Biblis 45

Biblis 45

kvartalstidskrift för bokvänner Våren 2009 sek 80

Biblis

nummer 45 våren 2009 redak törer ingrid svensson och ulf jacobsen

3 Einar Nerman. Paris – Stockholm – London – Los Angeles – New York Andreas Berg

15 The Paul Lipschutz Poster Collection. En man och hans gärning Olof Halldin

32 Bokhistoria som forskningsfält. Var står vi och vart går vi?

Magdalena Gram

39 Den starkare Anna Höök

40 ”Ingenting är lättare än att resa i Sverige, när man har en god vagn.”

Augusta Dardels resedagböcker Ingrid Svensson

42 Bortom det bokliga. Medierna, författarna och berömmelsens litteraturhistoria Andreas Nyblom

50 Om bokmärken Elisabeth Ralf

53 Nyheter & Noterat

64 Föreningen Biblis

Walter Schnackenberg, The Paul Lipschutz Poster Collection; bokmärke Volvo P 1800

under n채stan hela 1940-talet bodde och arbetade einar nerman i new york. h채r en helsida fr책n en helgbilaga i en av stadens tidningar.

andreas berg

Einar Nerman Paris – Stockholm – London – Los Angeles – New York

E

inar Nerman, Solstickans skapare, gick bort 1983. Han bodde på Lidingö utanför Stockholm från 1930 då han förvärvade Hersbyholms gård inför flytten från London. Den herrgårdsliknande anläggningen var i familjens ägo fram till sommaren 2008 då dottern Anita von Schinkel lämnade den västra flygeln.

I samband med att familjen avträdde Hersbyholms gård mottog Kungl. biblioteket genom en donation Einar Nermans personliga arkiv, och i anslutning till det en samling blyertsteckningar, förstudier till karikatyrer av engelska scenartister, från 1920-talet.

Ett enastående material har genom donationen blivit tillgängligt för allmänhet och forskare. Arkivet och skisserna utgör, tillsammans med de böcker som redan finns i Kungl. biblioteket, en nära nog komplett Nermansamling.

Einar Nerman är sannolikt Sveriges genom tiderna mest framgångsrika illustratör. Han var en celebritet i Sverige under en mansålder, som karikatyrtecknare och målare, som dansare och librettist, som inredare och scenograf, som restauratör och nattklubbsägare, som författare och utlandssvensk. Karriären påminner om etableringen av ett modehus: Paris – Stockholm – London – Los Angeles – New York.

Med tiden blev han mest känd som kändis. Einar Nerman spelade en excentrisk figur i damtidningarna, stjärnornas förtrogne, en välskräddad konstens riddersman ständigt beredd att posera med pensel och palett. ”Sveriges ballaste 90-åring”, kallades han 1978 av Stefan Andhé i Damernas Värld.

Han hade antagligen inte så mycket emot den rollen – det var han som hade skapat den. Få konstnärer, om alls någon, i hans generation var så drivna marknadsförare och medvetna om samspelet med media.

3

Einar Nerman tillhörde en brödraskara från Norrköping som skulle sätta avtryck i Sverige. Storebror Ture (född 1886) blev poet och politiker, en av grundarna av och riksdagsman för Sveriges första kommunistiska parti. Tvillingarna Birger och Einar var två år yngre. Birger blev historiker och professor i arkeologi, under åren 1967–1970 var han ordförande i World Anti-Communist League. Ytligt sett var de olika men bröderna stod varandra nära. Einar var opolitisk men det är ett misstag att betrakta honom som hållningslös. Han tog ställning för lättsinnet och nöjet.

Sjutton år gammal kom han till Stockholm för att gå på Konstnärsförbundets skola. Richard Bergh var huvudlärare när han började.

Första dagen på skolan välkomnades han av Isaac Grünewald, som var yngst i klassen men inte gjorde minst väsen av sig. De tillhörde den sista årskullen. När skolan stängde 1908 begav sig klasskamraterna till Paris.

Einar reste i sällskap med Arthur Percy, sedermera konstnärlig ledare för Gefle Porslinsfabrik, med lärarnas gamla skola som mål. De antogs till Academie Colarossi utan omsvep.

Snart dömdes Colarossi ut som gammalmodig av de dominerande i kretsen och när en ny skola med annan inriktning öppnade sökte de sig dit. Faktum är att Einar Nerman tillhörde Henri Matisses första elevgrupp. Det var en historia för bra för att undanhålla allmänheten och den ingick i hans image, men han hade inte stort utbyte av sin mest berömde lärare.

bröderna nerman i norrköping innan det begav sig.

4

I likhet med flertalet skandi­ naver, vilka utgjorde en majoritet av Matisses elever, talade Einar knappt franska. I memoarerna minns han ett ”pas mal” i förbi­ farten från sin mest kände lärare, men det kan mycket väl vara en för­bättrad historia.

Det var inte bildkonsten, skolorna eller lärarna som gjorde störst intryck i Paris utan scenkonsten, skåde­spelarna och teatrarna. Han insöp ”la belle époque” – staden och sällskapslivet. Det var en teatral tid. Även utanför scenerna lekte man med olika roller och maskerader var vanliga i konstnärskretsar. Redan i Paris upp- einar nermans debut i the tatler 1923 var ett potdansare – i mitten isadora duncan trädde Einar Nerman som Pierrot, purri av berömda (en teckning från 1913). bredvid Isaac Grünewald med fiol och turban som orien­talisk prins.

De unga konsteleverna var stamgäster på teatrarnas bakre rader och Einar utmärkte sig som särskilt hängiven. 1906 såg han den amerikanska danserskan Isadora Duncan åtta kvällar i rad vid hennes gästspel i Stockholm. I Paris kunde han se alla stjärnorna från slutet av 1800-talet.

Han stannade i staden längre än vännerna. När han kom tillbaka till Stockholm 1910 hade de redan etablerat sig som ”1909 års män” – ”De Unga”. Einar deltog i de följande två utställningarna, 1910 och 1911.

De Unga innebar ett genombrott för den expressionistiska konsten i Sverige liksom för några av utställarna. Prins Eugen köpte verk av Lean­ der Engström, Arthur Percy och Isaac Grünewald, men inte av Einar Nerman. Hela livet drömde han om att bli respekterad som konstnär men det låg inte för honom.

Bättre lycka hade han som karikatyrtecknare och illustratör. Hans första publicerade arbeten skickades till Paris – vinjetterna i Tures första diktsamling och en karikatyr av Ellen Key i Strix. På kort tid etablerade han sig efter återkomsten som Stockholms främste karikatyrtecknare.

5

Skämttidningarna i Stockholm hade sina direkta förebilder i tidningar som kom ut i München. Einar började i den etablerade stilen, en jordbunden jugend, men redan efter några år hade han utvecklat en helt egen stil, elegant och flyktig, och därtill etablerat sin signatur: NERMAN. Motivkretsen vidgades från lokala konstnärer, skribenter och skådespelare till att omfatta även internationella stjärnor. I början av 1900-talet var Stockholm en av Europas teatertätaste städer med åtskilliga gästspel. sonen tom, känd som förebild för solstickan, 1911 kom hans första bilderbok, Kråk­ på en promotionbild för einar nermans svarvade dockor. drömmen, en nonsensinfluerad historia om hur djuren tar över makten i Stockholm. Författare var sannolikt brodern Ture. Vid denna tid inleddes det långvariga samarbetet med Selma Lagerlöf och En herrgårdssägen med illustrationer av Einar Nerman kom ut 1913.

Intresset för konsten tävlade ständigt med intresset för scenen. Samtidigt som karriären som karikatyrtecknare och illustratör tog fart gick han på Carl Wilhelmssons nyöppnade målarskola. Under sin mest produktiva period i livet gick han dessutom på teaterskola och därefter dansskola.

Einars danslärare, Anna Behle, hade liksom han blivit frälst vid Isadora Duncans gästspel i Stockholm 1906 och öppnat en skola i hennes anda.

Först undervisade hon enbart barn men efter några år bildade hon en klass för vuxna. Där gick Einar Nerman.

Så blev han en av Sveriges första manliga fridansare. Ambitionen var att komma upp på scenen. Tillsammans med sin danslärare gjorde han en pantomimbalett av sin andra bilderbok, Per Svinaherde (1912). Med musik av Kurt Atterberg såldes föreställningen till Kungliga Operan 1915 men den sattes aldrig upp.

Einar Nerman och Kurt Atterberg komponerade ytterligare en föreställning tillsammans, De fåvitska jung frurna, men Operan avslog den med hänvisning till antalet aktörer. Föreställningen blev senare en av Svenska Balettens största framgångar. Han fick aldrig chans att stå på scen med en stor ensamble men under flera år uppträdde Einar Nerman 6

i par med de främsta kvinnliga dansarna i sin generation. Det finns en söt journalfilm från 1915 bevarad där han dansar med Karin Eckstein.

Dansen fick avgörande betydelse – långt större än han själv förstod. Med stigande ålder betraktade han dansen som en ungdomsförvillelse, men det var erfarenheten av dansen som gjorde honom unik som tecknare. Ju längre ifrån dansen han kom desto mer okänslig blev hans pennföring.

Efter ett framträdande på en konstnärsfest på Berns 1915 lyftes en ung kvinna upp på scenen. Så beskriver han själv sitt första möte med Kajsa, dotter till skulptören Christian Eriksson, hans blivande hustru. De gifte sig 1916 och 1917 föddes sonen Tom. Einar Nermans svärmor, Jeanne Tramcourt, blev efter skilsmässan från Kajsas pappa 1911 sambo med Prins Wilhelm. På så vis blev Einar Nerman associerad med kungahuset.

Det fick också gynnsam betydelse för hans karriär.

en anmälan av einar nermans utställning på the alphine club i tidningen the sketch 1925.

Det var Ture som presenterade honom för Ernst Rolf. Året var 1916.

Ernst hette fortfarande Johansson i efternamn, var bondkomiker och hade kommit till Stockholm för att uppträda som ”Den humoristiska dalmasen”.

Det var nödår och dystra tider med hungerkravaller på gatorna i Stockholm när Fenixpalatset öppnade hösten 1917. Herr Johansson hade antagit en ny skepnad och blivit Ernst Rolf – i ”frack och lack och chapeau-claque” – alltid med en vit krysantem i knapphålet.

Einar Nerman skapade vad man med dagens språkbruk skulle kalla Ernst Rolfs grafiska identitet. Det var han som tecknade Ernst Rolfs mask – den som Karl-Gerhard senare övertog. Han stod för Fenixpalatsets emblem och han skapade den spektakulära inredningen, i grönt, guld och 7

svart. Dessutom tecknade han ett sjuttiotal nothäften till Ernst Rolfs musikförlag och etiketten till skivbolaget.

Efter kriget skickades den unge engelske revyartisten Ivor Novello till Stockholm i en kampanj för att motverka tyskt kulturinflytande. Han besökte Fenixpalatset och blev förtjust i dekorationerna. Det var han som småningom lockade Einar till London.

Stockholm hade blivit för litet. Om det inte hade varit för kriget så hade han givit sig av tidigare. Liksom många andra i Stockholms nöjesliv drömde Einar Nerman om USA och han reste till New York första gången 1919. Det blev bara ett kort besök innan han återvände till Europa för att avsluta sin danskarriär. Ronny Johansson, en tidigare danspartner, skulle turnera i England och hon ville ha Einar med sig. De gjorde tre föreställningar på Coliseum i London men inför landsortsturnén bröt Einar kontraktet.

Han återvände några år senare för det var ivor novello som lockade einar nerman att etablera sig som tecknare och skrev till london och som introducerade honom kontrakt med The Tatler. Tatler är en i de rätta kretsarna. societetstidning, en tidning om över­ klassen, idag med två editioner i England och andra exempelvis i HongKong, Thailand och Ryssland.

På 1920-talet var The Tatler en veckotidning. Einar Nerman arbetade för teaterredaktionen och gjorde karikatyrer från den aktuella reper­ toaren. Det var här han fulländade sin mest karaktäristiska stil. Här fick han tillfälle att briljera.

I en utställningskatalog från Dansmuseet (1996) har Rolf Söderberg skrivit en av få läsvärda texter om Einar Nerman som konstnär. Om The Tatler på 1920-talet skriver han: ”Tidningen ter sig som ett monument över den engelska kulturkonservatismen. Man får en känsla av att ingen i redaktionen tagit båten över Engelska kanalen sedan sekelskiftet. […]

8

Nerman delar utrymme med en annan karikatyrist, Fred May, medioker och antik. I denna anda av traditionell illusionism söker sig Nerman ensam mot effektfull yta och stilisering. Det märks att han är en import från kontinenten.”

Under praktiskt taget hela 1920-talet återfanns Einar Nermans karikatyrer i varje nummer av The Tatler. Även om åtagandet var krävande, under en period hade han en assistent som hjälpte honom att lägga tusch på sina teckningar, så hann han med mycket mer. (Det är sannolikt från denna period blyertsteckningarna i Nermansamlingen härrör.)

I efterhand beskrev han tiden som den lyckligaste i livet. Döttrarna Anita och Rosita föddes i London. Under en period drev Einar Nerman tillsammans med en svåger restaurang Bellman på Gerard Street, mitt i nuvarande Chinatown.

1925 ställde han ut på The Alphine Club Gallery, bland annat sexhundra karikatyrer men också måleri och tredimensionella objekt. Året därpå omförhandlade han kontraktet med The Tatler och fick både semester och tillåtelse att arbeta för andra uppdragsgivare.

Det var aldrig hans avsikt att lämna Sverige permanent. Under hela tiden i England behöll Einar Nerman en bostad i Stockholm och han höll sina svenska uppdragsgivare varma. I slutet av 1920-talet började han förbereda hemkomsten. Memoarerna publicerades först i Bonniers Veckotidning och kom i bokform 1929.

Nu köpte han Hersbyholms gård. Bostaden hade betydelse. Redan 1917 förvärvade han Villa Diorama på Djurgårdsslätten och större delen av tiden i London bodde familjen i biskopssätet Heatham House, idag en del av Twickenham museum. Einar Nerman älskade att visa upp sitt hem och sin familj och han älskade bjudningar och att hålla fest. De kom till Stockholm med en fläkt av stora världen. Einar och Kajsa bjöd kända Stockholmare på afternoon tea. Återkomsten blev inte riktigt vad Einar Nerman hade hoppats på.

Han flyttade i upptakten till den stora depressionen. 1932 inträffade Kreugerkraschen och samma år dog Ernst Rolf och med honom ”det glada 20-talet” som Einar Nerman så självklart förknippades med.

Satsningen inför hemkomsten har satt spår i bibliografin. En sökning i LIBRIS för året 1929 ger sju träffar. Följande år, när flyttlasset gick, pub­ licerades en bok med porträtt: Barnungar – bilderbok för vuxna. Nyutgåvan av Selma Lagerlöfs Jerusalem var en storsatsning från Einar Nerman och Bonniers förlag som togs väl emot av publiken men inte av kritiken.

9

1931 gjorde han scenografi till en uppsättning av Peter Pan på Oscarsteatern. Han publicerade en rad bilderböcker i början av 1930-talet och under hela decenniet fungerade han som ensam illustratör för sago­ serien Guldslottet, men för 1936 ger LIBRIS inget utslag. Detta år gjorde Einar Nerman sin mest kända bild – Solstickan.

Solstickan var inte vare sig det första eller det sista välgörenhetsuppdrag som Einar Nerman åtog sig och han lade inte ner särskilt mycket arbete på uppgiften, men han var professionell och slarvade inte. Han bearbetade en bild av Tummelisa från HC Andersens saga från början av 1920-talet som han gjort med sonen Tom som modell.

Att tystnaden tilltog under 1930-talet skulle kunna bero på att Einar Nerman samlade sig för en retrospektiv utställning på Konstakademien 1938, men den räcker inte som förklaring. Efter modernismens genombrott vid Stockholmsutställningen 1930 blev hans stil allt mer omodern.

Hans flyktiga elegans uppfattades som otidsenlig.

Det var inte för att Sverige löpte risk att dras in i kriget som han lämnade Europa 1940, även om han lät sig intervjuas som landsflyktig konstnär (”refugee artist”) när han kom fram till USA. Han insåg att han löpte risk att bli fullkomligt marginaliserad i Sverige.

I London hade Einar Nerman fått finna sig i att presenteras som fransman. När han ifrågasatte detta svarade hans redaktör att det är väl bättre än att vara svensk. I USA var det ingen skam. Sverige var inne. Dalahästen hade framgångsrikt lanserats som nationell symbol och smörgårdsbordet som nationellt kök vid Världsutställningen i New York 1939. Greta Garbo och Ingrid Bergman, båda vänner i familjen Nerman, bidrog till glansen.

Hollywood var målet och familjen bosatte sig i Los Angeles där Einar Nerman uppvaktade de stora filmbolagen. Gensvaret var omedelbart och han porträtterade många av tidens stora stjärnor. Einar Nerman gillade Amerika och amerikanerna gillade honom.

Efter ett år i drömfabriken flyttade familjen till New York. Einar Nerman fick tillträde till en av tidigare stallbyggnaderna på Mac Dougal Alley, en osannolik miljö, i Greenwich Village. Hit kom en strid ström kända svenskar för att äta middag och alla fick hjälpa till med disken.

Familjen återvände till Sverige 1949. Återigen kom Einar Nerman från rätt håll. Allt som kom från USA efter kriget var bra. Det sociala kon-

10

taktnätet var hans trumfkort. Tillsammans med Kajsa gav han ut en kokbok 1953: Celebriteter och läckerheter, med recept som uppgavs härröra från måltider med kändisar.

Den påkostade kokboken väckte långlivad uppmärksamhet i vecko­ pressen. På något sätt känns konceptet märkvärdigt aktuellt men tidens matskribenter blev provocerade. Om recepten hade gått att laga så hade måltiderna blivit hutlöst dyra, menade Pernilla Tunberger i Dagens Ny­ heter. Man kan inte låta bli att undra vad hon hade sagt om dagens kokboksflod.

Einar Nerman karikerade svenska scenkändisar, men utan verklig glöd. Han gjorde någon enstaka offentlig utsmyckning och han målade behagliga porträtt av kvinnor och barn på beställning, bland andra vår nuvarande kung och hans systrar. Det gav naturligtvis fler beställningar.

1957 inbjöds han att ställa ut på Liljevalchs konsthall i Stockholm tillsammans med studiekamraten Einar Jolin. Där var han oförsiktig nog, som Rolf Söderberg uttrycker det, att ta med en rad av sina beställningsverk. ”Detta var att öppna dörren för vargarna.”

Einar Nerman var modern men aldrig modernist. Det som är modernt en tid är också dömt att bli omodernt. Einar och Einar blev båda utskällda. De förnekade modernismens ideal och det fick de betala för.

Einar Nerman hade dessutom den dåliga smaken att ha ägnat större delen av sitt liv åt något så flyktigt och förgängligt som nöjeslivet, i somligas ögon rentav något fördärvligt. Utställningen följdes av flera andra, men ingen lika stor.

einar nerman var nära vän med gösta ekman d.ä. och använde honom som förlaga för sin gestaltning av gösta berlings saga.

11

Om detta och mycket annat handlar Einar Nermans arkiv. Innehållet kan delas in i fyra kategorier: brev, fotografier, tidningsklipp och reproduktioner av egna bilder – illustrationer från tidningar och sådant som vanligtvis inte katalogiseras på bibliotek.

Den kreativa processen är osynlig. Det egentliga arkivet innehåller inga skisser eller andra dokument som beskriver utvecklingen av skapandet. Det var resultatet som räknades och inte arbetet i sig. I arkivet konsolideras den officiella bilden av Einar Nerman.

Jag tänker mig att han trädde in i arkivet och omgav sig med det. Det utgjorde ett privat rum. Arkivet var hans minne. Det är skapat för privat och personligt bruk, inte för eftervärlden och forskningen.

I anslutning till arkivet har Einar Nerman haft sitt bibliotek men det är till stora delar skingrat. Han var ingen intellektuell man och biblioteket var inte särskilt omfångsrikt, betoningen låg på hans egna böcker.

Han sparade inte kopior av egna brev men väl dem han tog emot, särskilt om brevskrivarna var kända. Här finns brev av Kurt Atterberg, Gösta Ekman, Ernst Rolf och Ingrid Bergman. Breven från Selma Lager­ löf har tidigare donerats till Mårbacka.

Sedan huvudpersonens bortgång har arkivet av förklarliga orsaker flyttats flera gånger och kommit i en annan ordning än när det var i bruk. I skrivande stund är det inte komplett. Bland annat saknas breven från Greta Garbo. Det borde också finnas en klippbok som rör relationen till den äldre brodern, poeten och politikern Ture Nerman.

Klippböckerna utgör arkivets kärna. De omfattar antagligen allt som publicerades om Einar Nerman under hans livstid. Han måste ha prenumererat på någon form av mediabevakning redan från början av sin karriär, runt 1910.

Organisationen är originell. Klippen är tematiskt ordnade och kronologiskt införda i olika klippböcker. Redaktionellt material, recensioner och intervjuer, blandas med annonser och produktpresentationer. I en bok behandlas exempelvis julkortsproduktionen och i en annan danskarriären, i en tredje relationen till tvillingbrodern Birger medan en fjärde innehåller Einar Nermans egna rapporter i svenska dagstidningar från Londons ”roaring twenties”.

Flera klippböcker rör familjen. Mycket har skrivits om relationen mellan Einar och hans bröder men över tiden gjordes också otaliga hemmahos-reportage hos Einar och Kajsa med barnen: Tom, Anita och Rosita.

Fotografierna är i stort sett men inte lika konsekvent monterade en12

ligt samma system som tidningsklippen, i album. Kronologin inleds med ateljéporträtt av Einar och hans båda bröder i kolt, men här ingår också amatörfotografier från hemmet i Norrköping av mamma Ida och pappa Janne. Det framgår att Einar Nerman var en entusiastisk fotograf innan han gick över till att teckna och måla. Hans fotografier håller inte samma klass som Jacques Henri Lartigue men speglar något av samma oförställda blick.

Einar Nerman gillade att bli fotograferad, klädde gärna ut sig och poserade. Ett album innehåller enbart bilder av honom själv, från unga år som beväring till åldrad gentleman i tweed. Bilderna av hans vänner utgör en annan kategori. Det rör sig om idolbilder av scenpersonligheter som i allmänhet är signerade. Två av vännerna ägnas egna album: Gösta Ekman och Greta Garbo.

När Einar Nerman lärde känna Greta Garbo var hon redan en stjärna och fotografierna är reklambilder från olika filmer. Ingen av dem är signerad. Trots att Einar Nerman hörde till hennes nära vänner var hon orolig att han eller någon i hans närhet skulle spekulera i hennes namnteckning. (Inte utan orsak. Tom sålde fimparna från askkoppen i skolan dagen efter ett besök.)

Med Gösta Ekman var det annorlunda. De lärde känna varandra medan Gösta Ekman var en hunsad statist och blev omedelbart vänner.

Detta album innehåller också idolbilder, men övervägande amatörfotografier av tidigare och senare datum.

Det är naturligtvis orimligt att jämföra värdet av de olika delarna av Nermansamlingen men för egen del gläds jag ändå mest över samlingen av tryck. Teoretiskt skulle det vara möjligt att återskapa klippböckerna, men knappast samlingen av efemära tryck. Sammanställningen är oskattbar genom överblicken den ger. I arkivet ingår allt från annonser till karamellförpackningar och visitkort. Här finns Einars notomslag för Ernst Rolfs musikförlag prydligt inbundna i en volym och samtliga annonser för cigarrettmärket Abdullah i en annan. Sidorna ut The Tatler upptar flera volymer.

När man ser till vad Einar Nerman gjorde genom livet är det obegripligt att han är så litet känd idag. Kanske har det legat honom i fatet att han så gärna själv berättade sin historia. Nu är i alla händelser tiden mogen och bordet dukat för mer omfattande studier. Det är bara att bege sig till Kungl. biblioteket!

13

kaj och per beckman 1946

olof halldin

The Paul Lipschutz Poster Collection En man och hans gärning

D

en internationellt erkände samlaren och affischkännaren Paul Lipschutz avled sommaren 2008. Mot slutet av sitt liv donerade han sin samling till Kungl. biblioteket. Det är en betydande och värdefull gåva, som kompletterar nationalbibliotekets egen affischsamling bestående av nära 600 000 affischer.

Kungl. biblioteket tar därmed ansvar för att denna imponerande samling förvaras, bevaras och görs tillgänglig för framtida forskning.

Paul Lipschutz var en flitig besökare på KB och en stor kännare av grafisk formgivning i stort som smått. Han var också en eldsjäl som gett sig sjutton på att ge den efemära bilden den upprättelse den förtjänar. Dessutom ville han placera sin samling på världskartan. Samlingen har också blivit internationellt känd som ”The Paul Lipschutz Poster Collection”. Den är en mans verk och är ihopsamlad under sextio års tid. Samlingen sträcker sig från 1870 till nutid och urvalet är gjort utifrån estetiska, retoriska och funktionella kriterier. Det är samlarens egen subjektiva syn på kvalitet som styrt vilka affischer som valts ut. Av det skälet kan samlingen inte sägas utgöra något representativt urval ur affisch­historien, men istället representerar den gräddan av internationell affischkonst.

Inte mycket finns skrivet om Paul Lipschutz och hans gärning. Själv lärde jag känna honom i början av 1990-talet genom mitt arbete med KB:s affischsamling. Han var till hundra procent hängiven affischen som företeelse och det var lätt att ryckas med av hans entusiasm. I stort sett hade vi likartade idéer om affischer och grafisk formgivning. Här följer ett försök att nedteckna några av de många tankar och funderingar som genom åren blev återkommande diskussionsämnen.

15

Affischen är tidens spegel brukar man ibland säga eftersom den är särskilt känslig för trender. Den kommunicerar med allt vad det innebär av formuleringskonst och bildmässig gestaltning och är gjord i ett sammanhang och med ett formspråk som är starkt knutet till sin samtid. I efterhand kan det vara svårt att tolka innebörden i en gammal affisch.

Och det kan vara svårt att se det roliga i en humoristisk reklamslogan när man saknar tidens koder, men det icke avsedda kan också uppstå – att något som inte alls var avsett som särskilt roligt i en tid, blir komiskt i en annan. Språket och känslan för ironi och det absurda förändras så långsamt att vi knappast märker det, men desto tydligare blir det när vi ser tillbaka i backspegeln. Sedda i denna backspegel hjälper oss affischerna att återskapa dåtidens ”nutid”. Historien levandegörs och känslor och miljöer blir möjliga att uppleva igen. Till detta används affischer ofta av forskare och andra.

Vad gällde forskning påpekade dock Paul ofta att ”konstvetare vet ingenting om affischer”. Och det sa han i en bitter ton därför att han upplevde alla egna försök att entusiasmera en publik för materialet som isolerade, och i bästa fall uppmärksammade händelser för stunden. Han menade att forskarna, framförallt i konstdisciplinerna, inte triggats att sätta tänderna i den svenska affischhistorien och därmed medverka till en mer nyanserad syn på den svenska affischen som ett estetiskt objekt och ett självklart källmaterial för många olika forskningsdiscipliner.

Affischens primära syfte är att upplysa oss om en aktuell företeelse.

Anledningen kan vara att sprida en politisk åsikt, ett påbud eller att göra reklam för en produkt av något slag. Så har det varit sedan affischens begynnelse för flera hundra år sedan. Ända in på 1900-talet var det ofta ett skickligt utfört hantverk där vi än idag blir hänförda över hur affischmakarna med säker blick kunde formge en affisch. Särskilt i och med den moderna affischens inträde på 1870-talet förundras man över hur mycket tid man lade ned på detaljer. Men trots allt – från de senaste hundra årens massproduktion är de affischer som fortfarande håller i kvalitet, och som formgivningsmässigt åldrats med behag, att betrakta som undantag. Men det är dessa som blivit åtråvärda och allt dyrbarare samlarobjekt och som bland andra Paul Lipschutz tagit hand om för eftervärlden.

Centralt för hela Paul Lipschutz gärning var hans intresse för formgivning. Särskilt viktig ansåg han den vara för kommunikationsprocessen i affischmediet. Paul menade att oavsett syftet finns alltid en avsikt varför 16

harry bernmark 1947

j.s. 1932

monica fĂśrster /david design u.ĂĽ.

hubert hilscher 1966

17

paul colin 1965

pablo picasso 1961

torsten schonberg 1919

18

wilhelm k책ge 1915

en form tar sig det ena eller det andra uttrycket. Och det spännande är att samma form kan utnyttjas för olika syften, till exempel för att sälja in ett politiskt budskap eller en kommersiell produkt. Insikten om detta är ingen nyhet för någon, men utgjorde själva grunden för den passion han hade för det formgivna objektet. Och han hade i mitt tycke en mycket god förmåga att urskilja kvaliteterna i den stora mängden av massproducerade bilder.

I samlingen finns de betydande affischmästarna men intressant att notera är att det inte är vilka som gjort affischerna som varit avgörande för om en affisch skulle förvärvas eller inte, utan alltid de estetiska och funktionella kriterierna. Och självklart finns de stora namnen representerade. Tillsammans med reklamtecknarna återfinns de etablerade konstnärerna. Här samsas Paul Colin, A. M. Cassandre och Raymond Savignac med Joan Miró, René Magritte, Henri Matisse och Pablo Picasso. Och de svenska reklamtecknarna Eric Rohman, Anders Beckman och Olle Eksell återfinns vid sidan av Isaac Grünewald, Wilhelm Kåge och Einar Forseth. Samlingen rymmer västvärldens bästa form­ givare i modern tid. Men här finns även de otaliga anonyma, osignerade affischerna – en företeelse som i sig säger något om reklamtecknarens status som upphovsman och konstnär.

Uppvuxen som Lipschutz var i dåtidens Sovjetunionen exponerades han för bruket av retoriskt genomtänkta, formgivna och manipu­ lerande budskap av olika slag. Korta slogans gestaltades i ett bild­ mässigt formspråk där betraktaren påverkades att uppfatta budskapen så som ledarskapet ville. Propaganda av det slaget gestaltades vid den här tiden på ungefär samma sätt oavsett vilken partipolitisk färg diktaturen hade. Enkelheten är ofta påfallande i dessa affischer, men de är också suggestiva och effektfulla. Man slås av hur grafiskt vackra bilderna är och budskapen får så att säga lättare fäste när de framställs på detta vis. Sovjetisk affischkonst, särskilt perioden Avantgarde med de svenskättade bröderna Georgij och Valerij Stenberg har betytt mycket för hur detta kunde se ut. Det spelade ingen större roll om det var reklam för en film eller ett politiskt budskap. Formgivningen använde i stort sett samma stilgrepp. Vid en affischutställning på KB 2005 menade författaren Jan Myrdal att man kan ”sälja in ett krig som man säljer margarin”. Skillnaden är inte stor eller ingen alls för i bägge fallen kläds budskapet i samma lockande klädedräkt. Det handlade helt enkelt om att via estetiska medel fånga en betraktare, att med­ vetandegöra denne om ett budskap och att inplantera ett behov. Som i 19

fallet med reklamaffischen – att locka till konsumtion, till exempel att vilja köpa ett par jeans.

En övertygande affisch får oss att tro att det finns en högre grad av sanningshalt i budskapet, men även att avsikterna är goda. Men hur exakt går detta till? Hur fungerar en bra affisch?

Naturligtvis är det bland annat kunskaper om hur vi uppfattar bilder som ligger till grund här, men även det faktum att det tycks finnas något allmängiltigt fungerande estetiskt formspråk som appellerar till betraktaren och som hjälper till att sälja in budskapet.

Men detta allmängiltiga är diffust och kan svårligen beläggas eller verifieras. Och ändå – gång på gång slås man av detta. – Bra och estet­iskt tilltalande och ganska enkelt utformade affischer där man helt fastnar för affischens formgivning. Som ett experiment kan man testa om formgivningen är bra genom att tänka sig en sådan affisch fast med ett ont budskap, för det visar sig ju att budskapen inte alltid har goda syften. Är affischen ändå svår att tycka illa om torde formgivningen ensam bära affischens goda kvaliteter. Och skall man hårddra det så spelar det mindre roll vilket budskapet är, för vi förnimmer bilden och det estetiska uttrycket före förståelsen av affischen som helhet, där även det text­burna innehållet ingår. Och är då formgivningen genomförd i denna diffusa, allmängiltiga men attraktiva stil, kan vi ledas att tro att denna är något gott i sig, och kanske med andra ord att formgivningen påverkar hur vi uppfattar budskapet. Som Jan Myrdal uttryckt det, ”god konst är inte alltid god”.

Paul fick uppleva hur detta kunde gestaltas i den sovjetiska propagandan och blev medveten om affischens manipulerande kraft. Han kom att intressera sig för vad som gjorde en bra affisch bra, men först senare skulle han samla affischer som exempel på hur detta genomförts. Även i Pauls mening var ”vad som gjorde en affisch bra” ingen insikt som man kunde belägga och därför skriva eller berätta om. Han menade att det enda sättet var att låta affischerna själva berätta, för det var ju det som de var gjorda för. Och det kom han senare att låta dem göra i otaliga tematiska utställningar runt om i världen.

Vissa saker kan vi dock vara överens om utan att gå in på bildpsykologiska fenomen. En bra affisch är bra därför att den lyckas förmedla ett budskap. Och om den är särskilt bra utformad går den ett steg till och inplanterar i oss ett behov att vilja veta mer, dvs. den lockar oss att agera. Som tidigare nämnts kan det vara svårt att i efterhand avgöra om en affisch är bra, dvs. att rätt värdera det affischen en gång ville uttrycka 20

anonym u.책.

anonym u.책.

theo matjeko 1940

jean-paul goude u.책.

21

utan den samtidskänsla som behövs för att riktigt förstå alla nyanser.

För detta måste man vara ordentligt påläst, och det var Paul. Förutom de ”estetiska” och ”retoriska” kriterier han haft vid urvalet till sin samling hade han självklart även förmågan att sätta sig in i sammanhangen där affischerna exponerades, för först med den insikten blir vidden av deras verkan begriplig.

Affischer är gatans konst men också ett medium för gatans offentliga retorik. De senaste århundradena har säljande slogans blandats med slagord och kungörelser om dödsdomar och avrättningar. Stora och små affischer trummar fram budskapen i en kombination av iögon­ fallande effektfulla bilder och välformulerade, övertygande textbud­ skap. I en modern affisch är ord och bild förenade och förstärker lekfullt varandra. Tillsammans skapar de det grafiska uttryck som har blivit affischens signum. Väl genomfört, tydligt och konstnärligt utformat upplevs affischens budskap som tilltalande och förföriskt.

Det var i Paris, vid slutet av 1800-talet, som den moderna bilddominerade affischen först såg dagens ljus. Bilden användes medvetet i affischen som ett sätt att fånga människors uppmärksamhet.

Den användes också för att minska det ofta ordrika textinslaget som dominerade affischerna kring slutet av 1800-talet och som var ett långsammare och ineffektivare sätt att kommunicera. Texter tar tid att läsa. Bilder är mer omedelbara och är de bra, räcker det med en övertygande och övertalande rubrik eller slogan. Industrialismens genombrott innebar ett i många hänseenden högre tempo som den nya formgivningen möter med en mer genomarbetad bildkommunikation. Det är en tvåstegsraket. I en stadsmiljö med uppsatta affischer är en bild det första man ser. Den ger en första förståelse. Texten bekräftar och aha-upplevelsen registreras på en halv sekund. Fungerar allt blir man ”förförd”. Det är det offentliga rummets estetik och vi går därifrån i en stämning av att ha blivit upplysta.

Det blev också i Paris, präglat av det pågående andra världskriget, som den då tjugoårige Paul Lipschutz kom att hänföras av affischens retoriska och konstnärliga kvaliteter. Han har själv berättat att det var en omtumlande upplevelse i en katastrofal tid, då stadsmiljön i Frank­ rikes huvudstad präglades av den tyska ockupationen. Det var ett Paris i nöd där affischerna i form av reklam och propaganda paradoxalt nog för­skönade stadsbilden. Ett exempel är affischen som varnar för spio­ neri. Den är skickligt gjord och verkningsfull. Den är skrämmande samtidigt som den är vacker och påverkade förtjänstfullt miljön där den satt 22

uppklistrad. Kontrasterna var slående och denna ”grafiska chockverkan” gjorde starkt intryck på Paul. Med ens insåg hans affischens fulla verkningsgrad och dess betydelse som historiskt dokument. Det blev början på ett samlande som kom att prägla hans liv i över sextio år. ”Som tankeväckande, fantasieggande bildspel får den gatan att vakna, lysa, sjunga. Den rör, upprör, roar, oroar…”, skriver han i förordet till en av sina utställningskataloger. Grafisk formgivning i stort och smått blev nu ett samlarämne, men affischen med dess kommunikativa egenskap låg honom varmast om hjärtat och han kom att satsa stort. Med säker blick för materialet och genom skickligt utförd byteshandel med museer, institutioner och andra samlare, men även genom att ”rädda” affischer från containrar och papperskorgar, kunde han efter kriget få samlingen att växa i både omfång och värde.

Paul Lipschutz föddes 1920 i Odessa av svensk-judiska föräldrar och kom som ung till dåtidens Leningrad och senare till Paris. Med sin judiska bakgrund fick han som ung uppleva förföljelsen först i Sovjetunionen och senare även i 1930- och 1940-talets Frankrike. Han anger själv ”hatet” som förklaringen till flykten från Sovjetunionen, men kanske har hatet även medverkat till att han senare lämnade Frankrike.

Sedermera hamnade Paul i Sverige där han utbildade sig i sociologi och slaviska språk. Han blev stadsbibliotekarie i Fagersta och reseledare för kulturresor i franskt konsthantverk. Resorna gav honom ytterligare möjligheter att utöka sin samling och det blev nu som samlandet tog verklig fart.

På 1960-talet kom han i kontakt med Moderna museets dåvarande chef Pontus Hultén, som hjälpte honom med lokaler för den i allt snabbare takt växande samlingen. Hultén ställde sig även som garant för samlingens kvalitet – en faktor av betydelse för dess fortsatta marknadsföring i form av utställningar till vilka ett flertal böcker och kataloger publicerats. Paul har med hjälp av sina affischer kunnat skildra krigens propaganda såväl som rese- och underhållningsindustrins bredd samt valda delar av svensk, fransk och finländsk affischkonst. Han blev en passionerad utställare och han drömde om ett svenskt affischmuseum – eller hellre en institution för svensk dekorativ konst av det mer efemära slaget. Reklamtecknaren Anders Beckman argumenterade till exempel på 1950- och 60-talen för denna s.k. ”nyttokonst” eller ”brukskonst” där reklamtecknaren inte behövde skämmas för sig. Den efemära dekorativa designen eller ”slitochslängkonsten” har visserligen allt oftare funnit sin plats i museernas finrum men inte samlats under ett tak.

23

renĂŠ mederos 1970

jean gabriel domergue 1920

24

victor lenepveu 1899

anonym 1940

k. ivanov u.책.

anonym 1940

leroy neiman 1974

anonym 1961

25

Men det stannade vid en dröm och istället insåg han att den efemära bilden i Sverige snarare samlats någon annanstans, och för Paul närmast på KB. Och 1997, när jag i och med inrättandet av en särskild expertfunktion för affischer, fick uppdraget att särskilt arbeta med detta material, blev våra kontakter intensivare. Den nya expertfunktionen innebar bl.a. att ett material som man annars inte i första hand förknippar med ett bibliotek, men som ändå liksom allt annat tryck samlas av nationalbiblioteket, nu fick mer resurser. Detta skedde genom marknads­föring via olika informationskampanjer som utställningar, publikationer och digitalisering. I takt med detta ökade låntagarnas efterfrågan på affischer till olika ändamål. Särskilt digitaliseringen var viktig för hur KB öppnade upp för kännedom om materialet och ett sätt att vid sidan av biblio­tekets gängse katalogisering tillkännage samlingens existens och därmed på ett bättre sätt möjliggöra den för forskning m.m.

Paul såg detta. Han hade av egen kraft spritt information om affischer på liknande sätt främst genom utställningar. I de flesta fall med det uttalade syftet att låta trycka en bildrik katalog, för efter utställningen är det katalogen som finns kvar till eftervärlden. Detta var hans sätt att marknadsföra och sprida ett material som han ansåg ha fått oförtjänt dåligt med uppmärksamhet – särskilt i Sverige.

Paul önskade en dialog och vi utbytte information. Han ville få hjälp med att sprida sina idéer om affischens roll i det offentliga rummet och han vände sig till KB eftersom, som han menade, andra institutioner med mer utpräglat konstnärligt uppdrag ställt sig kallsinniga till ett samarbete. Vad menade han då att KB kunde bidra med? Och på vilket sätt skulle ett samarbete gynna båda parter? Jo, KB hade vad gäller svenska affischer en större och mer komplett samling och vi hade kunskap. Men vi saknade en representativ utländsk affischsamling och denna hade Paul. Tanken var att ett likartat material borde ha gemensamma intressen. Förutom egna utställningsytor hade KB fördelen av att vara en institution med tyngd som lättare kunde öppna dörrar. Även digitaliseringen, som KB startade redan 1995 med en mindre mängd konstnärliga affischer, gjorde honom nyfiken, och digitalisering kopplad till biblioteksdatabasen LIBRIS var naturligtvis lockande. Men här krävdes stora katalogiseringsinsatser för att göra materialet sökbart.

För till skillnad från Pauls samling var KB:s bara delvis katalogiserad, och sökbarheten var KB:s stora problem. Dessutom hade KB sitt fokus för uppordningen på affischernas ämne och inte på upphovsmännen.

Många frågade efter affischer av en särskild konstnär, men utan att veta 26

vad denne haft för uppdrag var det svårt att leta. Paul däremot hade alla kända upphovsmän som egna sökingångar.

Av det tänkta samarbetet blev inte annat än ett intellektuellt utbyte av erfarenheter, men 1998 tog Paul initiativet till ett samarbete om en utställning av svensk affischkonst. Utställningen skulle vara i KB som även skulle finansiera en katalog. Men till detta var emellertid kostnaderna alltför stora. Dessutom bedömdes det att detta sköra material inte kunde exponeras i de utställningslokaler KB då hade.

Paradoxalt nog genomfördes en affischutställning kallad ”I blickfånget” i alla fall, året därpå. KB hade då fått sponsorer till att göra affisch­kopior till en utställning och till en tryckt illustrerad katalog.

Men det var bara från KB:s samling och ingenting från Pauls, för tanken på kopior gillade han inte. Han ansåg att det konstnärliga värdet hos affischerna var för stort för att låta dem ställas ut i form av kopior.

Vem ser en konstutställning med kopior? Och visst hade han rätt, men med facit i hand kan konstateras att intresset för denna utställning var mycket stort. Tillsammans med Riksutställningar arrangerades året efter en turné landet runt med utställningen som sedan varade i hela fyra år, något som originalaffischer aldrig hade tålt. Den som var ute efter äkthet fick visserligen inget, men istället fick många upp ögonen för detta materials särart vilket kan vara nog så värdefullt.

Paul hade dock inte skrinlagt sina planer på en egen katalog och med hjälp av Sveriges Radios förlag gav han ut boken Svensk affischkonst år 2000.

Med tiden hade han emellertid kommit till insikt om sin bräckliga hälsa och funderade nu på vad som i framtiden skulle hända med hans stora affischsamling. Själv nämnde han 25 000 affischer som behövde ett hem. Han vände sig till KB och erbjöd samlingen för den astronomiska summan av 4 miljoner dollar samt ställde kravet att återkommande utställningar med materialet skulle genomföras. En summa som KB inte kunde frambringa ens med hjälp av fonder av olika slag. Om inte annat belyser detta svårigheten att värdera en samling. Pauls eget sätt var att värdera de enskilda objekten och sedan addera. Med så många värdefulla objekt blir summan onekligen stor.

Efter att KB sagt nej vände han sig till den internationella marknaden, men även där torde denna ansenliga summa, även om den med tiden landade på tjugo miljoner kronor, varit svår att samla ihop. Få har även resurserna att härbärgera en sådan stor samling. Jag frågade honom 27

ofta om hans syn på samlingens värde och för honom var det en central fråga. Han var med all rätt stolt över sin insats och värdet var hans sätt att mäta sin gärning. Därför blev också frågan känslig att diskutera. ”Genom att svara ja eller nej till ett försäljningserbjudande förstår man vederbörandes syn på affischer och affischkonst”, menade han. Allt efter­som han fick nekande svar blev han med tiden mer och mer dyster till sinnes. Att försöka få honom att förstå att summan inte kan värdera hans gärning var omöjligt. I Pauls värld kunde detta visst konkretiseras.

Motvilligt lanserade han idén att sälja ut delar av samlingen, till exempel den utländska, vilket jag kraftigt argumenterade emot då samlingen skulle förlora mycket av sin enhetliga karaktär där allt ihopsamlats med samma urvalsprinciper, och där olika företeelser i svenska affischer med fördel kan belysas med liknande eller andra företeelser i de utländska affischerna. Samlingen skulle helt enkelt förlora i styrka.

På ålderns höst, år 2007, valde Paul ändå att donera sin samling till KB. Den visade sig senare bestå i över sextiotusen exemplar samt de­ signad skyltreklam, grafiskt utformade nothäften och inte minst ovärderlig referenslitteratur i ämnet konst.

Vad som slutligen fick honom att istället vilja donera tror jag var ett hastigt försämrat hälsotillstånd och insikten om att en försäljning, med allt vad en sådan innebär inte längre var genomförbar för honom. Men dessutom var han själv bibliotekarie och visste att KB hade resurserna, dels i form av lämpliga förvaringsutrymmen och dels i kunskap om regi­ strering av materialet i fråga. Och en donation med skrivet avtal skulle garantera att samlingen inte splittrades i en svensk och en utländsk del.

Hans gärning skulle på så sätt bevaras intakt för framtiden.

Sett i efterhand tror jag dock inte Paul insåg svårigheterna med att ta hand om den stora samlingen. För det första var den mer än dubbelt så stor som han trodde. Den fanns i två magasin på Skeppsholmen samt i hans hem. Otaliga högar av affischer men även annat grafiskt material i en till synes ostrukturerad massa mötte den som inträdde i maga­ sinen. Där fanns mängder med skåp och kartonger och hemtagningen till KB blev ett större projekt. Men affischerna visade sig vara i gott skick med få skavanker, och med tanke på hur svårarbetat det är med gamla och sköra pappersark i stora ibland gigantiska format, är det en bedrift att ha kunnat bevara affischerna i det goda skick som de är i. De flesta affischerna är signerade med den klassifikationskod (SAB) som vanligtvis än så länge är bruklig inom svenskt biblioteksväsen. Ungefär ett år tog det att få en första preliminär bevarandemässigt accepterad ordning 28

bergentz u.책.

p 1930-talet

anonym u.책.

walter schnackenberg 1920

29

på samlingen, och säkert behövs ett år till för en slutlig inläggning i ett sökbart uppordningssystem.

Som en förutsättning för donationen gavs enligt avtal två böcker ut under 2008. Det ursprungliga urvalet till böckerna har gjorts av donator själv. Den första boken med titeln Barn och ungdom i affischer har fokus på barnet. Affischerna är dock inte främst riktade till barn som målgrupp utan är kampanjer till vuxna med information om barns olika behov.

Barn behöver glädje och upplevelser vilket återspeglas i reklamen för böcker, film, teater och cirkus. Men de behöver också vägledning och måste på olika sätt värnas och skyddas i sin utsatthet. Otaliga är de affischer som vädjar till oss med insamling för dessa barn, och här har det varit särskilt viktigt för Paul att visa barnets utsatthet – och affischerna talar sitt tydliga språk. De berättar om barn men utan att vara sagor.

De är budskap om och från verkligheten. Med en driven reklamretorik spelar de på starka känslor i affischer för Rädda barnen, Röda korset och UNICEF. Det är i dessa affischer som bilden eller illustrationen fungerar mest effektivt och där affischkonstnärerna gör sitt bästa för att bli trovärdiga. Bilden av barn väcker empati, och syftet är att få oss att reagera och förhoppningsvis agera. Det handlar om att med estetiska och retoriska medel marknadsföra denna känsla och få oss att vilja hjälpa.

Paul ansåg att affischen skall upplevas för det den är, för sin formgivning och för det den förmedlar. Detta är centralt i hans syn på affischen.

Han menade att budskapen ofta är enkla att förstå och att inga kommentarer behövs. Denna inställning präglar även den efterföljande boken 110 år i affischer som också gavs ut i anslutning till donationen, och där texterna därför har minimerats och analyserna hänskjutits till framtida forskning. Icke desto mindre är det med denna typ av bok viktigt att visa att affischerna funnits, hur de såg ut och vad de kan berätta, och att sätta in dem i ett sammanhang för alla som inte längre minns eller ens ännu blivit födda. Etthundratio år av grafisk formgivning som har präglat det offentliga rummet, främst med exempel från Europa, är designhistoria men även en tidskapsel. Den ger en inblick i kulturella och samhälleliga frågor från olika delar av världen. Inte minst är det intressant att se hur bildspråk fungerar utifrån kulturella särdrag. I Paul Lipschutz samling finns en oerhörd potential för framtida forskning som väntar på att förlösas.

Många frågor väcks kring personen och samlaren Paul Lipschutz.

Men ställde man frågor fick man dessvärre inte många svar. Han menade: ”Jag är ointressant – det är affischerna som är intressanta och de 30

talar för sig själva. Affischen är en sammanfattning av så mycket och en konstart som skall betraktas som vilken annan som helst.” Särskilt bra affischer menade han har i Sverige gjorts av Anders Beckman. Utomlands framhävde han El Lissitzky, ”men där finns så många, till exempel bröderna Stenberg”. På en enkel papperslapp – en bland många som återfinns i det digra materialet kring samlingen – har Paul skrivit en sorts definition som nog är det närmaste man kan komma ett svar på samlarens eget estetiska förhållningssätt till affischmediet: Etern är fullspäckad med nära nog alla världens språk, som pockar på lyssnarens uppmärksamhet. Med det tryckta ordet och genombrottet av elektroniska hjälpmedel väller informationen över oss från otaliga källor. Örat och ögat är i en malström av intryck. Det som i mitt tycke gör affischen så spännande är att den sammanfattar, och i koncentrerad form, utan avsevärd tidsspillan, ger oss en syntetisk bild av något som inga andra uttrycksformer kommer i närheten av. En lyckad affisch fokuserar på det väsentliga. Den är vad en kort dikt är till en mångordig framställning. Är den njutbar/sevärd är den ett konstverk, sak samma vilket budskapet är som den vill förmedla.

31

magdalena gram

Bokhistoria som forskningsfält Var står vi och vart går vi?

B

okhistoria som akademiskt ämne utveck­ lades under 1800-talet, då studiet av böcker­ na som materiella objekt ledde till den ana­ lytiska bibliografins uppkomst. Från att ha haft en bas i biblioteksmiljön, är ämnet sedan flera decennier så väl representerat inom flera akade­ miska discipliner, att man hellre bör tala om ett forskningsfält.

Den bibliografiska inriktningen med fokus på det fysiska dokumentet har haft en stark tradition inom den anglosaxiska världen. Under inflytan­ de av den socioekonomiskt orienterade franska Annales-skolan och forskare som Lucien Febvre och Henri-Jean Martin fick bokhistorien under 1960-talet ett nytt huvudspår. Nya frågor ställdes och nya metoder och källor utnyttjades i syfte att få kunskap om bokproduktionens och bok­ konsumtionens generella mönster under längre perioder. Intresset gällde nu den mycket spridda litteraturen och de vanliga läsarnas litterära upp­ levelser. Annales-skolans idéer spreds i Europa och till USA och gav upphov till nya tidskrifter, forskningscentra och nätverk. En centralgestalt i sammanhanget är den amerikanske forskaren Robert Darnton, som i en text från 1982 avgrän­ sar bokhistoria till studiet av ”den tryckbaserade kommunikationens sociala och kulturella histo­ ria”. Bokhistoriens vittförgrenade fält engagerade såväl historiker som litteraturvetare, sociologer, bibliotekarier och alla andra, som ville ”förstå boken som en kraft i historien”.1 För att kunna hålla samman fältet fordrades enligt Darnton en analysmodell, där varje moment i bokens kom­ munikationsprocess ingick i ett kretslopp mellan

32

författare, förläggare, boktryckare, distributörer, bokhandlare och läsare. Bokhistorien omfattade varje fas i denna process liksom processen i dess helhet och dess relationer till omgivande ekono­ miska, sociala, politiska och kulturella system.

Visserligen brukade bokhistorikerna avgränsa sin uppgift till enbart ett segment av det kommuni­ kativa kretsloppet och analysera det utifrån en en­ skild disciplins perspektiv, men om bok­historien skulle undgå fragmentisering i en rad oöverskåd­ liga specialiteter, fordrades en helhetssyn på boken som kommunikationsmedel.2 Darnton ställer slutligen frågan om uppfinningen av rörliga ty­ per förändrat människans mentala universum.

Han konstaterar också, att böcker bör studeras i relation till andra medier, som bild, och att det bokhistoriska studiet bör vara internationellt i sin skala och tvärvetenskapligt i sin metod.3 Sverige – bibliotekarier och lärda I uppbyggnaden av bokhistorisk kunskap har de lärda verken samspelat med fria forskare och andra aktörer. De tidiga svenska insatserna gjor­ des i hög grad inom ramen för de stora bibliote­ kens arbete med inventering och systematisering av sina samlingar – riksbibliotekarien Johannes Bureus (1568–1652) som utforskade runalfabetet och samlade, redigerade och publicerade forn­ nordiska manuskript kan betraktas som något av en pionjär. Under 1700-talet var flera lärda enga­ gerade i arbetet med en vetenskaplig utgivning av forntida texter, sammanställande av biobib­ liografier och bidrag inom tryckerihistoria och

bokhandel.4 Sedan Kungl. biblioteket 1877 blivit ett självständigt ämbetsverk, fick det också en le­ dande roll inom det bibliografiska området och be­t ydelsefulla insatser gjordes där under flera decennier av lärda bibliotekarier som G. E. Klem­ ming (1823–1893), Bernhard Lundstedt (1846–1914) och Isak Collijn (1875–1949), främst genom upp­ rättande av bibliografier över det äldre svenska trycket. Collijn gav dessutom de nordiska bokoch bibliotekshistorikerna ett eget forum genom att starta Nordisk tidskrift för bok- och biblioteks­ väsen (1914–2006).

Den bokhistoriska inriktningen vid KB har också främjats av institutioner, som verkat för att höja intresset för och kunskap om bokframställ­ ning. Föreningen för bokhantverk (1900) arrang­ erade i detta syfte utställningar och stod även bakom en typografiskt föredömlig publicering, där såväl lärda bibliotekarier som kunniga ama­ törer fick komma till tals. Genom bildandet av institutionen Svensk bokkonst 1933 fördjupades kontakterna med förlag, boktryckerier och bok­ binderier och även med de grafiska formgivarna.

Bokhistoriska studier av grundläggande karak­ tär genomfördes under tidigt 1900-tal av flera ak­ törer inom bokvärlden med skiftande vetenskap­ liga ambitioner. Bokhandel, förlagsväsen och för­ fattarkår behandlades av bland annat Karl Otto Bonnier, Isidor Bonnier och August Hånell.5 Bib­ liotekens historia kartlades av Carl Magnus Car­ lander i Svenska bibliotek och ex-libris (1–3, 1889– 1894), ett verk som präglas av bibliofil samlarlidel­ se snarare än av vetenskaplig ambition. Ett annat ännu utnyttjat bibliotekshistoriskt referensverk är Otto Waldes avhandling Storhetstidens litterära krigsbyte (1–2, 1916–1920). Walde tecknade även De svenska bibliotekens historia i andra delen av Svend Dahls bibliotekshandbok (1931). Ett standardverk om folkbibliotekens äldre historia är Knut Tynells Folkbiblioteken i Sverige (1931).

Akademiska forskare Litteraturhistorikerna har alltsedan 1900-talets början bidragit till utvecklingen av det bokhisto­ riska fältet. Henrik Schück gjorde en betydande empirisk insats, bland annat med Den svenska förlagsbokhandelns historia (1–2, 1923), och under 1940-talet banade Victor Svanberg (1896–1985) väg för litteratursociologin. Inom området

boktryckar­konst bedrev konsthistorikern Nils G. Wollin och etnologen Bengt Bengtsson forsk­ ning under 1940- och 50-talet. Under 1960-talet inleddes mera metod- och teoriinriktade bok­ histo­riska undersökningar inom olika discipli­ ner, främst litteratursociologi, historia, idé- och lärdomshistoria, etnologi och konstvetenskap.

För teoribildningen har litteratursociologin haft en speciell betydelse.

I slutet av 1970-talet fick Victor Svanbergs elev Lars Furuland en professur i litteraturvetenskap med inriktning mot litteratursociologi. Furulands kommunikationsmodell för den litterära proces­ sen med huvudleden produktion, distribution och konsumtion har vid flera tillfällen jämförts med Robert Darntons.6 Johan Svedjedal, Furulands efter­trädare som professor vid Avdelningen för litteratursociologi, har sedan 1980-­talet lagt fram flera tungt vägande studier rörande bokmarkna­ den och har även undersökt bokens nya vägar i e-samhället. Bland yngre litte­ratursociologer kan nämnas Eva Hemmungs Wirtén, som i sin av­ handling 1998 behandlade förlags­huset Harlequin och dess utgivning i Sverige.7 Genom att definiera sitt eget ämne har Svedje­ dal även bidragit till att förtydliga det bokhisto­ riska fältet. I ”Det litteratursociologiska perspek­ tivet” (1996) utgår han från litteraturteoretikern Viktor Šklovskijs tanke om konstens uppgift som ”främmandegöring” och beskriver litteratursoci­ ologin som ”ett sätt att upprätta analytisk distans till skönlitteraturen, som en påminnelse om vad man kan kalla fiktionens fundamentala onatur­ lighet”.8 Svedjedal delar in litteratursociologin i tre underområden – Samhället i litteraturen, Litteraturen i samhället och Litteratursamhället – och förklarar, att det sistnämnda gäller studier ägnade litteraturens yttre villkor, inklusive bok­ historiska studier. Bokhistoria enligt Darntons modell tolkar Svedjedal som ”litteratursocio­ logi minus textanalysen”.9 För bokhistorien kan under­sökningen av litteratursamhället vara ”ett självändamål”, för litteratursociologin är den ”ett medel för att besvara mer övergripande frågor om litteratur och samhälle.”10 En annan skillnad är, att medan litteratursociologin koncentrerar sig på fiktionslitteraturen, omfattar bokhistorien även facklitteraturen.

Tack vare förlagsmannen Einar Hansens dona­ tion 1986 kunde en professur i ämnet Bok- och

33

bibliotekshistoria inrättas vid Lunds universitet, den första i Norden. Tre moment inom ämnet betonades: ”bokens historia i vidast möjliga kul­ turhistoriska och samhälleliga kontext”, ”bokens teknisk-estetiska sida” samt ”boksamlandets his­ toria”.11 Den omdiskuterade tillsättningen av pro­ fessuren resulterade i en ”akademisk vitbok”, som delvis belyser en tidstypisk motsättning mellan biblioteksmiljöns empiriskt inriktade bibliografer och forskare och de teori- och metodinriktade yrkesforskarna.12 Kungl. bibliotekets förste bib­ liotekarie Per S. Ridderstad, som disputerat på en litteraturvetenskaplig avhandling, segrade i kon­ kurrensen och kom under sina år som professor 1990–2007 att anknyta både till den bibliografiska traditionen och till Annales-skolans sociologiska och mentalitetshistoriska perspektiv.13 På den bok- och bibliotekshistoriska institutionens hem­ sida har ämnet presenterats som ”den grafiska kommunikationens historia” till vilken räknas inte bara böcker utan även ”handskrivna, tryckta och elektroniskt fixerade dokument”. Fokus lig­ ger dock på ”boken som föremål, dess form och funktion i olika miljöer”.14 KB och bokhistorien 1950–2000 Efter andra världskriget har avståndet mellan de tidigare lärda verken och universitetsforskningen ökat i takt med de akademiska disciplinernas te­ ori- och metodutveckling. Trots traditionen med disputerade riksbibliotekarier märks denna ut­ veckling även vid nationalbiblioteket. Uno Wil­ lers, riksbibliotekarie 1952–1977, var dispu­terad historiker men kommer att gå till historien snara­ re som skicklig chef och strateg än som forskare.

Hans historiesinne och humanistiska värderingar har ändå avsatt spår, bland annat i KB-historiken Från slottsflygeln till Humlegården (1962). Willers tog också initiativ till uppbygg­naden av KB:s bokvårdsavdelning och knöt till den idé- och lärdomshistorikern Sten G. Lindberg, vars sam­ tal kring samlingarna satt spår ända in i vår egen tid. Lindberg var också en drivande kraft bakom Biblis, Föreningen för bokhantverks årsbok, som blev ett forum för bland annat bokhistoriska stu­ dier. Jämte Lindberg bidrog andra bibliotekarier – bland dem Carl Björkbom, Sven Rinman, Harry Järv och Ulla Ehrensvärd – till att hävda KB:s an­ seende som lärt verk.

34

En kraftsamling inom det bokhistoriska och bibliografiska området var Bibliograferingen av svenskt tryck 1700–1829, som startade i slutet av 1970-talet som ett bokprojekt och avslutades 1989 i form av en publik databas. Begreppet ”tillgänglig­ het” blev vid samma tid alltmera politiskt laddat och inriktningen mot bibliotekstekniska satsning­ ar allt tydligare. Databaserad kataloginformation leder dock inte automatiskt till djupare kunskap om stora samlingars uppbyggnad och innehåll och KB försökte motverka en hotande förflack­ ning genom att rekrytera flera disputerade biblio­ tekarier. En viss oklarhet rörande deras mandat att själva bedriva viss forskning på tjänste­tid fanns dock och frågan skulle återkomma. Tomas Lid­ mans period som riksbibliotekarie 1995–2003 präg­ lades inledningsvis av den omorganisation, som trädde i kraft 1997. I samband med den avveckla­ des bokvårdsavdelningen men Lidman, som var disputerad historiker, var en engagerad bokvän och drev tillsammans med Gunnar Sahlin sam­ manslagningen av Föreningen för bokhantverk med Sällskapet bokvännerna till den KB närstå­ ende föreningen Biblis. Initiativet ledde även till att föreningens årsbok och sällskapets tidskrift Bokvännen blev tidskriften Biblis.

I syfte att utreda möjligheten att skapa ut­ rymme för forskning i tjänsten gav Lidman ett uppdrag till John Lauridsen, forskningschef vid Det Kongl. Bibliotek i Köpenhamn. Lauridsen rekommenderade i sin rapport tillsättande av en forskningsledare samt möjlighet för forsk­ ningskompetenta medarbetare till forskning i tjänsten.15 Riksbibliotekarien fattade dock beslutet att inte slå in på den föreslagna vägen.

Frågan om forskning vid nationalbiblioteket var därmed inte helt avgjord. Under Lidmans tid inleddes den offentliga utredning, som resul­ terade i KB – ett nav i kunskapssamhället (SOU 2003:129). Utredaren konstaterade bland annat, att en utveckling av KB:s verksamhet förutsatte forskning och kvalificerat utvecklingsarbete, främst inom det bibliotekstekniska området.

Det bokhistoriska området belystes främst i ut­ redningens kapitel om insatserna inom Natio­ nella bevarandesekretariatet, som KB inrättat 2002 på eget initiativ. Utredaren föreslog, att KB skulle tilldelas ett speciellt ansvar för boksam­ lingar med särskilt kulturhistoriskt värde.16 KButredningen vann dock aldrig politiskt gehör

och i samband med KB:s omorganisation 2007 avvecklades bevarande­sekretariatet. Äldre boksamlingars historiska, kulturella och ekonomiska värden kan utgöra ett incitament till legitimering av bokhistorisk kunskapsuppbygg­ nad och forskning vid bibliotek med omfattande äldre samlingar. I Sverige har dock det politiska motståndet mot forskning inom kulturarvs­ sektorn snarast bidragit till att öka den ignorans som länge kännetecknat situationen vid flera bib­ liotek med äldre samlingar. KB var under en peri­ od tillsynsmyndighet (SFS 1965:733) för de stiftsoch landsbibliotek som inrättades perioden 1926– 1953 men sedan ansvaret 1974 överlämnats till värd­ kommunerna, inleddes en period av tilltagande vanvård av de gamla stiftsbibliotekens samlingar.

Uno Willers såg vad som skedde och det var hans agerande, som ledde till att KB 1968 övertog ansva­ ret för Roggebiblioteket i Strängnäs.

På senare tid märks glädjande nog ett ökat in­ tresse för äldre boksamlingar. Bakom förändring­ en ligger sannolikt både ny lagstiftning – bland annat Lag om kulturminnen m.m. (1988:950) och Förordningen (1995:1300) om statliga myndigheters riskhantering – och en ökad illegal handel, vidare händelser som biblioteksbranden i Linköping samt omfattande kartstölder och insiderbrott vid flera nationalbibliotek, bland annat KB. Förutom riskmedvetandet finns ett positivt incitament till kunskapssökandet. Den inledda digitaliseringen av äldre samlingar kräver nämligen inte bara teknisk kunskap och en korrekt tillämpning av katalogregler utan även handfast kunskap om de fysiska objekten och en fördjupad bibliografisk analys. Vissa frågor kan besvaras utan tillgång till vetenskaplig teori och metod, andra kräver sam­ verkan med forskare utanför bibliotekens krets.

Bokhistoria på 2000-talet Den vetenskapliga utvecklingen har lett såväl till utvidgningar av tidigare ämnen som till nya spe­ cialiseringar. Konstvetenskapens utveckling mot bildvetenskap har öppnat nya vägar för studier rörande den massproducerade bilden och dess spridning via böcker, broschyrer, tidningar och tidskrifter. Bokhistoria finns representerat inom nya discipliner som kulturstudier (cultural stu­ dies) och kultursociologi. Inom kulturstudiernas vida område återfinns ”Print culture”, det vill

säga studiet av de förändringar som människor och samhällsliv genomgår i samband med in­ förandet av ny grafisk teknik, och inom kultur­ sociologin har Pierre Bourdieu varit en viktig vägvisare med sina teorier om olika kulturella fält och ”kapital”.

Interna akademiska processer som dessa in­ träffar parallellt med förändringar i omvärlden.

Avgörande för den bokhistoriska forskningen – såväl dess metoder och teorier som dess avgräns­ ning – i vår egen tid är en ökad spridning och användning av Internet liksom en allt tydligare mediekonvergens och mediedivergens – medie­ former löses upp och går in i varandra, samtidigt som medieutbudet nischas och publiken frag­ menteras. Frågan måste ställas om bokhistoriens studieobjekt är enbart den tryckta skriften och, möjligtvis, dess digitalisering och förekomst i elektroniskt fixerad form eller om ämnet även bör inbegripa digitala processer. Slår man in på den sistnämnda vägen, kan varken Darntons eller Furulands modeller för den litterära processen tillämpas på stora delar av vår tids bokmarknad.

Darntons tanke att det tryckta ordet påverkat människors sätt att tänka måste utvecklas om vår egen tids medieutveckling skall bli gripbar. Sättet att kommunicera har förändrats genom tiderna och enligt postmodernisten Mark Poster har den elektroniska formen påverkat såväl texterna som vår syn på kommunikation och kunskap.17 I Ma­ nuel Castells multimediala kommunikationssys­ tem integreras alla symboliska uttryck i ett enda medium och i dagens globala flöde av text, bild och ljud tycks hans profetia om supertexten i hög grad uppfylld.18 Frågan om den tryckta bokens framtid har diskuterats under något decennium och sedan Umberto Eco siade om bokens fram­ tid i The Future of the Book (1996) har både med­ ielandskapet och marknaden förändrats drama­ tiskt. Idag kan till exempel en författare gå förbi traditionella kanaler som förlag, tryckeri och bokhandel och fungera som både producent och distributör av sina egna verk.19 Vad detta innebär för bokens anseende som ”symboliskt kapital” är ovisst.

Om vi betraktar boken som ett kommunika­ tionsmedium bland många andra måste frågan ställas, vad som skiljer boken från andra kom­ munikationsmedier. Om ett kommunikations­ medium kan sägas vara en bärare av ett tanke­

35

innehåll som är avsett att förmedlas måste vi sam­ tidigt konstatera, att bokens form och utseende ständigt påverkats av nya tekniker för att trycka och mångfaldiga text och bild. En historisk ut­ gångspunkt är codex-formen, som på 300-talet ersatte bokrullen. Codex blev förebilden för den moderna boken som kan sägas bestå av papper med text och eventuellt bild, samlade och fäs­ tade inom pärmar. De tidigaste codexböckerna var textade för hand och byggdes upp av papy­ rusark, senare av pergament. När papperet slog igenom under 1100- och 1200-talen kunde böcker tillverkas i mindre format. Boktryckarkonstens genombrott under 1400-talet öppnade för mass­ produktion av böcker. Mellan 1500 och 1700 bör­ jade texten delas upp i flera stycken med indrag och radslut och boksidan allt tydligare dispone­ ras i anslutning till författarens diskurs. Sidorna blev luftigare och läsbarheten ökade. Även bok­ stavsformer och typsnitt har varierat över tid och inom vårt eget kulturområde avlöstes frakturen under 1700-­talet av antikvan. När reklamen un­ der 1930-talet började påverka codex-formen förde svenska boktryckare en livlig diskussion om be­ greppet bok och de som betonade nyttoaspekten började tala om boken som en ”läsmaskin”. Nya medier som film, radio och TV har sedan länge konkurrerat med boken och i det lagstadgade inflödet av tryckleveranser till Kungl. biblioteket märks sedan flera decennier så kallat kombinerat material, det vill säga böcker med digitala ”bila­ gor”. Ljudböckerna däremot har levererats till Statens ljud- och bildarkiv (SLBA) och så även tid­ ningarnas TV-utsändningar. En ökande svårighet att hantera uppdelningen på olika informations­ bärare är märkbar och den beslutade överföringen av verksamheten vid arkivet för ljud och rörlig bild till nationalbiblioteket är en logisk konse­ kvens av medielandskapets förändring.

När text kan lagras och läsas i ett digitalt me­ dium blir begreppet ”bok” i hög grad problema­ tiskt. E-boken utgör inte en avgränsad fysisk en­ titet på samma sätt som den tryckta boken. I den elektroniska miljön är nämligen textens lagring och visning två olika företeelser och det finns skäl att skilja mellan e-boken, det vill säga den nätdistribuerade texten i digitalt format, och det speciella instrument genom vilket den kan läsas, det vill säga bildskärmen eller läsplattan. Flera frågor väcks. Förändras vår syn på det litterära

36

verket, när bokens materialitet går förlorad? Är begreppet ”bok” över huvud taget användbart, när det gäller elektroniska texter som lagras och presenteras i ett medium som även hanterar ljud och rörliga bilder?

Institutionerna Medielandskapets förändring påverkar i varieran­ de grad den bokhistoriska forskning som bedrivs vid olika institutioner. Vad gäller utbildning på grundnivå har Lunds universitet i samband med Bologna-anpassningen presenterat Bokhistoria som en specialisering under huvudområdet Kultur­ vetenskaper. Vid utbildning på avancerad nivå sorterar Bokhistoria under huvudområdet ABM: kommunikation av information och kultur i ar­ kiv, bibliotek och museer. På denna utbildnings­ nivå är Bokhistoria omedelbar granne till spe­ cialiseringarna Arkivvetenskap, Biblioteks- och informationsvetenskap samt Museologi. Bokhis­ toria ingår i masterutbildningen för ABM-områ­ det och forskarutbildning kan erbjudas antingen inom Bokhistoria eller Biblioteks- och informa­ tionsvetenskap.20 Vid de nordiska nationalbiblioteken är forsk­ ningsinriktningen tydligast vid Det Kongl. Bib­ liotek, som har en forskningsavdelning till vilken även externa forskare kan knytas. Avdelningen Fag og forskning vid det norska nationalbibliote­ ket skall både skapa förutsättningar för ett forsk­ ningsbaserat utnyttjande av samlingarna och själv utföra sådan forskning, som ökar kunskapen om samlingarna. Det finska nationalbiblioteket stö­ der de forskningsintressen, som ansluter sig till det publicerade kulturarvet och dess förmedling.

Jämte forskning inriktad på bibliotekets samling­ ar och på bokhistoria ingår forskning inom vissa bibliotekstekniska områden.

Bokhistorisk forskning är dock splittrad på flera ämnen och aktörer. De två danska forskare som nyligen ansvarat för insamling och redige­ ring av de nordiska bidragen till det planerade referensverket The Oxford Companion to the Book upptäckte dessutom snart, att bokhistoriker ofta var okunniga om varandras arbete och att kun­ skapen utomlands om nordisk bokhistoria var mycket begränsad. Insikten ledde bland annat till etableringen av ett nätverk och ett förslag om en internetportal för nordisk bokhistoria, fram­

lagt för de nordiska riksbibliotekarierna.21 När förslaget behandlades vid en bokhistorisk konfe­ rens i Oslo hösten 2008, var riksbibliotekariernas motförslag bland annat en underwebb till Det Kongl. Biblioteks hemsida samt en elektronisk tidskrift.22 Eftersom uppdrag och organisation av forsk­ ningen vid de nordiska nationalbiblioteken skil­ jer sig åt, är bokhistorikernas önskan om att via dessa institutioner skapa en gemensam plattform inte helt enkel att tillmötesgå. Den naturliga noden vore den bok- och bibliotekshistoriska in­ stitutionen i Lund, som i skarven mellan den av­ gående professorn och den tillträdande står inför ett vägval.

Bokhistoriens empiriska material finns i hög grad vid forskningsbiblioteken och särskilt på KB. Detta gäller också om man i ämnet in­be­ griper digitala processer och produkter. Sedan drygt ett decennium har utredningar om digita­ lisering gått hand i hand med testverksamhet och massdigitalisering av äldre svensk dagspress samt veckopress står för närvarande på dagordningen.

Delar av webben samlas in och förberedelser för e-leveranser pågår. En revision av lagen om plikt­ leveranser har länge aviserats och förhoppnings­ vis kommer i slutet av 2009 en ny lag, som skall omfatta även digitalt material. Kännetecknas den nuvarande situationen på KB i viss mån av vänteläge inför en politisk klarsignal, så är akti­ viteten desto större inom området ljud och rörlig bild. Erfarenheterna från den massdigitalisering som för ett par år sedan inleddes vid Statens ljudoch bildarkiv – sedan nyåret KB:s avdelning för audiovisuella medier – kommer att utgöra en tillgång i KB:s fortsatta process. När de två myn­ digheterna – KB och SLBA – nu blivit en ställs flera framtidsfrågor på sin spets, bland annat frå­ gor om urval. Tanken på att digitalisera ”allt” är lika verklighetsfrämmande som fullständighets­ principen skulle vara, när det gäller insamling av webben och digitalt producerat material. Eko­ nomin sätter alltid gränser och allt är heller inte tekniskt möjligt – hur samlar man till exempel in och lagrar information som genererats i en inter­ aktiv process? Andra frågor gäller upphovsrätten, som idag kraftigt begränsar möjligheten till till­ handahållande av skyddat material.

Det är uppenbart, att samhällets ekonomiska och politiska system inte kan ge svar på alla de

frågor som väcks. Tolkningsarbetet faller tungt på minnesinstitutionerna som förväntas samla in och tillhandahålla material inte bara för da­ gens forskare utan även för eftervärldens. Ska ut­maningarna kunna tacklas, krävs samverkan med universitetens forskning.

KB – en dagsaktuell rapport Vart tar ämnet bokhistoria vägen i den nu pågå­ ende processen på KB? Enligt uppdragsgivaren Utbildningsdepartementet skall nationalbiblio­ teket inte bedriva egen forskning men väl vara forskningsstödjande. Detta synsätt är inte någon självklarhet. Ur ett kulturarvsperspektiv ingår KB i samma krets av minnesinstitutioner som de centrala museerna och Riksarkivet, institutioner som har en tydligare forskningsanknytning än KB. Gunnar Sahlin tillträdde som riksbiblioteka­ rie 2003, ungefär samtidigt med publiceringen av den försenade utredningen om KB:s framtida roll. Sahlin har en bakgrund som litteraturvetare med litteratursociologisk inriktning och har un­ der sin period på KB successivt lyft forsknings­ frågorna till en strategisk nivå. Sedan omorgani­ sationen 2007 finns två postdoktorander på na­ tionalbiblioteket, båda med en viss bokhistorisk inriktning. I syfte att stärka kontakterna med forskarsamhället och stödja den interna kun­ skapsuppbyggnaden inrättades vid samma tid matrisfunktionen Forskning och kunskapsupp­ byggnad. När verksamheten vid Statens ljud- och bildarkiv 2009 överfördes till KB ersattes denna matrisfunktion av en forskningsavdelning med en forskningschef. Syftet är primärt att kunna ar­ beta mera strategiskt med forskningsfrågor men också att skapa en bas för samtal och utredningar i frågor, som griper in i KB:s egen utvecklingspro­ cess. Viss forskning och utveckling kommer att bedrivas, huvudsakligen inom bokhistoria och medievetenskap, och i anslutning till dessa akti­ viteter även programverksamhet och publi­cering. Övergripande frågor rörande digitali­sering och digital insamling kommer att diskuteras och erfarenheterna från det avvecklade Nationella bevarandesekretariatet kommer att tillvaratas.

Nyligen har KB tecknat ett samarbetsavtal med Institutet för rättsinformatik och initiativet öpp­ nar framdeles för nya samarbeten med universi­

37

tetsvärlden. Det breda anslaget kan på sikt även innebära att medievetenskap och bokhistoria närmar sig varandra, en utveckling som sanno­ likt kan motverka riskerna för det bokhistoriska fältets fragmentisering och marginalisering.

Mediekonvergensen har varit avgörande för det politiska beslutet att överföra verksamheten vid Statens ljud- och bildarkiv till nationalbiblio­ teket. Beslutet bör få vitaliserande effekter för båda institutionerna och viljan finns hos båda parter att gemensamt tackla framtida utmaning­ ar. Situationen kommer förhoppningsvis att un­

derlättas av att forskningsfrågorna fått en tydlig förankring och KB:s egen forskning en inrikt­ ning. Att i detta dynamiska skede tappa det histo­ riska perspektivet eller förkasta forskning med utgångspunkt från det speciella fallet vore att kasta ut barnet med badvattnet. Mediekonver­ gens är inte något nytt och den utveckling som pågår kräver både historisk kunskap och medie­ perspektiv på nationalbibliotekets samlingar av böcker, tidskrifter, tidningar, handskrifter, kar­ tor, bilder, fonogram, film, radio och TV, ljud­ böcker, CD, dvd och webbsidor.

noter 1. Robert Darnton, ”Vad är bokhistoria?”, i Böcker och bibliotek: bokhistoriska texter, red. Margareta Björkman, Lund 1998, s. 29.

Darntons uppsats publicerades ursprungligen i Daedalus (Sum­ mer 1982), s. 65–83.

2. Ibid., s. 31f.

3. Ibid., s. 47f.

4. Björkman, Margareta, ”Svensk bokhistoria: en forsknings­ översikt”, i Böcker och bibliotek: bokhistoriska texter, red. Margareta Björkman, Lund 1998, s. 68ff.

5. Se bl.a. Isidor Bonnier och A. Hånell, Anteckningar om svenska bokhandlare intill år 1900 (1920) och fortsättningen Anteckningar om svenska bokhandlare intill år 1935 (1935).

6. Se bl.a. Margareta Björkman, ”Svensk bokhistoria: en forsk­ ningsöversikt”, i Böcker och bibliotek: bokhistoriska texter, red. Mar­ gareta Björkman, Lund 1998, s. 79.

7. Eva Hemmungs Wirtén, Global infatuation: explorations in transnational publishing and texts: the case of Harlequin Enterprises and Sweden, Uppsala 1998, Skrifter utgivna av Avdelningen för litteratursociologi vid Litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala; 38.

8. Johan Svedjedal, ”Det litteratursociologiska perspektivet: om en forskningstradition och dess grundantaganden”, Tidskrift för litteraturvetenskap 25 (1996), 3–4, s. 3.

9. Ibid., s. 6.

10. Ibid., s. 9.

11. [Donationsbrev, bil 1], Lunds universitet, dnr 5605-VI 611 1986-04-25.

12. Professuren i bok- och bibliotekshistoria: en akademisk vitbok,

38

[sammanställd av Anders Burius], [Uppsala] [1989].

13. Per S. Ridderstad, Konsten att sätta punkt: anteckningar om stenstilens historia 1400–1765, Stockholm 1975, Kungl. Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademiens handlingar, Filologisk-filoso­ fiska serien; 14.

14. Lunds universitet, Institutionen för kulturvetenskaper, Bokhistoria, htpp://www.kult.lu.se/utbildningar/bokhistoria.

15. John Lauridsen, Förslag till forskningsstrategi för Kungliga Biblioteket (dnr 05-1003/2001).

16. A.a., s. 257, 262ff.

17. Mark Poster, The mode of information: poststructuralism and social context, Cambridge 1996, s. 6ff.

18. Manuel Castells, Informationsåldern: ekonomi, samhälle och kultur, bd 1, Nätverkssamhällets framväxt, Göteborg 1998, s. 377.

19. Umberto Eco, ”Bokens framtid”, i Mänsklighetens minne: en bibliotekshistorisk antologi, redigerad av Erik Carlquist och Harry Järv, Helsingfors 2008, s. 793–811. Eco berör till exempel inte feno­ menet ”print on demand” och problematiserar heller inte begrep­ pet ”utgivare”.

20. Lunds universitet, Området för humaniora och teologi, Hu­ vudämnen och ingående ämnen på grundnivå, Beslut 2008-06-18, Dnr HT 2007/302.

21. Charlotte Appel och Karen Skovgaard-Petersen, Idéoplæg ang. oprettelse af en internetportal for nordisk boghistorie, udar­ bejdet till nationalbibliotekarernes NORON-møde, maj 2008.

22. Ingibjörg Steinund Sverrisdottir och Gunnar Sahlin, Bok­ historia och de nordiska nationalbiblioteken: upplägg inför ett bokhistoriskt seminarium i Oslo den 30–31 oktober 2008.

anna höök

Den starkare

D

en starkare är ett av Strindbergs mest spe­ lade dramer. Enaktaren, som ständigt framförs världen över, har ett behändigt format: knappt 15 minuter. Strindberg kallade formatet ”quart d’heure”, dvs. en kvart, ett for­ mat introducerat 1887 av Théâtre Libre i Paris.

Till det fantasieggande hör också att en av de två rollerna är stum. Vad betyder Mlle Y:s tystnad?

Vem är det som egentligen är den starkare? Svaret var givet för Strindbergs tid – självklart var det den gifta kvinnan, fru X. Strindberg själv insåg naturligtvis ambivalensen och i sin presentation av dramat i Politiken (26/1 1889) skriver han att hjältinnan under 15 minuter inte säger ett ord. På scenerna världen över, är frågan dock ännu olöst.

Dramat erbjuder unga teaterstuderande såväl som erfarna scenrävar intressanta utmaningar.

Strindberg skrev enaktaren 1888 under sin na­ turalistiska period. Men i högre grad än andra naturalister riktade Strindberg intresset mot den psykologiska realismen och de dramer han för­ fattade vid denna tid exemplifierade vad Strind­ berg kallade ”Hjernornas kamp”. Han läste med stort intresse samtida psykologisk litteratur och hyste stor tilltro till hypnos och suggestion, nå­ got som han tillämpar till exempel även i Fröken Julie och Fordringsägare.

Att Strindberg lät den ena rollen vara stum hade praktiska orsaker. Familjen befann sig sedan många år utomlands. Den tysta Mlle Y kunde ut­ föras av hans skådespelande hustru Siri von Essen oavsett språkområde. Enaktaren hade sin urpre­ miär den 9 mars 1889 på den försöksteater som ma­ karna Strindberg drev när de bodde i Danmark.

Manuskriptet har länge ansetts förkommet. En avskrift av Siri von Essens hand med Strindbergs kommentarer fanns tillhands när redaktionen för Nationalutgåvan gav ut samlingsvolymen Nio enaktare 1984. I Kungl. bibliotekets Strindbergs­ samlingar har kortkatalogen hittills givit ”Ms fat­ tas: Den starkare”.

Den 13 juni 2008 köpte Kungl. biblioteket manus­ kriptet av en privatperson i Norge.

Manuskriptet till Den starkare har nu infogats i Strindbergssamlingarna och utgör ett ovärderligt tillskott för Strindbergsforskningen. Kortkata­ logen har uppdaterats med kommentaren ”Nu i KB”, samt signum SgKB 2008/81.

Titelsidan till August Strindbergs enaktare Den starkare (SgKB 2008/81).

39

ingrid svensson

”Ingenting är lättare än att resa i Sverige, när man har en god vagn” Augusta Dardels resedagböcker

I

”Journal d’un voyage de Neuchâtel en Suède” berättar Augusta Dardel om en resa hon företog tillsammans med sin mor och sin kusin Gustaf Bonde från hemmet i Neuchâtel i Schweiz till Sverige. Året är 1830 och Augusta är fjorton år. Varför reser hon till Sverige? Svaret hittar vi drygt tjugo år tillbaka i tiden. År 1807 var Augustas blivande far Georges Alexandre Dardel kapten vid engelska flottan.

Vid denna tid var Sverige och England allierade och då engelska flottan låg vid slottet Kronborg utanför Helsingör hämtades mat och vatten från Skånes kuststäder. Kapten Dardel gick i land i Helsingborg. Han måste ha varit en synnerligen charmerande och angenäm person för han kom snabbt i kontakt med den skånska högadeln och på en middag hos baron Ramel på Viderup lär han känna den unga, vackra, förmögna Sophie Lewenhaupt, änka efter greve Hans Fredrik Wachtmeister på Wanås. Dardel återvänder till England men lämnar redan 1808 sin tjänst och reser till Sverige och Sophie. Till sin stora för­ våning tas han väl emot av hela släkten. Georges Alexandre Dardel och Sophie Wachtmeister gif­ ter sig på Övedskloster och bosätter sig på godset Hornsund, som Sophie har förvärvat. Efter sex år återvänder Dardel tillsammans med hustrun till sin hemtrakt Neuchâtel. Kontakterna med Sveri­ ge och släkten vill man naturligtvis upprätthålla och barnen Augusta, född 1816 i Neuchâtel, och Fritz, blivande konstnär och Karl XV:s adjutant, skickas på resor till Sverige.

Den unga Augusta är i sina reseanteckningar mycket saklig och konkret men till skillnad från

40

sin bror Fritz illustrerar hon inte sina upplevel­ ser. Hon berättar om de trånga droskorna, om hur svårt det är att sova, om kroggräl, om mö­ ten och samtal under resans gång, om de många ångbåtsfärderna, om sina upplevelser som turist i de städer som passeras. Riktigt roligt blir det när sällskapet äntligen anländer till Sverige och Augusta kommer i kontakt med det svenska kosthållet. Förvånad och förfärad beskriver hon sitt första möte med knäckebrödet, den under­ liga seden med sill och snaps för att inte tala om ölost.

Resan till Sverige följs av flera andra, bland an­ nat resan till Italien tillsammans med familjen Wachtmeister 1842–43 (resedagboken är felaktigt daterad 1846). Man gör uppehåll i Nice under vintern och Augusta beskriver med inlevelse det underbara klimatet, olivträden och det vackra landskapet. Denna resa har även beskrivits av en av medresenärerna, Ida Wachtmeister, i brev till Ida von Essen (se brevsammanställning av Ida Wachtmeisters sonson Haqvin Carlheim-Gyllen­ sköld i Personhistorisk tidskrift 1990). Augustas rese­dagböcker är skrivna på franska och engelska men en av resorna återges på svenska, den fasci­ nerande berättelsen ”Voyage à Stockholm de Wanås 1845”. Här beskriver Augusta resan från ”Wanås som är kanske en af de skönaste land­ gods” till Stockholm genom ett bördigt Skåne och det mer karga Småland. Augusta beundrar Jönköping och dess vackra läge vid Vättern som påminner henne om Neuchâtel – om man bort­ ser från Alperna. Hon beskriver Norrköping, ”en manufakturs stad full af klädsfabriker”, hon ser

att befolkningen är fattig och konstaterar att ”det är bra synd att en så stor del af mensklighet skall plågas för andras öfverflöd”. Till Norrköping har färden gått med vagn och Augusta berättar de praktiska detaljerna kring vagnsbeställningar: man skickar först med posten en förbudsedel hvar på står skrifvit huru många hästar man vill ha, och hvilken timme de skola vara framme; och bönderna äro tvungna att skaffa dem hvar och en i sin tur, för den obetydliga summan af 24 shillingar för hvarje mil, för hästen; så där kan man resa genom hela Sverge så fort som det är möjligt; men man skall också vara precis, annars får man betala för hvarje timma, man kommer sent. Kött, potatis, egg, mjölk och smör kan man få öfverallt, men inte skall man begära något annat utom i städerna.

Från Norrköping bär det vidare med ångbåt; Augusta beundrar slussningarna. I Stockholm möter brodern Fritz vid stranden och därefter vidtar ett livligt sällskapsliv som beskrivs detalj­ rikt av Augusta. Tänk att hon träffade Fredrika Bremer! Och att hon under en slottsvisning till­ sammans med sitt sällskap fick se det förbjudna: Kung Oscars sovrum!

Under återresan berättar Augusta att de i Små­ land plockade champinjoner och tillredde goda såser till sin potatis, innan de når Wanås: ”glada kommo vi fram, med den ljufva känsla, som man altid känner, när man får anlända i ett kärt och lyckligt Hem.” Augusta gifte sig 1847 med Hans Ramel på Övedskloster. Hon överlevde sin man med när­ mare femtio år och dog i Lund år 1905.

Mary Tham har donerat Augusta Dardels resedagböcker (acc. 2006/135) till Kungl. biblioteket och med dessa manu­skript har bibliotekets betydande samlingar av reselitteratur ytterligare förkovrats samt be­ståndet av Dardeliana berikats. Augusta Dardel var Mary Thams morfars mor.

41

andreas nyblom

Bortom det bokliga Medierna, författarna och berömmelsens litteraturhistoria Nästan alla författare som har betytt nånting, […] deras livshistorier är fan ta mej intressantare än deras böcker.

Böckerna är bara biljetterna till omvärlden. Livet och levernet är den egentliga boken. – ulf lundell, Hjärtats ljus (1983)

B

öcker kan vara svåra att stå emot. För några år sedan avvecklade en vän sitt antikvariat och placerade otaliga bananlådor med över­ blivna böcker i en fuktig källare. Jag befriade mer än gärna några exemplar från mögelsporerna och förgängelsen. Om någon i bekantskapskretsen rensar bokhyllan ”räddar” jag likaledes en eller annan lunta från ödet att hamna i pappersinsam­ lingen eller på loppmarknaden, och intalar mig att jag utför en kulturell välgärning. Hemma har jag byggt väggfasta bokhyllor, från golv till tak.

Jag inbillar mig att det är praktiskt, men givetvis är det också ett slags tempel över boken och en romantiserad inredningsdetalj.

Det är förvisso inget fel att vara bokvän, men kärleken till detta medium bör inte styra vårt för­ hållningssätt till litteraturhistorien – den handlar nämligen om så mycket mer än bara böcker och läsning. Att många nu levande författares sam­ tida betydelse inte bör beskrivas blott i termer av deras bokliga produktion och reception torde vara uppenbart. Författare av idag presenterar sig för oss genom reklam, TV-soffor, personliga hem­ sidor och bloggar, samt genom att synas i doku­ mentärer och intervjuer, debatter och reportage.

Men när det gäller det förflutna finns det ofta något ängsligt och förmätet över våra föreställ­ Välbekant utseende. Porträttmålningar, fotografier och otaliga karikatyrteckningar gjorde Verner von Heidenstam till en känd profil i sekelskiftets Sverige. Albert Engströms stiliserade teckning framhäver de mest utmärkande dragen: näsan, tjusar­locken och stärkkragen (Strix 1900:4).

ningar om det litterära livet. Vi inbillar oss att allt var annorlunda så länge medierna ännu var analoga, att det offentliga kulturlivet präglades av ett seriöst, intellektuellt samtal om konst, utan inblandning av kommersiella intressen, småak­ tiga författarbråk och personfixeringar.

Detta beror delvis på en alltför snäv definition av det litterära fältet, av vad som skapar mening kring författare och litteratur. Litteraturhistorie­ skrivningen synliggör ideal – om bildning, kvali­ tet och läsning – medan de sätt på vilka de sam­ tida publikerna verkligen tog intryck av den lit­ terära offentligheten ofta förblir hemliga. Doften av tummade skinnband, åldrad trycksvärta och gulnat papper ligger som en tung filt över en ofta helt annorlunda verklighet. Om man lyfter på fil­ ten är det möjligt att finna spåren av en historia som inte på förhand kringskurits av bokvänners uppfattningar om litterära texters inneboende kvaliteter. Boken, liksom litteraturen, måste då lämna plats för mindre ärevördiga medieformer, sammanhang och uttryck. Den här uppsatsen vill visa på några möjligheter med ett mediehistoriskt perspektiv på litteraturen. Exemplet handlar om författarens historiska roll som offentlig person och celebritet. Kulten av författaren är förstås en företeelse som mycket väl kunde studeras inom det litteraturhistoriska skrået – den lyriska betagenhet inför författarnas liv och öden som präglar P.D.A. Atterboms Svenska siare och skalder (1841–55) är bara ett tidigt och extremt exempel på en lång tradition. Men förståelsen av företeelsen som sådan vinner på att ses i relation till en bre­ dare medial kändiskultur. Kunskap om denna

43

kultur är också en förutsättning för att uppfatta och analysera författares litterära gestaltningar av sina erfarenheter från ett liv i offentligheten.

Genom att ta det ytliga och förment triviala på allvar kan vi med andra ord nå en djupare kun­ skap om vår historia, och samtidigt upptäcka att det förflutna ofta har mer gemensamt med vår egen tid än vad vi tror.

En central och egentligen ganska banal ut­ gångspunkt för ett mediehistoriskt angreppssätt är att ingen människa någonsin har varit läsare bara av skönlitteratur, eller bara av dagstidningar.1 För att komma åt en mer sannolik bild av hur nå­ gonting har uppfattats måste det sammantagna medieutbudet studeras, och i synnerhet de popu­ lära och utbredda formerna. I George Orwell: The Politics of Literary Reputation (1989) ifrågasätter John Rodden poängen med att studera under­ fundiga finesser i litterära verk eftersom sådana sällan eller aldrig betyder något för icke-specia­ listen eller icke-läsaren. Rodden riktar istället uppmärksamheten mot det som forskare sällan uppmärksammar, men som den vidare publiken huvudsakligen upplever: den offentliga bilden av författaren så som den förmedlas genom för­ fattarens verk, representationer av verken och författaren i tidningar och andra medier.2 Att komma åt ett bredare mediematerial har förstås sina svårigheter beroende på tidigare arkiveringsoch bevarandeprinciper. Material som betraktats som efemärt har sällan bevarats. Ambitionen är emellertid ofta tillräcklig för att upptäcka andra meningsskapande sammanhang än de rent bok­ liga. Pressen innehåller ofta information om andra medieformer, exempelvis teateruppsätt­ ningar, utställningar, museer, annonser.

Under arbetet med min avhandling, Ryktbar­ hetens ansikte: Verner von Heidenstam, medierna och personkulten i sekelskiftets Sverige (2008), som från början var tänkt som en ganska traditionell receptionsstudie, kom jag i kontakt med Övralids­ arkivet i Linköpings stiftsbibliotek. Den omfat­ tande samlingen med pressklipp om Heiden­stam vittnade om tidigare okända sammanhang och gav nya infallsvinklar till projektet. Heidenstam, visade det sig, spelade en avgörande roll som cele­ britet och mediepersonlighet medan hans litte­ rära verk nådde endast ett fåtal. Det material jag ursprungligen hade för avsikt att studera – recen­ sioner, essäer, avhandlingar och litteraturhisto­

44

riska översiktsverk – presenterade utan tvekan en helt annan historia. Och om Heidenstams verk överskuggades av uppmärksamheten kring ho­ nom som person, varför skulle då den litterära intelligentian – kritiker, forskare och vänner till Heidenstam – återigen bekräftas som den enda existerande och legitima mottagaren och produ­ centen av mening? Vem och vad Heidenstam var för en större och bredare grupp av mediekonsu­ menter framstod som en mer angelägen fråga att närma sig. Den kontext som framträdde i klipp­ pärmarna handlade inte om ett intellektuellt samtal om prosa och lyrik i litterära facktidskrif­ ter, utan om en kult kring offentliga personer i ett vidsträckt medielandskap.

1800-talets medier och författarkulten Även för hundra och hundrafemtio år sedan spe­ lade författare en betydande roll i offentligheten som mediepersonligheter och celebriteter. Redan i början av 1800-talet beskrev Samuel Taylor Cole­ ridge sin samtid som en ”Age of Personality” och hävdade att den litterära offentligheten präglades av ett utbrett intresse för skvaller. Romantikens litteratur ansågs avslöja privata sanningar om sina upphovsmän, och i såväl litterära tidskrifter och författarbiografier som litteraturens marknads­ föring gjordes författarnas namn, ansikten och privatliv till huvudsaker.3 Vid seklets mitt blev det allt vanligare med föreläsningsturnéer. Män­ niskor erbjöds möjligheten att se sina favorit­ författare live. Oscar Wilde och Charles Dickens var författare vars föreläsningar drog enorma pu­ bliker. Men det stora intresset berodde inte bara på det litterära, på författarnas verk. Det var ofta för­fattarna själva som var den huvudsakliga att­ raktionen. Under Dickens föreläsningsturné 1858 blev det uppenbart att allmänheten ville veta allt om författarens privatliv – hans familjeförhål­ landen, utseende, hårfärg, ålder, och antal barn.4 Dickens föreläsningsturné i USA 1867 har utan överdrift jämförts med The Beatles erövring av samma land knappt hundra år senare.5 Förfat­ tarna var på många sätt 1800-talets rockstjärnor.

Somliga utnyttjade och närde kulten mer än andra. Samuel Clemens, mer känd under namnet Mark Twain, registrerade sitt namn som varu­ märke, inte bara för att skydda rättigheterna till sina böcker utan också till de många produkter

Minnet av författaren. I en essä om Selma Lagerlöf hade Oscar Levertin påstått att idén att skriva fosterbygdens saga kom till henne under en vandring längs Malmskillnadsgatan i Stockholm, mer precist mellan Hamngatsbacken och brandstationen. SöndagsNisse menade att Stockholms stad borde sätta upp ”en koppartafla med inskrift om tilldragelsen för att åtminstone äga något förtroligare minne af Gösta Berlings och Jerusalems författarinna.” Idén utvecklades i teckningen ”Svenska gestalter” (SöndagsNisse, julnummer 1904). Det kan noteras att Stockholms stad sedan år 1992 har placerat ut 68 sådana ”litterära skyltar”.

45

som bar hans namn; bland annat vykort, cigarrer, tobak, whisky, ett brädspel och en klippbok avsedd att klistra in tidnings­notiser om honom själv i.6 Motsvarande personkulter utvecklades kring nordiska författare som Runeberg, Ibsen, Bjørn­ son och Holger Drachmann. Tillsammans med upptäcktsresenärer som Nordenskiöld, varieté­ artister som Sigge Wulff, och sångerskor som Christina Nilsson och Jenny Lind ställdes för­ fattarna ut på den offentliga scenen. De gjordes synliga för allmänheten på alla tänkbara sätt.

Bortsett från fotografier, målningar och monu­ ment kunde deras utseende avbildas på allt från medaljer till tändsticksaskar och chokladprali­ ner. Platser, båtar, kakor och cigarrer kunde bära deras namn, och storslagna födelsedags­ fester, statyinvig­ningar och begravningar var offentliga händelser som skildrades i ord och bild i tid­ningar och tidskrifter. På den svenska motsvarigheten till Madame Tussauds, Svenska Panoptikon, fanns bland andra Viktor Rydberg och Gunnar Wennerberg att beskåda i vax, intill kungligheter, förbrytare och andra celebriteter.

Museimannen Artur Hazelius blev också vaxfigur på panoptikon efter sin död 1901. Dessförinnan hade han hunnit samla in åtskilliga personhisto­ riska reliker och kultföremål till Nordiska mu­ seet, inte minst från författare. Där bevaras ännu idag Emilie Flygare Carléns negligé, Fredrika Bremers flöjt, Bellmans mandolin, Almqvists rökmössa, samt hårlockar från Tegnér och H. C. Andersen (se även Magdalena Grams uppsats om Viktor Rydbergs bibliotek i Biblis 41).

Verket var definitivt inte allt i det sena 1800-ta­ lets Sverige. Författarna själva bar ofta på större attraktionsvärden än litteraturen. August Strind­ berg var en av dem som gick till angrepp mot dessa tendenser. I Det nya riket (1882) framförde han en förbannelse över jubelfesternas tidevarv, över festtalet, kanoniseringarna och uppfinnan­ det av fetischer, helgon och andra storheter. Det var mot bakgrund av samma företeelser som Axel Lundegård mer än tjugo år senare hävdade att den svenska publikens litteraturintresse alltid var personintresse. Han uppfattade det också som ett tidens tecken att ”adelskalendern börjar med namnet Gustaf Otto Adelborg, skriftställare, och att inte ens denna gyllne boks öfverstar eller gene­ raler försmå att till förteckningen på sina styrkor foga titeln skriftställare eller konstnär.”7 I ljuset

46

av kändiskulturen hade författartiteln med andra ord fått ett vidare användningsområde och kunde utnyttjas i den personliga marknadsföringen, för att signalera att man var, eller ville vara, Någon.

Att författaren Daniel Fallström år 1901 kunde betecknas som innehavare av ”Stockholms popu­ läraste mustascher”,8 berodde förstås inte på hans litterära meriter, utan på att han syntes på stadens gator och på bild i tidningarna. Medierna, och inte minst de visuella – fotografier, målningar, teckningar – gjorde författarna synliga och kän­ da. Bilder av författare hade, och har, som John Cawelti påpekat, en mer omedelbar förmåga att sprida intryck än deras litterära verk.9 Andra sammanhang än rent litterära och estetiska gav författarna en mer påtaglig betydelse i det offent­ liga rummet. Med anledning av denna typ av me­ dialisering konstaterade skämttidningen Puck, i början av 1900-talet, att skaldekonsten inte stod högt i kurs i Sverige. Stora delar av befolkningen skulle antagligen, om de tillfrågades vilka Teg­ nér och Runeberg var, räkna upp destinationer och avgångstider för ångbåtarna med samma namn.10 I ett senare nummer av samma tidning ansågs det enda livstecknet från Verner von Hei­ denstam vara att det då och då syntes ”porträtt af honom i Idun”.11 Verner von Heidenstam (1859–1940), som de­ buterade år 1888 med diktsamlingen Vallfart och vandringsår, blev snabbt en välbekant profil i sekel­ skiftets Sverige. Han skildrades i andra författares romaner, kunde slås upp i uppslagsböcker och hans ansikte avbildades i markerad profil på foto­ grafier, porträttmålningar, karikatyrteckningar, annonser och spelkort.12 Heidenstam syntes helt enkelt överallt, och folk kände igen honom när han rörde sig på gatorna i Stockholm, Köpen­ hamn och Rom. Liksom barn i vår tid får namn efter filmens och tevens mest uppmärksammade stjärnor, döptes pojkar i Heidenstams samtid i större utsträckning än någonsin, vare sig tidigare eller senare, till Verner. Att namnets starkaste period sammanföll med Heidenstams var ingen tillfällighet, och berodde knappast på hans litte­ rära genomslag. Uppmärksamheten kring Hei­ denstams person gjorde hans namn och utseende välbekanta för en större allmänhet samtidigt som hans verk lästes och uppskattades av en mindre elitpublik. Han fick betydelse dels som ”kultur­ skald” inom ett begränsat litterärt fält, dels som

celebritet i en bredare medieoffentlighet. Detta var ett förhållande som ofta uppmärksammades i samtiden, inte minst i skämttidningarna. I en satirisk dialog från början av 1900-talet formu­ lerades det på följande sätt: – Nå, hvad tycker du om Heidenstam?

– Å, förtjusande! Idealisk! Härlig alldeles!

– Har du läst honom då?

– Nej, men han sitter ju i hvartenda boklådsfönster!13

Synlighet och kändisskap var, även för mer än hundra år sedan, ofrånkomliga inslag i den me­die­­ offentlighet i vilken litteraturen marknadsfördes.

Författarna och deras förläggare var beroende av publiciteten samtidigt som författarna, vilka påtagligast blev föremål för den, ofta uttryckte förakt för dess konsekvenser.

Berömmelsens litterära avtryck Kändisskap frammanar självreflektion. För många författare blir erfarenheten av berömmelse ett återkommande tema i författarskapet, oftast framställd som en negativ påverkan på liv och arbete.14 Kända exempel på sådana skildringar är Jack Londons Martin Eden (1909), Gertrude Steins The Autobiography of Alice B. Toklas (1933) och Norman Mailers Advertisements for Myself (1959). Också författare i sekelskiftets Sverige kunde uppleva berömmelsen som besvärande. Även om det litterära verket var författarens in­ trädesbiljett till det offentliga livet, blev person­ ligheten, privatlivet, namnet och ansiktet det som ofta dominerade i mediernas följande expo­ nering. I en uppsats om Verner von Heidenstam år 1898 konstaterade Gustaf Fröding, medlid­ samt, att Heidenstam inte kunde ha det lätt. Tio år efter debuten framstod han på många sätt som ett offentligt underhållningsnummer. Fröding menade att ryktbara författare ställdes upp på en ställning som var både piedestal och skampåle.

Allmän­heten, hävdade han, gav fan i Endymion men fällde gärna omdömen om bokens förfat­ tare:15 Vanligt folk som icke förstår sig på konst dömer efter sin hemsmak och säger: ”stiliga ben har han, men löjtnant B. på Värnamoingarna är vackrare”. […] En bild av marmor eller brons kan på grund av sitt marmor- eller bronshårda väsen med någor­

lunda jämnmod bära dessa anmärkningar, även de minst geniala och närgångnaste. För en levande pie­ destalman och schavotterare är det däremot ibland obehagligt att vara skott-tavla för alla förbipasserares missförstånd.16

Även om allmänheten inte brydde sig om Endymion (1889), som Fröding antagligen helt korrekt påpekade, så kan Heidenstams roman läsas mot bakgrund av just författarens möte med publi­ ken och offentligheten. Romanen fullbordades ungefär ett halvår efter debuten, och intrigen och miljöerna präglas av Heidenstams minnen från resor i Orienten tio år tidigare. Den helt ny­gjorda er­farenheten av publicitet och offentlig uppmärk­ samhet satte emellertid också sina spår. Den arabiske individua­listen Emin är romanens hjälte­ figur. Emin har uppnått en viss popularitet som författare och när en revolt mot den kristna kolo­ nialmakten är förestående ser folket honom som den naturlige ledaren. Som politisk personlighet och upprorsledare blir Emin snabbt föremål för en nästan religiös beundran. Folkets förhoppningar knyts till honom – hans namn nämns, prisas och välsignas av alla. Men ryktbarheten och förvänt­ ningarna visar sig inte helt lätta att bära: Han borde segerdrucken i yrande glädje frossat av all den storhet, som med ens omgav hans person.

Och dock satt han där nedtryckt under en pinsam ångest, som han aldrig erfarit i sitt tidigare livs obe­ märkta dagar, då ingen fäste sig vid hans ord och ingen hoppades på hans förmåga. Han kände rykt­ barhetens tryckande ansvar. Han kände att han ej förtjänade de smekande tillmälen, med vilka han hälsades. Han kände, att han alldeles icke var den jätte, som han troddes, men att han till alla pris mås­ te bli det. […] Han måste motsvara sina anhängares högt uppdrivna förväntningar. […] Nu var han sitt eget ryktes slav.17

När detta skrevs var Heidenstam inte längre en obemärkt person, utan ett namn som allt oftare omnämndes i tidningar och tidskrifter. För Emin, liksom antagligen för Heidenstam, var upplevel­ sen av detta nya tillstånd inte bara fördelaktig. Att bli föremål för andras förväntningar, att tvivla på den egna förmågan att lyckas infria dem, och att se sig själv i odödlighetens eviga perspektiv fram­ stod som skrämmande frånsidor av det offentliga livet. Emin inser att han måste iaktta försiktighet

47

och vårda sitt rykte. Om han begår ett misstag finns det snart på var mans tunga. Det skulle bli en fläck på hans namn, en missformad porträtt­ bild som skulle leva kvar i det mänskliga medve­ tandet ”så länge skrift eller tryck bevarade hans namn”.18 Just därför handlade Emins oro inte bara om hans samtida rykte, utan också om ett av­ lägset eftermäle. Boklårar och dokumentbuntar skulle komma att öppnas av framtidens forskare: ”Envar, som steg fram för offentligheten, om ock­ så endast för en dag, en enda gång, var så gott som odödlig. Han skulle granskas och vägas, och hade han ej betraktat sin ryktbarhet som ett ansvar och uppträtt och handlat därefter, skulle hans efter­ kommande en gång höra honom dömd.”19 Heidenstam tvingades snart hantera beröm­ melsens följder. Med den stigande ryktbarheten ökade också förväntningarna på honom. Det vi­ sade sig finnas otaliga stenar, kyrkor och diktar­ jubileer som man ville att han skulle inviga och hedra med sin närvaro. När önskemålen om hans närvaro blev alltför många tröttnade han på den­ na roll. Bara för att kunna avböja förfrågningar av detta slag använde han brevkort med den tryckta texten: ”Omöjligt af brist på tid.”20 Till er­ farenheterna av att vara en offentlig person hörde inte minst konfrontationen med mediebilden av honom själv. Att den offentliga bilden sällan över­ ensstämde med hur Heidenstam uppfattade sig själv var naturligt, och säkert frustrerande: ”Folk som endast känner mig genom tidningsartiklar tror visst, att jag är en mäkta snobbig kavalier som lefver i smoking, trifs på restauranger, inrät­ tar mig i gyllne gemak och bara pratar estetik. I verkligheten får jag snubbor för mina slitna hvar­ dagskläder, har fullt utbildad restaurangskräck, fast jag vid besök i Stockholm inte gärna kan sätta mig på gatan och äta matsäck.”21 Naturligtvis var inte Heidenstam, ens före de­ buten, omedveten om vad det innebar att stiga upp på offentlighetens scen. Redan i Vallfart och vandringsår finns det dikter och strofer som inne­ håller sådana reflektioner. I sviten ”Ensamhetens tankar” finns till exempel följande strof: ”Du söker ryktbarhet; för mig jag tror / ett större väl så helt att glömmas / att ingen hör mitt namn, ej ens min mor.” Flera år senare, då Heidenstam ovillkorligen var en av Sveriges mest omskrivna kulturpersonligheter, kunde denna utsaga förstås uppfattas som falsk. Under Strindbergsfejden,

48

som till en del handlade just om Heidenstams kändisskap, avfärdade Strindberg också explicit denna strof som otillförlitlig. För Heidenstam själv framstod möjligen diktens tanke ännu mer som ett ouppnåeligt ideal efter Strindbergsfejdens hårda debatt. Kanske hade det verkligen varit bättre att helt glömmas, än att tvingas uppleva ryktbarhetens alla frånsidor? År 1914 formulerade han i alla fall den korta dikten ”Ryktbarhet” där det bland annat heter att: ”Berömmet är ett fol­ kets prat, / knappt högre värt än folkets hat. / […]

Blott den får ro, som dör förgäten.”

Avslutning Förgäten är han inte, Heidenstam. Tvärtom, men varför och för vad är han ihågkommen? ”Namn­ lös och odödlig” heter en av hans tidiga dikter.

Där framhålls ett ideal enligt vilket konstnärens rätta namn är hans verk. Men dikten öppnar även för det motsatta, att det konstnärliga verket får sin betydelse först genom skaparens rykte och namn. Detta skulle Heidenstam också bli varse.

Han var snart allt annat än namnlös, och hans verk var aldrig de medel genom vilka han främst mötte sin samtida publik. Ändå framstår hans plats i litteraturhistorien som motiverad blott av hans litterära gärning. En förklaring är att kriti­ ker och litteraturforskare, genom en övertro på författaren som individ, ofta osynliggör sin egen, mediernas och publikens betydelse för författa­ rens karriär och berömmelse. Leo Braudy kon­ staterar i sin studie över berömmelsens historia, The Frenzy of Renown: Fame and Its History (1986), att litteraturhistoriker alltför ofta tror sig skriva litteraturens historia när de i själva verket berät­ tar om litterär berömmelse.22 Och Joe Moran på­ pekar i Star Authors: Literary Celebrity in America (2000) att själva logiken bakom litterärt kändis­ skap handlar om att osynliggöra och dölja den yttre sociala process som leder till berömmelse – genom att författaren hyllas som en överlägset begåvad individ eller ett geni.23 Att inte läsa Heidenstam är en annan väletable­ rad tradition som forskningen berättar föga om.

Visst, läseboken Svenskarna och deras hövdingar (1908–10) utkom i nya skolupplagor ända till 1953, men bortsett från den har Heidenstam aldrig lästs i någon större omfattning. I samtiden kom Hei­ denstams namn och ryktbarhet långt före hans

verk. Det tog tolv år innan förstaupplagan av Vallfart och vandringsår (1 500 exemplar) hade sålt slut.

Till och med 1900 hittade diktsamlingen omkring hundra nya köpare varje år. Den tusen exemplar större upplagan av Hans Alienus (1892) räckte i hela arton år. Heidenstam själv sändes under tiden ut i betydligt större upplagor till en betydligt vidare publik. Svenska Dagbladet, som han regelbundet medverkade i, gick dagligen ut i 4 000 exemplar år 1897 och i det tiodubbla år 1908 – antalet läsare var förstås många gånger större.24 De oräkneliga karikatyrerna av Heidenstams profil spelade också en särskild roll. Det fanns omkring sextio skämt­ tidningar i Sverige vid sekelskiftet 1900 och sam­ manlagt nådde de omkring en miljon läsare varje vecka. Skämtpressens betydelse för kändisskapet då, kan jämföras med tevens idag.25 Att göra litteraturhistorien till bokhistoria, el­ ler till en historia om läsning, är att begränsa en betydligt vidare berättelse om det litterära offent­ liga livet, både förr och nu. Det kan författarna

själva vittna om. Deras egna djupsinnigheter, lik­ som recensenters och forskares, betyder sällan så mycket som de önskar. Det är intresset för män­ niskorna bakom verken som i praktiken förenar många litteraturforskare med de medier och pu­ bliker som de sällan studerar. Att författare ofta har haft större betydelse som personer än som författare, är inte bara en obstinat postmodern tankefigur om att vända allt till sin motsats, utan något som mycket väl kan studeras empiriskt.

Med en sådan tolkningsram framstår det inte längre som tragiskt eller märkligt att Heiden­ stams mest framgångsrika verk, med avseende på antal recensioner och försäljning, inte är något av hans, litteraturhistoriskt sett, mest betydelsefulla, utan den ofullbordade och postumt utgivna själv­ biografin, När kastanjerna blommade (1941). Och det är författaren/rockstjärnan Ulf Lundell som säger det: författarnas livshistorier är intressantare än deras böcker. Det är många som håller med, han har historien på sin sida.

N oter 1. För en introduktion till perspektiv inom den kulturhisto­ riska medieforskningen se Mediernas kulturhistoria, red. Solveig Jülich, Patrik Lundell och Pelle Snickars (Stockholm, 2008).

2. John Rodden, George Orwell. The Politics of Literary Repu­ tation, (1989; New Brunswick, N.J. 2001), s. 7.

3. David Higgins, Romantic Genius and the Literary Magazine: Biography, Celebrity, and Politics (London & New York 2005), s.

46.

4. Joe Moran, Star Authors: Literary Celebrity in America (Lon­ don, 2000), s. 16.

5. John G. Cawelti, ”The Writer as a Celebrity”, Studies in American Fiction, 1977:5, s. 166.

6. Moran, s. 23.

7. Axel Lundegård till Erik Norling, 22/12 1908 (Norrköpings Stadsarkiv), kursivering här.

8. Bo Bergman, ”Daniel Fallström”, Ord och Bild 1901, s. 111.

9. Cawelti, s. 172.

10. Sign.: Huckleburry, ”Svenska diktkonsten i folkupplaga”, Puck 1910:25 (23/6).

11. Sign.: Sp., ”Härliga tid, ljufliga land”, Puck 1910:28 (16/7).

12. Om Heidenstam i bild se: Andreas Nyblom, ”Författarens ansikte: Ett bidrag till litteraturens medie­historia”, i Mediernas kulturhistoria, red. Solveig Jülich, Patrik Lundell och Pelle Snickars (Stockholm, 2008), s. 117–141.

13. Övralidsarkivet: Pressklipp [1909?].

14. Moran, s. 10.

15. Formuleringen att vanligt folk ”ger fan i Endymion” finns i manuskript men inte i den publicerade uppsatsen om Heidenstam i Grillfängerier I (1898). Se Ruben G:son Bergs anmärkningar i Gus­ taf Fröding, Samlade skrifter, nionde delen, Prosa I (Stockholm, 1921), s. 294.

16. Gustaf Fröding, Samlade skrifter, nionde delen, Prosa I (Stockholm, 1921), s. 243.

17. Verner von Heidenstam, Endymion (1898; Samlade verk 3 (Stockholm, 1943), s. 112f.

18. Ibid., s. 113.

19. Ibid., s. 113.

20. Olle Hedberg, ”Några hågkomster från möten med den gamle Heidenstam”, Svensk Litteraturtidskrift 1940, s. 116.

21. Verner von Heidenstam till Erik Norling 17/1 1919 (Norr­ köpings Stadsarkiv).

22. Leo Braudy, The Frenzy of Renown: Fame and Its History (1986; New York, 1997), s. 17.

23. Moran, s. 9.

24. Se Johan Jarlbrinks kommande avhandling, Det våras för journalisten (Stockholm, u.u. 2009).

25. Lars M. Andersson, ”’Nya Kanan. Vinterbild från Åre’: Ana­ lys av en massbild”, i Mer än tusen ord: Bilden och de historiska vetenskaperna, red. Lars M. Andersson, Lars Berggren och Ulf Zander (Lund, 2001), s. 190f, 193ff, 196.

49

elisabeth ralf

Om bokmärken

”V

em gillar inte en trivsam småborgerlig­ het”, för att tala med Tingsten. Alla äter bakelser ibland, men det är nog egentligen lite skamligt. Det småsöta är ingenting att tala om, möjligen att småskämmas för, en doft av då­ lig smak, ännu inte upphöjd till popkonst. Men så där lite i lönndom, som barndomsminnen, får man gilla bokmärken, eller i Skåne ”stycken”, även ”bilder”, ”rosor” eller ”blanktavlor”. Bok­ märken är det stockholmska namnet på färg­ tryckta, präglade och stansade bilder i lösa ark.

Ursprungligen försåldes de styckvis, inte förrän efter andra världskriget skedde försäljningen i hela ark.

Redan i slutet av 1700-talet kunde Alois Senefel­ der trycka i färg med våta stenar där färgen togs

”Rafaels änglar” från nederkanten av den Sixtinska madonnan.

Målad 1512. Dresden.

50

upp av de fettade partierna, och tidigt nyttjades tekniken av konstnärer. Men det dröjde innan de ”litografiska anstalterna” blev industrialiserade och möjligheten att trycka i färg blev allmänt tillgänglig. Först på 1870 talet dök det upp ång­ drivna litografiska pressar och industriellt fram­ ställt papper.

Antika greker kunde köpa med sig små minnes­ figurer från berömda tempel, och så har det fort­ satt till exempel i scrap books och Stammbücher, där man också samlade vänskapsbevis av många slag. En formlig vänskapskult rådde på kontinen­ ten under tiden ca 1840–1880. ”Du är rosen, jag är törnet, glöm ej vännen som skrev i hörnet”, är en folklig variant, ofta återkommande i poesialbum och gärna prydd med ett bokmärke. Under vänskapskultens tid kom uppvaktningar på högtidsdagar (dit räkna­ des även namnsdagar) ofta att ta form av små kort med lämplig symbolik, hemgjorda, men även beställda hos konstnärer. Som höjdpunkter kunde bilden vara målad på elfenben och ligga i en sammetsfodrad ask.

Den sentimentala stämningen i denna tids bildvärld lever starkt vidare i bokmärkesmotiven: änglar, ljuva blommor, sköna landskap, prydliga små barn, allt motiv som visat sig överleva in i vår tid. Motiv som: engelsk kavallerist skjuter svart man, blondin i brusten tunna nedanför Niagara, eller gosse pryglad av djävul, eller fattiga barn som får åse hur deras kamrater släpar en släde med meterhögt glasstorn, återkommer inte.

Bland allt det ljuva skymtar ibland en underton som kunde ha glatt Hieronymus Bosch.

Reklamen snappade (som vanligt) upp de nya möjligheterna att trycka i färg. Toulouse-Lautrecs berömda affischer är reklamtryck. Mycket tidigt trycktes ark med små fyrkantiga färgbilder med motiv från skilda yrken. De kunde klippas isär och delas ut till kunderna.

Dessa bilder var inte reliefpräglade. En tysk specialitet var Patenbriefe där faddrar vid dopet förband sig att om så skulle behövas ta hand om dopbarnet. Dessa dokument var utförda med stor omsorg och prydda med stansade och präglade pappersblommor från bokbindare som hade lämpliga präglingsverktyg. Kombinationen av färgtryck och prägling (som dyker upp i bör­ jan av 1880-talet) gjorde bokmärkena ännu mer oemot­ståndliga, och samlandet ökade.

Nu får vi varje dag tidningar vars pappersba­ nor rusar fram med 100 km fart som vimlar av färgbilder. Men det är inte så länge sedan färgbil­ derna var ganska ovanliga och trycktes separat.

Tittar man i uggleupplagan av Nordisk Familje­ bok kan man på färgbilderna läsa ”Bibliograph­ isches Institut Leipzig”. Tittar man på bokmär­ kesarkens signaturer är de ända fram till andra världskriget nästan enbart tyska – och många.

I slutet av 1950-talet hade jag tillfälle att få ställa frågor till en gammal tryckerifaktor vid Berliner Neuroder Kunstanstalt som i unga dar arbetat med våta stenar. Det var mödosamt vittnade han om, och faktorerna var stränga, det gällde att inte missa passningen när man bytte färgsten, det kunde vara mer än tio litostenar. Som i alla virtuosyrken fanns de många judar bland lito­ graferna. De gjorde färgseparationen med ögat.

Ofta finns det många små märken på ett ark, fint tryckta och noga stansade. Små barn fick peta ut kvarsittande papper med nålar, som hemarbete.

Då de judiska ägarna till Hellers litografiska tryckeri i Wien föreslog sina engelska agenter att flytta produktionen till England fick de från Birn Brothers i London ett brev som beklagar att man ”under rådande omständigheter” måste av­ beställa den tilltänkta beställningen (Hitler hade besatt Österrike den 11 mars 1938). De finner detta särskilt beklagligt ”as this article has never been made i England”. Om man betänker de mängder av gamla bokmärken som alltjämt cirkulerar i England och de magnifika skärmar klistrade med ”scraps” som har funnits i engelska barn­ kammare och har noterat de otaliga engelska

Bröllopsresa i sportbil, blomsterramd. 1920-talet

firmor (ofta med tyska namn) som handlat med bokmärken förstår man att det har handlat om en stor import. I Peggy Guggenheims museum i Venedig har jag sett en sådan skärm stå granne med en Jackson Pollock.

Naturligtvis fick märkena också en pedagogisk färgning. Det trycktes läroböcker (W. Hagelberg, Berlin) där illustrationssidorna hade vita blind­ tryck för inklistring av bokmärken som med­ följde i ark.

Bokmärkena var barnens första egna bilder, att titta på, hålla i och drömma kring, utan vuxen inblandning. Samlingen kunde börja i en ask, för att avancera in i ett album, ibland i lyxutstyrsel.

Där kunde ägaren komponera sidorna efter eget

Ängel på cykel med blomsterhjul. Ca 1910.

51

sinne: en ros kunde vara lika stor som en häst, det handlar om bildpoesi. Ofta är sidornas komposi­ tion strängt symmetrisk.

Där fanns också ett moment av hasard när man tog fram bytböcker med vikta sidor och chansade att göra ett fördelaktigt byte genom att sticka sitt märke bland de vikta sidorna.

Ibland var det en fälla: två tomma vikta sidor låg vikta mot varandra, ack.

Konstnärerna bakom bilderna är till allra störs­ ta delen okända, signaturer är mycket ovanliga.

Serien till Drottning Viktorias 50-års jubileum (1887) är tecknad av de auktoriserade hovkonsnä­ rerna Arthur och Harry Payne. En landskapsscen med champagnedrickande putto är signerad H. Zatzka, en ganska välkänd elev till Makart. För Hellner i Wien har Ernst Kutzer (1880–1965) ritat djur- och sagomotiv. Kutzer har även illustrerat en hel del tyska skolböcker och ritat serier för Stollwerk choklad.

När Sagokonst under kriget på 1940-talet gav ut en serie bokmärken bar arken konstnärernas namn i marginalen. Det rör sig om välkända il­ lustratörer som samtidigt förekom i böcker och tidningar, till exempel Einar Norelius, Helge Ar­ telius. Karin Frykstrand svarade vid förfrågan: ”På sätt och vis önskade man att bilderna förblivit anonyma, bokmärken hade ingen hög status.”

Det mest kända av alla bokmärken har ändå en i konsthistorien välkänd upphovsman. Säg ”bokmärkesängel” och Rafael träder in. På neder­ kanten av madonnabilden målad 1512 för San Sistobröderna i Piacenza finns de två putti som blivit änglabilder i många slags reklam och till tröst för många barn. Nyligen sågs den armbågs­ stödde nagelbitaren (en av många tolkningar) som symbol för ”affärsänglar”. Originalet såldes 1764 till kurfursten av Sachsen och den ”six­tinska

52

madonnan” finns numera i Dresden. Gossen har genomgått många förvandlingar, ibland är ängeln en lockig blond flicka på ett moln.

På senare år har de båda änglarna, numera reviderade i anslutning till originalet, uppträtt i olika sammanhang, tryckt på chiffon eller som kudde. Säkerligen den mest kända och älskade av konstnärens alla bilder.

Bokmärkenas bildvärld rör sig med vanligheter ganska fritt hanterade. Man kan visserligen bli förvånad att se en ängel köra en cykel med ros­ besatta hjul (vilket Tristan Tzara blev uppmärk­ sammad för i Paris på 1920-talet), en fågel kom­ mer med ett brev, men det är sammanställningar som blivit så innötta genom upprepning att de är acceptabla även för en konventionell fantasi när språket glider mellan ord och bild. Här gäller kända former och schabloner, även om samman­ ställningarna kan vara ogenerade. (Barn kryper ut ur påskägg, en vagn dras med fåglar…)

Bokmärken finns alltjämt på marknaden, främst i norra Europa. De hänger alltjämt på leksaksavdelningarna, i hög grad stelnade i väl­ bekanta former. Men då man får höra att en liten flicka tagit tolvhundra bilder på semestern kan man ju undra hur länge det finns tid för bilder från 1800-talet.

Vuxna julänglar. Texten ”Min mamma på ett sådant märke verkar adekvat.

nyheter & noterat

Stad, öppna dig! Vandringar och färder i Kristianstad med omnejd

av Hans Holmberg. 272 s. Kristianstadsbladets Boktryckeri, Kristianstad 2007. isbn 978-91-6331058-4 ”Själva vattenpussarna blixtrade himmelsblåa på ett sätt som numera alldeles kommit ur bruk”, så mindes skomakarmästare Christofferssons påg sin hemstads Kristianstad. Han bytte efternamn och blev som Fredrik Böök mycket känd som litteraturhistoriker, och som kritiker fruktad.

Som anhängare av det nya Tyskland blev han så småningom utfrusen. Hans uppmaning till lun­ dastudenterna 1940 att följa gräsets exempel och böja sig för tidens vindar, dvs. diktatorn i söder, gjorde honom till varg i veum. Så fick han i stället på sin ålderdom tid att skriva en rad stora dik­ tarmonografier. När han var som mäktigast gav han ut sin Resa kring svenska parnassen där han

upphöjde somliga men gjorde ner andra, bland dem Hjalmar Söderberg. I polemik mot dennes förklenande skildring av provinshålan i nord­ östra Skåne kom han ihåg de blixtrande vatten­ pussarna.

Söderberg å andra sidan kände sig aldrig hem­ ma i Kristianstad där han en kort tid var journalist, skrev om kontinentens nya författare, och översat­ te dem innan han hastade hem till Stockholm. En annan stadens son var Gustaf Hellström, mycket mera ambivalent mot sitt ursprung än Böök. I sin Snörmakare Lekholm får en idé, den klassiska romanen om svensk ståndscirkulation, låter han residens- och militärstaden bilda bakgrund, och i sin delvis självbiografiska långa serie om sitt al­ ter ego Stellan Petreus spelar Kristianstad en inte obetydlig roll. Så också senare hos Birgitta Trotzig som gärna skildrar staden och dess fattiga befolk­ ning sedd utifrån de vattensjuka maderna kring Helge å. En nutida författare som hör hemma här

53

är Eva Ström, och i Knislinge några kilometer norrut håller Inge Knutsson till, vår flitigaste och bäste översättare från västnordiska språk: isländ­ ska, färöiska, norska.

I Kristianstad finns sedan snart fyrtio år dess­ utom Hans Holmberg, fram till sin pensionering lektor på Högskolan, specialist på sagor, dansksvenska litterära förbindelser och Karen Blixen, och med ett par böcker som kommit direkt på danska på Reitzels förlag i Köpenhamn, en ovan­ lig bedrift för en svensk skribent. I trettio år har han skrivit en lång rad kunniga artiklar på kul­ tursidan i Kristianstadsbladet, stilistiskt briljanta och engagerande, mest om litteratur men också om konst, arkitektur och teater (han har bl.a. äg­ nat Ystad Teater sin uppmärksamhet). När Kristianstadsbladet 2006 fyllde 150 år bidrog han till den flotta jubileumsboken (Bland Bladets många sidor, red. Gunilla Lundström och Curt Nyberg) med ett faktarikt kapitel, och nu har man från det hållet bett honom göra ett urval av sina skri­ verier om det kulturella Kristianstad. Resultatet har blivit en ovanligt tilltalande bok, fylld av en mängd fina fotografier.

Alla författarna ovan finns med, liksom Fred­ rika Bremer och C. Aug. Cederborg vars historie­ romantiska Göingehövding blev väl så populär i Danmark som här hemma, och generalmajoren von Döbeln med den bekanta bindeln som dolde skottskadan i pannan. Framför hans gravsten med den uppfordrande texten ”Ära skyldighet vilja” stannar kärleksparet i Söderbergs roman Den allvarsamma leken i begrundan. Vidare den kunnige kåsören Olle Hammarlund, alltför tidigt bortgången, den socialrealistiske Bunny Rag­ nerstam, brännvinsfabrikören L. O. Smith som Torgny Lindgren skrivit en roman om (Skrämmer dig minuten), Eva Waldemarsson och den allvar­ samma skämtaren Axel Wallengren, mera känd under sin pseudonym Falstaff, fakir, alla med förflutet i Kristianstad. Den ende man kan sak­ na är Jan Gehlin vars roman Gränstrakter andas samma leda som många infanterister på I6 (och senare pansarsoldater på P6) känt när de harvat på fälten i Rinkaby. Under mina oändligt långa månader från menig till sergeant i Kristianstad var det inte många vattenpussar som blixtrade himmelsblåa! ivo holmqvist

54

När jag får lite pengar SÅ KÖPER JAG BÖCKER

Bokvännens bok 9. Helsingfors, 2008. isbn 978-951-97918-7-6 Sällskapet Bokvännerna i Finland grundades 1948 och för att fira sitt 60-årsjubileum har man nu publicerat den nionde volymen i sin skriftse­ rie med ovanstående oemotståndliga titel.

Boken består av elva kapitel med ett varierat innehåll. Här beskrivs herrgårdsbibliotek, enskil­ da boksamlingar, skolbibliotek, Vatikanbiblio­ teket och antikvariatsfynd.

Vi får inte bara en rejäl dos bokhistoria utan också en stor dos av finländsk, svensk och rysk historia i flera kapitel. Detta gäller till exempel i Esko Häklis kapitel om Korff, Reuterholm och Patkul. Häkli beskriver en stor samling Miscell­ anea, det vill säga en samling småtryck med blan­ dat innehåll och alla vet ju att samlingsband kan innehålla fantastiska skatter. Med utgångspunkt från ett antal sällsynta skrifter av och om livlän­ daren Johann Reinhold von Patkul ger författa­ ren en bred bild av Patkul, ökänd i svensk histo­ ria genom att han 1694 blev dömd till döden på grund av förräderi.

Den historiska vinklingen gäller framför allt i Tage Jarolfs kapitel om Kaj Johanssons stora sam­ ling om 1808–1809 års krig. Denne boksamlare köper inte bara böcker, han binder in dem ock­ så. Har vi månne några sådan samlare i Sverige?

Med utgångspunkt från Kaj Johanssons rika sam­ ling av litteratur i ämnet ger Jarolf en bred skild­ ring av finska kriget som slutade med av Sverige tvingades avstå Finland. Detta kapitel ligger väl i tiden eftersom denna händelse uppmärksammas både i Finland och i Sverige. I Finland bland an­ nat genom en stor utställning på Finlands Natio­ nalmuseum med titeln: 1809 – Rikssprängning och begynnelse. 200-årsminnet av Finska kriget. Denna utställning kommer för övrigt att visas i Stock­ holm på Livrustkammaren i slutet av år 2009.

I Rainer Knapas artikel om Bibliotheca Such­ telen får vi en beskrivning av J. P. van Suchtelens omfattande bibliotek och en biografi över denne i Sverige ganska så okände person. Av holländskt ursprung, trädde han i rysk tjänst, ledde den rys­ ka belägringen av Sveaborg, och upphöjdes 1822 till finländsk greve. Efter kriget mot Sverige ut­ nämndes han till ryskt sändebud i Stockholm där

han huvudsakligen levde fram till sin död 1836.

Suchtelen var en känd person i Stockholm i sin samtid och ägnade sig åt ett intensivt umgäng­ esliv med Stockholms politiska, lärda och kultu­ rella elit och var också känd som storsamlare av böcker och konst. Efter Suchtelens död splittra­ des hans samlingar – somligt såldes på auktion i Stockholm och somligt köptes till Ryssland varav en del överfördes till Helsingfors, bland annat en stor samling akademiska dissertationer. Denna samling består av mer än 33 000 titlar varav de flesta härstammar från Sverige.

Bo Lönnqvist, professor emeritus i etnologi, skriver ett inspirerat kapitel om vad namnteck­ ningar i böcker kan förtälja, huvudsakligen med utgångspunkt i sin egen boksamling. Proveniens­ forskning är ett fascinerande forskningsfält och vi får här ett litet smakprov på vad anteckningar i gamla böcker kan leda till. Utöver sin namnteck­ ning i böcker kan man förvisso skriva mycket an­ nat, till exempel ”Jag är enda ägarn till denna wis Bok F:G Schröder är ett swin” som man kan finna i ett häfte med skillingtryck, tryckt i Gävle 1784.

Folke Nyberg har skrivit en artikel med titeln ”Gamla lagböcker i Borgå gymnasiums biblio­ tek”. Detta bibliotek innehåller en god samling lagböcker från 1500-talet och framåt och Ny­ berg beskriver insiktsfullt den stora samlingen svenska lagböcker. Författaren påpekar också att 1600-­talets juridiska litteratur ofta har en mycket vacker typografisk utstyrsel.

Berit Öhman ger en inblick i Vasa svenska ly­ ceums bibliotek vilket var det första vetenskap­ liga biblioteket i Vasa och är det största bevarade skolbiblioteket i Finland. Samlingen tillhör idag Åbo Akademi. För att vara ett skolbibliotek är samlingen omfattande – cirka 50 000 volymer och innehåller en hel del tryck från 1500- och 1600-talen och mer än 1700 arbeten tryckta på 1700-talet.

Anna Perälä beskriver kärleksfullt hur hon på ett antikvariat i Stockholm hittar ett pergaments­ band som hon försiktigt öppnar och hittar en av­ skrift av en av de allra sällsyntaste tryckta böcker­ na i Sverige, nämligen Hertigh Carls Slaktarebenck tryckt i Krakow 1617. Boken är känd i endast ett komplett exemplar och författad av Sveriges kron­ prins Sigismund. Boken skildrar hertig Karls, se­ dermera kung Karl IX:s ”grymhet och maktbegär” och här ges också siffror på hur många som dog

på slagfälten genom hans politik. Perälä har se­ dan jämfört sin egen kopia med att antal kända avskrifter och också genom att studera vattenmär­ ken försökt datera handskrifterna.

Reseskildringar och topografisk litteratur var på 1700-talet ett populärt samlarområde och är så fortfarande. Den Gadolinska samlingen i Åbo Akademis bibliotek, här beskriven av Marita Rajalin, innehåller en imponerande samling av denna typ av litteratur. Biblioteket byggdes upp av Linnévännen Johan Browallius, hans svärson Jacob Gadolin och dennes son Johan Gadolin.

Det Gadolinska biblioteket, påpekar författaren, är inte det största professorsbiblioteket i Åbo men är unikt genom att det finns kvar som ett sammanhållet bibliotek. Intressant är att en av Petrus Artedis böcker har hamnat i Browallius boksamling. Artedi, ofta kallad iktyologins fa­ der, drunknade i en kanal i Amsterdam där han arbetade för Albert Seba med dennes monumen­ tala beskrivning av sitt naturaliekabinett. Artedis skrifter gavs postumt ut av Linné.

Artiklarna i boken rör sig mellan Finland och delvis Sverige och Ryssland men ett kapitel går utanför vår del av världen och det är Fredrik Vahlquist, tidigare Sveriges ambassadör vid den Heliga Stolen, som ger en kort historik över Vati­ kanbiblioteket. Den romerska kyrkan har haft bibliotek och arkiv alltsedan fornkyrkans tid och redan i mitten av 1400-talet öppnades delar av samlingarna för forskning. Biblioteket består av ett stort antal mindre och större boksamlingar som förvärvats på olika sätt genom århundraden.

Som Vahlquist påpekar är det en ödets ironi att just Vatikanbiblioteket innehåller en ytterst rik samling reformationslitteratur. Detta genom att pfalzgrevarnas i Heidelberg berömda bibliotek Bibliotheca Palatina ”förvärvades” under tret­ tioåriga kriget. En stor del av drottning Kristi­ nas handskriftssamling finns för övrigt också i Vatikanbiblioteket. Så tidigt som 1890 inrättades också en avdelning för restaurering av böcker och handskrifter – en av världens äldsta. Givetvis har man en online-katalog, inte bara över böcker men också över digitaliserade handskrifter och gravyrer.

Två herrgårdsbibliotek får också sin beskriv­ ning. Jessica Parland-von-Essen beskriver herr­ gårdsbiblioteket på Åminne, huvudsakligen uppbyggt av Gustaf III:s favorit Gustaf Mauritz

55

Armfelt. Utöver en beskrivning av boksamlingen får vi också en kort biografisk beskrivning av Armfelt. Biblioteket innehåller en stor samling svensk samling vitterhet men också en av Fin­ lands största samlingar av fransk litteratur. Gi­ vetvis finns i hyllorna både Voltaire och Buffon men som sig bör också en ovanligt stor samling franska romaner. En inventering utförd i början av 1900-talet visade att en tiondel av all fransk lit­ teratur i Finland fanns på Åminne.

Vidare beskrivs Malmgårds bibliotek av Hen­ rik Degerman som ger en historik över bibliote­ kets framväxt från 1600-talet fram till idag och ger också en inblick i vad som döljer sig i hyl­ lorna. Det är dock inte utan att recensenten läser den avslutande delen av kapitlet om Malmgårds bibliotek som behandlar dess framtid med en viss oro. Skall man frångå bibliotekets systematiska indelning och i­stället övergå till en uppställning efter proveniens? Skall man gallra ut dubbletter i samlingarna för att få plats med nyförvärv? Detta är svåra frågor som alla bibliotek, stora som små, förr eller senare måste ta ställning till. När det gäller dubbletter så är det undertecknads abso­ luta åsikt att när det gäller böcker tryckta under handpresstiden, det vill säga före cirka 1830, så finns det inga dubbletter. Eftersom hela bok­ produktionen utfördes för hand blir det alltid skillnader mellan exemplaren. Proveniensen är naturligtvis också en viktig faktor att ta hänsyn till. ”Ett orört, aldrig flyttat eller omskapat gus­ tavianskt herrgårdsbibliotek” skriver författaren, vilket är nog så ovanligt i dessa dagar. Låt det om möjligt förbli så! clas- ove str a ndberg Böcker som passion: boksamlare från 1600-talet till vår tid

Nationalbibliotekets galleri nr 11. Redaktör: Inkeri Pitkäranta. Helsingfors, 2008. isbn 978-952-10-4766-4; issn 1459-0735 Alla stora bibliotek är uppbyggda av donationer och gåvor, förutom inköp och byten. Detta är ingen nyhet för bokkännare. Därför är det gläd­ jande att flera stora bibliotek, både i Sverige och i Finland har uppmärksammat detta faktum genom stora utställningar. I Sverige genom utställningen Deras Ögonstenar : samlares samlingar i Uppsala uni-

56

versitetsbibliotek, som fortfarande finns att bese, och i Finlands nationalbibliotek i Helsingfors en stor utställning med ovanstående titel. Våra uni­ versitetsbibliotek och nationalbiblio­tek skulle vara mycket fattiga utan passionerade samlares dona­ tioner, samlare som ibland med stora ekonomiska uppoffringar lade ner sin själ och hjärtan i sitt samlande för att sedan skänka sina boksamlingar till offentliga bibliotek.

Finlands nationalbibliotek har uppmärksam­ mat samlarnas betydelse genom en stor utställ­ ning och en gedigen och genomillustrerad ut­ ställningskatalog i stort format som är en fröjd att bläddra i och att läsa. Här och var i boken dyker det upp små vackra fjärilar på boksidorna och författaren till dessa rader blev nyfiken på alla dessa och kunde inte låta bli att hämta upp Cramers bok ur källarvalven på Stockholms uni­ versitetsbibliotek för att avnjuta dessa fjärilar i sitt originalutförande.

Utställningskatalogen består av ett antal inle­ dande artiklar för att därefter följas av själva ka­ talogen över de olika utställningarna. Artiklarna är både på svenska och på finska, likaså texterna till katalogdelen. Utställningen presenterar bok­ samlare från 1600-talet och fram till våra dagar.

Många av samlingarna har bevarats som enskilda samlingar, vilket är mycket intressant ur en bok­ historisk aspekt, men ofta utomordentligt be­ svärligt eftersom utrymme är något som de flesta stora bibliotek har ont om!

Kai Ekholm menar i sin inledning att en sam­ lare kan ta sig friheter ett nationalbibliotek inte kan göra. Samlare är ju ofta passionerade per­ soner som inte sällan samlar på udda ting vars betydelse först senare kommer att förstås. Serie­ tidningar kanske kan vara ett sådant exempel.

Seriösa samlare fnyste naturligtvis åt dem som tidigt började samla på Kalle Anka och Stålmannen, men hur många exemplar finns idag kvar av de första exemplaren av Kalle Anka? Givetvis har även detta samlarområde ett kulturhistoriskt intresse och även serier har något att säga framti­ dens forskare om vår historia.

Jukka Sarjala inleder volymen med en text om bibliofilens särart och konstaterar att gränsen mellan bibliomanen och bibliofilen är oskarp och kanske inte heller behöver fastställas exakt. Sar­ jala tar upp den ambulerande bokhandlaren och bokbindaren Matti Pohto som exempel på en bib­

lioman. Han samlade ”på somrarna med väskan på ryggen, på vintern dragande på sin släde” ihop en nästan komplett samling äldre finskspråkig lit­ teratur. Han levde ytterst sparsamt och lade ner all sina tillgångar på böcker – en sann biblioman!

Nationalbiblioteket i Helsingfors är precis som alla andra bibliotek av denna karaktär uppbyggt av en stor mängd små eller stora boksamlingar, donerade till biblioteket och Riskka Havu ger en översikt över dessa samlingar. Nationalbibliote­ kets historiska samlingar grundar sig framförallt på boksamlingar uppbyggda på 1800-talet. Verk­ samheten började emellertid redan år 1640 då Åbo Akademis bibliotek började sin verksamhet. Åbo Akademis bibliotek verkade som national­ bibliotek fram till den stora branden år 1827 då biblioteket förstördes. Efter branden flyttades Na­ tionalbiblioteket till Helsingfors där man omedel­ bart började bygga upp biblioteket igen. Den sto­ ra branden hade uppmärksammats ute i Europa och stora bokgåvor till Nationalbiblioteket flöt in från olika håll. De allra största donationerna kom givetvis från Ryssland. Författaren nämner att ca 100 000 volymer strömmade in till det nya biblio­ teket i Helsingfors, huvudsakligen dubbletter.

Sirkka Havu skriver om ”Bibliofila samlingar i Nationalbiblioteket” och konstaterar att det inte bara var av generositet som de ryska institutioner­ na skänkte böcker – det var också ett gyllene till­ fälle att bli av med dubbletter. Dessutom väckte de stora mängder böcker som flöt in till Helsing­ fors en viss irritation bland bibliotekarierna som inte hade resurser att ta hand om alla böckerna.

Detta är lätt att förstå för en nutida bibliotekarie.

Brist på personal och utrymme har alltid varit ett stort problem för de flesta stora bibliotek och Havu konstaterar att så är fallet även idag på Na­ tionalbiblioteket.

Harri Ahonen beskriver en av de märkligaste donationerna i bibliotekets historia, nämligen rödgardistofficeren Tuomas Hyrskymurtos sam­ ling av propagandaskrifter. Hyrskymurto var en av grundarna av Finlands kommunistiska parti som var förbjudet i Finland ända till 1944. Parti­ funktionärerna gav ut en tidskrift och översatte rysk litteratur till finska som smugglades in i Fin­ land. Hyrskymurtos insåg att dessa småskrifter skulle komma att få ett stort vetenskapligt intresse i framtiden och såg därför till att universitetsbib­ lioteket fick en försändelse av dessa.

Professor Heikki A. Reenpää donerade 2004 sitt stora Fennica-bibliotek, insamlat av tre gene­ rationer, till nationalbiblioteket. Tyngdpunkten ligger på äldre finsk litteratur, sammanlagt mer än 20 000 volymer, bland annat en stor samling Åbotryck. Reenpää skriver om ”Åbotryckens (1642–1827) tillgänglighet och nuvarande sprid­ ning” och menar att man borde göra en kartlägg­ ning av Finlands samlingar av Åbotryck för att på så sätt öka forskarnas intresse för dessa tryck.

Barn- och ungdomsböcker är idag ett populärt samlarområde och Markus Brummer-Korven­ kontio, som donerat sin samling till National­ biblioteket, skriver om denna. Den så kallade Brummeriana-samlingen är den största i Finland och en av de största i Norden och omfattar nära 20 000 objekt och innehåller böcker från Europa och Nordamerika. Den äldsta boken är tryckt 1514. Författaren skriver insiktsfullt om varför man samlar barn- och ungdomsböcker och vil­ ken nytta denna typ av litteratur har för forsk­ ning inom barnkultur.

Ilkka Paatero beskriver i kapitlet ”Finland på böckernas blad” sin stora samling Lapponica- och Fennicalitteratur från 1500–1800-talen. Författa­ ren beskriver hur Finland beskrivs i litteraturen från antiken och framåt utifrån sin egen synnerli­ gen värdefulla samling.

Därefter följer själva utställningskatalogen som är indelad i två avdelningar. Den första – ”Bibliofila samlingar vid Nationalbiblioteket från 1600-talet till vår tid” beskriver de utställda ob­ jekten med korta texter, ofta med illustrationer av hög kvalitet ur böckerna. Katalogen avslutas med ”Skatter ur nutida samlares hembibliotek”.

Här hittar vi tidig finländsk musik, äldre tryck, serier, Nordenskiöld bibliotek, litteratur om Stockmanns varuhus i Helsingfors, karamellpap­ per och bokmärken! Kaj Johansson presenterar sin stora samling av litteratur om 1808–1809 och Ilmo Louhimo presenterar sin samling av verk av Mika Waltari men också sin stora samling av deckare.

Böcker som passion är till sist en ytterst väl produ­ cerad utställningskatalog och beskriver Finlands nationalbibliotek på ett synnerligen läsvärt sätt. clas- ove str a ndberg

57

biblioteket – en plats för stillsamhet i en allt mindre stillsam värld ?

Det traditionella biblioteket, betraktat som rum, samling och institution, står enligt många be­ dömare inför en omfattande förvandling. Hotet eller den nya kraften – beroende på hur man ser på saken och vad man vill betona i debatten – kommer från internet, digitalisering och mobil tillgänglighet. I och med att synen på informa­ tion förändras, förändras också förhållandet till en av våra äldsta och mest emblematiska insti­ tutioner för informationssamlande: biblioteket.

Vissa ser som sagt häri ett hot mot bibliotekens – kanske särskilt de stora, allmänna – själva raison d’être; andra menar att det är en ny tid av möj­ ligheter som ger incitament till experimentlusta och nya former av informationshantering. Båda sidor har förstås sina poänger. Jag skall inte här ge mig i kast med att själv ta ställning, utan vill snarare peka på en aspekt man ofta förbiser eller endast tar upp vid sidan om.

Jag skulle vilja påstå att det traditionella biblio­ teket (med få undantag) framförallt är en plats, ofta en arkitektoniskt unik miljö med helt sär­ präglade drag. Detta tror jag är ett mindre banalt påstående än vad man kanske kan tycka, och det är också ett antagande som är mer centralt än vi kanske föreställer oss. Ett exempel på det senare är sättet bostadsannonser ofta smyckas med kanske inte helt riktiga upplysningar om att lägenheten eller huset hyser ett bibliotek. Det anses flott, är ett tecken på intellektuell verksamhet, bildning och status. Vad biblioteket innehåller är förstås oviktigt; böckerna följer ju inte med lägenheten.

Poängen är alltså att blotta närvaron av ett biblio­ teksrum anses mycket mera spännande än, säg, närvaron av ett arbetsrum. Biblioteket är kanske i de flestas ögon först och främst en plats, och endast i andra hand en samling böcker med ett verkligt innehåll (information).

Detta drag finns visserligen närvarande i den debatt som alltså lever om bibliotekens framtid, men är ändå perifert i förhållande till bilden av biblioteket som informationscentral. En vanlig linje i den här debatten är tanken, att i och med att bibliotekens innehåll (böcker och tidskrifter) digitaliseras och blir alltmer tillgängligt via en

58

datorskärm, kommer de faktiska biblioteken att försvinna. I så fall betraktar man biblioteket som snart sagt inte mer än en jättelik flyttkartong för böcker: när de väl digitaliserats kan man kasta böckerna och ta bort kartongen. Den uppfatt­ ningen går inte riktigt ihop med idén om biblio­ teket som framförallt en plats för studier, arbete och intellektuell verksamhet. Och jag vill försöka visa att en digitalisering och datorisering inte be­ höver betyda att rummet har spelat ut sin roll, utan tvärtom.

X I artikeln ”Is Google Making Us Stupid?” i The Atlantic (juli 2008) skriver Nicholas Carr om hur vårt allt intensivare förhållande till datorvärlden och digital information, i synnerhet internet, på­ verkar vårt sätt att arbeta och tänka. Hans tanke är att internet förflackar vårt förhållande till information. Själva sättet internet är uppbyggt på och fungerar i praktiken tvingar oss att för­ hålla oss till information på ett helt annat sätt än tryckta medier gör. Forskning Carr refererar till visar att våra internetvanor är helt andra än våra bokvanor. Typiskt sett ägnar en internetanvän­ dare inte mer uppmärksamhet åt informationen de hittar på en hemsida än att de efter en eller två sidor hoppar vidare till en annan internetsida; nästan aldrig går internetanvändare tillbaka till sidor de varit på – trots att man ofta nog sätter ett bokmärke på dem. Internets innehåll skum­ mas igenom, snarare än läses koncentrerat. Lät­ tillgängligheten, bristen på ordning och hierarki och i många fall okunskap om var vilken infor­ mation finns på internet gör paradoxalt nog att vi bländas av all information. Istället för att hänge oss åt något specifikt, överöses vi av information och drunknar nästan i den.

Hjärnan är en fantastiskt flexibel skapelse och, skriver Carr, faktum är att våra internetvanor sät­ ter fysiska spår i hur vi tänker. Ett sätt att närma sig texter som internets, ett skummande snarare än en koncentrerad djupdykning, gör att hjärnan helt enkelt vänjer sig vid detta. Med tiden förlorar vi – detta är Carrs poäng – förmågan att koncen­ trera oss ordentligt. Stora och komplexa romaner som Krig och fred blir genom våra ändrade vanor nästan omöjliga att ta sig igenom. Vad och hur vi läser påverkar med andra ord vår intellektuella kapacitet. Om Carr har rätt borde vi snart vara i behov av en motvikt.

X Så åter till biblioteken: om man skall karaktäri­ sera bibliotek överlag, är det väl knappast kon­ centrationssvårigheter som man först kommer att tänka på. Det är kanske ett tecken i tiden att det på senare tid publicerats en hel del böcker om bibliotek med liknande teman: för några år se­ dan utkom Resa i tysta rum: okända svenska slottsbibliotek och 2007 kom Alberto Manguels Nattens bibliotek på svenska. De båda böckerna gavs ut av stora förlag och fick ett stort mottagande i pres­ sen; båda har nästan mystiska, alluderande titlar och är späckade av förföriska bilder av biblioteks­ interiörer. Båda presenterar bibliotek som mysiga krypin eller eleganta lärdomstempel avskärmade från omvärlden. Och båda är fulla av texter som den här: Det bibliotek Hans Gabriel samlade präglas av för­ nuftstro och naturvetenskapligt patos. Det sträcker sig över slottets hela djup med två fönster på vardera sidan. De fem tusen böckerna, vackert bundna, ol­ jade och välskötta, ljusbrunt läckra som gräddkolor, med röda eller gula titelfält och guldpressad dekor för den svenska vitterheten, är belysta av nästan osynliga lysrör som löper en bit utanför ryggarna.

Hela rummet skiftar i guld, varmbrunt och svart lä­ der meter efter meter. (Resa i tysta rum, s. 298)

Kom nu inte och påstå att det här är en beskriv­ ning av något som endast eller ens bäst kan be­ skrivas som en informationsdatabas. Eller ta den animerade och mycket uppmärksammade debat­ ten om utbyggnad till Stockholms stadsbibliotek som rasat i dagspress (!) – är inte också det ett tecken på att bibliotek måste förstås som arkitek­ tur, och inte bara en samling skrifter?

Den internationella arkitekturtidskriften Vol­ ume nr 15 (2008) har som tema just bibliotek.

Hela den debatt jag skissat i början av artikeln finns i urval där (Manguels bok är ett annat in­ lägg i samma debatt). I ett av inläggen skriver Rob Bruijnzeels att framtidens bibliotek bland annat måste få vara en plats som inspirerar, för­ vånar och sätter fantasin i rörelse, och också en stillsam plats. Samtidigt måste det vara en plats som ger informationen (som inte nödvändigtvis ryms inom dess fysiska väggar) mening. Jag tror att Bruijnzeels här sätter fingret inte bara på vad ett bibliotek kan ha att erbjuda i en tid som kan­ ske alltmer kommer att präglas av intellektuell

rastlöshet, oro och koncentrationssvårigheter, utan redan i stor utsträckning erbjuder. För att undvika att, som Arjen Oosterman i tidskriften uttrycker det, framtidens bibliotekarier blir något annat än bara omskolade utställningscuratorer eller bokmuseiintendenter måste biblioteket, uppfattat som plats och inte bara institution, odla denna karaktär.

En litteraturkritisk essäsamling som gavs ut häromåret har titeln A Temple of Texts (av Willi­ am H. Gass, Knopf 2006). Idag när tillgången till information blivit större, samtidigt mer amorf och kanske också – för att resonera med Carr – förflackad, är det kanske en lyckad metafor att betrakta biblioteket just som ett tempel tilläg­ nat texter. Man kan faktiskt göra en jämförelse med religionen: många människor som har ett starkt andligt behov och vill gå bortom allmän spiritualism eller mystik söker sig till religioner just för att få ordning på sin religiositet. Utan en religions fasthet, dess pragma och dogm, blir det outhärdligt att vara religiös (den religiösa käns­ lan är så flyktig att den behöver stöd). Av den an­ ledningen har människan sedan urminnes tider byggt tempel, kyrkor och vigt heliga lundar och källor: man manifesterar detta flyktiga genom att viga en plats till religionens utövande. På ett lik­ nande vis blir det kanske i en Carrsk framtid med biblioteken. Om vårt förhållande till information i och med informationssamhället blir alltmer flyktigt, svårgripbart och oarrangerat, kanske en sådan plats blir nödvändig också för informa­ tionshängivande (snarare än inhämtande?). Om Carr har rätt i att vår koncentration trubbas av om vi exponeras för alltför mycket och alltför på­ trängande information, måste det rimligtvis ock­ så gälla platser. Med andra ord kanske det mer än tidigare krävs en plats där man kan hänge sig åt den information man söker och så enkelt finner idag; där man i lugn och ro kan koncentrera sig och där en genomtänkt arkitektur ramar in, sys­ tematiserar och sätter gränser för processen. Med ett ord, ett bibliotek.

Redan romarna förstod att göra biblioteket till något mer än ett bok(rulle)magasin och omgav sina bibliotek med trädgårdar där man kunde promenera och diskutera för att hjälpa tankepro­ cessen på traven. I kloster och på slott vinnlade man sig om att förlägga boksamlingen till ett eget rum, för att avgränsa och ge samlingen mening.

59

Man kan inte bortse från denna sida av bibliote­ kets karaktär som en plats för information. Det är förstås lätt att göra: information och läsning är abstrakt; en plats är konkret. Men just i ljuset av inte bara förändrad tillgång till information utan också ett förändrat förhållande till information kanske det kommer att finnas ett behov av en så­ dan plats där man verkligen kan sålla i utbudet och hänge sig åt det viktiga. Därtill krävs en med­ veten arkitektur, och en institution som bejakar sin förmåga att ge ledning och möjligheter till intellektuell djupdykning.

Jag vill avsluta med ett konkret exempel för att belysa vad jag menar: att läsa en resonerande ar­tikel är enklare i KB:s läsesal än hundrafemtio meter därifrån, på Stureplan i Stockholm. På Stureplan försvåras koncentrationen just av en uppsjö information, paradoxalt nog – människor som trycker på en flygblad, reklamkampanjer, re­ klamaffischer, musik från öppna butiksdörrar och en jättestor TV fäst vid en husvägg. Ironiskt nog blir till och med de datorer man kan få använda på ett café (till informationsinhämtning), genom att med stora färgranna anslag ropa på uppmärk­ samhet, orsaker till koncentrations­svårigheter.

Informationsutbudet på KB är faktiskt större, men ordnat och inte kaotiskt, och informationen får finna sig i en reglerad hierarki. Informatio­ nen på KB upplyser istället för att desorientera.

Bibliotekets raison d’être sträcker sig alltså långt bortom att vara ett textmagasin. Mera riktigt är kanske att tala just om ett textens tempel. jakob sjövall

S ällskapet B okvännerna i F inland – 60-årsjubileum Det var en stor ära att bli inbjuden till Bokvän­ nernas 60-årsjubileum. Det var en dubbel ära att både jag, som just avgången ordförande i Fören­ ingen Biblis, Kungl. bibliotekets vänförening, och den nye ordföranden Clas-Ove Strandberg blivit inbjudna att hålla ett festanförande. Vi blev ståtligt mottagna och omhändertagna av Sällska­ pets ordförande Tage Jarolf och vice ordföranden Göran Nyman. De hade också planerat ett spän­ nande program för oss. Där ingick ett besök på nationalmuseet och guidning av utställningen om Finska kriget 1808–1809 som resulterade i att

60

Finland och Sverige från september 1809 gick skilda vägar. Ett besök på nationalbiblioteket med utställningen ”böcker som passion” var också en verklig höjdpunkt. Utställningen visade böck­ er ur boksamlares bibliotek ända från 1600-talet till vår tid och hade en imponerande katalog.

Vid själva festkvällen i Börsklubbens festsal var ett flertal av Finlands främsta boksamlare och -kännare närvarande. Det var på sin plats att hylla det lärda sällskapet på latin: Vivas, crescas, floreas semperque gaudeas. Kära Säll­ skapet Bokvännerna. Må du leva, må du växa, må du blomstra och alltid glädja dig. Du är 60 år, en ungdomlig och vital 60-åring. Kärleken till boken håller dig ung. Redan Cicero kunde förutspå detta när han formulerade följande: ”Alla böcker, all filo­ sofi, all historia är full av manande exempel, men de skulle alla ligga begravda i mörker om inte littera­ turens ljus framhävde dem.”

Jag berättade också om Föreningen Biblis och om banden mellan Föreningen Biblis och Sällskapet Bokvännerna i Finland och presenterade Biblis nye ordförande Clas-Ove Strandberg. Han tala­ de om sin lycka över att arbeta med den natur­ vetenskapliga raritetssamlingen på Stockholms universitetsbibliotek. Han exemplifierade med Christoph Jacob Trews fantastiska Plantae selectae och Carl von Linnés Systema Naturae, såväl i vikt som ovikt upplaga. Rent lyrisk blev han när han talade om den i hans tycke ”vackraste boken som någonsin tryckts”, nämligen Jazz av Henri Matisse utgiven i Paris 1947. Den har en färgexplosion som förstummar. Åhörarna blev entusiastiska och ville omedelbart åka till Sverige för att se den vackra boken. Clas-Ove hyllade systerföreningen i Finland genom att jämföra den med liljekon­ valjen som är Finlands nationalblomma. Lilje­ konvaljen är inte bara vacker och doftar skönt, den är dessutom flerårig med en bred förankring i myllan och omgiven av mystik. ”Våra föreningar kommer att finnas kvar även i framtiden. När Sällskapet Bokvännerna firar 100-årsjubileum – vilket ni naturligtvis kommer att göra är jag säker på att någon från Biblis kom­ mer att delta – dock inte jag”, avslutade Clas-Ove Strandberg.

X

Sällskapet Bokvännerna i Finland och Sverige och Föreningen Biblis Resan gav upphov till en fundering över de två Sällskapen Bokvännerna i Finland och i Sverige, deras tillblivelse och utveckling, likheter och olikheter.

1948 grundades Sällskapet Bokvännerna i Finland inspirerat av det svenska initiativet från 1946. Hedersmedlemmen Göran Stjernschantz har i artikeln ”Till flydda tider återgår…” berättat så levande hur det hela började.1 1948 samlades ett antal entusiaster i Konstsalong Strindbergs källare, bland dem bokhandlaren Eric Olsoni, skriftställaren Arvid Lydecken och Stjernschantz själv. De var bara tolv stycken eftersom fler inte rymdes i källaren. Entusiasmen var påfallande och stämningen hög och förhoppningsfull. Både det finländska och det svenska Sällskapet var in­ spirerade av boken Försvar för boksamlaren som bibliotekarie J. Viktor Johansson från Göteborg givit ut 1943. Boken blev en ”bibel” i bibliofila kretsar, skriver Stjernschantz.2 De svenska bokvännerna hade redan 1946 bildat ett sällskap för alla som läser och samlar böcker. ”En förening för bokvänner: det var pre­ cis kattens polisonger, för att låna ett uttryck av marskalk Montgomery m.fl.”3 Karakteristiskt för Sällskapet Bokvännerna i Sverige var den omfat­ tande publikationsverksamheten förutom själva tidskriften Bokvännen. Stjernschantz var impo­ nerad av tidskriften: ”Artiklarna och illustratio­ nerna berörde inte endast boksamlandet utan litteratur i största allmänhet. De var så fina att jag lät binda in de tre första årgångarna.”4 Först 1957 gav det finländska Sällskapet Bok­ vännerna ut sitt första tryckalster som ingick i en planerad serie Bokvännens bok. Dåvarande ama­ nuensen vid Åbo akademis bibliotek Olof Muste­ lin kommenterade att ”Storebror” i Sverige, Säll­ skapet Bokvännerna, redan hunnit utge ett sex­ tiotal skrifter. Han manade till efterföljd.5 Så har det också blivit. Publikationsverksamheten är en viktig del i Sällskapets program. Sällskapet har publicerat en historik över sin femtioåriga verk­ samhet, två utställningskataloger och en skrift om Wentzel Hagelstam och hans förlag.

Till sextioårsjubileet utgavs Bokvännens bok nr 9 med den förtjusande titeln När jag får litet pengar SÅ KÖPER JAG BÖCKER. Föreningens

ordförande Tage Jarolf berättar i Förordet att ti­ teln har sitt ursprung i ett brev från Erasmus av Rotterdam.

Det har tidvis funnits starka band mellan de båda Bokvänsällskapen både på det personliga planet och mellan sällskapen. En av de mest framträdande gestalterna i det svenska Sällskapet Bokvännerna genom åren var ju Sten G. Lind­ berg, som betytt mycket för denna samverkan. I På TAL om böcker som utgavs till femtioårsjubi­ leet skrev han ”Tolv teser om bokvård”, en arti­ kel som också kan betecknas som en ”bibel” för alla bevarare av böcker. I vår tid är det framför allt Biblis-redaktören Ingrid Svensson, som är en eldsjäl från svensk sida för kontakterna med systerföreningen i Finland och därifrån är det ordföranden själv, Tage Jarolf som är eldsjälen. Vi hittar artiklar av honom liksom även av bokhis­ torikern Anna Perälä i tidskriften Biblis. I jubi­ leums­numret av Bokvännens bok finner vi ett bidrag av Biblismedlemmen Fredrik Vahlquist.

Han är även hedersmedlem i Sällskapet Bokvän­ nerna i Finland.

De båda boksällskapen har en stark innehålls­ lig gemenskap kring boken, ett bibliofilt drag, men det finns väsentliga skillnader.

Sällskapet Bokvännerna i Finland har ett över­ gripande mål: att bidra till att värna det svenska språket. Den kampen förs av många på olika nivåer.

Föreningen Biblis är vänförening till Sveriges nationalbibliotek, Kungl. biblio­teket. Den kopp­ lingen kommer från Föreningen för Bokhant­ verk, grundad redan 1900, med uppgift att stötta det svenska boktryckerihantverket. När de två separata föreningarna, Sällskapet Bokvännerna och Föreningen för Bokhantverk, slogs ihop 1997 och blev den nya Föreningen Biblis, så bildades den som en vänförening till Kungl. biblioteket, Sveriges nationalbibliotek. De tidigare produk­ tionerna drogs in, dvs. Bokvännen och årsboken Biblis, och själva bokproduktionen upphörde. I stället föddes tidskriften Biblis.

Ytterligare en skillnad är att Föreningen Biblis samarbetar med Svensk Bokkonst i arbetet på att öka kunskapen om boken som artefakt och om bokhantverket.

Rollen som vänförening till Sveriges national­ bibliotek ger Föreningen Biblis en viss tyngd men

61

knyter också föreningen nära till nationalbiblio­ teket. Inte minst genom ett ekonomiskt stöd till föreningen.

Sällskapet Bokvännerna i Finland har en friare ställning. Både vänföreningen och bokvännerna måste söka ekonomiska bidrag och det tycks helt i sin ordning att Bokvännens bok nr 9 fått stöd för sin publicering av bl.a. FILI/Delegationen för den svenska litteraturens främjande. Sällskapets medlemmar är nu cirka 180 stycken och med­ lemskap förutsätter rekommendation av två Bok­ vänner. Medlemmarna får Bokvännens bok och erbjuds möten med föredrag, studiebesök och resor. Verksamheten drivs liksom i Föreningen Biblis på ideella grunder. Föreningen Biblis har cirka 800 medlemmar. Vem som helst kan bli medlem och får då tidskriften Biblis fyra gånger per år och samma typ av erbjudanden som sin finländska motsvarighet.

Mycket är gemensamt och olikheterna till trots har Sällskapet Bokvännerna i Finland och Fören­ ingen Biblis ett stort ansvar att bidra till den bok­ liga kulturen i våra länder i en tid som präglas av fragmentisering. margareta tör ngren noter 1. Ur På TAL om böcker, Bokvännens bok nr 7.

2. Ibid.

3. Ur minnesboken Sällskapet Bokvännerna 1946–1997.

4. Ur På TAL om böcker, Bokvännens bok nr 7.

5. När jag får lite pengar SÅ KÖPER JAG BÖCKER, Bokvännens bok nr 9.

Att typografera Kierkegaard

Från vår danska systerorganisation Forening for Boghaandværk har red. fått ett litet häfte förfat­ tat av Bent Rohde och utgivet med anledning av hans åttioårsdag: …at typografere Kierkegaard.

Rohde har formgivit Kierkegaards Skrifter, som med sina femtiofem band – alla är ännu ej ut­ givna – är ett av de största bokprojekten som nå­ gonsin genomförts i Danmark. I den lilla skriften berättar Rohde om projektet.

Deras ögonstenar

Deras ögonstenar: samlares samlingar i Uppsala universitetsbibliotek – The apples of their eyes: collectors’ collections at Uppsala university library. Missa inte den stora utställningen i Uppsala universitetsbib­ liotek – den pågår t.o.m. den 8 maj 2009. Som förberedelse rekommenderas läsning av (den två­ språkiga) utställningskatalogen, redigerad av Xtina Wootz och med texter av överbibliotekarien Ulf Göranson, bibliotekets medarbetare Per Cullhed och Lars Munkhammar samt samlaren Jarl Hel­ lichius. Utställningen ägnas de boksamlare som betytt så mycket för bibliotekets beståndsupp­ byggnad. Per Cullhed och Lars Munkhammar berättar om samlandet och de i utställningen representerade samlarna medan Jarl Hellichius berättar om sitt samlande, särskilt inom bok­ bandsområdet.

Beaumanence Viktor Rydberg en läsande skald

är titeln på Magdalena Grams senaste bok, ut­ given av Nordiska museets förlag 2008. Viktor Rydbergs bibliotek skänktes i början av förra sek­ let till Nordiska museet och finns förtecknat i en katalog upprättad av Viktor Rydberg och efter hans död 1895 slutförd av änkan Susen Rydberg.

Boksamlingen omfattar cirka 3 000 verk. Mag­ dalena Gram har studerat Rydbergs bibliotek i Nordiska museet samt Rydbergs arkiv i Kungl. biblioteket. Gram har utarbetat en kommenterad katalog över ett urval titlar i Rydbergs bibliotek och tecknar därmed ett porträtt av Rydberg som övertygande visar hans mångsidighet som skön­ litterär författare och forskare.

62

Officina Fraterna meddelar att man ger ut Beaumanence, som ursprungligen pub­licerades av Bror Zachrisson, Hubert Johansson och Eva Svensson.

Volymen omfattar 42 sidor och innehåller Por­ ter Garnetts tankar om typografi och tryck. Pris 100 kronor. Beställningar skickas till Officina Fraterna, Vende­vägen 49, 182 64 Djursholm, fax 08-7534686, srbz@home.se Paul Lipschutz

Med anledning av Paul Lipschutz storslagna af­ fischdonation till KB (läs Olle Halldins text på sidan 15) har två böcker givits ut i samarbete mellan KB och Raster förlag: Barn och ungdom i affischer – Children and Youth in Posters och 110 år

i affischer – 110 Years in Posters. Idén till verken är Lipschutz och urvalet har gjorts av honom och Olle Halldin. Med varje volym följer en affisch.

Det rör sig om väl formgivna verk, som alltid när formgivaren heter Lars E. Pettersson. Köp i KB:s reception för 250 kronor eller beställ via Raster.

Selma Lagerlöf

Förra året firades Lagerlöfs 150-åriga födelsedag, bl.a. med utställning i KB, men det finns all an­ ledning att fortsätta firandet även under 2009. I år är det nämligen hundra år sedan Selma Lager­ löf, som första kvinna, fick Nobelpriset och det ”på grund av den ädla idealitet, den fantasiens rikedom och den framställningens själfullhet, som prägla hennes diktning”. Läs Selma Lagerlöf och läs KB:s utställningskatalog Selma Lagerlöf 1858–2008 som presenterar olika sidor av henne och som behåller sin aktualitet även när utställ­ ningen nu är nedplockad.

Rättelse till Biblis, nr 44, 2009, s. 11.

Efter att min artikel ”Årstrycket under senare delen av 1600-talet” i Biblis 44 var färdig och kor­ rekturläst fick jag i ett annat sammanhang an­ ledning att syssla mer koncentrerat med Niclas Wankijff. Jag kom då fram till att hans efternamn bör stavas med två f på slutet, så som han själv skrev sig och så som namnet är stavat i impres­ sum i majoriteten av hans tryck. Men viktigare är att jag kunde konstatera att han måste ha dött i början av 1690, inte 1689, som jag säger i artikeln.

I Svensk boktryckeri-historia 1483–1883, (faks. 1983) av G. E. Klemming och J. G. Nordin sägs (s. 175) att han dog i slutet av 1689. Det lilla antal tryckta källor där Wankijff finns nämnd har antagligen precis som jag bara skrivit av Klemming.

Genom att kombinera datum för order om köp av papper för olika årstryck med formuleringen av impressum i dessa tryck kan man konstatera att Wankijff måste ha levt ännu 12 februari 1690 – och förmodligen ett tag till. Den 12 februari beordrade nämligen Statskontoret utbetalning för inköp av papper för ett antal uppräknade förordningar som skulle tryckas. Alla dessa har Niclas Wankijff i fir­ man – inget med ”salig” eller någon änka.

Före den 13 april var Wankijff emellertid död.

Det finns ett brev från svärsonen till statssekre­

teraren Samuel Åkerhielm med detta datum, och i det sägs att hans svärmor ”sitter nu fattig enkia” (RA, Ämnessamlingar, Bibliographica, vol. 11).

Pappersorderna hittar man i RA, först i Dia­ rium över kungl. brev. Med utgångspunkt från datum där får man leta upp när själva breven se­ dan behandlades i Statskontoret: Kungl. brev och remisser, Serie E1A, och slutligen får man med utgångspunkt från behandlingsdatum söka själ­ va utbetalningsordern i Statskontoret: Kansliet, Serie B1 – ”råttan på repet”… gunilla jonsson Medarbetare i Biblis 45

a ndreas berg är redaktionell illustratör och var mellan 1998 och 2007 professor i illustration på Konstfack. Han skriver om den svenska il­ lustrationens historia. Antologin Svensk illustration 1900 är planerad att komma ut under 2010. magdalena gr am är biblioteksråd och chef för Avdelningen för samlingarna vid Kungl. bibliote­ ket, st.f. riksbibliotekarie. olof halldin är för­ ste bibliotekarie vid Enheten för tidningar och vardagstryck vid Kungl. biblioteket. ivo holmqvist är professor emeritus i skandinavisk litte­ ratur vid universitetet i Gent. a nna höök är ar­ kivarie vid Enheten för handskrifter, kartor och bilder vid Kungl. biblioteket. gunilla jonsson är tidigare biblioteksråd vid Kungl. biblioteket, hon har varit Svensk Bokkonsts sekreterare och redaktör för årsboken Biblis. a ndreas nyblom är fil. dr och forskare vid Tema Q, Linköpings universitet. elisabeth r alf f. 1918 har efter studier i konst- och litteraturvetenskap arbetat med telefonavlyssning (under andra världskri­ get), som kemist och som pressekreterare, bl.a.

Hon har skrivit böcker om bokmärken samt drivit egen grosshandelsfirma i 30 år. Hon pen­ sionerade sig vid 82 års ålder. jakob sjövall är statsvetare med ett livligt intresse för böcker och arkitektur. clas- ove str a ndberg är ansvarig för specialsamlingarna vid Stockholms universi­ tetsbibliotek. margareta tör ngren har varit ordförande i Föreningen Biblis och är tidigare biblioteksråd vid Kungl. biblioteket.

63

föreningen biblis Föreningen Biblis, Kungl. biblioteket, Box 5039, 102 41 Stockholm www.kb.se/biblis Styrelse: Clas-Ove Strandberg (ordf.), Gunilla Eldebro (sekr.), Anita Ankar­ crona, Peter Bodén, Gustaf Holgersson, Pia Skantz Larsson, Tomas Lidman, Peter Luthersson, Dick Norberg, Gunnar Sahlin och Margareta Törngren Föreningen Biblis är en ideell förening med ändamål att stimulera intresset för bokhistoria, bibliografi, förlags- och bokhandelshistoria, bokhantverk och samlande. Detta uppnås genom föredrag, studiebesök och genom utgiv­ ning av medlemstidskriften Biblis och andra publikationer Föreningen Biblis är Kungl. bibliotekets vänförening tidskriften biblis Utges av Föreningen Biblis och utkommer med fyra nummer per år Ansvarig utgivare: Clas-Ove Strandberg Redaktörer: Ingrid Svensson, 08-463 42 31, ingrid.svensson@kb.se och Ulf Jacobsen, 0498-48 48 93, ulf.jacobsen@telia.com Redaktionella rådgivare: Stefan Lundhem, Per S. Ridderstad och Glenn Sjökvist Den som skickar material till Biblis anses medge elektronisk lagring och publicering

medlemskap i föreningen biblis / p renumeration Prenumeration på tidskriften Biblis innebär automatiskt medlemskap i Föreningen Biblis. Medlemmarna får utöver tidskriften inbjudningar till föredrag, utställningar, studiebesök och medlemsresor Avgift för enskild medlem 400 kr/år, familjeavgift 500 kr/år Studentavgift 200 kr/år pg 55 43 03-8 bg 5221-2248 medlemsärenden Biblis, Kungl. biblioteket, att. Gunilla Eldebro, Box 5039, 102 41 Stockholm, tel. 08-463 41 52, e-post: gunilla.eldebro@kb.se prenumerationsärenden Biblis, att. Ulf Jacobsen, Hemse Bopparve 610, 623 50 Hemse, tel. 0498-48 48 93, e-post: ulf.jacobsen@telia.com

© Föreningen Biblis och respektive upphovsman 2009 Formgivning och produktion: Ulf Jacobsen och Peter Ragnarsson Satt med Sabon Next och Frutiger Reproduktion: Jens Gustafsson, Fotoenheten, Digitala Biblioteket, Kungl. biblioteket Tryck: Preses Nams, Riga 2009 issn 1403-3313

64

Biblis 45

Biblis 45

kvartalstidskrift för bokvänner Våren 2009 sek 80