvar på Bonniers, lånade 1970 ut sin penna och skrev förordet till Johan Bolins Beskrifning öfver NordAmerikas Förenta Stater (som tryckts i Växjö 1853).

Detta verk hade Moberg haft stor nytta av i samband med Utvandrar-sviten.6 Rediviva återgav här för ovanlighetens skull ett arbete i frakturstil. Men Greta Helms lärde sig snart att undvika sådant – det blev alltför svårsålt. Sune Lindqvist

Det var Carolina rediviva som inspirerade till namnet Rediviva.

skrev 1971 ett förord till C.J.L. Almqvists Svensk rättstafnings-lära. Kröningssvärds häftesutgivna Blåkullefärderna eller Handlingar om trolldomsväsendet i Dalarne försågs 1972 med förord av Bengt Ankarloo, som nyligen disputerat på ämnet.

En stor del av Redivivas utgivning hade lokalhistorisk förankring. Kyrkoherden i Järvsö prästgård Börje Björklund var därför en lämplig förordsförfattare till Pehr Schisslers Jerlsö sokns

i Helsingeland beskrifning. Bror Jonsson i Delsbo skrev förordet till Fredrik Winblad von Walters Helsingsminnen. Carl Olof Bergström, verksam vid högskolan i Örebro, introducerade Johan Fredric Bagges Beskrifning om upstaden Örebro. Byrådirektören vid vägverkets centralförvaltning Uni Lindgren presenterade Georgs Biurmans Vägvisare till och ifrån alla städer och namnkunniga orter. Maj Odelberg var en lämplig person att göra

97

urval och kommentarer till Nils Henrik Sjöborgs Samlingar för Nordens fornälskare. Det sista exemplet på förordsförfattare får bli Sten G. Lindberg på Kungl. biblioteket, som med sin djupa sakkunskap om tryckteknik lyfte fram Christian Didrik Forssells Ett år i Sverige. * De viktiga bibliografierna som Rediviva satsade på och axplocken ur den rika utgivningen för övrigt väcker frågan vem den driftiga kvinnan bakom företaget egentligen var. Greta Helms (1903– 1990) karriär inom svensk bokhandel och bokförlagsrörelse är på många sätt exceptionell. Greta Nilsson, som hon då hette, började efter real­ examen 1920 i Åtvidabergs högre folkskola som bokhandelsmedhjälpare hos Olga Hasselberg i det östgötska municipalsamhället. Där stannade hon i drygt två år för att sedan arbeta sex år i Arvid Hübinettes bokhandel i Östersund.

Efter Bokhandelsskolan 1927 studerade Greta språk och bokhandel i Paris. Det var inte förvånande att hon direkt därpå fick anställning vid Sandbergs bokhandel i Stockholm, där hon var anställd 1929–37. Det goda rykte som Greta fått genom sina gedigna kunskaper inom bokhandeln gjorde att hon rekryterades till Alberts Bonniers Förlag. Under perioden 1937–68 verkade hon hos Bonniers som försäljningschef, försäljningsdirektör och blev till sist också medlem i förlagets styrelse. Greta Helms, som hon hette efter giftermålet med bokförläggaren Adam Helms 1939, var också förlagets representant i Svenska Bokförläggareföreningen.

Efter denna långa karriär inom Albert Bonniers Förlag gick Greta Helms i pension våren 1968. Pensionärstillvaron blev liksom yrkeslivet fyllt av arbete. Redan på hösten 1968 satte hon fart med faksimilförlaget Rediviva. Man kan ju tro att namnvalet syftade på nytt liv för gamla böcker eller att starta ett nytt liv i största allmänhet. Men själv säger Greta Helms i en intervju att hon framförallt tänkte på biblioteket Carolina Rediviva i Uppsala.

Det var ett vackert namn som passade för den typ av utgivning som det här var fråga om. Den första titeln i utgivningen var en numrerad utgåva av Anders Sparrmans reseskildring från Sydafrika.

Ett specifikt exemplar dedicerade Greta Helms till biblioteket i Uppsala med tack för namnet.

98

Greta Helms kastade allt vad bästsäljare och massupplagor hette över ända, sådant som hennes tidigare yrkesliv varit fyllt av. Nu gällde det exklusiva upplagor av rara verk. Redivivas utgivning hade två huvudfåror. Serien Suecica rediviva var främst ägnad historiskt intressanta topografiska verk, en del utgivna i exklusiva numrerade utgåvor och andra kopplade till olika landskap och hembygdsintressen. Men Rediviva gav också ut kuriosaskrifter såsom handböcker och lättsamma guider i mindre format. Åhlén & Holms katalog blev förlagets största försäljningssuccé (25 000 exemplar på sex år). Men vi kan alltså i utgivningen också skönja en tredje gren – bibliografierna. Detta inslag har möjligen kunnat överleva längst, eftersom verken haft så stor betydelse i ett längre perspektiv för biblioteksfolk och historiker. Greta Helms erkände själv att Redivivas böcker var bra för samlarna men svåra för bokhandeln. Kuriosaserien passade bokhandeln bättre och många bokhandlare höll sig också med den i sitt utbud.7 Under de sexton år som Greta Helms drev sitt förlag gav det ut drygt 150 titlar, varav närmare 100 ingick i huvudserien.8 Förlaget Rediviva var med några få undantag en affär som gick jämnt upp, men inte så mycket mer. Det var ett dyrt men kärt nöje för Greta Helms, som i princip utförde allt arbete med urval och marknadsföring själv. Ett stort bokhistoriskt intresse, som odlades genom läsning av kataloger, flitiga biblioteks- och antikvariatsbesök och köp av gamla böcker grundlade en passion för att även återutge viktiga men svåråtkomliga verk. Detta intresse delade hon med sin make Adam Helms (1904–1980), som 1944–71 var chef för det Bonnierägda förlaget Forum. Makarna Helms tog tillsammans 1942 initiativet till bokklubben Svalan. Efter pensioneringen startade Adam Helms tillsammans med Solveig Nellinge Trevi förlag. Adam Helms bokbranschhistoriska samling är nu deponerad på Stockholms universitetsbibliotek.

I samband med Redivivas 5-årsjubileum intervjuades Greta Helms i Svensk Bokhandel och hon fick då anledning att lägga ut texten om den lilla förläggarens situation, som av nöden resonerar helt annorlunda än den forna försäljningsdirektören. Greta Helms befinner sig åter i sin gamla roll som bokhandelsmedhjälpare på golvet. Hon saknade gamla tiders bokhandlare, som vågade

vara individuella och ge goda råd. Om bokhandeln gör sig opersonlig kommer bokälskarna i fortsättningen söka sig till antikvariaten, förutspådde Greta Helms. Det borde därför finnas små kvalitetsboklådor. Hennes omdömen är värda att citera än idag: ”publiken behöver hjälp och vägledning för boken är svår som vara”, vilket ”kräver en återupplivad bokkärlek och det kräver individualister”. Greta Helms krav på kunskap och seriositet i yrkesutövningen var kompromisslösa.

Men hur var situationen för en kvinna inom bokbranschen under senare delen av 1900-talet?

Johan Svedjedal påpekar i en uppsats att namnen på ”kvinnliga förläggare fram till andra världskriget är så få att de ryms på en tumnagel”.9 Greta Helms fick kämpa stenhårt för att vinna respekt.

Hon var ofta enda kvinna i en mansdominerad värld. Trots att hon vann så höga positioner inom det dominerande bokförlaget i Sverige finns hon i förbluffande få sammanhang omnämnd i före­ tagshistorikerna. I Staffan Sundins stora verk om Bonniers som företagsekonomiskt imperium (som tyvärr saknar personregister) kan jag inte finna att Greta Helms som chef för försäljnings-

avdelningen får något framträdande utrymme.10 Per I. Gedin, som kom till förlaget 1953, kunde genast märka att de viktiga besluten togs av herrarna Tor, Kaj och Gerhard Bonnier. Men försäljningsavdelningen styrdes av en ”enväldig chef”. Det var Greta Helms som ju hade blivit ”Sveriges första försäljningschef på ett bokförlag”.11 Hon var en dam med hårda nypor och järnvilja. Greta själv var fullt medveten om problemet som kvinna och chef och säger att ”en kvinna måste vara minst dubbelt så bra som en man för att räknas som nästan lika bra” och ”hon måstes förneka sina s.k. kvinnliga sidor av känslor och mjukhet”.12 Som kvinnlig pionjär under en stark moderniseringsprocess av svensk bokhandel och bokmarknad liknar Greta Helms engagemang på många sätt andra föregångare under 1900-talet, som folkbibliotekens Valfrid Palmgren och Greta Renborg. De var alla tidigt ute med nya idéer.

Greta Helms engagerade sig under 1930- och 40-talen inom bokhandelsmedhjälparnas fackliga förening BMF som sekreterare, styrelsemedlem och redaktör för dess tidning. Hon var aktiv i professionsfrågor, startade en stipendiefond för

99

Redivivas logotyp.

utbildning, höll föredrag, undervisade på Bokhandelsskolan och skrev en korrespondenskurs i försäljningsteknik. Inom förlagets ramar tog Greta Helms initiativ till en lagerkatalog 1955, som 1958 utvidgades till en lagerkatalog för alla svenska förlag.13 Hon var alltid ett steg före, men saknade för den skull inte förmåga att blicka tillbaka och begrunda vart utvecklingen var på väg.

Valfrid Palmgren ledsnade på den stundom infekterade biblioteksdebatten och lämnade ganska abrupt Sverige för en lugnare tillvaro som tillbakadragen språkvetare i Köpenhamn. De svenska folkbibliotekens PR-pionjär Greta Renborg ägnade sig som pensionär bl.a. åt att utforska svenska bildningstidskrifter. Och Greta Helms, som startade den första stora bokrean och kallades för reaorkanen, gav sina sista krafter åt ett förlustprojekt som faksimilförlaget Rediviva. Det var, som Greta Helms uttrycker det, ”mycket roligare att vara pionjär än pensionär!”14 Det kan tyckas motsägelsefullt att som Greta Helms gör pendla mellan det kommersiella och det närapå ideella inom bokbranschen. Men de tvära vägvalen för alla de tre pionjärkvinnorna inom bokvärlden visar att deras engagemang aldrig rörde sig om ett antingen eller utan ett både och. De var helt enkelt alltför dynamiska personligheter för att stängas in i några fållor. För Val-

100

frid Palmgren med sin akademiska bakgrund var det inte något konstigt att kräva kompetens och utbildning av bibliotekspersonalen för att höja folkbibliotekens standard, likaväl som Greta Renborg i sitt testamente donerade pengar till informationsverksamhet om personarkiv, något som annars skulle ha legat närmre en forskningsbibliotekaries uppgifter. Och Greta Helms, den fullfjädrade försäljningschefen, satsade sitt kapital på faksimiltryckens ofta begränsade upplagor. Dessa tre kvinnor hade i sin samtid en gränsöverskridande förmåga. Deras agerande visade sig ha kraft att överleva längre än det strömlinjeformade.

Affärskvinnan Greta Helms sprudlade verkligen av vitalitet när hon i en intervju talade om sitt nystartade förlag Rediviva. Där är det hon som bestämmer allting själv, äger allt själv, tar alla risker och beslutar om utgivningen som produktions- reklam- och försäljningschef. Ränderna gick aldrig riktigt ur försäljaren Greta Helms. Hon hade börjat med att sälja jultidningar i barndomens Östergötland och befann sig på gamla dar inom småförlagens begränsade nisch. ”Producera böcker går väl an. Men den som inte kan sälja är snabbt ur spelet. Man måste vara lidelsefullt intresserad av försäljning”, säger Greta Helms vis av sin långa branscherfarenhet.15 I det arkiv efter Greta Helms och förlaget Re-

diviva som är under uppbyggnad på Stockholms universitetsbibliotek finns ett maskinskrivet odaterat manuskript till ett tal som hon höll till dem som avslutat sin kurs för bokhandelsmedhjälpare (troligen i början av 1940-talet).16 Talet består av sedvanliga lyckönskningar och förhoppningar, men innehåller också formuleringar som speglar personen Greta Helms och hennes ambitioner inom bokhandeln. Man slås av de höga krav som hon ställer. Det är ett ”mycket arbetsamt yrke, det kräver flit, ordningssinne, och stor påpasslighet, fantasi och först och sist intresse för männi­skor, en mycket vänlig inställning till människor”. Affärssinne är en förutsättning. Det räcker inte med att bara läsa böcker, då passar biblioteksbanan bättre, påpekade Greta. Intressant är att Greta Helms gör vissa jämförelser mellan arbetet i bokhandel och på bibliotek och kan konstatera att ”kvinnliga bokhandelsmedhjälpare ha bättre ekonomiska förhållanden än bibliotekarier”. Man kunde, under förutsättning att man var beredd att arbeta mycket hårt, försörja sig riktigt bra inom bokhandeln, hävdade Greta Helms.

Men när det gäller faksimilutgivningen på Rediviva under ett senare skede i Greta Helms liv blev det inom det begränsade svenska språk­ området inte fråga om stora upplagor och snabba

vinster. Den första faksimiltiteln som Rediviva gav ut 1968 – Linnélärjungen Anders Sparrmans reseskildring – var en raritet som kostade tusentals kronor på antikvariat. Den trycktes i 550 exemplar och fem år senare hade Greta Helms 100 exemplar kvar i sitt lager. Försäljningen hade kunnat gå så pass bra på grund av att det fanns avbetalningsföretag som sysslade med kvalitetsböcker.

Hösten 2008 är Sparrman åter aktuell genom att Per Wästberg givit ut den biografiska romanen Anders Sparrmans resa. Vi kan nu vara tacksamma över att Greta Helms vågade satsa på detta stora verk, så att det finns tillgängligt även utanför nationalexemplaret på Kungl. biblioteket.17 Att utge faksimil av bibliografier på ett enmansförlag kan tyckas vara ett djärvt företag.

Men Greta Helms kunde på grundval av en solid bokhandels- och bokförlagsgrund fatta de rätta besluten. Som nybliven pensionär hade hon idéer för 25 år framöver och vågade satsa på omfattande projekt, vilket gjorde henne till en pionjär som kulturfrämjare. De arbeten som Lundstedt, Bygdén och Leijonhufvud & Brithelli utfört decennierna omkring sekelskiftet 1900 fick genom hennes insatser chansen till nya liv. Vid en intervju i samband med 5-årsjubiléet 1973 lyste det i ögonen på Greta Helms när hon talade om sina böcker. Hon och Rediviva var ett.

noter 1. SvD 7/10 1973.

2. G.E. Klemming utgav i mitten av 1800-talet faksimil av rara verk i begränsade upplagor.

3. Exempel på tryckerier som Rediviva anlitade var Krips Repro i Meppel och Blickman & Sartorius i Amsterdam samt K. L. Beckmans tryckerier och Eurographic i Stockholm.

4. Jubileumsutgåvan 1983 gavs ut i 2 100 exemplar på förlaget Mannerheim & Mannerheim. Vid samma jubileum utkom också ett faksimil av den första tryckta svenska boken Dialogus creaturum.

5. SvD 22/11 1975.

6. Vilhelm Moberg skulle våren 1973 spontant ge Greta Helms rätten att på Rediviva publicera hans ungdomstext I vapenrock och linnebyxor. Detta visas i en utställning på Stockholms universitetsbibliotek hösten 2008. Mobergs text utkom lagom till Redivivas 5-årsjubileum som en ”makalös födelsedagstårta” och förläggaren svarade författaren med att uppvakta honom med boken på hans 75-årsdag den 20 augusti 1973, som ”tack för att Din försäljare även fick bli din förläggare”.

7. Om Greta Helms liv, se främst intervju av Louise Waldén i Svensk Bokhandel 1973 nr 32/33 och nekrolog av Charlie Hafström i Svensk Bokhandel 1990 nr 7.

8. Sökning i Libris 1/9 2008 gav resultatet 125 titlar i Suecica

rediviva. 1984 utkom nummer 96. Förlaget, under de nya ägarna, ser ut att ha givit ut sin sista artikel 1989.

9. Johan Svedjedal, ”Kvinnorna i den svenska bokbranschen”, i Författare och förläggare och andra litteratursociologiska studier, Hedemora, 1994, s. 89.

10. Greta finns dock med på en bild vid ett planeringsmöte på förlaget 1951. Staffan Sundin, Konsolidering och expansion 1930– 1954: Bonniers – en mediefamilj, Stockholm, 2002, s. 44.

11. Per I. Gedin, Litteraturen i verkligheten: om bokmarknadens historia och framtid, 2. uppl., Stockholm, 1997, s. 113.

12. Svensk Bokhandel 1973, nr 32/33.

13. Dessa uppgifter bygger på ett egenhändigt skrivet CV som finns i Rediviva-arkivet på Stockholms universitetsbibliotek.

14. Femina 1974, nr 38.

15. SvD 29/9 1970.

16. Tack till bibliotekarie Bodil Edvardsson vid Stockholms universitetsbibliotek som har ställt detta material till mitt förfogande.

17. Sparrmans resa i Redivivas faksimil utgavs i två band omfattande närmare 1 200 sidor med förord av Wilhelm Odelberg. I dagsläget (september 2008) finns utgåvan i 7 exemplar på svenska folkbibliotek och i 5 exemplar på forskningsbibliotek enligt sökning i Libris.

101

102

johan mannerheim

Sten G. Lindberg-arkivet på Kungl. biblioteket

S

ten G. Lindberg var en av vårt lands främsta bokhistoriker. Som nybliven filosofie licentiat kom han 1946 till Kungl. biblioteket, där han ledde bokvårdsavdelningen i 26 år till sin pensionering 1979. De flesta av hans tryckta skrifter finns förtecknade i två bibliografier 1974 och 1989. Han behandlade många olika sidor av bokens historia. Särskilt omfattande är hans studier av bokband och deras dekor.

Jag har påbörjat arbetet med att ställa upp och ordna det personarkiv efter Sten som finns på Kungl. biblioteket. Här kan jag bara ge en preliminär rapport om vad arkivet innehåller. Arkivet kommer när det är ordnat att omfatta totalt närmare 50 hyllmeter.

Arkivets tillkomst Innehållet har kommit till KB i olika omgångar.

Vid olika tillfällen efter sin pensionering överlämnade Sten G. Lindberg material som han bedömde var till nytta för KB och dess medarbetare, till exempel rörande Svensk bokkonst, Carl Gustaf Tessins katalog och Association Internationale de Bibliophilie. Sammanlagt rör det sig om ett par hyllmeter som sammanfördes till en liten specialsamling 288 Li 3: Bokhistoriskt material donerat av Sten G. Lindberg. Den har nu upplösts och ingår i personarkivet.

När Sten insåg att han inte skulle kunna fullfölja sina planer på ett stort bokbandshistoriskt verk, började han oroa sig för vad som skulle hända med allt det material han samlat i ämnet och med alla de avrivningar han gjort av dekoren på

bokband. Problemet var att ingen i Sverige axlat hans mantel som bokbandsforskare och han var rädd att materialet skulle sorteras om av klåpare och att viktig information därmed skulle gå förlorad. Därför bildades våren 2004 en grupp, som skulle ta ansvar för samlingen. I gruppen ingick professorn i bok- och bibliotekshistoria Per Soldan Ridderstad, bokhistorikern förste bibliotekarie Björn Dal, den danske bokbandsforskaren Karsten Christensen och jag. Senare kom Ingrid Svensson, chef för dåvarande handskriftsenheten, med i gruppen. Cirka femton hyllmeter överfördes till KB. Diskussioner fördes om hur materialet skulle kunna göras tillgängligt för forskning, om hur avrivningarna skulle kunna digitaliseras och om detta skulle kunna samordnas med andra liknande digitaliseringsprojekt. Planen var, i enlighet med Sten. G. Lindbergs önskemål, att ett lämpligt urval skulle tas till Lund och att någon från forskarutbildningen i bokhistoria skulle gå igenom det ordentligt så att vi skulle få ett underlag för framtida handlande. Tyvärr har detta hittills inte blivit av.

Sten hade ordnat sitt forskningsmaterial kring typografi och boktryckeri i en svit kapslar. Den sviten, som omfattar närmare tio hyllmeter, kom till KB något år senare men hade då en del luckor.

I samband med att Sten inte längre orkade bo i sin lägenhet 2007 lämnade han och hans familj närmare tjugo hyllmeter arkivalier till KB:s handskriftsenhet, den här gången ett mer traditionellt personarkiv med brev, manuskript, anteckningar och fotografiska bilder. De olika gåvorna har nu sammanförts till ett enda arkiv,

103

Sten G. Lindbergs personarkiv, placerat i KB:s handskriftsamling.

Ytterligare material finns naturligtvis kvar i familjens ägo, exempelvis handlingar som rör släkten, men också ett antal minnesböcker i stort format, fyllda med klipp och anteckningar, som Sten ofta hänvisat till i de samlingar som finns på KB. Vad innehåller då arkivet?

Brevsamlingen Brevsamlingen sträcker sig med några undantag från slutet av 1960-talet, då Sten var i femtioårsåldern, och ända fram till hans sista levnadsår.

Den visar hur brett Stens kontaktnät var – min uppskattning av antalet brevskrivare ligger på mellan tusen och femtonhundra. Det speciella med samlingen är att den innehåller nästan lika många brev från Sten som till honom. Sten gjorde ofta karbonkopior, när han skrev sina brev för hand. Härigenom kan man följa båda sidorna av en korrespondens.

Omfattande korrespondenser finns till exempel med Fredric Bagge, rektor för Grafiska yrkesskolorna i Stockholm, författare till Handledning för handsättare och tryckare, som kom i flera upplagor; Björn Dal, kulturarvschef vid Universitetsbiblioteket i Lund, bokhistoriker, tecknare, konstnär och entomolog; Mirjam Foot, professor of Library and Archive Studies vid University College i London, en av vår tids främsta bokbandsforskare; Anthony Hobson, chef för Sotheby’s bokavdelning, bokbandsforskare, bokhistoriker och mångårig ordförande i Association Internationale de Bibliophilie; Arne Losman, chef vid Skoklosters slott, docent i idé- och lärdomshistoria; Jan Rosvall, professor i kulturvård vid Göteborgs miljövetenskapliga centrum, som doktorerade på avhandlingen Svensk förindustriell typografi; Svante Svedlin, finlandssvensk boksamlare, verksam i Sällskapet bokvännerna i Finland; och Elisabeth Westin Berg, intendent och bibliotekarie vid Skoklosters slott, katalogisatör av slottets boksamlingar.

Anteckningar Sten var en flitig antecknare under hela sitt liv.

De äldsta anteckningsböckerna är från 1926 då

104

han var tolv år. Då påbörjade han en serie böcker i naturvetenskap med titlar som ”Naturalis docktrina” [!], ”Mina växter”, ”Anteckningar om naturföreteelser” och ”Mina fjärilar och skalbaggar”. Redan här anar man den ordnande och systematiserande bokforskare och bibliotekarie som Sten skulle utvecklas till. År 1932 påbörjade han en serie minnesböcker i svarta vaxdukspärmar, som så småningom utöver de egna anteckningarna började fyllas mer och mer av inklistrade tidningsartiklar, bilder, vykort, kvitton, dödsannonser, frimärken, ja vad som helst som kunde förstärka minnet av en händelse, en debatt eller en utställning. Det blev till sist över sjuttio svartböcker, som Sten ibland kallade dem, den sista från 2005. De utgör fascinerande tidsdokument.

Här finns också anteckningar från Stens akademiska studier i Uppsala i lärdoms- och konsthistoria samt manuskript till hans vetenskapliga arbeten, ”Vasasekreteraren Ludwig Rasmusson” (1940), ”Zacharias Orthus” (1943–44) och den vetenskapliga utgivningen av Bengt Ferrners ”Resa i Europa” (1956). Stens licentiatavhandling, ”Skyterna i svensk historieskrivning” (1946), som aldrig kom att tryckas, finns här i original.

Bland det biografiska materialet finns ett par gästböcker från perioden 1942–1961 och den festskrift framställd i ett exemplar, som Stens vänner överlämnade till honom på hans åttioårsdag den 30 april 1994 och som innehåller en blandning av artiklar och bilder förpackade i en stor KB-liknande dragbandskapsel där de traditionella linnebanden utbytts mot band med ett vävt blomstermotiv.

Bokband och avrivningar Det tyngsta inslaget i personarkivet är de handlingar och samlingar som rör bokband. Sten har ordnat dem i kapslar märkta med bokstaven B och sedan numrerat dem från 1 till 123. Innehållet är högst varierat; anteckningar, tabeller, avrivningar och fotografier blandas med manuskript, brev, tryckta skrifter, urklippta texter och bilder.

Det är alltså ingen konventionell arkivordning.

Ordningen baseras i stället på bokbandsstilar, som Sten i många fall beskrivit i sina böcker och artiklar. Sten påbörjade 1999 en förteckning: ”Bokband. Översikt av materialet. Katalog över kapslarna”. Trots sin avtagande synförmåga arbe-

tade han vidare med denna förteckning ända tills samlingen överfördes till KB. Avrivning (rubbing på engelska) är en teknik som rätt utförd ger en exakt avbildning av en bokbandsdekor i sin helhet eller en mindre detalj.

Den gör det möjligt att studera de stämplar som olika bokbindare har använt för att bygga upp sina mönster. Det är samma teknik som många av oss använt som barn för att kopiera en femöring eller en krona: ett papper på myntet och gnugga med blyerts! När Sten gjorde avrivningar lade han ett ganska tunt papper över bokpärmen, fixerade papperet med ena handen, med den andra förde han försiktigt en mjuk blyertspenna fram och tillbaka över det parti han ville avbilda.

Resultatet blev en grå yta där bokpärmens intryckta mönster framträdde i papperets färg. Där hade inte blyertsen kommit åt.

De första kapslarna har han kallat Mönsterböcker, Stämpelflora och Bokbandsstilar i urval.

Sedan följer medeltiden i ett tiotal kapslar och gotik i fem kapslar, till exempel: 9. Medeltiden. Gotiska stämplar systematiskt.

10. Medeltiden. Vadstena. Avrivningar & listor.

15. Medeltiden. Lübeck. Nürnberg.

19. Gotik & reformation. Tyskland. Plattor.

Därefter följer 1500-talet i tio kapslar, 1600-talet i elva och 1700-talet i femton, till exempel 35. 1600-talet. Fanfar i Italien.

45. 1700-talet. Vaggmed. Karolinska.

54. 1700-talet. England.

Slutligen kommer tre kapslar 1800-tal, en specialkapsel om sköldebrev och femton kapslar 1900-tal, däribland två om Hedbergs bokbinderi och tre om formgivaren Herbert Lindgren.

De följande kapslarna från 78 till 123 följer ingen lika tydlig plan. De kan handla om en samlare, som 90. von Stedingk, en forskarkollega, som 89. Karsten Christensen, en utställning, som 114.

Gyllene böcker 1987–88 eller en publikation, som 112. Mästarband. De kan också vara tematiska som 81. Ornamentik och symbolik, 83. Bindteknik eller 87. Pappersöverdrag.

Hur många avrivningar finns då i arkivet? De flesta ligger naturligtvis i B-sviten, men det finns också avrivningar bland breven och på andra ställen. De flesta blad innehåller flera avrivningar, oftast men inte alltid från samma bokband. Ibland gjorde Sten dubbletter vid ett tillfälle, ibland återkom han efter flera år till samma bokband och gjorde nya avrivningar. Han klippte också ut stämplar från bladen med avrivningar och monterade dem på nya, såsom i stämpelfloran där han samlade exempel på örnar, gripar etc. på samma blad. Eftersom jag inte har gått igenom varenda kapsel och räknat avrivningarna kan jag bara göra en grov gissning. Jag tror att det totala antalet avrivningar är mellan tjugo och fyrtio tusen placerade på fem- till tiotusen blad.

Några av arkivets många kapslar i handskriftsmagasinet, acc 2007/96.

105

Boktryck och typografi Den näst största avdelningen i arkivet är Stens samlade material om boktryck och typografi, som han samlat i kapslar märkta med T, numrerade från 1 till 86. En del av dessa saknas; i dag finns 62 nummer i samlingen. Även till denna samling gjorde Sten en förteckning, som påbörjades 1999: Boktryck i blå kapslar. Katalog.

De första tretton kapslarnas innehåll har översiktlig karaktär. Bland annat finns tryckerier i Sverige från A till Ö, typografer från A till Ö och ämnen från A till Ö. Ämnen kan vara almanackor, affischer, skolplanscher och bonader, arkitekturböcker eller fred, frimärken, fyrverkeri eller rätts- & samhällsvetenskap, serier, sjökort.

Därefter följer 26 kapslar ordnade kronologiskt från 1400-talet till 1900-talet, till exempel: 15. 1400-tal. Medeltidens tryckteknik (här ingår även manus av Sten).

21. 1500-tal. Biblar. C–D. (Bland annat Caxton och Dürer.)

27. 1600-tal. Typer. van Selows rössjor och ramgarnityr m.m.

38. 1900-tal. Sverige. Illustratörer A–F. Resten av T-sviten innehåller stora luckor i förhållande till den plan som speglas i förteckningen med avsnitten monografier, särskilda ämnen och bokens historia. Bland det som finns är fem kapslar med material om Sveriges förste boktryckare Johan Snell, fyra om formgivaren KarlErik Forsberg och två om boktryckaren Hubert Johansson.

Bibliotek Sten lade också upp en tredje svit med kapslar märkta Bi, där Bi mer står för Kungl. biblioteket än för bibliotek i allmänhet. Den innehåller 21 nummer. Till sviten hör en förteckning påbörjad

106

1999: Bibliotek i vita kapslar. Här följer några exempel på innehållet: 1. Kungl. biblioteket. 1600–1700-tal.

10. Provenienser.

15. Wechel & Vesalius.

Det finns också material om andra bibliotek, som inte ingår i Bi-sviten, däribland om Skokloster, Kalmar och Västerås.

Mycket annat En dryg hyllmeter tryckta böcker och broschyrer ingår i arkivet. I nästan alla kan man hitta Stens anteckningar. Här finns naturligtvis en del av Stens egna skrifter, men också hans opponentexemplar av avhandlingar och en del andra böcker som Sten använt sig mycket av, till exempel ett par exemplar av katalogen från den viktiga utställningen ”Printing and the Mind of Man” i London 1963.

Ungefär lika mycket består av material från lärda sällskap, akademiska föreningar och studentföreningar. Där finns också en hel del fotografier, inte minst diabilder som Sten använt vid sina föredrag. Där finns kortlådor med register av olika slag och en klippsamling kring olika ämnen, en del rörande böcker och bibliotek, en del rörande andra ämnen som konst, dans och mat.

Jag avslutar redogörelsen för detta rika person­ arkiv med att berätta om ytterligare en serie: ett trettiotal ringpärmar om Stens resor, som förutom anteckningar innehåller kataloger, guider, biljetter, vykort, ja, all slags småtryck som man kan samla på sig i samband med en resa med många biblioteksbesök. Den första resan gick till England 1948 och den sista resan till Holland 1997. Många hade samband med de internationella bibliofilkongresser som Sten deltog och medverkade i.

Sten G. Lindbergs arkiv kommer att bli en aldrig sinande källa att ösa ur för forskare i framtiden.

karin almbladh

Semitica på KB Nedslag i Kungl. bibliotekets äldre samlingar

2000

kunde man på KB se utställningen Speglingar av Österlandet – religion, poesi, sakprosa och bild, där ett urval från KB:s samlingar av orientalica, inte minst turkiska handskrifter, presenterades som en del av projektet Sverige och den islamiska världen – ett svenskt kulturarv. Och tidigare har utställningar kring olika aspekter av Bibeln kunnat ses på KB liksom att man kunnat se utställningar kring temata som Böcker från Jeru­salem och Islamica i KB. Huvuddelen av semitica i KB är tryckt i Europa.

Där trycktes verk på arabiska, syriska och etiopiska språk åtminstone sedan tidigt 1500-tal medan de första hebreiska trycken kom på 1400-talet.

De europeiska judarna var snabbt igång med att trycka verk på hebreiska och arameiska. I Italien redan från 1400-talet och från 1500-talet i Salo­ niki, Konstantinopel och Safed i det osmanska väldet kom en ström av tryck av de mest skiftande verk. De torde därmed höra till de allra tidigaste trycken från den islamiska världen. Till det kom verk publicerade av kristna hebraister i Europa, inte sällan i missionssyfte.1 Det äldsta trycket på arabiska som finns registrerat på ett svenskt bibliotek är en bönbok översatt till arabiska från latin och tryckt 1514. Rom blev ett centrum för publicerandet av kyrkligt orienterade verk, inte minst med tanke på att flera orientaliska kyrkor redan vid denna tid var unierade med Rom. En mer vetenskapligt orienterad publiceringsverksamhet skedde i Leiden och i Oxford, där också islamiska och judiska texter på arabiska publicerades från handskrifter som köpts in i Orienten.

På 1700-talet gjordes ett försök i Konstantinopel att trycka muslimsk litteratur på arabiska, men det skulle dröja ända in på 1800-talet innan kristna i Libanon och senare muslimer i Bulaq, då en förstad till Kairo, tryckte böcker på arabiska. På KB tillkommer akademiskt tryck och annat som kommit som pliktleverans, inklusive tryck på invandrarspråk. Bland det tidigare av den karaktären är tryck från de judiska församlingarna från 1700-talet och framåt.2 Idag utgör material på invandrarspråken och Suecana huvuddelen av KB:s förvärv av semitica.

Att trycka böcker på syriska Uppgiften att trycka verk på syriska beredde uppenbarligen stora svårigheter. Ett skäl till intresset för språket låg i bibelstudiet men också i uppfattningen att syriska var Jesu modersmål.

Till det kom att några av de med Rom unierade orientaliska kyrkorna har syriska som gudstjänstspråk. I samlingarna finns ett tidigt tryck av Nya Testamentet på syriska med syrisk skrift, Liber Sacrosancti Evangelii de Iesu Christo Domino & Deo nostro…, characteribus & lingua syra, Iesu Christo vernacular …, tryckt i Wien 1555. Men det var inte alla tryckerier som hade tillgång till syriska typer, så istället translittererade man den syriska skriften med hebreiska bokstäver. Det skedde bland annat i en utgåva från Antwerpen från 1574 som också den finns på KB. Sammanbunden med Gamla Testamentet på hebreiska, tryckt 1630 i Amsterdam, skulle denna utgåva spridas.3 Helt galen var inte tanken att, i brist på syriska

107

Nya testamentet, 1555. KB, RAR Teol. Bibel övers. syr.

typer använda hebreiska, då Talmuds arameiska och syriska står varandra tämligen nära. Och en person som kan talmudarameiska bör någorlunda kunna förstå syriska. Just en version av NT på syriska med hebreisk skrift skulle få svensk vetenskapshistorisk betydelse. 1701 anställdes en döpt jude, Johan Kemper, vid Uppsala universitet som lärare i hebreiska. Året efter fullbordade han en översättning till hebreiska och kommentar av Matteusevangeliet och 1713 var en översättning och kommentar av Hebreerbrevet färdig. Som utgångspunkt använde Kemper versio syriaca av NT med hebreiska bokstäver, förmodligen något av de exemplar som finns på Uppsala universitetsbibliotek. Denna evangelieöversättning med kommentar översatte strax därefter den excen­ triske universitetsbibliotekarien Andreas Norrelius till latin, en översättning som nyligen publicerats, medan Kempers hebreiska text är under utgivning.4 En verklig raritet är Catechesis minor sive summa doctrinæ Christianæ capita syriace & latine cum

108

alphabeto syriaco från 1627 av Sveno Jonae Westrogothus (1590–1642), professor i orientaliska språk vid Uppsala universitet. Såvitt bekant är KB:s exemplar det enda som finns av denna som katekes utformade lärobok i syriska. Med den inledde Sveno Jonae de syriska studierna i Sverige. Den är föremål för en ingående undersökning av docent Mats Eskhult i Uppsala, så därför räcker det att här nämna att boken inleds med en framställning, på latin, av den syriska skriften. Därefter följer, som textprov, dekalogen, den apostoliska trosbekännelsen, Fader Vår och bibelställen om dopets sakrament, allt parallellt på syriska och latin.

Det var Bibeln som stod i centrum för intresset för syriska i Europa, men en annan aspekt speglas av Missale chaldaicum iuxta ritum eccl. nationis Maronitarum. Syriska är kyrkospråk för de med Rom unierade maroniterna. Det är huvudspråket i missalet som gavs ut 1594 medan själva instruktionerna är på karshuni, arabiska med syriska bokstäver vilket är deras sätt att skriva arabiska.

Ur Strindbergs Hebr. Ordfränder. Jehova. År och månad. Räkneorden Israel. KB, SgNM 57.

Ur Strindbergs Lexicon Hebraicum. KB, SgNM 42.

Utgivningen av missalet var inte helt problemfri.

Redaktionen i Rom uteslöt böner specifika för maroniterna och ersatte dem med material från den romerska liturgin. Eftersom tryckmöjligheter saknades i Orienten godkände dock en synod till slut utgåvan och den togs i bruk i september 1596.5 Första trycket på syriska i Orienten är ett psalterium från 1610 på syriska och karshuni från klostret i Quzhayya i Libanon – inget svenskt bibliotek tycks ha det – men det skulle dröja ända in på 1800-talet innan europeiska missionssällskap började trycka böcker på syriska i olika delar av det osmanska väldet.

Det första verket skrevs av Johann Müller (1649–1727) och spreds i åtskilliga upplagor – på det israeliska nationalbiblioteket har man bland annat exemplar från 1909. Upplagan från 1728 gavs ut av Institutum Judaicum et Muhammedicum i Halle, ett pietistiskt institut som grundats detta år för att bedriva mission bland judar och muslimer. Man gav ut en strid ström av skrifter på tyska, jiddisch, latin och arabiska, bland annat en lärobok i jiddisch och ett glossar som också finns på KB. Skriften sägs vara av ”Jôhanan Qimhî”, en helt fiktiv person för att ge sken av att det är en inomjudisk skrift.

Också det andra verket kommer från detta institut. Det är ett utdrag ur en annan missionsskrift från samma tid på jiddisch och tyska, Gloria Christi oder Herrlichkeit Jesu Christi av Caspar Calvör (1650–1725). 6 Uppsala UB och Västerås stadsbibliotek är andra bibliotek som har institutets skrifter. 1792 stängdes det, och det Institutum Judaicum som nu finns i Halle är ett modernt forskningsinstitut. En liknande

”Tyska med hebreiska bokstäver” och ”arabiska med hebreiska bokstäver” Två små skrifter från 1700-talet sägs vara ”på tyska med hebreiska bokstäver”, Or le–‘et ‘erev (”Aftonljus”) från 1728, som sägs vara av ”Jôhanan Qimhî”, och Pêrûs‘al Mal’aki 3... [Förklaring till Malaki 3:23–24 och Lukas 1:5.]” från 1735. Vad är nu detta?

109

Forsskål, Flora aegyptiacae-arabica, 1775. KB, Bot. 1700–1829.

kontext gäller det nya testamente på tyska med hebreiska bokstäver från 1860, självklart också det utgivet i missionssyfte.

Av en helt annan karaktär är ett antal religiösa judiska verk tryckta på 1800-talet, Sefer Minha hadasha, dvs. profeterna och hagiografa på hebreiska med tysk översättning från 1827–1837, Mishnayot, i sex band från 1831–1833, en bönbok från 1860 med tysk översättning, och en pentateuk från 1867, också den med tysk översättning. Dessa speglar det språkskifte som de tyska judarna gick igenom från mitten av 1700-talet och framåt. Vid denna tid började de lämna jiddisch och istället gå över till standardtyska. Portalfiguren här är filosofen Moses Mendelssohn (död 1786), farfar till Felix Mendelssohn. Vid mitten av 1700-talet översatte han och kommenterade Bibeln på tyska för att de skulle ha en judisk översättning som

110

alternativ till Luthers översättning. Den översättningen gavs också ut med hebreiska bokstäver – delar finns, enligt Libris, på Judiska biblioteket i Stockholm medan KB har några delar av versionen med tysk skrift.

Mission bedrevs också bland judarna i Orienten och för dem publicerades 1847 Arba‘ kutub min al-‘Ahd al-jadı-d li-rabbina- Yasu‘ al-Ması-h., (”Fyra böcker ur Nya testamentet om vår Herre Jesus Kristus”). Språket är arabiska med hebreiska bokstäver och enligt WorldCat är utgivaren British and Foreign Bible Society. Själva översättningen är den version som gavs ut 1671 i Rom, den första enhetliga bibelöversättningen på arabiska. Den går tillbaka på handskrifter med karshuni som maro­ niterna tillhandahöll Congregatio de Propaganda Fide som sedan reviderade texten efter den latinska versionen.7 Från vilket språk den översatts

är oklart, men tänkbart är maroniternas kyrkospråk syriska. Denna version spred protestantiska missionssällskap i Orienten fram till 1900-talet då kristna översättningar från grundtexten kom.

Som språk anges i boken Judaeo-Arabic, judearabiska. Det är idag det vetenskapliga namnet på arabiska med hebreiska bokstäver skrivet av judar för judar, en varietet som är skriftligt dokumenterad sedan mitten på 800-talet. På KB finns bara några verk som i den meningen är på judearabiska. Det tidigaste är Ba-b Mu-sa- eller Porta Mosis, kommentaren till Mishna av medeltidens kanske störste judiske tänkare, Moses Maimonides (död 1204), utgiven 1655 av den engelske orientalisten Edward Pococke. Den volymen hör till det som kom till KB tack vare Gustaf Peringer Lilliesköld, professor i Uppsala och senare riksbibliotekarie till sin död 1710. Hans ”shoppinglista” finns kvar och kan korreleras mot beståndet inte bara i KB utan också i Uppsala och Lund.8 Forsskål och resan till Lyckliga Arabien På uppdrag av den danske statsministern Bernstorff begav sig sex män i januari 1761 till Arabia Felix, dagens Jemen, för att samla in material av intresse för biblisk filologi och exeges men också av allmänt historiskt och naturvetenskapligt intresse. Bland deltagarna fanns Linnélärjungen Peter Forsskål som rekryterats som expeditionens botanist och zoolog. Född 1732 i Helsingfors hade han studerat filosofi, botanik och orientaliska språk. Under resan samlade han växter, frön och naturalier liksom att han förde noggranna anteckningar. När gruppen kommit till målet, Jemen, insjuknade han i malaria, och den 11 juli 1763 dog han.

En enda deltagare kom tillbaka 1767, dansken Carsten Niebuhr. På hans bekostnad publicerades mellan 1772 och 1837 det vetenskapliga resultatet. I sina samlingar har KB originalutgåvor av några av dessa verk, bland annat Forsskåls Flora Ægyptiaco-Arabica, Descriptiones animalium och Icones rerum naturalium, tryckta 1775 och 1776. I hans uppdrag ingick inte bara att vetenskapligt beskriva och namnge växter och djur utan också att ange deras arabiska namn i arabisk skrift och i translitterering. På så sätt har de blivit av bestående värde inte bara för botaniken och zoologin utan också för arabisk lexikografi. Vid utgivning-

en av verken anlitade Niebuhr en icke namngiven ”svensk lärd” – man har gissat på Linnélärjungen Rolander. Först 1950 publicerades hans dagbok, Resa till lycklige Arabien, vars handskrift Henrik Schück återfunnit 1923 i universitetsbiblioteket i Kiel. Huvuddelen av det som finns kvar av det material han samlade in liksom hans anteckningar finns idag i Köpenhamn – det var ju en dansk expedition – men också i Lund finns visst material.9 Expeditionen och dess publikationer blev vetenskapligt banbrytande. Medan t.ex. Gallands utgåva av Tusen och en natt – KB har ett exemplar av 1726 års upplaga – brukar nämnas som en symbol för ”orientalismen”, blev den danska expeditionen tillsammans med Jean-François Champollions egyptologiska skrifter och Henry Creswicke Rawlinsons assyriologiska skrifter från 1800-talets första hälft (som också de delvis finns på KB) hörnstenar i det vetenskapliga studiet av Orienten. Gemensamt beredde de marken för det paradigmskifte inom orientalistiken i vid bemärkelse som skedde under seklets andra hälft och som skulle väcka Strindbergs livsandar under hans sista år.

Strindberg och hebreiskan 1910 och 1911 gav Strindberg ut tre böcker som alla drev tesen att hebreiskan var urspråket, Modersmålets anor: svenska ordfränder i klassiska och lefvande språk, Luach hashemot: bibliska egennamn med ordfränder i klassiska och lefvande språk och Världs-språkens rötter. Redan i Blå böckerna hade han ägnat sig åt språkvetenskapliga spekulationer, men nu utvecklade han sina tankegångar fullt ut. I KB:s handskriftssamling finns också, utöver manuskripten till dessa böcker, ytterligare opublicerat material som utflöde av hans lidelse i form av en hebreisk språklära och en ordbok, och i böcker i hans bibliotek finns anteckningar som speglar hans tankegångar.

Låt oss vara uppriktiga: Strindbergs teorier är stolliga. Men det är inte det som är det viktiga.

Det som är av intresse är att han levde i en tid när flera vetenskapliga paradigmskiften ägde rum, också inom språkvetenskapen och religionshistorien. Nu behandlade man bibeltexterna som vilka andra texter som helst genom att tillämpa moderna lingvistiska och filologiska metoder. De

111

stora arkeologiska upptäckterna under 1800-talet i Egypten och Mesopotamien (våra dagars Irak) hade placerat det gamla Israel och dess religion och heliga texter i deras historiska sammanhang. Ämnet ”semitiska språk” vid universiteten lösgjorde sig på allvar från exegetiken och fick sin egen agenda. Det var mot denna nya vetenskap som han vände sig. Redan i Blå böckerna hånade han ”äfflingarna” som trodde på Darwin och dem som menade att arkiven i Mesopotamien hade bäring på Bibeln. I sina språkvetenskapliga skrifter bekämpade han den akademiska semitiska språkvetenskapen som behandlade hebreiskan som vilket annat språk som helst och Bibeln som vilken skrift som helst. Det är en händelse som ser ut som en tanke att 1910 kom två akademiska

skrifter ut, Hebreisk grammatik av Pontus Leander och Babel och Bibel: en framställning av släktskapen mellan babylonisk-assyrisk och hebreisk religion av David Myhrman. Båda var assyriologer från Uppsala och båda företrädde den moderna syn som Strindberg hatade. Ännu har ingen gjort någon ingående studie av Strindbergs språkvetenskapliga studier trots att dessa upptog stor del av hans tid under hans sista år. När en sådan görs är det angeläget att inte i första hand fokusera på dem ur ett hebraistiskt perspektiv. Istället skall de sättas in i hans tankevärld, i hans uppfattning om språket och språken och hans bibelsyn liksom att man sätter in dem i deras vetenskapshistoriska perspektiv. Bara så gör man Strindberg rättvisa.

noter 1. I Hoffman 1974 presenteras några hebreiska 1400-talstryck i KB:s samlingar.

2. En bibliografi över det materialet finns i Hoffman 1989.

3. I katalogposten står att den är tryckt i Amsterdam. Det är dock en inte helt ovanlig utgåva tryckt av Plantin i Antwerpen. Jag vill tacka A J P Plak vid Bibliotheca Rosenthaliana i Amsterdam som rett ut detaljerna kring utgåvan. Uppsala universitetsbibliotek har också ett exemplar av samma tryckning med korrekta tryckuppgifter.

4. Eskhult 2007. Mats Eskhult, Uppsala, förbereder utgivningen av den hebreiska texten.

5. Graf 1944, s. 657–658.

6. Fullständig information finns i Rymatzki 2004. Jag vill också tacka Elona Avinezer vid Jewish National and University Library i Jerusalem för all hjälp.

7. Graf 1944, s. 88–92.

8. I Bäärnhielm och Gren-Eklund 2007 finns förteckningen över Peringer Lillieskölds orientaliska förvärv.

9. Expeditionen skildras bl.a. i Hansen 2000 och Rasmussen 1990, och i Provençal 1999 diskuteras Forsskåls betydelse för arabisk lexikografi.

Referenser Bäärnhielm, G. och G. Gren-Eklund. 2007. ”Peringer Lilliesköld som biblioteksman”, i En resenär i svenska stormaktstidens språklandskap, red. E. A. Csató m.fl. Uppsala.

Eskhult, J. 2007. Andreas Norrelius’ Latin translation of Johan Kemper’s Hebrew commentary on Matthew, edited with introduction and philological commentary. Uppsala.

Forsskål, P. 1950. Resa till lycklige Arabien: Petrus Forsskåls dagbok 1761–1763. Stockholm.

Graf, G. 1944. Geschichte der christlichen arabischen Literatur.

Città del Vaticano.

Hansen, Th. 2000. Det lyckliga Arabien: en forskningsfärd

112

1761–1767. Stockholm. Första upplaga 1964.

Hoffman, M. 1974. ”Fem hebreiska inkunabler i Kungliga biblioteket”, årsboken Biblis, s. 8–27.

—. 1989. ”Homage to king and country”, Nordisk judaistik, vol.

10, s. 94–112.

Provençal, Ph. 1999. ”Peter Forsskåls bidrag til arabisk leksikografi”, i Fund og forskning, vol. 38, s. 135–152.

Rasmussen, S. T. (red.). 1990. Den Arabiske rejse, 1761–1767: en dansk ekspedition set i videnskabshistorisk perspektiv. Köpenhamn.

Rymatzki, Ch. 2004. Hallischer Pietismus und Judenmission.

Tübingen.

peter ejewall

Pehrmässefärden Anteckningar kring en förbjuden bok

S

amuel Fryxells Pehrmässefärden eller Daniels resehändelser: komisk originalroman (1824–25) utgiven under pseudonymen Frans Filibert Törntagg är uppmärksammad och spelar en framträdande roll i Göran Häggs I Världsfurstens harem: Erik Johan Stagnelius och hans tid (2007).

Stagneliusforskningen har uppehållit sig vid Pehrmässefärden för dess porträtt av Stagnelius i magister Zirkelströms gestalt. Stagnelius och Samuel Fryxell var jämgamla, studiekamrater och supbröder i Uppsala 1812–14. Fryxell är en av få som till eftervärlden kunnat ge ett porträtt av Stagnelius baserat på förstahandsuppgifter.

Samuel Fryxell lät ge ut sin roman sedan han blivit avsatt som präst (ytterst p.g.a. brännvinet) av Karlstads domkapitel, september 1824; utfallen i boken mot kyrkan är frekventa. På prästutbildningen, skrev Fryxell, lärs ut mycket nyttigt, till exempel ”om man skall gå naken eller klädd i kyrkan, om man skall ställa sig framför eller bakom Altaret, om man skall taga Kyrkogångshustrun i handen eller i näsan, om man skall döpa ungen i Guds eller Fans namn”.

I Uppsala universitetsbibliotek, Handskriftsoch musikenheten, finns Bengt Åhléns censurhistoriska samling. Ingången är den tryckta bibliografin Censur och tryckfrihet: farliga skrifter i Sverige 1522–1954 (2003) där Samuel Fryxells Pehrmässefärden förtecknas; en hänvisning leder vidare till Åhléns samling och hans avskrifter ur Hovkanslerämbetets arkiv (Riksarkivet) från vilka det går att sammanställa följande händelseförlopp och data.

Hovkanslern beslutar 16 december 1824 att an-

ställa åtal mot boktryckare Lars Torbjörnsson, Lilla Kyrkogatan 2, Göteborg för Pehrmässefärden i vars första del en fritänkare kommer till tals och bland annat kallar Jesus Kristus ”en simpel horunge”. Den 3 januari 1825 verkställs kvarstad i Göteborg. Hos tryckaren beslagtas 15 ex plus 3 inkompletta av första delens upplaga om 500 ex. Övriga var redan expedierade till bokhandlarna, enligt förläggaren Theodor Sundler. Vid visitation i stadens boklådor påträffades cirka 100 ex, varav 12 i Sundlerska bokhandeln. I Göteborg hade 75 ex redan hunnit säljas.

Under februari och mars 1825 beslagtas i Stockholm 22 ex, i Mariestad 9, Norrköping 10, Karlskrona 1, Jönköping 5, Lund 8, Örebro 5, Vänersborg 6 och hos Frykblads boklåda i Karlstad 12 ex. På övriga genomsökta orter kammade man noll. Summa 196 exemplar beslagtogs av första delen.

I Karlstad fungerade präst- och skolmannnen Axel Fryxell som tryckfrihetsombud. Den 12 mars 1825 skrev denne till hovkanslern och berättade att han ej ansett sig kunna beslagta det ex som fanns i Emanuel Bruzelius lånebibliotek.

Från Uppsala rapporterades att bokhandlare Lars Berglund fått 20 ex förmedlade till sig via akademiboktryckare Wilhelm Fredrik Palmblad.

Leverans hade skett 14 januari 1825 och allt sålt slut inom en månad.

Om bokens andra del, även den tryckt i 500 ex, sägs i rapport från Göteborg 28 juli 1825 att 16 ex beslagtagits och att förläggare Sundler meddelat att 54 var sålda i Göteborg, resten sänts till Stockholm och landsorten. Till Wiborgs bokhandel i

113

Censur och tryckfrihet i Christer Hellmarks karakteristiska högsmala formgivning bredvid Pehrmässe­färden i sedesformat och samlaren Jacob Westins favoritbokbandsfärg röd. Foto LarsOwe Wennman, Uppsala UB.

114

Stockholm hade levererats 30, till Norman & Engström 30, till Utter 40, till Probst 30 och till Zacharias Hæggström 200 ex. Till Lund 15, till Linköping 10, till Uppsala (Berglund) 20, till Mariestad 10, till Karlstad 40, och till Vänersborg 5 ex.

Av den utsända andra delen påträffades i Stockholm hos Wiborg 70 ex, hos Probst 16; Zacharias Hæggström hävdade att ingenting fanns hos honom då han återsänt boklåren oöppnad. I Lund, Linköping, Uppsala, Mariestad, Karlstad och Vänersborg återfann makten inte något av de utlevererade exemplaren. Summa beslagtagna exemplar av andra delen: 102.

Bengt Åhlén har även noterat att tidningen Telegrafen, utgiven 1825 i Göteborg av Theodor Sundler och tryckt hos Lars Torbjörnsson, vid flera tillfällen under sin blott ettåriga existens anklagades för brott mot tryckfrihetsordningen; i artikelserien ”Lagskipning” följde man processen mot Pehrmässefärden och citerade ur boken via rättegångshandlingarna. Av Telegrafens 15 ut­ komna nummer gavs i dryga hälften generöst utrymme åt målet mot Samuel Fryxell.

I nummer 3 återges Fryxells uttalande angående konfiskationen: ”jag tror den komma försent, emedan endast få exemplar, omkring Trettio eller Fyratio återstå af hela upplagan.” Vidare försvarar han bokens ogudaktiga påståenden med att han den vägen ville åt fritänkarna ”dessa föraktliga affällingar” – Fryxells metod var, säger han, att framställa ”deras system i all sin uselhet, i hela sin råa nakenhet, så groft – så groft, att det väcker den känslofulles äckel och den ädles medlidande”.

Trots ingripandet mot Pehrmässefärden tycks merparten av upplagan, som sagt, nått marknaden. En som fick tag i boken var prästkandidat Carl Peter Gedda i Göteborg, vilken vi känner genom noteringar gjorda i ett av honom signerat och 14 maj 1826 daterat exemplar, idag i Göteborgs universitetsbibliotek. Hans utläggningar, vilka möjligen vill efterlikna en gycklande stil à la Pehrmässefärden, avslöjar med full drama­ tik omständigheter kring boken och dess anonyme upphovsman – som Gedda döper

till Peter Fryxell, sättare hos Lars Torbjörnssons boktryckeri 1824–26. Peter Fryxell vill bli präst men eftersom han avslöjat biskopen i Göteborg Carl Fredrik af Wingårds ungdomssynder i sin bok avslås hans önskemål av biskopen som ”lät inköpa och förstörde alla åtkomliga exemplar”.

Peter Fryxell hotar Carl Fredrik af Wingård med en tredje del av Pehrmässefärden, enligt Gedda ”så osedlig och frivol att ingen boktryckare i Sverge vågade befatta sig med tryckningen, som skedde i Köpenhamn på Gyldendalska officinen, der en dag 10 exemplar utkommo”. Gedda påstår i nästa andetag att Anders Fryxell, här kallad bror, ska vara kusin, är ägare till den ”ej tryckta” tredje delen, samt att 600 exemplar av boken skulle sändas till Köpenhamn ”men alla förginges uti en stark storm i Cattigat”.

Ett annat samtida vittne är läkaren Johan Magnus Bergman som 1825 gjorde en resa genom Sverige och ner på kontinenten. I Skåne fick han tillfälle att studera samlingarna i Jacob De la Gardies bibliotek på Löberöds slott. Bland excellensens dyrgripar fanns även vår skrift; Bergman i sin reseskildring juli 1825: ”Här tittade jag äfven i­genom den skandalösa pjesen Pehrsmessofärden, som är förbjuden, såg 6 vackra engelska gravyrer öfver S:t Helena o. s. v.” På väg hem passerar Bergman Malmö i början av november 1825: ”På Malmö slott suto nu fängslade tvenne af mina förra bekanta, lagman Kleman och presten Fryxell, och deras brott äro allmänt kända.” (Valda smärre skrifter (1876), s. 82, 165.)

En tryckfrihetsjury hade 31 januari 1825 fällt Samuel Fryxell och hans pehrmässefärd ”för gäckeri av Guds ord och sakramenten” samt ”för smädliga uttryck av rikets präststånd”. Domen blev böter och offentlig avbön; i brist på pengar sju månaders fängelse på fästning. Vid rätte­ gångstillfället häktades Fryxell.

Arkivbiblioteken kunde inte erhålla boken som pliktexemplar från tryckeriet (vilket då som nu är vägen in i samlingarna för en svensk bok).

En trycklista daterad Göteborg 30 januari 1825 över Lars Torbjörnssons insända produktion 1823, 1824 avslutas med förklaringar till varför vissa arbeten ej blivit avsända; om Pehrmässe­färden heter det att den är ”under åtal, och tillfölje deraf Sequesterad”. Alltså belagd med kvarstad.

Linköpings bokauktionskammare hade Pehrmässefärden till försäljning 1832. Stadens tryckfrihetsombud skrev 7 december samma år till hovkanslern att han lagt beslag på det utbjudna exemplaret. Boken fortsatte dyka upp då och då på auktioner under senare delen av 1800-talet, har Bengt Åhlén noterat.

Uppsala universitetsbiblioteks exemplar kom med storsamlaren, garvaråldermannen Jacob Westins donation 1881. Bland de dryga 20 000 volymerna fanns nästan ingen skönlitteratur; Fryxells roman var säkert förvärvad av Westin för sitt rykte; ”förbjuden och ytterst sällsynt”, som det heter om Pehrmässefärden i en auktionskatalog 1968 efter samlaren och bibliofile för­ fattaren J. Viktor Johansson.

115

116

bure holmbäck

Det omistliga omslaget En fotnot eller ett kapitel i bokbinderiets historia?

E

n gammal klassisk definition av leveransplikten till arkivbiblioteken är denna, något lättvindiga: plikten gäller ”Allt papper med tryck på, utom visitkort och påsar”. Den antyder idén om fullständighet, och samtidigt påminner den om att det inte finns utrymme för subjektiva överväganden: ingenting inom ramen får kastas.

Om fastheten i denna princip vittnar bland annat mångfalden i det okatalogiserade trycket, som då och då blir föremål för respektfulla presentationer.

En annan kategori av ”papper med tryck på”, som för en mindre observerad tillvaro, är om­ slagen, de kartongstycken som omsluter tidskriftsnummer och de skyddsomslag som ofta omger böcker, både bundna och häftade. Under en lång tid i KB:s historia kastades böckernas skyddsomslag, och tidskriftshäftenas omslag avlägsnades vid bindningen. Den som lånar en tidskriftsårgång från denna epok finner att kvartalshäftena, månadshäftena etc. sällan har fått behålla sina omslag, och detsamma gäller äldre böcker som vid utgivningen var försedda med skyddsomslag.

Det går att förstå hur de ansvariga beslutsfattarna har tänkt, fast det blev fel. Det är enklare att binda en volym när inlagan är homogen, och ett skyddsomslag kring en bok fungerar knappast någon lång tid på det sätt som namnet anger, när boken enligt sin bestämmelse blir utlånad gång på gång. I viss utsträckning kan det också ha (åtminstone teoretisk) betydelse för utrymmet när alla tidskriftsårgångar breddas med ett antal häftesomslag.

I KB dröjde det till 1960 innan en ny ordning

infördes och ”bevarandeuppdraget” (som det väl heter med den senaste terminologin) togs på fullt allvar.

Under arbetet med att sammanställa en utgåva av Hjalmar Söderbergs samlade skrifter – ett projekt som är betydligt mer omfattande än den hittills största utgåvan, Bonniers 10 volymer 1943 – har min kollega Björn Sahlin och jag gått igenom åtskilliga tidskriftsårgångar och mikrofilmade tidningar. Vid sådant arbete finner man inte bara vad man söker, i detta fall Söderbergs texter, utan också annat samtida material av intresse. En upptäckt under kartläggningen illustrerar betydelsen av att spara tidskriftsomslag.

I aprilnumret av Ord och Bild 1893 gällde två av bidragen den norske författaren Arne Garborg: dels en novell av honom, dels en essay av Hjalmar Söderberg om Garborgs författarskap. Numret lämnades till tryckning den 18 april; under den följande veckan, den 20 och den 26 april, publicerade Garborg i den norska tidningen Verdens Gang två mycket kritiska artiklar mot Oscar II och den svenska regeringen, med anledning av den inflammerade situation i unionsfrågan som hade uppstått genom att stortinget hade antagit en lag om eget konsulatsväsen, och att kungen vägrade att sanktionera lagen, eftersom den var ett steg mot lösare band i unionen. Artiklarnas publicering sammanföll därmed med beaktandet av Garborg i Ord och Bild, och i den upp­ rörda stämning som rådde i Sverige väckte denna parallell­aktion ofrånkomligen en viss uppmärksamhet i svenska tidningar.

117

Tidskriftens redaktion uppfattade, knappast överraskande, samtidigheten som pinsam och beklagade ”detta sammanträffande, som vi naturligtvis icke kunnat förutse” samt förklarade att ”därest Garborgs tänkesätt och skrivsätt i aktuella politiska ämnen förut varit oss bekanta, vi icke skulle funnit tidpunkten lämplig att meddela något av eller om Garborg”.

Björn Sahlin, som går fram på bred front i artikelmaterialet och därvid gör åtskilliga fynd som ger perspektiv på Söderbergs samtid, upptäckte i Post- och inrikes tidningar den 19 juni 1893 ett omnämnande av denna förklaring, med några citat och en hänvisning till Ord och Bilds ”senaste nummer”. Det visade sig emellertid att där finns inte ett spår av en sådan text. Hur hade den då publicerats? Att texten inte fanns i KB:s referensexemplar kunde till nöds förklaras med brokiga öden, men den fanns inte heller i arkivexemplaret.

En förfrågan om innehållet i ett annat arkivexemplar, i Uppsala universitetsbibliotek, klargjorde saken: förklaringen hade tryckts på baksidan av omslaget till häftet den 6 juni, och detta har bevarats i Carolinas exemplar, medan KB som sagt hade gjort sig av med sitt.

Man kan göra flera reflexioner om denna historia.

Post- och inrikes tidningar var en av de få tidningar som återgav Ord och Bilds förklaring. Förutsättningarna för att finna den var alltså begränsade, och noggrannheten och vaksamheten i Björn Sahlins sökande gav honom möjlighet att träffa på ett av de ställen där fallet kommenterades.

Tack vare att man på Carolina för 115 år sedan hade sparat omslaget kunde min hänvändelse dit ge resultat. Även när man ser till innehållet är händelsen av intresse. Den ger en påminnelse om ett upprört skede (bland flera) i unionens historia, och den belyser två viktiga författares inställning i unionsfrågan. Att Garborg var rebellisk för­ vånar inte. Hjalmar Söderberg har ett par gånger redovisat sin uppfattning: dels när han låter Arvid Stjärnblom i Den allvarsamma leken skriva ett brev till sin gamle far på nyårsaftonen 1902, med en utläggning om det rimliga i det norska motståndet, dels i en minnesartikel från 30-talet

118

där han berömmer Oscar II:s kloka försiktighet vid unionskrisen 1905. Också Karl Wåhlins beklagande är naturligtvis ett belysande dokument, och det var knappast någon tillfällighet att Postoch inrikes tidningar fann det motiverat att återge det; den var regeringens officiella pressorgan och dess utgivare var Svenska Akademien, vars ständige sekreterare, Carl David af Wirsén, var en flitig medarbetare med artiklar i litterära ämnen.

Man finner alltså flera sakligt intressanta och dramatiskt tidspräglade element i den bevarade texten, och de belyser nyttan av kravet att fullständigt bevara det tryckta materialet, som har gällt sedan september 1661 (låt vara från början av andra skäl än att främja forskningen). Här finns både politiska, litterära och journalistiska sammanhang av intresse, och en poäng är onekligen att det var den lilla notisen i Post- och inrikes tidningar som öppnade vägen till detta komplex.

Det är sådant som gör forskningen lustfylld.

Men det handlar också om bokhistoria, bokkonst och tryckerihistoria. Omslagen, både böckernas skyddsomslag och tidskrifternas häftesomslag, är en organisk del av den grafiska produkten, och det är faktiskt förvånande att man uppenbarligen inte har betraktat saken så förrän de senaste 50 åren. Det är värt att notera att det var lärdomsentusiasten och bokhistorikern Sten G. Lindberg som införde den nya ordningen på KB. Det är också intressant att samtidigt som utvecklingen på KB har gått från makulaturhantering till bevarande, har den på Carolina rört sig i motsatt riktning. Från omkring 1900 började man konsekvent spara skyddsomslagen, men i slutet av 1980-talet upphörde detta, typiskt nog av ekonomiska skäl, för att på senare år ersättas av ett mer slumpmässigt sparande (en del omslag klistras in, resten kastas).

Som en konsekvens av dessa växlande ordningar i de två biblioteken har nu redaktionen för Hjalmar Söderbergs samlade skrifter glädjen att överlämna den text som våren 1893 levererades till nationalbiblioteket och snart nog försvann, men som tack vare Björn Sahlins uppmärksamhet och med bistånd från bibliotekarierna Britta Wijkander och Gun Karlberg på Carolina kan återställas och infogas i KB:s samlingar.

119

lars kleberg

Om FRONT En internationell avantgardetidskrifts korta historia (1930–1931)

U

r dagens perspektiv kunde ett möte mellan Ezra Pound och Sergej Tretiakov på sidorna i samma internationella litterära tidskrift te sig nästan lika förvånande som Lautréamonts ”tillfälliga möte mellan en symaskin och ett paraply på ett obduktionsbord” (i Maldoror, canto 6). Men i den atmosfär som rådde under mellankrigstidens första år var sådant fort­farande möjligt. Mötet ägde rum i den flerspråkiga tidskriften Front, som åren 1930–1931 utkom med fyra nummer i Haag.1 Front var kanske den sista internationalistiska avantgardepublikation där tyska, amerikanska, franska, sovjetryska och latinamerikanska författare kunde publiceras tillsammans utan någon annan kontroll än redaktörens litterära smak. Förekomsten av Pound och Tretiakov på samma sidor var bara ett av många förvånande inslag i Front. Under sin korta livstid lyckades tidskriften också publicera så olika och framstående författare som Carl Einstein, Walter Mehring (Tyskland), William Carlos Williams, John Dos Passos, Kay Boyle och Louis Zukofsky (USA), Roger Vitrac, Paul Nizan, och André Cayatte (Frankrike) och slutligen Vladimir Majakovskij, Josef Utkin, Vladimir Lugovskoj och Vera Inber från Sovjetunionen.

Historien om de små internationella avantgardetidskrifter som utkom i olika hörn av Europa och USA mellan de två världskrigen är inte lätt att sammanfatta. Forskningen har inte gjort mycket för att kasta ljus över de litterära tidskrifternas roll som förmedlare av kontakter och knutpunkter för avantgardistiska författare och konstnärer i olika länder som, ofta på resande fot, bildade ett högst verkligt internationellt kollektiv.2 Även

om de var marginella och rörde sig med begränsade ekonomiska resurser hade de små avantgardepublikationerna ofta mycket vittsyftande ambitioner. I introduktionen till standardverket om amerikanska småtidskrifter skisseras följande typologiska porträtt av avantgarderedaktören: Little magazine history provides us with a bewilder­ ing variety of personalities, but they do have certain characteristics in common. Drawing from the widely differing portraits of Ezra Pound, William Carlos Williams, Norman Macleod, Eugene Jolas, Ernest J. Walsh, and other avant-garde personalities, we may suggest a composite portrait of the little magazine editor or contributor. Such a man is stimulated by some form of discontent – whether with the con­ straints of his world or the negligence of publishers, at any rate with something he considers unjust, bor­ ing or ridiculous. […]

In view of the urgent conviction that he has some­ thing to say, a would-be editor finds that the resources for beginning a magazine are accessible, though he does not usually see beyond the publication of the first issue of the magazine. Generally he is deeply absorbed in the importance of what he has to say; but his interest in establishing and illustrating his own aesthetic beliefs leads him to neglect such matters as might insure either a wide distribution or a reason­ able longevity for his periodical. He is of the advance guard simply because the form and content of his contributions are unusual or violate one or several of the principles upon which material is made acceptable to the commercial magazine.3

121

Denna profil över den typiska redaktören för en avantgardetidskrift stämmer in på initiativtagaren till Front i Nederländerna 1930, med ett undantag. Redaktören var i detta fall inte en han utan en hon – och därtill en mycket ung hon. Som den tyska litteraturhistorikern Marianne Kröger har visat, kom initiativet till Front från den då artonåriga Sonja Prins, som senare skulle bli en välkänd holländsk författare.4 Med ett startkapital på 1000 gulden, som hon ärvt av sin mormor, lyckades hon övertyga förlaget Servire i Haag och dess huvudredaktör, Carolus Verhulst, att starta en flerspråkig litterär tidskrift med radikal, avantgardistisk profil. Sonja Prins, uppvuxen i USA, Kanada och Schweiz som dotter till en bohemisk holländsk författare, A. P. Prins, och journalisten och pedagogen Ina Willekes MacDonald, båda medgrundare av Sällskapet Nederländerna–Nya Ryssland 1928, hade tidigt blivit bekant med radikala vänsterpublikationer som New Masses, Die Weltbühne och Arbeiter-Illustrierte Zeitung, och med Majakovskijs poesi. Vid sjutton års ålder blev hon medlem i det kommunistiska ungdomsförbundet och lämnade snart sina föräldrar för att leva som oberoende radikal student. När det blev dags att skriva kontrakt med förlaget Servire måste hon emellertid – fortfarande minderårig enligt då gällande holländsk lag – åtföljas av sin mor. Som redaktör skulle hon komma att visa mer initiativkraft och djärvhet än många äldre och mer väletablerade kollegor.

Det första numret av Front utkom i december 1930, med tre redaktionsadresser, i alfabetisk ordning: Norman MacLeod, Albuquerque, New Mexico, för USA; S. Prins5 i Amsterdam för Europa; och slutligen – utan namn – Sekretariatet för Federationen av Sovjetiska författarsällskap, Moskva (FOSP).6 Bidrag hade samlats in genom annonser i internationella tidskrifter med liknan­de inriktning.7 En lista över ”A Few Magazins [sic] of Our Contributors” på det bakre omslagets insida i det första numret upptog sjutton estetiskt och/eller politiskt radikala publikationer från Europa och USA, alltifrån Ezra Pounds The Exile (Genua) till den prokommunistiska The New Masses (New York), men utan omnämnande av några sovjetiska tidskrifter. Vid sidan av denna lista över nätverkskontakter fanns ingen redaktionell programförklaring eller något manifest – som annars var typiskt för en ny radikal litterär

122

tidskrift – varken i det första numret eller något av de tre följande. Slående var också frånvaron av alla illustrationer i Front, och i själva verket av allt material relaterat till andra konstformer som måleri, film, teater eller fotografi, som annars var vanligt i tidens avantgardepublikationer.8 Front var alltså en internationell tidskrift för samtida poesi och prosa. Dess mest slående drag var dess fler­språkighet och dess vida tolkning av be­ greppet ”radikalism”.

Front började utan någon introduktion, in medias res, med en text som var representativ för flera senare bidrag. Det var ett prosafragment av den tyske dokumentärförfattaren Erik Reger, som i dynamiska ögonblicksbilder, med åtskilliga tekniska detaljer, beskrev hur en katastrof vid ett brobygge avvärjs av en maskinliknande övermänniskoingenjör.9 Många av de medverkande i det första numret var mycket unga, och först senare blev vissa av dem välkända författare, till exempel den originella novellisten Kay Boyle och poeterna Charles Henri Ford, Louis Zukofsky och Paul Bowles. Dessutom var ungdom, generationskonflikter och motsättningen mellan ”unga” och ”gamla” kulturer vanliga teman i det första numret av Front. Den franske surrealisten Roger Vitrac, redan välkänd för sin absurda pjäs Victor, eller När barnen tar makten, medverkade med en ungdomsberättelse, ”Marius”, och den tjugoettårige André Cayatte – senare en framstående filmregissör – med ett prosafragment av liknande slag. Det unga Tyskland representerades av Erich Reinhardt, Ernst Rathgeber och Bertolt Brechts tidigare skolkamrat Hanns O. Münsterer.

De mest framstående författarna i det första numret av Front tillhörde emellertid en något äldre generation: Carl Einstein, Sergej Tretiakov och Ezra Pound. De representerade tre länder, tre kulturer och tre olika litterära riktningar, som på något sätt skulle komma att samexistera på Fronts sidor. Einstein (född 1885) var expressionistisk prosaist, författare till den första viktiga boken om afrikansk konst, radikal aktivist, emigrant i Frankrike redan 1928, där han stod surrealisterna nära; han deltog senare i det spanska inbördeskriget i den anarko-syndikalistiska milisbrigaden Columna Durruti, innan han 1940 begick självmord vid fransk-spanska gränsen (i hög grad under liknande omständigheter som Walter Benjamin, bara två månader tidigare). Sergej Tretia-

kov, något yngre, tillhörde den förrevolutionära futuristiska rörelsen, var en viktig medarbetare i Majakovskijs tidskrifter LEF och Novyj Lef, deltog i Meyerholds teateruppsättningar liksom i Sergej Eisensteins första arbeten inom teatern och filmen, ivrig förespråkare för literatura fakta och en av de få internationalisterna i det ryska avantgardet; hans antikolonialistiska melodrama Ryt, Kina! var den första sovjetiska pjäs som rönte framgång i väst. Han arresterades och avrättades under utrensningarna 1937. Ezra Pound, född samma år som Einstein, likaså emigrant, var naturligtvis en av den poetiska modernismens ledande gestalter – grundare av imagismen, kritiker och översättare med unik bredd och idiosynkratisk smak, ständigt ivrande för det nya i europeisk och amerikansk poesi. Även om han stödde Mussolinis fascism följde Pound också nya ”unga” tendenser inom den kulturella vänstern; efter andra världskriget anklagades han för samarbete med axelmakterna men frikändes och sändes till tolv års vistelse på en sluten psykiatrisk anstalt.10 Dessa tre olika författare har, var och en på sitt sätt, i hög grad bidragit till Fronts postuma rykte. I ett kort ”Credo” (11), uppenbarligen skrivet som svar på en rundfråga från Front, förklarade Pound: Having a strong disbelief in abstract and general statement as a means of conveying one’s thought to others I have for a number of years answered such questions by telling the enquirer to read Confucius and Ovid. This can do no harm to the intelligent and the unintelligent may be damned.11

Pound skulle snart lägga fram sin elitistiska konstsyn i en längre text för tidskriften. Sergej Tretiakov (med signaturen ”S. Tretyakow, kolchoznik”) presenterades i Front med en ”Rapport” på engelska (45–52). Här beskrev Tretiakov, efter att ha tecknat en mycket optimistisk bild av vad en kolchos var, eller snarare var avsedd att vara, sina erfarenheter som författare i en by i norra Kaukasus. De första kampanjerna för att få ut ”författarna till kolchoserna” hade, enligt Tretiakov, misslyckats eftersom de förpassat författare till rollen som passiva observatörer, som bekvämt reste från gård till gård. En författare som ville inte bara beskriva utan förändra verkligheten måste också förändra sitt eget arbetssätt:

Not to wander from one kolchos [sic] to another but study only the one where I am staying; to face all problems which bear upon village-economy, from the agrarian to the administrative; not to move about through the kolchos like a tourist, ”a respectful looker on” but to take an active part in the organization (48)

Tretiakovs alternativ till den traditionella realistiska ”syntesen” var inte bara att studera ett litet segment av livet på djupet, så att säga frilägga dess geologiska kärna – som han nyligen gjort i sin romanlånga ”livsintervju” med en kinesisk student12 – utan att ta aktiv del i konstruktionen av den observerade verkligheten. Denna nya hållning förändrade enligt Tretiakov författarens roll från informativ till ”operativ” (51). Artikeln i Front var därmed den första presentationen för västerländska läsare av begreppet ”den operative författaren”, som snart skulle diskuteras häftigt i Berlin och hyllas av Walter Benjamin i ”För­ fattaren som producent”.13 Carl Einsteins bidrag var provokativt redan genom sin titel, ”Schweissfuss klagt gegen Pfurz in trüber Nacht”, vilket kunde översättas som ”Svettfot klagar på Fis i dyster natt” (53–61). Detta fragment av en medvetandeström, tydligen ett experiment med automatisk skrift, var ett svindlande collage av gatuscener, sex, avföring, kroppar och ljud omkring den unge ”hjälten” Laurenz.

Einsteins prosa fick Otto Dix’ och George Grosz’ groteska bilder av Berlinlivet att te sig närmast idylliska.14 Modernistisk hermetism, dokumentarism och expressionism; protofascism, bolsjevism och anarkism: detta var, i olika kombinationer, nyckel­ord för Front under dess korta existens. Även om prosa och poesi dominerade, spelade även litteraturkritik och litterära essäer en viktig roll i tidskriften. Den mest betydande kritiska rösten i det första numret tillhörde den amerikanske marxisten V. F. Calverton, redaktör för den lilla tidskriften Modern Quarterly, och därtill udda medarbetare i transition. Hans essä ”The Literary Artist in a Mass Civilization” (12–21) beskrev i deterministiska sociologiska termer författarens villkor i massamhället, under kapitalismen likaväl som under fascismen eller socialismen. Enligt Calverton var det bara insikten att individualismens och den fria konstens tidsålder

123

i sin metaforik och apokalyptisk till sitt innehåll.

Dikten slutade med rader som idag, när 1900-talet är över, ter sig mycket profetiska: In wilder Kälte

in zertrümmerter Finsternis, Stehen wir

auf fliegender Erde Philosoph, Soldat und Krüppel. Über uns erscheint als blutiger Stern Als schwarzes Hakenkreuz und graue Nacht Die Mitte

des zwanzigsten Jahrhunderts. (34)

Sonja Prins, foto © Keke Keukelaar.

är över och att konsten måste förstås i termer av ”syfte” (social funktion) som kunde ge för­fattaren ”en ny och mer revolutionär inriktning”. Det mest uppenbart politiska bidraget i Fronts första nummer var ”Au delà des mots” (92–94) av Philippe Lamour, en fransk fascistisk intellektuell, som i otvetydiga ordalag beskrev rörelserna ”bolsjevism, fascism och rasism” (det vill säga nazismen) som tre aspekter av samma vitala reaktion mot gamla borgerliga ”trötta eliter”.

Redan från början hade Sonja Prins tänkt sig den nya avantgardetidskriften som programmatiskt flerspråkig, med originaltexter på tyska, engelska och franska. Ryska och spanskspråkiga författare däremot presenterades i översättning.

De ryska medverkande i det första numret var, förutom Tretiakov, tre poeter: Josef Utkin (på franska, översatt av M. Mir: ”Appel d’Octobre”, 9–10), Vladimir Lugovskoj (på tyska, anonym översättning: ”Küche der Zeit”, 32–34) och Vera Inber (likaså i M. Mirs franska version: ”Bonne Année!”, 96). Utkin var en lyrisk poet, mycket populär bland den sovjetiska ungdomen, medan Lugovskoj och Inber tillhörde konstruktivistgruppen, som argumenterade för uttrycksmedlens maximala effektivitet och täthet. Utkins och Inbers bidrag i Front var båda skrivna på ett rättframt språk präglat av revolutionär entusiasm, medan Lugovskojs dikt ”Küche der Zeit” var intressantare: rytmiskt kraftfull, mångtydig

124

Varken Tretiakov eller Utkin, Lugovskoj eller Inber var vad man i första hand kunde ha väntat sig att den av proletärförfattarnas RAPP dominerade FOSP skulle välja till en internationell publikation. Uppburna representanter för den proletära litteraturen som Fadejev eller Libedinskij eller kritikern Averbach kom inte med i Front, liksom inte heller, å andra sidan, internationellt välkända prosaförfattare som Pilnjak eller Babel.

Majakovskij fanns med först i det tredje numret.

Amerikaner dominerade den poetiska scenen i första numret av Front. Norman MacLeod, Charles Henri Ford, Paul Bowles och Richard Johns tillhörde alla efterkrigsgenerationen av unga amerikanska poeter som under den stora depressionen, över huvudet på den amerikanska mainstreamkulturen, sökte sig till det europeiska avantgardet och marginaliserade kulturer i sitt eget land för inspiration. Liksom andra amerikanska författare som medverkade i Front ingick de i ett nätverk av medarbetare i småtidskrifter och pilgrimer till Paris, alla i kontakt med surrealisterna, Gertrude Stein och transition, på sätt och vis föregångare till ”beatgenerationen” efter andra världskriget.15 Norman Mac­Leod (1906– 1985), medredaktör för Front, var en typisk representant för gruppen, tidigt uppmärksammad för sin täta imagistiska poesi med regionala (västern-, indianska, mexikanska) teman. Han medverkade i vänstertidskrifter som The New Masses och blev snart redaktör för flera småtidskrifter, inte minst The Morada (1929–30). I början av 1930-talet var MacLeod kommunist, deltog i organiserandet av John Reed-klubben i Hollywood och gjorde 1933 ett tre månader långt besök i Sovjetunionen för att arbeta på Moscow Daily News, men återvände besviken.16 När Sonja Prins startade Front 1930

hade hon skrivit till flera småtidskrifter för att hitta en amerikansk medredaktör, och MacLeod var den förste som besvarat hennes anrop.17 Han i sin tur kontaktade många av de framtida medarbetarna, däribland Ezra Pound, och skulle bidra med sin egen poesi i tre av de fyra nummer som kom ut.

Det andra numret av Front dominerades av nya amerikanska och sovjetryska texter. Först kom en ungdomsberättelse av en av de mest framstående författarna ur den ”förlorade generationen”, Robert McAlmon, följd av poesi av William Carlos Williams, MacLeod och andra; därtill ”Elysian Invention – An Acoustic Scenario”, ett collage av storstadsröster av Eugene Jolas (redaktör för tran­ sition). Den enda essän i det amerikanska blocket var Ezra Pounds ”Open Letter to Tretyakow, kolchoznik” (124–126).18 Efter att ha förklarat att han läst texten i Front nr 1 ”med intresse”, fortsatte Pound omedelbart med att kritisera Tretiakovs hela projekt. Tanken att författaren i allmänhet skulle delta i produktionsprocessen var fel, eftersom ”det är mycket tvivelaktigt om något i stil med den ryska revolutionen är möjligt, tillrådligt eller nödvändigt för vare sig USA eller Väst­ europa” (124). Pound motsatte sig bryskt Tretiakovs idé om en nödvändig korrespondens mellan form och klassideologi, och att en kommunistisk författare därför måste lägga bort traditionella former som den klassiska romanen, ta avstånd från fiktionen och bli en ”operativ” författare:

following: ”The most zealous student of Marxist theory cannot provide any more knowledge about the muzhik than that already contained in pre-Revolutionary classical literature”. The expert in our classics [dvs. Pound – L. K.] doesn’t suspect that in today’s village the words muzhik and baba carry the force of insults.19

I en fotnot lovade redaktörerna att ”Tretiakovs svar kommer att publiceras i Front nummer 3”.

Något sådant svar kom emellertid aldrig. I stället svarade Tretiakov på Pounds brev i en omdiskuterad föreläsning i Berlin den 21 januari 1931 genom att avfärda bruket av klassiska romaner för att förstå sådana förment ”eviga” begrepp som muzjik:

De sovjetryska bidrag som följde på Pounds brev var en ganska märklig blandning: scener från Vsevolod Visjnevskijs pjäs ”Första ryttararmén” (på engelska), Michail Platoskins ”Fadern” (på tyska), en novell om generationskonflikter i en fabrik, ”Examen” (på franska) av den ledande proletäre reportern Ivan Zjiga, och slutligen ett kapitel ur romanen Systrar av Veresajev, som var klart äldst av alla medverkande i Front (född 1867) och sågs mer som en ”medlöpare” än som en avantgardistisk författare. Det mest imponerande litterära bidraget i detta nummer var utan tvivel ”Conspectus of a Dream” av den irländske författaren, översättaren och transition-medarbetaren Charles Duff – en serie karnevalsartade joyceska scener från västfrontens skyttegravar, där författaren själv hade kämpat. Numret avslutades med korta essäer som behandlade den kulturella situationen i Italien (av Ezra Pounds allierade Gino Saviotti), Tyskland (Martin Beheim-Schwarzbach) och Frank­rike (Georges Herbiet).

Det tredje numret av Front var daterat april 1931. Efter ett par inledande dikter av två japanska proletärförfattare, påminnande om den deklamatoriska stilen hos den ryska Kuznitsagruppen, innehöll tidskriften en lång essä av kritikern Vjatjeslav Polonskij, ”Ende und Anfang: Bemerkungen über die Rekonstruktionsperiode der Sowjetliteratur” – en förkortad version av en text ursprungligen publicerad i Novyj mir, där Polonskij vid denna tid var chefredaktör.20 Essän betonade den sovjetiska litteraturens övergångs­ karaktär, såtillvida som många av de förrevolutionära författarna inte förmådde hantera den nya verkligheten samtidigt som den nya, proletära litteraturen först nu började framträda. Mittemellan fanns de författare som själva var en del av kampen mellan gammalt och nytt:

The other day an American writer published an open letter in response to my statements about the activity of the writer on the kolkhoz. He wrote the

Es wäre nicht schwer zu zeigen, wie der Kampf zwischen diesem ”Ende und Anfang” die Sowjetliteratur durchdringt. ”Der Hass” [sic] von Juri Olescha, ”Die

It is largely because of this ”bourgeois” pre-revolution Russian Literature that the rest of the world was in no way surprised at the Russian Revolution and that most of us thought it was due. A mere study of Marxian theories would not have told us very much about mujiks. (125–126)

125

Brüder” von K. Fedin, ”Die Neunzehn” Fadejews, der ”Dieb” Leonows, Malyschkins ”Sewastopol”, Semenows ”Natalia Tarpowa”, Gladkows ”Zement”, ”Heimatland” von Artem Wessioli, das ”Verbrechen Martyns” von Bachmetjew, die Poesie einiger Konstruktivisten, die Schöpfungen Majakowskijs, N. Assejews und vieler anderer – alles das sind Werke, deren Sinn und Wesen eben durch diesen Kampf bedingt sind. (207)

I de sammanlagt fyra nummer av Front som utkom återfanns emellertid ingen av de för­fattare som kritikern nämner – med undantag för Majakovskij.

Något ironiskt följde två dikter av honom direkt efter essän av Polonskij, som poeten själv hade betraktat som en av sina huvudmotståndare. M. Mirs översättning av ”Order till Konstens armé” (210– 211) hade en del sinnrika lösningar, till exempel: Lançons haut nos chansons sonores et en avant, clamant sans cesse!

Ces lettres sonnent mieux encore: U. R. S. S.

Resten av detta tredje nummer av Front ägnades huvudsakligen åt texter från Tyskland (expressionistisk prosa av Friedrich Elka, poesi av Hanns O. Münsterer) och USA (”proletär” prosa av John Dos Passos och ett antal av hans unga adepter).

Poesi i surrealistisk stil representerades av, bland andra, Xavier Abril från Peru och Paul Nizan, som snart skulle bli välkänd som kommunistisk romanförfattare och kritiker i Frankrike. Kritiska bidrag kom å ena sidan från Basil Bunting, som lyfte fram Ezra Pound som det enda betydelsefulla bidraget till nyare engelskspråkig litteratur (essän var översatt från den italienska Indice, där Pound ofta medverkade); och å andra sidan från den unge marxistiske filmkritikern och medarbetaren i New Masses, Harry Alan Potamkin (amerikansk delegat vid den andra konferensen anordnad av det Internationella förbundet för revolutionära författare i Charkov, i november 1930), som analyserade krisen inom den konst-

126

närliga filmproduktionen i Europa och Hollywood. Från Tyskland rapporterade Adolf Scheer om aktuella tendenser i det litterära livet, särskilt om neue Sachlichkeit, som de flesta av tidskriftens unga tyska medarbetare kunde hänföras till.

I det fjärde och sista numret av Front, daterat juni 1931, hade redaktionen ut­ökats betydligt: Xavier Abril och Masaki Ikeda hade kommit med som representanter för Latinamerika respektive Japan; utöver FOSP nämndes nu även VOKS (Allunionella sällskapet för kulturförbindelser med utlandet) som sovjetisk motpart; Sonja Prins’ ansvar för europeiskt material delades, åtminstone officiellt, av medverkande från de första numren som exempelvis Charles Duff, Georges Herbiet, Erich Reinhardt och Gino Saviotti.

Numret inleddes med ett prosafragment av en ung australiensisk författare, Judah Waten, och en fortsättning på den introduktion till japansk proletärlitteratur som inletts i nummer 3, av Masaki Ikeda. Därefter kom ett större block texter från Peru, ombesörjt av den nye redaktionsmedlemmen Xavier Abril. Kritikern José Carlos Mariátegui (1895–1930), postumt erkänd som en av Latinamerikas mest originella mellankrigs­för­ fattare, presenterades här för första gången för europeiska läsare med en Sorelinspirerad essä om nödvändigheten av myter, i kontrast till det rena förnuftet, för den revolutionära mobiliseringen av massorna. Som ett komplement till Mariá­teguis teser publicerade Front översättningar av de peruanska avantgardeförfattarna Martín Adán, E. A. von Westphalen och Abril. Den franska avdelningens mest betydande inslag var utdrag ur två kontroversiella dokumentära romaner från samma år, Aden Arabie av Paul Nizan och Naissance de notre force av den fransk-ryske journalisten Victor Serge (som efter att ha suttit fängslad för medlemskap i vänsteroppositionen fortfarande levde i Sovjetunionen, i väntan på sin andra arrestering och slutliga förvisning till väst). De bästa tyska bidragen var noveller av två välkända Weimarförfattare, satirikern Walter Mehring (”Ein Kamel und die soziale Frage”) och Hermann Kesten (”Der Mörder”), som emellertid även de var omtryck. De amerikanska bi­dragen var fort­farande originaltexter och speg­lade uppenbar­ligen medredaktören Norman MacLeods intressen – å ena sidan ung proletär erfarenhet (Edwin Rolfe, Paul Peters och andra), å andra sidan poundsk moder-

nism. I sin egen poesi försökte MacLeod förena båda, som i ”Out of Suicidal Adolescence”: […] In the gales of time there was a message on the wind Out of China and past Siberia and sealed with the stamp Of Russia: We are the next and you must wait Until the appointed hour: and we believed and were Heartened and watched with complicated guile Slow death in the capitols Of our hypocritic benefactors: their slogan ”We serve”, meaning themselves and our knowing ”They serve themselves with death”. (355)

Louis Zukofskys essä ”Ezra Pound’s XXX Cantos” (365–369), den yngre poetens introduktion till den äldre mästarens verk, innehållande ett citat på en och en halv sida av hela Canto XVII, pekade på ett av de genomgående dragen i detta mångskiftande, ännu pågående arbete: All this pertinent material occurs as incident and situation, and recurs in different guises much as the resolutions of chords; also, simultaneously, as poly­phony, in music. The mirror fugues of Bach are perhaps the kind of writing which a not entirely pertinent analogy may discern in Pound’s renewals, or mutual reflections of movement (366)21

De sovjetiska bidrag som avslutade det fjärde och sista numret av Front var förmodligen besvikelser för läsarna. Den ende mer välkände författare som fanns med var prosaisten Ivan Katajev från gruppen Pereval, här representerad med en optimistisk rapport från kolchosfronten (långt från sådana kontroversiella texter av Katajev som novellen ”Mjölk”). Redaktionsmedlemmarna i Moskva, FOSP och VOKS, hade uppenbarligen avstått från att leverera något intressantare. Det faktiska läget, som Sonja Prins berättat för Marianne Kröger, var att en ”skandal inom redaktionskommittén” hade utlösts redan efter det första numret av Front på grund av publiceringen av Carl Einsteins ”Schweissfuss”. FOSP:s sekretariat hade sänt ett officiellt brev till Prins där man protesterade mot Einsteins ”pornografiska” prosa och avkrävde henne en försäkran om att ”fallet” inte skulle upprepas. Prins svarade negativt på detta ultimatum, och samarbetet med Federatio-

nen i Moskva upphörde. De sovjetryska bidragen i de följande numren av Front härrörde därför från material som skickats in under projektets inledande stadier.22 När redaktionskommittén undertecknade en gemensam deklaration på sista sidan i det sista numret, fanns de sovjetryska motparterna inte längre med bland undertecknarna, trots att texten lovade lojalitet mot den proletära litteraturen: If a publishing-house were interested in financing Front we would be able to make it a radical proletarian magazine. The first four issues have provided a field of operations for many literary forces; henceforth, we will only concern ourselves with literature as an art when it arms the workers against the bourgeoisie.

The Editors (Abril, Ikeda, MacLeod, Prins) (392)23

Samarbetet med Servireförlaget i Haag hade upphört, och Sonja Prins kunde inte få fram mer privata medel för att driva projektet vidare. Med sin fler­språkliga profil och enastående mångfald av författare skulle Front med tiden få legendstatus, och sviten av de fyra numren att bli ett samlarobjekt.24 Front var aldrig en typisk avantgardetidskrift som samlade medarbetare omkring ett uttalat litterärt och/eller politiskt program. Frånvaron av redaktionella uttalanden eller manifest – förutom den envoi som citerades ovan – var iögonfallande, liksom frånvaron av bidrag signerade av den verkliga chefredaktören, Sonja Prins (som först senare skulle uppträda som författare i egen rätt). I kontrast till de ofta sekteristiska organen för olika litterära eller konstnärliga grupper var Front snarare ett slags öppen scen för unga författare (inklusive ett par av deras äldre kolleger) från olika läger och länder, utan markerade konstnärliga eller ideologiska gränser; en frizon för litterära försök, organiserad med lika delar naivitet och utopisk hängivenhet – som en plats där den litterära vargen kunde bo tillsammans med lammet och den kritiska pantern ligga tillsammans med killingar. Det otidsenliga i Fronts utopism varsnades snabbt av sovjetiska litteraturkritiker ur samma litterära läger som först hade tackat ja till Sonja Prins’ inbjudan att medverka i redaktionen. I redaktörens hemland Nederländerna, liksom i Europa i allmänhet, förekom mycket få, i allmänhet nedlåtande recensioner av Fronts fyra nummer.25 Helt annorlunda var reaktionen

127

från Sovjetunionen, i form av ett ”öppet brev till Fronts redaktörer och förläggare” strax efter publicerandet av tidskriftens sista nummer.

Det officiella organet för det Internationella förbundet för revolutionära författare (på ryska: MORP), Literatura mirovoj revoljutsii, ägnade i nummer 8–9, 1931, inte mindre än nitton sidor åt en förödande ideologisk och politisk uppgörelse med kollegan från Haag.26 Redan rubriken ”VEMS FRONT?” slog tydligt an den olycks­ bådande och anklagande tonen: Whose front? – this question remains in one’s mind even after reading through the first four numbers of your magazine. The fact that we ask this question by no means signifies that we cannot quite accurately estimate where Front stands, as regards a number of cardinal points. Such an estimate, moreover, is definitely unfavorable from the point of view of the International Union of Revolutionary Writers, and in particular of the decisions of the second conference held at Kharkov in November 1930.

Den anonyma kritikern hävdade att de ädla ”subjektiva avsikterna” hos Fronts redaktörer bara gjorde det desto angelägnare att granska deras arbete: This only makes it all the more necessary for us to pay very great attention to what Front is actually doing, and to be strict and searching in our criticism of the philosophical and political standpoint reflected in its pages. Such a critical examination constitutes the one of the most fundamental methods of work of any truly revolutionary organization, and hence also of our organization. In the case of Front this must be carried out with very great care since any intentions in the right direction are given such very scant and vague expression that it is often difficult to tell what they really amount to. What is more, any number of instances can be found of its ambiguity and eclecticism in dealing with political questions and of tendencies permeating its whole work which are manifestly false and harmful to the proletariat, and hostile too. (115)

Det långa öppna brevet till redaktörerna för Front var ett karaktäristiskt exempel på sekteristisk RAPP-polemik åren 1931–32 enligt det aggressiva slagordet sojuznik ili vrag – ”den som inte är med oss är emot oss”. Arrogant ifrågasättande av motiven bakom varje arbete som angreps följdes

128

oundvikligen av ett avslöjande av dess ”objektiva roll”, som påstods sammanfalla med imperialismens och/eller ”socialfascismens” intressen.

Efter att ha noterat bristen på redaktionella uttalanden som ”skulle uttrycka redaktörernas uppfattning i fundamentala frågor om den internationella politiska situationen och den revolutionära litterära rörelsen” (det vill säga MORP), fortsatte kritikern med ett angrepp på den i grunden eklektiska karaktären hos denna tidskrift, som likväl ville se sig själv som revolutionär. Front hade publicerat arbeten av sovjetiska författare som ”mer eller mindre sanningsenligt” speglade den revolutionära kampen i sitt land sida vid sida med ”mängder av de mest motbjudande exempel på reaktionär borgerlig mysticism och eroticism om vars sociala funktion det inte kan råda något som helst tvivel” (117). En sådan eklekticism av­ slöjade bara de ”småborgerliga” illusionerna om att kunna förbli ovanför den stormiga och allomfattande kampen mellan proletariatet och kapitalets ”socialfascistiska” agenter. I sin granskning av de konkreta bidragen i Front var författaren till det öppna brevet inte mindre kompromisslös. Ingen ”objektiv” skillnad kunde till exempel skönjas mellan Philippe Lamours fascism och den oortodoxa marxismen hos V. F. Calverton, och generellt sett kunde ”bara omkring två artiklar av tio betraktas som det minsta tillfredsställande” (129). En speciell måltavla för kritik var naturligtvis Ezra Pounds återkommande medverkan i Front, ”en estet som är helt belåten inte bara med sig själv utan också med den rådande ordningen på fem sjättedelar av jordens yta”. Som svar på Pounds kritik av Tretiakovs vision av kolchoserna ”skulle vi vilja upplysa den ärade författaren27 om att han i detta avseende inte på minsta sätt skiljer sig från vilken brödskrivare som helst i den borgerliga pressen” (126). Om Tretiakovs bidrag som sådant hade författaren i Literatura mirovoj revoljutsii, även om han säkerligen var motståndare till literatura fakta på den interna ryska scenen, ingenting att säga. Men inför det faktum att Vjatjeslav Polonskijs essä var den enda om sovjetisk litteratur i Front kunde RAPP-kritikern inte dölja sin irritation: ”Och varför denna artikel, om inte för att den grundligt fördömts av den proletära kritiken som en opportunistisk tolkning av den litterära situationen i Sovjetunionen” (130).

Efter det allmänna politiska angreppet på Front

och dess tillkortakommanden var diskussionen av de litterära bidragen ganska summarisk. De verk med proletära teman som Erich Rathgeber, Robert McAlmon, Paul Peters, John Dos Passos och andra bidragit med värderades naturligtvis positivt. Å andra sidan betraktades Charles Duffs karnevalsartade skyttegravsminnen, ett av de mest originella bidragen, som särskilt farliga: And is it just such material that we want in our fight against imperialist war? Do you really think that our cause is helped by a hotch-potch of t[r]eacherous Remarquist passivism and the cynical licentiousness of people like Ehrenburg lumped together with a collection of perfectly intolerable wordtricks whose only purpose is to paint a picture of war which turns it into a harmless and even amusing diversion. ”Conspectus of a Dream” is an example of just that kind of treatment of the war subject which the IURW [International Union of Revolutionary Writers] has to fight so strongly against. (132)

Som man kunde vänta sig fördömdes Carl Einsteins prosafragment som ”motbjudande sexuellt strunt […] som vi skulle säga emanerade från en sinnesslöanstalt om vi inte visste att sådana ting är helt normala produkter av den borgerliga kulturens ruttenhet” (132). Poesin i Front kom inte lindrigare undan än prosan. Tvärtom var den ”om något ännu mer uppfylld av borgerlig esteticism, sexualism och mystisk abrakadabra” (132). Ett antal revolutionära dikter förändrade knappast bilden, tillade kritikern, eftersom borgerligt inflytande var märkbart till och med där. Särskilt nämndes ”kamrat MacLeod”, som varnades för att [t]he majority of the poems written by him (and he inserted a great number) have very little to do with revolution and have every appearance of being written according to modern bourgeois models. Hence the ”Nature,” ”resignation”, ”philosophical relativity,” and ”poetry” motives. Does he himself realize how dangerous his position is? (133)

Man kan fråga sig varför organet för det mäktiga Internationella förbundet för revolutionära författare fann det nödvändigt att ägna nitton hela sidor åt att ”avslöja” en relativt obskyr och nedlagd liten tidskrift från Haag med en upplaga som aldrig nått upp till 1 000 exemplar. Ingen annan utländsk publikation bestods en sådan ”ära” i Literatura mirovoj revoljutsii.29 Skälen till detta senkomna angrepp på Front kan ha varit flera.

För det första kan kritiken, som uppenbarligen härrörde från RAPP, ha varit indirekt riktad mot andra medlemmar av FOSP:s sekretariat, i syfte att misstänkliggöra dem som ”opportunister” med bristande politisk vaksamhet. För det andra kan syftet med kritiken ha varit att splittra Fronts redaktion längs politiska linjer, och tvinga ”kamrat MacLeod” att ta ställning mot vissa av de övriga medlemmarna, däribland dess oerfarna och nästan anonyma grundare. Vilka de konkreta skälen än må ha varit, så var angreppet framför allt ett förebud om vad som komma skulle. Snart skulle omkastningen i Kominterns politik, nazisternas Machtübernahme och slutligen det spanska inbördeskriget dra upp nya och striktare litterära frontlinjer, helt annorlunda än dem Sonja Prins hade föreställt sig 1930. Översättning från engelskan Jim Jakobsson Lars Klebergs artikel har tidigare publicerats under rubriken ”About FRONT: The Short History of an International Avant-Garde Journal (1930–1931)” i Sankirtos: Studies in Russian and Eastern European Literature, Society and Culture in Honor of Tomas Venclova, red. Robert Bird, Lazar Fleishman och Fedor Poljakov, s. 218–236. Frankfurt am Main: Peter Lang 2008. – Lars Klebergs forskningsmaterial rör­ande FRONT finns i KB:s handskriftssamling, acc. 2008/ 129.

Det ”öppna brevet” i MORP:s centrala organ, som knappast skonade något enda av Fronts bidrag till den samtida radikala litteraturen, avslutades inte desto mindre med fem krav på redaktörerna för en snabb förändring av tidskriftens policy i ”sund” riktning. Men, som författaren till brevet redan borde ha känt till, var tiden för sådana krav redan förbi.28

129

noter 1. Front trycktes i Haag av förlaget Servire med fyra nummer: nr 1, december 1930; nr 2, februari 1931; nr 3 april 1931; och nr 4, juni 1931. Tidskriften återutgavs senare, på initiativ av en av medredaktörerna, Norman MacLeod: Front, No. 1 (dec. 1930)–No. 4 (June 1931) (New York: Kraus Reprint 1971); omtrycket saknar emellertid originalets omslag med redaktörernas företal, namn på tidskrifter som Front hade kontakt med och annan relevant information.

Se Marianne Kröger, ”Carl Einstein und die Zeitschrift ’Front’ (1930/31)”, i Klaus. H. Kiefer (red.), Carl-Einstein-Kolloquium 1994 (Frankfurt am Main – Berlin etc.: Peter Lang, 1996), s. 125–134.

2. Ett nyare bidrag till mellankrigstidens tidskriftshistoria är Sophie Levie (red.), Reviews – Zeitschriften – Revues (Die Fackel; Die Weltbühne; Anbruch; Le Disque vert; Mécano; Versty) (Amsterdam – Atlanta, GA: Rodopi, 1994).

3. Frederick J. Hoffman, Charles Allen och Carolyn F. Ulrich, The Little Magazine: a History and a Bibliography (Princeton, N. J.: Princeton University Press, 1947), s. 3–4.

4. Marianne Kröger har träffat och intervjuat Sonja Prins (född 1912) och presenterat viktiga detaljer om Front i sin artikel ”Carl Einstein und die Zeitschrift ’Front’ (1930/31)”. Ytterligare biografiska upplysningar om Sonja Prins återfinns i Marianne Kröger, ”Ravensbrück als Ort der Erfahrung. Leben und Werk der nieder­ländischen Dichterin Sonja Prins”, Dachauer Hefte. Jg. 10, H. 10 (1994), s. 50–68.

Jag tackar dr Kröger för generöst tillhanda­hållande av information om Sonja Prins och Front.

5. Enligt Marianne Kröger användes förkortningen ”S.” för att inte avslöja att redaktören var en kvinna. Se ”Carl Einstein und die Zeitschrift ’Front’ (1930/31)”, s. 129–130.

6. Federationen var en paraplyorganisation grundad 1926, med Allryska föreningen av proletärförfattare (VAPP, senare RAPP), Allryska sällskapet för bondeförfattare (VOKP) och Allryska författarföreningen (VSP) som medlemmar, senare inkluderande även LEF, Pereval, Kuznitsa och Konstruktivisternas litterära centrum. Under sin sista tid, 1930–1932, dominerades FOSP av författare och kritiker från RAPP. 7. Marianne Kröger, ibid., s. 130.

8. Till exempel Ehrenburgs Vesjtj–Objet–Gegenstand (Berlin 1922), Ljubomir Micic´s Zenit (publicerad i Zagreb–Belgrad 1921–1926), Moskvafuturisternas LEF och Novyj Lef, liksom den holländska tidskriften De Stijl (1917–1928) och i10 (1927–1929).

9. ”Eine Brücke wird ausgeschwommen”, s. 1–7. I det följande anges sidor för enskilda bidrag i texten. De fyra numren av Front hade löpande sidnumrering (1–392).

10. Pounds mindre välkända intressen för vänsterkultur och afroamerikansk poesi diskuteras ingående av Burton Hatlen, ”Ezra Pound, New Masses, and the Cultural Politics of Race circa 1930”, Paideuma: a Journal Devoted to Ezra Pound Scholarship. Vol. 29 (2000):1/2, s. 157–184.

11. Omtryckt i Ezra Pound, Ezra Pound’s Poetry and Prose Contributions to Periodicals. Vol. V. 1928–1932. Red. Lea Baechler, A. Walton Litz och James Longenbach (New York & London: Garland, 1991), s. 253.

12. Den Sji-chua: bio-interv’ju (Moskva: Molodaia gvardija, 1930); övers. Chinese Testament: the Autobiography of Tan Shih-hua as told to S. Tretiakov (London: Gollancz 1934; repr. Westport, Conn.: Hyperion Press, 1978).

13. Tretiakovs text var en förkortad version av introduktionen till den tyska utgåvan av hans kolchosskisser, Feld-Herren.

Der Kampf um eine Kollektiv-Wirtschaft (Berlin: Malik, 1931). Om Benjamin och Tretiakov, se Hugh Ridley, ”Tretjakov in Berlin”, i Keith Bullivant (red.), Culture and Society in the Weimar Republic (Manchester: Manchester University Press 1977), s. 150–165; Maria Gough, ”Paris, Capital of the Soviet Avant-Garde”, October 101 (Summer 2002), s. 53–83; och October 118 (Fall 2006), ett temanum-

130

mer ägnat åt sovjetisk faktografi, red. Devin Fore.

14. Einsteins text var ett originalbidrag till Front, omtryckt i Tyskland först 1971, i en mycket begränsad upplaga. Om Einsteins ”litterära kubism”, se Christoph Braun, Carl Einstein: zwischen Ästhetik und Anarchismus. Zu Leben und Werk eines expressionis­ tischen Schriftstellers (München: Iudicium Verlag, 1987), s. 274 ff.

15. Dougald McMillan, Transition: the History of a Literary Era 1927–1938 (London: Calder & Boyars, 1975). Denna tidskrift skulle i själva verket komma att ersätta Front i Servireförlagets program när företaget tappat intresset för Sonja Prins’ strikt ickevinstdrivande policy. Kröger, op. cit., s. 134, McMillan, op. cit., s.

62. Jfr Nils Åke Nilsson, ”Soviet Literature in the Paris Literary Magazine ’transition’”, i Bengt Jangfeldt & Nils Åke Nilsson (red.), Vladimir Majakovskij: Memoirs and Essays (Stockholm: Stockholm Studies in Russian Literature, 2, 1975), s. 179–183.

16. Victor P. Dalmas, ”Norman MacLeod”, i Dictionary of Literary Biography. Vol. 4. American Writers in Paris, 1920–1939. Red. Karen Lane Rood (Detroit: Gale Research Inc. 1980), s. 266–269; Alan M. Wald, The Responsibility of Intellectuals: Selected Essays on Marxist Traditions in Cultural Commitment (New Jersey: Humanities Press, 1992), s. 102–107; Alan M. Wald, Exiles from a Future Time: the Forging of the Mid-Twentieth Century Literary Left (Chapel Hill & London: University of North Carolina Press, 2002), s. 103–105; Literaturnoe Nasledstvo. Vol. 81. Iz istorii Mezjdunarodnogo ob ’edinenija revoljutsionnych pisatelej (MORP) (Moskva: Nauka, 1969), s.

469–470. – I en sen dikt, ”The New Los Angeles Is Being Erected In Honor of Yevgeny Yevtushenko And His Bratsk Station”, erinrar sig MacLeod i ett samtal med den ryske poeten sina gamla vänner i Moskva: ”In Chapel Hill I told Yevtushenko / That in 1933 I had known / Some Russian writers. / ’Who?’ // Sergei Dinamov, editorin-chief / Of the five language editions of International Literature, / A Shakespearian Scholar who worked / Not far from the Bolshoi. / ’He was killed.’ / And Sergei Tretiakov, / That tall and smiling man / (Playwright, author of Roar China / Produced in this country by the Theatre Guild). / ’He was killed.’ […] // ’I’m glad you’re alive,’ I told Yevtushenko.” Citerad från Sanford Smoller, ”Norman Mac­ Leod – ’an unforgetting heart’”, Pembroke Magazine, 1980, nr 12, ett specialnummer ägnat åt MacLeod, s. 10–111. Jag tackar Robert Wolf, bibliotekarie på Sampson-Livermore Library vid University of North Carolina at Pembroke, för generöst tillhandahållande av fotokopior ur denna tidskrift.

17. Marianne Kröger, op. cit., s. 129.

18. Omtryckt i Pound, op. cit., s. 272–274.

19. ”The Writer and the Socialist Village”, övers. av Devin Fore, October 118 (Fall 2006), s. 65. Pound fick faktiskt sista ordet i denna diskussion, genom en ironisk gliring mot Tretiakov i ett angrepp på massamhället och massproduktion i den italienska Indice, vol.

II, nr 3 (Februari 10, 1931), s. 3: ”Idag är den dag då herr Tretiakov inviger ett kooperativ i Mjzdjkskzds; och herr Ford producerar 10 000 000 000 000 000 A-modeller på tre timmar” (”Oggi è il giorno che il Sig. Tretyakow sta occupandosi della instituzione d’una cooperativa in Mjzdjkskzds; che il Sig. Ford produce 10 000 000 000 000 000 Tipo A in tre ore”), omtryckt i Pound, op. cit., s. 276.

20. ”Kontsy i natjala”, Novyj mir 1931, nr 1, s. 119–136. Jfr Polonskjis bittra självförsvar mot angreppen från kritikerna inom RAPP, Novyj mir 1931, nr 10, s. 128–138, 147–165.

21. Zukofskys essä, som mycket lojalt återspeglade Pounds egna intentioner, utkom i en längre version med titeln ”The Cantos of Ezra Pound: One Section of a Long Essay”, Criterion, 10 (April 1931), s. 424–440.

22. Kröger, op. cit., s. 132. – Jag har inte haft möjlighet att konsultera Sonja Prins’ privata arkiv i Nederländerna eller FOSP:s arkiv i Moskva för att bekräfta denna historia, berättad för Marianne Kröger i början av 1990-talet.

23. Det gemensamma uttalandet trycktes på tyska, franska och engelska.

24. När antikvariska bokhandlar idag erbjuder en sällsynt komplett svit av Front, nr 1–4, är det till ett pris av mer än 1500 dollar.

25. Kröger, op. cit., s. 130–134.

26. Literatura mirovoj revoljutsii, 1931, nr 8–9, s. 149–169. Texten publicerades också i de parallella engelska, tyska och franska utgåvorna av MORP:s organ. I det följande citeras den engelska översättningen, karaktäristisk för sin tid och plats, i Literature of the World Revolution, 1931, nr 3, s. 115–134. Sidnummer i texten avser denna översättning. Det öppna brevet skrevs uppenbarligen av den vänsterradikale Mark Gelfand (1899–1950), som 1930 var medlem av den kortlivade gruppen Litfront. Brevet var inte signerat, men i den ryska versionen förekommer initialerna ”M. G.”. I omtrycket av den engelska versionen av tidskriften, publicerad av Kraus Reprint Co., New York 1970, i nr 3, 1931, finner man en kritisk recension av en annan utländsk tidskrift, Left nr 1 (s. 139–143), som på flera sätt överlappar med det ”öppna brevet”.

Denna recension är signerad ”M. Helfand”. Därtill kommer att ett maskinskrivet register i Krausomtrycket, efter sista sidan i det sista numret 1931 (nr 5), uppger ”M. Helfand” som författare till det

öppna brevet liksom till recensionen.

27. I den ryska originalversionen refererade det öppna brevets författare till Ezra Pound som ”den ärade författaren till ’Waste Land’” (Literatura mirovoj revoljucii 1931, nr 8–9, s. 161), ett misstag som den engelske översättaren emellertid försiktigtvis eliminerade.

28. Endast den tyska utgåvan av MORP:s tidskrift, Literatur der Weltrevolution, hade efter sin version av artikeln (1931, nr 5, s. 96– 117) en not som uppgav att redaktörerna för Front instämde i kritiken, men att deras tidskrift hade upphört att utkomma. LdW fann det inte desto mindre motiverat att trycka den för­ödande kritiken, då ”de olika ’radikalernas’ bidrag kräver ett svar”: ”Während sich dieser ’Brief’ in Druck befand, teilte die Redaktion der ’Front’ mit, dass sie mit unserer Kritik einverstanden sei, dass Journal [sic] aber nicht mehr erscheinen werde. Wir veröffentlichen diese Kritik trotzdem, weil die Beiträge der verschiedenen ’Radikalen’ eine Auseinandersetzung nötig machen” (s. 117).

29. Kortare kritiska recensioner publicerades emellertid i Literature of the World Revolution 1931 och i dess föregångare, International Literature, av den tyska Vorwärts liksom av de amerikanska Left och New Masses.

131

miriam nauri

Alla tiders nationalbibliografi En historik och vision

E

n nationalbibliografi är en bibliografi över de publikationer som har getts ut inom ett givet lands gränser. Man brukar skilja på löpande (på engelska current) nationalbibliografier och retrospektiva nationalbibliografier. Denna artikel handlar om den löpande nationalbibliografins utveckling i Sverige.1 Den senaste allmänt vedertagna definitionen av löpande nationalbibliografi är från 1998 och lyder: National bibliography in the modern sense of the word is defined as a cumulation of the authoritative and comprehensive records of the national output (i.e. products of the national publishing industry) of a country, published regularly, and with the least possible delay. It is produced in accordance with international standards by the national bibliographic agency. Publication details and authorship are investigated and verified in detail.2

Det finns flera saker som kan kommenteras i ovanstående definition. För det första antyds det ovan att nationalbibliografier i första hand ska förteckna de publikationer som är förlagsutgivna. Detta har förmodligen att göra med den historiska kopplingen mellan förtecknandet av nationalbibliografin och bokbranschen. För det andra begränsas definitionen ovan till att se nationalbibliografier som samlingen av de bibliografiska poster, eller referenser, som refererar till de nationellt utgivna publikationerna. En nationalbibliografi brukar dock ses som mycket mer än en samling bibliografiska poster. Exempelvis brukar den nationella statistiken över de publikationer som har getts ut under året ses som en viktig nationalbibliografisk

132

(bi)produkt. Slutligen förutsätts nationalbibliografier produceras av något som i definitionen kallas för ”the national bibliographic agency”. Med detta menas att en nationalbibliografi i någon mån måste vara officiellt sanktionerad. Det är med andra ord inte vem som helst som kan göra en bibliografi över de nationella publikationerna och kalla detta för en ”nationalbibliografi”. I Sverige ingår uppgiften att ”framställa nationalbibliografiska produkter” som en del i Kungl. bibliotekets instruktion utfärdad av regeringen.3 Jag kommer i följande resonemang att försöka att återge den svenska nationalbibliografins hi­ storia för att avsluta med några funderingar som rör dess framtid. I den historiska tillbakablicken kommer jag av utrymmesskäl begränsa mig till att följa utvecklingen av den del av nationalbiblio­ grafin som man främst förknippar med begreppet ”nationalbibliografi”, nämligen bibliografin över de i Sverige utgivna böckerna.

De tidigaste åren När vi går tillbaka i historien för att hitta startpunkten för publicering av en svensk nationalbibliografi måste vi tänja lite på definitionen ovan för att ge en fullständig bild. Den första produkten som brukar kallas för en svensk löpande nationalbibliografi var Svensk bokkatalog 1866–1875 publicerad 1878. Denna katalog gavs ut på initiativ av Svenska bokförläggareföreningen som helt eller delvis betalade både för redigering och utgivning av bokkatalogen fram till 1950.4 Vi bör dock hålla i minnet att bokhandelskata-

loger publicerades i Sverige tidigare än så. Syftet med Svensk bokkatalog var att i första hand vara ett arbetsverktyg för bokhandeln. Detta visar sig bland annat i att prisuppgifter finns med för varje publikation.

Från och med början av 1900-talet börjar biblioteken och staten engageras i framställandet av Svensk bokkatalog. Under hela 1900-talet ser vi en glidning som slutligen mynnar ut i att förtecknandet av den svenska nationalbibliografin blir helt och hållet nationalbibliotekets uppgift. Parallellt med denna ansvarsförflyttning kan man möjligen ana att bokbranschens intresse för nationalbibliografin svalnar.

Statens och bibliotekens engagemang i framställandet av Bokkatalogen börjar i och med bandet som gäller åren 1906–1910.5 Detta band ges nämligen ut med statsunderstöd. I förordet kan vi läsa att detta band skiljer sig på en väsentlig punkt från de föregående banden i samma serie.

Medan de föregående i huvudsak har byggt på innehållet i årskatalogerna för svenska bokhandeln, som har varit begränsade till förlagsutgivet material, upptar katalogen 1906–1910 även ett urval av ”i den vanliga bokhandeln icke förekommande tryckalster, utgifna af myndigheter, korporationer, sällskap eller enskilda”.6 I förordet kan vi vidare läsa att denna förändring har gjorts i anslutning till en önskan uttalad av dåvarande riksbibliotekarien Erik W. Dahlgren i samband med Bokförläggareföreningens ansökan om statsunderstöd för katalogens utgivning. Vi kan här se att statsunderstödet medför en viss ändamålsglidning för Bokkatalogen så att den bättre svarar mot bibliotekens behov. Förändringen innebär dessutom att den internationellt sett typiska kopplingen mellan nationalbibliografi och pliktleveranser etableras i den svenska nationalbibliografin.

En ytterligare detalj skiljer bandet 1906–1910 från föregående band. Detta är nämligen den första bokkatalogen som redigeras av en bibliotekarie, fil.dr Axel Nelson andrebibliotekarie vid Uppsala universitets bibliotek. Enligt uppgifter från Gunilla Larsson utarbetades bokkatalogerna under första hälften av 1900-talet av bibliotekarier som en fritidssysselsättning. Larsson påpekar också att mycket tyder på att även bibliotekariernas fruar engagerades i arbetet, då dessa tackas för sina insatser i flera förord.7

Bokkatalogkommittén Fram till 1930 publicerades Bokkatalogen med en eftersläpning på tre till fem år. Från och med katalogen 1931–1935 börjar dock eftersläpningarna bli allt längre. 1952 var endast en tredjedel av katalogen 1941–1945 korrekturläst och utgivning var inte planerad förrän 1953. Bokproduktionen hade vid denna tid blivit så pass omfattande att det inte längre gick att utföra arbetet med Bokkatalogen på fritiden. Dessutom hade inte längre Bokförläggareföreningen råd att betala för produktionen själva.8 För att råda bot på dessa omständigheter tillsattes på initiativ av Sveriges allmänna biblioteksförening en ”bokkatalogkommitté” 1952 som skulle utreda förutsättningarna för den framtida utgivningen av de olika svenska bokförteckningarna. I denna kommitté ingick representanter från både bokbranschen och biblioteksvärlden. Kommitténs förslag gick ut på att Svenska bokförläggareföreningen och Svenska bokhandlareföreningen skulle svara för tryckningen och utgivningen av de nationalbibliografiska produkterna, medan KB skulle svara för redigeringsarbetet. För att hindra att stora eftersläpningar skulle uppstå på grund av sena pliktleveranser från tryckerierna skulle förlagen omedelbart efter utgivningen skicka ett exemplar av varje skrift till KB. Förslaget utmynnade i en proposition som i sin tur bifölls av riksdagen.

För att leva upp till det nya uppdraget bildades 1953 Bibliografiska institutet (BI) vid KB. BI:s främsta uppdrag var just att producera den svenska nationalbibliografin. Vi har hittills talat om kumulerade femårsförteckningar som synonymt med den svenska nationalbibliografin. De nationalbibliografiska produkterna som framställdes av BI vid dess start var förutom femårskatalogerna även årliga, måndadsvisa samt veckoförteckningar av den svenska bokproduktionen.9 Veckoförteckningarna publicerades i tidskriften Svensk bokhandel medan månadsförteckningarna, årsförteckningarna och femårskatalogerna publicerades separat.

Det bör påpekas att innehållet i femårskatalogen skiljde sig åt från de övriga produkterna.

Då målgruppen för veckoförteckningarna främst var bokhandeln innehöll dessa endast uppgifter om de förlagsutgivna publikationerna som enligt

133

överenskommelse skickades direkt från förlagen till KB. Det var först i femårskatalogerna som samtliga övriga publikationer, inkomna via pliktleveranserna, kom med i nationalbibliografin.10 ”Katastrofen” Mot slutet av 70-talet hade återigen en situation präglad av stora eftersläpningar uppstått på grund av nya katalogiseringsregler och övergång till katalogisering i det nationella bibliotekssystemet LIBRIS. Produktionstakten för katalogiseringen halverades vid denna tid från ca 10 000 titlar per år till ca 5 000 titlar per år, något som gör att Larsson beskriver åren 1976–1983 i Nationalbibliografins historia som en ”katastrof”. Följden av denna eftersläpning har bland annat varit att man i flera sammanhang felaktigt har tolkat Nationalbibliografins siffror som att bokproduktionen minskade under slutet av 70-talet.11 1983 gjordes en utredning av den svenska nationalbibliografin av Kerstin Assarsson-Rizzi. Syftet med utredningen var att hitta lösningar som kunde effektivisera det nationalbibliografiska arbetet. Assarsson-Rizzi föreslår en rad rationaliseringar. En följd av utredningen blev bland annat att pliktleveransmaterial började förtecknas direkt i månads- och årsförteckningarna (alltså ej i veckoförteckningarna). I anslutning till detta beslut upphörde man också med att producera femårskatalogerna. Den sista Bokkatalogen gäller åren 1976–1985.

Ett av Assarsson-Rizzis tjugo rationaliseringsförslag blev särskilt kontroversiellt, nämligen förslaget att upphöra med förteckningen av publikationer på svenska utgivna utanför Sverige.12 Detta skulle ha inneburit att de finlandssvenska publikationerna inte längre skulle ingå i den svenska nationalbibliografin. Förslaget möttes av högljudda protester och man bestämde sig därför för att göra ett undantag för finlandssvenska böcker utgivna på större förlag.13 Denna kompromiss varade dock inte särskilt länge och 1999 slutade KB helt med att katalogisera finlandssvensk litteratur i bokförteckningen, trots protester.14 Under utredningsarbetet upptäcker AssarssonRizzi behovet av ett rådgivande organ för nationalbibliografiska frågor. Hon konstaterar att ”gång på gång när utformningen av de nationalbibliografiska produkterna diskuteras, har man anledning

134

att fråga sig vilka behov som egentligen finns.”

Att på så vis lyfta fram behovet av en syftes- och målgruppsdiskussion kring den svenska nationalbibliografin är banbrytande. Assarsson-Rizzis konkreta förslag är att KB ska inrätta ett nationalbibliografiskt råd med representanter från bland annat bokbranschen, Statens kulturråd, Sveriges författarförbund, pliktleveransbiblioteken och folkbiblioteken.15 Ett sådant råd blev verklighet 1984. Under åren som följde diskuterades en rad urvals- och katalogiseringsfrågor i rådet. Tyvärr tycks verksamheten så småningom ha runnit ut i sanden. Rådets sista möte hölls 1995.

Nya samarbeten med bokbranschen I slutet av 80-talet skedde ytterligare en viktig utveckling i nationalbibliograferingens organisation och i dess koppling till bokbranschen. Som ett resultat av en rapport utarbetad på uppdrag av Statskontoret 1986 inleddes diskussioner med Seelig & Co, den då dominerande distributören till den svenska bokhandeln, om att påbörja ett samarbete. Samarbetet, som sjösattes 1988, gick i korthet ut på att Seelig, som ofta fick tillgång till nya böcker långt före det officiella publiceringsdatumet, sände nya böcker till KB för katalogisering i LIBRIS. På så sätt kunde nationalbibliografin hållas uppdaterad och man slapp den tidigare modellen där varje förlag skickade sina egna publikationer till KB. Som motprestation skulle KB katalogisera böckerna i LIBRIS inom en arbetsdag från mottagandet. De färdiga katalogposterna kunde sedan återanvändas i Seeligs egen databas för bokhandeln.16 Samarbetet med Seelig fortsatte fram till dess att Seelig gick i graven 2007. Ett liknande avtal gäller sedan 2004 med Bokrondellen, den numera dominerande databasen för bokbranschen.

Det finns dock några viktiga skillnader mellan det nuvarande avtalet med Bokrondellen och det som gällde med Seelig. Den största skillnaden är att Bokrondellen inte återanvänder den kataloginformation som upprättas i nationalbibliografin. En annan skillnad är att Bokrondellen saknar samarbete med flera mindre förlag som aktivt uppvaktades av Seelig (bl.a. genom kontakt med ISBN-centralen). Detta gör att nationalbibliografin numera får större eftersläpningar vad gäller böcker från mindre förlag då vi måste vänta på

pliktleveranser som ibland kommer upp till ett år efter att böckerna har tryckts.

Nationalbibliografin övergår till elektronisk form Den största händelsen i nationalbibliografins senaste historia är nog övergången från tryckt till digital form. Själva katalogiseringen av de i nationalbibliografin ingående publikationerna började göras direkt i LIBRIS redan 1976.17 På den tiden var det nationella bibliotekssystemet inte tillgängligt för andra än bibliotekarier. Så småningom fick dock även biblioteksanvändare söka i LIBRIS utan bibliotekariehjälp. Den största förändringen vad gäller tillgänglighet skedde dock i och med Internets genombrott. Libris webbsök lanserades 1997 och innebar en revolution.18 Nu kunde vem som helst nå LIBRIS från vilken dator som helst med nätuppkoppling. LIBRIS fick nu dessutom ett mycket tilltalande och lättnavigerat gränssnitt.

En tid levde den tryckta nationalbibliografin sida vid sida med webbversionen. Men så småningom blev det allt svårare att rättfärdiga kostnaderna förbundna med framställandet av den tryckta nationalbibliografin. Den sista tryckta Bokförteckningen gäller 2003 års utgivning.

En nationalbibliografi i elektronisk form har naturligtvis stora fördelar framför en tryckt bibliografi. Den mest uppenbara fördelen är flexibiliteten. Där bokbibliografin är en statisk lista över referenser i alfabetisk och systematisk (dvs. enligt SAB-klassning) ordning kan sökningar i den elektroniska versionen skräddarsys efter användarens behov. I den elektroniska versionen är det dessutom möjligt att söka efter samtliga relevanta publikationer som överensstämmer med ett sökkriterium, inte endast de som gäller ett visst år.

En annan viktig fördel är att nationalbibliografin i databasform kan uppdateras dagligen.

Jag tror dock att det återstår en hel del att göra innan vi till fullo har tillvaratagit de ökade möjligheterna som den nya(?) miljön för nationalbibliografin skänker, vilket jag återkommer till nedan.

En rest från den tryckta bokförteckningens tid återstår än idag. Fortfarande produceras statiska listor på nya böcker i vecko- och månadsförteckningar, som dock numera endast finns i digital form. Man kan fråga sig hur stort intresset för

dessa förteckningar är. När jag i juli 2008 besöker Svensk bokhandels webbplats finner jag att länken till veckoförteckningen är bruten.19 Förmodligen har den varit det sedan hösten 2007 då KB lanserade en ny webbplats. Uppenbarligen har ingen av Svb:s besökare saknat veckolistan. Enligt uppgifter från kolleger på KB används dock månadsförteckningarna fortfarande bland annat av förvärvsbibliotekarier i utlandet.

Nationalbibliografins framtid i ett globalt perspektiv En viktig aspekt av övergången av nationalbibliografin/bokförteckningen till elektronisk form i LIBRIS är möjligheten till en ”sömlös” samsökning mellan de olika nationalbibliografiska produkterna som tidigare publicerades i separata bokband (Bokförteckningen, Periodicaförteckningen, SUECANA-bibliografin etc.) samt mellan nationalbibliografin och det övriga beståndet i LIBRIS. I ett vidare perspektiv ingår de bibliografiska posterna/referenserna i nationalbibliografin i ett internationellt sammanhang av bibliografiskt utbyte. Redan 1974 upprättar IFLA programmet ”Universal bibliographic control” (UBC).20 Målet med programmet var att arbeta för internationella standarder som skulle underlätta utbytet av bibliografisk information. Tanken var att om varje land katalogiserade sina egna publikationer enligt internationellt gångbara riktlinjer så kunde bibliotek och biblioteksanvändare i andra delar av världen utnyttja samma information.

Tack vare gemensamma bibliografiska standarder har det under åren kunnat skapas en rad olika söktjänster som erbjuder samsökning i bibliotekskataloger över nationsgränserna. Idag måste perspektivet vara ännu större när man talar om utbyte av bibliografisk information. Bibliotek är inte längre ensamma på den bibliografiska arenan. Bibliografisk information skapas och återanvänds i en rad nya sammanhang, t.ex. av söktjänster som Google.

Institutionella och tekniska förändringar Nationalbibliografins täckning hänger nära samman med pliktleveranslagen. Den hänger dock också nära samman med ett institutionellt sam-

135

manhang. Som jag visar ovan har t.ex. bokbranschens grad av inblandning i framställandet av de nationalbibliografiska produkterna påverkat innehållet.

Den 1 januari 2009 blir Kungl. biblioteket och Statens ljud- och bildarkiv (SLBA) en myndighet. Kommer detta att påverka tolkningen av det nationalbibliografiska uppdraget? Förmodligen. Sammanslagningen av KB och SLBA är en naturlig följd av utvecklingen på medieområdet där text, rörliga bilder och ljud samspelar i nya hybridformer. En bibliografi är rent historiskt en förteckning av böcker. Det är dock inte längre självklart vad en bok är för något när vi övergår i ett digitalt sammanhang.

Den tekniska utvecklingen på medieområdet driver dessutom fram behovet av en utvidgad pliktlag som även innefattar e-publikationer på Internet. I samband med att en utvidgad pliktlag blir verklighet behöver en rad frågor knutna till det nationalbibliografiska uppdraget behandlas.

En sådan fråga är om vi kan ha en fullständighetsprincip för en nationalbibliografi som innefattar e-resurser. En annan fråga är om åtminstone de kommersiellt utgivna e-publikationerna helt eller delvis kan förses med de metadata som krävs för nationalbibliografering redan hos förlagen. Om så sker kan vi kanske se att bokbranschen åter blir engagerad i det nationalbibliografiska uppdraget.

En spegel av det svenska samhället?

I början av artikeln ges en enkel och pragmatisk definition av vad en nationalbibliografi bör vara.

En mer ambitiös och poetisk beskrivning av nationalbibliografier har uttryckts av Barbara L. Bell: A current national bibliography is a mirror that reflects the culture of a country. […] The emphasis on agriculture and technology, the make-up of its society through its various language publications, particular customs and ceremonies important in the life of the nation, the importance of education, literature and science, prominent literary authors of the time and political, social and religious trends within a country are all discernible. A current national bibliography should reflect the interests and unique characteristics of a country much as a mirror reflects the uniqueness of an individual.21

136

Det är tveksamt om den svenska nationalbibliografin helt lever upp till denna ambition. Mycket av den information som skulle kunna möjliggöra användningen av nationalbibliografin som en ”spegel” av det svenska samhället finns redan idag inbäddad i de katalogposter som utgör nationalbibliografins stomme. Men det finns säkert ytterligare data som skulle göra nationalbibliografin ännu mer användbar, exempelvis en bättre koppling till uppgifterna i ISBN-registret.

En annan fråga är om LIBRIS-gränssnittet som nationalbibliografin presenteras i verkligen gör den enorma informationsmängd som finns om den svenska utgivningen uppenbar. När nationalbibliografin endast fanns som en bokprodukt var det självklart att ”gränssnittet”, det vill säga själva presentationen och sorteringen av de ingående referenserna, var lika mycket en del av Bokförteckningen som referenserna själva. Detta bör vara lika självklart idag när nationalbibliografin enbart finns i elektronisk form. Övergången till elektronisk form har som tidigare nämnts gjort nationalbibliografin ännu mer användbar. Men även här finns möjlighet till förbättringar. Jag föreslår att man i utvecklingen av LIBRIS webbgränssnitt alltid bör ta hänsyn till det nationalbibliografiska uppdraget.

Behovet av en syftes- och målgruppsdiskussion Vid varje årsskifte sammanställs statistik över de titlar som har katalogiserats under föregående år för nationalbibliografin. Tidigare brukade de statistiska sammanställningarna publiceras i slutet av varje års Svensk bokförteckning. Numera publiceras statistiken på KB:s webbplats.22 Nationalbibliografins statistik utgör dessutom underlag för den statistik över den svenska bokutgivningen som publiceras i Statistisk årsbok för Sverige och i Statistical yearbook. Den nationalbibliografiska statistiken utgörs av fyra tabeller.

Den första tabellen redovisar hur de i nationalbibliografin ingående publikationerna fördelar sig på böcker, broschyrer, doktorsavhandlingar och årsböcker. Den andra tabellen visar en fördelning av de under föregående år utgivna böckerna enligt grov SAB-klassifikation. Den tredje tabellen redovisar böckernas fördelning enligt publiceringsspråk och den sista redovisar slutligen översättningar till svenska efter original-

språk. Det är slående att nationalbibliografins statistik har sett nästan exakt likadan ut, både till innehåll och uppställning, i mer än fem decennier. Detta är å ena sidan en styrka, då historiska jämförelser underlättas av enhetligheten.23 Å andra sidan kan man fråga sig om uppgifterna som framhävs i den nationalbibliografiska statistiken fortfarande är de mest relevanta.

Exempel på ytterligare intressant statistisk information som skulle kunna utvinnas ur nationalbibliografin är: hur många nya förlag har uppstått under ett år? Vilka utländska författare översätts mest till svenska? Vilka svenska författare översätts mest?24 Vilka nya ämnesområden skrivs det om i Sverige? Redan 1984 föreslår Assarsson-Rizzi att en kravlista över de element som ska ingå i en fullgod bokstatistik ska utarbetas av KB i samarbete med i första hand Avdelningen för litteratursociologi vid Litteraturhistoriska institutionen på Uppsala universitet.

Någon sådan kravlista tycks dock aldrig ha upprättats.25 Det som dock känns allra mest angeläget för nationalbibliografins framtid är att påbörja en ordentlig syftes- och målgruppsdiskussion. Vilka är nationalbibliografins primära målgrupper?

Den allmänna biblioteksanvändaren som vill belägga och kanske låna en bok? Litteratursociologen eller forskaren i biblioteks- och informationsvetenskap som använder nationalbibliografin som primärmaterial?26 Andra forskare inom andra humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen som antingen söker efter ett redan känt verk eller som vill använda nationalbibliografin för att upptäcka nytt källmaterial? Andra bibliotek? Bokbranschen? Andra? Vi måste identifiera nationalbibliografins målgrupper och ta reda på hur den används, eller borde kunna användas, innan vi kan gå vidare med en uppdaterad vision för vår nationalbibliografi.

noter 1. Man kan dock i högsta grad ifrågasätta distinktionens relevans idag när hela Nationalbibliografin finns samlad i LIBRIS. 2. Guidelines for national bibliographies in the electronic age, s. 1.

3. SFS 2007:1066.

4. Larsson, Gunilla, 1990, The Swedish national bibliography: a survey, s. 1 och Appendix 1.

5. Åsa Warnqvist väljer i sin historik över den svenska nationalbibliografin att betrakta året 1906 som starten för ”en vältäckande, om än inte heltäckande, nationalbibliografi”. Se Warnqvist, Åsa, 2007, Poesifloden: utgivningen av diktsamlingar i Sverige 1976–1995, s. 23.

6. Svensk bokkatalog för åren 1906–1910.

7. Larsson, 1990, s. 1.

8. Larsson, 1990, s.1 och Assarsson-Rizzi, Kerstin, 1983, Den svenska nationalbibliografin. En utredning avseende dess omfattning, utformning och organisation med förslag till ändringar, s. 8.

9. Assarsson-Rizzi, 1983, s.8 10. Larsson, 1990, s. 2 11. Larsson, 1990, s.3 12. Assarsson-Rizzi, 1983, s. 31.

13. Larsson, 1990, s.4.

14. Se bl.a. http://www.biblioteken.fi/sv-FI/biblioteksbranschen/ Bibban/2000_1/kb (hämtad 2008-08-28).

15. Assarsson-Rizzi, 1983, s. 54.

16. Larsson, 1990, Appendix 3.

17. Larsson, 1990, s. 11.

18. LIBRIS-meddelanden 1997:77.

19. http://www.svb.se/Nya_titler/65997 När jag återbesöker platsen den 29 augusti 2008 fungerar länken. Förmodligen har felets rättats till efter författarens påpekande om den brutna länken.

20. Guidelines for national bibliographies in the electronic age, s.

83.

21. Citerad i Guidelines for national bibliographies in the electronic age, s. 1.

22. http://www.kb.se/soka/bibliografier/nationalbibliografin/ statistik/ (hämtad 2008-08-28).

23. Denna ytliga likhet är dock förrädisk eftersom det genom åren har funnits olika kriterier för vilka typer av publikationer som har tagits med i nationalbibliografin, vilket visas i den historiska tillbakablicken i denna artikel!

24. Denna information kan utvinnas ur SUECANA-bibliografin.

25. Assarsson-Rizzi, 1983, s.59.

26. För en diskussion av nationalbibliografin som primärmaterial för kvantitativa studier se Warnqvist, 2007, s. 23–28.

Litteratur Assarsson-Rizzi, Kerstin. Den svenska nationalbibliografin: en utredning avseende dess omfattning, utformning och organisation med förslag till ändringar. Stockholm, 1983.

IFLA Working Group on Guidelines for National Bibliographies.

Guidelines for national bibliographies in the electronic age.

Draft. 2008. Hämtad 2008-07-01 från http://www.ifla.org/ VIIs12/guidelines-national-bibliographies-electronic-age.pdf Larsson, Gunilla. The Swedish national bibliography: a survey.

Stockholm, 1990.

LIBRIS-meddelanden 1997:77. http://www.kb.se/dokument/ Libris/librismeddelanden/librismeddelanden-77.pdf (hämtad 2008-08-28).

SFS 2007:1066. Förordning med instruktion för Kungl. biblioteket. Stockholm: Utbildningsdepartementet.Hämtad 2008-08-28 från http://www.riksdagen.se/webbnav/index. aspx?nid=3911&bet=2007:1066 Warnqvist, Åsa. Poesifloden: utgivningen av diktsamlingar i Sverige 1976–1995. Lund, 2007.

137

pelle snickars

Bibliografi 3.0 – några reflektioner

F

öljer man Oxford English Dictionary lär den något besynnerliga termen ”web­liography” dykt upp för första gången under sommaren 1995. En webliografi var uppenbarligen ett slags ”lista av elektroniska verk eller dokument”, speciellt sådana hävdades det ”som relaterar till ett specifikt ämne”. Strukturen var den enklast tänkbara; en anspråkslös hemsida med hyperlänkar till olika dokumentkällor på webben. Att termen dök upp i mitten av nittiotalet är inte ägnat att förvåna; i västvärlden hade ”the World Wide Web” då så sakteliga börjat att fått sitt publika genomslag. Användandet av detta globala informationsmedium hade exempelvis väsentligen underlättats genom introduktionen av nya, snabbare webbläsare som Mosaic och Netscape Navigator.

Utseendemässigt dominerades den tidiga webben av en hypertextuell länkstruktur av skrift.

En webliografi skilde sig dock från en bibliografi i det att den både var en förteckning och ett mer eller mindre omfattande hyperlänkat dokument av förbindelser till andra dokument. Den bokstavligen katalogartade informationen var med andra ord inte sig själv nog. Med det nya mediets hjälp kunde det som listades på ett enkelt sätt digitalt synkroniseras med de dokument som utgjorde själva förteckningen. Till skillnad från bokmediet gjorde webben det möjligt att konvergera index och innehåll.

Nuförtiden förefaller emellertid termen webliografi mer eller mindre skattat åt förgängelsen; sajten webliography.org har exempelvis inte uppdaterats på flera år. En webliografi framstår där-

138

till som något av en tautologi i nätverksreproduktionens tidsålder. Kod för de kommunikationsprotokoll som sköter datatrafiken på internet – liksom på webben – är ju till sin binära natur uppbyggd av ständiga förbindelser. Google skulle exempelvis kunna betraktas som en enda gigantisk webliografisk maskin. En sökning genererar ju blixtsnabbt träffar i form av en närmast oändlig lista av länkar. Som kommunikationsnätverk är webben – och i synnerhet den så kallade web 2.0 – därtill helt baserad på länkar och kopplingar, anslutningar och anknytningar på alla möjliga (och omöjliga) sätt. Samtidens snabba nätverk av nätverk – där dator och internet alltmer vuxit samman till en oskiljaktig helhet – ligger därför till grund för den sociala webb 2.0, med ledord som ”samarbete” och ”deltagande”, ”användarvänlighet” och ”konvergens”. Vidare utgör fildelning ett exempel på det kanske mest sofistikerade sätt som internet delar upp information på. När distribution av information via en hemsida blir trög och sävlig av för många användare, så förhåller det sig tvärtom med ett fildelningsprotokoll som BitTorrent. Ju fler användare – desto snabbare distribution. Så fort du laddar ned, blir du per definition också en uppladdare av de delar av filen du i samma sekund tagit hem. E-böcker lär för övrigt utgöra ungefär en procent av den totala trafikmängden data som överförs i de globala fildelningssystemen. Även om termen webliografi håller på att försvinna från den virtuella agendan, råder det knappast något tvivel om att det bibliografiska tänkandet väsentligt uppgraderas av den binära

informationsteknologin. Inte minst är det intressant att resonera om bibliografins grundläggande egenskap som systematisk förteckning i ljuset av de nya förbindelser som webbmediet erbjuder. En bibliografi kan givetvis ha många syften. Redan den lexikala betydelsen antyder att termen både refererar till forskning om böcker som föremål – ”the study of the bookness of books” som någon fyndigt formulerat det – och till en systematisk beskrivning av böcker, det vill säga ett slags objektsorienterad förteckningspraktik med månghundraåriga anor.

Man bör emellertid lägga på minnet att alla böcker som idag produceras a priori är immateriella digitala filer; så även splitternya nationalbibliografier – det vill säga innan de trycks och blir till analoga och materiella objekt. Om man för enkelhetens skull lämnar beständighetsfrågan därhän – även om det för ett nationalbibliotek nog vore bättre att spara somliga böcker som masterfiler än som ting; limningen av exempelvis pocketböcker är ju inte direkt en bevarandemetod sub specie aeternitatis, medan digitaltekniken har framtiden för sig – så är denna bokens digitala ursprung intressant när man reflekterar över ett slags digitalt bibliografiskt tänkande, en ”bibliografi 3.0” om man så vill givet den semantiska webbens tilltagande betydelse. I det följande skall dock inte alls ordas om bibliografiska databaser, utan snarare om det sätt som webbens mediala informationsnätverk är i färd med att förändra hur information om böcker presenteras – eller för all del medier överlag. Om webben på nittiotalet kännetecknades av hypertextualitet, så har ju denna numera uppdaterats till att istället handla om ett slags hypermedialitet.

En traditionell bibliografisk beskrivning förutses ofta innehålla uppgifter om en boks författare och dess titel, tryckort och tryckår, liksom förlag och eventuella andra uppgifter nödvändiga för att omisskännligen identifiera boken.

Om bibliografer tidigare var upptagna med att sammanställa rullor, förteckningar och register över böcker med slik information, är det idag med digital teknik möjligt att länka en fullständigt exempellös mängd upplysningar till en bok.

Att den traditionella informationen ofta är till fromma för forskare – och inte minst för biblio­ teken själva – är det få som betvivlar, men att den information som man annu dazumal kom

överens om att inkludera skall fortsätta att gälla framöver är inte lika självklart. Att bibliografiska uppgifter ser ut som de gör beror förstås på historiska omständigheter; precis som ett katalogkort på 7,5 gånger 12,5 centimeter en gång i tiden gjorde det nödvändigt med till exempel olika förkortningar, så har den bibliografiska genren sina egna mediala förutsättningar – och därmed begränsningar. Här finns inte plats att i detalj gå in på dem, poängen är snarare att i en tid som erbjuder helt nya informationsmöjligheter så bör man vara uppmärksam på den relativa godtyckligheten i standardiseringen av uppgifter som ett bibliotek de facto producerar – även om en längre tids praktiska verksamhet förstås givit systemet stadga.

Bibliografiska förbindelser mellan förteckning och bok förefaller till exempel vara ett område som med fördel skulle kunna uppgraderas både en och två gånger. Här erbjuder webbens sätt att organisera information genom framför allt ”taggning” en modell. Taggar – ett slags identifikatorisk och ofta ämnesorienterad metadata kopplad till ett enskilt objekt – har kommit att bli helt centralt för webbanvändare i upplänkandet av såväl böcker som medier. Elaka tungor påstår till exempel att Googles köp av videosajten Youtube för många miljarder kronor enbart var ett sätt att få tillgång till sofistikerad medial användarinformation – det vill säga hur användare taggat olika videos – information som genom feed-back förs tillbaka in i Googles system.

Enligt Wikipedia – en oöverträffad källa över det nya informationslandskapet – är taggning ”en klassificeringsmetod som innebär att man märker något med ett kategoriserande begrepp.

I en ordlista kan exempelvis ordet ’vara’ taggas med begreppen ’Verb, infinitivform’. Avsikten med taggningen är oftast att man sedan ska kunna inlemma den taggade entiteten i ett klassificeringssystem i någon form.” Taggning har också på kort tid blivit det dominerande sätt som webbens användare kommit att organisera data på.

På fotosajten Flickr finns till exempel idag kanske uppemot 10 miljoner olika slags taggar som användare kategoriserat sina fotografier med.

Varje bild kan ges 75 stycken taggar, och den mest populära taggen är i skrivande stund ”wedding” – klickar man på den får man träff på mer än 8,5 miljoner fotografier! Olika webbapplikationer

139

kan också kombinera taggning på sofistikerade sätt. Google Maps/Earth utgör ett exempel bland många. Genom öppenhet i programkoden är det bland annat möjligt att med en mobilkamera direkt länka upp fotografier av en plats till Google Maps/Earth via 3G-nätet. Har kameran en GPS (Global Positioning System) präglas varje fotografi också av en rumskoordinat, liksom förstås den tidpunkt då bilden togs.

Den här typen av automatgenererad taggning av ett medieobjekt – ett foto, en bok eller en film – menar många experter är den riktning som webben rör sig mot. Den så kallade semantiska webben – eller webb 3.0 – innebär i korthet ett slags förenklad process för informationsutbyte mellan datasystem, det vill säga att ett informationsobjekt på webben själv kommunicerar med exempelvis en sökmotor vad objektet innehåller för information. Kommunikationen underlättas av till exempel taggar, och tanken med den semantiska webben är att om någon söker efter, säg ”bibliografi”, så letar exempelvis Google inte upp sajter med information om det ordet som det hyperlänkas till (vilket ju är fallet idag). Den semantiska webben kommer snarare att göra det möjligt för Google att leta fram ”ren information” om termen ”bibliografi”, vilken sedan sekundsnabbt direktgenereras till sökgränssnittet, som alltså drar samman diverse ”bibliografi”-informationsflöden i cyberrymden och presenterar dem för användaren. För att detta skall vara möjligt måste dock informationen per se ha ett slags metataggar – det vill säga information om sig själv. Antingen kräver det taggning till förbannelse av användare själva. Eller, mer sannolikt, kommer mediematerial framöver (text, bild, ljud) i allt högre grad att automatindexeras och så att säga tagga sig självt.

Som exemplet ovan med GPS-koordinater på ett fotografi antyder, sker det redan i en ökande omfattning. En Nokia mobiltelefon är faktiskt idag den apparat som genererar mest medial information alla kategorier. Och inom en inte alltför avlägsen framtid kommer förmodligen också en sådan här artikel om nya former av bibliografi att kunna självgenerera taggar om sitt eget innehåll.

Google ligger här givetvis i framkant och företaget satsar stora summor på att göra sina system så artificiellt intelligenta som möjligt. Bland annat lär deras enorma inskanningsprojekt av världslitteratur inte främst vara avsett för oss användare

140

– den primäre läsaren är istället Googles eget datasystem som studerar flitigt för att bli allt mer semantiskt intelligent.

Eftersom alla böcker idag är digitalt producerade skulle en bibliografi över ett speciellt ämnesområde med andra ord framöver kunna tänkas genereras av de böcker den själv består av – per automatik. Det gäller även äldre litteratur, förutsatt att den digitaliserats. OCR-skanning av böcker – och här utgör applikationen Google books en intressant förstudie – skulle alltså inte enbart ha den fördelen att det för forskare blev enklare att söka i dem. Det skulle också göra det möjligt att via webben integrera den information de innehåller, förutsatt att innehållet indexerats och taggats. Min poäng här är dock främst att lyfta fram hur taggning är ett sätt att organisera data på ett annorlunda sätt än till exempel det klassiska Deweysystemet. Vad internet erbjuder är helt enkelt nya sätt att strukturera och ordna information, där den kanske mest grundläggande skillnaden mot exempelvis Deweys universella biblioteksklassifikation är möjligheten att upphäva gränsen mellan metadata och medium. En som gått till storms mot Deweys alltmer antikverade system är bland annat David Weinberger. I hans bok, Everything is Miscellaneous: The Power of the New Digital Disorder – en bok som för övrigt är dedicerad till ”alla bibliotekarier” – skriver han att den digitala världen ”aldrig stött på information som den inte tycker om, och som den inte kan använda till något.” Allt är metadata har han vidare hävdat, vilket just antyder hur traditionell bibliografisk metod blivit mer eller mindre anakronistisk. På kommersiella boksajter som Amazon.com hittar man ju idag automatgenererad information om hur mycket en bok sålts, dess omslag och en stor del av dess innehåll, rättigheter, recensioner av både professionella kritiker och vanliga läsare, vad de som köpt boken införskaffat för andra boktitlar, vilka taggar boken förknippas med, vilka filmer eller spel den utgjort förlaga till, och så vidare ad nauseum. All denna information är med nödvändighet inte intressant – och den är framför allt där för att få oss att konsumera flera böcker. Det nya informationslandskapet kännetecknas förvisso av redundans, men information i överflöd är ändå alltid bättre än knapphet av densamma. I en bibliotekskontext kan man dessutom tänka sig en helt

annan upplänkad bibliografisk data än den som Amazon.com erbjuder: hur mycket en bok lånats ut, hur ofta den citeras, hur många kurslistor den figurerar på, vad experter inom området anser om boken och inte minst vilka digitala tillgänglighetskriterier som är förbundna med den.

Avslutningsvis bör det just noteras att för att förbättra och effektivisera informationsförsörjningen inom högre utbildning och forskning, så kommer det framöver att bli alltmer centralt att indexera texters och böckers juridiska status.

Wikimedia commons och dess databas för fria bilder, videofilmer och musik utgör här en förlaga som bibliotekssektorn borde titta närmare på. Syftet med ny informationsteknologi kan faktiskt inte längre reduceras till att bara handla om förenklade eftersökningar av information om – en modell som i bibliotekssektorn varit rådan-

de i mer än två decennier. Wikimedia commons erbjuder knappast katalogposter av sitt material – de ger användaren (eller forskaren) tillgång till ”the real thing”, nämligen materialet i sig. För att vara uppriktig så tror jag att som webbanvändare är de flesta forskare idag måttligt intresserade av bibliografisk information (även om det givetvis finns undantag), de vill ju naturligtvis se materialet – även om boktexten består av en inskannad binär bild. Det är ju något av en kunskapsmässig anomali att även om en bok digitaliserats, så kan man som användare ändå bara ta del av information om den. Givetvis beror det på juridiska omständigheter, men ett uppdaterat och webbanpassat bibliografiskt tänkande bör likväl se det som en självklarhet att information om en bok, i görligaste mån bör kombineras med en digital version av verket ifråga.

nyheter & noterat Dewey nästa

Kungl. biblioteket övergår från det svenska klassifikationssystemet SAB till det internationellt spridda DDC (Dewey Decimal Classification).

– Detta är ett spännande steg i rätt riktning, säger riksbibliotekarien Gunnar Sahlin som fattat beslutet om övergången. Det effektiviserar katalogiseringsarbetet och är ett gott exempel på den internationella samordningen.

Beslutet fattades efter det att Nationella referensgruppen, som består av bibliotekschefer från ett tiotal svenska forskningsbibliotek, ställt sig positiv till byte av system. Flera forskningsbibliotek väntas göra samma sak. Själva övergången kommer dock att dröja några år eftersom delar av Dewey måste översättas.

– Motiveringen är att internationalisera och rationalisera klassificeringen av böcker, säger Magdalena Svanberg på KB som utrett konsekvenserna av en övergång till Dewey. I dagsläget har runt 80 procent av de utländska böcker som

forskningsbiblioteken köper in redan en Deweykod.

– Övergången till Dewey skulle också göra svenska böcker mer synliga i utländska bibliotekskataloger, tillägger Magdalena Svanberg. Övergången förväntas inte medföra något krångel för låntagarna. Man behöver inte kunna klassifikationskoderna för att göra ämnessökningar. På sikt kommer man ta fram sökverktyg som gör det möjligt att söka litteratur klassad med SAB och Dewey tillsammans.

– Biblioteken behöver inte nödvändigtvis flytta hyllor och märka om böcker för att anpassa sig till Dewey, menar Magdalena Svanberg. Skälet är att de rubriker som är knutna till Deweys sifferkoder stämmer bra överens med SAB-systemets rubriker.

Skyltningen behöver dock ändras så att de nya koderna finns med. En hylla som idag är märkt med ”Historia (K)” ändras till ”Historia (900)”, då sifferkombinationen 900 står för historia.

141

Men i drömmen ingen katalog

”Ibland drömmer jag på nätterna om ett helt anonymt bibliotek där böckerna inte har titlar och inte stoltserar med någon författare utan bildar ett fortlöpande berättande flöde där alla genrer, alla stilar, alla historier flyter samman och alla huvudpersoner och alla platser är oidentifierade, en ström som jag kan stiga ner i var som helst. I ett sådant bibliotek skulle hjälten i Slottet gå ombord på Pequod för att söka efter Den Heliga Graal, stiga i land på en folktom ö för att återuppbygga samhället av fragment stöttade av det öde landets ruiner, tala om sitt möte med is efter hundra år av ensamhet och i plågsam detalj minnas att han gick tidigt till sängs. I ett sådant bibliotek skulle det finnas en enda bok uppdelad i några tusen volymer och, med all aktning för Kallimachos och Dewey, ingen katalog.” alberto ma nguel i nat tens bibliotek

Medarbetare i Biblis 44

k arin almbladh är fil. dr i semitiska språk och bibliotekarie vid Kungl. biblioteket, Nationalbibliografin. marie-louise bachma n är fil.lic. i historia, hon har varit chef för Centralkatalogiseringen vid Bibliografiska institutet och senare för Katalogsektionen vid Kungl. biblioteket. peter ejewall är bibliotekarie vid Uppsala universitetsbibliotek. gunnel furula nd är bibliotekarie och fil. dr i litteraturvetenskap.

142

bure holmbäck är docent i litteraturvetenskap och författare. gunilla jonsson är tidigare biblioteksråd vid Kungl. biblioteket, hon har varit Svensk Bokkonsts sekreterare och redaktör för årsboken Biblis. lars kleberg är professor i ryska vid Södertörns högskola, författare, kritiker och översättare. torbjör n lodén är professor i Kinas språk och kultur vid Stockholms universitet. joha n ma nnerheim är tidigare biblioteksråd vid Kungl. biblioteket och har varit ordförande i Föreningen Biblis. miriam nauri är chef för Nationalbibliografin vid Kungl. biblioteket. jonas nordin är forskare vid Kungl. biblioteket och redaktör för Historisk tidskrift. david j. shaw har undervisat i fransk litteratur vid University of Kent och är sekreterare i Consortium of European Research Libraries (CERL).

Han är författare till ett flertal bokhistoriska studier. pelle snick ars är fil. dr och fr.o.m. 2009 chef för Avdelningen för forskningsverksamhet vid Kungl. biblioteket. margareta tör ngren har varit ordförande i Föreningen Biblis och är tidigare biblioteksråd vid Kungl. biblioteket. lena tör nqvist är bibliotekarie och Astrid Lindgren-kännare. Svarar för uppordnandet av Astrid Lindgrens arkiv i Kungl. biblioteket. olle wallin är civilekonom. Hans intresse för botanik och konst har resulterat i en samling förträdesvis äldre illustrerad botanisk litteratur. ulrik a wingård är bibliotekarie och arbetar på enheten för handskrifter, kartor och bilder vid Kungl. biblioteket.

Stefan Jonheimers donation Helt oväntat fick Föreningen Biblis ett brev från Enskede advokatbyrå. Där stod att Stefan Jonheimer avlidit i december år 2006, blott 39 år gammal, och i sitt testamente donerat 5 % av sin kvarlåtenskap till föreningen. Det var en generös gåva, drygt 100 000 kr, som denne unge man velat gynna Föreningen Biblis med. Vi vill tacka honom postumt för den genom att tillägna honom detta nummer av tidskriften Biblis. Hans önskan i testamentet följs också i ett par föreläsningar.

Föreningen Biblis erhåller egendomen för att i första hand publicera en eller flera artiklar i tidskriften Biblis inom ämnet bibliografi: om bibliografier, bibliografering samt bibliografer. I andra hand för att hålla offentliga föreläsningar eller motsvarande i samma ämne.

Med donationen följde många obesvarade frågor.

Vem var Stefan Jonheimer? Varför var Biblis viktigt för honom? Varför dog han så ung? Varför vill han att hans pengar skall användas till artiklar och föredrag om bibliografier?

Några svar kan jag ge efter samtal med hans mor Eva Jonheimer Renholm och en nära vän, Per Ängquist, kanslichef på miljöpartiet de gröna i riksdagen.

Stefan Jonheimer utbildade sig till jägmästare vid Lantbruksuniversitetet i Umeå efter studier vid Uppsala universitet i statskunskap, idé- och lärdomshistoria och filosofi.

Han var tidigt intresserad av miljöfrågor och var redan i slutet av 80-talet engagerad i miljöpartiet. Han ordnade miljöpartiets kongress i Uppsala 1988 och fick efter examen anställning som energiutredare på miljöpartiets riksdagskansli. Han var en skrivande person och i LIBRIS finner vi att han utvärderade och granskade Riksdagspartierna och miljöpolitiken under åren 1991–1994.

För miljöpartiet publicerade han 1997 med några medförfattare studiematerialet Gröna Visionsboken, som skulle vara ett verktyg för kommunerna i deras arbete att skriva ett lokalt grönt program för ett ekologiskt hållbart samhälle.

Under senare år var han mycket bekymrad över hur människan negativt påverkar naturen. Han ansåg att mänsklig konsumtion borde vara underordnad värden för miljön.

Under studietiden i Umeå intresserade han sig för äldre skogshistoria. 1993 publicerades två böcker av honom, Klassifikationssystemet i Ludvig Linders skogsbibliografi och Bibliografi över bibliografiskt arbete berörande svensk skoglig litteratur, utgiven före 1900.

1994 kom Vägar till den äldre svenska skogslitteraturen: en kommenterad bibliografi om bibliografier.

De bibliografiska studierna förde honom till KB, där Ludvig Linder varit bibliotekarie och under perioden 1923–29 utarbetat katalogregler.

Eftersom Stefan Jonheimer var en hängiven boksamlare och bevakade alla kvalitetsauktioner, blev han troligtvis intresserad av att ingå i Föreningen för Bokhantverk. Han var en av de över tusentalet medlemmar som ”följde med” till den nybildade föreningen Biblis år 1997.

Enligt sagesmännen hade Stefan Jonheimer en stor integritet och var starkt beslutsam att själv sluta sitt liv. Som naturmänniska och seglare före­skrev han i testamentet att askan skulle strös i östgötska skärgården i Arkösund. margareta tör ngren

Stefan Jonheimer, fotograf okänd.

143

föreningen biblis Föreningen Biblis, Kungl. biblioteket, Box 5039, 102 41 Stockholm www.kb.se/biblis Styrelse: Clas-Ove Strandberg (ordf.), Gunilla Eldebro (sekr.), Anita Ankarcrona, Peter Bodén, Gustaf Holgersson, Pia Skantz Larsson, Tomas Lidman, Peter Luthersson, Dick Norberg, Gunnar Sahlin och Margareta Törngren Föreningen Biblis är en ideell förening med ändamål att stimulera intresset för bokhistoria, bibliografi, förlags- och bokhandelshistoria, bokhantverk och samlande. Detta uppnås genom föredrag, studiebesök och genom utgivning av medlemstidskriften Biblis och andra publikationer Föreningen Biblis är Kungl. bibliotekets vänförening tidskriften biblis Utges av Föreningen Biblis och utkommer med fyra nummer per år Ansvarig utgivare: Clas-Ove Strandberg Redaktörer: Ingrid Svensson, 08-463 42 31, ingrid.svensson@kb.se och Ulf Jacobsen, 0498-48 48 93, ulf.jacobsen@telia.com Redaktionella rådgivare: Stefan Lundhem, Per S. Ridderstad och Glenn Sjökvist medlemskap i föreningen biblis / p renumeration Prenumeration på tidskriften Biblis innebär automatiskt medlemskap i Föreningen Biblis. Medlemmarna får utöver tidskriften inbjudningar till föredrag, utställningar, studiebesök och medlemsresor Avgift för enskild medlem 400 kr/år, familjeavgift 500 kr/år Studentavgift 200 kr/år pg 55 43 03-8 bg 5221-2248 medlemsärenden Biblis, Kungl. biblioteket, att. Gunilla Eldebro, Box 5039, 102 41 Stockholm, tel. 08-463 41 52, e-post: gunilla.eldebro@kb.se prenumerationsärenden Biblis, att. Ulf Jacobsen, Hemse Bopparve 610, 623 50 Hemse, tel. 0498-48 48 93, e-post: ulf.jacobsen@telia.com

© Föreningen Biblis och respektive upphovsman 2008 Formgivning och produktion: Ulf Jacobsen och Peter Ragnarsson Satt med Sabon Next och Frutiger Reproduktion: Jens Gustafsson, Fotoenheten, Digitala Biblioteket, Kungl. biblioteket om inget annat anges; David J. Shaw s. 44–53, Lars-Owe Wennman s. 114, Keke Keukelaar s. 124 Tryck: Preses Nams, Riga 2008 issn 1403-3313

144

Biblis 44

Biblis 44 kvartalstidskrift för bokvänner Vintern 2008 /09 sek 80