Biblis 62

Biblis 62

Biblis 62 kvartalstidskrift för bokvänner Sommaren 2013 sek 125

01 02 FnL1 ZXRlcgBRrxF/ FUphY29ic2VuICYgUmFnbmFyc3NvbgVQ 02 0044

isbn 978-91-7000-304-2

Biblis

nummer 62 sommaren 2013 redak törer ingrid svensson och ulf jacobsen

3 Handteckningar från tre sekler. Kempe-samlingen i Kungliga biblioteket Jonas Nordin

25 Gustaf Casten Aspegren Olle Wallin

55 Pehr Stenbergs levernesbeskrivning Göran Stenberg, Ola Wennstedt och Fredrik Elgh

71 Teaterfasaden och bokmalen Mårten Rasch

74 Nyheter & Noterat

80 Föreningen Biblis

Omslag A. Lindström, ”Pehr Hörberg”. Kungliga biblioteket, KoB Kempe 2: 73 Baksida Anders Emanuel Müller, porträtt av Nils von Rosensten. Kempe 2: 98

olof bernhard kempe (1830–1908)

jonas nordin

Handteckningar från tre sekler Kempe-samlingen i Kungliga biblioteket

I

mars 2012 mottog Kungliga biblioteket som donation Bernhard Kempes stora handteckningssamling. Den deponerades visserligen redan 1961 på nationalbiblioteket av Kempes sondotterdotter Carola de Boulloche, född Tersmeden, men denna stora och betydelsefulla exempelsamling över svensk, och i någon mån europeisk, teckningskonst från tre sekler har nu alltså även formellt kommit i offentlig ägo.1 Kempes stora autografsamling, som följde med den ursprungliga depositionen, har redan tidigare donerats till nationalbiblioteket och kommer inte att behandlas här.

Att samlingen deponerades för ett halvsekel sedan innebar att Kungliga biblioteket redan i slutet av 1969 kunde ställa ut 145 nummer för att göra materialet mer känt. Enligt Ulla Ehrensvärds beräkningar i den då tryckta katalogen omfattar teckningssamlingen 1 490 objekt: 995 handteckningar, 18 skissböcker om sammanlagt 477 blad samt 20 gravyrer.2 Mestadels rör det sig om svenska teckningar från perioden cirka 1600– 1900: porträtt, landskapsmotiv, historiska ämnen, satiriska bilder, karikatyrer med mera. Donationen omfattar hela samlingen med undantag för ett fantasilandskap tecknat av en sjuttonårig Gustav III som kronprins samt ett barnhuvud tecknat av Anders Zorn (Kempe-samlingen 6: 12 respektive 3: 95). Dessa har behållits av donator.

Bernhard Kempe som samlare Familjen Kempe, med ursprung i Svenska Pommern, är välkänd i historien om Norrlands näringsliv under det industriella genombrottet. I den processen hade som bekant sågverksnäringen stor betydelse och Mo och Domsjö AB var en av de stora aktörerna. Ursprunget till koncernen 3

anders zorn, barnporträtt. blyerts, 17,2 × 12,7 cm.

var den mångskiftande näringsverksamhet som bedrivits av J. C. Carl Kempe (1799– 1872) i Västernorrland med grosshandel, seglation, skogs- och järnbruk med mera.

Carl Kempe härstammade från Stralsund i Svenska Pommern, men hade hamnat i Sverige efter Napoleonkrigen. I hans första äktenskap med Anna Catharina Wikner föddes sonen Olof Bernhard Kempe 1830.

Bernhard Kempe, vår samlare, blev tillsammans med sina bröder delägare, styrelseledamot och verkställande direktör i flera av faderns företag. I arton års tid, mellan 1863 och 1881, satt han i Härnösands stadsfullmäktige. Från mitten av 1890-talet och fram till sin död var han bosatt i Stock-

kronprins gustav (iii), sydländskt fantasilandskap, 27 april 1763. akvarell och lavering, 35 × 49,5 cm.

4

holm, där han hade bättre möjligheter att utveckla sina kulturella intressen och tillfredsställa sina samlarbegär.

1800-talet var på många sätt det privata samlandets stora tid. Det hade vuxit fram ett någorlunda talrikt medel- och överklasskikt, som hade såväl den bildning som den tid och de resurser som krävdes för att på ett engagerat och sakkunnigt sätt hänge sig åt denna sorts intressen. Enklare konstnärliga objekt, såsom handteckningar, hade inte fullt ut adlats till vördnadsbjudande kultföremål och priserna hade ännu inte drivits upp till senare tiders omåttliga nivåer. Med kunskap och ihärdighet kunde privatpersoner för jämförelsevis modesta anonym konstnär, okänd dam. summor bygga upp ganska imponeenligt påskrift den första handteckning som bernhard kempe ägt. kempe 3:111. rande samlingar.

Den store österrikiske författaren Stefan Zweig (1881–1942) var visserligen ett halvsekel yngre än Kempe, men deras liv gick omlott och bägge delade samlandets lidelse. Zweig började samla autografer i unga år. ”Vad jag påbörjat som dilettantisk femtonåring”, skrev han mot slutet av sitt liv, ”hade med årens gång, tack vare förvärvad erfarenhet, rikligare tillgångar och kanske allra mest stegrad passion, förvandlats från enbart disparata delar till ett organiskt helt och, vågar jag säga, ett verkligt konstverk.”3 Kempes samlande började i samma ålder. I ett av albumen finns en teckning (3: 111) av en mörkhyad kvinna i solhatt och vit klänning med följande påskrift: ”Den första handteckning jag egt, fick den i Gefle 1846 av en kamrat.”

Till intresset verkar även en obesvarad kärlek till teckningskonsten ha bidragit. I samlingen finns en egenhändig skissbok i folio av något yngre datum – omslaget har påskriften ”B. Kempe 1847, 48”. Teckningarna, alla i blyerts, är inte många – drygt två dussin – och de är tämligen valhänt utförda. Särskilt besvär tycks Kempe ha haft med perspektiven medan ett par djurmotiv är mer tekniskt drivna om än ganska stela. På en teckning av en svan som reser sig ur vattnet står: ”Stralsund den 20 Juli 48. O. B. Kempe.”

5

Påskriften är intressant eftersom den visar att Kempe behöll kontakten med det Pommern som släkten härstammade från.

Den gamla svenska besittningen hade, som bekant, övergått till Preussen 1815, och Bernhard Kempe var Preussens, från 1871 det enade Tysklands, konsul i Härnösand ”stralsund den 20 juli 48. g. b. kempe.” mellan åren 1868 och 1879. Konur bernhard kempes egenhändiga skissbok. sultiteln användes i en personlig dedikation från den i Paris verksamme svenske konstnären Nils Forsberg (1842–1934) på ett fotografi av dennes ”Le grand père et les mauvaises nouvelles”, farfadern och de dåliga nyheterna (6: 24). Scenen, målad 1876, visar en dekorerad gammal krigare som med tung blick lyssnar till barnbarnet då hon läser upp nyheten om Frankrikes nederlag i fransk-tyska kriget.4 Forsberg hade tjänstgjort som frivillig sjukvårdare i detta krig och hans erfarenheter gjorde honom till övertygad pacifist, vilket syns i många av hans motiv, däribland den kända ”En hjältes död” på Nationalmuseum. Dedikationen visar att Kempe åtminstone i någon mån hade personlig kontakt med de konstnärer vars verk han samlade. Utöver detta signerade fotografi innehåller samlingen en landskapsteckning av Forsbergs hand (5: 40).

Kempe organiserade sin teckningssamling i album. De sammanlagt nio volymerna är i dag ganska så medfarna, mest för att det trämassepapper som bilderna uppfordrats på blivit sprött och arken har på många håll lossnat och fallit sönder. På sättet som samlingen organiserats kan man dra vissa slutsatser om den ordning i vilken teckningarna kommit i Kempes händer. I album 1–3 (kvarto) samt 5 (folio) är materialet alfabetiskt ordnat och bör ha varit sammanbringat i sin helhet när han inledde monteringen. Album 4 (kvarto) inleder en ny alfabetisk ordningsföljd och torde representera en andra fas. I album 6–7 är bilderna rangerade utan inbördes ordning, vilket tyder på att de monterats i takt med löur bernhard kempes egenhändiga skissbok. han har inte helt lyckats med perspektivet.

6

” till consul b. kempe. nils forsberg paris 1889”, fotografi signerat av konstnären. kempe 6:24.

pande förvärv. Detsamma gäller album 8, med utländska tecknare, och album 9, med teckningar av kungliga upphovsmän. Album 1–6 samt 8 är alla av samma art, i konstläder men med olika färg, medan album 7 och 9 är av halvfransk typ med pärmbeklädnad av krokodilskinnsimitation.5 Inom albumen är de enskilda konstnärernas verk så långt möjligt ordnade tillsammans och, om möjligt, kompletteras de med en gravyr, ett fotografi eller annan bild som porträtterar upphovsmannen. Ibland har Kempe monterat bilderna elegant, omgett dem med ramverk i guldfärg och täckt känsliga motiv med transparent skyddspapper.

Alla teckningskonstens tekniker är representerade: blyerts, penna och krita, lavering, akvarell och gouache med mera. Här finns också silhuetter och gravyrer, till och med ett fåtal oljemålningar. Även de har uppfordrats i album och bär i somliga fall spår av att ha skurits ut ur sina ramar.

Samlingen katalogiserades av Kempe i ett egenhändigt upprättat register som fördes i en liten adressbok med bokstavsflikar. Konstnärerna har förtecknats alfabetiskt utifrån efternamnets begynnelse­ bokstav, 7

men inom denna gruppering står de sedan oordnat. Vid varje namn finns en hänvisning till album och ordningsnummer på respektive verk. Med ledning av registrets uppställning bör det vara möjligt att göra ytterligare iakttagelser rörande samlingens tillkomst. ”Registret innehöll d. 1 Dec. 1898 teckexempel på album i kempesamlingen. album 1, 2 och 3. ningar af 424 artister”, har Kempe noterat på sista uppslaget. Av dem var sex oidentifierade.

Som inledningsvis nämnts har omfånget på samlingen senare beräknats av Ulla Ehrensvärd. Göran Bäärnhielm har upprättat en mer detaljerad förteckning med omkring 549 namngivna konstnärer varav omkring 440 är svenskar och album 4 och 7. en tiondel är kvinnor; till det kommer en betydande del anonyma teckningar. Det rör sig om grova uppskattningar och ett noggrannare studium av samlingen kan utan tvekan leda längre. Det är uppenbart att flera av teckningarna är felattribuerade, antingen av Kempe själv eller av de bibliotekarier som registrerat samlingen.

Somliga teckningar är kända från andra offentliga samlingar. I vissa fall förefaller Kempes exemplar vara originalet, i andra har han innehaft en kopia eller rentav en reproduktion. Stefan Zweig blev med åren allt mer exklusiv i sitt samlande och nöjde sig inte med något valfritt exempel ur en upphovsmans œuvre: han ville ha de historiskt mest betydande och konstnärligt högst skattade artefakterna. ”Av de odödligas efterlämnade handskrifter ville jag förvärva – vilken förmäten ärelystnad!

– just det som gjort dem odödliga i världens ögon”, förklarade Zweig. I hans hem fanns delar av originalpartituret till Figaros bröllop av Mozart, 8

några exempel på de skissböcker kempe samlade. i mitten med gråpappersomslag märkt ” 19”syns jonas carl linnerhielms skissbok.

några manussidor ur Goethes Faust, Napoleons arméorder från Rivoli, Beethovens skrivbord och pennskrin.6 Kempes samlande tycks aldrig ha utvecklats i denna kräsna riktning – det är bredden och helheten som varit styrande snarare än objektens exklusivitet. kempes egenhändiga register till teckningssamlingen fördes i en enkel adressbok.

Kempe-samlingen har va­rit känd av forskningen åtminstone sedan den deponerades på Kungliga biblioteket. Enskilda motiv har därför också avbildats i litteraturen, men här finns definitivt fler forskningsuppgifter att utföra och mer att hämta för den som söker illustrationer. I det följande kommer några få nedslag göras för att visa på något kempe inledde gärna en svit teckningar med ett porträtt av som här en fotogravyr av louis masreliez (1748– av rikedomen i samlingen – konstnären, 1810) på vänstersidan. högersidan visar en sittande kvinna en miniutställning i text och av louis masreliez samt ”eros och afrodite” av brodern jean baptiste masreliez (1753–1801). kempe 2:95. bild, om man så vill. Urvalet är mitt högst personliga och på inget sätt representativt för helheten. Läsaren kommer att märka en slagsida åt teckningar från perioden före år 1800, vilket mer beror på mina egna intressen än på Kempe-samlingens sammansättning.

Gustavianskt landskapsmåleri Bland de förut kända motiven finns Carl Gustaf Ecksteins (1766–1838) akvarell av Hagaparken från 1780-talet slut (5: 18). Eckstein var dekorationsmålare och en av dem som realiserade Louis Masreliez’ intentioner i Gustav III:s paviljong. Det är förmodligen någon gång under det arbetet som Eckstein tagit en paus och givit oss en ögonblicksbild av det pågående bygget. Till vänster i bild ser man det gamla Brahelund, den tidigare befintliga byggnad som håller på att byggas till med nya flyglar. Om man skall tro Ecksteins vittnesbörd så är den 9

carl gustaf eckstein, hagaparken. kempe 5:18.

nutida modell av bygget som finns i Haga parkmuseum felaktig. I den framställs det som om ommodelleringen av den äldre kubiska byggnadskroppen skedde parallellt med att flyglarna uppfördes. I Ecksteins bild framgår tvärtom tydligt att det gamla huset ännu är oförändrat och har kvar sitt valmade mansardtak fastän flyglarnas murar redan är resta.

Stockholms slott kan fortfarande skymtas från höjderna innan Vasa­ stans stenstadsbebyggelse växte upp och skymde vyn. Strax till höger därom sticker Gamla Haga upp, parkens enda boningshus ända fram tills paviljongen blev inflyttningsklar i december 1790. I det nedre hög­ ra hörnet ser man ett arbetslag kommenderat av en officer i plymagerad hatt som fraktar sten till det stora slottsbygget, den nuvarande ”Ruinen”. Till vänster i bild ser man en kvinna och ett barn ur de högre stånden som skänker en allmosa till en tiggande kvinna. Bilden rimmar fullständigt med Bellmans ”Fjäriln vingad”, där både de stretande ar­ betarna och en nådig överhet är förekommande motiv.

10

Ecksteins bild har reproducerats förut, senast i den stora volym om Haga som utkom 2009 i bokserien De kungliga slotten.7 Bland andra gustavianska konstnärer märks Elias Martin (1739– 1818) med sju bilder. Den ståtligaste av dem, en akvarell tagen från elias martin, utsikt från engelska parken engelska parken vid Forsmark vid forsmark. kempe 2:84.

(2: 84), har uppmärksammats av Magnus Olausson.8 Mikael Ahlund står bakom den mest aktuella studien av Elias Martins konstnärskap. Han talar bland annat om den förändrade konstnärsrollen under 1700-talet och om de öppningar som denna medgav för kvinnliga konstutövare: [F]lera forskare har under de senaste åren lyft fram kvinnornas aktiva roller i de nya kulturmönster som utvecklades. Konstintresse och konstutövande ingick där i idealen, och som konstnärer och amatörkonstnärer framträdde nu kvinnor i allt större antal […] Också i den uppfostringslitteratur som vände sig till unga kvinnor framhölls tecknandet som en viktig verksamhet.9

Ahlund illustrerar denna förändring med en teckning av den engelske konstnären Paul Sandby (1731–1809), som föreställer en dam som sitter och kopierar vid ett ritbord. Sandbys teckning ingår i en serie snarlika bilder från 1760-talets mitt som alla är utförda med stort allvar. Intressant nog har Elias Martin tecknat ett liknande motiv med en kvinna med palett och pensel i hand. Martins bild ter sig emellertid snarast karikatyrartad. Den målande kvinnans händer är oformligt stora och påskriften har en ironisk ton: ”men Ach! min schöna” (2: 86).

Att Martin hade en traditionell syn på kvinnliga dygder antyds av en anelias martin, målande dam. kempe 2:86.

11

nan bild på samma ark, föreställande en kvinna (konstnärens hustru?) som sitter i sängen och broderar. Texten lyder: ”wackert. och lärorikt. 4 dagen efter accouchement [förlossningen]” (2: 86).

Elias Martin införde en ny typ av landskapsmåleri i den svenska konsten och kom att bilda skola i både överförd och konkret bemärkelse. Hans målningar pekade framåt mot en mer känslo­ laddad syn på naturen. Att Martins konst ännu inte var fullt ut romantisk framstår klart i jämförelse med en nattlig landskapsbild i Kempe-samlingen (4: 8). Vi ser ett par som blickar ut över en sjö i månsken och en roddbåt guppar elias martin, broderande dam. kempe 2:86.

lorens wilhelm brandenburg, landskap i månsken. kempe 4:8.

12

sakta fram i vattnet. Färgkontrasterna är förhöjda och det finns en sentimental ton i bilden som saknas hos den i jämförelse trots allt ganska saklige Martin.

Enligt Kempes anteckning skall akvarellen vara utförd av ”Brandenberg elev af Martin”. Därmed avsågs uppenbart Lorens Wilhelm Brandenburg (1794–1850), som utförde utsikter i akvarell och teck- jonas carl linnerhielm, ”på djurgården nära ropsten ”, 2/5 1819. ur linnerhielms skissbok. ning. Någon Brandenberg är så vitt bekant inte känd av forskningen.

En välkänd Martin-lärjunge är däremot Jonas Carl Linnerhielm (1758–1829). ”Linnerhielm var den förste svenska landskapsmålare, som omedelbart fattade det nya i Martins naturupplevelse”, har Bo Lindwall sagt. ”Linnerhielm blev kort sagt vår första friluftsmålare efter Martin själv.”10 Linnerhielm har begåvats med epitetet Sveriges förste turist och har framför allt gått till eftervärlden som författare till en serie voyages pittoresques, illustrerade reseberättelser publicerade som Bref under resor i Sverige (1797), Bref under nya resor i Sverige (1806) och Bref under senare resor i Sverige (1816). Bernhard Kempe ägde en skissbok av Linnerhielm, liksom övriga kända bunden i enkelt gråpappersband. Eva Nordenson, som är den senaste som studerat Linnerhielms teckningar och resebrev, noterar 18 skissböcker (med luckor); Kempe-samlingens har nummer 19.11 Skissboken innehåller 32 akvareller daterade mellan 1818 och 1826.

Det är en av få i offentlig ägo och ger fina prov på Linnerhielms teknik.

En teckning är daterad 2 maj 1819 och har påskriften ”På Djurgården nära Ropsten”. Våren måste ha varit tidig detta år och ekarna står redan i full grönska. Om man vandrar på Norra Djurgården och genom Lill-Jansskogen kan man ännu i dag se samma välbekanta landskap som Linnerhielm målade för två sekler sedan.

En annan mycket fin landskapsbild från samma tid är utförd av den som konstnär tämligen okände Carl Magnus Robsahm, adlad af Robson (1776–1840).

Under 1790-talet, då han var auskultant vid Bergskollegium, företog Robsahm inventeringsresor i Sverige och Norge carl magnus robsahm, ”utsigt af fjället wigeln ”, 19 augusti 1796. kempe 3:118.

13

för att kartlägga naturresurser. Hans dagbok från en resa genom Härje­ dalen till Röros är utgiven av Herman Richter och illustreras med flera av Robsahms tuschteckningar. Uppenbarligen hade han även akvarelllådan med sig på färden. I anteckningarna för den 19 augusti 1796 kan man läsa följande: Jag gjorde här 2 teckningar, en utaf Vigelfjället, som framdeles torde komma att lämnas till svenska allmänheten, och en annan teckning öfver Tamnäset mot Storskarsfjällen. På högden straxt ofvan Beckaas var den vackraste utsigt mot Vigelfjäll, som jag någonsin påminner mig hafva sedt.12

Motivet etsades verkligen av Vetenskapsakademiens gravör Fredrik Acrel, men förlagan, som i skönhet långt överträffar gravyren, återfinns i Kempe-samlingen (3: 118). Växtligheten längs sjön är mycket fint återgiven och illustrerar till fullo Robsamhs beskrivning i ord: Bäckås är egenteligen ett fäboställe eller säter för Röraas innevånare.

Blott ett enda hushåll bor där beständigt, har ett det vackraste läge man vill se i naturen utmed denne stora sjö med odlade stränder och vacker löfskog, omges på alla sidor af fjäll, som på oändligt sätt variera i sitt utseende och högd, förlora sig stundom i skyarna och uphöija snöfälten den mörkblå färgen för att injaga förskräckelse och förtjusning på en gång i det öga, som är vant att se jämnare land.13

Porträttstudier Om vi lämnar landskapskonsten men håller oss kvar i bilder som behandlats i litteraturen finner vi en skiss utförd av kunglige danske hovmålaren Carl Gustaf Pilo. Det är en teckning av Frederik V:s högerhand (5: 58), ”en obetydlig rödkritsstudie”, menar Gunnar Jungmarker, ”utförd i naturlig storlek och skrafferingsskuggad enligt gängse torr akademischablon”. En senare påskrift daterar skissen till 1745, men Jungmarker vill hellre placera den kring 1760.14 Det är i så fall inte den enda felaktiga dateringen och attributionen bland Kempes teckningar, vilket det finns anledning att återkomma till nedan.

En annan sorts hovmålare var Pehr Hörberg (1746–1816), som från 1787 och många år framåt verkade vid Finspång med uppdrag åt familjen De Geer.15 I en tuschlavering daterad 1790 har han avbildat bruksägarfamiljens julfirande (4: 41). Den halvt allegoriska bilden visar värden Jean 14

Jacques och dennes hustru Fredrika Aurora Taube, som ur var sitt ymnighetshorn öser ut håvor till barn och tjänstefolk. Julmiraklet är högst närvarande i form av Jesusbarnet i krubban. Till komposition och innehåll är teckningen inte helt olik de många altartavlor som Hörberg målade runt om i Östergötland och omgivande landskap.16 Kempe-samlingen hyser också ett akva­ rellporträtt av Pehr Hörberg utfört av ”A. Lindström” (2: 73). Vem denne var har jag inte kunnat utröna, men bröstbilden överensstämmer med och är ett fint komplement till de övriga kända porträtten av Hörberg, som väl alla är av hans egen hand och där förlagan eventuellt står att återfinna.17 familjen de geers julfirande Ett par andra porträtt med skilda upp- pehrpåhörberg, finspång. ”ph f. 1790.” kempe 4:41. hovsmän visar två korpulenta gustavianska män, intressanta för den ovanliga och levande bild de ger av den tidens herrar, vilka vi schablonartat har vant oss vid att se som pudrade och slanka eleganter. Helfigursporträttet (2: 98) av Nils von Rosenstein är tecknat av Anders Emanuel Müller (1761–1829) och visar en man i vardagliga promenadkläder, spatserkäpp bakom ryggen, med Nordstjärneorden runt halsen och Serafimerordens kraschan på bröstet. Rosenstein var en bildad och omtyckt man som

a. lindström, ”pehr hörberg ”. kempe 2:73.

carl gustaf pilo, rödkritsstudie till frederik v:s hand, cirka 1760. kempe 5:58.

15

anders emanuel müller, porträtt av nils von rosensten, kronprins gustav (iv) adolfs informator. kempe 2:98.

uppbar en lång rad positioner inom den lärda sfären. Han var bland mycket annat ledamot av Vetenskapsakademien, sekreterare i Vitterhetsakademien och Svenska Akademiens förste ständige sekreterare. Han var också informator åt kronprinsen, Gustav (IV) Adolf, mellan 1778 och 1795. Ett exemplar av samma bild finns i Uppsala universitetsbibliotek och har där attribuerats till Johan Abraham Aleander (1766–1853).18 Uppsalabilden är grövre i teckningen (ordenskraschan, knapphål, ansiktsprofil med mera) och det förefaller klart att det är en kopia tagen efter bilden i Kempesamlingen.

Om Rosenstein var bemärkt och allmänt omtyckt var John (”Jonne”) Hugo Hamilton däremot en mer udda figur, sällan omnämnd i tidens rika memoarlitteratur. Den kortfattade beskrivningen i Svenskt biografiskt lexikon ringar in hans gestalt:

John Hugo Hamilton blev överste i fransk tjänst men förlorade genom revolutionen sin förmögenhet. Efter Ludvig XVI:s avrättning återvände han till Sverige och blev förste stallmästare hos hertiginnan Hedvig Elisabeth Charlotta. Hamilton blev 1798 direktör för de kungliga teatrarna. Helt främmande carl johan hjelm, porträtt av john jonne hugo hamilton. ur axel fredrik ” ” för svensk kultur och med begränsade kuncederströms skissbok. skaper i språket var han ej lämpad för uppgiften. Genom val till ett galaspektakel av en enligt Gustav IV Adolfs mening oanständig opera ådrog han sig dennes misshag och måste avgå 1804.19

Det oförlåtande porträttet ingår i en innehållsrik skiss- och klippbok som ägts av skådespelaren Axel Fredrik Cederström (1780–1828), själv en flitig tecknare av karikatyrer och vardagmotiv ur Stockholmslivet.

Hamilton är porträtterad av ”Hjelm”, sannolikt Carl Johan Hjelm (1771– 1827), som var dekorationsmålare, kostymtecknare och maskinist vid Kungl. Teatern, alltså Operan.

16

Nära kontakt med teatern hade också Hedvig Sophie Karsten (1783– 1862), dotter till operasångaren Christopher Christian Karsten, en av sin tids mest hyllade röster, och den polska premiäraktrisen Marianne Stebnowska. Sophie Karsten blev själv premiärdansare, men hade dessförinnan hunnit ställa ut vid Konstakademiens salong åren 1802–1804. Ett av bidragen 1803 benämns i katalogen ”Interieuren af ett Fängelse, hvaruti synas lefvande och half-döda fångar”, lavering i bister.20 Stycket skall vara en kopia efter ”Moderne”, med vilket möjligen avses den veronesiske renässanskonstnären Galeazzo Mondella, dit Moderno, som tecknade och utförde reliefer med figurrika och dramatiska motiv. Vad vi ser är i själva verket ett mycket tacksamt motiv hos många konstnärer från renässansen till romantiken, nämligen Ugolino och hans söner i fängelset (6: 14).

Ugolino della Gherardesca var en storman från Pisa som levde på 1200-talet. Hans politiska stjärna steg och dalade under de oroliga tiderna, men efter att ha låtit mörda en av sina motståndare fängslades han tillsammans med sina två söner och två sonsöner. Nycklarna slängdes i floden och fångarna lämnades att svälta till döds. För eftervärlden

sophie karsten, ugolino och hans söner i fängelset: ”blind begynte jag då att famla över deras kroppar”. kempe 6:14.

17

är Ugolino mest känd genom Dante Alighieris Den gudomliga komedin, där han placeras bland förrädarna i Helvetets lägsta krets. Hos Dante uppmanar sönerna Ugolino att äta deras kroppar efter deras död, och en kryptisk passage lämnar rum för skilda tolkningar: antingen gav han efter för deras maningar eller så dog han av sorg dessförinnan. Ugolino såg barnen dö i tur och ordning, och det är just denna passage som Sophie Karsten avbildat: [...] blind begynte jag då att famla över deras kroppar, och tvenne dagar kallade jag på dem; vad sorg ej kunnat gjorde sedan svälten.21

Under teckningen har Kempe – på det sätt samlare ofta gjort – applicerat ett urklipp ur en auktionskatalog, som torde vara från hans eget förvärv. Katalogen anger att verket sålts ”I originalram”, vilken Kempe naturligtvis avlägsnat. Det mesta talar likväl för att Kempes teckning är just den som Karsten ställde ut på Konstakademien. Sophie Karsten gifte sig senare med balettmästaren Philippe Taglioni och blev mor till den världsberömda ballerinan Marie Taglioni. Likaså var Sophie Karstens några år yngre syster, Elisabeth Charlotte, balettdansös och någorlunda framgångsrik som konstnär. Hon ställde ut vid Konstakademien 1804–1810, gifte sig sedermera med en rysk general och fortsatte att måla i sitt nya hemland.

Politiska motiv Den gustavianska epoken övergick i Karl Johan-tid. Modet och de geopolitiska förhållandena ändrades men den svenska fyrståndsriksdagen överlevde de konstitutionella omdaningarna 1809–1810. En spännande teckning utförd av Carl Jacob Mörk (1780–1828) visar olika former av förbrödring mellan de fyra stånden gemensamt och inbördes (4: 73). Längst till höger i bild sitter representanter för de fyra stånden tillsammans vid ett bord med flaskor och glas. Till vänster om dem står en liknande grupp och höjer sina glas i en gemensam skål.

Därpå följer, från höger till väncarl jacob mörk, förbrödring mellan de fyra stånden. kempe 4:73.

18

ster, präster, borgare, adel och bönder, som under intensiva omfamningar betygar varandra inbördes vördnad. De tre högre stånden ger varandra kyssar medan bönderna nöjer sig med ett rejält handslag; de är också de enda som inte övergivit de urmodiga knäbyxorna. De bägge adelsmännen bär uniformer som möjligen kan vara militära, medan en av borgarna har civil ämbetsdräkt. De civila uniformerna började införas under gustaviansk tid, men det verkliga genomslaget kom efter statsförändringarna 1809.

Skillnaden mellan stånden framgår per emanuel limnell, två krigare vid karl xii:s grav. ändå av att de båda adelsmännen limnell blev hovmålare 1813. kempe 5:45. bär svärd vid sidan. När bilden tagits ur sin kontext är det svårt att säga exakt vad den vill illustrera, men det förefaller onekligen som den har någon form av satirisk udd.

På tal om Karl Johan-tidens politik finns det skäl att visa Per Emanuel Limnells (1764–1861) akvarell av två romerska krigare som hedrar Karl XII:s grav (5: 45). Mannen till höger har Karl Johans anletsdrag och skölden i hans hand pryds av det svensk-norska unionsvapnet. Landskapet kan möjligen liknas vid den bergiga trakten kring Halden och Fredrikstens fästning. I alla händelser har bilden syftat till att knyta den från Frankrike nyinkallade monarken till Karl XII-minnet och därmed skapa en inhemsk mytologi kring honom. Både Karl XII och Karl Johan hade belägrat Fredrikstens fästning, den senare med större framgång än den förre.

Vill man jämföra likheterna i landskapet kan man studera Gustaf Wilhelm Palms (1810–1890) akvarell från Fredriksten (4: 84). Teckningen bär konstnärens lustiga signatur gustaf wilhelm palm, fredrikstens fästning i norge. kempe 4:84.

19

carl-erik törner(?), ”svea i fara”. kempe 3:46a.

”svea i fara”, litografi 1883. kempe 3:46b.

”G. W.” och en liten tecknad palm. Den är daterad 1838 då Palm bodde i Berlin och Wien där han framställde och vann vissa framgångar med norska och svenska topografiska motiv. Den minnesstod som syns mitt i bilden är det fjärde eller noga räknat femte monument som utmärkte Karl XII:s dödsplats. Det restes i denna form av de svenskar som bemannade fästningen 1814–1815 efter det korta erövringskriget och kom att stå till 1860, då det ersattes av ett nytt i gjutjärn. Den nuvarande minnesstenen ställdes på plats 1938.22 Under 1800-talet mer än 1700-talet levde Karl XII-gestalten upp i historiska, nationalromantiska och inte minst försvarspolitiska sammanhang, vilket illustreras på åtskilliga sätt i Kempe-samlingen. En spännande bild är bara märkt ”Törner” och får exemplifiera den mångfald av mer eller mindre anonyma reportage- och tidningstecknare som återkommer i samlingen. Sannolikt rör det sig här om målaren CarlErik Törner, som vid bildens tillkomst var omkring 21 år och just hade lämnat Konstakademien. Han verkade senare i livet som tidningsillustratör och skämttecknare. Den bokmärkesliknande akvarellen visar Moder Svea som med bekymrad min läser på ett papper med rubriken ”neutralitet” (3: 46). Runt Sveas fötter slingrar sig en basilisk med ordet ”försvarsnihilism” i pannan. Teckningen är för all del trevlig men hade varit svår att tolka om den inte beledsagats av den litografi till vilken den varit förlaga. Den har överskriften ”Svea i fara” och till vänster om den nyss beskrivna scenen ser man den tyske kejsaren Vilhelm I och Bismarck, vidare Storbritannien, Frankrike och Ryssland i lätt igenkänn20

bara stereotyper. I bakgrunden till höger tövar Gustav Vasa med trumpet korslagda armar tillsammans med hjältekungarna Gustav II Adolf och Karl XII. Undertill läses versen: Förskräckligt vaknar du! Se slott och hyddor brinna!

Du man, hvar är ditt svärd? Hvar är din dygd, o qvinna?

Farväl du Sveas värn! Farväl du hjeltars land!”

Vad är nu detta, kan man fråga sig. Bilden är uppenbart en dagspolitisk kommentar, men till vad? Svaret får man i Blekings-posten 25 maj 1883 och Åbo Posten två dagar senare. Båda citerar samma telegram från Stockholm: ”Svea i fara! är titeln på en kostlig, i granna färger tryckt tafla som i dag på f. m. utkolporterats öfver hela staden, och som affischeras å alla gathörn.” Av fortsättningen ger det sig att bilden är ett inlägg i den försvarspolitiska debatt som rasade vid just denna tid och som intensifierats på grund av förre stinsen Klas Pontus Arnoldsons pacifistiska agitation.

Arnoldson var en stridbar och kontroversiell gestalt vid denna tid, och det är hans porträtt vi skall känna igen i basiliskens anlete. Han var en djupt troende republikan som året före, 1882, hade invalts i riksdagens andra kammare och där inledde en febril aktivitet. Han stod bakom

fritz von dardel, kanonbatteri från wendes artilleriregemente. kempe 4:21.

21

en mängd radikala förslag om exempelvis religionsfrihet för svenska undersåtar och om möjlighet till vapenfri plikttjänstgöring. I februari 1883 lade han fram en motion om svensk neutralitet, som nedröstades i andra kammaren och över huvud taget inte togs upp till behandling i första kammaren. Arnoldson förlöjligades i pressen och motståndarna skällde honom och hans anhängare för ”försvarsnihilister”. De nämnda tidningsnotiserna citerar en mycket längre vers i dialogform mellan en röst ur förfädernas gravhög och pacifisterna, som kallas dvärgarna. Hör här deras röst, som ett smakprov på tonläget: Dvergarne: Ett ganska fiffigt sätt wi nu ha funnit på Att sopa bort allt skryt om wåra ”gossar blå” Och skräna ned de män, som om wår heder tala.

Go’ wänner, knepet är: wi göra oss neutrala!

Det kompakta motstånd Arnoldson mötte i det offentliga samtalet fick honom att samma år grunda tidskriften Tiden, och han var också en av medgrundarna av Svenska freds- och skiljedomsföreningen, även den inrättad 1883. I den senare unionskrisen tog han ställning för Norges sak och tre år efter unionsupplösningen belönades han med Nobels fredspris, det åttonde i ordningen.23 Vad Bernhard Kempe ansåg i dessa frågor är väl inte känt – vi kan erinra oss hans förbindelser med pacifisten Nils Forsell. Men oavsett om det var ett utslag av tidsandan eller en spegling av personliga övertygelser kan konstateras att hans teckningssamling innehåller gott om fosterländska och militaristiska motiv. Många av dem är historiserande – bilder av krigarkungar med mera – men här finns också samtida bilder. Ett exempel är Fritz von Dardels (1817–1901) akvarell av ett kanonbatteri från Wendes artilleriregemente (4: 21). Dardel antogs som kadett i detta regemente då han invandrade från Schweiz till Sverige vid sexton års ålder. Han tjänstgjorde i det militära fram till 1864, då han fick avsked för att i stället bli överintendent. Kempe-samlingen innehåller sju verk av hans hand.

Den numerärt mest representerade konstnären i samlingen är emellertid bataljmålaren Johann Philip Lemke eller Lembke (1631–1711), som representeras av inte mindre än fyrtio nummer. Härunder

tuschlavering felaktigt tillskriven johann philip lemke. kempe 9:69.

22

ryms intressanta vardagsscener, dräktbilder och satiriska teckningar, mestadels laveringar. Problemet är att det inte är Lemke som tecknat dem. Huruvida Kempe blivit förd bakom ljuset vid någon ackvisition eller om det är han själv som gjort de felaktiga attributionerna får vara osagt, men faktum är att de teckningar som hänförts till Lemke är utförda av tre eller möjligen fyra olika konstnärer. Ett par av dem (9: 58, 9: 61) ser ut att vara från 1700-talets mitt, medan lejonparten tillkommit på 1650-talet av klädedräkten att döma. En av teckpiprökande man, lavering felakningarna (9: 88), som återger en man och en kvinna tigt tillskriven johann philip lemke. bilden torde vara från miti helfigur, ger omedelbara associationer till Henten av 1700-talet. kempe 9:58. drick Munnichhovens porträtt av Magnus Gabriel De la Gardie tillsammans med hustrun Maria Eufrosyne färdigställt 1653.24 Möjligen är det i Munnichhovens Nederländerna upphovsmannen skall sökas – några av teckningarna har svårtydda notiser som förefaller vara på lågtyska eller nederländska (exempelvis 9: 69).

Ett fåtal av teckningarna ser faktiskt ut att vara av Lemkes hand (möjligen 9: 57 och 9: 63, säkerligen 7: 68a–b och 7: 69), men klart är att huvuddelen av dem inte är det. Att det i somliga teckningar förekommer militärer har möjligen lett till den felaktiga slutsatsen. Hur det nu än ligger till innehåller sviten många spännanman och kvinna, 1650-tal. tuschlavering de om också gåtfulla motiv ur 1600-talets felaktigt tillskriven johann philip lemke. kempe 9:88. vardagsliv.

X X X X Ingen skall tro att denna impressionistiska lilla exposé på något sätt uttömmer eller ger en tillnärmelsevis rättvisande bild av rikedomen i Bernhard Kempes handteckningssamling. Framför allt har det omfattande materialet från 1800-talet fått stå tillbaka i presentationen, även om tuschlavering felaktigt tillskriven johann philip lemke. kempe 9:89.

23

det förmodligen är det som är numerärt rikast. Där finns många kända artister och kanske ännu fler som glömts bort av konsthistorien. Men om denna bildkavalkad kan bidra till att göra samlingen mer känd och locka till fördjupat studium så har åtminstone ett syfte uppnåtts.

N OT E R 1. Deposition 166, dat. 23/8 1961; Donation 2012/24, dat. 10/10 2012, dnr 104-KB-177-2012.

2. Ulla Ehrensvärd i Bernhard Kempe, en samlare.

Kungl. biblioteket, Stockholm 1969, utställningskatalog, 55 (Stockholm: Kungl. biblioteket, 1969).

3. Stefan Zweig, Världen av i går: En europés minnen. Översättning: Hugo Hultenberg. Reviderad av Anna Bengtsson (Stockholm: Ersatz, 2011), s. 377f.

4. Nils Forsberg, Mitt liv (Stockholm: Bonniers, 1929), s. 200.

5. Albumen är indelade enligt följande: album 1, kvartoformat A–H; album 2, kvarto H–R; album 3, kvarto R–Ö + B m.fl.; album 4, kvarto A–W; album 5, folio A–W; album 6, folio oordnat; album 7, kvarto A–Å; album 8, kvarto, oordnat, utländska artister; album [9], kvarto, oordnat, svenska kungliga personer.

6. Zweig, Världen av i går, s. 379–83, cit. s. 379.

7. Ingrid Sjöström, red., Haga: Ett kungligt kulturarv (Karlstad: Votum, 2009), s. 120.

8. Magnus Olausson, Den engelska parken i Sverige under gustaviansk tid (Stockholm: Byggförlaget, 1993), s. 114 f., färgplansch 8. I en gravyr av Martin Rudolf Heland efter Martins teckning avbildas samma vy från ett annat håll. Här syns samma staty, bänk och stol som i Kempe-samlingens bild; Sverker Janson & Bengt Janson, Forsmarks bruk: En uppländsk herrgårdsmiljö (Stockholm: LTs förlag, 1984), s. 102 9. Mikael Ahlund, Landskapets röster: Studier i Elias Martins bildvärld (Stockholm: Atlantis, 2011), s. 197.

10. Bo Lindwall i Jonas Carl Linnerhielm. [Utställningskatalog] Prins Eugens Waldemarsudde, november–december 1977 (Stockholm 1977), s. 4ff.

11. Eva Nordenson, Mitt förtjusta öga: J. C. Linnerhielms voyages pittoresques i Sverige 1787–1807 (Malmö: Arena, 2008), s. 93. Nordenson har studerat skissböckerna numrerade 2, 4, 9, 13–15 samt 18, alla i privat ägo. På Nationalmuseum finns några blad ur skissbok nr 23, daterade 1827.

12. Carl Magnus Robsahm och Anton Swab, Resa genom Härjedalen till Norge och Röros kopparverk 1796.

Med inledning och anmärkningar utgiven av Herman Richter (Stockholm: Jernkontoret, 1938), s. 29f.

13. Ibid., s. 29.

14. Gunnar Jungmarker, Carl Gustaf Pilo som tecknare (Stockholm: Nationalmuseum/Allmänna förlaget, 1973) s. 18–20.

15. Gunnar Lindqvist och Marian Ullén, Pehr Hörberg: Konstnär – bonde (Stockholm: Carlssons, 1998), s. 61–86.

16. Jfr Marian Ullén, Pehr Hörberg – kyrkomålaren (Stockholm: Konstakademien, 1998); Lindqvist och Ullgren (1998), s. 87–116.

17. Jfr Lindqvist och Ullgren (1998) s. 6, 124f., 127.

18. Åke Davidsson, Katalog över svenska handteckningar i Uppsala universitetsbibliotek (Uppsala 1958), nr 19.

19. Svenskt biografiskt lexikon, 18: Hallardt–Heur­gren (Stockholm, 1969), s. 87. Förkortningarna i citatet har här lösts upp.

20. Emil Hultmark, utg., Kungl. Akademiens för de fria konsterna utställningar 1794–1887: Förteckning över konstnärer och konstverk (Stockholm: Fritzes, 1935), s. 148.

21. Dante Alighieri, Den gudomliga komedin. Översatt och kommenterad av Ingvar Björkeson (Stockholm: Natur och Kultur, 2006 [1983]), ”Helvetet”, sång 33, rad 72–75.

22. Gustaf Lindegren, Gustaf Wilhelm Palm 1810– 1890 (Stockholm: Sveriges allmänna konstförening, 1934), s. 52–68; Max Schürer von Waldheim, Svenska arméns Karl XII-monument vid Fredrikssten: Ett raserat kungligt minnesmärke (Stockholm: Svea rikes förlag, 1940).

23. Leif Magnusson, ”Vilka äro egentligen folkets fiender? Klas Pontus Arnoldson – Sveriges förste fredspristagare 1908”, i Spåren efter Nobel, red. Kerstin Abukhanfusa (Stockholm: Riksarkivet och Landsarkiven, 2001) s. 133–45.

24. Karl Erik Steneberg, Kristinatidens måleri (Malmö: Allhems, 1955), s. 164–69.

Se även ”Några ord om Bernhard Kempe” i Nyheter & Noterat, s. 78

24

olle wallin

Gustaf Casten Aspegren

F

öremålet för denna monografi, Gustaf Casten Aspegren, föddes 1791 i Karlskrona.

Han var son till kronobagaren Johan Anders och dennes hustru Karolina Gustava. Faderns yrke var betydelsefullt eftersom det gick som ett slags ”fideikommiss” i familjen. Sonen var alltså förutbestämd dels att vara fadern behjälplig i bageriet dels att vid dennes frånfälle (som kom att inträffa 1818) överta ledningen av verksamheten som han förestod till sin alltför tidiga bortgång vid knappa 37 års ålder 1828. Bageriet försåg Aspegren med levebröd medan han på sina ”få mellanstunder, som andra göromål lämnat” sysslade inte bara med sitt älsklingsämne botaniken utan även ägnade sig åt zoologi, fornkunskap och numismatik. Dessutom hann han med att på det praktiska planet anlägga en botanisk trädgård, upprätta ett eget naturaliekabinett och utgöra en drivande kraft i stadens läsesällskap vars bibliotek han ägnade stort intresse. Vi möter alltså något av en sentida renässansmänniska. Här skall främst behandlas den omfattande och betydelsefulla verksamhet som Aspegren vid sidan om yrkeslivet utvecklade på sin fritid med den relativt perifera och inte på kultur och vetenskap alltför rika sjö- och örlogsstaden Karlskrona som bas.

D E N LOVA N DE Y N G LI N G EN Uppväxt, naturintresse och utbildning Karlskrona hemsöktes året innan Aspegren föddes av en av de mest förödande eldsvådor som drabbat någon svensk stad, varvid även kronobageriet till en del blev lågornas rov. Den enda jäm-

förbara olyckan är väl den som nära hundra år tidigare ödelade stora delar av Uppsala. Under Aspegrens uppväxt vidtog en systematisk upp- och ombyggnad av Karlskrona baserad på en ny efter moderna principer utarbetad stadsplan. Härigenom kom hans tillvaro i den svenska landsortsstaden säkerligen att präglas av en aktivitet och förändring av för tiden sällsynt slag. Därtill kom den rörlighet och känsla av allehanda främman­ de, spännande och exotiska företeelser som sjöstaden Karlskrona med sin örlogsbas och sina handelsfartyg kunde bjuda på. Aspegren växte således upp i en skiftande och föränderlig närmiljö som inte kan ha undgått att påverka honom. Omvärlden var inte mindre dynamisk. Perioden från franska revolutionen fram till napoleonkrigens slut 1815 var både i Sverige och internationellt en orolig tid som präglades av ständiga, stora och relativt plötsliga förändringar. Själva kom vi 1809 att förlora Finland till Ryssland – en av de större omvälvningarna i vår historia. Den allmänna oron ledde till en stärkt beredskap för vår örlogsflotta som till stor del var förlagd till Karlskrona med många övningar, kampanjer och rena krigsinsatser som följd. Aktiviteten i kronobageriet måste tidvis ha varit hektisk eftersom man bakade på ”förlag” när flottan gav sig ut till sjöss.

Bageriets verksamhet var säkerligen härigenom intensivare under faderns chefskap än den skulle bli under Castens ledning som ju inträffade i början av vår långa period av obruten fred.

Man kan naturligtvis inte veta vad det var som väckte den begåvade aspegrenska ynglingens intresse för naturvetenskap i allmänhet och bota-

25

nik i synnerhet. Lustigt nog kan han på mycket nära håll ha funnit en inspirationskälla i lokala berättelser om den fina trädgården i Augerum.

Där, strax utanför staden, anlade nämligen apotekaren i Karlskrona Johan Eberhard Ferber i början av sjuttonhundratalet en botanisk trädgård som av naturliga skäl hade en stark inriktning på såväl inhemska som mer eller mindre exotiska medicinalväxter, de senare omhändertagna i särskilda orangerier. Enligt tidens sed fanns det även ett rikt naturaliekabinett med snäckor, koraller, uppstoppade fåglar och till och med flera enhörningshorn(!). Aspegren skulle själv komma att bygga upp något liknande, förmodligen dock med undantag av det afrodisiakum som de mytomspunna hornen utgjorde. Trädgårdens växter katalogiserades av själve Carl von Linné med hjälp av ett utkast som åstadkommits av dennes gamle lärare Johan Rothman varefter Olof Rudbeck den yngre korrekturläste manuskriptet.

Resultatet, den sällsynta lilla skriften Hortus Agerumensis1 i vilken Linnés sexualsystem för första gången användes i en svensk bok, utgjorde således produkten av ett teamwork mellan några av sin tids stora botaniker. Ferber måste följaktligen haft tillgång till ett naturvetenskapligt nätverk starkt påminnande om det som Aspegren själv skulle komma att bygga upp. Denne kände väl till den som han lite njuggt och med ett påtagligt understatement betecknar som ”för sin tid rika” trädgården. När han kring 1820 uttryckte sig så fanns bara minnet kvar av den en gång så storslagna, tidstypiska anläggningen som raserades i början av 1750-talet varefter den bördiga marken kom att användas för tobaks- och sädesodling.

Men utanför själva trädgården fanns dock, de flesta ovetandes, rika efterlämnade bevis på att den en gång existerat. Vid nedläggningen lämnades nämligen, sedan botaniska trädgården i Uppsala som då förestods av Ferbers vän Linné fått sitt, resterande material ut till lokalbefolkningen. Trädgårdarna runt Karlskrona kom här­ igenom att prydas av allehanda utländska växter som säkert inte kan ha undgått att väcka bland andra den unge Aspegrens intresse. Några förvildades också. Ett exempel härpå är antagligen den brandlilja (Lilium bulbiferum) som han i sin egen blekingska flora (Försök till en Blekingsk Flora2) anger att en Magister Rääf funnit på Werkö.

Givet att Aspegren hade ett grundläggande

26

intresse för naturen kan en annan mera allmän inspirationskälla ha varit naturvetenskapens generella inriktning i början av artonhundratalet.

Inom alla discipliner gjordes nämligen betydande insatser inom systematiken. Så utvecklade till exempel botanikerna det så kallade naturliga system som skulle komma att ersätta Linnés välkända artificiella. Som underlag för klassificeringsarbetet krävdes god tillgång på från när och fjärran insamlat material. Detta sammanställdes i floror över större geografiska områden (som Wahlenbergs Flora Svecica3), större eller mindre biotoper (som samme författares Flora Lapponica4) eller enskilda regioner (som Fries’ Flora Hallandica5).

Amatörbotaniker stimulerades härigenom till grundlig utforskning av den egna lokala floran i hopp om att hitta något tidigare oupptäckt men också till att försöka komma över arter från andra områden varifrån det mesta framstod som mer eller mindre ”rart”. Själva samlandet blev i sig en central aktivitet och de flesta naturintresserade byggde upp egna herbarier eller för den delen insektssamlingar, ja till och med hela naturaliekabinett. Fokus låg som vid allt samlande både på volym och raritet. Ett herbarium skulle innehålla rara arter och varieteter på vanliga sådana men också vara så omfattande och heltäckande som möjligt. För att kunna uppnå detta spelade dubbletter en avgörande roll eftersom de fungerade som bytesvaluta samlare emellan.

Den unge Aspegren byggde redan under skoltiden upp ett herbarium – i dag till stora delar bevarat i Botaniska museet i Lund – av naturliga skäl inriktat på den blekingska ”fosterbygd” som under nära två decennier skulle komma att bli hans eget revir i det botaniska Sverige. Efter hand sökte han också kontakt med andra samlare.

Hur kunde den naturvetenskapligt sinnade Aspegren tillägna sig de kunskaper som han i så rikt mått skulle komma att ge uttryck för och som var en grundläggande förutsättning för hans insatser främst inom botaniken? I Elias Fries’ (se faktaruta s. 53) beskrivning av honom i Svenskt Biografiskt lexi­kon 1835 framställs han som ett autodidakt ”snille” både vad gäller naturvetenskapliga ämnen och språk, ibland dessa ”även latin, som han lärde sig själv utan minsta undervisning av andra”. Denna romantiska bild har blivit normerande och Rutger Sernander lät den också kvarstå oförändrad i den senare upplagan av lexi-

Titelsidan pü Hortus agerumensis, Kungliga biblioteket, 1700–1829 48C.

27

konet 1919. Beskrivningen verkar dock omöjlig att förena med verkligheten. När Aspegren som tjugoåring skriver till professor Agardh i Lund möter vi kunskaper som åtminstone vad gäller botanik står på akademisk nivå och förutsätter goda insikter i latin. Det vore en prestation av unikt slag att nå så långt även med mycket god handledning! Sven-Öjvind Swahn som i sina Blekingebilder 6 gjort en kort biografi över Aspegren ”Kronobagaren – vetenskapsmannen” korrigerar också delvis bilden baserat på en uppgift i Carl Westdahls gradualavhandling Bidrag till Blekingska Läroverkens Historia.7 Enligt denna nämns under rubriken ”Utmärkta lärjungar som genomgått Carlskrona Läroverk” bland andra ”Gustaf Casten Aspegren, inskriven i skolan 1798; kronobagare; skicklig botanicus”. Det är nog troligt att den framstående eleven precis som Linné under sin skolgång och kanske även därefter togs om hand av en eller flera mentorer som inspirerade honom till vidare bokliga studier och praktiska övningar i form av botaniska exkursioner och uppläggning av ett herbarium. De kunskaper han ger uttryck för i brevet till Agardh blir mot en sådan bakgrund mera förståeliga även om de fortfarande framstår som ett resultat av en nära nog exceptionell studieprestation. Något som man kan vara helt förvissad om är att Aspegren måste ha varit begåvad med ett synnerligen gott och rörligt intellekt parat med en genuin, positivt drivande vetgirighet som säkerligen gjort hans studier till ett sant nöje.

Aspegrens korrespondens med Elias Fries är hans mest omfattande. De bevarade breven omfattar perioden oktober 1817 till januari 1828 men redan i det första hälsas Fries som ”Bästa Vänn!”. Den vänskapliga statusen måste bero på att brevväxlingen som initierades av Agardh under vilken Fries var adjunkt i Lund började redan 1815. Vid sidan om sin korrespondens träffades de dessutom ett par gånger personligen varför Fries måste ha haft en god uppfattning om Aspegren både som vetenskapsman och person när han bara några år efter dennes död författade den i Svenskt biografiskt lexikon införda levnadsteckningen. Varför ger han då den uppenbarligen friserade bilden av Aspegren som autodidakt ”snille”? Antagligen därför att Fries tyckte att det var det finaste eftermäle som Aspegren kunde få. Fries var nämligen starkt påverkad av tidens

28

romantiska naturfilosofi. Detta innebar att han beträffande naturen och dess uppkomst hade en ytterst svårförståelig, icke vetenskaplig teori som han beskriver i inledningen till sin Systema orbis vegetabilis.8 Denna innehåller emellertid också en strikt vetenskaplig, delvis banbrytande systematisk del åstadkommen i den verklighet han sysslade med till vardags. Vi möter här ett exempel på den ständiga motsättningen mellan tro och vetande som intill våra dagar gett upphov till oändliga debatter. Fries’ beskrivning av Aspegren ska nog ses som en kombination av romantiskt ”snille” sett från den mera andliga sidan och framstående botaniker från den mera världsliga.

Fries har tecknat sin lilla biografi ”endast ur sitt minne” vilket måste ha varit nog så skröpligt eftersom han anger att Aspegren efterlämnade fyra barn i stället för fem och företog en resa till Stockholm 1815 i stället för de två han gjorde 1812 och 1817. I ljuset av dessa uppenbara sakfel har man all anledning att betrakta innehållet i övrigt med en viss reservation. Detta är betydelsefullt eftersom de andra mer eller mindre utförliga biografier som finns att tillgå i Karlskrona Stads Historia9, Svenskt Biografiskt handlexikon10 och Swahns Blekingebilder i allt väsentligt är omtagningar av Fries’ runa. Det råder följaktligen en påtaglig brist på källmaterial varför man vid sidan om det lilla som Fries bidragit med inte har mycket annat än Aspegrens egen korrespondens att hålla sig till.

Kommunikation med omvärlden Aspegren skapade ett betydande naturvetenskapligt nätverk med betoning på botaniken där alla svenska specialister av någon dignitet ingick. Det byggdes i första hand upp med hjälp av en omfattande korrespondens men också genom direkta personliga kontakter i samband med några inrikes resor.

Den efterlämnade korrespondensen är bristfällig i flera avseenden. Underligt nog finns det i våra offentliga arkiv inte ett enda brev till honom utan bara från honom. Bland dessa är det tyvärr långtifrån alla som tillvaratagits. Vi vet till exempel som tidigare angivits att korrespondensen med Fries tog sin början redan våren 1815 medan det första bevarade brevet är daterat oktober 1817.

Dessutom saknas det helt brev till flera personer

som det tycks klart att han brevväxlat med som professorerna Nilsson, Acharius och Wikström.

Likväl är det lyckligt­vis så att Aspegrens korrespondens med Agardh och Fries som utan tvekan är den viktigaste dels täcker hela perioden 1812 till 1828 dels, med undantag av de första breven till Fries, verkar helt komplett. Det går härigenom att få en relativt god uppfattning om den vuxne Aspegrens naturvetenskapliga verksamhet och förehavanden naturligtvis med reservation för att det är hans egen bild som förmedlas.

Enligt Fries företog Aspegren år 1815 ”endast för vetenskapliga ändamål” en resa till Stockholm och Uppsala. Bevarad korrespondens ger dock vid handen att den företogs först 1817 sam-

tidigt som den föregicks av en annan så tidigt som 1812. Fries anger också flera resor till Lund och Köpenhamn. Det är dock tveksamt om Aspegren någonsin besökte Köpenhamn och av de antagna turerna till Lund går bara två att belägga för den av Agardh/Fries täckta perioden 1812 till 1828. Längre resor – och vid den här tiden var det mycket långt till Lund för att inte tala om Köpenhamn – satte normalt spår i korrespondensen både när de planerades och vidtagits. Det är därför svårt att tänka sig att det funnits några utöver de som går att belägga. Fries måste nog antas ha brett på lite grand om resandet för att det skulle se bättre ut i runan över Aspegren.

Det gladde Aspegren oerhört att få påhälsningar hemma i Karlskrona. Hans brev är fulla av inbjudningar och klagomål över svikna förhoppningar. De flesta förväntade besöken kom nämligen av en eller annan anledning inte till stånd. De som verkligen blev av var i de flesta fall besök ”en route” som av professorerna Wahlenberg på väg till Skåne, Berzelius till Ronneby och Fallén på en rundresa i Blekinge.

Hemmet Som tidigare nämnts gick yrket som kronobagare likt ett fideikommiss i arv inom den aspegrenska familjen och Castens farfar hade precis som hans far innehaft rollen. Till yttermera visso stadfästes förhållandet i ett brev från Carl XIV Johan där denne gjorde veterligt att så länge det fanns någon inom familjen som ville fungera som mästare vid bageriet skulle denne automatiskt ha rätt till befattningen. Denna stabila position gav säkerligen familjen Aspegren en trygg social ställning inom de tongivande kretsarna i Karlskrona.

Den var väl också unik i så måtto att man tillhörde både det borgerliga och marina lägret. En av Castens bröder blev för övrigt kapten i flottan och själv gifte han sig med rådmannens dotter.

Familjen bodde under Aspegrens barndom liksom senare hans egen familj åtminstone fram till 1825 och antagligen även därefter i anslutning till kronobageriet på Stumholmen.

Titelsidan Försök till en blekingsk flora, Kungliga biblioteket, 1700–1829 48C.

29

DE N BR EV S K R I VAN D E B OTAN I STEN O C H N AT U RALI ESAM LAREN Eftervärlden känner Aspegren främst som botaniker. Den av honom anlagda botaniska trädgården och ett mycket omfattande herbarium utgjorde substantiella bevis härpå. Men trädgården är sedan länge raserad och herbariet förstördes i en eldsvåda några decennier efter hans död. Kvar idag finns endast skriftliga bevis på hans insatser som hans blekingska flora, några tidningsartiklar och delar av hans egen omfattande korrespondens.

Man kan få ett bra begrepp om hur Aspegren fungerade och passade in i sin tids vetenskapliga Sverige genom att studera hans brev till Agardh.

Förhållandet till denne var nämligen i långa stycken grundläggande och normerande för hans relation med andra botaniker och naturvetare.

Aspegrens första brev till Agardh som också är det tidigaste bevarade av hans hand är från 31 juli 1812. Han skriver på vinst och förlust ”då jag endast genom ryktet har den äran att känna min herres namn”. Herr Agardh utnämndes redan senare samma år till professor i botanik och praktisk ekonomi vid universitetet i Lund efter lärdomsgiganten Anders Retzius som i närmare ett halvt sekel praktiskt taget ensam svarat för naturvetenskapen där. Agardh var med sin imponerande bredd en värdig efterträdare. Han doktorerade i matematik (!) och slutade som biskop i Karlstad men det är som upphovsman till den moderna systematiken inom algologin som han gått till den botaniska historien. Aspegren ber i sitt brev Agardh hjälpa honom att identifiera två gräsarter som han inte kunnat finna i Liljeblads Svensk Flora.11 Han beskriver ingående och med användande av adekvat terminologi både vad som utmärker dem och vad som skiljer dem från andra liknande – ett bevis så gott som något på att han vid denna tidpunkt besatt mycket ingående botaniska kunskaper. Det är nämligen få amatörer förunnat att kunna skilja på olika slags gräs som enligt Aspegren kan vara nog så ”krångelacktiga” att examinera. Ännu svårare torde det förstås ha varit på dennes tid med hänsyn till den begränsade tillgången på speciallitteratur som dessutom borde ha varit nog så svår att uppbringa i eller från Karlskrona.

Den fullfjädrade tjugoårige botaniker som

30

skriver till Agardh måste efter avslutad skolgång ha tillägnat sig betydande praktiska och teoretiska kunskaper inom sitt favoritgebit. Hur detta har gått till är i stort höljt i dunkel men två väsentliga inslag går att fastlägga. Han måste ha haft tillgång till några botanikböcker bland andra den nämnda floran av Liljeblad och kanske framför allt lyckats odla givande kontakter med ”andra samlare”. Bland dessa är det endast Gabriel Marklin som vi känner till namnet. Denne som var några år äldre än Aspegren förde efter att ha bedrivit naturvetenskapliga studier i Uppsala under artonhundratalets första decennium en lite ambulerande tillvaro. Under denna ägnade han sig åt att samla insekter, petrifikater m. m. för sitt med tiden mycket betydande naturaliekabinett samtidigt som han försörjde sig som handelsresande och grossist i doktorsavhandlingar(!).

Med denne märklige samlarkollega måste Aspegren tidigt ha tagit upp en kontakt som skulle komma att vara livet ut.

Brevväxlingen med Marklin är den som sträcker sig över längst period. Det första bevarade brevet är daterat februari 1813 men har föregåtts av flera tidigare – det sista är inte från Aspegren utan från dennes familj med meddelande om hans frånfälle. Den bevarade delen av korrespondensen omfattar endast åtta brev och har uppenbarligen stora luckor. Med undantag av det första är alla i brodersform en status som Aspegren i övrigt endast hade med Fries. Man får dock en känsla av att medan Aspegren och Fries lite exklusivt var bröder i botanik så var broderskapet med Marklin av mera allmänmänskligt slag. Det var säkert denne som introducerade honom både i ett systematiskt tänkande och vetenskapliga kretsar. Det är också troligt att det var Marklins inflytande som gjorde att Aspegrens första längre resa 1812 gick till Uppsala och inte till det mera näraliggande Lund.

Man kan bara spekulera över vad det var som gjorde att Aspegren vände sig till just Agardh med sina frågor om grässlagen. Troligast är väl att varken Marklin eller någon annan av hans samlarkolleger besatt den för besvarande erforderliga botaniska kompetensen. På jakt efter sådan kan kanske lundastuderande från Karlskrona ha gett honom tips om att Agardh säkerligen skulle kunna ge svar på hans spörsmål. Försöket utföll synnerligen väl eftersom Agardh i sitt svarsbrev

inte bara redde ut Aspegrens frågeställningar utan även gav ett ”tillbud att med Tit: corespondera”12 ett erbjudande som denne självklart tacksamt tog emot. Detta tarvar inte någon närmare förklaring. En sådan är däremot på sin plats vad gäller frågan varför han överhuvudtaget erbjöds en sådan möjlighet.

Agardh var en typisk representant för sin tids svenska botaniker. Han var en systematiker i sann linneansk anda speciellt inriktad på algologi där han lade grunden till den klassificering som i stort används ännu idag. Han vann härigenom internationellt erkännande liksom sina landsmän Acharius och Fries som även de gjorde betydande forskningsinsatser avseende kryptogamer – i deras fall lavar respektive svampar. Systematiseringen krävde dels förmåga till kreativt tänkande parad med ingående teoretiska kunskaper dels tillgång på från när och fjärran insamlat material. Det senare var mycket viktigt som underlag för klassificeringen men också för tillkomsten av de både generella och mer eller mindre lokala floror som nästan regelmässigt blev en praktisk följd av det teoretiska arbetet. Det var här som Aspegren kom in! När Agardh utarbetade sin Synopsis Algarum Scandinaviae13 fick han hjälp av en rad lokala korrespondenter av vilka Aspegren var den som svarade för det lilla Blekinge. Man finner till exempel att en art (Hutchinsia Divariacata) förekommer ”i Östersjön omkring Karlskrona” en uppgift som ju definitivt bär Aspegrens signatur. Men den var definitivt inte den enda. Vid en i dag pågående undersökning av Agardhs algherbarium har så långt arbetet hittills framskridit Aspegren nämligen visat sig vara den flitigaste rapportören trots att han svarade för det minsta området. De övriga bidragsgivarna framgår av uppställningen (se s. 53) som ger en god bild av hur Agardh med hjälp av frivilliga krafter från ett brett nätverk åstadkom den för floran nödvändiga lokala geografiska täckningen. Noteras kan att två av de danska korrespondenterna var ”privatlärda”, dvs. välbeställda gentlemen som mer eller mindre professionellt men oavlönat ägnade sig åt naturvetenskapen. Detta ansågs betydligt finare än om man lyckades bli innehavare av en av de få betalda tjänster som stod till buds. Svensken friherre Fredric Anton Wrangel var också en sådan ”privatlärd” som hade flera föregångare som till exempel sin landsman entomologen Charles de

Geer men färre efterföljare, bland dem Charles Darwin den antagligen siste store företrädaren för detta mot slutet av artonhundratalet utdöende släkte. Likaledes bör noteras att man bland de svenska bidragsgivarna finner studerande som senare blev präst respektive läkare två yrkesgrupper som alltsedan Linnés dagar i olika sammanhang svarat för uppgifter om och kartläggning av den lokala floran i skilda delar av vårt land.

Men Aspegren var inte bara Agardhs man i det lilla Blekinge. I ett betydligt större geografiskt perspektiv kunde han bjuda på förbindelser långt utanför Sverige ty Karlskrona stod som sjöstad i kontakt med både europeiska och mera fjärran orter däribland västindiska Saint-Barthélemy som vid denna tid var svensk koloni. Dessa förutsättningar förstod Aspegren att till fullo utnyttja genom att skaffa sig kollektörer bland fartygsbesättningarna. Han berättar till exempel för Marklin hur han gett noggranna instruktioner till en skeppsdoktor på väg till Medelhavet om hur man hanterar insamlade växter och insekter.

För Agardhs del innebar det att han inte bara fick alger utan även snäckor och koraller från Västindien, säkerligen mycket uppskattade, exotiska och svåröverkomliga ting. Han begåvades också med 350 ospecificerade frön som Aspegren hade fått av en ”sjöfarande”. Men rara fynd kunde också göras på närmare håll. Så till exempel fick Agardh utländska alger som på hemmaplan tagits från vinfat i en grosshandlare Lindegrens källare.

I gengäld för sitt arbete med den blekingska algfloran och sändningarna av mer eller mindre exotiskt material fick Aspegren i ett ömsesidigt givande och tagande ett skiftande men synnerligen rikt utbyte som i många avseenden utgjorde en bas för hans fortsatta naturvetenskapliga och då främst botaniska insatser. Det kan därför vara skäl att göra en mera systematisk genomgång av vad som kom honom till del.

Agardhs brev fungerade som en korrespondenskurs i den högre botaniken speciellt i fråga om algerna men också i största allmänhet. Aspegren skickade nämligen kontinuerligt intressanta och för honom svårbestämbara växter till Agardh och fick dennes benägna hjälp både med artbestämningen samt kanske ännu viktigare en beskrivning av hur denna gick till.

Aspegren fick upplysningar om och antagligen

31

tillgång till aktuell botanisk litteratur. Så nämns till exempel Vauchers Histoire de conferves (ett algsläkte)14 ett verk som givetvis inte gick att uppbringa i Karlskrona. Det var nog en gåva från Agardh eller kanske snarare ett överlämnat arbetsredskap för att Aspegren på bästa sätt skulle kunna bistå Agardh på dennes specialområde.

Under samarbetet mellan de två utvecklades ett arbetssätt som Aspegren skulle ha stor nytta av i sitt umgänge med andra botaniker. De båda använde sig till exempel för att undvika förvecklingar kring översänt och innehaft material av ett gemensamt enkelt registreringssystem. Ett sådant utgjorde en nog så viktig förutsättning för att den enbart skriftliga kommunikationen med relativt långt mellan breven skulle fungera tillfredsställande som underlag för det gemensamma arbetet. Tekniska hjälpmedel hörde också till bilden. Det var säkerligen Agardh som inspirerade Aspegren att lära sig använda ett mikroskop och att försöka sig på att teckna av alger i ”levande” skick.

Genom samarbetet med Agardh fick Aspegren legitimitet som botanist. Som exempel kan nämnas att han inför sin resa till Stockholm och Uppsala 1817 begåvades med rekommendationsbrev till professorerna Acharius och Thunberg.

Agardh förmedlade också direkta kontakter och var som sagt den som sammanförde honom med Fries som skulle komma att bli hans mest betydande botaniska bekantskap.

Aspegren fick både direkt av Agardh och genom denne förmedlade kontakter rika bidrag till sitt herbarium. Sålunda nämns att Aspegrens vid sin resa 1817 fick 600 växter i gåva från botaniker i Stockholm och Uppsala och att det väntade ytterligare 300 från Fries när han kom hem.

När Aspegren och hans kompanjon apotekaren Söderström anlägger den botaniska trädgård som i Karlskrona skulle bli ett levande uttryck för Aspegrens botaniska intresse får man både råd, växter och frön från Agardh.

Aspegrens kontakter med Agardh skiljer sig från hans andra på det sätt att de nästan uteslutande handlar om botanik. I umgänget med vetenskapsmän och samlare i övrigt möter vi ett betydligt bredare register. Framför allt tillkommer sådant som kan berika hans naturaliekabinett såsom insekter, petrifikater m. m. Precis som i förhållandet till Agardh rör det sig om ett ömse-

32

sidigt givande och tagande. Den stora skillnaden är att Aspegren här också agerar som samlaren i motsats till den botaniske specialisten som har ambitionen att lämna sitt eget lilla bidrag till ”vittenskapen”. Det kan därför vara lämpligt att göra en genomgång av dem han korresponderade med i övrigt. Av dessa är Marklin redan nämnd och Fries blir föremål för mer eller mindre löpande kommentarer.

Först kommer entomologen Johan Wilhelm Zetterstedt i Lund med vilken Aspegren korresponderade mellan 1819 och 1824 (åtta brev, förmodligen alla, finns bevarade). Zetterstedt tog själv initiativ till brevväxlingen vilket tyder på att Aspegren genom sina kontakter med Agardh och Fries blivit känd och respekterad inom naturvetenskapliga kretsar i allmänhet och Lund i synnerhet. Zetterstedt som bara var några år äldre än Aspegren var redan vid korrespondensens början ”höglärd och vittberömd” adjunkt och blev 1822 dito professor vilket kanske är förklaringen till att man aldrig avancerade till Du och bror. Aspegrens allmänna ton i breven är liksom den titulatur han använder vördnadsfull, ja närmast konciliant. Detta hindrar honom dock inte att skicka över hela sin samling av tvåvingar ”såväl originaler som dubletter” till Zetterstedt varvid han ”torde få begära” att denne skickade tillbaka dem fullständigt katalogiserade. Denna diskrepans mellan ett modest tonläge och målmedvetet, konkret framhållande – ofta med en ”begäran” – av vad han själv ville uppnå är ett genomgående drag i hela Aspegrens korrespondens. Det är tveksamt om Zetterstedt fick något annat större utbyte av umgänget än den fiskgjuse, en art som tydligen stod på universitetets önskelista, som Aspegren skickade efter en del omständliga turer. Det var nämligen inte lätt att finna ”lägenhet” för en sådan försändelse.

Aspegren å sin sida begåvades med en mängd insekter till sitt naturaliekabinett. Dessutom fick han kvalificerad hjälp med att ”rangera” en del av sina egna insekter varför det var han som i högsta grad profiterade på kontakten.

Nästa bekantskap är botanices demonstratorn, sedermera professorn, i Uppsala Göran (före 1804 Georg!) Wahlenberg. Av korrespondensen med denne finns fyra mellan 1823 och 1825 daterade brev bevarade. De måste emellertid ha föregåtts av andra bland annat därför att Wahlenberg

lämnade ett omfattande bidrag till förordet i Aspegrens blekingska flora. Brevväxlingen har nog initierats av Wahlenberg, kanske redan när de träffades i Uppsala 1817, troligen för att för sin Flora svecica genom Aspegren få tillgång till och uppgifter om i Blekinge förekommande arter.

Från Wahlenberg får Aspegren petrifikater till sitt naturaliekabinett. Denne å sin sida hjälper utöver botaniska data Wahlenberg med uppgifter om ett kalkbrott varvid Aspegren beklagar sig över att vara okunnig i Geologin – en nog så intressant uppgift eftersom ordet geologi finns verifierat för första gången i Sverige så sent som 1818 och då i just Wahlenbergs Om svenska jordens bildning.15 Aspegren uppträder även som kommissionär för Wahlenbergs Flora svecica dock inte med någon större framgång i en stad som ”… endast genom Militair och Sjöyrke sysselsätter större delen av sina invånare” och han överlämnar också sin korta subskribentlista till den förste bokhandlaren i Karlskrona P. H. Syreen, en synnerligen originell och djupt religiös herre. Denne som antagligen till kommersiellt förfång höll moralens fana högt saluförde nämligen enligt en av sina kataloger ”Inga romaner, teaterpjäser, spökelse- och andra rövarhistorier, karikatyrer och satiriska skrifter, sällskapsspel och lekar, folkhistorier och folkvisor mm dylikt”. Men Wahlenbergs flora platsade i det godkända, antagligen av uppbyggelselitteratur dominerade sortimentet.

För övrigt hade Aspegren tidigare med lika klent resultat agerat som kommissionär för Agardhs Synopsis Algarum och inte lyckats finna några ”för det Botaniska bevågna”. De båda misslyckandena tyder bland annat på att han inte haft några allvarligare konkurrenter om positionen som botanikern i Blekinge.

Mellan juni 1816 och januari 1817 hade Aspegren en tät korrespondens omfattande fyra brev med ”Sveriges Störste Botanicus”, Olof Swartz. Kontakten togs efter det att Agardh anmodat honom att göra en uppvaktning. Aspegren förser Swartz med sällsynta växter från sin ”sydliga hembygd” och denne hjälper honom precis som Agardh med att göra definitiva artbestämningar. Man möter här Aspegren från sin allra bästa sida när han reser tre mil från Karlskrona för att för Swartz’ räkning på en ö leta efter en sällsynt malörtsart (Artemisia salina)

men efter tre dagars väntan på att en storm skall lägga sig får vända åter med oförrättat ärende.

Aspegren vinnlade sig nog alltid om att göra sitt yttersta för att försöka tillgodose önskemål från dem han brevväxlade med nota bene om det inte kolliderade med hans roll som samlare. Han kan nämligen inte tänka sig att ens till Sveriges störste botaniker lämna ifrån sig exemplar av arter av vilka han för ögonblicket saknar dubbletter. En intressant detalj är att vi åter möter grosshandlare Lindegren som hade alger i sin vinkällare.

Denne hade nämligen bett Aspegren att ordna så att Swartz, i enlighet med något gammalt löfte, skickade hortensior från Bergianska trädgården.

Med den ende kvarvarande linnelärjungen Carl Peter Thunberg bland annat bekant för sin japanska flora, den första någonsin, brevväxlade Aspegren mellan 1823 och 1825. Eftersom epitetet ”Sveriges Störste Botanicus” redan var upptaget får Thunberg nöja sig med att vara höglärd, vittberömd och kommendör av vasaorden. Korrespondensen började med att Aspegren översände ett exemplar av sin blekingska flora till Thunberg som välvilligt och intresserat kommenterade den med förslag till några ändringar i en eventuell andra upplaga. Samtidigt ber han att få insekter från Blekinge och tycks ha blivit mäkta nöjd med resultatet eftersom han som erkänsla bland annat skickade en brasiliansk fågel till Aspegrens naturaliekabinett, säkerligen ett av dyrbaraste utbytena från alla hans korrespondenter. Det är intressant att uppleva den vitalitet och nyfikenhet som avspeglas i brevväxlingen hos den drygt åttioårige naturvetenskaplige patriarken som verkar lika intresserad av naturen i Blekinge som någonsin Kaplandet och Japan.

Det näst sista bevarade brevet av Aspegrens hand daterat 10 april 1828 är ställt till KVA:s ständige sekreterare, Jöns Jakob Berzelius. Vid tidpunkten ifråga var denne nog vår internationellt sett mest framstående naturvetenskapsman.

Berzelius hade några år tidigare varit involverad i ett vattenledningsprojekt i Karlskrona och antagligen därigenom kommit att intressera sig för och göra analyser av vattnet vid Ronneby brunn.

För att ytterligare klargöra förhållandena vid brunnen hade en apotekare Bruun fått i uppdrag att göra närmare geologiska undersökningar. Aspegren som, antagligen samma vår, haft besök av Berzelius i sitt ”cabinet” har tydligen på eget ini-

33

Aspegrenia scirpidea. Carolina Rediviva.

34

tiativ gjort kompletterande studier och kommit fram till att Bruun antagligen förbisett eller inte förstått varifrån vattnet emanerade. Aspegren tror sig ha funnit den grusås varigenom vattnet filtrerades och bifogar en ritning däröver. Han ställer också i utsikt vidtagande av förnyade undersökningar till sommaren samtidigt som han ämnar utföra geologiska provtagningar avseende förekomsten av ”trapp” – kollektiv benämning på finkorniga bergarter – i Blekinge. Det synes onekligen som om inget naturvetenskapligt som rörde hans kära Blekinge fick vara honom främmande och därvidlag tvekar han inte på minsta sätt för att utifrån egna ståndpunkter ta upp diskussioner med dåtidens stora auktoriteter på respektive område. Tankarna går oundvikligen till den unge Linné.

Det sista bevarade brevet av Aspegrens hand är daterat den 16 april 1828 och mottagaren är entomologen och professorn vid Kungliga vetenskapsakademien Johan Wilhelm Dalman. Denne hade tydligen sänt honom en förteckning över i akademiens samlingar saknade ”exotiska” insekter. Det framgår att Aspegren som vid denna tid måste ha haft en etablerad ställning som förmedlare av naturalier av olika slag tidigare hade sänt ”några små saker” till andra professorer vid akademien, oklart vilka. Detta har antagligen föranlett Dalman att vända sig till Aspegren med en propå om eventuell hjälp med att fylla luckorna.

Detta lyckas tydligen väldigt väl för Aspegren påstår sig ha tillgodosett alla önskemål med undantag av en cerambyx (= en art inom ekbockssläktet – här avses troligen den numera mycket sällsynta större ekbocken som tydligen redan på Aspegrens tid var en exklusivitet). Dalman förses också med ett antal copalbitar försedda med inneslutna fossila insekter som Aspegren ber att Dalman skall identifiera och därefter återsända alla original, ett beteende som känns väl igen alltifrån Aspegrens initiala korrespondens med Agardh. Det är märkligt att Aspegren som i brevet verkar full av energi och verksamhetslust skulle avlida bara tre månader senare och kuriöst nog endast en vecka senare följas av Dalman i graven.

DEN F ÖRFATTANDE BOTANIK ERN Aspegren lämnade efter sig ett mycket begränsat författarskap som endast omfattade den längre uppsatsen ”Om ogräsen i Blekingens åkrar”, hans tidigare nämnda Försök till en Blekingsk flora och den i Stockholm 1828 graverade planschen WäxtRikets Familie-Träd. ”Om Ogräsen i Blekingens Åkrar” Det första som publicerades av Aspegren var den under 1817 i fyra avsnitt i Blekinge Läns HushållsTidning införda uppsatsen ”Om Ogräsen i Blekingens Åkrar” med undertiteln ”Ett försök att förklara deras nyttiga användande”. Tidningen utkom mellan 1816–20 och hörde följaktligen inte till de långlivade. Utgivningsbeviset var utfärdat på Blekinge läns hushållningssällskap genom dess ordförande. Ingenting är känt om uppsatsens tillkomst men av de få ”Red. Anm.” som är fogade till den framgår dels att det till redaktionen fanns knuten en person med inte oävna botaniska kunskaper dels att olika slags växtsjukdomar behandlats i flera tidigare artiklar. Aspegrens opus passade alltså väl in i ett sammanhang där olika aspekter på växternas väl och ve belystes.

Men hans vinkling att beskriva det nyttiga hos de onyttiga ogräsen var påtagligt originell.

Som Aspegren anger i inledningen torde det ”synas besynnerligt, att jag ej snarare valt att uppgiva den skada ogräsen förorsaka och de bästa medlen till deras utrotande”. Men det förra ämnet var redan välkänt och det senare hade tidigare behandlats av den store professor Retzius – han som under ett halvsekel personifierade naturvetenskapen i Lund. Ett försök att komplettera denne kunde nog anses något förmätet samtidigt som det inte skulle resultera i ett självständigt arbete. Aspegrens personlighet har säkerligen också haft ett avgörande inflytande på ämnesvalet. Som person var han övertygad om att det ”I hela naturen icke ges något som verkligen är onyttigt eller skadligt. Varje naturföremål måste ha en av den högsta Visheten given bestämmelse”. Som botaniker var han naturligtvis nyfiken på vari det nyttiga med de ogräs som fördystrade livet för lantmännen i Blekinge bestod. Uppsatsen kan vara resultatet av ett försök att i sann linneansk anda finna ett svar på denna förbryllande frågeställning.

35

De kommenterade ogräsen är numrerade (precis som alltid hos den store föregångsmannen Linné), ordnade i enlighet med dennes sexualsystem och i första hand angivna med sina latinska namn. Först därefter följer de lokala namnen varav om det skulle finnas flera det från Listers härad ”där benämningen stundom nog avviker från den vanliga” alltid står sist. Det är lätt att inse betydelsen av latinska namn när de svenska kunde växla till och med inom ett så påtagligt begränsat område som Blekinge. Lika lätt inses att om artiklarnas innehåll skulle kunna omsättas i praktisk nytta måste innehållet föras vidare i förklarad form av det mindre antal insatta läsare som kunde dra ur kontentan och föra den vidare i praktisk form på det lokala planet. Här spelade nog som alltid prästen och skolläraren en av­görande roll.

Det bakomliggande ändamålet är givetvis att påvisa att här finns nyttigheter vilka Vår Herre försett oss med som är alldeles gratis bara man har förstånd att utnyttja dem. Alla är förstås inte lika smakliga eller bekväma och lämpar sig kanske inte för alla och envar. Triticum repens eller kvickrot skulle i stället för att brännas ”bättre kunde användas, åtminstone av den fattigare delen bland landsbygdens befolkning” som här­ av kunde baka ett ”smakligt nödbröd” och det är inte helt säkert att finare folk skulle uppskatta att ligga på madrasser som var stoppade med vippor av Arundo phragmites, dvs. strandrör. Det är kanske här vi finner den gemensamma nämnaren mellan Aspegren och hushållningssällskapet.

Båda ville ägna sig åt en konstruktiv upplysning som kunde komma landskapet och kanske framför allt dess mindre bemedlade till gagn. För Aspegren är det en bonus att kunna göra detta genom att ägna sig åt sin älskade botanik samtidigt som han för första gången kan glädja sig åt att få se något han skrivit i tryck.

I våra svenska botaniska bibliografier finns uppsatsen upptagen men Wikström16 anger att han inte själv sett artiklarna. Blekinge Läns Hushålls-Tidning hade säkerligen varken något större spridningsområde eller upplaga. Detta kan vara en möjlig förklaring till att det inte finns några recensioner. Uppsatsen nämns heller inte i den omfattande brevväxling som finns bevarad vilket med hänsyn till artiklarnas omfattning och originella karaktär framstår som ett underligt fak-

36

tum. Vi kommer senare att finna att detsamma gäller för Aspegrens huvudverk Försök till en Blekingsk flora något som ter sig ännu märkligare.

Fries’ och Aspegrens tankeutbyte om det naturliga systemet Som tidigare nämnts var Aspegrens korrespondens med Fries hans mest omfattande (ett sjuttiotal brev finns bevarade) och frånsett brevväxlingen med Marklin den som sträckte sig över längst period. Det kan därtill inte råda någon tvekan om att det var den som betydde mest för honom.

Fries’ inledningsvis kommenterade romantiska naturfilosofiska åskådning har getts en ingående beskrivning i Gunnar Erikssons Elias Fries och den romantiska biologien17 som den speciellt intresserade kan ta del av. Här skall bara än en gång påpekas den påtagliga dualismen mellan svårförståeliga naturfilosofiska spekulationer om världsalltet, dess ursprung och utveckling å ena och å den andra en handfast empiriskt grundad hantering av ”lägre företeelser” som floran i allmänhet eller delar av denna inom en viss region eller visst land. Fries försökte sig som flera andra ledande botaniker på att förena ”högt och lågt” i sin kontinuerligt framväxande version av det naturliga systemet som han successivt delgav Aspegren. Denne spekulerade också över växtlivets uppkomst och vidare utveckling, dvs. basen för ett naturligt system. I ett långt brev delger han redan i juli 1821 utförligt Fries sina teorier härom.

Betecknande för Aspegrens spekulationer är att han tänker sig att Vår Herre initierat en logiskt uppbyggd utvecklingskedja som i korthet ter sig på följande sätt.

1. Allt tar sin början i det efter syndafloden undansjunkande vattnet i vilket bara alger kan växa. (De bildar den första klassen Algae) 2. I den gyttjiga grogrund som algerna bildar finns förutsättningar för vattenväxter. (Dessa utgör den andra klassen Hydrophyta) 3. Då vattnet sjunker undan finns det endast mager jord i vilken bara enkla gröna växter som gräs och halvgräs kan förekomma. (Sådana förs till den tredje klassen Glumacae) 4. Arterna i den tredje klassen lämnar ingen näringsrik mull men ändå tillräckligt för att

lök- och knölväxter skall klara sig. (Denna fjärde klass benämns Liliflorae) 5. Nu finns i en utvecklingskulmination förutsättningar för alla slags örter, träd och buskar.

(Denna höjdpunkt nås i den femte klassen Dicotyledonae) 6. I de skogar som växer upp frodas endast ormbunkar. (De bildar den sjätte klassen Filices) 7. Härefter följer mossorna som fungerar som de övriga växternas ”tjänsteandar” genom sin förmåga att absorbera vatten och utgöra ett täckande skydd. (De utgör den sjunde klassen Musci) 8. Lavarna har samma skyddande täckningsfunktion som mossorna. (De bildar den åttonde klassen Lichenes) 9. Slutligen följer svamparna som kan livnära sig på allt annat när detta förruttnar. (Dessa förs till den sista klassen Fungi) Aspegren föreställer sig alltså att växtlivet tar sin början i vattnet för att utvecklas ”uppåt”, når sin höjdpunkt i blommor, träd och buskar för att så fortsätta ”utför” och avslutas med svamparna.

Han tycks föreställa sig en utvecklingskedja som bildar en form av kretslopp vilket han kallar ”den heliga kransen”. Aspegrens på de angivna klasserna baserade systematiska funderingar skall ses som ett svar på Fries’ försök att komma fram till ett naturligt system. De båda skulle föra en kontinuerlig dialog härom under hela Aspegrens återstående livstid. Betecknande för denna är hans strävan att ta till sig så mycket som möjligt av Fries’, den professionelle botanikerns, tankegångar dock utan att låta det gå så långt att det äventyrade självständigheten i hans eget systembygge. De bådas tankeutbyte härvidlag har blivit föremål för en ingående analys i Gunnar Erikssons intressanta uppsats ”Kronobagare Aspegren, Elias Fries och växtrikets familjeträd”18 till vilken den som vill tränga djupare in i ämnet hänvisas.

Fries’ och Aspegrens försök att nå fram till ett naturligt system var i hög grad ett tidsfenomen.

Varje framstående botaniker med aspirationer presenterade sin egen version med följd att det under lång tid fanns nästan lika många varianter på det naturliga systemet som ledande botaniker.

Detta förhållande var förstås en nog så konstig tingens ordning då det ju per definition bara kunde finnas ett enda. Diskussionen tonades

tillfälligt ner under slutfasen av arbetet med Aspegrens huvudverk, hans Försök till en blekingsk flora.

Försök till en blekingsk flora Försök till en blekingsk flora framstår som ett av våra märkligare botaniska verk. Det präglas nämligen i ovanligt hög grad av upphovsmannens speciella miljö och hans förhållande till denna.

Det är nog svårt att i någon annan flora stöta på så charmerande uppgifter som till exempel den om Ornithogalum stenopetalum (i dag Gagea pratensis – ängsvårlök). Arten förekommer nämligen ”Som ogräs i Apotekaren Söderströms trädgård på Hästö”. Läsaren förutsätts lite troskyldigt inte bara vara bekant med stadsdelarna i Karlskrona utan även dess mera betydande personer.

En förklaring härtill är nog att floran från början var avsedd för en mindre och trängre krets. Den tilltänkta målgruppen vidgades dock efter hand som synes utan att texten genomgående anpassades härtill.

Det är lätt att föreställa sig hur floran kommit till. Den unge Aspegren som ännu inte belastas av sin senare tjänst som kronobagare gör otaliga botaniska exkursioner runt om i Blekinge. Nyfiken och tillika likt en Linné försedd med en inneboende lust att skapa ordning och reda gör han listor över allt han ser och för noggranna anteckningar om fyndplatser och annat av intresse rörande de olika arterna. Väl hemkommen ”rangeras” dessa enligt Linnés sexualsystem, pressas och får sin plats i herbariet samt det mycket viktiga förrådet av dubbletter. Detta utgör ju den oundgängliga valutan i utbytet med andra botanister värderade enligt principen ju sällsyntare desto värdefullare. Han talar själv om de ”rara saker” han fått eller förväntar sig att få med till Karlskrona försända ”paqueter” från sina botaniska bekantskaper.

Försök till en blekingsk flora var ett pionjär­ arbete. Den enda publicerade föregångaren var den lilla växtförteckning som dansken Fuiren19 gjorde under en resa i Skåne och Blekinge i början av sextonhundratalet. Men opublicerat material fanns att tillgå. Provinsialläkaren i Blekinge Johan Lindwall (1743–1796) som var en av de sista linné­lärjungarna och mycket intresserad av botanik upprättade nämligen en kommen­terad för­

37

teckning över drygt trehundra blekingska arter.

Han sände denna som en bilaga till en av sina verksamhetsberättelser till Collegium medicum – en föregångare till vår socialstyrelse. Det är oklart både om förteckningen fanns att tillgå i avskrift i Karlskrona eller om den uppmärksammades av botaniker som stod i kontakt med kollegiet. Det senare verkar dock troligt med hänsyn till tidens nära samband mellan botanik och medicin. Ett specialfall är Carl Peter Thunberg som även han linnélärjunge var god vän med Lindwall och tidvis stod i flitig brevväxling med denne. Det framstår alltså som ganska osannolikt att Thunberg inte skulle ha känt till förteckningen och som mycket sannolikt att han av naturliga skäl fört den på tal när han träffade Aspegren under dennes stockholmsbesök 1817. Hur som helst så nämns den inte i det tillbakablickande för­ordet till Försök till en Blekingsk flora trots att det synbarligen finns skäl som talar för att Aspegren måste ha känt till den.

Genom sitt arbetssätt måste Aspegren ganska snart ha lagt den nödvändiga grunden för en flora över Blekinge och tankarna på att i någon form publicera en sådan leker honom nog i hågen på ett tidigt stadium. Av ett brev den 11 juli 1820 verkar det vara Fries som uppmuntrar Aspe­ gren att förverkliga planerna något som den senare, kanske lite modest, tvekar inför. Han framför också mycket klart att han i vart fall ser det som en omöjlighet att realisera dem utan Fries’ kvalificerade hjälp. Denne ger tydligen antingen explicit eller genom någon form av antydan sitt löfte härom ty projektet rullar i gång och Aspe­ gren kan redan den 24 november samma år sända ett ”provblad” avsett att illustrera hur han tänkt sig utformningen av floran. Provblad är lite försiktigt uttryckt eftersom själva uppställningen till formen helt överensstämmer med och texten endast i detalj skiljer sig från vad som senare skulle komma i boken. Eftersom det rör sig om dess början är det förstås omöjligt att säga hur långt den vid denna tidpunkt avancerat i sin helhet. Men då den växtförteckning som det egentligen handlar om byggts upp successivt torde bas­ materialet i allt väsentligt varit klart. Materialet är som vanligt ordnat efter Linnés sexualsystem.

Det skulle dröja ännu till 1835 innan den första svenska floran (Flora scanica) som baserades på ett naturligt system utgavs och då av just Fries.

Projektet försenas av att Aspegren önskar göra

38

en exkursion under sommaren 1821 för att komplettera sitt material. Dessutom tycks andra omständigheter som orsakat fördröjning ha tillstött för ett koncept till floran föreligger först hösten 1822. Under tiden uttrycker Aspegren vid två tillfällen ängslan över att han ryktesvägen låtits förstå att både Göran Wahlenberg och Johan Wikström stod i begrepp att publicera något om Blekinges flora. Det kan säkert inte som i Aspegrens fall ha rört sig om en specifik lokal flora utan snarare varit fråga om att de i andra slag av arbeten ämnade beskriva nya blekingska arter. Men även en sådan avsikt framstod emellertid som ett hot för Aspegren som säkerligen ansåg sin unika kompetens som botaniker vara den ingående kännedomen om sin ” kära fosterbygds” flora och då speciellt dess rara del. Han bevakade därför alltid svartsjukt sina möjligheter att vara den förste att beskriva nyheter där­ifrån.

Hans onda aningar besannades visserligen inte den här gången men de apostroferar den stora vikt som vid denna tid lades vid upptäckten av helt eller för ett visst område nya arter. Aspegrens egen uppfattning om bokens betydelse måste förmodligen också ha varit att den stod i direkt proportion till antalet nya fynd jämte de unika omständigheter i övrigt som han kunde redovisa.

Den blekingska floran är indelad i tre avsnitt.

Boken börjar med två smärre av vilka det första är ett orubricerat förord av Aspegren kallat ”förberedelse”, det andra en kort beskrivning av Blekinge och dess natur varpå följer den helt dominerande del som själva floran utgör. Aspegren sände konceptet till denna till Fries som tydligen på eget initiativ gått igenom det i detalj samt gjort rättel­ser och tillägg. Genomgången resulterade i ett förslag till slutlig utformning som Aspegren skulle ta ställning till. Från och med hösten 1822 är det tydligt att Fries mer eller mindre medvetet tagit på sig huvudansvaret för florans slutliga utformning, något som Aspegren tacksamt accepterade. Han inskränkte sig härefter till att framföra synpunkter på de mottagna förslagen för att i övrigt koncentrera sig på förordet och den inledande geografiska beskrivningen.

Således ställer han den 20 december samma år i ett brev till Fries frågor kring några Myosotisarter (förgätmigej) ”vilka Du ej upptagit i min flora” (kursiverat här).

Floran omfattar för ovanlighetens skull, låt

vara i form av rena artförteckningar, både alger – förmodligen en följd av samarbetet med Agardh – och svampar. De senare baseras på en förteckning från Fries som antagligen gått till tryckning i oförändrat skick. Här kan man med intresse notera att Fries tagit med arter som vare sig Aspegren eller någon annan påträffat i Blekinge men som enligt Fries’ uppfattning ”borde finnas där” – ett ur vetenskaplig synpunkt minst sagt dubiöst förfarande.

Samarbetet mellan Aspegren och Fries måste ha varit fullständigt optimalt. Den förre bidrar entusiastiskt som ihärdig kollektör ivrig att få ge ut en flora medan den senare ställer hela sin allmänna vetenskapliga kompetens och sitt specifika botaniska vetande till förfogande. Fries har dessutom vid den här tiden gedigen praktisk erfarenhet av arbete med floror eftersom han redan – han var tre år yngre än Aspegren – hunnit ge ut både en svensk 20 och en halländsk.21 Men på något sätt tycks samarbetet varit för bra, inte för att vara sant, men väl för att göras bekant! Ty Fries nämns specifikt i förordet bara för sin hjälp med svamparna och därutöver endast som en i ett kollektiv av sju andra22 som på något sätt bidragit med råd och dåd under arbetet med boken. Däremot sänder Aspegren som tack för hjälpen en uppenbarligen ganska dyrbar gåva till Fries – vari den består framgår inte. När den mottas med stor tacksamhet blir Aspegren väldigt glad men tillägger att förhållandet ”till undvikande av onödigt prat, endast bliva oss emellan”. Det är inte svårt att räkna ut att det befarade pratet inte förmodades uppstå i marina kretsar i Karlskrona utan bland akademiskt skolade botanister i Uppsala, Lund och Stockholm och tänktes handla om hur Aspegrens flora egentligen kommit till. Det går förstås att lägga moraliska aspekter på förfarandet och frågan är om det egentligen hade skadat Aspegren om han angett öppet att Fries var medförfattare. Härom kan man bara spekulera men samtidigt konstatera att vänskapen och korrespondensen mellan Fries och Aspegren fortsatte i oförändrat hjärtliga termer fram till den senares allt för tidiga frånfälle.

Det bör påpekas att förutom Fries även Göran Wahlenberg lämnade ett omfattande bidrag till boken. I den historiska översikt av den blekingska botaniken som ingår i förordet svarar han näm­ ligen för ”dechiffreringen” av de arter som beskri-

vits av Fuiren. För denna insats fick Wahlenberg en mycket välförtjänt specifik harangering samtidigt som han för sin hjälp i övrigt nämns som en i det tidigare nämnda kollektivet.

Boken kom ut på eget förlag någon gång under första halvåret 1823. Aspegren skickade exemplar till sin svenska vänkrets på samma gång som han ber Fries att distribuera ett tiotal exemplar till utländska botanister. Han undrade också om den inte borde sändas till boklådorna och i så fall vilket pris den borde betinga. Man riktigt känner vilka vidgade vyer Aspegren fått när han väl fått se sin bok i tryck. Vad som tidigare beskrevs som ett försök vänner emellan och eventuellt senare skulle kunna förbättras i en andra upplaga har nu blivit både något mer eller mindre färdigt och dessutom publikt.

Slutprodukten är till sin utformning ganska speciell och utgör som också framgår av förordet snarare en växtförteckning än en flora i ordets egentliga bemärkelse. Arterna anges generellt och primärt med latinska namn men här och där finns till synes osystematiskt även svenska angivna. Allmänna artbeskrivningar saknas helt då det enligt författarens uppfattning är ”överflödigt att här ånyo beskriva dem då de lätt kan hämtas från existerande floror som Liljeblads, Hartmans med flera”. Man kan med fog fråga sig hur många av de lokala läsare som gav sig ut på egna botaniska exkursioner som var försedda både med hjälpliga latinska kunskaper och därtill hade en egen svensk flora. Vi rör oss ju i en tid då böcker, möjligen med undantag för de med religiöst innehåll, framstår som rena lyxartiklar, ett förhållande som Aspegren själv sökte kompensera genom sitt engagemang i läsesällskapet i Karlskrona. Man kan lugnt konstatera att hans blekingska flora utgjorde något för en mindre krets av botaniska specialister och antagligen endast i enstaka undantagsfall hamnade utanför denna. Symtomatiskt är att de exemplar jag sett genomgående varit i mycket gott skick medan det i övrigt är svårt att hitta någon av de lokala floror som utkom ganska flitigt under artonhundratalet annat än väl använda, solkiga och försedda med en mängd anteckningar och hundöron. Notabelt är också att verket tillägnades Blekinge läns hushållningssällskap men inte ens är nämnt i den minnesbok som Hugo Wachtmeister23 författat över dess historia!

39

Fries hade redan 1817–18 gett ut sin Flora Hallandica som i långa stycken framstår som en direkt prototyp för Aspegrens blekingska. Väl medveten härom skriver han 10 december 1822 till Fries om sitt verk att ”det kommer i det närmaste att likna din Flora Hallandica”. En närmare jämförelse kan därför vara av intresse och för denna har valts en sida ur vardera floran som båda innehåller Lycopus europaeus (strandklo).

Både Fries och Aspegren numrerar i likhet med många andra botaniker under hela artonhundratalet de redovisade arterna precis som den stora förebilden Linné. Det framstod ju som praktiskt att bara behöva ange ett nummer som referens – något som dock blev ett problem vid nya upplagor – samtidigt som det gav en intressant jämförelse av antalet arter mellan olika land och regioner.

Båda använder latinska artnamn. I Fries’ fall förekommer enbart sådana medan Aspegren sekundärt ”även antecknat de namn, varunder växterna i provinsen är kända”. Det senare torde vara en sanning med stor modifikation eftersom det är svårt att tänka sig att den vanligen förekommande och lätt igenkännliga strandklon inte hade ett svenskt eller lokalt i Blekinge förekommande namn. Det samma gäller för övrigt även till exempel Adoxa moschatellina (desmeknopp), Dianthus deltoides (backnejlika) och Lychnis flos-cuculi (gökblomster) som alla är ganska särpräglade och dessutom torde ha varit vanligen förekommande. Till yttermera visso förekommer alla dessa fyra arter i just Fries’ Kritisk ordbok öfver Svenska växtnamnen24 som slutfördes under 1860-talet men som måste ha baserats på namninsamling under relativt lång tid. Den troliga förklaringen är nog inte att de angivna arterna saknade lokala namn i Blekinge utan att de var av mindre intresse för Aspegren och mer eller mindre okända för den korrekturläsande Fries.

Fries refererar till tidigare kommentatorer och floraförfattare i hans fall främst Osbeck 25 något som inte förekommer hos Aspegren eftersom det ju saknades av honom angivna föregångare.

Generella beskrivningar av de olika arterna saknas hos båda.

Båda anger typ av växtställe där de finner det vara av intresse. Fries på latin (för strandklons del ad ripas = vid stränder) medan Aspegren håller sig till svenska.

40

Båda tar i övrigt upp sådant som de finner speciellt anmärkningsvärt. Fries anger om strandklon att den ”variat diffusus” (skiftar på olika sätt). Aspegren å sin sida har en lång fotnot – vilka för övrigt för att kunna förstås av en utländsk läsekrets alla är skrivna på latin – där han refererar till Römer26 under angivande av alfa-, betaoch gammavarieteter. Förmodligen är det Fries fortsatta forskande i ämnet som gett upphov till den lärda fotnoten som han med all sannolikhet författat själv.

Jämförelsen verifierar den tidigare slutsatsen att Fries och hans halländska flora hade ett så avgörande inflytande på Aspegrens blekingska att denna kanske inte ens hade sett dagens ljus utan detta stöd. Detta förtar dock inte på något sätt hans prestation att åstadkomma den första lokala blekingska floran vilket givet hans förutsättningar som amatör framstår som något av en bedrift.

Ett lite perifert avseende i vilket de båda flororna skiljer sig radikalt åt är att medan Aspegrens är tryckt på mycket bra papper är det i Fries’ fall i det närmaste uselt. Detta är nog en förklaring till att Aspegrens flora än i dag är relativt lätt att komma över medan Fries` är en stor sällsynthet.

Den gode kronobagaren hade med all säkerhet den betydligt bättre ekonomin och kunde därmed på ett helt annat sätt säkerställa kvalitén hos sitt på eget förlag utgivna verk.

Försök till en blekingsk flora blev föremål för två anmälningar, dvs. refererande beskrivning av innehållet utan någon kritisk bedömning dels i Wikströms ”Översikt av de senare årens botaniska arbeten och upptäckter för år 1823”, dels i den tyska facktidskriften Flora.27 Den förra är längre och som vanligt med betoning på sällsynta eller helt nya arter. Den senare är kortare men med samma inriktning på rariteter och för Blekinge helt nya växter varibland särskilt nämns ”wohl 40 Fungi” (ett fyrtiotal svampar) en upplysning som skulle kunna vara ett indicium på att det är experten på området Fries som på ett eller annat sätt gett upphov till den osignerade artikeln. Han borde ju onekligen både på grund av sin egen medverkan och för att hjälpa vännen Aspegren ha haft ett legitimt intresse av att boken uppmärksammades och därmed fick större spridning.

Boken blev däremot verkligen recenserad i en lång, ganska sur men osignerad artikel i nr 24

och 26 av Svensk Litteraturtidning 1824. Av denna framgår med all önskvärd tydlighet att recensenten är en väl insatt fackman som upptäckt åtskilliga brister. Häribland finns trivialiteter som att det är onödigt att ange det välkända faktum att Zostera ”brukas som stoppning i madrasser” men också väsentligheter som att författaren vid angivande av olika arters utbredningsområde och grad av sällsynthet ”ej tillräckligt känt de nordligare landskapens vegetation”. Recensionen avslutas dock med några vänliga ord varför det inte kan uteslutas att dess författare helt enkelt sett som sin uppgift att rätta till det som blivit fel i förhoppning om korrigering i en eventuell andra, utökad och förbättrad upplaga. Man kan notera att han måste ha hört till Aspegrens eget nätverk eftersom han om en art av släktet Tormentilla anger ”Hr Aspegrens åter, av vilken Rec. haft tillfälle se exemplar”. Även om det i dag är höljt i dunkel vem som recenserade måste det ha varit en öppen hemlighet inom tidens botaniska kretsar. En nutida konspirationsteori skulle kunna vara att det rörde sig om Wahlenberg som ”hatar och flyr naturfilosofi som pesten”28 som på detta sätt gjorde ett indirekt angrepp på natur­ filosofen Fries vars betydande medverkan i boken han säkerligen var helt på det klara med.

Man kan med förundran notera att medan Aspegren före utgivningen oroade sig för recensenternas ”dråpslag” och vad anmälarna skulle tycka så nämner han när de väl publicerat sig inte ett ord härom vare sig i sin brevväxling med Fries eller med någon annan. Det kan på goda grunder betraktas som uteslutet att Fries svävade i okunnighet om artiklarna. Han hade ju troligen på något sätt haft sin hand med i den tyska och måste ha varit väl förtrogen med allt som skrevs om botanik på hemmafronten. Samtidigt måste det ha stått klart för honom att Aspegren skulle ha känt vederbörlig stolthet över de två anmälningarna även om han kanske inte blivit lika förtjust i recensionen. Det fanns alltså all anledning för Fries att förmedla de glada nyheterna.

Givet att han verkligen gjort det verkar det minst sagt underligt att Aspegren inte i svarsbrev kommenterat de för honom remarkabla nyheterna.

Ett eller flera brev kan visserligen ha förkommit men den absoluta tystnaden framstår likväl som ett mysterium i synnerhet som publiceringarna tidsmässigt var vitt skilda åt.

WÄXT-RIK ETS FAMIL IE-TRÄD Efter utgivningen av Aspegrens blekingska flora domineras brevväxlingen med Fries av de bådas tankegångar kring det naturliga systemet. Hos Aspegren växer härunder successivt fram en idé om att i någon form publicera ett eget ”system”.

Han kommer slutligen efter ett omfattande tankeutbyte med Fries fram till att detta skulle låta sig göras i en grafisk framställning i ”Trädform” jämte en åtföljande beskrivning. Ett viktigt observandum är att denna framställs som ett förklarande komplement till illustrationen! Det är intressant att notera att Aspegren i brev till Fries 3 augusti 1825 anger att han inte använt sig av dennes ”plan” över algerna utan följt en ”annans” (Agardhs) för att inte visa sig ”för mycket avhängig av dina åsikter”. Liksom tidigare är Aspegren angelägen om att inte utåt visa sitt stora beroende av Fries. Det faktum att det gick att byta plan för algerna lite väl lättvindigt skulle också kunna vara ett uttryck för att systemet i sig var långt från fulländat och att illustrationssättet egentligen var den väsentliga poängen. Ett visst stöd härför kan man få i Aspegrens brev till Fries 27 januari 1927 där han skriver att han tänker publicera i början av 1827 men med datering 1826 för att ej bli ”från annan hand … förekommen”. Eftersom det fanns nästan lika många varianter på det naturliga systemet som det fanns botaniker är det nämligen svårt att tänka sig att det med avseende härpå skulle ha gjort någon större skillnad om publiceringen skett det ena eller andra året.

Publiceringen blir av olika skäl starkt fördröjd.

Den viktigaste förklaringen härtill tycks ha varit att gravören fått ett för stort förskott och därför ideligen sköt upp sitt arbete. Slutresultatet, en ståtlig plansch i royalfolio, förelåg först året efter Aspegrens frånfälle genom brodern Peter Edvards försorg. Han lät utge den på eget förlag.

Som utgivningsort anger Wikström Stockholm medan LIBRIS förespråkar Karlskrona. Vad som är rätt verkar vara en rent akademisk fråga. Den skriftliga kommentar som var avsedd att med­ följa planschen kom tyvärr inte till utförande och föreligger heller inte i manuskript.

Växtriket framställs i form av ett träd där stammen utgörs av huvudgrupperna en- respektive tvåhjärtbladiga växter för att sedan successivt förgrenas i allt mindre grupper i huvudsak

41

presenterade i enlighet med Fries’ naturliga system. Kryptogamerna får sin plats i rotsystemet och om man går ett varv runt bilden med start i algerna kan man rekonstruera Aspegrens ”heliga krans”. Det måste poängteras att trädet på intet sätt presenterar en genetisk utveckling, något som skulle komma först under senare hälften av artonhundratalet, utan endast baseras på synbara likheter de olika delarna emellan.

Planschen blev föremål för en anmälan av Wikström i Årsberättelse om Botaniska Arbeten och Upptäckter för år 1828. Efter sin beskrivning konstaterar han att ”man med nöje skådar denna vackra växtmålning” samtidigt som han beklagar att ”Författaren gått bort utan att få fullborda sitt verk”. Kontentan är väl att utan den tilltänkta förklarande kommentaren så reduceras verket till en angenäm estetisk upplevelse. Fries konstaterar i sin minnesruna att planschen är ”utförd efter en originell och väl genomtänkt ide” och det fattas väl bara annat då den till stor del bygger på hans egen uppfattning om det naturliga systemet.

De olika teorier och funderingar kring det naturliga systemet som såg dagens ljus i slutet av sjutton- och början av artonhundratalet illustrerades ofta i uppställningar eller diagram av olika slag. Ett vackert exempel härpå är det diagram som ingick i Batschs (för övrigt känd för en svensk publik genom sin Botanik för Fruntimmer29) Tabula affinitatum Regni vegetabilis.30 För oss liknar det mest av allt ett komplicerat kretskort avsett för en avancerad datautrustning och bör för en dåtida betraktare ha varit påtagligt svårt att få någon omedelbart grepp om eftersom det till synes saknar över- och underordnade sorteringsbegrepp. Här är Aspegrens träd vida överlägset då ju dess naturliga form ger en klar bild av de förgreningar som karaktäriserar ett logiskt uppbyggt hierarkiskt system.

Mark A. Ragan, en forskare vid University of Queensland, har studerat den här aktuella illustrationsproblematiken och publicerat sina rön i uppsatsen ”Trees and networks before and after Darwin”.31 Efter vad han kommit fram till förekommer trädet i det här aktuella sammanhanget – med ett enda märkligt undantag – som symbol först på 1850-talet och då i den mera stiliserade form som vi själva vant oss vid. Undantaget utgör ”the obscure botanist” Augustin Augier som redan 1801 publicerade sitt ”arbre botanique”32

42

som inte tycks ha väckt någon mera allmän uppmärksamhet. Augier är för övrigt fortfarande så obskyr att han helt lyser med sin frånvaro i standardverket Les botanistes et la flore de France.33 Aspe­grens bidrag har Ragan av naturliga skäl inte ens kunnat hitta. Man kan alltså konstatera att Aspegren här i det närmaste helt i det fördolda lämnat sitt önskade ”lilla bidrag till vittenskapen”. Detta borde tillsammans med Augiers vara värt en fotnot i botanikens historia dock icke för deras respektive versioner av det naturliga systemet men väl för det nya illustrationssätt som de konstruerade oberoende av varandra.

I dödsboet efter Aspegren fanns det en ”packa” av planschen. Hans hustru och bröder önskade att den skulle distribueras till hans vänner och bekanta. Så tycks också i vissa fall ha skett. Bland annat finns hos KVA ett till Berzelius dedicerat exemplar. Wäxt-trädet är i dag en stor sällsynthet.

Kungliga biblioteket har det enda i LIBRIS angivna exemplaret och utanför Sverige saknas den enligt Karlsruhe virtual catalogue helt – det finns inte ens att tillgå hos det annars välförsedda botaniska centralbiblioteket i Köpenhamn. När varken Fries eller Wikström vid sin ingående direkta kontakt insåg det epokgörande i illustrationssättet är det således med hänsyn till Wäxt-trädets mycket begränsade spridning knappast konstigt att inte någon annan gjorde det heller.

AS PEGREN K ATTEN BLAND HERMEL INERNA Aspegren skaffade sig nära 150 år innan ordet ens var påtänkt ett omfattande ”nätverk” inom sin tids vetenskapliga Sverige som han successivt byggde upp och vidmakthöll. Inom detta måste han ha framstått som naturvetaren i Blekinge vilken också tillhandahöll ett betydelsefullt fönster mot omvärlden. I dessa sina båda roller rönte han uppenbarligen stor uppskattning och var en ofta anlitad tillgång. Vilken ställning gav detta den ”autodidakte kronobagaren” i det naturvetenskapliga Sverige? Som redan framgått respekterades han i högsta grad av Fries. Men betraktades han därutöver bara som en väl så nyttig hjälpreda eller fann han en djupare respons i de akademiska, adliga och ämbetsmannamässiga kretsar som det dominerades av? Det är svårt att

V채xt-rikets familie-tr채d, 1828. Kungliga biblioteket, 82 A b 14/6.

43

utläsa något mera bestämt ur den ensidiga korrespondensen även om det indirekt går att spåra ett visst drag av med tiden allt mindre underdånig kollegialitet. Mera påtaglig vägledning kan man få av Aspegrens förhållande till Physiographiska sällskapet i Lund och hans författarskap.

Physiographiska sällskapet i Lund tillkom 1772 på initiativ av professor Retzius som ända till början av 1800-talet kvarstod som dess ledande och drivande kraft. Det alltjämt bestående sydsvenska sällskapet liknade i mycket sin förebild KVA och hade liksom denna till ändamål att främja naturvetenskap och ekonomi. Inom det senare området inriktades verksamheten i huvudsak på modernäringen, dvs. åkerbruk och boskapsskötsel där man genom att anvisa olika slags moderna förbättringar sökte åstadkomma ökad produktivitet. Sällskapet hade både in- och utländska medlemmar varav man ibland de förra i början av 1820-talet återfinner så gott som alla svenska prominenser inom de berörda disciplinerna plus ett antal mindre kända lokala sydsvenska förmågor. Därutöver bestod den inhemska medlemskåren främst av framstående präster, högre ämbetsmän och ”possessionater”. Den ”autodidakte kronobagaren” valdes 1823 vid endast trettiotvå års ålder in i detta illustra sällskap – enligt protokollen för säkerhets skull vid två på varandra följande sammanträden. Bland medlemmarna återfinner man vid denna tidpunkt de flesta som ingick i Aspegrens lundensiska nätverk såsom Fries, Agardh, Zetterstedt, Nilsson, Hylander till­ sammans med Thunberg, Swartz och Wahlenberg från hans bekantskapskrets i Stockholm/ Upp­sala. Hans medlemskap måste uppenbarligen ha initierats av en eller flera av dessa och förmodligen, i den mån de tillfrågats, understötts av de övriga. Invalet av Aspegren framstår mot bakgrund av hans ringa ålder, brist på akademiska meriter och frånvaro av högre samhällsställning som helt unikt i sällskapets historia. Allt tyder på att de medlemmar som han kände genom invalet, som antagligen i sak till stor del motiverades av hans nyutkomna Försök till en Blekingsk flora manifesterade att de såg honom som en värdig medlem och antagligen också i flera fall i det närmaste som en värderad kollega.

Genom invalet i Physiografiska sällskapet bekräftas den icke helt obetydliga position som Aspegren fram till sitt frånfälle måste ha haft

44

i det naturhistoriska Sverige. Ett annat litet bevis härpå kan man hämta från hans planer på en komplettering av den blekingska floran med arter som upptäckts efter det att den kom ut.

Av korrespondensen med Fries framgår att de båda funderade över om en publicering i så fall borde ske i KVA:s eller Physiographiska sällskapets handlingar. Frågan var alltså enbart var en publicering skulle ske. De såg det uppenbarligen som självklart att redaktören för respektive publikation utan vidare skulle föra in bidraget, ett bevis så gott som något på Aspegrens eget och naturligtvis även hans bekantskapskrets goda renommé.

Aspegren hade alltså efter publiceringen av sin flora fullbordat en kulturell klassresa av i svensk lärdomshistoria sällan skådat slag. Själva resan var ju i sig inte helt unik men väl det faktum att den gjordes utan sedvanliga akademiska studier vidtagna under stora vedermödor och umbäran­ den. Om det i något sammanhang är berättigat att tala om en katt bland hermelinerna så är det faktiskt här. Aspegren blev upptagen i deras krets tack vare sin botaniska kompetens, sin Blekingska flora och de bidrag från detta landskap och främmande länder som han generöst ställde upp med. En annan nog så viktig, bidragande orsak torde ha varit att han inte för någon av sina akademiska bekantskaper framstod som eller kunde tänkas utgöra en konkurrent. Detta måste ha varit synnerligen välgörande i en miljö där tävlandet om ett fåtal avlönade befattningar kunde leda till bittra akademiska strider och långvarig personlig fiendskap.

AS PEGREN HEMMA I K ARL S K RONA Aspegren började när han väl lämnat skolan genast arbeta hos sin fader i kronobageriet. Parallellt härmed bedrev han de naturvetenskapliga och då främst botaniska studier som gav upphov till hans omfattande brevväxling och begränsade författarskap. Dessa ur ett strikt karlskronitiskt perspektiv lite perifera insatser kombinerade han med ett livligt engagemang på de mest skilda områden i hemstaden.

Av Aspegrens intressen i Karlskrona har några som den botaniska trädgården och hans i anslutning till denna inhysta naturaliekabinett direkt

Det aspegrenska badhuset. Länsmuseet Karlskrona.

anknytning till de naturvetenskapliga insatser han gjorde på nationell nivå. Hit måste också räknas hans engagemang kring fornkunskap som även om det hade en stabil lokal förankring ledde till hans enda kända vetenskapliga kontakter utanför Sverige. På den rena hemmafronten var han en mycket aktiv medlem både i stadens frimurarloge och dess läsesällskap samtidigt som han skötte driften av ett badhus. Då han dessutom, som vi skall se, var djupt engagerad i var och en av alla dessa aktiviteter, frågar man sig följaktligen osökt hur han fick tiden att räcka till. Det torde vara ställt utom allt tvivel att han var en driven entreprenör som dessutom enligt tidens sed måste ha varit försedd med en utomordentlig service i hemmet.

DE N P LA NT E R A N D E B OTAN I KERN Den av Aspegren anlagda botaniska trädgården omnämns för första gången i ett brev till Agardh 28 mars 1820. Han berättar här att han tillsammans med en apotekare Söderström har ”förskaffat” ett för ändamålet lämpligt markområde mitt emot Stumholmen där familjen Aspegren bodde och kronobageriet var beläget. Tomten, å vilken Aspegren och Söderström hade gemensam lagfart, var i det närmaste 100 × 40 meter. Den omfattade en del av kvarteret Sjöblad och begränsades av Kyrkogatan, Bredgatan och ”Salt:Sjön”. I Karlskrona Stads Historia34 anges konstigt nog i stället

att den ”märkvärdiga trädgården” och ”ståtliga anläggningen” var belägen å Stumholmen något som också gäller i Blekingebilder35 av Sven-Öjvind Swahn, som förmodligen hämtat uppgiften från sin föregångare. ”Förskaffandet” skedde genom att Aspegrens moder som ägde tomten ifråga skänkte ena hälften till sin son och sålde den andra till Söderström.

Aspegrens partner Moses Söderström var en i många avseenden märklig man. Född i Finland 1774 som son till en fiskare lyckades han mer eller mindre autodidakt skaffa sig så mycket grundutbildning att han kunde avlägga farmaceut­ examen i Stockholm 1795. Därefter begav han sig till Karlskrona och apoteket Göta Lejon som han fick överta 1810. Han hade mycket breda kulturella intressen vilket ledde till att han kallades till ledamot av KVA samt vitterhets-, historie- och antikvitetsakademierna liksom det danska Kongl. nordiska oldskriftselskabet. I Karlskrona var han dessutom en flitigt anlitad och mycket uppskattad kommunalman. Söderström som var 17 år äldre än Aspegren kan mycket väl ha varit en av de ”mentorer” som på ett eller annat sätt bidragit till dennes utbildning och därutöver på ett tidigt stadium hjälpt honom med naturvetenskapliga kontakter utanför Karlskrona. Dessa båda mer eller mindre självlärda bör ju med sin liknande bakgrund och gemensamma intressen haft lätt att finna varandra. De första belagda kontakterna mellan dem är dock relativt sena och avser deras gemensamma numismatiska intresse.36

45

I brevet till Agardh bifogas en detaljerad plan över hur Aspegren tänkt sig trädgårdens utformning. Den skulle i stort bestå av fyra större och två mindre ”qvarter” med växterna indelade enligt Persoons på Linnés sexualsystem baserade Synopsis Plantarum.37 Aspegren anger dock att vissa omkastningar av klasserna har gjorts eftersom ”Människor i allmänhet … önskar allt i den fria stilen”. Om den detaljerade planläggningen berättar han vidare att det skall finnas ”ej vanpryderliga Ekonomiska växter”. Meningen var tydligen att trädgården skulle vara mer eller mindre publik och att Aspegren därför för att öka attraktionskraften var beredd att, i strid med klassisk uppläggning, vidta marknadsanpassade åtgärder.

På den del av tomten som vetter mot Bredgatan anges i planen två från trädgården i övrigt separerade områden som ”1. Grundmurar till ett Hus” och ”2. En del av Tomten avskild från trädgården”. Här anlades antagligen väldigt tidigt den badhusinrättning som drevs av de båda kompanjonerna. Om denna är praktiskt taget ingenting annat känt än att den redan sommaren 1826 genomgick ”åtskilliga förbättringar och reparationer” vilket tyder på att den bedrivna kommersen måste ha varit relativt livlig. Verksamheten sköttes i enlighet med så bestämda regler och en så i detalj fixerad taxa att den säkerligen på något sätt var sanktionerad, reglerad och kontrollerad av stadens myndigheter. Den måste ju i vart fall ur deras synpunkt ha varit ett välkommet bidrag till främjande av en bättre hygienisk standard.

Verksamheten tangerade Aspegrens mera professionella gärning så till vida att för nyttjande av badhusets tjänster erforderliga biljetter fanns till försäljning i kronobageriet I Aspegrens vidare korrespondens förekommer trädgården endast sporadiskt. Av brev till Agardh 16 april 1822 framgår att den börjar ta form men sedan dröjer det ända till slutet av 1826 innan den dyker upp på nytt i ett brev till Fries. Där­emot omnämns den dessemellan i en beskrivning som lundaentomologen professor Carl Fredrik Fallén38 gjorde av en 1825 vidtagen blekingsk resa.

Han kom till Karlskrona i augusti och bereddes då tillfälle att besöka Aspegrens trädgård. Som fackman var han huvudsakligen intresserad av insekterna i det ”Museum av Naturalier” – av Aspegren benämnt ”cabinett” – som på klassiskt maner hade infogats i trädgården. Fallén var föga

46

imponerad av naturaliesamlingen som i hans ögon utgjorde ”ett sammelsurium ur alla Naturens rike”. ”Insekterna kunde i avseende på sitt uppställningssätt såsom väggprydnad ända upp till taket icke granskas” och ”av de tillgängliga att bese var de flesta dåliga exemplar”. Han til�lägger lite von oben – om sin kollega i Physiografiska sällskapet! – att man inte kan ”annat än berömma denne yngling, som utan att egentligen ha studerat Naturhistorien…”. I ett brev till Fries konstaterar Aspegren helt kort att Fallén varit på besök dock utan att visa den sedvanliga förtjusningen när någon hälsat på honom i hemstaden.

Denne å sin sida omnämner att Aspegren bodde i ”Bageriet, dit han oss icke inviterade”. De båda herrarna lär inte ha funnit varandra.

Om Fallén hade föga positivt att säga om naturaliesamlingarna var han däremot i det närmaste översvallande i sin uppskattning av trädgården när han konstaterar att ”Av synnerligt värde var hans bredvid Museet anlagda Botaniska trädgård med många buskar, träd och växter hundratals i blomma eller redan utblommade.” Den måste alltså vid denna tid ha varit färdiganlagd och åtminstone vad gäller örter fullt uppvuxen. Efter­ som Aspegren var en i stort sett professionell botaniker och trädgården en produkt härav är det knappast underligt att denna tilltalade Fallén medan han som entomolog stod främmande inför de mer eller mindre oordnade mängder av insekter som samlaren Aspegren hopbragt.

Både trädgården och museet var åtminstone när Fallén besökte Karlskrona sevärdheter som visades för intresserade och värderade tillresande. Den mest prominente skulle bli kronprins Oscar som vid sitt besök i staden augusti 1827 studerade Aspegrens numismatiska och naturhistoriska samlingar. Trädgården var tydligen ingenting för en kunglighet som sett betydligt mer imponerande parkanläggningar och trädgårdsarrangemang. Däremot hade han nog sällan konfronterats med så mycket naturalier och stördes knappast som Fallén av en oordning som han kanske inte ens var medveten om. Man kan bland annat föreställa sig att den betydande samlingen av koraller och snäckor var så pass exotisk att den gjorde ett berättigat intryck på honom.

När Aspegren i november 1826 för första gången sedan 1822 åter berör trädgården i ett brev till Fries berättar han att han ”i sommar haft mycket

att göra med Trädgårdens och Badhusets iståndsättande, vilket allt jag nu övertagit på egen räkning”. Givet att trädgården vid Falléns besök föregående år var i gott skick verkar ”iståndsättande” närmast vara ett uttryck för att det krävdes ett omfattande årligt underhåll. Däremot undergick som tidigare nämnts badhuset en genomgripande upprustning.

Det saknas fullständigt uppgifter om varför samarbetet mellan Aspegren och Söderström plötsligt upphörde. De härmed förenade villkoren är också höljda i dunkel och i efterhand kan man bara konstatera att Aspegren måste ha köpt ut Söderström eftersom han fick ensam lagfart på tomten och drev badhusrörelsen vidare i egen regi. Den ytterst välbeställde Söderström måste ha varit den idealiske partnern för Aspegren varför det förmodligen uppstått meningsskiljaktigheter av ekonomiskt slag rörande drift, kostnadsfördelning eller investeringar som inte gick att lösa. Tvåmansbolag var tydligen redan då precis som nu en synnerligen svårmanövrerad verksamhetsform.

I Aspegrens egen korrespondens förekommer trädgården inte mera. Däremot träffar man efter Aspegrens frånfälle på den i ett brev 14 oktober 1828 från A. E. Lindblom till Fries som handlar om omhänderhavande av dödsboet. Där sägs det om trädgården att den ”skall raseras för att planteras med kål, potater etc., etc.” – ett nog så prosaiskt slut på den påtagligt kortlivade botaniska trädgården som dessutom är den enda i Karls­k ronas historia.

F R I MU R ARLO GEN , L Ä S E S Ä LLSKAPET O C H ASP E G R E N S B I B LI OTEK Aspegren tog aktiv del i hemstadens litterära och sociala liv. Ett nav i detta var frimurarlogen där borgerskap och befattningshavare vid örlogsbasen förenades i glad och givande samvaro.

Ifrån detta sällskap utkristalliserades större eller mindre grupper med skilda intressen. Många av bröderna i logen var exempelvis medlemmar i stadens läsesällskap och aktivt engagerade i dess verksamhet. Så även Aspegren som till och med kort före sitt frånfälle utsågs till en av dess direktörer.

Läsesällskapet var en tidstypisk företeelse vars medlemmar mot en årlig avgift fick tillgång till ett ganska omfattande bibliotek med klassisk men även nyare, aktuell litteratur i skilda ämnen liksom tidningar och tidskrifter. Sällskapets historia har blivit föremål för en ingående studie av Bengt Utterström39 varför här endast skall nämnas något om Aspegrens speciella förhållande till verksamheten i vilken han, sedan han förmod­ ligen på ett tidigt stadium blivit medlem, var engagerad på olika sätt. Hans mest omfattande insats var typiskt nog som Sernander kallar det ett ”vidlyftigt projekt till en kort scientifik katalogs upprättande” över sällskapets bibliotek. Den var avsedd att baseras på ett system som skapats av den tyske bibliografen Johann Samuel Ersch men blev emellertid så komplicerad att den aldrig nådde längre än till planeringsstadiet. Det länder förstås Aspegren till heder att han på ett så specifikt område som bibliografi på något sätt lyckats hålla sig à jour med den aktuella utvecklingen.

Samtidigt kan man inte undgå att med Fries konstatera att det kanske var så att han hade en ”något för vitt utsträckt vetgirighet för att bliva fullkomligt koncentrerad” på något enskilt gebit.

Försöket blev emellertid uppmärksammat ty Sernander baserade sig 1919 på muntliga uppgifter om detsamma från den kände biblioteksmannen Isak Fehr.40 Aspegrens projekt skrinlades 1823 och han deltog därefter i en liten grupp som verkligen fick fram en mindre pretentiös katalog. Inte heller denna var någon större succé då den var väldigt svår att orientera sig i. Det är först i våra dagar som det till eftervärlden räddade biblio­ teket begåvats med en utomordentlig av Torsten Samzelius upprättad katalog som dessutom tidstypiskt nog finns att tillgå på nätet.

Aspegrens djupa engagemang i sällskapets verksamhet ledde till att han vid en omorganisation 1828 utsågs till en av dess fyra direktörer.

Han kunde då lägga ytterligare en titel till den han redan hade som kronobagare eller som Wikström uttrycker det ”Pistor Regius navalis” – med säkerhet den ende i den botaniska bibliografins historia.

Man skulle tänka sig att Aspegren såg till att biblioteket försåg honom med intressant botanisk litteratur. Så var emellertid inte fallet för frånsett praktverket Svensk Botanik hade läsesällskapet nästan inga böcker alls inom detta ämnes-

47

område. Även i övrigt tycks han ha byggt upp ett eget bibliotek utan några sidoblickar på läsesällskapets bestånd. Detta framgår med all önskvärd tydlighet av det faktum att både han och sällskapet prenumererade på vissa verk som till exempel Svensk biografi av Anders Lindeberg. Aspegrens som han själv uttrycker det ”ofullkomliga bibliotek” omfattade enligt bouppteckningen efter honom en bibel, en postilla, två psalmböcker, Sturms betraktelser över naturen och 156 stycken ”diverse böcker”. Klart är att de sistnämnda för de redliga bouppteckningsmännen måste ha framstått som främmande och i det närmaste osäljbara. Därför buntades de i motsats till de religiösa standardverken ihop i en enda post med ett så lågt medelvärde som åtta skilling att jämföra med tre gånger så mycket för enbart postillan.

Det är i efterhand omöjligt både att göra sig en uppfattning om vad de bestod av, frånsett att huvuddelen måste ha varit naturvetenskaplig litteratur, och vad som utgjorde ”ett stycken”. Vi vet att Aspegren inom de ämnen som intresserade honom samlade på dissertationer från Lund och att enbart professor Fallén mellan 1814 och 1825 gav ut inte mindre än 45 sådana. Det framstår därför som troligt att Aspegren låtit binda samlingsband av dessa och andra liknande publikationer och att de i bouppteckningen upptagits som ett enda eller några ”stycken”. På samma sätt torde verk som omfattade ett antal band eller häften behandlats.

Det är ändå underligt att det sammanlagda antalet inte uppgick till mer än 156 givet att biblioteket vid sidan om de naturvetenskapliga verken även innehöll litteratur av mera allmänt slag.

Av korrespondensen med Fries framgår att bibliotekets botaniska del måste ha varit något för en privatperson ganska unikt. Aspegren skriver den 14 november 1823 att han prenumererar på det av Reichenbach utgivna i häftesform utkommande Magazin der ästhetischen Botanik vilket kostar honom 2 riksdaler per häfte eller sammanlagt 32 för hela verket. Samtidigt ber han Fries att för sin räkning beställa samme författares Icones plantarum rariorum där varje enstaka del, av totalt tio, i okolorerat skick betingade ett pris om 21 riksdaler. I ett senare brev av 10 juni 1825 reglerar han en skuld till Fries på 50 riksdaler avseende köp av böcker omfattande bland annat första delen av Candolles Prodromus för 21 riksdaler. Kvalitativt måste den botaniska delen av As-

48

pegrens bibliotek ha varit mycket imponerande.

Då hans årsinkomst från bageriet uppgick till 150 riks­daler är det lätt att förstå hur mycket sanning det ligger i Fries’ konstaterande i sin runa över Aspegren ”att han uppoffrat varje överskott från den årliga lön hans tjänst lämnade honom på vetenskapliga företag”.

F ORNF ORS K AREN O CH NUMIS MATIK ERN Enligt Bengt Hildebrand41 fanns det i Karlskrona runt 1820 ”en hel liten koloni av antikvitetsentusiaster och samlare på både arkeologins och numismatikens fält”. Aspegren tillhörde denna krets vars kända medlemmar i övrigt var en löjtnant Pettersson och rektorn, sedermera komministern Pehr Hansson. Som framgår av ett brev till adjunkten Sven Hylander i Lund från juli 1820 hade Aspegren vid denna tidpunkt en myntsamling som omfattade över 800 stycken exemplar.

För att komma upp i ett så betydande antal hade han förmodligen börjat bygga upp den redan under skoltiden för senare successiv utökning.

Intresset för forna tider och deras efterlämningar bland annat i form av mynt var på intet sätt originellt utan ett för tidens förhärskande romantiska stämningar betecknande drag. Därför var kanske myntsamlandet för den unge Aspegren och hans kamrater något lika populärt som det ett par generationer senare skulle bli att samla frimärken.

På Tjurkö utanför Karlskrona hittades 1817 vid plöjning en myntskatt som bland annat innehöll ett guldmynt slaget av kejsar Theodosius II (som regerade mellan 408 och 450) tillsammans med fyra med runinskrift försedda brakteatrar – ensidiga myntliknande hängsmycken av guld.

Guldmyntet möjliggjorde en närmare datering av brakteatrarna något som ytterligare förhöjde värdet av detta redan i sig anmärkningsvärda fynd. Tre av brakteatrarna hamnade okänt när och hur hos Aspegren42 och den fjärde hos hans numismatiske kollega löjtnant Pettersson. Det troliga är väl att de lyckats komma över dem för en i förhållande till deras kulturhistoriska värde billig penning men säkerligen ändå fått punga ut med en del eftersom även den mest okunnige upphittare måste ha insett att de var av mer eller mindre rent guld.

Nyheten om det gjorda fyndet måste snabbt ha spritt sig via den lilla fornforskargruppen i Karlskrona till dess korrespondenter utanför staden.

Den danske museimannen C. J. Thomsen gjorde tillsammans med den ovan nämnde Sven Hylander en arkeologisk resa till Bornholm, Skåne och Blekinge under maj–juni 1820. Då besökte de nämligen Aspegren och hans antikvariskt intresserade kolleger i Karlskrona antagligen främst för att studera brakteatrarna. De måste uppenbarligen ha blivit eld och lågor. Ty redan några dagar efter det att de avslutat sin resa skriver Hylander 25 juni ett icke bevarat brev till Aspegren.

I detta meddelar han att universitetet i Lund skulle kunna ha intresse av att förvärva dem tillsammans med Aspegrens myntsamling i övrigt.

Denne är påtagligt angelägen om att åstadkomma en affär till det som han tycker facila priset av 1 000 riksdaler. Angelägenhetsgraden betingas antagligen dels av att det i förhållande till han lön var mycket pengar dels av att han härigenom erbjöds möjlighet att klara sin del av finansieringen av trädgården och badhuset samt den investering i naturaliekabinettet som han antagligen måste stå för helt själv. Myntaffären rann emellertid ut i sanden men kom verkligen till stånd efter Aspegrens bortgång genom försäljning från dödsboet till universitetet i Lund. Priset kvarstod oförändrat men man får väl förmoda att nytillkomna mynt hade utökat antalet.

Aspegrens bekantskap med Thomsen var betydelsefull så till vida att det var hans enda verifierbara vetenskapliga kontakt utanför rikets gränser. Thomsen erbjöd sig att introducera Aspegren hos danska botaniker något som Aspegren dock för stunden avböjde. Som framgår av ett brev till Fries kände han sig vid tidpunkten i fråga ännu inte beredd på dylika åtaganden.

K RO N O BAG A R E N SOM FI CK B O N U S Den läsare som hängt med ända hit har säkerligen med jämna mellanrum osökt frågat sig både hur Aspegren hann med och hur han hade råd.

Den första frågan har delvis besvarats med den minskade belastning i bageriet som var en följd av den obrutna freden delvis med att hans hustru måst ha sett till att hemmet fungerade väl. Härtill kommer som framgått en frejdig entreprenörs­

anda, en positiv utåtriktad läggning och ett brinnande naturvetenskapligt intresse drivet av en stark önskan att åstadkomma något eget av bestående värde. Om detta kan tjäna som en tillräcklig förklaring på hur han hann återstår att förklara bland annat hur han kunde finansiera utköpet av Söderström från deras gemensamma affärsföretag och hur han under en följd av år kunde göra bokinköp som ofta uppgick till betydligt mer än halva årslönen. För att finna en förklaring måste vi börja i slutet eller mera konkret med bouppteckningen efter honom.

Av bouppteckningen efter Aspegren framgår att trädgårdstomten inte var belastad med någon gäld. Däremot fanns det under beteckningen ”Kunglig Majestät och Kronan efter Magazinsstyrelsens revisionsanmärkningar, som på Kungl.

Kammarrättens prövning bero” en skuld om inte mindre än 1519 riksdaler. Den var ju visserligen villkorad av rättens beslut men upptogs trots detta reservationslöst till sitt fulla värde. Beloppet var ju för Aspegrens del enormt då det motsvarade inte mindre än tio årslöner. Vid första påseende undrar förstås en nutida läsare om den gode bagaren gjort sig skyldig till någon form av vid revisionen framkommen oegentlighet. Men så var alls inte fallet.

Verksamheten vid bageriet fungerade enkelt uttryckt så att Kronan inlevererade en viss mängd mjöl som efter bakning skulle resultera i utleverans av en viss mängd bröd – utfallet.

Detta var kvantitativt bestämt genom ett bagerireglemente från 1752 och magazinsstyrelsen som hade översynen av bland annat samtliga kronobagerier ansåg att leveranser skulle ske i enlighet härmed. Aspegren som hävdade att det begärda utfallet var omöjligt att uppnå och heller aldrig tidigare uppnåtts klagade hos den befälhavande amiralen i Karlskrona. Efter att ett flertal provbakningar utförts fastställde denne genom en resolution 1822 det lägre utfall i enlighet med vilket Aspegrens utleveranser skett. Magazinsstyrelsen ifrågasatte amiralens behörighet att avgöra frågan och beslutade men först efter långa turer 1826 i ärendet i enlighet med sin egen uppfattning. Skulden i bouppteckningen avsåg differensen mellan de båda beräkningssätten för 1821 och 1822 värderad efter någon form av standardprissättning. Aspegren överklagade styrelsens beslut hos kammarrätten som tog god tid

49

på sig innan ärendet avgjordes den 29 september 1828 och då till Aspegrens dödsbos fördel. Dröjsmålet berodde antagligen på att det var en delikat sak att fatta beslut i en fråga där Kungl. Majestät och amiralen i Karlskrona, som var en betydande person, företrädde olika uppfattningar. Domskälen verifierar denna uppfattning eftersom rätten avgjorde målet enbart på formella grunder baserade på att magazinsstyrelsens beslut ”endast i brev och utan besvärshänvisning meddelat, icke för laga kraftvunnet beslut anses kan”. På så sätt kunde man skilja sig från ärendet ”utan att nu ingå i yttrande”, dvs. ta ställning till själva sakfrågan. Utslaget som ju gjorde styrelsen till syndabock var nog både politiskt korrekt och definitivt salomoniskt.

Enligt Sven Wilhelm Gynther43 hade bagerireglementet inte genomgått några förändringar i avseende på det 1752 fastställda utfallet som alltså 1821 fortfarande formellt var i kraft. Men som framfördes av Aspegren gick det inte att uppfylla och hade heller aldrig uppfyllts. Det senare framstår som mycket troligt och antagligen hade de befälhavande amiralerna låtit utföra kontinuerliga provbakningar för att komma fram till mera realistiska utfall efter vilka utleveranser också skett. Någon övernitisk tjänsteman reagerade så plötsligt mot denna under sjuttio år etablerade praktiska hantering vilket gav upphov till de mot Aspegren anförda kraven. Dödsboet efter Aspe­ grens fader råkade lika illa ut44 men av någon anledning var det Castens ärende som blev precedensfall. De krav som ställdes på honom hänförde sig exklusivt till åren 1821 och 1822. Några liknande framställdes inte för senare år trots att det initiala ärendet ännu inte var avgjort. Den nitiske tjänstemannen måste väl på något sätt ha skiljts från ärendet varpå övriga inblandade återgick till den gamla vanliga ordningen. Kammarrättens medverkan härtill måste nog anses vara tämligen unik i svensk förvaltningshistoria.

Av bagerireglementet framgick klart att kronobagaren hade att ”svara” för ett bristande utfall.

När detta som i Aspegrens fall beräknat efter gällande regler kunde uppgå till fem gånger hans årslön framstår det som uppenbart att dessa inte kunde tillämpas. Ingen skulle ju ha tagit tjänsten under sådana förutsättningar vilket är skälet till att det angivna praktiska hanteringssättet etablerats. Följden av ”svarandet” var emellertid att det

50

enligt reglementet kunde uppstå ”vinst” för bagaren om utfallet blev bättre än det normerade. Ett sådant överskott kunde kronobagaren antingen mot kontant ersättning överlåta till Kronan eller i sitt val ”på annat sätt avsätta eller eljest disponera, som han sig för nyttigast finner”. Bagaren fick alltså vad vi skulle kalla för ”bonus” för det fall att utfallet överträffade det stipulerade. Det är inte helt klart hur denna beräknades. Enligt reglementet skulle han få tillgodogöra sig hela överskottet medan Swahn anger ”viss procent härav”. Det är väl troligt att man under hand hittat något praktiskt sätt att hantera även denna fråga. Klart är emellertid att bonusen måste ha uppgått till för Aspegren betydande belopp. I bouppteckningen finns upptagen en fordran om 150 riksdaler ”på diverse personer enligt särskild förteckning”. Denna avser med all sannolikhet inkomster från detaljistförsäljning av Aspegren in natura, dvs. i mjöl uttagen ”bonus”. Även om betalningstiden kan ha varit relativt lång måste alltså bonusen ha uppgått till betydande belopp.

Om de upptagna fordringarna skulle vara representativa måste bonusen säkerligen väsentligen ha överstigit den fasta årslönen. Här finner vi alltså svaret på hur Aspegren kunde ha råd både att lösa ut Söderström och köpa dyrbara böcker!

Bouppteckningen efter Aspegren uppvisade inklusive den villkorade skulden till kronan en behållning om 3 825 riksdaler eller med denna borträknad 5 344 riksdaler. Om man tar i beaktande att trädgårdstomten som var upptagen till sitt taxeringsvärde om 1 500 riksdaler antagligen hade ett icke obetydligt övervärde, att herbariet överhuvud inte var omnämnt, att böckerna ansågs vara värda 28 riksdaler och att naturaliekabinettet och myntsamlingen tillsammans upptogs till endast 100 riksdaler får man en bild av en ganska betydande förmögenhet. Vi vet att herbariet avyttrades till botanikern Edvard Lindblom för det antagligen ringa priset om 400 riksdaler och att försäljningen av myntsamlingen inbringade 1 000 riksdaler jämnt. Meningen var att naturaliekabinettet skulle avyttras till Tyskland eller Ryssland. Hur det blev härmed framgår inte men blotta det faktum att försäljningen skulle ske till utlandet borgar nog för att den tilltänkta köpeskillingen var betydande och säkerligen inte understeg tusen riksdaler. Boksamlingen bör också ha inbringat en bra slant givet att man kunde

hitta rätt köpare. Den reella behållningen i dödsboet måste mycket försiktigt räknat ha rört sig om över 8 000 riksdaler. Fries’ tårdrypande beskrivning av en bekymmersfull framtid för den efterlämnade makan och hennes barn tycks ha saknat verklighetsförankring.

E P ILO G Beskrivningen av Aspegrens verk och verksamheter ger bilden av en ivrig, vetgirig och otålig entreprenör som ägnar större delen av sin fritid åt att på olika sätt utforska sin kära blekingska hembygd. Den bevarade delen av hans omfattande korrespondens som genomgående är mycket saklig bekräftar denna bild men ger endast få direkt personliga glimtar av mannen bakom verket.

Det är tvärtom så att de praktiskt taget lyser med sin frånvaro. Symtomatiskt är att det saknas varje spår av hur han uppfattade recensionerna av sin Blekingska Flora, om hur han reagerade på sitt inval i Physiografiska sällskapet och vad han kände när Fries uppkallade två svamparter efter honom.

De få brottstycken av mera personlig karaktär som skymtar förbi i breven gäller främst hans inställning till utländska förbindelser. Vi vet att han 1820 för stunden avböjde Thomsens erbjudande att skaffa honom säkerligen utmärkta danska kontakter och att han heller aldrig senare försökte sig på att ta upp några. Han ber 1828 Fries att hjälpa honom få möjlighet att korrespondera med tyska botaniker men inte heller detta tycks ha gett något resultat. Han är också intresserad av att köpa tyska samlingar av pressade växter men är rädd för att bli lurad. Det är nog inte så mycket pengarna han tänker på som smäleken av att eventuellt bli bedragen. Han vill definitivt inte framstå som en provinsiell, oerfaren figur omedveten om hur det går till i den stora världen.

En liknande känsla avspeglas säkerligen också när han vill ge bidrag till Physiographiska sällskapet och frågar Fries om hur mycket man brukar ge för han vill verkligen inte vare sig framstå som snål eller någon som inte vet att skicka sig. Inte ens på hemmaplan känner han sig riktigt säker.

Som framgått bevakade han svartsjukt den blekingska floran och var mycket misstänksam mot var och en som på något sätt skulle kunna tänkas göra intrång på detta hans personliga revir.

Han framstår som mycket generös mot dem som han kände sig säker med och ser dem ytterst gärna som sina gäster i Karlskrona. Besöken där framstår som höjdpunkter i hans tillvaro då han antagligen visar prov på framstående sociala talanger. Sådana var säkerligen också en grundförutsättning för skapandet av hans omfattande nätverk och för att göra hans trädgård och samlingar till något som enligt Fries ”alltid besågs av varje litteratör som besökte Karlskrona”. Om hans förhållande till maka och barn vet vi nästan ingenting. Dock nämner han med en viss rörelse i ett brev till Fries 1828 att hans hustru nyss gett honom hans andra son något som han tycker att Fries borde ta efter. Det gjorde denne också med påtaglig ackuratess ty han kom att bli stamfader för en av de mest framstående botaniska familjer som funnits i Sverige.

Rent mänskligt kan Aspegren inte ha varit oberörd av att i sin blekingska flora kunna presentera två efter sig uppkallade svamparter45 – låt vara att han själv upptäckt dem. Men han fick också 1837 genom Poeppig & Endlicher46 ge namn inte åt någon enskild art utan åt ett helt nytt släkte Aspegrenia till vilket de förde en av dem beskriven sydamerikansk orkidéart.47 Gustaf Casten blev härigenom i internationaliserad form som Georg Carsten Aspegren inskriven i botanikens ”hall of fame”. Det var en ära som han delade med några av sina mest framstående bekantskaper inom disciplinen vilka ihågkoms på liknande sätt genom Agardhia, Friesia, Swartzia respektive Thunbergia.

Tänk om han själv hade fått uppleva denna hedersbetygelse! Vilket samband som förelåg mellan Aspegren och Poeppig, en av de stora utforskarna av den sydamerikanska floran, och/eller den framstående specialisten på botanisk taxonomi, Endlicher, har det inte gått att bringa klarhet i. Men så var Aspegren också en person som i långa stycken mystifierar och som det säkerligen finns mycket kvar att upptäcka kring.

Slutligen skall till bilden av Aspegren läggas att det till eftervärlden bevarats ett enda porträtt av honom. Det visar en stilig ung man i tidsenlig elegant klädsel som tyvärr rycktes bort på höjden av sin vetenskapliga bana.

51

N OTE R 1. Ferber, Johan Eberhard och Johan Rothman, Joh. Eberh. Ferber. … Hortus Agerumensis, exhibens plantas saltem rariores, exoticas & officinales, quas horto proprio intulit, secundum methodum Linnæi sexualem digestus (Stockholm: Peter G. Nyström, 1739).

2. Gustaf Casten Aspegren, Försök till en Blekingsk flora, tryckt i Kongl. Amiralitets-Boktryckeriet, hos P. E. Flygare (Karlskrona, 1823).

3. Göran Wahlenberg, Flora Svecica enumerans plantas Sveciae indigenas post Linnæum edita a Georgio Wahlenberg, 1–2 (Uppsala: Palmblad & Co, 1824–26).

4. Göran Wahlenberg, Flora lapponica exhibens plantas geographice et botanice consideratas, in Lapponiis suecicis … nec non Lapponiis norvegicis (Berlin, 1812).

5. Elias Fries, Flora Hallandica (Lund: Berlings, 1817–18).

6. Sven-Öjvind Swahn, Blekingebilder: Kulturhistoriska anteckningar och fragment, andra upplagan, utgiven och redigerad av Jan-Öyvind Swahn (Lund: Cygnus, 1964).

7. Carl Westdahl, Bidrag till Blekingska läroverkens historia, diss.

(Lund, 1862).

8. Elias Fries, Systema orbis vegetabilis (Lund: Universitetets förlag, 1825).

9. Janrik Bromé, Karlskrona stads historia, 2, 1790–1862 (Karlskrona, 1934).

10. Herman Hofberg, Svenskt biografiskt handlexikon: Alfabetiskt ordnade lefnadsteckningar af Sveriges namnkunniga män och kvinnor från reformationen till nuvarande tid (Stockholm: Bonnier, 1876; andra upplagan 1906).

11. Samuel Liljeblad, Utkast till en svensk flora, eller kort afhandling om Svenska Växternas väsendteliga kännetecken, 2:a uppl. (Uppsala: J. F. Edman, 1798).

12. Tit(ulus) = Min herre.

13. Carl Adolph Agardh, Caroli A. Agardh Synopsis algarum Scandinaviæ: Adjecta dispositione universali algarum (Lund: Berlings, 1817).

14. Jean Pierre Étienne Vaucher, Histoire des conferves d’eau douce, contenant leurs différens modes de reproduction, et la description de leurs principales espèces, suivie de l’histoire des trémelles et des ulves d’eau douce (Genève: Paschoud, 1803).

15. I tidskriften Svea, 1818.

16. Intendent vid Riksmuseets botaniska avdelning från 1823 med professors titel, mest känd för att han från 1820 till 1852 under lätt skiftande titlar på KVA:s uppdrag gav ut årsberättelser om botaniska arbeten och upptäckter, som för övrigt blev översatta till tyska eftersom ingen tysk botaniker tänktes kunna prestera den oväld som präglade Wikströms framställning.

17. Gunnar Eriksson, Elias Fries och den romantiska biologien, diss., Lychnos-Bibliotek, 20 (Uppsala, 1962).

18. I Lychnos: Årsbok för idé- och lärdomshistoria, 1960–61 (Uppsala: Lärdomshistoriska samfundet, 1961).

19. Fuiren Jörgen (1581–1628), publicering av förteckningen skedde genom Thomas Bartholins försorg i dennes Cista Medica Hafniensis (Köpenhamn: Petrus Haubold, 1662), under rubriken ”Plantae itineris blekingensis”, s. 284–87.

20. Novitiae Florae Svecicae, Lund, successivt från 1814 till 1824.

21. Flora Hallandica, Lund, 1817–18.

22. De andra var Olof Swartz, Erik Acharius, Göran Wahlenberg, Johan Wikström, Carl Adolf Agardh, Carl Johan Hartman och rektorn i Karlskrona C. A. B. Rääf.

52

23. Hugo Wachtmeister, Blekinge läns kungl. Hushållnings-sällskaps historia: 1814–1914 (Karlskrona: Blekinge läns hushållningssällskap, 1914).

24. Svenska Akademien, Stockholm, 1880.

25. Pehr Osbeck, linnélärjunge, känd för sin ostindiska resa, slutligen kyrkoherde i Halland.

26. Römer Johann Jakob (1763–1819) framstående schweizisk botaniker.

27. Flora 7:443–444, 1824.

28. Se Eriksson, Elias Fries och den romantiska biologien, s. 158.

29. Örebro, 1810.

30. Weimar, 1802.

31. Mark A. Ragan, ”Trees and networks before and after Darwin”, Biology Direct 43 (2009), nr 4.

32. Augustin Augier, Essai d’une nouvelle classification des vegetaux (Lyon: Bruyset, 1801).

33. Benoît Dayrat, Les botanistes et la flore de France: Trois siécles de découvertes (Paris: Museum national d’histoire naturelle, 2003).

34. Bromé, Karlskrona stads historia, 2, s. 53.

35. Swahn, Blekingebilder.

36. Bromé, Karlskrona stads historia, 2, s. 284–85.

37. Christian Hendrik Persoon, Synopsis plantarum seu Enchiridium botanicum complectens enumerationem systematicam specierum hucusque cognitarum (Paris: Cramer, 1805–1807).

38. Carl-Fredrik Fallén, Carl-Fredrik Falléns resa i Blekinge 1825, utg. William Karlson (Karlskrona, 1949). Originalmanuskriptet i Kungliga biblioteket.

39. Bengt Utterström, ”Läsesällskap och lånebibliotek i Karlskrona 1794–1863”, Föreningen Gamla Karlskronas årsbok 1958-59 (Karlskrona, 1959).

40. Mest känd som bibliotekarie vid Roggebiblioteket i Strängnäs.

41. Bengt Hildebrand, C. J. Thomsen och hans lärda förbindelser i Sverige 1816–1837: Bidrag till den nordiska forn- och hävdaforskningens historia; 1, Tiden till 1826. Kungl.Vitterhets Historie och Antikvitetsakademiens handlingar, Del 44:1 (Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1937), s. 390.

42. Ibid., s. 454.

43. Författningssamling för Kongl. Maj:ts flotta, del 4, 1854.

44. Detta ärende var ännu inte avgjort i Magazinsstyrelsen 1829 och avskrevs förmodligen senare i tysthet.

45. Peziza aspegrenii (nr 1380 i den blekingska floran, i dag Helotium aspegrenii) och Sphaeria aspegrenii (nr 1479 i den blekingska floran, i dag Melanomma aspegrenii).

46. Eduard Friedrich Pöppig och Stephan Endlicher Nova genera ac species plantarum quas in regno chilensi, peruviano, et in terra amazonica annis 1827 ad 1832 legit (Leipzig: Hofmeister, 1835–45).

47. Aspegrenia scirpoidea – i dag Octomeria scirpoidea.

Beträffande Aspegrens korrespondens: kungl. vetenskapsakademien Breven till Berzelius, Dalman och Swartz uppsala universitetsbibliotek Breven till Fries, Marklin, Thunberg och Wahlenberg lunds universitetsbibliotek Breven till Agardh, Hylander och Zetterstedt

U PPGI FTSLÄMNARE Område

Uppgiftslämnare

Bakgrund

Danmark

Horrneman Jens Wilken (1770–1841)

Professor i botanik i Köpenhamn. Utgivare av band 8–12 av Flora Danica.

Hofman Niels (1776–1855)

Godsägare med starkt intresse för botanik och agronomi. Understödjare av naturvetenskapliga studier.

Grönland

Wormskjold Morten (1783-1845)

Botaniker, elev till Horneman. Var med på en vetenskaplig expedition till bl.a. Brasilien och Chile 1815–16. Väl hemkommen levde han som ”Privatman uden mere att beskaeftige sig med Botanik”.

Norge och Lappland

Nilsson Sven (1787–1883)

Framstående zoolog. Fil. dr i Lund 1811, professor där 1832–56.

Uppland

Hartman Carl Johan (1790–1849)

Med dr i Uppsala. Slutligen provinsialläkare i Gästrikland. Framstående (amatör-)botaniker.

Skåne

Bruzelius Magnus (1786–1855)

Vän till Agardh. Docent i kemi i Lund 1808. Sedermera kyrkoherde och prost.

Småland och Halland

Fries Elias (1794–1878)

Aspegrens mest betydelsefulla brevkontakt.

Bohman Johan (1790–1842)

Student i Lund. Slutligen komminister i Skeppsås och Älvestad i Östergötland.

Östergötland

Wallman John Haqvin (1792–1853)

Fil dr i Uppsala 1815. Lärare i naturhistoria i Linköping 1822. Senare lektor och kyrkoherde.

Blekinge

Aspegren Casten (1791–1828)

Bohuslän

Wrangel Fredrik Anton (1786–1842)

Ämbetsman. Expeditionssekreterare 1817. Var enligt Nordisk Familjebok ”i bästa mening dilettant med varmaste intresse för … Botaniken.”

Sverige skilda delar

Swartz Olof (1760–1818)

Botanist. Intendent och professor vid Bergianska trädgårdsskolan i Stockholm 1891. KVA:s sekreterare 1811. Omfattande studieresor bland annat till Västindien.

Acharius Erik (1757–1819)

Med. dr i Lund 1782. Överläkare i Vadstena 1795. Grundläggare av den moderna lichenologien (läran om lavarna).

Elias Fries Elias Fries (1794–1878) föddes i Femsjö i Småland, blev student i Lund 1811 och redan 1814, blott tjugo år gammal, fil. dr och docent därstädes. Han studerade botanik för Retzius och Agardh, begåvades med en personlig adjunktur i ämnet 1819, fick professors titel 1824 och utnämndes till botanices demonstrator 1828. Han tillträdde 1835 den Borgströmianska professuren i praktisk ekonomi i Uppsala där han senare (1851–59) tjänstgjorde som professor i botanik som efterträdare till Göran Wahlenberg (som i sin tur haft Peter Thunberg respektive Linné far och son som sina föregångare!).

Fries gjorde sina största insatser inom lichenologin där han vidareutvecklade den systematik som Erik Acharius lagt grunden till och mykologin där han betraktas som upphovsman till den moderna klassificeringen av svamparna. Han var härutöver mycket involverad i försöken att komma fram till ett naturligt växtsystem. Hans förslag härvidlag presenterades 1835 i en vacker grafisk bild (Clavis) i hans Flora Scania.

Fries som kan betecknas som en romantisk idealist intog en framskjuten plats i sin tids kulturella liv. Han invaldes i Svenska Akademien 1847 och var rector magnificus i Uppsala 1839 och 1853–54.

53

Pehr Stenbergs levernesbeskrivning deponerades 1964 av släkten Stenberg i Kungliga biblioteket, som bekostade en inbindning i de här vackra halvpergamentsbanden. År 2010 donerades verket till biblioteket. Kungliga biblioteket, HS acc. 2010/20.

Handskriftsutgivning är komplicerade företag. En unik text, handskriften, ska göras tillgänglig i helt ny form, en tryckt utgåva. Det ställer stora krav på tolkning, koherens och konsekvens, vilket ibland kan verka avskräckande. Projektet kring Pehr Stenbergs levernesbeskrivning blir här ett ovanligt inspirerande exempel. Forskare och arkivfolk har med olika ingångar men med samma mål metodiskt arbetat sig igenom utgivningens olika faser. Arbetet sker vid Dialekt-, ortnamnsoch folkminnesarkivet i Umeå men utgivningen berör också Kungliga biblio­teket, som äger handskriften.

54

göran stenberg, ola wennstedt och fredrik elgh

Pehr Stenbergs levernesbeskrivning

A

tt det ibland tar lång tid från papper och penna till tryckt bok är inte extraordinärt.

Forskare världen över arbetar oförtrutet med utgivning av uråldriga skrifter. I Sverige är väl det främsta exemplet Svenskt diplomatarium med säte på Riksarkivet. Ofta rör det sig dock om utgåvor med ett exklusivt vetenskapligt syfte.

Målgruppen är en kader av olika vetenskapare, men det är sällan som en flera hundra år gammal text förväntas nå en intresserad och mer eller mindre bildad allmänhet. Enstaka gånger aktualiseras eller återupptäcks manuskript med så unika kvaliteter att man skulle kunna tänka sig en mycket bred läsekrets. Pehr Stenbergs levernesbeskrivning, som tillhör Kungliga biblioteket, tycks vara ett sådant verk. Det är en norrländsk självbiografi från den gustavianska tidens runda Sverige och med ett uppenbart värde för en rad akademiska discipliner med historisk inriktning. Samtidigt är det ett nästan konstlitterärt verk med ett omväxlande innehåll, som rör och roar. Narrationen är tydligt inspirerad av samtida skönlitteratur med överraskningseffekter och talrika inslag av dialog. I vår egen tid, då folk ibland intresserar sig mer för memoarer än för romaner och när författare gärna blandar dikt och sanning, har en utgåva av Stenbergs text alla möjligheter att bli läst av många. Det finns mycket att lära av den men också av processen kring utgivningen.

Pehr Stenberg föddes 1758 i ett allmogehem i Umeå socken. Föräldrahemmet var tryggt men utan ekonomiska resurser. Föräldrarna var ange-

lägna om att barnen skulle lära sig att läsa och skriva, vilket skedde i en sorts hemskola enligt det system som då hade utvecklats i Sverige. Vidare kunskaper och färdigheter fick han hos en farbror som var tullnär. Därefter fick han mot all förmodan tillträde till stadsskolan i Umeå, där han blev magisterns skyddsling och ingick bland annat i den undervisningsform som benämns privatinformation. Efter sockenstämmans beslut om djäknegång för att skaffa medel till fortsatta studier kunde han – utan att alltså ha besökt Norrlands nordligaste gymnasium i Härnösand – ta sig till Åbo i avsikt att studera till präst. Studieorten valdes för att den ansågs fördelaktig i ekonomiskt hänseende.

Så följde tio år av studier varvade med informatorsplatser i Egentliga Finland och Satakunda.

Man får nog här tänka sig att studierna i sig och vistelserna i herrskapsfamiljer i lika mån bidrog till hans bildning och personlighetsutveckling.

Pehr Stenberg prästvigdes 1786 och disputerade 1789 på en botanisk avhandling om havtorn, en växt han kände väl från barndomens Västerbotten.1 Sedan återvände han till hembygden och verkade som präst där till sin död 1824.

Stenbergs livsöde är inte märkvärdigt, men desto märkligare är den självbiografi han påbörjar i samband med att han överflyttar till Åbo och som han sedan skriver på till sin död. Pehr Stenbergs levernesbeskrivning omfattar knappt 5 000 handskrivna sidor och har tillkommit i ett efterhandsperspektiv på 10–20 år på basis av dagboksnotiser, minnesanteckningar och brev som Stenberg sparat.2 Manuskriptet har varit i

55

kollektiv ägo bland Pehr Stenbergs ättlingar men deponerades 19643 i Kungliga biblioteket och donerades 2010 till biblioteket av släkten Stenberg.4 Levernesbeskrivningen är Stenbergs största verk – kvantitativt och kvalitativt – och det är också hans livsverk i så måtto att det följde honom under längst tid, nämligen i hela 49 år. Vid sidan av självbiografin färdigställde Stenberg en ordbok över sitt första modersmål, umemålet, som utgavs med kommentarer av Gusten Widmark 1966–1973, och en topografisk beskrivning över hemsocknen Umeå, ederad av Margit Wennstedt 1987.5 På 1970-talet fick emellertid Magnus von Platen genom sin vän Harry Järv vetskap om Pehr Stenbergs levernesbeskrivning. Han var då nytillträdd professor i litteraturvetenskap vid Umeå universitet. Eld och lågor över att ha hittat ett verk av nationellt format men med anknytning till Västerbotten lät han genom arbetsmarknadsåtgärder påbörja en avskrift av självbiografin. Av olika orsaker avstannade emellertid arbetet. Men handskriften var långt ifrån bortglömd. Pehr Stenbergs levernesbeskrivning presenterades i Biblis 43 (2008) där en förhoppning uttrycktes om en framtida utgivning. Denna förhoppning realiseras i det nu aktuella utgivningsarbetet. Det har sin upprinnelse i efterforskningar 2009 av de kartor som egentligen utgjorde basen för Stenbergs topografiska beskrivning av Umeå socken.6 Manuskriptet till Umebeskrivningen hade återfunnits i Tidö slottsbibliotek av Gösta Holm, men eftersom kartorna befanns förkomna hade de inte kunnat inkluderas i Margit Wennstedts utgåva. I samband med ett besök på Forskningsarkivet vid Umeå universitet i sökandet efter kartorna återfanns en maskinskriven avskrift av omkring en tredjedel av Pehr Stenbergs levernesbeskrivning.

Denna var utförd genom Magnus von Platens försorg på 1970-talet, säkert med sikte på en utgivning då han i flera sammanhang framhållit självbiografins betydelse.7 En genomläsning av det renskrivna materialet visade att det var högintressant ur många aspekter, både i ett lokalt och i ett nationellt perspektiv. Möjligheterna för en rad vetenskaper att använda levernesbeskrivningen som källa framstod tydligt. I slutet av 2009 samlades en projektgrupp av intresserade som nu fungerar som en multiprofessionell drivande kraft och bas för arbetet samt som referensresurs för de skilda behoven i arbete med utgivningen.8

56

Projektgruppen var från första början inriktad på att hela verket skulle utges, då det just är huvudpersonen Pehr Stenbergs utveckling under en lång tid och den självsyn han utvecklar som är en av textens mest värdefulla dimensioner. En fullständig utgåva är ingen självklarhet och många liknande verk – dagböcker och självbiografier – har utkommit förkortade och i urval. Magnus von Platen hade åstadkommit en avskrift utgörande en knapp tredjedel av handskriften.

Det första arbetsmomentet för den nybildade projektgruppen blev att skanna in dels denna maskinskrivna text, dels hela handskriften som sådan. Den inskannade maskinskrivna texten lästes in med ocr-teknik,9 varpå resultatet, den digitala texten, korrekturlästes mot Pehr Stenbergs manuskript.

Sedan organiserades en regelrätt transkribering av all inskannad handskrift som ännu var otydd. Liksom under von Platens tid skedde arbetet initialt genom en arbetsmarknadsåtgärd, då tre handskriftskunniga personer fick göra sin arbetspraktik inom projektet. Efterhand blev det möjligt för projektet självt att avlöna dessa och flera andra, då medel till arbetet inflöt från olika stiftelser och kulturfonder. Även frivilliga högkvalificerade personer ställde upp med sin kompetens. Mängden av medarbetare – hittills inalles runt 15 personer – har ställt rigorösa krav på kontinuitet i processen. Därför upprättades redan från början ett likriktningsdokument, en så kallad lathund, där principer, tolkningar och ställningstaganden noterades. Samtidigt fick en medarbetare, Susanne Odell, en mer övergripande funktion i transkriberingen när det gäller arbetets likformighet över tid. Därutöver aktualiserades också behovet av korrektur av transkriberat material, både för text från von Platens dagar och för text som nyligen tran­ skriberats inom projektet. Särskilda krafter har rekryterats till detta värv.

Principerna för utgåvan har naturligtvis samband med syftet. Att utge texten helt diplomatariskt med ikoniska rader och sidor vore poänglöst. På samma gång fanns hela tiden ambitionen att i minsta möjliga mån tillåta sig normaliseringar. De som kommer att möta i utgåvan gäller framför allt förkortningstecken, noteringen av bindestreck samt användningen av citationstecken. Interpunktion, ortografi och

Louis Jean Desprez’ pennteckning av Åbo domkyrka dateras till 1785, året innan Pehr Stenberg prästvigs där. Stenbergs levernesbeskrivning präglas inte av att författaren är präst, men när Stenberg är engagerad i gudstjänster och själavård framgår hans religiösa nit och allvar. Kungliga biblioteket, KoB PLAF 56:42.

bruk av stor och liten bokstav följer däremot Stenbergs text. I ett manuskript som Stenbergs, där författaren vid olika tidpunkter redigerat texten genom tillägg och strykningar, har det varit nödvändigt att förhålla sig till dessa av författaren auktoriserade textändringar på ett meningsfullt sätt. Stenbergs ändringar är i sig mycket intressanta10 men måste kunna undvaras i en tryckt utgåva. Därför får den filologiska principen om sista handens utgåva gälla.

Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Umeå har hela tiden fungerat som projektets infrastrukturresurs och fysiska hem. Det stöd som verksamheten på olika sätt fått från arkivet och myndigheten Institutet för språk och folkminnen har varit helt avgörande för arbetet. Därför är det logiskt att utgivningen av Pehr Stenbergs levernesbeskrivning kommer att ske genom arkivet.

Pehr Stenberg själv önskade en utgivning av sitt verk med en karens på 20 år efter sin död. Nu

har levernesbeskrivningen väntat länge på en edition, men 2014, 170 år efter den utsatta tidsgränsen, beräknas det första bandet komma ut. Tack vare stöd från generösa bidragsgivare till både transkriberingsarbetet och själva tryckningen ser det ut att bli verklighet. En särställning här intar Kempestiftelserna, Svenska litteratursällskapet i Finland och Vitterhetsakademien.11 Historien slutar emellertid inte där. Efter den tryckta utgåvan planeras en internetutgivning, kanske liknande den amerikanska nätutgåvan av Lewis och Clark-expeditionens dagböcker,12 samt en internetutgåva som visar manuskriptets olika skikt med Stenbergs textredigeringar helt och hållet redovisade, då de finns noga noterade i själva transkriberingsdokumentet. Man kan även tänka sig en mer interaktivt orienterad men självfallet modererad nätpublicering för den intresserade allmänheten.

Processen att utge en text av det här formatet och den här dimensionen handlar dock inte bara

57

Nils Schillmarks Stilleben med ljusstake tycks visualisera den sengustavianska tidens allvar. På 1790-talet är Pehr Stenberg återbördad till hembygden och verkar som stadskomminister i Umeå. Att hans tillvaro nu blivit mer stationär gör inte levernesbeskrivningen mindre dramatisk. Ateneum i Helsingfors.

om paleografi. Det konkreta arbetet med texttydning och avskrift har interfolierats av annan extern verksamhet. Talrika föredrag med utgångspunkt i levernesbeskrivningen och utgivningsarbetet har hållits i både Västerbotten och Finland.

I slutet av 2011 ägnade museitidskriften Västerbotten ett temanummer åt Pehr Stenberg som självbiograf, dialektolog, topograf och botanist. Hösten 2012 anordnades ett tvådagarssymposium vid Umeå universitet under rubriken Pehr Stenberg – en gustaviansk självbiograf i storformat. Alla dessa arrangemang måste anses stödja utgivningsarbetet och det framtida mottagandet av den utgåvan. Nu gäller det att etablera Pehr Stenberg på den nationella kartan, det vill säga vid sidan av Agneta Horn, Jesper Swedberg, Märta Helena Reenstierna, Johan Fredric Muncktell och Metta Magdalena Lillie.

Pehr Stenberg är en manlig Årstafrun, men utåtriktad, dynamisk och omväxlande. Jämförelsen haltar dock, för Stenberg har skrivit en självbiografi medan fru Reenstierna efterlämnat en dagbok.13 Texttyperna måste värderas utifrån sina

58

egna förutsättningar, men en självbiografi har alltid ett efterhandsperspektiv14 som skapar en spänning mellan två olika tidsplan, den tid då händelserna ägt rum och den tid de nedtecknats.

Både en dagbok och en självbiografi kan betraktas som instrument för introspektion och ökad självkännedom,15 men det ligger i sakens natur att en självbiografi här blir mycket mer komplex och genomarbetad. Händelser, som ligger 10–20 år tillbaka i tiden, tolkas och förstås i ett bredare synfält, vilket skapar sammanhang för såväl skribenten som läsaren. I självbiografins analys och syntes finns naturligtvis också utrymme för tillrättalägganden och rationaliseringar kring upplevelser och skeenden.16 Men Stenberg tycks inte vara lagd för bekväma förenklingar.

I stället är hans självbiografiska text säkert mer självutlämnande än de förlorade dagböcker och minnesanteckningar som legat till grund för framställningen.17 Egna svagheter och tillkortakommanden tolkas på ett systematiserat sätt och genom reflexioner och hänvisningar inom verket påminner han om likartade misstag och svårigheter. I en dagbok skulle de ha varit enstaka före-

Titelsidan till del 1 av den första svenska utgåvan av Henry Fieldings Tom Jones 1765. Fieldings romaner har en central plats i 1700-talets läserevolution. Pehr Stenberg är lidelsefullt intresserad av romaner och särskilt förtjust i Tom Jones, där han lever sig in i berättelsen om hur ett hittebarn tar sig fram i världen. Kungliga biblioteket, 1700–1829 59 A.

Anwisning till växt-rikets kännedom, 1784.

Pehr Stenbergs stora bevarade alster, vid sidan av självbiografin, är en dialektordbok, en sockenbeskrivning och ett herbarium.

Det tycks som om han arbetade med allt detta delvis parallellt.

Det botaniska intresset vaknade hos familjen Gripenberg och 1784 förhandsbeställde han Carl Fredrik Hoffbergs flora, vars andra upplaga då var klar att tryckas. Redan i Finland påbörjade han också arbetet med sitt herbarium. Kungliga biblioteket, 1700–1829 48C.

59

komster men i självbiografin bildar de ett mönster. De redigeringar som finns i manuskriptet i form av strykningar och insättningar bär vittne om en personlighetstyp som ärligt och uppriktigt vill göra händelser och människor rättvisa.

Ett exempel på hur Stenberg både blottar sig och får en försonande självkännedom är när han i början av sitt andra äktenskap tror att äldsta dottern är frukten av en inbillad förbindelse mellan hustrun och en adlig officer. Skildringen innehåller element som anklagande frågor, upprepade böner om bekräftelse av det verkliga sakförhållandet, bagatellartade iakttagelser som tillmäts vikt och olika former av magiskt tänkande. Han berättar historien så drivet att man som läsare inte vet om den ska sluta i skilsmässa – ett tag funderar han på att rymma till Norge – men till slut rubricerar han ändå händelserna som historien om min sinnessjukdom. Till och med Stenberg tycks 20 år efteråt förstå att det rör sig om en tvångsneurotisk svartsjuka. Makarna får också ett lyckligt liv tillsammans på gården Hagalund nära Umeå landskyrka.

Efterhandsperspektivet är generiskt för självbiografin, men till det här verkets karaktär hör även egenskaper som har mer samband med Stenbergs personlighet och specifika livsvillkor.

Det stora formatet och den långa tillkomsttiden är sådana kvaliteter. Det är inte alla som tycker att det är mödan värt att skriva en bok om sig själv på runt 5 000 sidor och som dessutom förmår hålla ut i nära 50 år. Utan tvivel är Stenberg är ganska egocentrisk och tillskriver sitt eget livsöde ett stort värde. På samma gång har han tillräcklig kreativitet och uthållighet för att hantera ett gigantiskt skrivprojekt och även ro det i land. Pehr Stenberg skriver målmedvetet ända in i sitt sista levnadsår och undrar hur han ska orka och hinna. Många liknande verk fullbordas heller aldrig; framför allt dagböcker har en tendens att lämnas oavslutade.18 Andra textkvaliteter som måste framhävas då man talar om Stenbergs levernesbeskrivning är den sociala dynamiken i texten – här möter ett minst sagt heterogent persongalleri – och vidare Stenbergs förhållande till den samtida skönlitteraturen samt det påfallande inslaget av direkt dialog och citerade brev i levernesbeskrivningen. Även drömmar återberättas av Stenberg.

Social mångfald skapar sociala spänningar och

60

i Pehr Stenbergs levernesbeskrivning är det ofta Pehr Stenberg som står i centrum för denna dynamik. Då handlar det inte främst om att bondpojken får prästkappa och lagerkrans – en vanlig form av ståndscirkulation i äldre tid – utan mer om att Stenberg medvetet eller omedvetet söker sig till sociala miljöer som ligger bortom alla hans tidigare erfarenheter. Till dels har detta att göra med hans behov av försörjning under studietiden i Finland. Han får plats som informator och huspräst i förnäma hushåll, såsom hos familjerna Ehrenmalm, Gripenberg och Carpelan.

Det är ett socialt spel,19 där det ena leder till det andra, och till slut tycker han själv att han står på så god fot med sitt herrskap att han börjar tänka på äktenskap med unga adelsfröknar. Uppenbarligen överskattar han sitt sociala kapital. Det sker inte bara en gång och två gånger. Han sporras av att han ibland får uppmuntrande kommentarer om att man aldrig skulle tänka sig att han vore född i ett allmogehem utan har ett sätt att föra sig som vore han fin från första början. Han är också receptiv när det gäller högreståndsvanor som att dansa menuett, kyssa på hand, klä sig snyggt och frisera sig fint, skriva habila tillfällesdikter, uppvakta med originella gåvor20 och så vidare. Ändå får han gång efter annan erfara att han aldrig kommer i fråga i dessa aristokratiska sammanhang när det gäller kärlek och äktenskap. De här sociala konflikterna mellan Stenberg och hans omgivning blir ett tacksamt dramatiserande element i narrationen. Alla hans iakttagelser får också en unik kvalitet genom den sociala mellanställning Stenberg intar under nästan hela sitt liv.

Andra samhällsskikt aktualiseras i beskrivningen av Stenbergs akademiska tillvaro i Åbo; studentlivet är en vital komponent i den tredjedel av verket som avser den östra rikshalvan. Professorerna är lärda stofiler, men en Henrik Gabriel Porthan lyser med en särskild kraft och epoken har inte för inte kallats den porthanska. Studenterna är finländare och rikssvenskar, även om flödet av rikssvenska studenter till Åbo har avtagit vid den här tiden. Många lever i lika snäva villkor som Stenberg. Men han har som så ofta under sin livsresa stöd av en välgörare, i det här fallet en tullförvaltarfamilj i Åbo, som han är avlägset släkt med och som tar sig an honom. Härigenom får vi också en bild av en mer borgerligt betonad miljö. Därtill kommer snikna hyresvärdinnor,

Pehr Hilleström har i ett par genrebilder framställt den gustavianska tidens spådamer, såsom här Trenne figurer som spå i Caffe. Många kulturföreteelser från 1700-talet som man kanske skulle kunna tro hör hemma bara i huvudstaden exemplifieras av Pehr Stenberg, som beskriver kaffesumpsscener liknande den här från Finland och Västerbotten. Reproducerad i Pehr Hillerström som kulturskildrare, del 2, utg. Gerda Cederblom (1929).

Stockholms universitets konstsamling.

strävsamma hantverkare och exploaterade gatflickor, kanhända vad man kan förvänta sig i en stad av Åbos dignitet. Finlands viktigaste stad har vid den här tiden drygt 9 000 invånare. Åbo är alltså mer än tio gånger så stort som Pehr Stenbergs skolstad Umeå.

1700-talets finlandssvenska och rikssvenska aristokrati träder fram i många andra dokument från den här tiden, men till just den här självbiografins förtjänster hör att verket även utspelar sig i miljöer underrepresenterade såväl geografiskt som socialt i samtida textmaterial. Bok 1 handlar om uppväxten i ett allmogehem strax söder om Umeå och hur bondpojken sätts i stadsskolan. I bok 5 möter vi en nypromoverad prästman som efter de formativa åren i Finland återvänder till hembygden och ska försöka etablera sig på en ny arena. Han blir adjunkt i Bygdeå och skildringarna därifrån är både fängslande och roliga. Även

här har han ett utanförperspektiv som är fördelaktigt för framställningen. Trakten befolkas mest av allmoge men har också en tongivande lokal överklass i form av officersfamiljer knutna till Västerbottens regemente; i ett rikssvenskt sammanhang skulle de hänföras till den ännu namnlösa medelklassen.21 Texten domineras av Stenbergs eviga kärlekshandel, för bildningsprojektet och äktenskapsprojektet är utom all fråga självbiografins två huvudtemata. Även i hembygden drar han sig inte för att uppvakta fina flickor och en av dem, en majorsdotter Turdfjæll, kommer efter många sorger och bedrövelser att bli hans andra hustru. Pehr Stenberg verkar angelägen om att få en maka som blir en livskamrat i ordets pregnanta betydelse. Hon ska förstås vara dygdig men också en kvinna som man trivs tillsammans med och kan ha tankeutbyte med. Kanske är det därför som han helst siktar uppåt. Det är

61

Så här komplex kan en sida ur levernesbeskrivningen te sig. Fr. a. är det Pehr Stenbergs redigeringar i form av additioner och suppressioner som kan göra texten svårtydd. I den tryckta utgåvan av självbiografin ska emellertid principen om sista handens utgåva gälla, men i en framtida internetutgåva ska man kunna se vad som är tillagt och vad som är överstruket. Kungliga biblioteket, HS acc. 2010/20 vol. 1.

62

63

följaktligen stridiga känslor innan han i sitt första gifte äktar en bonddotter; beskrivningen av deras inbördes relation hör till självbiografins intressantaste partier. I sina skildringar av förhållandet till kvinnor är Pehr Stenberg mycket öppenhjärtig, helt i tidens smak. Vad avser sexualia går han aldrig så långt att han berättar om ensamhetens synder. Här verkar finnas ett slags anständighetens gräns.22 Till slut blir Pehr Stenberg 1794 komminister i Umeå stad och sedan 1804 i Umeå lands – så långt får nog en bondson vara nöjd – och vad han relaterar därifrån har också ett stort läsvärde. Naturligtvis redogörs för kyrkliga seder och bruk, men tyngdpunkten ligger på förhållandet mellan människor. Vi möter prästen och hans församlingsbor och ämbetsbröder, inte sällan i konflikt med varandra. Relationen mellan äkta makar beskrivs så öppet och utförligt man någonsin kan tänka sig. Påfallande är Stenbergs reflexioner kring barn och barnuppfostran.23 Bör barn lindas24 och hur utvecklar barn ett språk? Hur väcker man barns engagemang och nyfikenhet? Han gläds när dottern Anna Greta leker att hon trycker en egen avisa och när sonen Pehr ger sig ut på en vandring ner mot hamnen blir han mitt i oron stolt över ett så djärvt initiativ. Hans pedagogiska tankenötter visar att upplysningstidens intresse för barnuppfostran nått ut i hela landet. Hans oro över en blyhaltig keramisk kruka i omlopp i köket är också tidstypisk. Pehr Stenbergs redogörelse för hur han uppför sin egen gård efter modell av ett officersboställe och den lycka han känner över att ha ett eget hem blir en sorts idyllisk höjdpunkt i självbiografin. Med sina drängar går han på slåtter på den mark som tilldelats honom av kyrkan. Ute i kustlandskapet fiskar han som när han var pojke. I övrigt möter man residensstadens liv med brunnsdrickning, kortspelsaftnar, profetior i kaffesump, bålar med punsch och baler med dans, så kallade assembléer. Hos landshövdingen friherre Pehr Adam Stromberg äter Stenberg svamp för första gången. Resande teatersällskap och utställningar av vax­figurer förnöjer tillvaron. Illuminationer och transparanger skapar fest och högtid på stadens torg. Överlag verkar Pehr Stenberg ha ett påtagligt intresse för teater och spektakel. Som ung har han bevistat ett tornerspel på Drottningholm, i Åbo ser han den kända Seuerlingska teatertruppen och i hem-

64

byn Stöcke får han 1785 uppleva en dockteaterföreställning av en kringresande dansmästare. Den noggranna rapporten därifrån är kanske vår äldsta ögonvittnesskildring av svensk marionetteater.

Sammantaget kan man nog hävda att Pehr Stenbergs beskrivning av den gustavianska tidens Umeå med omland kommer att ge en oväntad och överraskande bild av livet i den norrländska provinsen.

Men det är ändå de mänskliga relationerna och framför allt skribentens egen utveckling som är det centrala i texten. Verket är ju en självbiografi och det är slående hur medvetet han väljer bort uppgifter om och kommentarer till rikspolitiska händelser, av vilka många måste ha varit omtumlande nyheter för Stenberg. Han avstår också från referenser till sin egen verksamhet som dialektupptecknare och topograf. Möjligen är det en sorts ordningsfråga för Stenberg eller kanhända en föreställning om mottagaranpassning. Enstaka botaniska aktiviteter framskymtar dock från det att Odert Johan Gripenberg inviger honom i botaniken sommaren 1781. Ett påbörjat herdaminnesprojekt nämns också en passant.

Som i all textanalys är det givande att studera både vad som står och vad som inte står i texten.

Ibland är det senare mest intressant.

Ingen text uppstår i ett vakuum. Då Pehr Stenberg runt 1779 påbörjar sin självbiografi väljer han benämningen levernesbeskrivning25 och ansluter därmed till den svenska traditionen av självbiografiska texter, ofta inte så omfångsrika, ibland utformade nästan som curricula vitae med torra fakta upphängda kring årtal i skribentens liv och emellanåt av religiös prägel med talrika inslag av böner och gudstilltal.26 Vissa levernesbeskrivningar är knutna till skribentens val av yrke eller ämbete.27 Flera verk av dessa typer har utgivits i vår tid, men även på 1700-talet utkommer enstaka levernesbeskrivningar, ofta översättningsarbeten publicerade i religiöst syfte. Pehr Stenberg börjar kanske sitt skrivande i samma skola, fastän i delvis moderniserad form, men kommer efterhand att få andra influenser och förebilder. I Åbo hör han exempelvis 1782 en föreläsning av Porthan, som understryker självbiografiers värde för den psykologiska självförståelsen liksom för andras moraliska fostran och didaktiska bruk. Dessa aspekter tar Stenberg

sannerligen fasta på och betonar själv i sina två företal till verket. Från tiden i Finland nämner Stenberg också en självbiografisk bok av en tysk präst men tyvärr framgår inte vare sig boktitel eller författare. De stora namn man kommer att tänka på är Jung-Stilling,28 som ges ut av Goethe, och Lavater, mannen med fysiognomiken.29 Men problemet är att Jung-Stilling inte är präst utan läkare och att Lavaters verk brukar rubriceras som en dagbok. Ändå ter det sig mest rimligt att Stenberg har kommit i kontakt med Lavater och kanske också med Rousseau. Receptionen av Jung-Stilling är begränsad i Sverige, men Lavater och Rousseau har lättare att nå en publik och även om det i ett specifikt fall inte handlar om en direkt kontakt så har en boks innehåll och tankegods alltid en förmåga att sprida sig inom en vidare krets. Så fungerar ju det litterära kretsloppet till stor del även i vår tid, då många människor refererar till böcker de inte läst men hört talas om. Lavaters och Rousseaus psykologiska attityd till sitt ämnesval har säkert påverkat Pehr Stenberg och hans självbiografi, direkt eller indirekt. Rousseaus Bekännelser – med synliga rottrådar ända till Augustinus – måste anses som epokgörande och som hörnstenen i 1700-talets självbiografiska litteratur. Den stora likheten med Stenbergs levernesbeskrivning är förstås det självutlämnande draget, men därutöver har Rousseau ett apologetiskt syfte som saknas hos Stenberg. Pehr Stenberg berättar med sig själv som exemplum, såväl positivt som negativt, men han känner inget behov av att försvara sig.

Rousseaus ryktbarhet under 1700-talet vilar emellertid till stor del på en roman, Julie eller Den nya Héloïse.30 Därmed kommer vi in på Pehr Stenbergs skönlitterära intresse. Upprepade gånger nämner han i självbiografin hur ofta och gärna han läser romaner; han återger också intryck och förmedlar reflexioner som läsningen genererar. I Finland påbörjar han även ett eget romanbygge i tidstypisk engelsk miljö, där syftet är att kanalisera och kommunicera olycklig kärlek; romanfigurernas namn är anagram av verkliga namn och huvudpersonen i denna nyckelroman heter följaktligen Grebnets. Romaner på svenska är vid den här tiden översättningslitteratur31 och under 1700-talets senare hälft börjar den engelska romankonsten sitt triumftåg över Europa. Att för-

fattare som Richardson och Fielding har fått stort genomslag i svensk läsekultur bekräftas av Pehr Stenberg, som rapporterar om högläsning och enskild läsning av kanoniska verk som Pamela och Tom Jones.32 Han upplever också att händelser i hans eget liv kan sammanlänkas med vad han läst, det vill säga som bara en riktigt engagerad läsare gör. Titelfiguren Tom Jones anknyter ju till Stenbergs sociala dilemma och romanen visar att även en man av enkelt ursprung kan uppvakta en förnäm dam. Högläsningsstunder är en naturlig del av den intima kulturmiljön på herrgårdarna i Finland men förekommer också i prästgårdarna i Västerbotten, där de kanske är på väg att utvecklas till en sekulariserad husandakt.33 Stenberg lever i en tid då det är mer comme-il-faut att prästerskap samlas kring högläsning av världsliga böcker än att folk deltar i fromma konventiklar!

Om samma sekularisering vittnar kortspel på söndagar och danstillställningar på vilodagen.

Romanläsningen avsätter spår hos Pehr Stenberg och påverkar hans stora skrivprojekt. I första hand märks det i att narrationen blir mer avancerad. I början ger berättelsen ett valhänt och lite rapsodiskt intryck, men precis som Stenbergs handstil blir mer driven ändrar också berättartekniken karaktär. Framför allt blir framställningen mer konsistent och sammanhållen. Han lär sig också hur man skapar överraskning – detta narrativa grunddrag manifesterat redan i folksagorna – genom att undanhålla information för att sedan flika in uppgifterna i exakt rätt ögonblick. Ofta frapperas man av hur skickligt Stenberg behärskar tekniken och hur han med facit i hand, till synes oberörd och likgiltig, återberättar valda delar av ett skeende för att många sidor senare komma med den oförmodade upplösningen. Själva grundstrukturen är alltid kronologisk, vilket är naturligt i en självbiografi. Tidsaxeln är hela tiden närvarande genom textens dateringar men tidsrubrikerna balanseras konstnärligt av innehållsrubriker, ofta i ovanlig språklig form för att ge effekt. Framställningens tempus är regelmässigt imperfektum, men emellanåt möter enstaka inslag av historiskt presens på ett nästan lite oreflekterat sätt. Även personbeskrivningen blir mer utarbetad och får ett skönlitterärt tycke. Här eftersträvar Stenberg verkligen nyanser. Ibland blir Stenberg så detaljerad och kritisk att personbeskrivning-

65

en känns cirklad eller småaktig – en ful kvinna väcker hans djupa medlidande – men så kommer en enkel, storslagen bild av en gravid kvinna som ett skepp med fyllda segel. Även en persons inre egenskaper måste stötas och blötas i personkarakteristiken, men normalfallet är förstås att en människa karakteriseras genom sina gärningar.

Stenbergs människointresse kommer fint till uttryck vid ett julfirande 1787 på godset Lemsjöholm, då han uppvaktar värdfolket och deras gäster med sinnrika emblematiska pappersklipp och fyndiga deviser med hänsyftning på deras respektive personlighet. I ett visst hemlighetsmakeri får domestikerna även bära fram ett emblem till Stenberg själv, vilket kan tyckas signifikativt när vi har att göra med en autobiograf.

Då det gäller vilka händelser som återberättas har Stenberg en originell förmåga att kapitalisera på mycket obetydliga händelser i det förflutna.

Ett gräl om en brasas vara eller inte vara eller en stek som råkar ligga framme på köksbordet utvecklas till vardagsnära episoder i släkt med en romans byggstenar.

En tydlig skönlitterär influens är det rika inslaget av dialog i levernesbeskrivningen. Av sin romanläsning har Stenberg förstått att repliker är ett oöverträffat medel om man vill skapa dels konkretion, dels omväxling i en text. Gamla replikskiften får nytt liv och självfallet kan man aldrig tänka sig att det varit exakt så orden har fallit, men Stenbergs text ger ändå en uppfattning eller föreställning om vad som ansetts vara talspråk vid den här tiden. Dessa muntliga inslag är i alla fall säkert mer autentiska än vad som möter i tryckta teaterstycken från samma tid, där estetiska regler bidragit till att stilisera och renodla replikerna. Intressant nog tycks Stenberg känna behov av att skilja dialogens talspråksformer från skriftspråksformer i författarrelationen – det tydligaste exemplet rör demonstrativa pronomina34 – och när en stammande man tar till ord lägger han in förstärkande streck mellan svåruttalade konsonanter.

Dialog skapar liv och närhet. Framställningen får också ett autentiskt drag. Samma funktion har de många brev som helt eller delvis citeras i självbiografin. Det är mottagna brev och koncept av ivägsända brev av vitt skilda slag. Brevcitaten är skickligt integrerade i narrationen, och i stället för att hela tiden relatera olika händelseförlopp

66

kan Stenberg låta de agerande själva komma till tals, varefter utsagorna kan nyanseras och kommenteras av honom. Brev är också bra redskap om man vill återknyta till händelser i förfluten tid och kanske på annan ort utan att avbryta framställningen genom störande hopp i tid och rum.

I fråga om breven har Stenberg direkta förebilder i den samtida skönlitteraturen. Tidens stora bästsäljare är ofta brevromaner. Genren har haft svårigheter att appellera till senare tiders publik, som vant sig vid intriger som 1800-talsmästarna Balzac och Poe implementerat. Men för Pehr Stenberg är brevromanen inte bara ett litterärt mönster. Den ansluter också till tidens brevkultur, som ingår i 1700-talets och det tidiga 1800-talets informationssamhälle med förbättrad postgång, bättre belysningsförhållanden, blyertspennor och andra faktorer som gynnar brevskrivandet. Att ett större spektrum av människor nu är skrivkunniga – och inte bara läskunniga – har naturligtvis också stor betydelse för brevkulturen i Sverige.

På samma sätt som Pehr Stenberg har samlat underlag till självbiografin i form av dagboksanteckningar och notiser har han bevarat brev i syfte att de ska få plats i hans magnum opus.35 Av brev i släkten Stenbergs ägo framgår att han till och med ber en son, då gymnasist i Härnösand, att återsända brev han själv skrivit. Han vill tydligen förfoga över såväl mottagna som ivägskickade brev för att kunna ge en fullständig och rättvisande bild av ett förlopp.36 Brev är också oslagbara när det gäller att förete individers nätverk och avslöja sociala strukturer.37 Dess svävande form mellan skrift och tal bör även passa Stenberg som är förtjust i dialoger.

Också tillfällesdikter ingår i texten, men i mindre omfattning, och de återanvänds på samma sätt som breven och uppträder i situationer där de haft en primär funktion. En bröllopsdikt anförs i skildringen av bröllopet i fråga och en dikt till avsked får sin naturliga plats i det textavsnitt där Stenberg tar avsked. Det är kanske också där de gör sig bäst. Pehr Stenberg har själv satt stort värde på sina tillfällesdikter och har samlat dem i en förkommen volym med numrerade Poëtiska arbeten, som han hänvisar till och citerar ur. Mer fängslande för oss är Stenbergs upptagenhet vid sina drömmar. Hans detaljerade drömreferat ger

vid handen att de noterats omgående i en dagbok eller drömbok, vilket också styrks av ett återfunnet men senare förlorat dagboksfragment av Stenbergs hand. Ofta härrör drömmarna från extra dramatiska skeden i hans liv.

Levernesbeskrivningens genes pekar alltså delvis mot skönlitteraturen och verket har utan tvivel tillkommit i ett gränsland, där influenser från romanlitteraturen samspelat med självbiografins systergenrer dagbok och brev. Men texten ingår ändå i en svensk tradition av levernesbeskrivningar, fastän förnyad genom upplysningsmässiga synpunkter av psykologisk och didaktisk art. Den komplexa genrebakgrunden och den polyfoni som uppstår via dialoger och brev gör att texten blir mångfacetterad, omedelbar och lättillgänglig. Den sammanhållande faktorn är förstås berättaren–huvudpersonen själv och hans reflexioner kring sitt livsöde.

Genretypiskt är att en självbiograf till skillnad från en dagboksskribent uttryckligen vänder sig till andra mottagare än sig själv.38 Genom den autobiografiska pakten försäkras läsarna om att självbiografin beskriver faktiska händelser.39 Pehr Stenberg ser framför allt två mottagargrupper, nämligen de egna ättlingarna som ska dra lärdom av sin stamfars öden och de många läsare som minst 20 år efter hans död ska beredas tillträde till texten. Stenberg vill verkligen bli publicerad! Med fyrkanter i marginalen markerar han avsnitt som kan utgå vid en edition då innehållet

just där är för känsligt eller för trivialt. Han föreslår också att vissa personers namn kamoufleras.

Paratext som paginering, kapitelindelning, rubriker av olika slag, grafiska element som kustoder och sirater, sidhänvisningar inom verket och personregister med mera visar i vilken hög grad han verkar uppfatta manuskriptet som en bok. I en äldre tid – äldre än Stenberg – har en handskrift ansetts som en erkänd form av litteraturspridning, men Pehr Stenberg tycks se en regelrätt utgivning som enda möjligheten att nå den andra mottagargruppen. Tanken finns kanske inte från första början utan har vuxit fram allteftersom texten ändrat karaktär.40 En utgivning är inte bara uppenbart sanktionerad utan också i viss mån förberedd av författaren. Levernesbeskrivningen har fungerat som läsning inom släkten Stenberg41 men till slut har tiden hunnit ifatt texten såtillvida att paleografiska faktorer, framför allt den tyska handstilen, blivit ett hinder i kommunikationen. I och med den utgivningsprocess som beskrivits här kommer Pehr Stenbergs levernesbeskrivning att tillgängliggöras och kan äntligen nå också sin andra, större mottagargrupp.

Inga avsnitt kommer att strykas eller censureras i denna fullständiga utgåva men i övrigt följs Stenbergs intentioner i en tillämpning av principen om Ausgabe letzter Hand. Läsarterna blir nog lika varierade och mångskiftande som läsarna är olika. En text har ju som bekant ingen mening förrän någon läser den.

N OTER 1. Stenbergs botaniska verksamhet har uppmärksammats av forskningen först på 1990-talet genom Ericsson 1994. Se även museiintendenten Stefan Ericssons bidrag i museitidskriften Västerbotten 2011, nr 4.

2. Självbiografin presenteras av Stenberg 2008.

3. Släktens deposition skedde genom fil. kand. Gunhild Stenberg i Stockholm, varefter Kungliga biblioteket via biblioteksrådet Harry Järv lät bekosta en dyrbar inbindning av verket. Verket föreligger nu i tolv halvpergamentsband i oktavformat.

4. Bevekelsegrunderna till släktens donation var författarens egna önskemål om en säker och central förvaring, bevarandeaspekten i ett modernt perspektiv, släktens oförmåga att tillgodogöra sig texten av paleografiska skäl, den långa depositionstiden, bibliotekets inbindning av handskriften samt planerna att utge verket i tryck. Stenberg uttrycker själv i ett av sina två företal till verket att manuskriptet inte får tillhöra någon enskild och att det måste förvaras centralt. Under sin egen livstid har han förvarat det inlåst. Det kan ha varit det dyrbaraste han ägde.

5. Del 2 av Stenberg 1966–1973 är Widmarks doktorsavhandling i nordiska språk. I arbetet med utgåvan av Stenberg 1987 medverkade också Ola Wennstedt.

6. Elgh och Wennstedt 2013.

7. Se exempelvis von Platen 1971.

8. Medlemmar i projektgruppen för utgivning av Pehr Stenbergs levernesbeskrivning är i skrivande stund professor Fredrik Elgh, Umeå, arkivchef Ola Wennstedt, Umeå, fil. dr Göran Stenberg, Stockholm, professor Alf Arvidsson, Umeå, förste arkivarie Cuno Bernhardsson, Umeå, f. d. förste forskningsarkivarie fil. dr Claes Börje Hagervall, Umeå, arkivarie Susanne Odell, Umeå, förste forskningsarkivarie fil. dr Kristina Persson, Umeå, och f. d. landsarkivarie Carina Strömberg, Vilhemina.

9. Optical Character Recognition (OCR), maskinläsning eller optisk teckenläsning, kallas den datorteknik som medger förvandling av digitala textbilder till text som ordbehandlare och liknande datorprogram kan använda.

10. Belysande är när Stenberg återger ett samtal med sin gamle lärare och beskyddare Carl Sædenius och vid genomläsning av skriven text påminner sig att de vid den aktuella tidpunkten tilltalade varandra på annat sätt, varför pronomen i en replik måste ändras. Andra mer psykologiskt intressanta exempel med modifieringar av olika slag möter i verket.

11. Projektet har mottagit bidrag från Helge Ax:son Johnsons

67

stiftelse, Magn. Bergvalls stiftelse, Konung Gustaf VI Adolfs fond för svensk kultur, Kempestiftelserna, Kulturfonden för Sverige och Finland, Svenska litteratursällskapet i Finland, Längmanska kulturfonden, Sven och Dagmar Saléns stiftelse, Kungl. Skytteanska samfundet, Kungl. Vitterhetsakademien, Region Västerbotten samt Institutet för språk och folkminnen.

12. The Journals of the Lewis and Clark Expedition; University of Nebraska–Lincoln; http://lewisandclarkjournals.unl.edu 13. Den stora skillnaden mellan dagboksgenren och självbiografin understryks av bl. a. Pascal 1960 och Hocke 1963.

14. Efterhandsperspektivet måste anses som ett av de starkaste genrekriterierna för självbiografin; se exempelvis Kondrup 1982 s. 22f.

15. Om dagboksgenrens introspektiva dimension vittnar framför allt Svenske 1993 och Sjöblad 1997. En outrerad form av en introspektiv dagbok är en journal intime, ett slags själens barometer för att tala med Rousseau, varom se bl. a. Didier 1976 och Pachet 2001.

16. Skribentens psykologiska behov och möjligheterna till reparation i självbiografin har framhållits av Gusdorf 1948, 1956 och 1991.

17. Det är inte ovanligt att dagböcker har använts som underlag till självbiografier. I Stenbergs fall har det bevisligen existerat textmaterial av dagbokskaraktär. Ett fragment av en dagboksliknande text återfanns så sent som 1975 i Nedertorneå gamla tingshus i Haparanda, dvs. tillhörande den domsaga där sonen häradshövding Carl Erik Stenberg var domare i 35 år. Dagboksfragmentet behandlar året 1808, som alltså ej omfattas av levernesbeskrivningen, vilket kan vara ett skäl till att det sparats. Fragmentet fördes till landsarkivet i Härnösand, där en avskrift gjordes av landsarkivarie Jöran Wibling och arkivlektor Thord Bylund.

18. Att en självbiografi med sitt efterhandsperspektiv av naturliga skäl aldrig kan avslutas helt och hållet har påpekats av Kronsbein 1984, s. 65. Däremot kan ju själva skrivandet av självbiografin fortgå under en människas hela återstående levnad.

19. Stenberg som en del av systemet med klienter och patroner berörs av von Platen 1988, s. 57f.

20. I hela verket aktualiseras gåvans betydelse enligt den klassiska teori som uppställts av Mauss 1997. Till de mer säregna exemplen hör Stenbergs uppvaktning av en ung adelsfröken med levande lysmaskar. Dock sker det i en tid då naturalier av skilda slag tillmäts stor betydelse; Stenberg själv samlar på snäckor.

21. Se Söderberg 1956 men även Wirilander 1982.

22. Frispråkigare härvidlag är Rousseau 2012, s. 155f. Däremot berättar Stenberg om sin första sexuella kontakt med en kvinna, en dubbelt så gammal piga. Vid Pehr Stenberg-symposiet vid Umeå universitet 3–4 oktober 2012 analyserades Stenbergs kvinnoskildringar av arkivarie Susanne Odell, som betonade hur subtilt Stenberg beskriver incidenten med pigan. Stenberg är fortfarande oskuld när han som 35-åring gifter sig med sin hushållerska och har dessförinnan fått sexualundervisning av sin syster. Han väntar två veckor med att fullborda äktenskapet för att ett för tidigt fött barn inte ska kunna tyda på ett framtvingat giftermål. Se även Odell 2013.

23. Självbiografin blir ett bidrag till barndomens historia på nordsvensk mark. Samma intresse för barn och deras aktiviteter märks i Stenberg 1966–1973, vilket uppmärksammades av professor Lars-Erik Edlund vid Pehr Stenberg-symposiet vid Umeå universitet 3–4 oktober 2012.

24. Här tänker man osökt på Rousseaus ifrågasättande av fallvalkar och gångstolar i Émile.

25. Egentligen var termen från början inte reserverad för autobiografier men genom en undertitel som Stenbergs om att den var av honom själv författad på dess lediga stunder markerade man att det inte var en biografi avfattad av någon annan.

26. Se framför allt Hættner Aurelius 1996, s. 104–111 och 189–272.

27. Samma subgenrer möter för övrigt på tyskt språkområde,

68

varom se Niggl 1977. Det stora pionjärverket om självbiografin som genre är Misch 1949–1969.

28. Jung-Stillings självbiografi utkom på tyska från 1777 och på svenska från 1807 och framåt. Den har ett drag av fiktiv förklädnad, bl. a. genom relationen i tredje person.

29. Lavaters s. k. hemliga dagbok, utgiven i original 1771–1773, anses som en av föregångarna till senare tiders journaux intimes.

30. Om Stenberg alls lärde känna Rousseaus stora brevroman torde han ha fastnat för att en av de älskande är informator. Stenbergs egna franskkunskaper var ganska begränsade. Språkmästarna vid Åbo akademi – för övrigt del av samma exercitieinstitution som dansmästarna – undervisade utifrån Fénelons Télémaque från 1699, som hade en mycket långvarig reception och favoriserades av både Rousseau och Herder.

31. Om översättningslitteraturens förutsättningar och konsekvenser se Björkman 1996 och 2006. Hon talar om en sannskyldig läserevolution.

32. Richardsons Pamela kom på svenska 1783 och Fieldings Tom Jones i svensk översättning redan 1765. De har etiketterats bl. a. som den första borgerliga romanen respektive den första moderna romanen. Verken är sinsemellan ganska olika men har fått stor betydelse för skönlitteraturens utveckling. De tillhörde också Stenbergs favoritromaner. Fieldings Joseph Andrews utkom på svenska 1779 och Pehr Stenberg anspelar på den i en komisk passus från Bygdeå.

33. Se Ulvros 1996, s. 298.

34. I dialog använder han den ledigare formen den här boken, medan han i författarrelationen utan undantag har denna boken, vilket alltså skulle representera hans eget normala skriftspråk.

Detta vidimeras också av sakprosan i Stenberg 1987.

35. Stenbergs förlorade dagbok skulle kunna anses representera det vardagliga skriftbruk som studeras av ett forskarnätverk koordinerat av docent Ann-Catrine Edlund i Umeå, varom se Edlund 2012. Pehr Stenbergs språkliga kompetens torde dock mycket snart ha fjärmat sig från de folkliga lager som brukar associeras med begreppet literacy.

36 Av alla citerade brev finns i dag inga spår utanför levernesbeskrivningen. De har använts i Stenbergs text och har kanske därmed spelat ut sin viktigaste roll. Brev avseende tiden efter 1807 borde dock ha sparats. Här får man ha i åtanke att familjens gård Hagalund utanför Umeå eldhärjades svårt 1851, då många dokument säkert gick förlorade och Stenbergs son förste lantmätaren Gustaf Stenberg omkom. I levernesbeskrivningen nämner Stenberg också sina samlade predikningar, vilka inte heller de finns bevarade.

37. Se exempelvis en kommunikationsetnografisk studie såsom Persson 2005.

38. Dagboksskribentens mottagare är antingen en fiktiv interlokutör, som Anne Franks Kitty, eller en avliden person. Dagboken kan också vända sig till en högre makt, varom se Sjöblad 1997, s. 111–213, och Hocke 1963, s. 75. Den prototypiska dagboken brukar dock anses sakna mottagare; det är skribenten som är adressaten.

39. Se Lejeune 1975–2005. Teorin om den autobiografiska pakten har fått stort genomslag och introducerades i nordisk forskning av Kondrup 1982.

40. Jfr Stenberg 2008, s. 69. Pehr Stenberg har för övrigt ett mycket brett mottagarperspektiv, som gör sig påmint bl. a. genom hans urval och presentation av fakta. Regionala begrepp och företeelser förklaras så utförligt att man förstår att han medvetet vänder sig till en publik utan kopplingar till Västerbotten. Även geografiska begrepp preciseras så att vem som helst ska kunna ta del av verket. Se Stenberg 2013.

41. De sista släktmedlemmar som läste hela manuskriptet enbart i egenskap av släktingar torde ha varit småskollärarinnan Minna Stjernlöf, f. Stenberg, i Ljusdal och sophiasyster Ingeborg Stenberg, f. Kihlgren, i Ljustorp på 1930-talet respektive 1940-talet.

REFEREN S ER Björkman, Margareta. ”Om översättningar av romaner under det sena 1700-talets senare hälft: En förstudie”. I Fiktionens förvandlingar: En vänbok till Bo Bennich-Björkman den 6 oktober 1996. Uppsala, 1996.

Björkman, Margareta. Catharina Ahlgren: Ett skrivande fruntimmer i 1700-talets Sverige. Stockholm, 2006.

Didier, Béatrice. Le journal intime. Paris, 1976.

Edlund, Ann-Catrine. ”Två vågor av vardagligt skriftbruk 1800– 2000”. I Att läsa och att skriva: Två vågor av vardagligt skriftbruk i Norden 1800–2000. Red. Ann-Catrine Edlund. Umeå, 2012.

Elgh, Fredrik och Ola Wennstedt. ”Pehr Stenbergs liv och levernesbeskrivning”. Thule: Kungl. Skytteanska Samfundets årsbok.

Umeå, 2013.

Ericsson, Stefan. ”Växter i Pehr Stenbergs Umebeskrivning och hans herbarium, det äldsta bevarade från Västerbotten”.

Natur i Norr 13 (1994).

Gusdorf, Georges. Les découverte de soi. Paris, 1948.

Gusdorf, Georges. ”Conditions et limites de l’autobiographie”. I Formen der Selbstdarstellung: Analekten zu einer Geschichte des literarischen Selbstportraits: Festgabe für Fritz Neubert. Berlin, 1956.

Gusdorf, Georges. Lignes de vie, 1–2. Paris, 1991.

Hættner Aurelius, Eva. Inför lagen: Kvinnliga självbiografier från Agneta Horn till Fredrika Bremer. Linköping, 1996.

Hocke, Gustav René. Das europäische Tagebuch. Wiesbaden, 1963.

Kondrup, Johnny. Levned og tolkninger: Studier i nordisk selvbiografi. Odense, 1982.

Kronsbein, Joachim. Autobiograpisches Erzählen: Die narrativen Strukturen der Autobiographie. München, 1984.

Lejeune, Philippe. Le pacte autobiographique, 1–2. Paris, 1975–2005.

Mauss, Marcel. Gåvan. Övers. Marianne Ahrne. Ny uppl. Lund, 1997.

Misch, Georg. Geschichte der Autobiographie, 1–4. Bern och Frankfurt am Main, 1949–1969.

Niggl, Günter. Geschichte der deutschen Autobiographie im 18. Jahrhundert: Theoretische Grundlegung und literarische Entfaltung.

Stuttgart, 1977.

Odell, Susanne. ”Pehr Stenberg och kvinnorna”. Thule: Kungl.

Skytteanska Samfundets årsbok. Umeå, 2013.

Pachet, Pierre. Les baromètres de l’âme: Naissance du journal intime. 2 uppl. Paris, 2001.

Pascal, Roy. Design and Truth in Autobiography. London, 1960.

Persson, Kristina. Svensk brevkultur på 1800-talet: Språklig och kommunikationsetnografisk analys av en familjebrevväxling.

Uppsala, 2005. von Platen, Magnus. ”Per Stenberg och det gamla Umeå”. Umeå universitet informerar 12. Umeå, 1971. von Platen, Magnus. ”Den sörjande klienten”. I Klient och patron: Befordringsvägar och ståndscirkulation i det gamla Sverige. Utg. Magnus von Platen. Stockholm, 1988.

Rousseau, Jean-Jacques. Bekännelser, 1–2. Övers. David Sprengel.

Ny utg. Stockholm, 2012.

Sjöblad, Christina. Min vandring dag för dag: Kvinnors dagböcker från 1700-talet. Stockholm, 1997.

Stenberg, Göran. ”Att skriva för andra: Om en levernesbeskrivning i Kungl. Bibliotekets handskriftssamling”. Biblis, 43 (2008).

Stenberg, Göran. ”Att återberätta sitt liv: Pehr Stenbergs levernesbeskrivning som självbiografisk text”. Thule: Kungl.

Skytteanska Samfundets årsbok. Umeå, 2013.

Stenberg, Pehr. Ordbok över umemålet, 1–2. Utg. Gusten Widmark. Uppsala, 1966–1973.

Stenberg, Pehr. Pehr Stenbergs Umebeskrivning. Utg. Margit Wennstedt. Umeå, 1987.

Svenske, John. Skrivandets villkor: En studie av dagboksskrivandets funktioner och situationella kontexter utgående från Backåkers Eriks dagbok 1861–1914. Uppsala, 1993.

Söderberg, Tom. Den namnlösa medelklassen: Socialgrupp två i det gamla svenska samhället intill 1770-talet. Stockholm, 1956.

Ulvros, Eva Helen. Fruar och mamseller: Kvinnor inom sydsvensk borgerlighet 1790–1870. Lund, 1996.

Wirilander, Kaarlo. Herrskapsfolk: Ståndspersoner i Finland 1721–1870. Övers. Eva Stenius. Stockholm. 1982.

Västerbotten 2011, nr 4.

69

70

mårten rasch

Teaterfasaden och bokmalen

E

n av lifsens njutningar är flanering i huvudstaden, även för en bokdammig bokmal.

Det var en dag i den sköna månaden maj, som jag blev stående framför Dramaten. Med den reliefprydda fasaden, ett konstverk skapat av Christian Eriksson. (1) – en apoteos i klassisk stil, Thalia till ära. Här, mitt i storstadsvimlet, bjöd sig tvenne scener ur teaterhistoriens brokiga krönika – ett dionysiskt hyllningståg och ett resande teatersällskap på väg.

Förtrollad, förundrad försjönk jag i konstverket. Förvisso var många av gestalterna svårtolkade. Fantasin fick tas till hjälp. Det dionysiska följet myllrade av kråmande, hoppande människor, halvgudar, backanter, dryader svängande fruktbarhetens thyrsosstavar. Månne icke den centrala figuren var Dionysos själv, som drogs fram i sin processionsvagn eller ”Thespiskärran”? (2) Blicken gled över till det andra motivet, det resande teatersällskapet på väg till en ny föreställning. Väl kunde det vara ett commedia dell’artesällskap. Ity, att i centrum intill en kärra med rekvisita skådades Pierrot själv i sin vida kostymering. Pierrot – då borde den livlige Harlekin vara i närheten! I bakgrunden tyckte jag mig finna honom. Som en piruetterande gestalt iklädd dräkt med mandelformat mönster och med sin trollstav, sin ”brix” fästad i bältet. (3, 4, 5) Väl minns jag känslan som bemäktigade mig inför konstverket, så kongenialt utmejslat ur marmorn. Det andaOmslag av Sven Okkels till Carlo Goldoni, Tjener for to herrer: Komedie i tre akter (Köpenhamn: Forening for Boghaandværk,1968).

des teater med stort ”T”. Teater jag under många år upplevt bakom och framför scen.

Och – mirabile dictu – tankarna fladdrade iväg till ägandes boksamling hemmavid, till hyllorna ”Teater” och ”Antiken”. Innehållande böcker valhänt förvärvade av mig, såsom varande icke klassiker men naturvetare.

Det dionysiska festtåget! För mig ter det sig som en hyllning till Dionysosfestspelen i forntida Athen. Då kören började i dialogform möta talskådespelare, vilka med tiden kom att dominera spelet på ”theatron”. Med rätta anses ju den västerländska teaterns ursprung vara att finna här.

Dionysos – denne gåtfulle, mångomskrivne gudomlighet från Trakiens vilda skogar. Där dyrkad som en skäggig gestalt, utskuren ur en trästock. En gestalt, sedan omvandlad till en lagerbekransad yngling. Glädjens, nuets, växtlighetens – och vinets Gud. Och de atenska mysteriespelens beskyddare. (6, 7, 8, 9, 10, 11) I en skriftserie utgiven av vänföreningarna för de svenska instituten i Rom och Athen gavs 1984 ut en symposiesammanfattning med den provokativa titeln: Antiken, död eller levande. Samtliga författares inlägg mynnade ut i ett rungande ”Nej!” till ”död”. Så ock då det gällde teaterkonsten. (12) Dionysos – den dionysiska andan – tankarna går till ett magistralt, omtryckt verk av den danske lärdomsgestalten, litteraturprofessorn Vilhelm Andersen och hans bok: Bacchustoget i Norden (1958). Bacchus, den romerske varianten för Dionysos, är en bullrande och oregerlig guddomlighet. Med emfas framhåller Vilhelm Andersen att romarnas Bacchus är i avsaknad av de

71

drag som karakteriserar Dionysos: allvar, eftertanke, vemod. Boken är fokuserad på temat, att den dionysiska anden förvisso svävar över nordisk diktning, även om Bacchus inte sällan anas i bakgrunden. Profiler som Bellman, Stagnelius, Fröding och Karlfeldt framträder i galleriet. Liksom sången och musiken vid de nordiska universiteten. (13, 14) För mig är det som om den marmorvita frisen är en hyllning till teaterkonstens inlevelse i nuet. Och till allt som föres fram över tiljan: Ordet, gester, rörelser, mimik. (15, 16) Och, därjämte Commedia dell’artes tidlösa spel med Harlekin som ett slags primus motor.

Väl minns jag ett samtal med teaterhistorikern Agne Beijer – Drottningholmsteaterns nyupptäckare. För ett halvsekel sedan satt vi på en bänk framför teatern i slottsparken. Agne Beijer berättade för mig hur han fick till stånd den slumrande 1700-talsteatern. Och om allt arbete, som därefter följde. Vi kom även att tala om Harlekin. ”Harlekingestalten är svårfångad!” Denna hans slutreplik har etsat sig fast hos mig. Under mer än ett halvsekel har jag sysslat med Harlekingestalten, studerat den i konst- och litteratursammanhang och framför allt i teatersammanhang.

Den danske författaren, konstnären, formgivaren, matematikern Piet Hein står för följande visdomsord: Det er svaert naivt at tro att dette liv kan leves hvis man ikke er naiv.

Dessa rader kommer inför mig, då jag med ett leende tänker på det sköna utmejslade konstverket.

Ett bildspel som minnar om en sagoboksillustration. Till sagan om människans eviga trängtan att lämna verkligheten och att framträda i en annan skepnad – att spela teater.

Konsten att tolka en roll är förvisso subtil. Icke ovidkommande i dessa sammanhang är förmågan taga till sig, leva sig in i, ordet och texten.

Och intuitivt omforma allt efter den egna personligheten.

Efter denna pekoralistiskt utformade påståendesaltomortal dristar jag mig plädera för, – Ärade läsare ! –, att ägna lite tid till en ytterst angenäm sysselsättning för en bokälskare, nämligen den, att försjunka i texten till ett skådespel, läsa replikerna, penetrera dem, rent av ”taga på Dig” en roll. Säkerligen kommer Du att upptäcka, hur vissa ord, begrepp, kanske dialoger och hela meningar helt överraskande kan framträda i ny dager. Vill det sig illa – eller väl – kanske Du börjar läsa högt för Dig själv och kanske rent av ertappar Dig med att smått agera med gester och mimik.

Det föll sig helt naturligt att jag, hemkommen från min utflykt i staden, letade fram en bok med ett omtyckt skådespel. Jag kom att försjunka i Tjener for to herrer, komedi i tre akter av Carlo Goldoni. En publikation utgiven av Forening for boghaandværk (1968). På omslaget en helmaskförsedd Harlekin i full aktion. (17) Förvisso, upplevelsen i bokkammaren blev en utsökt ”teatralisk” boklig upplevelse, lika angenäm och tankestimulerande som att skåda ett konstverk på en teaterbyggnad.

Dionysos på sin processionsvagn eller ”Thespis­kärran”.

Vasmålning från 500-talet f. Kr. British Museum, London.

72

Skådespelaretåg i Italien på 1600-talet respektive Dionysoståg. Relief i marmor 1907. Dramatiska teaterns fasad, Stockholm.

N OTER 1. Elisabeth Sörenson och Erik Näslund, Kungliga Dramatiska Teatern 1788–1988: Jubileumsföreställning i fyra akter (Höganäs: Bra Böcker, 1988), s. 54–63. Teaterns invigning skedde 18.2.1908. Fasadutsmyckningen höggs ut ur vit marmor från Aspa Bruk i Närke.

2. I samband med Dramatens framförande av Euripides’ skådespel ”Backanterna” 1996, publicerades ett synnerligen intressant programhäfte som behandlande Dionysoskulten och det backanaliska följet. Med Dionysos framförd i en vagn – senare tiders Thespiskärra.

3. Mårten Rasch, ”Harlekin och hans följe”, Strövtåg (Stockholm: Bokvännerna, 1993), s. 66–81.

4. Mårten Rasch, ”Thaliatemplet i Humlegården”, Strövtåg (Stocholm; Bokvännerna, 1993) s. 53–65. Månget Harlekinspel, ”Harlekinad”, gladde publiken i ”Rotundan”, 1700-talsteatern i Humlegården.

5. Allardyce Nicoll, The World of Harlequin: A Critical Study of the Commedia dell’ Arte (Cambridge: Cambridge University Press, 1963).

6. Ivar Harrie, Det antika dramat (Stockholm: Sveriges Radio, 1958). Ivar Harrie, väl förfaren i antikens hävder, berättar här om den antika teaterns dionysiska ursprung.

7. Fritiof Hallman, ”Dionysos”, Horisont, nr 1, 1980, s. 70–76. Om Dionysos ursprung, samband med mysteriespelen i Athen samt relation till Apollon.

8. Lars Sjöstrand, ”Dionysos”, Läkartidningen 88 (1991), nr 51–52, s. 4454–57. Om Dionysoskulten och Dionysos relation till andra gudar. Och om Dionysos i konsten genom tiderna.

9. Julius Centerwall, Grekisk och romersk mytologi (Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1918) s. 86–90.

10. Gösta Säflund, Heraklidernas återkomst, Bonniers lilla kulturhistoriska serie (Stockholm: Bonnier, 1963), s. 96–90.

11. Martin P:n Nilsson, Olympen (Stockholm: Prisma, 1964).

12. Hans Furuhagen har i vänföreningens publikation, Antiken, död eller levande, red. Birger Bergh (Uppsala: Carmina, 1984) s. 27–40, bidragit med ett intressant inlägg belysande hur mycket antik teater som spåras fram till våra dagar.

13. Mårten Rasch, ”Serenadsången i Uppsala”, Biblis, nr 4 (1998), s. 52–59.

14. Mårten Rasch, ”Studentica II: Uppsalasångarnes resa till Paris 1867”, Biblis, nr 5 (1999), s. 43–46.

15. Samlingsverket Teater (Stockholm: Tidens förlag, 1963). Förord av Gösta M. Bergman och Hans Ullberg – en i hög grad fortfarande aktuell publikation. Innehållsförteckningen talar för sig själv: Gösta Bergman, ”Ur teaterhistoriens bilderbok”; Nils Beyer, ”Att se på teater”; Vilhelm Moberg, ”Att skriva för teater”; Sandro Malmqvist, ”Hur en teaterföreställning kommer till”; Claes Hogland, ”Tre skådespelare om teaterarbetet”, Hans Ullberg, ”Några moderna dramatiker”.

16. Agne Beijer, ”Rörelsen och rummet”, Prisma 2 (1949), nr 6, s. 16–34. Intressant teaterhistorisk översikt av scenarkitekturens och scenkonstens utveckling från antiken till våra dagar.

17. Utgåvan är en bibliofil skön upplevelse. Typsnitt Baskerville, fullimmat papper, mattglattat, – och med kongeniala illustrationer i färg av Sven Okkels.

73

nyheter & noter at

Kunskapens rike: Helsingfors universitetsbibliotek – Nationalbiblioteket 1640–2010

Rainer Knapas. 461 s. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland, 2012 isbn 978-951-583-244-3 I inledningen till Essay on Human Understanding (1689) talar empiristen John Locke om ”kunskapens rike” och dess mästerarkitekter, vilkas grundritningar för vetenskaperna framåt. Locke identifierar även en mera alldaglig krets av forskare, som fullgör sin uppgift genom att avlägsna

74

litet av det skräp som ligger i kunskapens väg.

Han formulerar därmed den så kallade hantlangarteorin inom filosofin enligt vilken detta ämne saknar egna problem och enbart tjänar som en teknik för att lösa problem vid icke-filosofiska undersökningar.

Bortser man från den idé- och lärdomshistoriska kontexten kring Lockes resonemang, går det att dra nytta av hans metaforer i en anmälan av Rainer Knapas Kunskapens rike (2012), en historik över Finlands nationalbibliotek. Genom att organisera kunskap och bygga system som ger tillgång till den kan nämligen nationalbiblioteken sägas fullgöra sin tjänande roll i kunskapens rike.

Att Knapas i en tid då begreppet ”information” dominerar i biblioteksvärlden för sin boktitel reserverat det intellektuellt mera självhävdande ”kunskap” är samtidigt uppmuntrande för den, som gärna ser humanvetenskapen som en aktiv kraft i samhället jämsides med vetenskapsgrenar med anspråk på högre grad av evidens. Kunskap, så vill jag se det, uppstår nämligen när information når en mottagare som kan bearbeta och omvandla den till en integrerad del av sitt minne, sin bildning och sin värdegrund.

Konst- och kulturhistorikern Rainer Knapas har belönats med Stig Ramels pris för sina forskningsinsatser, präglade av en bred historiesyn och förmåga att lyfta fram kulturhistoriska perspektiv jämte politiska och sociala. Sådana kvalitéer är värdefulla tillgångar när man skriver ett nationalbiblioteks historia. Det gäller inte minst för det finländska, som i så hög grad varit och är en del av sitt lands dramatiska historia och bero-

ende av sin omvärld. Till bilden hör bland annat Finland som en del av stormaktstidens Sverige, som ryskt storfurstendöme och som en del av det västliga Europa. Knapas placerar också in nationalbiblioteket i universitets- och vetenskapshistorien liksom i bok- och bibliotekshistorien.

Historien Kunskapens rike är den första sammanhängande historiken över Finlands nationalbibliotek. Institutionens begynnelse sammanfaller med grundandet 1640 av Åbo akademi – den svenska stormaktens tredje universitet – och omvandlingen av stadens gymnasium till universitet, gymnasiehuset till universitetsbyggnad och lektorerna till professorer. Av de 21 volymer böcker som överfördes från gymnasiebiblioteket till akademins bibliotek finns idag tre bevarade, sedan länge förvarade i Borgå gymnasiums bibliotek – titelbladens ägaranteckning ”Liber Scholæ Aboensis” vittnar om deras proveniens. Knapas redogör för samlingarnas tillväxt genom krigsbyten, lagstadgade pliktleveranser, förvärv och donationer och presenterar även en rad aktörer i och kring biblioteket, främst bibliotekarier och donatorer. Den första bibliotekarien var den duglige Axel Kempe och under 1700-talet framträdde Henrik Gabriel Porthan som professionens främsta representant.

Porthans omfångsrika bibliotekshistoria, Historia Bibliothecæ R. Academiæ Aboënsis (1771–1795), belyser såväl akademibibliotekets bestånd som dess självbild och nära samband med akademin.

Som fosterlandsvän kom Porthan att samla all litteratur om Finlands historia och därmed lägga grunden till den senare separata nationalsamlingen, Fennica.

Bland bibliotekets främsta donatorer under 1600-talet fanns drottning Kristina och Christina Horn, som 1646 skänkte ett större krigsbytesbibliotek. Under 1700-talet överlämnade bibliotekets kansler Carl Gustaf Tessin vid flera tillfällen bokgåvor. Så gjorde även far och son Carl Fredrik Mennander, den sistnämnde på faderns meriter adlad Fredenheim och 1792 chef för det nybildade Kongl. museum i Stockholm.

Knapas skildring av bibliotekets första tid slutar med branden i Åbo 1827, mera förödande än den som 1697 ödelagt det svenska slottet Tre kronor och större delen av de kungliga bok- och

handskriftssamlingarna. Med undantag för omkring 800 utlånade volymer förvandlades i Åbo närmare 40 000 böcker och handskrifter till aska.

Tyngdpunkten i Knapas skildring ligger på bibliotekets tid i Helsingfors, sedan 1812 Finlands nya huvudstad. Ämbetsverkens överflyttning dit från Åbo verkställdes inom ett decennium och 1828 var även den kungliga akademien etablerad där under namnet Kejserliga Alexandersuniversitetet i Finland. Den tidigare oansenliga småstaden Helsingfors utvecklades nu på kort tid till ett kulturellt centrum med senatstorget och Carl Ludvig Engels nyklassicistiska monumentalbyggnader som främsta arkitektoniska uttryck.

Uppförandet av universitetsbyggnaden på torgets västra sida avslutades 1832 och 1845 stod biblioteksbyggnaden i grannkvarteret inflyttningsklar.

Genom olika initiativ reparerade universitetsbiblioteket i stor utsträckning sina förluster i samband med Åbo brand, inte minst genom frikostiga donationer från olika samlingar i Ryssland.

Till återuppbyggnaden bidrog även boksamlaren Matti Pohto, som tog upp jakten på äldre Fennica. Arvet från Porthan förvaltades av bibliotekarien Fredrik Wilhelm Pipping, som byggde upp en ny Fennica-samling och gav ut Förteckning öfver i tryck utgifna skrifter på finska (1857).

Under hela 1800-talet befäste biblioteket sin ställning som landets stora förmedlare av vetenskaplig litteratur. Knapas skildrar samlingarnas fortsatta uppbyggnad och användning genom nedslag i enskilda bibliotek och specialsamlingar, som Adolf Erik Nordenskiölds bibliotek och Monrepos-biblioteket från 1700-talet. Till uppbyggnaden av den slaviska samlingen bidrog perioden 1820–1917 i hög grad universitetets friexemplarsrätt till allt som trycktes i Ryssland. Tack vare den äger Finlands nationalbibliotek idag världens största samling utanför Ryssland av rysk litteratur från tiden före 1917 samt litteratur i anslutning till de ryska minoritetsfolken.

Om 1830- och 40-talen kan betecknas som det finländska nationalbibliotekets första storhetstid så kännetecknades perioden 1900–1914 av en vitaliserande europeisering, då en ”biblioteksintelligentia” fick utrymme och författare som Arvid Mörne och Runar Schildt kunde dra nytta av institutionens resurser. Det fortsatta 1900-talets stora prövningar för Finland drabbade även dess nationalbibliotek. Självständighetsförklaringen

75

1917 efter den ryska oktoberrevolutionen, motsättningarna mellan landets borgerliga och socialister och inbördeskriget 1917–1918 följdes av andra världskriget, vinterkriget, fortsättningskriget och slutligen freden med Ryssland 1944. Återuppbyggnaden efter kriget liksom nedgången i ekonomin under 1990-talets första år påverkade också nationalbiblioteket och dess förhållande till omvärlden.

Vid självständigblivandet 1917 var personalen vid Finlands nationalbibliotek svenskspråkig och institutionen blev under en period ett centrum för en finlandssvensk kulturelit. Den finskspråkiga majoritetens bitterhet över denna dominans är begriplig och i den språkstrid som utbröt kring universitetet och dess bibliotek uttalade sig 1927 den blivande statsmannen Uhro Kekkonen.

Situationen förändrades efterhand under mellankrigstiden, då överbibliotekarierna fick ny status och blev universitetsbibliotekets främsta ansikten utåt. Mot slutet av 1930-talet hade bibliotekets interna majoritetsspråk blivit finska och parallellt hade antalet kvinnliga bibliotekarier ökat.

Samtiden Under senare decennier har internationalisering och informationsteknologisk utveckling alltmera satt sin prägel på forskningsbiblioteksvärlden.

Denna inriktning gällde även vid Helsingfors universitetsbibliotek under Esko Häklis långa period som överbibliotekarie 1976–2001. Både Häkli och hans efterträdare Kai Ekholm har samtidigt hävdat sig som humanister och har i hög grad lyckats överbrygga klyftan mellan det lärda verket och informationssamhället. Ekholm har profilerat sig inom områden som biblioteksförstörelse under krig och tryck- och yttrandefrihet och har även varit drivande i det projekt som resulterat i Knapas bibliotekshistorik. Ansvaret för genomförandet av det informationsteknologiska programmet har delegerats till andra aktörer inom institutionen.

Helsingfors universitetsbibliotek har under sin existens fungerat både som universitetsbibliotek och nationalbibliotek. Namnändringen 2006 till Finlands nationalbibliotek speglar en internationell utveckling, där nationalbiblioteken blir noder i ett alltmera utvecklat elektroniskt nätverk av bibliotek samtidigt som deras historiska arv

76

och anknytning till den lärda världen tonas ner.

Finlands regering har under senare år tagit ett kraftfullt strategiskt grepp om landets digitala infrastruktur och tilldelat nationalbiblioteket en ledande roll för hela landets biblioteksväsende.

Numera utvecklar och erbjuder nationalbiblioteket således tjänster för såväl universitets- och högskolebibliotek som specialbibliotek och folkbibliotek. Enligt uppdraget ska man även främja det internationella samarbetet inom biblioteksområdet.

Knapas kommenterar i ett avslutande kapitel de kulturklyftor, som uppstått i samband med övergången till ett digitalt nationalbibliotek, försvagningen av institutionens identitet som lärt verk och dess positionering i rollen som tillhandahållare av elektroniska tjänster. Han sätter därmed fingret på ett sedan 1970-talet ständigt närvarande och alltmera akut dilemma.

Att skildra en institution och dess utveckling under närmare 400 år ställer betydande krav på en stram hantering av stoffet. Rainer Knapas har valt en kronologisk ordningsprincip och Markus Itkonen har skapat en effektiv grafisk form för samordning av text och bild. Utrymme har samtidigt reserverats av båda parter för vissa tematiska fördjupningar. Den kronologiska principen har visserligen reducerat risken för upprepningar, men Knapas har inte helt undgått vanskligheter vid urvalet av stoff. Bibliotekets äldre historia skildras med större fasthet än dess senare öden och sentida bibliotekarier blir ibland föremål för en uppmärksamhet, som knappast motsvarar deras historiska betydelse. Sammanfattningsvis lyckas ändå Knapas tydliggöra de stora utvecklingslinjerna.

Nationalbibliotekens dilemma I sin berömda föreläsning ”The Two Cultures and the Scientific Revolution” (1959) identifierade C. P. Snow den brandvägg, som i efterkrigstidens Europa kommit att skilja naturvetenskap från humaniora. En liknande mental split hotar nationalbiblioteken i den postmoderna och digitala eran. Brandväggen går denna gång mellan å ena sidan kunskapen om samlingarnas kontext, proveniens, form och innehåll, å den andra sidan tekniken för deras förmedling. Forskningsbibliotek inom universitetsbibliotekens krets bygger

numera inte i samma utsträckning som tidigare fysiska samlingar utan säkrar snarare tillgången till elektroniska resurser som förvaltas av andra aktörer. Parallellt pågår digitaliseringen av de egna fysiska samlingarna. Denna utveckling är inte lika tydlig vid de nationalbibliotek, som tillika har rollen som forskningsbibliotek och som förvaltar omfattande äldre samlingar, tar emot analoga – framför allt tryckta – pliktleveranser och förvärvar utländsk litteratur i form av tryckta volymer. De fysiska samlingarna och deras hantering är således knappast negligerbara.

En ny verklighet tränger sig samtidigt på och i takt med mediernas digitalisering tvingas nationalbiblioteken sätta in stora resurser på upprättandet av rationella processer och system, som i slutänden ska tillgodose användarnas tillgång till fulltexter och andra elektroniska dokument via nätet. Under tiden som utvecklingsarbetet pågår, glesnar besöken till läsesalarna, dialogen mellan bibliotekarier och forskare tunnas ut och nationalbiblioteken riskerar att förlora sin roll som en tydlig aktör i ett överblickbart kulturlandskap. Ännu befinner vi oss i en lärofas där roller

och ansvarsfördelning förskjuts och omfördelas och där marknaden blir en allt tydligare aktör i kunskapens riken. Tecken finns också på ett nytt slags dialog mellan kulturarvssektorn och universiteten. Forskare visar ett nytt intresse för det historiska källmaterialet och dess digitalisering.

Bildanalytiker undersöker i dialog med kulturarvsinstitutionerna hur automatisk igenkänning av bild, handskriven text och äldre, oregelbundna typsnitt kan användas i det praktiska arbetet.

Inom språkdata försöker forskarna att på automatisk väg och utifrån formella beskrivningar utvinna beskrivande texter av det slag som utvecklats för den semantiska webben.

När samhället förändras måste även nationalbiblioteken hitta nya vägar. Verkligt framgångsrika motkrafter mot de bieffekter av den informationsteknologiska utvecklingen som hela kulturarvssektorn fått känna av lyser dock hitintills med sin frånvaro. För en bättre balans mellan det historiska arvet och det ständigt pågående informationsflödet krävs uppmärksamhet, medvetenhet och aktiva insatser. magdalena gr am

C. F. Hultenheims typografiska boksamling Camera Antiqua omfattande ca 4 000 böcker såldes på Bukowskis den 29 maj till okänd köpare.

77

i kungliga biblioteket den 16 oktober 2012 N ÅG RA O RD O M BE R NH ARD KEM PE tal hållet vid högtidlighet arrangerad med anledning av att carola de boulloche donerade kempe-samlingen till kb Kära Carola, fru Riksbibliotekarie och alla medhjälpare vid denna utställning, ärade gäster. Det är en heder att få säga några ord om Bernhard Kempe, Carolas morfars far. Jag tror att jag fått uppdraget eftersom Bernhard Kempe också var min mammas morbror. Vid förra sekelskiftet fick hon gå upp och niga för sina äldre släktingar i våningen på Kungsträdgårdsgatan i Stockholm och kanske fick min mamma se delar av hans konstsamling.

I familjen Kempe finns flera berömda samlare, som t.ex. Bernhard Kempes kusin Wilhelmina, gift von Hallwyl, och senare hans brorsbarn Carl Kempe. Den ena byggde ett museum och den andre köpte slottsflyglar på Ekolsund för att hysa sina samlingar. Bernhard Kempe var mera försynt och lär enligt släkttraditionen ha börjat samla sedan han i 50-årsåldern på grund av hälsoskäl flyttat till Stockholm och lämnat Mo och Domsjös ledning till sina bröder. Detta skedde i början på 1880-talet.

Bernhard Kempe hade redan som ung rest mycket i Europa för utbildning och affärer och nu saknade han de kulturimpulser som resorna medfört. Så började han samla miniatyrer, teckningar och brev. Eftersom han bodde vid Kungsträdgården är det lätt att föreställa sig hur han besökte boklådorna på Norrbro och konsthandlare i centrala Stockholm på sina dagliga promenader.

Vem är då Bernhard Kempe? Han var andre son till J. C. Kempe. Fadern hade som ung kommit från Stralsund via Stockholm till Härnösand, där han genom sin hustrus arv blev hälftendelägare i svärfaderns handelshus och rederi.

Sonen Bernhard fick, efter fullgjord skolgång i hemstaden, vidareutbildning på olika kontor i Europa hos handelshus, som fadern hade affärer med. Jag kan inte säga exakt var, men J. C. Kempe hade omfattande förbindelser med Lambrecht Frères i Antwerpen och Crujeot i Dunkerque och

78

Devailly i Calais. Hos några av dem bör Bernhard ha tillbringat längre läroperioder. Bernhard fick inte bara kunskaper i bokföring och finansiering, utan han lärde sig också språk och skrev hela livet en vacker franska, som var huvudspråket för affärerna vid sidan av tyskan, som han redan lärt sig behärska under uppväxten i Härnösand. Senare när hans barnbarn Vera, Carolas mamma, växte upp korresponderade han med henne på franska för att hon skulle öva sig i språket.

Bernhards äldste bror ägnade sig åt textilhandel mellan Ryssland och England, så det blev Bernhard som tidigt förväntades överta ansvaret för delar av faderns affärer med trävaruhandel från Härnösand. När Bernhard var 22 år fick han på egen hand undersöka flottningsmöjligheterna i Södra Anundsjöälven nordväst om vad som nu är Örnsköldsvik. Hittills hade timret i dessa skogar saknat värde, eftersom det inte kunde nå fram till sågverken. Det var nästan väglöst land.

Efter en noggrann undersökning, slöts kontrakt med bönderna och älven kunde börja rensas. Virket fick värde, när det kunde flottas. Bernhard lärde sig hela kedjan för virkets väg från stubbe till marknaden i Europa.

Den 2 januari 1856 då Bernhard var 25 år ingick fadern en överenskommelse med honom och brodern Wilhelm, som var fyra år yngre, att dessa två skulle ansvara för hälften af nettobehållningen af all import samt export från Hernösand och Ångermanälfen jämte en fjärdedel uti exporten från sågen i Söråker. Dessutom skulle bröderna under faderns frånvaro hafva omtanke om alla affärers gång samt efter bästa förmåga icke allenast sköta de gemensamma affärerna utan äfven allt hvad som beträffar skeppsparter och skogsfastigheter.

I två år prövade J. C. Kempe sina söner, innan han gav dem fulla ansvaret för företagen i Norrland inklusive sågen i Söråker, som låg norr om Sundsvall. Bruket vid Mo och den planerade sågen i Domsjö ville J. C. själv fortsätta att driva, även sedan han flyttat till Stockholm.

Korrespondensen mellan far och söner var livlig och det kunde gå flera brev om dagen, men när det var bråttom använde man den nyinstallerade telegrafen. Det framgår tydligt att Bernhard var den med vilken fadern diskuterade strategiska frågor, medan Wilhelm skötte kamerala sysslor och rådfrågade sin bror när det gällde alla avgö-

rande beslut. Ett exempel kan nämnas när J. C. 1870 inför dottern Fannys bröllop med juristen C. G. Hernmarck undrade om en hemgift för Fanny på 10 000 kr skulle kunna anses rättvis gentemot de övriga syskonen givet företagets ställning. Bernhard svarade att det var mycket rimligt med tanke på vad fadern hade lagt ut för sönernas utbildning, bland annat hans egen långa vistelse ute i Europa. Bernhard axlade tidigt ansvar för alla de 12 syskonen.

Vid J. C. Kempes död 1872 var Bernhard den äldste överlevande sonen och den som kraftfullt och rättvist löste arvskiftet genom att göra aktiebolag av dödsboet, där flera av arvingarna var omyndiga. På det sättet kunde arvet skiftas i form av aktier i Mo och Domsjö AB. Möjligheten att bilda aktiebolag hade nyligen införts och var en oprövad bolagsform. Detta tog tid och först 1873 sedan bolaget bildats kunde arvskiftet ske.

Familjen valde att samlas i Stockholm under Oscar II:s kröningsvecka i maj. Jag nämner detta för att visa att Bernhard gärna förenade nytta med nöje. Han bevistade galaföreställningarna på operan och teatern, eftersom justitierådet Hernmarck kunde ordna biljetter. Som ämbetsman var Hernmarck själv upptagen med arbete inför själva kröningen.

Bernhard Kempe var under de första åren av familjeföretagets verksamhet tidvis den ende i styrelsen, som tillsammans med disponenten skötte de olika verksamheterna med skog och trävaror. Tiderna var bistra, epidemier härjade, men bolaget kunde lämna utdelning varje år.

Men sedan Bernhard fyllt 50 år försämrades både hans egen och familjens hälsa. Han lämnade styrelsen i Mo och Domsjö och flyttade med familjen till Stockholm, där han inrättade ett kontor för de verksamheter han drev vid sidan av Mo och Domsjö, t. ex. Sandö såg. I det mesta som Bernhard gjorde följde han sin fars exempel och levde efter principen att i affärer var ett gott och hederligt namn det allra viktigaste.

Bernhard hade sedan sin ungdoms utbildnings- och affärsresor gärna hälsat på släkten i Tyskland, Tyrolen och på Rivieran. Men nu orkade han inte resa utan började på allvar samla konst och ställa i ordning sina fynd under långa vinterkvällar. Utan att veta så mycket om saken får jag, vid genomgång av samlingen som nu

skall doneras, intryck att Bernhard Kempe genom sina inköp också hjälpte unga behövande, ofta kvinnliga konstnärer.

När brodern Wilhelm dog 1890, återkom Bernhard, 60 år gammal, med förnyade krafter som styrelseordförande i Mo och Domsjö AB, vilket han fortsatte med till sin egen bortgång 1908.

Han bodde kvar i Stockholm och upplät under dessa år delar av sitt kontor till sin yngste bror Seth. Bröderna hade samma åsikter om hur familjebolaget borde skötas, trots att Seth var 27 år yngre. Bernhard hjälpte Seth att finansiera det stora köpet av Robertsfors bruk i Västerbotten 1897. Tillsammans kunde de i Mo och Domsjö AB avvärja flera familjekonflikter, vilka lätt uppstår i ett lönsamt och växande företag och medverka till att familjeförmögenheten fördes vidare till kommande generationer.

Teckningssamlingen som ärvts i fyra generationer kommer nu att stanna i Stockholm, där den i huvudsak köptes in. Den blir ett minne över en stark och rättrådig företagare, som fann avkoppling och glädje i att samla kultur omkring sig. Tack för ordet. margareta kempe

Medarbetare i Biblis 62

fredrik elgh, professor och överläkare i virologi vid Umeå universitet och Norrlands universitetssjukhus, är projektledare för Projektgruppen för utgivning av Pehr Stenbergs levernesbeskrivning. magdalena gram är chef för forskning, arkiv och bibliotek på Nationalmuseum. margareta kempe är hedersdoktor vid Luleå tekniska universitet. jonas nordin är forskare vid Kungliga biblioteket. mårten rasch är livmedikus och författare till ett flertal bokhistoriska böcker och artiklar. göran stenberg är forskare vid Institutionen för svenska och flerspråkighet vid Stockholms universitet. olle wallin är civilekonom och samlare av äldre botanisk litteratur. ola wennstedt, fil. lic., är arkivchef vid Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Umeå (daum).

79

föreningen biblis Föreningen Biblis, Kungliga biblioteket, Box 5039, 102 41 Stockholm www.biblisbloggen.blogspot.se www.facebook.com/Foreningenbiblis Styrelse: Jonas Modig (ordf.), Gunilla Eldebro (sekr.), Anita Ankarcrona, Peter Bodén, Jakob Christensson, Per Cullhed, Gunilla Herdenberg, Christer Jonson, Tomas Lidman, Nina Rydh Malmqvist och Barbro Thomas Föreningen Biblis är en ideell förening med ändamål att stimulera intresset för bokhistoria, bibliografi, förlags- och bokhandelshistoria, bokhantverk och samlande. Detta uppnås genom föredrag, studiebesök och genom utgivning av medlemstidskriften Biblis och andra publikationer Föreningen Biblis är Kungliga bibliotekets vänförening tidskriften biblis Utges av Föreningen Biblis och utkommer med fyra nummer per år Ansvarig utgivare: Jonas Modig Redaktörer: Ingrid Svensson, 010-709 33 41, ingrid.svensson@kb.se och Ulf Jacobsen, 0498-48 48 93, ulf.jacobsen@telia.com Redaktionella rådgivare: Kristina Lundblad, Stefan Lundhem och Glenn Sjökvist Den som skickar material till Biblis anses medge elektronisk lagring och publicering Utges med stöd från Statens kulturråd medlemskap i föreningen biblis / p renumeration Prenumeration på tidskriften Biblis innebär automatiskt medlemskap i Föreningen Biblis. Medlemmarna får utöver tidskriften inbjudningar till föredrag, utställningar, studiebesök och medlemsresor Avgift för enskild medlem 400 kr/år, familjeavgift 500 kr/år Studerandeavgift 200 kr/år pg 55 43 03-8 bg 5221-2248 medlemsärenden Biblis, Kungliga biblioteket, att. Gunilla Eldebro, Box 5039, 102 41 Stockholm, tel. 010-709 33 12, e-post: gunilla.eldebro@kb.se prenumerationsärenden Biblis, att. Ulf Jacobsen, Hemse Bopparve 610, 623 50 Hemse, tel. 0498-48 48 93, e-post: ulf.jacobsen@telia.com

Biblis 62 © Föreningen Biblis och respektive upphovsman 2013 Formgivning och produktion: Ulf Jacobsen och Peter Ragnarsson Satt med Sabon Next och Frutiger Reproduktion: Jens Gustavsson, Kungliga biblioteket, om inget annat anges; Jonas Nordin s. 2–23, Bukowskis s. 77 Tryck: Livonia Print, Lettland 2013 issn 1403-3313 isbn 978-91-7000-304-2

80

Biblis 62

Biblis 62 kvartalstidskrift för bokvänner Sommaren 2013 sek 125

01 02 FnL1 ZXRlcgBRrxF/ FUphY29ic2VuICYgUmFnbmFyc3NvbgVQ 02 0044

isbn 978-91-7000-304-2