Biblis 50

Biblis 50

Biblis 50 kvartalstidskrift fÜr bokvänner Sommaren 2010 sek 80

isbn 978-91-7000-271-7

9 789170 002717

Biblis50 Cover.indd 1

10-06-24 10.24.29

Biblis50 Cover.indd 2

10-06-24 10.24.46

Biblis

nummer 50 sommaren 2010 redak törer ingrid svensson och ulf jacobsen

lagring ur et t bokhistoriskt och medialt perspektiv konferens 29 –30 januari 2010, kungliga biblioteket

2 Inledning Gunnar Sahlin

5 Medeltida manuskript, ädla älskare och vemodiga vikingar.

Fornnordiska miljöer hos Ling, Nicander och Tegnér Vera Johanterwage

21 Boken som kunnskapsformidler og salgsobjekt i tidlig nytid Lis Byberg

30 Typografiska budskap, försvunna omslag och pärmar av olika ursprung Anna Perälä

37 Finlands nationalbibliografi 1488–1800. Historia och nutid Tuija Laine

44 En komplett samling av norske trykk? Pliktavleveringsloven i Norge 1815–1839 Anne Eidsfeldt

53 Det nordiske som palimpsest. Om hypotekst og hypertekst i Thomas Mores Utopia (1516) Arne Apelseth

75 Migrering och forskningsfrågor Mats Malm

83 Den digitale Holberg. Et dansk-norsk udgivelsesprojekt Karen Skovgaard-Petersen

90 Bibliografi som boghistorie Henrik Horstbøll

96 Föreningen Biblis

Omslag Egil Donnér

Biblis50 Text.indd 1

10-06-28 17.04.20

Inledning Nu anordnas den andra bokhistoriska konferensen i de nordiska nationalbibliotekens regi. Vi minns en givande konferens i Oslo för närmare två år sedan. Den gav tillfälle till att diskutera samarbete mellan nationalbiblioteken och den aktiva bokhistoriska forskning, som i huvudsak bedrivs vid våra lärosäten, men också på nationalbiblioteken.

Ett aktivt samarbete mellan forskare och nationalbibliotek är viktigt för att förbättra forskarens situation. Det handlar om att finna material, bearbeta material och att föra ut resultaten till så många läsare som möjligt.

Det finns många intressanta frågeställningar kring det bokhistoriska forskningsområdet. Jag vill nämna några: Vad är bokhistoria och vad innehåller forskningsområdet?

Hur offensiv är denna forskning, vad händer och hur når man ut?

Hur kan forskningen utvecklas med dagens digitala teknik? En mycket central fråga som har stor betydelse för detta är temat för denna konferens, som är ”lagring ur ett bokhistoriskt och medialt perspektiv”.

Hur kan samarbetet utvecklas mellan forskningsinstitutioner vid universiteten och nationalbiblioteken? Vilka insatser görs och vad kan utvecklas?

De två första frågorna lämnar jag därhän men jag kommer att uppehålla mig kring de två sista.

De är också relevanta när vi arbetar med att utveckla verksamheten vid det svenska nationalbiblioteket. En utgångspunkt kan då vara min egen forskning, som dock ligger ett par decennier tillbaka i tiden, och dagens digitala teknik.

Min avhandling handlar om författarrollens och bokmarknadens förändring under 1700-talets sista decennier. Arbetet inbegrep mycket materialsamlande inte minst i KB:s omfattande samlingar. Sökandet efter material har förbättrats med digitala kataloger, men själva arbetet med materialet är detsamma än idag. Säkerhetstänkandet var inte lika utvecklat då som idag,

forskaren fick stå i samlingarna och arbeta med materialet.

Vad gäller bearbetningen av texten gick jag under avhandlingsskrivandet över från skrivmaskin till dator. Jag skapade ett kartotek och fortfarande finns några kartonger hemma med förteckning över flera hundra författare. (Forskarna skapade få databaser vid den tiden.) Databasen Luckan (1700–1829) var färdig just när min avhandling var klar. Det fanns inga digitaliserade bokhandelskataloger över äldre material och det finns det heller inte idag. Sökningar på vad som skedde på den internationella arenan fick göras genom tryckta bibliografier – Google var ännu inte skapat.

Det kunde ha blivit ett helt annat forskningsarbete med dagens teknik. Det gick givetvis utmärkt att forska då också men vissa uppgifter tog litet längre tid och vissa uppgifter kunde inte genomföras på det sätt man kan idag. Forskningsmaterialet i sig är detsamma – antingen man gräver fysiskt i arkiv eller söker i digitaliserat material. Och då som nu fick jag en utmärkt service på KB i mitt arbete med handskrifter, småtryck och annat material.

Skulle min avhandling ha blivit bättre om jag haft digitaliserat material, databaser, internationella sökmöjligheter? Det är möjligt och då i betydelsen att jag hade funnit mer material att bearbeta. Arbetet med avhandlingen skulle i alla fall ha gått snabbare!

Vad kan vi nu göra för att förbättra arbetssituationen för forskare? Först skulle jag vilja nämna exemplen Nyttfo, Safari och SwePub – tre decennier och tredje gången gillt. Det handlar om försök till gemensam svensk presentation av pågående eller färdig forskning.

Nyttfo på 80-talet skulle presentera svensk forskning men blev ingen succé. Vi skapade dock ”pågående litteraturhistorisk forskning i Sverige” vid litteraturvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet vid denna tid.

Safari på 90-talet var en god idé – att tillgängliggöra pågående svensk forskning för allmänheten. Projektet påbörjdes men blev aldrig

2

Biblis50 Text.indd 2

10-06-28 17.04.20

genomfört. Det möttes inte av något intresse vid lärosätena, mest därför att det inte fanns några incitament för forskarna att bidra med information.

På 00-talet har vi däremot lyckats att skapa SwePub, som del av ett lyckosamt Open Accessprogram i Sverige. Publiceringsdatabaser finns på universiteten och en söktjänst har skapats genom LIBRIS på KB. Nationalbiblioteket har en nyckelroll som koordinator av Open Accessprogrammet och som ägare av den gemensamma söktjänsten, som introducerades 2009. Vi går nu vidare i utvecklingen av Open Access-programmet tillsammans med universiteten och deras gemensamma organisation SUHF (Sveriges universitets- och högskoleförbund), Vetenskapsrådet, Vetenskapsakademien, KK-stiftelsen och Riksbankens Jubileumsfond.

Som jag redan nämnt ordnar vi bättre sökmöjligheter genom LIBRIS. Jag skulle också vilja lyfta fram Sondera, som är en gemensam söktjänst

för LIBRIS, Svensk mediedatabas och NAD (arkivens katalog).

Nationalbiblioteken är en väsentlig del av forskningens infrastruktur. Vilka tjänster kan vi erbjuda forskare och hur kan samarbetet utvecklas med forskningsinstitutioner vid universiteten? Kataloger och sökverktyg har jag nämnt. Vi har dessutom materialet, hjälper till vid det fysiska användandet, digitaliserar material så att det blir mer tillgängligt och vi sörjer för det digitala långsiktiga bevarandet. Detta kan göras offensivt eller passivt – KB har valt den offensiva vägen. Vi skall arbeta direkt mot forskningen – inte vänta på besök utan söka upp. Forskningsavdelningen bedriver också egen forskning, ger aktivt stöd till forskare, samarbetar med kärnverksamheterna.

KB har därutöver samarbetsavtal med enskilda universitetsinstitutioner.

Samarbeten med nordiska bokhistoriker och nationalbibliotek är en del av denna offensiva hållning. gunnar sahlin

Medverkande i Biblis 50

fredrik andersson är grafisk formgivare. arne apelseth dr.art, førsteamanuensis ved avd. for lærarutdanning og idrett (ALI), Sogndal, Høgskulen i Sogn og Fjordane. lis byberg dr.art, førsteamanuensis ved Avdeling for journalistikk, bibliotek- og informasjonsfag, Høgskolen i Oslo. egil donnér studerar Grafisk medieproduktion vid Broby Grafiska. anne eidsfeldt Forskningsbibliotekar i bokhistorie ved Nasjonalbiblioteket, Oslo. henrik horstbøll Dr. phil., professor i bok- och bibliotekshistoria vid Lunds universitet. vera johanterwage är Wissenschaftliche Mitarbeiterin på Institut für Skandinavistik vid Goethe-universitet i Frankfurt am Main. tuija laine är docent i kyrko- och bokhistoria i Helsingfors och Östra Finlands universitet. mats malm är professor i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet och föreståndare för litteraturbanken.se. anna perälä är pol.mag, teol.dr h.c. och forskare i bokhistoria. gunnar sahlin är riksbibliotekarie. karen skovgaard-petersen dr. philos., i perioden 2009–2014 ansat ved Det Danske Sprog- og Litteraturselskab som ledende redaktør af den danske del af det dansk-norske Holbergprojekt.

] För framtagningen av de pekhänder som uppträder i detta nr av Biblis svarar Fredrik Andersson.

3

Biblis50 Text.indd 3

10-06-28 17.04.20

4

Biblis50 Text.indd 4

10-06-24 10.36.13

vera johanterwage

Medeltida manuskript, ädla älskare och vemodiga vikingar Fornnordiska miljöer hos Ling, Nicander och Tegnér

Det går så alltid, att det gamla, torra Skall lemna rummet åt det unga, friska.1

D

etta påstående, yttrat av Oldur Silverskägg i det romantiska sorgspelet Rune­ svärdet, kunde tjäna som motto för den romantiska rörelsen, som ville ersätta den – enligt den nya skolans åsikt – torra, livlösa klassicistiska konsten med autentiska, livliga innehåll och former. Försöket att skapa spontana och känslosamma yttranden fyllda av naturlighet och ursprunglighet ledde som bekant till ett stort intresse för både folkliv och den medeltida kulturen överallt i Europa.

Medan Oldur Silverskäggs ovan citerade påstående helt enkelt hänvisar till livets kretslopp (den unga generationen förväntas ta över och införa förändringar efter hans död), är förhållandena mindre enkla än vad de verkar vara vid första ögonkastet vad det gäller de romantiska författarnas förkärlek för den medeltida perioden. Detta faktum har redan noterats med hänsyn till den romantiska litteraturen i allmänhet: Der Paradigmawechsel von der Antike zum Mittel­ alter als imaginiertem Goldenen Zeitalter gilt gemeinhin als typisch für das Geschichtsdenken der Romantik. Unterschlagen wird dabei jedoch oft, daß der Mittelalterenthusiasmus von Fall zu Fall verschiedene Ursachen hat. Unzutreffend ist auch – angesichts der Fülle von Dokumenten einer vorromantischen Rezeption – die Vorstellung, die Romantik habe das Mittelalter ”wiederentdeckt”.2

Vad gäller den skandinaviska litteraturen skriven på 1800-talet måste konstateras att kontinuitetstanken inte spelar någon särskilt stor roll i diskussioner om receptionen av medeltida motiv och Eric Julius Biörners Nordiska Kämpa Dater, titelsida.

Foto: Vera Johanterwage.

Biblis50 Text.indd 5

fornnordiska litterära figurer. Även om det helt klart anses som allmänt känt att litterära kretsar som Götiska förbundet eller Auroraförbundet hade föregåtts av århundraden av akademiskt intresse för Skandinaviens så kallade Götiska3 förflutna, har överraskande nog föga möda lagts på att diskutera detta faktums betydelse med hänsyn till enskilda författares verk.

Som bekant ”upptäcktes” vikingatiden och den fornnordiska kulturen utan­för Island i den tidigmoderna perioden. Både i Danmark och i Sverige instrumentaliserades vikingarnas framgångar i Europa och den isländska fornnordiska kulturen för att understryka det danska respektive det svenska folkets oerhört höga ålder och värdighet. Som följd härav kunde de egna folken och kunga­dömena framställas som överlägsna andra folk och kungadömen i Europa. I Sverige gick dessa idéer hand i hand med en synnerligen framgångsrik utrikespolitik. Man lyckades bekräfta intrycket att Sverige var det ledande kungadömet i Norden genom att likställa det fornnordiska med det svenska och att åberopa det ärorika förflutna. Den utan tvivel mest framstående talesmannen för stormaktstidens idéer var Olof Rudbeck, som i Atland eller Manheim (1679) förklarar Sverige vara identiskt med Atlantis och följaktligen människosläktets urhem och civilisationens vagga. Inom den akademiska världen ledde intresset för forntiden till grundandet av Antikvitetskollegiet vid universitet i Uppsala i november 1666. Kollegiets uppgift bestod i att samla antikviteter, det vill säga alla före­mål och källor relevanta för den svenska historien.

5

10-06-28 17.04.23

Bland källorna utgjorde manuskript av isländskt ursprung den viktigaste gruppen, helt enkelt på grund av att det fanns få svenska dokument av intresse. Snart kom en livlig aktivitet att samla, transkribera och utge fornnordiska texter igång.

För att illustrera hur produktiva Antikvitetskollegiet och dess efterföljare Antikvitetsarkivet (sedan 1692) var, följer en översikt över de äldsta utgåvorna och översättningar av fornisländska texter. Översikt 1 De äldsta svenska utgåvorna och översättningarna av fornisländska texter (i urval)4

1600-talet Gautreks saga konungs/Hrólfs saga Gautrekssonar, Olof Verelius, Uppsala 1664.

Bósa saga ok Herrauðs, Olof Verelius, Uppsala 1666.

Isländska lagar (Greinir or þeim gaumlu laugum), Jón Rugmann, Uppsala 1667.

Utdrag ur Heimskringla (Norlandz chrönika), Jón Rugmann, Visingsborg 1670.

Hervarar saga ok Heiðreks konungs, Olof Verelius, Uppsala 1672. Þorsteins saga Víkingssonar, Jacob Reenhielm, Uppsala 1680. Óláfs saga Tryggvasonar, Jacob Reenhielm, Uppsala 1691.

Egils saga einhenda ok Ásmundar berserkjabana, Petter Salan, Uppsala 1693.

Sturlaugs saga starfsama, Guðmundur Ólafsson, Uppsala 1694.

Illuga saga Gríðarfóstra, Guðmundur Ólafsson, Uppsala 1695.

Heimskringla, Johan Peringskiöld/Guðmundur Ólafs­ son, Stockholm 1697–1700.

1700-talet Þiðreks saga, Johan Peringskiöld, Stockholm 1715.

S˛ogubrott af nokkrum fornkonungum (fragment av Skjöldunga saga), Johan Pering­skiöld, Stockholm 1719.

Hjálmþérs saga ok Ölvers, Johan Peringskiöld, Stockholm 1720. Ásmundar saga kappabana, Johan Peringskiöld, Stockholm 1722.

Nordiska Kämpa Dater, Erik Julius Biörner, Stockholm 1737.

Snorra Edda: Prolog; Gylfaginning (De Yfverborna At­ lingars […]), Johan Göransson, Uppsala et al. 1746.

Snorra Edda: V˛oluspá, Johan Göransson, Stockholm 1750.

Yngvars saga víðf˛orla, Nils Reinhold Brocman, Stockholm 1762.

1800-talet (till 1840) Utdrag ur Snorra Edda (övers. av Nyerups danska övers.), Jakob Adlerberth, Stockholm 1811.

Hervarar saga ok Heiðreks konungs (övers.), Arvid August Afzelius, Stockholm 1811.

Jómsvikinga saga, Magnus Adlerstam/L. Hammarskiöld, Stockholm 1815.

Heimskringla (övers.), J. G. Richert/G. Guldbrand, 3 bd., Stockholm 1816–29.

Snorra-Edda, Rasmus Christian Rask, Stockholm 1818.

Den poetiska Eddan, Rasmus Christian Rask/Arvid August Afzelius, Stockholm 1818.

G˛ongu-Hrólfs saga, ˛Orvar-Odds saga, Hermanns saga ok Jarlmanns (övers.), Johan Gustaf Liljegren, Stockholm 1818–19.

Snorra-Edda (övers.), Anders Jacob Cnattingius, Stockholm 1819.

Norna-Gests þáttr (övers.), Stockholm 1821.

Hrómundar saga Gripssonar (övers.), Falun 1822.

Gautreks saga konungs, Hrólfs saga Gautrekssonar (övers.), Johan Erik Rydqvist, Stockholm 1826.

Friðþjófs saga ins frœkna (övers. efter Biörners utgåva), Per Adam Wallmark, Stockholm 1829.

Nordiskt Sagoblibliotek, eller mythiska och romantiska forntids-sagor, Carl Gustaf Kröningssvärd, Falun 1834.

Frithiof den djerfves saga (övers.), Adolf Iwar Arwidsson, Stockholm 1839.

De isländska texterna ansågs skrivna på gammal götiska, ett språk som enligt den ledande uppfattningen skall gälla som identiskt med gammal svenska. Ett typiskt (och slumpartat utvalt) exempel är den inledande titeln/beskrivningen av Óláfs saga Tryggvassonar, som finns på utgåvans titelblad: Saga om k. Oloff Tryggwasson i Norrege hwilken hafwer warit den berömligste och lofligste konungh i Norlanden, och därsammestädes christendomen först och lyckeligst utwidgat. Sammanskrefwen på gammal swenska eller gothiska af Odde Munck som

6

Biblis50 Text.indd 6

10-06-28 17.04.23

war i Omgeyrum wid Watnsdal norr i Islandh nu på nya swenskan, samt det latinske språket öfwersatt at Jacob Isthmen Reenhielm regni antiquario åhr effter Christi bördh 1691.

Historia Olai Tryggwæ filii in Norrigia laudatissimi olim & maxime incluti in septentrione regis, qui omnium primus atque maximo cum succes[su] christianam religionem ibidem propagasse fertur idiomate gothio f. svevico vetusto primum condita ab Oddo Monacho Islando. Nunc in lingvam hodiernam sveticam, quin & latialem translata a Jacobo Istmenio Reenhielm regni antiquario.5

Det är allmänt erkänt att varken Sveriges historia eller dess kulturella utveckling kan förstås utan att ta hänsyn till göticismens verkan. Som följd av detta har en rad historiska undersökningar publicerats, som bidrar till vår förståelse av den götiska rörelsen och dess politiska innebörd.6 Också litteraturvetare har ägnat sig åt frågan hur den fornnordiska tiden nyttjades i götiska texter, bl.a.

Blanck, Malm, Mjöberg och Lönnroth bara för att nämna några.7 I en översiktsartikel över sitt forskningsprojekt om receptionen av det fornnordiska i nutiden betonar Clunies Ross och Lönnroth (i likhet med Schwering i den ovan citerade utsagan om den romantiska litteraturen i allmänhet) att det finns en kontinuitet i behandlingen av fornnordiska motiv genom århundradena: First of all, it has become increasingly obvious that Old Norse poetics was not ”rediscovered” by the Nordic renaissance movement of the eighteenth century: it had remained an active force in literary criticism and poetic creation throughout the entire period between Snorri and Mallet, although its influence was largely limited to Iceland and – during the seventeenth and the first half of the eighteenth centuries – to Scandinavia.8

Men även om denna uppfattning framstår som ett av de viktigaste resultaten av forskningsprojektet, så har den på det hela taget inte inspirerat till omfattande nyvärderingar av det ymniga bruket av fornnordiska motiv hos 1900- och 2000-talens författare. De existerande undersökningarna fokuserar till övervägande del på antingen 1700- och 1800-talen eller 1900-talet. Om man tänker på de radikala förändringarna i början av 1900-talet och deras innebörd för konceptionen av både historia och litteratur, är det kan-

ske inget överraskande faktum. Men vad det gäller vår förståelse av 1900-talets litteratur, kan det faktiskt innebära allvarliga problem att dra en utpräglad gräns mellan 1800- och 1900-talen. Om vi väljer att ignorera hur de romantiska författarna måste ha påverkats av litteraturen och det vetenskapliga skrivandet publicerat under deras egen tid, bestämmer vi oss för att vara blinda på en punkt, som borde bidra till förståelsen av de romantiska texternas sammansättning, innehåll och stil. Enligt min uppfattning borde det diskuteras mycket mer än vad som skett hittills vilka texter författarna hade tillgång till och vilka källor de valde att följa, när de skapade sina egna fornnordiska miljöer. Detta innebär förstås att de tidigmoderna källorna, det vill säga framför allt utgåvor av fornisländska texter, borde analyseras ingående och sedan jämföras noggrant med de romantiska bearbetningarna.

Möjligen beror det vetenskapliga ointresset för de romantiska diktarnas källor också på att man anser de romantiska verken som ohistoriska. Det är utan tvivel fråga om mycket fria bearbetningar, men detta faktum innebär inte nödvändigtvis att författarna inte har påverkats av förlagorna de gjorde bruk av. Som jag bara kan antyda med hänsyn till Tegnérs Frithiofs saga i det här bidraget, kan speciellt de textavsnitt där ingreppen varit särskilt omfattande analyseras med stort utbyte. På grund av att många detaljer om både den fornnordiska och den medeltida perioden fortfarande var obekanta, kunde diktarna skapa föreställningar om det förflutna efter eget tycke.

Det var kanske inte något helt medvetet val, men författarna måste ha känt att det knappast fanns några begränsningar för fantasin. Samtidigt fylldes de valda föreställningarna inte bara genom att uppfinna fiktiva detaljer, utan var påverkade av de förmenta historiska kunskaper, som kunde vinnas ur källorna, det vill säga både de tidigmoderna utgåvorna man fick tag på och samtida fiktiva texter om den historiska perioden man var intresserad av. Om man vill diskutera en författares intention och hans strategier, är det absolut nödvändigt att förstå, var han bestämde sig för att följa förlagan eller att göra bruk av detaljer han kände från andra texter och var han i stället skapade egna bilder oberoende av någon förlaga.

Den enda möjligheten att urskilja dessa olika sätt att gå tillväga erbjuder en noggrann jämförelse

7

Biblis50 Text.indd 7

10-06-28 17.04.24

av förlagan och bearbetningen, dessutom kan det vara av nytta att fundera på andra förlagor som möjligen kan ha påverkat bearbetningen.

Om man nu drar slutsatsen, att man bara behöver jämföra någon förlaga med någon bearbetning för att förstå hur föreställningar och vetande om den fornnordiska tiden fördes vidare från den tidigmoderna perioden till 1800-talet, så har de här tankarna framkallat ett missvisande intryck. 1800-talslitteraturen är präglad av intresset för medeltiden och för det fornnordiska i alla skandinaviska länder, men också på kontinenten.

Det innebär att ett nationalfilologiskt koncept är odugligt i den här kontexten och att man måste ta hänsyn till ett oerhört stort antal vetenskapliga och litterära texter (skrivna före och efter 1800).

Diskursen om ”det fornnordiska” är sammansatt av dessa texter, men också av konstverk och yttranden ur andra områden som konst, musik eller politisk retorik. Även om man begränsar sin undersökning till ett land och bara skönlitteratur, är antalet relevanta texter fortfarande stort, som Översikt 2 (som visserligen inte är fullständig) skall demonstrera. Översikt 2 Svenska episka texter skrivna 1800–1840, som utspelar sig i en fornnordisk eller medeltida miljö (i urval)9 Carl Jonas Love Almqvist 1820 Manhemsstadga 1820-talet Cypressen, Hermitaget 1833 Sviavigamal (Håtuna saga, Sigtuna saga, Val­ tuna saga, Odensala saga) 1838 Urnan, Palatset (Törnrosens bok) Bernhard von Beskow 1836 Hildegard Fredrika Bremer 1840 Trälinnan – en teckning ur forntiden Per Henrik Ling 1812 Agne 1814 Eylif den göthiske 1816 Asarne 1817 Riksdagen 1527 1818 Den heliga Birgitta 1824 Blot-Sven, Styrbjörn Starke, Ingiald Illråda och Ivar Widfamne 1836 Tirfing eller Dödssvärdet Clas Livijn

1821 Skaldens harpa Karl August Nicander 1820 Runesvärdet och den förste Riddaren Erik Johan Stagnelius 1812–14 Gunlög 1814–15 Blenda 1816–17 Sigurd Ring 1817 Vladimir den store, Visbur 1821 Riddartornet

Många av de här upptagna verken har knappast beaktats i forskningen. I det följande skall jag diskutera två nuförtiden nästan okända författare i samband med en diktare, vars texter ingår i den klassiska svenska kanon. Det handlar om Per Henrik Ling (1776–1839), Karl August Nicander (1799–1839) och Esaias Tegnér (1782–1846). Enligt min åsikt finns (minst) två anledningar att titta närmare på Lings och Nicanders verk. För det första utgår jag ifrån att Tegnér kan ha påverkats av deras texter. För det andra är jag övertygad om att den moderna perceptionen (eller hellre ickeperceptionen) av dem inte alls motsvarar deras betydelse på 1800-talet. Följaktligen måste man ta hänsyn till deras verk, när man vill förstå den kulturella diskursen.

Till att börja med vi skall ägna oss åt Karl August Nicanders Runesvärdet och den förste Ridda­ ren. Sorgspelet var populärt på 1800-talet: 1820 utkom den första utgåvan (Uppsala: Palmblad), 1835 den andra utgåvan och 1877 publicerade Bonniers den sjätte utgåvan.10 När Nicander publicerade sorgspelet, var han bara 21 år gammal. Ingen mindre än Tegnér gav honom omedelbart beröm för verket: ”[…] det är den mest genialiska Tragedie vi hittills ega på Svenska.”11 Man får förmoda att båda faktorerna har bidragit till dess omedelbara och (under 1800-talet) förblivande succé.

I dramat beskrivs kampen mellan den hedniska och den kristna tron. Oldur Silverskägg ber sin son Alrik att svära en ed. Han skall döda den första familjemedlemmen, som bedrar de gamla gudarna: Svär då – så framt du kallas vill min Son, Och hämnas all den skam din Fader lidit – Att du med detta dyra runesvärd Vill dräpa den utaf vår hela slägt Som först vår gudatro har öfvergivit:

8

Biblis50 Text.indd 8

10-06-28 17.04.24

Svär det, gör det, så är jag hämnad nog, Och kan med lugn Valfader gå till mötes.12

Efter att ha blivit kär i en kristen flicka är det Alrik själv som överger de gamla gudarna och blir till den olyckliga familjemedlemmen. Dramat slutar blodigt. Först lyckas Alrik döda den hedniska krigaren Orm i en tvekamp, vars deltagare ställer upp som representanter i den avslutande kampen mellan kristendom och hedendom. Men därefter sticker Oldur ned sig själv med Runesvärdet och anfaller också sin egen son Alrik – båda dör och eden infrias.

Runesvärdet är ett fiktivt drama, som skapades i den unge författarens huvud. Men Nicander inspirerades av en hel del källor, bl.a. Geijers Den siste Kämpen, som hade publicerats i det inflytelserika första numret av Iduna, Oehlenschlägers dramer Palnatoke och Hakon Jarl, möjligtvis Grundtvigs verk, samt Zacharias Werners dramer och den tyske romantikern de la Motte Fouqués texter, som behandlar fornnordiska ämnen.13 Det är inte enkelt att följa Runesvärdets figurer och scenerier tillbaka till enstaka källor: It is tolerably clear that Nicander had already studied Old Norse history to a considerable extent when he wrote ”The Runesword”, but it is difficult to name his actual sources. We may say that all the sagas which Nicander had read contributed to the setting of the tragedy, and out of the composite material the poet created his types, chose his environment, and invented his plot.14

Denna analys motsvarar faktiskt berättarjagets påstående i prologen: Ur inga böcker jag mitt ämne hämtat, All verldslig sanning har jag här försakat, Och endast sökt det andeligen sanna.15

Vad som kan med säkerhet sägas är att Nicander skapar en medeltida miljö efter eget tycke, vilket medför historiska felaktigheter: Med en fantastisk anakronism, som redan samtiden kritiserade diktaren för, gör denne [Nicander] sin hjälte till ”den förste riddaren” – skådespelet utspelar sig ju redan på 800-talet. Därmed lyckas han i bröderna Schlegels och andra tyska romantikers anda intimt sammankoppla den nordiska fornvärlden med det kristna riddaridealet.16

Detta slags kritik är typisk för Mjöbergs undersökning och en del andra studier. Det är förstås inget fel på att lägga märke till bristande historisk noggrannhet, men ofta lägger yttranden av denna sort hinder i vägen för en värderande interpretation av texten som ett fiktivt konstverk. I stället borde vi undersöka, hur olika föreställningar om det förflutna sammanvävs och vilka slutsatser som kan dras med tanke på 1800-talets perception av den fornnordiska och den medel­tida perioden. Nicanders framgångsrika tragedi har säkert bidragit till utvecklingen av de förhärskande bilderna av det fornnordiska förflutna, som spelade en sådan viktig roll inom 1800-talets kultur.

Enligt min mening verkar det sannolikt att också Tegnér har påverkats av Nicanders drama, framför allt på grund av den förstnämndes talrika kommentarer till verket.17 Dessutom utkom Tegnérs Frithiofs saga 1825 (enstaka kapitel hade publicerats tidigare), det vill säga en kort tid efter att Runesvärdet hade publicerats. Utan att närmare analysera texternas förhållande i den här artikeln, bör dock nämnas att speciellt framställningen av den hedniska religionen och händelserna i templet i Frithiofs saga påminner om Runesvärdet.18 Tegnérs Frithiofs saga, som har beskrivits som det mest uppenbara uttrycket för den borgerliga, protestantiska och vad stilen beträffar klassicistiska romantiska rörelsen av svensk typ,19 var oerhört populär, inte bara i Sverige, utan överallt i Europa och i USA.20 Det har med full rätt påståtts att ”[…] ingen skald och inget enskilt diktverk kom att betyda så mycket för 1800-talets nordiska renässans som Tegnér och Frithiofs saga.”21 Tydligen fångade historien om bonden Frithiof, som är tvungen att demonstrera att han är kungar lik, ja även överlägsen, och som tack vare sin förmåga lyckas att vinna sin älskades hand, publiken – som vid denna tid var både intresserad av den fornnordiska kulturen och förtjust i sentimentala kärlekshistorier.

I Frithiofs saga berättas hur bondesonen Frithiof växer upp tillsammans med kungadottern Ingeborg. Ur vänskap blir emellertid kärlek och ur barn blir vuxna, men Ingeborgs bröder vägrar ge sitt samtycke till ett bröllop på grund av att Frithiof inte härstammar från kungar. Medan Frithiof demonstrerar sin handlingskraft som

9

Biblis50 Text.indd 9

10-06-28 17.04.24

krigare på vikingatåg, blir Ingeborg gift med en mycket äldre svensk kung. Till sist vinner Frithiof denne kungs förtroende och kan efter kungens död gifta sig med Ingeborg.

Tegnérs verk uppfattades som en lyckad beskrivning av den fornnordiska tiden och detta innebar att Frithiof, en fiktiv figur ursprungligen skapad omkring 1300 på Island, uppfattades som en historisk person. Textens popularitet ledde delvis till bisarra handlingar. Som bekant kände den tyske kejsaren Wilhelm II stark entusiasm för Norge och för den nordiska kulturen, inklusive den medeltida hjälten Frithiof. Som följd av detta gav Wilhelm det norska folket en gigantisk staty av Frithiof i present och statyn upprestes vid Sognefjorden, Frithiofs hem.22 Tegnér har ofta kommenterat sina texter i brev till vänner och till andra författare, det gäller inte överraskande särskilt Frithiofs saga. I ett brev skrivet 1839 diskuterar han sina avsikter:

skilt lämplig för översättningar av fornnordiska texter: Til slika bewis komer och särdeles detta / at Swenskan än i dag hafwer fram för Danskan en ögonstickande större liket / med så wäl den gamla som nyare Isländskan / det jag med denna Sagoflocks öfwersättning har nogsamt allom å daga lagt.27

Översättningar till Latin däremot ”[…] sällan uttrycker Götska språkets rätta snille och must / warande den sama mera smakande af en alt för fri och prålachtig utläggning […]”.28 Följaktligen innehåller hans samling översättningar både på Latin och på svenska.

Layouten av de andra 14 utgivna texterna är densamma som för Friðþjófs saga. Det faktum att utgåvan innehåller texten på tre olika språk innebär förstås att en bearbetare som Tegnér har möjlighet att göra bruk av alla tre texterna och att jämföra de olika versionerna. Men än så länge har fak-

Min afsigt var att framställa en poëtisk bild af det gamla Nordiska hjeltelifvet. Det var icke Frithiof som Individu, utan Tidehvarfvet, för hvars representant han antages, som jag ville måla.23

Enligt Tegnér utmärker Frithiof sig genom heroism och ”något individuelt Nordiskt, det lefnadsfriska, trotsiga, öfvermodiga som hör, eller åtminstone fordom hörde, till Nationallynnet”.24 Nyckeln till Frithiofs karaktär och till hela verket ligger följaktligen i hans beslutsamhet,25 ett karaktärsdrag som Ingeborg ger uttryck åt på det följande sättet: Hur glad, hur trotsig, hur förhoppningsfull!

Han [Frithiof] sätter spetsen af sitt goda svärd på Nornans bröst och säger: du skall vika.26

Vi känner källan, som Tegnér använde: Det är fråga om samlingen Nordiska Kämpa Dater av Eric Julius Biörner (1696–1750), kanslist och, sedan 1719, translator på Antikvitetsarkivet. Biörners samling av ”fornaldarsögur”, det vill säga sagor om Skandinaviens prehistoriska förflutna, utkom 1737 och blev oerhört inflytelserik speciellt på 1800-talet. Den i det här sammanhanget relevanta texten är den isländska Friðþjófs saga ins frœkna, som är tryckt som sjätte text. Även om född ett århundrade senare, var Biörner en sann Rudbeckian. I förordet till Nordiska Kämpa Dater förklarar han, varför svenska är sär-

Friðþjófs saga ins frœkna, första sidan.

Foto: Vera Johanterwage.

10

Biblis50 Text.indd 10

10-06-24 10.36.20

medeltida texterna och 1800-talets bearbetningar av fornnordiska ämnen, så måste man ta hänsyn till överföringen. För att förstå om det över huvud taget är möjligt att finna spår av ”ursprungstexten” eller snarare det medeltida skiktet,31 är det nödvändigt att följa spåren tillbaka till denna text, det vill säga att ta hänsyn till varje relevant vittne inom receptionskedjan och att försöka komma så långt tillbaka som möjligt.

Som jag har diskuterat i en annan artikel, måste Biörner ha haft tillgång till mer än en handskrift av Friðþjófs saga.32 I huvudsak är hans utgåva baserad på Isl. papp. fol. 56, en pappershandskrift upprättad cirka 1685 i Sverige.33 Som bilden visar, lämnades plats åt en svensk översättning i denna utgåva, men översättningen utfördes faktiskt aldrig.

Isl. papp. fol. 56, 179r, KB.

tiskt ingen noggrann jämförelse mellan Tegnérs Frithiofs saga och de tre texterna som ryms i hans förlaga genomförts.29 Det spelar säkert en stor roll i det här sammanhanget, att Tegnérs bearbetning uppenbart är mycket fri. Men oavsett detta måste betonas att det bara kan främja vår förståelse av hans text att jämföra versionerna. Om man vill förstå hur stora friheter som verkligen togs i bearbetningen av förlagan, så måste man först bli klar över hur många detaljer ur förlagan som finns bevarade i bearbetningen, och det gäller förstås så olika nivåer inom texten som ordval, motiv, karaktärsteckning eller själva innehållet.

Vad gäller den av Biörner utgivna fornnordiska texten råder än mindre klarhet beträffande förlagan och förhållandet till denna. Det har inte heller undersökts, om hans översättningar helt enkelt motsvarar den av honom utgivna fornnordiska texten eller om de bör anses vara fria bearbetningar – det kan ju tänkas att Biörner hade tillgång till material om Friðþjófr eller om den fornnordiska kulturen i allmänhet som användes i översättningarna.30 Är man intresserad av att reda ut förbindelselinjer mellan de ursprungliga

Jag skall i det följande ge några exempel på Tegnérs sätt att omarbeta förlagan. I den medeltida sagan (och det innebär i det här fallet också i Biörners utgåva) vill Þorsteinn begravas i en gravhög visavi kung Belis hög på grund av att det kommer att vara enklare att minnas det gensamma förflutna dem emellan: […] ek vil lata heygia mig gegnt haug Bela kongs þessu meiginn fiarþarins niþur viþ ſioinn, er okkur þa alhægt at kallaſt a fyrer tiþinþum. / […] jag wil ochſå at mann mig högar gent emot Kong Beles hög / å denna sidon fjärden neder wid ſjön; och är då oß alt lågligit at ropa på hwarannan och ſamtala emot tilſtundande tidender.34

Hos Tegnér är det inte Thorsten utan kung Bele, som ber om att begravas invid vännen (hos Biörner ber Beli bara om att en gravhög skall uppresas efter honom). Dessutom är den direkta och enkla motiveringen omarbetad till en ganska ordrik beskrivning av de förväntade framtida samtalen: Men läggen oss, I söner, i högar två, på hvar sin sida fjärden vid bölja blå; ty hennes sång är ljuflig ännu för Anden, och som ett Drapa klinga dess slag vid stranden.

När månen strör kring bergen sitt bleka sken och midnattsdaggen faller på Bautasten, då sitta vi, o Thorsten, på högar runda, och språka öfver vattnet om ting som stunda.35

Särskilt karakteristisk är den naturromantiska och mystiska stämningen framkallad av beskrivningen.

11

Biblis50 Text.indd 11

10-06-28 17.04.25

Dessutom används en del fornnordiska inslag, som inte spelar någon roll i förlagan, men som Tegnér kan ha stött på någon annanstans hos Biörner (eller i andra saga-utgåvor). Nordiska begrepp som ”Drapa” och ”Bautasten” skapar en atmosfäriskt laddad bild av det fornnordiska sceneriet. Formodligen var Tegnér särskilt benägen att göra bruk av element, som publiken var förtrogen med – i Sverige fanns ju möjligheten att titta på runstenar eller på gravhögarna i Uppsala och dessutom spelade utforskningen av runor och arkeologiska fynd en stor roll i det samtida allmänna medvetandet. I Frithiofs saga dyker runor absolut överallt och hela tiden upp. Redan i beskrivningen av Frithiofs och Ingeborgs idyllisk ungdomskärlek (det vill säga i första kapitlet) nämns runor flera gånger:

Tack vare de allestädes närvarande fornnordiska inslagen lyckas Tegnér ge hela texten en historisk prägel och skapa en färgglad miljö sammansatt av detaljer ur forn-, vikinga- och medeltid. Det bör dock betonas i det här sammanhanget att hänvisningarna till den hedniska religionen och till det fornnordiska och medeltida samhället verkar oerhört stereotypa, man kunde alltså påstå med full rätt att Tegnér egentligen arbetar med ingenting annat än klichéer – klichéer som uppenbart helt och hållet var i publikens smak.

Frithiofs fader, Thorsten Vikingsson, beskrivs som ”ärrig som en runsten”,38 en duva är utrustad med ”en vänlig runa”,39 det vill säga ett kärleksbrev, och Frithiofs fosterfader Hilding klagar ”den dagen / jag gerna sett från min runstaf tagen”,40 när han berättar om Ingeborgs bröllop med kung Ring. Mjöbergs iakttagelse att Tegnér har ”funderat ut några högst sökta bilder som sysslar med runor och runinskrift”,41 är utan tvivel korrekt. Men tydligtvis var bilder av denna sort omtyckta av publiken.42 Lika karakteristiskt som det permanenta nämnandet av runor, är de kontinuerliga hänvisningarna till den nordiska mytologin. Det ovan redan delvis citerade avskedstal Bele håller innan han dör, slutar på följande sätt:

Att diskutera klichéer är nog ett ganska passande sätt att gå vidare till nästa författare, Per Henrik Ling. När man försöker få information om hans verk, märker man snart att det innebär stora problem. En blick på hans Samlade arbeten räcker för att förstå att hans verk är mycket omfångsrikt.44 Det utrymme som ägnats detta verk i litteraturhistoria och forskning är däremot oerhört litet.

Det är faktiskt knappast möjligt att få veta någonting om vare sig hans person eller hans verk – frånsett några överallt upprepade karaktärsdrag.

När man googlar på Ling på tyska nätsidor, så är en av de första träffarna en sida gjord tillgänglig av hotellet Kempinski i Berlin, som gör reklam för hotellets bad- och bastuanläggning, där man kan njuta av en svensk massage enligt Ling­me­ toden.45 Lings insats som ”den svenska gymna­ stikens fader” (massagen ingick i konceptet för en frisk kropp) har lett till att hans framgångar på det här området alltid förknippas med hans diktverk. Även om författaren i verkligheten var liten och tanig, ger forskningen gärna intryck av ”en herkulisk jättekarl med enorma kroppskrafter”.46 Bortsett från Lings roll som främjare av gymnastik beskrivs han framför allt som en lite löjlig gestalt, som skrev outhärdligt patetiska och överdrivna texter. Enligt denna tradition gäller han som gotoman. För att illustrera detta skall några exempel ur litteraturhistorier och undersökningar anföras.

I Den svenska litteraturen anses Ling åtmin­ stone som ”pionjär” 47 bland Götiska förbundets medlemmar, men beskrivs likväl kritiskt:

Och nu, farväl I söner! Gån mer ej hit, vår gång är till Allfader, vi längta dit, liksom till hafvet längtar den trötte floden, men Frej välsigne Eder, och Thor och Oden! 43

Hyllad som gymnastikens fader, hånad som götisk skald – så kan man sammanfatta eftervärldens dom över Per Henrik Ling. Kanske spände han musklerna för mycket. […] Problemet med ’Asa-barden’

Det var så gladt, det var så kärt när han [Frithiof] sin första runa lärt.

En kung var ej som han i ära, den runan fick han Ingborg lära.36

Det nämns en passant att Frithiof använder runalfabetet, när han skriver, dessutom får runor även fungera som symbol för hjältarnas kärlek: Men Frithiof skär, hvar han går fram, ett I, ett F i björkens stam.

De runor gro med fröjd och gamman, liksom de ungas hjertan samman.37

12

Biblis50 Text.indd 12

10-06-28 17.04.25

– som han ibland på fullt allvar kallades – var att han hade svårt att frigöra sig från Sturm-und-Drangtidens storvulna patos […]. Det påstods att han brukade ryta fram sina kväden i ett slags skalderus under våldsamma gymnastiska åtbörder, varvid en skrivare hade i uppdrag att nedteckna de improviserade orden på papper. De tryckta texterna förseddes dock med lärda antikvariska kommentarer som ibland hotar att fullständigt dränka den poesi som trots allt skymtar här och var.48

I Mjöbergs framställning ges en särskilt kritisk bild: Per Henrik Ling är nog den av de götiska diktarna i Sverige som visar den mest medvetna strävan att skapa en ödesmättad, kultisk atmosfär av hednisk karaktär. Tyvärr var hans inbillningskraft, hans diktargåva och estetiska omdöme långt ifrån i nivå med hans vilja, när det gällde att återskapa den stora forntiden.49

Springer beskriver Eylif den Göthiske som ”ein pathetisch-sentimentales Machwerk voll schnörkelhafter Allegorie.”50 Gylfe anser han som ”ein ossianisch-sentimentales, pseudopathetisches, gekünsteltes Stück, das von wahrer Romantik ebensowenig berührt ist wie von altnordischem Geist”.51 Vanligtvis framstår Lings verk i dessa slags bedömningar också som impopulärt redan på 1800-talet:52 Intrycket är i samtliga fall att primärpubliken tog avstånd från verket. Detta är emellertid knappast med sanningen överensstämmande. Ur olika källor kan den intresserade inhämta positiva (delvis superlativa) omdömen om Asarne av samtida opinionsbildare som exempelvis Gudmund Jöran Adlerbeth, Almqvist, Geijer, Carl Julius Lénström, Bernhard von Beskow, Andres Fredrik Skjöldebrand, Stock­ holms Postens redaktör Anders Wiborg, Malla Silfverstolpe, Oscar I, Carl XV och den delvis i Sverige verksamme danske språkforskaren Rasmus Kristian Rask.53

Speciellt Asarne och Eddornas sinnebildslära för olärde framställd var oerhört inflytelserika.54 Tirfing eller Dödssvärdet däremot verkar inte ha utlöst några nämnvärda reaktioner. Texten trycktes bara två gånger och man måste nog utgå ifrån att verket helt enkelt publicerades för

sent för att bli mottaget entusiastiskt i Sverige: Im Unterschied zu Dänemark dauerte dort die altnordische Mode kaum anderhalb Jahrzehnte, solange Götiska forbundet bestand und Iduna herauskam.55

Det berodde nog framför allt på Tegnérs stora framgång med Frithiofs saga att Tirfing inte kunde väcka större intresse.56 I det allmänna medvetandet fanns möjligtvis ingen plats kvar åt en annan dikt om ett fornnordiskt ämne. Detta innebär förstås också att skulden för misslyckandet inte nödvändigtvis måste läggas på texten, utan snarare på omständigheterna.

Innan vi diskuterar varför Ling och hans verk beskrivs på det ovan skisserade felaktiga sättet inom litteraturhistorien, skall vi titta närmare på Tirfing eller Dödssvärdet, som är en bearbetning av två fornaldarsögur: Örvar-Odds saga och Hervarar saga.57 I den ”Romantiska Dikten” beskrivs hur vikingarna Hjalmar och Orvar Odd blir vänner och blodsbröder och ger sig av på jakt efter det magiska svärdet Tirfing. Samtidigt är bärsärken Angantyr och hans elva bröder ute efter svärdet. Tirfing är förbannad, vilket Hjalmar är medveten om: Jag känner det svärdets saga, mång kämpes gladaste tidsfördrif: två dvergar det smidde i fordom tid åt Odens sonson och fäste dervid en blodig dom: sin ägares lif det alltid kostar, och drages det, då rinner der blod i dess djupa fjät.58

Parallellt med denna handling berättas om hjältarnas kärleksliv. Hjalmar är kär i den svenska prinsessan Ingeborg, men också bärsärken Hjor­ vard fordrar hennes hand. När Hjalmar och Orvar Odd äntligen kämpar mot Angantyr och hans bröder på Samsö, besegrar de alla bärsärkar. Till sist dödar Hjalmar Angantyr, men blir själv sårad med Tirfing och dör. Efter hans död tar Orvar Odd honom till Uppsala. Även om han varnar Ingeborg för Tirfings gift som fortfarande finns i den dödes kropp, kysser och omfamnar Ingeborg den älskade: Kring Hjalmar varmt sina armar hon slår, på hans giftiga sår hon trycker mång brinnande kyss; hvarenda kyss heter Död! – 59

13

Biblis50 Text.indd 13

10-06-28 17.04.25

På så sätt dör hon med den älskades lik i famnen: Starkt rasade giftet och djupt hon led; men icke hon röjde sin smärta, och död till sin Hjalmars hjerta hon dignade ned.60

Egentligen har denna tragiska kärlekshistoria allt, som publiken på 1800-talet har en förkärlek för. Även om boken inte fick stor spridning, var verket inflytelserikt på olika plan (det bör dock nämnas att olika bearbetningar av stoffet publicerades på 1800-talet och att det inte har undersökts noggrant, på vilket sätt vilka texter vidarebearbetades). Först och främst är bildkonsten av intresse, inom vilken komplexen om svärdet Tirfing spelar en stor roll; som välkända exempel kan nämnas Johan August Malmströms Ingeborg mottager un­ derrättelsen om Hjalmars död (1859) och Mårten Eskil Winges Hjalmars avsked av Orvar Odd efter striden på Samsö (1866).61 Dessutom omarbetades stoffet till en opera i slutet av 1800-talet.62 Det har förhoppningsvis blivit tydligt att Lings betydelse för 1800-talets götiska intressen är långt större än vad den kritiska synen på honom, som intas i forskningen, låter ana. Man bör alltså fråga sig vad denna framställning av Ling beror på.

Det har hänvisats till att speciellt de underhållande elementen i Lings texter har gett anledning till kritik: Det är till och med uppenbart att litteraturhistorikernas värdering av drag som kan identifieras såsom populärlitterära i Lings verk sammanfaller med recensenternas. Förekomsten av melodramatiska inslag, det vill säga erotiskt suggestiva, rafflande eller sentimentala element, brännmärks genomgående.

Bristen på karaktärsteckning gisslas likaså. Vi ser här med andra ord exempel på den standardarsenal man inom kulturetablissemanget använt mot populärlitteratur under de senaste 200 åren.63

Denna korrekta iakttagelse måste enligt min åsikt ses i samband med den utpräglade uppskattning, som Geijers och Tegnérs verk röner sedan 1800-talet. Lings texter har alltid betraktats i jämförelse med deras verk och likaledes har hans personliga utveckling och alla hans aktiviteter alltid avgränsats från Geijers och Tegnérs framgångar både som akademiker och som författare. Denna motsättning går tillbaka till den rivalitet som redan uppstod under författarnas

livstid. Som bekant lämnade Ling Götiska förbundet efter en kontrovers med Geijer.64 Också Atterbom tog avstånd från Ling och kommenterade hans verk på ett respektlöst sätt, som ger intryck av att texterna är alldeles för löjliga för att kunna tas på allvar.65 Och Tegnér yttrade sig kritiskt i en del brev, även om han samtidigt erkände att han inspirerats av Lings texter.66 Om man tar hänsyn till dessa författares tillhörighet till den intellektuella eliten och den akademiska världen, kan man nog förstå att de inte ansåg fäktmästare Lings verk likvärdigt den egna storartade diktkonsten – Ling hade ju inte ens åtnjutit akademisk utbildning.67 Dessutom var Ling uppenbarligen intresserad av att ”nå en vidare läsekrets”,68 redan från början kan alltså talas om en annan tänkt publik än i exempelvis Tegnérs fall. På sätt och vis är det faktiskt givet från början att Lings texter tillhör underhållningslitteraturen (och följaktligen bör anses som ”dåliga” enligt vissa estetiskt orienterade strömningar inom litteraturforskningen), medan Tegnérs Frithiofs saga självklart är del av den nationella kanonlitteraturen.

Med tanke på skillnaderna mellan Ling å ena, Geijer och Tegnér å andra sidan är det över huvud taget inte alls förvånande att både den borgerliga publiken och den akademiska världen bestämde sig för att stå på de sistnämndas sida – båda kretsarna måste ha känt sig vara närmare besläktade med de akademiska och ”klassiska” diktarna. På så sätt förblev Ling inom den litterära forskningen en icke uppskattad eller åtminstone obeaktad diktare.

Om man ignorerar den här bakgrunden och bara koncentrerar sig på texterna, så kan man lägga märke till att det finns tydliga likheter mellan Frithiofs saga och Tirfing. I båda texterna känner hjältarna på vikingatåg ”längtan till fädernejorden” (som det heter i Tegnérs berömda dikt Flyttfåglarne). I Tirfing beskriver Hjalmar att han längtar hem på det följande sätt: ”Barn utaf den höga Nord / leka bäst på fäders jord.”69 Likaledes blir Frithiof trött på att vistas i Grekland: Det är flagga på mast och den visar åt norr, och i norr är den älskade jord: jag vill följa de himmelska vindarnas gång, jag vill styra tillbaka mot Nord.70

I båda texterna finns detaljerade beskrivningar av

14

Biblis50 Text.indd 14

10-06-28 17.04.25

seder, fester, byggnadsinredningen och hela den fornnordiska miljön. Ett typiskt exempel på detta är Lings beskrivning av julfesten i Uppsala: Gladt klinga de harpor, högt skalla de horn i Upsala konungahus.

Och stickblossen sprida sitt sprakande ljus öfver vidan gård, öfver skyhöga torn.

Det drickes, det sjunges derute, derinne, till gudarnas ära, till fädernas minne.

Der dansa de unga, der glamma de gamla; ty julen är börjad; den alla plär samla.

Kring sköldprydda väggar i högaloftssal stå skönklädda tärnor och småsvenner många och dricka tvemänning, vid kärliga tal.

Och midt för hvar sida af ekbordet långa, på högsäten sitta kung Yngve och Alf, mot dem sitta Hjalmar och Odd. Mellan dessa står skalden gamle med snölockig hjessa; han qvad, och den kungssal i grundvalen skalf.71

Precis som Tegnér (som också beskriver en julfest) är Ling intresserad av att göra texten livlig och ”autentisk” genom att ge den så mycket tidsfärg som möjligt – och det är visst ingen tillfällighet att det finns en del gemensamma motiv i båda texterna.72 Också vad det gäller ordvalet finns paralleller, man ”kväder” t.ex. i båda texterna. Vad jag skulle vilja föreslå är att Lings Tirfing kanske inte är så mycket ”sämre” än Tegnérs Frithiofs saga, även om man först måsta vänja sig vid denna tanke och måste våga läsa Tirfing utan förbehåll.73 Vad jag är övertygad om är att Lings text fungerade väldigt bra på sin tid och gick hem hos den pub­lik den fann. Dessutom kan man, som ovan beskrivits, utgå ifrån att texten kunde ha blivit mer framgångsrik, om omständigheterna hade varit annorlunda. I det här sammanhanget tillkommer kärlekshistorien, som precis som i Frithiofs saga står i centrum, stor betydelse. Vad slutet beträffar, finns dock en skillnad: Der Hauptunterschied liegt im tragischen Ende von Tirfing, dessen Nacht- und Sturm­szenen und Vor­ ahnungen wohl noch eine Nachwirkung der ossian­ ischen Mode sind. Das Happy End der Frithjofs saga hängt nicht nur mit Tegnérs sanguinischeren Natur zusammen, sondern auch mit seiner Abneigung gegen den stoischen Fatalismus der germanischen Welt und seinem idealistischen Synkretismus; darin gleicht er seinem Freund Oehlenschläger.74

Båda kärlekshistorierna är i högsta grad senti­ mentala, men Tegnérs är på det hela taget mindre extrem vad gäller hjältarnas öden. Det var nog Tegnérs förmåga att anpassa sitt fornnordiska material till den borgerliga publikens förvänt­ ningar, som säkerställde att texten fortfarande lästes under andra hälften av 1800-talet och i bör­ jan av 1900-talet: In Scandinavia Frithiofs saga was widely read and admired as a classic even in the twentieth century

by Anton Blanck’s generation, but it probably would not have been as popular if it had not represented a rather mild and humanistic version of national romanticism, in which the Old Norse elements had been much diluted.75

I jämförelse kan handlingen och figurerna i såväl Nicanders Runesvärdet och Lings Tirfing verka råa och blodiga. Efter första hälften av 1800-talet, när intresset för fiktiva behandlingar av fornnordiska ämnen var störst, lyckades bara den minst extrema texten, det vill säga Frithiofs saga, att fortsätta fängsla en större publiks intresse. Nicanders och Lings verk däremot glömdes bort. Eftersom Ling råkade ut för kritik av viktiga samtida författare, försvann hans verk ganska fort ur bokhyllorna. Nuförtiden verkar ingen läsa eller ha läst Ling. Nicander, vars Runesvärdet hade hyllats som mästerverk, blev åtminstone läst till slutet av 1800-talet. Sedan försvann också hans verk. Nicander betraktas inte lika kritiskt som Ling, utan mer som en tragisk figur, som inte kunde utveckla sin stora potential. På grund av att han – i motsats till Tegnér – aldrig lyckades bli inflytelserik och aldrig kom att anses som kanonisk författare, är hans verk bland moderna läsare nog mer eller mindre lika okänt liksom Lings. Vad det gäller Tegnérs Frithiofs saga är det möjligtvis lika osäkert om texten fortfarande läses i dag, men det kan tänkas att det åtminstone finns en känsla av att man borde känna till texten.

Jag sammanfattar mina tanker.

(1) Om man vill förstå och värdera 1800-talets behandling av fornnordiska texter, måste man ta hänsyn till det livliga intresset för den fornnordiska historien och litteraturen, som kännetecknade den svenska akademiska debatten redan före 1800. Detta innebär också att de talrika ut-

15

Biblis50 Text.indd 15

10-06-28 17.04.25

gåvorna och översättningarna av fornisländska texter bör undersökas ingående.

(2) De utgåvor och översättningar, som fungerade som förlagor för romantiska bearbetningar, bör jämföras noggrant med de sistnämnda, om man verkligen vill komma underfund med deras specifiska strategier och egenheter.

(3) Den kulturella diskursen om fornnordiska ämnen var sammansatt av och baserad på en större mängd av texter än dem man vanligtvis tänker på, när göticismen diskuteras. Enligt min åsikt kan det löna sig att ta hänsyn till texter, som

inte tillhör kanonlitteraturen, speciellt om de var populära på 1800-talet. Annars är det omöjligt att analysera förkärleken för forntida och medeltida ämnen som kulturellt fenomen.

(4) Dessutom kan det löna sig att fundera på, om de texter, som i dag anses som kanoniska, kan ha påverkats av i dag glömda eller okända texter. Det verkar t.ex. inte osannolikt att Tegnér mottog impulser av både Nicander och av Ling.76 Detta innebär att en undersökning av Nicanders och Lings verk också är av nytta vad gäller Tegnérs behandling av fornnordiska ämnen.

noter 1. Karl August Nicander, Runesvärdet och den förste Riddaren: Sorgspel i Fem Akter, i Samlade dikter af K. A. N., Bd. 4 (Stockholm: Bonnier, 1841), s. 119–290, s. 125.

2. Markus Schwering (2003): ”Romantische Geschichtsauffassung – Mittelalterbild und Europa­gedanke”, i RomantikHandbuch, utg. Helmut Schanze, andra genomsedda och aktualiserade uppl. Kröners Taschen­ausgabe 363 (Stuttgart: Alfred Kröner Verlag, 2003), s. 543–557, s. 547.

3. Begreppet ’götisk’ (och det besläktade substantivet) används här i en vid betydelse och syftar på lärd skandinavisk nationalism grundad på latinska och fornnordiska källor, jfr Mats Malm, Minervas äpple: Om diktsyn, tolkning och bildspråk inom nordisk göticism (Stockholm och Stehag: B. Östlings bokförl. Symposion, 1996), s. 25.

4. Förkortningen ’övers.’ bakom titeln hänvisar till att bara en svensk översättning av den fornisländska texten ges. På 1600- och 1700-talen innehåller utgåvorna både den fornisländska texten och en översättning på svenska eller latin, ofta både och. Som typiskt exempel kan nämnas Biörners Kämpa Dater, se avb. 1. – Både i översikt 1 och 2 nämns titlar fram till omkring 1840, som är den relevanta tidsgränsen för de skönlitterära verk som diskuteras i det här bidraget.

5. Saga om k. Oloff Tryggwasson i Norrege […] / Historia Olai Tryggwæ filii in Norrigia […], Utg. och övers. av Jacob Reenhielm (Uppsala: H. Keyser 1691), 4:o, titelblad (min kursivering).

6. Se Inken Schmidt-Voges, De antiqua claritate et clara antiquitate Gothorum: Gotizismus als Identitätsmodell im frühneuzeitlichen Schweden. Diss. Univ. Kiel, 2003. Imaginatio borealis 4 (Frankfurt am Main: Lang, 2004) och den där, s. 405–422, anförda litteraturen. Se även Anna Wallette, Sagans svenskar: Synen på vikingatiden och de isländska sagorna under 300 år. Akad. avh., Univ. Lund, 2004 (Malmö: Sekel, 2004), speciellt litteraturförteckningen på s.

383–399.

7. För en mer detaljerad översikt över forskningen, som också tar hänsyn till äldre undersökningar, se Margaret Clunies Ross

och Lars Lönnroth, ”The Norse Muse: Report from an International Research Project”, Alvíssmál 9 (1999): s. 3–28, s. 3f., 5f. och s. 6, not 4.

8. Clunies Ross och Lönnroth 1999, s. 6.

9. Med ”episk” syftas i det här sammanhanget på alla icke-lyriska berättande texter, det vill säga dramer och romaner. Om man dessutom tog hänsyn till lyriken, skulle antalet relevanta litterära verk vara betydligt större.

10. Det bör dock anmärkas att dramat inte verkar ha iscensatts alls, jfr Adolph Burnett Benson, The Old Norse Element in Swedish Romanticism. (New York: Kessinger Publishing, 2007; reprint, 1914), s. 152f. Men i alla fall måste det ha funnits ett visst intresse för en uppsättning: redan 1821 föreslogs att dramat skulle uppföras på Stora teatern i Göteborg, se Gunnar Lokrantz, Karl August Nicander. Akademisk avhandling. Philos. Diss. Univ. Uppsala, 20.

Mai 1939 (Uppsala/Stockholm: Almqvist & Wiksell, 1939), s. 111.

Också i Stockholm diskuterades en möjlig iscensättning: ”Vid [Bernhard von] Beskows utnämning till [Kungliga Dramatiska] Teaterns styresman [1831] hoppades Aftonbladet, att svenska dramer ej endast undantagsvis skulle framföras och föreslog honom att spela hans egna skådespel ’Erik XIV’ och ’Torkel Knutsson’, Nicanders sorgespel ’Runesvärdet och den förste riddaren’, Lings tragedi ’Ivar Vidfamne’ och Atterboms sagospel ’Lycksalighetens ö’ i ’en graciös bearbetning’ samt uttalar den förväntan, att våra skalder nu skulle visa ökad håg att arbeta för scenen.” Nils Personne, Svenska teatern, Bd. 5, Under Karl Johanstiden: 1827–1832 (Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1919), s. 194.

11. Brev till Martina von Schwerin den 1.4.1821, i Esaias Tegnér, Samlade skrifter. Utg. af Ewert Wrangel och Fredrik Böök.

Ny krit. uppl. kronologiskt ordnad. Bd. III: 1817–1821 (Stockholm: Norstedt, 1924), s. 456. Också Palmblad var på det hela taget rätt så entusiastisk i sin recension av dramat (Vilhelm Fredrik Palmblad, ”Runeswärdet och den förste Riddaren. Sorgspel af Karl August Nicander” [Rec.], Svensk Litteratur-Tidning for 1821, 17–18, sp. 257– 268, 273–279), jfr också Benson 2007 (1914), s. 152, not 1.

16

Biblis50 Text.indd 16

10-06-28 17.04.25

12. Nicander, Runesvärdet, s. 134f.

13. Jfr Lokrantz 1939, s. 58–107; Mjöberg 1967, s. 151f.

14. Benson 2007 (1914), s. 150.

15. Nicander, Runesvärdet, s. 122.

16. Jöran Mjöberg, Drömmen om sagatiden. Bd. 1: Återblick på den nordiska romantiken från 1700-talets mitt till nygöticismen (omkr. 1865) (Stockholm: Natur och Kultur, 1967), s. 153.

17. Jfr Lokrantz 1939, s. 108f.

18. Redan Lokrantz 1939, s. 109, har hänvisat till detta faktum, men går inte in på detaljer.

19. Jfr Weber 1985, s. 405–408.

20. Se Detlef Brennecke, Tegnér in Deutschland: Eine Studie zu den Übersetzungen Amalie von Helvigs u. Gottlieb Mohnikes. Skandinavistische Arbeiten, 1 (Heidelberg: Winter, 1975); Andrew Wawn, ”The Cult of ’Stalwart Frith-thjof’ in Victorian Britain”, i Northern Antiquity: The Post-Medieval Reception of Edda and Saga, red. Andrew Wawn (Enfield Lock, Middlesex: Hisarlik Press,1994), s. 211– 254.

21. Bo Grandien, Rönndruvans glöd: Nygöticistiskt i tanke, konst och miljö under 1800-talet, Nordiska museets handlingar, 107 (Stockholm: Nordiska museet, 1987), s. 50.

22. Se Pål Hougen, ”Kaiser Wilhelm II og Norges heroiske fortid”, i The Waking of Angantyr: The Scandinavian Past in European Culture, red. Else Roesdahl och Preben Meulengracht Sørensen, Acta Jutlandica 71:1; Acta Jutlandica humanistisk serie 70 (Aarhus: Aarhus Univ. Press, 1996), s. 147–155.

23. Esaias Tegnér, Anmärkningar såsom inledning till Frithiofs saga. Utdrag ur ett bref. I Esaias Tegnérs samlade dikter, bd. IV (Lund: Tegnérsamfundet, 1986), s. 147–151, s. 148.30–32.

24. Tegnér, Anmärkningar, s. 148.54–56.

25. Tegnér, Anmärkningar, s. 149.61f.

26. Esaias Tegnér, Frithiofs saga. 1825. Red. av Åke K. G. Lundquist. I: Esaias Tegnérs samlade dikter, bd. IV (Lund: Tegnérsamfundet, 1986), s. 7–146, s. 61.489–491.

27. Eric Julius Biörner, ”Företal til Läsaren”, Nordiska Kämpa Dater, i en sagoflock samlade om forna Kongar och Hjältar (Stockholm: Joh. L. Horrn, 1737), s. 1–36 (separat paginering), s. 4.

28. Biörner 1737, Företal, s. 5.

29. För en kort, men ändå innehållsrik diskussion av utvalda aspekter se dock Otto Springer, Die nordische Renaissance in Skandinavien, Tübinger germanistische Arbeiten 22; Studien zur nordischen Philologie 3 (Stuttgart: Kohlhammer, 1936) s. 183–191.

Diskussionen visar tydligt, hur lovande en jämförelse mellan förlagan och bearbetningen är.

30. Själv hänvisar han i utgåvan (både i företalet och i anmärkningarna) till en del källor och auktoriteter, till exempel till Thormod Torfæus, Thomas Bartholin och, inte överraskande, till svenska forskare såsom Oluf Rudbeck, Olof Verelius och Johan Peringskiöld.

31. Med tanke på hur transmissionen av texter fungerar på medeltiden, kan det nog inte vara fråga om en text.

32. Jfr Vera Johanterwage, ”Biörner’s edition of the Friðþjófs saga ins frœkna”, i Á austrvega: Saga and east Scandinavia, red. Agneta Ney, Henrik Williams och Fredrik Charpentier Ljungqvist, Preprint papers of the 14th International Saga Conference, Uppsala, 9th–15th August 2009. 2 Bd. Papers from the Department of humanities and social sciences 14, University of Gävle (Gävle: Gävle University Press), s. 469–476, s. 473f. Jag avser diskutera frågan mer ingående i framtiden.

33. För en översikt över svenska nutida manuskript av Friðþjófs saga se Johanterwage 2009, s. 470.

34. Eric Julius Biörner, ”Sagann af Friþþiofe Frækna”, i Nordiska Kämpa Dater, s. 1–43 (separat paginering), s. 3.

35. Tegnér, Frithiofs saga, s. 20.145–152.

36. Tegnér, Frithiofs saga, s. 10.29–32.

37. Tegnér, Frithiofs saga, s. 13.105–108.

38. Tegnér, Frithiofs saga, s. 15.4.

39. Tegnér, Frithiofs saga, s. 28.40.

40. Tegnér, Frithiofs saga, s. 88.187f.

41. Mjöberg 1967, s. 92.

42. Jfr Mjöberg 1967, s. 91f.

43. Tegnér, Frithiofs saga, s. 20.153–156.

44. Se Översikt 2. Enligt Hedmans beräkning omfattar Lings verk 2655 sidor, jfr Hedman 2002, s. 9 med not 35.

45. Jfr http://www.kempinski-berlin.de/de/pdf/Wellnessanwen­­ dungen.pdf [10.05.2010].

46. Dag Hedman, ”Några missförstånd beträffande Pehr Henrik Ling”, Samlaren 123 (2002), s. 5–49, s. 5.

47. Lars Lönnroth och Sven Delblanc, Den svenska litteraturen, Bd. 2, Upplysning och romantik: 1718–1830 (Stockholm: Bonnier, 1988) s. 266.

48. Lönnroth och Delblanc 1988, s. 266f.

49. Mjöberg 1967, s. 142.

50. Springer 1936, s. 136.

51. Springer 1936, s. 136.

52. Ett undantag är Springer 1936, s. 137, vars framställning går ut på att den allmänna publiken inte var alltför kritiskt inställd.

53. Hedman 2002, s. 12 med not 47.

54. Lings verk var av stor betydelse för 1800-talskonsten, se Hedman 2002, s. 29-32. Exempelvis har skulptören Bent Fogelberg inspirerats av Lings beskrivningar av den nordiska gudavärlden. Relevant i det här sammanhanget är en föreläsningsserie, som Ling höll i Sällskapet för konststudium, se Hans Kuhn, (2000): ”Greek gods in Northern costumes: Visual representations of Norse mythology in 19th century Scandinavia”, i Old Norse myths, literature and society, red. Geraldine Barnes och Margaret Clunies Ross, Proceedings of the 11th International Saga Conference, 2–7 July 2000, University of Sydney (Sydney: Centre for Medieval Studies Univ.

2000), s. 209–219, s. 212. Om Fogelbergs statyer av Oden, Balder och Tor se Bengt Thordeman, Göternas gudar i Fogelbergs gestaltning (Stockholm: Statens Historiska Museum, 1961).

55. Hans Kuhn, ”Die Geschichte vom blutrünstigen Schwert: Bearbeitungen der Hervarar saga in der skandinavischen Romantik”, i Festschrift für Oskar Bandle: Zum 60. Geburtstag am 11. Januar 1986, red. Hans-Peter Naumann, Beiträge zur Nordischen Philologie, 15 (Basel: Helbing & Lichtenhahn, 1986), s. 223–232, s. 231.

56. Se också Henrik Schück och Karl Warburg, Illustrerad svensk litteraturhistoria, utg. av Henrik Schück. 3., fullständigt omarb. uppl. 5. del, Romantiken (Stockholm: Geber, 1929), s. 339.

57. Som källor användes troligtvis också Ynglinga saga, Heimskringla och Saxo Grammaticus, se Kuhn 1986, s. 230.

58. Per Henrik Ling, Tirfing, eller Dödssvärdet. Romantisk Dikt i Tio Sånger, i Samlade arbeten af Per Henrik Ling, utg. under ledning af Bernhard von Beskow, Bd. 2 (Stockholm: Bonnier, 1866), s. 107–266, s. 120.

59. Ling, Tirfing, s. 226.

60. Ling, Tirfing, s. 227.

61. Se Grandien 1987, s. 157–163 (om Winge) och s. 163–173 (om Malmström). I alla fall Winge var förtrogen med Lings verk, se där s. 157 med not 177.

62. Initiativet till operan Tirfing togs av Anna Boberg, en viktig person i Stockholms musikliv. Hon skrev librettot och bad Wilhelm Stenhammar tonsätta verket. Operan uppfördes för första gången den 9 december 1898 som första opera över huvud taget i det nya operahuset i Stockholm. Att Tirfing utvaldes till denna premiär är ett tydligt tecken på att verket ansågs som både svenskt och lovande, men faktiskt lyckades man inte åstadkomma någon större succé: Operan ”[…] stand entstehungsgeschichtlich in Zusammenhang mit dem Projekt einer schwedischen Nationaloper.

Als Nationaloper allerdings ist Tirfing gescheitert; mit insgesamt 17 Aufführungen von 1898 bis 1901 war sie wenig erfolgreich”, Florian Heesch, ”Das Schildmädchen auf der Opernbühne um 1900.

17

Biblis50 Text.indd 17

10-06-28 17.04.26

Zu Tirfing von Anna Boberg und Wilhelm Stenhammar”, i ”Sang an Aegir”: Nordische Mythen um 1900, red. Katja Schulz och Florian Heesch, Edda-Rezeption, 1 (Heidelberg: Winter, 2009), s. 241–274, s. 242. Det har betonats att operan egentligen hade mottagits positivt av publiken. Att den ändå inte blev uppsatt oftare och inte efter 1901, beror möjligtvis på att det prominenta paret Hjalmar och Ingeborg inte står i centrum, utan att sköldmön Hervor (vars historia spelar en klart underordnad roll i Lings text) är den kvinnliga huvudfiguren. Hervors ”manhaftiga” väsen kunde inte tilfredsställa de patriotisk-nationella intressena som dominerade det svenska kulturlivet i början av 1900-talet och följaktligen var det Halléns Waldemarsskatten och Peterson-Bergers Arnljot, som tog hem segern som framgångsrika nationaloperor, jfr Heesch, s. 265–270.

63. Hedman 2002, s. 14.

64. Geijer hade tagit avstånd från Lings idéer i en uppsats om de nordiska myternas användning i bildkonsten publicerad i Iduna, jfr Grandien 1987, s. 56–58; Lönnroth och Delblanc 1988, s. 280– 282.

65. Se Springer 1936, s. 136 med not 2 och Hedman 2002, s. 27f.

66. I Lund hade Ling först blivit vän med Tegnér (se Schück 1929, s. 330), men vänskapen svalnade. Åtminstone i efterhand påstod Tegnér att han skrivit Frithiofs saga som reaktion på Lings Asarne: ”Det löjliga spel, Ling et konsorter drevo […] förargade mig. Det föreföll mig, som en god, ja helig sak bortfuskades av oskickliga händer […]. Jag ville visa, att åtminstone något bättre kunde göras härav, och bekänner uppriktigt, att det till en stor del var denna polemiska avsikt, som från början föranledde Frithiof”, Tegnér i ett brev till Blom, citerad efter Schück 1929, s. 339 och s. 575

[hos Schück citerad två gånger!].

67. Karakteristiskt nog beskrivs detta faktum som problem i Schücks litteraturhistoria: ”Hans bildning gick icke på djupet.

Någon lärd uppfostran hade han aldrig fått, endast ett år hade han vistats vid något universitet, och under denna tid tycktes han nästa uteslutande have intresserat sig för moderna språk; klassiska språk och filosofi synes han ej hava studerat, och denna brist betydde mycket, ty under romantiken var kravet på filosofisk och litterär kultur hos skalden större än under andra tider.” (Schück 1929, s. 326f.)

68. Hedman 2002, s. 14.

69. Ling, Tirfing, s. 126.

70. Tegnér, Frithiofs saga, s. 106.47f.

71. Ling, Tirfing, s. 162.

72. Se Kuhn 1986, s. 230f.

73. Också Kuhn 1986, s. 231, betonar textens kvaliteter: ”In bezug auf historische Wahrscheinlichkeit und literarische und archäologische Quellenkenntnis war Ling sowohl Tegnér als den dänischen Bearbeitern überlegen. Auch seine Sprache ist weder so bombastisch noch so unselbständig, wie seine Kritiker es behaupteten; in deskriptiven, in dramatischen und in lyrischen Passagen beweist er oft Kraft und Originalität.”

74. Kuhn 1986, s. 231.

75. Clunies Ross och Lönnroth 1999, s. 22.

76. Det har föreslagits att Lings Tirfing kunde ha varit färdigställd redan 1820 (jfr Schück 1929, s. 339; Hedman 2002, s. 9) – jag kan inte här ta ställning i frågan, men vill dock framhålla att det i så fall gott kan tänkas att verket påverkade Tegnérs Frithiofs saga och inte tvärtom.

Källor Benson, Adolph Burnett. 2007 (reprint, 1914). The Old Norse Element in Swedish Romanticism. New York: Kessinger Publishing.

Biörner, Eric Julius, utg. 1737. Nordiska Kämpa Dater, i en sagoflock samlade om forna Kongar och Hjältar. (Separat paginering för varje text.) Stockholm: Joh. L. Horrn.

Biörner, Eric Julius. 1737. ”Företal til Läsaren”. I Nordiska Kämpa Dater, utg. Eric Julius Biörner, s. 1–36 (separat paginering).

Biörner, Eric Julius, utg. 1737. ”Sagann af Friþþiofe Frækna”. I Nordiska Kämpa Dater, utg. Eric Julius Biörner, s. 1–43 (separat paginering).

Blanck, Erik Anton. 1911. Den nordiska renässansen i sjuttonhundratalets litteratur: En undersökning av den ”götiska” poesiens allmänna och inhemska förutsättningar. Stockholm: Bonnier.

Brennecke, Detlef. 1975. Tegnér in Deutschland: Eine Studie zu den Übersetzungen Amalie von Helvigs u. Gottlieb Mohnikes.

Skandinavistische Arbeiten, 1. Heidelberg: Winter.

Clunies Ross, Margaret och Lars Lönnroth. 1999. ”The Norse Muse: Report from an International Research Project”, Alvíssmál 9: s. 3–28.

Grandien, Bo. 1987. Rönndruvans glöd: Nygöticistiskt i tanke, konst och miljö under 1800-talet. Nordiska museets handlingar 107.

Stockholm: Nordiska museet.

Hedman, Dag. 2002. ”Några missförstånd beträffande Pehr Henrik Ling”, Samlaren 123: s. 5–49.

Heesch, Florian. 2009. ”Das Schildmädchen auf der Opernbühne um 1900: Zu Tirfing von Anna Boberg und Wilhelm Stenhammar. I ”Sang an Aegir”: Nordische Mythen um 1900, red. Katja Schulz och Florian Heesch, Edda-Rezeption 1, s. 241–274. Heidelberg: Winter.

Hougen, Pål. 1996. ”Kaiser Wilhelm II og Norges heroiske fortid”. I The Waking of Angantyr: The Scandinavian Past in European Culture, red. Else Roesdahl och Preben Meulengracht Sørensen, Acta Jutlandica 71:1; Acta Jutlandica humanistisk serie 70; s. 147–155. Aarhus: Aarhus University Press.

Jansson, Bo G. 1996. ”Nordens poetiska reception av Europas reception av det Nordiska”. I The Waking of Angantyr: The Scandinavian past in European culture, red. Else Roesdahl och Preben Meulengracht Sørensen, Acta Jutlandica 71:1; Acta Jutlandica humanistisk serie 70; s. 192–208. Aarhus: Aarhus University Press.

Johanterwage, Vera. 2009. ”Biörner’s edition of the Friðþjófs saga ins frœkna”. I Á austrvega: Saga and east Scandinavia, red. Agneta Ney, Henrik Williams och Fredrik Charpentier Ljungqvist, Preprint papers of the 14th International Saga Conference, Uppsala, 9th–15th August 2009. 2 Bd. Papers

18

Biblis50 Text.indd 18

10-06-28 17.04.26

from the Department of humanities and social sciences 14; s. 469–476. Gävle: Gävle University Press.

Kuhn, Hans. 1986. ”Die Geschichte vom blutrünstigen Schwert: Bearbeitungen der Hervarar saga in der skandinavischen Romantik”. I Festschrift für Oskar Bandle: Zum 60. Geburtstag am 11. Januar 1986, red. Hans-Peter Naumann. Beiträge zur Nordischen Philologie 15, s. 223–232. Basel: Helbing & Lichtenhahn.

Kuhn, Hans. 2000. ”Greek gods in Northern costumes: Visual representations of Norse mythology in 19th century Scandinavia”. I Old Norse Myths, Literature and Society, red. Geraldine Barnes och Margaret Clunies Ross, Proceedings of the 11th International Saga Conference, 2–7 July 2000, University of Sydney, s. 209–219. Sydney: Centre for Medieval Studies, University of Sydney,.

Ling, Per Henrik. Tirfing, eller Dödssvärdet. Romantisk Dikt i Tio Sånger. I Samlade arbeten af Per Henrik Ling, utg. under ledning af Bernhard von Beskow, Bd. 2, s. 107–266. Stockholm: Bonnier, 1866.

Lokrantz, Gunnar. 1939. Karl August Nicander. Akademisk avhandling. Philos. Diss. Univ. Uppsala, 20. Mai 1939. Uppsala och Stockholm: Almqvist & Wiksell.

Lönnroth, Lars. 1996. Skaldemjödet i berget: Essayer om fornisländsk ordkonst och dess återanvändning i nutiden. Stockholm: Bokförlaget Atlantis.

Lönnroth, Lars och Sven Delblanc. 1988. Den svenska litteraturen, Bd. 2, Upplysning och romantik, 1718–1830. Stockholm: Bonnier.

Malm, Mats. 1996. Minervas äpple: Om diktsyn, tolkning och bildspråk inom nordisk göticism. Stockholm och Stehag: Brutus Östlings bokförlag Symposion.

Mjöberg, Jöran. 1967. Drömmen om sagatiden, Bd. 1, Återblick på den nordiska romantiken från 1700-talets mitt till nygöticismen (omkr. 1865). Stockholm: Natur och Kultur.

Nicander, Karl August, Runesvärdet och den förste Riddaren.

Sorgspel i Fem Akter. I Samlade dikter af K. A. Nicander, Bd. 4, s. 119–290. Stockholm: Bonnier, 1841.

Palmblad, Vilhelm Fredrik. 1821. ”Runeswärdet och den förste Riddaren. Sorgspel af Karl August Nicander” [Rec.], Svensk Litteratur-Tidning for 1821, 17–18, särsk. 257–268, 273–279.

Personne, Nils. 1919. Svenska teatern: Några anteckningar, Bd. 5, Under Karl Johanstiden; 1827–1832. Stockholm: Wahlström &

Widstrand.

Saga om k. Oloff Tryggwasson i Norrege […] / Historia Olai Tryggwæ filii in Norrigia […]. Utg. och övers. av Jacob Reenhielm. Uppsala: H. Keyser 1691. 4:o.

Schmidt-Voges, Inken. 2004. De antiqua claritate et clara antiquitate Gothorum: Gotizismus als Identitätsmodell im frühneuzeitlichen Schweden. Diss. Univ. Kiel, 2003. Imaginatio borealis 4.

Frankfurt am Main: Lang.

Schück, Henrik och Karl Warburg. 1929. Illustrerad svensk litteraturhistoria. Utg. av Henrik Schück. 3., fullständigt omarb. uppl., 5. del, Romantiken. Stockholm: Geber.

Schwering, Markus. 2003. ”Romantische Geschichtsauffassung – Mittelalterbild und Europagedanke”. I Romantik-Handbuch, utg. Helmut Schanze, andra genomsedda och aktualiserade uppl. Kröners Taschenausgabe 363, s. 543–557. Stuttgart: Alfred Kröner Verlag.

Springer, Otto. 1936. Die nordische Renaissance in Skandinavien.

Tübinger germanistische Arbeiten 22. Studien zur nordischen Philologie 3. Stuttgart: W. Kohlhammer.

Tegnér, Esaias. ”Anmärkningar såsom inledning till Frithiofs saga”. Utdrag ur ett bref. I Esaias Tegnérs samlade dikter, 4, Frithiofs saga: 1825; red. Åke K. G. Lundquist, bd. IV, s. 147–151. Lund: Tegnérsamfundet, 1986.

Tegnér, Esaias. Samlade skrifter. Utg. af Ewert Wrangel och Fredrik Böök. Ny krit. uppl. kronologiskt ordnad. Bd. III: 1817–1821. Stockholm: Norstedt, 1924.

Tegnér, Esaias. Frithiofs saga. 1825. I Esaias Tegnérs samlade dikter, 4, Frithiofs saga: 1825; red. Åke K. G. Lundquist, bd. IV, s. 7–146. Lund: Tegnérsamfundet, 1986.

Thordeman, Bengt. 1961. Göternas gudar i Fogelbergs gestaltning.

Stockholm: Statens Historiska Museum.

Wallette, Anna. 2004. Sagans svenskar: Synen på vikingatiden och de isländska sagorna under 300 år. Akad. avh., Univ. Lund, 2004. Malmö: Sekel.

Wawn, Andrew. 1994. ”The Cult of ‘Stalwart Frith-thjof’ in Victorian Britain”. I Northern Antiquity: The Post-Medieval Reception of Edda and Saga, red. Andrew Wawn, s. 211–254.

Enfield Lock, Middlesex: Hisarlik Press.

Weber, Gerd Wolfgang. 1985. Die schwedische Romantik (1810–1830). I Neues Handbuch der Literaturwissenschaft, Bd. 16, Europäische Romantik III: Restauration und Revolution, red.

Klaus von See, s. 387–412. Wiesbaden: Aula.

19

Biblis50 Text.indd 19

10-06-28 17.04.26

Herman Zapf (1918–), 1977. Zapf gjorde runt 1000 skisser på ornament, tecken och symboler varav ITC valde 360 till det som blev symboltypsnittet Zapf Dingbats. Förekom även ofrivilligt som brödtypsnitt 1994 då David Carson satte en intervju med Bryan Ferry i tidningen Ray Gun med det

20

Biblis50 Text.indd 20

10-06-28 17.04.26

lis byberg

Boken som kunnskapsformidler og salgsobjekt i tidlig nytid1

B

oken har vært en relativt trygg lagringsplass, for sannheter, kjetterske tanker, nye ideer, innsikter og kunnskap, i mange århundrer inntil den nå utfordres av de digitale mediene.

Hvorfor ble nettopp boken en slik suksess, kan man spørre. Ser vi bakover i historien blir bokens fordeler i forhold til tidligere tiders lagringsmedier åpenbare.

Kort tilbakeblikk Stentavlene, som vi kjenner dem blant annet fra Bibelen, var solide men også upraktiske i formatet. Papyrusrullene, sårbare for vær og vind, og avhengig av import fra Egypt, hadde sine begrensninger, både hva gjaldt omfang av tekst og bestandighet. Da codexen kom på 200-tallet, med sine sider av dyrehuder, ble lagringsmediet billigere. Det kunne i prinsipp produseres overalt og av alle, ja man kunne til og med bruke sidene om igjen.

Kunnskapen fra Kina om papirproduksjonen nådde Europa på 1200-tallet, og bokproduksjonen ble enda mye enklere. Etter hvert fikk man de for oss selv­følgelige opplysningene om forfatter og tittel gjengitt i boken, man fikk kapittel­ inndelinger, innholdsfortegnelser og registre.

Boken ble følgelig mer og mer brukervennlig som lagringsplass for tanker og ideer.

Når vi kommer til «tidlig nytid» som er den periode i bokens historie som jeg skal avgrense meg til, er boken allerede godt etablert. Den hadde gått sin seiersgang over Europa sammen med kris-

tendommen.2 Boken formidlet kirkens sannheter til menneskene, i første omgang ved at kirkens menn, prestene, leste fra dem. Boken tilfredsstilte et behov om å «fryse» religiøse tekster i den form Kirken til enhver tid ønsket det. Slik sikret man at tekstene ikke blir forvansket når prester og munker skulle formidle det kristne budskap.

Klostrene var, som vi vet, produksjonssentraler for nye eksemplarer av de godkjente bøkene. Opp til nå hadde bøkenes antall vært begrenset, siden de var håndskrevne og kopieringsarbeid tok tid.

Men på 1500-tallet skjedde det flere ting. Trykkekunsten spredte seg og muliggjorde langt flere eksemplarer av hver bok, enn hva som var praktisk mulig tidligere. For forfatteren og tekstprodusenten ble dermed lagring av tanker og ideer i bøker tryggere. Om noen ødela, beslagla eller brente ett eksemplar av en bok, fantes det flere eksemplarer i omløp.

Samtidig endret Kirkens forhold til tekstene seg. Det fantes ikke lenger bare én riktig versjon av Kirkens tekster. Reformasjonen førte med seg alternative kristne synspunkter. Kampen om sjelene, slik den gikk mellom protestanter og katolikker, foregikk i høyeste grad også i bokform.

Begge sider tok i bruk de muligheter som trykke­ kunsten hadde åpnet for.

Den religiøse litteraturen forble også senere både omfattende og viktig for leserne. Jostein Fets undersøkelser av hva slags bøker norske bønder eide i perioden 1690–1839, viser hvordan de religiøse skriftene dominerte.3 Vi vet også at Hans Nielsen Hauges religiøse bøker ble trykket opp i enorme opplag etter norske forhold, ja så store at

21

Biblis50 Text.indd 21

10-06-28 17.04.26

Hauge måtte etablere papirfabrikker for å skaffe nok papir. Hauge var leder av en folkelig vekkelsesbevegelse som sto i klar opposisjon til den norske kirken. Selv om han og hans venner også skrev brev til hverandre, var boken den foretrukne formidlingskanalen for Hauges tanker.4 Ny kunnskap til menigmann via boken Det er knapt nok mulig å forholde seg til boken som lagringsmedium, uten samtidig å se på hvem som brukte dette mediet og hvorfor. Som Adams og Barker meget riktig påpeker, er det ikke med den fysiske boken det hele starter, men med budskapet eller teksten, som noen bestemmer seg for å produsere i bokform.5 Selv om Kirken fortsatt var en viktig tekstprodusent, fikk den konkurranse utover i tidlig nytid.

Det nye på 1700-tallet er at opplysningstekstene utgjør en betydelig del av bokutgivelsene. Noen av tekstene henvender seg til gruppen av lærde, andre igjen til de øvre deler av borgerskapet. Men det som sett med mine øyne er det mest spennende, er at vi nå får en rekke bøker som henvender seg til nye lesergrupper, bøker som tar opp en rekke praktiske emner. Det er ikke riktig å hevde at dette er noe helt nytt på 1700-tallet, for som Henrik Horstbøll viser, begynner utgivelsen av bøkene om «det rette liv» og «den rette død» tidligere.6 Men i Norge vil det være riktig å si at opplysningslitteraturen, på dansk, i små formater, oktaver og mindre, får en markant økning på siste halvdel av 1700-tallet.

Jeg vil i det følgende konsentrere meg om denne opplysningslitteraturen som henvendte seg til «menigmand», som Horstbøll sier, eller «allmuen», som er det vanlige uttrykket vi bruker i Norge. Selv om avgrensninger er vanskelige,7 kan vi vel si at til allmuen regner vi bønder, husmenn, tjenere, betjenter, egentlig alle utenom embetsmenn og borgere, og de meget få adelsmenn vi hadde i landet. Mitt fokus vil være i hvilken grad den delen av allmuen som bodde på landet, i det følgende omtalt som bønder, fikk tilgang til opplysningslitteraturen. Troen på at denne gruppen skulle kunne bli bedre og lykkeligere mennesker, hvis de bare fikk tilgang til den nye kunnskapen naturvitenskapen hadde skaffet oss, var utbredt både blant kirkens menn og andre filantroper.

De valgte boken som medium for å spre den nye

kunnskapen, for boken var hendig, lett å transportere til både by og land. Og den hadde blitt billigere, i hvert fall når det gjaldt den mer praktisk orienterte opplysningslitteraturen. Andre opplysningsverk, som den store Encyclopedien, ble som vi vet, i første omgang utgitt i folieformat. Men det er en helt annen historie. Glitrende fortalt for øvrig av Robert Darnton.8 Hva slags tanker var det så opplysningsmennene ønsket å formidle til allmuen i Norge? Rolf Nettum har satt opp fire punkter som han mener viser målsettingen for datidens opplysningsarbeid:9 1. Opplysningsarbeidet skulle gi elementærkunnskaper og fagkunnskaper, spesielt innen jordbruket, for å skape bedre materielle kår; 2. Opplysningsarbeidet skulle bidra til økt sedelighet, og skape gode borgere, motarbeide dorskhet, sløvhet, drukkenskap, betleri osv.; 3. Opplysningsarbeidet skulle motarbeide over­ tro, gamle fordommer o.l.; 4. Opplysningsarbeidet skulle – ved å gi en innføring i naturforskningen – utbre ideen om Guds storhet.

Hvordan konkretiserte disse målene seg i konkrete boktitler? Hvilke bøker ønsket øvrigheten å få ut til bøndene? Dette vet i dag noe om.

Biskop Peder Hansen, en markant opplysnings­ mann, var aktiv i Kristiansands stift i perioden 1798–1804, bla med opprettelse av leseselskap for bønder.10 Han utarbeidet detaljerte lister over hvilke bøker som burde kjøpes inn til disse selskapene.

Omtrent på samme tid var Det Kgl. Danske Landhuusholdnings-selskab opptatt av å støtte etableringen av boksamlinger for landallmuen, men selskapet var samtidig bekymret over manglende kunnskap hos de menn som bygget opp samlingene, at disse helt enkelt ikke hadde oversikt over hva som fantes av relevante bøker innen de enkelte fagområdene. Derfor sendte de i 1807 ut en relativt omfattende liste, med konkrete forslag til 275 bøker som de anså passende.11 Både biskop Hansens og Landhuusholdningsselskabets lister er fulle av bøker som må sies å samsvare med en eller flere av de fire målsetningene Nettum har satt opp. La meg bare nevne noen titler.

Når det gjelder kunnskap om jordbruk finner vi populære titler som Sommerfeldts Agerdyrk­ ningens Katechismus; Abildgaards Raad mod de

22

Biblis50 Text.indd 22

10-06-28 17.04.26

almindeligste Sygdomme hos de vigtigste Husdyr, til Brug for Bondealmuen og Mangors Kort Under­ retning om Frugtsommeliges og Barselskoners Leve­ maade og Pleie.

Gode sæder og moral går igjen i en rekke av boktitlene som f. eks. Snell’s Exempelbog for Bor­ ger- og Landalmuen til Sædernes Forbedring og en behagelig gavnlig Tidsfordriv. Andre titler fokuserer på spesielle laster som Hammonds Advarsel mod Drukkenskab og Knigges Om Egennytte og Utaknemlighed.

Mange bøker er tydelig rettet mot bøndenes overtro, som Bierregaards Om Overtroens Udryd­ delse; Hallagers Hielpe-Midler til Overtroens Ud­ ryddelse og Forstandens Oplysning eller hans Om Hexemestere, Troldqvinder …

Det var viktig for opplysningsmennene å kombinere naturvitenskapen med kristendommen.

Noen av bøkene fokuserer direkte på dette i tittelen, som Sturms Betragtninger over Guds Gier­ ninger i Naturen og Bojes Veiledning til at kiende Gud af Naturen.

Både biskop Hansen og Landhuusholdningsselskabet var opptatt av å formidle ny kunnskap ved hjelp av bøkene, men da ut fra hva øvrig­heten mente var den riktige for bøndene. Jeg skal senere komme tilbake til i hvilken grad bøkene ble oppfattet som relevant av målgruppen.

Samtidig som biskopen og Landhuusholdningsselskabet var aktive opprettet bondelensmann Sivert Aarflot et «frit Laanebibliotek» til innbyggerne i Ørsta på Nord-Vestlandet. Selv om han var av bondeslekt, må man nesten regne ham til øvrigheten i denne sammenheng. En klassifisering av de første 114 bøkene i hans bibliotek foretatt av Olaisen, viser seg at religiøse bøker utgjorde en drøy tredjedel av samlingen (35 prosent). Opplysningslitteraturen utgjør mer enn halvparten, hele 52 prosent. I tillegg kommer bøker innen språk (5,3 prosent), kunst (3,5 prosent), litteratur (2,6 prosent) og bøker innen samfunnskunnskap (1,8 prosent).12 Der Aarflots samling skiller seg fra de anbefalte bøkene på listene fra øvrigheten, er når det gjelder den religiøse litteraturen. Innslaget av religiøse bøker er langt mindre hos Landhuusholdningsselskabet, 9,5 prosent, og hos Hansen så lavt som 6,8 prosent. Jeg vil ta noen forbehold når det gjelder tallene. Det er ikke alltid like lett å skille mellom det verdslige og det religiøse, som

Nettum får tydelig frem i målsetning 4 for da­ tidens opplysningsmenn: Om å se Gud i naturen.

Likevel er det nok en reell forskjell her. Man kan si at boksamlingene bonde-lensmannen Aarflot bygget opp innholdmessig befinner seg et sted mellom øvrighetens bokforslag som var sterkt preget av opplysningstankene, og hva den vanlige bonde eventuelt eide av bøker, først og fremst religiøs litteratur, slik Fet har påvist.13 Men om man prioriterte den religiøse litteraturen noe forskjellig, så var det opplysnings­ litteraturen som var dominerende i alle de tre eksemplene på hva øvrigheten ønsket at bøndene skulle lese som jeg har presentert.

Bøker ble solgt – bøker ble kjøpt La meg nå flytte fokus fra hvilke bøker øvrig­ heten mente at bøndene hadde godt av å lese, til i stedet forsøke å si noe om hvilke bøker som defacto fantes tilgjengelig for de samme bøndene.

På 1700-tallet var bruktmarkedet viktig i Norge. Jeg vil i det følgende konsentrere meg om salg og kjøp på norske bokauksjoner. Katalogene som ble trykket i forkant av auksjonene, er en sentral kilde når man søker å forstå hvor viktig boken som medium var for opplysningsmennene. Auk­ sjonskatalogene sier noe om hvilke emner da­ tidens menn var interessert i å ha i sitt bibliotek.

I denne sammenheng er de imidlertid mest interessante fordi de sier noe om hvilke bøker som var tilgjengelige for kjøp lokalt i Norge, i en tid da man fortsatt i stor grad var avhengig av å importere nye bøker fra hovedstaden København.

For selger var det penger å hente Auksjoner ble avholdt for å realisere verdier som var i boet, for at enke og barn skulle ha noe å leve for, eller for at kreditorene skulle få dekket sine krav. For auksjoner kunne bringe inn betydelige summer.

De offentlige auksjonsprotokollene gir oss informasjon om hvor mye bøkene ble solgt for. Omsetningen på auksjonene varierte meget. Boksamlingen etter generalauditør Collin innbragte hele 5 831 riksdaler.14 Den boksamlingen som innbragte minst i mitt materiale, er regiments-kvarter­mester Colbiørnsens. Hans bøker ble solgt for 37 riks­daler og 16 skilling.15

23

Biblis50 Text.indd 23

10-06-28 17.04.27

Inntektene fra auksjonene varierte altså meget i rede penger. Men det kan være vanskelig i dag å si hvor store relative verdier det var snakk om i samtiden. Ivar Roger Hansen har imidlertid presentert noen nyttige og interessante priser på andre verdifulle varer som var sentrale i sam­ tiden.16 Han viser til at en ku kostet fire riksdaler i 1790. Samme år var prisen på en kilo tobakk en halv riksdaler. Hvis vi går ut fra prisen for en ku, skulle inntektene fra Collins auksjon tilsvare kostnadene for 1 458 kuer. Så mange kuer var det vel knapt noen som hadde i Norge.

Ser vi derimot på en av de auksjonene som innbrakte minst, nemlig den over Colbiørnens etterlatte bøker, tilsvarte inntektene ca ni kuer. For enken var nok dette også en betydelig verdi.

For kjøper var tilbudet variert Til sammen ble snaut 140 000 bøker lagt ut for salg på bokauksjoner hvor det forelå en trykket katalog. Drøyt 9 000 av innførslene var i folioformatet, snaut 40 000 i kvart-formatet, og snaut 90 000 innførsler i de små formatene. Med andre ord utgjorde bøker i de minste formatene, oktav og mindre, rundt 2/3 av totaltilbudet i auksjons­ katalogene. Disse tallene er interessante fordi det er i de mindre formatene man finner bøkene som emnemessig henvender seg til de bredere lag av folket, ifølge Horstbøll.17 Dessuten var prisen på bøker i stor grad knyttet til bokens størrelse, og grunnen var at papiret utgjorde den største kostnaden i datidens bokproduksjon.18 Papirarkene ble fortsatt laget for hånd, og bokformatene baserte seg på falsingen, eller hvor mange ganger arket ble brettet. Mens ett ark ga kun fire bok­ sider i folio, ga det 16 sider i oktav. Det ble følgelig «mer bok» i oktav enn i folio av et ark papir. Ut fra bøkenes format, skulle man kunne anta at her fantes bøker som kunne være av interesse for bonden, og også bøker han kunne ha råd til å kjøpe.

Men hva med språket i bøkene? Overklassen behersket flere språk, handelsmenn også, men bonden leste kun dansk. Danskspråklig litteratur tilbys i nesten samtlige kataloger. Sammen med bøker på tysk utgjør de danske bøkene klart det største volumet, uten at jeg kan tallfeste dette.19 Grunnen er ganske enkelt at innenfor et enkelte format er bøkene ikke ordnet, være seg etter forfatter, emne eller språk.

Én katalog gir oss likevel mulighet til å studere omfanget av danskspråklige bøker nærmere. Katalogen over Kristiansand-biskop Hilarius Hagerups etterlatte bøker, trykket i revolusjonsåret 1789, skiller nemlig ut den danskspråklige litteraturen, slik at man raskt kan få oversikt over forholdet mellom utenlandsk 20 og dansk litteratur i samlingen hans.21 Det viser seg at innslaget av danske bøker øker markant med minskende format. Danskspråklige bøker utgjør ca 20 prosent av foliantene (37 av totalt 186); ca 35 prosent av bøkene i kvartformat (195 av totalt 554) og nesten 43 prosent av bøkene i oktavformat eller mindre (429 av totalt 1 005). At bøker på dansk øker i de mindre formatene, er også ett av de funn Henrik Horstbøll har gjort i sitt materiale.22 Når så stor andel av bøkene i katalogene er i oktavformat og mindre, og andelen danskspråklige bøker er betydelig i disse formatene, så har vi enda et argument for at bøkene burde kunne ha interesse for bonden.

Men hva med innholdet i bøkene? Finner vi praktisk opplysningslitteratur i katalogene? Ja i høyeste grad, la meg bare kort nevne noen eksempler.

Av opplysningsskrifter knyttet til forbedring av driften av jorden, fantes det mye å velge blant, som Anviisning til at plante Træer.23 For sjøfolk må Fem nye Søekort over de norske Kyster med dertil hørende Beskrivelse og Fortoninger24 ha vært svært nyttig. Dette var bare et av flere kart som ble solgt etter katalog i Norge. Bøker om helse, som Afhandling om Børnekoppernes Indpodning,25 og bøker om praktisk behandling av sykdommer, hos mennesker så vel som hos dyr, finnes det mange av, som Mangors Landapothek26 og Smith om Hæstens Sygdomme &c.27 Vi finner en rekke bøker om oppdragelse og etikette, hvorav Bechs Veiledning til at opdrage en lykkelig Avkom28 var en av de mest populære.

Knigge om Omgang med Mennesker29 er et annet eksempel på litteraturtilbudet i denne genren, og en bok som Upartisk Svar paa det Spørgsmaal: Maa en Mand slaa sin Kone30 bør vel kunne regnes inn blant bøker som ga anvisning på hvilken oppførsel som førte til fremgang i samfunnet.

Så ut fra bøkenes format, språk og innhold, burde boktilbudet kunne være interessant for norske bønder. Men fortsatt gjenstår et helt sentralt spørsmål.

24

Biblis50 Text.indd 24

10-06-28 17.04.27

Nådde kunnskapen i bøkene ut til bøndene?

Ble den nye kunnskapen bøkene formidlet oppfattet som relevant? Spørsmålet er ikke lett å besvare drøyt 200 år etterpå. At embetsmenn og borgerskap så den som relevant, vet vi, siden bøkene inngikk i boksamlingene deres. Men hva med bondestanden? Jeg vil forsøke å besvare spørsmålet ut fra tre forskjellige innfallsvinkler, som til sammen kanskje kan gi oss svaret.

En første innfallsvinkel for å forsøke å svare på dette spørsmålet kan være å se på hvorvidt bønder kjøpte bøker på auksjonene. Igjen har min kilde har vært de offentlige auksjonsprotokollene.

Jeg har registrert kjøperne ved elleve auksjoner, og forsøkt å identifisere dem ut fra hvilken sosial gruppe de tilhørte. Åtte av auksjonene ble holdt i byer, en i Kristiansand, to i Christiania og fem i Trondheim. Tre av de undersøkte auksjonene ble holdt på landsbygden, en i Hokksund, to på preste­gårder, i henholdsvis Melhus og Oppdal.31 Jeg har blant annet undersøkt om det er noen forskjeller i kjøperprofilen mellom de bokauk­ sjonene som ble holdt på landsbygden og de som ble holdt i byene.

Ikke overraskende utgjør embetsmennene den største kjøpergruppen i begge tilfeller. Borgerskapet var lite representert på de tre auksjonene på landsbygden, men de var desto bedre representert ved auksjoner i byene. På byauksjonene har jeg ikke registrert kjøpere fra bondestanden.

Derimot viser tabellen at minst 17 prosent av de som kjøpte bøker på landsbygdsauksjonene tilhørte bondestanden. Når jeg sier minst, er det fordi gruppen uidentifiserte sannsynligvis omfatter en del bønder, basert på de etternavn som er oppgitt i protokollen. I tillegg inngår et antall omgangsskolelærere, de aller fleste med bondebakgrunn, i gruppen «lærere og studenter».

Tallmaterialet er ikke stort når det gjelder landsbygdsauksjoner, så funnene må tas med forbehold. Dette til tross, det faktum at jeg i mitt materiale har funnet at bøndene utgjorde en så stor kjøpergruppe på landsbygden, ikke minst på prestegårdsauksjonene, er interessant. Spesielt ut fra to aspekter. Det ene er at vi får en tydelig indikasjon på at prestegården var et sted de var vant til å besøke i andre ærend, presten og hans familie var kjente personer i bygda. De sosiale

sperrene for å delta i auksjoner som fant sted der, må ha vært relativt små. I tillegg viser det faktum at de kjøpte bøker, at bøndene oppfattet bøkene som ble solgt som relevante, noe de ville bruke penger på.

En annen innfallsvinkel for å besvare spørsmålet kan være å se på hvem som var medlemmer i biskop Hansens leseselskaper.

Biskop Peder Hansen opprettet, ved hjelp av lokale prester, over 40 leseselskap på landsbygden under sin tid i Kristiansands stift. Det er helt konkret bøndene som var målgruppen. Biskopen oppmuntret prestene til å starte med bønder som de kjente som kyndige og kloke, og «hos hvilke de finder Lyst og Lærevillighed i at udvide sin Kundskab».32 Langt fra alle bøndene var positive til bøker og leseselskap, det fremgår av talen sognepresten i Valle holdt på ettårsdagen for lese­ selskapet der. Han uttrykker glede over at det finnes noen blant bøndene som hever seg over fordommene og våger å gå inn som medlemmer i selskapet.33 Antall medlemmer i de forskjellige selskapene varierte som regel mellom 20–40. De var valgt inn, på grunnlag av interesse for saken, og gode sæder. Dessuten måtte de ha en viss økonomi, siden årsavgiften for å delta var 24 skilling.

Ikke et stort beløp, men heller ikke ubetydelig i en tid der det ikke fantes så mye kontanter på landsbygden.

Jeg har foretatt to mindre undersøkelser som kan gi en antydning av hvem som ble medlemmer. I Vinje i nåværende Telemark var det bønder med jord og penger, enkelte hadde sågar mye penger, én av dem fordi han drev med handel. To av dem hadde fått premier for sin moderne måte å drive gården på. I Årdal i nåværende Rogaland hadde 64 prosent av medlemmene navn som viser at de tilhørte slektene som satt på de største gårdene i bygda.34 Det vil være galt å si at medlemmene i biskopens leseselskap utgjorde gjennomsnittet av norske bønder. De ser ut til å ha utgjort en bondeelite, og de var interesserte i å lære nytt. De fikk ny kunnskaper og innsikter via bøkene.

En tredje innfallsvinkel kan være å se hvilke bøker som inngikk i biblioteket til bonden Gunder på Sør­ landet.

Vi snakker her om en lokal bonde som selv har valgt ut og innkjøpt bøkene til sitt private bibliotek. Den 17. mai 1810 ble det foretatt skifte etter

25

Biblis50 Text.indd 25

10-06-28 17.04.27

ham og hustruen. Skiftetes samlede inntekter var 1 220 riksdaler.35 Løsøre, inklusive bøkene og en del sølvtøy, ble verdsatt til 406 riksdaler. På dette tidspunkt omfattet boksamlingen snaut 200 titler.

Verdien på de enkelte bøkene i skiftet varierte meget. Prædiken om Overdaadighed ble vurdert til seks skilling. Enkelte meget kostbare bøker inngikk også i skiftet, som Kongeriget Dannemark Norges og Hertugdømmet Slesvig Holsteins Historie i fire deler, verdsatt til 18 riksdaler 1 ort 8 skilling.

Gunder hadde også kjøpt Af de nyeste og bedste Reisebeskrivelser i 17 bind, verdsatt til 20 riksdaler 2 ort 4 skilling, og endelig Fleischers Naturhistorie innbundet i 13 bind, verdsatt til hele 45 riksdaler 1 ort 8 skilling. Vi snakker om en ganske betydelig boksamling.

Jeg har ennå ikke avsluttet mine analyser av Gunder og hans bibliotek, men jeg har foretatt en foreløpig gjennomgang av bøkene hans og gruppert dem etter emnegruppene i Landhuusholdningsselskabets liste, slik jeg tidligere også har gjort med bøkene på biskop Hansens liste.

Dermed kan jeg antyde forskjeller og likheter i emneprofilene.

Som i biskopens og Landhuusholdningsselskabets lister, er opplysnigslitteraturen dominerende i Gunders boksamling. Hovedinntrykket er at det er flere likhetspunkter enn forskjeller. Noen forhold fortjener likevel en kommentar.

Gunder hadde flere bøker innen religion enn de to andre, snaut 15 prosent, men det fortsatt langt igjen til de 35 prosent Aarflot hadde i sitt «frie Laanebibliotek». Andelen bøker om «Ver-

dens Begivenheder» er også høyere høs Gunder enn hos de andre. Det kan også se ut til at han har en annen type bøker her enn titlene som var anbefalt av øvrigheten. Gunder hadde flere titler som vi i dag ville klassifisere som politiske. Dette vil jeg undersøke nærmere i det fortsatte arbeidet med denne boksamlingen.

At Landhuusholdningsselskabets liste har størst andel bøker om «Landhuusholdning», er ikke overraskende. Til gjengjeld har denne ingen romaner. Det har derimot samlingen til Gunder.

Også i biskop Hansens leseselskaper forekom romaner, men disse var ikke anbefalt av biskopen.

De var innkjøpt til ett spesielt leseselskap, hvor det også fantes medlemmer fra borgerskapet.

Bonden Gunder bygget altså opp et privat bibliotek som emnemessig hadde store likhetspunkter med hva tidens opplysningsmenn anbefalte.

Men han foretok også selvstendige valg, valg som nok sprengte grensene for hva øvrigheten ønsket at bøndene skulle lese. Gunder søkte ny kunnskap. Den kom til ham via bøkene.

Avslutning Jeg vil ikke avslutte med en konklusjon. Jeg vil snarere forsøke meg på en oppsummering. I 1700-tallets Norge hadde vi på den ene siden øvrigheten og opplysningsmennene som ønsket å spre nye tanker og ideer til bondestanden, enten det nå gjaldt overtro, barneoppdragelse, helse, jordbruk eller kunnskap om andre land. På den annen side hadde vi bønder som var interessert i

Sosial gruppe

Byauksjoner

Relativ prosentadel

Landsbygds auksjoner

Relativ prosentandel

Embetsstanden

108

34

26

39

Lærere og studenter

39

12

5

8

Borgerskapet

90

28

5

8

Tjeneste- og bestillingsmenn

44

14

7

11

Bondestanden

–

–

11

17

Institusjoner

2

0.6

–

–

Uidentifiserte

33

10

12

18

Til sammen

316

Ca 100

66

Ca 100

Tabell 1. Bokkjøpernes sosiale fordeling i byene og på landsbygden.

26

Biblis50 Text.indd 26

10-06-28 17.04.27

denne kunnskapen, enten som medlem av et lese­ selskap, eller hadde tilgang til en boksamling fo­r landallmuen. Noen av bøndene kjøpte selv bøker på lokale auksjoner, ja noen bygget opp ikke ubetydelige bibliotek. Gunder var ikke unik.

Landhuusholdningsselskabet påpeker dette i sin redegjørelse for at listen over anbefalte bøker er relativt omfattende og at bøkene er på forskjellige nivåer. La meg få sitere fra forordet til Landhuusholdningsselskabets liste: (at Bønder)… i de forskiellige Egne baade har aldeles forskjellige Fornødenheder, og staar paa forskjellige Trin, og der desuden paa enkelte Steder ofte findes een eller flere Personer af fortrinnelige Anlæg, hvorpaa Selskabet har ikke faa Exempler.36

Det var via den fysiske boken den nye kunn-

skapen ble formidlet. I Norge gjorde bokauk­ sjonene, som primært ble arrangert for å realisere verdiene i boksamlingen, at bøkene lettere å få tak i lokalt også for grupper som ikke fant det naturlig å bestille fra København.

Auksjonene viser også det geniale med boken som lagringsmedium. Etter et første kretsløp som nye, som Robert Darnton skisserer i sin modell,37 la den ut på andre og tredje og kanskje fjerde kretsløp, som Adams og Barker understreker i sin kommentar til denne modellen.38 Det lå fortsatt begrensninger i hvor tilgjengelig kunnskapen i bøkene var, og da tenker jeg ikke på leseferdigheten, men på det faktum at man måtte ha tilgang til kontanter, og ikke minst, man måtte være interessert i å få innsikt i alt det nye. Mange bønder hadde en slik interesse.

noter 1. En tidligere og forkortet versjon av artikkelen er presentert på den bokhistoriske konferansen «Lagringens bokhistoriska och mediala perspektiv», Kungliga biblioteket, Stockholm 29.–30.januar 2010.

2. A History of Reading in the West, red. Gugliemo Cavallo og Roger Chartier. Oxford: Policy Press, 1999.

3. Jostein Fet , Lesande bønder: Litterær kultur i norske allmugesamfunn før 1840 (Oslo: Universitetsforlaget, 1995).

4. Lis Byberg, Brukte bøker til bymann og bonde: Bokauksjonen i den norske litterære offentlighet 1750–1815 (Oslo: Det humanistiske fakultet, Universitetet i Oslo, 2007).

5. Thomas R. Adams og Nicolas Barker, A new model for the study of the book, i A Potencie of Life: Books in Society; The Clark lectures 1986–87, red. Nicolas Barker (London: British Library, 1993), 5–43.

6. Henrik Horstbøll, Menigmands medie: Det folkelige bogtryk i Danmark 1500–1840; En kulturhistorisk undersøgelse (København: Det Kongelige Bibliotek/Museum Tusculanum, 1999).

7. For en nærmere drøfting av landbefolkningens sosiale sammensetning, se Byberg 2007: 63ff.

8. Robert Darnton, The Business of Enlightenment: A Publishing History of the Encyclopédie (Cambridge, Massachusetts og London: The Belknap Press of Harvard University Press, 1979).

9. Rolf N. Nettum, Opplysningstiden, i Folkelig kulturarbeid: Der frivillige folkeopplysningsarbeidet i Norge (Oslo, 1958), 1–101.

Han påpeker også at det nasjonale aspektet først kom i forgrunnen senere, nemlig at folkeopplysningsarbeidet skulle skape gode nordmenn som kunne styre landet etter 1814.

10. Lis Byberg, Biskopen, bøndene og bøkene: Leseselskap i Kristian­ sands stift 1798–1804 (Oslo: Høgskolen i Oslo, 1997).

11. Fortegnelse over Skrifter passende for den dansk-norske Landal-

mue, udgiven af det Kgl. D. Landhuusholdningsselskab (København, 1807).

12. Johan Leif Olaisen, Volda folkebibliotek 1797–1900: Lokal kulturhistorisk samanheng, organisasjon, økonomi, bokbestand og utlån.

Hovudoppgåve (Trondheim: Universitetet i Trondheim, 1978).

13. Fet 1995.

14. Statsarkiver i Trondheim. Trondheim byfogd og -skriver.

Auksjonsprotokoll 1799–1802, fol. 585b–597a. Bøkene innbragte omtrent samme sum som alt øvrig løsøre som ble solgt på denne auksjonen.

15. Statsarkivet i Oslo. Christiania Auksjonsvesen. Auksjonspakker. Rekke I, nr. 137, 4.

16. Ivar Roger Hansen, 1600-tallsforfatteren Petter Dass i et bokhistorisk perspektiv. Foredrag: Seminaret Bøkenes verden, Universitetet i Oslo, 8. februar 2003. Upublisert manuskript, 2003.

17. Henrik Horstbøll, Henrik, Formater, form og indhold – en boghistorisk indfaldsvinkel på læsningens historie, Norsk tidsskrift for bibliotekforskning, årg. 6, nr 15 (2001): 32–48.

18. Dette er ganske entydig når det gjelder nye bøker, som vanligvis ble solgt uinnbundet i ark. For brukte bøker, derimot, kunne selvfølgelig en eksklusiv innbindingstype gjøre selv en liten bok meget kostbar.

19. Latin kan plasseres som det tredje mest populære språket, siden bøker på dette språket forekommer i hele 122 kataloger. Det er ikke uvanlig at to av språkene, enten dansk og tysk eller tysk og latin, er dominerende i en katalog, alternativt fant jeg at alle tre språkene var omtrent jevnt representert. Også bøker på fransk finnes i mer enn halv­parten av katalogene. Dette er klart de fire språkene som forekommer i flest auksjons­kataloger.

20. Det aller meste av dette er latinske bøker, men det finnes også tyske, franske og engelske bøker i samlingen.

27

Biblis50 Text.indd 27

10-06-28 17.04.27

21. Bibliotheca Hagerupiana, five Catalogus Librorum, qvos reliquit vir perilluitris et summe venerabilis Dominus Hilarius Hagerup, qvondam S. S. Theologiæ Dooctor ac Professor; et Dioeceseos Christiansandensis Episcopus, quique Christiansandiæ in Defuncti ædibus publica Auctione die <> 1789 vendendi sunt. Bergen 1789.

22. Horstbøll 1999.

23. Dahl, Fortegnelse over endeel gode og velconditionerede Bøger i forskjellige Sprog og Videnskaber, tilhørende afg. Professor theologiæ og Sognepreæst til Schogns Præstegield Hr. Hans Dahls Sterbboe, hvilke Bøger blive ved offentlig Auction bortsolgte den <> 1803 paa Alstahaug Præstegaard i Schogn Præstegield. Trykt hos W. Stephanson.

Trondhiem, 1803.

24. Jepsen, Fortegnelse over afdøde Madame Jepsens efterladte Bøger, som ved Auktion bliver bortsolgte den <> førstkommende.

Trykt hos W. Stephanson. Tronhiem, 1805. Dette var virkelig et ganske nytt kart, utgitt i København 1795, og solgt på dødsboauksjon i Norge ti år senere.

25. Dahl 1803.

26. Junghans, Fortegnelse over afdøde Catechet og Chordegn Melchior Frederich Junghans’s Bøger, som ved Auction bliver bortsalgt den <> førstkommende. Trykt hos W. Stephanson. Trondheim, 1801.

27. Collin, Fortegnelse over afdøde Herr General Auditeur <Frederik> Collins efterladte Bøger, som ved Auction bliver bortsolgt, den <> førstkommende. Trykt hos W. Stephanson. Trondhiem, 1802.

28. Collin 1802.

29. (Mathiesen 1805), Fortegnelse over afdøde Kiøbmand Mathiesens efterladte Bøger, som ved Auction bliver bortsolgt den <> førstkommende. Trykt hos W. Stephanson. Tronhiem. En forkortet og redigert utgave av boken ble utgitt 1997: Adolph Knigge, Om omgang med mennesker: En klassisk «Skikk og bruk» fra året 1797 (Bjørnemyr: Frifant, 1997).

30. Junghans 1801.

31. Byberg 2007.

32. Frå Hå Læseselskab – til folkeboksamlingane, i Hå – Nærbø – Varhaug 1837–1937 og ymse tilfang til ei bygdebok for Hå presteg jeld, red. T. Obrestad og Lars M. Reiestad (Stavanger 1939), 79–90.

33. Archiv for Skolevæsenets og Oplysnings Udbredelse i Christiansands Stift. Udgiver Peder Hansen. 2 Bind. København 1800–1803, B.2:325ff.

34. Byberg 1997, 87ff.

35. Statsarkivet i Kristiansand. Mandal skifteprotokoll Nr. 14 a, fol. 307–313.

36. Fortegnelse over Skrifter passende for den dansk-norske Landalmue 1807.

37. Robert Darnton, What is the history of books? Daedalus, vol.

111, nr 3 (1982): 65–83.

38. Adams og Barker 1993.

28

Biblis50 Text.indd 28

10-06-28 17.04.27

Pekhänder tecknade i bläck i marginalen till ett manuscript av Seneca, 1387.

Notera de långa skjortärmarna, en tidsenlig stilmarkör

29

Biblis50 Text.indd 29

10-06-28 17.04.27

anna perälä

Typografiska budskap, försvunna omslag och pärmar av olika ursprung

I

böckernas värld gäller också andra aspekter än innehållet i ett verk – frågor kring det materiella, det fysiska i exemplaren. Frågorna kan gälla papperet i boken, särskilda drag på tryckytan eller material som höljer texten och egenskaperna hos dessa höljen.

I vilken mån, i bibliotekens vardag, beaktar man böcker och skrifter för deras specifika och kanske helt individuella egenskapers skull? Eller i vilken mån betraktar man boken som en representant för massproduktion som emellertid tenderar att gå förlorad? Nu tänker jag inte på böcker som kan anses som unika konsthantverk, och nu menar jag inte heller surt papper eller lagerklimatet. Anledningen till att dessa och liknande frågor uppstår ligger i det faktum att boken som föremål också har anknytning till särskilda aspekter inom litteraturhistoria, historia samt i idé- och lärdomshistoria. Jag kommer att åskådliggöra detta genom några exempel på typografin som ett tyst vittne om händelser man inte brytt sig om att göra stor affär av – snarare tvärtom. För det andra berör jag frågan om bibliotekens roll som bärare av 1800-talets revolutionära kulturarv, massproducerade bokband.

Typografiska budskap Att exemplar ur en och samma upplaga förekommer i två eller flera varianter är bekant för oss. Olika bibliografier vittnar om förträffliga bibliotekarier och forskare som fäst sin uppmärksamhet vid sådana skillnader. I detta sammanhang förbigås skiljaktigheter som uppstått

under tryck­processen under handpressens tid, då man noterat tryckfel och korrigerat dem genom att byta enstaka bokstavstyper till andra, eller andra motsvarande åtgärder. Det finns faktiska skillnader mellan exemplar ur en upplaga, men ofta är det fråga om någonting annat: om skenbart samma upplaga.

Exempel på sådant som jag skulle kunna kalla äkta varianttryck erbjuder oss många dissertationer från 1600-talets Åbo. Skillnaderna i dem förekommer främst på titelbladet eller på det första arket som består av titelbladet, eventuella dedikationer och gratulationer samt företal. I två från varandra avvikande exemplar har respondenten riktat sina dedikationer delvis eller helt till olika personer.

En förklaring till variationer av detta slag var att Åbo Akademis konsistorium ville ingripa mot ovanan att trycka ett överdrivet stort antal dedi­ kationer. Enligt en föreskrift från 1647 skulle dedikationerna i vart exemplar vara likalydande och rikta sig till högst sex personer. Följande år preciserade konsistoriet emellertid tillämpningen: ville en student dedicera något till biskopen och domkapitlet, skall han adressera bara biskopen personligen och de andra ”sedan alle i hoop”. Fyndiga studenter tog omvägar för att kringgå före­ skriften. De tidigaste exempel på detta som jag noterat finns redan från år 1648.

Några av studenterna har antagligen från första början låtit trycka det första arket med en eller ett par från varandra avvikande sidor. Några andra har lämnat titelsidans baksida helt blank till en början och på detta sätt reserverat för sig möjlig-

30

Biblis50 Text.indd 30

10-06-28 17.04.27

heten till alternativa dedikationer, enligt behov, som tryckts på sidan i något senare skede.1 I några andra fall däremot har respondenten rivit bort det ursprungliga titelbladet och ersatt det genom att i stället limma in ett annat titelblad som han låtit trycka med dedikationer som avviker från de ursprungliga. Mest iögonenfallande är ett helt nytt första ark som ersätter det tidigare arket. Så är fallet då respondenten blivit mycket mång­ordig och utövat sin elokvens på flera sidor då han riktat sin dedikation till en person i en synnerlig hög position. Detta kan man se på en variant av De anima separata som utkom 1678 under in­seende av Jacob Flachsenius, medan respondenten Nicolaus Crucelius från Södermanland också var auktor till dissertationen. I varianten i fråga riktar Crucelius sina ord till en enda person, till friherre Eric Sparre, landshövding i Södermanland. Den andra varianten däremot omfattar dedikationer till sammanlagt tretton kyrkomän i Sverige på en sida. Dessutom finns det en tredje variant som helt saknar dedikationer.

I vissa fall avslöjar typografin att de nya texterna eller de nya arken eller bladen inte har kommit från samma boktryckeri som den ursprungliga versionen. Den andra medarbetaren kan ha varit det andra boktryckeriet i samma stad, Åbo, men i några fall hittar man den andra parten i ett boktryckeri i Stockholm eller i någon annan stad i Sverige. I dissertationer som utdelats inför disputationen har respondenten kanske riktat sina ord av tacksamhet och vördnad till personer i rikets östra del, men i andra exemplar till per­soner i fäderneslandet. Upphovsmännen till de nya sidor som tryckts i Stockholm eller i andra svenska orter är nämligen, enligt mina observationer, främst Åbostudenter från Sverige. De har alltså bytt några blad eller det första arket då de kommit hem och fattat ett beslut om vilka förnäma herrar de skulle närma sig i hopp om tjänster inom kyrkan eller den världsliga administra­tionen.

Bland adressaterna på dessa blad förekommer bland andra greve Gustaf Adolf De La Gardie, som också var kansler för Akademien i Åbo (David Lund, auctor & resp. Johannes Flachsenius, De radio aeternitatis seu Honestate,1691), och biskopen i Växiö Samuel Wirenius (Petrus Hahn, resp.

Sveno M. Arelius, De monarchia divina, seu jure Dei in hominem 1691) och många andra, till och med kungliga personer.2 Motsvarande fenomen

förekommer också i några orationer från Åbo och antagligen också i svenska tryck. För historieforskarna kunde sådana varianter vara av personhistoriskt intresse.

Utgående från observationer gällande typografin kunde man också efterlysa alster som säkert funnits men som vi inte känner till. Ett exempel på sådant är De morte från 1664, med Enevald Svenonius som preses och Petrus Johannis Brunnerus som respondent. På titelbladets verso i de kända exemplaren finns en dedikation till fem svenska kyrkomän med superintendenten i Kalmar Henningus Schütte i spetsen, samt kollektivt till domkapitelassessorerna i Kalmar.3 Nederst på titelsidan meddelar man, att akademiboktryckaren Peter Hansson har tryckt skriften. Typografin på titelbladet är motstridig, uppgiften angående hela alstret kan inte stämma. Titelbladet är utan tvivel tryckt i Sverige, eventuellt i Uppsala universitets boktryckeri. Man känner veterligen inte något annat exemplar som kunde anses vara det ursprungliga, och man har inte tidigare ställt frågan om dess existens. Kunde man alltså hitta ett exemplar med det ursprungliga titelbladet från Åbo?

Det har funnits också andra orsaker till uppkomsten av så kallade varianter. En del av dem har med censuren, den obligatoriska förhandsgranskningen, att göra. Förhandsgranskning i en eller annan form krävdes i Sverige från 1500-talet till 1810 och i Finland vidare ännu in på 1900-­talet innan landet blev självständigt. Den finska Censurförordningen av år 1829 i synnerhet, underskriven i St. Petersburg av kejsar Nikolai, gav anledning att kringgå dess bestämmelser, genom olika konster och av olika skäl.

Man förfalskade tryckåret på ett antal publikationer och försökte på detta sätt hävda att de var tryckta innan förordningen trädde i kraft. Inte så sällan valde man ett år då en tidigare upplaga av samma verk faktiskt hade utkommit. I samma syfte kunde man också uppge ett annat boktryckeri. Till exempel år 1792 tryckte den kungliga finska boktryckaren Johan A. Carlbohm i Stockholm Totisen kääntymisen harjoitus, en finsk översättning av Arthur Dents verk som i Sverige är känd under namnet Om sann omvändelsens öv­ ning. Enligt några bibliografier finns det två varianter av upplagan. Enligt min uppfattning är den andra ”varianten” tryckt hos J. C. Frenckells boktryckeri i Åbo cirka 40 år senare, efter Åbo brand

31

Biblis50 Text.indd 31

10-06-28 17.04.27

och senast 1833.4 – Och, förstås, då man bröt mot förordningar som krävde att man skall ange ut­ givaren, boktryckaren och tryckåret, använde man den gamla konsten att i stället kvittera formaliteterna genom det lakoniska ”Tryckt i år”.

Det är alltid skäl att fråga efter orsakerna till avvikande förfarandesätt och företeelser. Om skälet varit censuren är en av de bakomliggande orsakerna förstås fruktan att myndigheterna skulle förbjuda utgivningen av texten. Andra skäl var att man ansåg att det var onödigt att betala den ålagda summan för censur. Varför ha extra expenser, besvär och tidsspillan, om resultatet i alla fall var helt klart och bokhandlare, kolportörer och andra kunder väntade på att få sina böcker, och utgivaren så snabbt som möjligt ville leverera sina skillingtryck eller små religiösa traktater på höstmarknaderna runtom i landet? Och så tryckte man uppbyggelselitteratur samt andliga och världsliga sånger med de gamla årtalen och imprimatur om och om igen.

Detta skäl ligger antagligen bakom till exempel förekomsten av de tre olika exemplaren av Richard Lucas Päivä Kirja eller Tidmätning med­ elst christeliga tankar på alla dagar uti månaden.

Samtliga påstår sig vara tryckta 1830 i Borgå och har samma imprimatur men är i alla fall ur tre olika upplagor, vilket avslöjas av typografin. Ett liknande fall utgör Huutawan ääni korwesa, den finska översättningen av Den ropande röst i öknen av Peter Topp i tre från varandra avvikande upplagor med tryckort och tryckår Borgå 1835. I Nationalbibliotekets samlingar finns endast ett exem­ plar av båda verken med de angivna tryckåren.

I bibliografierna har heller inte mångfaldigheten kommit fram förrän år 2005, då nya uppgifter, utgående från jämförandet av olika exemplar i privat ägo, publicerades.5 Observationer av detta slag erbjuder oss kompletterande uppgifter om popularitet av olika verk och olika litteraturgenrer under tiden i fråga. Kanske ger de oss också bättre möjligheter att bedöma vidden av läsekretsen, i synnerhet om nya uppgifter om antalen tryckta exemplar av de fördolda upplagorna kan finnas i arkiven.

Upplagorna i pirattryck är intressanta mätare både på efterfrågan av skrifter och som vittnesmål om gärningsmännens girighet. I förfalskningar har det också varit fråga om kränkning av boktryckarnas eller författarnas privilegier

som de fått för ett visst verk för ett antal år. Dessutom, enligt de gamla konventionerna som fick sin författningsstatus i boktryckerireglementet av år 1752, var en av huvudreglerna att ingen fick eftertrycka skrifter upp till tio eller tolv ark som någon annan hade tryckt efter manuskript.6 År 1830 trädde också författarnas och översättarnas upphovsrätt i kraft i Finland.7 Brott mot dessa och liknande stadgar begicks enligt beprövade modeller genom förfalskning av utgivningsuppgifter. Nyligen har Gunilla Jonsson forskat i parallellsättningar i årstryck, genom vilka man bröt mot förbudet mot eftertryckande av Kungl. maj:ts stadgar från 1668 och 1687.8 Det humoristiska innehållet och det egendomliga språket i Then kamla Hacksens ynksta sånens (Alexander Hacks) dikt Then som till han­ tel waken är till bröllopet mellan den kloka och förskräckligt förståndiga handelsmannen Josef Petrej och jungfrun Annika Sigfridsdotter i Åbo har tydligen varit mycket underhållande, eftersom åtminstone fyra piratupplagor av skriften är kända. Den första upplagan trycktes av Frans Philip Paulssen i Åbo år 1732. Med samma utgivningsuppgifter har tre övriga upplagor kommit ut som jag tillskriver Uppsala universitets boktryckeri och ett som antagligen är tryckt på H. C. Merckells boktryckeri i Stockholm.9 Tryckalstren med de kända varianterna – i själva verket ofta alstren i olika upplagor – har katalogiserats sedan länge. Deras ursprung och förekomst som reflektioner av samhälleliga och sociala fenomen har däremot tämligen sällan kommit under luppen. Jag lämnar till läsarnas egen fantasi vad man kunde hitta genom att rikta ljus på detta material.

Pärmar och omslag Folianter och andra stadiga böcker med pergament och skinn på träpärmar har bevarats, och biblar och bönböcker i silkesband som tillhört drottningar och prinsessor bevaras som värdefulla skatter. Donerade intakta specialsamlingar innehåller intressanta exempel på bokband från olika tidevarv. Däremot kan man fråga sig huruvida man till exempel på forskningsbibliotek kan se häftesupplagor med sina ursprungliga omslag eller om man kan beskåda pärmar som förläggaren beställt för utgåvan. Kunde man till och med

32

Biblis50 Text.indd 32

10-06-28 17.04.28

se gamla lösa skyddsomslag? Jag antar att man i detta avseende stirrar mot en stor lucka.

1800-talets senare hälft var på många sätt en brytningstid inom bokbranschen, och det gällde även utvecklingen från häftade och individuellt inbundna böcker till massproducerade förlagsband. Den industriella produktionen av bokband påbörjades under 1800-talet, steg för steg. Man började använda klot från och med 1820-talet, och snart lärde man sig att pressa guld och andra metallfärger på den. Svart tryckfärg för klot förekom sedan 1840-talets mitt. Utsmyckningen av pärmar bestod inte mera enbart av ornamental dekor, utan också små bilder illustrerande innehållet i boken fick utrymme mitt på pärmen.

Man började beställa teckningar av konstnärer, skickliga gravörer överförde bilderna på mässing och bokbindare överförde dem i metallfärger på klot. Dekorativa pärmar inne i boklådorna och i dess fönster lockade köpare vilka i sin tur gärna lät boken ligga framme på bordet därhemma, för att försköna interiören och samla strålar av sol, stearinljus och lampor i den guldtryckta dekoren.

Då man kommit till 1870-talet hade man lyckats utveckla användbara metoder för att trycka i färg på klot. Innan man lyckats med detta, och för att erbjuda den läsande publiken mera färggranna pärmar, berikade bokbindarna dem med pappersmosaik. Den tekniken behärskades i Stockholm, enligt mina iakttagelser, i alla fall på Isak Elkans och Peter Herzogs bokbinderier.

Förekomsten av enhetliga förlagsband baserade sig på de förutsättningar och krav som den samhälleliga, ekonomiska och kulturella utvecklingen medförde, stödd av den tekniska utvecklingen. Förläggarnas intresse riktade sig nu inte enbart mot bokens innehållsmässiga attraktionskraft, utan de blev tvungna att satsa på bokens yttre slagkraft, riktad också mot en annan publik än kvalificerade bibliofiler. Bandet fick funktionen att dra till sig den potentiella köparens och de nya läsargruppernas uppmärksamhet, väcka intresse och sälja. Förläggarna måste tänka på formgivning och de måste lära sig att samarbeta i nära kontakt med bokbinderier, och några av förläggarna grundlade egna bokbinderier. Man kan närma sig förlagsband från många olika synvinklar, som teknisk historia, ekonomisk historia, konsthistoria, industriell formgivning och förlagshistoria.

I vilken mån erbjuder till exempel forskningsbibliotek möjligheter att forska om förlagsbandets utveckling under den period då bokens yttre gick igenom så radikala och långvariga förändringar?

Hur väl visar till exempel universitetsbibliotekens allmänna inhemska samlingar i hurudant skick 1800-talets böcker kom ut på marknaden, vid sidan av de häftade exemplaren? Har man möjlighet att se exemplar ur en och samma upplaga i olika förlagsband från samma år? Eller har man möjlighet att se exemplar ur en och samma upplaga i olika förlagsband från olika årtionden – och tack vare detta följa med i processen som bland annat ger stoff för tolkningar om hur lång tid det tog innan lagret av upplagan i fråga blev slutsåld – om det gick så väl. De olika banden från olika år visar att förläggaren gradvis lät inbinda de häftade exemplaren i hårda pärmar och med hänsyn till de stilinriktningar som var aktuella då man gjorde ett nytt försök att återuppliva bokens åtgång genom att ge den en ny klädsel.

Frågan om tillgängligheten gäller också häftade böcker, vilka mot slutet av 1800-talet blev ett vitt och vilt fält för illustratörer, och det här gäller också tryckta lösa pappersomslag. Utom bokgrafik erbjuder de oss också information om priser, om andra böcker på samma förläggares förlag, var och hur de såldes – och i hurudana alternativa klädslar: om böckerna sålts enbart häftade eller också inbundna, möjligen också ”elegant inbundna” eller till och med i praktband.

Skyddsomslagen kan också på annat sätt vara informativa. På fram- och baksidan på ett av de första skyddsomslagen i Finland, på Anton Alfthans Från Jassy till Konstantinopel på G. W. Edlunds förlag 1879, finns bilder utförda i xylografier. De påminner om att det ännu under denna tid rådde brist på inhemska xylografer och att förläggarna i många fall blev tvungna att beställa klichéer från utlandet. Signeringarna på Konstantinopelbilderna visar, att man i detta fall anlitat den svenske xylografen Ernst Jacobsson. Omslagen blev emellertid vanligen mycket snabbt bortslängda. Först under de senaste årtiondena från och med 1960-, 70-, 80- och 90-talen har man i några (många?) bibliotek förstått att ta dessa bärare av kulturarv till vara och förvarar dem i särskilda kapslar.

August Strindbergs Svenska öden och äventyr

33

Biblis50 Text.indd 33

10-06-28 17.04.28

är ett av Sveriges minnesmärken också på bokkonstens område. År 1907 utgav A-B Ljus i Stockholm den andra fullständiga upplagan av verket, omfattande samtliga fyra delar. Den kom ut i en billighetsupplaga i 25 häften à 10 öre. Arthur Sjögren, som anses vara den första som lanserade William Morrisstilen till bokutstyrseln i Sverige, komponerade omslaget som trycktes i tre färger.

Han komponerade också titeluppslagen för var och en av de fyra delarna samt överstycken och de stora initialerna på paradsidorna i början av varje del. Också klotpärmarna för denna upplaga är tecknade av honom.

Jag gjorde en sökning via LIBRIS för att hitta Svenska öden och äventyr som häftesutgåva. Enligt databasen finns 1907 års upplaga vid Umeå universitetsbibliotek och i Örebro universitetsbibliotek, men i båda fallen inbundna i ett band.

I Stockholmsregionen hittar man upplagan i Strindbergsmuseet inbunden i två band. Men i Roggebibliotekets samlingar i Strängnäs får man fullträff, där finns upplagan i 25 häften! [Häftena finns även i KB. Därtill i ett inbundet exemplar med häftesomslagen medbundna längst bak. Allt finns med andra ord inte i Libris. Red. anm.]

Så här ser upplagan ut i sin ursprungliga klädsel: De tio första numren förekommer i enhetliga gula omslag och tryck i tre färger. På bakre omslaget finns endast uppgiften om tryckeriet, och omslagens inre sidor är blanka. Verkets första del tar slut i det tionde häftet, men det innehåller också 6 sidor ur den andra delen.

Att det lönade sig att fortsätta, också från förläggarens synvinkel, blir synligt också indirekt. I det 11 häftet har man nämligen tryckt en reklam på baksidan: ”Prenumerera på Tidskriften Vårt Fosterland och dess Försvar!” Tidskriften utgavs av Aktiebolaget Fortuna 1905–1908. Fortuna hade alltså tillit till att man genom dessa häften når en betydande mängd läsare och potentiella prenumeranter. Reklamen upprepas i fyra nummer.

I det femtonde häftet uppmärksammas läsarna på följande text: ”Observera meddelandet å omslagets öfriga sidor.” – Nu har man alltså också tagit omslagens inre sidor i bruk. Först möter man en text angående Aktiebolaget Ljus Enkronas­ bibliotek. Man serverar läsarna ett långt referat ur Dagens Nyheter. I den får man information om statens kulturpolitik och förläggarens initiativ.

Man får veta, att riksdagen år 1905 beviljat statsanlag för skol- och folkbibliotek, och att förläggarna har tillhjälpt ”litteraturens nedträngande till folket” genom att göra böckerna billiga. Ljus får äran för initiativet och för att förlaget har stått för vacker utstyrsel, och vidare får man veta att böckerna i Enkronasbiblioteket hittills har utgått i inemot 200 000 exemplar. En katalog över böckerna i Enkronasbiblioteket inklusive beställningsblanketten tar båda sidorna av bakre omslaget. Detta upprepas i flera häften till häftet n:o 23.

På omslaget till n:o 23 gör man läsaren uppmärksam: ”Observera det viktiga meddelandet på omslagets innersidor.” Det nya viktiga är en annons för en ny billighetssubskription för Gustaf Janssons Paradiset, med citat ur recensioner ur tre olika tidningar. Om den nya utgåvan påminner man också på omslagets baksida. På den inre sidan citerar man Arbetarbladet och Vårt Land vilka hedrar Ljus för dess kulturgärning. Samma texter överförs ända till det sista häftet, där Strindbergs verk tar slut. Här får läsaren emellertid möjligheten att bekanta sig med de första tolv sidorna ur Paradiset. Vem, efter att ha läst dessa tolv sidor och bekantat sig med några engelska herrar och Miss Elisabeth, kunde motstå frestelsen att få veta mera om de kommande händelserna ombord på ”The Eagle” som ångade mot Melbourne med storm i sikte?

Kunden hade alltså möjlighet att beställa lösa pärmar som tillverkats på förläggarens uppdrag.

Man kunde låta binda in häftena i dessa pärmar om man så ville, men då blev vanligen omslagen avlägsnade.10 Tack vare Roggebiblioteket kan KB visa dessa glimtar från processen kring en häftesupplaga och från dess mottagande samt från marknadsföring – i en så kompakt form.

Frågor Jag har presenterat några exempel på hur typografin kan avslöja så kallade varianter och hur de leder forskaren vidare att undersöka bakgrunden till deras förekomst. I dessa fall har det varit fråga både om privata skäl och om orsaker gällande upphovsrätt, censur och antagligen också specifika ekonomiska intressen. Dessa exempel utgör en liten del av liknande och andra slags fall som förekommer i olika länder. Mitt andra tema

34

Biblis50 Text.indd 34

10-06-28 17.04.28

gällde omslag och bokband som vittnesmål på samhällelig och kulturhistorisk utveckling i ljus av bokbranschen och med anknytning till industrialisering, förlagshistoria och bokkonst.

Mot dessa aspekter kan man också ställa frågor angående ledande principer eller antagen praxis vid biblioteken. Vad borde man beakta då man överväger alternativa åtgärder gällande vad man skall ta eller inte ta emot eller vad man skall lagra och bevara i stället för att gallra ut? Å andra sidan kan man också fråga, vad man

kanske har skjutit ifrån sig, vad man inte noterat fast man har sett.

Låt oss föreställa oss att en välvillig person skulle komma med en gammal skrift som han eller hon ville skänka till biblioteket. Så granskar man i databasen om skriften i fråga möjligen skulle komplettera samlingar, och konstaterar att biblioteket redan har denna publikation, samma upplaga.

Räcker det till? Ger man sig tid att tänka, betrakta och jämföra? Kunde det spela någon roll?

n oter 1. Detta tyder på två exemplar ur en och samma dissertation, den ena vari titelsidans baksida är blank, den andra med tryckta dedikationer på samma ställe. Man känner till några dissertationer med till och med tre av varandra avvikande motsvarande sidor, den första blank, den andra med dedikationer till en grupp av personer och den tredje med dedikationer till andra personer. Ett exempel på sådant utgör De sensibus hominis, 1690, med Petrus Hahn som praeses och Andreas Lundius som respondent. I variant A ingår dedikationer till fyra höga tjänstemän i Sverige (Samuel Åkerhielm, Sveno Leyonmark, Andreas Leyonstedt, Magnus Barckenholm), i variant B ingår dedikation till tre personer i Finland (Johannes Gezelius, Ericus Falander, Carolus Carpelan), medan motsvarande sida i variant C är blank. Se Finlands nationalbibliografi (Suomen kansallisbibliografia) 1996 n:r 1799, Perälä 1996, 101.

2. Se närmare Perälä 1996, 93–106 och Perälä 2000, 561–569.

3. I Finlands nationalbibliografi och i Vallinkoskis bibliografi saknas uppgiften om dedikationen till assessorerna.

4. Perälä 2000, 570.

5. Laine & Perälä 2005, 38, 66, 85–87, 226, 241.

6. Förordning 12.8.1752, Art. III, § 3.

7. De första förordningarna angående författarens och översättarens upphovsrätt i Finland ingår något oväntat i § 83 censurförordningen, given den 2/14 oktober 1829 i St. Petersburg.

8. Jonsson 2008, 9–23.

9. Perälä 1994, 135–173; Perälä 2000, 573–574.

10. I det sista numret av häftesupplagan får vi se hur man i praktiken försett läsarna med titeluppslagen för samtliga fyra delar.

Uppslagen, fyra vikta blad, är häftade mitt i det sista häftet. Allt som behövs är att klippa av den tunna tråden som håller ihop bladen och sen placera dem på deras rätta ställen inne i boken.

KÄLLO R O CH L ITTERATUR Consistori academici vid Åbo Universitetets protokoll. I. Helsingfors 1883.

Förordningen angående censuren och bokhandeln i Stor-Furstendömet Finland. 2/14 oktober i St. Petersburg. Helsingfors 1829.

Förordning och reglemente för Boktyckerierne i riket. 12.8.1752.

Stockholm [1752].

Jonsson, Gunilla. Årstryck under senare delen av 1600-talet.

Biblis 44 (Vintern 2008/2009).

Laine, Tuija och Anna Perälä. Henrik Renqvist julkaisijana ja kirjakauppiaana 1815–1866. Suomen Kirkkohistoriallisen Seuran Toimituksia 198. Helsinki 2005.

Perälä, Anna. Piraattipainoksina ilmestynyt hääonnittelu. Opusculum 4/1994. Helsinki 1994.

Perälä, Anna. Suomen typografinen atlas – Finsk typografisk atlas – Typographischer Atlas Finnlands. II. 1642–1827. Helsinki 2000.

Perälä, Anna. Trycksvärta och fingeravtryck. I Mundus librorum: Kirja- ja oppihistoriallisia tutkielmia; Bok- och lärdoms­historiska uppsatser; Essays on books and the History of Learning; Buch- und wissenschaftsgeschichtliche Studien.

Festskrift till Esko Häkli på hans 60-årsdag den 30 november 1996. Helsingfors 1996.

Suomen kansallisbibliografia – Finlands nationalbibliografi – Finnische Nationalbibliographie 1488–1700. Red. Tuija Laine och Rita Nyqvist.

Vallinkoski, Jorma. Turun akatemian väitöskirjat 1642–1828. I–II. Helsinki 1967–1969.

35

Biblis50 Text.indd 35

10-06-28 17.04.28

Fr책n Briquets stilprov 1757; h채r med spetsmanschetter och en tydlig nagel

36

Biblis50 Text.indd 36

10-06-28 17.04.28

tuija laine

Finlands nationalbibliografi 1488–1800 Historia och nutid

N

är Peter Hansson år 1654 blev den i ordningen andre boktryckaren vid Akademin i Åbo efter Peder Wald, förutsatte det akademiska konsistoriet, att han skulle trycka tre extra exemplar av tryckeriets alla tryckalster.

Ett av dem skulle förvaras i konsistoriets eget arkiv, resten på biblioteket. Kansliordningen från år 1661 innehöll en bestämmelse, enligt vilken ett exemplar av alla tryck i riket skulle sändas till Kungliga kansliet och ett till Kungliga biblio­ teket. Den första förordningen om friexemplar utgjordes av kanslikollegiets brev från år 1707, enligt vilket varje boktryckare i riket skulle tillställa sex friexemplar av alla tryck till offentliga samlingar: två till Kungliga Majestätets arkiv och bibliotek, såsom tidigare stadgats, och resten till rikets universitet: Uppsala, Lund, Greifswald och Åbo. Förordningen upptas också i tryckfrihetsordningen 1766. När Sverige förlorade Pommern och därvid också Greifswalds universitet vid Stora nordiska kriget, gick dess exemplar därefter till kanslikollegiet. Samma bestämmelser återkommer igen i tryckfrihetsordningen 1774. Det verkar som om förordningen ganska ofta hade blivit förbi­gången, för akademins bibliotekskatalog från år 1755 (s. k. Tessins katalog) innehåller långt ifrån alla Åbotryck.1 Kungliga biblioteket i Stockholm var naturligtvis rikets ”nationalbibliotek”, även om det ännu inte kallades så. I princip hade universitetsbiblioteket i Åbo redan tidigt delvis samma rättigheter som Kungliga biblioteket. Hade det inte förstörts vid Åbo brand år 1827, skulle det ha haft utmärkta möjligheter att skapa i det

närmaste heltäckande samlingar av inhemska tryck.

Den första finska ”nationalbibliografin” publicerades av kanslirådet Anders Anton Stiernman år 1719. Som ung student hade han arbetat som forskningsbiträde hos hovmarskalken Gustaf Rålamb. Rålamb var en ivrig bibliofil, som samlade framför allt svenska tryck. Stiernman hjälpte Rålamb vid katalogiseringen av samlingen. Så fick han idén att katalogisera också den litteratur, som var tryckt eller skriven i Finland, trots att han icke själv var av finsk härkomst. Stiernman fick använda de samlingar av akademiska tryck som sammanställts av kyrkoherden i Bjärnå Gabriel Salonius och lektor Johannes Haartman från Åbo. Också förlagskatalogen Index librorum et tractatuum med uppgifter om tryck från 1680-talet från biskop Johannes Gezelius den äldres tryckeri, var honom till stor hjälp. I företalet av Aboa literata skriver Stiernman, att om alla hade informerat honom om sina publikationer, skulle katalogen ha varit ännu fullständigare. I varje fall var det bättre att publicera en katalog med luckor än att låta den bli opublicerad, tyckte han.

Stiernmans katalog innehåller information om finska tryck ända till år 1719.

Senare har man upptäckt att den också omfattar böcker, vars existens man inte har kunnat fastställa. Uppenbarligen upptog han i sin katalog information inte bara om tryckta böcker utan också om böcker som var under arbete men som aldrig blev tryckta. Stiernman säger t.ex. att den tyske pietisten Philipp Jakob Speners berömda verk Pia desideria hade översatts till finska

37

Biblis50 Text.indd 37

10-06-28 17.04.28

i början av 1700-talet. Troligtvis kom denna bok aldrig ut, för inte ett enda exemplar har påträffats och inte heller några som helst hänvisningar till boken har kommit till vår kännedom. Förmodligen är det därför bara frågan om rykten eller planer på att den skulle översättas, inte om fakta.

Stiernmans katalog fick sin fortsättning under senare delen av århundradet, när Johan Bilmark, senare professor i historia vid Akademin i Åbo, började samla information om tryck som utkommit under kungarna Fredrik och Adolf Fredrik och kompletterade på så sätt Stiernmans bibliografi. Inom Akademin i Åbo var Bilmark den förste, som var intresserad av katalogisering av finsk litteratur. Hans bidrag blev opublicerade, men i manuskriptform är de bevarade vid Nationalbibliotekets manuskriptsamling.2 När Henrik Gabriel Porthan, finska historievetenskapens fader, år 1772 blev utnämnd till bibliotekarie vid Akademin i Åbo, började han målmedvetet utveckla bibliotekets samlingar av finska tryck. I sitt brev till Carl Fredrik Mennander, den 14 december 1780, avslöjade han sina planer: han ville samla till biblioteket all den litteratur, som enligt hans uppfattning hörde till den nationella litterära historien.

av Botten­viken. Speciellt täta kontakter hade han med Mennander, som donerade mycket sällsynta rariteter till biblioteket, till exempel den första finska boken, mässboken Missale Aboense från år 1488. Porthan hade försökt skaffa boken flera gånger från Sverige men alltid utan framgång.

Porthan visste, att Mennander bland annat hade stora samlingar av Åbotryck och han tvekade inte att be honom att donera också andra finska böcker.

Som bibliotekarie ville Porthan inte endast komplettera bibliotekets samlingar utan också se till att böcker fanns tillgängliga också för forskare. Efter Mennanders död fick biblioteket vid Akademin i Åbo 4730 dissertationer ur hans samling som donation. Dessutom fick kommissionärerna köpa allt som hade någonting med Finland att göra på auktionen där Mennanders bibliotek såldes, och det fanns massor av litteratur av denna typ i Mennanders dödsbo. Porthan kompletterade den gamla finska samlingen också med exemplar ur sitt eget bibliotek. Slutligen testamenterade han sitt eget bibliotek i dess helhet till Akademin i Åbo. Under Porthans tid fanns Fennica-litteraturen ännu bland andra böcker i biblioteket och utgjorde alltså ingen egen enhet.3 Fennica-samlingens ursprung

Henrik Gabriel Porthan (1739–1804), professor i vältalighet och bibliotekarie vid Akademin i Åbo. Källa: Wikimedia commons.

Detta var ett mycket långsamt och svårt projekt. Trots att boktryckarna borde ha lämnat alla akademitryck till biblioteket redan från och med år 1654, så gjorde de inte det: även dissertationssamlingen var bristfällig. Porthan höll noga uppsyn över bokauktioner både i Åbo och i Stockholm och Uppsala och korresponderade aktivt med forskare och bibliofiler på båda sidor

År 1827 ägde biblioteket vid Akademin i Åbo ungefär 40 000 exemplar, av vilka flertalet förstördes vid branden samma år. När lågorna äntligen slocknade, visade det sig att hela staden hade brunnit ned. Av biblioteket fanns bara 400 verk kvar, nämligen alla de, som olagligt hade lånats ut ur biblioteket som hemlån. Cirka 40 av dem var Fennica-litteratur och det var fråga om verk av olika slag: tidningar, personskrifter, andaktsböcker, Elias Tillandz’ botanik, finska grammatikor, psalmböcker och förordningar. Bland de bevarade böckerna fanns ganska många akademiska arbeten. Av akademiska dissertationer lyckades man rädda bara sådana, som hade ventilerats med Matthias Calonius, professor i juridik, som preses. Troligen hade många professorer haft akademiska böcker också i sitt hembibliotek och behövde därför inte låna dem från biblioteket.

Många bevarade böcker var på finska, vilket säger en hel del både om akademifolkets kunskaper i finska och om aktiv utlåning av finska böcker.4

38

Biblis50 Text.indd 38

10-06-28 17.04.28

Efter branden flyttades Akademin med sitt bibliotek till den nya huvudstaden Helsingfors, och bibliotekarien Fredrik Wilhelm Pipping måste börja bygga upp samlingarna på nytt. Biblioteket fick en mängd donationer, inte bara från hemlandet utan också från andra europeiska länder, men de största donationerna kom från Ryssland. Den allra viktigaste av dem var donationen av alla böcker, sammanlagt cirka 4 000 exemplar, från Offentliga biblioteket i Helsingfors, som år 1825 grundats för senatens tjänstemän. Böckerna kom från professor Matthias Calonius’ dödsbo. På detta vis flyttades en ganska stor samling Fennica-litteratur, speciellt en hel del förordningar från och med slutet av 1500-talet, till universitetsbiblioteket. De egentliga Fennica-trycken lösgjordes ur Calonius’ samling, och resten införlivades med den så kallade Calonius-Naumanska samlingen.

Också många privatpersoner, bland annat professorer, hovrättsrådet Olof Langenstein och assessor Carl Henrik Asp donerade böcker till biblioteket, och på detta sätt fick biblioteket i synnerhet sällsynta verk. Men också de allra vanligaste böckerna hade brunnit ned. Därför publicerades i Finlands allmänna tidning den 13.11.1828 en vädjan till folket, som ombads att ge alla slags böcker som donationer till biblioteket, alltså inte bara dyra och fina böcker. För samlingarna var också sådana tryck, som inte hade något ekonomiskt värde i sig, viktiga.5 När biblioteket byggdes upp på nytt, disku­ terade man livligt frågan om hur böckerna skulle ordnas. Pipping själv förespråkade den gamla, mekaniska hyllordningen, men fick inget stöd.

Böckerna blev ordnade efter en nyare metod, nämligen i ämnesordning. Av denna orsak lämnade Pipping 1845 sin tjänst som bibliotekarie men fortsatte dock att utveckla och ta hand om den finska samlingen.

Pipping hade redan i sin memorial år 1844 indelat Fennica-tryck, manuskript och rysk litteratur i egna enheter. Som finska tryck betraktade han verk, som hade skrivits av finländare eller var tryckta i Finland. I detta sammanhang nämnde han inte böcker skrivna på finska, men kanske deras ställning som en självklar del av Fennicalitteraturen var så uppenbar för honom, att han inte behövde betona detta faktum. Så kallade ”utomfennica”-böcker, som berörde Finland eller var tryckta på finska utomlands, räknade Pipping

inte till Fennica. Pippings indelning var ett första försök att definiera vad son kan anses höra till Fennica-litteratur. Hans definition var mycket strängare än Porthans, som hade utgått från att till Fennica hörde allt, ”som hör till folkets litterära historia och var enda bokstav publicerad av finländare”. För att stödja den nya Fennica-samlingen publicerade Pipping 1856–1857 en bibliografi över finska böcker, Förteckning öfver i tryck utgifna skrifter på Finska, äfvensom öfver några andra arbeten, innehållande någon uppsats på detta språk, eller annars ledande till dess kännedom.

En bonde och kolportör från Österbotten, Matti Pohto, var Pipping till stor hjälp i detta arbete. Det var just Pohto som gjorde allt fältarbete och kunde tack vare sitt utmärkta minne hjälpa vid katalogiseringen med uppgifter om tryck, som han hade sett men som inte var vid handen vid katalogiseringsarbetet.6 Fennica-samlingen och världskrigen Strax innan första världskriget bröt ut i augusti 1914, nedpackades Agricolas arbeten, Missalen, Manualer, gamla Biblar, gamla akademiska program, Åbo domkapitels gamla cirkulär och Calonius-samlingens gamla förordningar, alltså den värdefullaste delen av Fennica-samlingen, i lådor och evakuerades. Biblioteket öppnade sina dörrar igen i april 1917. År 1920 ordnade Holger Nohrström, som tjänstgjorde som äldre assistent i biblioteket en permanent utställning med 25 gamla finska tryck.7 Fennica-samlingen kompletterades kontinuerligt med nya tryck och kopior. Överbibliotekarien för Kungliga biblioteket, Isak Collijn, donerade inom läsåret 1924–1925 till Helsingfors universitets bibliotek det bästa av Kungliga bibliotekets exemplar av Agricolas Rucouskiria (Bönebok) från år 1544, eftersom Kungliga biblioteket hade lyckats skaffa ett fullständigt exemplar för sin egen samling. Samtidigt fick universitetsbiblio­ teket i Helsingfors från Sverige även en fotostat av Abc-bok, tryckt 1629, och kopior av Jacobus Petri Finnos psalmbok. För att skydda det gamla materialet bestämdes år 1926, att de värdefullaste och mest begagnade gamla böckerna skulle kopieras och ställas endast i kopior till kundernas förfogande. Till dessa böcker hörde framför allt Agricolas verk. Man fortsatte med kopieringen på

39

Biblis50 Text.indd 39

10-06-28 17.04.28

1920-talet, och t.ex. det defekta Missale hade fått nya, kopierade sidor i början av 30-talet. Också Piae cantiones (1689) och finska kvinnotidningar från 1700-talet hade kopierats.8 Fennica-litteraturen hade utgjort en enhet redan från början av samlingens grundande.

Detta visade sig vara ganska problematiskt, när man måste evakuera åtminstone de värdefullaste böckerna i samlingen, vilket skedde tre gånger under första och andra världskriget. Uppenbar­ ligen hade man redan under kriget beslutat, att de äldsta böckerna i samlingen skulle bilda en egen helhet, den så kallade Rv-samlingen,9 för Toini Melander, som då arbetade som äldre underbibliotekarie, började redan 1944–1945 ordna en ny samling som bestod av den äldsta Fennicalitteraturen. Samtidigt började man ordna en annan samling av böcker tryckta efter år 1945.10 Som resultat hade man alltså efter kriget tre skilda, kronologiskt ordnade enheter av Fennica: (1) böcker tryckta 1488–1809, (2) böcker tryckta 1810– 1944 och (3) böcker tryckta år 1945 och senare.

Samlingen ”Svenska tryck”, dess ursprung och utveckling Efter kriget fortsatte man att komplettera samlingen genom att från svenska bibliotek skaffa fotostater och kopior främst av akademiska program och dissertationer. Med Carolina Rediviva växlade man fotostater. Böcker köptes också från utländska antikvariat. Man förvärvade inte bara böcker som saknades i samlingen utan också sådana, som hade förstörts under evakueringen. År 1950 fick man genom byte från Svenska Litteratursällskapet viborgska tryck från 1690-talet (16 ex.), som Gabriel Lagus hade anskaffat tidigare. Åren 1950–1970 fick man från Sverige 1640 böcker som fotostater och kompletterade 181 defekta exem­ plar med kopior (åren 1950–1960 gällde det 898 hela verk och 62 kompletteringar, 1961–1970 742 och 119). Genom byte fick man 118 verk. Under läsåren 1951–52 fick man från Carolina Rediviva mikrofilmer av 86 Åbo-dissertationer från 1600och 1700-talet. Då började man också mikrofilma finska tidningar. Ett par år senare mikrofilmade man de äldsta Åbo-tidningarna.11 Man började mikrofilma tryck från svenska tiden redan under åren 1966–1967. De tidigaste mikrofilmerna var i rullform, men från början av

1970-talet användes mikrokort i stället. Vid slutet av 70-talet hade både personskrifter och kungörelser från länsstyrelsen i Vasa mikrofilmats. Allt mikrofilmat material var också katalogiserat.12 År 1975 grundade man avdelningen för special­ samlingar. Till dem hörde samlingen med inhemska böcker från åren 1488–1809, utländska specialsamlingar och manuskriptsamlingen. I sam­ma utrymmen fanns Nordenskiölds samling och rariteter, som till exempel 1500-talstryck och inkunabler. I slutet av 70-talet blev också kartoteket färdigt. Tidigare måste man använda signumlappar, som hade skrivits i slutet av 1800-talet.13 Nationalbibliografin kommer till En del specialbibliografier över gamla finska tryck är redan femtio år gamla. Pippings bibliografi hade kommit ut på 1800-talet, och på 1950-talet publicerade Toini Melander en bibliografi över personskrifter. Tio år senare utgav överbiblio­ tekarie Jorma Vallinkoski en bibliografi över Åbo-dissertationer före år 1828. Men någon nationalbibliografi över all Fennica-litteratur fanns fortfarande inte. Först i mitten av 1980-talet startade man projektet Finlands nationalbibliografi 1488–1827 med stöd för tre år från Helsingfors universitet och därefter finansierades projektet i fem år av en bank, Kansallis-Osake-Pankki. På den tiden levde man i Finland i tron på en högkonjunktur som aldrig skulle ta slut, men under projektets sista år slog depressionen till. Trots detta kunde arbetet slutföras, dock inte utan talrika diskussioner med bankens ledning.

Bankens och universitetsbibliotekets stöd i slutskedet av projektet möjliggjorde i alla fall en tryckning av en bibliografi över litteraturen i Finland åren 1488–1700. Alla Fennica-tryck ända till 1809 katalogiserades och placerades i Fennica­databas, och man publicerade en volym med vetenskapliga artiklar över 1500- och 1600-tals­ litteraturen och dessutom ett verk om typografiskt material (1642–1827).

Nationalbibliografins syfte var naturligtvis att katalogisera all Fennica-litteratur och att publicera en så fullständig bibliografi som möjligt. Det låter bra, men i själva verket var det en svår och slutligen en omöjlig uppgift. Under årtiondena hade man kompletterat Pippings bibliografi vid biblioteket – varje gång, när någonting nytt, en

40

Biblis50 Text.indd 40

10-06-28 17.04.28

ny variant eller upplaga, då och då även en förut obekant bok dök upp, gjorde bibliotekarien anmärkningar i marginalen i Pippings bibliografi.

På detta vis hade man bearbetat Pippings katalog så att den hade fått en ny form. År 1984 gav bibliotekarien Irja Rämä ut alla dessa tillägg, med vilka Pippings katalog hade kompletterats. Boken heter Tillägg till Förteckning av F. W. Pipping.

Men detta räckte inte till. Kopior av defekta och saknade böcker hade redan på 1950-talet beställts från utländska bibliotek. I många personskrifter och dissertationer fanns gratulationer och dikter, av vilka vanligtvis bara en eller två var skrivna av finländare. Av okänd orsak hade man till universitetsbiblioteket beställt bara sådana textavsnitt, vars författare var av finskt ursprung, inte texter i sin helhet. Antingen hade kopior varit för dyra, så att man inte hade haft råd att beställa hela verket, eller också hade man velat betona författarens finska härkomst och utelämna textavsnitt skrivna av utlänningar. Det var ganska svårt att katalogisera sådana defekta skrifter, och dessutom var fullständiga tryck av stor vikt för forskare. Därför beställdes nu kopior av tiotals dissertationer och personskrifter från olika bibliotek i Sverige och Tyskland, och på så sätt kompletterades både nationalbibliografin och samlingen av böcker från svenska tiden (Rv-samlingen).

För fullständighetens skull är det nödvändigt, att nationalbibliografin innehåller information om all Fennica-litteratur, även om det inte längre finns ett enda exemplar kvar. Uppgifter om dessa icke bevarade Fennica-tryck fann man i äldre bib­liografier, kataloger och andra källor, t.ex. matrik­lar, brev och företal. Det är viktigt för dem som forskar att ha upplysningar om allt som har publicerats även om trycken inte har överlevt.

Situationen för dem som sammanställer bibliografier över äldre litteratur är densamma som för dem som forskar i äldre tiders historia: mycket har gått förlorat, och källorna är bristfälliga. Detta innebär att t.o.m. en högklassig nationalbibliografi över äldre tryck aldrig kan vara fullständig.

För att ta ett exempel: vi känner till bara en liten del av den litteratur som tryckts i Viborg före den ryska erövringen av staden 1710, trots att Toini Melander gjorde sitt yttersta för att åstadkomma en fullständig bibliografi över dessa tryck.

Till all lycka finns det fortfarande målmedvetna, internationellt inriktade samlare, som ibland

är villiga att i Porthans anda överlämna sina fynd till biblioteket – dock inte utan ersättning. Det nyaste i detta slag är en handskrift till finsk grammatik, ett tidigare okänt verk, som nyligen kom till bibliotekets ägo tack vare en privatperson, som på jakt efter några gamla Fennica-tryck från 1600-talet hade lyckats få tag på den på en auktion i London. Handskriften var bunden mellan två tryckta böcker i ett band.

Nationalbibliografin och forskningen Som resultat av katalogiseringen av den gamla Fennica-litteraturen har vi fått en nationalbibliografi, som inte är fullständig men som kompletteras kontinuerligt. Den innehåller alla tryck vi känner till – och när någon hittar någonting nytt, är det möjligt att tillägga den nya informationen i databasen. Men vilken nytta har vi av allt detta?

Bevarandet och skyddandet av böcker är av vikt, men viktigt är också att kunna erbjuda nationalskatter för forskningsändamål. Varför ska vi ha böcker, om de inte kan läsas eller utnyttjas i forskning? Som bokhistoriker finner jag situationen lite komplicerad. Hur kan vi på samma gång både bevara och använda dessa böcker för forskning?

På kort sikt ser jag två möjligheter, som inte löser hela problemet men underlättar situationen i alla fall. Den första möjligheten är digitalisering, den andra är att få tillgång till samlingar, som kompletterar nationalsamlingen. I Finland finns nuförtiden ganska många katalogiserade samlingar av äldre finska och utländska böcker, som t.ex. samlingar från äldre skolbibliotek (Åbo, Tavastehus, Kuopio).14 Också den skolhistoriska samlingen i Helsingfors hör till denna grupp.

För några år sedan donerade professor Heikki A. Reenpää, före detta VD för förlagshuset Otava, sin värdefulla samling av äldre tryck till Nationalbiblioteket. Reenpääs samling består av verk utgivna av fader och son Gezelius i slutet av 1600-­talet (70 exemplar), fem ursprungliga verk av Agricola och andra mycket värdefulla rariteter, t.ex. arbeten av Porthan, Kalm och Gadd.15 Reenpääs tanke var att hans böcker inte skulle gömmas i slutna magasin utan ställas fritt till forskarnas förfogande, då det är nästan omöjligt att få använda alla böcker från Fennica-samlingen ens i specialläsesalen. Naturligtvis finns inte alla

41

Biblis50 Text.indd 41

10-06-28 17.04.29

nödvändiga böcker i dessa ovannämnda öppnare samlingar, men de är utan tvivel till stor nytta för forskare. De erbjuder också jämförelsematerial för forskarna.

Också digitalisering av böcker ökar tillgängligheten. I vissa fall räcker det att man får se texten, och det är inte nödvändigt att ha det tryckta ex-

emplaret i sin hand. Fördelen med digitalisering är att man kan läsa digitaliserat material nästan var och när som helst. Nuförtiden är materialet dessutom ofta på relativt hög nivå. Nackdelen är däremot den, att digitaliseringen är en tämligen dyr procedur, och det tar tid innan allt material är digitaliserat.

noter 1. HYK Fö I 45 d–h; Nohrström 1918, 11; Klemming & Nordin 1983, 294–295, 310, 319; Laine 1996, 196 jfr. Nohrström 1918, 15.

2. Stiernman 1990 (1719), företal, 78–85; Nohrström 1918, 20–21, 24–25; FNB 1996, numren 1420–1421.

3. Österbladh 1942, 418–419 Porthan till Mennander 14.12.1780; Nohrström 1918, 28–35.

4. Katalog för Aboica-samlingen.

5. Nohrström 1918, 51, 57–61, 65; Laine 2006, 718–720.

6. Nohrström 1918, 76–100; Jörgensen 1990; Laine 2006, 718– 720.

7. Kertomus 1914–1917; 1917–1920.

8. Kertomus 1924–1925; 1925–1926; 1926–1927; 1927–1928; 1928– 1929; 1930–1931.

9. Rv är en förkortning av Ruotsin vallan aika, m.a.o. ’svenska

tiden’.

10. Kertomus 1944–1945; 1945–1946.

11. Kertomus 1946–1947; 1949–1950; 1950–1951; 1951–1952; 1952–1953: 1953–1954; 1954–1955; 1955–1956; 1956–1957; 1957–1958; 1958–1959; 1959–1960; 1960–1961; 1961–1962; 1962–1963; 1963–1964; 1964–1965; 1965–1966; 1966–1967; 1967–1968; 1968–1969; 1969–1970; 1970–1971.

12. Kertomus 1966–1967; 1967–1968; 1968–1969; 1969–1970; 1970–1971; 1971–1972; 1972–1973; 1973–1974; 1974–1975; 1975–1976; 1976–1977; 1977–1978; 1978–1979; 1979–1980.

13. Kertomus 1977–1978; 1978–1979.

14. De nämnda biblioteken motsvarar gamla svenska stifts- och landsbibliotek.

15. Perälä 2007, 64–66.

Källor och litteratur Nationalbiblioteket, Helsingfors (HYK) Katalog över Aboica-samlingen Codicum, quibus constat Aboensis Academiae bibliotheca,

impressorum et m-scriptor: catalogus. Aboae d: XX Septembr.

MDCCLV. 1–5. Fö I 45 d–h

Tryckta källor Kertomus Helsingin yliopiston toiminnasta lukuvuosina 1914–1980.

Klemming, G. E. och J. G. Nordin. 1983 (1883). Svensk boktryckerihistoria 1483–1883. Med inledande allmän öfversigt. Näköispainos. Stockholm.

Stiernman, A. A. 1990 (1719) Aboa literata. Turun akatemian kirjallisuus. Näköispainos ja suomennos vuonna 1719 julkaistusta alkuteoksesta. Suomennos Reijo Pitkäranta. Jälkisanat Matti Klinge. Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran toimituksia

518. Helsinki.

FNB 1996. Finlands nationalbibliografi 1488–1700./Register.

Redigerad av Tuija Laine & Rita Nyqvist. Helsingin yliopiston kirjaston julkaisuja 59–60/Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran Toimituksia 642–643. Helsinki. Österbladh, Kaarlo. 1942. K. F. Mennanderin lähettämiä ja saamia kirjeitä. Brev från och till C. F. Mennander. Suomen historian lähteitä IV, 3. Helsinki.

Litteratur Jörgensen, Arne. 1990. Universitetsbiblioteket i Helsing fors 1827–1848. Nytryck. Helsingin yliopiston kirjaston julkaisuja 44. Helsingfors.

Laine, Tuija. 1996. Sensuuri ja sen asettamat julkaisurajoitukset.

– Kirjahistoria. Johdatus vanhan kirjan tutkimukseen. Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran toimituksia 647. Helsinki.

Laine, Tuija. 2006. Fredrik Wilhelm Pipping. – Suomen kansallis­ biografia. Studia Biographica 3:7. Helsinki, 2006. s. 718–720 & http://www.kansallisbiografia.fi

Melander, Toini. 1960. Suomen kirjapainotaitoa barokin vuosisadalla: Henkilörunojulkaisujen somistus Turussa 1642–1713.

Helsinki.

Nohrström, Holger. 1918. Helsingfors universitetsbiblioteks fennica-samling. Historiska anteckningar. Helsingin yliopiston kirjaston julkaisuja I. Helsingfors.

Perälä, Anna. 2007. Heikki A. Reenpää ja hänen kirjastonsa – Impressioita. – Otava – Reenpää kirjasto Kansalliskirjastossa.

Helsinki.

42

Biblis50 Text.indd 42

10-06-28 17.04.29

En dramatiskt skuggsatt pekhand av W.â&#x20AC;&#x2030;A. Dwiggins (1880â&#x20AC;&#x201C;1956).

Mannen bakom typsnitten Caledonia och Electra

43

Biblis50 Text.indd 43

10-06-28 17.04.29

anne eidsfeldt

En komplett samling av norske trykk?

Pliktavleveringsloven i Norge 1815–1839

Et

element i mange fyrste- og universitets­ bibliotek opp gjennom tidene har vært å ha komplette samlinger, et såkalt universalbibliotek. I nyere tid har dette særlig vært sentralt for nasjonalbibliotekene. Gjennom ordninger med pliktavleveringer har man etter­ strebet fullstendige nasjonale samlinger: å motta og oppbevare alt som blir trykt i landet skrevet av nasjonens innbyggere, samt å tette huller som har oppstått i samlingene. Denne artik­kelen springer ut fra et større prosjekt jeg arbeider med.

Det er en analyse av tilveksten av norsk histo­ risk literatur til Universitetsbiblioteket i Norge i perioden 1815 til 1860. Det var det nyopprettede Universitetsbiblioteket i Christiania (UB) som fra 1815 mottok pliktavlevert materialet fra norske trykkerier. Denne oppgaven hadde UB helt frem til 1989, da oppgaven ble gitt til en nyopprettet nasjonalbibliotekavdeling i Mo i Rana. I 1999 ble disse og andre nasjonale oppgaver utskilt fra UB, og Nasjonalbiblioteket ble opprettet som en egen selvstendig institusjon. Marianne Takle har nylig i sitt arbeid Det nasjonale i Nasjonalbiblioteket1 kort skissert Nasjonalbibliotekets tidligste historie. Der Takle har trukket de lange linjene, vil jeg gå dypere ned i kildematerialet fra denne tiden. Jeg vil særlig konsentrere meg om plikt­av­ leverings­loven og hvordan denne fungerte sett i lys av tidens politiske-, økonomiske-, og idémessige historie. Spilte de norske samlingene en rolle i nasjonsbyggingen etter 1814, og fikk biblioteket alt som ble trykt i landet i denne perioden? I undersøkelsen har jeg vært nødt til å gjøre et utvalg, og analysen av de nasjonale samlingene har jeg

begrenset til den historiske litteraturen. Historie er valgt fordi nasjonens historie var et sentralt element i tidens søken etter en norsk identitet, og fordi historie også var en av de største fagsam­ lingene i UB på denne tiden.

I dette foredraget skal jeg se nærmere på hvordan den første norske loven om pliktavlevering fra 1815 fungerte. Hva var motivet bak loven, og fikk UB alt som ble produsert i landet? Ved å registrere hva som ble mottatt av norsk historisk litteratur i tilvekstprotokollene, og så sammenlikne funnet med hva man ellers vet ble utgitt, har jeg forsøkt å finne svar på dette spørsmålet. Videre skal jeg se på hvordan loven ble mottatt av landets trykkere og hva slags apparat UB hadde til å ta seg av avleveringene.

Tidligere pliktavleveringsordninger i Danmark-Norge Før vi skal se nærmere på Lov om pliktavlevring av 1815, må vi først se litt på hva slags tradisjon denne loven står i. Det er nærliggende her å se på de eldre danske pliktavleveringsordningene siden Norge var en del av Danmark frem til 1814 og følgelig ble delvis berørt av disse ordningene. Det som først og fremst er interessant å se nærmere på er motivene bak disse bestemmelsene, dvs. hva sier lovene om hvorfor det skulle pliktavleveres?

Det er særlig loven om pliktavlevering fra 1781, den loven som berørte Norge før løsrivelsen fra Danmark i 1814, jeg skal se nærmere på.

Den første bestemmelsen om pliktavlevering ble innført i Frankrike i 1537. Motivet for denne

44

Biblis50 Text.indd 44

10-06-28 17.04.29

og mange senere lover også i andre land, var først og fremt ønske om kontroll og sensur av bokproduksjonen. I boken Den trykte kulturarv: Pligtaflevering g jennem 300 år, gir de danske bokhistorikerne Harald Illsøe og Henrik Horstbøll en fremstilling av pliktavleveringens historie i Danmark.2 Det nevnes her at før 1781 fantes det fire lover om pliktavlevering i Danmark, der landets boktrykkere skulle innlevere eksemplarer av alt de lot trykke til Det Kongelige Bibliotek.

Den første loven om pliktavlevering som gjaldt for hele Danmark, inkludert Norge, er fra 1697.

I selve lovteksten nevnes det ikke noe direkte om motivet for avleveringsplikten, men ordingen hadde sin bakgrunn i ønske om en bytteforbindelse med Frankrike.

Det kom en ny lov om avlevering i 1703. Denne ble avløst av en ny lov i 1732, og avlevering gjaldt nå bare for trykkeriene i København. Særlig for loven av 1732 kan det virke som om det overordnede motivet var kontroll og sensur. Alle boktrykkere ble forpliktet til å innlevere fortegnelser over produksjonen til politimesteren i to eksemplarer, der det ene skulle videresendes til Det Kongelige Bibliotek. Forseelser ble straffet med bøter. Harald Illsøe mener at både den omfattende administrasjonen denne loven medførte, og straff med bøter, kan være utformet med hensyn til politiets rolle i sensursystemet.3 I 1753 ble det videre bestemt at også Universitetsbiblioteket i København skulle motta ett plikteksemplar. Initiativtaker bak denne bestemmelsen kom fra professor og universitetsbibliotekar Hans Peder Anchersen. Det som jeg synes er interessant i denne sammenheng, er de tanker som kommer frem i en betenkning Ancher­sen skrev samme år. Han sier blant annet at siden Universitetsbiblioteket er et offentlig bibliotek, i motsetning til Det Kongelige Bibliotek, så burde det få komplette samlinger av danske trykk gjennom pliktavleveringen, slik at samlingene kunne være til disposisjon for studier av dansk litteratur- og bokhistorie. Anchersen ønsket også å få utgitt kataloger over det trykkeriene produserte, slik at man lettere kunne følge med på hva som ble utgitt. Dette ønsket ble imidlertid ikke innfridd i loven fra 1753, men Anchersens betenkning viser andre holdninger til pliktavleveringsordningen enn sensuraspektet i loven av 1732, nemlig åpne, komplette sam-

linger av dansk litteratur tilgjengelig for studier og forskning.

Pliktavleveringsloven av 1732 fungerte dårlig, og i 1781 ble det vedtatt en ny lov. I motsetning til de tidligere avleveringslovene, kommer det i 1781-forordningen klart frem andre motiver for avleveringen: pliktavleveringen skulle legge grunnlaget for en fullstendig samling av danske trykk til nytte for vitenskap og kunst, og de danske samlingene skulle være nasjonens pryd, eller Rigernes Ziir, som det står i loven. Dette innbe­ fattet også avleveringer fra Norge. Året før var det opprettet en egen dansk avdeling ved Det Konge­ lige Bibliotek, der man førte egne protokoller for det innkomne avleverte materialet. I 1793 ble biblioteket offentlig og åpent for publikum.

Det var denne tradisjonen Norge sto i da landet gikk ut av dobbeltmonarkiet i 1814. Riktignok hadde avleveringene til København mer eller mindre stoppet opp etter 1807 pga blokaden, men det var likevel denne loven som gjaldt i teorien.

Ver det liknende motiver bak den første norske avleveringsloven?

Pliktavleveringsloven av 1815.

Hvordan kom den til og hva var motivene bak ordningen?

I januar 1814 avsto den danske kongen Norge til Sverige. Fra å være en del av det danske eneveldet, ble Norge en autonom stat i en svensk–norsk union. Allerede året etter fikk Norge sin første pliktavleveringslov ved en kongelig resolusjon av 21. februar 1815. Sammenliknet med den danske lov om pliktavlevering fra 1781, sier ikke denne forordningen eksplisitt noe om at den skal føre til en så vidt mulig fullstendig samling av alt som utkommer fra landets boktrykkere til glede og nytte for vitenskap og kunst. Kunne vi forvente at vi i biblioteksammenheng skulle ha de samme oppfatninger om vår nasjonale litteratur- og bokproduksjon som de som kommer til uttrykk i den danske lov av 1781? Her kommer vi inn på en sentral problemstilling i norsk historiografi, og som også vil være et sentralt spørsmål i mitt pågående prosjekt: hvor nasjonale var vi i 1814 og årene frem­over? Å samle landes litteratur og alt som norske boktrykkere lot trykke av aviser, blader og liknende, skulle man kanskje tro ville være en sentral oppgave for den unge nasjonen, og at

45

Biblis50 Text.indd 45

10-06-28 17.04.29

de nasjonale motivene ville stå mer eksplisitt i loven – slik som i den danske? Men det gjorde det altså ikke.

Selve loven er kort og konsis. Den slår fast at trykkerne skal avlevere alt de trykker i tre eksem­ plarer. To av eksemplarene skal sendes på vanlig trykkpapir. Disse skal henholdsvis til UB og til Politidepartementet. Det siste skal trykkes på skrivepapir (papir av god kvalitet) og sendes til den norske statsrådsavdeling i Stockholm. Videre heter det at boktrykkerne, straks deres produkter er trykt, skal sende trykkene portofritt til de nevnte instanser, og at boktrykkerne skal følge denne loven innen en måned etter at de er blitt gjort kjent med den. Dette gjelder også trykk de har produsert, og som de fortsatt oppbevarer, etter siste innlevering til det Kongelige Bibliotek i København. Noen motiver for ordningen nevnes ikke i selve loven.4 Tidligere overbibliotekar ved UB, Wilhelm Munthe, har skrevet en artikkel om vår eldste pliktavleveringslov,5 og han mener at loven av 1815 var av en ren praktisk-administrativ art og ikke utarbeidet av hensyn til den nasjonalbibliotekfunksjon UB fikk ved å motta eksemplarer.

Jeg er langt på vei enig med Munthe her.

Hvem sto bak denne resolusjonen, og hva slags motiver hadde de? Det var to parter som ønsket seg en avleveringsording, og disse partene opererte samtidig i 1814 etter at avleveringen til København stoppet opp som en følge av Norges forening med Danmark ble oppløst. Både kollegiet ved Det Kongelig Frederiks Universitet og regjeringen ønsket en slik ordning. Foruten ett eksemplar til UB, ønsket kollegiet ytterligere to som de kunne sende til Universitetsbibliotekene i Lund og Uppsala som bytteeksemplarer, slik at man kunne knytte nærmere forbindelse mellom begge lands universiteter og litteratur.

Men også fra et annet hold, og på samme tid, kom det et initiativ om en pliktavleveringsordning. Den kom fra regjeringen. Motivet bak regjeringens ønske om plikteksemplarer mener jeg kun var av praktisk-administrativ art. Det skulle opprettes en norsk statsrådsavdeling i Stockholm og den trengte adgang til norsk litteratur. Det ble allerede i desember 1814 besluttet i statsråd at det skulle sendes ett eksemplar av alle aviser og tidsskrifter, samt hvert skrift som ble trykt i Norge, til statsrådsavdelingen i Stockholm. Denne lit-

teraturen skulle benyttes der og var ikke ment som en egen avlevering til Kungliga biblioteket.

To andre eksemplarer skulle sendes henholdsvis til Politidepartementet og til UB. Det kan være kollegiets ønske om et eksemplar til UB som ligger til grunn for bestemmelsen av det siste eksemplaret.

Hvordan fungerte loven i praksis for biblioteket og for trykkerne?

Hvordan fungerte loven i praksis for biblioteket og for trykkerne? Hva slags holdninger komme til syne når disse aktørene skulle begynne å gjennomføre loven?

Biblioteket. Det ble ikke opprettet en egen norsk avdeling ved UB for å administrere og oppbevare de norske trykk slik som i Det Kongelige Biblioteket i Danmark. I følge tilvekstprotokollene som er bevart for perioden, ble den norske tilveksten registrert sammen med den utenlandske etter hvert som trykkene kom inn til biblioteket. I seddel­katalogen, og den vitenskapelige katalogen som ble utarbeidet parallelt, ble referanser til norske trykk blandet sammen med de utenlandske.

Norske trykk ble også oppstilt sammen med de utenlandske på hyllene. Vi vet jo egentlig heller ikke om alt som kom inn av stort og smått i det hele tatt ble registrert. UB hadde få ressurser, få ansatte, og sto foran mange uløste oppgaver som ordning og katalogisering av samlingene. Det er få kilder som sier noe om bibliotekets holdning til pliktavleveringsloven, og i de kildene som finnes sies det ikke noe om hvordan loven ble overholdt, eller hvordan man løste arbeidet med registrering og så videre. Vi kan kun spore slike tanker indirekte gjennom holdinger til samlingspolitikk og tilgjengelighet.

I sin gjennomgang av UBs historie fra 1811 og fremover, refererer tidligere universitetsbiblioteker Axel Charlot Drolsum6 til en innberetning fra 1826 skrevet av Georg Sverdrup, UBs første universitetsbibliotekar. Sverdrup hevdet at det var bestemt fra øverste hold at alle kunne låne fra bibliotekets samlinger. Det vil si alle i Christiania, etter hvert utvidet til dem som bodde så nær byen at de kunne levere bøkene tilbake innen to til tre dager ved behov. Sverdrup skrev videre at dette igjen førte til at biblioteket måtte anskaffe littera-

46

Biblis50 Text.indd 46

10-06-28 17.04.29

tur som et universitetsbibliotek gjerne kunne ha unnlatt å skaffe, men som for nasjonens kultur i alminnelighet kunne ansees å være nyttig og ofte etterspurt. I denne forbindelse bruker Sverdrup begrepet nasjonalbibliotek. Jeg tror Sverdrup forstår nasjonalbibliotek som det største offentlige bibliotek i landet, et hovedbibliotek tilgjengelig for alle. Allerede på slutten av 1700-tallet ble det store biblioteket til Det Kongelige Norske Videnskabers Selskap i Trondheim også omtalt som et nasjonalbibliotek, i den forstand at det var landets største bibliotek, og tilgjengelig for dets sentrale brukere på denne tiden. Sverdrup sier ikke noe eksplisitt om den norske litteraturen i samlingsprofilen, det som ble pliktavlevert, eller at det er spesielt viktig å motta de norske trykk og gjøre disse tilgjengelig for lånerne. Ingen ting av det tankegodset som Anchersen presenterte i 1753, eller som står nedfelt i den danske lov om pliktavlevering i 1781, har så langt latt seg opp­ spore i UBs eller kollegiets kilder.

Det ble heller ikke utarbeidet årlige bokfortegnelser over landets trykkproduksjon i de første tiårene etter 1815, og boktrykkerne hadde i følge 1815 – loven ingen plikt til å gi oppgave over hva de trykte, slik som ordningen var i Danmark. La oss se på trykkernes holdning til loven.

Trykkerne. Det har fra flere hold, fra blant annet fra de nevnte overbibliotekarene Munthe7 og Drolsum8, vært påpekt at mange trykkere opplevde lov om pliktavlevering av 1815 som et sensurapparat. Formålet med loven var ikke primært å samle og gjøre tilgjenglig de norske trykk, slik den danske loven av 1781 la grunnlag for, men å kontrollere det som ble mangfoldiggjort og spredt for offentligheten. Slik ble loven upopulær blant trykkerne, hevder de.

Da Norge ble adskilt fra Danmark i 1814, gjaldt fortsatt mange lover og forordninger fra enevoldstiden. En av disse forordningene skulle stå i skarp kontrast til en av den norske grunnlovens viktigste bestemmelser. Dette var forordning om trykkefrihetens grenser fra 1799. Her het det blant annet at alle trykkerier skulle levere politimesteren eller byfogden et eksemplar av alt som ble trykt, og at dette videre skulle godkjennes før distribusjon. Altså det vi kaller for ettersensur. Videre var det forbudt å omtale kritisk blant annet kongehuset, embetsverket og embetsmennene.

Denne forordningen var gjeldende i Norge helt frem til 1842, da Norge fikk sin egen kriminallov, så lenge dens bestemmelser ikke var i strid med Grunnloven.9 I den norske Grunnloven, vedtatt 17. mai 1814, slår § 100 fast at trykkefrihet bør finne sted. Forhåndssensur ved offentliggjøring av trykte skrifter ble forbudt. Videre het det i loven at «Frimodige ytringer om statsstyrelsen ere enhver tilladte». Loven vernet altså om politiske ytringer. Som nevnt var 1799-forordningen fortsatt gjeldende der dens bestemmelser ikke var i strid med § 100 i Grunnloven. I dette krysningspunktet oppsto en rekke trykkefrihetstvister på 1820-tallet. Blant annet var det fortsatt politimestre i landet som avkrevde trykkere for et sensureksemplar med hjemmel i 1799-forordningen. Dette ble jo forstått som ganske meningsløst etter 1814.10 Kong Karl 14. Johan ønsket at Norge skulle bli knyttet nærmere Sverige. Han ønsket en sammensmelting av de to rikene og å endre den norske grunnloven. Det oppstod etter hvert en opposisjon i Stortinget som var på vakt mot disse tendensene. Grunnloven ble raskt sett på som et vern for nasjonal selvstendighet og samhold blant nordmenn. Opposisjonens meninger ble fritt offentliggjort på trykk i den voksende floraen av aviser og tidsskrifter i Norge, noe Karl Johan mislikte. Karl Johan ønsket revisjon av grunnloven for å innskrenke ytringsfriheten, og han fremmet grunnlovsforslag om begrensninger i ytringsfriheten flere ganger på 1820-tallet.

Stortinget avviste imidlertid dette.11 I 1820-årene pågikk det en livlig debatt i det norske samfunn om dette, anført av redaktører og trykkere.

Det siste elementet som bidro til mistro til øvrigheten fra trykkernes side, var den bestemmelsen i lov av 1815 som het at eksemplarer også skulle avleveres Politidepartementet og til Statsrådskontoret i Stockholm. Dette førte til upopularitet og obstruksjon blant trykkerne. Alle disse faktorene kan nok ha bidratt til at avleveringsloven var lite populær blant trykkerne, og som vi skal se, er det relativt store hull i samlingene under denne perioden.

Avleveringsloven av 1815 fases ut Det var Stortinget som bidro til at pliktavleveringsloven etter hvert ble faset ut. Som ellers i

47

Biblis50 Text.indd 47

10-06-28 17.04.29

Europa preget liberalistiske tankemønstre også norsk politikk, særlig den økonomiske politikken. Man mente økonomisk vekst og utvikling best ville sikres ved fri konkurranse og at reguleringer, privilegier og særrettigheter burde oppheves. I 1839 vedtok Stortinget en ny håndverkslov som blant annet avskaffet laugene for å gi større rom til næringsfrihet. § 89 bestemte uttrykkelig at næringsfrihet også skulle gjelde boktrykkeriene, og følgelig fikk de ikke lenger noen særplikter. Med dette bortfaller hele grunnlaget for forordningen av 1815. Forordningen ble ikke direkte trukket tilbake, men den ble likevel ganske uthulet med den nye håndverksloven. Mine undersøkelser viser at pliktavleveringsordningen begynte å komme ordentlig i gang rundt de årene den nye håndverksloven ble vedtatt. Tilveksttallene for historie årene 1839, 1840 og 1841 er omtrent nøyaktig lik det vi ellers vet ble utgitt disse årene.

I 1840-årene synker imidlertid det pliktavleverte materialet, og fra 1847 og utover er ikke en eneste norsk historiebok avlevert biblioteket. Bortfallet av pliktavleveringsordningen i 1839 fikk store følger for de norske samlingene utover på 1850- og 60- tallet.

Analyse av tilvekstprotokollene for årene 1817–1839.

Hvor effektiv var pliktavleveringsloven?

Jeg skal nå kort presentere en analyse av tilveksten av norsk historisk litteratur i perioden 1817– 1840 for å se om pliktavleveringen fungerte. Jeg skal gi en oversikt i tall og emner over hva som kom inn til biblioteket og sammenlikne dette med det man vet ble utgitt. Fungerte pliktavleveringsloven etter intensjonen? Fikk UB virkeig alt som ble trykt?

Kildene, problemer, metode. Som kildemateriale har jeg brukt tilvekstprotokollene fra UB. Den første protokollen som er bevart er fra 1817. Det er imidlertid ikke uproblematisk å bruke disse protokollene. Det finnes ikke egne protokoller for det pliktavleverte materialet, og det er heller ikke satt av egen plass til disse registreringene i protokollene. Den norske tilveksten er oppført sammen med det utenlandske, og det står heller ikke eksplisitt at trykket er avlevert, kun at det kommer fra en bestemt trykker. Vi må anta at

dette er det pliktavleverte materialet. Dessverre blir registreringen enklere fra 1818 og utover, og det gis ikke opplysning om fra hvilken trykker materialet er fra. Dermed vet vi ikke med sikkerhet om det innkomne materialet av norsk litteratur er pliktavlevert, kjøpt eller gitt i gave.

Noen ganger er det oppgitt at enkelte bøker er gitt i gave, og man kan kanskje anta at dette er gjennomført. Jeg går også ut fra at man ikke i stor grad kjøpte inn norsk litteratur så lenge man kunne få det gratis fra trykkerne. Derfor er de registreringer jeg har gjort noe usikre, og vi kan kun anta at det meste materiale som jeg her bygger på er pliktavlevert materiale, men vi vet det ikke med sikkerhet. Da tilvekstprotokollene ble trykt fra 1837 og utover, forandrer dette seg. Det pliktavleverte materialet blir her merket, slik at man lett kan få en oversikt over det.

Historisk litteratur på denne tiden var langt mer enn rene historiske framstillinger. Under denne gruppen hørte også geografi, reisebeskrivelser, numismatikk, biografiske skrifter, topografi og statistikk. Jeg har gått gjennom tilvekstprotokollene og registrert norske bøker under disse emnene. Jeg har så sammenliknet disse funnene med oversikter som viser hva man antar ble utgitt i Norge i samme tidsrom. Her har jeg brukt den første norske mer omfattende bokfortegnelse for perioden, nemlig Martinus Nissens Norsk BogFortegnelse 1814–1847, utgitt i Christiania 1848.12 I innledningen sier Nissen at han har forsøkt å ta med alt, også mer folkelig litteratur, ikke bare de store verker. Bokfortegnelsen har et vitenskapelig register der alle innførslene er inndelt etter fag.

Historiefaget her er videre inndelt i de gruppene jeg har undersøkt. Ved å sammenlikne funnene i tilvekstprotokollene og innførslene i bokfortegnelsen, kan man danne seg et bilde av hva som ble avlevert og hva som ikke ble avlevert. Disse funnene skal jeg presentere her.

Resultater av undersøkelsen. Jeg har delt perioden 1817 til 1840 inn i tre bolker på åtte år og talt opp det som kom inn til biblioteket i hver åtteårsperiode. Se tabell 1 (i vedleggene bak). Tallet i parentes er såkalte etternølere. Det er bøker trykt i perioden før, men først avlevert i perioden etter. I kolonnen helt til høyre står tallene hentet fra Nissens bokfortegnelse. Som man kan se av tabellen, så kom det totalt inn til biblioteket noe under

48

Biblis50 Text.indd 48

10-06-28 17.04.29

halvparten av det som faktisk ble utgitt. Det er særlig perioden 1825–1832 som utmerker seg, med en tilvekst på nærmere en fjerdedel av det som ble faktisk ble utgitt. Grunnen til dette kan være tilfeldig, og det er som nevnt bare gruppen historie som er gjenstand for undersøkelser her. På den annen side kan man være fristet til å forklare tallene med etterdønninger av trykkefrihetsstriden som preget 1820-tallet. I den siste bolken kom mer enn halvparten inn.

Vi kan gå videre og se på innholdet av det som ble avlevert. Se tabell 2. Nissen har som nevnt inndelt historie i en rekke undergrupper. I denne tabellen ser man hvordan tilveksten i disse gruppene var i forhold til det som faktisk kom ut. I de fleste gruppene ligger tilveksten noe tilbake fra de reelle utgivelsene i perioden, med ca 5 til 6 færre bøker. I noen grupper derimot, er tilveksten ekstra lav. Det gjelder norsk topografi, norsk statistikk, norsk historie, samt biografiske skrifter. Jeg skal nå gå litt dypere ned i dette og se hva slags skrifter dette var. Hva var det som ikke ble avlevert, og hva ble mottatt? Kan vi se mønstre her, eller er det hele tilfeldig?

For norsk topografi ble kun 11 av 28 verk i denne perioden avlevert. Gruppen favner vidt, og inneholder skrifter om alt fra reiseruter til Jens Krafts Topografisk-statistisk beskrivelse over kongeriket Norge. Av de skrifter som ikke er registrert i tilvekstprotokollene, og som derfor sannsynligvis ikke er avlevert, er sjangeren reiseruter, veitabeller og veivisere. Faktisk er ingen av de reiserutene Nissen oppgir i sin bokfortegnelse fra perioden mottatt. Dette er titler som Veitabel over alle Nor­ ges hovedveie med Udtog af Skydsloven (Chr. 1827), og Veiviser for Reisende med de norske Dampaftoïer samt Kort over Christianiafjord med Omegn (Chr. 1835).

Også når det gjelder beskrivelse av steder, mangler en del trykk. Det er blant annet Lyder Sagens Bergens Beskrivelse (Bergen, 1824), et stort illustrert verk på hele 786 sider. Carl Bonaparte Roosen, en kjent offiser, kartograf og samfunnsdebatant i sin samtid, har heller ikke fått med sine topografiske skrifter i samlingen, slik somt Beskrivelse over Christiania og dens omegn (Chr. 1828) eller skriftet En Nordmands Alvorstale i An­ ledning av svensken D. Djurbergs13 falske Geographie for Begyndere med hensyn til Norge (Fredrikshald, 1833). De eneste verket som er med, er Christian

Magnus Falsens Geographisk Beskrivelse over Kong­ eriget Norge (Chr. 1821), samt Jens Krafts Topogra­ fisk-statistisk Beskrivelse over Kongeriket Norge, i flere bind og i både 1. og 2. utgave.

Statistikk er også en gruppe med få avleveringer. Kun 18 av hele 62 trykk registrert i Nissens bokfortegnelse. Denne gruppen omfatter også mange for­skjellige type verker, ikke bare rene statistiske oversikter og tabeller. En stor gruppe utgjør beretninger og rapporter fra for eksempel forsvaret, legater, sølvverk, veivesen og fattigvesen. Her er det påfallende mangler. Nesten alt savnes. En serie som derimot jevnlig er mottatt, er Kongeriget Norges Hof- og Stats-Calender, videre enkelte andre kalendere for militæret og toll­ vesenet.

Den siste gruppen vi skal se nærmere på, er norsk historie. Det meste er tradi­sjonell historie, men gruppen inneholder også noen trykk om samtidige forhold, samt en del diskusjonsog debattinnlegg. Her er litt under halvparten anskaffet. Vi finner avlevert Andreas Fayes norgeshistorie til bruk for ungdommen, fra 1. til 3. utgave, men ikke den forkortede versjonen kalt Udtog af Norges historie udarbeidet til Brug i AlmueSkolerne. Denne kom i flere opplag, men ingen er mottatt til biblioteket. Det er heller ikke Henrik Wergelands Norges historie, som hefte 7 og 8 i For Almuen, eller hans Udtog av Norges historie: Til Brug i Borger- og Almueskoler (Chr. 1836). Serien Samlinger til det Norske Folks Sprog og historie, til sammen i seks bind, er med bortsett fra bind 2 og 3. Ellers er mottatt en del debattskrifter som kom i kjølevannet av Nicolay Wergelands skrift En Sandfærig Beretning om Danmarks politiske For­ brytelser imod Kongeriget Norge 955–1814, særlig fra Christian Magnus Falsen og Svend Brockmand Hersleb, alt i 1817. Heller ikke finnes de debattene som oppsto rundt torgslaget i Christiania i 1829.

Hva som er med og ikke med i gruppen biografiske skrifter virker helt tilfeldig. Her finnes Gjest Baardsens levnetsløb fra 1835, men ikke Bernt Holmboes fremstilling av matematikeren Niels Henrik Abels liv (Chr. 1829).

Konklusjoner Denne undersøkelsen viser at nærmere halvparten av den litteratur Nissen har registrert under historie ikke ble avlevert til biblioteket. Når det

49

Biblis50 Text.indd 49

10-06-28 17.04.29

gjelder hva slags litteratur som ikke ble avlevert, er det for denne perioden vanskelig å trekke for bastante konklusjoner, men vi kan ane visse mønstre. Når det gjelder topografi, er det særlig praktisk litteratur slik som reiseruter som mangler. Når det gjelder statistikk virker det som om rapporter med relativt få sider mangler, og for historien sin del er lærebøker i form av «udtog», det vil si forkortede versjoner, samt lærebøker beregnet på allmueskolen fraværende. Når det gjelder historiske verker for øvrig, er det interessant å se hvilke lands historie som ble skrevet på norsk eller oversatt til norsk. Her utmerker Frankrike seg, og det er spesielt bøker om Napoleon, napoleonskrigene, og 1830-revolusjonen som er de gjennomgående temaer.

Vi har sett at markedskrefter og liberalistisk økonomisk politikk indirekte førte til at pliktavleveringsordingen etter hvert stoppet helt opp.

Foreløpige analyser viser at bortfallet av pliktavleveringsordningen førte til at bredden i de historiske samlingene forsvant utover på 1850- og 1860-tallet. Fra å være et sentralt bibliotek for hele landet, ble samlingene av historisk litteratur smalere, primært rettet mot universitetets brukere.

En sentral problemstilling i mitt videre arbeid er å forsøke å forklare hvorfor man var så lite interessert i å bevare de norske trykk gjennom en pliktavleveringsordning, særlig når utviklingen i Danmark var så forskjellig. I denne perioden var man opptatt av å etablere nye nasjonale institusjoner og søke etter en nasjonal identitet i Norge.

Mangel på en pliktavleveringsordning har vært lite kommentert i norsk historiografi. Når man i 1814/1815 kunne ha sett til den danske lov av 1781 om pliktavlevering, hvorfor laget man en så uklar lov om pliktavlevering i Norge? Her kan det også være interessant å se på forholdene i Sverige. Jeg vil også gå grundig gjennom blant annet arkiver etter både UB og kollegiet ved universitetet, for å se om jeg kan finne uttalelser om og holdninger til avleveringsplikten. Alle typer kilder som sier noe om hvordan staten, biblioteket og folk generelt stilte seg til at UB ikke hadde komplette samlinger av norsk litteratur vil selvsagt være av interesse.

Etter 1814 var Norge utvilsomt en statsnasjon, selv i union med Sverige. Men hvordan var Norge som kulturnasjon? Gjennom nesten 300 år hadde Norge delt språk, religion og historie med Dan-

mark. Disse kulturelle båndene ble ikke skåret over i løpet av maidagene i 1814. De eksisterte fortsatt lenge utover 1800-tallet.

En hypotese i mitt videre arbeid vil være om man langt på vei kan forklare den lave interessen for pliktavleveringsordninger med at båndene til Danmark ennå var sterke når det gjaldt forlagsvirksomhet, trykkevirksomhet og bokhandel.

Fra vi fikk produsert vårt første trykk på norsk jord i 1643 til løsrivelsen fra Danmark i 1814, og lenge etterpå, var København med dets ressurssterke trykkere og forleggere stedet norske forfattere av større format søkte til da de ønsket å utgi sine skrifter. Denne konkurransen kunne ikke de få norske trykkerne klare. Også når det gjaldt bokhandel dominerte danske bokhandlere det norske markedet i foreningstiden og videre helt inn på 1830- og 40-tallet.14 Det som ble produsert på hjemlig grunn på 1600- og 1700-tallet var i stor grad relativt enkle og folkelige trykk som trykkerne lett kunne få trygg og rask avkastning på.

Dette mønsteret fortsatte til en viss grad også etter 1814. Var det denne arven og denne type litteratur man ikke fant interessant å ta vare på?

Tenkte man i det hele tatt tanken?

Denne undersøkelsen har vist at det ikke fantes en komplett samling av norske trykk i denne perioden, og jeg tror heller ikke at tanken om en slik samling var moden. Denne tanken modnet først mot slutten av århundret for Norges sin del. Vel hundre år etter opprettelsen av en egen dansk avdeling for det pliktavleverte materialet, fikk Norge i 1883 en liknende ordning. Og i 1882 fikk vi en ny lov om pliktavelevering som fungerte etter intensjonen, en lov som var grunnet i nasjonsbygging, ikke i sensur eller av praktiskadministrative årsaker.

50

Biblis50 Text.indd 50

10-06-28 17.04.30

Vedlegg: Tabeller brukt i teksten Tabell 1: Tilvekst av norsk historisk litteratur fordelt på år Periode

Tilvekst

Norsk bog-fortegnelse

1817–1824

25

1825–1832

25 (1)

101

1833–1840

66 (16)

130

Totalt:

133

280

49

Tabell 2: Tilvekst av norsk historisk litteratur fordelt på fagområder Fagområde

Tilvekst

Norsk bog-fortegnelse

Geografi

10

15

Reisebeskrivelser

8

12

Verdenshistorie

18

21

De gamle staters historie Den nyere historie

2

6

2

6

Nordisk historie

3

3

Norge, topografi

11

28

Norge, statistikk

18

62

Norge, historie

22

50

Sveriges historie

6

11

Danmarks historie

–

2

Frankrikes historie

8

10

Hellas’ historie

–

1

Polens historie

–

2

Amerikas historie

2

2

Englands historie

–

2

Prøysens historie

1

1

Biografiske skrifter

16

43

noter 1. Marianne Takle, Det nasjonale i Nasjonalbiblioteket. (Oslo: Novus Forlag, 2009), 45–55.

2. Harald Illsøe, «Fra bytteobjekt til nationalobjekt: Pliktavleveringen 1697–1783», Henrik Horstbøll, «Pliktaflevering og nationalbibliotek 1781–1850» i Den trykte kulturarv: Pligtaflevering gennem 300 år, red. av Henrik Horstbøll og John T. Lauridsen (København: Det kongelige Bibliotek og Statsbiblioteket Museum Tusculanums Forlag, 1998).

3. Illsøe, «Fra bytteobjekt til nationalobjekt», 32–34.

4. Kgl. resolusjon 21. Februar 1815, i Kongelige Rescripter, Resolutioner og Collegialbreve for Danmark og Norge, udtogsviis udgivne i chronologisk Orden, red. av Laurids Fogtman, del 7, bind 5 (Kiøbenhavn : Gyldendal, 1826).

5. Wilhlem Munthe, «Norske avdelings forhistorie», i Norvegica: Minneskrift til femti-årsdagen for oprettelsen av universitetsbibliotekets norske avdeling. (Oslo : Grøndahl & Søns boktrykkeri, 1933), 14.

6. Axel Charlot Drolsum, Universitets-bibliotheket 1811–1911 (Kristiania: Det kgl. Frederiks Universitet, 1911), 51.

7. Munthe, «Norske avdelings historie», 16.

8. Drolsum, Universitets-bibliotheket 1811–1911, 14.

9. Ytringsfrihet bør finde Sted: Forslag til ny Grunnlov § 100. Justisog politidepartementet, 22. September 1999 (NOU 1999:27).

10. Munthe, «Norske avdelings historie», 20.

11. Francis Sejersted, Den vanskelige frihet 1814–1850: Norges historie. Bind 10. (Oslo: Cappelen, 1978).

12. Martinus Nissen, Norsk Bog-Fortegnelse 1814–1847 (Kristiania: Feilberg & Landmarks Forlag, 1848).

13. Daniel Djurberg (1744–1834), svensk geograf.

14. Harald L. Tveterås, Den norske bokhandels historie (Oslo: Norsk bokhandler-medhjelper-forening, 1950), 1:165.

L itteratur

­Drolsum, Axel Charlot. Universitets-bibliotheket 1811–1911. Kristiania: Det kgl. Frederiks Universitet, 1911.

Fogtman, Laurids, red. Kongelige Rescripter, Resolutioner og Collegialbreve for Danmark og Norge, udtogsviis udgivne i chronologisk Orden. Del 7, bind 5. Kiøbenhavn: Gyldendal, 1826.

Horstbøll, Henrik. «Pliktavlevering og nationalbibliotek 1781–1850». I Den trykte kulturarv. Pligtaflevering gennem 300 år, redigert av Henrik Horstbøll og John T. Lauridsen, 59–102.

Danish Humanist texts and Studies, vol. 16. København: Det Kongelige Bibliotek og Statsbiblioteket, Museum Tusculanums Forlag, 1998.

Illsøe, Harald. «Fra bytteobjekt til nationalobjekt. Pliktavlevering 1697–1783». I Den trykte kulturarv. Pligtaflevering gennem 300 år, redigert av Henrik Horstbøll og John T. Lauridsen, 15–58. Danish Humanist texts and Studies, vol. 16. København: Det Kongelige Bibliotek og Statsbiblioteket, Museum Tusculanums Forlag, 1998.

Munthe, Wilhelm. «Norske avdelings historie». I Norvegica: Minneskrift til femti-årsdagen for oprettelsen av Universitetsbibliotekets Norske avdeling 1883; 1. januar 1933. Redigert av bibliotekets tjenestemenn, 1–44. Oslo: Grøndahl, 1933.

Nissen, Martinus. Norsk Bog-Fortegnelse. 1814–1847. Kristiania: Feilberg Landmarks forlag, 1848.

NOU 1999:27. «Ytringsfrihed bør finde Sted»: Forslag til ny Grunnlov § 100. Justis- og Politidepartementet 22. September 1999.

Sejersted, Francis. Den vanskelige frihet, 1814–1851. Oslo: Cappelen, 1978.

Takle, Marianne. Det nasjonale i Nasjonalbiblioteket. Nota bene.

Nasjonalbibliotekets skriftserie, 1. Oslo: Novus Forlag, 2009.

Tveterås, Harald L. Den norske bokhandels historie. Bd. 1. Oslo: Norsk bokhandler-medhjelper-forening, 1950.

51

Biblis50 Text.indd 51

10-06-28 17.04.30

En svart hand från Joh. Enschedé & Zonen, Haarlem, 1894

52

Biblis50 Text.indd 52

10-06-28 17.04.30

arne apelseth

Det nordiske som palimpsest Om hypotekst og hypertekst i Thomas Mores Utopia (1516)

U

topia (1516) har ein spesiell status i vestens litterære kanon. Trass i verkets mange koplingar til antikkens litteratur og filosofi er det rekna som konstituerande for ein ny sjanger. Omgrepet utopisk litteratur tildeler det status som portalverket. Som lærd litteratur om samfunn, gjerne med dobbel forankring i dialogar av Platon og Lukian, hadde denne sjangeren glansperioden i tida før naturvitskapen overtok hegemoniet for tenking om det verkelege gjennom økonomisk systematikk, statistiske oversyn og meir påliteleg kartografi.1 Sjangeren var likevel produktiv både på 1700-talet og seinare.

Ved tilpassing, utviding og fornying, særleg ved robinsonaden, vart sjangeren også justert til den litterære smaken til eit mindre danna publikum.

Utopisk litteratur er som oftast samfunnskritisk, men tvitydig og formidla i tilslørt form. Om uverdige eller uønskte forhold vart løfta fram for refleksjon, vart det gjeve teksttrådar som det vart overlate til lesaren å respondere på. Premissane galdt helst praksisar i andre område og til andre tider. Som regel vart resonnement om samfunn, lover, normer og språk underbygde ved hjelp av allusjonar, kontrastar eller jamføringar frå den eldre, eksemplariske litteraturen, og dei fleste jamføringar med samtidas samfunn vart det overlate til tekstmottakaren å fullføre.

Fortidas tekstar er sterkt nærverande i Utopia.

Verktemaet parafraserer især Staten av Platon, men det er også merkbare innslag av antikkens satire, mellom­alderens kristne reiseskildring og kartleggingsferdene frå verkets eiga tid. Eit vanleg grep i all slik litteratur var å trekkje inn ein

fiktiv, men truverdig, protagonist, gjerne ein med eit komparativt blikk og reiseerfaring. I Uto­ pia er det ein reisande filosof, Hythlodaeus, som vert regissert som vitne og evaluerande instans.

Særleg meir enn at han kjem frå ein lite kjend stad får lesaren ikkje vite. Hythlodaeus’ rolle som uavhengig observatør inneber òg ulemper for verkets truverd. Han vert ein outsider, ein som manglar forankring. Av slike grunnar har Utopia, som fleire andre verk i sjangeren, vorte utstyrt med følgjeskriv (par­erga). Følgjeskriva høyrer til i tekstens persuasive apparatur ved at dei, som kommenterande røyster, rammar inn, fyller ut og støttar opp hovudteksten.

Utopia. Formelt og realt Formelt består Utopia av to delar (bøker). Delane er tematisk komplementære, men i struktur og språk er dei ulike. Etter J. H. Hexters innleiing til Yale-utgåva av Utopia (1965) synest det å vere vanleg å omtale første del av Utopia som «Dialogue of Counsel», medan andre del vert karakterisert ved (det engelske) omgrepet «Discourse». (jf. Hexter 1965) Ei anna inndeling er å knyte første del til deliberativ retorikk (genus deliberativum), medan del to i det vesentlege vil svare til epideiktisk retorikk (genus demonstrativum). (Logan 1994b) Delane er retorisk og kompositorisk avstemde mot kvar­ andre for å gjere teksten heilskapleg. Før dialogen er det sett til ein introduksjon. Hythlodaeus’ lange utgreiing om Utopia i bok to vert argumentativt styrkt og avrunda (perorasjon) like før Morus set inn den oppsummerande konklusjonen.

53

Biblis50 Text.indd 53

10-06-28 17.04.31

Introduksjonen situerer verket. Gjennom ein kompleks, fleirledda regi, med massiv alludering til antikk tradisjon, vert vesentlege føringar lagde for kva lesaren kan tolke ut. Tilknytinga til Platons tenking om stat og statsstyring er faktisk så tydeleg, at det for ein 1500-talslesar nærast må ha vore ein føresetnad å ha kjenn­skap eller tilgang til Ficinos Platon-omsetjing.2 Det er òg i introduk­ sjonen at eit subtilt og assosiasjonsrikt språkspel startar. Dette er gjennomgåande i heile verket, og det gjer at lesaren aldri er sikker på kvar fiksjonens eller alvorets grenser går. Det forholdet er kanskje tydelegast uttrykt i namnet Morus. Morus er ei latinisering av More, både forfattaren og karakteren, men det stod for meir enn det på den tid Utopia vart skriven. Ved at Erasmus av Rotterdam fem år tidlegare hadde tileigna Moriae encomium (Dårskapens lovtale, 1511) til nettopp Thomas More, hadde det fått ekstratydingar som gjer det umogeleg å utelukke at det kunne konnotere dobbelt om så vel fiksjonens Morus som den faktiske More.

Introduksjonen framstiller det som at det var i samver med Aegidius (Gilles) at Morus (More) kom i kontakt med ein reisande filosof, ein karakter med namnet Raphael Hythlodaeus.3 Dei tre samlast i ein hage ved Mores vertshus og startar der ein lang samtale om statsstyring. Slik samtalen er referert i Utopia, konstituerte dei tre aktørane seg som i ein platonsk dialog. Her er Hythlodaeus iscenesett som den tilreisande ukjende, omtrent som den framande frå Elea i dialogen Statsmannen. Morus og Aegidius har tilsvarande, men komplementære roller. Morus har helst rolla som (både den eldre og den unge) Sokrates, medan Petrus Aegidius liknar mest på Teodorus, han som legg til rette for at ei meiningsutveksling kan skje.

Som i Statsmannen er det den framande som fører ordet. Hythlodaeus dominerer fullstendig kvantitativt. Morus er den som spør og kommenterer, og han er også den som vert utsett for Hythlodaeus’ freistnader på å overtyde. I sjølve dialogen spelar Aegidius ei tilbaketrekt rolle, men hans syn fell som oftast saman med det Morus framfører. Rollefordelinga og utviklinga i dialogen, især ved konfrontasjonar mellom ein tydeleg regissert konvensjonalitet hos Morus og Aegidius og Hythlodaeus’ freistnader på å påverke gjennom erfaringar og inntrykk frå ei verd utanfor,

kan kanskje peike mot ei situering som har lånt trekk frå Staten, især likninga om fangane i hola.

Hovudemnet i dialogen mellom Hythlodaeus, Morus og Aegidius er om den første bør nytte dei innsikter han har vunne i Utopia til fordel for (kongeleg) statsstyring. Forslaget frå Morus og Aegidius vert avvist av Hythlodaeus, og gjennom fire hypotetiske og «reelle» døme prøver han å overtyde om at det ikkje er rom for hans type statsinnsikt ved eit kongeleg hoff. Døma tek Hythlodaeus frå eit «verkeleg» møte med kardinalen og lordkanslaren Morton, som etter opplysningane å døme skal ha skjedd i 1490-åra. Dei to neste er reint hypotetiske, dels knytt til den franske kongemakta og dels til ein konge som vil fylle opp i skattkammeret sitt. Det fjerde dømet fører til Utopia, men trekkjer inn resonneringar om Platon og Kristus. Dialogen vert avslutta ved at dei tre tek ein pause for å ete middag, men då har samtalen nådd eit punkt der Hythlodaeus må konkretisere meir utførleg kva innsikter han har tileigna seg frå opphaldet i Utopia.

Skiftet frå samtale til monolog er gjort tydeleg ved tilrettelegging av materialet. Hythlodaeus har førebudd seg, seier han. Exordiet viser då også fram ein person som har mykje på hjartet.

Det var kanskje grunn til å framheve det, for del to av Utopia er over dobbelt så lang som den første. Forma er halden som ein referert monolog, og heile tida er det Hythlodaeus som fører ordet. Stort sett fortel Hythlodaeus rett fram, men framstellinga har vurderande, jamførande og kontrasterande element. Dei er oftast eksplisitte, men satiriske innslag vert også uttrykte i temmeleg subtile vendingar. Del to kan kanskje seiast å mangle spenningane i bok ein, men delen verkar velstrukturert. Emne, rekkefølgje og organisering er basert på retorikkens syn på korleis skildringar av statar, samfunn og skikkar skulle utførast. (Logan 1994b, s. 105.) Etter innleiande vurderingar kjem ein bolk om Utopias byar og styringssystem. Framstellinga vert utvida når Hythlodaeus kjem til økonomi, næringsliv, tradisjonar og regulerande forhold. Dei største delane er om sosialisering, utdanning, omsorg og straffbare forhold, haldning til krig og militære arrangement. Framstellinga munnar ut i ein sekvens om religiøse forhold i Utopia. Hythlodaeus’ framstelling står likevel ikkje heilt åleine, og han får heller ikkje det siste ordet. Utlegginga vert

54

Biblis50 Text.indd 54

10-06-28 17.04.31

avrunda med Morus’ oppsummering, der han evaluerer og samanfattar eigne inntrykk til ein konklusjon. Dei nokså neddempa ytringane til Morus avsluttar Utopia.

Emne og tilgangar Det palimpsestaktige og ambivalente ved Utopia opnar for mange og innbyrdes divergerande tolkingar. Sjølv om det meste verkar diskutabelt, så gjeld ikkje det hovudemnet. Påstanden er Quentin Skinners. (Skinner 2002, s. 213) Nyare resepsjon av Utopia, hovudsakleg etter den store Yale-utgåva (1965), tilbyr grei dekning for Skinners påstand. Ein meir profilert Utopia-forskar, George Logan, vil òg hevde ei liknande formulering: «the principal subject of Utopia is indicated by its full title: De optitmo reipublicae statu deque nova insula Utopia». (Logan 1994b, s. 105) Det er vidare hevda av Thomas Mores biograf, Richard Marius, at forfattaren var grunnfest i mellom­ alderleg kristendom. Tilsvarande kan òg seiast om det sosiale livet i Utopia, som dei normative vilkår som regulerer det. Alt verkar innretta på det stille­ståande og repetitive. Verkets opphøgde dygder viser til monotoni og konformitet.

Dei uttrykkjer i ord det som ein gotisk katedral uttrykkjer i stein. (Marius 1985, s. 164) Verket skaper ein ny tekst ved å kombinere eldre og ny informasjon. Ein verknad av det er at korkje det antikke, det mellomalderlege eller det tidleg-moderne verdsbiletet kan fråsorterast som inngang for tolkingar. Den innskrivne lesaren er forventa å kjenne til statsordningar frå verkets samtid, men det er òg forventa kjennskap til antikkens statsidear, som evne til å kunne skilje Platons og Ciceros tenking. Den viktigaste premissen for tolking er likevel knytt til det vide spelerommet som Hythlodaeus får til å presentere samfunnsforhold på Utopia. Om øya er informasjonen svært avgrensa. Ein får vite at ho tilsynelatande er ny­oppdaga, men alt som kan tene til identifisering og lokalisering er ettertrykkeleg plassert i det uvisse. Denne unnvikande kontekstualiseringa er tvitydig, særleg fordi svekkinga av ytre festepunkt går relativt parallelt med destabiliserande retorikk inne i teksten. I tillegg uttrykkjer forfattarinstansen ambivalent haldning til det fortalte og tilsvarande skepsis til karakteren Hythlodaeus. Fiksjonen Utopia er

dessutan karakterisert av ikkje-opplysningar, utelatingar, kontradik­sjonar og heller misvisande informasjonar samtidig som den undertrykte informasjonen vert balansert ved at Hythlodaeus vert framstelt som delvis upåliteleg. Namn som knyter an til identifisering av Hythlodaeus og lokalisering Utopia er forvanska. Sjølv for latin- og greskkunnige er dei ugjennomtrengelege.

Kombinasjonen forvirrar og rimelegvis er det ein intendert effekt frå forfattarens side. Lesaren vil ikkje få nødvendig informasjon om emnet på grunn av språket, og det styrer lesinga i ulike retningar. Dels fører dei mot komparative refleksjonar over historiske styreformer i jamføring med øya med dei vellukka ordningane. Dels tvingar dei lesaren mot detaljanalysar av tekstens retoriske organisering. Begge tilnærmingsmåtar er godt representert i forskingslittera­turen. Artisteriet i komposisjonen, som den lærde sjongleringa med retoriske innslag (ironi, satire), tilfører verket ein estetisk kvalitet. Men fiksjonen allmenngjer også partikulariteten i Utopia. Idear, modellar og ideal vert løfta ut av si romlege forankring. Lesaren vert hindra i å låse fast skildringa i det sosialt og topografisk utanforliggande, til det som berre har relevans for andre på andre stader og ikkje her. Det kontekstuelt uklare «somewhere» vert, via eit språkleg skapt «nowhere», konvertert frå ein potensiell geografisk referent til ei mental føre­stelling. I ein viss forstand vert Utopia omgjort til eit «everywhere», til ein samansett idé om potensialet i andre samfunnskvalitetar og som kunne kontrasterast mot dei som rådde i Europa på 1500-talet.

Fiksjon og følgjeskriv. Kontradiksjonar Fiksjonstrekk gjer at ein vanskeleg kjem utanom å oppfatte forfattaren More som den som gav substans både til verkets Morus og Hythlodaeus. (jf.

Greenblatt 1980) Greenblatt har openbert rett i at det er More som legg orda i munnen på begge.

Han er både kunnskapsfilter og retorisk tilretteleggjar. Det kritiske motspørsmålet til lesingar som utelukkande ser verket som Thomas Mores Utopia har å gjere med avgrensinga, dvs. kor langt hans kontroll med teksten strekkjer seg.

Kan forfattaren oppfattast som å ha kontroll over verkets tredje karakter, dialogdeltakaren Petrus Aegidius, også? 4

55

Biblis50 Text.indd 55

10-06-28 17.04.31

Den kombinerte karakteren/personen Aegidius/Gillis er ei utfordring som forskingslitteraturen har tendert mot å ignorere.5 Ved å undersøke dei delar av teksten og verkets parerga, som det er grunn til å tilskrive Gillis’ redaksjon etter at More hadde sendt frå seg manuskriptet, synest oppfatninga av Utopia som Thomas Mores Utopia å vere ein posisjon som det er vanskeleg å argumentere for. I teksten står Aegidius fram som ei sjølvstendig røyst og i fleire følgjeskriv argumenterer dessutan Gillis tydeleg for eigne bidrag til teksten (alfabet og dikt). Han gjer òg merksam på arbeidet som redaktør. Slike forhold inngår ved verketableringa. Dei kompliserer resepsjonen av Utopia utelukkande som Thomas Mores Utopia.

Likeins hindrar nærveret til karakteren Aegidius i teksten og personen Gillis i følgjeskriva og redaksjonen at verklesinga kan avgrensast til eit studium av verkets fiksjonstrekk – og berre dei.

Både Mores og Gillis’ bidrag til verkets parerga inneheld disharmoniske trekk, og skriva frå begge to skaper inntrykk av det er visse informa­sjonar som er undertrykte eller kamuflerte. Dermed løyser dei ut ei lesing som aktivt søkjer etter det som kan tenkast å vere omsnudd, fornekta eller dekt over. Vi får ein mistankens hermeneutikk retta mot språkleg kamuflasje, især dei retoriske verkemiddel som kan tenkast å fremje slike trekk ved Utopia som Elizabeth McCutcheon så treffande har kalla «denying the contrary». (McCutcheon 1971). I første brev frå More til Gillis, det som følgde førsteutgåva, kjem den lite truverdige påstanden at det kom ikkje for nokon av dei å spørje om og kommentere den geografiske plasseringa av Utopia. Gillis repliserer i sitt brev til Busleyden med den like lite truverdige utsegna at Hythlodaeus nok hadde fortalt det, men at More vart hindra i å høyre fordi ein tenar hadde kviskra noko i øyret til hans. Sjølv vart Gillis hindra i å høyre skikkeleg fordi ein av Hythlodaeus’ reisefellar hadde hosta. Følgjer ein den tråden vidare og prøver å lese Utopia symptomalt, dvs. med vekt på informative element som det er grunn til å tru at forfattaren anten ikkje hadde oversikt over eller kjennskap til, synest det klart at det er emne som, ut ifrå verkets indre logikk, burde ha vore diskutert i den dialogiske førstedelen eller presentert meir utførleg i den meir utgreiande andredelen.

Rimelegvis er det i utelatingar, kontradiksjo-

nar og misvisande informasjon at Hythlodaeus si innstilling til kongar og fyrstar skal søkjast, og likeins kva slag økonomisk verksemd han var involvert i. Men også andre indikatorar kan brukast for å sirkle han inn. Som i namnsetjing av Utopias stader, personar og funksjonar, der tydingsinnhaldet vert ekstremt redusert og jamvel tømt, synest utelating og kontradiktorisk informasjon basert på medviten bruk av retorikkens endringskategoriar. Tilfellet over indikerer at tropen detractio (fjerning) er brukt. Andre av same kategori er adjectio (tilføying eller forsterking), immutatio (utskifting) og transmutatio (omflytting). Koplinga mellom Hythlodaeus og Portugal, indirekte ved samankjedinga med Vespucci i Utopia og eksplisitt i Mores andre brev til Gillis, kan oppfattast som emfatisk bruk av adjectio, men kan òg vere døme på transmutatio. Mogeleg ironispel med utgangspunkt i antipodisk tenking er det fleire av. Sekvensen tidleg i bok ein, der Hythlodaeus fortel om sine erfaringar og geografiske oppdagingar rundt ekvator, som namnet som utopiarane har på folk frå Europa (ultra-equinoctialarar) i slutten av første bok, er naturlegvis veleigna passasjar for bruk av endringskategoriane. Immutatio og transmutatio er tydeleg kombinerte når vest vert til aust. Effekten av omflytting og utkifting oppstår ved at Hythlodaeus er kopla til Vespuccis ekspedisjonar til austkysten av Sør-Amerika, medan returen gjekk via Taprobane (Sumatra eller Ceylon) og Calicut (India). (More 1982, s. 29) Jordomseglinga til Magellan skjedde først i åra 1519–1522 – altså etter at Utopia hadde kome på marknaden.

Interpretative kontekstar Det verkar direkte påfallande at det ikkje fall Morus eller Aegidius inn å spørje Hythlodaeus om kvifor han ikkje kunne stille seg og kunnskapen sin til rådvelde for kyrkja, den andre av samtidas makter, om det var så at hans filosofiske innsikter ikkje passa inn hos kongar. Var det fordi Hythlodaeus alt stod i kyrkjeleg teneste? Endå meir påfallande er at det utopiske samfunnet, ei øy med sjøfart, kystline og omgjeve av hav på alle kantar, på ingen måte hadde ein økonomi som var basert på ressursar i havet. Korkje kosthald, arbeidsliv eller økonomi er nemnande relatert til fisk og fiskeri, trass i påstanden om mange fornuftige ord-

56

Biblis50 Text.indd 56

10-06-28 17.04.31

ningar. Jamført med 1500-talets Europa, der silda og torskens kommersielle status utløyste krigsliknande uro i kystområda frå Portugal i sør til Island i nord, måtte øya verke særs urealistisk. Hanseatar og kjøpmenn frå Bristol-området utkjempa veritable sjøslag i islandske farvatn på 1400-talet, og frå kring 1510 vart portugisiske og franske fiskeflotar utrusta for fiske ved Newfoundland.

Tørrfiskhandelen i nordområda hadde gong etter gong ført kyrkjas inntektsgrunnlag i konflikt med borgarlege næringsinteresser. På det området vart kyrkja, mellom anna i Noreg og på Island, involvert i konflikt med ei fyrstemakt som søkte å utvide skatteunderlaget til den lukrative handelen med fisk. Vart slik næringsverksemd i Utopia utelaten fordi personen bak karakteren Hythlodaeus hadde ei kyrkjeleg stilling som involverte han i fiskeribasert økonomi?

Som komponentar i ein ironisk regi kan endringskategoriane destabilisere tydingspotensialet, men ikkje fjerne det. Verknaden vert tosidig. Det oppstår logiske brestar, tomrom og aporiar i møtet med tekstens eksplisitet og den røyndom som han omtalar. Desse kan ikkje ignorerast, men må reseptivt fyllast eller kompenserast for om teksten framleis skal gje meining. I denne samanhengen kan Portugal som Raphael Hythlodaeus’ tilhaldsstad forståast antitetisk, som der han ikkje held til. Freistnader på å finne ut av Hythlodaeus’ namn, stilling og lokalisering kan likevel ikkje løysast ved ein slik framgangsmåte isolert. Alternative haldepunkt er like usikre, og det vert meir spekulasjon enn påvising. Ei tilnærming som truleg er betre er å kombinere tid-, stad- og person­ relaterte opplysningar, sjølv om dei funksjonelt er underordna fiksjonen.

Om det skal vere ein vinst å hente må dei òg samanhaldast med eit utvida sett av dokument, dvs. ein prosedyre ikkje ulik den som J. H. Hexter nytta seg av då han prøvde å finne ut kva More gjorde i Flandern sommaren 1515.6 Ein peikepinn på kvar det finst ein mogeleg kandidat til Hythlodaeus vart kanskje signalisert alt i innleiinga av Utopia. Det er der vist til Georges de Themsecke, domprosten i Cassel, som deltakar ved tingingar om tollsatsar. Forhandlingane vart mellombels stogga ca. 21. juli. Men mindre enn ei veke seinare, den 26. juli, dukkar sannsynlegvis same mann opp, men i ein heilt annan samanheng. Denne datoen braut ein flote

på elleve skip opp frå Veen i Holland og sette kursen for København. Ombord var Danmarks nye dronning, Elisabeth (Isabella) av Burgund, og saman med ho reiste ein større delegasjon frå det burgundiske hoffet.

Fremste representant for hoffet var Philip av Burgund (Filips van Bourgondië-Blaton), herre til Suytburg (Souburg) og admiral over Holland.

Etter rang kom så Balduin av Burgund og herre til Falaise. Dei neste tre som er nemnde av historikaren C. F. Allen, var herren til Boulay, herren til Castel og Johan Sucket, ein diplomat. (Allen 1865, s. 214) Alle fem hadde diplomatiske funksjonar, men utan at dei er spesifiserte. Personen som Allen titulerer «herre av Castel» peikar seg ut som særleg interessant, for truleg er han identisk med domprosten av Cassel som er omtalt innleiingsvis i Utopia.7 Med på tilbaketuren følgde også det danske gesandtskapet. Det hadde vore sendt til Nederlanda kring midten av juni under leiing av Erik Valkendorf, erkebiskop i Trondheim.8 Då er vi også framme ved både namn, tittel og posisjon til den personen som bør vurderast som den mest aktuelle modellen for Hythlodaeus.

Erkebiskop Erik Valkendorf som Hythlodaeus?

Det kan ikkje ha vore så mange som kunne høve som modell for ein aldrande, Platon-lesande og politisk røynd Hythlodaeus i Antwerpen sommaren 1515. Det spørst om ikkje Hythlodaeus kunne identifiserast som Valkendorf etter slike kriterium alt i samtida, og at han også vart det.

Europas litterære republikk var ikkje særs stor tidleg på 1500-talet, og dei uformelle nettverka og kansellisladderen fanst som middel til identifisering då som seinare. Om opplysningane om Hythlodaeus’ fem år i Utopia, at han hadde overlate arven til brørne eller vore i England 15–20 år tilbake i tid, svarte til informasjon som kunne innhentast på anna hald, var identifikasjonen så godt som uunngåeleg. Det må presiserast at det ikkje er skriftleg dokumentasjon som påstår at Valkendorf vart identifisert som Hythlodaeus.

Det finst heller ikkje noko kjeldegrunnlag for at han sjølv identifiserte seg med Mores karakter. Det er samanfallet mellom ytre forhold (tid, stad, sosiale relasjonar og ei spesiell hendingsrekkje) med Erik Valkendorfs personlege trekk, humanistiske danningsprofil og verkefelt som

57

Biblis50 Text.indd 57

10-06-28 17.04.31

kyrkjefyrste i Nidaros som kanskje aktualiserer ei slik kopling.

Ideen om at Valkendorf kunne vere aktuell som kandidat til Mores karakter Hythlodaeus er delvis motivert i konflikten som erkebiskopen vart involvert i med kong Christian II og hans rådgjevarar kort etter at De optitmo reipubli­ cae statu deque nova insula Utopia var komen ut.

Konflikten var definitivt ikkje til stades i 1515, då Valkendorf, som kongens ven og fremste embetsmann, var leiar for sendeferda som skulle hente prinsesse Isabella til Danmark. Dette utelukkar sjølvsagt ikkje at motsetningar kan ha vore latent eksisterande, men nokon konflikt kan ikkje påvisast som å vere formulert i kjelder eller på anna vis erkjent på det tidspunktet. I året etter at Utopia var komen ut (1517) skjedde det derimot ei markert dreiing, og i løpet av berre få år deretter var personen Valkendorf som den fyrsteliknande posisjonen hans redusert. I 1521 drog Valkendorf til Vatikanet for å leggje fram klagemåla sine for paven. Så langt kom det ikkje. Han enda sine dagar som pestoffer i Roma i 1522.

Dersom Hythlodaeus’ synspunkt kunne identifiserast som Valkendorf sine, kan den generelt nedvurderande haldninga til kongar og kongars rådgjevarar i Utopia faktisk gje ei temmeleg rasjonell forklaring på kvifor Valkendorfs konflikt med Christian II og hans rådgjevarar både oppstod og utvikla seg som han gjorde. Dei var grunnlag nok til å mistenke den sannsynlege modellen for illojalitet og konspirerande aktivitet. Hythlodaeus’ syn på seksualmoral, straff for ekteskapsbrot etc. inneheld òg slike moment. Det kunne etter tid og omstende oppfattast som kritikk av kongens moral.9 Her er det lagt til grunn delar eller fragment av Utopia og verkets parerga som – truleg – kan tolkast som at Hythlodaeus i Utopia kan svare til Erik Valkendorf. Isolert er dei usikre, dvs. meir eller mindre opne hint, men også allmenntoposar og troper som det alltid hefter stor tvil om den gyldige tolkinga av. Følgjeleg kan dei heller ikkje tilleggjast særleg overtydingsevne.

Motsett upålitelege indikasjonar frå verket og mot Valkendorf, finst det ein informasjonsvev som går motsett veg og som kan følgjast opp ved freistnader på å knyte Erik Valkendorf mot Hythlodaeus og Utopia. Ein slik framgangsmåte krev at tekstanalysen av Utopia og verkets parer-

ga vert utvida med analysar av fleire dokument.

Dei må nødvendigvis sentrerast rundt personen Valkendorf og dei trekk ved han som på ein eller annan måte tangerer Hythlodaeus’ ytre karakteristika. Det vil vere dokument som kan sannsynleggjerast som integrert kunnskap, erfaring og danning hos Valkendorf, dvs. at dei kan koplast til opplysningar som – i Utopia – vart avleverte via den fiktive karakteren Hythlodaeus. Starten på bokas andre del er ein slik sekvens.

Tilsynelatande er Hythlodaeus den einaste som veit noko om Utopia. Han startar forteljinga si med å beskrive landskapet. Her får vi ytre, romleg kontekst til verket. Både tekstplassering og skapingstidspunkt tilseier at det ein gjennomtenkt og gjennomarbeidd sekvens i heilskapen. Det er tvilsamt om det står noko som ikkje er plassert med overlegg, dvs. at det dreier seg om ein kalkulert tekstintensjon. Vesentleg for koplinga er at ho sterkt poengterer Hythlodaeus’ nøkkelrolle som førebudd informant. Framstillinga er forma som ei topografisk visualisering: Utopiernes øy måler på midten, der hvor den er bredest, to hundre mil, og den er ikke meget smalere på noe sted i hele sin lengde; bare henimot begge ender smaler den gradvis av. Som skulle de være trukket med en passer, danner disse endene en sirkel, fem hundre mil i omkrets, slik at vi får en øy som ligner en nymåne. Hornene er skilt ved et sund, omkring elleve mil bredt. Innløpet vider seg så ut til en åpen flate, omgitt på alle kanter av land, som skjermer for vinden og danner en veldig bukt. Den er ikke værhård, snarere rolig, så nesten hele den indre del av landet blir som en eneste stor havn, hvor skipene kan seile fritt i alle retninger. (More 1982, s. 67)

Avsnittet formidlar synsinntrykket av ei øy, eller rettare: kartbiletet av ei øy. Det vi «ser» ved hjelp av teksten er eit vertikalt og romleg perspektiv, ei mental organisering av informasjonar om eit territorium som er sett ovanfrå og frå stor avstand. Tilsynelatande kan ei verbalisering som dette verke tidlaus og kontekstfri, men i byrjinga av 1500-talet var perspektivet ein nokså ny måte å oppfatte verda på. I 1516 var det kanskje berre eit par generasjonar av intellektuelle som kunne ha erfart verda som ei kartflate på sitt eige skrivebord. At det er tale om ei mental førestelling av eit kart, vert underbygd ved to andre forhold.

Teksten nemner ein kartreiskap, ein passar, og

58

Biblis50 Text.indd 58

10-06-28 17.04.31

han oppgjev òg nokre distanse- og avstandsmål med relativt eksakte innbyrdes relasjonar. Teksten utfyller kartperspektivet med eit ordinært horisontalt utsyn. Det skal truleg leggjast vekt på at dette er kopla til erfaringsbaserte kunnskapar og aktivitetar i det observerte landskapet. Det biletet som teksten overleverer verkar på same tid å vere både kjent og ukjent. Her er nemnt fleire element som liknar på dei som finst på kart over Norden frå før midten av 1500-talet, men dei er ikkje ordna på den måten vi skulle forvente.

Omtrent frå epoken som Utopia vart skriven i, renessansen, og frametter har det vorte vanleg å sjå slik informasjon som kartresymé eller kartutdrag, og i same periode har kartbiletet fått ein endra ontologisk status. Det har gått frå å vere etterlikna røyndom til å vere røyndom. Ved å ta seg inn i avsnittet ved referensiell lesing, dvs. med forventningar om realistisk samsvar mellom ei moderne kartlesing (kartførestelling) og informa­ sjonen som er nedlagt i teksten, vil ikkje teksten opne seg. Lesinga støyter på motstand. Teksten svarar faktisk ikkje til eit einaste av dei aktuelle karta. Derimot vil ein, først og fremst ved fik­ sjonsnemningar som Hythlodaeus og Utopia, få erfare at teksten prøver å trekkje merksemda til lesaren mot eit teiknsystem av eit anna slag. Følgje­ leg les ein dette avsnittet på nytt (og på nytt), der ein på hermeneutisk vis prøver å tolke han mot eit utvida sett kunnskapar (eller fordommar) om forfattar, tid, litterære ideal, tekstnormer, kartografi, historikk og idéhistorisk kontekst.

Det moderne og eksakte forholdet mellom erfart natur og symbolisert natur fører på villspor i møtet med Utopia. Hentar ein fram dei gamle Norden-karta, vil ein helst leggje merke til det tydelege fråveret av korrespondanse. Teksten liknar ikkje karta og dei liknar ikkje på teksten. Om vi derimot problematiserer representasjonsforholdet, til dømes ved definisjonen som den internasjonale kartografiske foreininga har av kart, betrar det seg litt. Ute Schneider oppgjev denne som «symbolisert representasjon av geografisk realitet som baserer seg på kreativiteten og valgene til en kartograf, og som framstiller bestemte perspektiv og kjennetegn i den hensikt å avbilde romlige forhold». (Schneider 2007, s. 7) Defini­ sjonen flyttar merksemd bort frå røyndommen i-seg-sjølv til røyndommen slik han er oppfatta og formidla av kartografen. Schneider legg òg

stor vekt på at kart er historisk situerte, har ein konstruktiv karakter og er forankra i kollektive førestellingar (verdsbilete).

Sjølv om det kommuniserte biletet meir enn indikerer nærveret av eit kart, står det ingen stad i Utopia at det fanst kart eller andre visuelle medium. Det står berre at Hythlodaeus fortalte om ein stad kalla Utopia med desse topografiske kjenneteikna. Forfattaren av det skrivne verket, Thomas More, innskriven i teksten som Morus, og sekretæren hans, John Clement, noterte det fortalte. Den skrivne teksten Utopia, som er det einaste ein moderne lesar vil ha å stø seg på, gjer det heile til ein kompleks variant av kommunikasjon, i og med at det involverer (minst) tre former og nivå for mediering.

Frå bilete til forteljing. Ekfrase Med James Heffernans korte og fyndige defini­ sjon av ein ekfrase, kan Hythlodaeus’ utlegging omtalast som «ein verbal representasjon av ein visuell representasjon». (Heffernan 1993, s. 3) Det spesielle har især å gjere med den som formidlar synsinntrykk. Ekfrasen gjev seg ut for å vere ei etterlikning med sanningsprentensjonar, eit verbalt motstykke til det visuelle objektet. Slike pretensjonar kan han ikkje innfri. Han er, og kan vanskeleg oppfattast som anna enn, ei sjølvsentrert forteljing med pretensjonar om å etterlikne.

I ekfrasen er den reflekterande kopla like mykje til det sjølvrefleksive og sjølvreflekterande som til objektet. Derimot vil ekfrasen tilføre ein ny kvalitet ved nettopp å gje avkall på det synlege objektet. Resultatet er ein simile, ein markert narrativ struktur, som vanlegvis vert utvikla i episke vendingar.

Ved å kommunisere synsinntrykket av eit kartfesta landskap ved talens hjelp har Hythlodaeus posisjonert seg sjølv i det fortalte. Det visuelle er hans røyndomsinntrykk, men perspektivet inneheld også hans omkoding av informasjonen. Dermed vert han inkludert i, eller gjort til del av, det objektet han omtalar. I forteljinga om Utopia vert det understreka ved at han oppkastar seg sjølv til einaste kompetente tolkar. Men ved å tilføre Hythlodaeus’ munnlege forteljing ei skriftleg form har More (Morus) tilført dobbelrepresentasjonen ein vesentleg kvalitet: Han har fiksert han. Han har låst forteljaren til så vel

59

Biblis50 Text.indd 59

10-06-28 17.04.31

topografien som til perspektivet i det fortalte, om lag som Narkissos til spegelbiletet. Hythlodaeus’ identitet kan ikkje koplast frå det han fortel. For det andre har forfattaren relasjonell kontroll over ekfrasen. Det er han som avgjer kva som skal vere tekstsamanhengen som similen (ekfrasen) kan få inngå i.

Slike dobbelrepresentasjonar er gjerne oppfatta som ein spesiell variant av mimesis. Ekfrasen er mimetisk i ein platonsk forstand av omgrepet, både som motsetning til enklare forteljingar (apangelia) og den utvida omgrepsbruken hos Aristoteles. Som oftast vert ekfrase-omgrepet nytta i ein avgrensa samanheng, og vanlegvis om kontaktflater mellom visuelle kunstartar og litteratur. Biletdikt er truleg den mest utbreidde forma.10 Koplinga mellom biletkunst og verbal kunst har vore viktigaste kategorisering like sidan Homer omtalte skjoldet til Akilles i den 18. boka av Iliaden. (op.cit., s. 9ff., jf. Homer 2004, s. 326ff.)

Vanlegvis vil ikkje ein ekfrase omfatte det tredje nivået, dvs. verbale omtalar av det som alt er verbalisert. Der er andre sjangernemningar og teksttypologiseringar meir relevante. Det gjeld òg relasjonane mellom den skrivne teksten Uto­ pia og Hythlodaeus’ forteljing. Ekfrasen høyrer til karakteren Hythlodaeus. Som verkets forfattar, delvis også som den innskrivne karakteren Morus, vil More derimot kunne disponere over ekfrasens regi. Han er den som avgjer om den skrivne tekstens lesar opplever tekstpassasjen som ein ekfrase eller noko anna. Han kan styre den lærde lesarens assosiasjonar både mot og frå Homers omtale av Akilles’ skjold, men han kan vanskeleg kople forteljarens verbale utlegging frå hans visuelle erfaring utan samstundes å undergrave fundamentet for si eiga skriftlege framstell­ ing. Som karakteren Morus kan han til ei viss utstrekning identifisere seg med det omtalte objektet ved å sympatisere med det og jamvel òg å leve seg inn i det. Det vil vere den næraste relasjonen.

På større distanse, omtrent der verkets Morus går over i forfattaren More, kan han gje objektet ein avstandsidentitet ved å skrive om kva det inneheld, omfattar, skil seg frå eller er avgrensa av.

Han kan gje direkte og indirekte deskripsjonar av den verbalt formidla overflata ved å karakterisere språkbrukaren, språkbruken og språkleggjorde fenomen. Endeleg kan forfattaren understreke

eigne relasjonar til det fortalte ved å karakterisere forteljarens verbale, sosiale og intellektuelle situering i meir eller mindre sympatiserande vendingar. Til disposisjon står eit omfattande retorisk register for å farge, forsterke, svekkje eller undergrave forteljarens forhold til sitt objekt, og More har òg nytta det med stor meisterskap.

Det ekfrastiske forholdet mellom topografien i Utopia og Hythlodaeus’ verbalisering er altså vurdert omtrent som forholdet mellom Akilles’ skjold og skjoldsmeden Hefaistos, og at det er tekstkonstruktøren, ved å kontrollere det skrivne verkets topologi, og ved meir eller mindre opne retoriske hint og emendasjonar, har lagt til rette for at forholdet kan opplevast slik.

Vidare nemner similen, den verbaliserte ekfrasen frå innleiinga av bok to, spesifikke trekk ved topografien, trekk som kan indikere at teksten Utopia og landskapet Utopia kan tenkjast å ha med dei eldste karta over Norden å gjere. Dei geometriske omtalane, sirkelform med smalning mot endane (skjoldform), nymåneform og ei svært stor utskjering, finst ikkje på eitt kart, men på fleire. Det kan indikere ei kartsamling, som nødvendigvis òg må implisere eit kartsamlande (og intensjonsstyrt) subjekt. Det er eitt grunnlag for å søke ein potensiell informant utanfor og utover fiksjonens Hythlodaeus. Det andre ligg i dei greske koplingane, til dømes i jamføringar mellom Hefaistos’ smedkunst og Hythlodaeus’ forteljing. Som i smedens’ skjoldkreasjonar er òg Hythlodaeus med på å tilføre liv til det han skaper verbalt, og han forsvarer skaparverket sitt. Utopia er berre det han fortel, inklusive dei mange utelatingane og kontradiksjonane som også finst: Utopia er Hythlodaeus «writ large», og det omfattar også Hythlodaeus’ sosiale og intellektuelle posisjonering.

Slett ikkje alle kunne ha teke på seg ein slik verbal representasjon i 1515. Snarare er det god grunn til å tru at det var få, sannsynlegvis svært få òg.

Det inn­snevrar vesentleg omfanget av potensielle namn og deira sosiale situering. Om det i tillegg skulle vise seg mogeleg å gjere sannsynleg at ein av dei var i Flandern sommaren 1515, vil det rimelegvis vere ein som sterkt måtte vurderast som kandidat til Hythlodaeus. Etter Utopias omtale av Hythlodaeus, er det òg rimeleg å rekne med at den aktuelle bør søkjast mellom periodens skapande menneske, dvs. personar med litterær dan-

60

Biblis50 Text.indd 60

10-06-28 17.04.31

ning og utettervend intellektualitet. Det er også truleg at personen hadde posisjonar som stod i forhold til danninga og intellektualiteten, og at det i så fall burde flyte til tekstar frå aktivitetar av eller kring personen som kan diskuterast mot eller jamførast med teksten i Utopia.

Endeleg er det mange grunnar til å rekne med at vala av sjanger, topikk og retorikk i Utopia er medvitne og utførte i samsvar med synsmåtar, verdiar og normer i eit danningsfellesskap som forfattaren orienterte seg mot. Når identifiserande opplysningar er omskrivne og forvanska, så skjer det på bakgrunn av og i forhold til ein innforstått danningskode i fellesskapet. Om nokon har tilført persontrekk til karakteren Hythlodaeus, eller noko har lånt topografisk substans til Utopia, skal ein altså ikkje forvente å finne eit realistisk samsvar. Derimot kan det forsvarast å leite etter transtekstualitet, allmenne referansar og spesifikke lån (topoi).

Utopias nordiske førelegg.

Transtekstuelle relasjonar Omgrepet palimpsest er forankra i antikk filologi. Etymologisk er det komponert av to greske uttrykk, palin ’på nytt’ og psaein ’å skrape’, og refererer til eit handskrift, helst på pergament, der den første teksten er skrapt vekk og erstatta av ein ny. Ei sekundær (eller litterær) tyding spelar på at tekstar også kan ha ei underliggjande meining, dvs. at den nye teksten resirkulerer eldre tekstelement. Gérard Genette (1982) gjer omgrepet funksjonelt i den siste tydinga, altså innanfor ei litterær ramme. Han nyttar det dels som ei samlenemning og dels som underlag for å diskutere tekstrelasjonar, især tekstar som er skapte på basis av andre tekstar, til dømes den lange rekka av mellomtekstar frå Homers Odysseen til James Joyces Ulysses.

Genette opererer med fem ulike transtekstuelle relasjonar: Intertekstualitet, paratekstualitet, metatekstualitet, hypertekstualitet og arketekstua­ litet. Det finst som oftast fleire former for transtekstualitet i ein og same tekst. Nokre gonger er forholdet temmeleg direkte, dvs. at ein ny tekst relativt tydeleg vil gjenbruke, omskrive eller på anna vis gjere seg avhengig av ein eller fleire tidligare tekstar. Andre gonger er forholdet meir vagt og indirekte og knyter an til innhaldslikskapar,

konformitet med stil- eller sjangertrekk eller som tolkbare signal rundt teksten som forankarar han kommunikativt. Formene kan overlappe, og dei kan også spele med eller mot kvarandre.

Genette ser hypertekstualitet som intendert teksthandling og er dermed meir gjennomgripan­ de enn intertekstualitet. Den nye teksten er strukturert i relasjon til eit tidligare verk og svarar til relasjonen mellom ein tekst B (hyper­teksten) og den føregåande tekst A (hypoteksten). Det er tale om eit verktransformativt forhold med likskapar til palimpsesten: ein tidlegare tekst vert stykka opp eller skriven gjennom og ved det utviska (erstatta) av ein ny tekst – hyperteksten. Det inneber at den nye teksten set seg i dialog med den gamle, men det tyder òg at det oppstår noko nytt (ei ny meining) av den gamle teksten. Vesentleg for Genette er likevel at den gamle teksten – i overført tyding – også let seg påvise som ein underliggjande tekst. Med det meiner han relasjonar som på ein av to mogelege måtar knyter ein ny tekst til ein tekstleg forgjengar: What I call hypertext, then, is any text derived from a previous text either through simple transformation, which I shall simply call from now on transfor­ mation, or through indirect transformation, which I shall label imitation. (Genette, 1982 [1997], s. 7)

Mange trekk ved Utopia tilseier at det bør oppfattast som eit litterært verk som med overlegg vart skapt på bakgrunn av førelegg i andre og eldre tekstar. Med Genettes terminologi kan nok Utopia kallast ein hypertekst, der lån, som saksinformasjonar og sjangerimitasjonar eller som transposisjonar av retoriske verkemiddel, må vurderast å ha omfatta mange forhold ved dette verket. Utopias forskingshistorie dreier seg for ein stor del om å etterspore førelegg i eldre tekstar og språkbruk.

I det vidare vil det bli gjort ein freistnad på å samanhalde eit utval munnlege og skriftlege førelegg med tanke på å prøve ut eit eventuelt konvergensforhold mellom Hythlodaeus og erkebiskop Erik Valkendorf. Hythlodaeus’ utleggingar i Utopia er utgangspunktet. Det er Hythlodaeus’ «stemme» som dominerer Utopia kvantitativt.

Omtrent alle innhaldselement i verkets andre del kan tilbakeførast til han. Hythlodaeus er også den som tydelegast vurderer og rangerer. Mot utleggingane kan det stillast opp to grupper med

61

Biblis50 Text.indd 61

10-06-28 17.04.31

skriftlege førelegg. Desse har anten direkte eller indirekte Erik Valkendorf som (kjent) forfattar eller informant. Det er for det første Erik Valkendorfs rapport «Breuis et summaria descriptio Nidrosiensis diocesis», med 1512 som sannsynleg år for første nedskriving. Vidare kjem to kart som kan relaterast til Valkendorf, eitt av Claudius Clavus (ca. 1427) og eitt av Jacob Ziegler (1520-åra, publisert i 1532).

Erik Valkendorf. Kanslar og erkebiskop Hythlodaeus situerer sin eigen person i tid og rom når han skal skildre byen han budde i I will describe one of them [ie. the cities], and no matter which. But what one rather than Amaurot, the most worthy of all? – since its eminence is acknowledged by the other cities that send representatives to the senate there; besides which, I know it best because I lived there for five full years. (More 1995, s. 117, min kursiv, A.A.)

Interpretative kontekstar som kan kople personen Erik Valkendorf til karakteren Hythlodaeus startar i dansk og norsk diplommateriale. Dei aktuelle tekstane er relativt få, slik at materialet må reknast som både avgrensa og velkjent. Det har vore brukt fleire gonger i politisk historie, i kyrkjehistoria til erkesetet i Nidaros og i biografiske oppslagsverk. Kjeldetypen gjev ikkje særleg spennvidd i tolkingar. Portretta av Valkendorf som kanslar og kyrkjefyrste er nokså einskaplege og lite kontroversielle.11 Diplomatariske opplysningar viser at Erik Valkendorfs alder, trekk ved familieforhold og ein del personlege karakteristika kan høve med Hythlodaeus’ kjenneteikn. I 1515 skal Valkendorf ha vore ein mann på om lag 50–55 år.12 Han var erkebiskop i Nidaros (frå 1510), lensherre til Trondheim stift og formann i det norske riksrådet. Valkendorf hadde då hatt fleire funksjonar ved hoffet og kanselliet i meir enn 20 år. Han vart seinast i 1494 tilsett som konge­ leg notar og sekretær. Frå og med 1499, via eit dokument som omtalar Christian II som svensk tronfølgjar, er Valkendorf titulert som kanslar.

Truleg skal utnemninga forståast som personleg kanslar for den komande kongen, i og med at kong Hans hadde andre i slike funksjonar.13 At stillinga var knytt til hertugen (prinsen), er tydeleg av om­talen av Valkendorf i norske kjelder.

Koplinga til Noreg oppstod ved at hertug Christian i 1506 vart visekonge og herre over det norske riket. Han hadde Valkendorf med seg, og i 1507 vart han gjort til medlem av det norske riksrådet.

I 1510 fekk han paveleg godkjenning som erkebiskop for Nidaros. Samtidig vart han lensherre over Trondheim stift og kunne overta posisjonen som leiar av riksrådet formelt. Hythlodaeus sine fem år i Utopia kunne (pr. 1515) referere til Valkendorfs tid i Noreg på to måtar. Den mest sannsynlege vil vere perioden 1510–1515, då han hadde nått topposisjonane. Ein annan måte å sjå det på er å rekne tida frå 1506–1507 til 1515, der det vert trekt frå ein periode på ca. 3 år då han oppheldt seg andre stader.

Diplomatariske kjelder godtgjer at Erik Valkendorf gjennom mange år hadde vore involvert i hendingar og handlingar, ved og utanfor kongens hoff, som gjorde han til ein erfaren politisk aktør i 1515. Han hadde innsikt i praktisk statsstyring, rådgjevingsfunksjonar og personlege røynsler med kongars tenkemåte som nok toler jamføring med dei Hythlodaeus påstod seg å ha.

Alt i 1490-åra hadde Valkendorf stillingar som kan ha aktualisert diplomatoppdrag, men det er ikkje kjent (danske og norske) kjelder som de facto tilseier at Valkendorf kan ha vore i England, slik Hythlodaeus hadde. Det er slett ikkje utenkeleg at han kan ha hatt oppdrag der, i og med at det stadig var gnissingar mellom danske og engelske interesser om øresundstollen, fiskeoppkjøp på Island etc. Derimot er det kurant tekstunderlag som viser at Valkendorf var diplomat i Flandern i nøyaktig det same tidsrommet som More og Gillis møtte Hythlodaeus og at konseptet til Utopia vart påemna. Diplomatoppdraget fekk Valkendorf som erkebiskop og fortruleg ven av Christian II.14 Den karakteren som Morus og Aegidius samtalte med i 1515 vart tvillaust iscenesett som ein med autoritet og pondus. Dialogdelen etterlet heller ingen tvil om at Hythlodaeus forventa å bli teken på alvor og med respekt, og replikkane til Morus og Aegidius, som den kvantitative fordelinga i dialogen, innrømmer han det. Taledominansen må nok dels vurderast topologisk, dvs. som ein høfleg gest som følgje av at han var den eldste av deltakarane. På det eksplisitte planet var fordelinga derimot sakleg grunn­gjeven.

Hythlodaeus hadde erfaringar, kunnskapar og

62

Biblis50 Text.indd 62

10-06-28 17.04.32

innsikter som dei andre bad om å få del i, og han var tydeleg på at vurderingane var gjorde på bakgrunn av reiser og erfaringskunnskap.

Omtalen av Hythlodaeus som filosofisk sjøfarar, ein person med tileigna røynsler frå den kjende sivilisasjonens randsoner og jamvel utanfor, har grei dekning når ein knyter slike erfaringar til Erik Valkendorf. I 1515 var Valkendorf den mektigaste kyrkjefyrsten i Norden, og sannsynlegvis var han ein av dei mektigare i Europa. Frå metropolitansetet i Trondheim hadde erkebiskopen ansvar for eit stift som kanskje då var verdas største i utstrekning. Til det låg det fire bispedøme på det norske fastlandet, Hamar, Oslo, Stavanger og Bergen, eventuelt fem med Trondheim. På øyane i Atlanterhavet fanst det like mange. På Island fanst det to verksame bispedøme, Hólar og Skálholt, og på Færøyane låg det eit bispesete i Kirkjuböur. Kirkjuvágr (Kirkwall) på Orknøyane var i 1515 berre delvis overført til St Andrews. Endeleg fanst (det historiske) bispedømet Garðar på Grønland.15 Motsett kyrkjeordninga i Danmark, der utviklinga lenge hadde gått mot ei fyrstekyrkje, hadde den norske ei relativt sjølvstendig stilling.

Det var ei kyrkje som hadde makt, men som også var medviten om kva fundament makta var tufta på. Gjennom 1400-talet var posisjonen bygd ut økonomisk og konsolidert juridisk. Ved inn­ gangen til 1500-talet var erkebiskopen i Noreg såleis lensherre og formann i det norske riksrådet, to av landets mest framskotne verdslege posisjonar, i tillegg til den religiøse leiarstillinga som metropolitan. Kongsmakta hadde vorte trekt ut av Noreg på 1300-talet, og i tida etter hadde òg den verdslege adelen vorte svekt. Det var kyrkja under erkebiskopen som fylte maktvakuumet til ho stod fram som landets suverent mektigaste instans. Som formann i riksrådet hadde erkebiskopen juridisk kontroll med Noreg. Etter lova, dvs. etter den juridiske stadfestinga av Sættargjerda i 1458 og av Halmstadrecessen i 1483, den siste var ei regulering av vilkåra for kongens handfesting, skulle erkebiskopen òg styre i kongens fråver. Vidare hadde erkesetet og erkebiskopen rett til å slå eigen mynt, peike ut adelskap (setesveinar) og til å disponere ein viss hærstyrke. Det vesentlegaste grunnlaget for verdsleg makt låg likevel i ei omfattande økonomisk verksemd som vart styrt frå erkesetet.

Seinast frå 1517, men sannsynlegvis alt i 1516, må Valkendorf ha vore klar over at det meste hadde endra seg i hans disfavør. I økonomiske saker må det ha vore tydeleg at han hadde mist kongens gunst alt frå 1516.16 Frå då av vert hans doméne skattlagde som kva som helst annan del av riket, og i strid med avtalar og instituert praksis.17 Christian II pantsette Helgeland len til Valkendorf i 1517.18 Kongens lensherre tok deretter til å skattlegge Helgeland som kongens eigedom (regale). Det får transaksjonen til å likne på konfiskasjon av erkebiskopens midlar og vengestekking av erkebiskopens makt. Klagemåla førte ikkje fram. I staden fekk lensherrane i Oslo (Akershus) og Bergen utvida fullmakter av kongen. I lang tid handterte ikkje Valkendorf endra politisk-økonomiske forhold som konflikt, trass i at Christian II nødvendigvis stelte seg aksepterande til det som skjedde. Fråver av effektive mottiltak frå erkebiskopen si side får han til å verke handlingslamma, om lag som ein klient som har falle ut av eit patronatsystem. Spørsmål som kan stillast er om den passive handlemåten var etter råd frå den dåverande kardinal Adriaan i Utrecht eller andre i det geistlege systemet. Fram til sendeferda hadde Erik Valkendorf vore kongens næraste fortrulege, men frå 1515 til Valkendorf døydde i i 1522 gjekk forholdet heilt i oppløysing. Då dei to, nærast ved eit tilfelle, møttest i Amsterdam seinhaustes 1521 var det som fiendar.

Tekstlege relasjonar. Hypotekst og hypertekst Særleg produktiv som skribent har Erik Valkendorf ikkje vore. Sjølv om ein tek omsyn til det lakuneprega kjeldeunderlaget, er det likevel overraskande at så få dokument kan førast tilbake til hans penn. Truleg har Valkendorf diktert eller skrive konsept til dei fleste skriftstykke som vert tillagde han, og både som kanslar og erkebiskop kunne han nok ha hatt fleire sekretærar i aktivitet samstundes.19 Det var òg andre ved erkestolen som utføre det praktiske arbeidet med Missale Nidrosiense og Breviarium Nidrosiense. Det er såleis heller skralt med underlag for å vurdere Valkendorfs språklege og stilistiske kompetanse.

Mellom anna ville det ha vore nyttig å vite kva han kunne av gresk og norrønt eller korleis han meistra latin.

Som første erkebiskop i Nidaros gjennomførte

63

Biblis50 Text.indd 63

10-06-28 17.04.32

Valkendorf òg visitas i Finnmark. Visitasreiser til Nord-Noreg måtte skje på sommartid, og ferda skjedde mest truleg i 1512. Om lag på dette tidspunktet skal Valkendorf òg ha fått Finnmark som len. Likeins vart det i desember same år utferda ei rettarbot for Finnmark. Andre aktuelle sommarperiodar enn 1512 høver dårleg, i og med at han anten var oppteken med riksrådsmøte, representasjonsreiser eller administrasjon. (Karlsson og Storm 1902, s. 3) Valkendorfs reise til Finnmark har ikkje så reint lite preg av å vere ei oppdagingsferd i eige rike. Eit resultat av reisa var ein rapport som han fekk utarbeidd.20 Rapporten var forma i 16 punkt, hovudsakleg basert på Valkendorfs opplevingar, inntrykk og det han hadde sett ved sjølvsyn. Men det er òg tydeleg at rapporten hadde teke inn omgrep og historisk stoff som knappast kan ha vore samtidig kunnskap. Den sannsynlege bakgrunnen er mellomalderkjelder ved erkesetet i Trondheim. Rapporten nøyer seg ikkje berre med å skildre Finnmark, men han omtalar natur, folk og forhold i andre område som vart oppfatta som å grense til, eller liggje i nærleiken av, Finnmark. Såleis omfattar Valkendorfs skriv også «Skrælinger» (skrælingar).

Hans meining er at det skulle vere eit småvakse folkeslag som budde ein stad nord-nordvest for Finnmark. I eit område lenger aust for Finnmark, dvs. på Kola-halvøya, fanst «Trenes». I det området meinte han at det skulle bu primitive og ville menneske (vildlappimanni) og med forstand som aper.

I følgje Gustav Storm viser referansane til norrøne mellomalderkjelder, men også andre verk kan vere inreflekterte i utgreiinga. Valkendorf viste sannsynlegvis til Historia Norvegiae når det galdt skrælingane. Med det geografiske «Trenes» vart det vist til norsk lovverk frå om lag 1330 som fastsette grensa mellom Noreg og Russland «austr til Trianæma». Truleg svarar omgrepet til noverande Terskoi nos (Terskij bereg) lengst aust på Kola.

(Karlsson og Storm 1902, s. 20f.)

Eit spesielt trekk ved dette skriftet er anonymiteten. I nær 400 år fanst det så godt som ingen kunnskap om eksistensen av det. I år 1900 vart det så leita fram frå Vatikanets arkiv av Karl Henrik Karlsson og prenta ved Gustav Storm.21 Storm heldt det for usannsynleg at rapporten kan ha vore sett eller brukt av andre enn geistlege forfattarar med tilgang til vatikanarkiva. I seg sjølv er det ei sterk avgrensing. I tillegg måtte slike forfat-

tarar vite korleis informasjonen skulle brukast, dvs. korleis innhaldet var samordna med ein større eller etablert kunnskap om nordområda.

Han sikta særleg til Olaus Magnus og ein sekvens i delen om havdyr i Historie de gentibus septentrio­ nalibus (1555), der Olaus hadde brukt eit utdrag og viste til Valkendorf som informant.22 Det er hovudsakleg på dei første sidene av bok to av Utopia at lån frå Valkendorfs rapport kan sporast. Gjenbruksforholdet femner om namneforhold, avstandar og distansemål, talet på byar (organiserte samfunn), opplysningar om kysten, iaugefallande forsvarsverk og ein sekvens om buforhold, levekår og arbeidsorganisering. Vidare ligg det til grunn eit strukturerande prinsipp for tekstane i det topografiske utsynet. Begge er i bokstaveleg tyding sett frå ein stad – ein by, men der elva spelar ei rolle. Valkendorfs utsynsstad ligg i Nidaros, dvs. ved osen til Nidelva. Mores tekst knyter an til Amaurot(um) ved elva Anyder (Anydros).

Samanlikning av Valkendorfs tekst og den innleiande delen av Utopia, bok II, viser ei rekkje passasjar som anten er direkte lån eller som korresponderer ved omskriving eller omtolking. I tillegg er det opplysningar som More kan ha endra på (fjerning, omskriving) etter eige skjønn. Det er òg indikasjonar på at delar av saksforholdet vart misforstått. I forhold til Valkendorfs tekst er det slåande trekket at More har renonsert på namn og det spesifikke i organiseringa av kunnskap.

Derimot er konvensjonelle forhold utbroderte hos More. Informasjonen kjem tett og stort sett i same rekkefølgje slik at det er vanskeleg å tenke anna enn at More hadde Erik Valkendorfs rapport om Finnmark som førelegg. Visualisering og samanlikningar er dessutan samordna slik at dei indikerer minst eitt, men helst fleire kart, og truleg galdt det kartskisser av Clavus og Ziegler.

Landskapsformer Utopia omtalar ei sirkelforma øy, ei øy med nymåneform og eit enormt stort innhav.

The island of the Utopians is two hundred miles across in the middle pan, where it is widest, and nowhere much narrower than this except towards the two ends […] the island crescent-shaped, like a new moon […] [b]etween the horns of the crescent,

64

Biblis50 Text.indd 64

10-06-28 17.04.32

which are about eleven miles apart the sea enters and spreads into a broad bay. Being sheltered from the wind by the surrounding land, the bay is not rough, but placid and smooth instead, like a big lake. Thus nearly the whole inner coast is one great harbor. (More 1995, s. 109)

I året 1515 var det helst berre to kartblad av Claudius Clavus som hadde nokolunde brukbar informasjon om Norden eller plasseringane av Island og Grønland.23 Dei fleste kart før Jacob Zieglers Schondia (1532) og Olaus Magnus’ Carta Marina (1539) dekkjer vanlegvis eit sørleg utsnitt av Norden, dvs. Danmark og sørlege delar av den skandinaviske halvøya. Med unntak av det som vart teke inn frå Clavus’ kart, er dei lite informerte.

Dei har få namn og dei som finst er plasserte temmeleg vilkårleg. Det må jamvel kunne seiast om dei beste karta, som Germanus’, Münzers og Waldseemüllers.

På Clavus’ kart kan omrisset av Norden (Skandinavia), som det står i innleiinga til bok to av Utopia, oppfattast omtrent som for ei øy. Kart­ figuren er teikna nesten sirkulær. Han er brei på midten og «ikke meget smalere på noe sted i hele sin lengde; bare henimot begge ender smaler den gradvis av», som det står. (More 1982, s. 67) Norden er i vest avslutta med munningen på Trondheimsfjorden. Den smale landtunga mot aust stoggar mellom to store (russiske?) elvar. Island har tydeleg fått form av ein måne. Forma er ikkje som ein nymåne, men heller som ein halvmåne.

Elles er det eit interessant forhold i breidda på eidet mellom dei to elvane i aust og breidda på munningen av Trondheimsfjorden, jamført med to breiddemål i Utopia. I Mores verk er kanalen oppgjeven som 15 mil brei, medan sundet (innlaupet) til den store bukta er 11 mil brei. Skifter ein så ut måleeininga mil med millimeter og deretter samanliknar med et ein ser på kartet, så svarar det omtrent til måla som Clavus har på avstanden mellom dei to elvane og breidda på utløpet av Trondheimsfjorden.24 Samanlikna med påførte elvar i Norden, er dei to vassvegane i aust særs breie. Dei er mest å rekne som floder. Truleg er det vist til velkjende ferdselsårer som Nedre Dvina i nord og til Ladoga- og Onega-systemet i sør.

Kanalideen i Utopia kan peike mot framstellingsforhold i kartet. I så fall vil han òg ha tilknyting til den historiske bakgrunnen for kartforminga.

Sentrering av perspektiv Det er sannsynleg at det vart presentert endå eit kart ved møtet i Antwerpen. Sentreringa av topografien i Utopia kan på fleire område likne på den som finst i eit kart av Jacob Ziegler. Landskapsorienteringa i det kartet er udiskutabelt sentrert i Nidaros – dvs. til erkebiskopens sete, og Ziegler oppgjev også Valkendorf som kjelde. Det kan truleg førast fleire grunnar til å rekne med minst to kart. Kartet til Clavus manglar eit objekt som direkte minner om den store bukta i Utopia.25 På hans kart finst det berre ein havarm som stikk inn aust-søraust nord for Norden. Truleg er det meint Kvitsjøen. Kartet kallar havet for Quietum mare. Namnet kan indikere den store bukta som i Utopias tekst vert omtalt som «ikke værhård, snarere rolig, så nesten hele den indre del av landet blir som en eneste stor havn, hvor skipene kan seile fritt i alle retninger». (More 1982, s. 67) Første del av sitatet kan kanskje peike mot ei førestelling tilsvarande den i Clavus’ kart. Derimot svarar den siste delen meir til tekstutleggingar av Trondheimsfjorden. I Historia Norvegiæ står følgjande skildring av fjorden som bitt saman lagdømet Trondheim: […] Her har fjorden et uvanlig trangt innløp; men der den vider seg ut, grenser den mot åtte fylker med de veldige armene sine. Tre andre fylker rekker ikke ned til fjorden, så dette lagdømmet teller i det hele elleve fylker. (Historia Norvegiæ 1990, s. 20)

I denne, eventuelt i liknande formuleringar i norrøne kjelder, finst truleg òg grunnlaget for ein kartgjengangar til innpå 1600-talet. På alle viktige kart, med unntak av Olaus Magnus’ Carta Marina, er Trondheimsfjorden enormt stor og forma som eit innhav. Han er dimensjonert på eit vis som truleg viser attende på ideen om at heile det indre av landet kunne samanliknast med ei hamn eller nåast ved denne fjorden. Zieglers kart inkluderer Trondheimsfjorden som enormt stor, og det er samstunes det eldste som gjer det.26 Kartblada over Norden med Island og Grønland står for seg sjølv i Zieglers produksjon, som for det meste galdt dei indre delane av Middelhavet. Det er kartbladet Schondia som aktualiserer Ziegler i nordisk saman­heng. Det finst i Quae intus conti­ nentur (1532), ei samling av åtte kart over Palestina og naboområda. Zieglers andre Norden-kart er eit

65

Biblis50 Text.indd 65

10-06-28 17.04.32

manuskript som er i handskriftsamlinga ved Universitetet i Oslo, vanlegvis omtalt som MS. 917–4º.

Manuskriptet skal helst ha eldre datering enn Schondia. Det er omtalt i Zieglers brevveksling i 1520-åra, og det kan ikkje vere frå seinare enn 1530.27 Det året vart det, eventuelt ein kopi av manuskriptet, sendt til juristen og humanisten Willi­ bald Pirckheimer i Nürnberg. (Nissen 1956) Namn i det sentrerte perspektivet: Anydros – Nidaros Sentreringa rundt Nidaros var viktig i all korrespondanse, både fordi byen var erkesete og den nordlegaste kjende i Europa. I Utopia kjem den mogelege sentreringa rundt Nidaros klarast fram i elva Anyder. Namnet er i Mores utlegging først og fremst brukt som eit paradoks. Det er avleidd frå det greske ordet anydros - vasslaus.

Elva er nemnt tre stader i Utopia. I tillegg til plassering i innleiinga til bok to av Utopia, har More skapt merksemd rundt namnet i begge brev til Gillis. Skrivemåten er truleg talande og styrande. Han representerer dessutan berre ortografisk flytting av eit grafem (Anydros – Nidaros), men i den skjulte topografiske og etymologiske informasjonen ligg òg at elva (osen) har skapt bynamnet (Nið – Niðaróss). Det kan ikkje utelukkast at hovudstaden Amaurot (gresk amauroton, dvs. gjort mørk eller dim), og visstnok skrive som Mentirano i manuskriptet frå More (jf. More 1995, s. 267ff. og 271), på eitt eller anna vis kan svare til ei lærd omskriving av Trondheim [Trondhjem] eller norrønt Þróndheimr. Det er mange samanfallande forhold (ordlengde, vokal-konsonantrelasjonar, bokstaveringskombinasjonar etc.).

Avstandar og distansemål Lengdemålet på kyststrekninga i Finnmark og distansen frå Nidaros til Finnmark (Vardøhus) kan finnast att som breidda og omkrinsen på Utopia hos Thomas More. Valkendorf ([1512], 1902): Finmarken, som strækker sig 200 ital. Mile og mere lige til Havet Dumshaw, der skiller den fra Rusland, ligger mere end 500 ital. Mil fra Nidros Kirke. (mine kursivar, A.A.)

More ([1516], 1995):

The island of the Utopians is two hundred miles across in the middle part, where it is widest, and nowhere much narrower than this except towards the two ends, where it gradually tapers. These ends, curved round as if completing a circle five hundred miles in circumference (mine kursivar, A.A.)

I tredje, fjerde og femte avsnitt hos Valkendorf er verknadene av klimatiske og topografiske forhold sett i sentrum. Kystlina er dominert av fjell og berg, og i tillegg utsett for kulde, regn og sterk vind. Det gjer samferdsle og kommunikasjonar vanskeleg. Han nemner at sigling til Finnmark, den einaste måten å kome dit på, er særleg farleg på grunn av undervasskjer. I same sekvens er det vist til at Vardøhus festning låg ytst i Finnmark, ein lokalitet som berre kunne nåast med skip.

Også hos More er landskapet skildra med ein steinrik og verhard kyst. Det kjem ein tilsvarande passasje om farlege undervasskjer og vanskeleg siglingsforhold rett etter at øya vart situert topografisk. Også hos han finst det ei festning (tårn) med ein garnison som ein berre kjem til sjøverts.

(More 1995, s. 67) Byar og tal på organiserte samfunn I det innleiande avsnittet hos Valkendorf står det at Nidaros (Nidrosiensis diocesis) omfattar i alt 52 prestegjeld (beneficia curata), to mindre abbedi, to nonne­kloster og ein nokså liten by ved namn Nidaros (vnicam paruam ciutatem, Nidros nomine).

More har nesten identisk tal på bysamfunn i Utopia. Hos han er det 54. Om talet er lånt, har det kanskje kome fram ved at han oppfatta byen som samanslått med prestegjelda og at dei to abbedia kom attåt. Kontrasten til Valkendorfs småby er likevel påfallande. I Utopia finst det berre store byar.

Det er mange og dei er like i utforming. Her verkar alle gjenbrukte delar normativt forskjønna. I samanlikning er Mores tekst meir som ein ideell topografi etter klassiske (epideiktiske) førebilete.

More har depresisert eksakte parti i overlevert informasjon. Andre delar inngår i omformulert og/ eller reorganisert tilstand i hans eigen tekst. Det som er fjerna er eksakte og namngitte referansar, men også identifiserande forhold som midnattsol på nordkalotten og lokalitetars plassering etter breiddegrader er fjerna. Dessutan har More ignorert informasjonar som kunne verke for usann-

66

Biblis50 Text.indd 66

10-06-28 17.04.32

synlege, ha for ekstremt preg eller tenkjast å provosere religiøse autoritetar, til dømes Valkendorfs religiøst baserte utlegging om drapslystne trollkvalar, sjøormar, pinestader, synske etc.

Normativ topikk I dei tekstparti som kan samanlikast er det få teikn på sjølvinvolvering i form av tematiske og emnemessige nyskapingar frå Mores side. På den andre sida er teksten tydeleg på avstemming og avgrensing etter klassiske skjema. Det gjeld især byen Amaurot(um) og organiseringa av bysamfunn.

Omorganisering, som utsortering av ekstreme førestellingar, medverkar også til at Utopia verkar som ein meir nøktern og forståeleg tekst enn Valkendorfs rapport frå Finnmark. Utopia ligg tet­tare på ettertidas, og til dels også vår tids, oppleving av likskapsformasjonar og kunnskapsorganisering. Valkendorfs rapport verkar i det meste å vere mindre homogen som tekst enn Utopia. Til dømes har han stort sprik mellom naturvitskapleg erfaringskunnskap og religiøst baserte føre­ stellingar. For Valkendorf var det uproblematisk å kople saman dei mest presise astronomiske og meteorologiske målingane som til då var utført i dette området, med den gamle føre­stellinga om at skjærselden kunne lokaliserast til ein jordisk stad. Med unntak for nettopp dei astronomiske og meteorologiske observasjonane i rapportens første del, nokre talfesta målingar baserte på instrument (horologia), kunne Valkendorfs tekst kanskje like godt ha vore skriven fem hundre år tidlegare. For ein del drøftingar og påstandar er det klart at han i vesentleg grad er orientert etter eldre skriftleg materiale. I det inngår den fjerde boka i Adam av Bremens Historia Hammaburgen­ sis ecclesiae, men Valkendorf har òg gjort bruk av eldre norsk kunnskapsstoff som rimelegvis fanst ved erkesetet i Nidaros i hans tid. På fleire stader viser teksten spor etter Kongsspegelen og sannsynlegvis også Historia Norvegiæ.

Det depresiserande ved gjenskapingane i Uto­ pia ligg i at det særeigne, spesifikke og spesielle topoi, vart fletta i hop med allmenne (akseptable) sanningar og så skrivne saman ved hjelp av generelle argumentasjonsmønster (loci communes).

Avstikkande og avvikande informasjonar hos Valkendorf vert løyste opp og føya saman att på bakgrunn av ei anna figurativ innstilling. Det

tilrette­leg­gjande rotasjonspunktet i Utopia, svarande til den immanente forfattar i verket, til­ deler likskapskategoriar som analogi, konvensjon og emulasjon andre innbyrdes relasjonar enn det Valkendorf opererer med. I tilknyting til den immanente forfattarens relasjonskontroll og sympatistyring får også ironiens subkategoriar rom til å utfalde seg. Tematiske endringar korresponderer stort sett med språklege. Jamført med rapportens oppramsande og springande framstelling verkar korresponderande sekvensar i Utopia langt meir velorganiserte, avstemde og tilførde ein retorisk dåm av det storslegne. Interpolert material frå Valkendorf synest å ha blitt underkasta den klassiske tredelinga i inventio, dispositio og elocu­ tio. Formålet har gjerne vore å finne rette emne og element, og så å kombinere og avstemme dei lånte elementa på ein samtidsretta, lesarorientert måte ved hjelp av humanistisk danning og språkkunnskapar.

Så langt eg kjenner til er det ingen annan tekst som på same måte kan gjerast sannsynleg som eit tekstleg førelegg for Utopia. Dessutan er det ein tekst som koplar mellom tekstar, ei slags palimpsesthistorie som skriv si eiga historie gjennom andre tekstar og på bakgrunn av nesten utviska eller halvt usynlege føre­legg. Breuis et summaria descriptio Nidrosiensis diocesis et specialiter cuius­ dam ipsus partis, que Findmarkia dicitur, extrema aquilonaris christianitatis plaga er i høg grad ein kontekstuelt forankra tekst. Han eit organiserande møtepunkt mellom person og sak, mellom fortid og samtid, mellom der og her og mellom munnleg og skriftleg. I meir konkrete vendingar kan han, mellom anna via Utopia, oppfattast som bindeledd mellom nordisk mellomalder og den kontinentale renessansehumanismens litteratur.

Dessutan bør òg rapporten om Finnmark sjåast som eit medierande ledd mellom handskriftenes kronologiske innretting av eit nordleg erfaringsrom og ei reorganisering og resentrering av det visualiserte Europa som følgde av astronomiske målingar. Direkte og direkte knyter teksten an til det nye «septentrio» som tok form i karta over den nordlege halvkula på 1400- og 1500-talet, mellom anna av Claudius Clavus, Nicolaus Germanus (Donis), Jacob Ziegler og Olaus Magnus. På nokre område kan Valkendorfs tekst oppfattast som å utgjere eit kritisk skilje mellom dei to første og dei to siste.

67

Biblis50 Text.indd 67

10-06-28 17.04.32

Mellom Arkadia og Barbaria Til grunn for denne framstellinga er det lagt ei oppfatning om at Utopia er basert på eit faktisk møte mellom fleire personar i Antwerpen sommaren 1515, at det vart fortalt om samtidige og historiske forhold frå Nidaros erkestift og at karakteren Hythlodaeus i hovudtrekk svarar til ei fiksjonalisering av erkebiskopen i Nidaros, Erik Valkendorf. Vidare er det argumentert for at det fortalte i etterkant vart omarbeidd litterært, først og fremst av Thomas More, men truleg også med noko om- og gjennomarbeiding av redaktørane Erasmus og Pieter Gillis (Petrus Aegidius).

Vesentleg for å identifisere relasjonen mellom Hythlodaeus’ forteljing og den skrivne teksten, er distinksjonen som J. H. Hexter gjorde mellom delar som var skrivne i Flandern og dei som kom til etter at More kom attende til London. Ein sekvens eit stykke ut i bok ein, om lag der Aegidius bryt inn med spørsmål om kvifor Hythlodaeus ikkje vil stille seg og kunnskapen til disposisjon for ein fyrste, var avgjerande for kvar Hexter ville plassere skiljet. Fram til dette punktet verkar informasjonsorganiseringa i teksten som ein introduksjon til utgreiinga i andre bok. (Hexter 1965, s. xixff.)

Forholdet mellom det fortalte og den teksten vi kjenner som Utopia følgjer, så langt det er mogeleg å teoretisere over det, inndelinga som Hexter argumenterte for. Ein del av forteljinga til Hythlodaeus, uvisst kor viktig eller stor, vart retematisert og vektlagd som ein eigen bolk. «Dialogue of Counsel» er tydelegare prega av skriftfestinga og skriftfestaren. Motsett teksten elles, ein meir slentrande og sjølvsentrert «Discourse», er dialogpartiet strammare organisert. Det er lærd, distansert og retorisk gjennomarbeidd. Det er òg i denne delen at ambivalente og ironiske trekk vert utvikla, noko som indikerer at avstanden til samtalane i Antwerpen hadde mogna ettertanken eller vekt skepsis. Korkje verkets Morus eller forfattaren More er overtydd om at det Utopia, som Hythlodaeus fortalte frå, var optimus status reipublicae. Snarare er det grunn til å tru at han meinte at skildringane til Hythlodaeus kom frå ein stad vesentleg nærare grensa til Barbaria.

Inkonsekvensar og logiske brestar mellom skildra sider ved Utopia i bok II peiker i same lei. Samfunn og skikkar kan kanskje ha vore

formidla som eit slags Arkadia frå forteljarens side. Derimot er det mindre truleg at han fortalte like ope om alle sider, og rimelegvis minst ope om forhold som kunne brukast til identifisering. Det er gjennomgåande at forteljinga om og frå Utopia konsentrerer seg om liv og prak­ sisar i sosialt lågare sjikt. Maktapparatets basis og funksjonsmåte verkar sterkt underkommunisert.

Erkestiftet til Valkendorf var på ingen måte ein velutvikla region politisk og økonomisk. Snarare må regionen karakteriserast som relativt enkel, eller kanskje også primitiv, men som totalitet var han meir sofistikert enn det som kan summerast frå arbeidsliv, familieliv og politisk organisering i Utopia. Den pastorale idyllen bør oppfattast som eit ahistorisk og selektivt distanseperspektiv, ein måte å skape scener frå eit nordleg landskap som helst minner meir om Hefaistos’ biletleggjering av den mykenske verda enn ei samfunnsskildring som var underlagt realismens konvensjonar. I lys av Erik Valkendorfs politiske, kyrkjelege og økonomiske stilling i 1515, hadde han nok av motiv og grunnar til å velje den episke similen som uttrykk. Kjenn­skapen hans til klassisk og norrøn litteratur, som mellomalderskrifter av nordisk og kontinentalt opphav, var rimelegvis òg styrande for eit slikt val av framstellingsform Hythlodaeus’ sjølvsentrerande formidling, som det sensurerte utsynet til delar av samfunnets sosiale, religiøse og politiske pyramide, inkludert den kyrkje­lege organisasjonen, har openbert etter­lete ein del «Leerstellen» som det, for tru­ verdets skuld, måtte kompenserast for i Mores skriftlege attgjeving. Fråveret synest å ha utsett forfattaren for ein viss tvang, eit forhold som han dels uttrykte som skepsis til det fortalte, dels ved å bryte ut og tematisere problematikken i ein eigen bolk og dels kompenserte for ved å skrive inn ein sivilisasjonspolitur. Litterære lån frå antikkens normer om ideale polis i bokas andre del er helst overtydelege. Dei fjernar ikkje logiske brestar i Hythlodaeus’ forteljing, men forsterkar heller inkommensurable forhold ved å bli organisert saman med dei sosialt låge delane i det fortalte. Eit spørsmål som òg melder seg i forlenginga er om ikkje More, ved å skrive inn så kontrasterande «substantials», skreiv inn si norm for korleis eit verkeleg polis burde vere, og til skilnad frå dei moment som Hythlodaeus la vekt på i sitt samfunn.

68

Biblis50 Text.indd 68

10-06-28 17.04.32

noter 1. Den latinspråklege dominansen i utopisjangeren varte ut 1600-talet, men omsetjingar kom vanlegvis ikkje så lenge etter. Resepsjonen av Johann Valentin Andreae: Reipublicae Christianopolitanae descriptio (1619), Tommaso Campanella: Civitas Solis (1623) og Francis Bacon: Nova Atlantis (1624) kan nyttast som døme. Det tok over 20 år før Andreaes verk vart omsett til tysk. Derimot fanst Campanellas verk på italiensk (La città del Sole) før det vart omsett til latin, medan Nova Atlantis vart omsett til engelsk i 1627. Det tok endå lenger tid før sjangerens latinspråklege prestisje var omme i Europas periferi. Såleis kom Ludvig Holbergs Niels Klims reise til den underjordiske verden først på latin i 1741 (Nicolai Klimii iter subterraneum). Ei danskspråkleg utgåve kom året etter. Med eit visst atterhald kan også Erik Pontoppidans Menoza. En asiatisk Prints som drog Verden omkring og søgte Christne (1742) lesast som ein utløpar av sjangeren.

2. Marsilio Ficino: Platonis opera omnia. Firenze 1484. Jamfør òg førestellingane om eit barbaropphav til visdom og kunnskap, og som var eit vesentleg innslag i introduksjonsfasen av Platon kring midten og slutten av 1400-talet. (Grafton 1997, s. 115ff.) I same periode hadde nærskylde førestellingar teke til å gjere seg gjeldande i andre delar av Europa, til dømes den svenske göticismen.

3. Namnet Raphael Hythlodaeus har sjølvsagt minst dobbel meining. Fornamnet har hebraisk opphav og spelar på erkeengelen Rafael, dvs. ein som kjem med guddomleg sanning. For 1500-talets lesarar var namnet også knytt til fisken og fiskehistoria i Tobits bok, slik denne var visualisert av renessansekunstnarar.

Hythlodaeus er samansett av fleirtydige element. Det gjer namnet vanskeleg å omsetje, men tydinga kan vanskeleg relaterast til anna enn ei tolking av Hythlodaeus’ posisjon i teksten. Hythlos kan tyde ein som talar ufilosofisk (nonsens), ein underhaldande pratmakar, medan daios meir eintydig viser til ein som er erfaren og kunnig, men utan filosofiske innsikter og filosofisk framstellingsform.

Men det kan tyde begge delar samstundes også, dvs. slik Sokrates kunne omtale seg sjølv.

4. Pieter Gillis’ medverknad er truleg det minst utforska forholdet ved Utopia. Gillis var jurist med utdanning frå Louvain og Orleans i kanonisk og sivil rett. Han hadde ei administrativ stilling som stadsskrivar i Antwerpen, og i kraft av det embetet hadde han openbert eit større økonomirelatert nettverk. Vidare høyrde Gillis med mellom periodens greskkunnige humanistar, og han hadde brevkontakt med likesinna især ved utgjevingsarbeid. I dette nettverket fanst også Erasmus av Rotterdam. I tillegg hadde Gillis eit forfattarskap som ikkje er særleg utforska. Noko er høvesdikting av heller blanda kvalitet. Ein større del er kommentar- og redigeringsarbeid ved utgjeving av andre verk, til dømes Opuscula nonnula (1511), ei utgåve av Rudolph Agricolas brev, talar og dikt. Det som vert omtalt som det juridiske hovudarbeidet er Epitome Aegidii (1517), kommentarutgåva av Alariks breviarium (Lex Romana Visigothorum). Gillis’ tidlege utgåve var eit vesentleg tilskott til kjennskapen til eldre romarrett til langt opp på 1800-talet. Utgåva er for lengst avløyst av nyare og betre kjeldeutgåver, men ho er framleis i bruk som tilvisingslitteratur.

5. Ved tilrettelegginga av Yale-utgåva (1965) leverte J. H. Hexter fleire refleksjonar om humanistkrinsane i Nord-Europa og andre omstende som kunne knytast til skapinga av Utopia. Av uviss grunn gjekk han ikkje nærare inn på Aegidius (Gillis) si rolle og nettverket hans. Utelatinga er paradoksal, men har følgt med forskingslitteraturen vidare. Ikkje berre var Aegidius deltakar i den innleiande dialogen i Utopia, men verket var (via følgjebrevet) òg dedikert til han. Viktigare er at Gillis, i eit brev til Jérôme Busleyden, utbroderte ein eigen uavhengig kjennskap til Hythlodaeus – utover at det var han som introduserte More for Hythlodaeus. I dette brevet, inkludert i verkets parerga i alle dei fire første utgåvene, identifiserte Gillis seg òg som bidragsytar til hovudteksten.

Han hevda å ha skrive margkommentarar, sett inn eit alfabet og ei diktstrofe. Gillis’ brevomtale av eiga deltaking utfordrar ideen om Utopia som ein fiksjon skapt av Thomas More.

6. J. H. Hexter, «Utopia and Its Historical Milieu», i The Complete Works of St. Thomas More, Vol. 4, red. Edward Surtz och J. H. Hexter (New Haven: Yale University Press, 1965), s. xv–cxxiv.

7. I og med at han berre er oppført med tittel, men ikkje med namn og funksjonar, kan det hefte uvisse med identiteten. Eg har ikkje lukkast med å finne by eller område som kunne svare til Allens «Castel» ca. 1515. Derimot er det mange referansar til Cassel.

Namnelikskapen tilseier vel at Castel er ei form som Allen har skapt. Det går fram at de Themsecke (namnet har variantar som Temsche, Temschen, Themseke, Themiseke, van/de Themseke, van/de Themseken etc.) hadde fleire funksjonar innanfor statsadministrasjonen, og truleg var han ei tid også hoffutsending i England.

8. I det danske sendemannslaget var riddaren Henrik Giø, riksrådane Hans Bilde og Niels Henriksen Gyldenstjerne og diplomaten Dietlev Smither. I tillegg kom eit ukjent tal adelsmenn, mellom anna to admiralar, Henrik Krummedike og Søren Nordby.

9. Det er nærliggande å tenke seg at det omsetjingsoppdraget som Poul Helgesen fekk av kongen i 1520, men som han etter ei tids arbeid avviste og erstatta med eit En kristen Fyrstes Undervisning og Lære (Erasmus’ Institutio Principis Christiani), galdt nettopp Utopia. På det tidspunktet hadde denne konflikten eskalert til eit nivå der Valkendorf frykta for livet sitt – og truleg med god grunn.

10. Velkjende nordiske døme er Olav H. Hauges «Til eit Astrupbilete» og Birgitta Trotzigs «St. Göran och draken i Storkyrkan».

(Karlsen 2000, s. 202f.; Lund 1998, s.173ff.) Ole Karlsens avhandling (2000) og Hans Lunds artikkel (1998) om dikta vil såleis falle utanfor, sjølv om begge dels tek i bruk ekfrastiske teknikkar i sine framstellingar.

11. Lars Hamres Erkebiskop Erik Valkendorf: Trekk av hans liv og virke (1943) er ei framstelling der alle relevante diplomtekstar er diskutert. Detaljrikdommen er supplert av kunnige kommentarar. Det gjer at boka enno er nødvendig som portal til personen, politikaren og kyrkjefyrsten Valkendorf. Framstellinga ligg tett på kjeldene og er solid i detaljar og kjeldenære slutningar. Det er både styrken og veikskapen. Berre i avgrensa grad tillet forfattaren seg resonnement om kva lakuner i det diplomatariske materialet kan inne­bere. Eit utdrag med mindre rettingar er prenta i kapitlet «Erik II – Valkendorfs archiepiscopat 1510–1522» i Nidaros erkebispestol og bispesete 1153–1953, red. Arne Fjellbu et al. (1955).

12. Det er ikkje kjent kva år Valkendorf var fødd, men det vert gissa på ca. 1465. Overslaget er basert på at han vart baccalaureus ved universitetet i Greifswald i 1491–1492, og at danske studentar gjerne drog til utanlandske lærestader i 25-årsalderen. (Hamre 1943, s. 12) 13. Inntekter som kongeleg notarius og kanslar fekk han i form av prebende, kanonikat ol., dvs. som titulær innehavar av og økonomisk tilgodesett ved kyrkjelege stillingar. Det er i hovudsak ved tildeling eller overføring av slike at Valkendorf viser att i kjeldene frå 1490-åra og fram til han kom til Noreg i 1506. Han hadde òg arva jordegods, så Valkendorf var godt forspent med eigne midlar i tillegg. Like etter bispeutnemninga avvikla han det, og det skjedde innanfor næraste familie. Arveskiftet er omtalt i Diplomatarium Norvegicum. (DN, b.15, nr. 141) Truleg er det denne transaksjonen, som godt kan ha involvert meir enn jordegodset, som er omtalt av Hythlodaeus i Utopia. (More 1982, s. 32) 14. Valkendorfs sendeferd til Brüssel i samband med Christian IIs ekteskap sommaren 1515 er uklar på nesten alt anna enn tidspunkta for avreise og retur. Kva forhandlingar som gjekk føre seg, og kven som var involverte, har aldri vorte skikkeleg klarlagde. Den beste diskusjonen er framleis delar av den danske histori­karen C. F.

69

Biblis50 Text.indd 69

10-06-28 17.04.33

Allens trebandsverk om Norden i tida 1497–1536 (1865–1867). Verket er for lengst utdatert på politiske forhold, men det er eitt viktig unntak. Som andre 1800-talshistorikarar la Allen vekt på å kaste lys over profilerte personars personlegdom og karakter, i dette tilfellet forholdet mellom kong Christian II og Valkendorf. Allen leverte ein gjennomgang av kjeldetilfang frå Danmark, Noreg, Belgia og Holland. Nyare historikarar har helst berre referert til Allen på dette punktet.

15. Bispedømet Kirkjuvágr på Orknøyane var ikkje heilt skilt frå erkestiftets tilsyn, sjølv om Orknøyane og Shetland (Hjaltland) vart pantsett i 1468 og kyrkjeprovinsane overførte til St Andrews i 1472. Det vart arbeidd politisk for å løyse inn pantet, men òg for å få bispedømmet inn under erkesetets tilsyn att. Jamvel kurien synest framleis å ha rekna Kirkjuvágr som å tilhøyre den norsk kyrkjeprovinsen. Bispedømet Garðar på Grønland var ikkje avvikla, men det hadde ikkje late høyre frå seg på nær 100 år. Det fanst planar for å ta opp att sambandet, delvis motivert i paveleg påtrykk og delvis i kongens og erkesetets økonomiske interesser.

Valkendorf tok initiativ til ein grønlandsekspedisjon, men kom ikkje utover eit førebuande stadium. Det nedlagde Selja bispe­ døme, det overførte bispedømet Peel på Isle of Man og kyrkje­ samfunna på Hebridane hadde òg ein viss plass i erkebispedømets ansvarsportefølje – i det minste historisk.

16. Valkendorf må ha disponert temmeleg store personlege midlar i tillegg til dei kyrkjelege inntektene. Han brukte mykje på representasjon og posisjonsmarkering ved sendeferda i 1515, og han hadde òg store utlegg til prakt og utsmykking av Nidaros­ domen. Han ytte kongen eit stort personleg lån i 1517 og kostnader av Missale Nidrosiense og Breviarium Nidrosiense i 1519 vart forskotterte av Valkendorf.

17. I eit brev til kongen 27. juli 1516 viser han til ein lovnad om å søke etter malmberg (koparmalm), og at han òg har hatt svenske bergmenn til å undersøke i nærområdet. Desse har gjort viktige funn nokre mil frå Trondheim, og Valkendorf har sett for seg at han (eller erkesetet) vil involvere seg økonomisk i gruvedrift.

Det har tydelegvis ikkje kongen akseptert, og han overførte saka til lensherren på Akershus, Hans Mule. (Hamre 1943, s. 46f.) Til­ svarande har Jørgen Hanssøn, lensherre i Bergen, kravd inn skatt frå erkebiskopens len (Finnmark og Helgeland) og folk (setesveinane) utanom sedvane og vedtekne rettar. (op. cit., s. 90ff.)

18. Den avtalte summen var 800 lodd forgylt og 800 lodd med uforgylt sølv. I tillegg kom 200 rhinske gullgylden. (Diplomatarium Norvegicum b. 3 , nr.1072) 19. Gustav Storm identifiserte skrivemåten i alt sju brev og skrifter i tida 1515–1521, der Erik Valkendorf stod som utferdar. Ingen av desse har erkebiskopen skrive sjølv. Handskrifta tilhøyrde erkebiskopens faste skrivar, kanniken Torfinn Olavsson (d. 1546).

(Storm 1902, s. 3) Hans Rev og Hans Mikkelson er omtalte som personar med sekretærfunksjonar for Valkendorf i same tidsrom.

(Hamre 1943, s. 34f.)

20. Breuis et summaria descriptio Nidrosiensis diocesis et specialiter cuiusdam ipsus partis, que Findmarkia dicitur, extrema aquilonaris christianitatis plaga. I Gustav Storms omsetjing: «En kort og summarisk Beskrivelse over Nidaros Diocese og særligt over den Del af denne, som kaldes Finmarken, det yderste Landskab i Kristen­

heden mot Nord». I følgje Storm kom rapporten til Vatikanet i Leo 10s periode, dvs. mellom 1513 og 1521.

21. K. H. Karlsson og G. Storm, red. «Finnmarkens Beskrivelse af Erkebiskop Erik Walkendorf», i Det Norske Geografiske Selskabs Aarbog. Christiania 1902. s. xii, 1–24.

22. Det spørst om ikkje Storm generaliserte lovleg mykje ut frå Olaus Magnus, for han fekk problem med å forklare korleis Mercator kunne plassere (det norrøne) omgrepet skrælingar (hic habitant Pygmei vulgo Screlinger dicti) på europakartet i 1554.

Olaus Magnus hadde ikkje brukt det i Carta Marina (1539). Storm meinte Mercator bygde på ei (no ukjend) nederlandsk kjelde. Om Valkendorfs finnmarksrapport var meir eller mindre ferdig i 1515, dvs. tre år etter at ferda var utført, er det lite som hindrar at ei avskrift av rapporten kan ha vore Mercators kjelde.

23. Det fanst to kart av Clavus, men med uklar utbreiing. Truleg vart ein viss kjennskap til karta spreidd via kyrkjemøte og leiande geistlege: «[…] In 1439, a Church Council was held in Florence.

Among the participants was a Greek scholar, Georgio Gemistos Plethon. Paolo del Pozzo Toscanelli showed him a map of the North which had been made by a native of that region. Plethon describes the map in considerable detail […] and there is no doubt that he is speaking of Clavus’s second map, or a copy of it. Thus the map can obviously be dated somewhere between 1425 and 1439.»

(Sigurdsson 1984, s. 392) Haraldur Sigurdsson (1984): «Some Landmarks in Icelandic Cartography down to the End of the Sixteenth Century», Arctic, Vol. 37, No. 4 (December 1984) s. 389–401.

24. Frå langt tilbake i tid har det vore mogeleg å ta seg frå Østersjøen til Kvitsjøen (og omvendt) over dei russiske elvane. Berre kortare stykke, som i Zavolotsje-området, måtte skipa dragast over land. Det russiske stadnamnet Zavolotsje kan omsetjast med «på den andre siden av drageidet» (Ravna 1999, s. 72). Namnet svarar til norske stadnamn som Drag(e) og Dragseid.

25. Det er mogeleg at det har skjedd forveksling mellom Trondheimsfjorden og det nordlege innhavet i aust, Kvitsjøen. Eventuelt kan det vere referert til det norrøne Nordviken. Slik forveksling synest å vere tilfelle på to tyske kart, Nicolaus Germanus’ (Donis) Ulm Ptolemæus (1482) og Hieronymus Münzers Liber Chronicarum (1493). Eit anna alternativ kan vere at framstillinga var tilsikta omskrive frå Mores side. Ingen av alternativa kan utelukkast, og det kan argumenterast for begge.

26. Det eldste kartet som eintydig viser Trondheimsfjorden i stort format, er Zieglers Schondia (1532). Etter Zieglers kart kom kjempefjorden att på karta til Münster (1540), Ortelius (1570), de Jode (1578), Mercator (1595) og Langenes (1598). Veens kart frå 1613 er openbert teikna over eit anna grunnlag. Der har ikkje fjorden uvanlege proporsjonar. Heilt borte var ikkje den overdimensjonerte fjorden på 1600-talet heller. Derimot har Olaus Magnus’ Carta Marina (1539) ingen slik fjord. Motsett samtidige kartografar hadde Olaus faktisk sett fjorden, då han kring 1520 reiste som paveleg kollektor i Norden.

27. Manuskriptet vart første gong presentert i ein større internasjonal samanheng av Kristian Nissen i «Jacob Ziegler’s Palestine Schondia Manuscript University Library, Oslo, MS. 917–4º», Imago Mundi, Vol. 13, (1956), s. 45–52. Jf. også Arne I. Hoems diskusjon av kartet. (Hoem 1986, s. 24)

Litteratur Adam av Bremen. 1978. Beskrivelse af øerne i Norden. (Descriptio Insularum Aquilonis) Oversat og kommenteret af Allan A. Lund. Højbjerg: Wormianum.

Allen, C.F. 1865. De tre nordiske Rigers Historie under Hans, Christiern den Anden, Frederik den Første, Gustav Vasa, Grevefeiden 1497–1536. Bd. 2. Kjøbenhavn: Gyldendal.

Allen, C.F. 1867 De tre nordiske Rigers Historie under Hans, Christiern den Anden, Frederik den Første, Gustav Vasa, Grevefeiden

1497–1536. Bd. 3. Kjøbenhavn: Gyldendal.

Allen, Ward. 1976. «The Tone of More’s Farewell to Utopia: A Reply to J. H. Hexter». Moreana 51 (1976): 108–118.

Allen, Ward. 1971. «Hythloday and the Root of All Evil». Moreana 31/32 (1976): 51–60.

Andersen, Øivind. 1995. I retorikkens hage. Oslo: Universitetsforlaget.

Aristoteles. 2006 Retorikk. Omsett av Tormod Eide. Oslo:

70

Biblis50 Text.indd 70

10-06-28 17.04.33

Vidarforlaget.

Aristoteles. 2007 Politikk. Omsett av Tormod Eide. Oslo: Vidarforlaget.

Authén Blom, Grethe. 1997. Hellig Olavs by: Middelalder til 1537, bd.1 i Trondheims historie 997–1997, red. Sandnes m.fl. Oslo: Universitetsforlaget.

Bagge, Sverre. 1998. «Det politiske menneske i middelalderens og renessansens historieskriving». I Det europeiske menneske: Individoppfatninger fra middelalderen til i dag, red. Sverre Bagge, 36–77. Oslo: Ad Notam, Gyldendal.

Bagge, Sverre. 2003. Fra knyttneve til scepter: Makt i middelalderens Norge. Rapport 67, juni 2003, i Makt- og demokratiutredningens rapportserie. URL: http://www.sv.uio.no/mutr/ publikasjoner/rapp2003/rapport67/index.html Lasta ned 25.08.2008.

Baker-Smith, Dominic. 1991. More’s Utopia. London: Routledge.

Benedictow, Ole Jørgen. 1995. Fra rike til provins, 1448–1536, bd. 5 i Knut Mykland (red.) Norges historie. [Oslo]: Cappelen.

Bietenholz, Peter G. og Thomas B. Deutscher, red. 1985–1987.

Contemporaries of Erasmus: A Biographical Register of the Renaissance and Reformation. I–III. Toronto: University of Toronto Press. On line-utg. Univ. of Toronto Press, 2003.

URL: http://books.google.co.uk/books?id=hruQ386SfFcC Lasta ned 25.08.2008 Bjørkvik, Halvard. 1996. Folketap og sammenbrudd. 1350–1520, bd. 4 i Aschehougs norgeshistorie, red. Knut Helle m.fl. Oslo: Aschehoug.

Bornscheuer, Lothar. 1976. Topik. Zur Struktur der gesellschaftlichen Einbildungskraft. Frankfurt am Main: Suhrkamp.

Brunius, Teddy. 1994, «Barockens diskreta symbolism». I Barokkens verden, red. Magne Malmanger, 97–121. Oslo: Aschehoug.

Burke, Peter. 1998. The European Renaissance: Centres and Peripheries. Oxford: Blackwell.

Campbell, Lorne, Margaret Mann Phillips, Hubertus Schulte Herbrüggen, og J. B. Trapp. 1978. «Quentin Matsys, Desiderius Erasmus, Pieter Gillis and Thomas More». The Burlington Magazine, Special Issue Devoted to Portraiture and Britain (Vol. 120, No. 908, Nov., 1978): 716–725.

Diplomatarium Norvegicum I–XXII. Christiania/Oslo 1847–1995.

On line-utgåve. URL: http://www.dokpro.uio.no/dipl_norv/ diplom_felt.html Lasta ned 25.08.2008.

Dybdahl, Audun. 2003. «Nidaros erkesetes økonomi». I Ecclesia Nidrosiensis 1153–1537: Søkelys på Nidaroskirkens og Nidarosprovinsens historie, red. Steinar Imsen, 279–319. Trondheim: Tapir akademisk forlag.

Ehrensvärd, Ulla. 1984. «Cartographical Representation of the Scandinavian Arctic Regions». Arctic, Vol. 37, No. 4 (December 1984): 552–561.

Eide, Tormod. 1990. Retorisk leksikon. Oslo: Universitetsforlaget.

Ellehøj, Svend. 1965. Studier over den ældste norrøne historieskrivning. København: Munksgaard.

Engeman, Thomas S. 1982. «Hythloday’s Utopia and More’s England. An Interpretation of Thomas More’s Utopia». The Journal of Politics, Vol. 44, No. 1. (Feb., 1982): 131–149.

Etting, Vivian. 1998. Fra fællesskab til blodbad: Kalmarunionen 1397–1520. [København]: Gyldendal.

Fidjestøl, Bjarne. 1994. «Norrøn felleslitteratur». Kap. 1 i Bjarne Fidjestøl m.fl. Norsk litteratur i tusen år. Teksthistoriske linjer, 29–125. Oslo: Cappelen.

Fossen, Anders Bjarne. 1979. Borgerskapets by: 1536–1800, bd. 2 i Ertresvaag, Egil, Fossen, Anders Bjarne, Grønlie, Tore og Helle, Knut (red.): Bergen bys historie. Bergen: Universitetsforlaget.

Foucault, Michel. 1996. Tingenes orden: En arkeologisk undersøkelse av vitenskapene om mennesket. Omsett av Knut Ove Eliassen. Oslo: Aventura.

Freeman, John. 2007. «Utopia, Incorporated: Reassessing

Intellectual Property Rights to ‘the Island’». English Literary Renaissance, Vol. 37; No. 1 (2007): 3–33.

Genette, Gérard. 1997. Palimpsests: Literature in the second degree.

Stages vol. 8. Lincoln, Neb.: University of Nebraska Press.

Grafton, Anthony. 1997. Commerce with the Classics: Ancient Books and Renaissance Readers. Ann Arbor, Michigan: University of Michigan Press.

Greenblatt, Stephen, 1980. Renaissance Self-Fashioning: From More to Shakespeare. Chicago: University of Chicago Press.

Hamre, Lars, 1943. Erkebiskop Erik Valkendorf: Trekk av hans liv og virke. [Bergen]: Grieg.

Hamre, Lars, 1955. «Erik II – Valkendorfs archiepiscopat 1510–1522», i Arne Fjellbu et al. (red.): Nidaros erkebispestol og bispesete 1153–1953.

Harley, J. Brian 1992. «Rereading the Maps of the Columbian Encounter». Annals of the Association of American Geographers 82 (3, 1992), 522–542.

Hauksbók, 1892-1896. Utgåve ved Eiríkur og Finnur Jónsson etter dei arnemagneanske handskriftene 371, 544 og 675 4° og ulike papiravskrifter. Finnur Jonsson: «Indledning» [1894], I–CXXXIX. København: Det Kongelige Nordiske Oldskriftselskab.

Heffernan, James. 1993. Museum of Words: The Poetics of Ekphrasis from Homer to Ashbery. Chicago: University of Chicago Press.

Helle, Knut. 1995. Under kirke og kongemakt. 1130-1350, bd. 4 i Knut Helle m.fl. (red.) Aschehougs norgeshistorie. Oslo: Aschehoug.

Hexter, J. H. 1965. «Utopia and Its Historical Milieu». I The Complete Works of St. Thomas More, Vol. 4, red. Edward Surtz og J. H. Hexter, xv–cxxiv. Yale University Press, 1965.

Hexter, J. H. 1975. «Intentions, Words and Meanings: The Case of More’s Utopia’. New Literary History, 6 (1975): 529–541.

[Historia Norvegiae. 1990], Norges historie. Historien om de gamle norske kongene. Historien om danenes ferd til Jerusalem. (Originale titlar: Historia Norvegiae. Historia de antiquitate regum Norvagiensium. Profectio Danorum in Hierosierosolymam.)

Omsette av Astrid Salvesen. Oslo: Aschehoug.

Hoem, Arne I. 1986. Norge på gamle kart. [Oslo]: Cappelen.

Holm-Olsen, Ludvig. 1974. «Fra runene til Norske selskab», i bd.

1 av Edvard Beyer (red). Norges litteraturhistorie, 15–342. Oslo: Cappelen.

Homer. 2004. Iliaden. Omsett av P. Østbye. Forord av Øivind Andersen. Oslo: Aschehoug.

Homer. 2004. Odysseen. Omsett av P. Østbye. [Oslo] : Gyldendal.

Horstbøll, Henrik. 1999. Menigmands medie: Det folkelige bogtryk i Danmark 1500–1840; En kulturhistorisk undersøgelse. København: Det kgl. bibliotek/Museum Tusculanums forlag.

Jensen, Janus Møller. 2005. Denmark and the Crusades 1400 – 1650.

Ph.D.-thesis 2005, University of Southern Denmark. URL: http://www.humaniora.sdu.dk/phd/dokumenter/filer/Afhandlinger-56.pdf. Lasta 25.08.2008.

Johnsen, Oscar Albert. 1908. «Norske geistliges og kirkelige institutioners bogsamlinger i den senere middelalder». I Sproglige og historiske afhandlinger viede Sophus Bugges minde.

Med tillæg To ungdomsbreve fra Sophus Bugge. Fortegnelse over Sophus Bugges trykte arbeider. Kristiania: Aschehoug.

Johnson, Inger Helene. 1972. Erkebiskop Erik Walkendorf og Pompeius Occo, bankier i Amsterdam. Skrifter frå Det Kongelige Norske Videnskabers Selskab, no. 17. Trondheim: Universitetsforlaget.

Jónsson, Finnur. 1930. Det gamle Grønlands beskrivelse af Ívar Bárðarson (Ivar Bårdssön), ved Finnur Jónsson. København: Levin & Munksgaard.

Jordanes. 1997. Getica. Om goternas ursprung och bedrifter. Omsett av Andreas Nordin. Innleiing ved Anders Nordin, 9–25.

Stockholm: Atlantis.

Karlsen, Ole. 2000. Fansmakt og bergsval dom. En studie i Olav H. Hauges romantiske metapoesi. Avhandling (dr. art.) – Universi-

71

Biblis50 Text.indd 71

10-06-28 17.04.33

tetet i Oslo, 2000. [Oslo]: Unipub.

Karlsen, Ole. 2003. Ord og bilete. Ekfrasen i moderne norsk lyrikk.

Oslo: Samlaget.

Karlsson, Karl Henrik og Gustav Storm. 1902 [1901]. «Finnmarkens Beskrivelse. Brev til pave Leo den 10de fra erkebiskop Erik Walkendorf». Det Norske Geografiske Selskab. Aarbog, 1–3 og 23–24, notar 4–22. Kristiania: W. C. Fabritius og sønner A/S. [Kongsspegelen 1976]. Hellevik, Alf. 1976. Kongsspegelen. Oslo: Samlaget.

Kværndrup, Sigurd. 1999. Tolv principper hos Saxo: En tolkning af Danernes Bedrifter. [København]: Multivers.

Lakowski, Romuald I. 1995. «A bibliography of Thomas More’s Utopia». Early Modern Literary Studies, 1 (1995): 6. 1–10. URL: http://www.library.ubc.ca/emls/01-2/lakomore.html. Lasta ned 25.08.2008.

Lakowski, Romuald I. 1999. «Utopia and the ‘Pacific Rim’. The cartographical evidence», Early Modern Literary Studies, 5 (1999), 1–19. URL: http://extra.shu.ac.uk/emls/05-2/lakocart. htm. Lasta ned 25.08.2008.

Larsen, Sofus. 1924. The Discovery of North America Twenty Years before Columbus. Copenhagen: Levin & Munksgaard.

Le Goff, Jacques. 1994. Intellectuals in the Middle Ages. Oxford: Blackwell.

Leslie, Marina. 1998. Renaissance Utopias and the Problem of History. Ithaca, NY: Cornell University Press.

Logan, George M. 1994a. «Interpreting Utopia: Ten recent studies and the modern critical traditions». Moreana, Vol. 31, 118–119 (June 1994): 203–258. URL: http://www.thomasmorestudies.org/Moreana118-119pages203-258.pdf Lasta ned 25.08.2008.

Logan, George M. 1994b. «Utopia and Deliberative Rhetoric».

Moreana, Vol. 31, 118–119 (June 1994): 103–120. URL: http:// www.thomasmorestudies.org/Moreana118-119pages103-120. pdf Lasta ned 25.08.2008.

Lukermann, Fred. 1961. «The Concept of Location in Classical Geography». Annals of the Association of American Geographers 51/2 (1961): 194–210.

Lund, Hans. 1998. «Ekphrastic linkage and contextual Ekphrasis». i Pictures into Words: Theoretical and Descriptive Approaches to Ekphrasis, red. V. Robillard og E. Jongeneel, 173–188. Amsterdam: VU University Press.

MacMillan, Ken. 2003. «Sovereignty ‘More Plainly Described’: Early English Maps of North America, 1580–1625». Journal of British Studies 42 (October 2003): 413–447.

[Magnus Lagabøtars Landslov] 1979. Magnus Lagabøters landslov.

Omsett av Absalon Taranger. Oslo-Bergen: Universitetsforlaget.

[Magnus Lagabøtars Landslov] 1983. King Magnus Håkonsson’s laws of Norway and other legal texts. Gl. kgl. saml. 1154 fol. in the Royal Library, Copenhagen. Introduksjoner av Magnus Rindal og Knut Berg. Corpus codicum Norvegicorum medii aevi.

Quarto series. Faksimileutgåve. Oslo: Selskapet til utgivelse av gamle norske håndskrifter.

[Magnússon, Finnur og C. C. Rafn, red.]. Grönlands historiske Mindesmærker, udgivne af Det Kongelige Nordiske OldskriftSelskab. (Opph. utg.: Kjøbenhavn: Det Kongelige Nordiske Oldskrift-Selskab, I–III 1838–1845.) Fotolitografisk opptrykk, III, 248–264. København: Rosenkilde og Bagger, 1976.

Marius, Richard. 1985. Thomas More: A Biography. New York: Knopf.

McCutcheon, Elizabeth. 1971. «‘Denying the Contrary.’ More’s Use of Litotes in the Utopia», Moreana 31–32 (1971): 107–21.

URL: http://www.thomasmorestudies.org/Moreana31-32pages107-122.pdf. Lasta ned 25.08.2008.

McKenzie, Donald Francis. 1999. Bibliography and the Sociology of Texts. Cambridge: Cambridge University Press.

McKenzie. Donald Francis. 2002. Making meaning: «Printers of the mind» and Other Essays. Red. Peter D. McDonald og Michael F. Suarez. Amherst, Mass.: University of Massachusetts Press.

More, Thomas. 1982. Utopia. Omsett av Trygve Sparre. Oslo: Aschehoug/Fondet for Thorleif Dahls kulturbibliotek og Det norske akademi for sprog og litteratur.

Nagel, Alan F. 1973. «Lies and Limitable Inane. Contradiction in More’s Utopia». Renaissance Quarterly 26 (1973): 173–80.

Nelson, Eric. 2001. «Greek nonsense in More’s Utopia», Historical Journal 44 (2001): 889–918.

Nissen, Kristian. 1956. «Jacob Ziegler’s Palestine Schondia Manuscript University Library, Oslo, MS. 917–4º». Imago Mundi , Vol. 13, (1956): 45–52.

Nübel, Otto. 1972. Pompejus Occo 1483 bis 1537: Fuggerfaktor in Amsterdam. Schwäbische Forschungsgemeinschaft bei der Kommission für Bayerische Landesgeschichte, Band 15; Studien zur Fuggergeschichte, Band 24. Tübingen: Mohr.

Ravna, Øyvind. 1999. En reise i det russiske nord: Trekk fra historie, geografi og samfunn. [Vadsø]: Statens utdanningskontor i Finnmark.

Rian, Øystein. 2003. Maktens historie i dansketiden. Rapport 68, juni 2003, i Makt- og demokratiutredningens rapportserie.

URL: http://www.sv.uio.no/mutr/publikasjoner/rapp2003/ rapport68/index.html Lasta ned 25.08.2008.

Robillard, Valerie. 1998. «In Pursuit of Ekphrasis: An Intertextual Approach», i Pictures into Words: Theoretical and Descriptive Approaches to Ekphrasis, red. V. Robillard og E. Jongeneel, 53–72. Amsterdam: VU University Press.

[Saxo Grammaticus]. The History of the Danes. Books I–IX. 1998.

Edited by Hilda Ellis Davidson and translated by Peter Fisher.

1st. ed. 1979–80. Cambridge.

Schneider, Ute. 2007. Kartenes makt: Kartografiens historie fra middelalderen til i dag. Omsett av Birger Solheim. Oslo: Spartacus.

Schoeck, R. J. 1969. «‘A Nursery of Correct and Useful Institutions’: On Reading More’s Utopia as Dialogue». Moreana 22 (1969): 19–32. URL: http://www.thomasmorestudies.org/ Moreana22pages19-32.pdf Lasta ned 25.08.2008.

Seaver, Kirsten A. 2008. «Pygmies» of the Far North». Journal of World History (Vol. 19; No. 1): 63–88.

Seaver, Kirsten A. 2001. «Olaus Magnus and the ‘Compass’ on Hvitsark». Journal of Navigation 54 (no. 2, 2001): 235–254.

Sigurdsson, Haraldur. 1984. «Some Landmarks in Icelandic Cartography down to the End of the Sixteenth Century».

Arctic (Vol. 37, No. 4, December 1984): 389–401. URL: http:// pubs.aina.ucalgary.ca/arctic/Arctic37-4-389.pdf Lasta ned 25.08.2008.

Skinner, Quentin. 2002. «Thomas More’s Utopia and the virtue of true nobility». I Quentin Skinner, Visions of Politics, Vol. 2, Renaissance Virtues, kap 8. West Nyack, NY, USA: Cambridge University Press. 1987. Ebrary. URL: http://site.ebrary.com/ lib/hisbib/Doc?id=10062268&ppg=5 Lasta ned 25.08.2008.

Snorres kongesoger. 1979. I redaksjon ved Finn Hødnebø og Hallvard Magerøy. Omsett av Steinar Schjøtt og Hallvard Magerøy. [Stabekk]: Den Norske bokklubben.

Steinnes, Asgaut. 1958. Ein nordpolsekspedisjon år 1360. Syn og Segn (1958): 412–419.

Storm, Gustav. 1897. «Venetianerne paa Røst i 1432. Foredrag den 24de marts 1897». Det Norske Geografiske Selskabs Aarbog, nr. 8 (1896–97): 37–52. Kristiania.

Tanselle, G. Thomas. 1992. A Rationale of Textual Criticism. Philadelphia: University of Pennsylvania Press.

Todorov, Tzvetan. 1992. Erobringen av Amerika: Forholdet til Den andre. Omsett av Arne Kjell Haugen. Oslo: Document.

Toulmin, Stephen. 1990. Cosmopolis: The Hidden Agenda of Modernity. New York: The Free Press.

72

Biblis50 Text.indd 72

10-06-28 17.04.33

Valkendorf, Erik. 1902. «Breuis et summaria descriptio Nidrosiensis diocesis et specialiter cuiusdam ipsus partis, que Findmarkia dicitur, extrema aquilonaris christianitatis plaga.» (En kort og summarisk Beskrivelse over Nidaros Diocese og særligt over den Del af denne, som kaldes Finmarken, det yderste Landskab i Kristenheden mot Nord) Det Norske Geografiske Selskab. Aarbog. Notar og kommentarar ved Gustav Storm, 4–22. Kristiania: W. C. Fabritius og sønner A/S. Valkendorf, Erik. 1976. «Enn kortt Beschriffuellse om Grønnland, Om Segladsenn did henn saa och om Landtzens Beschriffuelse» og «Rett Kaaessen», i kapitla «Grønlands Beskrivelse ved Ivar Baardsøn» og «Om de af Erkebiskop Erik Walkendorff (henved 1516) samlede eller meddelte Efterretninger om Grønland», i [Finnur Magnússon og C. C. Rafn, red.]: Grönlands historiske Mindesmærker, udgivne af Det kongelige nordiske Oldskrift-Selskab. (1. utg. København, 1838–45, Fotolitografisk opptrykk, , bd. III, 248–264 og 482–503. København: Rosenkilde og Bagger, 1976.

Venge, Mikael. 1981, «To studier over problemer fra Christian II’s tid». (Dansk) Historisk Tidsskrift (Bind 14. række 2): 27–67.

Yacobi, Tamar. 1998. «The Ekphrastic Model: Forms and Functions». I Pictures into Words: Theoretical and Descriptive Approaches to Ekphrasis, red. V. Robillard og E. Jongeneel, 21–34.

Amsterdam: VU University Press.

Yoran, Hanan. 2005. «More’s Utopia and Erasmus’ No-place».

English Literary Renaissance (Vol. 35, 1): 3–30.

Zeeberg, Peter. «Saxo. «Forfatterportræt ved Peter Zeeberg».

I Arkiv for Dansk Litteratur – Saxo. Online-utgåve, 1–16.

URL: http://www.adl.dk/adl_pub/fportraet/cv/FpPdf. xsql?nnoc=&ff_id=21 Lasta ned 25.08.2008.

Ziegler, Jacob. [1536]. [Om Valkendorf], i Grönlands historiske Mindesmærker, udgivne af Det kongelige nordiske OldskriftSelskab. [red. Finnur Magnússon og C. C. Rafn] (1. utg.

København, 1838–45), III, 498–499.

Ziegler, Jacob. [1522]. Ziegler til Erasmus [brev datert Roma 22. februar 1522, ep. 1260, 143–169], i Collected Works of Erasmus, Vol. 9 [1989], Letters 1252 to 1355; 1522–1523. Omsett ved R. A. B. Mynors og D. F. S. Thomson; annotert ved James M. Estes.

Toronto: University of Toronto Press, 1974–.

Kjelder [Sættargjerda]. Fotografisk reproduksjon av både latinsk og norrøn avtaletekst, basert på Norges gamle Love indtil 1387, Bd. 2, Christiania 1848. URL: http://no.wikisource.org/wiki/Sættargjerda Lasta ned 25.08.2008.

[Magnus Lagabøtars Landslov]. Norske love: 14.–16. årh.

Hardenbergs Codex. Nettutgåve ved Center for Manuskripter og Boghistorie. Det Kongelige Bibliotek i København.

URL: http://base.kb.dk/manus_pub/cv/manus/ManusIntro. xsql?nnoc=manus_pub&p_ManusId=3&p_Lang=main Lasta ned 25.08.2008.

[Diplomatarium Norvegicum] Diplomatarium Norvegicum, b. I, nr. 64a, 1. august 1273, Bergen Diplomatarium Norvegicum, b. I, nr. 64b, 15. august 1273, Bergen Diplomatarium Norvegicum, b. I, nr. 65, 26. juli 1274, Lyon Diplomatarium Norvegicum, b. I, nr. 1059, 13. februar 1522, Roma

Diplomatarium Norvegicum, b. IV, nr. 442, 25. juni 1364, Stavanger Diplomatarium Norvegicum, b. V, nr. 152, 8. august 1341, Bergen Diplomatarium Norvegicum, b. VI, nr. 171, 18. mars 1344, Villeneuve Diplomatarium Norvegicum, b. VII, nr. 552, 30. april 1520, Amsterdam Diplomatarium Norvegicum, b. VII, nr. 592, [hausten 1524?], [ved Amsterdam] Diplomatarium Norvegicum, b. XII, nr. 4311, juni 1529, [Utan stad] Diplomatarium Norvegicum, b. XII, nr. 673, [ca. 1550-60], [Trondheim] Diplomatarium Norvegicum, b. XV, nr. 141, 1. februar 1511, Roskilde Diplomatarium Norvegicum, b. XVII, nr. 59, 18. mars 1344, Villeneuve ved Avignon Diplomatarium Norvegicum, b. XVII, nr.1260, 17. juni 1514, Roma

Kart og kartsamlingar Ehrensvärd, Ulla, 1984. «Cartographical Representation of the Scandinavian Arctic Regions». Arctic, Vol. 37, No. 4 (Dec. 1984), 552–561.

Hoem, Arne I. 1986. Norge på gamle kart. Oslo: Cappelen.

Nissen, Kristian. 1956. «Jacob Ziegler’s Palestine Schondia Manuscript University Library, Oslo, MS. 917–4°». Imago Mundi, Vol. 13, (1956), 45–52.

Schneider, Ute, 2007. Kartenes makt. Kartografiens historie fra middelalderen til i dag. Oslo: Spartacus.

Seaver, Kirsten A., 2001. «Olaus Magnus and the ‘Compass’ on Hvitsark». Journal of Navigation 54, no. 2 (2001), 235–254.

Sigurdsson, Haraldur. 1984. «Some Landmarks in Icelandic Cartography down to the End of the Sixteenth Century». Arctic, Vol. 37, No. 4 (December 1984), 389–401.

73

Biblis50 Text.indd 73

10-06-28 17.04.33

Stephenson, Blake and Co.,1838

74

Biblis50 Text.indd 74

10-06-28 17.04.34

mats malm

Migrering och forskningsfrågor

B

egreppet ’migrering’ förekommer allt oftare i diskussionen om digititalisering av litteratur. Det var också inom den digitala tekniken som begreppet blev nödvändigt: områdets hastiga utveckling har synliggjort behovet av att överföra information på ett mycket talande vis. Att förflytta data från 70-talets hålkort till 80-talets magnetband och floppydiskar, sedan över till hårddiskar, CD-skivor, flashminnen, DVD-skivor, Blu-rayskivor, och vilka andra informationsbärare man vill nämna, har varit nödvändigt inte bara därför att man behövt snabbare medier, utan också därför att informationen behövt räddas innan de gamla medierna blivit oläsbara.

Andra former av migrering har gällt mjuk­ varan: program och format utvecklas i ett sådant tempo att informationen återkommande behöver migreras till nya format. Mest påtaglig har migreringsfrågan varit i det världsomspännande samarbetet ”Text Encoding Initiative” att utveckla XML-kod och standarder som skall bevara information så länge som möjligt – ’framtidssäker’ lär inte betyda att informationen inte behöver migreras igen, men att det skall vara så enkelt som möjligt att göra det.

Den digitala teknikens behov av migrering har tydliggjort företeelsens betydelse och begreppets potential. ’Migration’ är vandring, förflyttning, traditionellt av människor, djur, växter, och svenskan kan till skillnad från exempelvis engelskan avleda ett substantiv ’migrering’. För detta ord anger Nationalencyklopedin betydelsen ’blödning’: färgämnen vandrar och missfärgar

angränsande material.1 Den migreringen är alltså av samma art som ett blåmärke, där blod sprider sig dit det inte hör hemma. När vi talar om texter knyter vi annorlunda associationer till ’migrering’, men värt att ta fasta på är det förhållandet att migrering åstadkommer förändring – både av det som förflyttas och av dess nya omgivning.

Begreppet ’migrering’ fäster vår uppmärksamhet på ett känt men inte tillräckligt uppmärksammat fenomen, och därmed bör det kunna vara produktivt i vetenskapliga sammanhang. Det kan uppfattas som å ena sidan ’överföring av information till nya medier’, och detta är den naturliga innebörden då det talas om digitalisering av böcker, ljud, bilder. Men i analogi med informationsteknologins migrering till nya format, kan det också uppfattas som ’överföring av information inom medier’. Och här blir begreppet särskilt produktivt, för informationen förändras varje gång den förs över till en ny informationsbärare också om den tillhör samma mediatyp. Överfört på litteraturen kan vi se att information påverkas inte bara vid överföringen från en muntlig tradition till handskrift, från handskrift till boktryck och därifrån till det digitala mediet: den påverkas också vid överföringar inom medierna, från den ena upplagan till den andra, från originalupp­ lagan till den moderniserade eller vetenskapliga utgåvan, och så vidare. Bokhistoria, medieteori och editionsfilologi uppmärksammar från olika utgångspunkter de skilda medierna för lagring och spridning, och inte sällan ger de upphov till insikter kring hur det som förefaller vara konstant information förändras när det förflyttas.

75

Biblis50 Text.indd 75

10-06-28 17.04.34

Det finns anledning att renodla denna aspekt, och det är vad migreringsperspektivet handlar om: hur information förändras vid överföringen mellan lagringsmedier, i skärningspunkten mellan olika format.

Den centrala aspekten av digital teknik och migrering är förstås möjligheten att överföra information till det digitala mediet, det kan vara böcker, bilder, ljud med mera. Men begreppet, och verksamheten och problemen omkring det, blir intressant också därför att det hjälper oss att få syn på hur vår kultur påverkas av migrering också när det digitala mediet inte är inblandat.

Ur forskningssynpunkt är området överflödande rikt: jag skall här ta fasta på två aspekter.

(1) Migrering som forskningsmetod – forskningsförberedande digitalisering; (2) Migrering som forskningsområde – konsekvenserna av migrering mellan olika medier och inom samma medier, oberoende av digitalisering.

Den förra aspekten är samtida, den senare inbegriper historiska perspektiv. Det som följer blir med nödvändighet en selektiv diskussion, och jag börjar med den senare aspekten.

Migrering som forskningsområde Begreppet ’migrering’ må vara nytt, men det finns fog att påstå att litteraturhistoriens och kanske kulturhistoriens stora vändpunkter i mycket kan förstås och förklaras som knutpunkter kring migreringsfrågor. Det är inte så de huvudsakligen har behandlats, men det är en egentligen ganska naturlig konsekvens. När relationen mellan olika medier blir aktuell, det vill säga när migreringsproblemet accentueras, då skärps uppmärksamheten på språkets och litteraturens möjligheter, så som de dikteras av de olika medierna.

Ett exempel är barocken, detta svårdefinierade fenomen. I regel brukar man välja mellan två förklaringar: 1. Barocken är en epok präglad av en säregen mentalitet av mer eller mindre depressivt slag.

Människorna var vid denna tid uppfyllda av tankar kring döden och livets paradoxer, vilket präglade de konstnärliga uttrycken, samt ett slags ’antitetisk’ livskänsla som också kunde yttra sig i sensualism och hedonism.2 2. Barocken är en stilriktning. Under 1600-talet

kunde författaren ena dagen skriva stilrena klassi­ cistiska dikter och andra dagen skriva barockt bombastiska dikter – efter genre, tillfälle och behov. Överdrifter, ordlekar, stilblandningar, långt drivna metaforer och allegorier, kombinationer av ord och bild var således inte uttryck för en mentalitet utan ett slags repertoar som man provade och tänjde.3 Den senare förklaringen är idag den vanligare, särskilt beträffande den svenska barocken, och med den som utgångspunkt finns skäl att se barocken som resultatet av en medial överhettning: skrivkonsten hade funnits länge och boktryckarkonsten en god tid, men det var precis nu, på 1600-talet, som konsekvenserna av medierna och möjligheterna till migrering blev riktigt påtag­ liga. Tryckkonsten var central i propagandan mellan katolicism och protestantism – det har hävdats att protestantismens framgångar till stor del berodde på att man utnyttjade tryckkonsten så skickligt. Man hade lärt sig att skriva konstfullt både på latin och folkspråken och nått en sådan färdighet att man kunde börja tänja gränserna för skriftens möjligheter ordentligt. Vetenskapen gjorde stora framsteg på grund av att man kunde föra information från handskrifter till boktryck: plötsligt kunde lärda världen över se och diskutera (någorlunda) samma text och samma illu­strationer samtidigt, och kommunicera om dem.4 En rad faktorer samverkade till att förhöja uppmärksamheten på mediernas möjligheter: fokuseringen på hur kunskap representeras kan ses som en grund för de barocka uttrycken.5 Medieteoretiker, främst i Tyskland, har lyft fram mediala vändpunker och förskjutningar från 1700-tal till 1900-tal och visat hur viktigt medieperspektivet är för att förstå vår kultur­ historia. Det handlar inte bara om migrering mellan medier utan också, kanske främst, om interaktion och konkurrens mellan olika medier, hur nya medier som filmen, radion med mera gav upphov till ett intensivt utforskande av inte bara deras möjligheter utan också de gamla mediernas möjligheter.6 Här i Sverige har Otto Fischer kastat nytt ljus över 1700- och 1800-talskulturen genom att visa hur man kan förstå romantikens omvälvning delvis som en rad omförhandlingar av litterära kommunikationsmodeller. Man kan med honom tala om ett slags migrering av information från ett äldre, retoriskt styrt kommu­­ni­

76

Biblis50 Text.indd 76

10-06-28 17.04.34

kationssystem till ett nytt system som utgör grunden får våra egna sätt att hantera information och litteratur. En uppenbar slutsats av sådana studier är att medieperspektivet är nödvändigt för att förstå kulturella vändpunkter som romantiken och modernismen. Så framstår också ett ämne som Mediernas kulturhistoria vara sällsynt väl valt för att öppna upp forskningsperspektiv, som ny­ ligen skedde i en värdefull antologi.7 Migreringens effekter på människan Migreringsperspektivet är alltså viktigt för att förstå litteraturen och kulturen, och de påverkar förstås människan. Men migrering påverkar ju också männi­skan rent kognitivt. Den mest grundläggande migreringen under överskådlig historisk tid måste rimligen ha varit skrivkonsten. Den erbjöd möjligheter att lagra information utanför oss själva och omfördela hjärnans kapacitet mot andra uppgifter. Studier har visat hur skriften dels gav upphov till helt förändrade litterära former, men dels också omstrukturerade människans medvetande, för att låna Walter J. Ongs formulering.8 Möjligheten att lagra betydligt större mängder information och att förhållandevis lätt kunna leta fram denna information gjorde att man kunde utveckla ett nytt tänkande, abstrakta resonemang, och ett sekventiellt berättande – och argumenterande – som inte liknade det gamla sättet att hantera kunskap. Platon var misstänksam mot skriften, men det var den som möjliggjorde filosofin. Sedan Eric A. Havelocks banbrytande undersökningar har muntlighetsforskningen drivits långt, och till stor del övergått i forskning kring ’literacy’.9 Samtidigt erbjuder historien sällan så entydiga poler, och inte minst Ong har kritiserats för att överdriva dikotomin.

Under senare år har forskningen snarare foku­ serat på övergångar och mellanstadier, inte minst ’aurality’, för att nå fram till en mer nyanserad bild av de förändringar som kanske inte var så entydiga, men likafullt varit avgörande.10 Det intressanta är förstås att processen från muntlighet till skriftspråklighet i princip aldrig slutar. Den sker i etapper och höjdpunkter, men fortgår ständigt, ibland med tillbakavändningar mot muntliga strukturer. Det är helt tydligt att 1600-talets och 1700-talets kultur behöver förstås utifrån muntlighetens normer, trots att skriften

och tryckkonsten funnits länge.11 Denna långsamhet i vår utveckling är karakteristisk: det kommer att dröja länge innan man klart kan urskilja de kognitiva förändringar som det digitala mediet i våra dagar ger upphov till. I hög grad lär förändringarna handla om att vi bryter upp våra argumentativa, berättande, sekventiella struk­ turer i takt med att vi kan närma oss information på nya sätt.12 Det kan på vissa sätt likna en tillbakagång till den muntliga kulturens strukturer men likheten lär mest vara skenbar. Detta slags förändringar påkallar uppmärksamhet från en rad discipliner och forskningsområden.

Migrering och litteratur Om vi begränsar oss till forskningsfrågor kring litteraturen, har ju hela bokhistorien fått en kraftigt förnyad relevans – rimligen som en direkt eller indirekt konsekvens av de digitala möjligheterna till migrering. Här är det inte den sökbarhet migreringen genererar som är intressant, utan snarare möjligheten att se verket så som det konkret framträdde för sin samtid och att där­ igenom lättare kunna förstå hur det har transformerats genom migreringen genom olika utgåvor och olika medier. För varje gång ett verk utges på nytt är det en migrering som påverkar det på olika sätt. Det är inte en så påtaglig migrering som den mellan olika medier och ibland kanske inga påtagliga förändringar alls kan spåras, men i andra fall innebär migreringen en avsevärd förändring.

Hur vi tolkar litteratur påverkas av mediet som bär texten, men också av formatet. Vi vet att en berättelse, dikt eller annat meddelande kan förändras avsevärt när den förs från den muntliga traditionen till den skriftliga, från handskrifter till boktryck, från originalutgåvan till en vetenskaplig utgåva, från den vetenskapliga utgåvan till en populariserande utgåva, och därifrån kanske till en digital utgåva. (Dessutom förändras den ju också inom de här medierna, varje gång den återberättas, skrivs av i en annan handskrift, utkommer i ny upplaga, och så vidare.) Och så digitaliseras handskrifterna eller originalutgåvan också, så att vi plötsligt får möjlighet att genom faksimilet gå tillbaka och försöka rekonstruera texten som den tedde sig i sitt ursprungliga sammanhang.

77

Biblis50 Text.indd 77

10-06-28 17.04.34

Migreringen för med sig en rad förändringar: texten kan redigeras om och ändras samtidigt som den förs över till sitt nya medium, men innebörden kan också ändras på mer subtila och samtidigt mer substantiella vis.

En av de mest intressanta aspekterna av mig­ rering är vad som händer med litteraturens röster.

Utgångspunkten är ju den muntliga kulturen, där rösten och kroppen påverkar hur det sagda tas emot. De fysiska åtbörderna för man över till texten, och inom retoriken utvecklas möjlig­ heterna att ersätta den fysiska kroppen och rösten i texten. Det retoriska begreppet figur, som vitt begripet omfattar alla tänkbara litterära tekniker som upprepning, metafor, ironi för att nämna ett fåtal, är en latinsk översättning av grekiskans schema, vilket ursprungligen betydde ’kroppshållning’, ’åtbörd’. Den stilistiska figuren ersätter kroppsspråket.13 Det kanske främsta exemplet på frågorna som uppstår när tonläge och åtbörder migreras till text är ironi. I sin ursprungliga definition är det när man säger en sak och menar motsatsen. När vi säger ”Javisst” i stället för ”Nej” tydliggör vi den förskjutna innebörden genom kroppsliga uttryck, i all synnerhet röstens tonläge. Skall budskapet migreras till text försvinner de kroppsliga möjligheterna att nyansera utsagan. Nyanserna behöver i stället upprättas genom ordval eller det allmänna sammanhanget. Efter hand utvecklade man typografiska hjälpmedel för sådana nyanser som tankstreck, tre punkter för konstpaus, utropstecken eller rentav citattecken (vilka vi för övrigt har migrerat tillbaka till talspråket genom en demonstrativ krökning av pek- och långfingrar). Dessa typografiska hjälpmedel kom att exploateras kraftigast inom boktrycket mot slutet av 1700-talet, i samband med den förromantiska och sedan romantiska föreställningen om hur känslorna spränger normerna. Även om vi håller oss inom boktrycket, sker migreringar som förändrar litteraturens röst och just ironins fortsatta migreringar kan få avsevärda konsekvenser. Anna Maria Lenngrens välkända dikt ”Några ord til min k. Dotter, i fall jag hade någon” trycktes i Stockholms Posten den 25 april 1798. Diktens råd till dottern att inte läsa för mycket utan i första hand se efter hushållet har diskuterats: är de ironiska eller ej, och i så fall hur? Skulle den frispråkiga Lenngren verkligen

ha menat att unga kvinnor borde underkasta sig mannen så?14 Om man läser dikten i en modern utgåva av Lenngrens samlade dikter, i en modern antologi eller på internet, brukar det vara uppenbart att den är ironisk.

Min kära Betti, du blir stor; du från din docka hunnit växa …

Utav din hulda, fromma mor tag, för din framtid, denna läxa! […]

Med läsning öd ej tiden bort … vårt kön så föga det behöver.

Och skall du läsa, gör det kort, att såsen ej må fräsa över!15 De täta utropstecknen och konstpauserna av­slöjar en röst som verkar inte bara ironisk utan rent av sarkastisk och ilsken, entydigt ironisk. Men ser man dikten som den faktiskt publicerades 1798 kommer saken i ett annat ljus. Dikten trycktes anonymt, i en tidskrift som i mycket upptog utrikes nyheter och annat som tydligt tillhörde tidens mer eller mindre exklusivt manliga intresse­ sfär. Stavningen var förstås annorlunda än i den moderniserade versionen, men det centrala är att interpunktionen var påtagligt olik den idag vanliga versionen. Samma strofer löd 1798: Min kära Betti! du blir stor, du från din docka hunnit wäxa; utaf din hulda fromma mor tag för din framtid denna läxa. […]

Med läsning öd ej tiden borrt, wårt Kön så föga det behöfwer; och skal du läsa, gör det korrt, at saucen ej må fräsa öfwer.

Här finns några utropstecken, men inte för att understryka utsagan i de enskilda stroferna på det konsekventa sätt som sker i den moderni­ serade versionen: i originalet står de fåtaliga utropstecknen efter personnamn för att markera tilltal. Konstpauserna saknas helt och hållet, i stället förekommer regelbundet semikolon vid mitten av stroferna: det markerar en rationell, argu­menterande och sansad ton där slutsatser dras av det presenterade. Dikten skall säkerligen förstås som ironisk, men på ett elegant und­ flyende sätt, fjärran från den moderniserade versionens echaufferade och entydiga uttryck. Hela

78

Biblis50 Text.indd 78

10-06-28 17.04.35

förändringen ligger i det vi ofta avfärdar som icke betydelsebärande: interpunktionen.16 Ironins stilmedel är alltså mycket känsligt när texter migreras mellan eller inom medier. Grundprincipen är ju muntlig: man hör på rösten när någon är ironisk och menar det motsatta. Att föra över tonen till skrift blir alltid kompli­cerat, och att föra vidare skriften i nya former kan också bli avgörande för hur man skall förstå den (världar öppnar sig också om man tar in den romantiska ironin, detta metafysiska fenomen som uppstår i den nya mediala situation som öppnas under 1800-talets tidiga decennier).

Lenngren byter personlighet i migreringen – och denna utveckling kom att synliggöras vid migreringen av originaltrycket till det digitala mediet. Det leder över från frågan om migrering som forskningsområde till frågan om migrering som forskningsmetod/forskningsförberedelse.

Migrering som forskningsmetod/forsknings­ förberedelse Migreringen av fysiska texter till databaser och webbplatser är den dagsaktuella frågan, och här kommer jag att förbigå många andra, betydligt större aktörer inom digitaliseringen av skönlitteratur för att i stället välja några aspekter och verksamheter som har upptagit mig särskilt.

Migrering som forskningsmetod (liksom det vaga begreppet ’digitalisering’) faller naturligt i två huvudkategorier som under lyckliga omständigheter kan sammanfalla: Å ena sidan det bokhistoriska materialet, där forskare får tillgång till originalen på ett nytt sätt.

Digitala faksimil kan förvisso inte ersätta originalen, men de ger en långt bättre uppfattning om textens ursprungliga sammanhang och den samtida läsningens villkor än man tidigare haft. Lenngrens ironi är ett exempel som visade sig i arbetet med litteraturbanken.se, ett digi­tali­seringssamarbete mellan Kungliga biblioteket, Svenska Akademien, Vitterhetsakademien, Svenska Vitterhetssamfundet och Språkbanken vid Göteborgs universitet. Å andra sidan det sökbara materialet, som ger nya möjligheter att bearbeta gamla forskningsfrågor och som dessutom öppnar för helt nya frågeställningar och uppgifter. Litterära databaser av olika slag har redan använts i forskningen en god tid, men rimligen kommer en påtaglig metodisk

och teoretisk utveckling inom olika discipliner att ske de närmaste åren: det tar sin tid att införliva de nya möjligheterna och urskilja nya vägar för forskningen.

Litteraturbanken, den verksamhet jag arbetat mest med, skall erbjuda material åt ett helst obegränsat antal humanister och samhällsvetare, kanske i första hand litteraturvetare, språkforskare och lingvister men också en rad andra ämnen. Men frågan om vilket slags forskning man förbereder för har direkt bäring på en så fundamental sak som urvalet. Litteraturbanken har ett starkt fokus på klassiker, samtidigt som där inte bara tillgängliggörs välkända klassiker utan vi försöker presentera litteratur som kan nyansera och bredda litteraturhistorien. Hur man än ser på det görs ändå alltid ett urval som är styrt av värderingar och försanthållanden. Hur bra man än lyckas med ett sådant urval, har det alltid sina nackdelar när man migrerar för forsknings­ ändamål.

För många forskningsfrågor handlar inte om kvalitet eller värdering, utan om representa­tivitet.

Vill vi ha en representativ bild av hur man uppfattade medborgaren på 1700-talet eller hur man uppfattade nationalitet i det sena 1800-talets Sverige, eller hur könsrollerna såg ut vid ett givet tillfälle, eller hur de utvecklades över tid, då kan vi inte nöja oss med att undersöka de kanoni­serade författarnas föreställningar. Strindberg var ett enastående medium för många föreställningar och frågor i sin tid, men han kan inte beskrivas som representativ. För att undersöka sådana frågor behöver vi ett representativt material, ett som inte har blivit utvalt av andra skäl än sin representativitet.

Bäst lämpad, tycks det mig då, är prosafik­ tionen. Den kan ge information om vilka samhällsfrågor som problematiseras, hur frågor kring världsbild, kön, subjektet, nationell identitet eller det främmande bearbetas, vilka konsumtionsvanor som kommer till uttryck, hur ord och begrepp förändrar sina innebörder eller vilka estetiska föreställningar som utprovas i teori och praktik. I skönlitteraturen pågår ständiga förhandlingar mellan gamla och nya värderingar.

Ett viktigt perspektiv som har börjat anläggas av historiker är prosafiktionen inte bara som spegling av samhället utan också som påverkan på samhället: det kan vara konsumtionsmönster,

79

Biblis50 Text.indd 79

10-06-28 17.04.35

normer, föreställningar av olika slag som inte bara tas upp i litteraturen utan också sätter sin prägel på mottagarna.17 Därför startar nu ett pilotprojekt med stöd av Vetenskapsrådet, som skall pröva möjligheterna att hjälpa forskningen med sådana frågor. Vi utvecklar en databas med främsta syfte att erbjuda ett så representativt urval som möjligt. Urvalsprincipen är enkel: all prosafiktion författad på svenska som utgavs i separata förstaupplagor åren 1800, 1820, 1840, 1860, 1880 och 1900 tillgängliggörs för läsning och sökning. Materialet ger alltså dels en bild av den breda litteraturen vid sidan av de författarskap som har kommit att överleva till idag, dels också en ingång inte bara till den breda fåran, utan också till det som förekom i marginalen.

Urvalet ger vissa problem, inte minst beträffande var gränsen för prosafiktion dras gentemot t.ex. biografier och det faktum att prosafiktion publicerad i tidskrifter inte kan ingå på detta stadium, men det skall ge forskare möjlighet att få en relativt representativ bild av vilka frågor som

gestaltades ett givet år. Det skall också ge möjlighet till historisk jämförelse mellan olika år. I förlängningen kan det också ge möjlighet till jämförelser med motsvarande material från andra språkområden.

Ambitionen är att när databasen finns, organiseras en tvärvetenskaplig konferens för att diskutera vilka nya frågor och problemställningar materialet tillåter och jämföra vilka möjligheter som man ser inom olika discipliner. Det är ett testfall, men jag tror att det kommer att kunna bli mycket givande. De förändringar vi står mitt i ger underlag för en stark teoretisk och metodisk förnyelse inom forskningen på många områden och inom många discipliner – sedan är frågan hur snabbt vi kan gå fram.

För den allmänna erfarenheten av migrering är att den tekniska omställningen kan gå ganska snabbt – skrivkonsten, tryckpressen och så vidare ­– men att migreringens påverkan på människan – kognitiva förändringar – går långsamt. De riktigt intressanta effekterna av den digitala erans migreringsvåg tror jag inte att vi har sett än.

noter 1. http://www.ne.se/lang/migrering/255713; http://www.ne.se/ lang/migrering/255714 2. Konsthistorikern Heinrich Wölfflin lade grunden för denna syn med Renaissance und Barock (München 1888), och Kunstgeschichtliche Grundbegriffe (München 1915), för att sedan följas av litteraturhistoriker. Se René Wellek, ”The Concept of Baroque in Literary Scholarship”, Concepts of Criticism (New Haven och London 1963) och Germaine Bazin, The Baroque: Principles, Styles, Modes, Themes (London 1968), 15–16.

3. Perspektivet anslogs av E. R. Curtius, Europäische Literatur und lateinisches Mittelalter (Bern 1948). Se för svenskt vidkommande Kurt Johannesson, I polstjärnans tecken: Studier i svensk barock, Lychnos-bibliotek 24, diss. Uppsala (Stockholm – Göteborg – Uppsala 1968) och Stina Hansson, ”Så skev är ingen brukbar pärla! Det omöjliga barock­begreppet”, I diktens spegel: Nitton essäer tillägnade Bernt Olsson, red. Lars Elleström, Peter Luthersson, Anders Mortensen (Lund 1994), 83–98.

4. Elizabeth Eisenstein, The Printing Press as an Agent of Change: Communications and Cultural Transformations in Early-Modern Europe I–II (Cambridge, London, New York, Melbourne 1979), särsk.

683–689.

5. Mats Malm, Det liderliga språket: Poetisk ambivalens i svensk ’barock’ (Stockholm/Stehag 2004), 237–255.

6. Mest namnkunnig har på senare tid har Friedrich Kittler varit, med titlar som Aufschreibesysteme 1800/1900, 2. Aufl. (München 1987) och Dichter – Mutter – Kind (München 1991). På svenska introduceras han med en utomordentlig inledning av Otto Fischer och

Thomas Götselius i Maskinskrifter: Essäer om medier och litteratur, utg. Otto Fischer och Thomas Götselius, övers. Tommy Andersson et al. (Gråbo 2003). För en kritisk diskussion av medieteorin med andra förtecken se Stephan Michael Schröder och Vreni Hockenjos, ”Historisierung und Funktionalisierung: Zur Intermedialität, auch in den skandinavischen Literaturen um 1900”, Historisierung und Funktionalisierung: Intermedialität in den skandinavischen Literaturen um 1900, red. Stephan Michael Schröder och Vreni Hockenjos (Berlin 2005), 7–35.

7. Den teoretiska grunden förklaras i Otto Fischer, ”Retorisk och litterär kommunikation. Några historiska och teoretiska överväganden”, Tidskrift för litteraturvetenskap 2005:1/2, 16–37 och har omsatts i en rad artiklar. Mediernas kulturhistoria, red. Solveig Jülich, Patrik Lundell och Pelle Snickars (Stockholm 2008).

8. Walter J. Ong, Muntlig och skriftlig kultur: Teknologiseringen av ordet, övers. Lars Fyhr (Gråbo 1990 [1982]), 94–135.

9. Se t.ex. Eric A. Havelock, The Muse Learns to Write: Reflections on Orality and Literacy from Antiquity to the Present (New Haven och London 1986); M. T. Clanchy, From Memory to Written Record: England 1066–1307, Second edition (Cambridge, Mass. 1993); Jack Goody, The Logic of Writing and the Organization of Society (Cambridge 1986).

10. Se t.ex. D. H. Green, Medieval Listening and Reading: The Primary Reception of German Literature 800–1300 (Cambridge 1994), 3–54; Joyce Coleman, Public Reading and the Reading Public in Late Medieval England and France (Cambridge 1996), 1–33 samt Mark Chinca och Christopher Young, ”Orality and Literacy in

80

Biblis50 Text.indd 80

10-06-28 17.04.35

the Middle Ages: A Conjunction and its Consequences”, Orality and Literacy in the Middle Ages: Essays on a Conjunction and its Consequences in Honour of D. H. Green, red. Mark Chinca och Christopher Young (Turnhout 2005), 1–15.

11. Se inte minst Stina Hansson, Från Hercules till Swea: Den litterära textens förändringar, Skrifter utgivna av Litteraturvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet 39 (Göteborg 2000).

12. Se resonemanget i Jocelyn Penny Small, Wax Tablets of the Mind: Cognitive Studies of Memory and Literacy in Classical Antiquity (London och New York 1997), 240–244.

13. Heinrich Lausberg, Handbuch der literarischen Rhetorik: Eine Grundlegung der Literaturwissenschaft, 3. Aufl. (Stuttgart 1990), 267; Jacqueline Lichtenstein, The Eloquence of Color: Rhet­oric and

Painting in the French Classical Age (Berkeley – Los Angeles – Oxford 1989), 65–66.

14. För en sammanfattning av diskussionen, se Sverker Göransson, ”Den så kallade tolkningsstriden om ’Några ord till min k. Dotter, i fall jag hade någon’”, Den litterära textens förändringar: Studier tillägnade Stina Hansson (Stockholm/Stehag 2007), 372–382.

15. Anna Maria Lenngren, Samlade skaldeförsök, med förord av Agneta Pleijel och illustrationer av Carl Larsson, Fabel pocket 7 (Stockholm 1991), s. 7–8.

16. Se Mats Malm, ”Poesins röster”, Den litterära textens förändringar: Studier tillägnade Stina Hansson, red. Stefan Ekman, Mats Malm och Lisbeth Stenberg (Stockholm/Stehag 2007), 302–313.

17. Historier. Arton- och nittonhundratalens skönlitteratur som historisk källa, red. Christer Ahlberger et al. (Göteborg 2009).

81

Biblis50 Text.indd 81

10-06-28 17.04.35

Hal Zamboni (?–?)

Hårt stiliserad pekhand i samma manér som Dick Tracy

82

Biblis50 Text.indd 82

10-06-28 17.04.35

karen skovgaard -petersen

Den digitale Holberg Et dansk-norsk udgivelsesprojekt

L

udvig Holberg (1684–1754) er en hovedskikkelse i Oplysningstiden i Skandinavien, og hans store og alsidige forfatterskab står centralt i både dansk og norsk litteratur. Alligevel findes en samlet, tekstkritisk, kommenteret udgave af Holbergs værker ikke.

Det er baggrunden for det nye udgivelsesprojekt jeg her vil præsentere. Det er projektets mål at udgive Holbergs samlede værker i en ny tekstkritisk udgave. Alle teksterne skal forsynes med kommentarer der både skal hjælpe den umiddelbare forståelse og sætte Holbergs tekster ind i en bredere litteratur- og idehistorisk sammenhæng.

Det primære produkt er digitalt, en internetudgave, som vil være åbent og gratis tilgængelig på nettet. Men udvalgte værker vil også blive ud­givet i bogform.

Som sagt findes der ikke en samlet, tekstkritisk, kommenteret udgave af Holbergs værker.

De samlede værker er ganske vist blevet udgivet i en tekstkritisk udgave en gang tidligere, nemlig Carl S. Petersens Ludvig Holbergs Samlede Skrifter, der kom i 18 store foliobind i årene 1913–1963 (eller mere præcist: Carl S. Petersen forestod bind 1–17, der udkom 1913–1942, og Aage Hansen og F. J. Billeskov Jansen udsendte i 1963 bind 18, der indeholder tekstkritik og variantnoter). Det var en stor bedrift, men i dag er udgaven ikke alene vanskelig at opdrive, den er også i flere hen­ seender utilstrækkelig (og ret uhåndterlig). Dens tekstkritiske niveau er højt for en del af teksternes vedkommende, men kvaliteten er svingende. Og nok så vigtigt, den rummer ingen kommen­tarer eller introducerende indledninger eller anden

form for hjælp til forståelsen af Holbergs tekster.

Vi ser det derimod som en væsentlig mening med den nye udgave at yde en sådan hjælp i form af kommentarer, ordforklaringer, introduktioner og tematiske essays. Hermed er det også målet at gøre opmærksom på alsidigheden og iderigdommen i Holbergs forfatterskab – og på den tema­ tiske sammenhæng mellem de mange værker.

Det skal jeg vende tilbage til.

I dag kendes Holberg først og fremmest for komedierne (endda kun en mindre del af de 33 han skrev i alt). Hvad den øvrige del af forfatterskabet angår, findes der fremragende kommenterede udgaver af enkelte værker – f.eks. har Billeskov Jansen udgivet og kommenteret Holbergs Epistler, og Aage Kragelund hans Levneds­ breve – men forfatterskabet fortjener at blive gjort tilgængelig for moderne læsere i sin helhed.

Der er tale om et dansk-norsk samarbejdsprojekt bestående af to redaktioner, den ene ved Universitetet i Bergen under ledelse af Eiliv Vinje, den anden ved Det Danske Sprog- og Litteraturselskab (ledet af undertegnede). De to redaktioner er økonomisk uafhængige, men arbejder i praksis tæt sammen. Det er en fælles udgivelse efter fælles retningslinjer vi bygger op. Vi har delt teksterne mellem os således at man i Norge tager sig af Holbergs sagprosa – historieskrivning, jura, og også den essayistiske del af forfatterskabet – og vi i Danmark står for de skønlitterære tekster, dvs. komedierne, epigrammerne, det parodiske helteepos Peder Paars, den utopiske rejse­ beretning om Niels Klim m.fl. Det er en grov ind­ deling med talrige gråzoner, men i praksis er det

83

Biblis50 Text.indd 83

10-06-28 17.04.35

operationelt. Sproget på webstedet bliver både dansk og norsk.

Projektet har været i støbeskeen i en del år.

Ideen blev undfanget allerede i begyndelsen af dette årtusind og lanceret i 2004. Først i sidste del af 2008, og for alvor i 2009, blev arbejdet skudt i gang. Udgivelsen skal være afsluttet i 2014 i anledning af 200-året for Norges selvstændighed. Og til den festlige anledning skal vi også producere en såkaldt pragtudgave i bogform af Holbergs store Danmark-Norges beskrivelse (1. udg. 1729).

Den nye udgave skal altså stå på to ben og både gøre det som Carl S. Petersen gjorde med sin udgave af Holbergs samlede værker, nemlig etablere pålidelige, tekstkritiske udgaver af de samlede værker, og samtidig søge at formidle Holbergs tekster til såvel forskere som en bredere offentlighed. Det betyder at kommentarer og ind­ledninger skal tage højde for forskellige slags brugerbehov. Der er forskel på hvad en gymnasieelev og en idehistoriker ønsker at få forklaret og uddybet, og ideelt set skal de begge kunne bruge udgaven med udbytte.

Med til udgaven hører også en række supplerende ressourcer. Webstedet vil omfatte en række essays om overordnede emner såsom Holbergs sprog, bogverdnen på Holbergs tid, teaterforhold etc. – og som en yderligere hjælp til Holberglæsningen er den store Holberg-ordbog blevet digi­ taliseret og vil blive tilgængelig fra vores websted. holbergsskrifter.no – holbergsskrifter.dk Til at hjælpe os med de digitale og tekniske aspekter, xml-opmærkning, stilark osv., har vi allieret os med Uni Digital (tidligere »Aksis«), en enhed knyttet til Universitetet i Bergen som har specialiseret sig i digitale tekstudgivelser. Det er tanken at Uni Digital skal bistå os intenst i de første 1–2 år, altså i den fase hvor de digitale faciliteter udvikles og finpudses, og derefter skal vi i stigende grad være selvkørende.

Vores websted er offentligt tilgængeligt og rummer i skrivende stund en såkaldt prototype.

Ideen med prototypen er at afprøve nogle af de helt basale funktioner i form af navigation mellem tekst og kommentar, tekst og digital faksi­ mile, og at gøre det med en række forskelligartede tekster: et af Holbergs skæmtedigte, nogle akter af komedien Barselstuen, nogle Epistler og

enkelt af de Moralske Tanker og endelig et lille uddrag af den utopiske rejseroman om Niels Klims underjordiske rejse, ledsaget af en ny oversættelse til dansk.

Det faktum at den nye Holbergudgave er født digital, dvs. at vi skal tilrettelægge udgaven til internettet fra begyndelsen, indebærer at en række vilkår er helt forskellige fra forberedelsen af en trykt udgave. Et centralt træk ved en webudgivelse er det principielt ufærdige. Et websted kan altid udbygges, nye elementer kan tilføjes, andre fjernes, fejl kan rettes, en kommentar kan uddybes.

Og ikke bare er disse operationer mulige, de er også nødvendige. At holde et websted i live indebærer at der til stadighed foretages justeringer og forandringer. Derfor er det afgørende at det altid er tydeligt tilkendegivet hvad der fremlægges på et givent stadium. Det hænger sammen med et andet digitalt moment, nemlig brugerinddragelse.

Det vil være oplagt – og helt sikkert endnu mere oplagt i 2014 – at åbne for input udefra i form af supplement til kommentarer, korrektioner o.l., ikke sådan at andre end redaktørerne skal have adgang til at redigere i filerne, men netop som brugerkommentarer, en slags blogs, der fremstår som sådanne.

Det principielt ufærdige, altid udbyggelige, aspekt ved et websted er et tveægget sværd. Det er næsten lidt for let at få nye ideer til hvad en webudgave kan beriges med. Det kan synes oplagt at tænke i multimedie-baner og vise gamle og nye filmklip, linke til oplæsninger etc. Men vi – altså de to redaktioner i Danmark og Norge – er et lille projekt med en mindre pengepung end andre tilsvarende digitale udgivelsesprojekter og med en forholdsvis stram tidsfrist. Derfor er det afgørende at holde fokus på den forpligtende kerneydelse som er den tekstkritiske og gennemkommenterede tekstudgivelse.

Desuden har vi defineret nogle tillægsydelser, som vi anser for vigtige og håber at kunne levere inden for projektets rammer: Det drejer sig bl.a. om en engelsk version, måske ikke en fuldstændig version, men dog med nogle af de centrale tekster (og kommentarer og indledninger) på engelsk.

For når nu Holbergs værker faktisk kommer ud til hele verden på internettet, og når nu vi håber at kunne vise at han er en interessant stemme i den tidlige Oplysningstid – så bør vores websted også blive en større offentlighed til del end den

84

Biblis50 Text.indd 84

10-06-28 17.04.35

skandinaviske. Tilsvarende er det et ønske for os at præsentere i hvert fald nogle af Holbergs tekster i en nænsomt moderniseret version, dvs. med en vis justering af ortografi og interpunktion, og med inddeling i læservenlige afsnit, kort sagt i en version der kommer den moderne læser mere i møde end de tekstkritiske udgaver der vil være projektets kerneydelse.

Det tekstkritiske arbejde – nogle centrale principper Tekstgrundlaget for den nye udgave er førsteud­ gaverne af Holbergs tekster. Det er deres tekst vi udgiver, med rettelser af fejl, emendationer, efter en række udstukne principper. Derfor er det vigtigt at vi kan tilbyde adgang til digitale faksimiler af førsteudgaverne af alle Holbergs tekster. Vi vil vise disse førsteudgaver som digitale faksimiler i deres helhed, og det betyder at læseren selv kan tage stilling til førsteudgavens læsemåder, og at vi kan inddrage dem i argumentationen for vores tekstkritiske beslutninger. Vi kan også gøre opmærksom på den oprindelige typografi og layout, elementer hvis retoriske udsagnskraft i stigende grad understreges i den nye bog- og litteraturhistorie.

Den digitale publiceringsform giver nye muligheder for præsentation af forskellige versioner af en tekst. Det gælder også de forskellige ud­gaver af samme tekst der kom i Holbergs levetid. Hvis man sørger for omhyggelig registrering af varianter i senere udgaver, vil det være muligt at eta­blere visninger af teksten i dens forskellige udgaver. Så ambitiøst stiler vi dog ikke i første omgang. Vi nøjes med at registrere semantisk interessante varianter i de senere udgaver. Nogle af dem er ganske omfattende – for eksempel tilføjelse af hele afsnit – og endnu har vi ikke lagt os fast på hvordan de skal vises.

Det tekstkritiske arbejde som sådan er imidlertid ikke anderledes end det ville være hvis slutproduktet var en trykt udgave (omend arbejdet med den digitale kodning gør det betydeligt mere tidskrævende). Den webbaserede udgivelsesform giver os imidlertid mulighed for at lægge en detaljeret redegørelse for vores tekstkritiske principper ud på webstedet således at læseren kan få et mere detaljeret indblik i vores tekstarbejde end man traditionelt tilbyder i trykte ud-

gaver. I det følgende vil jeg ganske kort skitsere nogle centrale principper.

Valget af førstetryk beror på, for det første, at der ikke er bevaret nogen manuskripter fra Holbergs hånd, stort set. For det andet danner førsteudgaven – for at låne en vending fra Johnny Kondrup der som optakt til projektet udstak de overordnede retningslinjer for det tekstkritiske arbejde – »krydsningspunktet mellem værkets tilblivelseshistorie og dets virkningshistorie«. Med den første udgave på tryk har teksten nået en grad af afsluttethed fra forfatterens side, uanset om han senere foretager ændringer i nye udgaver, og her, med førsteud­gaven, begynder samtidig tekstens receptionshistorie. For det tredje sikrer valg af førstetrykkene som tekstgrundlag et ensartet tekstgrundlag. En del af Holbergs værker kom i flere udgaver i hans egen levetid, men ikke alle. Vælger man at tage udgangspunkt i den sidste udgave fra Holbergs hånd, vil man altså for nogle værkers vedkommende have at gøre med en førsteudgave, men i andre med anden-, tredjeeller endda syvendeudgaver.

De senere udgaver fra Holbergs levetid konsulteres imidlertid når vi overvejer om en given læsemåde i førsteudgaven skal anses for en fejl der skal rettes. Og er ordlyden på det pågældende sted ændret her, indgår det i vores vurdering af om der skal gribes ind i teksten.

Som udgangspunkt dokumenterer vi alle rettelser i det kritiske apparat, herunder de mange indlysende sætterfejl såsom omvendte bogstaver og manglende ordmellemrum. Men i den slags tilfælde af oplagte fejl som kun kan rettes på én måde – hvis et »n« for eksempel er blevet vendt om så der står »u« – anfører vi i den tekstkritiske note kun den fejlagtige form i førsteudgaven. Vi kører ikke det tunge skyts frem og lister senere udgavers læsemåder op her. Vi skelner med andre ord mellem sådanne simple noter, som vi har døbt bagatelnoter, og noter der angår mere intrikate tekstkritiske problemer. I sidstnævnte inddrager vi ikke alene læsemåder fra senere udgaver der udkom i Holbergs levetid, men også Carl S. Petersens udgave. I de tilfælde hvor vores udgave afviger fra Petersens, anføres det i en tekstkritisk note. Endelig noterer vi det når vi overtager en tekstrettelse fra andre senere udgaver (og »senere« vil sige efter Holbergs død).

Stiltiende rettelser forekommer ikke – eller

85

Biblis50 Text.indd 85

10-06-28 17.04.35

næsten ikke. Vi anfører altså ikke hvis førsteud­ gaven har en læderet type eller satsen er skæv.

Den slags grafiske karakteristika vil fremgå af en generel beskrivelse i indledningen, med henvis­ ning til de digitale faksimiler af førsteudgaven.

Vi går konservativt til værks i den forstand at vi søger at rette mindst muligt i førsteudgavens tekst. I erkendelse af at retskrivningen langt fra lå i faste rammer på Holbergs tid, har vi besluttet at respektere ortografiske inkonsekvenser, for så vidt en stavemåde ikke anses for en fejl. Vi accepterer således at samme ord staves på flere forskellige måder i samme tekst (f.eks. »arbeyde«, »arbejde«, »arbeide«; »smuckt«, »smukt«, »smugt«).

Det tekstkritiske arbejde – et eksempel Lad mig give et enkelt eksempel på et tekstkritisk problem og vores behandling af det. Det er hentet fra komedien Barselstuen, der udkom første gang i tome to af Hans Mikkelsens Comoedier i 1724. Der drikkes meget kaffe i Barselstuen. Hovedpersonen Corfitz, barselskonens mand, beklager sig i et længere udfald henvendt til naboen Jeronimus over det omsiggribende kaffedrikkeri: Det er allereede det 6te Pund Caffee, som er bleven fortæret i denne Barselstue […] Jeg troer ingen anden er Autor til denne Caffee-Drikken end Lucifer, thi dend er verre at komme i med, end Brendeviin […] Jeg har merket, Naboe, en synderlig Virkning hos disse brændte Bønner, jeg har seet mange Koner og Piger siddet saa stille og ærbar i Selskaber, ligesom de kunde være i en Kircke, men, saa snart de har faaet dette brendte Dievelskav i Livet, begynder Mundene at løbe paa dem som Peberqverne.

Problemet er ordet »synderlig« i sætningen »Jeg har merket, Naboe, en synderlig Virkning hos disse brændte Bønner«. Det kan betyde både »særlig« og »besynderlig«, her snarest det sidste.

I førsteudgaven står der imidlertid ikke »synderlig«, men »syndelig«. Ordet kendes i ældre dansk (omend det vist nok ikke er almindeligt) i en ganske anden betydning, nemlig »syndig«.

Det kunne godt give mening, for Corfitz hævder jo netop at Lucifer, Djævelen selv, er ophavsmand til kaffe­drikkeriet. Men er det det der er meningen her? Det viser sig at de senere udgaver fra Holbergs tid – både eftertrykket af Hans Mik­ kelsens Comoedier der udkom året efter, i 1725, og

de to autoriserede udgaver fra 1731 og 1742, alle skriver »synderlig«. Også det giver udmærket mening, altså at Corfitz tilskriver kaffen »en besynderlig virkning«. Ordet »syndelig« forekommer i øvrigt ikke hos Holberg, hverken i betydningen »syndig« eller »besynderlig«. Vi har derfor valgt at opfatte førsteudgavens »syndelig« som en sætterfejl og rette til »synderlig« – i øvrigt modsat Carl S. Petersens udgave der beholder »syndelig« og i sit tekstkritiske apparat anfører at det betyder »syndig«.

Den tekstkritiske note er holdt i denne genres lapidariske form (idet a er eftertrykket 1724, B udgaven 1731, C udgaven 1742 og SS Samlede Skrifter, dvs. Carl S. Petersens udgave): synderlig] a B C, syndelig A; syndelig SS

Det mener vi dog ikke giver tilstrækkelig oplysning om sagens elementer, herunder den semantiske implikation af at rette fra »syndelig« til »synderlig«. Derfor har vi udnyttet muligheden for at uddybe problemet i en kommentar til stedet: synderlig] besynderlig. Førstetrykket har her formen »syndelig«, men de øvrige tekstvidner fra Holbergs tid »synderlig«. Carl S. Petersen opretholder »syndelig«, og det anføres i SS’ tekstkritiske apparat at det skulle betyde »syndig«. I 1500- og 1600-tallet kan ordet findes i den betydning, men det kendes ellers ikke fra Holberg, og det er derfor overvejende sandsynligt en sætterfejl. (Kommentarens forfatter er Finn Gredal Jensen, medlem af den danske Holberg-redaktion).

Kort sagt: Et lille »r« gør en forskel, og vi kan ikke sige at vi er fuldstændig sikre på om Holberg her lader Corfitz understrege kaffens mærkværdige virkning eller om han snarere lader ham hævde at kaffe er en synd. Vi bruger også kommentarapparatet til at diskutere tekstkritik, ikke mindst når det som her har en semantisk dimension.

Et net af referencer Internettet giver nye muligheder for at kombinere tekster. Som led i en webbaseret udgave kan der opbygges et omfattende net af referencer. I vores tilfælde betyder det ikke bare at vi kan linke mellem vores tekst og førsteudgaverne i de digitale faksimiler og mellem tekst og kommentar.

Vi kan også linke fra en kommentar til én tekst

86

Biblis50 Text.indd 86

10-06-28 17.04.35

hen til en helt anden Holbergtekst hvor han behandler samme emne, og fra en kommentar til én tekst til en kommentar til en anden tekst. Og vi kan linke eksternt til andre tekster som Holberg citerer, parafraserer eller på anden måde alluderer til. Disse referencer i form af links ser vi som et helt centralt perspektiv for webudgaven.

Holbergs forfatterskab er overordentlig velegnet til nettets intertekstuelle reference-muligheder. Holberg vender og drejer de samme temaer igen og igen gennem hele forfatterskabet i de mange forskellige genrer han bevæger sig i. Det gælder et emne som kaffe, herunder de sociale og fysiologiske aspekter af kaffedrikkeriet som vi har set i Barselstuen, og det gælder mere abstrakte temaer såsom hvad der konstituerer en sand helt.

I Heltehistorierne, Holbergs samling af biografier over store mænd fra 1739, er diskussionen om den sande helt et centralt tema. Holberg erklærer at: En Heros er en udi Dyder fuldkommen Mand, som af Himmelen er dannet heller til Menneskets Frelse og Conservation, end til dets Ødeleggelse, og er derfore en god Huusfader, der har bragt et Douzaine vel optugdede Børn til Verden, nærmere ved Heroismum, end den store Alexander, der opofrede fast million Mennesker. (Fra Adskillige store Heltes … sammenlignede Historier, 1739, indledningen til biografierne over Ziska og Scanderbeg)

Få år senere lod han netop en sådan husfar med mange velopdragne børn blive fejret som en helt i idealsamfundet Potu i romanen om Niels Klim – og Niels Klim selv reflekterer (i Peter Zeebergs oversættelse fra latin til dansk): Samtidig er de [de borgere der får mange børn] de eneste der får tilnavnet »den Store« – i modsætning til hos os hvor det er dem der begår forbrydelser mod menneskeheden der kaldes »den Store«. Det er let at gætte hvad de underjordiske ville mene om [Aleksander den Store] eller [Julius Caesar], eftersom de begge døde barnløse og slog titusinder af mennesker ihjel.

(Fra Nicolai Klimii Iter Subterraneum, 1741, kap. 7)

Disse indre tråde i forfatterskabet kan komme til at danne et tæt net i form af links rundt i tekster og kommentarer. Dertil kommer alle de tråde der kan trækkes ud af Holbergs tekster og rundt i et enormt reservoir af tekster, fra Holbergs samtid og nære fortid og fra den græsk-romerske litteratur. Lad os tage et eksempel:

I Niels Klim er der på et tidspunkt indlagt en beskrivelse af en rejse som en af de underjordiske har foretaget til Europa. Han iagttager alle de mærkværdige skikke og indretninger – stort og småt – og ikke mindst undrer han sig over de akademiske institutioner. Ved de europæiske universiteter sætter man en ære i ikke selv at danne sig sin egen mening, men blindt at følge en eller anden autoritet. Den rejsende udtrykker det således: De lader sig drive som vinden blæser, til en eller anden opfattelse, og den klynger de sig så til som et klippeskær. Det de siger, er at de i et og alt stoler på den de anser for en klog mand, og det kunne jeg gå med til hvis det overhovedet var noget simple og uvidende folk kunne bedømme, men at fastslå hvem der er klog, det kan netop kun den kloge. (Fra Nicolai Klimii Iter Subterraneum, 1741, kap. 13)

Denne passage, på latin, har Holberg hentet ord til andet fra Cicero, nærmere bestemt fra et af Ciceros filosofiske skrifter, Academica (45 f. Kr.).

I passagen for­klarer han hvordan filosoffer flest er bundne af en særlig skoles dogmer, mens dem der hører til den akademiske skole (som Cicero selv), er uafhængige og bygger deres stillingtagen på argumenter (3, 8–9). Det er den holdning den underjordiske rejsende savner på europæiske universiteter.

Holberg lader med andre ord den underjordiske rejsende udtrykke sin kritik af europæernes blinde autoritetstro med ord han selv henter fra en klassisk autoritet par excellence, Cicero. Det er, set med moderne øjne, et paradoks. Det er et paradoks der meget godt fanger en dobbelthed hos Holberg, hans stadige appel til den selvstændige stillingtagen og den uhildede fornuft på den ene side og på den anden side hans dybe fortrolighed med, og udbytte og udnyttelse af, ældre og nyere europæisk litteratur. Han skriver i høj grad inden for et humanistisk, intertekstuelt paradigme og lader et væld af tekster inkorporere i sine egne – nogle gange angivet som citater, men fuldt så ofte umarkeret, blot i form af passager han overtager anonymt.

Til at trække tråde rundt til alle disse tekster byder internettet på muligheder til at finde frem til Holbergs kilder og forlæg og til at etablere links til dem. Stadig flere tekster vil blive tilgænge­ lige, flere lån vil kunne erkendes og flere tråde

87

Biblis50 Text.indd 87

10-06-28 17.04.36

trækkes. Også i den forstand vil en kommentar aldrig være færdig men altid i proces.

Det bringer mig til en allersidste betragtning, nemlig Holbergudgavens fremtid. Holberg­ projektet har sine grænser, kronologiske og økonomiske. Det er en udfordring for os undervejs at tilrettelægge webstedets videre skæbne efter 2014 således at det kan leve videre, ikke bare statisk opbevaret, men dynamisk, i udvikling. Det kræver at nogen må have ansvar for vedligeholdelse og videreudvikling. Det må gælde alle de store web­ udgivelser der lanceres i disse år, at de kun lever så længe nogen er udpeget til at have det redaktionelle og det tekniske ansvar for deres videre liv.

88

Biblis50 Text.indd 88

10-06-28 17.04.36

Clarence B Hornung (?â&#x20AC;&#x201C;?)

89

Biblis50 Text.indd 89

10-06-28 17.04.36

henrik horstbøll

Bibliografi som boghistorie

F

orholdet mellem bibliografi og boghistorie er ganske enkelt. Bibliografi kan eksistere uden boghistorie, mens boghistorie ikke kan undvære bibliografi.

Walter Greg definerede i 1912 bibliografi som »the science of the material transmission of literary documents«.1 Bibliografi dokumenterer, beskriver og analyserer litterære dokumenters materielle overlevering, således at det er muligt at lagre, bevare og bruge dem.

Boghistorie og bibliografi har hver især i de sidste tre tre årtier markeret forskellige tilgange til studiet af bogens materialitet og kulturelle kontekst.

Mit skriveprogram sætter stadig en rød streg under boghistorie, mens bibliografi passerer uden anmærkning. Boghistorie er stadig et nyt emne i ordbogen.

Boghistorie blev en del af den kulturhistoriske vending inden for historiefaget og litteraturvidenskaberne i 1980’erne. Mens bibliografernes institutionelle kontekst først og fremmest var forskningsbiblioteker og deres biblioteksvidenskabelige bagland, huserede boghistorikere hovedsageligt på universiteternes litterære og historiske institutioner.

Videnssociologi – således som Peter Burke sammenfatter det i bogen A Social History of Knowledge2 – undersøger hvem der har, eller tager sig ret til at organisere viden for hvem. I et videnssociologisk perspektiv udeblev et vist modsætningsforhold mellem bibliografer og boghistorikere da heller ikke. Lis Byberg har glimrende

sammenfattet denne debat i artiklen »Den nye Bokhistorien«.3 I forlængelse af denne dikotomi mellem bibliografi og boghistorie skrev jeg i min afhandling Menigmands medie, at bibliografi er for boghistorie, hvad arkivalier er for politisk historie: det er kildemateriale af forskellig karakter og værdi – alt efter hvilke faglige spørgsmål man stiller.4 Den opfattelse af relationen mellem bibliografi og boghistorie mener jeg må revideres og præciseres i lyset af især D. F. McKenzies bøger: Bibliography and the Sociology of Texts (1986/99) og Making Meaning (1999).

D. F. McKenzie definerede i begyndelsen af bogen Bibliography and the Sociology of Texts bibliografi som én disciplin, hvor man studerer tekster som lagrede former, og undersøger de processer gennem hvilke teksterne er blevet overleverede, herunder deres produktion og reception. Med hans egne ord: Bibliography is the discipline that studies texts as recorded forms, and the processes of their transmission, including their production and reception.5

Samtidig udvidede McKenzie tekstbegrebet til at omfatte hovedparten af den materielle kulturarv.

I define »texts« to include verbal, visual, oral and numeric data, in the form of maps, prints, and music, of archives of recorded sound, of films, videos, and any computer-stored information, eveything in fact from epigraphy to the latest forms of discography.6

På det grundlag har jeg vanskeligt ved at skelne bibliografi fra klassisk historisk kildekritik.

90

Biblis50 Text.indd 90

10-06-28 17.04.36

Den moderne analytiske bibliografi fremstår for en historiker som parallel til klassisk historisk kildekritik, som undersøger den aktuelle kildes ophavssituation, transmissionshistorie og receptionshistorie.

Der er en intern faglig relation mellem bibliografi og boghistorie parallelt med den interne faglige relation mellem kildekritik og historieskrivning.

Jeg har valgt at fokusere på tre eksempler på bibliografi som boghistorie: formatsystemet som kommunikationssystem, teksternes ustabilitet med de små underholdende historier som eksempel, og til slut anonymitetens og forfatterrollens forandring i 1700-tallet.

med, at det blev anvendt til enkeltbladstryk i det folkelige bogtryks plakater og billedtryk. Tidender og aviser fandt fra begyndelsen en karakteristisk formgivning i kvartformatet. Salmebøger udkom i oktav og blev eftertrykt i parvo modo.

Almanakken var gennem århundreder en karakteristisk og let genkendelig tryksag i sedecimo.

Oktavformatet blev efterhånden det mest anvendte til mange forskellige genrer og sprogkulturer, men fra første færd blev det formatet for de underholdende, folkesproglige historier.

Det drejer sig om små historier som De syv vise mestre, Holger Danske, Kong Appolonius og mange andre, som udkom i en jævn strøm gennem godt tre århundreder.8

Formatsystemet som kommunikationssystem

De små historier på bogmarkedet

Min baggrund for at bruge bibliografisk materiale var den historiefaglige »Annales-skole«, som specielt arbejdede med serielle, kvantitative undersøgelser af mentalitetshistoriske spørgsmål og herunder spørgsmål om litterære teksters materielle overlevering. Mit første eksempel tager udgangspunkt i den trykte danske nationalbibliografi: Bibliotheca Danica.

Bogmediets formater var i førmoderne tid et lagringssystem på bibliotekerne. Pladskatalogerne var opdelt efter formaterne folio, kvart, oktav og parvo modo – de små formater. Oplysninger om bøgernes formater fandt på denne baggrund ind i den trykte nationalbibliografi, Bibliotheca Danica, som først og fremmest byggede på Det Kongelige Biblioteks kataloger.7 Men format­ systemet var ikke opstået som et lagringssystem – det var ikke opstået for bibliotekernes skyld. Men anvendelsen af formaterne til opstilling og katalogisering gør det muligt at rekonstruere, hvordan formatsystemet faktisk opstod og fungerede i kommunikationskredsløbet i tidlig moderne tid. Bibliografi bliver til boghistorie.

Ved seriel undersøgelse af formaternes anvendelse over tid kan man se, hvorledes bestemte former for kommunikation fandt deres stabile plads i formatsystemet, som på den måde fremstår som et kommunikationssystem.

Hele formatsystemet var i brug på samme tidspunkt i helt forskellige kommunikationskredsløb og fortolkningsfællesskaber: folioformatet anvendtes til repræsentative formål samtidig

Men én ting er, at oktavformatet var stabilt for kommunikationen af de underholdende historier fra først til sidst.

Noget andet er, om oktavernes indhold – om teksterne var stabile over tid. Det kan man ikke se på grundlag af den enumerative nationalbiblio­ grafi. At det slet ikke var tilfældet dokumenterer Richard Paullis deskriptive og analytiske bibliografi i sidste bind af den monumentale udgivelse: Danske Folkebøger fra 16. og 17. Aarhundrede.9 Her redegjorde Paulli for de udvalgte historiers traditionshistorie, og han bibliograferede dem fra middelalder til nutid, og han medtog også 1700- og 1800-tallet. Selv om han havde blik for, at teksterne undergik forandringer over tid, valgte han at understrege et hovedindtryk af teksternes uforanderlighed helt ind i 1800-tallet: Nok saa karakteristisk som de Ændringer, Teksterne i Aarhundredernes Løb har været Genstand for, er den trofaste Vedhængen ved det overleverede, man ofte ser. […] Den Uforanderlighed, som disse Træk er Symptomer paa, har maaske været medvirkende til, at Bøgerne Aarhundreder igennem har haft et trofast Publikum i Almuen med dens konservative Smag.10

Paullis overordnede interesse for titlernes stabilitet fik fortrin frem for teksternes forandring på det litterære marked. Et anderledes billede tegner sig, hvis man i stedet holder sig til hans omfattende bibliografi. Billedet er ganske en­t ydigt: De underholdende historier undergik gradvist

91

Biblis50 Text.indd 91

10-06-28 17.04.36

en formforvandling, som var mest markant i 1700-tallet og i begyndelsen af 1800-tallet. Processen fandt sted på to områder: Ved forandringer i teksternes form og udstyr og ved redigering og forkortelse af teksterne.

Et karakteristisk eksempel er Historien om den Skiønne Magelona og Peder med Sølvnøglen.

Historien om Magelona hører til blandt de historier, som har en stor overlevering af udgaver fra 1600-tallet til 1800-tallet, og i dansk bog­historisk sammenhæng er den ufravigeligt knyttet til pastor Johannes Rüdes beretning i Vonsild kirkebog 1688 om tjenestepigen Mette Jensdatter.11 Mette var gået til marked i Kolding for at købe en historie som Peder med Sølvnøglen, eller lignen­ de, men var omkommet på hjemvejen – en lille kriminal­historie, som løfter sløret for den so­ciale bredde i Magelonas publikum i slutningen af 1600-tallet.

Den udgave af den Skiønne Magelona, som Mette måske fik købt før sin dramatiske død, var på 126 sider, hvilket er fælles for de kendte 1600-tals udgaver (1690, 1698), mens omfanget i 1700-tallets udgaver faldt til 112 paginerede sider.

Da bogtrykker Thiele i København i begyndelsen af 1800-tallet medtog historien om Magelona i sit repertoire af små historier, betød det en udeladelse af kapiteloverskrifter og en gennemskrivning af historien, såldes at den kunne udkomme i formen »tre ark oktav«.12 Historien blev reduceret til en trediedel hos Thiele - fra de oprindelige 126 sider til 48 sider – en forkortelse, som blev formskabende for 1800-tallets udgaver. Historier som Fortunatus, Helena og Kong Appolonius under­gik samme formforvandling og udkom på nogle få ark hos Johan Rudolph Thiele ved overgangen til 1800-tallet.13 I løbet af 1700-tallet og ved overgangen til det 1800-tallet blev de små historier for de flestes vedkommende til små historier med et omfang på mellem ét og fire ark oktav. Den form svarede til det øvrige repertoire og dets prisniveau, og samtidig var omfanget velegnet til kolportagesalg.

Teksternes ortografi og sprogbrug blev løbende moderniseret gennem 1700-tallet, mens forkortelser var dikteret af hensynet til formforvandlingen.

To virksomheder i København var særligt centrale i denne formforvandling. Den ene var det Wielandtske forlagstrykkeri, som havde privilegium på en række af de små historier frem til 1749, og

brugte det til flittigt til at relancere 1600-tallets litteratur på 1700-tallets bogmarked. Det andet var Johan Rudolph Thieles forlagstrykkeri, som specialiserede sig i populær litteratur, billeder og viser fra og med trykkefrihedens år 1770.

Det er nærliggende at se de små historiers formforandring i sammenhæng med Thieles øvrige produktion: Historierne fik flyvebladets og pamflettens format, og de blev tilpasset det brede marked for tryksager, som den korte periode med trykkefrihed 1770-73 havde skabt med så stor succes.

Forfatterrollens bibliografiske forandring i 1700-tallet Det folkelige bogtryk var anonymt fra første færd. Anderledes med 1700-tallets nye litterære tekster, som havde et forfatterophav, hvad enten forfatterens navn blev trykt på titelbladet eller ej.

Mit sidste eksempel handler om anonymitetens og forfatterrollens forandring i 1700-tallet og begyndelsen af 1800-tallet.

Bibliotheca Danica giver den første mulighed for en bibliografisk indfaldsvinkel, og jeg har undersøgt udviklingen i anvendelsen af anonymitet i genren: danske digte af enkelte forfattere. (Anonym med identifikation betyder at publikationen er anonym, men at forfatteren er identificeret i bibliografien og [anført]) Resultatet viser, at der skete en forandring fra 1760, hvorefter det gradvist blev mere almindeligt at publicere med forfatternavn end anonymt. En markant kvantitativ forandring af forfatterrollen fandt først sted fra og med 1800. Der blev flere forfattere i slutningen af 1700-tallet og begyndelsen af 1800-tallet, men udviklingen i det relative forhold mellem anonym og navngiven forfatterrolle er markant.

Hvad man ikke kan se af disse tal er, hvorvidt anonymiteten skiftede karakter fra begyndelsen til slutningen af 1700-tallet. Jeg vil argumentere for, at den anonyme forfatterrolle skiftede af­ gørende karakter.

Konteksten for forfatterrollens forandring var i første række to forordninger, som ændrede forfatterens situation på det litterære marked og i kommunikationskredsløbet. Den første var forordningen mod eftertryk. Den anden var forordningen om trykkefrihed.

92

Biblis50 Text.indd 92

10-06-28 17.04.36

Anonymitet 1700–1830 Danske digte af enkelte forfattere BD 4: 211–65 Udgivelsesår

Anonym

Anonym

Anonym

(identifikation)

(ukendt)

sum

Forfatter

uden år

48

22

70

25

før 1700

15

36

51

15

1700–1709

4

19

23

6

1710–1719

6

7

13

9

1720–1729

31

13

44

10

1730–1739

26

5

1740–1749

19

31

6

19

7

1750–1759

19

8

27

16

1760–1769

22

1

23

31

1770–1779

23

13

36

19

1780–1789

42

11

53

63

1790–1799

24

13

37

52

1800–1809

4

1

5

95

1810–1819

4

1

1820–1829

16

5

123

16

125

Med forordningen mod eftertryk fra 1741 fik forfatteren, eller »Author«, rettigheder sammen med bogtrykkeren eller den første forlægger. ingen maa understaae sig, at oplægge, eftertrykke eller eftertrykt indføre, eller falholde nogen Bog eller Skrift, som en anden herinde, justo Titulo, sig haver forhvervet, …, under alle Exemplariers Confiscation og anden vilkaarlig Mulct; Med mindre det kan haves med Authoris eller den første Forlæggers gode Minde og fuldkomne Tilstaaelse.14

Nye bøger skulle beskyttes mod eftertryk, fordi de havde omkostninger for første forlægger.

Der nævnes i forordningen bekostning af køb, oversættelse, korrektur og forbedringer, men ikke specielle udgifter til forfatter. Author nævnes udelukkende som rettighedshaver sammen med første forlægger: Kun med authors eller den første forlæggers gode minde og fuldkomne tilståelse kunne en bog trykkes og udgives.

Der var dog mange undtagelser. Ved siden af bøgerne med ophav fandtes salmebøger, katekismer og ABC-bøger samt andre såkaldt »forhen trykte bøger«, som ingen længere havde specielt

privilegium på. Når de var udsolgte, og ikke var blevet genudgivet inden for et år, et halvt år eller et kvart år – alt efter skriftets størrelse og kostbarhed – så stod det frit for at udgive dem.

Tekster kunne således tabe deres ophav og blive en del af en kollektiv, anonym bogkultur.

Eksempelvis udgav Skånepræsten Albert Ravn i 1633 i København bogen Den himmelske Herre­ dag. Opbyggelseskriftet vandt stor udbredelse at dømme efter antallet af genudgivelser, og i 1700-tallet forsvandt Ravn fra titelbladet i de syv overleverede udgaver frem til 1793. Herredagen blev en del af bøgernes anonyme kollektiv.15 Omvendt kunne bogtrykkere, forlæggere og forfattere fastholde rettigheder omkring et forfatterskab, som eksempelvis Ludvig Holbergs.

Forbud mod eftertryk var en vigtig forudsætning for eksistensen af stabile relationer mellem forlæggere, bogtrykkere, forfattere og bogmarked – det vil sige for en stabil trykt offentlighed, men det er vanskeligt at dokumentere effekten på forfatterrollen.

Anderledes er det med den politiske kontekst: censurens ophævelse og trykkefrihedens indførelse

93

Biblis50 Text.indd 93

10-06-28 17.04.36

med forordningen fra september 1770. Begrundelsen for »at ingen efterdags skal være pligtig og forbunden til at lade sine Bøger og Skrivter, som han vil overgive til Trykken, underkaste den hidtil anordnede Censur« lød i sin fulde ordlyd således: Det er saavel skadeligt for Sandheds upartiske Undersøgning, som og hinderligt i at oplyse de ældre Tiiders Vildfarelser og Fordomme, naar redeligen sindede, og for det almindelige Vel samt deres Medborgeres sande Bedste, nidkjære Patrioter skulle, formedelst Persons Anseelse, Befalinger, eller forudfattede Meninger, skrækkes fra, eller forhindres at skrive frit, efter deres Indsigt, Samvittighed og Overbevisning, samt at angribe Misbruge, og lægge Fordomme for Dagen.16

En helt central kilde til forordningens virkningshistorie er den samling af trykkefrihedens skrifter, som den ledende figur i statens administra­tion, sekretæren i Danske kancelli, Bolle Willum Luxdorph lod indbinde i 46 bind, som i dag findes på Det Kongelige Bibliotek i København.17 Hvordan blev anonymiteten anvendt ifølge den bibliografiske undersøgelse af Luxdorphs samling?

Luxdorphs samling af trykkefrihedens Skrifter

Antal publikationer før Struensees fald (1770–jan. 1772): Pseudonymer 107 Anonymer 240 Forfatterophav 35 Antal publikationer efter Struensees fald (1772–1773): Pseudonymer 37 Anonymer 365 Forfatterophav 114

Anonymitet var klart den foretrukne forfatterrolle i trykkefrihedsskrifterne, og man kan se en udvikling fra pseudonym til anonym publicering efter Struensees fald i januar 1772. Anvendelse af pseudonym muliggjorde debat mellem pseudonyme skribenter, mens denne debatform stort set forsvandt, efter at trykkefrihedens ophavsmand var fældet. I trykkefrihedens sidste år så man en øget polarisering mellem anonyme tekster og tekster med forfatterophav.

Det er min opfattelse, at perioden med ubegrænset trykkefrihed i begyndelsen af 1770’erne var helt central for udviklingen i anvendelsen af den anonyme forfatterrolle.

For det første blev anonymiteten politisk, og for det andet satte den anonyme pamfletlitteratur nye standarder for publicering.

I begrundelsen af anonymitetens politisering

må jeg forlade den serielle bibliografi for at analysere en enkelt kernetekst: Magazin for pariotiske Skribenter: Adressekontoret begyndte at udgive ugebladet Magazin for Patriotiske Skribenter, hvor enhver, anonymt og gratis kunne komme til orde med patriotiske forslag til det offentliges vel.

Det første titelblad i sin fulde længde beskriver intentionen: Magazin for patriotiske Skribentere, hvori Politiske, Moralske og Historiske Materier uden Bekostning indføres. Begyndt med Skrive-Friheden.

Første Aargang 1771. Udgivet af Adresse Contoiret i København Efter 20 numre var en ledende artikel, som trak grænser for den offentlige politiske debat blevet bydende nødvendig. Problemet var netop den anonyme forfatterrolle og anonymitetens karakter. På den ene side var upartiskhed i vurderingen af en artikel lettest at opnå, når forfatteren var anonym og ukendt for redaktionen. På den anden side stod det klart, at anonymitet under trykke­friheden styrkede partiskhed og egennytte.

Redaktionen forsikrede, »at Magazinets blade er bestemt til et frit og ubekosteligt rum for enhver ven af fædrelandet, som med nyttige og veltænkte afhandlinger og betænkninger vil tjene det almindelige til statens heldige fordel«.

Videre redegjorde redaktionen for, at redigeringen ville tjene offentlighedens interesse, og den garanterede: »at en rigtig Upartiskhed altid skal deri styre Pennen, hvilket des lettere kan skee, da Forfatterne ere os ubevidste.« Men redaktionen måtte træde i karakter og på en måde erstatte den gamle statslige censur med privat redigering: »Af det anførte følger da nødvendig: At alle hårde og partiske stridsskrifter,… der forleder dem fra satsens grundige og upartiske behandling,… i disse blade ej med nogen ret kan fordre at anføres!«18 Det var blevet klart, at det var nødvendigt at sortere i bidragene til den offentlige debat for at undgå de dårlige virkninger af friheden.

Anonymitet var på den ene side en forudsætning for upartisk kommunikation i et standssamfund. Men samtidig blev anonymiteten et praktisk politisk problem, når censuren var ophævet. Offentligheden kunne ikke rense sig selv.

En form for censur måtte genopfindes i form af decentral redaktion af offentlighedens kanaler.

94

Biblis50 Text.indd 94

10-06-28 17.04.36

Anonymiteten fungerede ikke under en kommunikation, som var fri for censur. Det var en erfaring, som man rent praktisk kan se, at redak­ tørerne indhøstede i trykkefrihedens første måneder. Den patriotiske fornuft og almeninteresse blev snigløbet af partiånd. De fordele, der måtte være ved anonymitet i et standssamfund med styr på offentligheden, kunne ikke overføres til en fri offentlighed. Det var en af de væsentligste

erfaringer, som blev indhøstet under tiden med trykkefrihed.

Selvfølgelig fandtes politisk motiveret anonymitet før denne periode, og selv­klart fandtes megen litterær pseudonym anonymitet efterfølgende; men erfaringen med anonymitetens politisering, som ikke alene var et dansk fænomen, kan medvirke til at forklare det bibliografiske fænomen: forfatterrollens foran­dring.

noter 1. Robert Darnton, »The Importance of Being Bibliographical«, i The Case for Books: Past, Present, and Future (New York: Public Affairs, 2009), s. 133.

2. Peter Burke, A Social History of Knowledge from Gutenberg to Diderot (Cambridge: Polity, 2000).

3. Norsk Tidsskrift for Bibliotekforskning 15 (2001), s. 50–70.

4. Henrik Horstbøll, Menigmands medie: Det folkelige bogtryk i Danmark, 1500–1840; En kulturhistorisk undersøgelse (København: Det Kongelige Bibliotek, 1999), s. 45.

5. D. F. McKenzie, Bibliography and the Sociology of Texts, (Cambridge: Cambridge University Press, 1999), s. 12.

6. McKenzie, 1999, s. 13.

7. Bibliotheca Danica: Systematisk Fortegnelse over den danske Litteratur fra 1482–1830 ved Chr. V. Bruun, København 1877–1902.

8. Anna Katharina Richter, Transmissionsgeschichten: Untersuchungen zur dänischen und schwedischen Erzählprosa in der frühen Neuzeit (Tübingen: A. Francke, 2009). Det følgende afsnit bygger på Henrik Horstbøll, »In octavo: Formater form og Indhold på det populære litterære marked I 1700-tallets Danmark«, i Bokens materialitet: Bokhistoria och bibliografi, red. Mats Malm, Barbro Ståhle Sjönell og Petra Söderlund (Stockholm: Svenska

vitterhetssamfundet, 2009,) s. 197–223.

9. Danske Folkebøger fra 16. Og 17. Aarhundrede, 1–13, ved J. P. Jacobsen, Jørgen Olrik og Richard Paulli, København 1915-36.

10. Danske Folkebøger, 13, 1936, s. 238–239.

11. Hans H. Worsøe, Vonsild Kirkebog 1659–1708, København 1982, s. 143–44. Charlotte Appel, Læsning og bogmarked i Danmark i 1600-tallet, København 2001, s. 17–18.

12. En ualmindelig smuk Historie om den skjønne Magdelone, en Kongedatter af Neapel, og Ridder Peter med sølv Nøglerne, en Grævesøn af Provence. Skreven til behagelig Morskabslæsning, København, Tilkiøbs i store Helliggejststræde No. 149, det vil sige hos Thiele efter 1806.

13. Danske Folkebøger, 10, s. 271–87 og 3, s. 201-210 (supplement 13, s. 151–54).

14. Christian 6.s Forordning af 7. Januar 1741.

15. Bibliotheca Danica, 1, 452.

16. Christian 7.s Reskript af 14. september 1770.

17. Luxdorphs samling af trykkefrihedens skrifter, bibliografi ved Henrik Horstbøll, www.kb.dk 18. »Om dette Magazins nærmere Indretning«, Magazin for patriotiske Skribentere, Adressekontoret den. 9. marts 1771.

95

Biblis50 Text.indd 95

10-06-28 17.04.36

föreningen biblis Föreningen Biblis, Kungliga biblioteket, Box 5039, 102 41 Stockholm www.biblis.se Styrelse: Jonas Modig (ordf.), Gunilla Eldebro (sekr.), Anita Ankarcrona, Peter Bodén, Per Cullhed, Pia Skantz Larsson, Tomas Lidman, Peter Luthersson, Gunnar Sahlin, Pelle Snickars, Barbro Thomas och Nina Ulmaja Föreningen Biblis är en ideell förening med ändamål att stimulera intresset för bokhistoria, bibliografi, förlags- och bokhandelshistoria, bokhantverk och samlande. Detta uppnås genom föredrag, studiebesök och genom utgivning av medlemstidskriften Biblis och andra publikationer Föreningen Biblis är Kungliga bibliotekets vänförening tidskriften biblis Utges av Föreningen Biblis och utkommer med fyra nummer per år Ansvarig utgivare: Jonas Modig Redaktörer: Ingrid Svensson, 08-463 42 31, ingrid.svensson@kb.se och Ulf Jacobsen, 0498-48 48 93, ulf.jacobsen@telia.com Redaktionella rådgivare: Kristina Lundblad, Stefan Lundhem och Glenn Sjökvist Den som skickar material till Biblis anses medge elektronisk lagring och publicering medlemskap i föreningen biblis / p renumeration Prenumeration på tidskriften Biblis innebär automatiskt medlemskap i Föreningen Biblis. Medlemmarna får utöver tidskriften inbjudningar till föredrag, utställningar, studiebesök och medlemsresor Avgift för enskild medlem 400 kr/år, familjeavgift 500 kr/år Studentavgift 200 kr/år pg 55 43 03-8 bg 5221-2248 medlemsärenden Biblis, Kungliga biblioteket, att. Gunilla Eldebro, Box 5039, 102 41 Stockholm, tel. 08-463 41 52, e-post: gunilla.eldebro@kb.se prenumerationsärenden Biblis, att. Ulf Jacobsen, Hemse Bopparve 610, 623 50 Hemse, tel. 0498-48 48 93, e-post: ulf.jacobsen@telia.com

Biblis 50 © Föreningen Biblis och respektive upphovsman 2010 Formgivning och produktion: Ulf Jacobsen och Peter Ragnarsson Satt med Sabon Next och Frutiger Reproduktion: Fredrik Andersson, om inget annat anges; Vera Johanterwage s. 4, 10, 11 Tryck: Livonia Print, Lettland 2010 issn 1403-3313 isbn 978-91-7000-271-7

96

Biblis50 Text.indd 96

10-06-28 17.04.37

Biblis50 Cover.indd 2

10-06-24 10.24.46

Biblis 50

Biblis 50 kvartalstidskrift fÜr bokvänner Sommaren 2010 sek 80

isbn 978-91-7000-271-7

9 789170 002717

Biblis50 Cover.indd 1

10-06-24 10.24.29