Biblis 51

Biblis 51

Biblis 51

kvartalstidskrift för bokvänner Hösten 2010 sek 80

isbn 978-91-7000-273-1

9 789170 002731

Biblis

nummer 51 hösten 2010 redak törer ingrid svensson och ulf jacobsen

3 Upp ur hemliga förvaringsrum. Om Paul Anderssons efter­ lämnade papper Jonas Ellerström

19 Boktryckaren Wankijff och aktuarien Schmedeman.

En privilegiestrid på 1600-talet Gunilla Jonsson

31 Plinius världshistoria med Agricolas ägaranteckning. Ett fynd i Roggebibliotekets samlingar Otfried Czaika

40 Fredrik Böök och Kate Bang. En brevväxling på KB Svante Nordin

43 Biblioteket på Ericsberg Jonas Nordin

46 Från nytta till nöje. Framväxten av ett släktbibliotek Beata Losman och Gunnila Rooth

53 Uppväxt med bokälskare. Några betraktelser av ett boksamlarbarn Ulla Rasch Andersson

56 Nyheter & Noterat

64 Föreningen Biblis

Omslag Teckning av Ragnar von Holten 1953.

Baksida Plinius Historia Mundi 1535 (detalj).

2

blå plastpärm med av paul andersson dekorerat omslag. under de hebreiska bokstäverna står på franska: ”vilja / gårdagen” respektive ”här vilar i bokstäver”.

jonas ellerström

Upp ur hemliga förvaringsrum Om Paul Anderssons efterlämnade papper

D

et finns forskningsbibliotek, främst amerikanska, som abonnerar på författares papper: korrespondens, manus, dagböcker, teckningar och fotografier. Det dramatiska adjektivet ”efterlämnade” undviks, liksom den eventuellt högre kostnaden vid ett postumt auktionsinköp. Förfarandet har naturligtvis sina fördelar i form av säkrare och mer fullständig ackvisition. Risken är lika uppenbar att författarna förvandlas till överdrivet noggranna bokhållare som en gång om året skickar ett prydligt paket inklusive faktura till sina okritiska välgörare.

Fattiga svenska universitetsbibliotek ställs vad jag vet inte inför sådana val. Sedan evighetstörstande universitetslektorer och lantpräster upphört att donera sina föreläsnings- och predikomanuskript till de lärdomsanstalter där de en gång utbildades verkar inflödet till handskriftssamlingarna i alltför hög grad bero av bibliotekariernas kamp mot otillräckliga resurser i fråga om tid och pengar.

I varierande utsträckning kommer vi alla att lämna papper efter oss.

Oordnade, skrymmande, svåra för andra att förstå sig på och se något värde i. Mycket går säkert förlorat vid hastiga städningar av lägenheter och tömningar av källare och vindsutrymmen. Men inga efterlevande kan undgå att lägga märke till om brev och anteckningsböcker varit så viktiga delar av författartillvaron som de var för Carl-Erik af Geijerstam, vars papper är på väg till Carolina, eller för Vilhelm Ekelunds vän arbetarbibliotekarien K. A. Svensson, vars samling jag en gång sorterade åt Lunds universitetsbibliotek. Här visar varje datering, varje omsorgsfull notering på kuvert och mappar att detta är något den skrivande behövt hålla överskådligt och tillgängligt, ett arbetsmaterial som när som helst kunnat komma till användning.

3

Så finns det andra författarpersonligheter. Fotografen Christer Strömholm övertog en gång ett enkelt hotellrum i Paris efter poeten Paul Andersson, och har berättat hur han instucket bakom spegeln hittade diktutkast, kvarlämnade i rummet som ett slags hemliga meddelanden om det inte varit för att de var närmast oläsliga.

Till bilden av Paul Andersson som 1950-talets unga geni, en bild han själv i hög grad var med om att framkalla, hör just bohemeriet. Poeten förlitar sig på inspirationen, föraktar långdraget petande vid skriv­bordet, kastar ner sina dikter med en lånad penna på baksidan av krog­notan och skapar mästerverk till synes utan att anstränga sig. En allvarligare tolkning av denna lockande offentliga image är att Paul Andersson ville förverkliga drömmen om en fullständig sammansmältning av dikt och liv. Han ville vara poet inte bara genom sina skrifter utan i varje ögonblick och med hela sin varelse.

Paul Anderssons liv var kort, kringflackande och självförbrännande. Han föddes 1930 och dog fyrtiosex år senare, tillbaka i Stockholm efter att ha tillbringat mer än ett decennium i Paris och Rom. Den destruktiva livsstil där inspirationen redan från början var beroende av kemiska stimulantia var ett medvetet val, men ingick också i den poetmyt han bara alltför gärna uppfyllde.

Från en sådan författartillvaro väntar man sig inte mycket efterlämnade papper, om ens några.

Den väska som Paul Anderssons dotter Jaël Waern hösten 2009 hade med sig till Kungliga biblioteket var heller inte av största modellen, men innehållet har visat sig desto intressantare och mer rikhaltigt och varier­ande än jag kunnat föreställa mig. Att materialet alls har överlevt beror på att det under lång tid för­ varades hos författarens mor och hos vännen Henric Falkenberg, men naturligtvis också på att det även i sitt kaotiska skick var viktiga papper för Paul Andersson.

Jag hade varit förmedlande länk mellan donator och bibliotek och anteckning/utkast om lethe, glömskans flod i grekisk mytologi. troligen 1970-tal.

4

fick uppdraget att sortera samlingen.

Parallellt har jag arbetat med efterskriften till en nyutgåva av Paul Anderssons genombrottsbok Elegi över en förlorad sommar från 1953, och tycker mig se vilken betydelse arkivmaterial av det här slaget kan få när det gäller att beskriva ett liv och tolka ett för­fattarskap.

Det handlar ändå bara till viss del om nyupptäckter. Samlingen rymmer ett fantastiskt svarsbrev från Moa Martinson, som visar att den sextonårige Palle redan drömde om författarskapet som en väg ut ur barnhemstillvaron och samtidigt var medveten om risken att sugas upp av ett främmande socialt skikt och bli en roande kuriositet från under­ teckning av ragnar von holten med maskin­ klassen. Några aldrig tidigare kommen­ skriven dedikation till paul andersson. te­ra­de prosamanu­skript, noveller och påbör­jade romaner, avslöjar en annan flyktväg, dagdrömmen: texterna fantiserar om den okände fadern, hans namn och börd, och om det möte med honom som skulle förändra allt.

Brevmaterialet är inte stort, men viktigt genom den belysning det ger av förhållandena kring Metamorfos, Sveriges första stencilförlag.

Här finns brev från initiativtagaren Lennart Nilsén-Somre, från poet­ kollegan Ingvar Orre och från idésprutan Dag Wedholm, som obe­ kymrat förser Paul Andersson med uppdraget att vara redaktör för Förbundet Unga Konstnärers nya tidskrift ”Boheme”. Ett spritstencilerat brev från redaktionsadressen Agnegatan 40 ber om ohonorerade bidrag till den med undantag för namnet programlösa tidskriften. ”Boheme” utkom aldrig; på baksidan av de oavsända inbjudningsbreven har Paul Andersson gjort utkast till egna dikter.

Här och på andra ställen står också namn, adresser och telefonnummer kladdade i marginalerna. En märklig impuls far genom mig där jag sitter vid specialläsesalens bord: vad händer om jag tar mobiltelefonen som ligger bredvid mig och slår ett av numren? Hamnar jag hos en ungdomsvän? en älskare? en före detta förmedlare av tullfri sprit och receptbelagda apoteksprodukter? Jag gör aldrig något försök att gå genom tidsporten, men slår senare upp ett av numren på Eniro. Jag får ingen träff.

5

figurteckningar ur sent anteckningsblock.

Spritstenciler är ljuskänsliga; om inte lapparna från Boheme legat i en hög andra papper hade texten nu varit bortblekt och försvunnen. En annan, tidigare tidskrift blev faktiskt gjord och osannolikt nog återfinns ett exemplar av första (och troligen enda) numret av Avantgarde från 1951 i samlingen. Här finns de första tryckta dikterna av både Paul Andersson och Lasse Söderberg, och framför allt har den svenska unglitterära tidskriftens historia fått ett nytt namn. De ömtåliga sidorna kommer nu att digitaliseras; begreppet ”elektronisk resurs” verkar plötsligt relevant.

Det unga femtiotalets författare utgör i viss mån en förlorad generation. De kom från skiftande bakgrunder och försökte upprätta en motbild till fyrtiotalsångesten med en skör, sagoartat romantisk drömvärld som står i märklig kontrast till det optimistiska, framstegstroende efterkrigssverige. Folkhemstillvarons lugna yta rördes bara tillfälligt upp av ungdomskravallerna i Kungsträdgården och de pinsamma Kejne- och Haijbyaffärerna.

6

Många av de poeter som debuterat på Metamorfos togs över av Bonniers, och brevsviterna i förlagets välskötta arkiv visar med ställvis bedövande klarhet hur hemlösa författarna kände sig och hur snabbt de började dämpa sin frustration med alkohol och tabletter. De framgångfläckat tryckt kort från restaurang nalen. ar som kanske kunde ha tryggat existensen uteblev, karriärerna blev ofta korta och följaktligen är även små tillskott till den samlade mängden dokument från tiden värdefulla. Paul Anderssons efterlämnade papper berättar inte bara om en författare utan också om en epok.

Trots allt kan jag inte påstå att de dagar jag tillbringat med papperen har gett mer än ett antal tillägg till Jan Magnussons omsorgsfulla biografi från 2004; i allt väsentligt har de brev och dokument jag studerat bekräftat den bild av författaren han ger i Blodrikets bortersta gränser.

Detta har naturligtvis ett värde i sig, men den verkliga upplevelsen har legat i känslan av att bli förd in i en annan sfär, en annan tid. Det är alltid med ett ryck jag hört glasdörrarna öppnas bakom mig och röster tränga ut från receptionen.

Inte minst är det de två klipp­ böckerna som haft denna närmast tele­porterande förmåga. De har säkert till största delen skötts av Paul Anderssons självuppoffrande mor, som trofast samlat minsta omnämn­ ande av sonen, inte bara de först tveksamma, sedan hänförda och slutligen på nytt mer avvaktande recen­ sionerna, utan också alla notiser om uppläsningar och framträdanden under Klubb Metamorfos kvällar på Tunneln och Nalen. Från jazzstället på Regeringsgatan finns på annat håll i samlingen inträdeskort och dryckeslistor med ringar efter glas; man serverade kobblar och den nya amerikanska drycken Coca-Cola. ett av de svårtydda utkasten med blå filtpenna från 1970-talet.

7

Modern är inte den enda beundrande kvinna som skymtar bland papperen. Här finns renskrifter gjorda av Tua Waern, hustrun i det kortvariga äktenskapet, och av väninnan Birgitta Stenberg som i flera romaner gett sin suggestiva bild av samvaron med Poeten. (Brev från Paul Andersson till Birgitta Stenberg ligger i den senares arkiv på Kvinnohistoriska samlingarna i Göteborg.) Och här finns brev och vykort från bedårade män som mött den blonde trolöse ynglingen på hans resor: ”Mon cher Pallé” inleds en antagligen futil inbjudan till honom att återvända till ett franskt slott.

Självfallet lockade utlandet femtiotalets svenska ungdom när resor på nytt blivit möjliga. Paul Andersson, obesvärad av att inte ha någon egen adress, textade elegant sitt namn på en manuskriptmapp, följt av ”c/o Bonniers, Sveavägen 56, Stockholm”. Anteckningar på lösa blad som ”Lausanne, 3 mån., Svenska Institutet”, visar hur drömmen om ett liv i poesin hängde samman med längtan efter en annan värld som inte var det lilla Sverige. Ett brev från Birgitta Stenberg på Mallorca ger noggranna upplysningar om hur man billigast tar sig dit och om de fördelaktiga priserna på mat och cigarretter. I en samförståndets kod slutar brevet: ”Petunia te demande: Tu viens, chéri?”

Den största delen av samlingen utgörs av manuskript. Jag har inte hittat många opublicerade dikter som skulle ha förtjänat en plats bland de av Andreas Gedin och Jaël Waern sammanställda samlade dikterna i Ett andetag djupt är livet, som utkom 1991. Mycket är oavslutat, gång på gång påbörjar Paul Andersson samma text som i förhoppning om att bryta igenom en vall. Men här finns märkliga, färdiga saker som ett av de porträtt som samtidigt utgör identifikationer, ”Erik Johan Stagnelius och hans hjärta”. Dikten är handskriven, som det mesta i samlingen, och illustrerad med en egen teckning. Också annars leker Paul Andersson ofta med pennan och ritar ortodoxa präster, vapensköldar och titelblad till egna tänkta böcker.

Det bästa av det opublicerade lyriska materialet i samlingen har jag tänkt återge i ett kommande nummer av Lyrikvännen, en tidskrift som tidigt publicerade poeterna i Metamorfoskretsen. Om igen blir det ett tillägg, och den lilla korrigering jag kan göra till den utmärkta samlingsutgåvan har sin betydelse framför allt genom att den visar en annan sida av egocentrikern Paul Andersson. Dikten ”Brutus” som i snygg maskinskrift finns bland papperen och som det är fullt naturligt att ta för en originaldikt visar sig återkomma i urklippspärmen och vara en dikt av Metamorfospoeten Lennart Zehlin, som Paul Andersson för8

medlat till den socialdemokratiska tidskriften Broderskap och skrivit en generös introduktion till.

Det riktigt nya är istället att de efterlämnade papperen med eftertryck visar att Paul Andersson, bohemen och den ljusskygge slarvern, var en långt flitigare och mer seriöst arbetande författare än ryktet velat göra gällande. Här finns ambitiösa planer och förarbeten till de stora diktsviterna Berättarna och Judiska motiv (inklusive övningar i det heb­ reiska alfabetet), här finns tidiga föredragsmanuskript och en artikel om Svante Foerster i först hand-, sedan renskrift på maskin, och här finns utkast till Elegi över en förlorad sommar som visar att den 456 rader långa dikten inte tillkommit i ett enda berusat-inspirerat flöde. I marginalerna till dessa tidiga manus har vännen Lasse Söderberg antecknat lästips, kompletta med bibliotekets hyllsignum – Gaffe: Paul Eluard Litt.hist. Fr. Monog., Fowlie: Age of Surrealism Litt.hist. Fr., Carpelan: Variationer Vitt. Sv. Och så ger papperen utöver sådana insikter ett annat slags erfarenhet av lika taktil som visuell art. De mestadels lösa bladen är av mängder av olika kvaliteter: franska skrivböcker och akvarellblock, svenskt jul­ papper och anmälningskort från Eriksdals schacksällskap, och från de sista åren på Katarina Bangata obeskrivligt solkiga lappar, fläckade av man vill inte veta vilka ämnen och vätskor.

Kanske kommer jag längst att minnas manuset till ”Rimbaud i Marseille”, dikten om idolen på sin dödsbädd. Det är skrivet med halvt utsmetad blyerts och det är inte lätt att se att det smutsiga bladet rymmer en av Paul Anderssons vackraste dikter. Men papperet är ursprungligen av bästa kvalitet, handgjort med rivna kanter och vattenrandat.

På liknande sätt skiftar Paul Anderssons handstil från skoluppsatser till tidiga snabbt nedtecknade dikter över parisårens experimenterande med en egenartad kalligrafi som med lite övning går att lära sig läsa (frasen ”Upp ur hemliga förvaringsrum” inleder ett diktutkast med denna stil) och fram till små klamrade buntar, patetiska försök att efterlikna ett dikthäfte, där sidorna täcks av i praktiken otydbar skrift i blå filtpenna. Det samtidigt skrämmande och gripande med dessa blad ur en tillvaro på botten, där ändå drömmen om poesin hålls levande, är svårt att återge i ord eller bild – det är fingertopparna som måste förmedla känslan.

9

Första sidan ur preliminärt manus till Berättarna i franskt spiralblock.

10

Skiss till omslag/deltitelblad i ”Kärlek i Europa”.

Det enda bevarade avsnittet ”Jelena Borisovnas helgon” trycktes i BLM 1958.

Diktutkast på baksidan till kort från restaurang Nalen.

Skiss av Paul Andersson till omslag till den aldrig färdigställda romanen ”Kärlek i Europa” (titeln övertogs senare av Birgitta Stenberg). Notera att den prydliga skissen saknar titelns preposition.

11

Första sidan av skoluppsats från 1949 av Paul Andersson.

Vikt blad med mötesanteckning och utkast till parti ur Elegi över en förlorad sommar.

Manusblad ur förarbetena till Judiska motiv i den speciella kalligrafi som Paul Andersson utvecklade under andra hälften av 1950-talet.

12

Sida 5 ur prelimin채rt manus till Ber채ttarna i franskt spiralblock.

13

Med teckningar dekorerat brev från december 1953 till Paul Andersson från Ragnar von Holten. Två år tidigare hade denne illustrerat Lasse Söderbergs Anteckningar till ett eko, det första häftet i Metamorfos’ utgivning.

Manusblad till tidig politisk-estetisk självdeklaration. Tidigt 1950-tal, fullständig text.

Spritstencilerat program till uppläsnings- och musikafton i regi av tidskriften Avantgarde på restaurang National den 25/9 1951. Medverkande ur Metamorfoskretsen bland andra Paul Andersson, Lasse Söderberg, Ulla Wijkander och Sven-Bertil Taube; hedersgäst fyrtiotalisten bernt erikson.

14

Skiss till omslag till Ber채ttarna, sannolikt av v채nnen Lasse Hallberg

15

Maskinskrivna manusblad till självbiografisk, oavslutad berättelse om uppväxten på barnhem, troligen sent 1940-tal eller tidigt 1950-tal. Senare försett med heraldiska teckningar inklusive Strumpebandsordens motto, ”Skam den som tänker illa därom”.

Omslagsskiss i tusch och gouache av vännen Björn Hedlund till Judiska motiv. Förslaget ej realiserat.

16

Senare diktutkast på baksidan av uppläsnings­ program från 1951.

Teckning i blyerts och akvarell av Paul Andersson, föreställande en ortodox kyrklig dignitär eller rysk furste.

17

18

gunilla jonsson

Boktryckaren Wankijff och aktuarien Schmedeman En privilegiestrid på 1600-talet

U

nder åren 1687 till och med början av 1690 utspelades en hätsk strid om rättigheter i Stockholms boktryckarvärld. Denna strid finns bara kort omnämnd i tryck tidigare, men den är värd en utförligare redogörelse.

Dokumenten från den ger ett antal intressanta inblickar i huvudstadens boktryckeriverksamhet, liksom en bild av den direkta kontakt som ak­törerna hade med kungen/kungl. maj:t – per­ sonen och statsfunktionen kan knappast skiljas åt vid den här tiden. Men först skall jag ge en bakgrund till vad det handlade om. Årstrycket Det så kallade årstrycket, dvs. lagar, förordningar, kungliga brev, plakat och resolutioner, taxor m.m. tar sin början under Gustav Vasa. Riksarkivets krönikör, Severin Bergh, påstår att det började tryckas 1522,1 vilket i verkligheten säkert avser ett tryck från början av 1523.2 Antalet årstryck förblir dock under hela 1500-talet blygsamt, och under 1600-talets första decennier trycks fortfarande inte mer än ungefär 1–10 per år. Från 1620-talet ökar antalet långsamt och från 1660-talet mer markant för att under 1680-talet stiga till omkring 40–50 per år. Årstrycket utgör därmed utan tvekan den största statliga förlagsprodukten. Henrik Schück, som Resolutionen från 1688 med Schmedemans stämpel. Exemplar ur KB:s 2. samling. Även exemplaret i KB:s 3. samling är stämplat. Roggebibliotekets exemplar samt KB:s exemplar i 1. samlingen är ostämplade. Foto Esbjörn Eriksson, KB.

utförligt skildrat den äldre svenska förlagsbokhandeln, ägnar dock årstrycket ett blott flyktigt intresse och uppehåller sig mest vid andra statliga förlag, bibeltrycken och historieproduktion av olika slag.3 Årstryckets innehåll var ändå av direkt betydelse för alla landets innevånare, och man kan sluta sig till att det också var efterfrågat.

Kungl. tryckeriet Gustav Vasa bekostade och lät utrusta ett trycke­ ri som var i gång i Stockholm från 1525.4 Denna officin kan med fog sägas vara statens och alltså ett verkligt kungligt tryckeri under åtminstone en del av 1500-talet. Utrustningen i ett tryckeri, både typer och annat, slits emellertid ut genom användning och måste kontinuerligt ersättas. Det verkar knappast som om kungen stod för den kostnaden, men ägarförhållandena under 1500-talet är oklara.

Andreas Gutterwitz tillträdde tryckeriet 1582 och förde med sig ett eget typförråd. Han dog 1610, och när Gustav II Adolf 1613 skänkte tryckeriet till Uppsala universitet löste han först in större delen av utrustningen från Gutterwitz arvingar. Någon del bör dock fortfarande ha varit statens, för tryckeriet bestod dels av ”cronones prennt, som framlidne Gutterwitz hafuer tilförende bruket”, dels av den efter Gutterwitz inlösta delen.5 Där­ efter finns inte något tryckeri i kungens/statens ägo. Däremot finns det ”kungliga” boktryckare, gott om dem till och med.

Vad innebar det då att vara kunglig boktryckare? I detalj kan det inte bestämmas förrän en bit in på 1700-talet, men att det medförde skyldig­

19

heten att framställa årstrycket utan extra betalning är klart.6 Papperet till årstrycken bestods dock av staten, och tryckaren hade naturligtvis frihet att ta privata uppdrag i den mån tiden räckte. Årstrycksuppdraget innebar emellertid också en avsevärd tidspress – kungl. maj:t krävde att uppdragen skulle vara färdiga på viss tid, och den kunde vara snålt tilltagen.

Förmånerna var å andra sidan avsevärda, åtminstone på papperet. Privilegiebrev och bokförda utbetalningar ger inte en fullständig bild, men en årlig ersättning skulle utgå, till att börja med in natura i form av t.ex. spannmål.7 Från och med Georg Hantsch kontrakt 30 oktober 16668 beskrivs de som fritt husrum och frihet från ”borgerlig tunga” (skatt), samt en årlig lön om 200 daler silvermynt. I detta kontrakt sägs också att hans ”antecessores” haft samma förmåner och skyldigheter. Det kunde dock vara lite si och så med den fria hyran, och lönen utbetalades uppenbarligen också sporadiskt ännu på Hantsch tid.9 Under 1600-talet hade ofta fler tryckare samtidigt privilegium som kunglig boktryckare.

Christofer Reusner och Ignatius Meurer hade båda privilegium mellan 1614 och 1635, Meurer och Henrik Keyser den äldre mellan 1635 och 1663, och Peter van Selow mellan 1628 och 1647.10 Meurer fortsätter att trycka årstryck och kalla sig ”kongl. boktryckare” ända till sin död 1672, trots att Hantsch från 1666 och Niclas Wankijff 11 från 1669 innehade fullmakten att vara kungens boktryckare. Wankijff hade varit faktor hos Hantsch och gifte sig med Hantsch änka, Maria Matras, 1669.12 (Efter Niclas Wankijffs död 1690 använder hon Wankijff som efternamn. När hon lade bort Matras vet jag inte.) Från 1680 förekommer också Henrik Keyser d.y. som tryckare av årstryck, och han kallar sig då kunglig boktryckare, trots att det huvudsakligen var Wankijff som hade uppdraget. Även Keyser d.y. fick ett kungligt privi­legium, daterat den 29 november 1678.13 Där finns dock inga särskilda ersättningar stipulerade, och det är osannolikt att alla som samtidigt var ”kungliga boktryckare” hade lika omfattande förmåner som Hantsch och Wankijff.

Den första som använder beteckningen ”kongl. boktryckare” är för övrigt Meurer, som redan 1625 kallar sig ”r. typogr.”. Han använder sedan beteckningen sporadiskt fram till Keyser den äldres död 1663, men från och med 1664 kallar

20

han sig vanligtvis så. Keyser den äldre kallar sig ”kongl. booktryckiare” ett par gånger 1644 och sedan lite då och då till början av 1660-talet, då han börjar använda titeln regelmässigt. Beteckningen ”Kongl. tryckeriet” förekommer första gången på två tryck under 1681, med all säkerhet tryckta i Wankijffs tryckeri. Den återkommer inte förrän hos Wankijffs änka under 1690-talet, men då blir den ganska vanlig.14 Försäljning av årstrycket Årstrycket framställdes sannolikt tidigt i upplagor om ungefär 1 000 exemplar,15 men utöver detta hade tryckaren uppenbarligen rätt att trycka fler exemplar på eget papper och för egen förtjänst.

Reusner hade under vissa förhållanden rätt att själv sälja det han tryckt16 (det var annars bokbindarna som hade rätt till försäljning), och Meurer anger 1617 och 1622 i impressum till årstryck att det föreliggande trycket ”fins hoos honom til kiöps”.17 Den som verkligen sätter detta i system är Wankijff, vilket jag visat i en tidigare uppsats.18 Det skall man inte bli förvånad över. Som nämnts inledningsvis hade antalet årstryck per år stigit till aktningsvärda summor under 1680-talet, och framställningen måste ha minskat utrymmet för annan produktion i tryckeriet. Om man jämför registreringarna för Wankijff i databaserna SOT och SB1619 finner man att antalet årstryck under 1670-talet är en knapp femtedel mindre i antal än hans övriga produktion. Under 1680-talet är årstrycksproduktionen i stället betydligt mer än dubbelt så stor som den övriga. (Detta är dock en grov analys. Den tar inte hänsyn till tryckens omfång, som naturligtvis påverkade produktionskostnaden, men inte heller till den stora mängd av framförallt årstryck som saknar impressum och alltså inte ingår i träffmängderna vid sökning på tryckeri.) Det är inte konstigt att Wan­kijff tryckte exemplar på eget (dåligt!) papper för försäljning. Det som från början hade utgjort en trygg bas för verksamheten måste mer och mer ha utvecklats till en ”karusell”, och ”gungorna”, i form av försäljningen, som kunde få det hela att gå ihop, blev då allt viktigare.

Wankijffs supplik i april 1687 Förutom de ökande kraven från kungl. maj:t hade kunglige boktryckaren att tävla med andra bok-

tryckare i landet som inte respekterade privilegiet på årstrycken. År 1668 trycktes ett förbud att utan synnerlig ”bewillning och tilstånd” trycka ”wåra handlingar som wij sielfwe låta vthgåå”. Detta var förbehållet ”wåre booktryckiare”.20 Det var framförallt tryckerierna i Göteborg, Västerås och Linköping som trotsade privilegierna, men efter 1668 upphör deras årstrycksutgivning verkligen under ett antal år. (Åtminstone enligt vad som finns registrerat i SOT – det är möjligt att en undersökning av lokala samlingar i respektive städer skulle ge ett annat resultat.) Så småningom smyger de ändå igång igen, och i april 1687 har det gått så långt att Wankijff lämnar in en supplik till Kungl. maj:t med begäran om förnyelse av förbudet från 1668.21 Han vänder sig i första hand mot att de andra säljer trycken, inte bara på sin egen ort utan i hela landet, vilket hotar Wankijffs företag. Ett nytt förbud trycks också, daterat 20 april 1687.22 Årstryckets redigering Utöver förnyelsen av 1668 års förbud sägs också att när kungl. maj:t bestämmer sig för att låta trycka något så skall det ske ”under dens och ingen annans correction och omwårdnad, som wij där til uti wårt cantzlie förmedelst wårt särdeles öpne breef uti nåder förordnat hafwe”. Det är första gången det sägs något i tryck om redigeringen av årstrycket, men att detta vilade på kungens kansli från början är klarlagt.23 Det öppna brevet som nämns i förbudet från 1687 bär samma datum, 20 april, men det är såvitt jag vet inte tryckt. Det finns emellertid i riksregistraturet liksom i en stor mängd avskrifter i Riksarkivet. I brevet får man veta vem tjänstemannen är, nämligen aktuarien i Kungl. maj:ts kansli, Johan Schmedeman.24 Förbudet och det öppna brevet 20 april 1687 Förbudet och brevet måste läsas tillsammans, om man skall förstå den strid som under tre år pågick mellan Schmedeman och Wankijff. Eftersom varken Klemming eller Schück 25 tycks ha observerat brevet återger jag det här i sin helhet: Wij Carl medh Gudz nåde etc. Giörum witterligit, att såsom Wij nödigt funnit hafwe förmedelst ett särdeles Placat af underskrefne dato, at förbiuda och af-

skaffa dhe missbruuk, som spöries här till wara före­ lupne dher igenom, att enn och annan sig understådt och fördristat, att upläggia och af trycket uthgå låta, icke allenast dhe besluter Kongl. Stadgar, förordningar, Recesser och Placater, sampt annat slijkt, som tillförende finnes trychte, uthan och andre hwarie­ handa uthwärckade Kongl. bref och Resolutioner, som af den beskaffenheet icke ähre, att de borde på det sättet, eller åthminstone icke uthan ehrhållit nödigt tillstånd, allmänne giöres; Och att i föllie der af ingen, ehoo han och wara kan, må wara tillåtit något sådant, som uthi wårt eller Wåre Antecessores framfarne Sweriges Konungars Nampn antingen hädan effter utfärdas och aftryckes, eller redan kan wara utgångit, att upläggia, tryckia eller efftertryckia låta, efftersom Wij i nåder wele att nähr något uthaf oss nödigt pröfwas eller bewillies att blifwa tryckt och uplagdt sådant må och bör skee under någons correction och omwårdnad uti Wårt Cantzelij; Altså och emädan Wij wid detta tillfället hoos Oss uti nådig Consideration komma låte Wår Troo Tienare och Actuarius, Oss Elskeligh, Edell och Wällbördig Johan Schmedeman, såsom den, hwilcken icke allenast förmedelst dess nu i månge åhr oss betygade trogne tienster, sampt flitige och trogne upwachtning har giordt sig till Wår nödige ihugkommelse wärdig, utan och wid desse förflutne Richsdagar, sampt Besluternes iempte mehrendels alle dhe andre under Wår Kongl. hand utgångne Resolutioners, Stadgars och förordningars aftryckiande har haft at beställa; Ty och uti anseende där till, hafer Wij och här medh, och i krafft af detta Wårt Öpne bref welat icke allenast förtro och anbefalla honom Actuarien Johan Schmedeman att nu wijdare draga försorg om alt det, som uppå Wår nådige befallning och uti Wårt nampn uthur Wårt Cantzelie utfärdas och tijd efter annan utgår och bör effter Wårt föregångne tillstånd blifwa uplagdt och genom trycket publicerat, iempte hwad elliest af dhe förre uthgångne Stadgar, förordningar, besluter, fredsfördrag eller annat, hwilcke icke mehr till fångs ähre, kan uti Wårt Cantzelie nödigt pröfwas att blifwa å nyo aftryckte; Wthan och der iempte unna och bewillia honom till någon nödig erkiändsell och understöd för des där widh hafde och än hafwande beswähr och mödo, Wårt Privilegium, för att ingen annan må sig där med befatta, skolandes, där någon sig fördristar der emot att bryta, dhensamma wara förfallen till det Straff, som åfwanbemd. Wårt utgångne Placat och förbudh innehåller; doch lijkwähl oss förbehållandes, där oss behagar, att effterlåta enn

21

och annan af Wåre trogne Vndersåtare något särdeles Privilegium, nähr något besynnerligit skall uplagdt blifwa och igenom trycket utgå, whilket Wij här under intet wele förstådt hafwa. Skolandes bemd. Actuarie tillsee, at alt wäll och correct blifwer aftrycht, och att af det, som således uthgår nödige Exemplar måtte effter wahnligheten uti Wårt Arckivo inlefwereras, och elliest uti Cantzeliet förwaras och wid handen hafwas, enähr der på fordras kunde. Wij biude och befalle alt derföre, enkannerligen Wårt Cantzlij Collegium, iempte andra som wederbör, och för Wår skull uti detta måhlet hawa at giöra och låta, att ställa sig detta till hörsam effterrättelsse, så lagandes, att honom Actuarien Johan Schmedeman här emot icke något skier och tillfogas. Till yttermehra wisso hafwe wij detta med egen hand underskrifwit och med Wårt Kongl. Secret bekräffta låtit. Gifwit Stockholm d: 20 Aprilis åhr 1687. Carolus.26

Förutom att Schmedemans redaktionella ansvar står klart – han har tydligen haft det i flera år – utlovas också viss ersättning, som uppenbarligen skall realiseras genom att han får privilegium på årstrycket. Detaljerna lämnas därhän. Det är inte lätt att förstå hur privilegiet för Schmedeman skulle förenas med privilegierna för de kungliga boktryckarna eller med det som står i det tryckta förbudet. Detta riktar sig precis som förbudet av 1668 mot andra boktryckare, och liksom som den gången får ”wåre booktryckiare” rätt till tredjedelen av eventuella konfiskationer och böter som de kan ”finna och beslå”. Straffet för eftertryck var konfiskation av exemplaren och 500 daler silvermynt i böter – en kraftigt tilltagen summa, men om den någonsin utdömdes vet jag inte.

Schmedeman och Wankijff i luven på varandra Precis som 1668 får det tryckta förbudet av 1687 effekt, och eftertrycken i ”orterne”, dvs. andra städer än Stockholm, upphör. Men det visar sig också strax att Schmedeman anser att privilegiet övergått från Wankijff till honom själv. Ett avtal, möjligen ett utkast, mellan Wankijff och Schmedeman finns bevarat – det är daterat 18 oktober 1687 men inte undertecknat. Där stipuleras bland annat att Wankijff skall betala Schmedeman per helt ark 30 daler och för ett halvt ark 20 daler kopparmynt för hans besvär med korrektur m.m. (Summorna avser rimligen betalning för

22

en hel upplaga av respektive helt och halvt ark.)

Han skall trycka så många exemplar att han kan sända ut till landsorten till försäljning men också ge Schmedeman ett exemplar av allt han trycker, vad det än må vara. Vid eventuella nya upplagor av tidigare förordningar skall man göra särskilda överenskommelser.27 Avtalet är formulerat som ett åtagande från Wankijffs sida, men enligt en samtida relation om deras tvist kom det aldrig till något riktigt avslut.28 Schmedeman säger att han försökt komma överens med Wankijff, och att den nämnda avtalstexten skulle vara Wankijffs eget förslag.29 Det går inte att avgöra om avtalsvillkoren stammar från Wankijff eller om de är dikterade av Schmedeman, även om det senare verkar troligare. I alla händelser är det hårda bud för Wankijff, och i en klagoskrift till kungen som kommunicerats med Schmedeman den 11 februari 1689 försöker han undkomma Schmedemans anspråk.30 Han säger att Schmedeman vill beröva honom privilegiet och ber om beskydd och om att bli bevarad vid sina vanliga villkor. I den nämnda relationen sägs att båda parter har lämnat in åtskilliga supplicationer och förklaringar, som samtliga remitterats av kungl. maj:t till kanslikollegium. Jag har inte funnit någon mer inlaga av Wankijff, men det har troligen funnits fler.

Av Schmedeman finns å andra sidan en strid ström av inlagor och klagoskrifter.31 Det är framför allt försäljningen som Schmedeman är ute efter. Den 27 juni 1688 klagar han över att Wankijff trots många påminnelser inte rättar sig efter vad privilegiet dikterar. Han begär ett halvt ris (ett ris är idag 1 000 ark men var vid denna tid 500–600 ark) av vart ark för sig av de årstryck Wankijff trycker och tänker betala för dessa exemplar ”effter skiähl, och wahnligheten” men Wankijffs egen försäljning skall det vara slut med.32 De inlagor som följer blir längre och längre och Schmedeman argare och argare. Han återkommer gång på gång till Wankijffs privilegium, som han menar aldrig varit något verkligt privilegium, bara en fullmakt. Boktryckarens förmåner och årliga lön är en svår nagel i ögat – om lönen verkligen betalats ut årligen, som Schmedeman påstår, är det väl en bekräftelse så god som någon på privilegiet, men så ser inte Schmedeman det. Inte ens tryckeriet är i själva verket Wankijffs, påstår han. Det erövrades ju under kriget mot Danmark 1659 och kungen kunde hävda att det ”de jure

Roggebibliotekets exemplar av Riksdagsbeslutet, vilket liksom ett av exemplaren i Winbergs samling saknar Schmedemans stämpel. Annars är samtliga KB:s exemplar stämlade, liksom Riksarkivets. Foto Esbjörn Eriksson, KB.

bello” egentligen tillhör honom – det är blott av nåd han inte gjort anspråk på det. Schmedeman begär också, i med tiden allt hårdare ordalag, att straffet enligt det tryckta eftertrycksförbudet av 1687 skall dömas ut. – Eftersom en tredjedel av böterna enligt detta skulle tillfalla de kungliga boktryckarna skulle konsekvenserna ha blivit rätt underliga om Wankijff blivit dömd skyldig.

Kopparkompaniet och Riksdagsbeslutet Wankijffs agerande avspeglas endast i Schmedemans relationer av vad som försiggår. Ett par av de olika fallen finns närmare beskrivna och ger

en intressant inblick i förhållandena. Den första är en resolution som bland annat rör kopparkompaniet.33 I det här fallet har Schmedeman med allvarliga ord försökt förehålla Wankijff att bara trycka det som behövdes för kungl. maj:ts eget behov samt det som Schmedeman ville ha tryckt för sin egen räkning, mot skälig betalning. Han har också märkt sina exemplar med en särskild stämpel (stämpeln är omnämnd i Wankijffs supplik i början av 1689). Eftersom det var bråttom har han på egen bekostnad beställt tryckning av två ark hos Keyser. Vad har då Wankijff gjort, jo, han har lyckats få ”een hooper” av dessa ark av Keysers gesäller – underhandlat med Keysers tryckeri

23

sägs det i en annan av hans inlagor om samma händelse. Förutom att Wankijff använt dessa ark till att fylla ut sitt eget tryck har han också gjort en ny sättning av texten i fråga och framställt en stor mängd ”otillbörlige” exemplar. Sålt har han förstås också gjort, tvärt emot förbudet.34 Ungefär likadant gick det till när riksdagsbeslutet av den 19 mars 168935 skulle tryckas. I det här fallet har Schmedeman som vanligt gett Wankijff besked om att inte trycka några extra exemplar. Trots det har Wankijff hela riksdagskvällen och hela onsdagen, som var den 27 mars, både tryckt och sålt ett stort antal exemplar, dessvärre utan bilagorna, som ju skulle vara med enligt kungl. maj:ts förordnande. Dessa bilagor hade Schmedeman med egen bekostnad låtit trycka hos en annan för att vinna tid (av en senare inlaga framgår att det var Eberdt som tryckte dem). På morgonen den 28 mars sände Schmedeman först en av kanslidrängarna och sedan en notarius publicus till Wankijffs trycke­ ri för att protestera på hans vägnar emot fram­ farten. Wankijff har påstått sig ha hovkanslerns tillstånd att inte bara sälja utan också om så vore att stämpla beslutet. Schmedeman har då strax efter klockan 9 på förmiddagen varit i kansliet och besvärat sig och fått tillstånd att skicka kansli­vaktmästaren till tryckeriet för att läxa upp Wankijff. Wankijff själv är sjuk, så det är hustrun som håller ställningarna. Wankijffs hustru har vidhållit att de haft hovkanslerns tillstånd och dessutom påstått att beslutet så vitt hon visste var fullständigt, och det som felades skulle hon dessutom snart få gjort. Otidig har hon också varit och undsluppit sig ”åtskillige obetänckte expressioner”. Schmedeman skickade återigen iväg sin tjänare och kanslidrängen Frick för att varna Wankijff och hans hustru. Här utväxlas nu ömsesidiga hot om besvär som skall komma att lämnas. Wankijffs hustru anklagar Schmedeman för att ha tagit arbetet ifrån henne och låtit en annan trycka bilagorna, så att hennes gesäller har gått ”fåfänge och lathe”, vilket är idel osanning enligt Schmedeman, i stället har ju gesällerna klagat över att de måst arbeta både nätter och dagar för att få det färdigt i tid.36 Ett antal turer i samma stil följer. Omkring klockan halv fyra på dagen lyckades Schmedeman uppenbarligen få ett tillfälligt förbud utfärdat, men ända till mellan sex och sju på kvällen, två timmar efter för-

24

budet, fortsatte försäljningen, liksom sedan även under påskhelgen och veckodagarna därefter.

Från den 28 mars 1689 finns två skrivelser av Schmedeman till notarius publicus med begäran att tryckningen av bilagorna till riksdagsbeslutet och försäljningen skulle stoppas. Notarius publicus beslut gick i Schmedemans favör. Tryckeriet ålades att sluta med försäljningen och reservera de exemplar som Schmedeman begärt för sig.37 Av Schmedemans egna klagoskrifter att döma hade det ingen effekt. Det finns också tre attester som bekräftar att man fortfarande kunde köpa trycken hos Wankijffs. Den 2 april 1689 köpte L. Billingsley och Bengt Trana beslutet med bilagorna på tryckeriet för 1 carolin. Den 4 april köpte Laurent. Croningh två exemplar av riksdags­beslutet och ett av bilagorna. Den 13 april slut­ligen 1689 köpte Isaac Fernborgh och Emil Samuelsson beslutet och bilagorna, också för 1 caro­lin.38 – Egentligen hade de bara begärt be­slutet, men Wankijffs hustru sade att de följdes åt.39 Konfliktens grund Av Wankijffs egna två bevarade suppliker får man intrycket att tryckeriet i stort sett skulle vara på fallrepet, först på grund av andra tryckares intrång och sedan på grund av Schmedemans krav. Det är naturligtvis en kraftig överdrift, men eventuellt kan en avmattning i produktionen noteras åren 1688–89.40 Av Schmedemans alltmer desperata inlagor framgår att Wankijff fortsatte att sälja årstrycken. Här framställs Wankijff närmast som listig och opålitlig, medan hustrun ges en sturskare framtoning. Nu är ju Schmedeman knappast opartisk, och uppgifterna från tjänaren, kanslidrängen och vaktmästaren som springer fram och tillbaka mellan Schmedeman och tryckeriet den 28 mars 1689 har han bara i andra hand och kan ha framställt som det passar hans syften. I notarius publicus berättelse framstår Maria Wankijff som mera återhållsam, hon vill inte diskutera muntligen utan säger att hon vill föra en skriftlig ”communication”, vilket onekligen verkar förnuftigt. Hon vidhåller dock inför notarius publicus det som Schmedeman tidigare har refererat, att hon har hovkanslerns tillstånd både att trycka och att stämpla trycken. Detta kan jag varken vederlägga eller belägga, men nog verkar det konstigt om hon inte skulle ha någon

grund för ett sådant påstående. No­tarius publicus blir emellertid uppbragt och protesterar kraftigt å Schmedemans vägnar.41 Schmedeman far ut i flera anklagelser mot Wankijff, som får heta oförskämd – eftersom han understår sig att protestera mot kungl. maj:ts förbud och vågar hänvisa till hovkanslern. Han sägs vara vårdslös med sitt arbete – som för övrigt mest lämnas åt hustrun. Han säljer dyrt också, han kan ta både 6, 8, 10 och 12 öre för arket, och för riksdagsbeslutet som han tryckt på ”gemeent tryckpapper” har han tagit 1 daler och 4 öre, stundom 1 daler och 8 öre, medan Schmedeman som låtit trycka på gott skrivpapper bara tagit 1 daler kopparmynt. Att Wankijff tryckte exemplar på dåligt tryckpapper är klart,42 men det gjorde även andra tryckare.

En grundläggande mystifikation är det kungliga brevet med privilegium för Schmedeman.

Jag har inte lyckats spåra någon supplik från Schmedeman, och den ovan nämnda relationen över tvisten mellan Schmedeman och Wankijff nämner bara Wankijffs supplik. I en odaterad inlaga som måste vara från 1689 säger Schmedeman att Wankijff beskyllt honom för att ha betjänat sig av hans ansökning. Schmedeman kan inte påminna sig att han fått in någon sådan supplik, däremot har det funnits något hos ”Schantz”, en kollega i kansliet.43 Det går inte att dra några tydliga slutsatser av Schmedemans tirader, men det är onekligen en möjlighet att Wankijffs supplik i april 1687 gett Schmedeman idén att begära privilegiet för egen del.44 Som framhållits ovan är Schmedemans privi­ legium delvis oförenligt med det tryckta förbu­ det mot eftertryck av förordningar. Kungl. maj:t hade själv bäddat för konflikten, och man frågar sig hur den hanterades av myndigheterna. Att kungen remitterade det hela till kanslikollegium för avgörande står klart. Det verkar ändå som om kungl. maj:t och kollegiet försökt navigera mellan parterna. Wankijffs envisa vidhållande av att de haft tillstånd av hovkanslern kan knappast vara helt grundlöst, och Schmedeman argumenterar mot en (nu icke återfunnen) supplik av Wankijff där denne hävdat att kungen lovat att inget ”pre­ judicerligt” skulle hända med hans fullmakt att vara kungl. boktryckare.

Kanslikollegiet gjorde sig heller ingen brådska, och i en av sina senare inlagor ursäktar sig

Schmedeman för att han återigen besvärar de höga herrarna, som har så mycket annat för händer. Jag har inte funnit något i kanslikollegiets protokoll om saken, men det finns en resolution, daterad 18 maj 1689 och undertecknad av kanslisekreteraren Samuel Åkerhielm.45 Enligt denna skall alla exemplaren av förordningen om klädemakeriet46 som Wankijff tryckt tas i beslag och förvar tills kanslikollegium efter ”helgedagarna” kan ta upp saken angående aktuariens privilegium till avgörande. Innan dess skall Wankijff ej drista sig ”af egen myndighet och utan special tillåtelse och befallning, at trycka och sällia” (min kursivering), vid det vite som privilegiet innehåller. Formuleringen antyder onekligen en väg runt problemet, och samma möjlighet för kungl. maj:t att åsidosätta Schmedemans privilegium finns ju faktiskt utsagd redan i det kungliga brevet.

Det verkar inte som om saken någonsin blev avgjord. 200 exemplar av förordningen om klädemakeriet levererades verkligen till Schmedeman, men avgörandet blev det tydligen uppskov med, vilket gett Wankijff ”och dess obetänkta hustru medh dheras anhang” anledning att sprida ut att kungl. maj:t skulle komma att göra en ändring i Schmedemans privilegium. Det finns inte heller något som tyder på att vitet på 500 daler silvermynt någonsin utdömdes mot Wankijff.

Wankijff avlider och striden klingar av Wankijff dör i början av 1690, mellan 12 februari och 15 mars.47 Det senare datumet remitterade ”Carolus” en supplik från Maria Wankijff till kanslikollegium. Maria Wankijff tecknar sig här ”bedröfwat enkia”, och hon ber att tryckeriet skall få behålla de vanliga villkoren, privilegier och kungligt hägn. Det finns även en begäran från Keyser att få bli kunglig boktryckare efter Wankijff, den är tyvärr odaterad. Keyser har det största tryckeriet och anser att Wankijffs tryckeri som ligger under en kvinna och gesäller inte kan åstadkomma annat än mycket slätt arbete.48 Schmedemans sista inlaga i striden är odaterad och inte undertecknad, kanske en avskrift. Att det är Schmedemans egna ord kan inte betvivlas. Det framgår tydligt att Wankijff är död, men att frågan om privilegiet som kungl. boktryckare ännu inte är avgjord. Han framhåller att kungl. maj:t nu kan ge privilegiet till vilken tryckare han vill,

25

men tonen börjar bli lite uppgiven. Han hävdar återigen att böterna bör ut­dömas och att han måste få gottgörelse, innan han kan träffa något ackord med sterbhuset.49 Något privilegium för Maria Wankijff finns inte noterat i riksregistraturet, men i kanslikol­ legiets arkiv finns ett kungligt brev enligt vilket Maria Wankijff bibehålls vid privilegiet och sam­ ma villkor som hennes män haft före henne. Det är inte undertecknat och inte daterat. Brevet är slarvigt skrivet och fullt av rättelser i marginalen och är sannolikt ett utkast. Där sägs följande om försäljning: ”Skulle hon ock willia af de på hen­ nes tryck uthgående placater, och förordningar något för sig upläggia och försällia; så hafwer hon därutinnan sig at affinna med actuarien uti wårt cantzli Jahan Schmedeman.”50 I samma arkiv finns ett brev daterat den 13 april 1690 från kommissarien Z. Pettersson, Maria Wankijffs svärson, till kanslisekreteraren Samuel Åkerhielm. Pettersson ber om Åkerhielms hjälp för att åstadkomma en överenskommelse med Schmedeman, som erbjuds 24 daler för vart helt och 16 daler för vart halvt ark. Man kan också tänka sig att föra över hälften av den årliga tryckarlönen till honom, vilket sägs vara en säker utfästelse. För att kunna ställa något sådant i utsikt borde hon ha fått sitt privilegium före den 13 april, men förordningen om Vadstena krigsmanshus inkomster, som bör ha tryckts i juni 169051 saknar frasen Cum gratia & privilegia s:ae r:ae maj:tis. Det första årstryck som bär både Wankijffs änkas namn och privilegiefrasen är ett plakat utfärdat 10 augusti 1690,52 och i fortsättningen bär årstrycken från Wankijffska tryckeriet privilegiefrasen, med ett undantag 1691. Årstryck från Eberdts, och senare Billingsleys, tryckeri har emellertid också privilegifrasen, så möjligen skall den vid denna tid tolkas som att Schmedeman beställt trycket.

Från Schmedeman finns ett brev till Samuel Åkerhielm, daterat 6 april 1691. Schmedeman tackar för att Åkerhielm förmedlat ett brev från Zachris Pettersson angående ett projekt till förlikning med dennes svärmor. Han hänvisar till ett antal villkor i eget dokument (som inte ligger tillsammans med brevet.) Det finns slutligen ett brev från Åkerhielm till Pettersson, där den förre säger sig ha kommunicerat Petterssons/Wankijffs förslag till överenskommelse, men Schmedeman

26

fann det ofullkomligt och har uppsatt de punkter som bifogas. Går inte tryckeriet in på detta kommer Schmedeman att dra saken inför kanslikollegiet igen. Schmedemans brev är betydligt mer koncist än hans tidigare inlagor, och tonen är lite trött, liksom Åkerhielms besked till Pettersson, som avslutas ”Jag önskar at I kunde blifwa ense”. Åkerhielms brev är daterat den 9 april 169 – sista siffran utplånad, men det är rimligen resultatet av Schmedemans brev den 6 april 1691. Det verkar lite märkligt att tryckeriets förlikningsförslag, som ju är daterat 1690, inte skulle ha förmedlats till Schmedeman förrän nästan ett år senare. Det är möjligt att fler brev utväxlats däremellan, men jag har inte hittat annat än det jag redovisat här.

De punkter som Åkerhielm hänvisar till finns inte i direkt anslutning till hans brev till Pettersson, men det finns en odaterad och ej undertecknad överenskommelse mellan Schmedeman och Maria Wankijff. Den omfattar 10 numrerade punkter och utgör rimligen den bilaga som både Schmedeman och Åkerhielm hänvisar till. Även denna text är formulerad som en förbindelse från tryckeriets sida, men i det här fallet törs man dra slutsatsen att Schmedeman hållit i pennan. Villkoren liknar dem som beskrevs i det ursprungliga försöket till överenskommelse med Wankijff 1687, men priserna har stigit. För allt nyproducerat årstryck skall tryckeriet betala Schmedeman 40 daler kopparmynt för vart helt ark och 24 för varje halvt. Maria Wankijff skall också utan särskild betalning trycka ett ris på aktuariens eget papper när han så begär, och av detta får hon inte sälja något i staden i förväg. Hon får dock trycka och sälja för egen räkning, men priset skall hållas så lågt som vanligt varit. Schmedeman skall också få sälja årstryck som producerats mellan privilegiets datum 20 april 1687 och den föreliggande överenskommelsen utan att Maria Wankijff skall lägga hinder i vägen. Han skall få ett exemplar av allt hon trycker, och om hon trycker om äldre förordningar skall hon ge Schmedeman hälften mot vad han får för nya förordningar. Först i sista punkten påtar sig Schmedeman några förpliktelser. Han skall så långt han kan hjälpa till att förhindra eftertryck av andra boktryckare, särskilt att ”booktryckiaren i Westeråhs icke måtte få upläggia någre flere än de som redan tryckts, eij heller af desse få sällia annorstädes än där i lähnet”. Om någon boktryckare beträdes med att

bryta mot plakatet (av 20 april 1687) skall böterna tillfalla Maria Wankijff.

Det är omöjligt att veta hur privilegiet för Maria Wankijff egentligen hanterades eller om tryckeriet fogade sig i Schmedemans villkor, men en överenskommelse bör ha träffats för striden är slut – eller i varje fall vittnesbörden om den.

Schmedeman gick i gång med sitt älsklingsprojekt, utgivning av äldre förordningar i samlade volymer. Den första trycktes av typografin att döma hos Burchardi,53 de följande däremot i Wankijffska tryckeriet. Schmedeman blev visserligen osams med J. H. Werner, som var faktor hos Maria Wankijff (och tog över tryckeriet i början av 1700-talet) om ”justitieverket”,54 men det är tryckt av Werner, på egen bekostnad, så de lyckades tydligen komma överens. Schmedeman fortsätter att ansätta kungl. maj:t med klagomål på att han inte får ut sin lön för utgivningsarbetet,55 men med tryckeriet tycks han ha slutit fred.

Nya regler på 1700-talet När Schmedeman dör 1713 ändras reglerna för kunglige boktryckaren nästan omgående. Visser­ ligen dras lönen in 1714, men de övriga för­måner­na består och J. H. Werner, som då innehar privilegiet, får uttrycklig ensamrätt på tryckning och försäljning av årstrycket.56 Kombattanterna Schmedeman finns omskriven på många ställen.

Det räcker med att hänvisa till Anders Burius artikel i SBL. Schmedeman började sin karriär i Riksarkivet. Till Kanslikollegium kom han 1675, blev aktuarie där 1685 och adlades 1686. I hans sysslor ingick att redigera och korrigera årstrycket samt att se till att det blev tryckt. Han ägnade överhuvud taget årstrycket ett ivrigt intresse, särskilt utgivning av ämnesmässiga samlingar, som han publicerade under senare delen av 1690-talet och början av 1700-talet. Han verkar dock ständigt ha varit invecklad i olika gräl, och Schmedeman och Samuel Åkerhielm tillhörde olika läger inom kansliet i början av 1700-talet. Det gick ändå bra för honom, han blev överpostdirektör år 1702 och utnämndes till kansliråd 1710. Det senare hade dock enligt samtida vittnesbörd varit mycket svårt att utverka hos kungen.57

Om Niclas och Maria Wankijff finns endast glimtar i tryck. Klemming-­Nordin och Schück måste nämnas i första hand, men Den svenska pressens historia har också en del att säga. Klemming uppger att Niclas var född i Wankifwa pastorat i Skåne, och med all sannolikhet följde han med Hantsch tryckeri, ursprungligen danskt, från Skåne till Stockholm 1665. Om Maria, hustru först till Hantsch och sedan till Niclas Wankijff är ännu mindre känt, men att hon kunde bita ifrån sig framgår både av Schmedemans skriverier och av senare omdömen om henne.

Omkring 1705 lämnade hon över tryckeriet till sin faktor J. H. Werner. Klemming ger ett rätt förklenande omdöme om tryckeriets produktion under Wankijffs, och man får nog hålla med honom, men å andra sidan var de inte sämre än de flesta av sina kolleger. Niclas Wankijff begärde flera gånger att få sälja sina trycksaker (inte bara årstrycken) i öppen bod, inte bara i trycke­ riet alltså,58 vilket dock inte verkar ha beviljats.

Trycke­riet klarade sig uppenbarligen ändå bra, både före och efter striden med Schmedeman, trots att man råkade ut för bakslag med enskilda böcker.59 Svärsonen Zachris Pettersson fortsatte att förhandla för tryckeriets räkning i olika sammanhang, men i sina egna inlagor i Riks­arkivet (delvis återgivna av Schück) framstår Maria Wankijff som en kompetent yrkeskvinna. Hon förstod sig nog på affärer, och säkert var hon en amper dam. ”Ovettig käring” fick hon heta 1702, när Posttidningens redaktör ville ha del av den feta vinst hon förmodades göra på tidningen.60 Stridens kärna – sammanfattning Hela bråket mellan Schmedeman och Wankijff handlade om inkomster på försäljning av årstrycken. Den privilegierade boktryckaren hade snarast sedvanerätt till försäljning av exemplar utöver kungl. maj:ts upplaga, och det är all­deles uppenbart att det fanns en marknad för års­ trycken, Wankijff annonserade regelbundet i Post­ tidningen (som han tryckte) att olika förordningar fanns till försäljning på tryckeriet. Det kungliga privilegiet innebar förbud för andra tryckare att ”eftertrycka” årstrycken, och Wankijff försvarade sin ensamrätt på det enda sätt som stod till buds, genom en supplik till kungl. maj:t i april 1687.

Det verkar mycket troligt att Schmedeman, som

27

i Kanslikollegium ansvarade för redigering och korrektur av årstrycket, snappat upp Wankijffs supplik och fått idén att själv söka privilegium hos kungen. Att kungen skulle kommit på idén av sig själv är väl mindre troligt. Privilegiet för Schmedeman är inte särskilt tydligt, Schmedemans alla skrivelser desto mer lättolkade. Det är han som skall sälja extraexemplaren, inte boktryckaren. Uppenbarligen lyckades han aldrig få stopp på Wankijffs försäljning, och det grämde honom bittert att en boktryckare kunde göra sig en förtjänst som gick honom förbi. Kungl. maj:t, Karl XI, var själv upphovet till striden genom att dela ut ett privilegium som stod i konflikt med kungl. boktryckarens privilegium och delvis också med förbudet att eftertrycka årstrycken.

Myndigheterna agerade inte heller med någon särskild beslutsamhet. Kungen släppte allt i Kanslikollegiets knä, och där sköts avgörandet hela tiden upp. Inte förrän efter Wankijffs död i början av 1690 ebbade konflikten ut. Något slags överenskommelse måste ha slutits mellan änkan, Maria Wankijff, och Schmedeman. Enligt Schmedemans eget förslag till villkor tillerkändes tryckeriet en viss rätt till försäljning, och i ett utkast till kungl. privilegium för Maria Wankijff sägs tydligt att hon skulle ha rätt till eventuella böter som utdömts för eftertryck. Det är två indicier som pekar på att Schmedeman fick backa en smula. När Schmedeman dog ändrade näste kung, Karl XII, också omedelbart reglerna, som blev entydiga och till tryckeriets förmån.

Källor kb

ra

Databasen Svenskt offentligt tryck –1833 (SOT), http://www.libris. kb.se/ se under deldatabaser.

Databasen Svensk bibliografi 1600-talet (SB16), konvertering av Isak Collijns bibliografi Sveriges bibliografi 1600-talet, Uppsala 1942–46, http://www.libris.kb.se/ se under deldatabaser.

Samlingarna av så kallade Kungl. förordningar

Ämnessamlingar: Bibliographica, vol. 8: Böcker. K. Förordningar. Tidningar och vol.11: Boktryckerier I. Stockholm 1500–1800t Kanslikollegiet: E XIII, vol. 4 och vol. 8 Kungl. Kansliet. Utgående diarier vol. 37, 1690–1700.

Statskontoret. Kungl. brev och remisser. E1A, vol. 30, maj–okt. 1690 Statskontoret. Kansliet. Serie B1, vol. 22–23, jan-jun. resp. juli– dec. 1690

litteratur Citeras i noterna enligt vad som anges i den avslutande parentesen Bengtsson, Bengt. Svenskt stilg juteri före år 1700. Studier i svensk boktryckerihistoria. Stockholm 1956. (Bengtsson) Bergh, Severin. Svenska riksarkivet 1618–1837. Stockholm 1916.

(Meddelanden från svenska Riksarkivet, 5) (Bergh) Biblis: Kvartalstidskrift för bokvänner. (1998–) 1–. issn 1403-3313.

Bring, Samuel E. Boktryckerierna i Uppsala, bd 1. Uppsala 1962.

(Bring) Burius, Anders. ”Schmedeman, Johan”, i SBL. (Burius) Collijn, Isak. Sveriges bibliografi intill år 1600. Uppsala 1927.

(Collijn) Den svenska pressens historia, del 1, I begynnelsen (tiden före 1830),

red. Karl Erik Gustafsson och Per Rydén. Stockholm 2000. isbn 91-88595-74-9. (Den svenska pressens historia) Jonsson, Gunilla. ”Årstrycket under senare delen av 1600-talet”.

Biblis 44, 2008. (Jonsson) Klemming, G. E. och J. G. Nordin. Svensk boktryckeri-historia 1483–1883. Faksimilutgåva Stockholm 1983. isbn 91-7770-001-5.

(Klemming-Nordin) Schück, Henrik. Bidrag till svensk bokhistoria. Stockholm 1900.

(Schück 1900) Schück, Henrik. Den svenska förlagsbokhandelns historia, del 1,.Stockholm 1923. (Schück 1923) Wieselgren, Oscar. Kungl. Maj:ts kanslis historia, del 1. Uppsala 1935. (Wieselgren)

noter 1. Bergh, s. 403.

2. Collijn, 1, s. 187.

3. Schück 1923.

4. Klemming-Nordin, s. 150.

5. Bengtsson, s. 103 ff.; Bring, s. 17 ff.

6. Klemming-Nordin, s. 156 ff.

7. Kungligt brev om Gutterwitz ersättning, daterat 1605-0115 och sannolikt tryckt samma år: Wi Carl medh Gudz nåde […] hafwe vndt och efterlåtit honom til åhrligit vppehälle”. Återgivet i Klemming-Nordin, s. 155.

28

8. RA, Bibliographica, vol. 11: Boktryckerier I. Stockholm 15001800t; Klemming-Nordin, s. 174.

9. Klemming-Nordin, s. 154 och 161 ff.; RA, Bibliographica, vol.

11: Boktryckerier I. Stockholm 1500-1800t.

10. Under dessa år finner man Selow som tryckare i databasen Svensk Offentligt Tryck (SOT) i LIBRIS. 11. Om Wankijff (?–1690) finns ytterst lite tryckt. Se KlemmingNordin, s. 174 f.; Jonsson; Biblis 45 (2009), s. 63.

12. RA, Bibliographica, vol. 11: Boktryckerier I. Stockholm 1500–1800t.)

13. Klemming-Nordin, s. 171.

14. Samtliga dessa uppgifter kan tas fram ur SOT. 15. Jonsson, s. 18.

16. Klemming-Nordin, s. 161.

17. Ordinantie, huruledes köphandelen […] drifwas skal.12 okt.

1617, s.impr.; Sweriges rijkes ständers besluth […] 7. maij, åhr M.DC. XXII. Sthlm, Meurer, s.a.

18. Jonsson, a.a.

19. SOT omfattar årstrycket, SB16 Collijns bibliografi över svenskt 1600-talstryck, årstrycket undantaget.

20. Kongl. mayst:tz förbvdh, att efftertryckia thesz vthgångne stadgar, etc.Sthlm, Hantsch, 1668.

21. RA, Bibliographica, vol. 8: Böcker. K. Förordningar. Tidningar och vol. 11: Boktryckerier I. Stockholm 1500-1800t.

22. Kongl. may:tz förbudh, angående rijkzdagz-besluuters, kongl. stadgars […] och meera slijktz upläggiande sampt tryck- och eftertryckiande; […] Sthlm, Wankijff, s.a.; återgivet i KlemmingNordin, s. 287 f.

23. Schück 1923, s. 66 ff.

24. Om Schmedeman (1652–1713), se Burius.

25. Det är överhuvud taget ett mysterium att varken Klemming eller Schück med ett ord nämner konflikten mellan Schmedeman och Wankijff. Den enda förklaring jag kan finna är att de relevanta dokumenten i RA på deras tid inte var insorterade i arkiv där de gick att hitta. Deras strid nämns i en not hos Bergh, s. 404, och i förbigående i Anders Burius artikel i SBL, för övrigt har jag inte sett den omnämnd i tryck.

26. Återgivet efter avskrift i RA, Bibliographica, vol. 8: Böcker.

K. Förordningar. Tidningar.

27. RA, Bibliographica, vol. 8: Böcker. K. Förordningar. Tidningar.

28. RA, Kanslikollegium E XIII, vol. 8, dokument betecknat Relation om actuariens Schmedemans och Vankijfs twist …

29. RA, Kanslikollegium E XIII, vol. 8, dokument betecknat N.4, att avhöras i kansliet den 23 februari 1689.

30. Klagoskrift kommunicerad med Schmedeman den 11 februari 1689.

31. Samtliga dokument i RA, Kanslikollegium E XIII, vol. 8 och Bibliographica vol. 8: Böcker. K. Förordningar. Tidningar och vol.

11. Skrivelserna är ställda antingen till kungen, hovkanslern eller kanslikollegium.

32. RA, Kanslikollegium E XIII, vol. 8, dokument betecknat Lit.D, daterat 27 juni 1688.

33. Kongl. may.tz resolution, öfwer någre anlägne ährender, an­ gående reductions wärket och […] koppar-compagniets fordringar […]

Gifwen Stockholm den 23 junii åhr 1688, Sthlm, Wankijff, [1688].

34. RA, Kanslikollegium E XIII, vol. 8, en odaterad inlaga av Schmedeman som kan bestämmas till 1688, samt tre av hans längre sammanställningar, den första skulle behandlas i kanslikollegium 23 februari 1689, den andra är daterad 16 maj 1689, den tredje är odaterad.

35. Kongl. may. Rådz och samptelige ständers besluth […] på den allmänne rijkzdagen, som höltz och slöts uti Stockholm den 19 martij, 1689. Sthlm, Wankijff [1689].

36. Här sägs också att man arbetade vid ”bägge prässerne”, vilket bekräftar uppgiften från Keyser att Wankijff bara hade två pressar, återgiven i Schück 1900, s. 59.

37. RA, Kanslikollegium E XIII, vol. 8.

38. Enligt Myntkabinettets uppgift motsvarade 1 carolin under 1680-talet 3 ¾ daler kopparmynt eller 1 ¼ daler silvermynt (http:// www.myntkabinettet.se) 39. RA, Kanslikollegium E XIII, vol. 8.

40. Jämförelse mellan registreringar i SOT och i SB16 – det krävs dock betydligt mer omfattande undersökningar för att slå fast hur det egentligen förhöll sig.

41. RA, Kanslikollegium: E XIII, vol. 8., dokument betecknade Lit. F och Lit. G. 42. Jonsson, a.a.

43. Sannolikt Christian Schantz, som tjänstgjorde i kansliet i slutet av 1680-talet (Wieselgren, s. 141).

44. Burius säger att Schmedeman lämnat in en supplik 1687, men det måste vara hans egen slutsats. Det finns ingen supplik från Schmedeman i något av de arkiv han redovisar som källor.

45. RA, Kanslikollegium E XIII, vol. 8.

46. Kongl. may.tz ordning, klädemakerij-embetet i Stockholm till rättelse; gifwen den 22 decemb. Åhr 1688, Sthlm, Wankijff, [1689].

47. Biblis 45 (2009), s. 63.

48. RA, Bibliographica, vol. 11: Boktryckerier I. Stockholm 1500–1800t.

49. RA, Kanslikollegium E XIII, vol. 8.

50. RA, Kanslikollegium E XIII, vol. 8.

51. Kongl. may:tz Förnyade Ordning och Påbud Om Wadstena Krigzmans-Huus Inkomster; Daterad Stockholm den 31 decembr. Åhr 1689. Stockholm, Tryckt uti Kongl. Booktr. Sal. Niclas Wankijffs Tryckerij [1690]. Pappersordern gick från Statskontoret den 16 juni 1690 (RA Statskontoret. Kungl. brev och remisser. E1A, vol. 30, maj-okt. 1690).

52. Kongl. May.tz Placat Angående De förbudne Façonnerade Tygen. Stockholm Tryckt uthi K. B. Sal. Niclas Wankijffs Tryckerij.

– Jag har inte hittat någon pappersorder för denna i RA, men den är sannolikt tryckt 1690.

53. Kongl. stadgar, förordningar, bref och resolutioner. Angående I. Executions wärcket, och des befordran. […] Tijd effter annan utgångne och nu här, med widhängd förteckning och ett fullkommeliget orderegister, med serdeles flijt möda och bekostnad tilsammans sökte och tryckte uti januarij månad åhr 1696. Sthlm 1696.

54. Kongl. stadgar, förordningar, bref och resolutioner, ifrån åhr 1528. in til 1701 angående justitiæ och executions- ährender, […] til thet almänne bästas tienst, och hwars och ens särskilte nytto, sålunda med flijt samlade, och genom trycket i dagzliuset befordrade. Sthlm, J. H. Werner, 1706; RA, Kanslikollegium E XIII, vol. 4.

55. Full ersättning utbetalades aldrig, inte heller till hans änka, som dock fick ut en del av hans fordran 1718. Se Schück 1923, s. 168 f.

56. Klemming-Nordin, s. 224.

57. Wieselgren, s. 163.

58. RA, Bibliographica, vol. 11. Boktryckerier Stockholm 1500t 1800t.

59. Rikshistoriografen Widekinds historia om Gustav II Adolf, ett stort ekonomiskt åtagande, blev färdigt 1691, men indrogs p.g.a. några olämpliga formuleringar och den försäljning som skulle täcka tryckeriets kostnader uteblev. Se Schück 1923, s. 162 ff.

60. Den svenska pressens historia, s. 64.

29

30

otfried czaika

Plinius världshistoria med Agricolas ägaranteckning1 Ett fynd i Roggebibliotekets samlingar

F

inlands reformator var en ytterst bildad man. Med hans skoltid i Viborg började en process som kan beskrivas med den postmoderna föreställningen om ett ”livslångt lärande”. Mikael Agricola var inte bara under sin tid som student i Wittenberg delaktig i den tidigmoderna res publica litteraria, dvs. den ”lärda republiken” som omfattade den bildade eliten i Europa, han ingick därutöver också i ett allmän­ europeiskt receptionssammanhang. Om detta vittnar till exempel Mikael Agricolas verk, som orienterar sig i det bibliska såväl som i det antika arvet och dessutom i samtidens nyaste idéhistoriska utvecklingar, i synnerhet humanismen och reformationen.2 Undervisningen Agricola fick i Viborg och Wittenberg, föreläsningarna han hörde och böckerna han läste bildade således grunden för ett långt, och för nordiska förhållanden dessutom jämförelsevis rikt, författarskap.

Simo Heininen har under ett helt akademiskt liv nitiskt granskat Mikael Agricolas liv, verksamhet och författarskap. Tack vare dessa vetenskapliga insatser har vi till exempel fått mycket bättre och livfullare kännedom om Agricolas studier,3 hans gärning som bibelöversättare och kommentator4 eller hans användning av humanistiska texter som till exempel Erasmus bönbok i Agricolas finskspråkiga motsvarighet Rucouskiria.5 Simo Heininen har också vid flera tillfällen sammanställt de än idag bevarade böcker som ingick i den finske reformatorns bibliotek.6 Uppen­ barligen har enbart en liten del av Agricolas böcker bevarats intill vår tid. Det är mest antika författares verk, som ansågs vara tidlösa, och/eller

verk utgivna i folioformat, som eftervärlden betraktade som tillräckligt värdefulla för att bevara, som idag utan tvekan kan hänföras till Agricolas bibliotek. Mer praktiska verk, till exempel böcker som användes för översättning av bibliska texter eller fromhetslitteratur som bönböcker, har sällan ansetts vara tillräckligt viktiga för att sparas i privata eller offentliga bibliotek.

Den lista av tio band (innehållande sammanlagt 15 verk) som hittills har varit kända ur den finske reformatorns bibliotek kan nu utökas med ytterligare ett verk som påträffats i Rogge­ biblioteket i Strängnäs, nämligen en folioutgåva av Plinius d.ä:s monumentala verk Historia Mundi eller Historia naturalis.7 Boken trycktes år 1535 av Hieronymus Froben d.ä. och Nikolaus Episcopius d.ä. i Basel.8 På titelbladet antecknade Mikael Agricola med rött bläck följande mening: Michaelis Agricolae de Torsby liber, Wittembergæ emptus sesquinquatuor aureis anno dni mdx x x ix.

(Mikael Agricola från Torsby köpte boken i Wittenberg till ett pris av 4 ¼ gulddaler i Herrens år 1539)

I sin studiestad Wittenberg köpte Agricola alltså mellan 1537 och 1539 sammanlagt tio böcker som blev (eller redan vid inköpstillfället var) sammanbundna i sex volymer. Även Bertil Eriksson Ljuster (d. ca 1598), som bland annat var skrivare i hertig Johans kansli 1556–1561 och även senare stod i Johan III:s tjänst, ägde ett exemplar av Plinius Historia mundi.9 Med stor sannolikhet rör det sig om det av Agricola 1539 i Wittenberg inköpta exemplaret av Pliniusutgåvan, som senare hamnade i Ljusters

31

bibliotek. Ljusters boksamling omfattade nämligen bland annat ett exemplar av Agricolas översättning av Nya testamentet och ett exemplar av Johannes Bugenhagens psalmutläggning (In librum Psalmorum interpretatio, Basel 1524).10 Bugen­hagens psalmutläggning bär på titelbladet både en ägaranteckning av den finske reformatorn och av Bertil Eriksson Ljuster. Till skillnad från Bugenhagens psalmutläggning, där ägar­ anteckningen vittnar om att Ljuster köpte boken 1544 i Åbo, saknas dock en jämförbar anteckning i Plinius bok. Det förefaller dock ändå som mycket sannolikt att Ljuster övertog flera böcker ur Agricolas boksamling, däribland Bugenhagens psalmutläggning och Plinius Historia mundi.

En detektivhistoria – Exemplarets väg till Roggebiblioteket Bokens senare öden går bara delvis att rekon­ struera. Under mina efterforskningar som åtminstone delvis kan upplysa oss om bokens väg från Finland till Strängnäs har jag stött på en urklippt ägaranteckning, en försvunnen katalog från 1795 och en enbart sekundärt rekonstruerbar korrespondens mellan Uppsala universitetsbibliotek och biblioteket i Strängnäs som fördes 1936. Trots att det finns en del svarta hål i detta arbete är det ändå möjligt att återskapa en hel del intressanta detaljer som rör Agricolas exemplar av Plinius Historia Mundi.

Den ursprungliga inbindningen till Plinius bok har inte bevarats. Boken är inbunden i ett mycket anspråkslöst pappband som antagligen härstammar från 1800-talet. En del av titelbladet har någon gång under de senaste århundradena blivit rekonstruerad. Under impressum på titelbladet har en pappersbit som antagligen burit en ägar­anteckning skurits ut. Denna bit har senare ersatts med papper som klistrats på titelbladets verso­sida. I detta sammanhang är det en intressant iakttagelse att även ur titelbladet till den utgåva av Aristoteles’ verk som ägdes av Mikael Agricola och som idag är en del av Kungliga bibliotekets samlingar har några delar klippts bort. Titelbladet till Aristotelesutgåvan rekonstruerades dock till skillnad från Pliniusutgåvan inte. Det måste således – både på Plinius- och Aristotelesutgåvans titelblad – ha funnits provenienser som antagligen tillkommit efter Agricolas tid. Dessa ägar­

32

anteckningar värderades av eftervärlden antingen som inte värda att bevara, respektive till och med som så pass olämpliga att de togs bort eller – i raka motsatsen till detta – som så viktiga att de klipptes ut för att sparas i en särskild autografsamling. Det är visserligen möjligt att Bertil Eriksson Ljusters namnteckning fanns på de bortklippta delarna av både Aristotelesutgåvan och Plinius Historia mundi. Det kan dock likaväl ha varit en helt annan, antagligen senare, ägare än Ljuster som hade förevigat sig på böckernas titelblad. Den eller de som klippte ut provenienserna på titelbladen har i alla fall lyckats med sitt syfte. Vi kommer nog aldrig att få reda på vem det var som ägde böckerna efter Mikael Agricola.

Frågan, när den av Mikael Agricola ägda Pliniusutgåvan kom till Roggebiblioteket i Strängnäs går bara delvis att besvara. Problemet i detta sammanhang är inte att det finns två exemplar av Plinius Historia Mundi, tryckt i Basel 1535, i Roggebiblioteket, eftersom ett av exemplaren tydligen var en del av C. J. Lundvalls boksamling, som förvärvades under 1800-talets mitt.11 Katalogen över Lundvalls boksamling förtecknar ett exemplar av Plinius Historia Mundi tryckt år 1535. Katalog­ posten över detta exemplar redovisar dock en felaktig tryckort, istället för Basel anges Venedig.12 Själva boken, alltså exemplar två av Plinius världshistoria, tryckt i Basel 1535, som finns i Roggebiblioteket vittnar dock om att det var Baseltrycket som ingick i Lundvalls samling och att uppgiften om en i Venedig tryckt utgåva är felaktig: på bokpärmens insida till exemplar två av Baseltrycket finns nämligen C. J. Lundvalls namnteckning.13 Det är således utan tvivel möjligt att fastställa att exemplar nummer två av Plinius Historia Mundi ur Roggebibliotekets samlingar hamnade i bibliotekets ägo i samband med förvärvet av Lundvalls boksamling, och att detta exemplar inte är det som bär Agricolas ägaranteckning.

Dessutom kan vi fixera en terminus ante quem, alltså en ungefärlig tidpunkt före en händelse, som med absolut säkerhet vittnar om att exemplaret med Agricolas ägaranteckning redan fanns i Roggebibliotekets samlingar. Tre kataloger över Roggebibliotekets bestånd från 1800-talets första hälft förtecknar ett exemplar av Plinius Historia Mundi tryckt år 1535 i Basel. Även om det inte finns någon hänvisning till proveniensen i dessa kataloger kan vi vara alldeles säkra på att det rör

sig om den bok som ägdes av den finske reformatorn eftersom det andra exemplaret kom senare, i samband med förvärvet av Lundvalls samling till Roggebiblioteket. Redan F. W. Brannius handskrivna Katalog öfver Strengnäs Gymnasii Biblio­ thek, som påbörjades i början av 1800-talet, redovisar ett exemplar av Plinius världshistoria.14 Även i Isak Samuel Widebecks Katalog öfver Strängnäs Gymn. Bibl.15 och i Jonas Otto Ponténs katalog finns boken med.16 Den äldsta katalogen, Förteck­ ning öfver Strengnäs Kongl. Gymn. Bibl. Upprättad år 1795 af Pet. Hedenius (Catalogus Bibliothecae Gymnasticae),17 påträffades inte vid en genomgång av Roggebibliotekets äldre kataloger i april 2010.18 Eftersom Brannius katalog är bara några år yngre än Hedenius dito kan vi dock fastställa att Agricolas exemplar av Plinius världshistoria redan omkring år 1800 befann sig i Strängnäs.

Boken måste alltså ha kommit till samlingarna innan Brannius upprättade sin katalog. Möjligen fanns boken redan år 1795 i Strängnäs Gymnasiebibliotek, när Hedenius katalogiserade bokbeståndet där.

Därmed har vi alltså möjlighet att teckna bokens itinerarium som följande: efter tryckningen år 1535 i Basel såldes boken 1539 till Mikael Agricola i Wittenberg. Agricola torde ha haft boken med i bagaget när han reste hem til Finland under sensommaren 1539. Omkring århundradets mitt, kanske efter Agricolas död år 1557, torde boken ha hamnat i Bertil Ericsson Ljusters ägo. Efter Ljusters död 1598 är det i nuläget alldeles omöjligt att spåra bokens vidare öden. Först omkring år 1800 kan den beläggas i Strängnäs Gymnasiebiblioteks samlingar. Hur och när Pliniusutgåvan med Agricolas namnteckning kom dit kan i nuläget inte avgöras.

I Ponténs katalog finns följande notis på baksidan av katalogbladet där Baselutgåvan från år 1535 är förtecknad: Bibl. Lektor H. Löw D. 18/12 1936: Detta är en kopia av originalbladet av Nominalkatalogen. Originalbladet, troligen skrivet av f.d. Pastor Andersson (Lektor Fehrs hjälpare i Stiftsbiblioteket), sändes till Bibl. A.B. Carls­ son, Uppsala, d. 18 dec 1936 som intyg att Strängnäs bib­ lioteket icke hade mer än ett ex av Baseltrycket 1535.

År 1936 hade alltså en skriftväxling mellan Alfred Bernhard Carlsson vid Uppsala universitetsbib-

liotek och H. Löw vid Roggebiblioteket ägt rum.

I samband med denna skriftväxling styrktes med originalbladet ur katalogen att det enbart fanns ett exemplar av Baseltrycket 1535 i samlingarna.

Det är mycket egendomligt att ett originalblad skickades till Uppsala. Sedan kan vi undra varför bibliotekarien i Strängnäs med hjälp av originalbladet styrkte att det enbart fanns ett exemplar, då det i verkligheten vid denna tid redan sedan flera årtionden tillbaka faktiskt fanns två exemplar av samma utgåva. Möjligen hade Löw aldrig granskat uppgifterna som finns på böckernas titelblad och trodde på den felaktiga uppgiften om tryckorten i katalogen över Lundwalls boksamling. Eller så kamouflerade han helt medvetet gentemot sin kollega i Uppsala det faktum att det fanns två exemplar av samma utgåva i Strängnäs. Att skicka iväg ett originalblad ur katalogen och samtidigt inte berätta för mottagaren att det fanns en dubblett som enbart redovisas i en annan katalog hade varit ett mycket bra knep för att mörka de faktiska förhållandena. Men varför skulle han ha gjort detta? Eller var det så att exemplaren i Strängnäs fanns uppställda på två olika platser i hyllorna och att Löw hade dålig kännedom om samlingarna och katalogerna? Kanske utgick han ifrån Ponténs katalog, som enbart förtecknar ett exemplar, och nöjde sig med denna uppgift?

En ytterligare fråga är varför Alfred Bernhard Carlsson i Uppsala överhuvudtaget ville ha uppgiften om 1535 års tryck av Plinius världshistoria.

Svaret fanns antagligen i korrespondensen mellan Löw i Strängnäs och Carlsson i Uppsala. Denna korrespondens är dock tyvärr inte bevarad.19 Uppsala universitetsbibliotek äger två exemplar av Plinius världshistoria, tryckt 1535 i Basel. Båda exemplaren, som redovisas redan i Aurivillius katalog,20 finns även i skrivande stund i Uppsala universitetsbiblioteks samlingar.21 Eftersom inget exemplar saknades i Uppsala, kan det knappast ha varit av den anledningen som Carlsson sökte boken i andra svenska bibliotek.

Korrespondensen rörande Plinius världshisto­ ria som fördes mellan Strängnäs och Uppsala år 1936 blir faktiskt ytterst spännande om vi tar hänsyn till det faktum att Alfred Bernhard Carlsson själv hade forskat en del om Mikael Agricolas bibliotek.22 I samband med detta hade han uppmärksammat flera böcker i svenska bibliotek som tidigare hade tillhört Mikael Agricola.23 Var det

33

kanske så att Carlsson hade någon uppgift om att Agricola hade ägt ett exemplar av Plinius Historia Mundi 1535 och att han systematiskt letade efter detta exemplar i Strängnäs?

Handskrivna marginalanteckningar i Plinius Historia Mundi Förutom ägaranteckningen på titelbladet finns det en hel del anteckningar i det exemplar av Plinius Historia Mundi som ägdes av Mikael Agricola. Så långt jag kan avgöra saken härrör bara en liten del av anteckningarna från Agricola själv.

Några anteckningar kommenterar ett par ställen i den åttonde boken av Plinius verk som sysslar med Skandinavien.24 Dessa måste ha tillkommit över etthundra år efter Agricolas död. På sidan 132 införde en senare läsare nämligen följande hänvisning: ”[…] hac de re vid. Rudbeckius” (”[…] om den saken se Rudbeckius.”). Kommentaren är alltså en hänvisning till Olof Rudbeckius’ At­ lantica som publicerades mellan 1677 och 1702.25 Samma hand som tillade denna och en del andra kommentarer i Strängnäsexemplaret av Plinius världshistoria torde också ha skrivit den längre

34

texten som återfinns under bokens kolofon. Skribenten påpekar där att Plinius berättelser om Skandinavien i flera avseenden är felaktiga eller ofullständiga.26 Även om det är omöjligt att säga vem det var som förde in dessa anteckningar vittnar dessa annotationer ändå om att det fanns en ägare respektive läsare omkring eller efter år 1700. Det finns antagligen flera ”missing links” mellan Bertil Eriksson Ljuster och det första omnämnandet av Pliniusutgåvan i Strängnäs Gymnasiebibliotek.

En av dessa okända ägare hade alltså läst boken efter att Rudbeck hade publicerat sin Atlantica.27 Men tillbaka till den finske reformatorn Mikael Agricola. De anteckningar som jag hittills med stor säkerhet kan identifiera som Mikael Agricolas är cirka en handfull korta hänvisningar – förutom en mycket utförlig som finns under ägaranteckningen på titelbladet.28 Bortsett från den längre texten på titelbladet är Agricolas anteckningar fåordiga, men de vittnar ändå om hans bildning och intressen. Det är skärningspunkten mellan det antika och det kristna arvet som Agricola kommenterar. Till exempel hittar vi i marginalerna anteckningar av Agricolas hand som De

Deo diversa opinio (sv. Om Gud [ fanns/finns] olika uppfattningar), Fortuna, Platon, Zoroaster eller Mo­ ses. Att Agricola som sann humanist förenade det antika med det kristna visar i synnerhet texten på titelbladet, ett latinskt citat ur Gamla testamentet (Första Kungaboken 4, 33–34). I modern svensk översättning lyder citatet som följer:29 Han [Salomo] talade om växterna, alltifrån cedern på Libanon till isopen som växer ut ur muren. Han talade om fyrfotadjur och fåglar, om kräldjur och fiskar. Från alla folk kom man för att lyssna till Salomos vishet, och alla jordens kungar skänkte honom gåvor när de lyssnat till hans vishet.

Bibelcitatet som Agricola har skrivit på titel­bladet parallelliserar Salomon och hans historiska kunskaper med Plinius historiska berättelser. Titelbladet till Plinius världshistoria visar således den kristna kyrkans vedertagna konsensus sedan an­tiken, som implementerade den antika tradi­ tionen i den egna historiska berättelsen. Därmed illustrerar titelbladet samtidigt i ett nötskal det som andra källor, som till exempel Mikael Agricolas verk eller hans bibliotek på ett liknande sätt berättar: att den finske reformatorn var del av ett allmäneuropeiskt receptionssammanhang som även under 1500-talet omtolkade både den antika och den bibliska traditionen.

35

36

Bilaga – Agricolas bibliotek 30 1 Martin Luther, Enarrationes seu postillae […].

Strassburg: Georg Ulricher 1530 [VD16 L 5664]. Ägaranteckning på titelbladet: Michaels Olaui Agri­ colae. Sesquisex marcis Emptus. Anno 1531.

Linköpings stifts- och stadsbibliotek

2 Hermannus Torrentinus, Orationes familiares et elegantissimae ex omnibus Publii Ovidii libris selectee […]. Köln: Petrus Quentel 1525 [saknas hittills i VD 16]. Sambunden med (3) och (4).

Lyceibiblioteket i Vasa

3 Valerius Maximus, Dictorum et factorum memo­ rabilium libri novum. Schlettstadt: Lazarus Schürer 1520 [VD16 V 136]. Sambunden med (2) och (4). Ägaranteckning på titelbladet: Michaelis Olaui Agri­ colae Liber, duodecim öris Emptus Abo Anno domini Mdxxxii.

8 Strabo, Geographicorum commentarii […], Basel: Valentinus Curio 1523 [VD16 ZV 16841]. Sambun­ den med (9) och (10). Ägaranteckning på titelbladet: Michaelis Agricolae Liber Emptus Witebergae Aureis tribus cum dimidio Anno domini 39. Aprilis 3.

Nationalbiblioteket Helsingfors

9 Gaius Iulius Solinus & Pomponius Mela, Re­ rum toto orbe memorabilium thesaurus […]. Basel: Mi­ chael Isengrin & Henricus Petri 1538 [VD16 S 6968].

Sambunden med (8) och (10).

Nationalbiblioteket Helsingfors

10 Joachimus Vadianus, Epitome trium terrae par­ tium […]. Zürich: Christopher Froschauer 1534 [VD16 V 20]. Sambunden med (8) och (9).

Nationalbiblioteket Helsingfors

Lyceibiblioteket i Vasa

4 Erasmus Roterodamus, Encomium matrimonii, Encomium artis medicae […]. Basel: Johannes Froben 1518 [VD16 E2809]. Sambunden med (2) och (3).

Lyceibiblioteket i Vasa

11 Aurelius Augustinus, Omnium operum […] epi­ tome [… ]. Augsburg: Heinrich Steiner 1537 [VD16 A 4156]. Sambunden med (12). Ägaranteckning på titelbladet: Michaelis Agricolae Liber Anno domini 1539 emptus Witembergae.

Härnösands gymnasiebibliotek

5 Diogenes Laertios, De vita et moris philosopho­ rum […]. Köln: Eucharius Cervicornus 1535 [VD16 D 1838]. Ägaranteckning på titelbladet: Michaelis Agricolae de Torsby liber Witebergae emptus aureo renensi. Anno 1537. På inbandet tryckt i svart: MI AG 1539.

12 Altercatio synagogae et ecclesiae […]. Köln: Mel­ chior von Neuß 1537 [VD16 A 1996]. Sambunden med (11).

Härnösands gymnasiebibliotek

Nationalbiblioteket Helsingfors

6 Cato, Varro, Columella & Palladius, Libri de re rustica […]. Basel: Johannes Herwagen 1535 [VD16 L 1578]. På bandet tryckt i svart: MI AG 1539. Ägaranteckning på titelbladet: Michaelis Agricolae de Torsby liber. Witebergae iij aureis emptus. Anno 1538.

Fanns år 1925 i Per Hiertas ägo.31 Därefter i Alfred Bernhard Carlssons ägo. Såldes 2009 av Rönnells Antikvariat i Stockholm till en boksamlare i Finland.

7 Aristoteles, […] Opera […]. Basel: Johannes Oporinus 1538 [VD16 A 3282]. Ägaranteckning på titelbladet: Michaelis Agricolae de Torsby Liber Witebergae tribus aureis cum dimidio Emptus. Anno domini 1539. Februarij vigesima quinta.

Kungliga biblioteket

37

13 Actius Plautus, Comaediae viginti […]. Lyon: Sebastian Gryphius 1537. Ägaranteckning på titelbladet: Michaelis Agricolae de Torsby Liber Witebergae ij aureis emptus Anno etc 1539.

Uppsala universitetsbibliotek

15 Sebastian Münster, Cosmographia, Beschrei­ bung aller Lender […]. Basel: Henricus Petri 1544 [VD16 M 6689] Ägaranteckning på titelbladet: Michaelis Agricolae – Anno 1545 Iunii 20 in usum Clementis Henrici – Nyeslote praefecti in pignus necessitudinis.

Stockholms universitetsbibliotek

14 Gaius Plinius, Historia Mundi […]. Basel: Hie­ ronymus Froben d.ä. & Nikolaus Episcopius d.ä.

1535 [VD16 P 3537]. Ägaranteckning på titelbladet: Michaelis Agricolae de Torsby liber, Wittembergæ emptus sesquinquatuor aureis anno dni mdxxxix.

16 Johannes Bugenhagen, In librum Psalmorum interpretatio […]. Basel: Adam Petri 1524 [VD16 B 3137]. Ägaranteckning på titelbladet (i runskrift): ”Laurentii Beati Agricole Liber de Torsbii”.

Roggebiblioteket Strängnäs

Kungliga biblioteket

noter 1. Jag tackar min kollega Gunilla Jonsson för en språk- och faktagranskning av denna artikel. Artikeln publicerades först i maj 2010 i digital form i vänboken till min kollega Ylva Tjeder.

2. Simo Heininen, Mikael Agricola: Elämä ja teokset (Helsingfors, 2007).

3. Simo Heininen, Die finnischen Studenten in Wittenberg 1531– 1552 (Helsingfors, 1980).

4. Simo Heininen, Mikael Agricolan Vanhan Testamentin summaariot (Helsingfors, 1993); Simo Heininen, Mikael Agricola raamatunsuomentajana (Helsingfors, 1999); Simo Heininen, Mikael Agricolan Vanhan testamentin reunahuomautukset, Suomalaisen Kirjallisuuden Seura (Helsingfors, 2008).

5. Simo Heininen, Mikael Agricola ja Erasmus Rotterdamilainen, Helsingfors 2006; för bönboken se även: Simo Heininen, ”Mikael Agricolan pyhimyskollehdat”, Suomen kirkkohistoriallisen seuran vuosikirja/Finska kyrkohistoriska samfundets tidskrift 70–71 (Helsingfors 1980–1981), s. 38–63.

6. Simo Heininen, ”Mikael Agricolan kirjasto”, i Mundus librorum: Kirja- ja oppihistoriallisia tutkielmia / Bok- och lärdomshistoriska uppsatser, red. Pentti Laasonen, Esko Häkli, Anto Leikola & Tapio Markkanen (Helsingfors, 1996), s. 59–76; Simo Heininen, ”Ulkomaisen kirjallisuuden tulo Suomeen 1531–1600”, Suomen kirkkohistoriallisen seuran vuosikirja/Finska kyrkohistoriska samfundets tidskrift 80–81 (Helsingfors, 1990–1991), s. 35–44; Simo Heininen, ”Turun lukion kirjasto”, Suomen kirkkohistoriallisen seuran vuosikirja/Finska kyrkohistoriska samfundets tidskrift 75 (Helsingfors, 1985), s. 15–36; Simo Heininen, Mikael Agricola: Elämä ja teokset, s. 36–351.

7. Per-Olof Samuelsson, Inkunabler och 1500-talstryck (”Vaggtryck och Koltålderstryck”) i Roggebiblioteket, 3. uppl. (Strängnäs, 2009), s. 27, 76, 81, 97. Katalogens första upplaga trycktes redan 1996, med samma hänvisning till Agricolas ägarskap av Plinius utgåva som i den citerade upplagan. Proveniensen förtecknas även av LIBRIS. http://libris.kb.se/bib/10387743?vw=full Att denna uppgift hittills har förbisetts av den nordiska reformationsforskningen beror givetvis på att Per-Olof Samuelssons katalog är ett mest för internt bruk avsett dokument. Proveniensuppgiften har dessutom först för några månader sen registrerats i LIBRIS och är dessutom inte sökbar.

8. C.PLINII SECVNDI || HISTORIA MVNDI, DENVO EMENDATA,|| NON PAVCIS LOCIS EX DILIGENTI AD PERVETVSTA ET || optimae fidei exemplaria collatione nunc primu ˜ animaduersis castigatis´[que], quemadmo/||dum […] in Sigismundi Gelenij Annotationibus operi adnexis apparet.|| Adiunctus est Index copiosis-

38

simus.|| […]APVD INCLYTAM BASILEAM, ANNO M.D.||XXXV. MENSE MARTIO || (PER HIERONYMVM || Frobenium, Io. Heruagium,& Nicolaum Episcopium, Men/||se Februario … ||) [=VD16 P 3537].

9. Georg Haggrén, ”Bertil Ericinpoika Ljuster”, i Suomen kansallisbiografia, osa 6 (Lehtonen-Mörne) (Helsingfors, 2005), s. 275–276; Simo Heininen, Mikael Agricola: Elämä ja teokset, s. 347.

10. Simo Heininen, Mikael Agricola: Elämä ja teokset, s. 346– 347.

11. ”Systematisk katalog öfver ett encyklopediskt Bibliothek samladt af C. J. Lundvall. Upprättadt av v. Pastor J.J. Svederus 1858.

Denna boksamling inköptes af Doctor Lundwall under hans lifstid af H.H. Erkebiskop H.O. Holmström (1000 RD) og af H. Öfver­ Director Hörstadius (3000 RD) för 4000 RD för att efter Doctor Lundwalls död tillfalla Bibliotheket vid det Höga Elementar Läro­ verket i Strengnäs.” MS Roggebiblioteket Strängnäs, titelblad.

12. ”Systematisk katalog öfver ett encyklopediskt Bibliothek samladt af C.J. Lundvall”. MS Roggebiblioteket Strängnäs, s. 138.

13. Plinius, Historia Mundi (Basel 1535). Roggebiblioteket Strängnäs (exemplar 2).

14. MS Roggebiblioteket Strängnäs, s. 272.

15. MS Roggebiblioteket Strängnäs, vol. Grekisk och Latinsk Litteratur, opag. sida.

16. MS Roggebiblioteket Strängnäs, fotostatkopia, lösblad ”Plinius Secundus Caius (major)”.

17. Ruth Lundström, ”Josef Thun och Bibliotheca Thuniana.

Anteckningar vid inventeringen av Roggebibliotekets första donation”, i Från biskop Rogge till Roggebiblioteket: Studier utgivna till Strängnäs gymnasiums 350-årsjubileum, red. Ruth Lundström (Stockholm, 1976), s. 102–112. Hedenius katalog omnämns på s. 106.

18. Jag vill tacka mina kollegor vid Roggebiblioteket i Strängnäs för deras hjälp vid sökandet efter Hedenius katalog.

19. Varken i Roggebiblioteket i Strängnäs eller i Uppsala universitetsbibliotek hittades spår av den på katalogbladet nämnda korrespondensen. För efterforskningar i Uppsala universitetsbiblioteks samlingar tackar jag min kollega Håkan Hallberg vid Carolinabiblioteket i Uppsala.

20. Pehr Fabian Aurivillius, Catalogus librorum impressorum bibliothecæ regiæ academiæ Upsaliensis, Sectio prior, Fasciculus II. (M–Z) (Uppsala, 1804), s. 702–703.

21. Jag tackar min kollega Håkan Hallberg vid Carolinabiblioteket i Uppsala för denna uppgift.

22. Alfred Bernhard Carlsson, ”Rester av Michael Agricolas

boksamling i svenska bibliotek”, i Bok- och bibliotekshistoriska studier tillägnade Isak Collijn, (Uppsala, 1925), s. 335–353; Alfred Bernhard Carlsson, ”Ett nytt bidrag till kännedom av Mikael Agricolas bibliotek”, i NTBB, (Uppsala och Stockholm, 1926); Alfred Bernhard Carlsson, ”Ett svenskt 1500-talsexlibris och dess ägare”, i NTBB, (Uppsala och Stockholm, 1934), s. 61–66; Alfred Bernhard Carlsson, Fragment av en ordspråkssamling av Michael Agricola i Uppsala universitetsbibliotek (Uppsala, 1945).

23. Carlsson hänvisar till Martin Luthers Enarrationes seu postillae i Linköpings stifts- och landsbibliotek, Aurelius Augu­ stinus Omnium operum i Härnösands gymnasiebibliotek och till Cato, Varro, Columella & Palladius Libri de re rustica (år 1925 i Per Hiertas ägo). Carlsson, ”Rester av Michael Agricolas boksamling”.

24. Bilden av Skandinavien i Plinius världshistoria har undersökts av Detlef Detlefsen, Die Entdeckung des germanischen Nordens im Altertum (Berlin, 1904).

25. Till Olof Rudbecks Atlantica se: Gunnar Eriksson, Rudbeck 1630–1702: Liv, lärdom, dröm i barockens Sverige (Stockholm, 2002), s. 257–340.

26. Plinius, Historia Mundi (Basel 1535). Roggebiblioteket Strängnäs (exemplar 1), kolofon.

27. Handstilen är så vitt jag kan bedöma inte en typisk 1800-talshandstil; jag utgår därför ifrån att det är rätt osannolikt att dessa anteckningar som bland annat hänvisar till Rudbecks Atlantica

hade införts i boken efter att den hade hamnat i Strängnäs Gymnasiebibliotek.

28. Plinius, Historia Mundi (Basel 1535). Roggebiblioteket Strängnäs (exemplar 1), A 4r [= s. 1], s. 2–3, s. 53, s. 113, s. 538, s. 585.

Mellan s. 374 och 528 i finns många kommentarer i svart bläck av en 1500- eller 1600-talshand. Handstilen skiljer sig avsevärt från de skriftprov av Agricolas hand som jag har tillgängliga. I skrivande stund är det därför oklart om dessa härrör från Agricola eller en annan läsare. Den sistnämnda möjligheten bedömer jag p.g.a. avvikelserna från andra anteckningar av Agricolas hand som mest sannolik. För en jämförelse av dessa och andra anteckningar i Plinius Historia Mundi med Agricolas handstil har jag använt mig av Kungliga bibliotekets exemplar av Aristotelesutgåvor som ägdes av Mikael Agricola och av skriftproven i Simo Heininen, Mikael Agricola: Elämä ja teokset, s. 78, 114, 131, 341, 354; Jyrki Knuutila och Anneli Mäkelä-Alitalo (red.), Turun tuomiokirkon ja papiston tulot 1541–1542 = Åbo domkyrkas och prästerskaps inkomster 1541–1542 / Mikael Agricola ; [ruotsinnokset = översättningar till svenska: Nike Parland] (Helsingfors, 2007).

29. Bibel 2000.

30. Efter Heininen, Mundus librorum, s. 59–67 och Heininen, Mikael Agricola: Elämä ja teokset, s. 336–351, utökat med exemplaret av Plinius Historia Mundi, samt med VD 16 numren.

31. Carlsson 1925, 345.

39

svante nordin

Fredrik Böök och Kate Bang En brevväxling på KB

D

en 26 mars 2010 öppnades under högtidliga former på Kungliga biblioteket en samling brev från Fredrik Böök till Kate Bang som legat förseglade sedan de 1980 lämnades till biblioteket. Breven har åtskilligt av stort intresse att berätta både om Fredrik Böök och Kate Bang liksom om den man som från början förde dem samman och som höll dem samman även efter sin död – Verner von Heidenstam.

Hur kom dessa brev till KB? Några brev som bifogats samlingen berättar om proveniensen. Riksbibliotekarien Uno Willers skriver (1975-04-23) till Kate Bang. Han påminner om deras gemensamma möte åtskilliga år tidigare då Fredrik Böök bjudit dem samman på en lunch på Grand Hotel. Nu skriver han med några frågor kring Heidenstam. Han berättar samtidigt att han av en gemensam vän fått höra ”att Fru Bang har en mycket stor samling brev till Er från Fredrik Böök”. Willers säger sig innerligt hoppas att denna samling skall kunna ställas till förfogande för forskningen, helst genom att deponeras på KB, som ”vi försökt göra till ett centrum för Heidenstamsforskningen”. Han befinner sig då och då i Danmark – Kate Bang bor i Hilleröd – och erbjuder sig att trots svårrörlighet på grund av en ridolycka söka upp henne för att resonera vidare om saken.

Kate Bang har svarat på Willers propå i ett brev från 28 april. Vad hon sagt framgår av svarsbrevet (1975-05-09) där Willers skriver: Jag tycker det vore oändligt synd om Fredrik Bööks brev skulle förintas. Vore det inte i stället tänkbart att det anförtroddes Kungl biblioteket med villkor att det skulle ligga gärna en lång tid under försegling?

40

Willers kloka förslag vann Kate Bangs gillande. Efter hennes död kom breven mycket riktigt till KB. Ett brev (1980-10-17) från Göran Landberg, pressråd vid Sveriges ambassad i Köpenhamn, redogör för omständigheterna. Han har av Kate Bangs son, advokaten I. C. Bang, mottagit ett paket med breven f.v.b. till KB. Det skulle personligen överlämnas av Landbergs hustru. Med advokaten Bang hade överenskommits att breven skulle ligga förseglade till 2010. Därvid blev det. När jag själv arbetade med min biografi Fredrik Böök: En levnadsteckning (1994) tog jag kontakt med I. C. Bang för att efterhöra om förseglingen kunde hävas tidigare. Han ansåg dock att detta inte borde göras ”af hensyn til de efterlevende” (brev 1989-07-04). Jag fick nöja mig med att rekonstruera förhållandet mellan Fredrik Böök och Kate Bang utifrån annat material. Öppnandet av paketet med breven var för mig en spännande stund också av det skälet att jag undrade om de skulle innehålla något som vederlade – eller bekräftade – vad jag skrivit om relationen mellan Fredrik och Kate i biografin. Vad jag berättat där var i kort sammanfattning följande.

Någon gång under hösten 1937 kom Kate Bang till familjen Bööks villa i Lund, uppriven och förtvivlad. Gråtande berättade hon att det förhållande som under mer än tjugo år förenat henne med Verner von Heidenstam var brutet. Vid en vistelse i sin hemort Klampenborg strax utanför Köpenhamn hade hon nåtts av ett brev från Heidenstam, som hon några dagar tidigare skilts från i all vänskaplighet på Övralid. I brevet hade Heidenstam förklarat att deras samliv blivit ohållbart och måste få ett slut. Från Övralid, som hon

tillsammans med Heidenstam byggt och inrett och som hade varit hennes hem i tolv år, var Kate Bang nu utkastad. Chocken var enorm. Själv kom Kate Bang fram till att hon blivit baktalad och ut­manövrerad ur den numera ganska ålderdomssvage Heidenstams ynnest av en grupp av dennes förtrogna, bland dem grevinnan Alice Trolle och arkeologen Otto Frödin, som också med framgång arbetat på att få henne utestängd ur Heidenstams testamente. Övralid skulle nu efter skaldens död inte gå till henne utan till en stiftelse med uppgiften att bevara hans minne. Familjen Böök sympatiserade med hennes olycksöde.

Kate Bangs uppdykande i familjekretsen skulle få stor betydelse för Fredrik Bööks liv under 1940-talet och senare. Det blev inledningen till ett långvarigt och fruktbärande litterärt sam­arbete kring utgivningen av Heidenstams skrifter och brev och kring Bööks stora Heidenstambiografi.

Det blev också inledningen till en kris i Fredrik Bööks äktenskap. Tora Böök skrev senare om detta i sina ”Minnen”: Kate fick inresetillstånd till Lund och bodde i vår villa, dit hela brevarkivet från Övralid kom ner. Det hela blev så absorberande att jag liksom miste Fred­ rik, som nu bara levde för Kate och hennes intres­ sen. Jag blev tyst, obetydlig och ganska ledsen.

Från 1939 var krisen akut. Den varade i drygt tio år.

Tora talade och skrev om skilsmässa. Fredrik förnekade att någonting förekommit mellan honom och Kate som skulle ge grund för en sådan. Hans samarbete med Kate var litterärt och dessutom ekonomiskt nödvändigt för familjen. Det skvallrades i Lund och på andra håll utan att detta skvaller någonsin fick någon riktig substans att nära sig av.

Om Fredriks varma känslor för Kate kan det inte råda någon tvekan. Han har i förklädd form berättat om dem i novellen ”Danserskan i Aleppo” som blev titelnovell i en samling med samma namn 1941.

Novellen slutade med att huvudpersonen håller fast vid sitt äktenskap och så slutade det också i Fredrik Bööks fall. Att den intellektuella och känslomässiga gemenskapen med Kate samtidigt betydde ofantligt mycket för honom vittnar de nyöppnade breven om. De är varma i tonen, under vänskapens senare skeden inledda med ”Kära lilla Kate” och avslutade ibland med ”Din egen Ven Fredrik”. Men brev mellan Tora och Kate är också med i samlingen (liksom något enstaka brev från Kate). Någon gång

har Fredrik dikterat ett brev för Tora. En del blad saknas här och var i ett brev. Kanske har Kate i dessa fall utfört sin ursprungliga avsikt att förinta dem.

Det tidigaste brevet i samlingen är från 22 augusti 1933. Kate Bang residerar då fortfarande som husfru och värdinna på Övralid. Tora och Fredrik har under några dagar besökt Kate och Verner på Övralid och tackar för dagarna vid Vättern. Fredrik skickar en dikt och sångtext av Eichendorff som varit på tapeten under besöket.

De närmaste åren kommer fler brev som handlar om planerade eller avlagda besök på Övralid och som i praktiken är riktade till både Kate och Verner. Det första brevet efter brytningen mellan dessa båda och Kates förvisning från Övralid är skrivet den 27 augusti 1937. Nu är det tal om tilltänkta besök i Danmark från Toras och Fredriks sida eller om Kates eventuella besök i Lund.

En ny förändring markeras av ett långt brev den 2 december 1940. Nu är Verner von Heidenstam död. Från hans förlag, Bonniers, som också är Bööks, har man en önskan att Böök skall åta sig utgivandet av författarens samlade skrifter i kritisk utgåva samt författa en biografi. Därtill erbjuds han nu möjligheten att bli styrelsordförande för den genom Heidenstams testamente upprättade Övralidstiftelsen. Uppdragen kommer lägligt för Böök. Som skribent i politiska frågor har han just belagts med munkavle av sin tidning Svenska Dagbladet sedan han genom sin Hitlervänlighet utmanat både den svenska opinionen och tidningens ledning. Arbetet med Heidenstam ger honom en reträttmöjlighet, ett arbetsfält där hans auktoritet är omöjlig att bestrida. Men han behöver hjälp från Kate Bang. Han tänker nu ta itu med Heidenstam, förklarar han i brevet: att Du vill hjälpa mig med biografin fyller mig med stolthet. Jag är säker på att vi tillsammans skall kun­ na lösa uppgiften, till hugnad för oss båda och till ära för Verners minne. Med Bonniers har jag kom­ mit överens om upplagan; men ingenting kan ju göras förr än Stiftelsens styrelse är konstituerad, så att ett kontrakt kan upprättas.

Heidenstams litterära rättigheter låg nu hos stiftelsen så att dess bifall behövdes för upplagan. Böök räknar med att denna skall komma att innehålla fyra volymer som är nya, sålunda med tidigare otryckt material, mestadels från Heidenstams senare, till största delen improduktiva decennier.

41

I fortsättningen handlar breven till Kate huvud­ sakligen om detta stora gemensamma Heidenstamprojekt. Nu samarbetar Fredrik och Kate både i den Böökska familjens villa i Lund och på sommarstället Önnarps Backe med det stora materialet. Kriget gör att inga resor mellan Sverige och Danmark kan företas utan uppehållstillstånd.

Böök mobliserar såväl utrikesminister Günther som andra dignitärer för att åstadkomma sådana för Kates räkning. Han utverkar också så småningom ett uppdrag från Övralidstiftelsen för sig och Kate att ge ut Heidenstams skrifter i samlad upplaga. Därvid stretade i synnerhet Otto Frödin i det längsta emot. Böök gör å sin sida allt för att kurtisera grevinnan Trolle och kan med hjälp av prins Eugen och andra få henne att överge Frödins läger. Tanken på samarbetet med Kate fyller honom med lycka. I ett brev från 1 september 1941 talar han om sin förhoppning att kunna ägna hösten åt Heidenstamupplagan och åt Dig. Det är ju det enda nödvändiga, i jämförelse därmed blir allt bagateller. Så länge vi är eniga i vår arbetsglädje och våra ansträngningar att skapa något stort och varaktigt i Heidenstambiografien, upp­ lagan, Tegnérbiografin, så kan ju ingenting i längden göra oss bekymmer, inte ens visum-svårigheterna.

Arbetet gick vidare. Frödin utmanövrerades.

Heidenstamutgivningen resulterade i nya volymer som När kastanjerna blommade, Tankar och utkast (1941) och Sista dikter (1942). Heidenstams Samlade verk i tjugotre volymer kom 1943–1944.

Bööks levnadsteckning, Verner von Heidenstam, kom med två volymer 1945 och 1946. Heidenstams Brev i urval kom 1949. Det sammarbetande paret blev föremål för förebråelser och skvaller. I ett brev från 4 april 1942 talar Böök om en vänskap som aldrig kan förstöras, som är oåtkomlig för dumheten och illviljan: Vad vi båda begär, är ju ingenting annat än att få ar­ beta i fred, tänka våra tankar tillsammans och hjälpa varandra – det är någonting så enkelt och legitimt, att ingen makt på jorden skall kunna ta det från oss.

Kriget rasade därute. Det diskuteras bara i förbi­ gående i breven, Kate delade knappast Fredriks önskan om tysk seger. Men Fredrik tänkte stän­ digt på krigshändelserna. Arbetet med Heiden­ stam och Kate blev en tillflykt undan detta, pen­ ningbekymmer och mycket annat:

42

Jag vill dra mig in i mitt arbete som i en befästad borg, och inte göra mig onödiga bekymmer, men hålla hårt på den lycka som fallit mig till del. En Lyckens Yndling är jag. (1942-09-15)

Arbetet på Heidenstambiografin följde på utgiv­ ningen av skrifterna. Vid ett tillfälle diskuterar Böök med Elin Wägner som samtidigt arbetar på sin stora biografi över Selma Lagerlöf. Elin Wägner hade fått inblick i sidor av Selmas väsen, som alldeles knäckte henne och gjorde henne kall tills en omläsning av Kejsaren av Portugallien återställde beundran: Det är gripande för Dig och mig att höra, inte sant?

Vi har ju upplevat något liknande med Verner. Ack, man kan sällan komma en stor diktare in på livet utan att bli desillusionerad.

Samarbetet mellan Fredrik Böök och Kate Bang gick in i en mindre intensiv fas när arbetet med Heidenstam var avslutat. Men det upphörde inte.

Fredrik skrev om Victoria Benedictsson och Georg Brandes. Där kunde Kate hjälpa till med danska efterforskningar. Senare känner Fredrik krafterna sina och lusten att skriva avta. Han skri­ ver om det samarbete med Kate ”som har skänkt mig de lyckligaste stunderna i mitt liv”. Gammal och sjuk längtar han efter deras gemenskap och skriver med Wallinskt tonfall: Var är den vän som överallt jag söker, det tänker jag under alla mina sömnlösa nätter. Men den glädje och lycka som vi berett varandra, det är något oförstörbart, som jag innerligt tackar för. (1961-01-18)

Det sista brevet i samlingen kommer från Tora Böök som berättar för Kate om Fredriks död på Hotel Bellevue under ett sammanträffande mellan paret Böök och Olle Hedberg med dotter.

Fredrik Böök planerade en bok om sin gamle vän Olle Hedberg och hans författarskap när han drabbades av den infarkt som ändade hans liv. ”Det som vi länge fruktat kom ändå oväntat”, skrev Tora.

Den brevsamling som nu öppnats lägger ingenting radikalt nytt till bilden av relationen mellan Fredrik Böök och Kate Bang eller av deras samarbete i Verner von Heidenstams tecken. Men den gör denna bild fullständigare, fyller ut detaljerna och ger en och annan korrigering. Samlingen har åtskilligt att berätta om bådas biografi liksom om Heidenstameftermälets historia.

jonas nordin

Biblioteket på Ericsberg

K

onkurrens sägs vara välgörande för verksamheters blomstring, men lika viktigt är nog kunskap, engagemang och an­svarstagande.

När nu betydande delar av det stora Ericsbergsbiblioteket är ute till försäljning sker det med iakttagande av allt detta. Det är fråga om en exklusiv och omfattande boksamling och avyttringen har därför delats upp på flera händer – i första hand Antikvariat Mats Rehnström och Centralantikvariatet under Mats Peterssons ledning. Vissa objekt hanteras också av Charlotte Du Rietz Rare Books medan kartsamlingen såldes redan i september 2008 genom Stockholms Auktionsverk.

Biblioteket på Ericsberg i Södermanland är ett av landets största och mest kända i privat ägo. Samlingarna byggdes upp av två generationer Bonde från 1800-talets mitt till en bit in på 1900-talet. Fortfarande på 1820-talet beskrev Ulric Thersner biblioteket som varken stort eller kostbart, men med Carl Jedvard Bondes (1813–1895) inköp 1843 av Carl Gustaf d’Albedyhlls bibliotek förökades samlingen med långt över 3 000 nummer.1 Det nyförvärvade biblioteket innehöll framför allt svensk historisk och topografisk litteratur.

Utifrån denna stomme fortsatte Carl Jedvard Bonde att utöka samlingarna, främst inom nämnda ämnesområden men även med blick på äldre religiös litteratur, vitterhet och en hel del annat.

Bibliografi har varit en annan styrka och till ledning för samlandet använde Bonde bland annat Carl Gustaf Warmholtz’ Bibliotheca historica sueogothica (1782–1817); med tiden kunde han pricka av de flesta av dess närmare 10 000 poster. Till samlingen fogades också flera exemplar som en gång

tillhört Warmholtz. Vid Carl Jedvard Bondes död omfattade biblioteket uppskattningsvis omkring 25 000 volymer, småtrycken oräknade.2 Carl Jedvard Bonde var inte bara bibliofil utan också en ivrig samlare av handskrifter. Systematiken är av lätt insedda skäl alltid svårare att upprätthålla när det gäller manuskript än i fråga om böcker, men genom såväl storlek som kvalitet har den samling han byggde upp haft stor betydelse för forskningen. År 1948 deponerades Ericsbergsarkivet på Riksarkivet. En värdering genomfördes av Mats Rehnström för tiotalet år sedan och genom inlösen av staten 2001 blev samlingen offentlig egendom.

Förutom gårds- och släkthandlingar rörande familjen Bonde inrymmer arkivet stora samlingar och enskilda dokument rörande svenska kungligheter och företrädesvis inhemska framstående släkter från medeltiden och framåt. Omfångsmässigt rör det sig om närmare 130 hyllmeter och över 1 400 volymer handlingar. En provkarta på det rikhaltiga innehållet kan man få i Biblis 11–12 (2000), ett specialnummer ägnat Ericbergsarkivet där en mängd specialister utifrån skilda utgångspunkter gör personliga nedslag i samlingarna.

Till arkivets mest berömda skatter hör Hedvig Elisabeth Charlottas dagböcker, som redan i hennes livstid överlämnades till överstekammarjunkare Carl Jöran Bonde (1757–1840). Sonsonsonen Carl Carlson Bonde (1850–1913) gjorde det till sin uppgift att översätta och publicera de politiskt och kulturhistoriskt intressanta anteckningarna.

Före sin död hann han redigera och utge de tre första volymerna (1902–1907), som omfattar tiden fram till och med 1792. Hans arbete anses all-

43

mänt hålla betydligt högre kvalitet än de senare volymerna, som översattes av Cecilia af Klercker.

Carl Carlson Bonde fortsatte och fullföljde sin fars samlande, men efter hans död har biblioteket sjunkit ned i dvala.

Ericsbergs bibliotek är med andra ord betydande; tillsammans med slottets övriga samlingar lär inget motstycke finnas på privata händer i modernare tid. Skall man då sörja att flera av bibliotekets skatter nu skingras? Är det en händelse av betydelse för det nationella kulturarvet? Det finns inga givna svar på dessa frågor – i hög grad handlar det om värderingar. Det är naturligt att böcker liksom annan egendom byter ägare och huruvida ett specifikt bibliotek representerar omistliga eller umbärliga värden kan ofta endast eftervärlden bedöma.

Ericsbergs fideikommiss tillföll 1808 släkten Bonde, men numera, efter lagändringen 1964 och den siste fideikommissariens död 1988, drivs det som aktiebolag. Det stora och komplicerade arvskiftet har undan för undan tvingat fram försäljningar av slottets samlingar, inte bara av böcker, kartor och handskrifter utan även av mynt, konst och konsthantverk. Upplösningen av de gamla adelsgodsen innebär förvisso slutet på ett stycke svensk kulturhistoria, men är en närmast oundviklig följd av den moderna samhällsomvandlingen. Ståndssamhällets livsvillkor är det väl få som önskar åter och en fullt ut nationell angelägenhet blir skingrandet av herreboningarnas samlingar först om de varit allmänt tillgängliga. Och det har ju normalt inte varit fallet med de privata biblioteken. Därtill skiljer sig bibliotek från många andra typer av samlingar i det att dess beståndsdelar – böckerna – i grunden är massproducerade objekt. Det som gör varje bibliotek ensamt i sitt slag är snarare den unika kombinationen av enskilda artefakter.

Den värdefulla informationen om ett särskilt bibliotek kan därför många gånger inhämtas från en god katalog lika väl som från samlingen i sig. Para­doxalt nog kan därför splittringen av ett bibliotek få bokhistoriskt positiva konsekvenser om det samtidigt ökar kunskapen om en samling. Om därtill de offentliga bestånden kan kompletteras genom inköp blir förtjänsten än större. Flera sådana vinster får sägas inkasseras med den nu pågående försäljningen av böcker från Ericsberg. I gengäld upplöses oåterkalle­

44

ligen den enskilda samlingen och dess koppling till en särskild miljö går förlorad.

Genom Mats Peterssons och Mats Rehnströms ambitiösa kataloger bestås de verk som nu avyttras under alla omständigheter en ingående beskrivning. Även om det inte innebär någon fullständig beskrivning av samlingen blir bibliotekets skatter kanske bättre kartlagda och kända för forskningen än som annars varit möjligt. Hitintills har Mats Rehnström utgivit två variakataloger (nr 68 och 75) med 104 respektive 119 objekt. Här finns många enskilda guldkorn med noggranna skickbeskrivningar och proveniensangivelser.

Det bör framhållas att det arbete som nedlagts på kata­logerna vida överskrider vad som normalt görs vid kartläggningen av våra offentliga bibliotek. Jämte bouppteckningar har auktions- och antikvariats­kataloger länge varit viktiga källor för bokhistoriker och denna typ av gedigna presentationer gör att de fortsätter vara så även i en tid då den antikvariska bokförsäljningen till stor del sker på en globaliserad marknad och över nätet. Även om flertalet av Ericsbergs böcker kommer att spridas på många händer och rentav försvinna ut ur landet i och med avyttringen så sker det med noggrann dokumentation.

Samlingarnas omfattning har nödvändiggjort en försäljning i flera omgångar. År 2008 utgav Mats Petersson och Centralantikvariatet en katalog (nr 56) med böcker av Johannes Schefferus och fyra andra utländska lärda i stormaktstidens Sve­ rige. Den tjocka och rikt illustrerade katalogen i kongenial duodecimo upptog 204 objekt och inleddes med en lärd essä av idéhistorikern Erland Sellberg. I denna katalog var ämnet – Schefferus – den sammanhållande länken. Böckerna kom främst ur Schefferuskännaren Bengt Löws (1916– 2001) samlingar, men kompletteringar gjordes ur Leonhard Fredrik Rääfs (1786–1872) bibliotek på Forsnäs i Östergötland och från Ericsberg. Rääfs samling katalogiserades och såldes för övrigt på liknande sätt för några år sedan, också genom Mats Petersson och Mats Rehnström. Petersson försålde de historiska verken och Rehnström bland annat de topografiska.

Samarbetet och tävlan dem emellan har nu skruvat upp ambitionsnivån ytterligare. Den historiska litteraturen ur Ericsbergs bibliotek kommer, enligt planen, att försäljas av Mats Petersson genom tre kataloger. Den första, Nordisk historia ur

Ericsbergs bibliotek, 1: Från Sagatid till Vasatid (nr 58), kom hösten 2008 och innehöll svensk historia till och med 1600-talets inledning. Den andra, Nordisk historia ur Ericsbergs bibliotek, 2: Trettioåriga kriget (nr 62), utgavs våren 2010. En tredje katalog kommer att täcka perioden från Sveriges stormaktstid fram till industrialiseringen.

Det är, som redan framgått, fråga om digra och innehållsrika kataloger – den första är på 152 sidor inklusive register, den andra uppgår till hela 256 sidor. Båda är utförligt illustrerade, delvis i färg, och elegant formgivna av Lars Paulsrud. Den som vill kan reflektera över vad det säger om vår tid, att antikvariatskataloger har bättre typografi, inbindning och presentation än många förlagsutgivna originalverk.

Den första katalogen innehöll flera sällsynt­ heter men inga verkliga överraskningar. Det mesta var kända verk som bland annat återfinns hos Warmholtz. (Katalogen är ordnad efter hans bibliografi och för de flesta posterna anges Warmholtz-numret i marginalen.) Den andra katalogen omfattar däremot en stor mängd småtryck som inte bara är ovanliga på den antikvariska marknaden utan som även i flera fall saknas i offentliga samlingar.

De 473 posterna innefattar samtida eller nära samtida verk som behandlar det trettioåriga kriget ur alla upptänkliga synvinklar. Den svenska inblandningen har en viss dominans i materialet, men urvalet begränsar sig ingalunda till detta – de flesta av krigets skeden är representerade på ett eller annat sätt. Det som i historieskrivningen kommit att kallas för det trettioåriga kriget var ju som bekant flera konsekutiva och parallella konflikter som vävdes samman. För att vägleda läsaren genom det snåriga händelseförloppet inleds katalogen med en nyttig och klargörande om också något oredigerad översikt över kriget, författad av historikern Anna Maria Forssberg, första intendent vid Armémuseum. Själva katalogen är indelad i tre avdelningar: ”Historie- och översiktsverk” (97 poster), ”Samtida relationer m.m.”

(323 poster) samt ”Freden” (53 poster).

Det är framför allt i den andra avdelningen som de verkliga klenoderna hittas. Här återfinns en försvarlig mängd samtida propaganda i form av flygblad och småtryck av både svensk och kontinentaleuropeisk härkomst. Flera av dessa

arbeten saknas eller har blivit felaktigt beskrivna i Gustaf Edvard Klemmings båda bibliografier över Sveriges krig och utrikespolitik. De utgick i allt väsentligt från Kungliga bibliotekets bestånd under 1800-talets andra hälft, vilket fortlöpande har kompletterats.3 Kanske än mer anmärkningsvärt är att flera arbeten också saknas i VD17, Ver­ zeichnis der im deutschen Sprachraum erschienen Drucke des 17. Jahrhunderts, den tyska digitala nationalbibliografin över 1600-talets litteratur.

Skall något beklagas när Ericsbergs böcker går ut på marknaden är det inte i första hand att många värdefulla objekt försvinner ur samlingen utan att de offentliga institutionernas förvärvsanslag är alltför otillfredsställande. Inte ens Sveriges nationalbibliotek har tillräckliga resurser för att anskaffa allt man hade önskat. Jan Ottosson, som ansvarar för Kungliga bibliotekets antikvariska förvärv, har dock tillsett att det nödvändigaste sparats åt allmänhetens och forskningens behov.

Tillsammans 30 objekt har inköpts till en sammanlagd kostnad av 191 400 kronor.4 Mats Petersson har likvisst tagit alla hänsyn som kan begäras av honom i denna affär. Hans katalog kommer att vara en nyttig ingång och ett användbart referensverk för alla som studerar trettioåriga kriget i samtida tryck. Och på det sättet har flera av de berörda böckerna kanske gjort större nytta genom att föras ut på marknaden än genom sin halvt­ annat sekel långa tillvaro på Ericsberg. noter 1. Inför en tilltänkt auktion framställdes en särskild katalog över d’Albedyhlls bibliotek: Förteckning å en vald och nära fullständig samt väl conditionerad Bok-Samling uti Nordiska och förmämligast Svenska Historien, Topografien och Antiquiteterna m.m., som kommer att försäljas å Bok-Auctions-Kammaren i Stockholm den [ ] April 1843, och följande Auctions-dagar (Stockholm 1843). Då C. J. Bonde i stället köpte hela samlingen trycktes ett särskilt, nytt och sällsynt titelblad till katalogen: Förteckning å den Kammarherren hos H. M. Drottningen Herr Friherre Carl Jedward Bonde tillhörige Boksamling uti Nordiska och förnämligast Svenska Historien, Topografien och Antiqviteterna m. m. (u.o.o.å.).

2. Carl Magnus Carlander, Svenska bibliotek och ex-libris, 3 (Stockholm 1904) s. 564–583.

3. G. E. Klemming, Samtida skrifter rörande Sveriges förhållande till fremmande magter (Stockholm 1881–1883); dens., Kongl. Bibliotekets samling af samtida berättelser om Sveriges krig (Stockholm 1888–1891). Carl Snoilskys och Johan Axel Almquists supplement samt de interfolierade exemplaren i KB:s referensboksamling förtecknar de tillökningar som sedermera gjorts.

4. Det rör sig om katalogposterna 24, 93, 118, 129, 142, 143, 153, 167, 182, 211, 256, 267, 271, 273, 280, 281, 294, 297, 313, 314, 333, 334, 354, 398, 409, 412, 452, 453, 458 samt 460.

45

beata losman och gunnila rooth

Från nytta till nöje Framväxten av ett släktbibliotek

I

norra Kalmar län, på Tuna gård, finns ett bibliotek på ca fem tusen volymer, där man kan hitta böcker från de första ägarna av släkten Hammarskjöld under första delen av 1600-talet och fram till ca 1937. Varje generation har bidragit med ett antal volymer, men de stora boksamlarna var de tre innehavarna från början av 1800-talet till 1937: kammarjunkare Carl Åke Hammarskjöld (1768–1849), hans son kapten Carl Leonhard (1807–78) och hans sonson arkitekten, jordbrukaren och politikern Hugo (1845–1937).1 Det finns inga boklistor eller räkenskaper som belyser inköp av böcker, utom för 1830-talet, då en bror till Carl Leonhard Hammarskjöld förde en ”kommissionsbok” över sina inköp i Stockholm av böcker, noter (varav finns en ganska stor ”återupptäckt” okatalogiserad samling å Tuna, nu föremål för genomgång2) och andra artiklar för familjen och en del grannar i Småland. För att få en uppfattning om vem som anskaffat de äldre böckerna får man söka proveniensanteckningar i själva böckerna eller anknyta till kända verksamhets- eller intresseområden. Både Carl Leonhard och hans son Hugo köpte gamla böcker på antikvariat i Stockholm. Carl Leonhard var älskvärd nog att ibland skriva in datum för förvärvet och dessutom skrev han sitt namn i nästan alla sina böcker. Ibland skar han ut äldre namnteckningar, när det inte tog bort någon väsentlig information på bokens titelsida. Hans pappa Carl Åke hade en liknande ovana. Hugo klistrade in sitt exlibris i alla volymerna, ibland över äldre provenienser. Detta exlibris med minnesstenen, som sattes upp vid släktens 300-årsjubileum på

46

Tuna 1910, ritades av Anna Ankarcrona. Tidigare sattes en stämpel i böckerna, troligen då de flyttades in i biblioteksrummen i västra hörnet av huvudbyggnaden.

Ingen vet nu hur böckerna förvarades innan Hugo inredde de nuvarande biblioteksrummen omkring 1900. De äldre böckerna kan ha stått

Ex Libris av Anna Ankarcrona.

kvar i den flygelbyggnad, trädgårdsflygeln, som fungerade som bostad 1768–1863, även efter familjens inflyttning i den nya huvudbyggnaden 1863. Carl Leonhards bokliga intressen växlade över från historia och moderna romaner till teologi och annan kyrklig litteratur i mitten av 1800-talet. Många av hans böcker står fortfarande kvar i trädgårdsflygelns lilla biblioteksrum, men han måste också ha haft något biblioteksrum i huvudbyggnaden.

Huvudbyggnaden har idag tre biblioteksrum: Biblioteket, Kabinettet och Stiftelserummet, med hyllsektioner indelade efter Hugos alfa­betiska ordning A–P, R–X. Hugo ordnade böcker­na dels efter språk: franska på hyllsektionerna E–F (E5– E11 och F5–F11), tyska på hyllorna G–H, danska och norska på hylla O. Översättningarna hamnade som regel på hylla L. Hugo delade också upp dem efter ämnesområden: Historia på A, Resor på B – det finns gott om reseskildringar – Vitterhet på C, Uppslagsböcker på K, Naturvetenskap (mest botanik, Linné) på hylla N, Religiösa berättelser på hylla I/J. Alla böcker rymdes inte i biblioteksrummen, en del stod i övre hallen. Han hade också ett stort bokskåp som bl.a. innehöll böcker om Bygg­ nadskonst, delvis hans litteratur från studierna vid Konstakademien samt Religion och Världskriget.

Bokskåpet finns inte kvar, och inte heller all den litteratur han konsulterade i sin arkitektpraktik, endast delar därav har återfunnits och placerats på nya platser i Biblioteket.

Hugo upprättade en bibliotekskatalog, troli­ gen omkring 1920, då han hade dragit sig tillbaka från alla offentliga uppdrag. Tillsammans med dottern Nina (1873–1961) delade han in böckerna i ämnesområden för katalogisering och så fylldes sex kortkataloger, som förvaras i Biblioteket. En förteckning över ämnesindelningen i lådorna har sammanställts.

Att Nina var angelägen att se till, att deras arbete utfördes så noggrant och riktigt som möjligt, visar hon genom att ta del av katalogregler och sorgfälligt notera tillvägagångssättet i en bevarad, handskriven anteckningsbok. Här några utdrag: ”Uppdela böckerna i grupper efter de ämnen de behandla, t.ex. Historia, ’Geografi och reseskildringar’, Krigsväsen o.s.v. Förslag till dylik systematisk uppställning kan hämtas ur den årligen utkommande svenska bokhandelskatalogen, afdelning 2: systematisk afdelning. – – –

Såväl kataloglappar som böcker märkas i vänstra hörnet (bokpärmens) med ett s.k. signum, som betecknar den grupp av böcker, till hvilken ifrågavarande bok hör och till följd däraf dess plats på hyllorna.” Exempel: Resor B2; Uppslagsböcker K5.

Nina har också haft tillgång till Theresa Hitchlers Cataloging for Small Libraries (1905.

American Library Association publ. board. Library handbook, N:o 2). Det blir igenkännande bibliotekshistoriska återblickar i mötet med Valfrid Palmgren på en hylla, med hennes epok­ görande Bibliotek och folkuppfostran: Anteckningar från en studieresa i Amerikas Förenta stater (1909).

Exemplaret är försett med dedikation: ”Herr Statsrådet Hugo Hammarskjöld med vördnad och tacksamhet från Valfrid Palmgren.” Nina har även haft tillgång till två exemplar av Boktitlar ur vår senaste mansålders svenska bokskatt: Urval till ledning vid bildande och fullföljd av folkbibliotek; Ombesörjdt af Svenska sällskapet för nykterhet och folkuppfostran. (Tillägg I 1904–1907) 1908. Dessa böcker har inte katalogiserats, men återfanns på hylla N7, med ämnesord Samhällsfrågor. Den placeringen skrivs nu in i dataprogrammet för kortkatalogen. Arbetet med denna ”datakatalog” är nu inne i sitt slutskede genom att även provenienser, böckernas omfång och fysiska utseende, spännen, förgyllning etc. tillföres som komplement till katalogkortens uppgifter. Provenienser sökes, i förekommande fall, i datakatalogen under rubriker Anmärkningar 1 resp. 2. För att hitta böcker i Hugos katalog måste man fundera något över hans ämnesområden, vilket inte alltid är så lätt. Hur skiljer man till exempel på Vitterhet och Romaner, Historia och Kulturhistoria, Blanda­ de ämnen och Curiosa? Därtill utgör ’Landtbruk, Jord och skog’ en enhetlig ämnesgrupp, vilken dock bör kompletteras med en sökning på Nä­ ringsväsen/Trädgårdsskötsel alt. Trädgård… En del av de böcker som står (kvar) i Trädgårdsflygeln förekommer i datakatalogen, men berörs inte av denna inventering.

Större delen av bokbeståndet är anskaffat av Hugo. Han var en stor bokköpare, och eftersom han vistades i Stockholm några månader varje år som riksdagsman från 1890-talet till 1917, då han lämnade Första kammaren, hade han goda möjligheter att förse sig med nyutkommen litteratur, som knappast var åtkomlig i Vimmerby. Det finns

47

åtskilligt av intresse att ta del av i Hugos samling av samtida litteratur, inte minst småskrifter i kapslar/kartonger och den del, som Hugo inte förde in i kortkatalogen, men som nu registreras i datakatalogen. Hugo gick också på antikvariat, där han kan ha hittat de folianter om 1700-talets byggnadskonst som saknar ägaranteckning. En inkunabel med örtmedicinskt innehåll köpte han enligt uppgift för att han tyckte det var roligt att ha en sådan volym i biblioteket, inte alls för att läsa den.

Från släktens stamfader Peder Michelsson, adlad 1610, finns bara en laghandskrift med hans namnteckning i. Han var krigare och hade bokstavligen kämpat sig fram från början vid Smålands ryttare till befälhavare på Borgholm på Öland och hade förmodligen inga bokliga intressen. Men han förstod värdet av skolutbildning för unga adelsmän och skickade sina söner till akademien i Uppsala. Sonen Peder Persson kunde skriva en latinsk sentens och har skrivit namn i en latinsk filosofibok, några tyska andaktsböcker och efterlämnat matematiska studieanteckningar.

Han kan också misstänkas ha skaffat ett polskttyskt lexikon tryckt 1638 – han satt fången i Polen några år på 1650-talet – och hans initialer PPH finns i Casimir Sieminowiecz [Kazimierz Siemienowicz, ca 1600–ca 1651] Artis magna artilleriae, tryckt 1650.

Peder Perssons dotter Wendela, som ärvde godset 1676 efter sin ende brors död, har inte satt några spår i biblioteket. Men det är möjligt att hennes förste man, Mårten Reutercrantz, hovstallmästare hos Karl XI, och hennes ende son Carl, som hade liknande funktion hos Karl XII, gjort det. Det finns nämligen några tyska och franska böcker om ridkonst och hästvård, tryckta 1668–1678 jämte en fransk traktat om kavalleri från 1747 (hylla F11, välbevarat skinnband med upphöjda bind och förgylld rygg) vilka bör ha kunnat intressera dessa herrar. Fru Wendela testamenterade sina Smålandsgods till sin kusins söner, eftersom sonen Carl led av melankoli efter att ha varit ute några år i krigstjänst hos Karl XII och inte ansågs kapabel som godsägare.

Kusinsonen Åke Hammarskiöld, som tjänstgjorde som officer i Stockholm från 1716, hade goda möjligheter att köpa böcker i Stockholm, där man kunde skaffa nyutkommen fransk litte­ ratur. Han reste på 1740-talet omkring i Tyskland,

48

Frankrike och Schweiz som guvernör för kung Fredriks söner med grevinnan Taube och kan ha hemfört en del äldre fransk litteratur, till exempel läroböcker i matematik och en lärobok i ita­lienska från 1699, som påförts Undervisning gam. fr., E11.

Han skrev sitt namn i några prydligt inbundna franska militärhistoriska verk på 1750-talet och i Nya historien om Chineserne, Japanerne, Indianerne, Persianerne, tryckt 1759–60 samt i Milady Juliette Catesbys bref til sin wän Lady Henrietta Campley, 1761. Båda är häftade i tidstypiska blågrå pappersband. Den senare kan tyckas vara en ”fruntimmersbok” men herrar och damer läste ungefär samma sorts romaner. Den ogifte överste Åke testamenterade Tuna till sin brorson Carl Gustaf (1729–1799), som återvände till Sverige, efter att ha tjänstgjort vid franska regementen under åren omkring 1750–1764, lagom för att efterträda sin farbror 1765. Élémens d’hippiatrique, ou, Nouveaux principes sur la connoissance et sur la médecine des chevaux, av Claude Bourgelat, två delar, tryckta 1750 och 1753, bör ha hemförts av Carl Gustaf Hammarskiöld. På engelska finns faktiskt också en hästbok: The True Method of Dieting Horses av William Gibson (1680?–1750), med placering å hyllplan D8, Blandade ämnen (!).2 Gamla hästböcker intresserade inte Hugo Hammarskjöld, som placerade dem under Curiosa (!) i sin ämneskatalog för gam(mal) fr(ansk) litteratur eller lät bli att katalogisera dem. (En hel del okatalogiserade titlar återfinnes genom registrering i datakatalogen med placering: Stiftelserummet.)

Hans far fortifikationsofficeren Carl Leonhard skaffade gamla böcker om befästningskonst men knappast om hästar. Han skrev sitt namn i Nou­ veau cours de mathématiques à l’usage de l’artillerie, tryckt 1725, och La science des ingénieurs dans la conduite des travaux de fortification et d’architecture civile, 1739, båda av den kände franske matematikern och ingenjören Bernard Forest de Bélidor (1698–1761).

Genom svenska officerare i fransk krigstjänst framgår att de hade tråkigt i sina förläggningar i franska landsortsstäder och fördrev tiden med att läsa romaner. På Tuna finns en stor samling franska underhållningsromaner från 1600- och 1700-talen. Carl Gustaf är starkt misstänkt för att ha hemfört dem. Troligen var det billigt att skaffa sådan litteratur antikvariskt och Carl Gustaf hade alltid ont om pengar. Hans initialer finns på en

bok om belägringar i Flandern, med kopparstick, tryckt 1750, och två franska historiska verk, 1752– 53, alla tre i vackra band, som han säkert beställt för att få med sitt namn utanpå. Han skrev dock sitt namn i (och betalade kanske för!) en ganska sällsynt fransk foliant om lantbruk tryckt 1600: Olivier de Serres’ (1539–1619) La théatre d’agriculture et mesnage des champs med Karel van Mallery (gravör, 1571–1635) som medarbetare. Enligt LIBRIS har KB denna titel, tryckt 1619, och Skoklosters slotts bibliotek, så som KB en ”Dernière ed… augmentée par l’autheur”, med tryckår 1623. I Biblioteket finns även Le gentilhomme cultivateur, del 9, och Éléments d’agriculture av Henri-Louis Duhamel du Monceau (1700–1782), båda tryckta 1763.

Carl Gustaf var väl medveten om att han reste hem för att bli godsägare och tog förmodligen hem böcker om lantbruk och trädgårdsskötsel.2, 3 I Biblioteket finns Carl Gustaf Boijes Säkra rön och pålitliga medel till välmåga och förmögen­ het eller den igenom många års egna försök förfarna Swenska Lanthushållaren. Denna skrift belönades av riksdagen 1755/56 med 14 000 daler silvermynt.

Det finns även en del andra lantbruksböcker från mitten av 1700-talet. Sådan praktisk litteratur inköptes knappast på antikvariat av Tuna gårds ägare på 1800-talet utan bör ha skaffats när de kändes aktuella.

Vid bouppteckningen efter Carl Gustaf vär­ derades hans böcker bara till 12 riksdaler, trots att det fanns en särskild lista (tyvärr inte bevarad) vilket tyder på att boksamlingen var ganska stor.

När hans far dog på granngården Väderum 1774 antecknades hans få böcker bland andra inventarier. Men böcker värderades nog mycket lågt, om det inte var fråga om praktverk. Franska romaner och praktisk litteratur sattes bara upp till några ören eller skillingar (från 1778). I bouppteckningen efter sonen Carl Åke Hammarskjöld 1849 fanns böcker och gravyrer för 83 riksdaler, och då var ändå biblioteket på Tuna ganska stort. De 28 korna vär­derades däremot till 448 riksdaler.

Om Carl Gustafs eventuella politiska intressen är inget känt. I Biblioteket finns en fransk skrift (i blått pappband) om Gustav III:s statskupp 1772 av Domenico Michelessi, som kom till Stockholm tillsammans med kungen efter dennes utrikesresa 1771 och blev kungens dramaturg. Skriften är riktad till M:gr Visconti, ärkebiskop av Efesus, den är tryckt i Stockholm 1773 och uppenbar­

Hugo Hammarskjöld.

ligen avsedd att försvara Gustav III inför Europa.

Carl Gustaf bevistade riksdagen 1771–72, som avslutades genom statskuppen. Troligen hemförde han Tal vid riksdagens öppnande 1771 23 och 25 juni, som finns i biblioteksrummet i trädgårdsflygeln.

Hugo tyckte tydligen inte det var något att förvara i Biblioteket.

Carl Åke, som efterträdde fadern på Tuna 1799, blev jurist, vilket gjorde att han skaffade Kristoffers landslag tryckt 1726, trots att den ersatts av 1734 år lag. Han var också intresserad av historia och botanik. Han skrev namn i Linnés Genera plantarum, tryckt 1764, då han var 15 år. Under hans tid skaffades troligen de gustavianska klassikerna: von Dahlins Poetiska arbeten tryckta 1782, Kellgrens Samlade skrifter 1800, Leopolds Samlade skrifter 1800–02, Johan Gabriel Oxenstiernas Ar­ beten, 1805–06. Han skaffade också många populära romaner av C. H. Spiess, och Jean Pierre de Florians Wilhelm Tell. Ann Radcliffes Italienaren eller ruinerne vid Paluzzi, 1803, var säkert underhållande och i paritet med Emilie von Nordberg eller Farorne vid hofvet, tryckt 1802.

49

Under Carl Leonhards tid, på 1830-talet, abonnerade man på billighetsserier av romaner utgivna av Lars Johan Hierta och andra. Man läste Kyrkan Notre-Dame i Paris av Victor Hugo, 1835, Pilgrimerne vid Rhen av E. Lytton Bulwer, 1835 (ägare Carl Leonhard H), Arfgodset av Miss Ferrier, 1836, Zohrab, en persisk berättelse av James Morrier, 1834, samt romaner av Frederick Marryat, Fennimore Cooper och Walter Scott. Och i en engelsk utgåva av Arabian Nights finner vi en namnteckning, Carl Leonhard! På plats finns ävenledes Jonathan Swift med The Works of Dr Swift, 1745– 48. På hyllplan D8, Vitterhet.

Av ”kommissionsboken” framgår att flera arbeten av Fredrika Bremer skaffades på 1830-talet, kvar finns Grannarne och Hemmen i den nya världen samt En dagbok och ett nummer av Bremerförbundets tidskrift Dagny. De andra har kanske blivit sönderlästa eller lånats ut – ty man lånade böcker mellan gårdarna. Av noteringar i böckerna i Biblioteket/Stiftelserummet framgår gårdsnamn och datum för cirkulationen av låneböcker (Läsebibliotek; Läsecirkel; Lånebok; Kärt barn – många benämningar!): Läsebok i fädernes­ landets häfder… samt andra titlar av Georg Starbäck; L. Lloyd, Jagt-nöjen i Swerige och Norrige: Be­ rättelse om en resa i dessa riken 1827–28, 1861; G. E. Beskow, Reseminnen från Egypten, Sinai…, 1876; Joh. G. Palmér, Afhandlingar uti ämnen rörande jordbruket och lanthushållningen, 1815–16; [Ludvig Christofer Zaar], För ro skull: Humoristiska étuder af Philonion, 1837; T. G. Rudbeck, Från Frank­ rike, Belgien och Holland: Anteckningar under en resa 1841; W. Görlach, Furst Bismarck: Biografisk skiss, 1876; C. E. Bladhs böcker: Republiken Chile åren: 1821–1828, 1837 och Minnen från finska krigs­ åren 1808–09, 1849. Samma tema har Alexandr I. Michailofskij-Danilefski (1789?–1848) i sin bok Beskrifning öfver finska kriget till lands och sjös åren 1808 och 1809. Med tjugo planscher, tryckt 1850. Även i trädgårdsflygeln finns ett par romaner med gårdsanteckningen Marjanelund, det vill säga Mariannelund, där Carl Åkes änka bodde i tjugofem år.

Jan Maclaren (1850–1907, pseud. för John Watson) visar sig vara en populär författare, var­av finns fem titlar i Biblioteket. Om boken Vid Rosen­busken, 1897, skriver Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning: ”Maclaren är icke blott en öfverlägset begåvad författare, som besitter en formlig

50

genialitet i framställningens yttre konst och i grund och botten känner de människor han skildrar … Han är humorist, men en humorist af ädlaste och djupaste slag, hvars leende aldrig kyler…” Ytterligare på bokens bakre mörkröda pärm finns det några rader (värda att citera då vi i skrivandes stund befinner oss i julmånaden!): ”Det vore skada, om Jan Maclarens härliga prosa­ dikt – synnerligen pietetsfullt och väl försvenskad af V. Emanuelsson – skulle drunkna i julmark­ nadens stora uppsjö av skönlitteratur. En bättre julklapp kan man icke gifva sina kära än ’Vid Rosenbusken’.” (Finns, när detta skrives, att låna från stadsbibliotek i Skara resp. Umeå!)

Carl Leonhard Hammarskjöld var mycket intresserad av historia, troligen påverkad av sin morbror Leonhard Rääf. Han köpte under sina studieår i Uppsala på 1820-talet åtskilliga verk i den ”götiska” traditionen, tryckta på 1600-talet. Det var alltså inte Tuna gårds ägare omkring 1700 som studerade Verelius eller Peringskiöld. Carl Leonhard skaffade latinska klassiker i 1600-talsutgåvor.

Gamla reseberättelser var intressanta även för sentida läsare. Carl Åke Hammarskjöld har skrivit namn i Charles Patins (1633–1693) Relations Histo­ riques et curieuses de voyages en Allemagne, Angle­ terre, Hollande, Boheme, Suisse…, tryckt i Lyon 1674. Han har antecknat att man i den boken hittar många upplysningar som inte finns någon annanstans, så han har verkligen läst den.

Reseskildringar ersatte förmodligen de utrikes resor som ingen av Tuna gårds ägare gjorde efter Carl Gustafs hemkomst från Frankrike 1764. De utgör en stor avdelning i biblioteket tillsammans med all den missionslitteratur som Hugo skaffade och som också skildrade livet i främmande länder och bland exotiska folkslag.

Både Carl Leonhard och Hugo tycks ha varit intresserade av protestantisk kyrkohistoria, vilket förklarar en del arbeten om hugenotterna i Frankrike. Hugo var intresserad av byggnadskonst, och han kan mycket väl ha skaffat de gamla tyska och franska verken från 1700-talet som saknar ägaranteckning. Carl Wijn­blads Rit­ ningar till fyratio Wånings­hus af sten…, 1755, kan dock ha anskaffats av överste Åke, när han planerade nybyggnaderna på Tuna.

En del konstlitteratur, bland annat planschverk som saknar ägaranteckning, torde också ha skaffats av Hugo, liksom Svenska målares Taflor,

1875, och Nordiska målares Taflor, 1877, med dåtidens kända namn. På 1910-talet skaffade han också en ansenlig serie berömda svenska konstnärsbiografier.

Avdelningen Romaner i bibliotekskatalogen är stor, men somliga författare finns dessutom under Vitterhet, Kulturhistoria och Resor. Här finns de klassiska från sekelskiftet 1900 som Heidenstam och Lagerlöf men inte Strindberg. Framför allt skaffade Hugo arbeten av utländska författare, som att döma av Nordisk Familjebok (TunaBibliotekets Ugglan-upplaga är ett utmärkt referensverk i arbetet med samlingarna!) var mycket uppskattade då, men sedan hamnat i glömska.

Här finns nobelpristagaren, pacifisten Romain Rolland med sitt väldiga romankomplex JeanChristophe, i en upplaga från 1917 om sju band.

Rolland har skrivet förordet i den uppmärksammade En kvinnas röst i stridslarmet av Marcelle Capy, 1916, en bemyndigad översättning från det franska originalets sjätte upplaga, omfattande även av den franska censuren strukna delar. Tidigare placerad på övervåningen, i Bokskåpet, under ämnet Världskriget, men har nu sin plats i Kabinettet.

Hugo läste franska, tyska och italienska böcker på originalspråk, blandat med översättningar, däremot knappast engelska, men danska och norska. På Tuna är det gott om tyskspråkiga författare. Österrikaren Peter Rosegger är representerad med elva titlar. Fritz och Richard Skowronnek skrev om Ostpreussen. Av August Sperl finns sju, av Ernst Schrill nio titlar och av Maria von Ebner-Eschenbach fem romaner på tyska från åren 1908–20. Den populäre dansken Sophus Bauditz född 1850 är representerad med nio titlar. På hylla O2 Biografica finns Jammers-minde: En egenhaendig skildring af hendes fangenskab i Blaataarn i aarene 1663–1685. Utgivare och kommentator till denna upplaga (1900) om prinsessan Leonora Christina är S. Birket Smith. På plats finns såväl Hamsun, Björnstjerne Björnson som Ibsen.

För den nordiskt intresserade hänvisas till en gedigen doktorsavhandling från 2006 om boksamlandet (under 1650–1750) i Norge. Det har inte tidigare gjorts någon motsvarande omfattande undersökning i vare sig Danmark eller Norge.

Samlingar hos norska präster och läkare, landets opinionsbildare, visar på en del korrespondenser i ämnesvalen och böckernas innehåll hos dessa

bokligt intresserade visavi Tunabiblioteket. Kontakterna mellan Danmark-Norge och Tyskland var täta, vilket underlättade böckernas ”resvägar” mellan dessa länder.4 Ett par dedikationer tyder på kontakter i österled. I August Ramsays två böcker om Esbo (Helsingfors, 1924 och 1936) vänder sig upphovsmannen, i del I, till både Hugo och Nina: ”Från författaren med hälsning till författarinnan av Ätten Hammarskjölds personhistoria.” Del II har dedikationen: ”Till boksamlingen på Tuna i Småland från författaren.” Ytterligare exempel på finlandssvensk litteratur är några titlar av Jacob Johan Ahrenberg, född 1847 i Viborg, förste arkitekt vid överstyrelsen för allmänna byggnader i Helsingfors, akvarellist och skriftställare.

Familjeromaner, folklivsskildringar och reseberättelser dominerar, det vill säga i hög grad ”borgerlig” litteratur. Förvånansvärt nog skaffade Hugo också ett par böcker av arbetarförfattare som Maria Sandel och Ivan Oljelund. De klassiska diktarna finns: Snoilsky, Karlfeldt och Fröding. Inga dikter av Viktor Rydberg men flera prosaarbeten. Anna Maria Lenngrens Samlade skaldeförsök, tryckt 1876, har troligen skaffats av Hugo, eftersom hennes verk även finns i tidigare utgåva från 1830-talet.

Hugo katalogiserade omsorgsfullt tryck som hade med hans politiska verksamhet att göra, till exempel nykterhetsbroschyrer och utredningar från utbildningsdepartementet – han var ecklesiastikminister 1906–09. Intresset för mosskulturen var pregnant hos Hugo och på hylla P1 Landtbruk finns en omfattande serie av Svenska Mosskulturföreningens tidskrift (1887–1938). Även en samling fotografier från Mosskulturmöten i Södermanland, Jutland och på Gotland talar för hans engagemang, så även införskaffandet av en dansk skrift Fra Heder og Eng, del I, av P. Feilberg (1898?). Hugo var även ledamot i Svenska Ayrshireföreningen.

En mängd offentliga tryckalster, som inte var katalogiserade och troligen knappast lästa, stod i övre hallen varav merparten försvann vid en utrensning omkring 1980.

Ett brev kom från Berlin, stämplat 28.11.07 till Herr Statsrådet m.m. Hammarskjöld, Kungl. Eckle­ siastikdepartementet, undertecknat Adolf Berencreutz angående den förestående Lützenfesten.

Brevet åtföljes av en festdikt som Berencreutz skrev till Nordiska museets återöppnande den

51

6 juni 1907. Lützenfest blev det den 6 november 1907. En bevarad ”Situationsplan der Gustav-Adolfkapelle in Lützen” visar på reserverade platser för Tuna-gästerna: Mitte III N:o 18 Statsrådet Hammarskjöld, Links N:o 11 Fröken Nina Hammarskjöld, Links N:o 12 Fröken Hammarskjöld.

Bland samlingen av småtryck, broschyrer, finns nästan det mesta mellan himmel och jord, andligt och politiskt, moraliskt och amoraliskt, så som ”nymodigheter” uppfattades för hundra år sedan. Hvad jag hörde och såg bland katolikerna (1897) försedd med dedikation ”Arkitekten Hugo Hammarskjöld med tillgifvenhet af förf.” blir bemött (kan man tänka sig) av en ”radikal frifräsare” med föga ”sympati för känslomomentet i det religiösa” (i Kyrkomötets profiler, 1903). Verner von Heidenstam ställer frågan ”Hvad vilja vi? Maningsord till Sveriges folk” i Svensk Lösens flygblad (n:o 14, Stockholm i februari 1914). Då hade von Heidenstam redan tjugo år tidigare yttrat sig över restaurerandet av historiska byggnader i Modern barbarism (1894). Anna Hierta-Retzius dedicerar sin femtonsidiga skrift Hjärnans utveckling och dess betydelse för uppfostran (särtryck ur Tidskrift för hemmet, 1905) ”med djupaste högaktning och tacksamhet” till Herr Statsrådet Hammarskjöld och bilägger en not: ”Detta föredrag hölls i Berlin inför 2000 personer å en Internationell kvinnokongress år 1904 och bland åhörarna befann sig Preussiska undervisningsministern…” Under 1900-talets inledning utges en hel del broschyrer/ småskrifter genomsyrade av Nystafningsbarbariet.

En nationell fara, som måste afvärjas. Skribent är J. A. Hallgren (1908, Särtryck efter Göteborgs Morgonpost). Oron är påfallande: ”godtyckliga öfvergrepp” kallar man det ”som sker genom tillämpande af stafningspåbudet 1906” (i Julius Sellmans En gensaga mot ”Språkmän”: Till alla vänner af Svenska språkets sunda och tvångsfria utveckling, 1908).

1914 är året då Allmänna Valmansförbundet ger ut Politisk valhandbok Nr 1, som, enligt text å första sidan ”… i mera än ett hänseende nödgats blifva ett hastverk…”. Inte att förundra sig över

52

eftersom det ligger bilagt en hopvikt karta: Den av militärattachén Assanovitsch uppg jorda anfalls­ planen mot vårt land går ut på följande… Hugo valde att inte registrera ”anfallsplanen” i kort­ katalogen.

Det är det bestånd som Hugo själv uppskattade och ordnade som nu återfinns på hyllorna.

De icke katalogiserade böcker, som råkat hamna bland de katalogiserade, registreras i datakatalogen och placeras i Stiftelserummet, på separata hyllsektioner, i systematisk ämnesindelning (enligt det traditionellt vedertagna SAB-systemet).

Från dessa har sedan skiljts ut böcker med dels Proveniens H (dvs. böcker med släktmedlemmars ägaranteckningar) dels Författare H. (dvs. böcker skrivna av släktmedlemmar). Böcker av och om Dag Hammarskjöld har en separat hyllplacering.

En donation till Tuna-biblioteket från fru Agneta Richter (dotter till Bo Hammarskjöld) hålles också separat. Notsamlingen får sin slutgiltiga plats i Stiftelserummet. I övrigt finns, som nämnts, en hel del skrifter som Hugo flyttade till trädgårdsflygeln – eller aldrig brydde sig om att flytta in.

I tillägg kvarstår i HH-katalogen de katalogkort, vars upphov inte har återfunnits.

Genom sin långa tid på Tuna gård, nästan sextio år, satte Hugo Hammarskjöld sin prägel på både bibliotek och inredning, och det är arvet efter honom som nu förvaltas av Hammarskjöldska stiftelsen på Tuna.

Noter 1. Arne Losman, ”Det hammarskjöldska biblioteket på Tuna”, Bokvännen 1972:5, s. 91–101.

2. Hammarsköldiana ur arkiv och bibliotek. Sammanställd av Beata Losman 2010. (Stencil.) – (Innehåll bl.a.: ”Något om notsamlingen”; ”Gamla hippologiska böcker på Tuna”; ”Bokförvärv till Tuna gård under 1700-talet och början av 1800-talet”.)

3. Greven av Soissons och andra romantiska berättelser från Ludvig XIV:s tid, översatta från franska efter original hos Hammarskjöldska stiftelsen, Tuna gård. Med inledning och efterskrift av Beata Losman. Göteborg, 1995.

4. Gina Dahl, Questioning religious influence: private libraries of clerics and physicians in Norway 1650–1750. Diss. Bergen: Universitetet i Bergen, 2007. Bergen, 2006.

ulla rasch andersson

Uppväxt med bokälskare Några betraktelser av ett boksamlarbarn

D

et är en förmån att födas in i ett bokälskande hem. En förmån man inte riktigt förstår vidden av förrän man blir vuxen och inser att inte alla levt i en miljö där böcker är en självklar del av såväl samtal som inredning.

I mitt föräldrahem har boken alltid betraktats som en värdefull källa till vetande, något att vila i efter en dag med hårt arbete, en väg in i andra världar och livsvillkor, en källa till skratt och avkoppling.

Min pappa är en sann bokvän och bibliofil, min mamma älskar att läsa. Jag föddes i början av 50-talet och växte upp med sagor och berättelser – man gör gärna det när man har en värmländsk mamma med livlig fantasi. Högläsning var en skön stund för samvaro och det har jag burit med mig in i vuxen ålder till livet med mina egna barn. I min lekskola på Fjällgatan på Söder i Stockholm fick vi barn vara med och bygga ett landskap med material från naturen. Detta var inspirerat av Elsa Beskows bok om Ocke, Nutta och Pillerill och den boken är ett kärt högläsningsminne. Än idag citerar vi glatt i familjen hur ”enbärstomten kommer med en kagge enbärsvin” när någon skakar ihop en Dry Martini!

Biblioteket hemma var – och är – fyllt av bokhyllor på alla väggar med böcker i dubbla rader.

Aldrig någonsin uttalades att någon bok inte skulle vara lämplig för mig att läsa. Istället blev alla dessa böcker en ständig källa till upptäckt i egen takt. Böckerna är ordnade efter samma system som på bibliotek och med svarta plåtskyltar på hyllorna med kategori angiven. Mest vandrade jag under barndom och tonårstid i de skönlitte-

rära hyllorna där romantiska engelska romaner trängdes med klassiker och deckare av Simenon, Christie och Dorothy Sayers. Beroende på tillstånd av förälskelse eller inte var det Hjalmar Söderberg som ofta plockades ner från hyllan och ville man ha riktigt roligt blev det tillsammans med Flickan i frack och de andra invånarna i Wadköping och så småningom Woodhouse-böckerna på engelska.

Det var inte förrän i slutet av gymnasiet som jag insåg att det fanns mycket mer mellan raderna även hos Hjalmar Bergman.

Och så Stockholmianahyllan med allsköns blandning av böcker om vår huvudstad, bland annat min gamla lärobok i hembygdskunskap från lågstadiet. Inte förstod jag väl alltid som barn det fina i att ha en sådan specialsamling men det var kul att kunna läsa lite mer om gatorna man gick på. Fogelström befolkade mina barndomskvarter med människor jag inte mött men anat och Trenters mordmiljöer blev spännade strövtåg i Stockholm. Och Hafnianadelen och teaterlitteraturen är liksom självklara i hyllorna. Inte fattade mitt yngre jag att inte alla fick Commedia dell’ Arte i föredragsform till middagen och den köpenhamnska pantomimteaterns historia som underhållning under promenader. För böckerna i en bokälskares hem (i varje fall vårt) läses och kunskapen förmedlas vare sig man är mottaglig eller ej. Ju äldre man blir desto roligare blir det onekligen att upptäcka att vissa saker fastnat i hjärnan även om man inte riktigt har klart för sig

53

hur och när de kom dit. En variant av folkbildning i hemmiljö kanske?

När det blev dags för lite mer seriösa studier i litteraturhistoria på gymnasiet blev det livliga samtal och diskussioner om Stagnelius och Almqvist och Kjellgren och alla de andra när diktanalyserna skulle förberedas. Bekvämt och bortskämt var det att kunna plocka ur hyllorna hemma och inte behöva låna på bibliotek. Jag är dock inte så säker på att jag uppskattade denna förmån eftersom det var en självklarhet. Vad jag däremot förstod att uppskatta var att tillgången till litteratur kan ge stoff till åsiktsutbyten och högt i tak i diskussionen. Det finns ju alltid en klok tanke att hämta i någon bok och använda om man inte har en egen färdigformulerad!

Min egen bokhylla i barnkammare och flickrum blev snabbt fylld. I mitt fall blev nämligen det enda barnet till bokälskande föräldrar och boksamlande pappa själv en hängiven bokslukare – och omläsare. Lottaböckerna slukades och lästes om, mammas flickböcker om Barnen på Broby, Fröken Sprakfåleserien, Jillböckerna, Cherry Ames-serien, böckerna om Petra från min egen tonårstid på 60-talet, alla släppte de in mig i en värld av äventyr och spänning och skratt och sorgliga händelser. Helt underbart med andra ord! Flera av dem är följeslagare i familjen än idag. En del har hållit in i tredje generationen, andra inte. Några som hållit är KG Ossian Nilssons historiska ungdomsromaner och många av böckerna i serien ”De odödliga ungdomsböckerna”. De har fått tjäna som kompletterande litteratur i diverse studier på skol- och universitetsnivå. För är man barn till en bokmal lär man sig snabbt att alla typer av litterära källor kan fungera på vägen mot bildning. Vad Annemarie Selinkos roman Désirée betytt i positiv bemärkelse för mina och efterföljande generations historiebetyg och allmänbildning kan inte med ord beskrivas!

Under hela min uppväxt kom Sällskapet Bokvännernas tidskrift regelbundet i brevlådan. Min Farmor blev medlem redan från början så tidskriften har liksom känts som en familjemedlem.

Som barn tyckte jag väl inte att den såg särskilt rolig ut med sina svart/vita bilder och täta text i spalter men jag förstod på Pappas intresserade sätt att ta emot den att den spred glädje och gav ny kunskap och inte minst skapade behov av och lust till ytterligare antikvariatsäventyr. Antikva-

54

Mårten Rasch är livmedikus och författare till ett flertal bokhistoriska studier och artiklar.

riat blir nämligen snabbt en del av vardagen för en bokväns barn – och i vårt fall också för familjens hund. När jag gick med honom på promenader på Stockholms gator kunde han ibland tvärstanna utanför vissa fönster eller markera att han ville gå in genom vissa butiksdörrar. Efter ett tag lärde man sig var husse och hund hade för vana att ta vägen när de var ute på egen hand! Att gå med Pappa på antikvariat som barn upplevde jag aldrig som tråkigt. Alltid hittade man någon bra bok som saknades hemma i flickrummets bokhylla och så var det så spännande att följa Pappas inköp. Eller snarare deras väg hem till bokhyllan.

Alla bokälskare vet hur snabbt bokhyllan blir full och hur man bestämmer sig för att ”en bok in = en bok ut”. I vår familj innebar det att bokpaketet från antikvariatet först lades mellan ytter- och innerdörr i tamburen. Därefter kom böckerna in en efter en vid lämpligt tillfälle och utan att Mamma skulle märka det. Detta gav mig en härlig känsla för att en ny bok kan vara värd många strapatser. Med tanke på bibliotekets omfattning i föräldrahemmet än idag är jag säker på att böcker fortfarande smugglas hem.

Det var inte bara Bokvännen som kom med regel­bundenhet med posten. Nya band av Svensk uppslagsbok skapade också förväntan och nyfiken­ het. Jag tror föräldrarna kände sig andäktigt för­mögna efterhand som raden av band växte i bokhyllan. Själv minns jag mest de träpinnar,

som satt i ryggen. De var rundade på en sida och platta på en. Jag sågade itu dem och försökte sätta fast dem på skor för att uppnå drömmen om högklackade skor, något min kloka mamma naturligtvis sagt nej till. Det fungerade inte så värst bra men skapade ett outplånligt minne av hur kul det var när familjens boksamling utökades med uppslagsböcker.

En annan aspekt av att växa upp med en boksamlande pappa kom fram när tonåringen ville handla en modetidning. Jag minns inte att jag någonsin fick nej till en sådan önskan men där­emot kommentaren ”tänk på hur många Lotta-böcker Du skulle kunna köpa istället!” eller vad det nu var för bok som var aktuell i min värld. Så präntades böckers värde, inte bara det ekonomiska, in i det uppväxande barnet. Hade man varit på besök hos nyfunna vänner kom det gärna en fråga hemma: ”Fanns det böcker?”

I mitt eget vuxenhem står det bokhyllor överallt och böckerna läses och plockas ständigt med.

Tanken att ha böcker enbart som färgmatchande inredningsdetalj känns lite främmande men de utgör definitivt en trivselfaktor. En designvinkling bär jag ändå med mig från mitt bokälskande barndomshem. Det är den att en bok kan pryda sin plats i bokhyllan inte bara för sitt innehåll utan för att den är ett vackert band. Förr utkom ju ofta böcker såväl häftade som inbundna. Det var alltid lite fest när böcker varit hos bokbindaren och kom hem i ny skepnad. Själv älskade jag skinnbanden med sin guldskrift på bok­r yggen och linnebanden med röd detalj på ryggen. Som vuxen kan jag onekligen uppskatta även den skönhet i inredningen ett vackert band bidrar till

att skapa. En annan sak som sitter i rygg­märgen är sättet att bläddra i en bok och att stödja bokryggen. Bokälskaren är nämligen noga även med vården av böcker och Pappas förmaningar klingar i örat trots att han inte alltid rent fysiskt är närvarande i rummet.

Folkbildningens fana vajar ganska högt i en bokälskarfamilj. Min Pappas berättelser från redaktionen för tidskriften Studiekamraten på 1940-talet och hans möten med de olika människor, som verkade där är levande litteraturhistoria. Berättelser, som fått mig att känna den största respekt för människans förmåga att söka och dela med sig av kunskap, att vara bildningstörstande och glad gamäng, att vara stor tänkare och lättsam skribent, allt detta som formar en litteratör och bokvän.

Böcker och litteratur är än idag ett givet samtalsämne när familjen samlas. Böcker vandrar mellan generationerna – ibland i uppfostrande syfte att Morfar ska läsa moderna, nyutkomna böcker och inte bara fastna i äldre kulturhistoria.

Barnbarnen har förhör och dessa utmynnar inte sällan i besök i bokhyllan för att jämföra den nya boken med någon äldre. Mormor hänger med i bokprat och bokartiklar i pressen och sätter oss ofta på spåret på något som blir en läsupp­ levelse. Än så länge håller vi oss alla till gammaldags böcker med pärm och textsidor när vi läser.

Antikvariatsbesöken ersätts dock ibland med digitala sådana. Fynden och lusten till bokjakt däremot består, oavsett inköpskälla, och bok­ hyllorna fortsätter att bågna, även hos den yngre generationen. Den eviga frågan om arv eller miljö gör sig onekligen påmind!

55

nyheter & noterat

Om betydelsen av böckers utseende: Det svenska förlagsbandets framväxt och etablering under perioden 1840–1914 med särskild hänsyn till dekorerade klotband; En studie av bokbandens formgivning, teknik och relation till frågor om modernitet och materiell kultur

Kristina Lundblad. 382 s. Diss. Lunds universitet.

Malmö: Rámus, 2010. isbn 978-91-978406-5-1 Har bokens utseende och förpackning någon betydelse och hur förhåller sig estetiken till ekonomin och tvärtom? Dessa frågor och flera andra belyser Kristina Lundblad, bokhistoriker i Lund, i sin avhandling. Fokus ligger på framväxten av förlagsbandet, särskilt klotbanden, en företeelse som fick sitt svenska genombrott under 1800-talets senare hälft. Undersökningen av detta fenomen har resulterat i en omfattande studie som i sin första del analyserar hur klotbandet etablerades i ljuset av tidens bokmarknad och bokbinderier. En statistik över förekomsten av olika bokbandstyper i ett urval förlagskataloger visar hur utbudet av förlagsband ökade, liksom klotbanden. Avhandlingen rymmer 16 diagram och 50 tabeller. De 167 bilderna är en guldgruva för bok- och konstintresserade. Man behöver knappast tillägga att boken är vackert formgiven.

Avhandlingens inledning fastlägger de vetenskapliga premisserna för studien. Vi kan konstatera att före förlagsbandets etablering kunde olika typer av böcker knappast skiljas åt med hjälp av omslagets formgivning. I mitten av 1800-talet lämnade förläggaren i regel ifrån sig böckerna enkelt häftade omslutna av pappersomslag och

56

sällan angavs författare och titel. Köparen valde själv om inlagan skulle bindas in i s.k. privatband. Men så började förläggarna alltmer initiera och påverka bokbandet – det s.k. förlagsbandet växte fram. Successivt erbjuder förläggarna, i samspel med ett alltmer mekaniserat partibokbinderi, alltfler bokband klädda med nyheten klot. Detta textila material var relativt billigt och tåligt och särskilt lämpat för nya typer av deko­ rering. Kloten användes till bokband som skulle se påkostade ut.

Avhandlingens huvuduppgift blir således att kartlägga när klotband började produceras i Sverige, vilken roll de hade i förlagsbandspraktikens etablering och varför användningen avtog. Dessa frågor belyses ur ett tekniskt, ekonomiskt, estetiskt och kulturellt perspektiv. Tesen är att klotbanden i händerna på den moderne förläggaren och en alltmer köpstark publik var ett utslag av moderniteten såsom den uttrycktes i ett framväxande konsumtionssamhälle.

Avhandlingens tonvikt ligger på den mate­riella kulturens betydelse för modernitetens framväxt såsom den enligt Anthony Giddens uttrycks i industrialisering och konsumtionssamhälle.

Massmarknadssystemet erbjöd mängder av valmöjligheter. En massindividualism utvecklades, vilken Lundblad tolkar som att människor utför likartade handlingar och köper samma massproducerade saker i syfte att manifestera sin individualitet samtidigt som man markerar tillhörighet till en gemenskap. Klotbandens individuellt utformade pärmar blev en spridningskanal för moderni­tetens bildvärld.

Inbindningspraktiken förändrades i och med förlagsbandets genombrott. I det slutande 1800­ta­let blev bandet en alltmer befäst del av boken.

Förlagsband är ett grossistband – levererat till sina återförsäljare färdigbundet och producerat i relativt stort antal exemplar. Privatbandet levde däremot kvar i bokhantverket och hörde till det förindustriella samhället, medan förlagsbandet fick ett uppenbart marknadsmässigt syfte. Under 1800-talets två sista decennier, samma period som förlagsbandet kom att dominera utbudet, utgavs drygt 80 procent av seklets bokproduktion. Förläggarna övergick från att sälja litteratur till att sälja böcker, som Lundblad uttrycker det.

1860-talet kan ses som den moderne förläggarens grundarår. Specialisering och professionalisering tog sig bland annat uttryck i omsorg om katalog, marknadsföring och försäljning. Bruket av olika förlagsband blev ett centralt redskap för den moderne förläggaren. I bokhandeln försökte man skapa behov genom att en ny butikskultur utvecklades med större fönsterpartier i form av skyltfönster. Dessa kan ses som motsvarigheter till bokens band – förbindelselänkar mellan inre och yttre form. Antalet bokhandlare mer än fördubblades 1877–88, och detta sammanföll med den periodiska pressens expansion och järnvägsanläggandet. Boklådorna blev bokpalats med fin inredning och förbindlig personal. Här erbjöds bokprodukter som motsvarade det sekulariserade moderna samhällets krav. Lundblad poängterar även facklitteraturens betydelse: 1870–1913 startade inte mindre än tjugotre populärvetenskapliga skriftserier i Sverige. Städerna blev noder i moderniseringsprocessen och vanor och tankesätt alltmer likartade i olika delar av landet.

Textproduktion blev tidigt massproduktion medan bokbinderiet länge dröjde kvar som hantverk under 1800-talet. Men Lundblad kan i det framväxande partibokbinderiet skönja förändringar i teknik och arbetsorganisation. Klot­ materialet, förgyllningspressen och den lösa pärmen uppfanns ungefär samtidigt i England. 1830 ter sig som ett symboliskt år för språnget mot ett modernt bokband. Den lösa pärmen innebar en rationalisering av flera moment i bokbinderiet, och löspärmen var en förutsättning för förgyllningspressen. Förgyllningspressen användes för stora sammanhängande dekor- och bildelement och blev partibokbinderiets viktigaste maskin.

Behovet av dekor låg bakom dessa nyheter och Lundblad argumenterar för att de ekonomiska ställningstagandena var förbundna med de estetiska frågorna. Utseendet på klotbanden gjorde dem helt enkelt åtråvärda som handelsvaror med symbolvärde.

Peder Herzogs partibokbinderi grundat 1862 i Stockholm blev snabbt Nordens största med modern teknik och arbetsorganisation. Kvinnorna var i majoritet bland de många anställda och Herzog började använda ånga och elektriskt ljus i verkstäderna. Maskinparken förnyades ständigt och arbetstiden reglerades genom poletter och tidsstudier. Hantverket blev fabrik, mästaren blev industrialist och gesällen blev arbetare. Antalet anställda inom bokbinderiet i Stockholm ökade betydligt. De olika momenten i bokbinderiet separerades och utfördes i olika rum. Bokbindaren bodde inte längre i sin verkstad.

Utifrån en kategorisering av olika bandtyper lyckas Kristina Lundblad bevisa att det inträdde en radikal ökning av antalet förlagsband från en fjärdedel på 1860-talet till ungefär hälften på 1870-talet. Och utbudet av olika bandtyper gick mot en ökad materiell och formmässig mångfald. Förläggarna erbjöd alltfler titlar i två eller flera bandutföranden. Klotbanden var som mest frekventa 1880–1910 och på 1890-talet erbjöds hälften av förlagsbanden som klot. Generellt stod skönlitteratur för en stor del av klotbanden.

De betingade ett högre pris och var lämpliga som presenter. Dock skedde en inskränkning av valfriheten från 1890-talet då något som Lundblad kallar ensamband ökade. Förläggarna hade funnit att det blev kostsamt att låta konsumenten välja och behövde rationalisera.

I den andra delens första kapitel sätts den massproducerade varan förlagsbandet i samband med det titelspecifika bandet. Som redan den statistiska undersökningen visat signalerade de olika typerna av band genretillhörighet och stil. Vi läser inte bara inlagans texter utan också böckerna som fysiska föremål. Det är inte förvånande att det dekorerade förlagsbandet gick i täten när det gäller titelspecifik formgivning. Från 1860-talet började titel och/eller författarnamn placeras på främre pärmen och inte bara på ryggen. Detta stärker tesen att förlagsbandet förmedlade en unik identitet trots att det var massproducerat.

Utsidan av bandet fungerade som annonsplats.

57

Etiketteringen visade sig samtidigt i varumärken på minutförpackningar. De dekorerade klotbanden syntes i skyltfönster och annonser. På 1880-talet började förläggaren sätta ut sitt namn på klotbanden. Varumärkeslagen instiftades nämligen 1884.

Ett särskilt intressant parti av avhandlingen uppehåller sig vid ornamentikens betydelse. De tidiga svenska klotbanden hade blindpressade ramar, markerade hörnpartier, bladornament, rosetter och arabesker. Man kunde tänka sig ram utan innehåll, men inte innehåll utan ram.

Omkring 1870 försvann de blindpressade ramarna till förmån för figurativa blommotiv i större format. Ramverken förgylldes vanligtvis, men vid 1870-talets mitt började dekorpressningen göras i svart. Typsnittsfloran expanderade i en mängd nya stilar och former. Lundblad hävdar att det ornamenterade stod i modernitetens tjänst. Social status förknippades med tillämpad utsmyckning. Pastischband med historiserande stil kan ses som utslag av nyskapande. Man tittade framåt och bakåt i tiden samtidigt. Det fanns inget motsatsförhållande mellan tradition och innovation. Ornamentiken intog en central position i tidens samhälle. Klotbanden materialiserade lyxens förbilligande. Ornament­ivrarna excellerande i stilkunskap. Grammatikor, tidskrifter, handböcker, handelskataloger spred kunskap om ornamenten.

Från mitten av 1880-talet avtog den ornamentala dekoreringen och figurativa bilder fick fritt spelrum på pärmarna. Motiven togs ur det samtida livet efter att tidigare varit hämtade ur den klassiska repertoaren såsom lyror och gracer.

När bilden pressförgylldes närmade den sig det dekorativa och blev utsmyckning. Pärmbilder pressade i svart hade däremot ett narrativt uttryck släkt med tidningslitografi och xylografi.

Den kromolitografiska affischen fick snabb spridning på 1890-talet och påverkade bokband och etiketter. Affischens uppgift var att verka i stadsrummet och visa upp varans värde. Bokbandens ut­seende tolkas av Lundblad även i relation till mode­magasin, skyltfönster, fotografi och film.

Efter sekelskiftet uppstod konkurrens från jugendstilen. Industriekonomins ökade krav på rationalisering gav enklare dekor och man återgick till symmetrisk ornamentik, men i ny tappning.

Det var en reaktion mot den historiserande stilen.

58

Jugendstilen yttrade sig i första hand inom arkitektur, konsthantverk och konstindustri och syftade till att stimulera kommersen. Jugendrörelsen med kartusch och inramning anslöt till den gamla dekorativa traditionen och banden blev bokbandsaktigt dekorativa mer än uttrycksfulla och berättande. Bilden förflyttades nu till billigutgivningens böcker i pappersomslagsband.

Det är ingen tillfällighet att den minutförpackade märkesvaran kom samtidigt som förlagsklotbandet på 1870-talet. Näringsfriheten hade utvecklat lanthandeln och större butiker och tidiga varuhus blev arenor för introduktion av nya produkter. Antalet illustrerade tidskrifter fördubblades på 1870-talet. Nyhetsjakten präglar tidens panoramor, dioramor och affischer med aktiva kvinnor som cyklar och kör bil. Det avlägsna och exotiska görs närvarande genom bilden. Litteraturen säljs med hjälp av föremålet boken och boken säljs med hjälp av litteratur. Form och innehåll kommunicerar i den fullmogna bokhandeln.

En god avhandling väcker nya frågor och klotbandens estetik, som signalerade lyxens förbilligande, pekar mot forskningsfronter inom konsthistoria, konsumtionshistoria och populärkultur.

Kläder, mode, färg och form är sammanhang som klotbanden ingick i och som bidrog till att skapa en borgerlig identitet. Avhandlingsförfattaren sätter med säker hand in den materiella detaljen i helheten. Vi får inte bara lära känna bokbanden så nära att vi nästan kan känna dem i handen – en hel tidsanda kommer oss till mötes.

En historisk period som i litteratur- och konsthistoria ofta blivit styvmoderligt behandlad lyfts fram på ett nytt sätt som gör oss medvetna om att 1800-talets historicism, eklekticism och ornamentiver kanske ändå inte var så mossigt som Ellen Key tyckte.

Det fysiska objektet har ofta svårtolkade symboliska och psykologiska implikationer. Detta illustrerar Kristina Lundblad i sina vida utblickar mot estetik, moralfilosofi och 1800-talets förkärlek för ornament och historiska stilpastischer.

Lyxen som ett klotband signalerade kunde tack vare mekaniseringen produceras enklare och billigare. Ett klotband hamnade på divansbordet och kvinnan tog plats i offentligheten genom att agera omslagsflicka. Lundblads tankebanor förvandlar bokhistorien till något större än förteck-

ningar och objektanalyser. Klotbanden i sina materiella uttryck ingick i en moderniseringsprocess – ett resultat som öppnar för ett fortsatt studium av växelverkan mellan bok och samhälle. gunnel furula nd ”Med coleurt omslag”: Färgade, dekorerade och tryckta pappersomslag på svensk bokmarknad 1787–1846

Helena Strömquist. 410 s. Diss. Lunds universitet.

Bokhistoriska skrifter; 6. Lund: Avdelningen för ABM och bokhistoria, Lunds universitet, 2010. isbn 978-91-628-7994-5 Helena Strömquists avhandling ”Med coleurt om­ slag”: Färgade, dekorerade och tryckta pappersomslag på svensk bokmarknad 1787–1846 lades fram i juni vid den bokhistoriska institutionen i Lund. Den angivna periodens början avgränsas av Kungl.

Maj:ts beslut 1787 rörande de svenska förläggarnas rätt att sälja bundna böcker, dess slut av skråsystemets avskaffande 1846.

Avhandlingen omfattar sju kapitel med vissa sammanfattningar samt ett appendix, som redogör för den pappersbundna bokens ”anatomi”.

Framställningen är rikt illustrerad med färgfotografiska reproduktioner och teckningar.

I det inledande kapitlet redovisas utgångspunkten i en materialbibliografisk uppfattning om boken som föremål och medium. Strömquist ansluter sig vidare till D. F. McKenzies tolkande, textsociologiska perspektiv och till Thomas Adams och Nicholas Barkers bokhistoriska modell med dess förankring i en socioekonomisk uppfattning om boken som kommersiell produkt.

Eftersom bokbandet är ett marginaliserat studieobjekt inom den materiella bibliografin och saknar en terminologi inom området, tar Strömquist som sin uppgift att upprätta en sådan. Hon redovisar även sin egen förankring i handbokbindarens yrke och beskriver sin avhandling som ”en hantverkares fortsatta arbete med att tolka och försöka förstå handlingsburen kunskap genom att flytta över studiet av boken som föremål till en vetenskaplig kontext” (s. 26). Strömquist förstår boken inte enbart i den semiotiska betydelse som McKenzie menar är möjlig, nämligen som ett ting som signalerar eller pekar mot något annat. Med hänvisning till forskningsfältet material

culture hävdar hon, att boken är ett föremål i sig.

Särskilt betonas värdet av den konsumtionshistoriska forskningen inom materiell kultur.

I forskningsöversikten anknyter Strömquist dels till traditionell bokbandshistoria, dels till bokmarknadshistoriskt orienterad forskning.

En utgångspunkt är Mirjam M. Foots uppfattning, att bokbandet utöver sina skyddande och konstnärliga egenskaper har en bibliografisk betydelse. Viktiga för Strömquists undersökning är också de forskare som hävdat, att det redan under 1600-talet fanns en industriell produktion och utbredd handel med bundna böcker. Bland dem som undersökt förlagsbandens marknadsekonomiska betydelse nämns Michael Sadleir och Ruari McLean. Nicholas Pickwoad har analyserat bokbandsteknik och bandtyper i relation till de ekonomiska faktorer som styr själva bokproduktionen. Inom bokbandsforskningen med materialteknisk historisk inriktning nämns Jan A. Szirmai och terminologin i Kneep en binding (1997). Av senare svenska forskare omtalas bland annat Stina Hansson, Bo Bennich-Björkman, Bo Peterson, Anita Ankarcrona, Gunnel Furuland och Björn Dal. Ett stort och skiftande källmaterial har dessutom legat till grund för Strömquists avhandling.

Avhandlingens kapitel II behandlar bokbandets bibliografi och praktik och lägger en materialbibliografisk grund för undersökningen. I kapitel III introduceras pappersbanden på den svenska bokmarknaden kring sekelskiftet 1800.

Kapitel IV kartlägger distribution och handel med böcker. I kapitel V läggs ett konsumtionshistoriskt perspektiv på de dekorerade pappernas och de tryckta omslagens estetiska och praktiska funktioner. Kapitel VI undersöker den pappersbundna bokens kommersialisering och genomslag hos konsumenterna. I det avslutande kapitlet VII konstateras att bokproduktionen ökade från 1700-talets mitt och att böcker spreds till allt större delar av befolkningen. Ideal, normer och läsvanor förändrades, likaså kraven på boken som produkt. Den pappersbundna boken motsvarade genom sina ”materiella, estetiska och ekonomiska fördelar” de nya kraven (s. 307). I den process där tryckta medier kommersialiserades övergick bokbandet från att vara privatband och hantverksprodukt till att bli emissionsband och förlags- och industriprodukt. Bokhandeln ut-

59

vecklades till ett integrerat system med detaljister och bokbindaren reducerades till hantverkare och underleverantör. Den pappersbundna boken blev både bärare och del av de nya konsumtionsmönstren och ett led i demokratiseringen av konsumtionen av tryckta medier. Det utnyttjade handformade pappret var både beständigt och efemärt till sin karaktär och förmedlade genom färg, form och grafiskt uttryck publikationens innehåll och karaktär.

Kritiska synpunkter Helena Strömquists avhandling behandlar ett spännande och många gånger estetiskt utsökt material och kommer sannolikt att fungera som ett referensverk inom sitt område. Styrkan i hennes prestation ligger inte minst i en djup förtrogenhet med det empiriska materialet, en viss svaghet i bryggan mellan empiri och teori.

En förklaring till denna obalans kan vara Strömquists långvariga förberedelser med kartläggning och dokumentation, som resulterat i ett digert appendix. Den textsociologiska analysen förläggs till avhandlingens huvuddel, som fått karaktären av sammanläggningsavhandling.

Strömquist lägger stor vikt vid ”terminologiserande” och laborerar dessutom med en ”typologi” och en ”klassifikation” (s. 44). Förhållandet mellan dessa ordningssystem blir något otydligt.

En alfabetisk lista med centrala facktermer jämte deras definitioner hade varit ett gott stöd och hade kunnat reducera vissa upprepningar i brödtexten.

Avhandlingen tar ställning i flera frågor rörande ämnet bokhistoria och väcker även nya. Den inledande definitionen av bokhistoria – ett ”forskningsfält som tagit form i mötet mellan flera olika discipliner vilka med utgångspunkt i boken intresserat sig för kommunikationsprocessen och dess historia” – är relativt bred. Strömquists egen undersökning lider av ett visst glapp mellan en närgången materialbibliografisk undersökning och en övergripande textsociologisk (s. 20 f.). Anslutningen till McKenzies semiotiska perspektiv får knappast något riktigt genomslag. Associativa iakttagelser av teckenkaraktär är vanliga liksom det semiotiskt laddade verbet ”signalera” men ansatserna utvecklas inte (s. 280, 307, 314). Textsociologiska och konsumtionshistoriska perspektiv är

60

närvarande på ett mera allmänt plan och intressanta frågor öppnar sig vid redogörelsen för framväxten av en konsumentmarknad, färgen som mode och kommersiell kraft, diskussionen rörande romanläsningens vanskligheter och ”manlig” respektive ”kvinnlig” läsning (s. 114, 129 f., 176 ff., 226 ff., 302 f.). Sådana spår fördjupas dock inte.

Helena Strömquist närmar sig materiell kultur med viss ambivalens och betonar slutligen, att hennes studie rör sig mellan det bokbandshistoriska respektive det bokmarknadshistoriska forskningsfältet (s. 28, 31). Det närliggande forskningsfältet kulturhistoria nämns knappast men avhandlingen refererar bland annat till Henrik Horstbølls och Annelie Palmskölds forskning, båda med kulturhistorisk förankring. Faktum är också, att såväl Annales-skolan som Robert Darnton betraktar bokhistoria som en del av kulturhistorien och att McKenzie har talat om den materiella bibliografin som kommunikationens kulturhistoria. Strömquists undersökning kunde mycket väl ha infogats i en kulturhistorisk kontext, där mikroperspektivet fått expandera mot ett makroperspektiv.

Flera avhandlingar om bokband har skrivits av konsthistoriker. Helena Strömquist har inte motsvarande ingång, men hennes uttalade syfte är samtidigt att undersöka de tryckta omslagens och dekorerade papperens ekonomiska, praktiska och estetiska funktioner. I avhandlingen är begreppet ”estetisk” frekvent, men den estetiska aspekten märks knappast i analysen (s. 43, 68, 71 f., 176, 216, 229, 277, 301, 307, 339). Samtidigt finns en objektiverande ambition och Strömquist tar avstånd från dem, som vid olika tidpunkter beklagat bokbandets försämrade kvalitet. Själv tolkar hon denna som artefaktens ”förmåga att tillfredsställa producenters och köpares behov och förväntningar” (s. 50). Med en sådan tolkning kan ”falska bind”, av Strömquist avfärdade som ”falsarier”, tolkas som en kvalitet (s. 51, not 15).

Slutkapitlet tyngs av vissa upprepningar från tidigare avsnitt men utgör den viktiga sammanfattningen. Ett par randanmärkningar ska här göras. Strömquist hävdar i diskussionen om fortsatt forskning, att det är ”en uppgift av nationalbibliografisk karaktär att dokumentera bevarade omslag i text och bild”. Det finns då skäl att påminna om att den nationalbibliografiska uppgiften har mycket litet att göra med vetenskaplig

analytisk och deskriptiv bibliografi (s. 301). Det hindrar inte att både den bokhistoriska forskningen och nationalbiblioteket många gånger har ett gemensamt intresse av fördjupade bibliografiska beskrivningar av specifika exemplar.

När avhandlingsförfattaren konstaterar, att det ”tydligaste och mest slående” resultatet av hennes undersökning av samtida bokauktionskataloger är att skinnbundna böcker successivt ersattes av pappersbundna, väcks frågan om detta resultat kan relateras till annan forskning, närmast till Kristina Lundblads Om betydelsen av böckers ut­ seende: Det svenska förlagsbandets framväxt och etablering under perioden 1840–1914 med särskild hänsyn till dekorerade klotband; En studie av bok­ bandens formgivning, teknik och relation till frågor om modernitet och materiell kultur (2010) (s. 309).

Strömquist nämner inte denna infallsrika studie, vars stoff sannolikt kunnat berika hennes egen.

Detta faktum kan eventuellt förklaras med hänvisning till två skilda forskningsprofiler men det kan också, eller samtidigt, tyda på att samtalet om ämnet bokhistoria och dess identitet måste fortsätta. Den bokhistoriska institutionen i Lund har i detta sammanhang en unik position. magdalena gr am

stadsarkivet i köln För ett år sedan, i juli 2009, for vi, fyra konservatorer och bokbindare från Kungliga biblioteket, till Kölns Historiska Stadsarkiv för att under en vecka arbeta med restvärdesräddning.

Den 3 mars 2009 klockan 14.00 rasade det sex våningar höga arkivet under dramatiska former, två unga män i närliggande fastigheter dog. Dagarna efter kollapsen organiserades ett enormt räddningsarbete och volontärer kom från hela världen för att hjälpa till. Sedan dess hade arkivmaterial från den jättelika gropen grävts fram, omhändertagits och, beroende på tillstånd, torkats, rengjorts eller frysts in. Sammanlagt har cirka 4 000 personer varit involverade i räddningsarbetet: räddningstjänsten, arkivarier, konserva­ torer, bibliotekarier, allmänhet. Fortfarande pågår en utredning om vad som egentligen hände vid kollapsen men grundorsaken var ett tunnel­ banebygge som pågick strax intill arkivet.

Restvärdesräddning är arbetet med att försöka minska skadorna på de föremål som efter det akuta skedet i en katastrof riskerar att gå för­ lorade. I detta fall handlade det om samlingarna i ett av Europas största kommunala arkiv, cirka tre hyllmil med manuskript, foton, kartor, historiska dokument, personarkiv m.m. från medeltid fram till nutid. Arkivbyggnaden från 1970-talet vred sig i raset och de olika våningsplanens samlingar blandades med varandra; blandades med betong, tegel, möbler, grus, sten, avloppsvatten och bjälkar. Personalens arbetslokaler och läsesalar fanns i ett utbyggt annex och klarade sig.

När vi anlände till Köln var redan den väldiga högen av byggnadsmaterial till stor del utgrävd.

Där byggnaden en gång stått var nu en enorm krater. Längst nere arbetade en grävmaskin; man hade nu nått under grundvattensnivå. I vatten­ samlingen i botten av kratern kunde man se spridda arkivhandlingar flyta omkring. Strax intill pågick ett omfattande rengörings- och packningsarbete. De blöta, illaluktande och leriga arkivmaterialet spolades rent, plastades in och frystes på löpande band. Risken för att mögel skall börja växa på blött arkivmaterial är mycket stor och därför måste materialet frysas in så snabbt som möjligt.

Vår arbetsgrupp blev ombedd att arbeta med storformat som aldrig varit blött. Klockan sju varje morgon slussades vi och ett fyrtiotal andra ut till en enorm lagerlokal utanför Köln. Iklädda vita overaller borstade vi rent stora ritningar från grus och krossade tegelstenar, ritningar från ett Köln före andra världskriget, en stad som inte

Volontärerna Cecilia Isaksson, Anne Pelikan, Idha Holmlund, Katharina Mähler och Christina Svensson redo för ett dagsverke.

61

längre finns. Lokalen där arbetet utfördes var stor, dammig och varm. På olika stationer sorterades, torkades, rengjordes, dokumenterades och packades det. Som mest hade 170 personer arbetat med räddningsarbete i två skift, dessa sommarmånader var lugnare och skulle avsluta den första fasen av räddningsarbetet vilket betydde att cirka 80 procent av samlingarna hade grävts fram.

Från det att larmet gick till själva raset tog det bara ett par minuter och på ett ögonblick försvann ett helt arkiv, i ett kast förändrades hela arbetssituationen för personal och alla användare av arkivet. Det är ångestfullt att tänka sig in i situationen. Andrea Wendenburg, arkivarie, berättar att hennes minnen från själva raset är fragmentariska, hon minns inga ljud utan har bara tysta bildfragment. Hon hör någon skrika att byggnaden skall evakueras, när hon sedan står utanför känner hon marken skälva under sina fötter och hon ringer hem. Nästa dag väcks hon tidigt av telefonen. Den personal som orkar och kan packar och tömmer tillsammans med räddningstjänsten personallokaler och läsesalar.

De där första dagarna är fullständigt galna, säger Andrea, enormt kaotiska och personalen jobbar hela tiden.

På ett ögonblick försvann ett helt arkiv och alla premisser var nya. För faktum är att, trots att man idag, efter fas 2, tror sig ha grävt fram 90 procent av samlingarna så kommer det mesta inte vara tillgängligt inom en överskådlig framtid, 35 procent har dessutom så svåra skador att det idag inte går att läsa ut någon information från materialet. Femhundra stora lådor består bara av små pappers- och pergamentfragment, vissa manuskript är så deformerade eller brutna att man blir osäker på vad det egentligen är. Det är som en dröm säger Rainer Dahl, en av arkivarierna, en hemsk, hemsk dröm och det enda som finns att göra nu är att arbeta så mycket så att man inte hinner tänka. Rainer började arbeta 1970, samma år som det nya arkivet stod klart. Nu är år av arbetsinsatser försvunna, istället kvarstår år av sorteringsarbete.

Med i arbetsgruppen är den amerikanska konservatorn Anne Pelikan som tillbringar sin semester med att arbeta som volontär. Anne arbetade också länge i Florens efter floden Arnos översvämning 1966 då flera bibliotek och arkiv dränktes i vatten. Detta räddningsarbete sam-

62

lade konservatorer och bokbindare från hela världen, bland andra deltog KB:s dåvarande konservator Sture Åkerström, och skapade också en grund för den moderna bokkonserveringen.

Nya lösningar och tekniker utvecklades. Idag, 44 år senare, beräknas fortfarande 25 procent av samlingarna vara otillgängliga. Ett skäl är förstås att pengarna tagit slut. Men samlingar i bibliotek och arkiv lever av att användas och finnas tillgängliga, så skapas berättelserna om och runt dem. En handskrift infryst tillsammans med andra i en kub försvinner sakta från sinnevärlden om inte resurser finns att tina upp och åtgärda den. I Prag, efter översvämningarna 2001 var som mest 2 000 kubikmeter nedfrysta, det är ofattbara mängder. Att få detta i brukbart skick kräver enorma resurser.

UNESCO publicerade år 1996 en analys och förteckning över förstörda bibliotek och arkiv under 1900-talet: Lost Memory: Libraries and Archives Destroyed in the Twentieth Century.1 Det är sorglig läsning. Vatten och eld, men framförallt konflikter med andra världskriget i spetsen är de största orsakerna. Författarna påpekar dessutom att förteckningarna över försvunna arkiv och bibliotek varierar. Vi har något så när bra förteckningar över västerländska arkiv och bibliotek men väldigt lite om förlorade samlingar i övriga världen, där har vårt kulturarv försvunnit för evigt.

Vilka risker och hot finns i våra bibliotek och arkiv idag? Samlingarna består inte längre bara av papper, pergament och skinn. Förutom audio­ visuella samlingar så växer hela tiden de digitala vilket betyder helt nya risker. Hur skall vi hantera detta i framtiden? Dessutom är det svårt att be­ döma risker. Människan förstorar ofta små risker och förminskar stora. Den mesta informationen finns tillgänglig men det betyder inte att vi drar rätt slutsatser. Vem skulle någonsin kunna tänka sig att ett helt arkiv skulle rasa samman? Det är helt enkelt omöjligt att föreställa sig. Å ena sidan är det omöjligt men å andra sidan fanns där tecken: sprickbildningar i väggarna, ett tidigare vatten­ läckage in i tunnelbanetunneln, en hel kyrka alldeles intill vars torn började luta värre än tornet i Pisa. Alla dessa tecken tolkades som ofarliga men i efterhand så är det självklart vad de betydde.

De flesta institutioner som har utarbetade katastrofplaner har en katastrof i närminnet. Alla andra, lyckligt lottade, har möjligen en telefonlis-

ta som är aktuell. Detta är också en slutsats som Georgia Iona och Max Plassman, Stadsarkivet i Köln, drar när de sammanfattar det räddningsarbete som utförts i Kölnraset. Erfarenheten av raset är en ”bitter but unforgettable lesson”.2 Det fanns en telefonlista men ingen organisation som kunde hantera det kaos som uppstod. Att göra detta mitt i kaoset var slitsamt för alla, hade en sådan beredskap redan funnits skulle många problem kunnat undvikas. Detta gäller förstås alla bibliotek och arkiv, det måste finnas en levande katastrofberedskap utarbetad i nära samarbete med räddningstjänsten. joha nna fries markiewicz noter 1. ���������������������������������������������������������� Lost Memory: Libraries and Archives Destroyed in the Twentieth Century. http://www.unesco.org/webworld/mdm/administ/ pdf/LOSTMEMO.PDF 2. Georgia Iona och Max Plassmann, ”����������������������� The Collapse of the Cologne City Archives”. International Preservation News, No. 49 (December 2009), s. 19–22. http://www.ifla.org/files/pac/ipn/49december-2009.pdf

Medarbetare i Biblis 51

ulla rasch andersson jur. kand., egen företagare och bokmal. otfried czaika docent i teologi och forskare vid Kungliga biblioteket. jonas ellerström är författare, översättare och förläggare. I Biblis 36 presenterade han stencilförlaget Metamorfos. johanna fries markiewicz är bok­bindare vid Kungliga biblioteket. gunnel furu­l and fil. dr i litteraturvetenskap och bibliotekarie. magdalena gram fil. dr i konstvetenskap och biträdande riksbibliotekarie. gunilla jonsson tidigare biblioteksråd vid Kungliga biblioteket, redaktör för årsboken Biblis åren 1984– 1996. beata losman docent i historia, redaktör och medförfattare i boken Ur småländska rötter utgiven av Hammarskjöldska släktföreningen 2005. jonas nordin docent i historia och forskare vid Kungliga biblioteket. svante nordin professor i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet. gunnila rooth f.d. bibliotekarie vid Kalmar stadsbibliotek, ledamot Hammarskjöldska stiftelsen (Tuna) för historisk forskning.

Elegiannons Biblis_Layout 2 2010-08-23 09.40 Sida 1

Paul Andersson ELEGI ÖVER EN FÖRLORAD SOMMAR I–III Elegi över en förlorad sommar av Paul Andersson (1930–1976) är den svenska efterkrigstidens stora visionära dikt, en närmast mytologisk skapelse. Den publicerades ursprungligen av det berömda stencilförlaget Metamorfos år 1953 och trycktes, vilket är föga känt, i tre skilda versioner som här för första gången samlats i en volym. Utgåvan, som innehåller unikt illustrationsmaterial och tack vare en innovativ bindning ger möjlighet att läsa texterna parallellt, är formgiven av Johan Melbi och har redigerats samt försetts med efterord av Jonas Ellerström.

Upplagan är endast 500 exemplar. pris 225 kr (inkl. frakt). beställ direkt från Tragus Förlag: e-post hundoerat@svaf.se eller tel 070-770 40 20.

63

föreningen biblis Föreningen Biblis, Kungliga biblioteket, Box 5039, 102 41 Stockholm www.biblis.se Styrelse: Jonas Modig (ordf.), Gunilla Eldebro (sekr.), Anita Ankarcrona, Peter Bodén, Per Cullhed, Pia Skantz Larsson, Tomas Lidman, Peter Luthersson, Gunnar Sahlin, Pelle Snickars, Barbro Thomas och Nina Ulmaja Föreningen Biblis är en ideell förening med ändamål att stimulera intresset för bokhistoria, bibliografi, förlags- och bokhandelshistoria, bokhantverk och samlande. Detta uppnås genom föredrag, studiebesök och genom utgivning av medlemstidskriften Biblis och andra publikationer Föreningen Biblis är Kungliga bibliotekets vänförening tidskriften biblis Utges av Föreningen Biblis och utkommer med fyra nummer per år Ansvarig utgivare: Jonas Modig Redaktörer: Ingrid Svensson, 08-463 42 31, ingrid.svensson@kb.se och Ulf Jacobsen, 0498-48 48 93, ulf.jacobsen@telia.com Redaktionella rådgivare: Kristina Lundblad, Stefan Lundhem och Glenn Sjökvist Den som skickar material till Biblis anses medge elektronisk lagring och publicering

medlemskap i föreningen biblis / p renumeration Prenumeration på tidskriften Biblis innebär automatiskt medlemskap i Föreningen Biblis. Medlemmarna får utöver tidskriften inbjudningar till föredrag, utställningar, studiebesök och medlemsresor Avgift för enskild medlem 400 kr/år, familjeavgift 500 kr/år Studentavgift 200 kr/år pg 55 43 03-8 bg 5221-2248 medlemsärenden Biblis, Kungliga biblioteket, att. Gunilla Eldebro, Box 5039, 102 41 Stockholm, tel. 08-463 41 52, e-post: gunilla.eldebro@kb.se prenumerationsärenden Biblis, att. Ulf Jacobsen, Hemse Bopparve 610, 623 50 Hemse, tel. 0498-48 48 93, e-post: ulf.jacobsen@telia.com

Biblis 51 © Föreningen Biblis och respektive upphovsman 2010 Formgivning och produktion: Ulf Jacobsen och Peter Ragnarsson Satt med Sabon Next och Frutiger Reproduktion: Kungliga biblioteket, om inget annat anges Tryck: Livonia Print, Lettland 2010 issn 1403-3313 isbn 978-91-7000-273-1

64

Biblis 51

Biblis 51

kvartalstidskrift för bokvänner Hösten 2010 sek 80

isbn 978-91-7000-273-1

9 789170 002731