Biblis 49

Biblis 49

Biblis 49 kvartalstidskrift för bokvänner Våren 2010 sek 80

Biblis

nummer 49 våren 2010 redak törer ingrid svensson och ulf jacobsen

3 William Blakes guld Carl-Johan Malmberg

15 Varje punkt är en form Jonas Modig

35 Johann Baptist och hans Icones Plantarum Alpinarum Olle Wallin

40 Cervantes, Voltaire, Holberg och Roche Marie Steinrud

46 Bokauktioner och annan försäljning i Linköping Allan Ranius

51 Tuschmåleri, filigranologi och pappersteknologi Mårten Rasch

56 Harry Järv 1921–2009 Bure Holmbäck

60 Nyheter & Noterat

64 Föreningen Biblis

Omslag Anna Maria Liljestrand

bildtext helst enradig.

jätten albion utsätts för tortyr av minnets döttrar rahab, vala och tirzah i blad 25 från blakes jerusalem, exemplar e. guld finns på marken längst ner, liksom i utrymmet under valas utsträckta högra arm och ovanför albions vänstra fot.

carl-johan malmberg

William Blakes guld Reflektioner kring ett måleriskt element the books remaind still unconsumd Still to be written & interleavd with brass & iron & gold william bl ake, Vala, or the Four Zoas

I

Bring me my Bow of burning gold william bl ake, Milton

slutet av 1780-talet utvecklade William Blake, utbildad gravör, sin speciella metod att skriva och teckna direkt på koppartryckplåten: relief etching, reliefetsning. Metoden var inte ny utan fanns beskriven redan tidigare. Blakes förädling av den verkar först och främst ha varit ett syrabeständigt bläck; tack vare det angreps inte skriften och de tecknade linjerna av de etsande syrorna som i stället tog sig an mellanrummet mellan bild och text. Den färdiga plåten kunde sedan användas till högtryck.1 Från 1789 och fram till 1820-talet skapar Blake flera böcker och enstaka blad med sin nya metod; han och hustrun Catherine trycker dem i sin handpress och saluför dem själva. Blakes unika ställning i kulturhistorien handlar inte minst om hur han på så vis vinner kontroll över alla leden i den konstnärliga processen, från ingivelse till färdig produkt.2 Enligt legenden upptäckte Blake sin grafiska metod tack vare sin yngre bror Robert, också han gravör och enligt Blake själv hans livslånga inspiration i skapandet – Robert Blake är ett av historiens sällsynta exempel på en manlig musa.3 Kort efter sin död 1787 kom Robert till William i en syn; Blakes biograf Alexander Gilchrist skriver: In a vision of the night, the form of Robert stood before him, and revealed the wished-for secret, directing him to the technical mode by which could be produced a fac-simile of song and design. On his rising in the morning, Mrs. Blake went out with half-a-crown, all the money they had in the world, and of that laid out 1s. 10d. on the simple materials necessary for setting in practice the new revelation. Upon that investment of 1s. 10d. he started what was to prove a principal means of support through his future life, – the series of poems and writings illustrated by coloured plates.4

3

Blakes böcker innehåller hans egna poetiska och profetiska texter; flera av dem utvecklar en ytterst personlig och dynamiskt föränderlig mytologi med gestalter som Urizen, Los, Enitharmon, Orc och Vala.

Blake färglade åtskilliga av sina böcker och tryck med vattenfärg och han tryckte också flera av dem i färg. Man brukar kalla hans färg­lagda och färgtryckta alster för illuminated printing och illuminated books.

Uttrycken är Blakes egna, han använder dem bara i en enda text,5 etsningen To The Public som Blake daterar 10 oktober 1793 och trycker som reklam för sina produkter.6 Intressant i sammanhanget är ordet illuminated. Det har dubbel­ betydel­sen upplyst, bokstavligen och bildligen, och illuminerad, färglagd och dekorerad handskrift. Det är i den senare betydelsen Blake använder ordet, fast konnotationerna till ljus och upplysning ligger i linje med Blakes hela konstnärliga företag: ett skingrande av andligt och socialt mörker. Omkastningar och föreningar av bokstavligt och bildligt – liksom av bokstav och bild, text och teckning – är överlag nycklar till Blakes poetiska universum och ljuset hos honom är alltid både fysiskt och andligt, bokstavligt och metaforiskt: det ljus som möter människan och det ljus som utgår från henne.7 ”Blake, an artist obsessed by the upsurge of light”, skriver Jean Starobinski i sin essä ”The Reconciliation with Darkness”.8 Till och med en reklamtext som To The Public går att läsa som en resa från mörker till ljus.9 Det är under tidigt 1700-tal som illuminate och illuminated får sin överförda betydelse handskriftsilluminering. The Oxford English Dictionary anger som en av innebörderna hos illuminate To decorate (an initial letter, word, or text in a manuscript) with gold, silver, and brilliant colours, or with elaborate tracery and miniature designs, executed in colours; to adorn (a manuscript, inscription, text, etc.) with such decorative letters and miniatures.

Logiken bakom användadet av illuminate för färglagda bilder och bokstäver i en handskrift är att färgerna sprider ljus – de lyser upp sidan och därmed läsaren. Särskilt metallfärgerna guld och silver har den effekten; de är speciella genom att de återkastar det ljus som faller på dem, de skapar illusionen av något självlysande. I medeltida europeiska handskrifter – liksom i fresker och ikonmåleri – intar förgyllning en särställning; guldet som den ädlaste av alla metaller symboliserar där ofta det gudomliga.

Förgyllning, en dyrbar metod, används sparsamt för betonade, ofta symboliskt laddade bildelement som glorior, kultföremål och begynnelse­ 4

bokstäver. Ett exempel på symbolisk förgyllning är glorian kring Sankt Sebastians huvud och pilarna som träffat hans kropp och bakgrundens stjärnor i en sida i bönboken A 225 (mitten av 1460-talet) i Kungliga bibliotekets samlingar. Det går att se förgyllning som den ursprungligaste typen av illuminering. I sin översikt över medeltida handskriftsframställning går Christopher De Hamel så långt att han skriver: Strictly speaking, an ’illuminated’ manuscript contains gold or silver which reflects the light. A manuscript with much decoration but in colours without actually having gold or silver is, technically, not illuminated.10

Utifrån De Hamels resonemang kunde man därför säga: ett illuminerat manuskript och en illuminerad bok är inte något som är illuminerat utan något som illuminerar. Illuminationen avger i sig själv ljus, den lyser upp. I strikt mening återkastar den ett ljus som finns oberoende av bok och människa – att det ljuset, solens ljus, är gudomligt var en självklarhet för medeltidens kristna europé vars religiösa rötter dessutom låg i tidigare solkulter.

Nu finns det inget som tyder på att Blake använder illuminated i De Hamels begränsade mening av förgylld eller försilvrad (reflekterande) artefakt. Inte heller finns det något som säger att Blake syftar på ett förmedlat gudomligt ljus när han talar om illuminated printing och illu­minated book. Men den verkliga och metaforiska betydelsen hos illu­minated av både omedelbart och reflekterat ljus för oss direkt in i romantikens estetiska teoribildning. M. H. Abrams beskriver i sin bok The Mirror and the Lamp romantikens tankar om konstverket som spegel respektive som lampa; båda bilderna är vitala – och mer eller mindre i konflikt med varandra – vid övergången från nyklassicismen till romantiken i det sena 1700-talet och tidiga 1800-talet. Ibland kombi­ neras de båda metaforerna; William Hazlitt skriver exempelvis i ”On Poetry in General” från 1818: The light of poetry is not only a direct but a reflected light, that while it shews us the object, throws a sparkling radiance on all around it.11

Hos Blake och hans begrepp illuminated hittar vi lampans estetik: från konstverket utgår ett ljus. Men också spegelns: illuminationen återkastar det ljus som faller på den. Frågan om dessa två former av ljus, ett ursprungligt och ett återkastat, är gudomliga eller mänskliga, och om det gudomliga i sin tur är en instans av det mänskliga eller det mänskliga en 5

instans av det gudomliga leder oss till de dynamiska motsättningarna i Blakes tänkande liksom i hans praktik. Jag återkommer till dem i min avslutande tolkning av Blakes användning av guld.

En väsentlig aspekt av det reflekterade ljuset hos Blake som handlar både om framställningssättet för hans illuminerade tryck, och deras vidare estetiska och filosofiska innebörder är just hans förgyllning av sina arbeten. Inget tyder som sagt på att Blake som De Hamel menar att en illumination måste vara förgylld. Men i åtskilliga av sina böcker och enstaka blad använder Blake guld, antingen i form av bladguld eller i form av shell gold, guldstoft utblandat med olika bindemedel som honung eller gummi arabicum till flytande guldfärg. (Ofta användes en snäcka vid utblandandet, därav namnet.) Dessa två traditionella typer av guldapplikation illustreras fint av Sankt Sebastian-bladet i KB:s bönbok A225: här är glorian i bladguld medan bakgrundsstjärnorna och pilarna målats med guldstoft. Blake använder också någon gång silver, fast betydligt mer sällan (att silver till skillnad från guld oxiderar gör att det är svårt att avgöra om det verkligen finns där). Först under de senaste åren har Blakes guldoch silveranvändning i hans tryckta blad och böcker liksom i hans temperamåleri – där han tidvis också använder guld – uppmärksammats på allvar. Pionjärarbetena är dels boken William Blake: The Painter at Work redigerad av Joyce Townsend vid Tate Britain, och dels Angus Whiteheads utförliga artikel i tidskriften Blake: An Illustrated Quarterly, ”’this extraordinary performance’: William Blake’s Use of Gold and Silver in the Creation of His Paintings and Illuminated Books”.12 I flera av sina illuminerade böcker använder Blake guld men applikationen av det är sparsam på sidorna, ofta är den nästan osynlig.13 För att upptäckta guldet måste man ha tillgång till originalsidorna, förflytta blicken över dem, vrida och vända på dem så att reflektionerna framträder.14 Guldet på sidorna kan liknas vid en hemlighet, en som sidorna inte alldeles självklart ger ifrån sig. Att upptäcka det är litet av en initiation: har man väl gjort det kommer man att betrakta sidorna på ett annorlunda vis. Den diskreta, liksom undflyende guldanvändningen blir på så vis också en del av den taktilitetens och rörelsens estetik som är så central hos Blake och som också kommer till uttryck i andra, ickeilluminerade arbeten, som kopparsticken från 1820-talet till The Book of Job och Laocoon. Här måste man vrida bladen i 180 grader för att kunna läsa texterna. Det är överhuvudtaget så att man bör hantera hans boksidor och blad för att de ska komma till sin rätt, det räcker inte att bara betrakta och läsa dem.15 6

smeden, poeten och visionären los med bärbar sol i blad 97 från blakes jerusalem, exemplar e. här finns fläckar av guld på månskäran och i solstrålarna.

7

Blakes sätt att använda guld är inte bara svårt att få fatt i för ögat, det är också svårfångat till sina innebörder. Det är inte lätt att hitta ett system bakom den minimalistiska och fläckvisa förekomsten av guld i bladen – om inte möjligtvis det system som ligger i avsaknaden av varje form av regelmässighet och förutsägbarhet: i det oväntade, överraskande och gäckande. Två saker går att slå fast: det ena är att Blakes användning av guld saknar paralleller i hans samtid – det är unikt; det andra är att han inte använder guld i enlighet med traditionerna i måleriet och handskriftsilluminationen från medeltid och ungrenässans, traditioner som Blake hade kännedom om.

I en analys av förändringarna i det sena 1700-talets europeiska konst berör Robert Rosenblum, som en av få äldre konsthistoriker, Blakes användning av bladguld; han ser den som an anti-illusionist archaism that was actually practised not only by Blake in his Ancient of Days of 1794, but even by the young Ingres, when he gilded the chariot and horses’ manes in his Flaxmanian Venus Wounded by Diomedes of ca. 1803, a picture probably inspired by the goals of the ”Primitifs” Ingres knew as a student in David’s atelier.16

I den målning av Ingres som Rosenblum nämner som en parallell till Blake skiljer sig förgyllningen ändå avgörande från Blakes; hos Ingres förgylls föremål (vagnen) och anatomiska detaljer (hästmanarna) med heltäckande bladguld, som om de vore av guld. Det rör sig om ett slags illusionskonst, fast Rosenblum kallar den anti-illusorisk. Fast i viss mening är Ingres guld förstås anti-illusoriskt; han återknyter, som Rosenblum säger, till de ”Primitiva” i den italienska och flamländska ungrenässansen. För dem gällde tidigare konventioner än i det sena 1400-talets och 1500-talets konst där den ”moderna”, illusionistiska guldanvändningen etablerats. Hos de ”Moderna” används inte längre bladguld och guldfärg, i stället illuderas guldet genom måleriet självt; konstnären visar på så vis sin skicklighet. Leon Battista Alberti förordar redan i sin traktat Della pittura (Om målarkonsten) från 1430-talet en sådan illusionism: Även om jag ville måla Virgilius Dido med hennes gyllene koger, håruppsättning och klänningsspänne, och hennes vagn med tyglar och allt skimrande guld, så ville jag försöka återge hela detta välde av gyllene strålar som från alla vinklar nästan bländar betraktarens ögon, med färger hellre än med guld. Jag beundrar mer den målare som kan återge guldet genom skickligt bruk av färg.17

8

Robert Rosenblum kallar Blakes bruk av guld för en arkaism. Whitehead skriver i samma anda: ”His use of gold, silver and other metals is another instance of his antiquarianism as an artist.”18 Men även på den punkten måste vi göra en distinktion. Blake må ha inspirerats av medeltida handskrifter och av ungrenässansens måleri, både för sina illuminated books överlag och för enskilda motiv i dem,19 men hans sätt att använda guld skiljer sig väsentligt från hans föregångare. Medeltid och ungrenässans använder vanligtvis guld distinkt och avgränsat, både i målningar och handskrifter, för föremål som glorior (eller pilar som i den avbildade Sankt Sebastian-illuminationen), kungakronor, nattvardskalkar, smycken, eller också som bakgrunder, exempelvis gyllene tapeter. Oftast rör det sig om en ”realistisk” guldanvändning: de förgyllda föremålen går att tänka sig i guld i verkligheten. Också en gloria är ett slags realism genom den etablerade konventionen att den alltid är gyllene. Det finns emellertid en viss rörelse mot friare guldanvändning, särskilt i ungrenässansen, som det diskreta guldstoft som faller över Jesus från den vita duvan – Den Helige Ande – ovanför hans huvud i Piero della Francescas Kristi dop (National Gallery, London). I flera målningar av Marie bebådelse avbildas också de gudomliga strålarna som når Maria från ängeln i guld. Här tvinnas konvention och konstnärlig uppfinningsrikedom samman. Hos båda dessa motiv är guldet uttrycket för det gudomliga: målningarnas symbolisering av kommunikationen från – och kommunionen med – Gud. I samtliga dessa fall är guldet en egenskap eller ett attribut hos något bestämt: materiella eller immateriella ting och förbindelser. Guldet bär betydelser, rätt lätta att fastställa. Guldet avbildar och symboliserar. Så är det inte hos Blake. Där är det på det hela taget lättare att säga vad guldet inte är. Ofta finns det på de mest oväntade ställen, som i mellan­ rummet mellan spinnrockarnas hjul i blad 59 i Jerusalem. Ofta verkar guldet vara ett attribut till själva rumsligheten, men också paradoxalt nog till kropp och kroppslighet. Det förgyller materiella ting – men också rymden mellan dem. Det är som om guldet upprättar ett helt eget verklighetsregister. Det är hursomhelst svårt att hitta en konsekvens i Blakes förgyllning. Låt mig påstå: Blake använder inte guld vare sig dekorativt, illustrativt eller symboliskt. Och i den mån det går att tolka guldet i symboliska termer är det ändå en underordnad aspekt av det.

Saknar då Blakes guld mening? Saknar det konstnärlig motivering?

Angus Whitehead reder inte bara ut den biografiska och tekniska historien hos Blakes guldanvändning i artikeln, han kartlägger också omsorgs9

detalj från blad 59 från blakes jerusalem, exemplar e, med los’ spinnande döttrar. rikligt med guld mellan spinnrockarnas ekrar och kring den vänstra spinnerskan.

fullt och detaljerat i vilka arbeten guldet återfinns. Han hittar guld i hela 23 exemplar av sammanlagt 10 olika illuminerade böcker,20 där­ibland i tre exemplar av den omfattande Milton, Blakes mest omfattande framställning av sin konstnärsmytologi, liksom i det berömda exemplar E av Jerusalem, Blakes vackraste illuminerade bok.21 Det är huvudsakligen under Blakes sista tio år – när han enligt Whitehead hade lättare tillgång till bladguld genom en granne vid Fountain Court, Blakes sista bostad (se not 13) – som Blake förgyllde detaljer i flera av sina böcker. Whitehead försöker aldrig hitta vare sig systematik eller symbolik i hans guldanvändning, inte heller försöker han tolka den som en del i Blakes ljusestetik. Han knyter den bara antydningsvis till de medel­tida traditionerna inom konsthantverk och konst. I slutet av sin artikel pekar han emellertid ut en möjlig litterär inspirationskälla: i Gamla testamentets Första Mosebok 2:11–12 och Swedenborgs tolkning av textstället i Arcana Coelestia där han i Clowes översättning från 1784 skriver: The first river, or Pison, signifies the intelligence of faith, originating in love; the land of Havilah signifies the mind; gold goodness; bdellium and the onyx stone truth; the reason why gold is twice mentioned is, because it signifies the good of love and the good of faith originating in love; and the reason why bdellium and the onyx-stone are mentioned is because one signifies the truth of love, and the other the truth of faith originating in love. Such is the celestial man.22

Whitehead kommenterar inte den viktiga skillnaden mellan Swedenborgs kamerala utredningsprosa och kodade symboltänkande å ena sidan, och Blakes visionära språk och ovilja livet igenom att binda inbillningskraften till ett system å den andra. Men han skriver insiktsfullt, 10

som en invändning mot att göra alltför mycket av den eventuella källan: ”However, it would be untypical of Blake’s use of gold to have one source and one meaning.” Och han hänvisar till Blakeforskaren Morton Paley, som ser en rad skiftande betydelser i Blakes användning av guld i Jerusalem, exemplar E, den bok där Blakes guldanvändning är både rikast och samtidigt mest svårfångad.

Jerusalem är Blakes ålderdomsverk med hela 100 tryckta blad, boken är hans märkligaste kombination av text och bild, en väldig vidgning av hans emblematisk-episka konst, liksom av hans idé om Boken. Här återanvänder och transformerar han sina tidigare mytologiska gestalter Albion, Los, Enitharmon, Jerusalem och flera andra. Här finns åtskilliga självbiografiska inslag, mer eller mindre dolda. Och här finns hans personliga Jesuskult, liksom hans kritik av det hypertrofierade jaget, the selfhood. Med sin förening av faktiskt och fantastiskt – levande varelser, städer, länder, element, temperament, konstarter, aktiviteter, händelser, tidsplan – är Jerusalem romantikens djärvaste antites till Diderots och d’Alemberts upplysningsencyclopedi. Den är det i sin egenskap av diktverk, visionärt och profetiskt. Blake skisserar på sina hundra kompakta sidor – veritabla walls of words – sin vision av Människan sådan hon varit, är, och framförallt har möjlighet att vara. I inledningen till sin utgåva av Jerusalem, exemplar E, det enda fullständigt färglagda exemplaret av boken, tryckt dessutom i rött, den mest guldliknande färgen, tänker sig Morton Paley olika innebörder hos bokens guld: Sometimes gold can be identified with prophetic vision, as in the rays emanating to the left of Los’s leg, along his right [i själva verket left] knee, and over the contours of the doorway in [plate] 1. On the title page all major lettering is in gold. In [plate] 14 four of the stars are in gold, as is the third band of the rainbow that arches protectively over Albion. Gold can, however, be associated with the delusive beauty of Vala and her daughters, as in [plate] 25, where we see it under the rear figure’s right arm and along her right side as well as in the earth in the foreground. Another scene of suffering, the image of a woman entwined by a giant worm, takes place on ground flecked with gold in [plate] 63; and in [plate] 75 the eyes of the seven-headed Beast are touched with gold. More to be expected is the gold in the sun, to the right of Enitharmon, and below the serpent temple in the regenerate world of the culminating plate, 100.23

Av de 100 bladen i Jerusalems exemplar E hittar Angus Whitehead guld 11

illumination fÜreställande sankt sebastians martyrium med gloria, stjärnor och pilar i guld. siebenhirters breviarium, mitten av 1460-talet. bÜnbok a225 i kungliga biblioteket.

12

i 15 av dem. Morton Paley föreslår i sin kommentar en rad tolkningar av guldet och hittar som vi ser både positiva och negativa innebörder hos det; för Paley är guldet konnotationsrikt, symboliskt mångtydigt, och tolkningen av det beroende av den specifika kontexten hos bladet, bilden eller textstället.24 Men jag tror att det går att komma längre med en förståelse av Blakes guld om man inte i första hand ser det som symboliskt, dvs. som tecken för något annat än vad det omedelbart är.

Guldet hos Blake är verkningsfullt genom att det förhöjer läsarens och betraktarens visuella uppmärksamhet; med sin glans, leder och lockar det oss att granska sidorna närmare. Det säger: här finns mer att se, alltid mer, och detta mer ligger i detaljerna, i de minute particulars, små enskildheter, som Blake återkommande talar om i Jerusalem.25 Guldet är liksom så mycket av det visuella i Jerusalem och övriga böcker en ögonfångare, genom sin stoffliga unicitet, sin brist på systematik, och sin undanstuckenhet kanske den allra främsta hos Blake. Guldapplikationerna, ibland nästan osynliga, uttrycker det lillas och intimas monumentalitet som så mycket annat i hans konst ger prov på. Men guldet är samtidigt en symbol – för symbolernas upphörande.

Jag tänker mig att guldet hos Blake bör uppfattas som en illuminationens illumination: slutpunkten för symboliseringen i stället för inledningen till den. Själva guldets materialitet, att det inte är reproducerbart annat än med guld, pekar på dess a-symboliska och a-metaforiska egenskap. Guldet är identiskt med sig självt, i enlighet med en tradition, bland annat inom alkemin, där guld är något som inte kan förvandlas till något annat än guld.26 Guldet hos Blake, dessa oväntade och oregelbundna – ”formlösa” – fläckar, stänk och linjer, ibland till intighet små, pekar mot den människoblivandets slutpunkt som Blakes hela verk strävar mot. Den punkten är omöjlig att definiera, i ord eller i bild. Men guldet är kanske det närmaste till den vi kommer. Guld hos Blake är liktydigt med det gudomliga,27 fast i så måtto som det gudomliga hos Blake alltid är en instans av det mänskliga, det möjligt mänskliga. Guldet inkarnerar, det pekar genom sin med sig själv identiska närvaro ut det tillstånd där strävan efter att uppnå det önskvärda, ännu inte förhandenvarande, till sist upphör och fullbordas. Guldet är. noter 1. Jurgen von Konows svenska term för Blakes etsningsteknik är flatbitning – se Om grafik (Malmö 1962), s. 173ff. Jag använder i stället reliefetsning.

2. De utförligaste beskrivningarna av Blakes metod

finns i Robert N. Essick, William Blake Printmaker (Princeton, 1980), och i Joseph Viscomi, Blake and the Idea of the Book (Princeton, 1993). Viscomis kapitel ”Illuminated printing” i The Cambridge Companion to

13

William Blake, red. Morris Eaves (Cambridge, 2003), ger en god sammanfattning.

3. Se Blakes brev till William Hayley 6 maj 1800.

4. Alexander Gilchrist, Life of William Blake, ”Pictor Ignotus” (London, 1863) vol. I, s. 69. Men Blakes huvudsakliga inkomstkälla under sitt liv var knappast de tryck han utförde med sin reliefetsningsmetod, utan de kommersiella gravyruppdragen han åtog sig.

5. Se David Erdman, A Concordance to the Writings of William Blake (Cornell, 1967), vol. I, s. 959.

6. Etsningen, ofta kort och gott kallad Prospectus, har inte återfunnits; Gilchrist hade tillgång till den och trycker lyckligtvis av den i volym II av sin biografi. Se också The Complete Poetry and Prose of William Blake, red. David Erdman (Berkeley och Los Angeles, 1982), s. 692f.

7. Se exempelvis Nelson Hilton, Literal Imagination: Blake’s Vision of Words (Berkeley, 1983).

8. I Jean Starobinski, 1789: The Emblems of Reason (Charlottesville, 1982). Ljus/mörkermetaforiken och kritiken av obscurity, en nyckelterm i Edmund Burkes idéer om det sublima, är grundläggande hos Blake. För Blakes kritik av Burkes sublima, se Steven Vine, Blake’s Poetry: Spectral Visions (London, 1993), s. 20–47.

9. Det finns en intressant mörker–ljusdramaturgi i Blakes To The Public som jag inte tror har uppmärksammats: Blake utgår från konstnärens socialt påtvingade poverty and obscurity och bygger sedan upp ett argument för sina Illuminated Books […] Printed in Colours, som erbjuds köparen at a fair price.

10. Christopher De Hamel, Scribes and Illuminators (London, 1992), s. 57 11. M. H. Abrams: The Mirror and the Lamp: Romantic Theory and the Critical Tradition (New York, 1953), s. 52.

12. Townsends bok är publicerad av Tate Publish­ing, London 2003. Whiteheads essä är tryckt i Blake: An Illustrated Quarterly (BIQ) 42, nr 3 (Vintern 2008–09).

13. Ett skäl är naturligtvis att bladguld var kostsamt och Blake under hela sitt yrkesverksamma liv var fattig. Whitehead har emellertid upptäckt att Blake under sina sista år vid Fountain Court i London bodde granne med en förgyllare och driver tesen att han på så vis fick tillgång till guld billigare. Men sparsam­heten i Blakes guldanvändning dikteras lika mycket av hans estetik. Det är otänkbart att han skulle ha slösat med det även om han haft råd – se mitt avslutande resonemang i artikeln.

14. Att reproducera guldet hos Blake har varit svårt och kostsamt. Det sker emellertid i de facsimiler av Blakes tryck som The Blake Trust och The Trianon Press framställde från 1950-talet och framåt. Men för att verkligen inse effekten hos det måste man se originalen. På BIQ:s hemsida www.blakequarterly. org finns sidor från boken Jerusalem, exemplar E, avfotograferade på ett sådant sätt att guldet framträder tydligt tack vare ljusreflektionerna i det.

15. Se min artikel ”Blakes Laokoon djärv förening av ord och bild” i Svenska Dagbladet, 30 september 2007.

16. Robert Rosenblum, Transformations in Late Eigh­teenth Century Art (Princeton, 1967), s. 188.

14

17. Leon Battista Alberti, Om målarkonsten, övers.

Sölve Olsson (Stockholm, 1996), s. 64.

18.Whitehead, a.a., s. 100.

19. Se Anthony Blunt, The Art of William Blake (London, 1959), s. 35, och David Bindman, Blake As an Artist (Oxford, 1977).

20. Tack vare trycket, färgläggningen och antalet ingående blad skiljer sig de olika exemplaren av varje illuminerad Blakebok avgörande från varandra. På engelska benämns de olika exemplaren copies. Det är missvisande genom att det förutsätter ett original.

Blakes böcker är alla original. I stället för svenskans kopia/kopior använder jag därför i stället exemplar.

21. I Paul Mellon Collection, Yale Center for British Art.På BIQ:s hemsida www.blakequarterly. org förtecknar och beskriver Whitehead Jerusalems guldilluminationer blad för blad. I sin tryckta artikel går han bara någon enstaka gång in på ett specifikt blad, som när han om den besynnerliga spinnrocksillumineringen skriver: ”Some of Blake’s applications of gold material are idiosyncratic and perplexing. For instance, what is to be made of the patches of gold surrounding and within the spokes of both spinnings wheels on pl. 59 of Jerusalem copy E?” BIQ 42, nr 3 (2008–2009), s. 102.

22. BIQ 42, nr 3 (2008–2009), s. 102.

23. William Blake, Jerusalem: The Emanation of the Giant Albion, red. Morton D. Paley (Princeton, 1991), s. 15f.

24. I Blakes poetiska universum är betydelserna dynamiskt rörliga. Sedan lång tid finns det också en utbredd praxis inom Blakeforskningen att tolka hans begrepp, symboler, mytologiska figurer och visuella tecken utifrån kontexten: det specifika bladet/textstället eller åtminstone det specifika diktverket. Man menar numera överlag att Blakes konst inte vilar på något stabilt, oföränderligt, kodat symbolspråk. Inte heller menar man att det har den idémässiga enhetlighet och systematik som den tidigare så inflytelserika Northrop Frye och hans bok Fearful Symmetry (1947) velat hävda. I samtal jag haft med Morton Paley före­slår han en granskning av de textställen där gold nämns för att närmare förstå innebörderna hos det applicerade guldet. Ett sådant förfarande vore värdefullt för en guldets hermeneutik. I den här artikeln tänker jag mig snarare en guldets a-hermeneutik: guldet som det outsägliga.

25. I Jerusalem skriver Blake om minute particulars på sidorna 31, 43, 55, 69, 88, 89 och 91.

26. I sin bok William Blake’s Circle of Destiny (New York, 1938), skisserar Milton O. Percival tänkbara förbindelser mellan Blake och alkemin på s. 173ff.

27. Men om nu guldet är det gudomliga i Blakes illuminationer, hur skiljer det sig då från guldet i det medeltida ikonmåleriets och handskriftsilluminationernas där det ju uttrycker och symboliserar det gudomliga? Skillnaden är denna: guld i de medeltida konsttraditionerna är det gudomliga som transcendens, något (än så länge) bortom människans räckvidd. Hos Blake däremot är guldet immanens, något människan kan nå här och nu.

jonas modig

Varje punkt är en form the georg svensson lecture 2009

Varje punkt är för mig en cell, genom att koncentrera dessa punkter eller celler, sprida dem och låta dem upplösas, bildar jag tecken som hör ihop med människan.

D

et är författaren och konstnären Folke Dahlbergs ord, en av en rad små anteckningar han gjorde för att klargöra för sig själv vad han ville med sitt skapande. Mera konkret handlar förstås den här deklarationen om de luftiga teckningar i tusch han gjorde under åren 1937 till 1945. Det var 41 bilder i stort format, motiviskt präglade av den blandning av intryck, påverkan och erfarenheter som Folke Dahlberg hunnit tillägna sig: surrealistiska landskap med exotiska inslag blandade med strandvrak från hans barndoms trakter vid norra Vättern, litterära och historiska anspelningar och kommentarer, sensuella kompositioner med starkt personlig anknytning.

En konkret inspirationskälla till punktteckningarna kan också fastställas: 1935 visades på en utställning på Färg och Form Hills och Josephsons sjukdomsteckningar. Josephsons punktteckningar, med sin svindlande förmåga att lyfta det undermedvetna i ett precist och krävande formspråk, träffade tidsandan direkt. För Folke Dahlberg hade denna inspiration avgörande betydelse.

Punktteckningarna blev en höjdpunkt i Folke Dahlbergs karriär som bildkonstnär. De ställdes ut på Louis Hahnes konstsalong 1945 och alla som var till salu – de flesta – såldes direkt. Med denna framgång kunde också både han och omvärlden konstatera att det var tuschtecknandet som var Folke Dahlbergs genre; hans övningar i annan teknik – olja, grafik, skulptur – kändes som sidospår. Men det skulle ännu dröja flera år innan han bokdebuterade; det var som tecknare, inte författare, han etablerade sig först, även om hans dikter varit synliga då och då i olika tidskrifter sedan mitten av 30-talet.

Hans konstnärsvän Otto G. Carlsund, som skrev ett förord i utställningskatalogen, hade redan 1941 hyllat honom i en artikel i Konstvärlden 15

och beskrivit honom så här: ”Han är surrealist i själ och hjärta… hans bilder äro självständiga, av andra surrealister opåverkade konceptioner i en stil, som skulle få Salvador Dalis gloria hos mondäna Fifth Avenuehigh-brows att blekna… När jag tänker igenom hela galleriet av franska, spanska, italienska, tyska, amerikanska och skandinaviska surrealister, ser jag ingen utom möjligen Picasso med sin Guernica, som förmått så i grunden röra upp mina innersta känslor… Hans konst har till innehåll och moral ett gripande budskap, han är profet och gissel på en gång.”

Det var stora ord för en konstnär som egentligen inte alls hade någon naturlig plats i den mondäna konstvärlden. Det är bisarrt att tänka sig Folke Dahlberg bredvid Salvador Dali, det mondänaste den tidens konstvärld kunde tänka sig. Folke kände sig egentligen bara hemma i den del av norra Vättern där några öar öppnar utsikten mot en horisontlinje i söder och den stora skogen Tiveden reser långa blå kammar på fastlandet i väster.

Det var där allting började, i den lilla staden Askersund, där Folke Dahlberg föddes 1912, son till den stränge fadern folkskolläraren som förgäves försökte få sonen att ägna sig åt något förnuftigt, och den milda modern, som alltid såg försonande på hans ovilja eller oförmåga att anpassa sig till småstadens inskränkta uppförandekod. Han övergav Askersund så snart han kunde; började som 16-årig på Tek­ niska skolan, nuvarande Konstfack. Men uppväxten i Asker­sund kunde han inte frigöra sig från. ”Åren före 16 års ålder gav mig mera bitterhet än vad alla åren efter har förmått ge”, har han skrivit. Ändå skulle han komma att återvända till denna trakt, tolka den, växa in i den med sitt mogna skapandes inlevelse och mångtydighet. Den bittra smaken från barndomen omvandlades till en melankolisk klangbotten som kom att prägla allt hans skrev och ritade, en lång färd i längtan och saknad, ett sökande efter en omslag till tiveden, originalutgåva 1952.

16

tyngd­punkt bland de tusentals punkter som lyfte hans tuschteckningar till de svävande och luftiga visioner han bar inom sig. Åren på Konstfack förlöste dock knappast något konstnärskap; i vart fall åstadkom han inte mycket. När någon av föräldrarna kom upp till Stockholm för att, med välmotiverad misstänksamhet, be att få titta på hur hans konstnärliga bana tog form lär han i panik ha lånat ihop en blandad kompott från kurskamraterna. De egna bilderna räckte inte till – enligt en av kurskamraterna rörde det sig om några få surrealistiska pannåer och ett antal obscena teckningar som inte gick att visa. folke dahlberg 1961, foto mats holmstrand.

Men det var inte talangen det var fel på; han sökte och kom in på Konsthögskolan 1932. I skolans matriklar från läsåren 1932–33 och 1933–34 är han antecknad som aspirant. Att beteckningen används även andra läsåret tyder på att han inte deltagit i kurser och tenterat enligt uppställda regler.

Den femåriga utbildningen passade inte Folke Dahlberg, som avbröt studierna efter tre terminer. Han övergav undervisning av den mest lysande uppsättning lärare man kan tänka sig: måleri för Isaac Grünewald, etsning Emil Johansson-Thor och Harald Sallberg, teckning Olle Hjortsberg och Albert Engström.

Istället fördjupade han samvaron med kolleger som fick visst inflytande på hans konstnärliga utveckling: utom Otto G. Carlsund, som var lite av mentor, bland andra Stig Åsberg och Bertil Bull Hedlund. Han delade en tid ateljé med skulptörerna Gustaf Nordahl, Torolf Engström och Edvin Öhrström. Han fick också författarvänner som ingick i samma umgänge: Gunnar Ekelöf, Rudolf Värnlund, Johannes Edfelt.

Men han måste hitta ett sätt att komma vidare och beslöt sig för att ge sig ut i Europa. Han kom till södra Frankrike, fortsatte till Spanien och slog sig ner på Mallorca. Att det var en sorts flykt, iscensatt av en ganska 17

noshörningarna, punktteckning 1945.

kvaddad konststuderande, erkände han varken för sig själv eller någon annan. I en anteckning, möjligen föranledd av villkor och förmaningar i samband med finansiell hjälp, skriver han så här: Studieresa – vilket löjligt ord… nedsättande. Det är en hel del pengar som gått åt… ja, men mitt arbete skall väl bära resultat. Studieresa… löjligt. Jag skall tillämpa mina erfarenheter.

Om det blev så mycket bilder gjorda på Mallorca vet man inte säkert.

En av myterna berättar att en hel kollektion tidiga punktteckningar försvunnit spårlöst. Det skulle ha gått till så att den kvinna han träffade på Mallorca och hade ett intensivt förhållande med, Sylvia Green, lovade ordna en utställning i London. Han skickade en mängd teckningar dit och sedan försvann både bilderna och Sylvia Green. Det skulle vara en 18

kvinnoporträtt, punktteckning 1954.

förklaring till att det finns en lucka i Folke Dahlbergs bildskapande mellan 1934 och 1937.

Men det är tveksamt om det ligger så mycket sanning i detta. Det verkar inte troligt att Folke Dahlberg skulle ha lyckats samla ihop någon större mängd bilder. Han behövde hela livet sina teckningar som valuta, sålde av successivt för att betala krognotor, tandläkare, vardagsutgifter.

Kanske rörde det sig bara om ett par stycken, kanske fick Sylvia Green dem som ersättning för utlägg hon haft för hans skull. Stora delar av hans konstnärliga produktion är spridd på många håll av sådana triviala skäl. Ett betydande antal har ännu inte gått att spåra och ingen vet heller säkert hur många det rör sig om. Marknadsvärdet är oklart, kvali­ teten är växlande och de få noteringar som finns från auktioner är inte tillräckligt vägledande.

Sylvia Green gjorde stort intryck på Folke Dahlberg, hon kom till 19

Sverige någon gång efter Mallorca-vistelsen och även sedan de upphört att vara ett par hade de brevkontakt. Hon finns porträtterad på en av hans bästa bilder, Grekiskt fönster, som gjordes 1948, alltså fjorton år efter hans hemkomst från Mallorca. Det är inte klarlagt var originalet finns idag. Han har själv i en intervju kommenterat bilden såhär: Jag har med den bilden velat säga att människan aldrig är riktigt isolerad var hon bor. Det går inte att fly till öar. Jag träffade kvinnan när jag var tjugotvå år. Jag var en pojke från en småstad, hon var alla nationer i en gestalt, hennes mor var österrikiska, fadern ryss, vi möttes på Mallorca. Hon gifte sig med en fransman och fortsatte sina färder, kanske slutade hon sina dagar i Japan. Jag intalade mig det för min sinnesfrids skull.

Återkomsten till Stockholm bekräftade ännu tydligare att huvudstaden inte var en bra livs- och arbetsmiljö för Folke Dahlberg. I ett brev till Börje Sandelin långt senare i livet skriver han så här: ”Om jag kommer till Stockholm? – Antagligen inte. Du vet hur det går. Jag orkar inte med disigt vagabondage längre – men visst vore det roligt att träffas igen, gå på Freden, på Sjöfartsmuseet!”

Han flydde från Stockholm igen, bodde här och där, i Askersund, på olika ställen runt norra Vättern, i ett torp vid Mälaren, skrev och tecknade. Men det var till norra Vättern han sökte sig mest. ”Jag märker att det bara finns en trakt som betyder något för mig. Det är hemma, Vättern, Tiveden”, skriver han i ett brev till föräldrarna. Associationen till Heidenstams rader om just denna trakt i hans kanske mest kända dikt ”Jag längtar hem sen åtta långa år / i själva drömmen har jag längtan känt” är ofrånkomlig. Folke Dahlberg skulle också senare ge sin syn på Heidenstams kärlek till hembygden – kärleksfullt men ganska kritiskt. Han sökte sig nu ut till öarna i Norra Vättern, först till Lilla Röknen, där han hyrde in sig hos fiskarbröderna Allvin, ett par år senare till Stora Röknen där han byggde en ateljéstuga längst ut på en udde med utsikt i söder rakt ut mot den öppna horisont som han skulle återge i en syomslagsbild till johannes edfelt, hemliga slagfält 1952.

20

trådstunn tuschlinje i många teckningar. Han gifte sig, hyrde våning i Askersund, och fortsatte att vistas periodvis ute på ön.

Under dessa år började han skriva små landskapsbetraktelser som för det mesta publicerades i Askersunds Tidning, ibland i DN och Aftonbladet. Det blev grunden för den speciella typ av personlig prosa inringad i ett landskap som blev den mest profilerade och lästa delen av hans författarskap – böckerna Vättern, Tiveden, Göta kanal och Leva vid Vättern.

Men än var det flera år till bokdebuten, och författarambitionerna sträckte sig betydligt längre än nedslag i norra Vätterntrakten. Ett antal prosa- och lyrikmanuskript hade stötts och blötts sedan början av 30-talet. Tre dikter publicerades i Bonniers tidskrift Karavan 1935, men sedan blev det trögt. Vaga löften att få vara med i den nystartade BLM infriades inte. Istället fick Folke Dahlberg uppdrag som illustratör, han gjorde omslag till andras diktsamlingar och blev synlig med teckningar i tidningen Vi, All världens berättare, Vintergatan och Horisont. Åren gick, men Folke Dahlberg gav inte upp sina författarambitioner.

Han höll sig till Bonniers, som han fick viss uppmuntran från, även i form av ett och annat förskott. Men refuseringarna fortsatte och satte så småningom tydliga spår i hans självkänsla. Folke Dahlberg tyckte sig alltmer märka att tiden runnit ifrån honom, att han var för sent ute, att något gick förlorat för alltid. Den känslan är synlig i allt han skrev och publicerade efter den bokdebut som till sist kom till stånd.

Historien om Folke Dahlbergs försenade debut färgar hela författarskapet. Hans kontakt på Bonniers var Georg Svensson, som alltså både uppmuntrade och kritiserade – och refuserade – honom, som förläggare gör och skall göra. Det är ett arbete som inte alltid uppskattas efter förtjänst. Georg Svensson har inte så sällan fått skulden för att Folke Dahlbergs debut blev så sen, men det är inte lätt att fastställa vilken tidpunkt som hade varit den rätta. En ymnig flod av surrealistisk poesi sökte sig fram genom kulturlandskapet dessa år, och åtskilligt skvalpade in på Georg Svenssons bord. Han fick anledning att se strängt på genrens överhettning.

Att det dröjde innan Folke Dahlberg slipat fram ett författarskap som var moget och självständigt nog att presenteras i full skala är möjligt att förvissa sig om; man kan till exempel roa sig med att dyka ner i någon av de säckar som är tillgängliga på Kungliga biblioteket – där finns åtskilligt som är intressant för forskare, men inte så mycket njutbar läsning för vanliga litteraturvänner.

Georg Svensson hade säkert goda skäl att hålla igen, men att det kom 21

att dröja alltför länge måste man ändå konstatera. Nu inträffade det som ganska ofta händer förläggare: man gör ett kritiskt grundjobb för att förlösa ett författarskap, och sedan hamnar det välskapta barnet i någon annans vård. Folke Dahlbergs debut kom alltså att äga rum på Wahlström & Widstrand istället. Förlagschefen Carl Björkman hade fått syn på en diktsvit publicerad i förlagets nya tidskrift Poesi. Han skrev ett brev till författaren och frågade om det fanns ”något ytterligare lyriskt material” som kunde bli en diktsamling. ”Vi skulle gärna vilja ge ut en sådan av Eder hand” deklarerade Björkman frankt. ”Något ytterligare lyriskt material” fanns det sannerligen och mer därtill: romanutkast, noveller, blandad prosa, teckningar. Folke Dahlberg nappade naturligtvis på kroken efter alla dessa år av väntan. Den omfångsrika blandvolymen Cartesiansk dykare snickrades ihop ganska snabbt med en del av det material som legat hos Bonniers, en del från tidskrifter, en del nyare, och ett antal teckningar. Johannes Edfelt hjälpte till med urvalet och skrev en introduktion, som dock tog sin utgångspunkt i teckningarna. Året var 1948.

Prosan dominerar i Cartesiansk dykare, men det är lyriken som står sig starkast. Den långa sviten ”Strandtröskel” slår an det melankoliska ackord som sedan skulle förbli författarens tonfall, med tiden kargare och mörkare, men ända från början präglat av sönderfall och förluster. ”Strandtröskel” var ett projekt som pågått länge, bitar av diktsviten hade publicerats redan långt tidigare i olika litterära tidskrifter, den första redan 1941.

Gunnar Ekelöf recenserade Cartesiansk dykare och kallade ”Strandtröskel” en ”vrakgodsdikt” som kunde liknas vid ”bitarna av någon halvförbränd Edda, hopfogade utan hänsyn till lakuner och inbördes ålder”.

Den försenade debuten bidrog till att Folke Dahlberg hamnade utanför och han har därför ofta glömts bort eller fått en undanskymd roll i de litteraturhistoriska sammanfattningarna. Man brukar finna honom i en fotnot. Ingemar Algulin har uppmärksammat detta och ägnat honom ett eget kapitel i sin stora studie om den svenska 40-talslyriken, Den orfiska reträtten.

Det Algulin fördjupar sig i kan beskrivas i en förklaring av bokens titel. Den är hämtad från en rad av Sven Alfons – också han både bildoch ordkonstnär. I en dikt i hans samling Backspegel mot gryningen står det så här: ”Vi förlorade nästan allt, länder vi knappast ägde, / på vår orfiska reträtt till huset bakom häcken.” Titeln är medvetet dubbeltydig: det rör sig om ett återtåg från höga, orfiska diktarpositioner, men en reträtt i orfiska former.

22

regatta, akvarellerad tuschteckning 1959.

Algulin belyser med denna utgångspunkt de centrala 40-talspoeterna Erik Lindegren, Werner Aspenström, Karl Vennberg, Sven Alfons och Ragnar Thoursie – men frågan är om inte Folke Dahlberg passar allra bäst in. Från ”Strandtröskel” inleds en poetisk färd som är en enda orfisk reträtt, ända fram till den sista diktsamlingen Havet slutet, en positionsbestämning som med enastående poetisk lyskraft slår fast att inte heller landskapet vid norra Vättern fungerade som inspirationskälla längre, att det reducerade livsutrymmet krympt till ett nolläge. ”Onda platser” kallade han inledningsdikten som börjar Öarna som bar mig länge låg till sist av vatten sjuka

och de sista raderna lyder Orörligheten slog sig ner för gott först på min arm som burit den så många gånger så överförde den sin vanmakt på ett uttrycksmedel.

Och allting skedde som om intet skett som om det enklaste och vanligaste hände mig

23

Men många år av skapande i text och bild rymdes i den orfiska reträtten innan den nådde sin slutpunkt. Den andra diktsamlingen, Den berusade båten, bär ännu prov på sensuella intryck från ungdomsvistelsen på Mallorca. Folke Dahlberg har själv kallat den ”en bilderbok med stödtexter” och betecknat texterna som ”ackompanjerande”. Boken borde ju ha blivit den form där Folke Dahlbergs integrerade talanger kom till sin rätt – hans bild- och ordkonst är så sammanvävda att de verkar som strängar på samma instrument. ”Han skriver sina teckningar och ritar sina dikter” skriver Stig Carlson träffande i sitt förord till dikturvalet Vattenår. Just så är det nog: bilderna kan läsas som text, texterna är bilder i ord. Den ackompanjerande funktionen är mera diskutabel. Vad Den berusade båten innehåller är ju huvuddelen av de berömda punktteckningarna, tråkigt nog återgivna i dålig teknisk kvalitet, och texterna korresponderar ibland, ibland inte. Så ser det för det mesta ut även i de andra diktsamlingarna: en handfull teckningar ur förrådet finns in­ stoppade här och där mellan dikterna.

Men många av dikterna i Den berusade båten står fint för sig själva; här finns till exempel hans kanske mest kända dikt ”O du som bor vid havet”: O du som bor vid havet, sänd mig en snäcka, några ord om fartygsskuggan under fyra master – ekot av en skeppsvisslas näktergalskommando och pråmars våta råmanden vid regngrå sandstenskajer.

O sänd mig endast några ord, ett stycke saltdränkt ved, en liten pung med salt att hänga vid mitt bälte när lerans stoft i sommartorkan ryker och fågelsången blir för kvav i gröna snår.

Rakt över mig står molnet utan regn oändligt stilla – en myra kryper över liens tomma knapar: mitt jordeliv!

Tyst kommer barnen med min matsäckskorg och kopparpannan svept i länskuriren.

I gammal dyning under lövträdskusten försvinner mina år bland ax och vallmo.

Det är en karakteristisk längtansdikt av en författare som valt av avstå från det oändliga hav han sett men övergivit för en insjö, med dess slutenhet. Han skulle återvända till Medelhavet de allra sista åren, i ett försök att hitta inspiration i sin ungdoms trakter sedan norra Vättern svikit 24

honom, och i den sista diktsamlingen finns på slutet en andalusisk svit som visar att förnyelsen kanske hade varit möjlig.

Redan i den tredje diktsamlingen, Lustvandrare utan trädgård, är tonfallet hos insjöbon bittrare: I sundens landdoft strandar tanken men bottenlösa havet öppnar sin vidd för dem som under segel fara.

Kvar blir vi kvardammsfula insjöunkna vaktmadammer med sura ögon, bittra tårar – återhållsamhetens strandvrak.

Återhållsamhetens strandvrak. Så kom också hans bilder alltmer att se ut. De stora luftiga punktteckningarna ersattes av streckteckningar i mindre format, motiviskt dominerade av vad han såg runt öarna: övergivna båtar, förfallna båthus, vindpinade träd på karga uddar. Den fjärde diktsamlingen Roende bekräftar inringningen, årtagen ljuder genom texten, livsutrymmet finns i det lilla formatet. Men Segel, som är titeln på nästa diktsamling ger ändå frihetslängtan spelrum: Jag behöver inga fribord och ingen köl, däremot segel – ovillkorligen behöver jag segel, en sida luft och högrest tomrum hakat fast vid mina segel.

Fram till denna femte diktsamling hade Folke Dahlberg varvat med de landskapsböcker som blev hans egen originella genre. Den första, som kom efter debutboken, fick helt enkelt titeln Vättern och den blev hans största, egentligen enda, publika framgång. Den trycktes om och åstadkom en viss inkomst, inte märklig, men stor nog att åsamka den i detta avseende mycket ovane författaren en skatteskuld. Det slutade med utmätning på Kyrkogårdsön som blivit hans tillhåll på sommarhalvåret sedan militären kört bort honom från Stora Röknen som skulle bli skjutfält.

Beskrivningen av hur utmätningsmännen kommer roende över sundet en disig septemberdag och sätter en röd lapp på det enda som har något värde, båten, är en höjdpunkt i en annan av landskapsböckerna, Göta kanal. Kostern, som efter sin litterära resa mellan vinterbostaden i Sjötorp vid Vänern och Kyrkogårdsön varit hans viktigaste arbetsred25

skap, såldes på exekutiv auktion. Han försökte istället få en gammal nedgången motorseglare sjöduglig, men misslyckades efter mycket möda, och skutan återgick till vrak.

Vättern och Göta kanal är nog de enda av Folke Dahlbergs böcker där text och bild samspelar fullständigt. De är motiviskt tydligt profilerade och de teckningar som illustrerar texten ger i motsats till diktsamlingar­na ett alldeles helgjutet intryck. Det går bara delvis att avgöra om teckningarna tillkommit som illustrationer till texten eller funnits tidigare, och för det konstnärliga resultatet har detta inte någon betydelse.

I en annan av landskapsböckerna, Tiveden, kliver han i land på västra fastlandet och beger sig in i södra Sveriges största skog, på hans tid ännu med ganska mycket vildmark, idag mera präglad av de stora avverk-

illustration till göta kanal 1954, tuschteckning.

26

ningarna, fast den del som avsatts till nationalpark bevarar en del av den ursprungliga karaktären. Folke Dahlberg är främst en sjömänniska, och i skogen är han på utflykt – men hans inlevelse är stor i landskapets myter och hemligheter, skogsbornas berättelser och kunskaper, de små bruna tjärnarnas glitter mellan sanka stränder. Skogen och sjön hör intimt samman, de flätas i varandra, och när han återvänder till sina öar känns det som om de är bitar av skogen, bortslitna och utplacerade i sjön.

Men i skogen hakar det upp sig för tecknaren Folke Dahlberg. Av korrespondensen med förlaget framgår att det var meningen att även Tifolke dahlberg på kostern kristina ii 1954. veden skulle genomillustreras med egna teckningar, men han går bet på uppgiften och skriver till sist till förlaget att ”jag kan helt enkelt inte konkurrera med kartritarna och skulle förstöra boken med dåliga och enahanda trädstudier”. Det blev en handfull gamla kartor över Tiveden istället. Ännu längre går det med den fjärde landskapsboken, Leva vid Vättern, som är helt oillustrerad, och med en omslagsbild av Gunnar Brusewitz.

Den mångsidige Gunnar Brusewitz, som var en stor beundrare av Folke Dahlberg, var en van omslagsillustratör, men detta var naturligtvis en olycklig idé. Möjligen föresvävade det bokförläggare Björkman att en illustratör med mera populär framtoning skulle kunna höja upplagan – det visade sig fel – men att Folke Dahlberg fann sig i det tyder på en uppgivenhet som har sin naturliga grund: framgången med landskapsböckerna höll på att ebba ut, tecknandet hade passerat kulmen, lyriken hotades av förstening i brist på nya impulser.

I själva verket var han, som så ofta, alltför kritisk mot sig själv. Hans skaparkraft var inte alls slut. Den sista diktsamlingen, Havet slutet, tillhör hans allra starkaste, med sin oerhört gripande inledning om den sinande inspirationen på ön och avslutningen med en avklarnad svit 27

från Andalusien. Också tecknandet har sina höjdpunkter de sista åren, även om han inte var så produktiv.

Här finns mästerverk som ”Övergivet landskap” och ”Övervuxen båt” båda från 1964.

Dagen innan hans sista diktsamling kom ut, 28 augusti 1966, drunk­ nade Folke Dahlberg i Vättern. Omständigheterna kring den händelsen har varit föremål för många funderingar, men några entydiga svar finns inte och är kanske ingenting att sträva efter. Att liv och verk var oskiljaktiga hos Folke Dahlberg är uppenbart; att hans drunkning i Vättern ingår i helheten är oundvikligt.

1969 kom en postum volym, Resa i karmin, och 1978 återutgavs hans landomslag till havet slutet, originalutgåva 1966. skapsböcker i nya upplagor. Vättern kom i ett par pocketversioner. Sedan blev det tyst och Folke Dahlberg odlades bara av den hemliga beundrarskara som är spridd över hela landet men har viss förtätning runt norra Vättern.

Men 2002 bildades Folke Dahlberg Sällskapet, som idag har 420 medlemmar, egen utställningslokal och kansliutrymme i Karlsborg och som hunnit ge ut sex böcker i egen regi, varav två varit med i Svensk Bokkonsts årliga urval. Utom de två, som är Anders Weidars bok om Folke Dahlberg, Jag vill vara en kommentar, och bildverket Mot något land med text av Jan Hemmel, de tre landskapsböckerna Vättern, Tiveden och Göta kanal och dikturvalet Öarna som bar mig länge, alla med utförliga nya för- eller efterord. I Sällskapets regi har det varit möjligt att ta ut svängarna och göra vackra böcker, äntligen ge utrymme för det samspel mellan text och bild som var svårt med de tekniska och ekonomiska förutsättningar som rådde vid originalutgivningen.

Om det var så Folke Dahlberg skulle ha velat se sina böcker är inte lätt att veta. Hans konstnärliga ambitioner var, om man försöker tolka dem i det han skrivit, motsägelsefulla – å ena sidan stora och stolta och å andra sidan tillbakadragna, självutplånande. Kanske var den distans till 28

de egna böckerna och bilderna som han kunde ge uttryck för också en del av hans konstnärliga identitet.

I en av dikterna i den sista diktsamlingen Havet slutet låter han oss få en inblick i sitt skapandes process. Det blir en ögonblicksbild av komplexiteten i hans verk, hur det växer fram till ett koncentrat av klarhet och precision, vemod, närhet och avstånd, och ett stänk av försoning invävd i den milda ironi som till slut gör allt uthärdligt.

Nu står de små gesällerna i ögonens förvandlingsrum och hamrar på en bild.

Ett silvrigt vinterträd blir till och kölden från ett skeende i hjärnans blod ger illusion.

Vad som förvånar mig i stillhet för att bara se är inte någon fysisk lag – förvånansvärt är att begär kan bli så svalt, att fönsterglasets tunna hinder kan utesluta mig totalt från medansvaret för en dag och ändå släppa in ett arbetsmaterial.

båtvärld, tuschteckning, 1950-talet.

29

30

folke dahlberg 1912 Född

i Askersunds Landsförsamling. Första skolåren i Landsförsamlingens skola.

Samrealskolan i Askersund 1923–28.

1928 Börjar

som 16-åring vid Tekniska skolan, nuvarande Konstfackskolan, i Stockholm.

Avslutar studierna 1931. Antas som aspirant vid Konsthögskolan 1932. Avbryter efter tre terminer.

1933 Reser

till Sydeuropa hösten 1933, bor ett år på Mallorca.

1934 Åter

i Sverige. Bor i Stockholm, i ett torp vid Mälaren, i Harge och Askersund. Litterär debut med tre dikter i Bonniers tidskrift Karavan 1935.

1936 Återvänder

till vätterntrakten. Hyr in sig hos fiskarbröderna Allvin på ön Lilla Röknen. Börjar publicera landskapsartiklar i Askersunds tidning, då och då även i DN och Aftonbladet. Av dessa texter blir så småningom boken Vättern.

1938 Flyttar,

efter vinterliv hos systern och svågern i Örebro, till ön Stora Röknen, bor hos skogvaktare Hjalmar Ring.

1939 Hyr

tornrummet i Askersunds tingshus. Produktiv tid som tecknare. Deltar i slutet av 30-talet och början av 40-talet i olika samlingsutställningar.

1941 Bygger

en ateljéstuga på Stora Röknen, längst ut på en plan udde med utsikt över Vät-

tern.

1942 Gifter

sig med Kristina Sahlström. Hyr våning i Askersund. Periodvis på Stora Röknen. Ritar och dekorerar torgbrunnen i Askersund, som invigs vid stadens 300-årsjubileum.

1945 Kritikerrosad

separatutställning i Stockholm med 41 punktteckningar från 1937–45.

1946 Köper

en koster. Sista sommaren på Stora Röknen som ska bli militärt skyddsområde.

Flyttar till Karlshamn där Kristina fått ny tjänst. 1948 föds sonen Johan och året därpå dottern Ulrika.

1948 Bokdebut

med Cartesiansk dykare.

1951 Hyr

skogvaktarbostaden på Kyrkogårdsön, som blir familjens sommarställe, vintertid Mariestad. en kanalresa med kostern, skildrad i Göta kanal, tas båten i mät för en skatte­ skuld.

1953 Efter

1950–59

Utger sju böcker, skriver också prosaminiatyrer till Svenska Dagbladet som sammanställs till Leva vid Vättern 1958.

1960 Köper 1962 Stor

hus i Sjötorp vid Vänern. Övralidpriset.

retrospektiv utställning i Lund.

1964 och 1965

Bor några månader i Herradura i Sydspanien.

1966 Lämnar

Kyrkogårdsön, hyr en arbetarlänga i Granvik vid nordvästra vätternstranden.

Drunknar i Karlsborgsviken under en båtfärd med en god vän 28 augusti. Dagen efter utkommer diktsamlingen Havet slutet.

31

BÖCKER, ORIGINALUTGIVNING Cartesiansk dykare 1948 Vättern 1949 Den berusade båten 1950 Tiveden 1952 Lustvandrare utan trädgård 1953 Göta kanal 1954 Roende 1956 Leva vid Vättern 1958 Segel 1959 Sjöförklaring 1962 Vattenår (dikturval) 1963 Havet slutet 1966 Resa i karmin (postumt urval) 1969

FOLKE DAHLBERG SÄLLSKAPETS UTGIVNING Anders Weidar, Jag vill vara en kommentar: En bok om Folke Dahlberg och hans livsdokument, 2004 (två upplagor).

Göta kanal, med efterord av Anders Weidar 2005.

Vättern, med efterord av Anders Weidar 2006.

Tiveden, nyillustrerad med delvis tidigare opublicerade bilder av Folke Dahlberg och med efterord av Anders Weidar 2007.

Jan Hemmel och Johan Dahlberg, Mot något land: En ingång till Folke Dahlbergs bildvärld, den första boken som visar ett brett urval av Folke Dahlbergs bildkonst, stort format, förord av Jonas Modig, efterord av Anders Weidar 2008. Öarna som bar mig länge, dikter i urval av och med förord av Jonas Modig 2009.

LITTERATUR OM FOLKE DAHLBERG Anders Weidar, som skriver på en monografi om Folke Dahlberg, är ledande expert på området och har en nyckelroll i Folke Dahlberg Sällskapets arbete. Hans bok Jag vill vara en kommentar med underrubriken ”En bok bok om Folke Dahlberg och hans livsdokument” är en personlig och effektiv introduktion till Folke Dahlbergs gärning och människan bakom verket.

Anders Weidar har också skrivit inträngande och utförliga efterord till nyutgåvorna av Göta kanal, Vättern och Tiveden.

Kalejdoskop nr 3 1982/Tärningskastet 10 är ett specialnummer av tidskriften, helt ägnat åt Folke Dahlberg, med bidrag av bl.a. Thomas Kjellgren och Sune Nordgren.

Gunnar Ekelöf följde Folke Dahlbergs författarskap från början och recenserade flera av hans böcker i BLM. De finns att läsa i boken Gunnar Ekelöf: Kritiker i BLM, utgiven 2003.

I BLM nr 5 1979 har Staffan Söderblom en artikel om Folke Dahlberg, ”Svartsynens språk”, där han analyserar utvecklingen från den hermetiska stilen i novellen ”Sluten kust” i Cartesiansk dykare till det öppnade språket i Leva vid Vättern.

Folke Dahlbergs lyrik behandlas i ett eget kapitel i Ingemar Algulins stora studie om den svenska 40-talslyriken, Den orfiska reträtten 1977.

32

Cecilia Lagerhorn har skrivit två uppsatser om Folke Dahlbergs tidiga lyrik, en C-uppsats 1987, ”Folke Dahlberg och den litterära surrealismen: En studie i författarens tidigare lyrik och tankevärld” och en D-uppsats 1994, ”Domingo av Folke Dahlberg: En studie av en dikts framväxt och förändringar med betoning på språkets uppbyggnad och den poetiska metoden”, båda framlagda vid Stockholms universitet.

Dikturvalet Vattenår har ett belysande förord av Stig Carlson.

Dikturvalet Öarna som bar mig länge har en utförlig inledning av Jonas Modig.

Lars Göran Siljeholm, doktorand vid Stockholms Universitet, arbetar på en avhandling om Folke Dahlbergs lyrik.

Folke Dahlbergs bildkonst behandlas i Jan Hemmels och Johan Dahlbergs bok Mot något land. Här finns också omtryckt Otto G. Carlsunds inledning i katalogen till utställningen 1945.

Folke Dahlbergs bilder analyseras också i Kristian Romares och Sven Sandströms skrift Folke Dahlberg (1962).

Stig Lindbloms 60-poänguppsats ”Folke Dahlberg och hans bilder”, framlagd vid Stockholms universitet 1987, är en gedigen genomgång av Folke Dahlbergs konstnärliga utveckling.

Johannes Edfelt introducerade tidigt Folke Dahlberg både som författare och bildkonstnär, bl.a. i Konstrevy nr 2–3 1945 och 5–6 1953. Han har också skrivit inledningen i Folke Dahlbergs debutbok Cartesiansk dykare 1948.

FOLKE DAHLBERG SÄLLSKAPET 2002 grundades Folke Dahlberg Sällskapet i syfte att vidga och fördjupa intresset och förståelsen för Folke Dahlberg och hans verk, verka för att hans texter, teckningar, målningar och annan dokumentation med anknytning till hans verk hålls tillgängliga samt uppmärksamma och stödja forskning kring hans liv och verk.

Sällskapet ger ut en skriftserie i egen regi och har hittills hunnit ge ut sex böcker.

Lika många bilder har utgivits i Sällskapets bildserie, som består av utvalda bilder tryckta i begränsade upplagor med mycket hög kvalitet.

Medlemsbladet Vattenår utkommer två gånger årligen.

Sällskapet har egen utställnings- och kanslilokal i den gamla brovaktarstugan i Karlsborg.

En utställning med titeln ”Sjöns ansikte” om Folke Dahlbergs liv och gärning har visats på en rad platser runt Vättern och har nu i valda delar fått permanent hemvist i brovaktarstugan.

En ny större utställning planeras till 2012, då 100-årsminnet av Folke Dahlbergs födelse skall uppmärksammas.

Mera information finns på Sällskapets hemsida www.folkedahlberg.org Information lämnas också av sekreteraren Leif Spetz, Lövvägen 8A, 546 34 Karlsborg, tel 0505-403 86, eller Barbro Falken, Gamla vägen 30, 546 34 Karlsborg, tel 0505-400 51.

De handlägger också beställningar av böcker utgivna av Sällskapet, liksom ansökan om medlemskap.

Folke Dahlberg Sällskapet har ca 420 medlemmar. Styrelsen består av Jonas Modig (ordf.), Anders Weidar (vice ordf.), Leif Spetz (sekr.), Börje Karlsson (skattmästare), Johan Dahlberg, Barbro Falken, Ulrika Dahlberg och Göran Midman.

33

34

olle wallin

Johann Baptist och hans Icones Plantarum Alpinarum

F

ör många år sedan köpte jag från Maggs Brothers i London, ett antikvariat med bland annat naturvetenskap som specialitet, ett kon­volut innehållande 12 handkolorerade gravyrer varav en dubblett beskrivna som Johann Baptist, Archduke of Austria …

[Icones plantarum alpinorum; Alpenpflanzen] 12 plates only, hand-coloured stipple engravings by Johann Knapp…

[Vienna, c 1807] A fragment of this very rare work on the alpine plants of Austria which was never given proper publication. Under the direction of the Archduke some 300 drawings were produced of which perhaps 85 were engraved. Stafleu lists altogether 4 sets with 85, 51, 36 & 33 plates; it appears that our portfolio once contained this latter number. No text or title was ever published.

Konvolutet har en etikett som lyder Fragment aus d. Werke: Icones plantarum alpinarum cura Archiducis Johannis peractae von Johann Zahlbruckner Secretär d. Erzh. Johann 16 Blatt fol. handkoloriert Hofbiblioth. in Wien besitzt 1 unkoloriertes Exemplar mit 33 Tafeln (oläsligt) Dr. Rechinger Assist. d. kk. Natur.

Hofmuseum in Wien 9–21 febr. 19051

Som synes skiljer sig uppgiften om upphovsman åt. Medan Maggs som det skulle visa sig korrekt anger Johann Baptist talar etiketten om ZahlAlpvallmo (Papaver burseri).

bruckner. Samtidigt har Maggs missförstått uppgiften om de 33 bladen som ju avser innehavet i hovbiblioteket och inte det ursprungliga antalet i mappen. Den signifikanta skillnaden mellan koloriert och unkoloriert förstod jag inte eftersom jag ursprungligen inte lyckades tyda det ålderdomliga skrivstilsuet i unkoloriertes. Däremot tyder understrykningen av un i texten på att den som skrivit etiketten klart förstått betydelsen därav. (Som gammal latinare kunde jag dessutom inte undgå att konstatera att Maggs skrivit alpinorum i stället för alpinarum).

Jag hittade inget substantiellt – detta var före nätets dagar – vare sig om Knapp eller den påtagligt anonyme Johann Baptist men tyckte det var intressant med ett så pass sällsynt verk. Då och då tog jag fram och beundrade de både botaniskt och konstnärligt utsökta planscherna som jag i motsats till Maggs bedömde som fine.

I övrigt blev de inte föremål för någon speciell uppmärksamhet förrän jag en dag kollade en uppgift i Printmaking in the Service of Botany2 och där träffade på ett okolorerat blad från Icones utgörande ett av 42 i ”one of only five known sets in the world”. Nyfikenheten hos en samlare har väckts av mindre upphetsande upplysningar än så! Vidare efterforskning med början i Stafleu och Cowan,3 enligt Maggs anvisning, ledde till en fascinerande upphovsman samt en intressant historia kring den tilltänkta utgivningen av hans verk och bladen i min portfölj.

Upphovsmannen ärkehertig Johann Baptist av Österrike (1782–1859) var son till kejsar Leopold II (1747–1792) och bror till kejsar Frans II4

35

Pingstlilja (Narcissus poëticus).

En gullviveart (Primula auricula) från centraleuropas bergstrakter.

(1790–1835). Vid blott aderton års ålder blev han, dock försiktigtvis med en general von Lauer vid sin sida, befälhavare över den österrikiskbayerska armé som slogs mot och besegrades av fransmännen vid Hohenlinden. Efter det förödande nederlaget blev han chef för bland annat fortifikationsförvaltningen och det var i denna egenskap som han under sina talrika resor i alperna lade grunden till vad som skulle bli Icones. Hans involvering i det s.k. alpförbundet 1813 gjorde att han kom i konflikt med den centrala makten i Wien företrädd av furst Metternich och som en följd härav mer eller mindre förvisades till Steiermark som något av en politisk ”icke-person”.

I Steiermark förälskade sig Johann i och för­ lovade sig med postmästardottern Anna Plochl som han sex år senare fick sin brors motvilliga tillstånd att gifta sig med mot att han avsade sig sina tronföljdsrättigheter (bruden kläddes i efter-

hand och blev så småningom upphöjd till både fri­herrinna och grevinna). Han var väldigt aktiv i det lokala samhällslivet, bidrog starkt till utvecklingen av näringslivet, speciellt bergs- och skogsbruk, initierade byggandet av den första järn­ vägen till Graz och satsade där på utbildning genom det av honom grundade Johanneum. Dessa bestående insatser har gjort honom till Steiermarks store son.

När mot slutet av Johanns liv en revolutionsvåg 1848 drog fram över Europa uppstod oroligheter i Wien som fick kejsaren att lämna staden och utse Johann till sitt ”alter ego”, det vill säga i praktiken regent och en populär sådan. Han valdes sedan samma år till tysk riksföreståndare. Dock var det stortyska rike som han skulle härska över byggt på en illusion och inte politiska realiteter varför han redan påföljande år avgick från denna sin post för att dra sig tillbaka till sitt Steiermark för gott.

36

Johann var som synes en färgstark personlighet som under sina resor som chef för fortifikationsförvaltningen fann tid för botaniska studier och systematisk insamling av växter i alperna. Under flera av dessa exkursioner åtföljdes han av Johann Zahlbruckner som senare blev hans sekreterare.

Denne var en god botaniker som själv publicerade en större växtgeografisk uppsats.5 För att – före fotografiets dagar – dokumentera de insamlade arterna uppdrog Johann Baptist åt hovmålaren Johann Knapp6 att utföra akvareller av dem. Det låg inget särskilt uppseendeväckande i detta eftersom det habsburgska hovet traditionellt understödde botanik i olika former. Man lät anlägga trädgårdar och parker vid de kejserliga slotten, organiserade forskningsresor till exotiska länder för insamling av kollekt, uppdrog åt konstnärer som Knapp att utföra florilegier och finansierade utgivning av dyrbara folianter med handkolorerade bilder främst av sällsynta exotiska växter.

Men det var remarkabelt både att studierna avsåg inhemska arter och att en medlem av furstehuset som tydligen tillägnat sig betydande botaniska kunskaper själv deltog aktivt.

Knapp producerade successivt från 1804 akvareller och under loppets gång uppdrogs åt konstnären Peter Beckenkam att med dessa som förlagor utföra vad som i Printmaking in the Service of Botany betecknas som ”line engraving and etching, with dustground aquatint”.7 Tekniken beskrivs som exklusiv och ”uneconomic for normal botanical illustration” samtidigt som det konstateras att Beckenkam (amerikaniserad till Beckenham) behärskade den till fulländning vilket ledde till ett strålande resultat. Enligt Widder8 som ägnat Icones ett ingående studium ger bevarad korrespondens vid handen att det trycktes ett trettiotal exemplar av några blad. Några sådana lär ursprungligen ha förvarats i mitt konvolut eftersom det på baksidan bär en anteckning om 21 stycken Draba aizoides. Det saknas direkta uppgifter om kolorerade men i Schraders Journal für die Botanik9 finns uppgiften om Johanns ”Werke” att ”Es sind davon bereits einige Hefte mit illu­ minierten Kupfern fertig, sie kommen aber nicht in den Buchhandel, sondern der Erzhog verschickt sie an Freunde und Gelehrte”.10 Uppgiften lär vara påtagligt felaktig eftersom det inte finns några som helst spår av häften och ytterst få handkolorerade blad.

Det är oklart hur Johann hade tänkt sig att presentera gravyrerna men senare bibliografer har utgått ifrån att resultatet skulle blivit ett praktverk i folioformat i sann Jacquinsk11 anda. Det beskrivs av Pritzel12 som Icones plantarum austricarum ineditae (Vindobonae 1807.) folio. 92 tab. aeri inc.13

medan Stafleu och Cowan anger Alpenpflanzen 1 (Wien ca. 1807) Sets of coloured copper engravings by Johann Knapp …

Ett fragment utan titel och planschtexter som man inte ens vet om det var avsett att resultera i ett verk har alltså trots detta antagligen på grund av Johanns allmänna betydelse erhållit en plats i de botaniska bibliografierna, en särdeles unik företeelse.

Pritzel har av någon underlig anledning tappat bort ”alpinarum” som ju är själva kvintessensen i innehållet men har korrekt angivit aeri inc. utan col., dvs. okolorerade, och han borde vetat eftersom Icones i hans bibliografi är märkt med en asterisk innebärande att han haft verket i sin hand.

Hur han kommit fram till 92 gravyrer är svårt att förstå eftersom Widder som haft tillgång till och identifierat alla bara funnit 87. Stafleu och Cowans ”coloured” måste vara en ren felskrivning eftersom det klart framgår att man varit i kontakt med Widder vid utformningen av artikeln – för övrigt det enda fel jag någonsin kommit på i det digra arbetet.

Etiketten på konvolutet.

37

Ärkehertig Johann och Anna på Grundlsee (Matthäus Loder, 1823).

Med hjälp av Stafleu och Widder kunde jag enkelt konstatera att det 1960 fanns fyra kända satser av olika omfattning av Icones nämligen hos Naturhistoriska Museet i Wien (33 blad);14 Institutet för anatomi och fysiologi vid universitetet i Graz (36 blad); Botaniska institutet vid universitetet i Graz (85 blad) och British Museum (51 blad).

En förfrågan hos innehavarna gav tre var för sig lika intressanta upplysningar. Dels var samtliga blad okolorerade, dels hade samtliga 85 blad hos Botaniska Institutet ”disappeared”, dels berättade Natural History Museum (som hade övertagit innehavet från British Museum) att de hade ytterligare en sats om 28 blad.

Eftersom Hunt Institute hade 42 blad och 28 var nytillkomna i London ligger det nära till hands att dra slutsatsen att innehavet hos Botaniska Institutet på något sätt ”fått fötter” och efter någon form av ”tvättning” hamnat hos sina nya respektabla ägare. Detta betyder att den mest fullständiga satsen som innehöll 85 av de 87 gravyrer som gjorts numera skingrats men också att det måste finnas många blad som har andra och då oidentifierade ägare än Hunt respektive Natural History Museum eftersom satsen innehöll många dubbletter och tripletter samt i enstaka fall ännu fler exemplar av varje enskilt blad.

För två år sedan ordnade Museum für Kunst und Gewerbe i Hamburg en utställning av sina s.k. hamburgakvareller, ”Blumen für das Kaiser-

38

haus – Die wiener Aquarellmaler Johann und Joseph Knapp”. Den omfattande katalogen av Helga de Cuveland innehöll bland annat verkförteckningar. Härav framgick att det fanns ytter­ ligare två okolorerade satser av Icones båda om 11 blad, den ena hos Naturhistoriska museet i Wien den andra lämpligt nog hos Neue Galerie am Landesmuseum Johanneum i Graz. Dessutom framgick av texten i katalogen men inte av verkförteckningen att några enstaka kolorerade gravyrer från Icones ingick i akvarellsamlingen. Det visade sig senare att det rörde sig om två blad varav det ena också är representerat i min portfölj.

Beträffande kolorerade blad kom Widder fram till att sådana gjorts och stödd på den ovannämnda notisen i Schraders Journal für die Botanik att det funnits förväntningar om att de skulle ges ut i bokform och/eller ges bort som presenter inom Johanns bekantskapskrets. Dock var de enda som gick att lokalisera i sinnevärlden fem stycken som ställts ut 191115 betecknade som Fünf kolorierte Stiche von Alpenpflanzen. Aus Joh. Zahlbruckner Icones plantarum etc. Um 1825. (Nach den Aquarellen von J. Knapp) Joseph Bullmann

Bullmann var en framgångsrik byggmästare i Graz vars omfattande samlingar 1957 försåldes till en direktör Weigl. När Widder tämligen om­ gående därefter tog kontakt med denne kunde

man trots ivriga efterforskningar inte finna några spår av de kolorerade bladen.

Som synes har Johann Zahlbruckner i katalogen felaktigt angivits som författare. Etiketten på mitt konvolut innehåller precis samma fel beträffande upphovsmannen (”von Johann Zahlbruckner”). Det har ursprungligen innehållit 16 blad och nu finns det 11 unika (dubbletten har sannolikt inte medräknats) kvar. Det är en händelse som ser ut som en tanke att det fattas just fem, dvs. det utställda antalet, och att dessa därför ursprungligen skulle kunna ha ingått i mitt set. Ett närmare skärskådande av bladen leder också följdriktigt till upptäckten att ett av bladen är märkt Joseph Bullmann på baksidan!

Det är svårt att tänka sig en mer övertygande indiciebevisning beträffande proveniensen än så.

Uppgiften ”Um 1825” är felaktig om gravyrerna som sådana avses men säkerligen även beträffande koloreringen för uppgiften i Schraders Journal für die Botanik att det fanns kolorerade exemplar så tidigt som 1808 kan knappast vara helt gripen ur luften speciellt som den hämtats från förmodligen mycket respektabla Öffentlische Blätter.

Handkoloreringen är av högsta kvalitet men framstår som något av en konstnärlig ”tautologi”

eftersom redan den utsökta underliggande grafiken innehåller de nyanser och schatteringar som åstadkoms genom handkolorering i sin exklusivaste form. Härvidlag utgick man normalt från en gravyr med endast markerade gränser och detaljer16 men inte ett som här i sig själv bildmässigt fullgånget underlag. Det är därför sällsynt att verk med elaborerad handkolorering av graverade illustrationer även förekommer i okolorerat skick. Det är möjligt att den ursprungliga intentionen att illuminera gravyrerna av denna eller någon annan anledning övergetts och att detta är förklaringen till att så få existerar och att alla spår saknas av dem som skulle getts av Johann till lärda och vänner. Den troligaste förklaringen är nog att de som finns är förlagor kolorerade av Knapp själv och att projektet inte kommit längre än så. Men härvidlag kan man förstås bara spekulera. Dock kan man med en travesti på texten i Printmaking in the Service of Botany om Hunts innehav med påtaglig säkerhet rubricera mitt som ”the only known coloured set in the world” och med lika påtaglig säkerhet konstatera att det inte varit mitt om inte Stafleu och Cowan gjort sig skyldiga till ett skrivfel eller Maggs gjort en kontroll i Pritzel eller hos British Museum!

N oter 1. Fragment från verket: Bilder på alpväxter framtagna på uppdrag av ärkehertig Johann av dennes sekreterare Johann Zahlbruckner 16 blad folio handkolorerade. Hovbiblioteket i Wien äger 1 okolorerat exemplar med 33 tavlor. Dr. Rechinger (Karl, 1867–1952, framstående botaniker) assistent vid kejserliga och kungliga hovmuseet i Wien 9–21 febr. 1905 (det oläsliga innebär troligen att Dr. Rechinger haft bladen till påseende under den aktuella perioden).

2. Printmaking in the Service of Botany: Catalogue of an Exhibition (Pittsburgh: Hunt Institute, 1986).

3. Frans Antonie Stafleu och Richard S. Cowan, Taxonomic Literature (Utrecht, 1976–88).

4. Frans var den siste tysk-romerske kejsaren fram till 1806 då han avsade sig denna värdighet.

5. Darstellungen der pflanzengeographischen Verhältnisse der Erzherzogtums Oesterreichs unter der Enns (Wien, 1831).

6. (1778–1833). Han producerade otaliga botaniska akvareller varav de pomologiska i dag förvaras i det österrikiska nationalbiblioteket medan de med ”vackra” blommor till största delen finns hos Museum für Kunst und Gewerbe i Hamburg (de s.k. hamburgakvarellerna).

7. En detaljerad teknisk beskrivning återfinns i Printmaking in the Service of Botany, s. 71.

8. Felix Widder, ”Erzherzog Johann und seine Icones Plantarum”, 1–2, Jahrbuch des Vereins zum Schutze der Alpenpflanzen und -tiere 1960 s. 104–117 och 1963 s. 16–33.

9. 1808, s. 373, i en uppgift citerad från Öffentlische Blätter.

10. Det finns redan några häften därav färdiga med kolorerade kopparstick, men de kommer inte i bokhandeln, utan ärkehertigen skickar dem till vänner och lärda.

11. Nicolaus Joseph von Jacquin, 1727–1817, botaniker och forskningsresande som med kejserligt stöd producerade några av de mest påkostade floror och florilegier som någonsin gjorts.

12. Georg August Pritzel, Thesaurus Literaturae Botanicae (Leipzig, 1872).

13. Opublicerade bilder av österrikiska växter (Wien, 1807) folio. 92 kopparstick.

14. Angivna antal avser olika blad – i synnerhet hos Botaniska institutet fanns två eller flera exemplar av varje.

15. Erzherzog Johann-Ausstellung, Graz.

16. Se Björn Dals Med kolorerade figurer: Handkolorering i Sverige under 1700- och 1800-talen (Fjälkinge: Orbis pictus, 2001), för en ingående redogörelse.

39

marie steinrud

Cervantes, Voltaire, Holberg och Roche Böcker och läsande i fem unga adelskvinnors liv i det tidiga 1800-talets högreståndskultur

N

är friherrinnan Jacquette Elisabet Tersmeden 1872, 71 år gammal, avled i sitt hem på bruksherrgården i Ramnäs i Västmanland värderades hennes boksamling till 400 riksdaler, en summa som avslöjar att det rörde sig om en imponerande samling böcker. Herrgården, som Jacquette och hennes familj flyttade in i under 1840-talets första år, var vackert belägen alldeles intill Ramnäsströmmen och hade bruket till granne. Biblioteket – det rum i hemmet där den största delen av den imponerande boksamlingen återfanns – låg på övervåningen. Det var utrustat med en försvarlig mängd sittplatser i form av en soffa (klädd i guttaperka, en sorts gummi) och karmstolar i rotting, en modemöbel vid 1800-talets mitt. Här fanns även ett antal byster och statyer, bland andra av Venus, samt fyra jordglober. Att det främst var Jacquette som stod för omsorgen om böckerna avslöjar att under de år som hennes man Wilhelm Fredrik Tersmeden levde som änkling sjönk värdet på familjens boksamling betydligt. I sitt sovrum hade Jacquette placerat en bokhylla, något som tyder på att hon möjligen hade böcker som hon höll åtskilda från den övriga familjens och betraktade som sina.1 Hemmet var vid den här tiden en del av den representationsmiljö som de högre klasserna förväntades omge sig med och det utrustades på olika sätt för att markera den sociala tillhörigheten. Ett omfattande och praktfullt bibliotek var en av huvudingredienserna. Visserligen var dessa onekligen till för att brukas av familjen, men att de även hade ett visst kulturellt värde utåt är klart. Boksamlingarna utgjorde viktiga status-

40

symboler. Ett omfattande bibliotek signalerade bildning och förfining och att man gärna visade upp dessa symboler för utomstående är inte svårt att föreställa sig.2 Jacquettes kärlek till böcker grundlades redan i barndomen och ungdomen. Hon växte tillsammans med sina syskon, Anna Margareta, Marie Charlotte, Adolfina Ulrika, Jakob Nils och Carolina, upp på gården Hessle i Fittja socken utanför Uppsala. Familjen Tersmeden bestod av Herman Adolf, hans andra hustru Anna Margareta Aurivillia Rosén von Rosenstein och sex barn. Christina Ulrika – den första hustrun – avled redan 1797 och lämnade maken och fyra barn efter sig, där yngsta barnet, sonen Jakob Niklas, var i tvåårsåldern. Året därpå gifte Herman Adolf om sig med hennes äldre syster, Anna Margareta, som precis som sin syster var född på Hessle. I det andra äktenskapet föddes fyra flickor, varav två dog i späd ålder.3 Att herrskapet Tersmeden var måna om döttrarnas bokliga bildning står klart. Både Anna Margareta och hennes syster Christina Ulrika hade under sin uppväxt fått en något annorlunda uppfostran än som var brukligt för unga kvinnor under senare hälften av 1700-talet. De fick till exempel lära sig både latin och naturkunskap tillsammans med sina bröder och Anna Margareta var dessutom mycket kunnig i medicin. Av sin far och morfar hade hon ärvt ett husapotek som ofta kom till användning, både inom och utanför familjen. Denna något ovanliga syn på unga flickors utbildning stammade säkerligen från hur föräldrarna själva vuxit upp. Släkten Tersmeden

Två läsande kivnnor av Jean-Georges Ferry (1851–1926).

hade under tidigt 1600-tal invandrat till Sverige, troligen från Tyskland, och börjat arbeta inom järnhanteringen. Ungefär hundra år senare var de ägare till ett stort antal bergs- och järnbruk runt om i Bergslagen och i mitten av 1700-talet adlades och introducerades de.4 Om den Tersmedenska släkten kan beskrivas som bergsmän så härstammade de fyra systrarna på spinnsidan från en lång rad akademiker. Morfadern, Nils Rosén von Rosenstein, var en känd läkare som specialiserade sig på barnsjukdomar.

Han och hans hustru, Anna Stina von Hermansson (syster till riksrådet Mattias von Hermansson och dotter till en omtalad akademiker inom ju-

ridiken), uppfostrade sin dotters barn som tidigt blev föräldralösa. De adopterades och adlades på morfaderns sida. I släkten Rosenstein fanns läkare, jurister och ärkebiskopar – alla med en stark anknytning till Uppsala universitet.5 Flickorna Tersmeden fick en förhållandevis gedigen utbildning. Förutom de vanliga hushållsbestyren, sömnad och vävning fick de även lära sig historia, naturvetenskap och språk. I hushållet fanns en fransk kvinna, fru Gallodier, som lärde dem franska och en äldre engelsman, som benämndes generalkonsuln Hellstedt, som undervisade dem i engelska. Breven systrarna skrev till varandra fick ibland tjäna som övningar i

41

både engelska, som de behärskade väl, och franska. Umgänget på de närbelägna Sjöö och Wijk gav dem även möjligheter att öva tyska och vänskapen med ungdomarna Seton på Ekoslund fick dem att öva på sin engelska. I sällskap med dessa familjer fick alla barnen Tersmeden öva sig i både tyska och engelska, något som var ganska ovanligt för den här tiden. De fick också en grundlig religiös fostran. Jacquette tillbringade tiden då hon gick och läste hos morbrodern, som var biskop i Linköping, och hon konfirmerades med andra ungdomar i samma sociala ställning.6 Under uppväxten skrev systrarna Anna Margareta, Marie Charlotte, Adolfina Ulrika, Jacquette Elisabeth och Carolina en mängd brev till varandra. Det var vid den här tiden vanligt att man övade på främmande språk när man skrev brev och tvärt om – man skrev brev för att öva på språken. Till exempel Jacquette skrev under sin barndom och ungdom breven till modern på franska medan de hon skrev till systrarna var på engelska, eller i alla fall på en blandning mellan svenska och engelska. Dessa ungdomsbrev utgör en bra källa till vad de unga systrarna Tersmeden och deras vänner läste i början av 1800-talet.

Fem unga kvinnors läsande Kvinnors läsande väckte uppmärksamhet kring sekelskiftet 1800. Romanen hade vunnit insteg bland läsarna och detta fick kritikerna att reagera.

Lisbeth Larsson beskriver hur den läsande kvinnan under 1800-talet i samtida press beskrevs antingen som en läsande ”fjolla” som tynade bort, uppslukad av sitt läsande och så djupt gripen av de öden som hon läste om eller som farlig och frigjord av alla de nya idéer som böckerna hade väckt hos henne. Även här förväntades hon bli så uppslukad av sitt läsande att hon skulle glömma att vårda sitt yttre och strunta i hushållet.7 1800-talet kan ses som romanernas tid. I synnerhet under 1800-talet började förläggare rikta utgivningen av romaner till just kvinnor.8 För mycket romanläsande – och i synnerhet när den skedde i ensamhet – ansågs allmänt skadligt för kvinnor och särkilt för uppväxande flickor. Föräldrar och vårdnadshavare uppmanades att begränsa flickornas tillgång till romaner, annars kunde de skadas allvarligt genom att drabbas av hysteri och infertilitet.9 Om detta var någonting

42

som systrarna Tersmedens föräldrar satte tilltro till, är inte känt. Dock finns det ingenting i de bevarade breven som pekar på att de unga flickornas tillgång till böcker begränsades. Snarare verkade man ha uppmuntrat deras läsning, så länge det inte skedde på bekostnad av det arbete som skulle utföras.

Den främsta källan till böckerna systrarna Tersmeden läste som unga var utan tvekan vänner, släktingar och grannar som man regelbundet bytte med och lånade böcker av. Familjen Seton var en näst intill outsinlig källa till böcker på engelska för de uppväxande systrarna. I deras sällskap bekantade de sig med skotska och engelska författare och lånade böcker om skotska danser som de sedan försökte lära sig.10 Väninnorna och andra kvinnliga, och då främst unga, släktingar var en annan källa till nyheter från böckernas värld. I de efterlämnade breven framkommer det tydligt hur de skickade böcker emellan sig och även efterlyste böcker i bekantskapskretsen. Genom sitt umgänge fick man nya impulser och kännedom om nya böcker.

I umgängeslivet talade man mycket om olika typer av litteratur.11 Särskilt under ungdomsåren tycks detta med böcker och läsning ha varit en ständig källa till diskussioner brevledes mellan de fyra systrarna. Böckerna som oftast nämndes var främst underhållningslitteratur, som Regina Maria Roches Kloster-barnen i två delar, Friaren av Friedrich August Schulze och Samuel Richardsons Clarissa, or the History of a Young Lady i sju delar.12 Värt att lägga märke till är att de unga kvinnorna endast skrev om att skicka böcker av den här karaktären mellan sig på det här sättet.

Det är möjligt att dessa böcker hade karaktären av mer ”slit-och-släng-böcker” som inte uppgick till samma värde som en inbunden bok och därför kunde lånas ut i större utsträckning.13 En annan möjlig tolkning är att dessa böcker var sådana som man egentligen bara läste en gång, och därför gärna lånade av någon annan för att slippa köpa.14 Det hände också att man lånade religiösa och andliga böcker från kyrkan, något som var tämligen vanligt förekommande. Dessa utgjorde en sorts föregångare till lånebiblioteken, som under slutet av 1700-talet blivit allt vanligare och man kunde nu mot en avgift låna och läsa böcker.

Detta var någonting som i synnerhet systrarnas

farbror Per Reinhold på Ramnäs bruk i Västmanland använde sig av och han lät regelmässigt sända böcker från lånebiblioteken i Stockholm med diligens till Ramnäs.15 Att få böcker i present var för systrarna Tersmeden mycket uppskattat och man gav även bort de egna böckerna till de i bekantskapskretsen som uppskattat dem särskilt.16 Böcker kunde också ges som en symbolisk gåva, när man ville säga mottagaren något som bokens innehåll fick representera.

Caro: feck kärlekens Ordbok af Stjernstolpen till Julklapp af Knut, det stod utan på att han hyste alla de uttryck för henne som yttrades uti den der boken.17

Vad Carolina, den yngsta av systrarna Tersmeden, tyckte om Kärlekens ordbok, med blandad vers och prosa. Imitation efter franskan av Jonas Magnus Stjernstople, från 1821, eller vad hon tyckte om att kusin Knut gav den till henne förtäljer inte historien. Vad vi däremot vet, är att Knut 1829 ingick äktenskap med Carolinas äldre syster Adolfina.

En annan källa till införskaffandet av böcker var boklådorna som i allt större utsträckning började dyka upp runt om i landet. För Jacquettes och hennes systrars del var det främst boklådorna i Uppsala och ibland även i Stockholm som de botaniserade bland, och deras favorit var bokhandlare Wiborg, som under några år i början av 1800-talet skött litteratören och filosofie magistern Gustaf Abraham Silverstolpes bokhandel i Uppsala för att sedan flytta över till Stockholm.18 Där var Jacquette i början av det nya året någon gång under 1820-talet och frågade efter den amerikanska författaren James Fenimore Coopers senaste roman.

Hon hade läst hans roman The Pioneers högt för en väninna och funnit den ”trög i början men sista delen är mycket intressant”.19 Historien om pionjären Natty Bumppo fängslade Jacquette och hon levde sig in i hans öden bland indianer och nybyggare på den amerikanska prärien.

Romanen och poesin Ett sätt att öka kunskaperna om en människa är att studera hennes läsvanor. I systrarna Tersmedens brev framkommer det att de allra helst läste romaner, och gärna sådana där huvudpersonerna utsattes för omvälvande – och inte sällan skräckinjagande – händelser. Denna typ av böcker skul-

le man lite för lättvindigt kunna benämna som ”underhållningslitteratur”. Det är möjligt att de unga flickorna Tersmeden också såg på dem som sådana i första hand, men det är också tydligt att de hämtade kunskap om livet, om känslor och om moraliska överväganden från de här böckerna. Ofta illustrerar de sina egna liv med citat från böckerna och jämför sina egna liv och upplevelser med romanfigurerna.

En romanserie som synnerligen fängslade systrarna i allmänhet och Jacquette i synnerhet var den brittiska författaren Samuel Richardsons romanserie Clarissa, or the History of a Young Lady som utkom under mitten av 1700-talet. Vid ett tillfälle drar Jacquette paralleller mellan Clarissas liv och hennes erfarenheter av män med sina egna. Kusin Knut hade under en resa blivit lite för förtjust i en ung kvinna som ”visade någon liten böjelse för hjerte stöld” och Jacquette oroade sig för hur Knut skulle klara upp situationen. I denna situation jämför hon med Clarissas friare, som hon kallar ”a wretch”.20 Även Miguel de Cervantes roman om Don Quijote läste systrarna Tersmeden, också denna i engelsk översättning. Adolfinas favorit från boken var Sancho Panza, Jacquette omnämner honom till och med som Adolfinas ”goda Vän”.21 Framträdande är även att systrarna lärde sig stycken från böcker som gjort särskilt intryck på dem utantill, och de citerar dessa ofta. De uppmanade även varandra att läsa stycken som de funnit särskilt värdefulla.

I dag har jag last en psalm i Wallin om Gud en vers som var så vacker att Du måste läsa den det är 4 ps. 1 vs. i Wallins profps. b.22

Nu var det inte bara böcker på svenska och engelska som passerade genom systrarna Tersmedens händer. De ägnade sig även åt Voltaire (bland andra Le Siècle de Louis XIV) och andra franska författare, som de läste på franska. Dessa böcker läste de vanligen högt, och inte sällan för äldre släktingar.23 Olika former av poesi förekom ofta i systrarna Tersmedens liv. De författade egna tillfällighetsverser och i samband med bemärkelsedagar skrev någon vanligen en dikt till föremålet för firandet.

De läste också Leopolds verk, liksom Tegnér.24 I breven mellan de unga kvinnorna framkommer det tydligt att de gärna läste romaner som

43

Clarissa, Kloster-barnen och andra liknande böcker och att de gärna lånade dessa av varandra.

Svårare är det att se vilka böcker de faktiskt ägde.

Erica Kihlstedt, Systrarna Tersmedens barn- och ungdomsväninna och senare även gift med deras kusin Benjamin Tersmeden på godset Hellby utanför Västerås lämnade dock efter sig en uppteckning av de böcker hon ägde i mitten av 1800-talet. Av sin samtid ansågs makarna Ter­ smeden på Hellby vara både intresserade av och engagerade i litteratur och böcker var en viktig ingrediens i deras vardagsliv.25 Enligt Ericas lista uppgick hennes boksamling till 44 titlar. Några av böckerna ägde hon flera exemplar av, vilket gör att hon ägde 52 böcker allt som allt. Av dessa var den stora majoriteten religiösa och andliga böcker, ungefär hälften av titlarna var av religiös karaktär.

Rena romaner fanns även med på Ericas boklista, dock inte så många. Av vad breven avslöjar är det mest troligt att denna typ av böcker ingick i en spontan låneverksamhet mellan vänner och släktingar. De som finns upptagna på listan är Nicolai Kleins Resa av Holberg, Gullivers Resor av Swift, De Trolofvade av Manzoni och Fanny Sandford av Charlotte Kaufmann. Franska var fort­farande det naturliga valet av andraspråk och Erica ägde bland annat ett par språkböcker, till exempel Undervisning i Franska Språket av Flintenberg samt Franska Grammaire av Stridsberg. Det är inte troligt att Erica hade fått samma språkliga utbildning som hennes väninnor på Hessle, vilket förklarar frånvaron av både engelsk- och tyskspråkig litteratur.

Olika typer av handböcker fanns även de upptagna på listan. Hon ägde flera exemplar av John Stevens Cabot Abbotts böcker, till exempel: Modershemmet, eller qvinnan i sin skönaste verkningskrets: En bok för mödrar (1839); Barndomshemmet, eller hjertat i dess bästa bildningsålder: En bok för barn (1839); och Hemmet, eller gudsfruktan, familjelifvets vackraste prydnad: En bok för föräldrar och barn (1840).

Det var vanligt att den här typen av rådgivningslitteratur och handböcker förekom i hemmen och användes som stöd i hemarbetet.26

44

Detta exempel på bokinnehav av någon i systrarnas närhet ger en fingervisning om vilken typ av böcker de kan ha ägt. Även om bouppteckningarna inte avslöjar titlarna på böckerna i boksamlingarna är det ändå möjligt att i breven de skrev till varandra utröna vilka böcker de läst och under vilka omständigheter detta skedde.

Här avslöjas en uppsjö av böcker om lanthushållning, trädgårdsarbete, bruksskötsel, ekonomi, läroböcker i språk samt religiösa böcker. Och så romanerna, förstås.

Längtan till läsningen I breven beskriver systrarna Tersmeden hur de läser tyst för sig själva men att även högläsning var ett viktigt inslag i deras vardag. I kvinnornas arbetsdag ingick ofta att någon läste högt medan andra arbetade, ett sätt att förbinda arbete med umgängesliv.27 I ett brev hem till systrarna under sin vistelse i Linköping beskriver Jacquette hur hon läser högt för mormor på franska och senare under dagen lyssnade på högläsning medan hon arbetade.

Thursday 12 June after breakfast I played afterwards I read siecle de Louise quatrone par Voltaire28 aloud for Mormor at eleven I ritade which amuse me very much to do at one we dined after which I worked and Rulof red for me in the works of Leopold.29

Även om högläsning var ett vanligt inslag i systrarnas tillvaro, ägnade de också en hel del tid med att läsa för sig själva. Det är möjligt att lägga märke till en viss skillnad mellan de böcker som man valde att läsa högt och de man helst läste tyst för sig själv. Romanerna tillhörde den senare gruppen, och Jacquette gav ibland i sina brev uttryck för ett missnöje över hur lite tid hon har att ägna sig åt sin favoritsysselsättning romanläsning.

Ulla begs me tell you many pretty things she has a thumb which is so bad that she can do nothing but read Romans, this life must in my opinion be very pleasant, if the thumb did not ache as much as it does.30

noter 1. Boppteckning efter Jacquette Elisabet Tersmeden 1872 och Wilhelm Fredrik Tersmeden 1879, Adliga bouppteckningar, Svea hovrätts arkiv, RA. 2. Andersson 2002: 16. Se även Christensson 2002.

3. Steinrud 2008: 50f. Över Jakob Nils Tersmedens liv och verksamhet har Henning Hamilton skrivit en minnesteckning (1879).

4. Steinrud 2008: 53f.

5. Holmgren 1926 (del 1): 29ff.

6. Eketrä 1896: 16–17, 21.

7. Larsson 1993: 320f, Ulvros 1996: 296.

8. Lyons 2001: 82.

9. Lyons 2001: 87f.

10. Brev till Adolfina Ulrika och Marie Charlotte Tersmeden från Jacquette Elisabet Tersmeden, u.d. [juli] 1822, X300b:3, Tersmeden-Eketräska samlingen, UUB. Jfr även brev till Erica Kihlstedt (g. Tersmeden) från Jeanette Alin, 27/10 1822, C:3, KihlstedtTersmedenska samlingen, VSA. 11. Åberg 1987: 166–172.

12. Brev till Adolfina Ulrika Tersmeden och Marie Charlotte Tersmeden från Jacquette Elisabet Tersmeden, odat. [troligen 24/6 1821], X300b:3, Tersmeden-Eketräska samlingen, UUB. Jfr brev till Erica Kihlstedt (g. Tersmeden) från Jeanette Alin, 27/10 1822, C:3, Kihlstedt-Tersmedenska samlingen, VSA. 13. Wästberg, Theorell & Hammarskiöld 2004: 15. Dessa böcker, ”underhållningsromanerna”, förekom framför allt i pappband.

14. Sahlin 1991: 235.

15. Se t.ex. brev till Knut von Troil från Per Reinhold Tersmeden, 25/2 1836, X300b: 3, UUB. Sahlin 1991: 228ff.

16. Jfr brev från Anna Margareta Tersmeden till ”Dear Grand Father” [avser möjligen moderns bror Nils von Rosenstein (1752– 1824) som hela systrarnas uppväxttid haft en central roll i deras liv. Både den biologiska farfadern och morfadern var vid brevets skrivande döda.], 1/2 1802, Autografsamlingen, KB. 17. Brev till Anna Margareta Tersmeden från Jacquette Elisabet Tersmeden, odat., X300b:3, Tersmeden-Eketräska samlingen, UUB.

18. Swederus 1907: 73ff.

19. Brev till Anna Margareta Tersmeden från Jacquette Elisabet Tersmeden, u.å. [troligen under 1820-talet] 17/1, X300b:3, Ter­ smeden-Eketräska samlingen, UUB. 20. Brev till Adolfina Ulrika Tersmeden och Marie Charlotte Tersmeden från Jacquette Elisabet Tersmeden, odat. [troligen 24/6 1821], X300b:3, Tersmeden-Eketräska samlingen, UUB. 21. Brev till Adolfina Ulrika Tersmeden och Marie Charlotte Tersmeden från Jacquette Elisabet Tersmeden, odat. [troligen 24/6 1821], X300b:3, Tersmeden-Eketräska samlingen, UUB. 22. Brev till Adolfina Tersmeden från Jacquette Elisabeth Tersmeden, 24/6 u.å., X300b: 3, UUB. 23. Brev till Anna Margareta Tersmeden från Jacquette Elisabet, 8/6 u.å. [troligen 1817], X300b:3, Tersmeden-Eketräska samlingen, UUB. 24. Se t.ex. brev till Anna Margareta Tersmeden från Jacquette Elisabet Tersmeden, u.å. [troligen under 1820-talet] 17/1, X300b:3, Tersmeden-Eketräska samlingen, UUB. 25. Åberg (1987: 175, 284) refererar till prosten Muncktells (1764– 1848) dagböcker.

26. Ulrika Lovisa Sparre hade i sitt bibliotek ett stort antal böcker av den här typen (de Robelin 2004: 22.). Se även t.ex. till brev Erica Kihlstedt (g. Tersmeden) från Charlotta (”Carin”) Wappengren, 11/1 1854, C: 4, Kihlstedt-Tersmedenska samlingen, VSA. 27. Paulsson 1972: 144f. Även Rönn (1998) och Elam (2004) noterar detsamma i sina studier.

28. Boken Jacquette läste är Voltaires historiska verk om Ludvig XIV, Le Siècle de Louis XIV, som publicerades första gången 1751.

29. Brev till Anna Margareta Tersmeden från Jacquette Elisabet Tersmeden, 8/6, u.å. [troligen 1817], Tersmeden-Eketräska samlingen, X300b:3, UUB. 30. Brev till Adolfina Ulrika och Marie Charlotte Tersmeden från Jacquette Elisabet Tersmeden, u.d. [juli] 1822, X300b:3, Tersmeden-Eketräska samlingen, UUB.

Källor och litteratur Kungliga biblioteket (KB): Autografsamlingen Riksarkivet (RA): Svea hovrätts arkiv; adliga bouppteckningar Uppsala universitetsbibliotek (UUB): Tersmeden-Eketräska samlingen Västerås stadsarkiv (VSA): Kihlstedt-Tersmedenska samlingen tryckta källor och litteratur Andersson, Gudrun. 2002. ”Bland franska tapeter och ryssläderstolar. Ägande och statuskonsumtion kring Johan Dragman”, i Årsbok. Hembygdsföreningen Arboga minne. Arboga.

Christensson, Jakob. 2002. ”Bibliotek och boklig bildning”, i Slotten och landskapet: Skånska kulturmiljöer, red. Sten Åke Nilsson. Stockholm.

Eketrä, Stanislas. 1896. Hessle: Några barndomsminnen. Stockholm.

Elam, Ingrid. 2004. Min obetydliga beundran: Martina von Schwerin och den moderna läsarens födelse. Stockholm.

Hamilton, Henning. 1879. Jacob Nils Tersmeden: En minnesteckning. Stockholm.

Holmgren, Ann Margret. 1926. Minnen och tidsbilder. Del 1.

Stockholm.

Larsson, Lisbeth. 1993. ”Den farliga romanen. Läsaren, romanförfattaren och genren”, i Nordisk kvinnolitteraturhistoria. Del

2: Fadershuset. 1800-1900. Höganäs.

Lyons, Martyn. 2001. Readers and Society in Nineteenth-Century France: Workers, Women, Peasants. Basing­stoke.

Paulsson, Gregor. 1972. Svensk stad, Del 1, Liv och stil i svenska städer under 1800-talet. Lund. de Robelin, Roger. 2004. ”Ett fruntimmers bibliotek från frihetstiden. Ulrika Lovisa Sparres boksamling på Åkerö år 1755”, Biblis, nr 27.

Rönn, Sara. 1998. Årstafrun och hennes böcker. Meddelanden från Avdelningen för litteratursociologi vid Litteraturvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet. Uppsala.

Sahlin, Gunnar. 1991. ”Lånebiblioteken”, i Bibliotek: Tradition och utveckling; Festskrift till Lars-Erik Sanner den 18 januari 1991, red. Ingrid Cantwell, Birgitta Isaksson, Kerstin Ryberg, Gunnar Sahlin. Stockholm.

Steinrud, Marie. 2008. Den dolda offentligheten: Kvinnlighetens sfärer i 1800-talets högreståndskultur. Stockholm.

Swederus, Magnus Bernhard. 1907. Boklådorna i Uppsala 1616– 1970: Ett bidrag till den svenska bokhandelns historia. Uppsala.

Ulvros, Eva Helen. 1996. Fruar och mamseller: Kvinnor inom sydsvensk borgerlighet 1790–1870. Lund.

Wästberg, Per, Anita Theorell och Hans Hammarskiöld. 2004.

Resa i tysta rum: Okända svenska slottsbibliotek. Stockholm. Åberg, Åke. 1987. Västerås mellan Kellgren och Onkel Adam: Studier i provinsens litterära villkor och system. Västerås.

45

allan ranius

Bokauktioner och annan försäljning i Linköping

S

tiftsbibliotekets bokförvärv har präglats av den prästerliga likstolen och donationer.

Den förstnämnda var en skyldighet, ”som oftast stannade uti en elak postilla eller en duplett”, som Carl Hårleman antecknade sig till minnes vid sitt Linköpingsbesök sommaren 1750. Det blev både dupletter och tripletter. Ett sätt att avyttra dem var genom byten, per mutationem. I ett domkapitelsprotokoll av den 18 december 1693 omtalas en förfrågan om bokbyte av biskopen, vilket bifölls, medan magister Botvid Gladhems byte av tre böcker beviljades för två men beträffande den tredje ”tychte consistorium thet intet vara jämngodt och at man måste förvänta til thes man får någon annan som biuder en bättre bok”. Den 4 juni 1774 fick prosten Carl Boræus erlägga en mellanavgift av 1 riksdaler för en duplett av Martin Chemnitzii Harmonia evangelistarum emot ett Lexicon græcolatinum av Johannes Scapula. Räkenskapsböcker redovisar inkomster från enstaka försäljningar. 1730 blev det fem riksdaler för ”dupletter af åtskilliga disputationer, som bortauctionerats” och samma belopp den 20 september 1774, då Anders Johan von Höpken köpte en duplett av Stephanus’ grekiska lexikon med biskop Petrus Filenius’ bifall.

Den 31 mars 1799 sålde biskop Jacob Lindblom till landshövdingen Fredrik Georg Strömfelt 16 årgångar av Vetenskapsakademiens handlingar i 8 band för 16 riksdaler, själv köpte han 1810 ett fyrkantigt ekbord för 6 riksdaler och 32 skilling.

Bibliotekarien Jacob Ek sålde 1801 en duplett av Schenbergs lexikon för en riksdaler. Räkenskapsboken redovisar den 29 september 1851 10 riksda-

46

ler ”som betalning för en från biblioteket försåld duplettbok” (Spinozas Opera posthuma) till Axel af Burén i Flemma och i bibliotekarien Johan Isaac Håhls första hyllista (hylla 2, brädet e, nummer 10) redovisas avyttring av bröllops- och gravskrifter, där bibliotekarien Levin Christian Wiede har tillfogat ”duplett utlottad 26/7 1852”. År 1627 inrättades ett gymnasium i Linköping och några år senare tillkom ett boktryckeri. Ett av domkapitlets villkor var att ”af trycket opläggia scholæböcker”. Under 1600- och 1700-talen trycktes ett fyrtiotal läroböcker, ibland angavs på titelbladen ”pro scholis in dioecesi Lincopensi edita” (Grammatica latina 1675) eller ”in usum Gymnasii Lincopensis” (Ciceros Paradoxa 1707).

Böckerna, som den studerande ungdomen fick köpa, lagrades på biblioteket, liksom synodalpredikningar samt enstaka böcker såsom Diarium Vadstenense (1708) och Joannes Vastovius’ Vitis aqvilonia (1709). Försäljningen redovisades stundom i bibliotekets räkenskaper.

Johan Hinric Lidén skänkte i april 1791 som fond till böckers inköpande de av honom besörjda upplagorna av Benzeliska brevväxlingen och Repertorium Benzelianum. Båda avslutas med texten ”Säljes till inkomst för Linköpings biblio­thek”. Efter några månader rapporterade Lindblom för Lidén, att ”det går bättre för mig att skänka bort än sälja brefväxlingen”. 1792 fick halvbrodern Samuel Älf ta del av följande brevkommentar: ”Benzeliska brefven hafva föga afsättning, men så är ju med alla lärda saker hos oss.

Jag är ändå ej missnögd med min gjorda kostnad på deras framdragande i ljuset.”

Den 30 april 1793 beviljade konungen ”i nåder Linköpings k. gymnasii bibliothek privilegium, at i tjugu års tid utgifva” Johann Benjamin Koppes Catechismus der christlichen Lehre (1790).

Katekesen översattes av Carl Peter Wiebe och trycktes i Norrköping hos Adolf Fredrik Raam.

Längst ned på titelbladet står: ”På Linköpings bibliotheks bekostnad.” Den 19 maj 1794 skrev Lindblom till Carl Christoffer Gjörwell: ”Jag har haft hugnad af Koppes Lärobok, hvaraf upplagan snart är utgången. Den betalar äfven förlaget för Bibl. handl. 1sta delen, och sätter mig i stånd att för bibl. räkning inköpa Yverdonska edit. af Encyclop. 58 tomer 4:o ganska väl condit. för 140 rdr.” När första upplagan (4 000 exemplar) av Lärobok i christendomen var slutsåld trycktes en andra reviderad upplaga 1799; 6 000 exemplar distribuerades i stiftet. En tredje upplaga utgavs 1823 – allt väl redovisat 1998 i en Biblis-artikel av Patrik Lundell.

Lektor Gabriel Arehn lät i början av 1800-talet göra nytryck av kopparplåtar till Philipp Johann von Strahlenbergs Sibirienkarta (1730) och till kartor över Norrköping och Motala ström i Pehr Vilhelm Lithzenius’ avhandling De Norcopia (1742). Av de senare trycktes 150 exemplar i Uppsala (Stenhammar & Palmblad), som såldes för 8 skilling stycket.

Lektor Karl Beckman lät 1918 trycka ett litet häfte, Ett borgmästareval i Linköping på 1680-talet, där det på titelbladet står: ”Säljes till förmån för Linköpings stifts- och läroverksbibliotek.” År 1944 erhöll stiftsbiblioteket restupplagorna av Eric Hermelins böcker. Av dennes 19 000 exemplar var det blott en ringa del som blivit försålda. Stiftsbiblioteket sålde genom bokhandel och antikvariat, men inkomsterna var nästan lika blygsamma som för översättaren, allt som allt omkring 10 000 kr. Inför flyttning till det nybyggda biblioteket beslöt landsbibliotekarie Åke Vretblad om transport i juli 1973 av restlagret till Hermelin-släktingar på Ulvåsa, som 1981 sålde böckerna för 30 000 kr till Lengertz antikvariat i Lund.

I slutet av 1500-talet började man avhålla bokauktioner i Holland och ett halvsekel senare introducerades detta i Sverige. 1680 fick rikets större städer tillstånd att inrätta auktionskammare och 1734 fick även landsbygden rätt att utse auktionator. Efter stadsbranden 1700 inreddes i skolhuset

Den illa tryckta förteckningen, Catalogus librorum, Bibliothegæ Lincopiensis, in duplo (1787), är sammanställd av bibliotekarien Nils Trozelius.

en kammare i gymnasiets förstuga ”till kollegium och bokauktionskammare”. I enlighet med skolordningen förestods försäljningen av bibliotekarien, som erhöll 12,5 procent i provision. Därav överlämnades två procent till gymnasienotarien, en medhjälpande gymnasist som satt högst i översta auditorium. Överblivna böcker blev ofta kvarliggande. 1768 omtalas en brädlår med 290 osålda böcker ”uti Linköpings och Gymnasii auctionscammare” och 1802 redovisar den ordningssamme Per Arenander ”en hel samling af gamla böcker och hvilkas ägare ingen kunde upgifva, liggande utan ordning på hyllorna i bokauktionskammaren”. Wiede avhöll under åren 1847–69 fyra till fem bokauktioner årligen; ett femtiotal

47

bokauktionsförteckningar och inropsräkningar finns i Wiedes arkiv, ett trettiotal i Ridderstadska arkivet vid Landsarkivet i Vadstena. Bokauktionerna, som annonserades i Östgöta Correspondenten, bestod i regel av mindre samlingar under 100 nummer, några med 300–400 nummer. Stundom trycktes kataloger. I Sveriges bibliografiska litteratur redovisar Joh. Ax. Almquist ett fyrtiotal tryckta förteckningar över Linköpingsauktioner 1791–1897, däribland flera viktiga kataloger, såsom Samuel Älfs; de på Älfviska bokauktionen den 16 februari 1801 inropade böckerna redovisas noggrant av Ek i räkenskapsboken.

Vid sekelskiftet 1700 anordnades i Uppsala den första svenska duplettauktionen på biblioteksböcker. Linköpingsdupletter har utbjudits vid fyra tillfällen: 1735, 1787, 1807 och 1886. Den första bokauktionen skedde på uppdrag av biskop Eric Benzelius, som tidigare i Uppsala praktiserat

Förteckning på Linköpings gymnasii och stiftsbiblioteks dupletter (1807), uppgjord av amanuensen Anders Peter Wetterberg.

48

detta sätt att eliminera de besvärliga dupletterna.

Då han inte kunde bli av med dem vid bokauktioner avyttrades de som makulatur och strutpapper, även böcker ”med gammal munkastyl”. I 1730 års bokkatalog med drygt 1 200 titlar är omkring 10 procent överstrukna, även fem Pelplinböcker. En auktionskatalog uppgjordes, ”registret trycktes” enligt bibliotekarien Carl Echman, men intet exemplar är bevarat. Auktionen hölls den 12 och 13 mars 1735, intäkterna uppgick till 481 riksdaler och 28 skilling.

En andra bokauktion avhölls vid prästmötet 1787, men intresset var ringa. Ett nytt försök gjordes några veckor senare. Den illa tryckta förteckningen, Catalogus librorum, Bibliothegæ Lin­ copiensis, in duplo, som är sammanställd av biblio­ tekarien Nils Trozelius, omfattar 24 opagi­nerade sidor med tre nästan jämnstora avdelningar: folianter 150, kvarter 169 och oktaver 153, sammanlagt 472, drygt 40 procent svenska. En tredjedel av katalogens bestånd är tryckt före 1655. I den andra volymen av bibliotekets räkenskaper finns en ”Förteckning uppå dem som inropat utaf Stiftsbibliothekets dupletter, d. 16, 17, 18 april 1787”. Slutsumman blev 153 riksdaler.

Den 20 maj 1807 avhölls en tredje auktion och till denna trycktes Förteckning på Linköpings gymnasii och stiftsbiblioteks dupletter, uppgjord av amanuensen Anders Peter Wetterberg, som på titelbladet anges svara för ”kommissioner om böckers inrop”. Den är på 51 sidor och innehåller 775 nummer, däribland 47 buntar med dissertationer från Lund, Uppsala och Åbo. Böckerna är grovsorterade efter format, därutöver lite si och så, liksom redovisningen: ibland utsättes författare, ibland inte, Den svenska Mercurius redovisas på fyra olika ställen. Försäljningen inbragte 143 riksdaler banco; tryckningen kostade 19 riksdaler.

Efter flyttning från domkyrkan avskiljde amanuensen Elof Tegnér dupletter vid uppordningen av biblioteket för att avyttra dessa. Men i oktober 1877 beslöt domkapitlet låta anstå med försäljning till efter katalogiseringen av samlingarna och vaktmästaren fick i uppdrag att flytta upp dupletterna till vinden. Under katalogiseringen lades dupletter åt sidan och samlingen växte till omkring 10 000. För den fjärde bokauktionen, som blev den största, engagerades en auktionsfirma. ”Jemlikt kgb. br. 28 april 1883” beslöt domkapitlet om försäljning och gav den 23 september 1885

Erik Hjalmar Segersteen och Magnus Wallinder, som tidigare katalogiserat böckerna, i uppdrag att göra en förteckning ”å befintliga dupletter”. ”För nedbärning af 184 säckar dupletter från vinden till biblioteksexpeditionsrum” utbetalades den 14 december 1885 enligt räkenskapsboken 14 kr. Trälådor inköptes och 32 lårar nedforslades under april och maj 1886 till ångbåten Linköping. Bokauktionen avhölls under sex dagar 2–16 oktober 1886 i Stockholm på Arsenalsgatan 2. Konsthandlaren Henryk Bukowski hade låtit trycka en katalog som nr 26 i sin serie, Förteckning på en värdefull boksamling bestående af Linköpings stiftsbiblioteks dupletter, hvilka komma att försäljas genom bokauktionskammaren i Stockholm … ; 50 exemplar trycktes på tjockare papper. Den hade sammanställts av amanuensen vid Kungliga biblioteket Alfred Victorin, som även gav finstilta kommentarer om böckernas proveniens och kondition.

Liksom de tidigare katalogerna är denna uppdelad i tre avdelningar: folianter 260, kvarter 1 207 samt oktaver och mindre format 3 572, inalles 5 039. Antalet enheter (volymer, häften och enstaka kartor) är mångdubbelt högre. Några exempel på numreringen. 3277–3318 utgöres av 42 exemplar av Brefväxling imellan Eric Benzelius den yngre och Gustaf Benzelstierna (1791), medan 1122 Kongl. Götha hofrätts presidenter (1803) innehåller 25 exemplar, liksom 3324 Linköpings bibliotheks handlingar del II innehåller 20 exemplar men redo­ visas under ett nummer. Oftast tilldelas varje del av ett arbete ett nummer, men ibland kan även ett arbete i flera delar få endast ett nummer. Det finns ett sextiotal buntar med drygt 19 000 dissertationer, personverser, åminnelsetal, betänkan­ den, bokkataloger med mera samt 111 större och mindre buntar utan uppgift om antal. ”Deltagandet vid försäljningen kan ej kallas lifligt; dock finnas många bud från frånvarande, hvilka i de flesta fall bidraga till det ganska goda resultatet”, skrev Nya Dagligt Allehanda den 19 oktober 1886. Bland köparna märkes Carl Magnus Carlander, Per Hierta, Hans Hildebrand, Henrik Schück, Holdo Stråle och Johan Otto Wedberg.

Carl Snoilsky berättar i ett brev från Dresden till Gustaf Klemming, att Johan August Ahlstrand inropat och förärat honom två rariteter, The tryal and condemnation of George Borosky (1682) och Olavus Petris En predikan mot eder (1539). Uppsala universitetsbibliotek köpte åtskilligt, bland an-

nat disputationssamlingen för 250 kr. De högst betalda böckerna var Nya testamentet på svenska (1526), pris 114 kr, och Lutheri Catechismus på american-virginiske språket (1696), pris 95:50.

Därunder följde: 81 kr Th. Campanius Holm, Kort beskrifning om Nya Sverige (1702) 75 kr Charles De Geer, Mémoires 1–7 (1752–78) 60 kr Biblia på svensko (1540–41) 54 kr Några böner (1634) 52 kr Fem Visingsborgstryck (1674–75) 44 kr Laurentius Petri, En förklaring om vigvatten (1538) 40 kr Erik Dahlberg, Svecia antiqva (1667–1716) 40 kr Bibeln på finska (1642) 40 kr Olavus Petri, En predikan mot eder (1539) 37 kr Israel Acrelius, Nya Sverige (1759) 31 kr Wilhelm Palmstruch, Svensk botanik I– XII (1802–12) 30 kr Jacob Arrhenius, Psalmer (1691).

Försäljningen inbragte 6 700 kr. Auktionsfirmans provision var 25 procent. Segersteen och Wallin­der erhöll 1 000 kr för sitt arbete. Biblioteket använde resterande pengar (4 013:54) till inläggning av värmeledning och restaurering av porträttsamlingen. ”Samlingen af 15- och 1600-talens svenska litteratur”, skrev Svenska Dagbladet, ”torde icke sedan Manderströmska och Stråhleska auktionerna [1874 respektive 1876] vara så vackert företrädd vid någon offentlig försäljning, som nu är fallet.” Det fanns 17 svenska 1500-talstryck och 286 svenska 1600-talstryck. 236 nummer betecknas som rara (159 r, 66 rr och 11 rrr). Drygt 100 nummer utgöres av biblar. Men det var inte alltid dupletter, liksom vid myntaffären ett sekel senare. Det handlade om titlar och man dupletterade ofta äldre upplagor. Stiftsbiblioteket avhändes åtskilliga böcker med ägaremarkeringar och anteckningar, som erinrade om Eric Benzelius, Andreas Rhyzelius, Johan Hinric Lidén, Samuel Älf, Sigfrid Gahm och Jonas Hellwik. På främre pärmens insida av en Tacitusvolym, tryckt ex officina Elzeviriana anno 1640, står: ”Detta exemplar begagnade altid riksrådet Höpken under sin trägna läsning. Får ej bortsäljas såsom duplett.” Boken har överlevt.

Men trots gåvobrev om skingringsförbud har flera donationer drabbats, till exempel det av

49

brukspatron Didrik Pontus af Burén 1864 donerade Boxholmsbiblioteket. Axel af Burén skrev den 5 februari 1922 till bibliotekarien Carl Magnus Stenbock och berättade om böcker ur faderns samling som han vid olika tillfällen blivit erbjuden att köpa och 1951 påtalade professor Bo Palmgren samma problem i sin artikel om David Nehrman Ehrenstråles juridiska boksamling, som ingick i Boxholmsbiblioteket.

Förnyelsen av biblioteksverksamheten i början av 1900-talet innebar också ett återupptagande av duplettförsäljning. Domkapitlet biföll Stenbocks framställan den 29 september 1920. Det såldes för 1 000 kr. Fem år senare lämnade landsbibliotekarie Nils Gobom i enlighet med instruktionens § 5 på anhållan av överbibliotekarie Lars Wåhlin ett duplettexemplar av Thomas Magisters Dictionum Atticarum collectio (1532) i utbyte mot Göteborgs högskolas tryck.

På 1970-talet kom ett nytt budgettänkande, som handlade om entreprenad, lagerrensning och återanvändning. Utgallrade böcker skulle inte längre kastas och försvinna för gott. Visby stadsbibliotek anordnade en bokauktion 1972.

De flesta bibliotek övergick till att sälja böcker och på 1980-talet blev bokförsäljning ett ofta återkommande evenemang. En och annan reagerade, till exempel Ivo Holmqvist med en ”suck från en bokstöt” i Östgöta Correspondenten den 24 januari 1987 och Jan Ristarp, som i DIK-forum 1990:3 tyckte att det var ”skam och nederlag, att bibliotek skulle leka affär”.

I Linköping följde bibliotekschefen den all­

50

männa trenden, men till skillnad från Kalmar, Växjö och Örebro lämnades de gamla samlingarna åsido. En första bokrea igångsattes under stadens 700-årsjubileum, den 17 januari 1987. Det var stor tillströmning av folk, omkring 5 000 personer. Drygt 9 000 böcker hade utplockats och nästan hela lagret tömdes. Det inbragte 91 000 kr: för vuxenböcker betalades 10 kr och barnböcker 5 kr. En andra bokförsäljning den 21 januari 1989 blev inte lika framgångsrik; av 7 000 böcker blev 1 500 över, men det inbragte 60 000 kr. En första skivförsäljning den 8 oktober 1989 resulterade i 14 360 kr, en andra den 27 april 1990 i 25 642 kr.

1990 blev verksamheten daglig med något högre enhetspris: vuxen­böcker 20 kr, barnböcker 10 kr och tidskrifter 1 kr/styck. Intäkterna från maj 1990 till juli 1991 utgjorde 25 500 kr. Den kontinuerliga försälj­ningen blev en integrerad del i gallringsrutinerna.

Biblioteksfilialerna sålde på samma sätt från och med 1988, men Bergafilialen tjuvstartade i april 1986, då Berga centrum fyllde 20 år, varvid 300 böcker avyttrades. I början av 1990-talet nedlades flera biblioteksfilialer. Den 3 april 1993 såldes böcker för 60 000 kr och resten av skivbeståndet för 30 000 kr. Skolor och daghem köpte för 35 000 kr och med efterrea blev det sammanlagt 181 000 kr. 15 000 eller hälften av böckerna gick åt. Lördagen den 7 oktober 1995 fanns det 20 000 böcker och åtskilliga möbler till salu. Auktionen inbragte 36 000 kr, dessutom köpte Boxholm böcker för 30 000 kr för att ersätta biblioteket, som brann den 5 april 1995.

mårten rasch

Tuschmåleri, filigranologi och pappersteknologi Några punktnedslag

D

är, i en vrå längst bort i Skeppsholmens gamla drabantstall från 1700-talet, nu vordet Östasiatiska museet, fanns den att skåda – montern med ”Skrivkammarens fyra dyrbarheter”. Det var föremål präglade av tidlöshet.

Ett vitt rispapper och en pensel med fina mårdhår, en tuschstång med en svartglänsande rivsten och en lövtunn konstnärligt dekorerad vattenskål. Ett meditativt lugn vilade över arrange­ manget. Det var som om allt var förberett för en konstnärlig skapelseakt, präglad av precision och snabbhet. Ty tusch torkar snabbt, ingenting kan göras om. Handen måste vara känslig, trycket på penseln minimalt.

Sköna konstverk fanns även att skåda på väggen intill montern. Det var tuschmålningar med ensartade motiv: bambuträd och landskap. Allt verkade traditionellt, ingen överbelastning. En fin balans mellan den svarta tuschen och det vita papperet. Detta gällde särskilt bambumålningarna. Sant talade han, den gamle kinesiske läromästaren som undervisade i bambumåleriets svåra konst: ”Du skall skapa något som är luftigt och rörligt. Allt skall vara som bristande is i en kristallskål, som flytande spindelväv, som ett smällande piskrapp, som vattenvirvlar kring ett vasstrå … Du skall under arbetet vara ’utan jag’.”

[1, 2]

Det kinesiska skrivtecknet för bambuträd står som symbol för det mänskliga livets skiftande känslor och tankar. Trädet blommar endast en gång i sin tillvaro, människan förhoppningsvis flera gånger. Lång och krävande var bambumålarens lärotid. Minst tio år tog det för att kunna be-

härska konsten att nyttja det yttersta av penseln till att snabbt och verklighetstroget fästa ögonblickets synupplevelse på papperet. Och – i lyckliga fall kanske få målningen att mana fram en vision av ljud, kanske spröd musik. Skrivtecknet ”bambu” var ju även kopplat till begreppet musik, musikinstrument. En framstående bambumålare, Lao-Yen (1151–1202), är känd för att på en målning ha fäst sina tankar i skapelse­ögonblicket: ”Vänd mot månen ser jag ingen skugga. När vinden rör vid bambuträden tycks de tala.”

Landskapsmålningarna, vertikalmålningarna i salen bidrog till att skapa respekt för den koloritiska variation som tuschmaterialet var mäktigt skapa. En variation av svart kunde få en bäck­fåras vattenspegel att glittra i silvergrått, liksom en taggig bergskams mörkerskugga att bli hemlighetsfullt ruvande. Fascinerande var det att finna, hur mången målning i sina övre ljusa partier var prydda med skrivtecken, skrivtecken som likt en fågelsvärm svävade mot himlen. Allt förlänande ett slags mänsklig dignitet åt kompositionen.

Icke dominerar motivet människa i denna konst.

Människan blir liksom en detalj i miljön, kanske ett slags visualisering av Konfucius’ tes: ”Det gudomliga i människans uppgift är att helt anpassa sig i tillvaron och att beflita sig om ödmjukhet och självbehärskning – nästan till självutplåning.” Skrivtecknet som svävar mot skyn skänker ögat välbehag att skåda. Den skapande handen har kunnat sin konst. I en kinesisk lärobok i kalligrafi inhämtas bl.a.: ”Håll papperet mjukt hopvikt i vänster hand, låt det vila mot vänster knä, undvik att lägga det på ett bord … penseln får ej

51

pressas mot papperet, men låt den varligt föras fram över pappersytan med en mjuk, svepande rörelse, en rörelse hela kroppen deltar i.”

Så vandrade jag ut ur museet, hamnade på en bänk under ett vindomsusat träd flankerande ingången. Marsdagen var skön, himlen stålblå, Strömmen blänkte i fjärran. Tankarna var mättade av den kinesiska symbolvärlden. Plötsligt slog det mig! Man vid foten av ett träd är även en symbol för kontemplativ vila. Och, till yttermera visso, min fot vilade på en trädrot slingrande sig upp ur jorden. Rot, detta mångfacetterade kinesiska tecken symboliserade ursprung, grund och – mirabile dictu – även bok, volym. Och då inte vilken bok som helst. Utan en lärobok i konsten forma sköna skrivtecken. [3] Cirkeln var sluten. Månne icke fantasin fick skrivkammarens föremål att likt landskapsmålningarnas himlasvävande skrivtecken stiga upp mot den gryende svenska förvårshimlen. Så vandrade lätta, odisciplinerade tankar vidare, mot våren, mot studentsång. Och då mot en alldeles speciell sång exekverad av kvartetten Olson. Denna från O.D. avsöndrade kvartett som dristat sig ej att besjunga Sveriges flagga, men väl den stång som bär upp densamma. I samma anda, varför inte i detta datateknologins tidevarv även bringa materialet papper en hyllning? Tanken svindlar! Papperets utveckling, från det sköra rispapperet som tidigt framställdes i Kina till dagens sofistikerade produkt, hantverksskapad eller maskinellt massproducerad.

Mycket har hänt på vägen sedan rispapperet kamelburet fraktats längs Sidenvägen till Persien, Turkiet för att via morerna hamna i Spanien.

I Persien förädlades papperet och gjordes mer hållbart, ibland mer glansigt. Metoden var enkel. Med en halvädelsten polerades in i papperet en gröt bestående av stärkelse, äggvita, rismjöl blandat med linblommestänglar. Därjämte vid behov olika substanser för färgsättning. Traditionen fordrade ibland ett färgat papper. Rött skulle det vara för att överbringa kärlekens, livsglädjens budskap, blåtonat sorgens. Illa sett var ett saffransgult papper, detta ”officiella” papper som användes av överheten. Ofta förmedlande bistra ibland livsingripande dekret. [14] Mången bokvän instämmer säkerligen i den hyllning den lärde statsmannen Fu-Hsien (243– 294) bringat papperet: ”Dess väsen är mångfal-

52

digt. Materialets skönhet gör det värdefullt för oss. Den rena jungfruerliga ytan är som gjord för att bära spåren av ett samtal – den som älskar skrivtecken kan inte avstå från detta ödmjuka stoff.” [4] Nog kan materialet upplevas som skönt även i våra dagar. Så upplever jag det då jag öppnar den danska boken To Noveller av Steen Steensen Blicher. Den är 1965 års publikation ”for Boghaandværks medlemmer”. I slutet av boken bjuder sig några inbundna mossgröna otryckta blad med en vackert markerad fiberteckning. Den nationella stolthetens kam växer, när jag i kolofonen upplyses om att det rör sig om Tumbapapper och att det är tillfinnandes som ett slags bokkonstnärlig prydnad. Papperet beredde ögat en fröjd och handen en njutning. Mycken möda har under åren lagts ned på att finna lämpligt material att utnyttja i papperstillverkningen.

Intensiv forskning pågår fortfarande. Som t.ex. i Lantbruksuniversitetet i Ultuna där man sökt ”återerövra” linstängeln i större skala. Kanske mer som ett kuriosum är det italienska ”algpapperet” framexperimenterat av ett pappersbruk med anor från 1756. Det är en alg, Ulva Rigida, skvalpandes i Venedigs lagun som nyttjats. Kanske blir det något av det hela, ity att ledningen fått påven att välsigna världens första exemplar av en latinsk, respektive italiensk katekes i en utgåva tryckt på ”algpapper”. [5] Mången Biblis-läsare erinrar sig säkerligen hur vårt eget Regalskepp Vasa fått släppa till material att använda till framställning av ”Vasa Handpapper.” Det var delar av en ankarkabel som renats och bearbetats för att tillsammans med linstänglar återfödas som ädelt papper. Exemplen på jakt efter ett nytt fibermaterial torde kunna mångfaldigas.

Ur min ”Danica”-samling dristar jag mig att taga fram ett slags ”motsats” till ”Dansk Boghaand­ værks” vackra bok. Det är Steen Eiler Rasmussens bok: Juletraet (1953). ”Kludehaltigt regeringstrykk” står det i titelbladet – en upplysning som verkar vara officiell- och var det! Ity att Danmark efter kriget led brist på papper. ”Klude” betyder lump.

Papper med tillsats av lump reserverades för bokproduktionen medan trämassepapperet, som ansågs vara tåligare, reserverades för officiella tryck.

Detta ”Kludepapier” är poröst, tryckabsorberande och sladdrigt.

Legio äro de åtgärder som syftar till att försköna ett papper. [6] Så kan t.ex. ett vattenmärke

Landskapsmålning Tao Chi (1660–1710).

53

ingjutas i papperet. Därför händer det ibland att icke blott texten i en bok utan även papperet skänker en nyupptäcktens glädje. Så hände sig när en yster vind ”bläddrade upp” sidorna i en bok jag lagt ifrån mig i skrivkammarens öppna fönster.

Något jag förbisett kom att skymta fram. Ett vattenmärke i form av ett naturtroget avbildat eklöv. Under detsamma kunde jag läsa ett tänkvärt påstående. ”Bokhandlaren är en kulturutpost, en upplysningens och vetandets utpost.” Väl passade eklövet in i sammanhanget. Eken anses ju vara en symbol för styrka, uthållighet. Det är säkerligen egenskaper, som mången hedervärd bokhandlare måste äga. [7] En och annan av Biblis’ läsare har kanske någon gång stått bredvid en pappersmakare i full verksamhet och beundrat hur ett handgjort papper med ingjutet vattenmärke skapats. Sett hur en grötig massa runnit över en spännram för att flyta kring ett ornament, fästat mellan spännramens trådar av mässing. Gammal är konsten att skapa ett vattenmärke. Det första i Europa, från 1282, har spårats till Italien. [8] De italienska pappersbruken hade inlett samarbete med guldsmeder, behärskande den svåra konsten att med fina metalltrådar forma en skapelse, i bästa fall ett skönt ornament – ett filigran.

Tråd heter filium på latin. Granum betyder korn.

Filigranologi har den vetenskap döpts till, som sysslar med vattenmärken. Från att tidigare varit ett slags hjälpvetenskap med uppgift att bl.a. tjäna den bok- och pappershistoriska forskningen är filigranologin i våra dagar en helt accepterad självständig disciplin. Och, som sådan bl.a. ett värdefullt komplement till avancerade kemiska och mikroskopiska pappersanalyser. De första vattenmärkena var enkla skapelser med motiv hämtade ur medeltidens kristna symbolvärld.

Som kors, stjärnor, cirklar. Allt naturligtvis prydande andaktsböcker och liknande litterära alster. Efter hand gick utvecklingen mot att låta ett vattenmärke beteckna kvalitet, eller ursprung – och då ofta som pappermakarens personliga signum.

Vid genombläddring av flitiga filigranologers digra, systematiska urkunder nickar man igenkännande åt vattenmärken som Tumba, Lessebo, Grycksbo m.fl. Framför mig ligger ett ark handgjort papper från Tumba. Vattenmärket i detta skapades i samband med Riksdagens 500-års jubileum, 1968. Fyra gestalter symboliserar den gamla

54

En boks öde, ur Magasin för konst, nyheter och moder, nr 5, 1833.

ståndsriksdagen. Fram träder en yverboren adelsman, klädd i slängkappa och beväpnad med värja, en strängt blickande, skäggig lutheransk präst, beväpnad med sin Bibel, en stolt borgare medveten om sin värdighet samt en muskulös odalman vilande på sin spade. Under hela kompositionen bjuder sig en kronkrönt cirkel, inneslutande riksvapnet. Icke kan jag undgå känslan av att hålla ett officiellt papper i handen, ett papper från ett statligt sanktionerat pappersbruk med ett ärorikt förflutet. Tidigare har för övrigt mången statsmakt i Europa sett till att endast nyttja papper från ett statligt godkänt pappersbruk. Redan 1389 lagstiftades det om i Bologna att endast sådant papper fick förses med ett vattenmärke. Detta är sentida pappershistorisk forskning till gagn. Ökande konkurrens mellan pappersmakare blev snart en grogrund för förfalskningar. Bland annat i Frankrike drevs under 1400-talet flera upphovsrättsliga processer kring vattenmärkesförfalskningar. Bevarade handlingar har visat sig vara viktiga urkundsdokument. Ett intressant kapitel i filigranologiska sammanhang är vattenmärken och krigstid. Under orostider, under andra världskriget och även i andra sammanhang har månget ”oskyldigt” vattenmärke tjänat som förmedlare av hemligt meddelande. Ofta har en nästan mikroskopisk text blivit ”intrasslad” i ett vattenmärkes kanske yviga ornamentik.

I televisionens barndom lär en bokhandlare i New York i sitt skyltfönster placerat en skylt med en text manande till eftertanke: ”Vad Ni ser här är böcker. De är tysta, inte hel-

ler underkastade störningar i Er radio. De brukar inte heller plötsligt upplösa sig i snöfall och vävmönster som bilden i Er televisionsapparat. De är tredimensionella, de har både längd, bredd och djup. Dessutom erövrar de ofta fjärde dimensionen, tiden. Fler böcker än Ni tror är odödliga!” ”Odödliga” – kanske inte som materia. Ty legio äro de förgörande krafterna. Bl.a. krig, människors lättsinne, censurens bokbål, maskar, insekter, fukt, mögel, råttor och möss. Och, i våra dagar även atmosfärens angrepp på trähaltigt papper. [9, 10] Vidlyftiga räddningsaktioner har utlösts i Gamla och Nya världen i akt och syfte att avlägsna sura produkter från papper producerat efter medio 1800-talet. Resultatet har varit relativt gott. För ett tjugotal år sedan använde sig det enorma Kongressbiblioteket i Washington av industriellt uppbyggda anläggningar för att ”avsyra” tusentals böcker åt gången. [11] I vårt land startades ett projekt ”Föremålsvård” i Kiruna.

Det är en stiftelse som tar hand om dokument, böcker från bl.a. Riksarkivet och Kungliga biblioteket. Resultatet är gott. Så kunde man bl.a. ”fräscha upp” sönderfallande papper i Selma Lagerlöfs privatkorrespondens. Ett intressant räddningsprojekt startades för ett tjugotal år sedan på Universitetsbiblioteket i Uppsala. Det omfattade den internationellt kända ”Düben-samlingen” – bl.a. handskrifter med originalmusik från 1600-talet. [12] Under inflytande av atmosfäriska föroreningar hade bläcket i notskriften frätt sönder papperet genom utfällning av svavelsyra. Genom diverse kemiska manipulationer räddades samlingen. Allt i stil med att Sverige med rätta är ett uppmärksammat land inom det pappersteknologiska forskningsfältet, papperskonserveringen till godo. Välkänd är den verksamhet som bedrives bl.a. av Nationalmuseiexperter evad gäller klarläggandet och bekämpandet av skadefaktorer som ljus, mögel, fukt, insekter. [13] Kanske, trots allt, är det en viss fördel för oss svenskar att bo i ett land vars klimat är relativt torrt och solfattigt!

Icke verkar intresset för fullgott papper ha mattats i våra dagar. Härom vittnar bl.a. alla de handpappersateljéer som etablerats. Kärleken till och intresset för materialet papper verkar vara allt dominerande i denna bransch. Kanske hade han rätt den arabiske historiker som för ett tusental år sedan postulerade: ”Pappersmakarens verk-

samhet hör visserligen icke, såsom jordbrukarens, byggmästarens, skräddarens och vävarens yrke till de omistliga – men till de ädla, emedan det såsom musiken och medicinen stegrar livet och flyttar det till dess dolda mysterier.” [14] Den i Bibliskretsar välkände författaren och bokförläggaren Per Gedin anser, i en tidningsintervju, ”att framtidens bok görs på en kafferast – kanske?” En from önskan torde då vara att papperet må bli av god kvalitet. Den arabiske pappersmakarens ord om att papperet skall bidraga till att uppväcka en euforisk känsla kanske dock, av olika skäl, blir ett ouppnåeligt mål!

Med ett leende har jag nyligen hört, hur en konstnär, utövandes den subtila konstarten att måla och texta på papper, klagat över bristen på rispapper och mårdhår, att nyttja till penslarna.

Med ett leende går tankarna till ”Skrivkammaren” på Skeppsholmen. Cirkeln är åter sluten!

N oter 1. Osvald Sirén: ”Tuschpenselns mästare”, i Kinesisk konst: En konstbok från Nationalmuseum (Stockholm: Nationalmuseum, 1959), s. 111–144.

2. Aage Marcus, Den blå draken: Levnadskonst och bildkonst i det gamla Kina (Stockholm: Norstedts, 1953), s. 119–120.

3. Cecilia Lindqvist, Tecknens rike (Stockholm: Bonniers, 1989).

4. Bokvännen (1974), s. 40.

5. Svenska Dagbladet 16.3. 1993.

6. Tomas Lidman, ”Något om bruket av förädlat papper”, Bokvännen (1980) s. 131–136.

7. Oscar Setterblad, Boken denna sällsamma vara (Stockholm: Gothia, 1959).

8. Gösta Liljedahl, ”Om vattenmärken i papper och vattenmärksforskning (filigranologi)”, Biblis 1970, s. 91–129.

9. Gösta Rudberg, ”Vad levde bokmalen av innan böcker funnits?”, Bokvännen (1966) s. 160–161.

10. Isaac D’Israeli, ”Om förstöring av böcker”, Bokvännen 1960, s. 179–184.

11. Svenska Dagbladet 14.5. 1989.

12. Svenska Dagbladet 30.6. 1984.

13. Per Bjurström. ”Papperskonservering vid Nationalmuseum”, Kontakt med Nationalmuseum (1970), s. 27–30.

14. Bernhard Lewin, Den orientaliska boken: Skrift och bokväsen i Islams värld. Grafiska institutets skriftserie 5 (Stockholm: Geber, 1951).

55

bure holmbäck

Harry Järv 1921–2009

D

en som har besökt Sandudd, den kyrkogård i Helsingfors där en avdelning är reserverad för soldater som har stupat i några av Finlands krig, glömmer det inte. Det är en smärtsam upplevelse att vandra förbi dessa stenar, alla med så kort tid mellan två årtal – påfallande många anger födelseår i början av 20-talet och dödsår i början av 40-talet.

Den erfarenheten gjorde jag sommaren 1983, och den var inte lätt. Att gå där, själv i 60-årsåldern, och tänka på alla dessa jämnåriga som inte fick bli mer än knappt 20 eller kanske förunnades några år till, och samtidigt besinna att man själv hade fått leva i betydligt längre tid, inger en särskild eftertanke. Det ger en stark och koncentrerad påminnelse om krigets obarmhärtighet och livets ömtålighet, och på samma gång är det ofrånkomligt att minnas enskilda öden. Jag tänkte på två namn som hör till denna oöverskådliga katalog över stupade i världens många krig: Ralf Häggberg och Bertel Söderman. Ralf Häggberg var min kusin, ett år äldre än jag, frivillig pilot i brittiska flygvapnet, nedskjuten i en luftstrid över Engelska kanalen i januari 1942, ännu inte 20 år gammal. Bertel Söderman, också han i 20-årsåldern, var en av Harry Järvs närmaste vänner och kamrater i det finländska försvaret. Han räddade Harrys liv och förlorade samtidigt sitt eget.

Att Harrys krigserfarenheter på många sätt präglade hans liv och hans tankar har han åtskilliga gånger klargjort: han har berättat om dem, hållit föredrag om dem, skrivit artiklar och böcker om dem och inspirerat en film om dem. Han var

56

en starkt engagerad krigsveteran; han visste vad det handlar om. För den som inte har upplevt ett krig är det omöjligt att helt föreställa sig vad det innebär som konkret tillvaro, och därmed omöjligt att helt inse hur det är att sedan leva ett helt liv med sådana minnen.

När man försöker överblicka Harrys rika livsgärning finner man gott om infallsvinklar och kreativa perspektiv, och med tanke på den prägel av humanism och intellektuell kultur – och den rikedom på ämnen – som kännetecknar hans författarskap kan det bli så att man därvid inte tänker så mycket på kriget, dessa värdens motsats. Det syns inte så mycket. Men jag tror att det perspektivet, rätt hanterat, kan förstärka mer än störa känslan för vad detta författarskap innehåller av kraft och mening.

Betänker man vad kriget hade vållat honom – invaliditet, förluster av vänner och kamrater, hemska minnen, tankar på Finlands förluster, mötet med våld och politisk brutalitet – ligger det nära till hands att uppfatta hans livslånga arbete för motsatta krafter som en envis, outtröttlig strävan att motverka människans destruktiva förmågor, att bygga upp där kriget hade rivit ner. Han hade mött något som var fel, och han använde sin begåvning och sin styrka för att utveckla något annat. Han kallade det humanism.

Den hade han mött både bland människor och i spåren av mänsklig verksamhet. Han hade också skäl att tänka på att han hade överlevt när så många inte hade gjort det. Det var naturligt att han med särskilt allvar tog vara på den möjlighet som gavs honom.

Foto Claire Aho-Brofeldt.

57

Han blev forskare, författare, föreläsare, kritiker, debattör, översättare och introduktör. Den rika källa ur vilken han hämtade kraft och kunskap till sin stora produktion, sin generösa bildningsverksamhet, var Biblioteket, och det påminde han ständigt om. För honom var biblioteket, ”mänsklighetens minne”, en av historiens största och viktigaste uppfinningar, betraktad med en vördnad och glädje, som kunde ha kallats andakt, om ordet inte skulle associera bort från hans rationella sinne. Han prisade idén om den välorganiserade boksamlingen som kunskapsbas och lärdomsgrund, och han tog vara på dess resurser med en aptit, en mångsidighet och en kombinationsförmåga som var som naturkrafter. Han kan ha sett denna idé som motsatsen till kriget.

Han ansåg att bibliotek skall användas, och det gjorde han verkligen; han var en väldig läsare.

Däri liknade han den florentinske 1600-talsbibliotekarien Antonio Magliabechi, som Frans G. Bengtsson har hyllat i en essay, men i flera avseenden skilde han sig radikalt från detta ovårdade original: i motsats till denne omsatte han sin läsning i en stor mängd böcker, till glädje för omvärlden.

Han var dessutom en herre med både inre och yttre stil, och därtill visste han något om livet utanför sin läskammare. Han hade deltagit i två krig, varit en legendarisk spaningspatrullchef och sårats tre gånger i de strider han ”kom ur enbent” (som han själv har formulerat saken). Sedan vände han sig åt annat håll: efter studier i Helsingfors kom han som krigsinvalid till Sverige, fortsatte studierna till en licentiatexamen i Uppsala, inledde sin bokgärning hos den respekterade antikvariatsbokhandlaren Petrus Thulin och anställdes vid Kungliga biblioteket 1958. Därmed hade han hamnat på rätt plats, framför allt när han 1963 blev chef för handskriftsavdelningen och inledde en imponerande tillväxt av förvärven. Där stannade han i nästan 20 år, tills han 1981 blev biblioteksråd, chef för hela KB:s biblio­teksverksamhet och riksbibliotekariens ställ­företrädare.

Parallellt med denna karriär, som redan den är aktningsvärd, publicerade han ett bedövande antal skrifter över ett myllrande antal ämnen och personligheter. Med säkerhet, självständighet och lediga associationer – ömsom till den praktiska verkligheten, ömsom till lärda auktorer som har yttrat sig i ämnet – rörde han sig i vetenskapen och litteraturen. Här finns essayer om enskilda

58

författare, översättningar av mer eller mindre klassiska texter från flera språk; antologier och samlingsverk. Det är gedigna volymer, omsorgsfullt formgivna och försedda med slagkraftiga (stundom uppkäftiga) titlar.

Han hade ett stort och vaket intresse för bilder, och illustrationerna till hans texter vittnar om fyndighet, spårsinne, humor och ordningssinne.

Han visade mig en gång sitt bildarkiv, och jag greps av en önskan att någon gång kunna åstadkomma något lika välordnat. Det har ännu inte hänt och kommer säkert inte att hända.

Dessa böcker rör sig över ett närmast encyklopediskt fält: här möter man filosofer och författare, naturforskare och litteraturkritiker, bibliotekarier och konstnärer, politiker och byråkrater; de rör sig i tiden från antiken till vår egen samtid, geografiskt över åtskilliga länder och med ekon från litteratur på en rad språk: ryska, engelska och amerikanska, tyska, grekiska och latin, tjeckiska, franska och finska. Det är ett författarskap som (i en prismotivering 1986) har beskrivits som ”präglat av djup lärdom, omutlig integritet och enveten kamp för bildning och vett”.

Utan att hejdas i denna ström av böcker redi­ gerade han i 43 år tre tidskrifter efter varandra (alla med symboliskt meningsfulla titlar): Horisont (1954–77), Radix (1978–81) och Fenix (1983–97).

Det lägger ännu en dimension till hans arbetsinsats. Det gör också andra omfattande redaktionella åtaganden: den internationellt berömda Kafkabibliografin 1961, samlingen i två volymer av praktiskt taget all dokumentation om Strindbergsfejden (1968) och den märkliga tvåbandsredovisningen av en långvarig insändardebatt – två och tre kvarts år –, med inlägg av varierande kvalitet, i Vasabladet (1988–91) om Finland 1939–45.

(Detta projekt är typiskt för hans respekt för yttrandefriheten; han tog med även mindre intressanta inlägg, och han prisade tidningen för dess i pressen mycket ovanliga tålmodighet: ”Det är en bra tidning – den publicerar insändare så länge någon har något att säga.”)

När Harry Järv pensionerades våren 1987 ägnade hans vänner honom en välmatad festskrift, Humanismen som salt och styrka, med texter och teckningar av ett 50-tal författare och konstnärer från sju länder. (”Det där med saltet och styrkan är viktigt”, skrev Sverker Sörlin i sin recension av boken.) Listan över bokens finansiärer, dess tabula

gratulatoria, omfattar namn på drygt 1 500 personer och mer än 150 institutioner, mest bibliotek, i nio länder. Det antyder omfånget av den gärning som här fick sitt tack, och det ger en föreställning om Harrys egen bredd och mångsidighet. Det är en påminnelse om biblioteket som kreativ miljö: ur den har hans verk vuxit, och det var hans författarskap som inspirerade till denna samling.

Här handlar det om politik, filosofi och litteratur, teater, konst och estetik, musik, arkeologi och pedagogik. Inte minst handlar det om bibliotek, bibliotekshistoria och bibliotekspolitik. Det är inte en tillfällighet.

Inte bara omfattningen av Harry Järvs författarskap gör det omöjligt att rättvist beskriva det i en kort text, utan också mängden av ämnen och kreativiteten i hans perspektiv: här blandas ironisk kritik av omänsklig byråkrati med reflexioner om estetiska ställningstaganden, granskning av politiska ideologier med betraktelser om kunskapens värde, tankar om kulturens villkor med analyser av världspolitiska sammanhang. Läsaren får inblickar i de flesta århundradena i den historia vi vet något om, kommenterade med argument för eftertanke, förnuft och tolerans. Inte sällan förklarar han sina metodiska principer. I ett av sina förord (till Trollkarl eller lärling?, 1986) hänvisar han till två av sina lärare, historieläraren Ragnar Krook i gymnasiet – ”Han försökte lära oss elever att urskilja linjer, sammanhang, tendenser i den historiska utvecklingen” – och litteraturprofessorn Victor Svanberg i Uppsala: ”Han försökte lära sina elever att aldrig komma med något allmänt påstående utan att kunna förankra det i något belägg med principiell räckvidd.”

Allt detta och åtskilligt annat har han själv med lärdom, esprit, engagemang och uthållighet behandlat i mer än 1 000 skrifter – som essäer och artiklar, i böcker och tidskrifter, som original och som översättningar – ett författarskap inför vilket man stannar i respekt och beundran. Vi som kände honom minns på samma gång hans orädda polemiker, hans envisa strider för förnuft och tolerans, hans humor och hans generositet, hans trofasthet och den glädje det var att vara med honom.

Mitt i sin stora arbetsbörda hade han tid att vara vänlig, hjälpsam, beredd att dela med sig av sina kunskaper. Med en ovanlig blandning av barskhet och sensibilitet gav han alltid också något av sig själv. Ett samtal med honom kunde stundom bli ganska långt; det var alltid intressant, tänkvärt, underhållande. Med all sin tyngd och sitt djupa allvar hade han på samma gång en befriande humor, som gjorde att det alltid var roligt att träffa honom. Samtidigt tog man intryck av hans beska kommentarer om mänsklig enfald och begrundade hans illusionslösa reflexioner, som kontrasterade mot hans uppfattning om många människors godhet.

Han har kallats ”en kämpande humanist”; det är han inte ensam om, och i viss mån liknar han en annan författare som också har fått denna beteckning: Hjalmar Söderberg, som trots sin nyktra insikt om mänskliga ofullkomligheter och sina iakttagelser av tillvarons grunder för en pessimistisk uppfattning fortsatte att arbeta och argumentera för förnuft och tolerans. Sådan var Harry också, det var en del av hans kraft och hans envishet.

59

nyheter & noterat

Romanen som vardagsvara: Förläggare, författare, och skönlitterära häftesserier 1833–1851 från Lars Johan Hierta till Albert Bonnier Av Gunnel Furuland. Skrifter utgivna av Avdelningen för litteratursociologi vid Litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala; 53.

Stockholm: LaGun 2007. 655 s. isbn 978-91-975875-7-0

Gunnel Furulands avhandling är en studie och analys av den gryende bokmarknadens kommersiella aktörer i vårt land. Undersökningen är begränsad till 1830–1851 med främst fyra utgivare i fokus: Lars Johan Hierta (1801–1872), Niklas Hans(son) Thomson (1793–1874), förlaget Östlund & Berling – kompanjonerna Carl-Erik Östlund (1815–1878) och Frans Theodor Berling (1816–1907) – samt Albert Bonnier (1820–1900).

Avhandlingen har en logisk kapiteluppbyggnad med ingående historik och analyser av den svenska bokmarknaden under denna gynnsamma utvecklingsperiod för bokutgivningen samt ingående redogörelser för de nämnda förläggarna. Till kapitlen knyts nio appendix som ger överskådliga förteckningar över det redovisade materialet. Avhandlingen har en fyllig notapparat och en rik käll- och litteraturförteckning.

Den är dessutom mycket väl illustrerad.

Gunnel Furuland har av flera skäl valt perioden 1833–1851. De ekonomiska förhållandena i Sverige förbättrades avsevärt och befolkningen växte snabbare än förut; under tiden 1810–1850 ökade den från 2,4 miljoner till 3,5 miljoner invånare. Det är den största folkökningen i vår his-

60

toria under en motsvarande period. Mälardalen med Stockholm var det folktätaste området, men nu växte befolkningen snabbare i andra delar av landet, t.ex. Malmö, Göteborg och Norrköping med närliggande områden. Konsumtionsmönstren ändrades och därmed påverkades även bokmarknadens köpvanor. Allt fler människor hade råd att handla. De liberala strömningarna nådde även Sverige och olika reformer genomfördes.

Folkskolestadgan genomfördes under denna period. Boktryckarkonsten genomgick en förändring till mer industriella metoder.

En ny typ av författare, s.k. populärförfattare, började etablera sig på den litterära banan. Den vände sig till nya grupper i samhället. Den breda allmänheten kunde nu ta del av romanen i form av häftesutgivning, inledningsvis bestående av populära berättelser som var förhållandevis billiga att köpa. Denna typ av häftesserier hade europeiska rötter, framför allt i England, Frankrike och Tyskland.

Under 1830-talet inrättades post- och diligenslinjer, vilket underlättade transporterna till olika landsändar. En ny infrastruktur hade skapats.

Dessutom erhöll förläggarna portofrihet genom stämpelavgiften (avgift som tas ut av statlig myndighet för ett visst dokument). Portofriheten gällde till en början enbart tidningarna men kom även att gälla andra skrifter som inte översteg fyra tryckark. Man skulle kunna säga att marknaden var beredd för periodisk häftesutgivning.

1852 fördubblades stämpelavgiften, vilket medförde att utgivningen i denna form i stort sett upphörde.

Tidningsmarknaden expanderade också kraftigt under denna period, och under 1840-talet infördes romanföljetonger av populärförfattare i tidningspressen, oberoende av häftesserierna.

Gunnel Furuland har uppehållit sig främst vid fyra utgivare av skönlitterära häftesserier 1833–1851.

Anledningen är att dessa fyra överlägset dominerade marknaden. Hon har även förtecknat och kommenterat en Bibliografi över svenska skönlitterära häftesserier 1833–1851 (Kungliga biblioteket 2006, Acta Bibliothecae regiae Stockholmiensis; 71), där hon tar upp närmare 450 titlar och levererar ett bra komplement till avhandlingen. Häftesserierna gavs ut med ett häfte i taget och sex till tolv titlar bildade en årgång. Möjligheter fanns till prenumeration, och denna metod gjorde att allt fler människor kunde nås. Man kan säga att läsningen i landet breddades avsevärt ur flera aspekter: kvantitativt, socialt och geografiskt.

Lars Johan Hierta (1801–1872) var inte enbart tidningsman utan även bokförläggare och boktryckare. 1833 inledde han en utgivning av häftesserien Läsebibliothek af den senaste utländska litteraturen i svensk översättning. En rad utländska författares verk översattes och publicerades i Läsebibliotheket. Alexander Dumas d.ä., Honoré Balzac, Charles Dickens och George Sand är några exempel som Hierta satsade på i sin utgivning.

Kanske det inte var någon tillfällighet att han främst utgav utländska författare, eftersom de till en början inte fick någon ekonomisk ersättning när de publicerades i Sverige. Hierta kände till den europeiska bokmarknaden och visste vilka författare som var den tidens bästsäljare. Han gjorde inga medvetna försök att ta med kvinnliga författare, men man noterar att närmare 25 procent av utgivningen var skriven av kvinnor. Till detta kommer att många kvinnor arbetade som översättare. Några svenska författare fanns också med, bland dem föga överraskande Wendela Hebbe. George Sand (i Frankrike) översattes för publicering i häftesserien Läsebibliotheket. Furuland går även in på Läsebibliothekets utseende och dess tekniska sidor. Efter 1851 kom denna häftesutgivning att mer likna bokutgivning.

Niklas Hans(son) Thomson (1793–1874) var boktryckare och bokförläggare. Han drev ett boktryckeri 1831–1851 i Stockholm, men även i Malmö hade han en mångsidig verksamhet som bokhandlare, boktryckare och lånbibliotekarie. En viss

En lässcen som vinjett i Stockholms Mode-Journal, nr 2, 1848.

konkurrens fanns mellan honom och Hierta. 1856 såldes hans bokförlag till Albert Bonnier.

Thomsons Kabinetsbibliothek af den nyaste literaturen började utkomma 1835. Från början var utgivningen mest inriktad på översatt litteratur av fortfarande kända namn som Victor Hugo, Alexander Dumas d.ä. och Aleksandr Pusjkin.

Thomson började alltmer publicera svenska skönlitterära författare. Emilie Flygare-Carlén fick stor betydelse i Thomsons utgivning. 1847– 1848 utgav han även Nya Svenska Parnassen. Östlund & Berling, de två boktryckarna Erik Östlund (1815–1878) och Frans Theodor Berling (1816–1907), etablerade sig i Norrköping och inledde 1845 en skönlitterär häftesutgivning, som var helt inriktad på svenska verk: Originalbiblio­ thek i Den Sköna Litteraturen af Utmärkta författare och Författarinnor inom Fäderneslandet. Utgivningen höll på till och med 1851.

Intressant att notera är att utgivningen hela tiden bedrevs i Norrköping utan någon anknytning till huvudstaden. 1849-1851 trycktes häftena i Stockholm genom en filial, Nytt Originalbiblio­ thek, där välkända författare som Emilie FlygareCarlén och August Blanche fanns med i utgivningen. Originalbliotheket ingick från 1852 i Albert Bonniers Nya Följetongen.

Albert Bonnier (1820–1900) är vid sidan av Lars Johan Hierta den mest kände förläggaren. 1846– 1910 utgav han den skönlitterära häftesserien Europeiska Följetongen, tidskrift för utländsk romanlitteratur. Bonniers utgivning av denna följetongsserie

61

går endast fram till 1851, ett märkesår för häftesutgivningen.

Riksdagen beslöt att fördubbla stämpelavgiften för tidningar och periodiska publikationer. Både Hierta och Bonnier, som vid denna tidpunkt var kvar som utgivare av häftesserieutgivningen, drabbades hårt. Hierta valde i detta läge att fortsätta sin publicering i vanlig bokform. Så var det endast Albert Bonnier kvar med häftesutgivning. Östlund & Berling införlivades i den nya serien Nya Följetongen: Tidskrift för svensk och utländsk skönlitteratur. Den utgivningen upphörde i december 1910.

Gunnel Furuland har funnit fyrtiotvå svenska originalförfattare som har varit publicerade i de fem undersökta häftesserierna. En ny grupp av yrkesförfattare växte fram under denna period. De kvinnliga författarna, företrädesvis från Stockholm med omnejd, fick nya möjligheter på bokmarknaden. Villkoren för författarna under 1830- och 1840-talen förändrades radikalt. De fyra nämnda förläggarna dominerade och bidrog till att göra både den svenska och den europeiska skönlitteraturen mer aktuell än någonsin bland breda folklager.

Naturligtvis kritiserades häftesserieutgivningen, och tongångarna från de litterära kretsarna i landet kunde vara hätska. Förläggarna anklagades för råkommersialism och populism.

Kanske denna reaktion kan jämföras med de debatter som i våra dagar med jämna mellanrum dyker upp om vad som är bra litteratur och vem som kan kalla sig författare. Gunnel Furuland liknar häftesserieutgivningen och dess arbetsmetoder vid efterkrigstidens pocketboksrevolution, Månadens bok och Pocket Shop.

De nio appendix som ingår i avhandlingen är lika intressanta som huvuddelen av arbetet. Här kan nämnas kronologiska register, upplagesiffror, förteckningar över utgivningar och aktörer inom bokbranschen 1830–1850. Ett utförligt appendix (H) förtecknar 42 enskilda författarkarriärer och levnadsbanor. Dessa olika tillägg tillför avhandlingen en detaljerad information om bokmarknaden och dess aktörer, som är mycket värdefull.

Den metod som Gunnel Furuland har valt med dessa innehållsrika tillägg fördjupar kunskaperna i den löpande texten. Hennes avhandling är både lärorik och engagerande för den läsare som är intresserad av bokhistoria. gunilla eldebro

62

Allt hänger ihop

Att alfabetisera brevskrivare och ordna brev kronologiskt tillhör inte de mest inspirerande arbetena i en handskriftsamling. Men har man ögonen med sig kan man göra fynd.

Kommen till bokstaven S i det stundom tålamodsprövande arbetet med att ordna Astrid Lindgrens korrespondens, återfinns ett brev från en tysk bokhandlare, daterat på 1960-talet. Mitt i texten fastnar blicken på en mening där brevskrivaren ber Astrid Lindgren att tänka på honom nästa gång hon besöker Haga slott, på det arbete han ägnat dess bibliotek samt hans glädje att – tack vare hjälp av ”des hochverehrten Herrn Dr. Collijn” – kunna återbörda det till dess hemland. Men vad som återfanns framgår inte av brevet.

En oväntad skärva bibliotekshistoria (och KBhistoria) i en barnboksförfattares arkiv, hälsar Lena Törnqvist.

Färska avhandlingar

Anna-Maria Rimm disputerade den 16 oktober på avhandlingen Elsa Fougt, Kungl. boktryckare: Aktör i det litterära systemet ca 1780–1810 (Avdelningen för litteratursociologi vid Litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala, 2009). Avhandlingen undersöker boktryckaren och affärskvinnan Elsa Fougt, verksam i skärningspunkten mellan ett äldre litterärt system och en modernare bokmarknad. Här visas hur Fougt som ägare till och ledare för Kongl.

Tryckeriet styrde sitt företagsimperium, hur hon som aktör på bokmarknaden såväl tryckte rikets offentliga skrifter som importerade och sålde förbjudna franska böcker och hur hon som kvinna i ett patriarkalt samhälle nådde framgång i kraft av sin bakgrund, sitt ämbetes tyngd och sin personliga kompetens. (Delar av avhandlingen har pub­ licerats i Biblis 30, 31 och 47.)

Roger Jacobssons avhandling Typographic man: Medielandskap i förändring; Studier i provinsens tryck­kultur (Kungl. Skytteanska samfundet; Carlssons bokförlag, 2009) lades fram i Umeå, Institutionen för kultur- och medievetenskaper. ”En förändring som startade under det nya seklet 1800 då den norra provinsens tryckkultur kom att reformeras.

Människor blev allt mer beroende av det tryckta ordet, och det skedde en förskjutning i kommunikationsprocessen mellan centrum och provinsen. Det var inte längre en envägskommunikation från centrum utan nu kunde även provinsen med

egna tryckta röster i form av lokalt producerade tidningar, böcker och andra trycksaker föra talan mot centrum och resten av landet.”

som absolut inte bör läsas! Den sistnämnda kategorin är viktigast!

Samlare

gunilla eldebro är bibliotekarie och funktions­ ledare vid Enheten för användartjänster, kb. bure holmbäck är docent i litteraturvetenskap och författare. anna maria liljestrand studerar vid Berghs School of Communication. carljohan malmberg är kritiker och författare. jonas modig har ett förflutet i bokförlagsvärlden, men har även skrivit diktsamlingar, senast Radfall (2009). allan ranius är f.d. stiftsbibliotekarie i Linköping. mårten rasch är livmedikus och författare till ett flertal bokhistoriska böcker och artiklar. marie steinrud disputerade 2008 i etnologi vid Uppsala universitet på avhandlingen Den dolda offentligheten: Kvinnlighetens sfärer i 1800-talets högreståndskultur. olle wallin är civilekonom och samlare av äldre illustrerad botanisk litteratur.

Det är inte ofta det kommer ut böcker om samlare och samlande men nu har Erik Penser Fondkommision/Bankaktiebolag utgivit en skriftserie om tre volymer med den övergripande titeln Meningslösa saker att samla på: Råd och erfarenheter förmedlade av Erik Penser Fondkommission/Bankaktiebolag.

De olika delarna handlar om böcker, konst och vapen. Varje volym inleds med ett citat av Erik Penser, i volymen om böcker lyder det: ”Låt andra samla på meningsfulla saker åt dig, som t.ex. pengar. Så får du tid och råd att samla på meningslösa saker, som t.ex. böcker.” Jaha. Happy F&B står för produktionen och Göteborgstryckeriet ansvarar för den tekniska produktionen. Något författarnamn nämns inte men Lars Forsbergs (tidigare Biblisredaktör) röst känns igen. Och som vanligt när Forsberg håller i pennan blir resultatet underfundigt, humoristiskt och överraskande.

Medverkande i Biblis 48

Almanackor som skönlitteratur – personarkiv som poesi

Bland sin farmors efterlämnade saker fann Kristofer Flensmarck hennes almanackor. I Almanacka, en samling ”dokumentärlyrik”, har han ordnat farmoderns kortfattade anteckningar kronologiskt. Flensmarck har haft ett nära samarbete med formgivarna Karl Larsson och Maria Emdin; formgivningen är kongenial med innehållet. Resultatet är egensinnigt och gripande.

Oscars böcker

Thomas Wright tecknar i boken Oscar’s Books (London: Chatto & Windus, 2008) ett porträtt av Oscar Wilde med utgångspunkt i de böcker Wilde läste – författaren har ägnat mycket möda åt att försöka rekonstruera Wildes bibliotek och läsa de böcker som Wilde har läst. Det var inte en lätt uppgift Thomas Wright förelade sig; Wildes bibliotek såldes och splittrades 1895 på en auktion som närmast kan liknas vid en hämningslös och respektlös skändning. Kärleken till litteraturen, läsningen, böckerna genomsyrar Wrights bok och vi får veta vilka verk som Wilde inte kunde leva utan. Wilde delar in böcker i tre kategorier: böcker att läsa, böcker att läsa om och böcker

Böcker och oliver

Anna Maria Liljestrand som gjort omslaget till detta nr skriver i sin blogg: ”Förra terminen hade vi symmetrisk typografi och då gjorde vi en bok.

Textsättning och omslag till boken Herodotus – The Histories. Uppgiften gick också ut på att skapa en serie och visa hur man hade tänkt. Min grekiska serie blev inspirerad av oliven vilket fick dekorera ryggarna så att de tre verken synkar varandra när de står i hyllan. Dessutom valde jag att ’sälja’ min böcker i ett kit, en upplevelse där man då får en specialdesignad olivburk som man kan avnjuta medan man läser.”

63

föreningen biblis Föreningen Biblis, Kungliga biblioteket, Box 5039, 102 41 Stockholm www.biblis.se Styrelse: Jonas Modig (ordf.), Gunilla Eldebro (sekr.), Anita Ankarcrona, Peter Bodén, Per Cullhed, Gustaf Holgersson, Pia Skantz Larsson, Tomas Lidman, Peter Luthersson, Dick Norberg, Gunnar Sahlin och Pelle Snickars Föreningen Biblis är en ideell förening med ändamål att stimulera intresset för bokhistoria, bibliografi, förlags- och bokhandelshistoria, bokhantverk och samlande. Detta uppnås genom föredrag, studiebesök och genom utgivning av medlemstidskriften Biblis och andra publikationer Föreningen Biblis är Kungliga bibliotekets vänförening tidskriften biblis Utges av Föreningen Biblis och utkommer med fyra nummer per år Ansvarig utgivare: Jonas Modig Redaktörer: Ingrid Svensson, 08-463 42 31, ingrid.svensson@kb.se och Ulf Jacobsen, 0498-48 48 93, ulf.jacobsen@telia.com Redaktionella rådgivare: Kristina Lundblad, Stefan Lundhem och Glenn Sjökvist Den som skickar material till Biblis anses medge elektronisk lagring och publicering

medlemskap i föreningen biblis / p renumeration Prenumeration på tidskriften Biblis innebär automatiskt medlemskap i Föreningen Biblis. Medlemmarna får utöver tidskriften inbjudningar till föredrag, utställningar, studiebesök och medlemsresor Avgift för enskild medlem 400 kr/år, familjeavgift 500 kr/år Studentavgift 200 kr/år pg 55 43 03-8 bg 5221-2248 medlemsärenden Biblis, Kungliga biblioteket, att. Gunilla Eldebro, Box 5039, 102 41 Stockholm, tel. 08-463 41 52, e-post: gunilla.eldebro@kb.se prenumerationsärenden Biblis, att. Ulf Jacobsen, Hemse Bopparve 610, 623 50 Hemse, tel. 0498-48 48 93, e-post: ulf.jacobsen@telia.com

© Föreningen Biblis och respektive upphovsman 2010 Formgivning och produktion: Ulf Jacobsen och Peter Ragnarsson Satt med Sabon Next och Frutiger Reproduktion: Jens Gustafsson, Kungliga biblioteket, om inget annat anges; Anders Weidar s. 16–30 Tryck: Livonia Print, Lettland 2010 issn 1403-3313

64

Biblis 49

Biblis 49 kvartalstidskrift för bokvänner Våren 2010 sek 80