Biblis 61

kvartalstidskrift för bokvänner Våren 2013 sek 125

01 02 FnL1 ZXRlcgBRNcWd FUphY29ic2VuICYgUmFnbmFyc3NvbgVQ 02 0044

isbn 978-91-7000-301-1

Biblis

nummer 61 våren 2013 redak törer ingrid svensson och ulf jacobsen

3 Den moraliske bokhandlaren: Bengt Petter Holmén, 1731–1794 Gunilla Jonsson

29 Stockholm, Bellmans stad – och vår Anita Ankarcrona

41 Estetik för läsmotstånd i Peter Weiss Motståndets estetik Lennart Nyberg

53 Bath Road, Harmondsworth. Ett halvt år på Penguin Books 1961 Håkan Lindström

72 Doktor Speners fingernagel. Om pliktläsning på resor Jürgen Beyer

77 Nyheter & Noterat

80 Föreningen Biblis

Omslag Peter Ragnarsson Peter Weiss och manuskriptet till Motståndets estetik

gunilla jonsson

Den moraliske bokhandlaren: Bengt Petter Holmén, 1731–1794 Thomas von Vegesack till minne

nder 1700-talet utvecklades bokhandeln i Sverige till en självständig gren inom bokspridningen i riket, oftast förenad med andra funktioner i det litterära systemet. Den skicklige affärsmannen och tryckeriägaren Lars Salvius drev till exempel också den största och mest framgångsrika bokhandeln vid seklets mitt. Andra förenade bokhandeln med förläggarverksamhet, och av dessa är Gjörwell mest bekant, men även Johan Christopher Holmberg, bokhandlare, förläggare och tryckare, har blivit ett känt namn för eftervärlden. Jag har kommit att intressera mig för en mindre välkänd aktör av detta slag, Bengt Petter Holmén, verksam mellan 1765 och 1794. Han är känd som bokhandlare, men han var även förläggare, översättare och författare. Han finns omnämnd i fotnoter eller bisatser i det mesta som skrivits om 1700-talets bokmarknad och politiska historia. Mest bekant är han i samband med ett mycket uppmärksammat tryckfrihetsmål, varom mer nedan. Bortom bisatser och fotnoter har han dock sällan kommit. Den som hittills intresserat sig mest för Holmén är Bo Bennich-Björkman, som tar upp honom i två artiklar, ”Eliternas gata” och framför allt i ”Affärer i politiskt tryck”.1 Det är mycket möjligt att Bo Bennich-Björkman planerade att skriva mer om Holmén. Anna-Maria Rimm, som ärvde Bo Bennich-Björkmans anteckningar efter hans bortgång fann ganska omfatPeter Forsskål, Tankar om borgerliga friheten, i anledning af den nu så allmänt omtalade principen hos fransoserna, Stockholm 1792. KB 1700–1829 53 Ea Br. 1759.

tande anteckningar om Holmén, anteckningar som hon mycket generöst låtit mig få kopior av. Precis som i Gjörwells fall avspeglar och samverkar Holméns verksamhet med de politiska strömningarna under 1700-talets andra hälft, men från en motsatt politisk utgångspunkt, om Gjörwell närmast var ”hatt” så var Holmén huvudsakligen ”mössa”. Bo Bennich-Björkman urskiljer Holmén och Gjörwell som de tydligaste politiska motpolerna bland stockholmsbokhandlarna vid frihetstidens slut. Holmén har tyvärr inte som Gjörwell efterlämnat en diger brevsamling. Det finns lite folkbokföringsuppgifter och mantalsuppgifter samt dokument i några olika myndighetsarkiv, varav det som hör samman med det ovan nämnda tryckfrihetsmålet utnyttjats av många forskare. Det finns också vittnesbörd i Stockholms bokauktionskammares arkiv. För övrigt är man hänvisad till uppgifter i den samtida tidningspressen, till Holméns bokhandelskataloger, till det som han själv skrev och publicerade och till andra samtida publikationer. Det är på sin plats med en allmän reservation i detta sammanhang. Det kan vara problematiskt att rätt förstå en text från 1700-talet. Att orden ofta har lite andra betydelser än i dag är ett mindre problem, men vad är skämt eller ironi, och vad är allvarligt menat? Det som från en nutida horisont framstår som rena stolligheterna kanske betraktades som helt normalt av sin samtid. Det som en nutida läsare fattar som den mest bitande sarkasm uppfattades inte nödvändigtvis så i sin samtid, det kan man konstatera i brev från tiden.

Å andra sidan kan politisk försiktighet ha lett till satir som undgår oss idag. Det går inte heller alltid att reda ut i vems eller vilkas intresse en viss text publicerats, även om mycket är grundligt genomtröskat, framförallt när det gäller frihetstidens politiska pamfletter och debattskrifter. Varför just Holmén? Mitt eget intresse för Holmén började med Peter Forsskål. Den 23 november 1759 publicerades den första upplagan av Peter Forsskåls Tankar om borgerliga friheten, som pläderar för tryckfrihet men även för flera andra friheter som numera räknas som grundläggande, medborgerliga rättigheter. Den gavs ut anonymt, med censor Oelreichs imprimatur. Kanslikollegiet, som samma dag förbjöd skriften, visste mycket väl vem författaren var, Forsskål hade nämligen hos kollegiet ansökt om att få ge ut den ocensurerade texten men efter långdragna diskussioner fått nej. Trots att censorns ingrepp enligt Forsskål själv gjort texten tam2 förbjöds den alltså, och dryga böter fastställdes för den som ägde exemplar av skriften.3 I december 1792 kom andra upplagan av Forsskåls Tankar ut, i ett politiskt läge som var minst lika upphetsat som under slutet av 1750-talet. Utvecklingen i Frankrike följdes med spänt intresse och på många håll med stor nervositet. Gustav III hade förbjudit allt omnämnande i tryck och allt införande av skriftliga rapporter från Frankrike,4 men han dog i mars som följd av skottet på operan. Den 11 juli 1792 utfärdades en förordning om ”En Allmän Skrif- och Tryck-Frihet”. Den var komponerad av Gustav Adolf Reuterholm och hälsades med jubel av flera skribenter men möttes också av berättigad skepsis, som eftervärlden kan konstatera i efterlämnade brev och dagböcker. Lars von Engeström kallade den maliciöst ett ”vältalighetsstycke”.5 Gjörwell förhöll sig ytterligt avvaktande till förordningen och var kritisk till att författare inte fick vara anonyma.6 Tryckfrihetsförordningen 1766 är avläsbar i en markant ökad utgivning av politiska debattskrifter under åren därefter, men det är också klart att ökningen i själva verket tog sin början några år tidigare,7 tydligt beroende av de växlande politiska konjunkturerna under 1760-talet. 1792 hade den politiska kontrollen av pressarna varit stenhård, och även om den så kallade TF 1792 var ett juri-

diskt missfoster så öppnade även den för en livlig politisk debatt, i pamfletter och i översättningar, men till största delen i nystartade tidskrifter. Frågorna om medborgerliga rättigheter och om konstitutionen var centrala, och både den franska och den amerikanska konstitutionen förmedlades och diskuterades i svenska tidskrifter. Före den 11 juli var det förbjudet att trycka allt som angick politiska ämnen och ”vådeliga grundsatser”. Försäljning av ”les droits de l’homme” förbjöds i december 1791 och återigen i mars 1792.8 Men franska revolutionens rättighetsförklaring översattes till svenska och trycktes i Köpenhamn. Den sändes med diplomatdepesch den 5 februari 1792 till de styrande i Stockholm. För övrigt smugglades den till Sverige. Efter den 11 juli blev diskussionen offentlig, och Carl Fredric Nordenskiölds översättning av Thomas Paines Menniskans rättigheter, tryckt just den 11 juli 1792, är ett exempel, Thorilds Om det allmänna förståndets frihet (1792) ett annat, men då hade snaran redan börjat dras åt igen, och Thorild blev som bekant landsförvist. Lorens Münter Philipson publicerade en översättning av den amerikanska konstitutionen i sin tidskrift Patrioten våren 1793 och åtalades, men blev faktiskt frikänd, eftersom man inte kunde påvisa att det var annat än en ren och trogen översättning.9 Den nya upplagan av Forsskåls Tankar hör självklart till sammanhanget. Den annonserades första gången i Stockholms Post-Tidningar (alltså Post- och Inrikes) nr 97, måndag 10 december 1792. Enligt annonstexten utgavs den hos bokhandlaren Holmén i Stockholm. Formuleringen implicerar att han är förläggaren, och sannolikt var det också fallet. Annonseringen fortsatte i Dagligt Allehanda, i Stockholms Posten och i Extra Posten under december 1792 – bland annat i DA 27 december som också publicerade Kongl. Maj:ts nådiga warning, emot öfwerträdandet af desz den 11 sistledne julii utfärdade förordning om en allmän skrifoch tryckfrihet. Gifwen Stockholms slott den 21 december 1792. Denna ”varning” innebar i själva verket att förordningen upphävdes. Det ser ut som ett ganska olyckligt sammanträffande, men myndigheterna verkar inte ha brytt sig om den nya upplagan av Tankar, trots att den mot förordningens regel var lika anonym som första upplagan. Det finns i varje fall inget beslut som rör den i Kanslikollegiets arkiv från 1793, och

”Begäres at dessa Böcker som nu medfölja må säljas på Bok-auction nästa onsdag, den 18 hujus jämte Forskåhl, til utsatta pris: men om de gå mycket derunder inslås de för ägarens räkning. Stockh. d. 16 Febr. 1784 Bengt Holmén”. Lappen med Forsskåls namn finns i: SSA Auktionsverket, bokauktionskammaren. Förteckningsnr: SE/SSA/0039B. Lappen ligger bland Inlagor, på 18 feb. mellan litt X o. litt R.

annonseringen fortsatte oförtrutet, i Dagligt Allehanda, Stockholms Posten och Extra Posten under hela 1793. Den sista annonsen för Tankar jag sett finns i Dagligt Allehanda 1794 nr 13, för den 17 januari. Det är hela tiden Holméns boklåda som har den, ingen annan. Ytterligare en länk mellan Holmén och Forsskål finns i Stockholms bokauktionskammares protokoll och inlagor (= förteckningar över de böcker som såldes) från 18 februari 1784. Holmén uppträder där som både säljare och köpare av tre poster insprängda i en annan försäljning. Inlagan utgörs av en liten lapp som listar tre böcker och har följande notering: ”Begäres at dessa Böcker som nu medfölja må säljas på Bok-auction nästa onsdag, den 18 hujus jämte Forskåhl, til utsatta pris: men om de gå mycket derunder, inslås de för ägarens räkning. Stockh. d. 16. Febr. 1784. / Bengt Holmén”. Tyvärr

kan man ju inte fastställa att det var Tankar om borgerliga friheten, 1759, som följde med, men troligt är det. Det var fortfarande dryga böter på att äga den, så det fanns all anledning att inte skylta med titeln. Det är lockande att föreställa sig att han sedan sparade exemplaret för framtida bruk, vilket blev möjligt efter den nya TF 1792. Kanske bidrog de fåtaliga ingrepp utgivaren gjort i texten till att fria den nya upplagan. Den mest iögonenfallande skillnaden är en utvidgning av själva titeln från Tankar om borgerliga friheten till Tankar om borgerliga friheten i anledning af den nu så allmänt omtalade frihets-principen hos fransoserna. Tillägget kan kanske tolkas som ett försök att locka till köp med en hänvisning till ett brännande aktuellt ämne. I själva texten finns fyra ändringar och ett tillägg. Mest påfallande är tillägget, en lång not till den paragraf som kritiserar Karl

XII och hans krig. Noten framhåller som motbild Fredrik av Preussen, som efter sjuårskriget hade möjlighet att regera vidare och förbättra landets tillstånd, implicerande att så hade det nog också gått i Sverige, om kungen överlevt kriget. Textändringarna är begränsade, och bara en nämner ”fransoserna”, men alla ändringarna går ut på att texten inte skall tolkas som syftande på svenska förhållanden. Juridiken är formalistisk, och kanske var ändringarna tillräckliga för att myndigheterna skulle avstå från en process.10 Biografi Vem var då bokhandlaren Holmén, och hur såg hans bana ut? Han föddes den 2 mars 1731 vid Haneberg i Näshulta. Fadern, Petter Holmén, var enligt dopboken inspektor vid Skiringe (en gård i Näshulta). Senare uppges han ha varit fjärdingsman i Kloster socken.11 Sitt första förnamn fick sonen uppenbarligen efter översten baron Bengt Horn (af Rantzien) på Haneberga, vars dotter tillsammans med flera adliga personer var närvarande vid dopet. Senast 1765 bodde Bengt Holmén i Stockholm, i födelse- och dopboken för Nicolai församling i Stockholm finns Holmén, hustrun Eva Elsa Treutiger och två barn. Det första en son, Benedictus Emanuel Holmén, föddes 14 augusti 1765, och en dotter, Sophia Magdalena Holmén, föddes den 14 november 1766. Inget av dessa barn levde ens en månad.12 Paret hade emellertid två äldre döttrar, Anna Benedicta och Elsa Friedrica, som måste varit födda någon annanstans. Med ledning av uppgifter om deras ålder i mantalslängderna 1770 och 1780 kan man sluta sig till att de bör ha varit födda 1759 resp. 1763. Hustrun dog i november 1779, och Elsa Friedrica dog sannolikt i början av 1781.13 I mantalslängden för 1790 finns bara Holmén och dottern Anna Benedicta, men faktiskt också en piga. Tjänstefolk hade familjen inte i de tidigare mantalsuppgifterna. Bengt Holmén dog den 30 juni 1794 och efterlämnade Anna Benedicta som ensam arvinge. Närvarande vid bouppteckningen var också en morbror, Christoffer Knöppel, som var gift med Beata Helena Treutiger, alltså en syster till Holméns hustru.14 Christoffer Knöppel var språkmästare med franska som huvudämne. Han förestod en flickskola i Stockholm under 1770-talet där hans egna dött-

rar undervisade,15 och där man väl kan förmoda att Holméns döttrar fick undervisning. Författare, översättare, kompilator I dopboken 1765 kallas Holmén ”studiosus” och 1766 ”bokhållare”, som rimligen är fel för bokhandlare. Innan jag går in på Holméns verksamhet som bokhandlare och förläggare finns det skäl att titta lite närmare på hans författarskap. I själva verket är det ofta svårt att skilja förläggaren från författaren och översättaren. Han framträdde inte i något fall med sitt namn som författare, men Bygdén attribuerar sex skrifter 1765 till Holmén och lika många 1766.16 I de flesta fallen stöder han sig på Oelreichs censorsjournal. Efter 1766 finns inga verk kända av Holmén, men man kan möjligen misstänka honom som författare eller kompilator i ytterligare några fall, som jag skall återkomma till. Flera av hans arbeten kom i nya upplagor på 1780- och 90-talen, enligt Holméns katalog från 1792 på hans eget förlag, och man kan utgå från att han själv var förläggare även för de tidiga utgåvorna. Holméns litterära alster kan grupperas i politiska allegorier i Dalins efterföljd, moraliska betraktelser om ”överflödet” och konkreta förslag, framförallt rörande lantbruket. Han skrev om yppighet och överflöd, han bekymrade sig för folkbristen, och han hade idéer om hur man skulle komma till rätta med den ogynnsamma växelkursen. Allt högaktuella ämnen i 1760-talets politiska debatt, där Holmén stämde in i kören på mössornas sida. Bygdén attribuerar inte mindre än fyra politiska allegorier till Holmén men anger ingen källa för någon av dem, vilket väl ändå reser ett visst frågetecken kring författarskapet. Den första är Saga, om den förwandlade hjorten, med anmärkningar och sann-sagor, 1765. Det är en samling fabler med fokus på likhet inför lagen, och enligt Lärda tidningar är stoffet i stort sett taget från Andreas Rydelius Nödiga förnuftsöfningar, del 4, 1737, men lite omstuvat,17 vilket stämmer bra. ”Ett oanständigt plagium”, säger Gjörwell.18 Ytterligare fortsättning af Sagan om hästen, eller Grollens senaste öden til närwarande tid, 1765, är en politisk allegori som fördömer hattarnas pommerska krig 1757–62. Den ansluter till Johan Niclas Zetherströms fortsättning på Dalins Saga om

hästen, Grollens sednare öden, eller Fortsättning af Sagan om hästen, 1765, som kritiserade hattarnas krig mot Ryssland 1741–43. Sviten fullbordas av Nyckelen til Grollens stall, eller Alfabetiskt orda-register och uttydning öfwer mörka ord som förekåma i Sagan om hästen, 1766. Gjörwell drar en lättnadens suck i Svenska magazinet över att detta nu är fullbordat och undrar vad Dalin skulle ha tänkt om sina efterföljare (”den långa svansen på Grollen”).19 Den sista publikationen i denna grupp är Samling af gamla djupsinniga sagor och forn-tidens hemligheter, i tre delar 1768–69, som också till stor del ägnas kriget 1741–43. KB:s exemplar A har en samtida anteckning på titelsidan att den är utgiven av Holmén. Det har också talrika uttydningar med rödkrita i marginalerna, varav man bland annat kan sluta att Karl Gyllenborg var en riktig storskurk. (Karl Gyllenborg var kanslipresident 1739 till sin död 1746 och alltså ytterst ansvarig för det misslyckade ryska kriget.)20 ”Överflödet”, som ansågs dra resurser ur landet, var ett återkommande bekymmer ända sedan den första överflödsförordningen 1644. Holmén bekämpade det med moraliska argument. I Orsaker til ungkarlarnas hinder från giftermål, ur et nyligen ankommit bref til mademoiselle N. N. des beaux discours, til trycket befordrade af fruntimrens favorit. År 1765, beskrevs de största hindren som fruntimrens sturskhet och förskämda smak. De bryr sig bara om lyx och yppighet, och barnen måste ha en informator hämtad från Frankrike – händelsevis en av de saker som följande år förbjöds i mössornas överflödsförordning av den 26 juni 1766. Skrev han på uppdrag eller beställning? Man kan notera att han gav ut en ny upplaga 1787. Följande år gav Holmén ut Torftighetens fägnad och förmån af den hämmade yppigheten, genom kongl. maj:ts nådige förordning emot yppighet och öfwerflöd af den 26 junii 1766, wises i följande uträkning, som, efter den aldraminsta consumtion och lindrigaste pris, jämte annat, stiger til en besparing af mer än et tusende tunnor guld årligen (1766). Det är en noggrann genomgång av alla förbuden i förordningen och den besparing som bör kunna uppnås om den följs. Summan kom han fram till bland annat genom att följa Tabellverkets tullspecialer. Den besparade summan ville han använda till en ”närmare jämkning imellan rika och fattiga” (s. 11). Dessutom borde pengar gå till arbetshus och åkerbruksskolor på landet.

Han ville också att fler skulle kunna sysselsättas i lantbruket: ”här finnas många stora jordagods i en mans hand, hwaraf blifwit för stort afstånd imellan fattiga och rika, när desza senare slagit åker til åker, hwaraf största delen lemnas obrukad.” Dessa jordägare borde tillåta torp och nybyggen på sin mark. Det låter ju sympatiskt, och det var också i enlighet med de just då rådande mössidéerna, men själva uträkningen verkar så orealistisk att man måste undra om han menade allvar. Det gjorde han nog trots allt, han hänvisade nämligen till den långt senare. Han ville också gå längre än förordningen, bland annat kunde antalet hästar minskas på landet och ersättas av oxar, och han hade ett ont öga till sällskapshundar i städerna, där de bara kostade pengar och inte var till någon nytta. Samma år publicerade han en föregiven följdskrift, Wanans werkan på öfwerflöds-waror, i synnerhet på bränwin, tobak, thé och caffé, med flere påminnelser, emot Philadelphi Ptocophili nyligen af trycket utgifne öfwerflöds besparing af 1000 tunnor guld årligen, kallad: Torftighetens fägnad: och förmån af den hämmade yppigheten, m. m. (1766). Bo Bennich-Björkman framkastar i sina anteckningar att den kanske inte är av Holmén,21 eftersom den verkar vara en polemik emot den föregående, men argumentationen är motsägelsefull. Folk borde få förtjäna sitt levebröd efter bästa förmåga och sedan få äta och dricka och klä sig som de behagar, men sedan kommer reservationen: ”dock efter nödtorften och icke öfwer måt�tan, allenast de kunde wisa sig göra gagn för föda och kläder; ty om wi det flitigt, rätt och wäl göra, så fattas icke at wi ju få något öfwer, at meddela den fattiga och uslingen, som intet orkar arbeta” (s. 7). Han tvivlade också på att det skulle gå att förbjuda kaffe, brännvin, vin, snus, tobak, grannlåt, musik och komedier (s. 9), vilket ju låter lite mer realistiskt än tongångarna i föregående publikation. Men på sidan 12 kommer han in på hundarna igen, de är onödiga och äter upp mat som kunde kommit de fattiga till del. Sedan går han på om de onödiga hundarna ända till slutet (fyra sidor till!).22 Även Lill-herrns ursprung och lefwerne, jämte anmärkning wid den nyligen utkomna skriften kallad Petit-maitre (1766), bör räknas till gruppen överflödskritik. Det är en sedelärande historia om en lat och oduglig sprätt, som kommer på bättre

tankar när olyckorna börjar hopa sig och med hjälp av en präst vänder sinnet till Gud, varefter allt går honom väl i händer. Lantbruksutveckling och växelkurs Två av Holméns skrifter är mer tillgängliga för en nutida läsare än de jag redogjort för ovan. Det gäller Den swenska land-mannen eller Utdrag af en land-mans bref och påminnelser til en riksdagsman i Stockholm, år 1765. Om grundorsakerna til Sweriges olyckor och allmänna oredor, med fortsättningen Grunden och hufwud-källan till rikets upkomst och bestånd för den tillkommande tiden, eller Fortsättning af swenska land-mannens bref, till en riksdags-man, båda 1765. Han diskuterar de allmänna frågorna i tidens politiska debatt, folkbristen, behovet av lantbrukets utveckling och uppodling av mark som inte brukas, skolundervisning för allmogens barn och lokaliseringen av fabriker och manufakturer. Förslagen hämtas från välkända debattskrifter, som han hänvisar till. När det gäller lantbrukets utveckling stöder han sig på Jacob Faggot,23 i frågan om folkbristen på Jacob Gabriel Rothman24 och Anders Chydenius.25 För Chydenius uttrycker han sin ohöljda beundran och finner ingenting att tillägga. Han ställer sig däremot helt frågande till Chydenius anonymt utgivna Källan til rikets wan-magt (1765). Chydenius ville upphäva produktplakatet, stadsprivilegierna, skråordningar med mera. Detta gick över Holméns begrepp. Här får en sentida läsare en smula huvudbry, Chydenius hade nämligen framfört exakt samma krav, om än mer försiktigt formulerade, i sitt svar på Vetenskapsakademiens fråga om orsakerna till folkutflyttningen, som Holmén berömde. Man kan fråga sig om Holmén följde en ”partilinje”. Chydenius radikala, ekonomiska idéer blev ju snabbt för mycket även för hans ämbetsbröder. Han uteslöts ur prästeståndet i juli 1766 men hade redan dessförinnan övergett mössorna.26 Liksom Chydenius i de ovan refererade skrifterna uttalar sig Holmén för en jämnare inkomstspridning: ”Om jord och ägodelar, ämbeten, syslor och näringsmedel blefwe jämnare och bättre utdelte emellan inbyggare i wårt land, och om den öfwerklagade stora penningestocken wore mera kringspridd och intet stannade hos några få, så wore han säkert intet för stor, då wore intet

så mycket penninge-åckrande wäxelwingleri och skinneri, då wore ock intet så dyr tid i landet.”27 Detta är egentligen bara en mer moralistisk formulering av vad Chydenius säger, både i den skrift som Holmén höjer till skyarna och i den han förkastar – om det nu är allvarligt menat? Ett förslag som faktiskt förefaller vara Holméns eget har intresse i samband med hans bokhandlar- och förläggargärning. ”Jag tror at allenast genom en skälig och förnuftig skrif-frihet och et drägeligare samt mera kringspridt tryck skulle detta senare, neml. Landsorternas tilstånd och oeconomiska beskaffenhet långt snarare och säkrare winnas af privata personer och landmännen sielfwa, sedan underwisningen kommit i ordning, som är swårare.”28 Han utvecklar sin ståndpunkt till en konkret plan för bokspridning: det utkommer många nyttiga skrifter om lantbrukets förbättring, men de är för vidlyftiga och för dyra och sprids mest i Stockholm, medan man finner ”lappris wisor” och historier i var bondkoja. Någon upplyst lantman borde samla de bästa underrättelserna i åker-, äng- och boskapsskötsel, systematisera dem och framställa dem i en för allmogen tillgänglig läsart och låta trycka i mindre format, var artikel för sig. Tusentals exemplar borde sen spridas i landsorterna via landskansliet, kronofogden och kyrkoherden som för lindrig betalning skulle dela ut dem till bönderna. Priset kunde bli lågt eftersom exemplaren var många och avsättningen stor. Avansen borde blir god för boktryckare och förlagsmän.29 Tryckfriheten, som här förs på tal, kom som nämnts att få stor betydelse i Holméns liv. Han ägnar stort utrymme åt allmän skolundervisning för lantbruksbefolkningens barn, både pojkar och flickor.30 Idéerna kommer från Anund Hammar31 och Samuel Schultze,32 vilket han också klart redovisar, men Holmén konkretiserar förslagen högst betydligt. Jag misstänker också att Holmén är upphovsmannen bakom En wälmående bonde. Eller Samtal öfwer det lyckeliga bonde-ståndet (1789). Det är en lantbrukslära i dialogform, intressant nog förd mellan en bonde och hans dotter, där det också propageras för att allmogens barn, även flickorna, skall lära sig skriva, inte bara att läsa. Växelkursen och ”dyrtiden”, inflationen med dagens term, debatterades flitigt vid mitten av 1700-talet med många förslag till botemedel.33

Holméns Et nytt och oförgripeligen säkert förslag til banco-sedlarnes skyndesammaste realiserande, guldoch silfwermynts förskaffande i allmän rörelse, den höga wäxel-coursens jämna fällande til al pari, och dyrhetens hämmande med mera, genom guldoch silfwer-lotterier, såsom derjemte et lyckligit medel för många fattiga at i hast bli rika (1766) måste nog sägas höra till de mer fantasifulla. Gjörwells recension är dräpande: ”Denne skrift hörer til et af de dråpeliga Kanstöperier i Finance-väsendet hvarmed det Almänna, nu på et år, blifvit begåfvat af åtskillige, som säkert skrifva det de intet förstå. Och hvad detta Förslag angår, vädjar jag fritt til Kännares Dom.”34 Gjörwell recenserade också, utan att nämna upphovsmannens namn, de flesta av Holméns 1765 och 1766 anonymt utgivna skrifter i sin tidskrift Svenska magazinet och var varje gång utomordentligt kritisk, även mot Holméns översättningar. Holméns skrifter om landsbygdens förkovring kunde Gjörwell däremot till nöds acceptera, även om han fnös lite och helt korrekt konstaterade att det mesta sagts förut, men till och med Holméns försök i geografin35 dömde han ut. Lars Salvius, som själv var kunnig i ämnet geografi, berömde det däremot i Lärda tidningar. Michael Roberts skriver att särskilt bland präster och bönder rådde en ”allmän fientlighet mot lyx, rikedom, adelsprivilegier och franska manér” vid mitten av 1760-talet.36 Det kan gälla som en bra sammanfattning av tendenserna i Holméns författarskap, men det är också tydligt att den ofrälse delen av mösspartiet hade en talesman i Holmén. Starkt framträdande är därtill hans religiositet, och det är den ”rätta evangeliska läran” som gäller. Översättningar Holméns översättningar handlar, bortsett från två arbeten, som kommenteras i samband med hans bokhandelskatalog 1792, om religiösa arbe ten eller om underhållningslitteratur, gärna med sedelärande tendens.37 Det börjar 1766 med en översättning från latin och tyska av Luther och moraliska historier översatta tillsammans med Daniel Tilas. Sedan var han troligen fullt upptagen med sin bokhandel och sina förlag, för nästa kända översättning kom ut 1779 (se nedan, s. 17). Den upplevde en ny upplaga samma år, och en

tredje upplaga kom faktiskt ut så sent som 1825. En ny upplaga blev det också av första delen av Madeleine-Angélique de Gomez Anständigt tidsfördrif, sedelärande berättelser som gavs ut i tre delar 1781–83. Del 1 uppges vara översatt av Et Fruntimmer, och Bo Bennich-Björkman utgår ifrån att fruntimret är Holméns dotter Elsa Friedrica, vilket man bara kan instämma i.38 Den nya upplagan kom ut 1785 och finns med i Holméns två sista bokhandelskataloger. Även 1783 och 1785 publicerade han översättningar av religiösa arbeten. Bokhandlaren, förläggaren Man kan nog utgå ifrån att Holmén är förläggare för sina egna skrifter även i början av sin bana. Översättningar och kompilat av olika texter som han själv bekostade såldes naturligtvis i hans bokhandel. Bokhandel och förlag är därför svåra att skilja åt, och jag behandlar dem tillsammans. Samma tendenser som i hans skrifter går igen i Holméns förläggar- och bokhandelsverksamhet. Han kallade sin bokhandel för den ”Moraliske bokhandeln”, vilket retade Gjörwell som uppfattade det som en direkt pik mot sin egen ”Historiske bokhandel”.39 Holméns privilegieansökan om att få öppna bokhandel är daterad 19 augusti 1766, och i den berättar han lite om sig själv: han hade i 14 år fått utbildning i allmän skola och på gymnasium, och den 10 november 1752 skrevs han in i filosofiska fakulteten vid Uppsala universitet, där han tillbringade fem år med stöd av ett kungligt stipendium. Han säger inget om någon examen, däremot uppger han att han efter universitetsstudierna försörjt sig som informator. Han hade också försökt sig som författare och publicerat ett antal böcker, alla anonymt, men han hänvisar till censor Oelreich för bekräftelse. I sin ansökan riktar han ett hårt angrepp mot de rådande förhållandena inom bokhandeln i landet. I Stockholm handlar man mest med utländska böcker, och bokbindarna, som är de enda som besöker marknader utanför Stockholm, för bara gamla skolböcker, katekeser, psalmböcker och postillor. De många nya, gudeliga och uppbyggeliga böckerna, liksom de ekonomiska och politiska skrifter som skulle vara så nyttiga och nödvändiga för gemene man ligger osålda kvar

på tryckerierna och slutar ofta som makulatur. Orsaken är att bokbindarna inte själva kan bedöma vad som är bra och viktigt av det nya och därför håller sig till säkra kort. Holmén däremot, som betonat sin goda utbildning, vill: ”såwäl här i staden, som på marknader och i lands-orterne, antingen sjelf eller genom Commissionairer, få til Salu hålla hwarjehanda goda och nyttiga Skrifter och Böcker, så oinbundne, som inbundne och häftade.”40 Ansökans utformning stämde väl med Kanslikollegiets ambitioner för bokspridningen i riket, så som de utkristalliserats från början av 1750-talet.41 Holmén fick också prompt sitt privilegium, samma dag som ansökan kommit in. Man kan notera att mössympatisören Holmén skickligt anpassat sig till ett program som bär hattarnas signum, men som han sannolikt också gärna anslöt sig till. Föreskrifterna i privilegiet är detaljerade och följer i stor utsträckning de standardformuleringar som Bo Bennich-Björkman funnit vid jämförelse mellan privilegier för olika bokhandlare.42 Särskilt anpassat till Holmén är det som han själv förespråkat i sin ansökan. Han skall handla med de svenska böcker som framställs i tryckerierna i riket och sälja dem på marknader runtom i landet. Han skall handla med alla tryckerier som vill göra affärer med honom, men det är boktryckeriägaren som skall vara hans motpart, inget annat folk på tryckerierna, det skulle vara ”auctorer och förläggare” till skada. Vidare fick han inte anställa ”utlåning af de här i Sverige tryckta böcker och skrifter, såsom hvilket icke kan annat vara än skadeligt både för Auctorer, förläggare och boktryckerierne”. Han står naturligtvis också under Kanslikollegiets liksom under Boktryckerisocietetens uppsikt, och han skall samråda med den senare om sina försäljningsresor i landsorten.43 Holméns verksamhet som bokhandlare är uppdelad i två perioder, den första löper från 1766, då han fick privilegiet, till januari 1772. Den andra perioden är dokumenterad från juni 1782 och slutar med Holméns död i juni 1794. 1766–1772 Boklådan annonserades den 2 och den 9 oktober 1766 i Stockholms Post-Tidningar, och han annonserade sedan regelbundet i Stockholmspressen.44

Den 13 november meddelades att man gratis kunde hämta en tryckt katalog på boklådan, fortsättning utlovades med det snaraste, och den 1 januari 1767 annonserades katalog nr 2. Från och med 1767 finns även annonser i böcker för Holméns bokhandel. Hos Holmén kunde man också prenumerera på Nytt och gammalt, utgiven av, Erik Ekholm.45 Under den första perioden gav han ut fyra numrerade kataloger. N:o 1 saknar impressum, men måste alltså ha tryckts under hösten 1766, den avslutas med löftet att ”Catalogen N:o 2 blir färdig med det första”, och nr 2 anges vara tryckt den 24 december 1766. Nr 3 är tryckt 1768 hos Peter Hesselberg och nr 4 i Uppsala hos Johan Edman 1770. Man kan notera att det i titlarna till nr 1 och 2 betonas att det handlar om inbundna böcker. Bokbindarskråets privilegium på försäljning av inbundna, svenska böcker upphävdes inte formellt förrän 1787,46 men var i själva verket statt i upplösning redan från Boktryckerisocietens inrättande 1752.47 Hur följde han då föreskrifterna i privilegiet? Till att börja med kan man konstatera att han tog lätt på det här med att sälja svenska böcker. I den första katalogen är mer än hälften av posterna utländska böcker, men i ett kort Appendix annonserade han också ut över 3600 ark svenska Kongl. förordningar jämte Höppeners register över förordningar, och det ger förstås en motvikt. I den följande katalogen uppgår det utländska inslaget nästan till hälften i den allmänna avdelningen. Det finns en särskild avdelning med nya svenska böcker, de flesta utkomna under riksdagen 1765– 66. Därtill kommer även här ett appendix som enbart upptar svenska böcker. De två följande katalogerna upptar endast svenska böcker, vilket också betonas i katalogtitlarna. I tidningsannonserna från 1767 och framåt, liksom i hans annonser i böcker, förekom dock regelbundet utländska böcker.48 Planerna på försäljning utanför Stockholm fullföljde han, men omfattningen är svår att fastställa. I Stockholms Post-Tidningar nr 89, 13 nov. 1766 förkunnades att han skulle ge ut fortsättningar till katalogen över ”både nyare och äldre Böcker och söka dem til Allmänhetens tjenst i Lands-Orterne kringsprida til Litteraturens och Bokhandelens befrämjande; kunnande de som i Orterna imedlertid åstunda hwarjehanda

goda Böcker och Skrifter eller ock hafwa sådane at aflåta, därom correspondera med förenämde Bokhandl. i Stockholm”. Han skickade också ut sina två första kataloger till postkontoren i de större städerna.49 I två annonser i Uplysning för swenska folket, 1769, uppges att den också kunde inhandlas hos bokhandlaren Steinert i Uppsala och på boklådan i Norrköping.50 Boklådan i Norrköping innehades av Johan Jacob Schildt, och i hans tre, små kataloger 176951 finns inte bara Uplysning för swenska folket utan ganska många andra skrifter som också finns i Holméns kataloger. I Dagligt Allehanda framgår i juni 1770 att han hade kommissionärer i Göteborg och Åbo. I Dagligt Allehanda nr 22, 28 januari 1794 får man veta att bokbindaren Martin på Hedemora, Uppsala och Norrtälje marknader säljer ett antal titlar ”af Holmeens Bokhandel”. Ännu i mars 1794 meddelades i Stockholms Posten nr 56, 8 mars, att en rad förlagsprodukter, som är Holméns, säljs i Upsala och Norrtälje marknader samt förutom i den egna boklådan i Stockholm också hos bokbindaren Martin. De båda första katalogerna är organiserade efter format på det dittills vanliga maneret. Ordningen inom varje format är tyvärr slumpmässig, vilket gör katalogerna ganska svårbearbetade. De två följande katalogerna är i princip alfabetiskt uppställda. Den första katalogen omfattar omkring 156 poster, den andra 243, den tredje omkring 321 och den fjärde 186. Det finns flera dubbleringar, men många poster upptar flera titlar, vilket gäller även för Holméns senare kataloger. Ämnesmässigt domineras den första katalogen av politisk-ekonomiska ämnen, religion samt naturvetenskap och medicin. Religion och politik-ekonomi väger jämnt i katalog nr 2, och där utgör även språkvetenskap en märkbar del. Det är svårt att veta hur mycket av innehållet i katalogerna från hans första verksamhetsperiod som var på hans eget förlag, men i den andra katalogen finns en särskild avdelning med rubriken ”Följande nya Swenska Böcker och Skrifter, hwaraf större delen under nyssledne Riksdag 1765 och 66 utkommit, finnas ock i Exemplar: neml.”, och sedan uppräknas ca 25 titlar, många av Holméns egna arbeten och översättningar, men han har också sällskap av Johan Niclas Zetherströms kraftigt hattfientliga fortsättning52 på Dalins Saga om hästen. Hans egna, ytterligare fortsätt-

ningar i Dalins stil finns naturligtvis också med. Sannolikt var det mesta av detta på hans eget förlag, uttrycket ”i exemplar” säger att det handlar om obundet material, vilket han naturligtvis förfogade över om det var hans egna förlag. En annan mössa, Eric Kiellberg,53 återfinns i den allmänna avdelningen med Philopatri bref, utgivna i 10 flockar 1761–1765, som kritiserade hattarnas ekonomiska politik, men Holmén förde också tidskriften Ärlig swensk, utgiven av Oelreich för hattarnas räkning, och ett antal andra skrifter som snarast måste räknas till hattsidan. Det är rimligt att anta att det mesta från och med den tredje katalogen, 1768, är hans egna förlagsartiklar. Redan i titeln betonas att artiklarna finns i ”Exemplar”, och den avslutas med följande erbjudande: ”Partie-wis försäljes större delen af ofwannämde Skrifter för bättre pris, neml. 10 a 15 proCents rabbat, då 10 a 20 Exemplar eller flere tages på en gång.” En sådan utfästelse skulle han knappast ha gjort om det inte vore hans egna varor. Den fjärde katalogen, 1770, utgör enligt titeln en ”Förteckning på Swenska Böcker, Tractater och Memorialer, som, dels på Bokhandlaren B. Holméns egen kåstnad, blifwit Tryckte, dels i Commission hos honom äro inlemnade, ifrån 1768 års början til den 25 Aprilis 1770”. – När det gäller vilka enskilda titlar som var på hans eget förlag kan man bara gissa, däremot tyder årtalen i katalogen på att förlagsverksamheten drog i gång på allvar omkring 1767. År 1767 ges också första gången besked i ett impressum om att utgivningen har skett på Holméns kostnad.54 I en lång annons för Holméns förlag i Grimmelshausens Den kyske Joseph, 1767, upptas ett flertal skrifter tryckta 1765 och 1766, de flesta av Holmén själv. En fråga som inställer sig är var han fick startkapitalet ifrån. Någon egen förmögenhet kan han inte ha haft, och åtminstone i början av verksamheten måste han varit tvingad att ligga ute med pengar. Förläggaren måste ju betala tryckaren både för papperet och för själva tryckningen. Flera av hans egna skrifter är som nämnts tydliga inlägg i den politiska debatten på mössornas sida. Har han fått ”partibidrag”? Bo Bennich-Björkman pekar på att Holmén i januari 1769 började ge ut rådsprotokoll, som han sedan fortsatte att annonsera i Dagligt Allehanda under våren.55 Enligt Malmström var det rådet som vid flera tillfällen beslöt om utgivning, bland annat därför

att protokoll och andra skrivelser ändå spreds i handskrift.56 Det tillåter naturligtvis inte slutsatsen att man bidrog till finansieringen. Holmén begärde i september 1768 utdrag av olika rådsprotokoll, med uttalad avsikt att trycka dem för egen avsättning.57 Urvalet i de två första katalogerna är ganska sofistikerat. Här finns Vetenskapsakademins handlingar liksom de viktigaste vetenskapsmännen, Linné, Swedenborg, von Strahlenberg, Johan Gottschalk Wallerius och Polhem, för att bara nämna några. De utländska böckerna är mest på tyska, franska eller latin, men det finns enstaka artiklar på italienska och engelska och åtminstone en på holländska. Priserna är genomgående ganska höga, även om man får utgå ifrån att de angavs i daler kopparmynt, varav det gick tre på en daler silvermynt. Det var definitivt inte ett utbud inom räckhåll för vem som helst. Katalogerna nr 3 och 4, tryckta 1768 resp. 1770 har en helt annan karaktär och är naturligtvis politiskt mer spännande. De präglas helt av svenska, politiskekonomiska skrifter, och urvalet visar en kraftig slagsida till mössornas fördel, även om en och annan ”hatt” också återfinns bland författarna. Priserna ligger i ett annat spann än i de tidigare katalogerna, oftast på öresnivå. Det är ett utbud som är inriktat på en större marknad – man kan nog föreställa sig att pamfletterna slets från bokhandelsdisken av köpare som ville läsa om de senaste turerna i politiken. Katalogerna ger en god bild av den politiska debatten i samband med riksdagen 1765–66 resp. riksdagen 1768–69 i Norrköping och turbulensen som föregick dem. I katalog nr 3 finns till exempel Nordencrantz kritik av hattarnas inflationsdrivande politik rikligt representerad, men också Nordencrantz meningsmotståndare, Pehr Niclas Christiernin. En annan författare inom samma område är Carl Leuhusen, vars skrift om överflöd (”det riksförderweliga”) finns i katalog 3. Den sistnämnda var säkerligen på Holméns eget förlag, han gav ut en tredje upplaga 1792.58 Värderingen av Nordencrantz och Christiernins ekonomiska insikter skiftar, men deras betydelse inom svensk idéhistoria är oomtvistad och båda är ännu högst aktuella för ekonomhistorikerna, liksom i mindre utsträckning även Leuhusen.59 Anmärkningsvärt är att Anders Chydenius helt saknas i katalogerna. Holmén för däremot flera

av motskrifterna mot Chydenius Källan til rikets wan-magt (1765), författade av Eric Kiellberg60 resp. Magnus Orrelius.61 I katalog nr 4 är ekonomin fortfarande i fokus – den hade ju inte blivit bättre av mössornas åtgärder efter riksdagen 1766. Särskilt framträdande är den så kallade frågan om grundlagarnas verkställighet. Rikets styreslagar, konstitutionen skulle vi säga, betraktades som nära nog heliga, och kritik av dem definierades som tryckfrihetsbrott i TF:s § 2. Ändå var det uppenbart att verkställigheten kunde halta, och diskussionen om orsaker och botemedel var intensiv under riksdagen 1768–69. Inte mindre än 15 av de ca 250 posterna kan bara genom titeln förknippas med denna fråga, och förmodligen är de flera. Privilegiestriderna och borgar- och bondeståndets motstånd mot adeln är också väl företrädda. Här gick skiljelinjerna tvärs genom partierna, och vart Holmén själv hörde är lätt att se i hans egna skrifter, som går hårt åt adelns privilegier. (Se ovan.) Även Isac Faggot (katalog 4, s. 10, jfr nedan) var en avgjord motståndare till adelsprivilegier. Till detta sammanhang hör också Edvard Ehrensteens Oförgripeliga bewis emot adelens rättighet öfwer skatte-gods, 1769 (katalog 4, s. 3), ursprungligen utgiven 1649 men nu åter publicerad av Jonas Hallström. Alexander Kepplerus memorial 1770 (katalog 4, s. 6) hör till de viktigaste publikationerna i frågan62 och finns hos Holmén. I båda katalogerna finns en hel del lantbruksekonomi, ett ämne som uppenbarligen låg Holmén om hjärtat, det visar hans eget författarskap, men det låg också i tiden. Det religiösa inslaget är påfallande, även det vad man kan vänta sig, hos Holmén ofta med herrnhutisk eller pietistisk anstrykning, en åskådning som också återfinns hos många av katalogernas författare av politiska skrifter. Processen mot Tolstadius, pietist (katalog 4, s. 1), är utgiven på Holméns eget förlag, vilket framgår i listan över hans förlag i katalogen 1792. Rutström, herrnhutare (katalog 3, s. 13 och 14), är också representerad. Även hantverkaren Olof Ackermans försvar för sin rätt att ge ut handlingarna i rutströmska saken finns med (katalog 4, s. 10).63 Andelen vältaliga tryckfrihetsförespråkare bland författarna är betydande. Holmén förde naturligtvis J. G. Rothmans Frihetens intåg. Ode i anledning af riksens höglofl. ständers beslut om skrifoch tryck-friheten (1766, i katalog 3, s. 13), men in-

Uplysning fĂśr swenska folket om anledningen, orsaken och afsigterne med urtima riksdagen 1769, Stockholm 1769. KB 1700â&#x20AC;&#x201C;1829 53 Ea 1769 Reuterholm.

Uplysning för swenska folket om anledningen, orsaken och afsigterne med urtima riksdagen 1769, Stockholm 1769. Uppgift om försäljningsställe och pris på s. 28. KB 1700–1829 53 Ea 1769 Reuterholm.

tressantast är Isac Faggots Skrif- och tryckfrihetens härliga nytta för swenska folket (1769, i katalog 4, s. 10) som utgör en välformulerad plädering för tryckfriheten på naturrättslig grund, och som faktiskt direkt hänvisar till Peter Forsskåls Tankar om borgerliga friheten med namns nämnande (s. 42).64 Holmén hade också en hel del av Thure Gustaf Rudbeck, en av de mer framstående mössorna och övertygad tryckfrihetsvän. Jeuns Gram, riksdagsman för borgarståndet, bör också nämnas för sitt memorial uppläst i borgarståndet den 27 januari och i bondeståndet den 29 januari 1770 (katalog 4, s. 5), som ber om nåd för den uppgivne författaren till Philolalus Parrhesiastes. – Man vet ju inte vare sig om det är rätt författare eller om skriften är brottslig. Philolalus Parrhesiastes eller Den Pratsjuke Fritalaren, var en veckoskrift utgiven av just Rothman och ett propagandaorgan för mössorna.65 Den mest förekommande författaren är Magnus Orrelius med 16 poster i katalog 4, den näst mest företrädda är Anders Nordencrantz med 15 poster spridda över katalog 3 och 4. För övrigt finns, som framgått ovan, många av de ännu välkända namnen representerade. Båda katalogerna rymmer också författare med ett mer tvetydigt eftermäle, som till exempel just J. G. Rothman, Daniel Helsingius, Eric Kiellberg och den flitige tidningsutgivaren Erik Ekholm, som i allmänhet räknas till hattarnas läger. Man finner också vad man väl kan kalla en ”undervegetation” av politiska skriverier, antingen glömda eller av eftervärlden uppmärksammade för sina bisarra inslag. Hit får man räkna vissa av Carl Brunkmans, den ymnigt förekommande Magnus Orrelius och även en del av Holméns egna skrifter, vilket väl framgått ovan. ”Mössorna” dominerar utbudet i de två katalogerna från 1768 och 1770, men ändå avspeglas den politiska diskussionen i tryck både på bredden och djupet. Det gick sannolikt ganska bra för Holmén under hans första fyra år som bokhandlare, den ”contribution” han betalade enligt mantalsuppgiften 1770 uppgick till 34 daler och 30 skilling, vilket var en jämförelsevis hög summa. Men en av hans försäljningsmässigt största framgångar blev också hans fall. Bakgrunden var storpolitisk. Hattarna ville inkalla riksdagen 1768, men de regerande mössorna var inte intresserade. Efter en uppgörelse med de ledande

hattarna förklarade kungen att han inte tänkte delta i regeringsarbetet förrän riksdagen inkallades. Han strejkade, kan man säga, och detsamma gjorde flertalet av de centrala ämbetsverken, därtill uppmanade av kronprins Gustav.66 Mös�sorna fick ge upp och utfärda riksdagskallelsen, men hämnades i en skrift med titeln Uplysning för swenska folket om anledningen, orsaken och afsigterne med urtima riksdagen 1769, som utgavs i 30 numrerade ark, två i veckan, i början av 1769. Det är en skarp uppgörelse med dem som tvingade fram riksdagskallelsen, ett hårt angrepp på ämbetsmännen och inte minst, en förtäckt men lätt genomskådad och hotfull attack mot kungen. Författarskapet är fortfarande olöst, E. C. Reuterholm eller J. L. Odhelius eller båda har ofta antagits vara upphovsmän. Gjörwell säger ”Odhelius & Comp”,67 och att Odhelius varit inblandad är troligt. Vissa passager ur Uplysning återfinns i stort sett ordagrant i andra upplagan av Odhelius översättning av A. J. Roustans Hvilka medel kunna förbättra et fördärfvat folk, och hvilken är den fulkomligaste plan lagstiftaren i sådan afsikt bör följa? 1792, bland annat idén att lagstiftaren inte skall bry sig om att definiera vad som är förbjudet. I stället skall man räkna upp vad som är tillåtet – allt annat är förbjudet. Att både författandet och spridningen, som lär ha varit vidlyftig, betalades av danska utsända är sedan länge känt, men om något av detta tillföll Holmén är omöjligt att veta.68 Alltnog, skriften väckte våldsam uppmärksamhet och föranledde en lång rad motangrepp.69 Men något tryckfrihetsmål blev inte aktuellt förrän i augusti, när justitiekanslern åtalade en av de mer extrema pamfletterna från hattsidan, A. B. Virgins En patriots tankar, om grundlagens nödwändiga förbättring (1769) – på Gjörwells förlag. Hattarna återvann i samma veva regeringsmakten och gick till motangrepp. Den 17 augusti fick justitiekanslern i uppdrag att åtala också Uplysning. Juridiskt var målet svårbedömt, och uppfattningarna gick isär om huruvida texten bröt mot TF eller inte.70 En svårighet var att den ansvarige inte kunde hittas. Författaren gav sig inte till känna, och Holmén som ombesörjt tryckningen påstod att han inte visste vem eller vilka som stod bakom, i varje fall uppgav han aldrig något namn. (Gjörwell hade däremot tämligen omgående uppgivit Virgins namn när rätten begärde det.)71 I oktober 1769

dömdes Holmén därför till att böta 300 daler silvermynt – en betydande summa. Han hade vid den tiden redan börjat trycka och sälja skriftväxlingen i målet, men förbjöds av hovrätten att fortsätta. Målet överklagades från båda sidor, och slutligt utslag kom först den 30 april 1770. Hovrätten gav då Holmén rätt att fortsätta utgivningen av handlingarna i målet, men kvarvarande exemplar av Uplysning skulle förstöras.72 Straffet för Holmén själv skärptes till 21 dagar på vatten och bröd. Han ”drack Brunn för Svenska Folkets Uplysning” skrev Gjörwell hånfullt många år senare.73 Tidigare finns en antydan hos Gjörwell om att han åtminstone av andra skylldes för delaktighet i Holméns öde.74 Straffet avtjänades i Smedjegårdshäktet, där annars en grövre sorts brottslingar hamnade.75 Uplysning finns alltså inte med i Holméns katalog nr 4, men det finns en liten, anonym skrift, som nog har med saken att göra: Skrif- och tryckfrihetens, auctorers, och boktryckares lidande genom ohemula processer (1769), som jag misstänker kan vara av Holméns egen hand. Så här låter det bland annat: ”Tryckfriheten är derföre stadfästad at Auctorer skola täfla med hwarandra at uplysa sine Medborgare; men ingalunda at förfölja Auctorer, underhålla Advocater, försumma Boktryckare med spring för Domstolarne, och oroa Rätterne med Ord-Batailler, samt afskräcka andra at med nyttiga Skrifter tjäna Allmänheten.” Bakgrunden var att Virgin genom sitt ombud krävt att tryckarna Wennberg & Nordström skulle uppge författaren till Bref til politiske eqvilibristen, eller Swar på en patriots tankar om grundlagens nödwändiga förbättring (1769), vilket de vägrade. Virgins klagomål behandlades i slutet av augusti och i september 1769,76 alltså strax efter att Holmén åtalats för Uplysning. Efter fängelsestraffet och de dryga böterna hade Holmén uppenbara svårigheter att komma igen. Man kan följa hans uppgång och fall via tidningsannonser och annonser i böcker, där adressförändringarna ger en fingervisning om hur läget var. I området vid Storkyrkan och längs Stora Nygatan etablerade sig de flesta bokhandlarna vid 1700-talets mitt,77 och det är också i de kvarteren vi först finner Holmén. I de tre första katalogerna uppges adressen som Stora Kyrkobrinken, näst intill gamla banken snett över ifrån Storkyrkan. Ungefär på samma sätt anges adressen i tidnings-

annonserna, men i katalog N:o 4, tryckt 1770, är adressen ”wid Tyska Kyrkan i Stockholm”, och i april detta år finns den nya adressen i en tidningsannons.78 Den 7 maj 1770 finns en annons i Dagligt Allehanda där man får veta att Holmén omgående skulle återuppta tryckningen av handlingarna i målet om Uplysning, och de skulle komma att säljas i hans boklåda ”i hörnet af Swartmangatan in wid Tyska kyrkan”, som nu åter skulle öppnas.79 Boklådan hade alltså varit stängd – sannolikt stängdes den när Holméns fängelsestraff började. Redan den 10 maj meddelas emellertid att boklådan inte kan öppnas förrän han åter är på fri fot. Under tiden säljs den utlovade Protocoll och handlingar arkvis ”hos Dubois uti Boklådan i Westerbergs hus wid Stora Kyrko-Brinken […] samt i Meuble-Boden längst ned wid riddarhus-Torget”.80 Boklådan i Westerbergs hus var Holméns gamla lokal, som nu tydligen övertagits av Jacob Dubois.81 Den 24 maj släpptes han ur Smedjegårdshäktet, men i början av juni hänvisar han fortfarande spekulanterna till Dubois.82 Den 12 juni är boklådan vid Tyska kyrkan öppen igen, men bara för att snart åter stängas. Holmén trodde sig inte om att på egen hand kunna fortsätta verksamheten utan sökte ackord eller försäljning av lagret.83 På något sätt ordnade det ändå upp sig, för Holméns boklåda öppnade igen omkring den 10 juli 1770. Den 12 juli annonserades hans katalog nr 4, med adress vid Tyska kyrkan,84 och där fort satte han verksamheten till den 12 oktober, då han annonserade om att alla böcker som annonserats under augusti och september och ännu är osålda nu finns att köpa ”uti Fru Möllers Hus N:o 119 på Stora Nygatan, snedt emot Fransyska Kyrkan eller Stora Gråmunke-Gränden, därest ock finnes alla wid sistförflutne 2:ne Riksdagar, på samma Bokhandlares Förlag af Trycket utkomne Memorialer och Publique Skrifter, enligt desz utgifne tryckta Förteckningar N:o 3 och 4”.85 Både av katalog 3 och 4 finns i Kungliga biblioteket exemplar med handskriven ändring av adresserna till ”No 119 wid St. Nygatan” resp. ”Huset N:o 119 Stora Nygatan”. Enligt Bo Bennich-Björkmans bedömning var flytten till Stora Nygatan ett kliv uppåt. I april 1771 flyttade boklådan till Stora Nygatan 121.86 Ännu den 9 januari 1772 finns en annons för hans boklåda på Stora Nygatan, där man kunde köpa hans egen förlagsprodukt Argi tidningar för 1771 – och man kunde

N:o 3. Förteckning på de swenska böcker och skrifter som finnas i exemplar hos bok-handlaren Bengt P. Holmén, och efter utsatt pris försäljas uti desz boklåda wid Stora Kyrko-Brinken, i huset n:o 10 näst intil gamla banquen, snedt öfwer ifrån Stor-Kyrkan i Stockholm. (Stockholm, tryckt hos Peter Hesselberg 1768.) [Exemplaret rättat.] N:o 4. Förteckning på swenska böcker, tractater och memorialer, som, dels på bokhandlaren B. Holméns egen kåstnad, blifwit tryckte, dels i commission hos honom äro inlemnade, ifrån 1768 års början til den 25 aprilis 1770, hwaraf de fläste ännu, efter utsatt pris, finnas i desz boklåda wid Tyska kyrkan i Stockholm. (Upsala, tryckt hos Joh. Edman, kongl. a. boktr. 1770.) OKAT KB Bibliogr. Bokh. Förlagskataloger 1700-talet Holmén.

också få hyra rum, vilket ju låter lite olycksbådande. Strax därefter gav Holmén uppenbarligen upp. I Dagligt Allehanda för 4 februari 1772 annonserades skrifter till försäljning ”Uti nu mera Bokhandlaren Joh. Jacob Schildts Boklåda på Stora Ny-gatan uti Rådman Forszbergs Hus N:o 121”.87 Schildt hade ju som nämnts ovan samarbetat med Holmén under sin tid som bokhandlare i Norrköping vid riksdagen 1768–69. Han hade också en kort period 1770 samarbetat med Holméns antagonist Gjörwell, men Gjörwell ansåg

att Schildt spenderade mesta delen av sin tid på kaffehus och misstänkte dessutom att han var utskickad av konkurrenter för att förstöra affärerna. Han avskedade Schildt den 5 februari 1770.88 Vad gjorde Holmén 1772–1779? Holmén är sedan osynlig ända till 1779, då han dyker upp som översättare från tyska av ett religiöst arbete, Christendomens och salighetens wiszhet, emot denna werldens twiflan och lättsinnighet. Den

fick imprimatur av Stockholms konsistorium den 23 februari 1779, och kom i två upplagor samma år. Holmén var dock verksam som förläggare igen redan 1778, vilket framgår av hans förlagslista i katalogen 1792, och sannolikt har han börjat sälja böcker ungefär vid den tiden också. I andra upplagan av Christendomens och salighetens wiszhet finns en annons som säger att boken kunde ”beqwämligen bindas tilhopa” med ”Christelige påminnelser om en rätt barna upfostran”, ”Föräldrars och barns skyldigheter” samt Ahasverus Fritschs ”Andeliga blomster-qwast”, ett förfarande som Holmén satt i system. Samtliga hörde till Holméns förlagsprodukter. Det var i och för sig ett ganska vanligt lockbete inom bokbranschen, och i mantalslängden för 1780 står han ännu som före detta bokhandlare.89 Hur han försörjde sig och familjen under 1770-talet får stanna vid gissningar. Någon hjälp måste han ha fått av vänner och kolleger 1770. Han hänvisar till några kristliga och ömsinta människor. Det kan dock inte ha inbragt så mycket. Med viss bitterhet säger han ”så har dock den obekanta Auctorn orätt som den 28 April genom en tryckt Skrift under titul Mänsklighetens röst […] i otid yttrat sin fägnad öfwer det han icke wet”.90 Den obekante auktorn hade glatt sig åt att ”flere ädelt sinnade Personer ärna göra ett hederligit sammanskott i pengar åt Herr Holmén”.91 Det är svårt att avgöra om skriften uttrycker medkänsla eller hån. Språkkunnig var Holmén, så både undervisning och översättningar måste ha varit möjliga näringsfång. Troligtvis sålde dock andra bokhandlare i Stockholm ur hans boklager på kommission. Man kan ana ett nätverk omkring honom, bestående av skribenterna Magnus Orrelius,92 Erik Ekholm, Eric Kiellberg och så svågern Christopher Knöppel, vars franska grammatik hörde till Holméns förlagsprodukter. Sedan finns flera bokhandlarkolleger, Schildt, Dubois men också Runemark och Askergren.93 Runemark, som fick bokhandlarprivilegium 1775 bodde enligt mantalslängden 1780 i samma hus som Holmén.94 Dubois hade enligt Bo Bennich-Björkmans anteckningar varit bokhandelsbiträde hos tryckaren Hesselberg, som ofta tryckte åt Orrelius men också åt Holmén. Flera av dem förenades av en mer eller mindre uttalad herrnhutisk anstrykning. Magert måste det

ändå ha varit, för i mantalslängden 1780 var han befriad från ”contribution”. 1782–1794 Den 3 juni 1782 meddelades i Dagligt Allehanda att ”Bokhandlaren Bengt Holmeens boklåda är nu öpnad i stora Kyrkobrinken uti huset Kronan, som är gent emot där han från början 1766 i flere år haft sin Bokhandel”.95 Tidningsannonserna duggade sedan tätt och regelbundet, men han gav också ut nya kataloger. Jag känner till kataloger för 1783, 1785, 1787 och 1792 – kanske finns det också fler, som jag inte vet om. Katalogernas utbud domineras nu kraftigt av religiös litteratur, uppblandad med lite skönlitteratur av det lättsammare slaget – en del svåridentifierade skrifter kan möjligen höra till sådant som såldes som skillingtryck på marknader. Det finns också lite om lantbruk och svågern Knöppels franska språkläror. Priserna i de senare katalogerna är huvudsakligen låga, precis som i katalogerna från 1768 och 1770. I tidningsannonserna finns emellertid ofta utländskt material till högre priser, som han inte tog med i de tryckta katalogerna. Slutsatsen blir att han under hela sin verksamhet siktade dels på en bredare marknad, dels på en bildad och köpstark elit. Utan jämförelser i övrigt kan man notera att Elsa Fougt, en av tidens storföretagare inom bokbranschen, åtminstone under en tid på 1780-talet resonerade på liknande sätt.96 Av det politiska materialet från tidigare finns inte många spår i katalogerna 1783–1787. Det är lite mer synligt men har en blygsam andel i katalogen 1792. Hans egen tidskrift från 1771, Argi Tidningar finns med, liksom Erik Ekholms Granskaren, 1783, båda i katalogen 1783. Två av Ekholms tidigare tidskrifter fanns med i katalog nr 3, 1768. Bland sina egna förlagsprodukter listar Holmén också tidskriften Ingen Ting Onyttigt (1782), vars första nummer också gavs ut med titeln NyårsGåfwa för År 1782. Enligt Lundstedt innehåller den berättelser och utkom i tryckaren Nordströms boklåda, vilket bekräftar att Holmén inte fått igång sin boklåda i början av året, när den började komma ut.97 Handlingarna beträffande processen mot pietisten Tolstadius från 1768 finns med i katalogen 1783 men är utgången 1792 – för övrigt listad bland Holméns egna förlagsartiklar. Större delen av katalogen från 1792 listar ar-

tiklar som uttryckligen är hans egna förlag. Det handlar om ca 76 titlar. Bortsett från Argi Tidningar 1771 och handlingarna om processen mellan Stockholms konsistorium från 1768 och 1769, som nämnts ovan, är det allra mesta från 1780-talet och åren fram till katalogens tryckår. Det finns dock ett litet antal från 1779 och 1780, och den tidigaste är från 1778. Senast det året måste han alltså ha kommit igång med sin förlagsverksamhet igen. Påfallande mycket är nya upplagor, ofta av hans egna skrifter, bland annat Ungkarlarnas föregifne hinder, från giftermål, til julklapp framgifne af en fruntimmers favorit (1787; 1. uppl. 1765), men även av betydligt äldre skrifter. Det finns också kompilat, till exempel från Johann Jacob Rambach. Andra religiösa bästsäljare som han gav ut var Christian Scriver, Johann Friedrich Fresenius, Philipp Jacob Spener och Ahasver Fritsch. Ny upplaga var också abbé Coyers Afhandling om folkets natur eller om Handtwerkare bönder och tjenstefolk, i jämförelse med de stora, rika och förnuftiga, 1786. Det är en mer politisk text, som tidigare publicerats i Åbo tidning, 1778. Han satsade på säkra kort, kan man säga, och till den kategorin hör också en lärobok i franska av Jeanne Marie Le Prince de Beaumont, en ofta utnyttjad författare i franskundervisningen i Sverige under senare delen av 1700-talet. Fromholt Groths beskrivning om brännvinstillverkning, vars femte upplaga gavs ut av Holmén 1788 behövde nog inte heller sakna köpare. Man kan jämföra med Gjörwell, som ständigt försökte prångla ut osålda ark av sina publikationer med nya titelblad. ”Överflödet” var på tapeten igen 1792. En ny överflödsförordning utfärdades den 11 augusti 1792. Det var den första övergripande sedan 1770, och den följdes av en strid ström av preciseringar, tillägg och förnyade varningar under resten av 1790-talet och in på 1800-talet. Holmén gav påpassligt ut en tredje upplaga av Carl Leuhusens Det riksförderfweliga swenska öfwerflödet (1792), vars andra upplaga 1765 fanns med i Holméns katalog 3, 1768. Upplagan 1792 har dock ett til�lägg på drygt tio sidor, som sannolikt flutit ur Holméns egen penna. Där hänvisas nämligen till besparingsuträkningen i hans egen Torftighetens fägnad (1766), men större delen av tillägget upptas av citat ur Uplysning för swenska folket (1769)! Till överflödskritiken måste man också räkna

Bewis, at comedier äro syndige (1786), som troligen är ett av Holmén själv förfärdigat hopkok. Den bygger på J. J. Rambach och B. Pictetus och har också med ett utdrag av protokoll hållet i prästeståndet 25 september 1765.98 Den finns med i katalogerna 1787 och 1792, i den senare bjuds den ut tillsammans med Fordna swears och göthers tankar om narre-spel och förklädda lekar. Intressant nog hävdas i den senare att inte ens hovet borde bevista komedier – prästeståndets protokoll gör däremot som vanligt på 1700-talet undantag för hovet. Det var de lägre klassernas lyxkonsumtion man försökte begränsa. Katalogerna bjuder samtidigt ut ett märkbart antal ”lustspel”. De affärsmässiga bedömningarna talade förmodligen för att hålla båda. Holméns egna översättningar av Kortaste begrepet af historien om kyrko-regeringen och det catholska präste-wäldet, 1792, och Fredrik II:s Prof på regerings-sätt och regenters plikter, 1789 på Holméns förlag, som båda förespråkar åsikts- och yttrandefrihet, måste också räknas till det politiska i utbudet. Slutligen finns det en försvarlig andel av sådant som han själv föraktfullt kallat ”lappris wisor och historier” som fanns i var bondkoja. Går man till tidningsannonserna blir intrycket så småningom ett annat. Den nya upplagan av Peter Forsskåls Tankar om borgerliga friheten, som kom ut i december 1792 – sannolikt efter att Holméns katalog från 1792 trycktes – markerar en begynnande ökning av det politiska och samhällsorienterade godset. Under 1793 annonserades till exempel E. U. Nordforss Et klart Begrepp om Lag och Rätt, 1792, som i polemik med Thorild hävdade att det var en rättighet att bryta mot en lag, om den strider mot ”allmän rättvisa”.99 Så kallade borgerliga katekeser, som försökte uppställa sekulära rättesnören för medborgaren (inte undersåten, nota bene) dök upp 1792, troligen inspirerade av Volney de Chasseboufs, La loi naturelle, ou, Catéchisme du citoyen français, översatt till svenska 1795.100 Holmén hade Israel Lannérs försök i genren och även Lannérs kritik av häradshövding Nordells motsvarighet101 – Nordell102 gav till exempel inte tillräcklig plats åt religionen i sammanhanget tyckte Lannér.103 Överflödsförordningen diskuterades livligt 1793, inte minst i Extra posten, en av Holméns annonskanaler och en av de tidningar som verkli-

gen släppte fram olika sidor i debatten. Hos Holmén fanns bland annat Deputerades swar til herr öfwer-ståthållaren, i anledning af en dem meddeld kongl. nådig skrifwelse, af den 19 april 1793, rörande sidentygs bruk af tjenstehjon af qwinno-könet och deras wederlikar. Han förde också Sanningens röst, 1793, av en Samuel Forslund, som behandlar rätten till ämbeten och befordringar för icke adliga personer – den stora stridsfrågan från riksdagen 1769, som åter var aktuell 1792–93. Han annonserade också ”Bewis angående Nyttan af ärfteligt Adelskap”, vilket kan avse antingen J. von Hökerstedts Bevis, styrkte med exempel, angående nyttan af ärfteligt adelskap eller Anders Ekmans Orimligheten af de, under capitain J. v. Hökerstedts namn utgifne, så kallade, bevis, för nyttan af ärfteligt adelskap, med verkeliga bevis ådagalagd, båda 1792 – bäst i konsekvens med hans övriga utbud vore den senare. Annonserna under 1792 och 1793 dominerades dock fortfarande av religiösa och moralistiska publikationer, men 1794 hände något. I en annons i Dagligt Allehanda nr 41, 19 februari, finns bland annat Nordencrantz politiska och ekonomiska skrifter, Krygers tidskrift Den Wälmenande Patrioten, 1751, Oelreichs En Ärlig Swensk, 1756–57 och En Fri Swensk, 1761. Den senare krävde ett fullständigt upphävande av censuren, ett minst lika djärvt krav 1794104 som 1761. Men allra mest uppseendeväckande: Holmén bjöd också ut Uplysning för swenska folket, 1769. Den skulle ju enligt domstolsutslaget 30 april 1770 ha förstörts. Det är ovisst om Holmén hade några exemplar kvar, han köpte i alla fall ett på bokauktion i Stockholm i mars 1785.105 Han hade visserligen redan 1792 smugit in delar av Uplysning i sin nya upplaga av Leuhusens debattskrift om överflödet (se ovan), men att annonsera den helt öppet är ändå en annan sak. Visserligen kunde ju ingen av skrifterna från frihetstiden påstås syfta på aktuella förhållanden, men nog är det anmärkningsvärt att den klart ryssvänliga Uplysning annonserades ut under februari 1794, Armfeltprocessens första fas, där det ryktats om en sammansvärjning för att mörda hertig Karl och Reuterholm, i vilken bland annat ryska ministern skulle ha varit med.106 Någon reaktion från myndighetshåll är emellertid inte synlig, och hela saken blev snart inaktuell. I Dagligt Allehanda 1794 nr 115, 22 maj meddelades att ”De böcker och Moraliska Skrifter,

som pläga säljas i Holmeens Bokhandel wid Storkyrkan, säljes nu under desz sjukdom sedan den 5 Maji, på Wästerlånggatan i Huset N:o 12 nästintill hörnet af Tyska Brinken twå trappor up, eller från Tyska Prästgatan en trappa up i samma hus N:o 12. Och en del häraf i Utters och fleres Boklådor”. Holmén dog ju den 30 juni 1794, men i augusti är bokhandeln i den gamla lokalen öppen igen. Köpare välkomnas till ”afl. Bokhandlaren B. Holmeens Boklåda i Storkyrkobrinken, huset Kronan”.107 Annonsen räknade för övrigt upp en lång rad religiösa böcker. Den sista annonsen är från den 5 september: ”Framl. Bokhandlaren B. P. Holmeens wänner och bekanta, som under desz lifstid handlat med honom uti desz Boklåda i Storkyrkobrinken, kunna ännu ärhålla Böcker och Exemplar af desz Förlag till köps i Huset N:o 12 till wänster ifrån Tyska Brinken på Wästerlånggatan, twå trappor up.”,108 vilket verkar ha varit Holméns bostad de sista åren.109 Man får väl anta att dottern Anna Benedicta tog hand om affärerna under hans sjukdom och strax efter hans död. Hon hade redan i unga år hjälpt till i bokhandeln, enligt vad Bo Bennich-Björkman funnit.110 Hon hade faktiskt också lön enligt mantalslängden 1790. Utländska böcker Enligt privilegiet skulle Holmén uttryckligen handla med svenska böcker, vilket han, som framgått ovan omedelbart bröt mot, så vitt jag vet utan några reaktioner från kanslikollegiet. I bouppteckningen ingår ett parti ”inbundne böcker”, en del nya men större delen inköpta på bokauktioner och värderade till 67 riksdaler och 16 öre. Han har också sålt på bokauktioner för 16 riksdaler. Holmén förekommer regelbundet i protokollen från Stockholms bokauktionskammare under sin senare verksamhetsperiod, ibland som säljare men oftast som köpare (det finns inget material från kammaren före 1781). Han köpte både svenskt och utländskt, mycket religiöst men också grammatikor och ordböcker, ekonomi och en hel del politiska skrifter. Bland KB:s tryckta bokauktionskataloger finns en (med ett appendix) som bär den ej samtida anteckningen ”Bokhandlar Holmén”.111 Det är böcker som Holmén sålde på bokauktionskammaren i Stockholm den 17, 20 och 24 februari 1790.112 Det

Bouppteckningen finns i SSA, Nikolai fĂśrsamling, Stockholm. Bouppteckningsnummer: 1794/2:639-646. Bouppteckningens datum Ă¤r 26 september 1794.

är Holméns största försäljning under perioden 1782–1793, från mitten av 1792 försvinner han från bokauktionsprotokollen. Han köpte emellertid också ganska mycket ur samma katalog, vilket tyder på att han inte fick ut de priser han ville ha. (Det var vanligt att bokhandlarna återköpte ur sina egna försäljningar.) Frågan är om det var hans egna böcker, eller om han sålde på uppdrag för någon annan. Ett par av titlarna i katalogen återfinns i hans katalog nr 2 från 1767, och några andra har han köpt under tidigare bokauktioner, men det behöver naturligtvis inte handla om samma exemplar. Appendix till katalogen upptar minst 12 av hans egna förlagsprodukter,113 och av dem återköpte han fem. Åtminstone ett av hans köp återfinns också i katalogen 1792, men det hör inte till hans egna förlagsprodukter. Det mesta han återköpte var emellertid utländskt, och som nämnts tidigare förde han också mycket utländskt, åtminstone i de två första katalogerna, och han annonserade regelbundet i tidningarna om utländska skrifter. I Nytt och gammalt 1767, nr 24 för den 6 juni, bjöd han bland annat ut ”Bruckmans Magnalia Dei, od. unterirdischer Schatzkammer und Beschreib. aller Bergwerke der gantzen Welt i Fol. med många Kopparst. 48 Daler”, ”Histoire de Dannemark par Mallet i 2 wälska B.” och ”Spectacle de la Nature, alla 8 Tomerna m. Kopparst. 108 Dal.”. I Magnus Swederus Tidningar för Svenska Bokhandeln, 1784, nr 5 för den 20 mars, finns en stor annons för Holmén med enbart utländskt material. I Stockholms Post-Tidningar, 1792, nr 97 för 10 december, meddelades att man kunde prenumerera på ”Cours d’architecture navale pratique, Wien” i Holméns boklåda. Detta är bara några exempel. Det är en öppen fråga hur han finansierade de utländska böckerna, särskilt i början av karriären. Det aktningsvärda antalet utländska böcker, dessutom enligt katalogtitlarna inbundna och i allmänhet dyra, kan han knappast ha fått ihop mellan den 19 augusti (privilegiets datum) och boklådans öppnande i oktober 1766. Johnny Eriksson beskriver utförligt problem och kostnader förknippade med bokimport i sin redogörelse för Gjörwells bokhandel.114 Holmén bör ju ha mött samma svårigheter, och någon egen förmögenhet kan han inte ha haft. Man kan föreställa sig antingen att han sålde för någon annans räkning eller att det fanns en välbeställd mecenat

i bakgrunden. Tyvärr har jag inte kunnat finna några spår av vare sig det ena eller det andra. Slutet på historien Bland osäkra fordringar i bouppteckningen finner man en ”stridig” fordran om 100 riksdaler på grosshandlaren Jensen i Göteborg, liksom den blygsammare summan 4 riksdaler som sekreteraren Hjelmberg i Göteborg är skyldig. Translatorn Denell är skyldig 8 riksdaler, och så finns det en prenumerationssedel om 1 riksdaler på fjärde delen av ”Oeconomiska Dictionairen”, som måste vara Johan Fischerströms Nya swenska dictionnairen, fjärde delen, 1792, utgiven på J. C. Holmbergs förlag. Bland dem som har pengar att fordra finns firman ”Toulot, Frere & Seur i Brüssel”, som hade levererat 24 band av L’Esprit des Journaux för 1791, för vilka ännu skulle betalas 18 riksdaler, och två tryckare, Langes änka, som skulle ha 18 riksdaler och 24 skilling och Carlbohm, som skulle ha 12 riksdaler.115 Böckerna är den högst värderade delen i bouppteckningen, men tyvärr får man inte veta vilka böcker som fanns, utom att de oinbundna består av ”swenska, små skrifter och stridsskrifter”. För övrigt är bouppteckningen oerhört detaljerad och listar minsta pinal i hemmet, även en spegel med sprucket glas och en söndrig porslinstekanna. En enda tavla hade man, en Kristusbild. Hemmet verkar för övrigt ha varit tillräckligt utrustat för en ganska trivsam tillvaro, även om man var långt från den elegans som skymtar i de beskrivningar Gjörwell gav av sitt hem.116 Vita linnegardiner hade man, och te och kaffe drack man tydligen, i trots av alla överflödsförordningar och Holméns eget fördömande av te (som krävde så mycket importerat socker!), för det finns ett antal kaffe- och tekannor, inte bara den trasiga, och flera tebord. Det samlade boet värderades till 322 riksdaler och 35 skilling, en summa som motsvarar omkring 69 000 kronor i dagens penningvärde.117 Sammanfattning Anna-Maria Rimm karakteriserar bokhandelns utveckling under 1700-talet på följande sätt: ”I takt med att bokutgivningen på svenska ökade

på bekostnad av latin och franska, växte en ny sorts bokhandel fram med ambitionen att tillfredsställa både den lärda elitens och den bredare publikens bokintressen.”118 Holméns bokhandelsverksamhet faller väl in under den beskrivningen. De första två katalogerna, i slutet av 1766, vände sig till eliten, men i katalogerna 1768 och 1770 kan man konstatera att han anpassat urvalet till en bredare målgrupp. – Just under dessa år präglas också utbudet av den politiska turbulensen. Både genom författarskap, bokhandel och förlag fungerade Holmén som en propagandakanal för mössorna. Under 1760-talets senaste år måste det ha funnits en marknad för det politiska pamfletterna som en affärsman med något sinne för vinstmöjligheter inte kunde avstå ifrån. Katalogerna från 1780-talet och den sista, från 1792, är fortfarande riktade mot denna bredare marknad, även om det politiska inslaget i stort sett saknas, vilket naturligtvis hänger samman med att Gustav III:s förbudspolitik i stort sett strypt den politiska debatten i tryck. Liksom flera kolleger tog han sin tillflykt till säker mark med religiösa publikationer. Religionen fanns i och för sig alltid med, den utgjorde en dominerande del i utbudet under 1700-talet,119 och den var uppenbarligen efterfrågad. När religiösa stapelvaror (postillor m.m.) såldes i lösa ark (”i exemplar”) på bokauktionskammaren köpte bokhandlarna buntvis. Tidningsannonseringen kompletterar bilden. Annonser med utländska, dyrare böcker finns för hela hans verksamhetstid. Man måste anta att utbudet speglar efterfrågan på 1700-talets

bokmarknad. Om det i Holméns fall styrdes av övertygelse eller opportunism är mindre intressant. Hans förlagsverksamhet är kontinuerlig och sannolikt mer omfattande än vad som direkt kan beläggas. Det politiska godset råder under 1760-talet och kommer igen under de sista åren av hans liv. Som författare, översättare och kompilator ägnade han sig också huvudsakligen åt politik och samhällsfrågor. Han var inte någon originell tänkare, och stundtals verkar det som han skrev propaganda mer eller mindre på beställning, men man kan ändå urskilja ett konsekvent ställningstagande för tryck- och yttrandefrihet och mot adelns privilegier. Han kan inte jämföras med en storföretagare som Elsa Fougt, eller tidigare Lars Salvius. Johan Christopher Holmberg, tryckare, förläggare och bokhandlare var också ett nummer större, men däremot tycker jag det är fullt rimligt att jämställa honom med Gjörwell. Man kan säga att de i stort sett mutade in var sin del av marknaden för politiskt tryck. Deras verksamheter är någorlunda jämförbara, men Holméns verkar ha drivits med en smula mer ekonomisk sans och en något mer realistisk uppfattning om vad som var gångbart än den ständigt överoptimistiska Gjörwells. Holmén hade inte den prestigefyllda, offentliga position som Gjörwell intog i kraft av sin anknytning till Kungl. biblioteket, men nog hade han ett inflytande på och en betydelse för 1700-talets bokmarknad som gör att han förtjänar mer än en fotnot i vår bokhistoria.

N OTER 1. I Bokens vägar (1998), s. 13–82, resp. i Riksdag, kaffehus och predikstol (2003), s. 287–314. 2. Michaelis, s. 489–92, Forsskål till Michaelis 7. jan. 1761. 3. Kongl. Maj:ts Nådiga Förbud … 1760. 4. RA, Kanslikollegiet, protokoll 1792, 26 och 27 mars, 10 april, 12 maj. 5. Ljunggren, II, s. 3. 6. Gjörwell, brev till Patrik Alströmer 16 augusti 1792. 7. Jonsson, s. 55. 8. RA, Kanslikollegiet, protokoll serie AIIa, vol. 119. 9. Patrioten 1792:22, 23 9 oktober; utslaget publicerat 1793 i nr 12–13, 7 juni, s. 253–76. 10. Kanske ville man inte heller upprepa misstagen från 1759. Forsskål skröt själv över att myndigheternas agerande bara gjort hans skrift mer eftersökt och honom själv känd som en redlig patriot. Se Michaelis, s. 489–92, Forsskål till Michaelis, 7. jan. 1761. 11. Födelse- och dopbok för Näshulta, SVAR; Lagerholm, Söder-

manland-Närkes nation 1595–1900, nr 2666. 12. SSA, födelse- och dopbok för Nicolai församling, bd 11, s. 23 resp. 65 samt dödboken för Nicolai. 13. SSA, dödbok för Nicolai församling; uppgiften om 1781 kommer från Lagerholm, som emellertid måste ha blandat ihop döttrarna. Mantalslängden för Klara västra nedre , nr 239, för Staden södra västra nr 305, resp. nr 71. 14. SSA, bouppteckning, Nicolai församling, 1794/2:639–646, resp. födelse- o. Dopboken för Nicolai. 15. Elisabet Hammar, s. 63. 16. Se källförteckningen. 17. Lärda Tidningar, 1766, nr 30, 17 april, s. 119 18. Svenska Magazinet, dec. 1766, s. 838. 19. Svenska Magazinet, dec. 1766, s. 882. 20. Enligt BBB anteckningar finns det i Uppsala uni versi tetsbibliotek ett handskriftsexemplar av en av sagorna, som handlar om kanslersvalet i Uppsala 1747, med delvis avvikande uttydning.

21. Bygdén stöder sin attribuering på Jonas Apelblads manuskript över svenska anonymer och pseudonymer 1488–1785. 22. Samma uppfattning om hundar i städerna återfinns hos Peter Jacob Hjelm i en dagboksanteckning från 13 februari 1794. Holméns tirader om hundarna är kanske inte fullt så bisarra som de ter sig från en nutida utsiktspunkt. 23. J. Faggot, Svenska landtbrukets hinder ock hjälp (1746). 24. J. G. Rothman, Skäl och ordsaker til swenska folkets utflyttning i anledning af kongl. swenska wettenskaps-academiens utgifne fråga och gillade swar (1765). 25. A. Chydenius, Swar på Kongl. Wettenskaps Academiens fråga om orsaken til Folk-utflyttningen, 1765. 26. Lars Magnusson, Äran korruptionen och den borgerliga ordningen: Essäer från svensk ekonomihistoria (2001), s. 84–85. 27. Holmén, Den swenska land-mannen eller Utdrag af en landmans bref och påminnelser til en riksdags-man i Stockholm, år 1765. Om grundorsakerna til Sweriges olyckor och allmänna oredor (1765), s. 18–19. 28. Holmén, Grunden och hufwudkällan till rikets upkomst (1765), s. 30. 29. a. a. s. 33–34. 30. Holmén, Grunden och hufwudkällan till rikets upkomst (1765), s. 37ff. 31. Anund Hammar, Tankar om swenska barn (1758). 32. Schultze, Tal om ungdomens upöfvande i landtbruk (1750). 33. Magnusson (1996), s. 293f.; Magnusson (2001). 34. Svenska Magazinet, febr. 1766, s. 138–39. 35. Holmén, Geographisk tabell och wägwisare, öfwer Swea och Götha rike samt stor-fursten-dömet Finland (1765). 36. Roberts, s. 222. 37. Holméns kända översättningar kan spåras via SB17. 38. BBB anteckningar. 39. Gjörwell i brev till Patrik Alströmer, 3 sept. 1792, s. 4. 40. Holméns privilegieansökan till Kanslikollegiet, 19 augusti 1766, RA, Kanslikollegium, Inkomna skrivelser ang. böcker och trycksaker, EXIII, vol. 15. 41. Bennich-Björkman, ”The Development of the Provincial Book-Trade in Eighteenth-Century Sweden”, i Transactions of the Eighth International Congress on the Enlightenment, 2 (Oxford: Voltaire Foundation, 1992), s. 1051–54. 42. Bennich-Björkman, ”Eliternas gata”, i Bokens vägar (1998), s. 64. 43. RA, Kanslikollegium, Registraturet, allmän serie, CI, vol. 61, 19 aug. 1766. 44. Talrika annonser finns i Stockholms Post-Tidningar, Stock holms Weckoblad (genomgången av Bo Bennich-Björkman), från 1767 Dagligt Allehanda, Nytt och Gammalt, från 1778 Stockholms Posten och längre fram, 1784 Tidningar för Svenska Bokhandeln och från 1792 Extra Posten. Den ”mösspräglade” Dagligt Allehanda är dock Holméns huvudsakliga kanal. 45. Talrika annonser i Nytt och Gammalt, 1767. – Om Ekholm, se Den svenska pressens historia, 2000. 46. Kongl. maj:ts resolution 1787-09-17. 47. Bennich-Björkman, ”Eliternas gata”, i Bokens vägar (1998), s. 57–58. 48. Se Nytt och Gammalt, 1767, nr 24 för 6 juni. 49. Se Stockholms Post-Tidningar för 22 januari 1767. 50. Uplysning för swenska folket, 1769, s. 80: ”Af denna Skrift finnas Complette exemplar til köps hos Bokhandlarne B. Holmén i Stockholm och Steinert i Upsala, samt under instundande Riksdag hos den förres Commissionair i Norrkjöping, tillika med de flere Riksdags-Skrifter.” 51. Schildt, Förteckning, nr 1–3, 1769. 52. Grollens sednare öden, eller Fortsättning af Sagan om hästen, 1765. 53. Burius, s. 181, 291. 54. Christian Grave, En gammal försökt norrsk patriot- och landtmans hushålls- och åkerbruks-almanach, 1767. För övrigt

översatt av Magnus Orrelius. 55. Bennich-Björkman, ”Affärer i politiskt tryck”, i Riksdag, kaffehus och predikstol (2003), s. 309f.; i BBB anteckningar finns detaljerad genomgång av annonseringen. 56. Malmström, 6, 2. uppl., 1891, 33, s. 81. 57. RA, Biographica, 32 b. 58. Den listas under Holméns egna förlagsprodukter i katalogen 1792. 59. Se t. ex. Herlitz (2003), och Magnusson (2001). 60. Hus-cur för Swea rikets förmente wanmagt; Källan til Swea rikets wälmagt, båda 1766. 61. Hufwud-källan til Sweriges wäl eller we, uprunnen och underhållen genom sanna eller falska patrioters åtgärd (1767). 62. Om Kepplerus memorial, se Nurmiainen, i Riksdag, kaffehus, och predikstol (2003), s. 171–90; Roberts, s. 271. 63. Om Tolstadius, Rutström och Ackerman, se Burius. 64. Michael Roberts omdöme att Isak Faggot inte intresserade sig för medborgarens rättigheter (Roberts, s. 148) beror förmodligen på att han inte observerat detta arbete av Faggot. 65. Den svenska pressens historia, 1, s. 150 f. 66. Malmström, 6, 2. uppl. 1901; Roberts, s. 240ff. 67. Brev till Patrik Alströmer 3 september 1792. 68. Utländska makters mutor till såväl mössor som hattar behandlas av Marie-Christine Skuncke, ”Medier, mutor och nätverk”, i Riksdag, kaffehus och predikstol, s. 255–86. 69. Lundstedt, 1, nr 129 listar följdskrifterna. 70. Burius, s. 316–20. 71. Burius, s. 320. 72. DA 1770:103, för 7 maj. 73. Brev till Patrik Alströmer 3 september 1792. 74. Eriksson, s. 17–18, som citerar ett opublicerat artikelutkast av Gjörwell från 6 juli 1770. 75. Målet mot Uplysning hör till de allra mest omskrivna i svensk tryckfrihetshistoria. Lundstedt, Skuncke och Burius har redan refererats. För övrigt må det räcka med att hänvisa till C. G. Malmström, 6, 2. uppl. 1901, Den svenska pressens historia, 1 (2000), Bengt Åhlén, Ord mot ordningen (1986 )och Thomas von Vegesack, Smak för frihet (1995). 76. Burius, s. 320 med not 151. 77. Bennich-Björkman, ”Eliternas gata”, i Bokens vägar (1998), s. 63–65. 78. Bihanget till Post-Tidningen, 12 april 1770, enligt BBB anteckningar. 79. DA, 1770:103. 80. DA, 1770:106. 81. Om Dubois, se Bennich-Björkman, ”Affärer i politiskt tryck”, i Riksdag, kaffehus och predikstol (2003), s. 306 med not 17. 82. DA, 1770:117, 25 maj, resp. 1770:124, 2 juni. 83. DA 1770:130, 12 juni. 84. DA 1770:154, 12 juli och 160, för 19 juli. 85. DA 1770:231. 86. Annons i DA 13 april enligt BBB anteckningar. 87. DA 1772:6 resp. 28. 88. Eriksson, s. 18–19; Bonnier, del 2. 89. SSA, mantalsuppgift för Staden södra västra, s. 305. 90. DA 1770:130, 12 juni. 91. Mensklighetens Röst Wid Bokhandlaren Herr Holméns Arrestering.1770, s. 4. 92. Om Orrelius, se Broberg, PHT 1967. 93. Se t. ex. annons i DA 1770:253, 8 november. 94. BBB anteckningar. Han antar att Runemark kan ha sålt ur Holméns lager. Den första katalogen jag känner till från Runemark är tryckt tidigast 1775 och upptar Holméns geografiska arbete och möjligen något mer ur Holméns kataloger. Någon påfallande andel är det i varje fall inte. 95. DA 1782:123. 96. Rimm, kap. V, s. 6, noterar att Elsa Fougt under en period

haft två boklådor, ”böcker på svenska kunde intressera en bred publik utan högre utbildning, medan utländska böcker hade en bildad högreståndspublik som kundkrets”. 97. Större delen är tryckt hos Kumblin och har annons för boklådan vid Storkyrkan snett emot banken, omisskännligt Holméns. 98. Se SB17-posten för utförligare redogörelse. 99. Om Nordforss, se Christer Sundbergs artikel i SBL. 100. 2. förbättrade upplagan av Volneys arbete kom ut 1793–94 – den första upplagan förefaller inte finnas i något stort bibliotek i världen. 101. I. Lannér, Medborgelig, allmän catechismus (1792); Försök til en critique, öfwer … Anders Nordells försök til en cateches (1793); A. Nordell, Försök til en moralisk eller sedolärande, och politisk eller borgerlig cateches (1792). 102. Om Nordell, se Vegesack, s. 125ff., s. 188, 191. – Lannér intar inte samma plats i historieskrivningen. 103. Gjörwell var lite senare på banan. Han gav ut sin anpassade översättning av J. C. Siedes Patriotisches Schulbuch, Patriotisk cateches, 1803, vilken i stort sett omedelbart blev indragen. 104. Om läget för det fria ordet 1793–94, se Söderhjelm; Vegesack, s. 130–50.

105. Protokoll och inlaga från Stockholms bokauktionskammare 18 mars 1785. 106. Hjelm, Sqvaller i Politiquen, 21 december 1793. 107. DA 1794:186 för 18 augusti. 108. DA 1794:202. 109. SSA, mantalslängden för Staden västra södra 1790, s. 15. 110. BBB anteckningar. 111. Förtekning på Diverse Böcker … den 17 Febr. 1790 och Appendix I. Til de böcker som säljas … 17 Februarii 1790. 112. SSA, Auktionsverket, bokauktionskammaren, protokoll 1790. 113. Det är bara Appendix I som Holmén sålde, och köpte ur. Appendix II, som var betydligt kortare, gick under en annan säljare. 114. Eriksson, s. 44ff. 115. SSA, bouppteckning 1794/2:639. 116. T. ex. i brev till Patrik Alströmer 24 febr. 1794. 117. Uträknat enligt anvisningarna i Lagerqvist, 2011. 118. Rimm, kap. V, s. 4. 119. Förändringarna i bokproduktionens ämnesprofil är påfallande under 1760-talet och märkbara, om än inte lika tydliga för den korta frihetsperioden 1792. Se Jonsson, s. 55.

OTRYCKTA KÄL LOR privat ägo Bo Bennich-Björkmans efterlämnade anteckningar. Original hos Anna-Maria Rimm, kopior hos Gunilla Jonsson (citeras BBB anteckningar)

Hjelm, Peter Jacob, dagboksanteckningar, ”Sqvaller i politiquen”, Cod.Holm. D. 1004: 2 Databaser: Svensk bibliografi 1700–1829, SB17; Svenskt offentligt tryck, SOT

riksarkivet (ra) Kanslikollegiet protokoll serie AIIa, vol. 119 (1792) Kanslikollegium, Inkomna skrivelser ang. böcker och trycksaker, EXIII, vol. 15 Kanslikollegium, Registraturet, allmän serie, CI, vol. 61 Biographica

stockholms stadsarkiv (ssa) Födelse- och dopbok för Nicolai församling Dödbok för Nicolai församling Mantalslängder för Klara nedre västra 1770 och Staden södra västra 1780 och 1790 Bouppteckningar, Nicolai församling, nr 1794/2:639-646, 26 september 1794 SSA Auktionsverket, bokauktionskammaren. Förteckningsnr: SE/SSA/0039B, Protokoll och inlagor (listor över utauktionerade böcker) 1782-1793. -- Serien startar 1781. Bitvis saknas inlagor inom ett år, ibland även protokoll. Inlagor saknas helt för 1783 och 1786, protokoll för 1788.

SVAR, Födelse- och dopbok för Näshulta församling, original i Landsarkivet i Uppsala kungliga biblioteket (kb) Gjörwell, Carl Christopher, Brev 1791–1792, Cod.Holm. Ep.G. 8:15, och 1793-1794, Cod.Holm. Ep.G. 8:16

TRYCKTA KÄ L LOR Bewis, at comedier äro syndige. Stockholm 1786. (Av Holmén?) Chydenius, Anders. Swar på Kongl. Wettenskaps Academiens fråga om orsaken til Folk-utflyttningen. Stockholm, 1765. Källan til rikets wan-magt. Stockholm, 1765. En wälmående bonde. Eller Samtal öfwer det lyckeliga bondeståndet. Stockholm, 1789. (Av Holmén?) Faggot, Isac. Skrif- och tryckfrihetens härliga nytta för swenska folket. Stockholm, 1769. Fordna swears och göthers tankar om narre-spel och förklädda lekar. Stockholm, 1792. (Av Holmén?) Forsskål, Peter. Tankar om borgerliga friheten, i anledning af den nu så allmänt omtalade frihets-principen hos fransoserna. Stockholm, 1792. Fredrik II. Prof på regerings-sätt och regenters plikter…. Stockholm, 1789. Övers. Holmén. Förtekning på diverse böcker, i åtskilliga wetenskaper, som komma at försäljas på bok-auctions-kammaren i Stockholm, den 17 febr. 1790. med: Appendix, I. Til de böcker som säljas på Bok-auctions-

kammaren i Stockholm, d. 17 februarii 1790. [Stockholm, 1790.] Hammar, Anund. Tankar om swenska barn. Stockholm, 1758. Holmén, Bengt. Den swenska land-mannen eller Utdrag af en land-mans bref och påminnelser til en riksdags-man i Stockholm, år 1765. Om grundorsakerna til Sweriges olyckor och allmänna oredor. Stockholm, 1765. . Grunden och hufwudkällan till rikets upkomst. Stockholm, 1765. . Saga, om den förwandlade hjorten, med anmärkningar och sann-sagor. Stockholm, 1765. . Ytterligare fortsättning af Sagan om hästen, eller Grollens senaste öden til närwarande tid. Stockholm, 1765. . Orsaker til ungkarlarnas hinder från giftermål, ur et nyligen ankommit bref til mademoiselle N.N. des beaux discours, til trycket befordrade af fruntimrens favorit. År 1765. Stockholm, 1765. . Et nytt och oförgripeligen säkert förslag til bancosedlarnes skyndesammaste realiserande, guldoch silfwermynts

förskaffande i allmän rörelse, den höga wäxel-coursens jämna fällande til al pari, och dyrhetens hämmande med mera, genom guldoch silfwer-lotterier, såsom derjemte et lyckligit medel för många fattiga at i hast bli rika. Stockholm, 1766. . Lill-herrns ursprung och lefwerne, jämte anmärkning wid den nyligen utkomna skriften kallad Petit-maitre. Stockholm, 1766. . Nyckelen til Grollens stall, eller Alfabetiskt orda-register och uttydning öfwer mörka ord som förekåma i Sagan om hästen. Stockholm, 1766. . Torftighetens fägnad och förmån af den hämmade yppigheten, genom kongl. maj:ts nådige förordning emot yppighet och öfwerflöd af den 26 junii 1766, wises i följande uträkning, som, efter den aldraminsta consumtion och lindrigaste pris, jämte annat, stiger til en besparing af mer än et tusende tunnor guld årligen. Stockholm, 1766. . Wanans werkan på öfwerflöds-waror, i synnerhet på bränwin, tobak, thé och caffé, med flere påminnelser, emot Philadelphi Ptocophili nyligen af trycket utgifne öfwerflöds besparing af 1000 tunnor guld årligen, kallad: Torftighetens fägnad : och förmån af den hämmade yppigheten, m.m. Stockholm, 1766. . Samling af gamla djupsinniga sagor och forn-tidens hemligheter, 1–3. Stockholm, 1768–69. Kongl. Maj:ts Nådiga Förbud Emot En af Trycket utkommen skrift, under titul: Tankar om Borgerliga Friheten &c. Gifwit Stockholm i Råd-Cammaren then 28. Februarii 1760. Stockholm. Kortaste begrepet af historien om kyrko-regeringen och det catholska präste-wäldet. Övers. Holmén. Stockholm, 1792. Leuhusen, Carl. Det riksfördärfweliga swenska öfwerflödet, uti några wisza rum och ställen, samt nödiga botemedel däremot; utmärkt och angifwit under riksdagen i Stockholm år 1762, omtryckt med tilökning 1792. Stockholm, 1792. Mensklighetens Röst Wid Bokhandlaren Herr Holméns Arrestering. Stockholm, 1770. Michaelis, Johann David. Literarischer Briefwechsel … herausgegeben von Joh. Gottlieb Buhle Professor zu Göttingen. Th.1, Leipzig, 1794. Roustan, A. J. Hvilka medel kunna förbättra et fördärfvat folk, och hvilken är den fulkomligaste plan lagstiftaren i sådan afsikt bör följa? Övers. J. L. Odhelius. Stockholm, 1792. Schultze, Samuel. Tal om ungdomens upöfvande i landtbruk. Stockholm, 1750. Skrif- och tryckfrihetens, auctorers, och boktryckares lidande genom ohemula processer. Stockholm, 1769. (Av Holmén?) Uplysning för swenska folket om anledningen, orsaken och afsigterne med urtima riksdagen 1769. Stockholm, 1769. Zetherström, Johan Niclas. Grollens sednare öden, eller Fortsättning af Sagan om hästen. Stockholm, 1765. tidningar och tidskrifter Dagligt Allehanda (DA), Stockholm 1769–, utg. klanen Momma. Extra Posten, Stockholm 1792–1795, utg. J. C. Holmberg. Lärda Tidningar, Stockholm 1745–1773, utg. Lars Salvius.

Nytt och Gammalt, Stockholm 1776–1770, utg. Erik Ekholm. Patrioten, Stockholm 1792–1793, utg. Lorens Münter Philipson. Stockholms Posten, Stockholm 1778–, utg. Johan Henric Kellgren. Stockholms Post-Tidningar, Stockholm, halvofficiell. Stockholms Weckoblad, Stockholm 1745–1779, utg. Peter Momma. Svenska Magazinet, Stockholm 1766–1769, utg. C. C. Gjörwell. Tidningar för Svenska Bokhandeln, Stockholm 1784, utg. Magnus Swederus. bokhandelskataloger Holmén, Bengt. Catalog på wakra och wäl inbundne Böcker, som äro til salu i B. Holméns Boklåda uti Stora Kyrkobrinken näst intil gamla Banquen. N:o 1. [Stockholm, 1766.] . Catalog på inbundne Böcker, som äro til salu i Bengt Holméns Boklåda uti stora Kyrkobrinken och huset näst intil gamla Banqven, snedt öfwer ifrån Storkyrkan i Stockholm, N:o 2. [Stockholm] 1766. . Förteckning på de Swenska Böcker och Skrifter som finnas i Exemplar hos Bok-Handlaren Bengt P. Holmén, och efter utsatt pris försäljas uti dess Boklåda wid Stora Kyrko-brinken, i Huset N:o 10 näst intil Gamla Banquen, snedt öfwer ifrån Stor-Kyrkan i Stockholm. Stockholm, 1768. – KB:s ena ex. med handskriven rättelse av adressen. . Förteckning På Swenska Böcker, Tractater och Memorialer, som, dels på Bokhandlaren B. HOLMéNS egen kåstnad, blifwit Tryckte, dels i Commission hos honom äro inlemnade, ifrån 1768 års början til den 25 Aprilis 1770, hwaraf de fläste ännu efter utsatt pris, finnas i dess Boklåda wid Tyska Kyrkan i Stockholm. Uppsala 1770. – KB:s ex. med handskriven rättelse av adressen. . Förteckning På åtskilliga Swenska Böcker och Skrifter, som finnas til köps hos Bokhandlaren B. Holmén, i dess Boklåda wid Storkyrko-Brinken i Stockholm. 1783. Stockholm, 1783. . Förteckning På några Gudeliga Böcker, utsökta Skrifter, och upbyggliga Predikningar, som, jämte andra, finnas til köps hos Bokhandlaren B. P. Holmén i Stockholm, för utsatte priser: 1785. Stockholm, 1785. . Förteckning På Swenska Böcker, och nyligen tryckte Skrifter, som finnas i Holméns Bok-Handel, i Stockholm, 1787. Stockholm [1787]. . Förtekning På Böcker och tryckta Skrifter, af egna nyare Förlager, som finnas hos Bokhandlaren B. Holmén i Stockholm, 1792. Stockholm, 1792. Runemark, Gustaf. Förteckning, på äldre och nyare böcker och skrifter som finnes, utom flere andra, uti bokhandlaren Henr. Gustaf Runemarks boklåda på Lilla Ny-gatan huset n:o 137 näst intil kongl. post-contoiret. N:o 1. [Stockholm, tidigast 1775.] . Fortsättning af Förteckning, på äldre och nyare böcker som finnes, utom flere andra, uti Henr. Gust. Runemarks boklåda på Lilla Nygatan, huset n:o 137 näst intil kongl. post-contoiret. N:o 2. [Stockholm, 1775 eller 1776.] Schildt, Johan Jacob. Förteckning på skrifter, som finnas i Johan Jacob Schildts boklåda i Norrköping wid Riddarhus- torget, 1–3. Norrköping, 1769.

LI TTERATUR Bennich-Björkman, Bo. ”The Development of the Provincial Book-Trade in Eighteenth-Century Sweden”, i Transactions of the Eighth International Congress on the Enlightenment: Bristol 21–27 July 1991, 2, s. 1051–54. Oxford: Voltaire Foundation, 1992. . ”Affärer i politiskt tryck. Offentlighetsprincipen och spelet om den politiska makten 1766–72”. I Riksdag, kaffehus och predikstol: Frihetstidens politiska kultur 1766–1772, red.

Marie-Christine Skuncke och Henrika Tandefelt, s. 287–314. Stockholm: Atlantis, 2003. . ”Eliternas gata och handeln på broar och marknader. Systemen för spridning av böcker i Sverige 1600–1850”. I Bokens vägar: Seelig & Co 150 år, red. Jan-Erik Pettersson, s. 13–81. Solna: Seelig, 1998. Bonnier, Isidor. Anteckningar om svenska bokhandlare intill år 1900 jämte strödda notiser från senare tid, del 2, Stockholm och

Uppsala. Kompl. och utg. av A. Hånell. Stockholm: Bonnier, 1935. Broberg, Gunnar. ”Magnus Orrelius. En frihetstida moralist och skribent”. Personhistorisk tidskrift (PHT), s. 109–46. Stockholm, 1967. Burius, Anders. Ömhet om friheten: Studier i frihetstidens censurpolitik. Diss. Institutionen för idé- och lärdomshistoria Uppsala universitet. Skrifter, 5. Uppsala, 1984. Bygdén, Leonard. Svenskt anonym- och pseudonymlexikon: Bibliografisk förteckning öfver uppdagade anonymer och pseudonymer i den svenska litteraturen. Faks. med rättelser och tillägg, utg. Sune Lindqvist. Stockholm: Rediviva, 1974. Den svenska pressens historia, del 1. Red. Karl Erik Gustafsson och Per Rydén. Stockholm: Ekerlid, 2000. Eriksson, Johnny. Carl Christoffer Gjörwell som aktör på den svenska bokmarknaden 1769–1771. Uppsatser inom biblioteks- och informationsvetenskap, 183. Uppsala: Uppsala universitet, 2003. Hammar, Elisabet. Franskundervisningen i Sverige fram till 1807: Undervisningssituationer och lärare. Årsböcker i svensk undervisningshistoria, 61. Stockholm: Föreningen för svensk undervisningshistoria, 1981. Herlitz, Lars. ”Nordencrantz, Christiernin och den monetära debatten på 1760-talet”. I Riksdag, kaffehus och predikstol: Frihetstidens politiska kultur 1766–1772, red. Marie-Christine Skuncke och Henrika Tandefelt, s. 131–42. Stockholm: Atlantis, 2003. Jonsson, Gunilla. ”’Luckan’ på tryck (?) eller trycket i ’Luckan’”. I Framsynthets ihugkommelse: En vänbok till Sune Lindqvist på 80-årsdagen den 26 oktober 1991, red. Folke Sandgren och Ingrid Ström, s. 45–56. Acta Bibliothecae regiae Stockholmiensis, 51. Stockholm: Kungl. biblioteket, 1991. Lagerholm, Julius. Södermanland-Närkes nation: Biografiska och genealogiska anteckningar om i Uppsala studerande södermanlänningar och närkingar 1696–1900. Sunnansjö: J. Lagerholm, 1933. Lagerqvist, Lars O. Vad kostade det? Priser och löner från medeltid till våra dagar. Lund: Historiska media, 2011. Ljunggren, Gustaf. Svenska vitterhetens häfder efter Gustaf III:s död, del 2. Lund: Gleerup, 1877.

Lundstedt, Bernhard. Sveriges periodiska litteratur 1645–1899, del 1. Faksimil av uppl. 1895–1902. Stockholm 1969. Magnusson, Lars. Sveriges ekonomiska historia. Stockholm: Tiden, 1996. . Äran, korruptionen och den borgerliga ordningen: Essäer från svensk ekonomihistoria. Stockholm: Atlantis, 2001. Malmström, Carl Gustaf. Sveriges politiska historia från konung Karl XII:s död till statshvälfningen 1772, 2. uppl., del 6. Stockholm: Norstedt, 1901. Nurmiainen, Jouko. ”Gemensamma privilegier för ett odalstånd. Alexander Kepplerus som borgmästare och samhällstänkare”. I Riksdag, kaffehus och predikstol: Frihetstidens politiska kultur 1766–1772, red. Marie-Christine Skuncke och Henrika Tandefelt, s. 171–90. Stockholm: Atlantis, 2003. Rimm, Anna-Maria. Elsa Fougt, Kungl. boktryckare: Aktör i det litterära systemet ca 1780–1810. Diss. Skrifter utgivna av Avdelningen för litteratursociologi vid Litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala, 59. Uppsala, 2009. Roberts, Michael. Frihetstiden: Sverige 1719–1772. Stockholm: Tiden, 1995. Skuncke, Marie-Christine. ”Medier, mutor och nätverk”. I Riksdag, kaffehus och predikstol: Frihetstidens politiska kultur 1766–1772, red. Marie-Christine Skuncke och Henrika Tandefelt, s. 255–86. Stockholm: Atlantis, 2003. Söderhjelm, Alma. Sverige och den franska revolutionen: Bidrag till kännedom om Sveriges och Frankrikes inbördes förhållande i slutet av 1700-talet, 2, Förmyndarregeringens tid 1792–1796. Stockholm 1924. Uppsala universitets matrikel. 11, 1750–1760. Utg. A. B. Carlsson. Uppsala universtitets årsskrift. 1925. Program. 3. Uppsala, 1925. Vegesack, Thomas von. Smak för frihet: Opinionsbildningen i Sverige 1755–1830. Stockholm: Natur och Kultur, 1995. Åhlén, Bengt. Ord mot ordningen: Farliga skrifter, bokbål och kättarprocesser i svensk censurhistoria. Utg. Agneta Åhlén och Lillemor Widgren-Matlack. Stockholm: Ordfront, 1986.

anita ankarcrona

Stockholm Bellmans stad – och vår

et finns många sätt att närma sig en stad – att uppleva den och förmedla den. Målningen, kartan eller fotots framkal lade bild är en. Diktens frammanade inre bilder är en annan. Några av förra seklets stora författare har genom språkets – inte den konkreta bildens – kraft, fångat och uttryckt, inte bara den yttre stadsbilden, utan just staden sedd, hörd och levd inifrån en människas temperament och livskänsla. Staden i betraktarens sinne – sedd genom känslans och själens sköra fönsterglas. Den mellansvenska småstadens idylliskt tillrättalagda yta och ångestladdade under strömmar har sin ojämförlige uttolkare i Birger Sjöberg. I Fridas visor, i Kvartetten som sprängdes. Staden, ett yttre och ett inre landskap: ”Gör en kikare av handen Frida!” säger bodbetjänten. Skärp din uppmärksamhet. Se – och bortse! Hjalmar Bergman beskriver den markurellska girighetens och självhävdelsens deformerande krafter i det dystopiska lilla Wadköping. Hjalmar Söderberg låter oss genom Martin Birck, Lydia och doktor Glas för en stund tid vistas i det förra sekelskiftets oscarianska Stockholm. Men också en deckarförfattare som Stieg Trenter bärgar och bevarar ett svunnet Stockholm. Hans hjälte Harry Friberg hastade genom nu raserade gator och kvarter från min skoltids StockTil Fru Widman Patronessa på Elfvik. Den 15 September 1789. Teckning av färjstället till Lidingö sannolikt av Pehr Hilleström. KB, HS. Autografsamlingen.

holm. Han påminner mig om ljuden och dofterna i den trånga Slöjdgatan bakom Hötorget, där Statens Normalskola hade några klasser inhysta i samma kvarter som den gamla Konstakademien, åren innan grävskopsarméerna jämnade kvarteren med marken. Men, Carl Michael Bellman var den förste, och kanske den störste, av alla Stockholmsskildrare. Han var en stadens poet. Han hade blick för konkreta detaljer i kombination med en genuin känsla för den enskilda människan, för hennes tid och hennes villkor. Han levde i en stad som präglades av politisk turbulens, merkantil utveckling – och fruktansvärd misär. De burgna handelshusen längs Skeppsbron bebodda av familjerna Grill, Setton, Arwedsson, Jennings m. fl. utgjorde en vacker front framför den egentliga Stadens, Gamla Stans, smuts, fattigdom, fylleri och prostitution. Hur upplevde Bellman den, eller snarare hur skildrade han den sedd med Fredmans ögon? Hur såg den stad ut som såg honom födas? Carl Michael Bellman föddes i Stockholm år 1740 och han levde i stort sett hela sitt liv i staden och dess omgivningar. Ett liv då han flyttade otaliga gånger. Födelseplatsen var den ståtliga Daurerska Malmgården vid Maria Torget ägd av hans farmor. Det enda som idag påminner om malmgården är Bellmansgatan som ju går utmed Mariatorgets södra sida. Gården finns dock att beskåda som modell på Stockholms Stadsmuseum. Bellmans farfar, professorn i vältalighet vid Uppsala universitet Johan Arndt Bellman, hade

1704 gift sig med Katarina Elisabeth Daurer, dotter till assessorn vid Kommerskollegium Jakob Daurer i dennes äktenskap med Katarina von Santen, vars far, vinhandlaren Here von Santen ägde den malmgård som senare kom att heta Daurerska Malmgården. Den bestod av två hus med tillhörande stor trädgård. I det större av husen föddes Carl Michael Bellman den 4 februari 1740, son till Katarinas och Johan Arndts yngste son med samma namn som sin far; Johan Arndt. Han var sekreterare vid Kungl. slottskansliet och fick vid sin avgång lagmans titel. I denna smått idylliska och privilegierade miljö bor Bellman till 1763, det vill säga tills han var 23 år. Sedan började han flytta runt i staden och hade under sin livstid upp emot tjugo skilda boplatser. Han bodde bland annat i Urvädersgränd på Söder, på Lästmakargatan vid Hötorget, Stora Nygatan i Gamla Stan, Stora Brogatan vid Klara sjö, kvarteret Braxen vid Klara sjö (gamla Kungsholmsbrogatan 33, nu under Centralstationens bangård) i en fastighet ägd av hovurmakaren Bourdillon! Det kan synas vara en ödets nyck att Bellmans avsked till liv och dikt sker i en urmakares hus. Han dog den 11 februari 1795 och jordfästes i Klara Kyrka, på vars kyrkogård Svenska Akademien reste en gravvård år 1851. Också Fredman var urstockholmare, såväl verklighetens söndersupne hovurmakare Jean Fredman, död och begraven år 1767, som hans återuppståndne namne i Fredmans epistlar och sånger. Urmakaren har sin minnesgravvård på Adolf Fredriks kyrkogård, rest av Stockholms Urmakarämbete år 1967. Förre urmakaren Jean Fredman var en värdig bärare av epitetet Bacchi tjänare. Han var född 1712 och var långt fram i livet en välbeställd urmakare i Stockholm. Han skötte flera tornur i staden. Han fick titeln Kunglig hovurmakare, innan allt började gå illa. Olyckliga familjeomständigheter drev honom att söka tröst i flaskan. Han tillhörde dem som kunde påträffas redlös i rännstenen – likt Epistel 23, då Fredman låg i rännstenen vid krogen Kryp-in, gentemot BancoHuset en sommarnatt år 1768. Epistlarnas Fredman, skuggan av en Bacchi hjälte, som Bellman själv säger, är det öga vi ser Stockholm genom, den lins som bestämmer brännvidd och fokus. Han är också en gudabenådad konferencier,

en lysande stjärnreporter som i några få ord kan måla upp en scen och beskriva ett händelseförlopp. Han regisserar, han dirigerar. Han vänder sig till sina egna vänner i dikten med tillrop som, Movitz gråt ej mer!, Rak i ryggen Ulla!, Gråt fader Berg och spela. Tjenare Mollberg hur är det fatt? Men han vänder sig också till oss med sina uppmaningar att lyssna och se: ”Titta dit åt, dit åt strand, ut åt sjön på vänster hand, dit mitt över, åt det huset, där som ljuset, syns ibland” (Ep 49). ”Han deltar i fester och utfärder med mikrofonen dold i spetsmanchetten. Han är reportern med en känsla av ansvar mot oss, som inte får vara med. Denne reporter är därtill en utsökt känslig iakttagare av former och färger, av skuggor och dagrar. Han är en lyriker vars livskänsla svänger från luftigt, nyckfullt rokokolynne, till tung, bristfällig lidelse. Men han är också sin tidsålders ypperste verskonstnär och hela hans väsen är genomdränkt av musik. Det är Fredman. Det är Bellman.” (Staffan Björck, ”Fredman som conférencier”, i Kring Bellman, 1964) Detta själens ljus och skuggspel mellan livsyran och förgängligheten, finns också i skildringen av stadens ljus och dunkel, av dess natt och dess dag, där solen glimmar blank och trind, vattnet likt en spegel, men där också månen försilvrar det solen förgyllt, där tårpilens skuggor faller långa över kyrkogårdens bleka fält. Så skänker han oss sin stads tid och rum – dess människors utmätta timmar på tidens smala näs. På 1700-talet var Stockholm en liten tättbefolkad stad som till stor del var hopgyttrad på en ö. Men många århundraden utan större risk för fientlig belägring hade också gjort det möjligt för människor att slå sig ner på Söders solida bergshöjder. Där reste sig koppartaken på adelsmäns och burgna borgares stenhus. Där bredde deras välskötta trädgårdar ut sig, på behagligt avstånd från söders många textil- och tobaksfabriker och dess eländiga kåkstäder. Där höjde sig Katarina och Maria Magdalenas kyrktorn över ond och god. Över den Daurerska Malmgården, som var Carl Michael Bellmans födelseplats. Över kyrkoherden i Maria Magdalena, Michael Hermonius, Bellmans morfar. Även på Norr hade adeln byggt sina Palats; de la Gardie (Makalös), Fersen, Bååth, Oxenstierna

m.fl. Men Stockholms hjärtpunkt och centrum var fortfarande staden mellan broarna, Gamla Stan, eller som invånarna sade: Staden. I husen, som med sina raka fasader sköt i höjden utmed de trånga kullerstensgatorna, bodde förvånansvärt många människor. Huvudparten av stadens 70 000 invånare bodde där. I Bellmans och Fredmans: Stolta Stad! Jag nu glad Förglömmer ditt prål, Ditt buller, larm och skrål Movitz, blås i ditt horn Böljan slår, Båten går, Bland Jakter och Skutor Spanjefararn står Segelstinn, Går snart in, I Cadix och Dublin. (Ep 33)

Det är Fredmans vidvinkelperspektiv över vattnet in mot staden. Det är hans fokus på den salige medpassageraren Movitz, som i sin lycka kastar hatten och peruken i sjön och dricker hela världens skål, omgiven av de munviga roddarmadammerna, som ror folk över till Blasieholmen och Djurgården. Under Gustaf III:s dagar var Stockholm en stad i bakvatten. Mellan åren 1749 och 1770 hade befolkningen ökat dramatiskt från 45 000 till 70 000 invånare, men sedan stagnerat. Barnadödligheten var enorm. Också Bellman förlorade ett barn, sonen Elis 1787. I sin sorg skriver han den vackra vaggvisan till sonen Carl: Lilla Charles sov sött i frid, Du får tids nog vaka. Tids nog se vår onda tid Och hennes galla smaka.

Stadens bofasta befolkning utgjordes av tre grupper: den första; den högre byråkratin, ridderskapet och adeln. Den andra; präster och skolfolk och övriga ”ståndspersoner”. Den tredje; lägre statstjänare och enklare näringsidkare. De två första grupperna var inbördes ungefär lika stora och utgjorde tillsammans knappt en tredjedel av Stockholms befolkning, det vill säga drygt 20 000 personer. Den återstående stadsbe-

folkningen, ca 50 000 personer, dominerades av de enklare näringsidkarna, alltså hantverkare med gesäller och lärogossar, manufakturidkare (fabrikörer) och deras arbetare, handlande och deras bodsvenner – och så sjöfolket naturligtvis. Stockholm var Sveriges viktigaste utskeppningshamn för järn och koppar. Metallerna bröts i det inre av landet och skeppades till Stockholm, vägdes och taxerades vid Slussen på Söder, för att sedan exporteras, huvudsakligen till England. Man befordrade också tjära för de europeiska flottorna över Stockholms hamn. Dessa exportartiklar bildade underlaget för välståndet hos den grupp vi kallar Skeppsbroadeln och som bodde i husen utmed just Skeppsbron. De drev också bruk och gårdar som; Österbybruk, Söderfors, Forsmark etc. Familjerna Arwedsson, Grill, Tottie, och Jennings m.fl. var handelsmän av gammal tradition och hade nära förbindelser med England. En snabb blick i deras bibliotek avslöjar den anglofila orientering. Anna Johanna Grill härskarinna till Söderfors skrev en dagbok under en resa till just England år 1788. Skälet till att hon skrev, säger hon i sann bruksanda, var inte för att roa men för att visa att tiden ej blivit illa använd (Anna Johanna Grill, Resedagbok, utg. av Catharina Lagercrantz, Atlantis 1997). Men makten i Stockholm låg inte hos dem, den låg hos dess borgerskap, det vill säga de som ägde burskap och ”taxerade till ordinarie kontribution”, ett annat ord för skatt. Det var detta kontribuerande borgerskap som ensamma utgjorde styrelsen i såväl magistrat som i domstolar, och som därför dominerade stadens liv. Medborgarrätten hette inte pengar, den hette skatt. Detta skattebetalande, kontribuerande borgerskap uppgick under den gustavianska tiden till 3 600 män. Till detta skall förvisso läggas deras familjer. Ämbetsmannakåren, den unge Bellmans vänkrets, växte under Gustaf III:s tid. Den tillhörde en kategori som kallas ”ofrälse ståndspersoner” och utgjorde ett övre socialt skikt i staden, men var inte representerade i något av de fyra riksdagsstånden. Dessa ”ofrälse ståndspersoner” var, utöver ämbetsmän, just brukspatroner, läkare och officerare. Till viss del stadens stöttepelare, men utan politiskt inflytande. Vid Gustaf III:s Konungaförsäkran 1771 krävde

Stockholm p책 Bellmans tid. KB, KoB, H. vol. 21 nr 2.

man att adelns företrädesrätt till stats- och rådsämbeten skulle upphävas – vilket också skedde – men mer än så blev det inte med ståndsutjämningen. Kungens skickligt iscensatta statsvälvning den 19 augusti 1772 var en triumf för Gustaf III personligen, till ackompanjemang av Bellmans för tillfället skrivna ”kungssång” Gustafs Skål! Var voro de lärde? De deltog inte i Stockholmslivet. De vistades vid universiteten i Uppsala, Lund och Åbo, där de mötte just borgerskapets söner, som sändes till lärosätena för att bedriva nyttiga studier inom naturkunnighet, ekonomi och moderna språk. Frihetstidens nyttoinriktade vetenskapssyn ville omsätta naturvetenskapliga rön och upptäckter i ekonomiskt vinstgivande verksamheter. Det resulterade i att Uppsala fick sin första professur i ekonomi år 1739. Det var det första universitet utanför det tyskspråkiga området, som hade ekonomi som ett självständigt ämne. Men hur var det då med barnens skolgång i Stockholm? Skolordningen från 1724, som aldrig trycktes officiellt, men som gällde till 1807, stadgade att ”målsman eller klockare skulle lära barn läsa i bok”. Kyrkan hade således det yttersta ansvaret för utbildningen. Ett ansvar som medförde stora befogenheter, något som 1700-talets progressiva skolmän och uppfostrare opponerade sig mot. Det fanns de som krävde att skolväsendet skulle sekulariseras och i stället placeras under ett särskilt uppfostringskollegium. Vid sekelskiftet 1800 fanns det i Stockholm ca 9 000 barn i åldrarna sex till femton år, barn som borde ha tillgång till skolundervisning. Ett tusental återfinns i stadens offentliga skolor, men de flesta undervisades i någon av Stockholms mer än etthundra privatskolor och pensioner, eller av privatinformatörer och skolmästare. Dessa skolor hade mycket skiftande kvalitet och lärare med mycket varierande kompetens. Vi finner pedagoger, predikanter, skräddaränkor, en bladarbetare och en kyrkosångare. Man inser lätt att den undervisning som erbjöds inte alltid var den bästa. Den offentliga undervisningen stod lågt i kurs. Den tristess, smuts och pennalism man tvingades uthärda var förfärande. ”Latin, kateches, glosor och stryk” var botanisten Samuel Öhmans omdöme om sin unga skolår.

Under 1700-talet växer också den borgerliga kärnfamiljen fram, som en följd av att det gamla självförsörjande hushållet gradvis förändrades till ett marknadshushåll. Man levde i allt större utsträckning av pengar. Kärnfamiljen, med husfadern i spetsen och tjänstefolket i trossen, sluter sig mot samhället, lever i sina salonger, sina malmgårdar och på sina sommarvisten. I Bellmans dikter till enskilda återfinner vi en rad av dessa människor och miljöer. Hovgulddragare Petter Widman på Elfvik på Lidingö, arkitekten Erik Palmstedt med hustru Gustava vid Tyska Brunn och deras sommarställe Fiskarstugan, Fru Helena Quiding på Heleneberg vid Lilla Värtan. Över kontinenten i allmänhet, också över Stockholm, blåste sedan seklets mitt en stadig kulturell västanvid från den engelska övärlden. En vind som förde med sig en borgerlig livsstil och kultur. Tidskrifter av engelsk typ, till exempel The Spectator, blev en inflytelserik faktor, som gärna lade större vikt vid just bildning och nyttighet, än vid lärdom och intellektuell färdighet. Akademierna och de vittra samfunden bildades, samtidigt som kaffehusen och de politiska klubbarna efter engelsk modell blev centrum för samhällsdebatt och samhällskritik. Bland besökarna på dessa klubbar blandade sig polisspioner och rapportörer för att vädra eventuella konspirationer mot det rådande politiska systemet. Under 1700-talets senare decennier fanns det ett tjugotal kaffehus bara runt Riddarhustorget. Där läste man tidningar, diskuterade politik, men man kunde också köpa teaterbiljetter och teckna bokprenumerationer. Runt Riddarhustorget fanns också större delen av Stockholms cirka tjugo bokhandlare. Vid Tyska Brunn 19 (gamla Nicolai polisstation) låg sedan 1703 Stockholms Bokauktionskammare. 1787 flyttade den till Myntgatan, mellan Kanslihuset och Riddarhustorget, då den fick ge rum åt Stockholms första synagoga. Gustaf III:s Judereglemente från 1782 tillät invandrande judar att bosätta sig i Stockholm, Norrköping, Göteborg och Marstrand. Bokauktionskammaren var Stadens stora bokbörs. Den hade auktioner tre dagar i veckan, nio månader om året. Under 1700-talets två sista decennier omsatte den ungefär femtontusen böcker om året. Köpare och säljare var framför allt ämbetsmän, präster och det bildade borgerskapet.

”Klockorna ringa, Trummorna dundra, fanorna fläkta, pikarna glimma, klockspelarn drillar och klämtar” ropar Fredman från vattnet utanför Skeppsbron (Ep 33). Detta Stockholm är fullt av ljud. Överallt hörs skrik och skrän, sopor som slängs, pottor som töms, forpojkar som drar sina bullrande kärror, väktarnas rop och kyrkklockornas dån. I Tyska Kyrkan fanns rikets enda klockspel. Löpare och betjänter springer med biljetter och brev. Dessa brev och biljetter var våra dagars telefonsamtal och e-post, där betjänterna tjänade som tvåbenta telekombolag, när de ilade fram och åter, fram och åter, mellan ”abonnenterna”. Men staden hyste inte blott människor utan också djur. På bakgårdarna fanns höns, hästar, kor och svin. Och så flugorna; kring rännstenarna och de öppna latrinerna. I stadens ytterområden fanns hela sjöar av orenlighet, som sjön Fatburen vid nuvarande Medborgarplatsen. Den spred dysenteri, inte minst bland arbetarna i fabrikerna på Söder. Man tvättade i förorenat vatten, få brunnar var rena. Tuberkulos, febrar och epidemier var legio. Inte underligt att dödligheten var stor, nästan lika stor som i Paris, den stad i Europa som hade den högsta mortaliteten. Den sjuke sköttes i bästa fall av en fattigläkare. En av dessa var Bellmans mycket näre vän Anders Blad, till vilken Bellman dedicerade den mörka, vackra episteln 81, ”Märk hur vår Skugga, Märk Movitz Mon Frère, inom ett Mörker sig slutar”. Det var samme doktor Blad som uppmanade Bellman att under den ofrivilliga inhysningen i Högvaktsflygeln på slottet våren 1794, påbörja sin Lefvernesbeskrifning. Kyrkogårdarna var fyllda till bristningsgränsen med grav vid grav utan några gångar emellan. Dödskallar och benknotor stack upp ur det glesa gräset och dessa måste snart skyfflas in i benhuset för att ge plats åt nya lik. I 1700-talets Stockholm var döden var mans granne. Vid 50 år var man gammal. Bellman blev 55. De riktigt robusta levde förvisso längre. Bellmans änka Lovisa Grönlund-Bellman dog först 1847, vid 92 års ålder. Livets timliga villkor var hårda. Ruset blev för mången vägen till befrielse. Urmakaren Jean Fredman visste det bättre än någon. Carl Michael Bellman säger om sin diktnings hjälte att ”Fred-

man Uhrmakaren, i sin lifstid varit lika känd för sin skicklighet, at afdela tidens lopp uti timmar och minuter, som för sin behändighet, att gjöra tiden till intet uti ett litet grönt Timglas med finkel”. Det var ingen tillfällighet att en urmakare fick det poetiska uppdraget att göra tiden till intet, genom att tömma vinglaset, stjälpa omkull timglaset och förneka den skuld som har Döden som inkasserare. Drick ur ditt glas, se Döden på dig väntar, Slipar sitt svärd och vid din tröskel står, Bliv ej förskräckt han blott på grafdörn gläntar, Slår den igen, kanske än på ett år (Ep 30)

Men urmakaren Fredman vet att livstimmen ilar. Han pekar på visaren som skyndar runt urtavlans cirkel, han pekar på klockan som slår och på kyrkklockorna som dånar, i Jacobi, i Katarina, i Nicholai. Det är slag som bekräftar tidens tyranniska välde. Det var först under 1300-talet som tiden och timmen fick direkt del i människors tillvaro. Innan dess hade kyrkan ägt och kontrollerat tiden, genom sin liturgi och böneringning, eftersom det var bönetimmen och inte tiden på dygnet som reglerade livet. Men på 1300-talet uppfanns så det mekaniska slagverket, som snart fick sin plats på de framväxande städernas rådhustorn. Tiden blev synlig och dygnet fick sina likformiga timmar, markerade utmed urtavlans periferi. Alltsedan dess rytmiseras och kontrolleras livet av tidens jämna och utmätta gång. Fickur, pendyler och andra klockor tillhörde 1700-talets personliga attribut och rekvisita. Urmakaren Fredman är ett barn av sin tid, skicklig i att hantera såväl timglas som tomglas. När en broders eller systers timglas runnit ut då för Fredman oss i Epistel 54 till Katarina kyrkogård, till de bleka fält, där aldrig en Iris minsta blomma plockat. I Epistel 81 står han vid Löfbergskans grav och reflekterar; Märk hur vår skugga, märk Movitz Mon Frère, Inom ett mörker sig slutar, hur Guld och Purpur i Skoveln den där, Byts till grus och till klutar.

Men det fredmanska timglaset symboliserar inte i första hand dödens inkassouppdrag, utan snara-

re livets möjlighet att med hjälp av det lilla gröna glaset finkel glömma att livet är en skuld till naturen. En skuld som skall återgäldas; att Clotho ren ur syrtuten avklippt en knapp vid Charons bud. (Ep 82, Fredmans oförmodade avsked.) Det gällde att erövra ögonblicket, dess lust och glädje. 1700-talet var en nöjenas och njutningens epok i hela Europa. Det kunde vara en picknick på Djurgården eller en pastoral måltid med lax och spenat på Mosebacke, eller en bullrande bal på någon av stadens krogar. Man gick med liv och lust upp i dessa stundens nöjen, som den bästa vägen att fly bort från bekymren. Ty ”Morgondagen blott oro föder” som det står i Ep 63 eller i 10:ans; ”Hvar en följe sitt begär. Glöm allt livs besvär”. Bellman lägger örat mot tidens stämton. Han har ett absolut gehör! Den engelskinspirerade parken, med sina mjuka kullar, vida lövträd, ekotempel och ruiner är tidens landskapsmode, som vi möter det på Drottningholm, Haga och Djurgården. Att vistas i detta av människohand kultiverade landskap tillhörde 1700-talets förnöjelser. Man metade, man rullade kägelklot. I Sång 31 ”Opp Amaryllis” vädjar kavaljeren: ”kom nu och meta, noten är bunden, kom nu på stunden, följ mig åt”. I Epistel 55 spelar Mollberg Kägelspel hos Faggen vid Hammarby-tull en sommarafton 1770. Vi ser honom ”mitt bland dem käglor slå, Stiger på tå, Grälar och nekar, att i slagen ramla två”. Faggens krog, som låg vid Vintertullen, är uppkallad efter trädgårdsmästare Fagge som öppnade värdshusrörelse 1731. När Fagge dog 1739 sålde hans änka den till en viss Eric Nordström, som blev en viss Ulla Winblads svärfar! Tills nyligen har där bott en präst – en kvinnlig präst dessutom. Bellman ler nog åt dessa ödets lekar. Stadens krogar var många, ungefär 700 stycken. En krog på var hundrade invånare. Djurgården, som var kronomark, låg utanför det egentliga Stockholm och där var det förbjudet att servera destillerade drycker. Men brännvinet var lätt att smuggla och lönnkrogarna var många. Djurgårdens s.k. kojor var sanna tempel för Bacchus och Fröja. Den ståtliga Epistel 25, Bellmans favoritepistel, beskriver Ullas överfart till Djurgården: ”Blåsen nu alla, Hör böljorna svalla, Åskan Går”. Episteln 50 skildrar hennes återfärd: ”Phoeubus förnyar,

De gyllene skyar, Kring städer och byar, Bestrålar vår syn”. Epistlarnas bröder och systrar har vidlyftiga dryckesvanor. Deras supande är ritualiserat. Ruset har i Fredmans värld samma kraft som fantasin har hos Bellman. Det är tankens och känslans befriare. Ruset förändrar inte verkligheten, men det förändrar upplevelsen av verkligheten, på samma sätt som fantasin. Det upphäver tiden och öppnar en värld där ingen tid finns, en värld där ingen frågar efter timmen, där ingen mäter den, där ingen värderar den. Där vinglaset skall tömmas – och timglaset stjälpas. Den frihetens värld är Krogen! I Epistel 52 Til Movitz när hans fästmö dog säger Fredman: ”fly Bror, fly Fröjas skara / och din Frihet ömt bevara / Förr du snärjdes i en snara / Nu får du på krogen vara / Nu är du fri min son”. Krogen är epistelvärldens skyddade rum. Där blir, med rusets hjälp, friheten möjlig. En frihet från såväl sorgen som passionen. Fröjas praktiserande prästinnor var många. I Fredmans Stolta stad och i Bellmans Stockholm, där prostitutionen var minst sagt omfattande. I spetsen för detta tidlösa yrke stod en sådan skräckfigur som den beryktade Platskan, eller moster von Platen som hon kallade sig, som drev glädjehus på Baggensgatan och Västerlånggatan. När Kellgren i dikten ”Mina Löjen” levererar en hånfull och dräpande dom över Bellmans diktning – inte på grund av dess brist på moral – men dess brist på respekt för den goda smakens fasta ramar, skriver han om Bellman att; Hans muser sig på Spinnhus nära, hans gratier ligga under kur, och uti Platskans Jungfrubur han Kärleksgudens språk fått lära.

Alla kvinnor som gick lösa och lediga eller hade ett oregelbundet arbete fick misstankar riktade mot sig. Krogarna hade en uttaxering på femtio riksdaler för att täcka kostnaderna för Spinnhuset på Långholmen och för att avlöna separationsvakten, de så kallade paltarna, som hade till uppgift att gripa alla fruntimmer som synbarligen inte hade något att bestyra och sätta dem i arbete. Bellman låter oss med Fredmans ögon skymta en flicka i grändens dunkel;

Igår såg jag ditt barn min Fröja, I Yxsmedsgränd, Klädd i en svart garnerad tröja, Så snörd och spänd; En kullrig vidd av många stubbar Bjäfs och granlåt och flärd Men i dess fjät såg jag två gubbar Med långa svärd (Ep 28)

Dessa paltar, som var allmänt avskydda, och säkert hade full sysselsättning med kvinnor och med berusade slagskämpar var utrustade med särskilda saxtänger av järn med vilka de på betryggande avstånd kunde ta ett fast grepp om halsen på sitt offer och marschera iväg till häktet. Vägen var alltså kort mellan glädjehuset på Baggensgatan och Spinnhuset på Långholmen. Traktören Magnus Benedictus, var en man som åtagit sig att hålla stadens gator rena genom att leja straffdömda prostituerade och kommendera dem att tömma latrintunnor, för att sedan ro över lasten till Salpetersjuderiet vid Mariebergs Porslinsfabrik vid Kungsholmens strand. Den som Fredman pekar ut i Epistel 48, Varuti avmålas Ulla Winblads hemresa från Hessingen en sommarmorgon 1769. ”Såg du nu Marieberg, / så se längre neder; / Med en gul och bleknad färg / Sig ett tjäll utbreder. / Fönstren glittra. Kännen I / ej salpetersjuderi? / En gång Ulla – raljeri! / Palten dit dig leder.” Epistlarnas rum är gränden, kyrkogården, krogen, sovkammaren och Djurgårdens gröna lundar. Men vad är det för livskänsla Bellman vill formulera? Vad är det för upplevelse av människans villkor och utmätta jordetid som hans dikt vill uttrycka? Varför är timglasets utrunna tid, tomglasets urdruckna vin och krogens försonande rum hans spelplats? Hur kan han i krogrummets larm och i sovkammarens lust gestalta vår kanske största dikt om livets guld och grus? Han, ”en man av föga djupsinnighet” som han säger i sin Lefvernesbeskrifning. Han, den naive sensualisten, den av hjärtat så innerligt gode och känslige människovännen. Han betraktar helt enkelt sina bröder och systrar med fantasins och medkänslans ögon. Han förvandlar dem och deras värld till ett utopiskt lyckoland. Landet Ingenstans. En antivärld. Han låter den tidsbundna världens

Bellmans namnteckning. KB, HS, Autografsamlingen.

Bellmans likprocession, teckning av C. M. Bellman. KB, HS, Vf 38: 3. Äntlig är den stunden inne, at jag måste ombyta linne, ock låta mig nedsättas i grafven med Préstafven; jag har föranstaltat om mitt hus, med saffrans:kringlor och talgljus, och ifrån krogen Förgylta Lyran skall jag bäras bort med ohyran.

Bysättningshäktet i högvaktsflygeln på Slottet. Våren 1794 sitter Bellman här under tio veckor för en skuld om 102 riksdaler. KB, HS, Vf 18.

tunga villkor rinna ut likt timglasets sand och låter för en stund tidlöshetens villkor råda. På krogen, i sovkammaren, i gränden och i lunden. Villkor som bestämmer att sinnenas upplevelse av det närvarande ögonblickets fullhet är livets enda sanna evangelium. Mitt i Stockholms smuts och förnedring är Fredmans värld en värld av medmänsklighet och livsglädje. En värld som har sin alldeles egna logik. Den är utpräglat sinnlig, bröderna och systrarna är genuina sensualister. De söker den livets frihet som bara kan finnas mellan jämlika varelser, där ingenting uppnås på bekostnad av någon annan, utan i gemenskap med dem. Detta behov av en nära mänsklig samvaro, är den fredmanska kretsens livsnerv.

Visst är tonen mellan dryckesbröderna mången gång högljudd och grov, men där finns alltid en underström av medkänsla och inlevelse. En insikt om att brödra- och systerskapet genom sin ömsesidiga respekt ser till att människan, all skröplighet och svaghet till trots, aldrig förlorar sin värdighet. Epistlarnas brödraskap är ett sällskap utan behov av vare sig makt eller framgång. De har ingen förankring utanför den egna kretsen och de är helt ointresserade av pengar och ägodelar. Det är inte vardagslivets tråk och tvång som härskar. Ingen av dem har egentligen något arbete. Med ett modernt språkbruk kan man möjligen säga att de har en ”sysselsättning”. Med Bellmans terminologi var de ”passagerare”. Personförteck-

ningen till Fredmans Epistlar säger att Movitz är konstapel, Mollberg är korpral och senare dansmästare, Fader Berg är tapetmålare, Fader Bergström är namnsdagsblåsare i Katarina. Men de vänder alla uppmärksamheten och intresset mot viktigare ting än plikt och arbete; mot kärlek, musik, sång och dans. Dock, epistelvärlden har också en nattsida. En ruelsens, melankolins och förgängelsens aspekt. Vi ställs då inför dödsångestens och bakrusets kaos, dess desperata lek med livet, med passionen och med döden. Krogen och kammaren fylls av en känsla av tomhet, ofullkomlighet och sorg. Även om den känslan till sist alltid tvingas tillbaka av brödernas förnyade lust och engagemang i vinets, musikens och erotikens glädje. I Epistel 30, Till Fader Movitz under dess sjukdom, Lungsoten granskas ingående i strof efter strof, Movitz lungsjuka och härjade kropp. Guldguler hy, matt blomstrande små kinder, Nedkramadt bröst och platta skulderblad. Lät se din hand, hvar ådra blå och trinder Ligger så sväld och fuktig som i bad; Handen är svettig och ådrorna stela.

Ändå slutar varje strof med en uppmaning till musik eller sång: ”Knäpp nu och spela, / töm din flaska, sjung och drick, var glad!” Det är en uppmaning, som icke blott är till tröst och styrka för den döende Movitz. Det är också en uppmaning till oss alla att ta ett steg tillbaka från sjuksängens lidande. Döden och sorgen måste bekämpas med livets och glädjens vapen. Många Epistlar, framför allt de som Bellman själv kallar Pastoraler anger i titeln såväl plats som tid: året, årstiden och tiden på dygnet. En precisering i tid och i rum som Bellman kan ha lärt av 1700-talets store pastoraldiktare engels-

mannen Alexander Pope. Pope krävde också att pastoralen, skulle ha en dramatisk monolog- eller dialogform utan direkt handling. Platsen skall uppges i diktens titel, texten skall ge täta allusioner till platsen och dess omgivning. Bellman följer Pope tätt i spåren. Epistel 71 har titeln: Til Ulla i fönstret på Fiskartorpet, Middagstiden, en Sommardag I. I Epistel 72 lyder titeln: Lemnad vid Cajsa Lisas Säng, sent om en afton. Epistel 23; Som är et Soliloquium då Fredman låg vid krogen Kryp-In, gent emot Banco-huset, en sommar-natt år 1768. Platsen är angiven, tidpunkten likaså, ibland även årstiden och året. Dikten fästs och förankras i Bellmans Stockholm, men det är Fredmans blick som ser och beskriver. I Epistel 71 fångar hans betagna öga det gudomliga Fiskartorpet, medan den stampande hingstens rullande ögon riktas mot det fönster där Ulla står. I Epistel 72 vandrar hans blick från Cajsa Lisa i de höga bolstren, till sovkammarens smala och utsläckta ljus, via Norströms piskperuk som hänger på sin spik, till den stängda fönsterluckan och den tillslutna porten. I Epistel 23, den s. k. rännstensmonologen, som tilldrar sig vid Järntorget, får vi följa Fredmans abstinensplågade öga från den egna kroppens smuts och förfall med rocken i trasor, skjortan svart som sot, händerna magra och kalla, som ”Darra vid larm och dån”. Det söker sig upp mot morgonrodnandens himmel och de glimmande kyrktornen, ner igen till krogdörren som öppnas och till trapporna som leder till löftet om liv i Bacchi rum. Det är törstens och förtvivlans öga som fångar reflexerna i en splittrad verklighets spegelskärvor. Skärvor som Bellman fogar samman till en bild av livet och av Staden. En bild som ger oss en upplevelse av igenkännande och tillhörighet.

lennart nyberg

Estetik för läsmotstånd i Peter Weiss Motståndets estetik

n av de många saker som observerats om Peter Weiss monumentala romanbygge om den kommunistiska motståndsrörelsen i Sverige och Tyskland under andra världskriget är att det är svårläst, till och med systematiskt svårtillgängligt. ”Jag tyckte att de här 1 100 sidorna ganska ofta, och framför allt i början … var tråkig, tung, svår och ogenomtränglig litteratur”, påpekade typografen Lars Isaksson som deltog i den studiecirkel om verket som Grafiska fackföreningen i Stockholm drev i början av 1980-talet.1 Initiativtagaren till studiecirkeln, Sture Ring, höll med (”Det behövs sannerligen mycket kraft och energi för att övervinna det läsmotstånd romanen bjuder”)2 liksom en hel del akademiska forskare har gjort, som till exempel Frederic J. Schwartz som påpekat att verket ”mer än något annat gör motstånd mot sitt eget mottagande”.3 Svårlästhet är förstås inget ovanligt drag för den höglitterära romankonst av modernistiskt och postmodernt snitt som Weiss trilogi anses tillhöra. Snarare kan det användas som kvalitetsstämpel, vilket Mats Gellerfelt gjorde i den debatt på

En manuskriptsida till Die Ästhetik des Widerstands. Akademie der Künste, Berlin, Peter-Weiss-Archiv, Sign. 1703. Den slutliga texten återfinns i andra delen av det tredje bandet, s. 913–15 i den senaste svenska utgåvan.

Kulturhuset 1986 från vilken Isakssons och Rings kommentarer också är hämtade: Vi utsätts dagligen för ett massivt tryck från skräpkulturen, ett tryck som bara lär bli värre. Satelliterna löper i sina banor … Skräpkulturen är slökonsumtion, slöskonsumtion. Med Weiss verk är det tvärtom – här rör det sig om en via formen framtvingad ansträngning, en hjärnans kamp med ett komplicerat material, en ögats kamp med en kompakt text – en kamp som hela tiden framtvingar reflektion och eftertanke, ställningstagande.4

Peter Weiss var själv medveten om att han skapat en svårtillgänglig text. I en intervju inför utgivningen av det första bandet på tyska 1975 (den svenska översättningen utkom året därpå) påpekade han att han kommit att göra det lika svårt för läsaren som han som författare själv haft: ”Läsaren försätts i samma svårigheter som författaren själv försatt sig i genom att skriva boken. Det ställs ganska höga krav på läsaren – krav på koncentration, på medkänsla, på efterforskning, på den egna handlingsförmågan – och det är just de krav jag ställt på mig själv när jag skrivit”. 5 Det som skapar denna svårighet, för såväl författare som läsare, är enligt Weiss själva stoffets svårighetsgrad. ”Stoffet är så komplext att något annat inte var möjligt”, säger han i intervjun från 19756 men påpekade också vid flera tillfällen att han hade stort förtroende för sina läsares förmåga att tillgodogöra sig texten, som till exempel i två intervjuer från 1979: ”… jag utgår ifrån att inget kan vara för stort och svårt för människan, för den arbetande människan”7 och ”jag menar

att författaren inte kan ställa för höga krav på läsaren.”8 Från läsarens perspektiv skulle skälen till läsmotståndet säkert kunna anges vara flera: det obestämda berättarperspektivet som kan göra det svårt att veta från vem tankar och åsikter emanerar; de långa utredande exkurserna om bildkonstverk från Pergamonfrisen till Picassos Guernica; de olika tidsplanen som trots stor historisk spännvidd går in i varandra och förblandas; de ofta utdragna och detaljerade politiska diskussionerna. Ett skäl återkommer dock hos många som kommenterat det svårlästa i verket, nämligen den rent typografiska utformningen, något som på sätt och vis gör det ironiskt att just fackföreningen för grafiker studerade verket i en studiecirkel. Lars Isaksson observerade: ”Jag menar, som typograf höll man ju nästan på att få raptus när man inte hittade några styckeindelningar, när det inte fanns några kapitelrubriker, när liksom ingen som helst ordning och reda verkade finnas, inga mellanrubriker osv, och jag undrade vem som egentligen hade skrivit en sån här bok och varför.”9 I den enda längre svenska forskningsstudien om verket påpekar Lars Wendelius att ”Det faktum att Weiss aldrig använder anföringstecken bidrar till att sudda ut gränserna mellan framställningsformerna”,10 det vill säga direkt anföring i dialogpartier särskiljs inte från texten i övrigt och förstärker därmed intrycket av ett flöde utan avbrott. Även den typografiska utformningen var högst avsiktlig från Weiss sida och han fick ofta anledning att kommentera den i intervjuer. De kompakta trycksidorna utan andra styckeindelningar än blankrader mellan textblock som i sig kan var två till tio sidor långa och som inte bara saknar anföringstecken utan också en hel del annan interpunktion avspeglar enligt Weiss stoffets kompakthet: ”Textblocken motsvarar innehållet där allt är så oerhört tätt sammanvävt att till och med ett tankstreck vore en avledning från det i sig hårt sammanbundna.”11 Tätheten och kompaktheten i såväl stoff som typografi blev också ett sätt att avspegla svårigheten i jag-berättarens utvecklingsgång och förståelse av de skeenden som beskrivs i romanen. ”Det hör för mig till komplexets estetik att jag-berättaren konfronteras med stora block som inte går att dela upp” påpekar Weiss och fortsätter:

Allt sker ju i en oerhörd slutenhet. Och alla dessa stora block måste genomträngas. Då är minsta avbrott störande – det skulle vara en andningspaus men för berättaren finns inga andningspauser utan han sitter fast i detta ofantliga arbete att utvinna något ur slutenheten, ur tätheten, som är användbart för hans utveckling. Det är därför blockstrukturen är nödvändig.12

Man skulle alltså kunna säga att inte bara läsaren och författaren utan även romanens berättare ställs inför samma svårtillgänglighet. Förutom dessa tematiska och berättartekniska skäl för verkets typografiska utformning anförde Weiss emellertid även estetiska skäl. Han framhöll att han helt enkelt tycker att stora, slutna trycksidor är vackra och att han störs av ”styckeindelningar, störs av frågetecken, utropstecken, bindestreck”.13 Textstrukturen tog gestalt redan från början av arbetet med romanen och han beskrev själv det estetiska förhållningssättet som en överföring av hans metod som bildkonstnär: ”Jag vill se slutna bilder framför mig.”14 Den kopplingen har även Lars Wendelius gjort i sin studie, om än med syftning på romanens sätt att gestalta simultana skeenden snarare än på den typografiska utformningen (som Wendelius berör endast knapphändigt): ”Man påminns inför detta sätt att arbeta om Weiss’ förflutna som bildkonstnär. I slutskedet av sin bana som sådan specialiserade sig Weiss på en collage-teknik som innebar att han fogade samman fragment från olika håll till en ofta svåröverskådlig men inte sällan även verkningsfull helhet.”15 För just Motståndets estetik spelade emellertid även ett verk av en annan konstnär in för den konkreta utformningen. I den debatt på Kulturhuset 1986 som redan nämnts gav Gunilla Palmstierna-Weiss en bakgrund till valet av form för verket – en skulptur från en utställning på Moderna Museet flera år tidigare: … en skulptur som var stora fyrkanter i rostfritt stål, sen var det små mellanbitar. Det var en totalt sluten skulptur, men när man gick runt den var den hemlighetsfull och full med olika tankar, och dessutom kunde man spegla sig i den skulpturen. Då sa han: ”Om jag någon gång skriver ett större verk, då ska det vara slutet som detta, då ska man få hamra sig in, för så bör det uppfattas.”16

Ett uppslag i Die Ästhetik des Widerstands med blankrad mellan två textblock. Foto: Bengt Melliander, UB-Media.

Minnesbilden är intressant eftersom den anknyter till en del av de utsagor av Weiss som anförts ovan, till exempel om gestaltningen av ett stoff som måste ”genomträngas” av berättare, läsare och författare (”då ska man få hamra sig in”). Själv nämner Weiss dock inte den här anknytningen, inte ens i de arbetsböcker som har publicerats och innehåller mycket information om hans arbetsmetod som författare. Den enda noteringen i arbetsböckerna om den typografiska utformningen handlar i stället om mödan med att åstadkomma den: Överallt rader överklistrade med rättelser: nödvändigheten att bibehålla manuskriptbladets estetiska yttre. Den rena, slutna skrivsidan, det orubbade blocket (läste också hos Brecht: hans mani att satsbilden inte fick rivas upp och bringas ur balans!) Sedan 6 år: en seg erövringskamp av varje rad. Varenda rad ett skikt, om och om igen överlagrat av ändringar, tills den slutliga bilden uppstår.17

Noteringen härrör från våren 1978 då arbetet med det tredje och avslutande bandet hade inletts och den ”erövringskamp” Weiss nämner var

inte bara en metafor för det konstnärliga arbetet i sig utan ett uttryck för en faktisk kamp med Weiss tyska förlag, Suhrkamp. Eftersom Weiss varit bosatt i Sverige sedan 1939, talade svenska som vardagsspråk och använde tyskan främst som ett arbetsverktyg i sitt författarskap hade han en överenskommelse med förlaget om redaktionell hjälp med att till exempel rensa ut eventuella skandinavismer. Förlagets ändringar i texten kom dock att bli mer långtgående och i samband med tredje bandet ställdes överenskommelsen på sin spets. Återigen kan Gunilla PalmstiernaWeiss ge en initierad inblick i situationen: När andrakorrekturet kom, och Peter fick se rättelserna, så blev han förtvivlad. Här handlade det inte längre om skandinavismer utan om mycket stora missförstånd. Det språk Peter skrev var experimentellt, manuset är ett prosapoem, och detta hade lektören överhuvudtaget inte begripit utan i stället skyllt på skandinavismer. Det fanns sidor med upp till femtio ändringar. När Peter fick tillbaka korrekturet hade han egentligen satt sig själv i ett fängelse. Han hade ju

bestämt att den typografiska utformningen skulle vara i stora block. I sin förtvivlan försökte han ändra på det som förlaget redan hade satt i tryck. Det hade nämligen kommit ett ultimatum från förlaget: allt är tryckfärdigt, det går inte att gå in och stryka och ändra utan bara att rätta korrekturfel. Peter fick nöja sig med att lyfta ut de ord som mest markant var felaktiga, räkna bokstäverna och sätta tillbaka ord som passade in av ursprungstexten.18

En märklig konsekvens av den här tillkomsthistorien är att Motståndets estetik är ett litteraturhistoriskt mycket ovanligt exempel på hur en översättning kan ligga närmare författarens intentioner, eftersom Ulrika Wallerströms svenska översättning, till skillnad från Suhrkamps tyska utgåva, bygger på Weiss originalmanus. Kampen om texten handlade inte bara om språket utan även om manuskriptets rent fysiska karaktär. Som den tyska forskaren Elisabeth Wagner visat täckte Weiss hela manuskriptsidorna med maskinskriven text, lämnade inga marginaler och därmed minimalt med utrymme för korrekturändringar. Även på detta reagerade hans redaktör på Suhrkamp, Elisabeth Borchers, som Weiss vittnar om i ett brev till förläggaren Siegfried Unseld den 24 april 1975 när manuskriptet till första bandet var inlämnat: ”Jag förstod av ett telefonsamtal med henne i går att hon inte kunnat läsa min text och det av mycket märkliga skäl. Hon sa att det var för svårt, rent av outhärdligt, att läsa dessa bilder, att det var ett rent ’slavarbete’ och att jag ovillkorligen måste skriva med större marginal i fortsättningen.”19 För Elisabeth Wagner visar Weiss sätt att arbeta med texten på anknytningen till hans arbete som bildkonstnär: ”Att teckna och att måla var för Weiss som sinnlig-kroppslig verksamhet besläktad med skrivandet och omvänt var skrivandet ett förstadium till bildskapande.” På så sätt skapade han inte bara en text när han skrev utan också en bildlig gestalt.20 Vad var det då för bild de kompakta textsidorna skulle gestalta? Det konstverk Gunilla Palmstierna-Weiss hänvisade till i debatten på Kulturhuset var skapat av amerikanen Donald Judd, ansedd som en av minimalismens främsta företrädare även om han själv alltid avvisade sådana beteckningar, och det är troligt att Weiss första gången såg det på utställningen Den inre och yttre rymden som

visades på Moderna Museet 26/12 1965 till 13/2 1966. Avsikten med utställningen var, enligt katalogens ”Avslutande inledning”, att ”skissera en linje som går genom den moderna konsten, från 1900-talets andra årtionde och framåt, och som inte så ofta betonats. Det är konst som använder negation som ett uttrycksmedel, vars motiv är tomhet, rymd och rymdkänsla, tystnad, enformighet, entonighet, stillhet, kontemplation, översinnlig enkelhet”.21 Utställningen utgjordes av tre centrala konstnärer – Kasimir Malevich, Naum Gabo och Yves Klein – som representerades med mellan 50 och 100 verk vardera, men i utställningen ingick också en avdelning med ”35 konstnärer som utforskat rymdens bild” och däri ingick Judd med ett verk, ”Untitled” från 1965. I efterordet till den senaste svenska utgåvan av Motståndets estetik från 2006 har Gunilla Palmstierna-Weiss återkommit till kopplingen mellan skulpturen och romanens grafiska utformning: ”Peters typografiska block är en optisk estetisk kvalitet som finns redan i hans tidigare böcker. Två inspirationskällor var särskilt viktiga för Motståndets estetik. Dels den amerikanske skulptören Donald Judds skulpturer med fem kvadratiska block av rostfritt stål staplade på varandra med en smal spalt mellan. Fem slutna enheter som man kan spegla sig i. Dels en av de få bevarade handskrifterna av Aischylos där texten är skriven som ett helt block utan indrag.”22 Om vi bortser från hänvisningen till Aischylos för just den här utredningen är det värt att uppmärksamma att de typografiska blocken inte var en ny metod för Weiss och att Judds skulptur här omtalas i plural. Redan i en anteckningsbok från 1962 formulerade Weiss den estetik som redan kommit till uttryck i den självbiografiska romanen Brännpunkt (Fluchtpunkt) som utkommit på tyska 1962 och svenska 1964 och som så småningom skulle kulminera i Motståndets estetik: ”Den täta typografin, inga avstånd, avsnitt, genom vilken Intet stirrar tillbaka – ett fast nätverk av ord.”23 Av de tidigare citerade intervjuutsagorna framgår dock att tekniken hade fått en särskild innebörd i och med arbetet med Motståndets estetik och möjligen är det så att Judds skulptur spelat in för att ladda den med en särskild betydelse. Att Judds skulptur som visades 1965 kan beskrivas i pluralis flera år senare är egentligen inte så konstigt, eftersom konstnären skapat åtskilliga verk i samma grund-

form som det som visades på Moderna Museet. Formen skulle kunna beskrivas som ett antal utskjutande och likformiga rektangulära enheter i vertikal linje med ett avstånd mellan varje enhet som motsvarar deras höjd. Materialet har varierat genom åren – galvaniserat järn, koppar, plexiglas, aluminium – liksom enheternas storlek, antal, eventuella lackering eller annan färgläggning, men själva formen återanvändes av Judd fram till åtminstone 1990 (konstnären avled 1994). Det specifika verk som visades på Moderna Museet var dock prototypen av temat och beskrivs i katalogen på följande sätt: ”23 × 76 × 92. 7 st. lådor av plåt”. Judd kom sedermera att skapa många verk med samma grundform (åtminstone tretton museer främst i USA men också i Belgien, England och Schweiz har exempel i sina bestånd) och liksom alla hans verk är de betitlade ”Untitled” (av skäl som ska utredas längre fram). Det verk som ställdes ut på Moderna Museet inköptes av museet 1966 och ingår sedan dess i den permanenta samlingen (inventariebeteckning NMsk1927). Förutom betydelsen som skulpturen kan ha haft för att förstärka Weiss metod att arbeta med typografiska block finns en annan anknytning mellan den skulptur som var utställd på Moderna Museet 1965 och Motståndets estetik, åtminstone i den form verket ursprungligen kom att publiceras av Suhrkamp 1975, 1978 och 1981. Alla tre banden trycktes i stort format (kvarto) i gråa klotband (med skyddsomslag i ljusgrått) och Elisabeth Wagner har pekat på likheten med Judds skulptur (även om bilderna i hennes texter inte avbildar den skulptur som ställdes ut på Moderna Museet och hon anger fel år för utställningen): ”Gråa block, högsta koncentration och högsta närvaro på en och samma gång.”24 Hon har också genom Weiss korrespondens med förlaget visat hur viktig den här aspekten var för Weiss, inte minst genom den bestörtning hans redaktör Elisabeth Borchers gav uttryck för när det visade sig att andra bandet råkat få en ljusare grå färg än det första och hon utlovade att köpare som skulle bli missnöjda med detta skulle få byta böckerna mot en senare upplaga med identiskt grå färg på bandens pärmar. Kopplingen mellan Judds skulptur och böckernas yttre form är inget som framskymtat i de svenska källorna, men då valdes också andra, om än dova, färger för böckerna när de första gången kom ut i svensk över-

Don Judd, Untitled (1965). Art © Donald Judd Foundation/BUS, Sweden/VAGA, New York 2012. Foto: Moderna Museet.

De första två banden i Suhrkamps första utgåva av Die Ästhetik des Widerstands. Foto: Bengt Melliander, UB-Media.

Första bandet i Arbetarkulturs första utgåva av Motståndets estetik 1976. Foto: Bengt Melliander, UB-Media.

sättning i ett anspråklösare format på Arbetarkultur – brunt för band 1 1976, grått för band 2 1979 och grönt för band 3 1981. Formgivaren Leif Thollanders avsikt med färgvalen var att symbolisera olika perioder och sammanhang i delarnas historiska kontext: ”SA-brunt”, ”svensk neutralitetsgrå” och ”alliansgrönt”.25 En anknytning mellan utgivningarna fanns dock i de monumentalt formgivna titlarna, även om Avantgarde Bold valdes som typsnitt för den svenska utgåvan och Futura Bold för den tyska. Är det inte förspilld möda att så detaljerat utreda en impuls till typografisk utformning av ett romanverk vars enda grund är en tjugofem år gammal minnesbild av en tjugo år äldre upplevelse? Det skulle det kunna vara om det inte var så att Judd som förebild har ett ansenligt förklaringsvärde för Peter Weiss hela estetiska – och etiska – ansats i Motståndets estetik. Vad det i så fall handlar om är två konstnärskap och två konstverk som påvisar likheter även om den yttre

påverkan inte hade funnits. Som tidigare nämnts avvisade Judd själv alla genre- och stilkategoriseringar av hans verk – som minimalism, konstruktivism, konceptualism – och framhöll i stället att hans ambition var att lyfta fram material och form och att utrangera det personliga uttrycket från konsten. ”Själva systemet var betydelselöst för Judd” påpekar en av hans uttolkare, ”det som var viktigt var att betraktaren intuitivt märkte att det handlar om något annat än om personliga överväganden”.26 I linje med det strängt ickesubjektiva förhållningssättet går alla hans verk under beteckningen ”untitled” eftersom, som Barbara Haskell uttrycker det, ”Till och med att ange titlar fick konstverket att syfta på mer än som faktiskt är sant”.27 Ett exempel på det strängt form- och materialbetonade i Judds konst är att det är svårt att beskriva med ord vad det specifika verket som behandlas här faktiskt ”är”. Som en av forskarna bakom den catalogue raissoné som täcker Judds verk fram till år 1974 har Brydon Smith påpekat att betraktaren av ett verk som ”Untitled” från 1965 (eller DSS 65 som är beteckningen i katalogen) ”möts av skillnaden mellan vad han ser och vad han vet om formerna som används”.28 I det ovanstående har ord som lådor, enheter, block använts och man skulle kunna använda fler (hyllor? konsoler?) men det blir tydligt att eftersom föremålet är befriat från all annan funktion än den estetiska blir benämningarna på ett eller annat sätt missvisande. Lådor? Ja, eftersom formerna inte är massiva utan höljen av det valda materialet men eftersom de inte innehåller något eller är möjliga att öppna är de knappast lådor. Judd har dessutom besvarat en fråga om han själv betraktar dem som lådor med ett korthugget ”That’s slang”29 vilket i det här fallet kanske kan uttolkas som oprecist allmänspråk. Konsoler eller hyllor? Ja, eftersom de till formen skulle kunna beskrivas så men eftersom de inte är avsedda att fyllas med något blir det också en missvisande benämning. En av de senaste uttolkarna av Judds verk vill föreslå ”prismor” eller ”kuboider” för att anknyta till den geometriska bakgrunden men konstaterar själv att ”varken översättningar till allmänspråk eller euklidisk terminologi kan fånga Judds skapelser som varken är bruksinriktade eller så enkla att klassificera”.30 Vari ligger då likheterna med Motståndets es-

William Morris, The Water of the Wondrous Isles, 1897. Återgiven med tillstånd av Senate House Library, University of London. [S.L] III [Kelmscott Press – 1897] fol.

tetik? Till att börja med i det opersonliga, ickesubjektiva förhållningssättet. Även om de självbiografiska dimensionerna i romanen har påvisats och uttolkats av flera så är kanske ändå det mest slående att texten har ett så distanserat förhållningssätt till den individuella personligheten och den psykologiska uttolkningen av denna. I centrum står i stället människor samlade i en kollektiv strävan och deras förhållande till historiska processer. I en studie av Weiss roman i jämförelse med Ingeborg Bachmans Das Buch Franza har Elisabeth Wagner framhållit just den här likheten i konstnärligt förhållningssätt mellan Donald Judd och Peter Weiss: Både Judd och Weiss utgår från en avpsykologisering till förmån för idén om en objektiv verklighet som antar funktionen av en idealiserad struktur. Judd, vars politiska engagemang har förbisetts, var liksom Weiss övertygad om att en ”moraliskt riktig konst” också måste ge uttryck för sinnlig självständighet. Denna kan den uppnå framför allt genom materiella och formella egenskaper.31

En annan aspekt som förbinder Judd och Weiss estetiskt och ideologiskt är hur formen avspeglar ett sanningskrav. Som redan antytts ovan var Judds val att inte ge sina verk unika titlar ytterst en fråga om att arbeta med det objektivt sanna. På ett tidigt stadium valde han bort den konstfärdiga illusionen som en förmedlare av sanning för att i stället helt koncentrera sig på konstverkets materiella och formella egenskaper. Efter att först ha lämnat måleriet som en konstform som var ohjälpligt bunden vid det illusionsskapande och avvisat begreppet ”skulptur” eftersom det i för hög grad förutsatte en ”skulpterande” agent kom han fram till vad han kom att kalla ”specific objects”, konkreta objekt utan betydelsebärande förhållanden till en yttre ordning, sig själva nog. En så extrem objektivitet går ju inte att tillskriva Weiss romanbygge (förutom i den mest konkreta poesi är ju ord obevekligen referentiella) men ambitionen att låta den yttre formen avspegla en strävan efter objektiv sanning går att spåra i romanen och i Weiss arbete med den. Som Wendelius framhållit och Weiss intervjuutsagor och arbetsböcker intygar var en av ambitionerna bakom verket att dokumentera en historisk period och de personer och platser som var en del av den. Liksom i fallet med den typografiska ut-

formningen gick det estetiska förhållningssättet långt tillbaka i tiden. I en arbetsbok från 1963 noterade Weiss: ”aldrig liknelser som: det ser ut som… utan bara återge, som det är och vad det är, i sig självt –”.32 En ytterligare parallell mellan Judd och Weiss är en i grunden materialistisk världsåskådning. Judd hade en kandidatexamen i filosofi från Columbia från 50-talet som i hög utsträckning hade ägnats åt studier av empirismen och pragmatismen och han återknöt ofta till filosofer som David Hume och William James i sina texter om konst. Hans konstverk kan anknytas till en ideologisk grund som hävdar det empiriskt förnimbaras primat utan anspelning på en metafysisk kontext. Peter Weiss var också ideologiskt sett materialist även om hans idémässiga grund var Marx och den historiska materialismen. För att visa hur den åskådningen kommer till uttryck inte bara innehållsmässigt utan även materiellt i Motståndets estetik vill jag anknyta dels till Weiss kompakta manuskriptsidor där inget utrymme lämnas utanför texten och en annan materialistiskt orienterad bokskapare lite mindre än hundra år före Weiss – William Morris. Som jag diskuterat i ett annat sammanhang kan de böcker som Morris gav ut på det egna förlaget Kelmscott Press med deras utfyllnad av hela sidan med text, bild och ornament härledas till ambitionen att gestalta en värld utan metafysik, där textsidan blir ett med den empiriskt förnimbara världen, ”ett tillkännagivande att inget är okänt eller frånvarande i ett materiellt universum”.33 På ett liknande sätt kan Weiss sägas ha försökt att återge allt som går att veta om det som skildras i hans romanverk och att ge uttryck för detta genom textens utformning. Även om det för oss utanför de boktekniska aspekterna av Motståndets estetik kan det vara värt att nämna den starkt metonymiska karaktären i romanens beskrivande språk som en ytterligare aspekt av en materialistisk världsåskådning. Vare sig det handlar om beskrivningar av stadsmiljöer, bostäder eller konstverk är språket på ett nästan katalogartat sätt detaljerat och utförligt. Magnus Bergh har lyft fram det här stildraget som typiskt för Weiss hela prosaproduktion och framhåller att det nog inte är en slump att museer spelar en så betydande roll i verket, särskilt i Motståndets estetik.34 Museet blir förebildligt för författarens

ambition att dokumentera en historisk verklighet. Inte minst gäller detta skildringen av 1940-talets Stockholm, en stad och en stadsbild som Weiss under arbetet med romanen såg fördärvas på ett, i hans ögon, hänsynslöst och maktfullkomligt sätt. Med ledning av förebilden Donald Judd skulle man alltså kunna hävda att målet med den fysiska utformningen av Peter Weiss Motståndets estetik inte var att framkalla läsmotstånd utan att gestalta sanning, objektivitet och en materiell verklighet. Som så många gånger annars matchar dock inte alltid estetisk avsikt och reception varandra. Liksom många konsthalls- och galleribesökare säkert känt sig förbryllade och utestängda i mötet med Donald Judds obetitlade specifika objekt har många läsare bevisligen känt sig aktivt motarbetade av Motståndets estetik. Säkert kan detta ställas i relation till det estetiska tillvägagångssättet. Ett återkommande ord i Weiss egna beskrivningar av verket är ”Geschlossenheit” – slutenhet – och då avses såväl stoff som fysisk form, där det ena speglar det andra. Även Judds objekt uttrycker en slutenhet, inte bara i sin enkla och avskalade men relationslösa form, utan också i fråga om sina premisser. Enheterna det består av förevisar visserligen naket sin materialitet men döljer likafullt en dimension för betraktaren – hur de är uppsatta på väggen. I all sin strävan efter illusionsbrott bygger verket i praktiken på en illusion att enheterna helt enkelt hör till väggen de sitter på och betraktaren ges ingen möjlighet att bryta den illusionen. Till och med den ritning som finns till verket anger bara storlek och utformning av lådorna.35 En parallell skulle möjligen kunna påvisas för tolkningsmöjligheterna av Weiss roman. Texten bildar block som måste genomträngas genom att man hamrar sig in, men för vilket ändamål? Weiss eget enda svar på den frågan var en motfråga: ”Läsaren måste själv dra ut, måste se vad han av egen kraft kan göra, eller hur?”36 Kanske var det så att verket hade starkare bevekelsegrunder i Weiss egen livshistoria och situation än i en bestämd vilja att kommunicera med läsaren. I kontrast till textinnehållets metonymiska karaktär har Lars Jacob lyft fram den metaforiska dimensionen i textens typografiska utformning och menar att den anspelar på det koncentrationsläger som Weiss beskrivit som ”min hemvist” i texten

med samma namn från 1964: ”Det är en plats som jag var bestämd för och som jag undkom. Jag har själv inte upplevt något på denna plats. Jag har ingen annan anknytning till den än att mitt namn stod på listan över dem som skulle förflyttas dit.”37 Hela Weiss arbetssätt vittnar enligt Jacobs analys om en ”tvångshandling som bär våldamma drag”38 och vars mål var att med de kompakta textblocken bygga upp de symmetriska lägerblocken i det Auschwitz som författaren lyckats undkomma: ”Den överlevande utvecklar ett maniskt förhållande till texten, i vilken bilderna blir till för att uttrycka en ’uppfattning om det katastrofala’, som genom den rena formen ska göra upplevelsen påtaglig.”39 Slutet av 60-talet och början av 70-talet hade

Donald Judd, Ritning till Untitled (1965). Art © Donald Judd Foundation/BUS, Sweden/VAGA, New York 2012. Foto: Stephen White. Courtesy of Sprueth Magers Berlin London.

Motståndets estetik i den första tyska utgåvan 1975 och i den senaste svenska 2008. Foto: Bengt Melliander, UB-Media.

varit en svår period för Weiss. Efter den enastående framgången med Jean Paul Marat förföljd och mördad så som det framställs av patienterna på hospitalet Charenton under ledning av herr de Sade 1964 hade hans påföljande utåtriktade och politiskt orienterade pjäser som Diskurs över det långvariga kriget i Vietnam och Trotskij i exil på olika sätt blivit misslyckanden och arbetsböck-

erna vittnar gradvis om en misströstan vad gäller den politiska aktivismen och det egna konstnärskapet. Året 1968, annars det stora märkesåret för vänsteraktivismen, avslutar Weiss den 31 december med noteringen ”svårt år!” efter en sammanfattning av ett år som bland annat innehållit en resa till Vietnam som var kantad av sjukdom.40 I juni 1970 drabbas han av en första hjärtinfarkt och de dagboksnoteringar som följde och postumt skulle komma att utges med titeln Konvalescens vittnar om en omorientering i författarskapet i riktning bakåt i tiden och inåt i medvetandet snarare än framåt och utåt som tills dess varit färdriktningen. Jag har tidigare på några ställen i texten använt ord som ”monumental” för att beskriva Motståndets estetik och det gjorde även hans tyske förläggare när det första bandet, utformat efter Weiss önskemål, var färdigt för offentliggörande: ”Du kan se att vi har uppfyllt ditt önskemål. Jag tror det är en bokform som är i din smak. Hursomhelst åstadkommer bokens form och typografi en monumental effekt. Men det var ju det du ville, det är ett monument över ditt liv.”41 Det är på basen av det ovanstående möjligt att se hur Weiss med en sista gigantisk kraftansträngning samlade sig för att skapa just ett monument, men kanske inte så mycket över sig själv som över den antifascistiska kampen, över individuellt mod och motstånd, över en stad som slagits i spillror av känslolös stadsplanering, över konsten som en existentiell nödvändighet och allt utformat i en estetisk konstruktion som hade karaktären av ett sorgearbete. Året efter att det sista bandet av verket offentliggjordes var han död.

N OTE R 1. ”Debatten i Kulturhuset”, i Konst och Motstånd: Tre debatter om Peter Weiss trilogi (Stockholm: Dagens Nyheters Förlag, 1987), s. 155. 2. Ibid., s. 143. 3. ”is nothing if not itself resistant to its own reception”, ”Peter Weiss: Art and the Historiography of Resistance”, Konsthistorisk tidskrift/Journal of Art History 81 (2012), nr 2, s. 65. 4. ”Debatten i Kulturhuset”, s. 147–48. 5. ”Der Leser wird in die gleiche Schwierigkeit versetzt, in der die Autor sich selbst versetzt hat. Es werden an den Leser ziemlich höhe Ansprüche gestellt: Ansprüche der Konzentration, des Mitdenkens, des Forschens, der eigenen Aktivität – genau wie ich mir beim Schreiben gestellt habe”, ”’Es ist eine Wunschautobiographie’. Peter Weiss im Gespräch mit Rolf Michaelis über seinen politishen Gleichnisroman”, Die Zeit, 10 oktober 1975, i Rainer Gerlach

och Matthias Richter (red.), Peter Weiss im Gespräch (Frankfurt am Main: Suhrkamp, 1986), s. 216. 6. ”Aber der Stoff ist so komplex, daß es nicht anders möglich war”, ibid. 7. ”’Ingenting kan vara för svårt för den arbetande människan’. Arne Ruth samtalar med Peter Weiss om konsten, politiken, historien – och om Spanien då och Vietnam i dag:”, Expressen, 30 januari 1979, s. 4. 8. ”Ich finde, der Autor kann die Ansprüche an seiner Leser gar nicht hoch genug stellen”, Wend Kässens/Michael Töteberg, ”Gespräch mit Peter Weiss über Die Ästhetik des Widerstands”, Sammlung. Jahrbuch für antifaschistische Literatur und Kunst (1979), Peter Weiss im Gespräch, s. 247. 9. ”Debatten i Kulturhuset”, s. 155. 10. Lars Wendelius, Form och tematik i Peter Weiss’ Motståndets

estetik. Skrifter utgivna av Avdelningen för litteratursociologi vid Litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala 25 (1991), s. 24. 11. ”Die Blöcke entsprechen ja auch dem Inhalt, wo alles so ungeheuer eng ineinander gehängt, daß schon ein Gedankenstrich eine Ablenkung von dem in sich Gebannten wäre”, ”Zwischen Pergamon und Plötzensee oder Die andere Darstellung der Verläufe. Peter Weiss im Gespräch mit Burkhardt Lindner, Mai 1981”, Peter Weiss im Gespräch, s. 280. 12. ”Es gehört für mich zur Ästhetik dieses Komplexes, daß der Ich-Erzähler mit großen Blöcken konfrontiert ist, die nicht zu teilen sind; es geschiet eben alles in einen ungeheuren Geschlossenheit. Und jeder dieser größen Blöcke muß penetriert werden. Da ist schon die geringste Unterbrechung störend; das wäre schon ein Atemholen, aber für den Erzähler gibt es dieses Atemholen nicht, sondern er steckt drin in dieser unsäglichen Mühe, aus der Geschloßenheit, der Dichtigkeit etwas herauszufinden für sich, was tauglich ist für seine Weiterentwiclung – und deshalb ist dieser Blockcharacter notwendig”, ”Es ist eine Wunschautobiographie”, Peter Weiss im Gespräch, s. 220. 13. ”Ich finde es einfach schön, wenn eine große geschloßene Buchseite da ist. Mich stören die Absätze, mich stören sogar die Fragezeichen, Ausrufzeichen, Bindestricke”, ibid., s. 220. 14. ”Es ist eine Überlieferung aus meiner Zeit als Maler. Ich will geschloßene Bilder vor mir sehen”, ”Zwischen Pergamon und Plötzensee oder Die andere Darstellung der Verläufe”, Peter Weiss im Gespräch, s. 280. 15. Wendelius, s. 104. 16. ”Debatten i Kulturhuset”, s. 160. 17. Notisböcker 1975–1980 (Stockholm: Arbetarkultur, 1985), s. 226. Noteringen kommer från Weiss anteckningsbok 40 som är daterad 16.2.78 – 15.5.78. 18. ”Ge ut originalet! En kommentar till två inlägg om Motståndets estetik”, Res Publica, 12/13 (1989), s. 127–28. 19. ”Ich erfuhr gestern am Telephon von ihr, dass sie nicht in der Lage gewesen sei, meinen Text zu lesen, und zwar aus sehr seltsamen Gründen. Sie sagte, das Lesen dieser Bilder sei zu schwierig, ja sogar unerträglich, es sei eine ’reine Sklavenarbeit’, und ich müsse unbedingt in Zukunft mit einem breiteren Marginal meine Manuskripte verfassen”. Brev nr 1140 i Peter Weiss-Archiv, Akademie der Künste Berlin, citerat i Elisabeth Wagner, ”Peter Weiss’ bildnerische Wahrnehmung in der Literatur”, Peter Weiss: Grenzgänger zwischen den Künsten (Oxford: Peter Lang, 2007), s. 129, n. 34. Även manuskriptet till Motståndets estetik förvaras på Akademie der Künste. 20. ”Zeichnen und Malen waren für Peter Weiss als sinnlichkörperliche Tätigkeit dem Schreiben verwandt und umgekehrt auch das Schreiben dem Zeichen als Vorstufe des Bildschaffens. Er schuf also nicht nur einen Text, sondern auch die bildnerische Gestalt…”, ibid., s. 130. 21. K. G. Hultén, ”Avslutande inledning”, Moderna muséets utställningskatalog 51: Den inre och yttre rymden, opag. 22. Gunilla Palmstierna-Weiss, ”Efterord”, Motståndets estetik (Stockholm: Bonniers, 2006), s. 1005. 23. ”Die dichten Schriftsätze, keine Abstände, Abschnitte, hinter denen das Nichts hindurchstarrt – ein festes Gitterwerk von Worten”, Notizbücher 1960–1971. Erster Band (Frankfurt am Main: Suhrkamp, 1982), s. 68. 24. ”Graue Blöcke, höchste Konzentration und höchste Präsenz zugleich”, ”So wurde das Fremde das einzig Mögliche”, s. 76.

25. Telefonsamtal med författaren 2012-10-20. 26. ”The actual system had no meaning for Judd, what was important was that viewers intuitively realized that something other than personal choice was operative”, Barbara Haskell, Donald Judd (New York: Whitney Museum of American Art, in association with W. W. Norton & Company, 1988), s. 49. 27. ”Even to ascribe titles incriminated art in allusions that suggested more than was true”, ibid., s. 21. 28. ”In these pieces the viewer is squarely confronted with the difference between what he sees and what he knows about the forms used”. ”Foreword”, A Catalogue of the Exhibition at the National Gallery of Canada, Ottawa, 24 May–6 July 1975/Catalogue Raissoné of Paintings, Objects, and Wood-Blocks 1960–1974, s. xiv. 29. David Raskin, Donald Judd (New Haven: Yale University Press, 2010), s. 142. 30. Ibid., s. 58. 31. ”Beide Künstler – Judd und Weiss – sind zudem auf eine Entpsyhologisierung aus zugunsten der Idee einer objektive Wirklichkeit, die die Funktion einer idealisierten Struktur übernimmt. Judd, dessen politisches Engagement meist unbeachtet blieb, war wie Weiss davon überzeugt das eine ’moralisch richtige Kunst’ auch sinnlige Eigenständigkeit aufweisen müsse. Diese gewinnt sie vor allem durch ihre materialen und formalen Qualitäten”.”So wurde das Fremde das einzig Mögliche”, s. 76. 32. ”niemals Vergleiche wie: es sieht aus wie … sondern nur wiedergeben, wie es ist und was es ist, für sich selbst –”, Notizbücher 1960–1971. Erster Band (Frankfurt am Main: Suhrkamp, 1982), s. 98. 33. ”… a declaration that nothing is unknown or absent in a material universe”, Lennart Nyberg, Bodies of Poems: Graphic Poetics in a Historical Perspective (Oxford: Peter Lang, 2009), s. 44. 34. ”Peter Weiss, der Sammler”, Peter Weiss: Grenzgänger zwischen den Künsten (Oxford: Peter Lang, 2007), s. 97. 35. Det finns inga ritningar eller beskrivningar bevarade av hur enheterna är avsedda att fästas vid väggen men information från Moderna Museet och Don Judd Foundation ger vid handen att varje enhet är öppen på baksidan och har en övre kant som fästs på en list som skruvats upp på väggen. E-brev till författaren 201209-27 och 2012-10-11. 36. ”Der Leser muss sich eben selbst da herausziehen, muss sehen, wie er aus eigener Kraft weitermachen kann, nicht?” ”Zwischen Pergamon und Plötzensee oder Die andere Darstellung der Verläufe”, Peter Weiss im Gespräch, s. 287. 37. Rapporter (Staffanstorp: Cavefors, 1968), s. 92–93. 38. ”Zwangshandlung, die gewaltsame Zuge trägt”, Bildschrift – Schriftbild: zu einer eidetischen Fundierung von Erkenntnistheorie im modernen Roman (Königshausen & Neumann, 2000), s. 215. 39. ”Der Überlebende entwickelt ein manisches Verhältnis zum Text, in dessen Bildwerdung sich die ’katastrophalen Anschaung’ manifestieren, das rein Formale erlebenshaft konkretisieren soll”, ibid., s. 217. 40. Notizbücher 1960–1971. Zweiter Band (Frankfurt am Main: Suhrkamp, 1982), s. 619. 41. ”Du siehst, wir haben Deinen Wunsch erfüllt. Ich glaube, es ist eine Buchform, die ganz nach Deinem Geschmack ist. Irgendwie wirken Buchform und Typographie monumental. Aber auch das wolltest Du, es ist ja ein Monument Deines Lebens”. Brev 15/9 1975, nr 1141 i Peter-Weiss-Archiv, Akademie der Künste Berlin, citerat i Wagner, ”So wurde das Fremde das einzig Mögliche”, s. 80, n. 17.

Hans Schmoller. P책 bordet omslagsoriginalet till Pelican History of Art, 1953

håkan lindström

Bath Road, Harmondsworth Ett halvt år på Penguin Books 1961

åndagen den 17 april 1961 tog jag för första gången District Line från Bayswater, bytte vid Earl’s Court mot Hounslow West där jag gick på bussen som följde Bath Road mot Harmondsworth. Väl framme hade jag Heathrow Airport på vänster sida och på den motsatta en låg, lätt modernistisk byggnad i grårosa tegel och med runda burspråk – Penguin Books. Det var dags. Två år tidigare hade jag på Den Grafiske Højskole haft boktypografi med Erik Ellegaard Frederiksen som lärare. Det hade inte gått många lektioner förrän vi fick den märkvärdiga historien om hans väg till typografin och tiden på Penguin Books 1948. Hans entusiasm var uppenbar och möjligen började jag redan då hoppas på en liknande resa för egen del. Ett år senare hade jag arbete som typografisk ’bogtilrettelægger’ på Gyldendals Bogforlag. Jag hade inte haft någon bestämd plan för vad jag skulle göra efter skolan men hade blivit rekommenderad att söka platsen och fått den och jag insåg snart att om det skulle bli böcker för mig även i fortsättningen vore det bra med ytterligare utlandserfarenhet. Tanken på Penguin Books återkom. En dröm i det blå kanske men jag talade med Erik Ellegaard Frederiksen och han lovade att skriva och det gjorde även Austin Grandjean, min närmaste chef på Gyldendal. Utfallet blev positivt, jag skulle få komma till Penguin Books för en tid av sex månader, vilket var så länge man kunde få stanna utan särskilt arbetstillstånd. Lönen låg på tio pund i veckan vilket då faktiskt räckte till mat och husrum om man höll en strikt budget.

Min entré på Penguin var inte imponerande. Jag blev förvisso väl mottagen av Hans Schmoller, i det dagliga umgänget alltid Mr Schmoller, själv var jag Mr Lindstrom. Problemen började dock när jag skulle svara på hans jämförelsevis enkla och i sammanhanget självklara frågor. Jag fick inte ur mig mycket mer än Yes och No. Åtta års skolengelska, var fanns den? Jag blev lätt desperat. Blev det inte bättre än så här så måste jag väl åka hem igen, tänkte jag, men Mr Schmoller visade inte på minsta vis att denna min oförmåga kunde vara ett problem. Det var en lättnad och än bättre blev det när vi gick vidare till The Typographic Department där den förste jag hälsade på var Ole Vedel, en dansk typograf som via arbete på olika tryckerier i England sökt sig till förlaget och nu var försteman på avdelningen. Lugnad kunde jag nu landa fullt ut och så började min första arbetsdag på Penguin. En stund senare skramlade tevagnen in. Yes, thank you. No milk, please. Thank you, very much! Någon gång har jag funderat på vad jag egentligen väntade mig av uppehållet i London. Det som dragit mig dit var bilden av den unge Erik Ellegaard Frederiksen och tiden med Jan Tschichold som personlig handledare, bokstavligen med arbetsborden kant i kant. Fanns något av magin kvar? Det var ju så länge sedan, tretton år, halva mitt liv. Kunde jag bli delaktig bara genom att vara på platsen? Jag behövde inte undra länge, traditionen var obruten. Omsorgen om typografins detaljer och allmänna kvalitet hade snarare ökat under det

decennium då Hans Schmoller haft ansvaret. Nu var den ett av förlagets särmärken. Uppgifterna var till en början de jag väntat mig: bereda manus för sättning, skissa de sidor som ingick i titelarket; arrangera omslag enligt gällande mall, vanligen med text och en mindre bild, ibland med bara författare, titel och ofta en ’blurb’, som var ett mycket kort utdrag ur boken, samt slutligen; granska ombrutet korrektur i olika stadier etc. Snart fick jag dock mer och mer arbete med bara omslagen. Anledningen var att samtliga tit lar och många nytryck skulle anpassas till en ny

Patience Gray och Primrose Boyd: Plats du Jour, 1957 Att skapa ett verksamt samspel mellan bokomslagets fram- och baksida är vad åtskilliga bokformgivare eftersträvar men det är inte ofta som resultatet är så charmerande som för Plats du Jour. Vem som kom på idén är inte helt klart, men bestämt var det Hans Schmoller som frigjorde

grundlayout, den som kom att kallas Marbers ’grid’. XXX Omslagens grafiska enkelhet hade från starten varit ovärderlig för Penguin Books. Marknaden visste att böckerna höll hög klass och de var lätta att hitta. Så hade det varit åren efter kriget och även längre fram när man med förstånd och konstnärlig känsla hade lyckats med att anpassa omslagen såväl till utgivningens utveckling som till nya yttre förutsättningar. Mot slutet av 50-talet var det dock tydligt att det visuella

omslaget ur den ordinarie mallen och säkert är att han även fick David Gentleman, illustratören, att själv utforma framsidestexten. Schmoller var strikt och krävande när det gällde omsorgen om inlagornas typografiska redigering men där finns också en lust till lek. I många sammanhang kan man se den alldeles under ytan. Design Hans Schmoller/David Gentleman

Robert Graves: I, Claudius, 1953 Berättelsen om Caligulas stammande, låghalte farbror, som en gång skulle bli adoptivfar till Nero. Femtioettårig utropades Claudius till romersk kejsare, fullkomligt oväntat för alla, inte minst för honom själv. Blickens undran, och kanske rädsla, fångades mästerligt av illustratören Dennis Bailey. Den vertikala omslagsmallen användes under hela 1950-talet som plattform för en lång rad utomordentligt skickliga tecknare. Illustration Dennis Bailey

Evelyn Waugh: Scoop, 1961 Penguin Modern Classics var ny som serie och Hans Schmoller hade skapat omslagens grundform, eventuellt med viss medverkan av John Curtis, som ansvarade för en mängd omslag, främst Pelicans, i slutet av 1950-talet. Den har en tydlig, men inte dominant seriekaraktär. De olika elementen alternerade i färg från omslag till omslag – vitt, svagt gröngrå, orange och svart. Personligen föredrar jag den variant som används för Scoop. Ytan som kunde disponeras för bild, alltid pennteckningar med varierande grafiska uttryck, var generöst tilltagen. Författare och titel sattes med Eric Gills Joanna, ett typsnitt litet vid sidan av mittfåran som passade precis för den tidens moderna klassiker. Design Hans Schmoller

genomslaget för Penguin Books inte längre var lika övertygande som förr, vare sig i bokhandeln eller på övriga försäljningsställen som flygplatser, järnvägsstationer etc. Man hade försökt komma tillrätta med problemet men tydligen inte tagit i för fullt eller på rätt sätt. En tid hade man prövat illustrerade omslag i fyrfärg men det upplevdes som man bytt ner sig, köparna kände inte riktigt igen Penguins. De färgrika omslagen, om än skickligt utförda, sålde inte fler böcker och försöket avslutades snart. I maj 1960 kom så Tony Godwin till förlaget, först som redaktionell rådgivare men snart på posten som huvudredaktör. Vid sidan om redaktionellt arbete hade han betydande kunskap om det som äger rum i ledet mellan bokförlagen och bokhandeln, marknadsföring och försäljning alltså. Utifrån denna erfarenhet tog han sig an frågan om den samlade bilden av förlagets utgivning. Skulle den kunna göras lika tydlig som den en gång varit. För det behövde man någon som kunde se på uppgiften som något mer än bara en fråga om form, någon som kunde ta in och resonera kring hela verksamheten, allt inbegripet, och komma fram med relevanta förslag. Den som värvades för uppdraget var Germano Facetti. Historien om hur han kom till Penguin Books är inte helt entydig. I en version var det just Godwin som knöt honom till förlaget. Germano Facetti hade sannolikt inte varit svår att finna. Han ingick i det avantgarde av grafiska formgivare, typografiskt intresserade och andra aktörer inom visuell kommunikation, som utvecklats i London under efterkrigsåren och han beskrevs som infallsrik, generös med egna uppslag och drivande i sammanhang där idéer skulle genereras och nya projekt planeras. En annan version var den att Allen Lane vid ett besök i Poetry Books i Soho fäste sig vid interiören. Han informerades om att den som stod för såväl inredning som övrig rekvisita var just Facetti. När det stod klart att han också varit verksam inom detaljhandeln som resande konsult för en reklambyrå i Frankrike, var saken nog klar. Lane var känd för att agera snabbt. XXX Första gången jag träffade Germano Facetti var när jag bara varit några dagar på förlaget. Kraftigt

Der Psalter, 1962 Att noga betrakta och begrunda typografi av alla slag och på alla nivåer är ett bra sätt att komma underfund med hur man kan, alternativt bör eller skall, arbeta med typografins uttryck. Genom att låta blicken vandra över de vita ytorna, mellan de grafiska elementen, och att iaktta typernas storlek, form och placering, och verkligen dröja i det man ser, kan man lagra själva känslan för hur det är gjort, liksom införliva den med sin egen erfarenhet. Rent konkret kan man reflektera över om det är någon detalj man skulle vilja ändra på. Något som skulle se bättre ut om det fick bli större, eller mindre? Kanske kunde man öka eller minska avstånden mellan rubrik och text eller bild och text. Skulle det bli bättre då? Så där kan man hålla på. Trots perfektionen i just denna sättning har jag funderat över de tämligen stora ordmellanrummen. Behöver de vara just så stora? Är det för att det rör sig om en text för högläsning ur en bibel som ligger på en pulpet i kyrkan? Möjligen är det så, jag vet inte. Likväl något att tänka på. Upptäckten av den lilla bågen som likt ett örhänge glittrar till alldeles uppe till vänster om den svarta anfangen väcker först min undran. Men så förstår jag; av någon anledning skall första ’boken’ placeras inom parentes och i stället för att känna sig bunden till ordinarie parentestecken har Hans Schmoller sökt sig fram till det lilla tecknet i ett helt annat typsnitt, ett som är utsirat med en vit strimma i staplarna. Så elegant! Genom utsirningen förstår man att något särskilt pågår, något planerat och välbetänkt och man ser att det fungerar som det var meningen, trots sin litenhet eller möjligen just därför. Hur kom han på denna lösning? Han hade förvisso kunskap, lång erfarenhet och känsla för form men uppenbarligen även förmågan att se möjligheten bortom det invanda. En förmåga som inte är alla given, men som kanske kan förvärvas; i viss utsträckning i alla fall. Jag vill tro det. Texten ur Psaltaren är satt med Monotype Ehrhardt utom ’Der Psalter’ som är satt med 16 p Original Janson från Stempel och den ingår i Hans Schmollers förslag i ett tyskt projekt kring bibelns typografi, 1962.

byggd, såg han ut som en sentida legionär, med romersk profil och vilja i rösten, inte alls den tilldragande unge man han framträder som i La Jetée, en stillbildsfilm från 1962. Nu var det inte så mycket det yttre jag fäste mig vid eftersom jag från första stund fascinerades av hans förhållande till bilder av alla slag. Vi andra ser visserligen bilder hela dagarna men ofta utan att egentligen betrakta. Bara ibland ser vi för att verkligen se, något Germano sannolikt alltid gjorde. Hans minne för bilder föreföll obegränsat. De han en gång sett kom han ihåg och visste var de fanns. Alltid när vi diskuterade en boktitel kom han så gott som omedelbart med en idé till en illustration som ofta tillförde betydligt mer än det att bara vara bild på ett omslag. Detta engagemang hade alldeles tydligt funnits redan i unga år. Ett märkligt exempel var när han 1945 tillsammans med andra överlevande befriades ur arbetslägret Mauthausen i Österrike. Han var nitton år gammal och hade kommit dit två år tidigare efter att ha arresterats av Gestapo i Milano. Anledningen var att han hade klistrat upp antifascistiska affischer. Att påföljden var så sträng berodde på att han varit beväpnad vid tillfället. Det han gjorde när amerikanska förband närmade sig och den tyska lägerpersonalen började ge sig av var att komplettera sin samling av egna teckningar med fotografier, bland annat sådana som flyende lägervakter kastat, och dessutom planer och dokument av olika slag. Allt samlade han i en liten pärm där överdraget utgjordes av ett stycke tyg från lägerjackan. Pärmen låg sedan i en gul filmkartong längst in i en låda i ett av hans arbetsbord i mer än fem decennier. Då var det dags för avslut. Resultatet blev The Yellow Box: A Short History of Hate, en film av Tony West (1998). Som vän och ledsagare genom lägrets helvete hade Facetti haft den nästan tjugo år äldre Ludovico Belgiojoso. Det var av honom han fått rådet att ’lära sig fiendens språk och att aldrig se en fångvaktare i ögonen’ och det var Belgiojoso som senare erbjöd Facetti en plats på BBPR, som var den ledande arkitektbyrån i Milano åren efter kriget. Att ta hand om byråns bildarkiv och bibliotek var merparten av hans uppgifter förvånar inte. Men han kom även att arbeta en del med formgivning vilket kan ha inspirerat honom att

söka till de kurser i reklam och grafisk design som han tog vid ’Convitti Rinascita’, en av flera internatskolor som var öppna för just ungdomar som varit avstängda från skolor och all annan utbildning under krigsåren. Skolorna hade organiserats på initiativ av ANPI, som var en nationell sammanslutning för alla italienska partisaner. Nästa station i livet skulle bli London dit han kom 1950 tillsammans med den engelska arkitekten Mary Crittall. De hade funnit varandra på BBPR, blivit ett par, gift sig och bestämt att det var i England de skulle leva. De första åren hade Facetti för sitt uppehälle arbete på olika byggen men på kvällarna var han med i en något tillfälligt sammansatt gruppering på Central School of Arts and Crafts. Den bestod av några av studenterna ifrån dagstudiet, några konstnärer, några arkitekter, en konsthistoriker och en amerikansk fotograf som var i London på något slags krigsstipendium. Under ledning av Edward Wright arbetade man med bokstäver och typografi, ambitiöst, experimentellt men i en lätt anarkistisk anda. Faktum är att erfarenheterna därifrån i hög grad kom att prägla en hel del av det han kom att arbeta med. Dessutom dyker kamraterna från kursen upp i flera av de många projekt han var involverad i under hela tiden i England. Mot mitten av decenniet fick han för första gången ett arbete där han som fast anställd skulle få ägna sig bara åt bilder. Det var på Rathbone Books, ett förlag som arbetade med ’integrated design’ vilket innebar att text och bild, redaktionellt sett, följdes åt i nära samverkan, nästan som i en film, samt, tekniskt sett, att alla bilder såväl svartvita som de i färg trycktes på matt papper samtidigt med texten. Idag är det en självklar metod men då var det en teknisk bedrift. På svenska har vi Bertrand Russells Västerlandets filosofi som exempel på ’integrerad design’. Den kom 1961 och i den står Germano Facetti för urval och sammanställning av bildmaterialet. Ett par år innan Penguin blev aktuellt fick han arbete för Pingouin i Frankrike men där var det inte böcker utan garner som var produkten och hans uppgift var att resa runt till olika detaljister och lära ut hur man kunde planera i butiken, ordna med ljus, använda färdigt skyltmaterial samt arrangera produkten, det vill säga garner av olika slag. Konstigt nog nog var detta inte att se

Germano Facetti, ur stillbildsfilmen La Jetée, 1962

som ett avsteg på vägen till Penguin. Tvärtom var den här erfarenheten kanske avgörande för att portarna där öppnades för honom. I London var det arkitekter, typografer och grafiska formgivare som var hans vänner. I Frankrike sökte han sig främst till filmfolk, framför allt till de kretsar där man skapade film utifrån stillbilder vilka med pålägg av tal, musik och andra ljudeffekter bildade en då helt ny genre. Vid sidan av garner och film var han dessutom engagerad i uppbyggnaden av Snark International, en bildbyrå med inriktning främst mot måleri, skulptur, grafik och all övrig konst som fanns på museer, i samlingar etc. XXX Hur gick det då med med det stora uppdraget att återge Penguins omslag den storhet de en gång haft? Och hur var det med analysen av läget i stort? Svaret på den första frågan är att det gick bra. Helt fantastiskt bra. En klassiker inom 1900-talets bokdesign. På den andra är svaret att resultatet mer blev en fråga om osviklig intuition och tur än research och utveckling. Så här var det. Facetti hade lagt märke till de dynamiska bilder, enbart tryckta i rött och svart, som fanns på förstasidan av varje nytt nummer

av The Economist. Det var grafik och typografi i en kraftfull blandning som nog påminde honom om experimenten på kursen på ’Central School’ med Edward Wright. Många av bilderna var av Romek Marber och samarbetet tog sin början med en beställning på de båda omslagen för nytrycken av Our Language och Language in the Modern World av Simeon Potter. Marber hade kommit till London från Polen 1946 på ett stipendium, inte för den utbildning i fri konst han helst ville ha, för något sådant fanns inget stipendium att söka, utan i stället för en kurs vid St Martins School of Art i ’Commercial Art’. Han visste visserligen inte vad kursen innebar men ordet ’Art’ räckte för honom. Lärarna var mestadels konstnärer, endast delvis med kommersiella uppdrag. Avbildande teckning var ett ständigt återkommande inslag och man lade vikt vid förmågan att använda olika konstgrafiska metoder. När någonting med bokstäver kom upp var det vanligen en fråga om att rita av typ för typ ur något stilprov. Någon direkt yrkesmässig undervisning i typografi var det inte fråga om. Senare på Royal College of Art hade man två linjer att välja på, Design och Illustration, men

uppdelningen var inte strikt. Samma studio, samma lärare och i stort sett samma uppgifter. Hur man skulle hantera en given uppgift kunde varje student avgöra med utgångspunkt i egna preferenser och personlig tolkning. Det man ser i Marbers korta beskrivning är att de administrativa kraven var måttliga. Samtidigt var det klart lättare än idag att komma åt de ’skills’, alltså de färdigheter, som är nödvändiga för att man längre fram verkligen skulle kunna utöva ett yrke. Vad som sannolikt främst krävdes av lärarna var professionell skicklighet och lust och förmåga att dela sitt kunnande med studenterna, enklast bara genom sitt exempel och, inte minst, vilja och beredskap att ställa upp som handledare närhelst det behövdes. Skapande instinkt och känsla för form var självklara krav på varje elev men viktigast var att man förstod att göra sig skicklig på eget lärande. Lika nödvändig då som nu var kraften, och lusten, att söka sig fram på egen hand. Romek Marber är ett ypperligt exempel. Man ser det redan på beskrivningen av hur han arbetade med omslagen till Simeon Potters båda böcker. Två tidiga exempel på fotografik som står sig väl ännu idag, främst för att de visar både innebörd och yta, både mening och estetisk höjd. Resultatet av det första uppdraget för Penguin Books var så övertygande att han blev en av de tre formgivare som ombads att komma med förslag till en ny, egen grundlayout för Penguin Crime. Hans idé vann och när de första omslagen, grundade på den nya mallen, började komma insåg man att förlaget på köpet även fått lösningen på den större uppgiften, nämligen den att återskapa en stark identitet för de tre huvudserierna. I de anteckningar som Marber fogat till sitt förslag gör han en fin analys av den ursprungliga omslagslayouten samtidigt som han redovisar tanken med den nya mallen. Det kan förefalla som om formen mest var en fråga om geometri men den fordrar i själva verket medverkan av både hjärna och känsla. Progressionen i bredden hos de horisontella banden bidrar till att göra layouten grafiskt intressant redan innan bild och typografi lagts in. Hade höjden hos bara två av banden gjorts lika stor hade det minskat sidans dynamik. Höjderna bestäms av de krysspunkter mellan diagonala och vågräta

linjer man väljer och här är det hjärnan som er bjuder nödvändiga valmöjligheter. Hela hanteringen av förslaget var föredömlig från hans sida. Vilket vi kan konstatera genom att processen blev dokumenterad i sin helhet i nummer 6 av tidskriften Typographica. I det föregående numret, som publicerades ett år efter det att den nya layouten genomförts även för Penguin Fiction och Pelicans, hade Penguin Books presenterats i en ambitiöst genomförd överblick av förlagets utveckling ända från början. Äldre och nya omslag visades i svartvita bilder i litet format i form av ’time-lines’ men i första hand är det förändringsarbetet som redovisas. Närmare trettio nya omslag finns i bild i större format, några i svartvitt, de flesta i färg, alla med respektive formgivares namn angivet. Men den nya ’gridden’ i sig kommenterades inte särskilt, vare sig i artikeln eller i anslutning till bilderna, ett misstag som alltså rättades till i följande nummer av Typographica. Genomslaget för de nya omslagen var markant samtidigt som böckerna var för sig hade en egen karaktär. Det grafiska uttrycket låg väl i tiden, helt i linje med idén om Penguin Books som en del av det moderna projektet i vilket tillgång till intellektuell välfärd, med kunskaper, allmänbildning och möjligheten till konstnärliga och litterära upplevelser var en så viktig del. XXX Den dag i april 1961 då jag själv stod inför uppgiften att arbeta med den nya mallen presenterades den mest som en ny layoutidé och inte som den designhistoriska ikon den nu har blivit. Dessvärre stod inte detta klart förrän den steg för steg upplösts i intet genom att motsträviga formgivare ohejdat och tämligen omgående hanterade den litet som det passade var och en. Själv var jag den förste syndaren och det berodde mycket på att jag dittills hade haft bokstäverna, skrivna, ritade eller i typografisk form, som mitt huvudsakliga uttryck. Någon vidare tecknare har jag aldrig varit och nu stod jag inför utmaningen att få till en omslagsbild som låg något så när i nivå med alla andra som hela tiden passerade avdelningen. Jag klarade det visserligen men bara genom att ändra litet grann på grundmallen. Omslaget till

Simeon Potter: Our Language, 1961 Efter att ha upprepats åtta gånger blir orden ’our language’ till slut fullt läsliga men inte ens de nedersta ligger i full skärpa eftersom språkets förändring är något ständigt pågående. Det var den idé Romek Marber önskade visualisera när han stod om natten i sitt kök, för tillfället omgjort till mörkrum, och framkallade kopia efter kopia av bokens titel med successivt ändrad skärpa. Idén är snillrik men inte nödvändig att förstå fullt ut. Omslaget fungerar bra ändå genom sin övertygande gestaltning. Det är som på teatern – framförandet är viktigast. En bärande idé är dock alltid nödvändig, utan den ingen form. Design Romek Marber

Simeon Potter: Language in the Modern World, 1962 Bakom en blå kvadrat och ett cirkelsegment i en varmt brun ton tonar ett ansikte fram. I boktrycket var de kulörta färgerna transparenta. I blandningen mellan varmbrunt och blått fick man därför en tredje kulör, mörkare brun och något kall i tonen. Mot den står den blå texten utsökt fint. I likhet med författarnamnet är den negativt uttagen i den bruna klichén. Greppet med de kraftigt förstorade rasterpunkterna var nytt. Vanligt under det följande decenniet men sällan använt mer meningsfullt än i detta omslag. Sett genom det grova rastret får ansiktet en allmängiltig karaktär, blir bilden av ’människan’ mer än av en enda person. Typsnittet är Monotype Grotesk nr 1, serie 215. Design Romek Marber Båda volymerna blev alltså historia när Marber bjöds in att som en av tre formgivare lämna förslag på en ny grundlayout för Penguin Crime.

’A propos of Lady Chatterley’s Lover’ and Other Essays blev godkänt och gick i produktion, dock, när det väl var tryckt, med en reprimand av Germano Facetti. Att jag inte skulle komma undan en gång till med att spela dum, var jag helt klar över. Jag var tvungen att rätta mig och det gick faktiskt bättre efter hand, i synnerhet som jag allt tydligare såg storheten i Romek Marbers design. XXX Den tydliga bilden av Penguin Books med Marbers ’grid’ började tyvärr att försvagas redan efter ett par år. Vad som var den egentliga orsaken är jag inte säker på men det var nog inte enbart formgivares bristande förmåga att hålla sig till mallen och inte heller svag bevakning från produktionsavdelningen. Kanske var det helt enkelt så att tiden trots allt inte ville ha de nya omslagen, som om utvecklingen obevekligt var på väg åt ett annat håll utan att ta med sig det värdefulla i det som var. Främst gällde förändringen Fiction men även Crime. Helt annat var det med omsorgen om inlagornas kvalitet. Den hade utvecklats under Jan Tschichold och förädlats ytterligare med Hans Schmoller. Dess baner, Penguin Composition Rules, hade till exempel blivit utförligare och tydligare. De första knappt fyra sidorna var sju i den version jag arbetade med. För böckernas typografiska redigering gällde att alla åtgärder som inte behandlades generellt i föreskrifterna ovillkorligen skulle anges direkt i manus. Tillräckligt bra var det först när allt, precis allt, var genomgånget och korrekt preciserat. Allt det låg helt i linje med Allen Lanes intentioner för Penguin Books redan från början. Erik Ellegard Frederiksen berättar i en anmälan av J. E. Morpurgos biografi över Lane att denne personligen lärt honom att ’det bästa är aldrig för bra för de många’. Och den erfarenheten hade varit lika viktig för honom som ’at have lært typografi hos en verdensmester’. Sir Allen Lanes verk kan väl inte mäta sig med de innovativa giganterna i vardera änden av typografins historia men han tillhör avgjort samma kategori. Han hade sett de möjligheter till det nya som låg i tiden fullt synligt för många men som ingen annan såg.

’The Marber Grid’, 1961 ’The Marber Grid’ från 1961 består egentligen av en komprimerad version av det ursprungliga Penguinomslaget, det med de tre horisontella fälten, kulör–vitt–kulör, med tillägg för en stor yta för bild i någon form, en teckning, ett montage eller foto. Marber kunde ha gjort indelningen ’på känn’ men valde att bekräfta den på geometrisk väg. Man kan roa sig med att som tankeövning söka den avgörande krysspunkten, den som ger resten av formen. Design Romek Marber

Erle Stanley Gardner: The Case of the Substitute Face, 1961 Ett ikoniskt omslag i den första vågen. I lindorna Romek Marber själv. Till sin fördel var den ofrånkomliga kommentaren. Filmen kopierades på en hård lithfilm som resulterade i en dramatisk bild utan halvtoner. Det blev fotografik och metoden var tacksam för tryck från klichéer på matt papper, man erhöll en fin svärta som var naturlig då men svårare att få till idag. Design Romek Marber

Laurie Lee: Cider with Rosie, 1962 Det är Rosie som håller med cidern och bokens titel syftar på det tillfälle då bokens jag blir invigd i dryckens fröjder och vad övrigt var. ’It’s cider,’ she said.‘You ain’t to drink it though. Not much of it, any rate.’ Bilden har alltid fått mig på litet bättre humör. Illustration som konst, lika angelägen då som idag! Romek Marbers mall fungerade fint även för fiction. Illustration John Ward

XXX Hans Schmoller hade växt upp i en tyskjudisk familj och hade haft planer på att efter gymnasiet studera konst men 1933 förstod man att detta inte var möjligt för den som inte hade ’rätt’ bakgrund. Lösningen i hans fall blev ett fyraårigt lärlingskontrakt på Siegfried Scholems boktryckeri i Berlin. Han fullgjorde de fyra åren med utmärkt resultat. Typiskt nog hade han vid sidan av ordinarie uppgifter som handsättare använt tiden till arbete som tryckare och maskinsättare och även praktiserat på företagets litografiska avdelning. Han hade dessutom fått tid avsatt för egna studier av typografi och bokkonst på det stora statliga konstbiblioteket i Berlin. Hans gesällprov bedömdes som ’Gut’ och till detta betyg som alltså skall förstås som bästa möjliga fogade arbetsgivaren omdömet att hans prestationer generellt sett låg på en avsevärt högre nivå än genomsnittets. Tidigt hade han vänt blicken mot England. Första gången i London var han utbytesstudent och när han återkom året därpå, 1934, arton år gammal, var det för att med kusinen och nära vännen, Kurt Eisner, göra en tiodagars campingtur i hyrd roddbåt utmed Thames. Nattkvarter tog man på stränderna där det passade – en bild från förr när förr var som bäst. Tredje gången var när han hösten 1937 blivit antagen till kursen ’Keyboard and Caster’ vid ’Monotype Technical School’. Den omfattade arbete vid både tangentbord och gjutmaskin och krävde såväl gott räknehuvud som känsla för mekanik. Den måste ha passat honom alldeles synnerligen väl. Monotype var ett system för maskinsättning. Texten skrevs först in på ett tangentbord till en pappersremsa i vilken all nödvändig informatiom stansades. Remsan kopplades sedan till en maskin där satsen göts bokstav för bokstav, rad för rad till hela textblock. Fördelen med Monotype var sättningens överlägset höga kvalitet. Nackdelen var att det måste betjänas av två personer, inskrivaren och gjutaren, till skillnad från det dominerande systemet, Linotype, där texten göts rad för rad vartefter den skrevs in av maskinsättaren. Kursen började i oktober för att fortsätta till början av februari följande år. Som utlänning kunde han inte stanna i England efter kursen. Att återvända till en vardag som alltmer präg-

Penguin Classics, 1963 Aldrig står väl neutrala linjärer som Helvetica, Akzidenz Grotesk och andra liknande typsnitt, så fint som mot den komplexa strukturen i bilder med motiv ur äldre konst, arkitektur och konsthantverk. I Beowulf är det typsnittet Standard, det vill säga Akzidenz Grotesk, som lyfter bilden. Valet av snitt varierade, oftast beroende av vilket tryckeri man anlitade. Ägde detta någon variant i denna genre fick det räcka med det. Tanken på att skaffa fler än ett i samma grupp var närmast bisarr under blytiden. Jämfört med idag var kostnaden för varje typsnitt närmast skyhög. Idé och form Germano Facetti

George Orwell: Nineteen Eighty-Four, 1962 Inte någonstans i alla omslag jag sett är ’Storebror’ så närvarande som i detta arrangemang av Martin Bassetts. Med broderns fotografiska hjälp bidrog han även med bilden av sitt öga i änden av den märkliga tub som alltså trots sin klättervänliga struktur alls inte gav hopp om friheten. Ett av Germano Facettis enastående bildfynd. Idé Germano Facetti, form Martin Bassett

Michael Shanks: The Stagnant Society, 1961 Oro låg i tiden, då som nu. Vad gäller bilden är den gjord med passare och linjal. En teknik jag behärskade. Men jag var nog inte särskilt nöjd. Kommer faktiskt inte ihåg. Idag tycker jag mig i alla fall se något mer än bara bristerna. Stolparna framträder som gestalter på en scen, litet som i ett ödesdrama. Kanske att ta i, men varför inte? Idé Germano Facetti, form Håkan Lindström

lades av nazism och antisemitism var dock en omöjlig tanke men lösningen uppenbarade sig märkligt nog redan i november och då i form av ett brev från en Jacques Zurcher vid Morija Printing Works i nuvarande Lesotho. Det var ställt till en av lärarna och innehöll en förfrågan om Monotype kunde rekommendera någon för ett vikariat som faktor på ett år. Läraren lämnade brevet till sin tjugoettårige elev med rådet att söka tjänsten. Jacques Zurcher hade uttryckt en önskan om att den sökande helst skulle tillhöra den kristna kyrkan eftersom tryckeriet drevs av ett franskt protestantiskt missionssällskap. Schmoller sökte tjänsten men förklarade att han var jude. I svaret som anlände under julferien fick han veta var att han var välkommen, att lönen skulle bli tjugo pund i månaden och att trostillhörigheten var av underordnad betydelse. När kursen var slut hade han några veckor på sig innan det var dags att embarkera ’Winchester Castle’ i Southampton. Väl ombord fann han ytterligare ett brev från sin blivande arbetsgivare som förutom en del annan information delgav honom följande: ’Jag har gjort resan över oceanen många gånger och har under veckorna om bord sett hur lätt det händer att unga människor förälskar sig och även bestämmer sig för att att ingå äktenskap, tyvärr dock ofta med olycklig utgång. Mitt råd är: Lär gärna känna era medresenärer och utveckla vänskaper men bind er inte; inte under några omständigheter!’ Schmoller undgick faran och anlände till Kapstaden den 7 mars för vidare färd nästan hundra mil med tåg till Maseru och därefter ytterligare en timmes resa till Morija. Det enda året i dåvarande Basutoland kom i själva verket att bli nio. Arbetet som ’over-seer’, närmast en kombination av förman och verkmästare, var omfattande. Förutom att råda över den typografiska formen hos allt som producerades skulle han även vara handledare och lärare för tiotalet sättare. Dessutom förväntades det, eller också blev det bara så, att han skulle hjälpa till med den tekniska utrustningen överallt där det behövdes. Det var mycket för en ung man på sitt första jobb i en helt ny miljö men sannolikt passade det honom utmärkt väl. Lusten att lära nytt och mer var tydlig redan från början och nu fick han sannerligen utlopp för den, i rikt mått. Det var mycket att undersöka

och sätta sig in i och han begåvades snart med tillnamnet ’Manyarela’, som är sesotho för ’kika in i’. Alldeles tydligt var han ett lyckokast för detta företag långt bort i världen och omvänt var det en mycket lyckosam händelse för en ung man som egentligen främst bara önskat få komma till ett land och en plats där man ville ha honom. I det nummer av The Monotype Recorder från 1987 som ägnades Hans Schmoller och hans verk visas även arbetsprover från lärlingstiden, bland annat en stor tabellsättning, prövostenen för alla blivande sättare, samt ett antal accidensarbeten i skiss och tryck, huvuddelen i symmetriska arran gemang men även några enligt den ’nya’ typografins asymmetriska ideal. De är alla väl genomförda, han hade sett och förstått, men det var först under åren i Afrika han utvecklade den typografi som skulle bli hans signum, en typografi med utsökt precision och en glimt av leklust, inte helt en egen stil utan mer en personlig variant av den ’nya traditionalismen’, den som dyker upp i England under mellankrigs åren och kan sägas vara klassisk typografi, dekorativt tillåtande men förnyad och anpassad för tidens teknik och metoder. Under månaderna på Monotype hösten 1937 hade han haft tillfälle att studera böcker och andra tryck från de företag som främst representerade den engelska ’reformerade’ typografin, alltså Nonesuch Press, Kynoch Press och Curwen Press, och med dessa som inspiration och förebild utvecklade han den typografiska formgivningen på tryckeriet i Morija. Det gav snart resultat. Ryktet om denna utpost för ’fine printing’ spred sig och man började få beställningar från olika håll i hela södra Afrika. Att han även ägnade sig åt att binda böcker själv förvånar inte. Inte heller att bokbanden hade sådan estetisk och hantverksmässig kvalitet att de var intressanta för samlare såväl i Sydafrika som i länder på andra sidan haven. Det tryckta ordets fysiska representation, alltså med böcker och annat tryck, utgjorde visserligen tyngdpunkten i hans gärning men han arbetade även med dess spridning i form av utställningar av böcker från England, Holland och USA i Sydafrika och utställningar utomlands av böcker från Sydafrika. Dessutom skrev han själv. Han producerade till exempel utbildningsmaterial i

D. H. Lawrence: ’A Propos of Lady Chatterley’s Lover’ and Other Essays, 1961 Mitt första försök med den nya omslagslayouten. Utan tillgång till typografin som ju var ’låst’ i mallen var jag tvungen att få till ett omslag med en bild som huvudsakligt blickfång och som klarade nivån för ett Penguinomslag. Det gick men jag tog mig friheten att på egen hand ’revidera’ formen och så kom boken ut. Jag blev på så sätt den förste syndaren mot Marbers princip men tyvärr inte den siste. När Germano Facetti såg tilltaget sänkte han pannan och spände ögonen i mig och jag insåg att en gång fick gå men inte mer. Design Håkan Lindström

S. H. Steinberg: Five Hundred Years of Printing, 1961 Min idé för omslagsbilden var riktigt bra. Det kändes så. Till min förvåning fick jag den inte godkänd men jag gav mig inte riktigt, inte förrän Hans Schmoller kallat in Tony Godwin, redaktionschefen, och denne i sin tur drämde till med: ’It’s too clever’. Idén var för intern, den kunde nog förstås av formgivare och likasinnade men inte av potentiella bokköpare. Det var en nyttig lektion, ville bara inte ha den just då. I stället fick jag ta i bruk vad man kan kalla en visuell komposit vilket innebär att man väljer relevanta delbilder som i grupp sammanfattar bokens innehåll och karaktär. Det blev fem bilder, tre med engelsk anknytning: William Caxtons boktryckar märke, tidningshuvudet för The Times samt den lilla pingvinen som representant för förlagsvärlden och två med inriktning på utvecklingen i övriga Europa: Gutenbergs typer och Aldus Manutius ankare och delfin. Sedan gällde det att så gott det gick arrangera elementen i en figur som kunde fungera som blickfång. Metoden är på intet vis unik, mängder av omslag, framför allt för faktaböcker, hanteras på det sättet och de fungerar ofta alldeles utmärkt. Det är bara roligare att komma fram till en lösning där enda bild gör hela ’jobbet’. Med stor tacksamhet har jag senare tänkt på det tålamod Mr Schmoller visade mig. Att han inte bara visade mig på dörren! Design Håkan Lindström

P. G.Wodehouse: Performing Flea, 1961 Jag hade helt förträngt att jag någonsin sett boken. Men för några år sedan hade den lagts upp på Flickr med två kommentarer: I like that. Very unusual. – Isn’t it?! I really like it too. Genom Flickr vet jag att omslaget gjordes under juni 1961 och att det var jag själv som stod för arrangemanget. Den vertikala ’gridden’ från 1950-talets början användes alltså fortfarande men den utmanades på olika sätt, till exempel genom att fotografier sköt ut utanför det vita mittfältet. Den gigantiska loppan var mitt bidrag i sammanhanget och var mest ett försök att göra något mer av ’blurben’ än att bara lägga in text under boktiteln. Silhuettbilden är framställd med hjälp av skalpell och självhäftande maskeringsfilm, en teknik som jag som icke tecknare ständigt återkommit till. Design Håkan Lindström

Alan W. Watts: The Way of Zen, 1962 Alltid när omslagsbilden varit given har jag prövat att låta den fylla hela formatet. Detta under förutsättning att typografin låtit sig arrangeras så att den inte skulle störa väsentliga moment i bilden. Det är då som helheten blir något mer än delarna för sig. Just i detta exempel passade bildens komposition och proportioner helt perfekt och detta är favoriten bland mina Penguinomslag. Bodhidharma skall ha varit den som förde Buddhismen till Kina i den form som senare, i Japan, utvecklades till Zen. Den märkliga blicken med de utskjutande ögonen förklaras av att han en gång under meditation fallit i sömn. I skam över detta skar han av sig ögonlocken som då som de allra första tebladen sakta dalade till marken. Skrivtecknet nedtill är kinesiskt och står för ’chan‘ som på japanska blir ’zen’. Design Håkan Lindström

olika ämnen med anknytning till bok- och trycksaksframställning dels för blivande bibliotekarier dels för studenter på Witwatersrand Technical College. Allt detta visar emellertid den ljusa sidan av tillvaron. Den mörka sidan var sannerligen mycket mörk. Oron för föräldrarna hade funnits där ständigt. När det stått klart för honom att han skulle bli kvar i landet längre än bara ett år drog han igång processen att ordna för att ta emot dem i Sydafrika men två dagar innan utresetillståndet var klart bröt kriget ut och allt gick om intet. Några år senare fängslades de och båda miste livet i olika läger. Förutom detta drabbades han av det egendomliga att som ende tyske medborgare i Lesotho bli internerad i nästan två år. Första krigsåret hade inget hänt men i juni 1940, alldeles efter sammanbrottet i Frankrike och dramatiken vid Dunkerque då en kvarts million man ur den engelska expeditionskåren och flera divisioner ur den franska armén evakuerades, då blev han med ens fängslad. Först i april 1942 blev han fri. Att han hade kunnat behålla sin mentala hälsa under tiden var tack vare bibliotekarien på universitetet i Wit watersrand. Schmoller hade nämligen gjort upp en lista över den litteratur som han nu skulle kunna läsa och han prickade av och noterade vartefter han läste och det var universitetsbibliotekarien som försåg honom med böckerna. Under många år hade han brevledes haft kontakt med Oliver Simon som var knuten till Curwen Press och en av de ledande aktörerna inom engelsk boktryckarkonst från tjugotalet och framåt. Det hade börjat med ett brev från den unge Schmoller. Han hade före avresan till Afrika förvärvat The Curwen Press Miscellany som var tryckt redan 1931. Förutom prover på trycksaker innehåller den artiklar i olika ämnen samt en översikt av tryckeriets olika typsnitt. I det avsnitt som visade typsnittet Bembo var kursiven av misstag tryckt med Baskerville, vilket han upp täckt när han ’kikade in i’ boken. Misstaget var i sammanhanget flagrant och det hade inte varit konstigt om man inte hört av sig till honom när han per brev informerade om saken. Men svar kom, från Oliver Simon själv, som berättade att under de år som gått sedan boken kommit ut hade ingen påpekat misstaget. Detta var upp-

takten till den brevväxling som fortsatte, i varje fall till den dag på försommaren 1947, då Hans Schmoller tillträdde tjänsten som föreståndare för bokbinderiet på Curwen Press och som typografisk assistent åt Oliver Simon. Simon var den som 1946, när Allen Lane sökte den mest kvalificerade boktypografen som då fanns, rekommenderade Jan Tschichold. När denne sedan redan 1949 var tvungen att återvända till Schweiz sökte Lane åter Oliver Simon för råd och nu föll valet på Hans Schmoller. Där var många likheter mellan honom och Tschichold, avgörande just då var väl att övergången skulle ske utan att arvet från Tschichold förskingrades, men också stora skillnader, främst deras i grunden skilda personlighetstyper. Schmoller var till sin natur sådan att han kunde växa in i förlaget och kom till slut att i viss mån personifiera förlaget samtidigt som han under alla år höll en egen profil. Han följde med i främst den tekniska utvecklingen och kunde anpassa produktionen till väsentligt nya förutsättningar fram till 1976 då han lämnade själva linjearbetet. XXX När Schmoller kom till Penguin var han trettiotre år gammal och hade tolv års erfarenhet i arbetsledande befattning. Han var både tekniker och humanist, intresserad av det mesta som kom i hans väg, professionellt kunnig i mycket. Hans typografi var utsökt i sin art och ifråga om den typografiska redigeringen av manuskript krävde han det yttersta av sig själv och andra. Ingen uppgift var klar förrän den var klar. Där ingen annan lagt märke till det såg han inte sällan saker som borde rättas till. Om än korrekt är det sådant som väcker irritation vilket hände då och då men det genererade även mer kärleksfulla kommentarer som att han var den ende som kunde skilja punkten i typsnittet Garamond från den i Bembo på tvåhundra stegs avstånd och säkert uppskattade han tillnamnet ’half-point Schmoller’ som syftade på den typografiska punkten, en liten måttenhet som används när man justerar avstånd i en sättning. Använder man endast halva punkter tyder det på en högt utvecklad känsla för typografisk precision. ’He was a friendly man … he was also a great man. Besides this he was a good man. He was kindly disposed to everyone he met, tolerant

with the stupid, and especially good at helping the young, however ignorant and inexperienced.’ Saken kan inte uttryckas bättre än så som Nicolas Barker gjorde det i inledningen till sitt minnesord över Hans Schmoller den 29 april 1986. Orden sammanfaller helt med min erfarenhet under det halva år han var min arbetsgivare. Det var en lyckosam tid, på många sätt. Jag kände det då och har förstått det än bättre senare. Hade inte önskat mig hellre än att kunna stanna kvar när jag blev erbjuden fast anställning, ett erbjudande som dessutom upprepades, trots att jag svarat att det verkligen tyvärr inte var möjligt. När jag även andra gången tackade nej och förklarade varför erbjöd han sig att skriva till Adam Helms på Bokförlaget Forum. Han skrev även ett mer generellt rekommendationsbrev. Det var kort men generöst och väl formulerat. Jag har sparat det för låga lägen men då har det oftast räckt med att bara ur minnet upprepa inledningsorden ’To Whom it May Concern’. XXX Under senare delen av tiden i London bodde jag i South Kensington, högst upp i ett trevåningshus av den typ som i princip bara var ett rum brett.

Jag betalade litet mer än uppe i Bayswater, två och ett halvt pund i veckan, men å andra sidan behövde jag bara gå över Cromwell Road så var jag vid Natural History Museum och Victoria & Albert Museum. Min lön hade höjts till tolv pund i veckan men en stram budget var fortfarande nödvändig och det jag gjorde på veckohelgerna var att bara gå, inspirerad av vad jag läst i Steen Eiler Rasmussens London: The Unique City och med Bacon’s Atlas of London under armen, ofta med något av alla museer som mål. Något ensidigt kan tyckas, men det var fina dagar, mycket fina faktiskt, och det var då jag lade grunden till ett livslångt museiberoende. I mitten av oktober var det dags att ta båten mot Sverige. Brevet till Adam Helms hade gått vidare och ledde till att jag på senhösten 1961 blev anställd på Konstnärliga avdelningen på Albert Bonniers Förlag. Vad jag inte räknat med var att jag efter bara sex månader, visserligen föregångna av två och ett halvt år i Köpenhamn, hade rotat mig så i London, som jag verkligen inte tyckt om under den första tiden, att jag ständigt längtade tillbaka. Under flera år var det som om jag bara var på återbesök i Sverige, men efter hand förlikade jag mig med vad som egentligen gällde.

To Whom it May Concern!

James Joyce: Ulysses, 1969 Boken var fortfarande förbjuden i England när den kom ut på Bodley Head 1936. Allen Lane var ansvarig på förlaget och riskerade åtal men gick fri, sannolikt beroende på att boken i en amerikansk domstol förklarats ’icke obscen’ redan i december 1933. När så den tretusende titeln av Penguin Books samlade utgivning närmade sig 1969, och detta år även var Sir Allen Lanes femtionde i förlagsbranschen, ville man på förlaget markera händelsen genom att ge ut mästerverket på nytt, och nu som första förlag i pocket-format. Boken ingick i Penguin Modern Classics men omslaget följer inte den då gängse mallen. Såväl i den ursprungliga berättelsen som den i Joyces version med Dublin som scen och i allt kring bokens introduktion under det tidiga 1900-talet

fanns säkerligen underlag för en omslagsbild men Hans Schmoller valde, trots visst motstånd, att presentera Ulysses med ett rent typografiskt omslag i det större, så kallade, B-formatet (129 × 198 mm). Arrangemanget med Spectrum, Jan van Krimpens fina men sällan sedda typsnitt, är inte kongenialt med bokens innehåll men nu var det alltså fråga om ett alldeles särskilt firande, och det med ett verk, som under många år på 1920-talet överhuvudtaget inte fått publiceras i England, och då kan man förstå att några tyckte att volymen borde vara klädd för sin uppgift. I alla händelser är det ett spännande omslag, strikt vitt mot svart bakgrund, men med de vita bokstäverna med tiden tonade i en något sotigt, ljus gul nyans, vilket inte försvagar utan snarare höjer dramatiken i omslaget. Design Hans Schmoller

jürgen beyer

Doktor Speners fingernagel Om pliktläsning på resor

Den som i dag öppnar sin laptop för att logga in på ett trådlöst nätverk gör sig ingen föreställning om hur besvärligt det var att kommentera och redigera texter på resor för trehundra år sedan. Orsaken därtill var inte bara skakiga fordon utan också otillfredsställande skrivdon. Blyertsen (vilken som bekant inte innehåller något bly) uppfanns visserligen redan på 1500-talet men förblev tämligen dyr tills man vid 1700-talets slut utvecklade nya metoder för framställning av grafitstift.1 Fram till dess skrev man vanligen med fjäderpenna och bläck. Det kostade inte mycket, för gåsfjädrar fanns överallt, och med ett horn med bläck (som ofta framställdes i egen produktion2) kunde man skriva hela böcker. I arkivalier från tidigmodern tid påträffar man i alla fall sällan blyertsskrift, vilket naturligtvis kan bero på att texter, som var avsedda att bevaras, i regel skrevs med bläck. Men blyertsskrift är lika beständig3 – dock kan man vid behov radera den. Före uppfinnandet av radergummit år 1770 begagnade man för detta ett stycke vetebröd.4 Skrivandet med bläck hade dock en nackdel. Vid vartannat ord måste pennan åter doppas i bläckhornet. Detta var omöjligt på resor. Visserligen gjorde man redan på 1630-talet de första försöken att förse pennor med bläckbehållare, men denna teknik blev riktigt funktionsduglig först mot slutet av 1800-talet.5 Därutöver kunde man skriva med griffel på vax- eller skiffertavlor.6 I skolorna användes ofta sådana skrivtavlor – skiffertavlor förekom till och med även efter andra världskriget. Båda hade emellertid nackdelen att de snabbt blev fullskriv-

na, låt vara att vissa av dem ibland bands ihop till ett slags böcker.7 Ville man skriva mera, måste man sudda ut den gamla texten. De dög inte så bra för kommentarer till en text som man läste på papper, ty anmärkningarna kunde inte göras vid själva texten, utan måste skrivas i ett annat medium. Att läsa och skriva är mer än att blott fästa bokstäver på skrivmaterial och att avkoda dem. Denna verksamhet är alltid förenad med fysisk aktivitet – inte bara för ögonen. Detta utnyttjas också inom olika mnemotekniker, vilka stödjer minnesförmågan genom markanta rörelser under inlärningen. Här skall det dock handla om handrörelser vid markeringen av textställen, som man vill återfinna snabbt senare. Hur gjorde man detta utan skrivverktyg? I ett brev 1686 avslöjade teol. dr Philipp Jacob Spener (1635–1705), som just hade blivit överhovpredikant i Dresden och i dag är känd som den lutherska pietismens fader, ett lämpligt medel genom vilket människor med stort läspensum kunde uppfylla sina plikter på resor. Spener förde en omfattande korrespondens.8 Redan i hans livstid utkom en stor del av hans brev i tryck.9 Sedan några år utges Speners brev i en vetenskaplig utgåva, vilken även innehåller nedan citerade brev i utdrag. Vid sidan om sitt brevskrivande måste Spener också finna tid för läsandet och skrivandet av böcker, för predikan och själavård. Det är alltså inte underligt att han var tvungen att läsa på resor. Nu till Speners reselektyr. En annan teolog, David Nerreter (1649–1726) från Oettingen i

Nördlinger Ries (Bayern),10 hade skickat Spener delar av en katekes, som han ville ge ut. Spener fick också från andra teologer frågor om katekeser och om konfirmationen, som vid den tiden utvecklades ur katekesundervisningen.11 Han var mycket intresserad av båda ämnena. Spener hade själv skrivit en katekes,12 han predikade över Martin Luthers Lilla katekes13 och arbetade för konfirmationen.14 Den 19 juli 1686 hade Spener läst Nerreters text och skickade sina kommentarer till Oettingen.15 Han beklagade att han blivit färdig med kommentarerna så sent. Detta hade väl att göra med hans flytt från Frankfurt am Main till Dresden. Han tyckte mycket om texten, men vi skall här inte gå in på dess innehåll. Vad som intresserar oss är hur Spener rent praktiskt läste texten. Eftersom jag som sagt mest läst texten (”scriptum”) på vägen, där man inte har med sig någon fjäderpenna, har jag alltid brukat med fingernageln markera de frågor, där jag kommit att tänka på något. Detta har jag nu gått igenom och fäst mina få tankar på papper. Dock bekänner jag att jag inte vet säkert om det finns ytterligare några ställen, där jag stannat upp vid läsningen, men där markeringen sedan utplånats. Jag är emellertid säker på att de inte kan vara av någon större betydelse.16

I samband med att Spener skrev sitt brev läste han alltså inte igenom Nerreters text en andra gång utan koncentrerade sig på de med fingernageln markerade ställena. I brevet yttrar han sig bara allmänt om innehållet, men i en bilaga kommenterar Spener nio av de sammanlagt flera hundra frågorna i katekesen.17 Spener var säkert inte uppfinnaren av denna markeringsteknik, men han beskrev den lyckligtvis med bläck. Originalbrevet finns visserligen inte i behåll, men eftersom det år 1711 trycktes i utdrag, har Speners beskrivning bevarats med hjälp av trycksvärta. I dag lovordar man gärna massdigitaliseringen av äldre tryck som ett medel att bevara kulturarvet. Digitalisering har flera fördelar, men Speners fingernagelsavtryck och liknande spår av böckernas användning låter sig svårligen bevaras för eftervärlden med den metoden. Jämfört med ”hundöron” har markeringar med fingernageln fördelen att man kan anbringa dem inte bara vid sidans hörn utan direkt vid ifrågavarande textställe. Spener var emellertid

fullt medveten om en allvarlig nackdel: genom att ofta hanteras kan bladet åter slätas ut, varvid markeringen utplånas. Hur fort en sådan markering åter försvann är svårt att uppskatta. Förindustriellt papper, som framställdes inte av trä utan av lump, hade andra egenskaper än dagens papper. Jag har gjort ett par försök med min fingernagel i böcker från Speners tid. För att genast lugna bibliotekarier som läser detta: jag använde mina egna böcker för ändamålet. Resultatet var en besvikelse. Markeringarna syntes inte särskilt väl och försvann tämligen snabbt, när papperet böjdes fram och tillbaka. Dock är det ovisst om papperet då det för trehundra år sedan var nytt förhöll sig på samma sätt som nu. I varje fall var det mindre gulnat då, vilket kanske gjorde att fingernagelavtrycken framträdde bättre. Spener hade inte erhållit katekestexten i sin helhet av Nerreter, men hoppades få resten sig tillskickad. Han lovade att då uppfylla författarens önskan om ett förord. Redan under Speners tid var bokbranschen differentierad, så att många förläggare i större städer betjänade en marknad som sträckte sig utöver regionen, medan bokproduktionen från mindre städer avsattes framför allt i närområdet. Om detta skriver Spener: När verket är färdigt borde förläggaren överlåta hela upplagan till en bokhandlare som lätt kan sprida exemplaren till alla orter, när förläggaren själv inte kan distribuera boken effektivt. För detta tror jag att Nürnberg har goda förutsättningar. Däremot vet jag inte om så är fallet om tryckningen sker i Oettingen och en bokbindare där förlägger, och detta skulle göra mig ont, ty sådant folk är inte i stånd att föra ut sina saker över ett stort område, och jag önskar att boken snart får en stor utbredning – i förhoppning om den nytta som man kan vänta sig av detta.18

Spener rekommenderade alltså inte att boken gavs ut av bokbindaren på orten, utan att man lät den distribueras från Nürnberg. Det tyska ordet ”Verleger” liksom dess svenska motsvarighet ”förläggare” hade på Speners tid bevarat mer av sin gamla betydelse: Det betecknade den som ”förlade”, det vill säga utlade pengarna för produktionen av något. Det var inte nödvändigtvis samma person som organiserade distributionen.19 Denna kunde även tas över av bokhand-

laren, som inte alltid drev en butik.20 Renodlade boklådor fanns bara i de stora städerna och i universitetsstäderna. I de mindre städerna hade ofta bokbindarna hand om bokförsäljningen. Böcker såldes på den tiden i regel obundna. Köparen lät på egen bekostnad binda in den köpta boken. De olika exemplaren av en gammal bok har alltså för det mesta olika inbindning. Nerreter följde inte Speners råd. Hans bok kom ut samma år, tryckt i Oettingen hos hovboktryckaren Stephan Rolk. Den omfattade 564 sidor21 och var försedd med ett förord av Spener.22 Det finns ingen upplysning om förläggare. Två år senare utkom en bearbetad upplaga, åter försedd med förord av Spener. Titeln är annorlunda och även uppgifterna om distributionen är nya. Längst ner på titelbladet läser man nu: ”Nürnberg, konst- och bokhandlaren Johann Hofmanns förlag. Tryckt i Oettingen av Stephan Rolk 23 1688.”24 Hade Nerreter blivit vis av skadan? Det är svårt att uppskatta vilken spridning olika böcker hade på marknaden under tidigmodern tid. I regel saknas uppgifter om upplagans storlek, mängden sålda exemplar och antalet köpare. Antalet upplagor är emellertid ett säkert indicium. Två upplagor är visserligen mer än en, men Nerreters bok tycks inte ha varit någon bästsäljare. En annan metod, som är mycket arbetskrävande, består i att gå igenom förteckningar över inventarier och kvarlåtenskaper. Då dessa emellertid bara tar hänsyn till böckers materiella värde, har gamla läroböcker ofta inte tagits med. Dessutom skulle Nerreters katekes kanske upptas under benämningen ”en gammal katekes” och därmed inte kunna identifieras. Men turligt nog finner man på ett oväntat ställe en upplysning om hur mycket boken sålde. 1707 skriver Nerreter i en annan bok att hans tjugo år gamla katekes fortfarande ”finns att tillgå i Hoffmanns bokhandel i Nürnberg”.25 Boken var alltså snarast en hyllvärmare. Det är svårt att avgöra om orsaken härtill skall sökas hos förläggaren eller – trots Speners beröm – i boken själv.26 Det måttliga säljresultatet kan bekräftas även på andra sätt: man undersöker hur många exemplar som finns bevarade i dag. Ett snabbt men ofullständigt resultat ger sökningen i online-bibliotekskataloger från hela världen.27 Den första tryckningen från år 1686 tycks bara ha bevarats i två större bibliotek – i Berlin och Weimar. Ex-

emplaret i Berlin gick dock förlorat under andra världskriget. Den andra upplagan av katekesen kan påvisas i mer än dubbelt så många bibliotek: Berlin, Strasbourg, Stuttgart, Nürnberg och Wolfenbüttel, varav till och med tre exemplar finns i Wolfenbüttel – men även i detta fall förlorades Berlin-exemplaret under andra världskriget. Sammantaget är detta inte särskilt mycket jämfört med exempelvis några av Nerreters senare skrifter, av vilka en stor del trycktes och förlades i Nürnberg, där Nerreter för övrigt själv bodde från 1694 till 1709. Dessa verk är bevarade i många bibliotek, men det beror säkert också på deras ämnen. Bland dem finns en bok om islam (inklusive en tysk översättning av Koranen på grundval av en latinsk översättning),28 en historia om de kristna och kättarna29 samt ett arbete om de övriga religionerna i hela världen.30 Bibliotekarier som var anställda hos furstar, i större städer och vid universitet köpte mycket hellre sådana böcker än fromma läroböcker. Då de stora biblioteken är uppbyggda av lärda samlingar, speglar deras bestånd också preferenserna hos forna tiders bibliotekarier och regelbundna användare av biblioteken. Samma faktorer präglar än i dag bibliotekens bokförvärv. Av de böcker som är bästsäljare i bokhandlarna på järnvägsstationerna hamnar ofta bara pliktexemplaren, som skickas till nationalbiblioteken, i biblioteksmagasin, medan dyra vetenskapliga standardverk, som en privatperson knappast har råd att köpa, finns i åtskilliga bibliotek. Fastän det alltså inte är så lätt att kartlägga bokens spridning, kan man förmoda att Speners farhågor var befogade. Även en god bok blir lätt förbisedd om den utkommer på ett förlag som inte kan sprida den tillräckligt på marknaden. Men om en bok inte tilltalar läsarna, hjälper inte en aldrig så professionell marknadsföring. Läsandet och skrivandet har däremot förändrats mycket mer än bokdistributionen. Även om barn var tvungna att lära sig dessa tekniker med möda, var de så självklara för vuxna att det finns rätt få uppteckningar av hur de användes i vardagen. En sådan källa är Speners flyktiga anmärkning i hans brev till Nerreter. Eftersom den några årtionden senare trycktes har den bevarats, i motsats till brevet självt och framför allt till Speners fingernagelavtryck. Översättning Per Stobaeus

I samråd med författaren lättare bearbetad översättning av ”Dr. Speners Fingernagel. Zum Umgang mit Pflichtlektüre auf Reisen”, i Wolfenbütteler Notizen zur Buchgeschichte 35 (2010), s. 63–70. Den Estniska vetenskapsstiftelsen (grant 6211) och projektet SF0180040s08 vid Tartus universitetsbibliotek tackas för forskningsanslag.

N OTER 1. Henry Petroski, The Pencil: A History of Design and Circumstance (New York: Alfred A. Knopf, 1990), s. 36–78; Ingemar Lundkvist, Pennan: Fetisch och skrivdon (Stockholm: Byggför laget, 2001), s. 18–27; Per Cullhed, ”Bläck och penna under 2000 år. Kulturarvets bortglömda vardagsföremål”, i Från handskrift till XML: Informationshantering och kulturarv; Humanistdagarna vid Uppsala universitet 2002, red. Kerstin Rydbeck (Uppsala: Uppsala universitet, 2003), s. 13–34, här s. 27–30; Per Cullhed, Tag och skriv: Pennans historia / Take Up and Write: A History of the Pen, Uppsala universitetsbiblioteks utställningskataloger, 45 (Uppsala: Uppsala universitetsbibliotek, 2006), s. 19–26. 2. Alfred Messerli, Lesen und Schreiben 1700 bis 1900: Untersuchung zur Durchsetzung der Literalität in der Schweiz, Reihe Germanistische Linguistik, 229 (Tübingen: Max Niemeyer 2002), s. 559. 3. Cullhed, ”Bläck och penna”, s. 32f.; Cullhed, Tag och skriv, s. 25, 52f. 4. Petroski, The Pencil, s. 46, 48; Lundkvist, Pennan, s. 34f. 5. Cullhed, ”Bläck och penna”, s. 22–24; Cullhed, Tag och skriv, s. 10–13. 6. Witold Szczuczko, ”Edition der Wachstafeln aus dem Ost seeraum. Probleme und Perspektiven”, i Edition deutschsprachiger Quellen aus dem Ostseeraum (14.–16. Jahrhundert), red. Mat thias Thumser, Janusz Tandecki och Dieter Heckmann (Toruń: Wydawnictwo Uniwersytetu Mikołaja Kopernika, 2001), s. 121–30; Günther Pflug, ”Schiefertafel”, i Lexikon des gesamten Buchwesens, bd 6 (Stuttgart: Anton Hiersemann, 22003), s. 537. 7. Petroski, The Pencil, s. 29, 38f.; Antjekathrin Graßmann, ”Ein Wachstafelbuch vom Schrangen zu Lübeck”, Lübecker Schriften zur Archäologie und Kulturgeschichte 3 (1980), s. 165f. 8. 61 av Speners brev från tiden 12 juli 1686 fram till årsskiftet finns i den kritiska utgåvan. Av förordet framgår det dock att anta let skulle vara dubbelt så högt, om även breven till Adam Rechen berg hade utgivits. Antalet brev till Spener är betydligt högre. Han kunde bara besvara en mindre del därav. Philipp Jakob Spener, Briefe aus der Dresdner Zeit 1686–1691, bd 1, 1686–1687, utg. Johan nes Wallmann et al. (Tübingen: Mohr Siebeck, 2003), s. Vf., 3–240. 9. Philipp Jacob Spener, Theologische Bedencken / Und andere Brieffliche Antworten, bd 1–4 (Halle: Waysen-Haus, 1700–1702) (=Schriften, bd 11–14 (Hildesheim, Zürich och New York: Georg Olms 1999). 10. Betr. Nerreter jfr Wolfgang Wießner, ”David Nerreter (1649–1726). Ein Lebensbild aus dem Zeitalter des beginnenden Pietismus”, Zeitschrift für bayerische Kirchengeschichte 23 (1954), s. 144–64; Friedrich Wilhelm Kantzenbach, ”David Nerreter, sein ’ökumenischer’ Katechismus und seine Wiedervereinigungsideen”, Mitteilungen des Vereins für Geschichte der Stadt Nürnberg 63 (1976), s. 339–49; Horst Weigelt, Geschichte des Pietismus in Bayern: Anfänge, Entwicklung, Bedeutung, Arbeiten zur Geschichte des Pietismus, 40 (Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht, 2001), s. 63–65, 76f. 11. Philipp Jacob Spener, Letzte Theologische Bedencken / und andere Brieffliche Antworten …, bd 1 (Halle: Wäysenhaus, 1711) (=Schrif-

ten, bd 15, 1987), s. 479–83, 483–87; Spener, Theologische Bedencken, bd 4, s. 255–60. 12. Philipp Jacob Spener, Einfältige Erklärung Der Christlichen Lehr / Nach der Ordnung deß kleinen Catechismi … LUTHERI. In Fragen und Antwort verfasset / Und mit nöthigen Zeugnüssen der Schrifft bewehret (Frankfurt/M.: Johann Dieterich Friedgen // Joh. David Zunner, 1677) (=Schriften, bd 2, 1, 1982); jfr också Spener, Tabulæ catecheticæ, quibus qvinque capita catechismi minoris magni nostri Lutheri et subnexa tabula oeconomica, In certa pensa distributa … Editio Secunda priori multo auctior (Frankfurt/M.: Joh. David. Zunnerus 21687) (11683) (UB Tartu: III. II. 187ad2); tysk bearbetning: Spener, Catechismus=Tabellen / Darinnen der gantze Catechismus D. Martin Luthers Deutlich und gründlich erkläret / aber auch zugleich Der Kern der Gottesgelehrsamkeit erbaulich vorgestellet wird: Aus dem Lateinischen ins Teutsche getreulich übersetzet, und mit einigen Einleitungs=Tabellen Vermehret Von IO. GEORGIO PRITIO, D. (Frankfurt/M.: Anton Heinscheit // Zunnerische Erben, und J. Adam Junge, 1713) (KB Köpenhamn: 89,-168.) 13. Philipp Jacob Spener, Kurtze Catechismus=Predigten / Darinnen Die fünff Haupt=Stück auß dem Catechismo / Und Die Hausz=Taffel / Samt Den Fest=Materien / Einfältig erkläret werden … (Frankfurt/M.: Johann David Zunner, 1689) (=Schriften, bd 2, 2, 1982). 14. Allmänt, se Christian Grethlein, ”Konfirmation. I. Geschicht lich und praktisch-theologisch”, i Religion in Geschichte und Gegenwart, bd 4 (Tübingen: Mohr Siebeck 42001), sp. 1558–1561, här sp. 1559. 15. Spener, Briefe aus der Dresdner Zeit, bd 1, s. 18–21. Där utges texten efter idem, Letzte Theologische Bedencken, bd 1, s. 503–506. Citaten följer förstautgåvan, vars text är lätt normaliserad i edi tionen. I förstautgåvan nämns ej mottagaren, dock identifieras han i nyutgåvan (se not 11), s. 60*, och i editionen. Brevet är up penbarligen förkortat. Säkert saknas början. Det hos Wießner, ”David Nerreter”, s. 153, anförda citatet härstammar från Nerreter, Selbstlehrende Katechismusschule (1718), och avviker på flera ställen från förstautgåvan. Utgivarna av breveditionen hade förmodligen gjort väl i att ta hänsyn till detta textvittne, som uppenbarligen återgår på mottagarens tradition. Dock kan det naturligtvis också handla om Wießners fria återgivande av texten. 16. Spener, Letzte Theologische Bedencken, bd 1, s. 503f. 17. Spener, Letzte Theologische Bedencken, bd 1, s. 505f.: Q[uæstio] 15, 32, 51, 58, 101, 136, 153, 182 (i editionen felaktigt ”183”), 372. 18. Spener, Letzte Theologische Bedencken, bd 1, s. 503. 19. Johann Christoph Adelung, Grammatisch-kritisches Wörterbuch der Hochdeutschen Mundart …, bd 4 (Leipzig: Breitkopf und Härtel 21801), sp. 1074, 1080f.; Jacob och Wilhelm Grimm: Deutsches Wörterbuch, bd 12, 1 (Leipzig: S. Hirzel, [1886–]1956), sp. 711f., 756–64; Ordbok över svenska språket utgiven av Svenska Akademien, bd 9 (Lund 1928), sp. F2906. 20. Jf. W. Adrian, Buchhändler, i Lexikon des gesamten Buchwesens, bd 1 (Stuttgart: Anton Hiersemann 21987), s. 598f. 21. David Nerreter, Catechetische Firmung oder Glaubens-Stärkung eines erwachsenden That-Christen / Zu zeitlich= und ewiger Glückseeligkeit. Zuvörderst auf der H. Schrift und dann sowol alter als neuer geistreichen und bewährten Lehrer Anleitung / zu gottseeliger Erbauung vorgestellet … Mit einer Vorrede Herrn D. Philipp Jacob Speners (Oettingen: Stefan Rolck, 1686) (VD17 (Das Verzeichnis der im deutschen Sprachraum erschienenen Drucke des 17. Jahrhunderts; http://www.vd17.de) 32:683177P; Spener: Briefe, s. 18, not 2). 22. Jag har ej haft tillgång till själva boken. Förordet är avtryckt i Philipp Jacob Spener, Erste Geistliche Schrifften / Die vor dem in kleinem Format eintzeln heraus gegeben worden … Sampt dessen Zu unterschiedlich andern Schrifften und Wercken Auffgesetzten Vorreden … (Frankfurt/M.: Johann David Zunner, 1699) (=Schriften, bd 8, 2002), bd [2], s. 192–95. Detta förord är liksom brevet daterat ”Dresden den 19. Julii 1686”. I Speners brev ställs dock ett förord i utsikt. Medan katekesens text i brevet betecknas som ”scriptum” (Spener, Letzte Theologische Bedencken, bd 1, s. 503), vilket snarare

för tankarna till en handskrift, skriver i Spener i förordet: ”und ich deswegen / als mir mehrere bereits getruckte bögen davon zu be sehen zugesandt worden / mich hertzlich darüber erfreuet habe” (Spener, Erste Geistliche Schrifften, bd [2], s. 194). Föreligger här ett tryckfel beträffande dateringen, läste Spener på sin resa redan ett korrektur, eller omarbetade Nerreter den första delen av brevet till ett förord? Troels (Trogillus) Arnkiel, som några år senare an vände ett brev av Spener som förord, hade i alla fall redigerat tex ten kraftigt, vilket en jämförelse med texten i Speners Bedencken visar (Trogillus Arnkiel, Christliche Confirmation Derer Catechumenen / Von der Apostel Zeit an biszher Aus der Heil. Schrifft und Antiquität der Kirchen Beleuchtiget (Schleswig: Lorentz Eckstorff, 1693) (KB Köpenhamn: 2,-285 4°), fol. b3r–b4v; Spener, Theologische Bedencken, s. 255–60); jfr också Jürgen Beyer, ”Zu Schulbesuch und Studium des späteren Apenrader Propstes Troels Arnkiel (1638– 1712), besonders in Reval und Kiel”, Zeitschrift der Gesellschaft für Schleswig-Holsteinische Geschichte 135 (2010), s. 131–46, här s. 138. 23. Detta var f.ö. inte Rolks enda tryck för förläggare i Nürn berg, jfr Josef Benzing, Die Buchdrucker des 16. und 17. Jahrhunderts im deutschen Sprachgebiet, andra uppl., Beiträge zum Buch- und Bibliothekswesen, 12 (Wiesbaden: Otto Harrassowitz, 1982), s. 372; Michael Diefenbacher et al (red.), Das Nürnberger Buchgewerbe: Buch- und Zeitungsdrucker, Verleger und Druckhändler vom 16. bis zum 18. Jahrhundert, Quellen und Forschungen zur Geschichte und Kultur der Stadt Nürnberg, 31 (Nürnberg: Stadtarchiv Nürn berg, 2003), s. 475; Christoph Reske, Die Buchdrucker des 16. und 17. Jahrhunderts im deutschen Sprachgebiet: Auf der Grundlage des gleichnamigen Werkes von Josef Benzing, Beiträge zum Buch- und Bibliothekswesen, 51 (Wiesbaden: Harrassowitz, 2007), s. 753. 24. David Nerreter, [U]nfehlbarer Wegweiser Zur Zeitlich= und Ewigen Glückseeligkeit / in dieser Wallfahrt und gefährlichem LebensLauff; Zuvörderst auf der Heiligen Schrifft / und dann auch so wol alter als neuer bewährten Lehrer Anleitung / nach den HauptStücken der Christlichen Lehr Gesprächs-weis vorgestellet … Mit einer Vorrede Herrn D. Philipp-Jacob Speners. Zum zweytenmal gedruckt und vermehret (Oettingen: Stephan Rolck // Nürnberg: Johann Hof mann 1688) (HAB Wolfenbüttel: Th 1885 [1] – bandet inleds med författarens handskrivna dedikation till hertig Rudolf August av Braunschweig-Wolfenbüttel). Förordet i denna upplaga är iden tisk med det hos Spener, Erste Geistliche Schrifften, bd [2], s. 194, avtryckt förord. Det är svårt att avgöra om texten i andra uppla gan är förändrad jämfört med den första. Medan andra upplagan omfattar 370 oktavsidor, har första upplagan enligt VD17 564 si dor i duodesformat. I den andra upplagan avviker numreringen av frågorna från manuskriptet, som förelåg för Spener. Nerreter tycks ha inarbetat vissa av Speners invändningar. Kanske utkom även en tredje upplaga: David Nerreter, Evangelisch-Lutherische Selbstlehrende Catechismus-Schule … (Frankfurt/O. [ca 1718]). (Gemeinsamer Bibliotheksverbund, http://gso.gbv.de:80/xslt; jfr också not 15.) En annan katekes av Nerreter var mycket kortare

(88 s.): David Nerreter, Beweglicher Kurzer Begriff des Thätigen oder zeitlich- und ewig-waarhafftig-seeligmachenden Christentums … (Oettingen: Stephan Rolck // Nürnberg: Johann Hofmann, 1688) (HAB Wolfenbüttel, Th 1885 [2]). Denna katekes är avtryckt i slutet av David Nerreter, Schau-Platz Der Streitenden doch unüberwindlichen Christlichen Kyrchen [sic]… Nach Anleitung der VII. Abtheilung des unterschiedlichen GOttes-Diensts / Alexander Rossens… (Nürn berg: Johann Ernst Adelbulner // Wolffgang Moritz Endter, 1707), s. 1145–92. (KB Köpenhamn: 95,–73.) Enligt Kantzenbach, David Nerreter, s. 343, bearbetades denna katekes för nytryck. 25. Nerreter, Schau-Platz, s. 1145. 26. Enligt Klaus Leder, Kirche und Jugend in Nürnberg und seinem Landgebiet 1400–1800, Einzelarbeiten aus der Kirchenge schichte Bayerns, 52 (Neustadt a.d. Aisch: Degener, 1973), s. 234, var Nerreters katekes för svår för skolbarn. 27. En stor del av dessa kataloger kan sökas genom Karlsru her Virtueller Katalog (http://www.ubka.uni-karlsruhe.de/kvk. html). För tyska 1700-talstryck är VD17 central. VD18 är påbör jad (http://vd18.de, jfr också VD 18: Verzeichnis der im deutschen Sprachraum erschienenen Drucke des 18. Jahrhunderts; Beiträge eines DFG-Rundgesprächs in der Universitäts- und Landesbibliothek Sachsen-Anhalt in Halle (Saale), veranstaltet am 05.05.2004, red. Heiner Schnelling, Schriften zum Bibliotheks- und Büchereiwe sen in Sachsen-Anhalt, 86 (Halle: Universitäts- und Landesbibli othek Sachsen-Anhalt, 2004); Klaus Haller, Digitalisierung und Erschließung der im deutschen Sprachraum erschienenen Drucke des 18. Jahrhunderts, Schriften zum Bibliotheks- und Büchereiwesen in Sachsen-Anhalt, 88 (Halle: Universitäts- und Landesbibliothek Sachsen-Anhalt, 2007); Jürgen Beyer, ”How Complete are the German National Bibliographies for the Sixteenth and Sevente enth centuries (VD16 and VD17)?”, i The Book Triumphant: Print in Transition in the Sixteenth and Seventeenth Centuries, red. Malcolm Walsby och Graeme Kemp, Library of the Written Word, 15; The Handpress World, 9 (Leiden och Boston: Brill, 2011), s. 57–77. 28. David Nerreter, Neu eröffnete Mahometanische Moschea / worinn nach Anleitung der VI. Abtheilung von unterschiedlichen Gottes-Diensten der Welt / Alexander Rossens / Erstlich Der Mahometanischen Religion Anfang / Ausbreitung / Secten / Regierungen / mancherley Gebräuche / und vermuthlicher Untergang / Fürs andre / Der völlige Alkoran / Nach der besten Edition Ludovici Maraccii, verteutscht / und kürzlich widerlegt wird (Nürnberg: Johann Ernst Adelbulner // Wolffgang Moritz Endter, 1703) (KB Köpenhamn: Rel. 16620 8°.) 29. Nerreter, Schau-Platz (se not 24). 30. David Nerreter, Der Wunder=würdige Juden= und Heiden= Tempel / Darinn derselben Gottes- und Götzendienst / eröffnet und gezeigt wird. Anfangs vom Alexander Roßen in Englischer Sprach beschrieben / Nunmehro aber verbessert / und / mit vielem Zusatz vermehret … (Nürnberg: Joh. Ernst Adelbulner // Wolfgang Moritz Endter, 1717) (KB Köpenhamn: Rel., 54 8°.)

nyheter & noter at

Hall of Femmes

Den internationellt uppmärksammade skriftserien Hall of Femmes (se presentation i Biblis 53) begåvas i vår med inte mindre än fyra nya volymer, ägnade i tur och ordning Lella Vignelli, Tomoko Miho, Janet Froelich och Mary Shanahan. Hall of Femmes lyfter fram och synliggör kvinnliga grafiska formgivare och art directors ur en äldre generation, som med sina imponerande och innovativa arbeten har definierat sin tid och bidragit till yrkets utveckling. Serien har av Creative Review utvalts som ett av de mest visionära och intressanta designprojekten för framtiden. Ny hemsida: http://www.halloffemmes.com

Linnés apostlars återkomst

Fullbordandet av bokserien The Linnaeus Apostles: Global Science & Adventure (Whitby: IK Foundation, 2006–2012) uppmärksammades på ett inspirerande idéseminarium i Sveriges riksdag den 22 november 2012, i ett samarrangemang mellan Sällskapet Riksdagsledamöter och Forskare, The IK Foundation, Riksbankens Jubeleumsfond, FAS och riksdagen. Medverkade gjorde Susanne Eberstein, Ingvar Carlsson, Lars Hansen, Jennie Erin Smith, Gunnar Broberg, Arne Jarrick, Esko Häkli, Mathias Klang, Björn Wittrock, Björn von Sydow och Yvonne Andersson. I samband med seminariet visade Riksdagsbiblioteket böcker och manuskrip ur sina samlingar från Linnés lärjungar. Parallellt med bokprojektets slutförande lanserades också www.iLinnaeus.org där allt material tillgängliggörs. Det stora utbytet i Linnés anda fortsätter.

Beträffande ”Annie Bergman” i Biblis 60

Jag samlar vykort och har särskilt intresserat mig för svenska tecknade vykort samt handgjorda vykort, allt ifrån handtecknade originalvykort av en konstnär, till ”hötorgsmålade”, det vill säga uppenbart handmålade men serietillverkade vykort, pochoirmålade (målade med mall) franska och italienska vykort av signaturer som Meschini eller Mouton, till handtryckta linoleumtryck av till exempel Arvid Knöppel. Ulrika Wingårds artikel i Biblis 60 intresserade mig mycket och förklarade bakgrunden till ett antal verk av Annie Bergman i min samling, nämligen ett antal jul- och nyårskort som före faller vara resultatet av ”Kortfabriken” som beskrivs i artikeln. De fem handtryck jag funnit är i lite varierande storlek men är alla utom ett handsignerade av Annie Bergman och infästa i en dubbelvikt ”kartong” (=vikkort?), precis enligt beskrivningen. Ingen numrering på själva trycket men intrycket av konstnärlig ”exklusivitet” förstärks förstås av handsigneringen och av det mycket tunna papper som själva trycket är gjort på. Det första är signerat Annie Bergman 1928, ett år innan Kortfabriken startade enligt artikeln, det senaste tycks vara privat avsänt av Annie B 1954. Av de andra är ett daterat -31 och två odaterade. Avslutningsvis kan jag inte undanhålla läsarna ett citat från ett av Annie Bergmans ordinära vykort i min samling som artikeln fick mig att titta lite närmare på! Det är ett skottårskort avstämplat 23 februari 1932 där avsändaren (knappast Annie själv!) tagit traditionen på allvar. I den nogsamt utformade cirkeln runt ett genomborrat hjärta kan man läsa: ”SKAMLIGT ATT FRÅGA MEN ROLIGT ATT VETA, OM JAG FRU WILHELMSSON KUNDE FÅ HETA”. Ett så väl utformat frieri som något eller vad tycker ni? Jag undrar just vad den okände kortskrivaren fick för svar när hon träffade Ernst på mötet hon kallade till på kortet. I mitt tycke ett bra exempel på att ett skrivet och postbehandlat vykort kan tillföra något utöver ett kort i ”mint condition”. thorbjör n persson

Ny nationell inkunabelkatalog

Wolfgang Undorf, bibliotekarie i Kungliga biblioteket, är upphovsmannen till en omfattande, nationellt baserad inkunabelkatalog i två stora band: Catalogue of Books Printed in the 15th Century in Swedish Collections (Wiesbaden: Harassowitz, 2012). Undorfs katalog visar att inkunabellitteraturen både kvantitativt och kvalitativt spelade en större roll i Sverige än man tidigare antagit och att omsorgen om den litterära kulturen och boksamlandet i hög grad är en levande kraft än idag. Katalogen är ett betydelsefullt bidrag till den tidiga bokhistorien och kommer förhoppningsvis ge upphov till vidare forskningsinsatser.

Medarbetare i Biblis 61

anita ankarcrona är bokhistoriker och Bellmanssällskapets ordförande. jürgen beyer är forskare vid Tartus universitetsbibliotek. gunilla jonsson är tidigare biblioteksråd vid Kungliga biblioteket, hon har varit Svensk Bokkonsts sekreterare och redaktör för årsboken Biblis. håkan lindström är grafisk formgivare. lennart nyberg är universitetslektor vid Språkoch litteraturcentrum, Lunds universitet och författare till Bodies of Poems: Graphic Poetics in a Historical Perspective (2009). thorbjörn persson är vykortssamlare med intresse för ”konsten” under 1900-talet speglad på vykort samt forskar i svenska signerade vykort.

föreningen biblis Föreningen Biblis, Kungliga biblioteket, Box 5039, 102 41 Stockholm www.biblisbloggen.blogspot.se www.facebook.com/Foreningenbiblis Styrelse: Jonas Modig (ordf.), Gunilla Eldebro (sekr.), Anita Ankarcrona, Peter Bodén, Jakob Christensson, Per Cullhed, Gunilla Herdenberg, Christer Jonson, Pia Skantz Larsson, Tomas Lidman och Barbro Thomas Föreningen Biblis är en ideell förening med ändamål att stimulera intresset för bokhistoria, bibliografi, förlags- och bokhandelshistoria, bokhantverk och samlande. Detta uppnås genom föredrag, studiebesök och genom utgivning av medlemstidskriften Biblis och andra publikationer Föreningen Biblis är Kungliga bibliotekets vänförening tidskriften biblis Utges av Föreningen Biblis och utkommer med fyra nummer per år Ansvarig utgivare: Jonas Modig Redaktörer: Ingrid Svensson, 010-709 33 41, ingrid.svensson@kb.se och Ulf Jacobsen, 0498-48 48 93, ulf.jacobsen@telia.com Redaktionella rådgivare: Kristina Lundblad, Stefan Lundhem och Glenn Sjökvist Den som skickar material till Biblis anses medge elektronisk lagring och publicering Utges med stöd från Statens kulturråd medlemskap i föreningen biblis / p renumeration Prenumeration på tidskriften Biblis innebär automatiskt medlemskap i Föreningen Biblis. Medlemmarna får utöver tidskriften inbjudningar till föredrag, utställningar, studiebesök och medlemsresor Avgift för enskild medlem 400 kr/år, familjeavgift 500 kr/år Studerandeavgift 200 kr/år pg 55 43 03-8 bg 5221-2248 medlemsärenden Biblis, Kungliga biblioteket, att. Gunilla Eldebro, Box 5039, 102 41 Stockholm, tel. 010-709 33 12, e-post: gunilla.eldebro@kb.se prenumerationsärenden Biblis, att. Ulf Jacobsen, Hemse Bopparve 610, 623 50 Hemse, tel. 0498-48 48 93, e-post: ulf.jacobsen@telia.com

Biblis 61 © Föreningen Biblis och respektive upphovsman 2013 Formgivning och produktion: Ulf Jacobsen och Peter Ragnarsson Satt med Sabon Next och Frutiger Reproduktion: Jens Gustavsson, Kungliga biblioteket, om inget annat anges; Håkan Lindström s. 52–71; T Sandin, The IK Foundation s. 77; Thorbjörn Persson s. 78–79 Tryck: Livonia Print, Lettland 2013 issn 1403-3313 isbn 978-91-7000-301-1

Biblis 61

kvartalstidskrift för bokvänner Våren 2013 sek 125

01 02 FnL1 ZXRlcgBRNcWd FUphY29ic2VuICYgUmFnbmFyc3NvbgVQ 02 0044

isbn 978-91-7000-301-1