Biblis 65

kvartalstidskrift för bokvänner Våren 2014 sek 125

01 02 FnL1 ZXRlcgBTIFv1 FUphY29ic2VuICYgUmFnbmFyc3NvbgVQ 02 0044

isbn 978-91-7000-310-3

Biblis

nummer 65 våren 2014 redak törer ingrid svensson och ulf jacobsen

3 Kungliga biblioteket och andra världskriget Gunilla Jonsson

33 Eva Billow. Bokkonst för barn

37 Skål för bokstavskonsten! Samtal med Geith Forsberg Ingrid Svensson

42 Dags för en typografisk utbildningskommission? Om typografins och bokformgivningens belägenhet Lars E. Pettersson

47 Brutna ryggar. Om e-boksproduktion och e-boksutgivning i Sverige år 2014 Alexandra Borg

57 Linné som bibliograf Olle Wallin

67 Med Vila-Matas i Gutenberggalaxen Kristina Lundblad

73 Nyheter & Noterat

80 Föreningen Biblis

Omslag Peter Ragnarsson Nicoletta Mondadoris Susannas första bok (1947), översättning och textning Eva Billow Baksida Eva Billows När John Blund försov sig (1949) Bakgrund Eva Billows Godmorgon och godnatt (1951), försätts (färgvarierad här)

gunilla jonsson

Kungliga biblioteket och andra världskriget

e som intresserar sig för tryckfrihetens historia i vårt land brukar med stolthet framhäva att Sverige med 1766 års tryckfrihetsförordning var först i världen att ge tryckfriheten grundlagsskydd och samtidigt göra allmänna handlingar offentliga. Det innebär nu inte att denna grundläggande, demokratiska tradition är obruten. Bakslagen har varit många, betingade av skiftande politiska konjunkturer. 1812 års TF hade, med några revisioner, ändå någorlunda väl lyckats bevara pressfriheten fram till andra världskriget, men då krackelerade systemet. Den svenska presspolitiken under andra världskriget är beryktad. Det har skrivits, och det skrivs fortfarande, oerhört mycket om vad som då hände, så skeendet får anses grundligt genomlyst. Jag skall försöka lägga ytterligare en liten bit till pusslet genom att beskriva hur det påverkade KB, och hur biblioteket hanterade läget. Jag måste ändå först ge en bakgrund till utvecklingen under krigsåren.1 Det fanns redan före krigsutbrottet 1939 en föreställning i europeisk debatt om att pressen kunde vara skyldig till att ett land drogs in i krig, ”pressens krigsskuld”. Det var en idé som drevs hårt från tyskt håll, och som synbarligen omfattades av den svenska samlingsregeringen,2 som tillträdde 13 Vecko-Journalen nr 10 1941. Belagd med kvarstad 3 juni 1941 (konfiskationsdatum ej antecknat i KB). Beslaget föranleddes av Arthur Engbergs och Jules Romains artiklar. Det kritiserades i riksdagen av Rickard Sandler och Fredrik Ström i första kammaren (1941:39, s. 80 resp. 1942:20, s. 13).

december 1939. Det är också klart att det var den dominerande uppfattningen i riksdagen, även om det hela tiden fanns många som argumenterade emot (Östen Undén är kanske det mest lysande exemplet). Rädslan för ett tyskt angrepp var utbredd och upplevdes naturligtvis som högst realistisk.3 Om regeringens agerande gentemot pressen styrdes av denna doktrin under de fyra första krigsåren, eller om motiven var mer sammansatta måste jag låta vara osagt. Resultatet var ändå att man hukade för de tyska anspråken fram till slutet av 1943, det vill säga så länge man ännu såg någon möjlighet för en tysk seger. De tyska klagomålen på svensk press började redan 1933, efter nazisternas maktövertagande, och var tämligen vanliga fram till krigsutbrottet. Regeringen tog intryck och utfärdade flera informella varningar om återhållsamhet till pressen.4 När kriget brutit ut ökade de tyska påstötningarna snabbt i antal. Försök från svenska regeringsföreträdare att förklara den svenska tryckfrihetslagstiftningen gjorde knappt något intryck. Den officiella tyska hållningen kan exemplifieras med ett anförande från 1938 av det tyska utrikesdepartements presschef Otto Dietrich: gegen Hetzer und Lügner, die die aussenpolitischen Beziehungen der Nation vergiften und damit den Frieden des eigenen Volkes auf das Schwerste gefährden, kann jede Regierung einschreiten. […] Wo die Interessen des eigenen Volkes in verantwortungs losester Weise durch publizistische Brunnenvergifter gefährdet, werden, sollte jeder Staatsmann nach den geschriebenen und ungeschriebenen Gesetzen

seiner Erfassung das Recht für sich in Anspruch nehmen, eine Zeitungsausgabe, die sich dieses Volksverbrechens schuldig mach, zu beschlagnahmen.5

Ingreppen mot i Tysklands tycke alltför frispråkiga eller olämpliga skrifter började i november 1939. Till att börja med följde man oftast de vanliga reglerna i TF och väckte åtal, något som dock – från regeringens synpunkt – hade avgörande nackdelar. Dels tog det lång tid, dels var domstolsprocessen osäker. Juryn kunde fria, och domstolen kunde till och med få för sig att ogilla åtalet. Det har påståtts att man i justitiedepartementet redan före krigsutbrottet lusläste paragraferna i TF och till sist hittade en utväg i § 3, 9. momentet, 2. punkten, i fortsättningen betecknat ”3.9.2”.6 Innebörden av 3.9.2 var att skrift som inte var smädlig eller förgriplig men genom vilken missförstånd med främmande makt hade yppat sig skulle kunna konfiskeras utan rättegång. Stadgandet hade enligt justitieministerns något svävande påstående inte använts sedan mitten av 1800-talet men befanns lämpligt att uppväcka i det rådande läget.7 I själva verket hade stadgandet aldrig använts.8 Det rimmar illa med resten av TF, och det har till och med hävdats att justitiedepartementets tolkning var felaktig.9 Frågan är också om justitiedepartementet alldeles på egen hand kom fram till att 3.9.2 skulle kunna användas? Chefen för tyska legationen i Stockholm, prinsen av Wied, översatte och kommenterade TF 3.9.2 i ett brev till Auswärtiges Amt redan den 6 december 1938.10 Felaktig eller inte, detta blev regeringens linje, och från och med september 1940 utnyttjade regeringen företrädesvis 3.9.2 för att lägga locket på. Tyvärr hade även 3.9.2 vissa nackdelar. Konfiskering kunde bara beslutas av ”K.M:t”, det vill säga i regeringskonselj, som inte var sammankallad dagligen. Dessutom krävdes att klagomål framfördes från den främmande makt med vilken missförståndet uppstått för att man skulle kunna ingripa. Formuleringarna som vållat missförståndet skulle ju definitionsmässigt inte vara brottsliga enligt TF:s brottskatalog. När TF reviderades 1941 gjorde man alltså ett tilläggsstadgande i §3, mom. 9, ”3.9.3”, vilket gav justitieministern rätt att belägga en skrift med provisorisk kvarstad i högst åtta dagar i väntan på konfiskeringsbeslut i närmast förestående konselj. Från

mars 1941 blev detta det normala tillvägagångssättet. Kvarstaden följdes sedan regelmässigt av ett konfiskationsbeslut. Formellt skulle det först komma en diplomatisk framstöt11 till utrikesministern, som sedan skulle göra en hänvändelse till justitieministern. Så gick det också ofta till, och de tyska demarcherna var talrika. Men från mars 1941 blev hanteringen så enastående snabb, att man måste undra om den formella kedjan alltid följdes. Ofta slog justitiedepartementet till med kvarstad samma dag som ett tidningsnummer kom ut. Ja, det finns faktiskt många exempel på att man slagit till dagen före, ibland flera dagar i förväg. Hur det senare kunde gå till måste man ju undra. Det är ingen tvekan om att justitieministern tänjde reglerna till den grad att skrifter kvarstadsbelades innan något klagomål från främmande makt hunnit komma in, vilket han själv, om än inlindat, medgav.12 Mer oförblommerat uttryckte han sig i en dagboksanteckning efter utrikesnämndens sammanträde 13 mars 1941. Anteckningen citeras av Leif Björkman: ”Som en varningssignal till svenska folket som tror att det nu inte är farligt för oss, satte jag igång en rad beslag.”13 Beslagen fastställdes i konselj den 14 mars 1941. Åren 1941 och 1942 gjordes ett mycket stort antal beslag. Skälen för beslagen preciserades aldrig, skribenter och redaktörer fick försöka gissa sig till vad man skulle undvika. Justitieministern, K. G. Westman fick flera gånger frågor i riksdagen med begäran om motiveringar men gav aldrig några tydliga svar. Rolf Edberg gjorde efter kriget en genomgång av samlingen av beslagtagna skrifter i justitiedepartementets arkiv och studerade de markeringar som tjänstemännen gjort med rödpenna i hand. Han kom fram till att framförallt vissa ord och uttryck hade fungerat som stoppsignaler, bland annat ”barbarisk”, ”asgamar”, ”tyrann”.14 Efter de tyska nederlagen vid Stalingrad (februari 1943) och Kursk (augusti 1943) blev övertygelsen om det kommande tyska sammanbrottet allt starkare, och beslagen minskade i antal. Det sista gjordes 6 november 1943 och gällde den syndikalistiska tidskriften Storm, nr 11. Vecko-Journalen nr 10 1941, Arthur Engbergs artikel. På nästa sida: Jules Romains artikel i samma nummer av tidskriften.

Redan under kriget fanns många som tillbaka visade teorierna om pressens krigsskuld och betecknade den tyska presspolitiken mot de neutrala länderna som en metod att påverka opinionen i andra länder. DN-journalisten Johannes Wickman citerar Weizäck, statssekreterare i Auswärtiges Amt, som svarar en fransk diplomat som oroats av Goebbels anklagelser mot andra länders press: ”Le Dr. Goebbels fait son métier en donnant cette explication”.15 Samtidigt som man på tyska legationen lusläste svensk press och protesterade mot allt som stred mot den ”Gesinnungsneutralität” man krävde pågick en ”mjukare” tysk propagandaoffensiv i form av kulturutbyte med Sverige.16 Nationalbiblioteket berördes naturligtvis i allra högsta grad, framförallt av alla beslagen av tryckta skrifter, men också till en viss del av kulturutbytet. I början av 1941 visades en stor, tysk bokutställning och en mindre, tysk grafikutställning på Nationalmuseum i Stockholm, båda sammanställda av tyska legationen.17 KB var djupt inblandat i arrangemanget, och svenska avdelningens dagbok har ett antal noteringar om arbetet. I rapporten från det högtidliga öppnandet kl. 11.30 den 15 januari låter man vederbörligen imponerad. Redan dagen före hade tyskarna bjudit på lunch på Cecil, och sedan var det pressvisning kl. fem. Både prins Eugen och prinsessan Sibylla var närvarande när utställningen öppnades, och Sibylla uppvaktades med en vacker blombukett av ”Dr. Jürgens”.18 Sedan bjöd ecklesiastikdepartementet på lunch på Royal.19 Aktivt inblandad från svensk sida var även diplomaten Sven Grafström, som också noterar kronprinsen – och riksbibliotekarie Wieselgren – bland de närvarande i sina dagboksanteckningar. Han tycker att utställningen blivit bra, sedan svenskarna tvingat tyskarna att ta bort propagandalitteraturen. De hade ”ett par lårar saftig propaganda med sig, som vi gud ske lov i tid upptäckt”.20 För Grafström är Gutenbergavdelningen med förnämliga faksimil höjdpunkten. Det är tyvärr inte lätt att veta vad utställningen annars innehöll. Den 14 mars skrev man från Deutsche Bücherei till Wieselgren och tackade för de publikationer som hörde ihop med utställningen, och som man fått från KB. De var Deutsches Schrifttum der Gegenwart. Ein Auswahlverzeichnis deutscher Verlage. Lpz. 1940, Das deut-

sche Buch. Dichtung, Kunst, Wissenschaft, [Lpz. 1941] och Modern tysk grafik 15 januari–3 februari 1941. Berlin, [1940 el. 1941] (Nationalmusei utställningskataloger. Nr 72).21 Men de tyskspråkiga publikationerna finns inte i KB (eller i Libris).22 Det enda spår som finns i KB är en fotostatkopia av UUB:s exemplar av en del av katalogen, ”Schwedisches Schrifttum in deutscher Übersetzung. Auswahl aus der neuesten Zeit.”, vilket uppges utgöra s. I–VIII ur den fullständiga katalogen.23 Urvalet rymmer till exempel Selma Lagerlöf, Verner von Heidenstam och mycket av Bengt Berg, Per Hallström och Sven Hedin. Att det var en storsatsning från tysk sida är omvittnat, och utställningens propagandakaraktär, de bortrensade lårarna till trots, framgår av ett par samtida reaktioner: en professor i Stockholm avfärdar den lakoniskt som propaganda, en tysk journalist är lyrisk över hur Tyskland lyckats rensa bort allt främmande och byggt nytt och tyskt. En svensk besökare gläder sig åt att man i Sverige ”på offentlig plats kan få ta del av Tysklands kamp för sitt folk och sitt land och för sitt existensberättigande” och skriver till Deutsche Fichte-Bund för att få veta om de kan skaffa en av de utställda böckerna, Hitler in Böhmen-MährenMemel.24 Efter denna utflykt i de fina salongerna återgick man i KB till sitt dagliga slit med att få in det svenska trycket, ett arbete som komplicerades avsevärt av alla beslag. Redan i november 1939 hade man fått in den första leveransen av beslagtaget tryck från polisen, Gustaf Ericssons Hitler skjuts kl. 24, samt en affisch för boken, konfiskerade enligt 3.9.2 den 17 november.25 I Svenska samlingens dagbok omnämns problemen första gången 10 januari 1940. Man har haft telefonkontakt med förste stadsfiskal Cederstrand och blivit lovad att så vitt möjligt få två exemplar av allt beslagtaget i fortsättningen. Det kom en klumpleverans i januari 1940, men annars verkar det som om Cederstrand glömt sitt löfte. Nästa sändning från polisen kom inte förrän 31 december 1940.26 Följande uppslag: Storm – Organ för syndikalistiska ungdomsförbundet nr 9 1940 (september). Ett åtal som ogillades. Konfiskationsstämpeln har man försökt skrapa bort. Det som föranledde åtalet framgår av förstrykningen på s.12 (se följande uppslag). Saknas i KB:s huvudsamling.

Den 5 februari 1941 började man i KB en revidering av konfiskerat och konfidentiellt tryck. Förvaringen var då ännu högst provisorisk; en del fanns i ett kassaskåp på Utländska avdelningen, en del i ett skåp utanför föreståndarens rum på Svenska avdelningen, och en del slutligen i dennes skrivbordslåda. Det man hade fått in var ofullständigt och obehandlat och låg delvis fortfarande kvar i de kuvert de kommit i. I fortsättningen skulle det bli bättre ordning. Efter kontakter med kanslisekreterare Kihlgren27 i justitiedepartementet och med kriminalkommissarie R. D. Roberto träffade man den 5 februari 1941 ett avtal med kriminalpolisen i Stockholm om att KB skulle få exemplar av allt som i framtiden blev beslagtaget i staden. Kriminalkommissarie Roberto skulle ansvara för sändningarna, och en början gjordes med att allt under 1940 beslagtaget tryck överlämnades med en bilagd förteckning.28 En del av det beslagtagna visade sig nu ha kommit in som vanlig tryckleverans och bundits in tillsammans med icke beslagtaget (fyra nummer av Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning). Man ville ju inte bryta upp bandet men fann på råd. Volymen i fråga låstes in i ett skåp utanför föreståndarens rum på Svenska avdelningen. Den skulle bara tas fram i verkligt trängande fall och låntagaren skulle då övervakas. De fyra ”förbrutna” numren skulle i så fall förseglas med en pappersremsa.29 Utlåningsförbudet var strikt. I mars 1940 noteras i dagboken en förfrågan från Stadsarkivet i Stockholm, där man undrar hur KB förfar med beslagtagna skrifter. Svaret är att de förvaras i låst skåp och under inga omständigheter lämnas ut.30 För övrigt katalogiserades allt på vanligt sätt, men en tredje kataloglapp skrevs för en påbörjad katalog över allt hemligt tryck. Man tänkte sig också att det borde bli en numrerad samling, när det äldre trycket av detta slag hade blivit ordnat.31 Kriminalkommissarie Roberto visade sig vara en pålitligare kompanjon än förste stadsfiskalen, och från decemberleveransen 1940 till och med det sista beslaget 1943 är leveranserna detaljerat dokumenterade i korrespondensen (i KB:s årsberättelser finns däremot inte minsta antydan om vad som pågick). Den formella gången såg ut så här: justitiedepartementet meddelade överståthållarämbetet om ett beslagsbeslut och uppmanade polisen att skyndsamt verkställa konfiske-

ringen eller kvarstaden. Avskrifter av dessa beslut vidarebefordades sedan till, förmodar jag, flera mottagare, av vilka KB var en. På avskriften finns alltid en uppmaning från polisen att lämna in exemplar av det beslagtagna till dem, såvitt man har något. Någon dag senare brukade KB:s exemplar anlända från Roberto. Han skickade för det mesta tre exemplar, vilket måste ha ingått i uppgörelsen. Kriminalkommissarien fungerade som en mycket effektiv förlängd arm till Svenska avdelningens pliktleveranshantering. Med tiden upptäckte man i KB att det ändå kunde klicka i kommunikationen mellan justitiedepartementet, polisen och biblioteket. En förteckning i Svensk juristtidning 1942:4 över beslagen 1939 och framåt visade sig till KB:s bestörtning lista skrifter som KB inte hade fått, och som man inte heller hade fått besked om från polisen.32 Man skriver till Roberto för att försöka reda ut saken och har också kontakt med kanslisekreterare Kihlgren i justitiedepartementet, som lovar att KB kanske kan få det saknade från departementet, om man har exemplar att avvara.33 Lite yrvaket insåg man så småningom också att skrifter beslagtogs även i andra städer än Stockholm. Efter en rad enskilda kontakter skickade man 17 juni 1942 en rundskrivelse till andra polismyndigheter, och kunde i juli 1942, förutom Stockholm, lista avtal om leverans från polismyndigheterna i Göteborg, Malmö, Kalmar, Hälsingborg, Luleå, Gävle, Västerås, Karlstad, Jönköping, Uddevalla, Hudiksvall, Falun, Eskilstuna, Borås, Kiruna, Örebro, Norrköping, Hörby, Halmstad och Varberg.34 Samarbetet med de övriga polismyndigheterna fungerade snart lika bra som med Roberto i Stockholm, även om det i början fanns vissa farhågor beträffande KB:s hantering. Dessa möttes alltid av Nils Afzelius, som skötte ruljangsen i KB, med lugnande ord om att allt förvaras inlåst och på inga villkor utlånas till allmänheten. Afzelius har noga prickat av allt inkommet på polisens cirkulärskrivelser. För det mesta verkar allt ha gått som på räls, men ibland var man för sent ute. Av Östra Småland 1942:61 (14 mars) hade man redan bränt alla beslagtagna 200 exemplar när KB:s brev anlände till Kalmar, och på poliskammaren i Örebro hade man förstört alla exemplar av Örebro läns arbetar-tidning 1942:2 (9–15 januari). Stadsfiskalskontoret i Luleå kunde den

Ture Nermans Europa 1940, konfiskerad 1 april 1940.

19 juni inte längre uppbringa några exemplar av Norrskensflamman 1942:11 A (9–16 mars), och poliskammaren i Västerås visste inte ens med sig att Västmanlands Arbetarblad 1942:2 (9–15 januari) skulle vara konfiskerat. Poliskammaren i Eskilstuna hade makulerat alla exemplar av EskilstunaKuriren 1942:59 ABC (12 mars) när Afzelius brev anlände i slutet av juni 1942.35 Mellersta Skåne 1942:54 (6 mars), slutligen, kom bort i posten. Den skickades från Hörby den 12 mars 1942 i rekommenderat brev till KB men kom aldrig fram, och fler exemplar hade man inte i Hörby.36 En gång fick Afzelius också en knäpp på näsan. Han hade begärt in Göteborgs Stifts-tidning 1942:10 från polisen i Göteborg. Enligt en notis i Svenska Dagbladet 15 mars 1942 hade justitieministern beslutat om åtal på grund av en artikel med rubriken ”Massmördaren Stalin”, men se, tidningen blev inte konfiskerad. Kriminalkom-

missarie Moberg i Göteborg meddelade, aningen snorkigt, att åtalet blev ogillat ”av rådhusrätten härstädes”.37 Övriga defekter listas av Afzelius i brev till Roberto den 25 juni 1942, men de flesta av dessa har antingen levererats av tryckeriet eller skaffats på annat sätt. En eftersläntrande leverans inkom i mars 1944 från ”Nordisk ungdom. Ungdomsstaben. Anstormledare S.A.” (Stig Abrahamsson? – namnunderskriften är svårläst), som skickade Stormfacklan 1943:2. Vissa defekter kvarstår dock i denna dag – flera inte ens listade i brevet till Roberto. (Det som ännu saknas är markerat i förteckningen som utgör bilaga till denna berättelse.) Följande uppslag: Den svenske folksocialisten nr 16 1940. Åtalad 20 april 1940. Åtalet ogillades av Stockholms rådhusrätt den 21 juni 1940.

Beslagen upphörde i slutet av 1943 och därmed var det också slut med KB:s intensiva samarbete med landets olika polismyndigheter. Cirkulärskrivelserna från kriminalpolisen innehåller som nämnts beslutet, K. M:ts eller justitiedepartementets. Man hänvisar till de paragrafer i TF enligt vilka beslutet fattats, för det mesta 3.9.3. Någon ytterligare motivering ges inte (jämför ovan om justitieministerns ovilja att precisera skälen för beslag). I ett litet antal fall saknas emellertid varje hänvisning till paragrafer och i stället ges en motivering till beslaget. Den 7 juli 1941 skriver polisen om kvarstad för Den svenske folksocialisten 1941:27. Beslaget föranleddes av innehållet i en artikel med rubriken ”Engelska partiets chef uttalar sig”. Den svenske folksocialisten var organ för Lindholmarna38 och man kan utgå ifrån att innehållet var negativt mot de allierade. Ytterligare ett brev från den 7 juli 1941 handlar om Göteborgstidningen Arbetar-Posten 1941:25, och det är innehållet i artikeln ”Vad är landsförräderi? Tyska trupper genom Sverge till ryska krigsskådeplatsen” som föranleder beslaget. Den 31 mars 1943 får man besked om kvarstad för Nos amis les anglais. Beslaget föranleddes av en artikel med rubriken ”W.C. l’homme qui fume le cigare parmi les ruines”. Skriften är tysk propaganda tryckt i Paris, och den överlämnades till Utländska avdelningen i KB – ”Ej suecanum” lyder anteckningen.39 Den 28 maj 1943 får man veta att Informationsdienst Pressedienst Nord nr 11 har belagts med kvarstad. Anledningen är dikten ”England” samt en artikel med överskriften ”Ukraine in Bewährung”.40 Med undantag för Arbetar-Posten, en tidning av liten räckvidd för en falang som uteslutits ur Socialdemokratiska partiet, handlade det om tysk propaganda. Den absoluta majoriteten av beslag gäller annars skriverier riktade mot Tyskland, och motiveringarna lyser med sin frånvaro. Det beslagtagna trycket förblev bakom lås och bom hela 1940-talet. Men 1949 fick vi en ny tryckfrihetsförordning, som rensade bort 3.9.2 och 3.9.3 ur lagstiftningen. I februari 1950 kom en skrivelse från bibliotekscheferna vid UUB, Tönnes Kleberg, och LUB, Gunnar Carlquist, till justitiedepartementet. De framhävde olägenheterna för användarna med att konfiskeringarna från kriget fortfarande gällde. Biblioteken kunde inte låna ut skrifterna, för ”Så länge konfiskationen

ej upphävts, gäller nämligen enligt tryckfrihetsförordningen § 4:9, att den som utsprider eller låter utsprida konfiskerad skrift kan bestraffas”. De påpekade att konfiskationen hävdes redan 7 december 1945 för Otto Strassers Den tyska Bartolomeinatten och för Englands vita bok. Tyska medborgares behandling i Tyskland, och de begärde att konfiskeringen skulle upphöra att gälla för de skrifter som uppräknades i bilaga till skrivelsen.41 Det finns inga vittnesbörd i KB:s ämbetsarkiv om kontakter med KB i denna fråga, och det finns inga spår av något initiativ från KB. Däremot har naturligtvis K. M:ts beslut, förmedlat av justitiedepartementet, kommit även till KB. Det är daterat den 24 februari 1950 och inkom till KB den 1 mars.42 Bibliotekscheferna fick som de ville. Konfiskeringen upphävdes för allt som uppräknades i bilagan till beslutet. Justitiedepartementets bilaga är en lätt redigerad avskrift av bilagan till bibliotekschefernas skrivelse. Ett stort antal tidnings- och tidskriftsnummer, liksom ett antal andra skrifter saknas emellertid på deras, och alltså även justitiedepartementets, lista. Rent tekniskt torde det betyda att det finns ett antal skrifter för vilka konfiskeringen ännu inte hävts. I KB har man ändå behandlat allt det konfiskerade som frisläppt, antingen det finns på listan eller inte,43 och jag antar att man gjort på samma sätt i UUB och LUB. I de flesta fallen skickade Roberto som nämnts tre exemplar av varje skrift till KB. Från de andra polismyndigheterna kom i allmänhet bara ett exemplar. Det framgår ingenstans vad KB skulle med tre exemplar till, men redan 1943 var man beredd att förse UUB med dubbletter av beslagtaget tryck.44 Flera utdelningar av dubbletter gick under 1940-talet till UUB, LUB och Göteborgs stadsbibliotek.45 UUB fick KB:s dubbletter i första hand, med uppmaning att skicka vidare till LUB det som man redan hade i Uppsala, och Göteborg kom i tredje hand. Åtminstone i ett fall sändes på förfrågan också en dubblett till Följande sidor: Nos amis les anglais Paris [1942]. Belagd med kvarstad 30 mars 1943 (konfiskationsdatum ej antecknat i KB). Tysk propaganda. Det finns ingen hänvisning till någon TFparagraf – man kan dra slutsatsen att ingen ”främmande makt” hade klagat. Beslaget föranleddes av en artikel med överskriften ”W.C. l’homme qui fume le cigare parmi les ruines”.

Helsingfors universitetsbibliotek, det var Mannerheim eller Kuusinen?, 1939. Den samtidigt efterfrågade Martin Andersen-Nexö, Finland – den politiska terrorns land, 1940, fanns däremot bara i ett exemplar i KB och kunde naturligtvis inte avstås.46 Dubbletter av det beslagtagna trycket fanns ändå kvar och delades ut långt fram i tiden, det sista tackbrevet av detta slag är från A.-K. Hatje på Sveriges Pressarkiv i Riksarkivet och är daterat 26 september 1979.47 Efter att det konfiskerade trycket släppts fritt 1950 tog man itu med revision av det man hade och placerade ut alla tryck på sina rätta ställen i den vanliga samlingen. Det var Sven Rinman som hade ansvar för arbetet, och han fortsatte att distribuera dubbletter till UUB, LUB och Göteborgs stadsbibliotek.48 Den ursprungliga tanken på en egen, numrerad samling (se ovan) övergav man tydligen, vilket åtminstone jag beklagar. Anteckning om beslag finns oftast, men inte alltid, på kataloglapparna i KB. Ibland, men inte heller alltid, har uppgiften följt med in i Libris. Det har emellertid inte skett på något systematiskt sätt. Ibland finns informationen i en anmärkning till den bibliografiska posten, ibland i beståndsuppgifterna, och för enskilda tidnings- eller tidskriftsnummer saknas uppgiften helt. Här borde ju historien vara slut, men det finns en epilog. År 1978 flöt ett par kartonger omkring i KB. Jag upptäckte dem på Handskriftsavdelningen, och eftersom de huvudsakligen innehöll trycksaker och statliga cirkulär fick jag gärna förbarma mig över dem. Alla trycken i kartongerna var sådant som hade beslagtagits under andra världskriget. Nästan samtliga är märkta med en röd stämpel ”Konfiskerad”, och flera har också förstrykningar med rödpenna i texten – dubbletter överförda från justitiedepartementet? Det framgick inte. De två kartongernas innehåll utgör numer en specialsamling. Ursprunget är delvis höljt i dunkel. De konfiskerade trycken, som fanns i den ena kartongen, är idag kronologiskt ordnade i kapslar. Den andra kartongen innehöll spridda cirkulär från Statens Informationsstyrelse. Dessa ligger kvar i sin kartong. På omslagspapperet finns antecknat att innehållet består av hemliga handlingar från Informationsstyrelsen 1939–, och att det är inpackat, följt av KB-stämpel 21 maj 1951, undertecknat ”P-n”, som väl är

Knut Pettersson (chef för Svenska avdelningen 1950–1959). Det finns också en liten odaterad lapp med anteckningen ”Paket fr. Stat. Informationsstyr. Finns i K-saml.49 Överlämn. 1951”. Statens Informationsstyrelse avvecklades 1945 och dess arkiv överlämnades till Riksarkivet den 8 december samma år,50 så om kartongerna överlämnades 1951 kan de inte ha kommit direkt från Informationsstyrelsen. Kartongen innehåller emellertid också flera kuvert med Informationsstyrelsens ”förtroliga” cirkulär från krigstiden, adresserade till riksbibliotekarie Wieselgren. Samma typ av cirkulär finns annars i ämbetsarkivet, så dessa kuvert kanske hamnat där efter att kartongerna kom till KB. Det verkar troligare att kartongerna bara packats av Pettersson 1951 än att de skulle överlämnats då. Trycksakerna härstammar säkert ursprungligen från justitiedepartementet, liksom några översikter och statistik över politiskt motiverade tryckfrihetsåtgärder. Det finns också ett originalbrev från förste stadsfiskal Cederstrand till Kihlgren i justitiedepartementet, vilket också tyder på att materialet ursprungligen kommit från departementet. Det kan ändå ha kommit vägen om Informationsstyrelsen. Sven Rinman berättar i brev till UUB 2 maj 1947 att KB via Riksdagsbiblioteket fått dubletter av beslagtaget tryck från Statens Informationsstyrelse. Just de dubletterna erbjuder han visserligen till UUB. Längre än så kommer jag inte. Varför Pettersson packade in det 1951, när materialet faktiskt inte längre var hemligt förblir en gåta. Jag släpade med mig kartongerna ett tag men överlämnade dem så småningom till den som ansvarade för det svenska förvärvet och desideratakatalogen med bön om att materialet inte skulle skingras. 1988 accesserades äntligen kartongerna, och i början av 1990-talet såg jag till att det blev en specialsamling. Den har fått namnet ”Tryckfrihet”, inte så passande kanske, och har signum 297 E3. Den är som nämnts kronologiskt ordnad och sträcker sig från 7 december 1939 till början av april 1943. I åtminstone ett fall kompletteras KB:s huvudsamling: Dagens Eko 1940 nr 16 är noterad som saknad men finns här. Samlingen omfattar 88 nummer, vilket är långt ifrån fullständigt (två har inte med politiska beslag att göra), men den ger ändå en god överblick över beslagen under andra världskriget, den enda KB med rimlig ansträngning kan erbjuda.

noter 1. Översikter och sammanfattningar finns bland annat hos Eek, Edberg, Ståhl, Ringdahl, Molin, Drangel, Thulstrup, Sundvik, Vallinder, Funcke och i Den svenska pressens historia, del 3. 2. Ringdahl, del II, s. 21, menar att utrikesminister Günther och justitieminister Westman var övertygade om att pressen utgjorde en krigsrisk, och att de agerade med stöd av statsministern samt de övriga statsrådens tysta samförstånd; Thulstrup, s. 71f, s. 119ff.; Molin, s. 256. 3. Almgren, s. 65f., s. 71. 4. Petersson, s. 47f.; Molin, s. 255f.; Funcke, s. 57ff. 5. Citerat efter Ringdahl, del I, s. 102. 6. Ståhl, s. 151; Ringdahl, del II, s. 6. 7. Westman, s. 351. 8. Olsson, s. 254. 9. Petersson, s. 45; Eek, s. 226; Ståhl, s. 155; Edberg s. 345. 10. Almgren, s. 63. 11. Klagomålen kan ta många former, som markerar olika grader av missnöje. Demarche, verbalnot och not är de allvarligaste och innehåller ofta krav på åtgärder. 12. Edberg, s. 352; Vad får sägas?, s. 8. 13. Björkman, s. 145. 14. Edberg, s. 414f. 15. Wickman, s. 18. 16. SOU 1946:86; Almgren; Thulstrup. 17. SOU 1946:86, s. 32. 18. Enligt Aftonbladet, 1941 för 14 januari, Dr Adolf Jürgens, ledare för Reichstauchstelle im Reichsministerium für Wissenschaft, Erziehung und Volksbildung. 19. Dagboken, januari 1941. 20. Grafström, s. 298–301. 21. KB:s handl. jan–maj 1941, brev 14 mars 1941. 22. Das deutsche Buch. Dichtung etc., som utgjorde själva katalogen, finns i British Library’s digitala katalog men inte i tyska digitala kataloger. 23. Fotostatkopian finns i KB:s katalog –1955. 24. SOU 1946:86, s. 32f.; Deutsche Fichte-Bund var en av de tyska propagandacentraler som verkade i Sverige, a.a. s. 12. 25. KB beslagskorr., brev från kriminalpolisen 21 november 1939. 26. KB beslagskorr., brev från kriminalpolisen 11 januari 1940 och 30 december 1940. 27. Ragnar Kihlgren, som också var tryckfrihetsombud i Stockholm och den som KB hade regelbunden kontakt med för att få reda på vilka tryckerier som fanns. 28. Dagboken 5 februari 1941; KB beslagskorr., brev från Roberto 24 januari 1941. 29. Dagboken 5 februari 1941. 30. Dagboken 16 mars 1940.

31. Dagboken 5 februari 1941. 32. KB beslagskorr., brev till kanslisekreterare Kihlgren 8 juli 1942: Defekterna, som är svårersättliga, ”ha uppstått därigenom att överenskommelserna med polisen i olika svenska städer ha träffats alltför sent, att vederbörande myndigheter ibland ha underlåtit att insända trycket och slutligen därigenom att våra uppgifter, som ha inkommit från Stockholmspolisen, icke ha visat sig vara fullständiga”. 33. KB beslagskorr., brev till Roberto 25 juni 1942. 34. KB beslagskorr., sista mappen i kapseln. 35. KB beslagskorr., brev från resp. städer 19–25 juni 1942. -Samtliga uppräknade tidningsnummer saknades fortfarande 1978 i KB enligt Svenska avdelningens noteringar. 36. KB beslagskorr., brev från stadsfiskalen i Hörby 19 juni 1942. 37. KB beslagskorr., brev från kriminalkommissarie Simon Moberg 15 juli 1942. 38. Lööw, s. 36ff. 39. KB beslagskorr., brev från kriminalpolisen 31 mars 1943. 40. KB beslagskorr., brev från kriminalpolisen 28 maj 1943. 41. Kopia av bibliotekschefernas brev i Sv.avd.s kapsel om indragna tidningar. 42. KB:s handl., jan–mars 1950. 43. Ännu hösten 1993 fanns en tjänstekatalog på Sv.avd. som enligt uppgift listar ”Frigivna år 1950”, och den upptar ett antal skrifter som inte finns med i justitiedepartementets frigivningslista. 44. KB beslagskorr., sista mappen i kapseln med beteckningen ”Ang. överlämnande av beslagtagna tidskrifter”, brev från KB till Anders Grape 6 mars 1943. 45. Sv.avd.korr., brev från Sven Rinman till UUB 2 maj 1947; brev från Elof Colliander, UUB, 8 maj 1947; brev från Sven Rinman till UUB 12 juni 1947; brev från Ingrid Edelstierna, UUB, 16 juni 1946 (troligen fel för 16 juni 1947). 46. KB:s handl., brev från Lauri Tudeer, H-fors UB, 4 april 1949, med noteringar av Wieselgren. Wieselgrens svarsbrev 12 april 1949 finns tyvärr inte i KB:s handlingar. 47. Sv.avd.förv. korr. 48. Sv.avd.korr., brev från Sven Rinman till LUB 5 april 1950; brev från Herman Richter, LUB, till Sven Rinman 13 april 1950; brev från S. Hallberg, Gbg, till Sven Rinman 27 mars 1950; I ämnesregistret till Sv.saml:s dagbok noteras under ”Beslagtagna skrifter” och under ”Tidningar” att tidningar var fria och distribuerade 30 maj 1951. I själva dagboken finns inte denna uppgift. 49. K-samlingen innehåller enligt KB:s signaturschema ”Av utgivaren sekretssförklarat eller genom domstolsbeslut spärrat svenskt tryck”. 50. Inledningen till arkivförteckningen i Riksarkivet (sökbar i NAD).

Hermann Rauschning, Samtal med Hitler. Konfiskerad 28 juni 1940. Ett bearbetat omtryck av 2. upplagan. Samtliga upplagor konfiskerades. De fjärde och femte upplagorna föreligger i 297 E3 i lösa ark, uppenbarligen beslagtagna redan i tryckeriet. I tredje och fjärde upplagorna hade vissa partier lyfts ut, men de blev ändå konfiskerade, och i femte upplagan är de utlyfta partierna återinsatta. På s. 273–90 återges förlagets korrespondens med utrikes- och justitieminstrarna om boken samt ett antal pressreaktioner på konfiskeringarna.

bilaga

Förteckning över skrifter som blivit föremål för någon form av politiskt motiverad tryckfrihetsåtgärd 1939–1943

Följande förteckning bygger på de uppgifter som kom till KB från olika polismyndigheter under åren 1939–1944, och som finns i KB:s ämbetsarkiv. De flesta uppgifterna kommer från formulär som skickats från kriminalpolisen i Stockholm och som alltid anger både typen av beslut och datum för beslutet. Jag uppfattar de uppgifterna som mycket tillförlitliga, på något enstaka undantag när, då beslutsdatum ligger flera månader senare än skrivelsens datering och inkomststämpeln. Uppgifterna från andra polismyndigheter i landet meddelas inte via formulär utan i vanliga brev. Ofta finns uppgifter om samma tryck i kriminalpolisens cirkulär, och det är uppenbart att polismästarna på olika håll i landet inte alltid var så noga med huruvida det handlade om kvarstad eller konfiskering, liksom att deras datumuppgifter ofta är opålitliga. Kompletterande information finns i en tjänste katalog över ”Beslagtagna skrifter – Frigivna år 1950”, mest böcker och broschyrer, som fort farande 1993 fanns på Svenska avdelningen samt i en katalog över beslagtagna tidningsnummer på Svenska avdelningen. De senare uppgifterna kontrollerades av Ulla Fröbom 1978. Det är svårt att säga något om tillförlitligheten i dessa underlag, och uppgifter som endast finns i dessa kata loger är markerade. De flesta uppgifterna om åtal kommer från översikter som sannolikt är sammanställda i justitiedepartementet, eller möjligen i Statens Informationsstyrelse, över tryckfrihetsåtgärder mot kommunistiska tidningar 2 december 1939–25 oktober 1941 och mot nazistiska tidningar 20 april 1940–17 oktober 1941.1 I vissa fall har uppgifter om datum och årtal hämtats från externa källor, vilket i så fall anges. Förteckningen är indelad efter typ av åtgärd och är därunder såvitt möjligt kronologisk efter

regeringens eller justitiedepartementets beslutsdatum. Böcker, broschyrer etc. har samlats för sig, tidnings- och tidskriftsnummer för sig under varje årtal. Det finns många förteckningar och listor i litteraturen över andra världskrigets tryckfrihetsingripanden. De överlappar till största delen men stämmer aldrig fullständigt med varandra. Det gäller även denna förteckning, den lägger till en del som inte finns på andra listor men saknar å andra sidan vissa skrifter. De skrifter som konfiskerades utan rättegång brukar summeras till 315, 316 eller 317 stycken. Jag får antalet konfiskeringar utan åtal till 342, men jag saknar information om flera, så antalet är antagligen högre. Det totala antalet åtgärder enligt uppgifter i KB är 401, editioner (A, B etc.) inräknade. (Jag sätter också frågetecken för åtminstone en titel.) Enligt en statistik från justitiedepartementet uppgår antalet tryckfrihetsåtgärder 1939–1943 med anledning av uttalanden mot andra länder eller deras ledare till 407,2 så även om KB missade några stycken har man ändå fått med det mesta. För det mesta har jag haft uppgift både om det lagrum som åberopats och om datum för beslutet, och båda uppgifterna redovisas. Inte minst dateringarna ger en slående bild av regeringens brådska. I några fall saknas uppgift om lagrummet, men när det handlar om tryck som kan dateras till efter februari 1941 har jag ändå placerat in dem under rubriken Kvarstad enligt TF 1941, § 3.9.3, som alltså kunde användas från 1 mars detta år. Jag har tillfogat uppgift om defekter i KB när trycket saknas i Libris och i Katalog –1955, och när ett tidnings- eller tidskriftsnummer saknades 1978 enligt Svenska avdelningens tjänstekatalog. Tryck som finns i specialsamlingen 297 E3 har också markerats.

åtal

1939 Böcker Åtal 29 september 1939

Göring: Tysklands farligaste man. 1–2. uppl. Sthlm, A. Holmström, 1939. Av Kurt Singer.3 Åtal 20 december 1939

Komplotten bakom Stalin-Hitler-pakten. Sthlm, Federativs förlag, 1939. 2 månaders fängelse för boktryckaren. Av Max Horák.4 (297 E3) Mannerheim eller Kuusinen? Herremakt eller Folkmakt i Finland. Sthlm, tr. Västermalm, 1939. 3 månaders fängelse för boktryckaren.5 (297 E3)

rådhusrätt 3 månaders fängelse + konfiskation. (297 E3) Åtal 23 december 1939

Arbetar-Tidningen 1939:111 (23 december). – Utslag 7 oktober 1940, HD. 5 månaders straffarbete + konfiskation för detta nr och för 1940:1. Ny Dag 1939:298. – Utslag 7 oktober 1940, HD. 5 månaders straffarbete + konfiskation för detta nr och för 1940:1.

1940 Böcker Åtal [Utan datum]

Tidnings- och tidskriftsnummer Åtal [Utan datum]

Trots Allt! 1939:6 (1o november). Trots Allt! 1939:10 (9 december). Åtal 2 december 1939

Arbetar-Tidningen 1939:93 (2 december). – Utslag 30 december 1939, Sthlms rådhusrätt. 3 månaders fängelse + konfiskation för detta nr samt 1939:96, 98. Norrskensflamman 1939:280. – Utslag 24 augusti 1940, HD. 4 månaders fängelse + konfiskation för detta nr och nr 285, 1939. Ny Dag 1939:280 A. – Utslag 7 oktober 1940, HD. 2 månaders fängelse + konfiskation. Åtal 8 december 1939

Arbetar-Tidningen 1939:96. – Utslag 30 december 1939, Sthlms rådhusrätt 3 månaders fängelse + konfiskation för detta nr samt 1939:93, 98. Arbetar-Tidningen 1939:98. – Utslag 20 december 1939, Sthlms rådhusrätt. 3 månaders fängelse + konfiskation för detta nr samt 1939:93, 96. Ny Dag 1939:283. – Utslag 7 oktober 1940, HD. 3 månaders fängelse + konfiskation för detta nr samt 1939:285. Ny Dag 1939:285. – Utslag 7 oktober 1940, HD 3 månaders fängelse + konfiskation för detta nr samt 1939:283.

Runt Kap. En resebok. 1–2. uppl. Sthlm, Svenska kyrkans diakonistyrelse, 1940. Av Ernst Sjöblom.6 Vem är landsförrädare? Sthlm, tr. A.-B. Broberg & söner, 1940. Ur Sverige fritt 1940:16. Av Holger Möllman-Palmgren.7 Åtal 12 januari 1940

Finland – Den politiska terrorns land. Sthlm, Solidaritets förlag, 1939. Av Martin AndersenNexö.8 (297 E3) Åtal 9 februari 1940

Samtal med Hitler. Sthlm, Natur och Kultur, 1940. Av Hermann Rauschning. TF 5.13. (297 E3) Åtal 9 april 1940

Den tyska Bartolomeinatten. Södertälje, Fants nordiska förlag, 1940. Av Otto Strasser.9 Åtal 27 september 1940

Svensk och människa. Sthlm, Trots Allt!, 1940. Av Ture Nerman.10 Åtal 4 oktober 1940

Männen som göra kriget. Sthlm, 1940. Specialnummer av Se.11 Ny kamp för frihet och socialism. 194012 – Saknas i KB, ej heller i Libris. Europas problembarn. Sthlm, tr. G. Lindström, 1940. Av Dorothy Thompson.

Åtal 11 december 1939

Norrskensflamman 1939:285. – Utslag 24 augusti 1940, HD. 4 månaders fängelse + konfiskation för detta nr och 1939:280. Åtal 13 december 1939

Die Welt 1939:14. – Utslag 19 januari 1940, Sthlms

Tidnings- och tidskriftsnummer Åtal [Utan datum]

Vad TT ej låter oss veta 1940 (maj–hösten). (Utgivaren Åke Traneus dömdes i september 1940 för brott mot tryckfrihetslagstiftningen – han

hade inte skaffat hinderslöshetsbevis och inte lämnat granskningsexemplar. Tidskriften var enligt Heléne Lööw en kanal för tysk propaganda och innehållet uteslutande och utpräglat antisemitiskt.13) – Saknas i KB, ej heller i Libris. Arbetaren 1940:105 (8 maj). Folkets Dagblad 1940:176 A, B. Storm 1940:5 (maj) (ogillat åtal enligt Åhlén 1944). – Saknad 1978. (297 E3) Storm 1940:9 (september) (ogillat åtal enligt Åhlén 1944). – Saknad 1978. (297 E3) Åtal 3 januari 1940

Arbetar-Tidningen 1940:1 (inkl. löpsedel). – Utslag, HD 7 oktober 1940. 5 månaders straffarbete + konfiskation för detta nr och för 1939:111. Ny Dag 1940:1 (inkl. löpsedeln) – Utslag, HD 7 oktober 1940. 5 månaders straffarbete + konfiskation för detta nr och 1939:298. Åtal 20 april 1940

Den svenske folksocialisten 1940:16 (20 april). Ogillat, Sthlms rådhusrätt 21 juni 1940. (297 E3) Åtal 22 april 1940

Sverige fritt 1940:16 (19 april). Ogillat, Gbgs rådhusrätt 8 maj 1940. (Jfr Vem är landsförrädare? ovan.)14 Åtal 30 augusti 1940

Ny Dag 1940:196. Ogillat, Sthlms rådhusrätt 3 oktober 1940. Åtal 3 september 1940

Kalmar-Läns-Kuriren 1940:80 (31 augusti). Ogillat, Malmö rådhusrätt 19 oktober 1940. Syd-Svenska-Kuriren 1940:80. Ogillat, Malmö rådhusrätt 19 oktober 1940. Arbetar-Tidningen 1940:197. Ogillat, Gbgs rådhusrätt 7 oktober 1940.

1941 Böcker Åtal 14 oktober 1941

Vart leder Per Albin Hansson Sveriges folk? 1–2. uppl. Sthlm, Trots Allt!, 1940. Av Israel Holmgren.15 Tidnings- och tidskriftsnummer Åtal [Utan datum]

Norrbottens-Kuriren 1941:122 A (29 maj) (åtal eller konfiskering enligt 3.9.2?).16

Åtal 3 februari 1941

Arbetar-Posten 1941:2 (17 januari). – Saknad 1978. Arbetar-Posten 1941:4 (31 januari). – Saknad 1978. Ny Dag 1940:301. Ny Dag 1941:12. Ny Dag 1941:21. Ny Dag 1941:26. Åtal 9 juni 1941

Den svenske folksocialisten 1941:22 (31 maj). Ogillat, Sthlms rådhusrätt 8 augusti 1941. (297 E3) Åtal 5 juli 1941

Arbetar-Posten 1941:25 (4 juli). Den svenske folksocialisten 1941:27 (5 juli). – 75 dagsböter om 3 kr + konfiskering, Sthlms rådhusrätt 8 augusti 1941. (297 E3)

1942 Böcker Åtal 8 augusti 1942

Alarm: En sista varning. Sthlm, Nordisk litteratur, 1942. Kvarstad – brott mot TF §3, 7. och 8. mom. – uppvigling och smädelse mot ämbetsmän. Av Gustaf Ericsson. (297 E3) Åtal 5 september 1942

Nytt Alarm: En sista varning. Sthlm, Nordisk litteratur, 1942. Kvarstad – brott mot TF §3, 7. och 8. mom. – uppvigling och smädelse mot ämbetsmän. Av Gustaf Ericsson. Författaren dömdes till 10 månaders fängelse.17 (297 E3) Åtal 22 september 1942

Nazisthelvetet. Sthlm, Trots Allt!, 1942. Kvarstad – brott mot TF § 3, mom. 8:2 och 9:1 – smädelse mot ämbetsmän och smädelse mot främmande nation.18 Av Israel Holmgren. (297 E3) Tidnings- och tidskriftsnummer Åtal [Utan datum]

Sverige fritt 1942:11 (13 mars) (utgivaren dömdes till 6 månaders fängelse19). Göteborgs stifts-tidning 1942:10 (6 mars). Ogillat, Gbgs rådhusrätt 31 mars 1942.20

konfiskation utan rättegång enligt tf§ 3.9.2 och kvarstad enligt tf§ 3.9.3 Titlarna är ordnade efter datum för K.M:ts beslut, dvs. konseljbeslut, om konfiskation resp. justitiedepartementets beslut om kvarstad. Jag har inte alltid uppgift om datum för konfiskationsbeslut, och efter den 28 november 1941 finns bara ett datum angivet i KB:s korrespondens.

1939 Böcker Beslut om konfiskation 17 november 1939

Hitler skjuts kl. 24, 1939. Av Gustaf Ericsson. Affisch för boken, samma §§ och datum.

1940 Böcker21 Beslut om konfiskation 4 januari 1940

Europa 1940. Sthlm, Trots Allt! 1939. Av Ture Nerman. (297 E3) Beslut om konfiskation 12 januari 1940

Ryssland förrådde oss. Sthlm, Federativs förlag, 1939. Av José García Pradas. (297 E3) Beslut om konfiskation 18 januari 1940

Fascism eller frihet. New York, Vakttornets bibeloch traktatsällskap. Internationella bibelstudiesällskapet, tryckt i Schweiz 1940. Av Joseph Franklin Rutherford. (297 E3) Beslut om konfiskation 1 mars 1940

Samtal med Hitler. Sthlm, Natur och Kultur, 1940. – 2. uppl. (297 E3) Beslut om konfiskation 8 mars 1940

Samtal med Hitler. Sthlm, Natur och Kultur, 1940. – 3. uppl. (297 E3) Beslut om konfiskation 26 april 1940

Med deras egna ord … . Sthlm, Frihet och demokrati, 1940. (297 E3) Beslut om konfiskation 4 maj 1940

Luleåmorden – den ruskigaste politiska förbrytelsen i modern tid. Sthlm. Tr. Västermalm, 1940, flygblad. (297 E3) Beslut om konfiskation 10 maj 1940

Samtal med Hitler. Sthlm, Natur och Kultur, 1940. – 4. uppl. (297 E3) Beslut om konfiskation 24 maj 1940

Varför England är i krig. 1–2. uppl. Sthlm, Natur

och Kultur, 1940. Av Harold Nicolson. (1. uppl. 297 E3) Beslut om konfiskation 28 juni 1940

Samtal med Hitler. Sthlm, Natur och Kultur, 1940, – 5. uppl.22 (297 E3) Beslut om konfiskation 1 november 1940

England och Boerna. Sthlm, Svea rikes förlag, 1940. Av Stefan Schroeder. (297 E3) England och Irland. Sthlm, Svea rikes förlag, 1940. Av Werner Schäffer. (297 E3) England och Palestina. Sthlm, Svea rikes förlag, 1940. Av Gert Winsch. (297 E3) Tidnings- och tidskriftsnummer [Utan datum]

Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 1940:212 (13 september). Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 1940:213 (14 september). Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 1940:214 (16 september). Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 1940:233 (8 oktober). Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, Veckoblad 1940:159.23 Göteborgs Morgonpost 1940:272. Nyheter från Storbritannien 1940:17 (27 april). (297 E3) Trots Allt! 1940:20 (18 maj). Trots Allt! 1940:37 (14 september). Beslut om konfiskation 7 september 1940

Varbergsposten 1940:135 (31 augusti). Beslut om konfiskation 12 september 1940

Arbetar-Tidningen 1940:203. Dagens Eko 1940:16 (3 september).24 (297 E3) Ny Dag 1940:207 A, B, 207½ (valnummer). – B: Saknad 1978. Beslut om konfiskation 13 september 1940

Arbetar-Tidningen 1940:210. Dagens Eko 1940:20 (7 september). – Saknas i KB. Beslut om konfiskation 27 september 1940

Arbetar-Posten 1940:36 (26 september). – Saknad 1978. Beslut om konfiskation 11 oktober 1940

Arbetar-Posten 1940:39 (11 oktober). – Saknad 1978.

Beslut om konfiskation 25 oktober 1940

Ny Dag 1940:246.

Beslut om kvarstad 15 mars 1941

Beslut om konfiskation 22 november 1940

Arbetar-Posten 1940:45 (22 november). Beslut om konfiskation 30 december 1940

Dagens Eko 1940:95 (20 december). Dagens Eko 1940:99 (28 december). (297 E3)

1941 Böcker Beslut om konfiskation 24 januari 1941

Englands vita bok: Tyska medborgares behandling i Tyskland (omslagstitel) Engelska regeringens dokument hämtade från den senast utkomna upplagan av Englands vita böcker … Södertälje, Fants nordiska förlag, 1941. (297 E3) Beslut om kvarstad 30 april 1941, beslut om konfiskation 2 maj 1941

Detta såg jag hända i Norge. 1–2.uppl. Sthlm, Natur och Kultur, 1941. Av C. J. Hambro. (1. uppl. 297 E3) Beslut om kvarstad 11 juni 1941

Bolsjevismen i närbild. Sthlm, Svea rikes förlag, 1941. Av Kajetan Klug. (297 E3) Beslut om kvarstad 26 november 1941

Rapport av neutrala vittnen om de polska grym heterna: De mördade anklaga! Hamburg, Falken-Verlag, 1941, flygblad. – Saknas i KB, ej heller i Libris. Beslut om konfiskation 5 december 1941

Vart syftar den svenska nazismen? Sthlm, Trots Allt!, 1–2. uppl. 1941. Av Israel Holmgren. (2. uppl. 297 E3) Tidnings- och tidskriftsnummer [Utan datum]

Vestsvenska dagbladet 1941:?25 Beslut om kvarstad 6 mars 1941

Vecko-Journalen 1941:10 (9 mars). (297 E3) Beslut om kvarstad 12 mars 1941, beslut om konfiskation 14 mars 1941

Dagens Eko 1941:59 (12 mars). Beslut om kvarstad 13 mars 1941, beslut om konfiskation 14 mars 1941

Arbetar-Tidningen 1941:59 (12 mars). Ny Dag 1941:60 (13 mars). Beslut om kvarstad 14 mars 1941, beslut om konfiskation 21 mars 1941

Den svenske folksocialisten 1941:11 (15 mars). (297 E3) Arbetar-Posten 1941:10 för (14 mars). Konfiskerad 21 mars 1941. Nu 1941:11 (14–20 april). (297 E3) Beslut om kvarstad 29 mars 1941, beslut om konfiskation 4 april 1941

Dagens Eko 1941:73 (29 mars). Beslut om kvarstad 1 april 1941

Arbetaren 1941:75 (1 april). Ny Dag 1941:75 (1 april). Konfiskerad 4 april 1941. Beslut om konfiskation 4 april 1941

Arbetar-Tidningen 1941:76 (2 april). Beslut om konfiskation 25 april 1941

Trots Allt! 1941:17 (25–30 april). Beslut om kvarstad 28 april 1941, beslut om konfiskation 2 maj 1941

Dagens Eko 1941:96 (29 april). Beslut om kvarstad 2 maj 1941, beslut om konfiskation 9 maj 1941

Arbetar-Posten 1941:17 (2 maj). Beslut om kvarstad 17 maj 1941, beslut om konfiskation 23 maj 1941

Arbetar-Posten 1941:19 (16 maj). Beslut om kvarstad 24 maj 1941, beslut om konfiskation 30 maj 1941

Arbetar-Posten 1941:20 (23 maj). Beslut om kvarstad 28 juni 1941

Dagens Eko 1941:140 A (28 juni). Dagens Eko 1941:141 B (30 juni). Beslut om konfiskation 12 juli 1941, beslut om konfiskation 18 juli 1941

Arbetar-Posten 1941:26 (11 juli). Beslut om kvarstad 26 juli 1941, beslut om konfiskation 1 augusti 1941

Dagens Eko 1941:162 A (25 juli). Dagens Eko 1941:163 B (26 juli). Die Welt 1941:29 (18 juli). (297 E3) Världen i dag 1941:30 (24–30 juli). (297 E3) Beslut om kvarstad 29 juli 1941, beslut om konfiskation 1 augusti 1941

Die Welt 1941:30 (25 juli). (297 E3) Ny Dag 1941:171 (29 juli). Beslut om kvarstad 1 augusti 1941, beslut om konfiskation 8 augusti 1941

Stormklockan 1941:15 (augusti). Beslut om kvarstad 2 augusti 1941

Arbetar-Posten 1941:29 (1 augusti). Konfiskerad 8 augusti 1941. Trots Allt! 1941:31 (1–7 augusti).

Världen i dag 1941:31 (31 juli–6 augusti). Konfiskerad 8 augusti 1941. (297 E3) Beslut om kvarstad 4 augusti 1941, beslut om konfiskation 8 augusti 1941

Die Welt 1941:31 (1 augusti). (297 E3) Beslut om konfiskation 8 augusti 1941

Världen i dag 1941:32 (7–13 augusti). (297 E3) Beslut om kvarstad 12 augusti 1941, beslut om konfiskation 15 augusti 1941

Die Welt 1941:32 (8 augusti). (297 E3) Beslut om kvarstad 14 augusti 1941, beslut om konfiskation 15 augusti 1941

Världen i dag 1941:33 (14–20 augusti). (297 E3) Beslut om kvarstad 11 september 1941

Arbetar-Tidningen 1941:208 (10 september). Ny Dag 1941:208 (10 september). Ny Dag 1941:209 (11 september). Beslut om konfiskation 12 september 1941

Dagens Eko 1941:198 A (11 september). Dagens Eko 1941:199 B (12 september). Beslut om kvarstad 12 september 1941, beslut om konfiskation 19 september 1941

Arbetaren 1941:211 (12 september). Beslut om kvarstad 13 september 1941, beslut om konfiskation 19 september 1941

Arbetar-Posten 1941:35 (12 september). Kalmar-Läns-Kuriren 1941:69 (13 september). – Saknad 1978. Syd-Svenska-Kuriren 1941:69 (13 september). Beslut om kvarstad 15 september 1941, beslut om konfiskation 19 september 1941

Arbetaren 1941:213 (15 september). Beslut om kvarstad 17 september 1941, beslut om konfiskation 19 september 1941

Dagens Eko 1941:204 B (18 september). Beslut om konfiskation 19 september 1941

Arbetar-Kvinnornas Tidning 1941:9. (297 E3) Beslut om kvarstad 19 september 1941, beslut om konfiskation 26 september 1941

Ny Dag 1941:216 (19 september). Beslut om kvarstad 22 september 1941, beslut om konfiskation 26 september 1941

Världen i dag 1941:38 (18–24 september). (297 E3) Beslut om konfiskation 26 september 1941

Stormklockan 1941:19 (19 september). Beslut om kvarstad 27 september 1941, beslut om konfiskation 3 oktober 1941

Arbetar-Tidningen 1941:222 (26 september). Ny Dag 1941:223 (27 september).

Beslut om kvarstad 9 oktober 1941, beslut om konfiskation 10 oktober 1941

Ny Dag 1941:233 (9 oktober). Beslut om kvarstad 17 oktober 1941

Arbetaren 1941:241 (17 oktober). Dagens Eko 1941:228 A (16 oktober). Konfiskerad 24 oktober 1941. Dagens Eko 1941:229 A, B (17 oktober). Konfiskerad 24 oktober 1941. Dagens Eko 1941:230 B (18 oktober). Konfiskerad 24 oktober 1941. Ny Dag 1941:240 (17 oktober). Konfiskerad 24 oktober 1941. Trots Allt! 1941:42 (17–23 oktober). Beslut om kvarstad 18 oktober 1941

Arbetar-Posten 1941:40 (17 oktober). Konfiskerad 24 oktober 1941. Eskilstuna-Kuriren 1941:240 A, AB (17 oktober). Ny Dag 1941:241 (18 oktober). Konfiskerad 24 oktober 1941. Beslut om kvarstad 21 oktober 1941

Arbetaren 1941:244 (21 oktober). Arbetarbladet 1941:242 (20 oktober). Beslut om konfiskation 25 oktober 1941

Arbetare-Kuriren 1941:43 (25 oktober). Arbetar-Posten 1941:41 (24 oktober). Beslut om kvarstad 28 eller 29 oktober 1941

Arbetaren 1941:250 (28 oktober).26 Beslut om kvarstad 28 oktober 1941, beslut om konfiskation 30(?) oktober 194127

Kalmar-Läns-Kuriren 1941:81 (25 oktober). – Saknad 1978. Syd-Svenska-Kuriren 1941:81 (25 oktober). Beslut om konfiskation 11 november 1941

Ny Dag 1941:261 (11 november). Beslut om kvarstad 15 november 1941

Arbetar-Posten 1941:44 (14 november). Beslut om kvarstad 17 november 1941

Helsingborgs Dagblad 1941:311 (15 november). Beslut om kvarstad 26 november 1941

Ny Dag 1941:274 (26 november). Syd-Svenska-Kuriren 1941:90 (16 november). Konfiskerad 28 november 1941. – Saknad 1978. Beslut om kvarstad 27 november 1941

Arbetar-Tidningen 1941:273 (25 november). Kalmar-Läns-Kuriren 1941:90 (26 november). för 11-26. Konfiskerad 28 november 1941. Beslut om kvarstad 28 november 1941

Ny Dag 1941:276 (28 november).

Beslut om kvarstad 29 eller 30 november194128

Arbetar-Tidningen 1941:276 (28 november). Beslut om kvarstad 5 december 1941

Arbetaren 1941:283 (5 december). Beslut om kvarstad 6 december 1941

Arbetaren 1941:284 (6 december). Ny Dag 1941:283 (6 december).

Angelegenheiten der Sowjetunion (Aussenministers)/ W.M. Molotow”. (297 E3) Beslut om kvarstad 29 juli 1942

En polsk svart bok om den tyska ’nyordningen’ i Polen. 2. uppl. Sthlm, Trots Allt!, 1942. (297 E3) Beslut om kvarstad 9 november 1942

Polens martyrium. Sthlm, Trots Allt!, 1942. (297 E3)

Beslut om kvarstad 13 december 1941

Sverige Fritt 1941:49 (12 december). Arbetar-Posten 1941:48 (12 december). Stormklockan 1941:24 (12 december). Beslut om kvarstad 18 december 1941

Arbetarbladet 1941:292 (17 december). Beslut om kvarstad 19 december 1941

Arbetar-Posten 1941:49 (19 december). Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 1941:293 (18 december). Beslut om kvarstad 22 eller 23 december 194129

Ny Dag 1941:296 (22 december). Beslut om kvarstad 27 december 1941

Arbetaren 1941:300 (27 december). Beslut om kvarstad 31 december 1941, beslut om konfiskation 3 januari 1942

Arbetar-Tidningen 1941:301 (30 december).

1942 Böcker Beslut om kvarstad 31 januari 1942, beslut om konfiskation 6 februari 1942

Om ock tusen falla. 1–3. uppl., Sthlm, Tiden, 1941. Av Hans Habe (pseudonym för Jean Békessy30). (297 E3) Beslut om kvarstad 17 februari 1942

Diplomatische Korrespondenz. Sthlm, tr. Västermalm, 1942, Heft 1 (6 januari). ”Note des Volkskommissars für auswärtige Angelegenheiten der Sowjetunion, W. M. Molotow”. (297 E3) Norska patrioter i fängelse: Sannfärdiga uppgifter om nazisternas handlingar i vårt broderland. Sthlm, Trots Allt!, 1942. (297 E3) Beslut om kvarstad 23 maj 1942

Partisankampen. Sthlm, tr. Västermalm, 1942, bilaga till Nyheter från Sovjetunionen (23 maj). Av Michail Ivanovič Kalinin. Beslut om kvarstad 6 juli 1942

Diplomatische Dokumente zur Zeitgeschichte. Sthlm, tr. Västermalm, 1942, Heft 1 (27 april). ”Note des Volkskommissars für auswärtige

Tidnings- och tidskriftsnummer [Utan datum]

Karlstads-Tidningen 1942:30 B (12 mars). – Saknad 1978. Nordens frihet 1942:12 (19 mars).31 Norrskensflamman 1942:22 A (1–8 juni).32 Beslut om kvarstad 7 januari 1942

Arbetar-Tidningen 1942:4 (7 januari). Ny Dag 1942:4 (7 januari). Beslut om kvarstad 9 januari 1942

Arbetarfolket 1942:2 (9–15 januari). Arbetarfolkets röst 1942:2 (9–15 januari). Dalarnes folkblad 1942:2 (9–15 januari). Nya Värmland 1942:2 (9–15 januari). Nyheter från Storbritannien 1942:1 (7 januari). Smålandsfolket 1942:2 (9–15 januari). Sverige Fritt 1942:2 (9 januari). Trots Allt! 1942:2 (9–15 januari). Västmanlands arbetarblad 1942:2 (9–15 januari). – Saknas i KB. Västra Sverges arbetarblad 1942:2 (9–15 januari). – Saknad 1978. Örebro läns Arbetartidning 1942:2 (9–15 januari). – Saknad 1978. Östergötlands Arbetartidning 1942:2 (9–15 januari). Beslut om kvarstad 10 januari 1942

Arbetar-Posten 1942:1 (9 januari). Den svenske folksocialisten 1942:2 (10 januari). (297 E3) Beslut om kvarstad 17 januari 1942

Storm 1942:1 (januari). (297 E3) Stormklockan 1942:1 (januari). Beslut om kvarstad 22 januari 1942

Ny Dag 1942:16 (21 januari). Ny Dag 1942:17 (22 januari). Beslut om kvarstad 23 januari 1942

Arbetaren 1942:18 (23 januari). Beslut om kvarstad 30 januari 1942

Arbetare-Kuriren 1942:5 (31 januari). Arbetar-Posten 1942:4 (30 januari). Beslut om kvarstad 6 februari 1942

Ny Dag 1942:30 (6 februari).

Beslut om kvarstad 9 februari 1942

Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 1942:32 (9 februari). Beslut om kvarstad 10 februari 1942

Arbetaren 1942:33 (10 februari). Beslut om kvarstad 14 februari 1942

Signal 1942:3 (februari). Berlin, Deutscher Verlag. (297 E3) Beslut om kvarstad 21 februari 1942

Arbetar-Posten 1942:7 (20 februari). Beslut om kvarstad 25 februari 1942?33

Arbetar-Tidningen 1942:43 (21 februari). Arbetar-Tidningen 1942:44 (23 februari). Norrskensflamman 1942:7 B (16–23 februari). Beslut om kvarstad 27 februari 1942

Norrskensflamman 1942:8 A, B (23 februari–2 mars). Beslut om kvarstad 28 februari 1942

Arbetaren 1942:49 (28 februari). Beslut om kvarstad 7 mars 1942

Mellersta Skåne 1942:54 (6 mars). – Saknas i KB. Beslut om kvarstad 10 mars 1942

Storm 1942:3. (297 E3) Beslut om kvarstad 11 mars 1942

Nordens frihet 1942:11 (12 mars). Beslut om kvarstad 12 mars 1942

Arbetarbladet 1942:59 (12 mars). Bohuslänningen 1942:59 (12 mars). Dala-Tidningen 1942:29 (12 mars). Eskilstuna-Kuriren 1942:59 A, AB, ABC (12 mars). – Nr 59 ABC saknad 1978. Falu-Kuriren 1942:59 (12 mars). Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 1942:59 (12 mars) (ev. inkl. löpsedel34). Hudiksvalls nyheter 1942:59 A (12 mars). Karlstads-Tidningen 1942:59 A (12 mars). Nu 1942:11 för (13–19 mars). (297 E3) Trots Allt! 1942:11 (13–19 mars) (inkl. löpsedel?35). Vestmanlands läns tidning 1942:59 (12 mars). Beslut om konfiskation 13 mars 1942

Arbetar-Tidningen 1942:59 (12 mars). Norrlandsfolket 1942:56 (11 mars). – Saknad 1978. Norrländska socialdemokraten–Norrbottens folkblad 1942:59 (12 mars). Smålands folkblad 1942:59 (12 mars). Beslut om kvarstad 13 mars 1942

Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, Veckoblad 1942:40 (13 mars). Beslut om kvarstad 16 mars 1942

Arbetar-Tidningen 1942:61 (14 mars).

Die Welt 1942:11 (13 mars). (297 E3) Beslut om kvarstad 19 mars 1942

Arbetar-Tidningen 1942:64 (18 mars). Borås nyheter 1942:64 (18 mars). Konfiskerad 20 mars 1942. Norrskensflamman 1942:11 A (9–16 mars). – Saknas i KB. Stormklockan 1942:6 (mars). Trots Allt! 1942:12 (20–26 mars). Östra Småland 1942:61 (14 mars). – Saknas i KB. Beslut om kvarstad 23 mars 1942

Die Welt 1942:12 (20 mars). (297 E3) Beslut om kvarstad 24 mars 1942

Arbetare-Kuriren 1942:13 (27 mars–2 april). Arbetarfolket 1942:13 A, B (27 mars–2 april). Arbetarfolkets röst 1942:13 (27 mars). – Saknad 1978. Dalarnes folkblad 1942:13 (27 mars–2 april). – Saknad 1978. Folkviljan 1942:1 (27 mars–2 april). – Saknad 1978. Nya Värmland 1942:13 (27 mars–2 april). Smålandsfolket 1942:13 (27 mars–2 april). – Saknad 1978. Västmanlands arbetarblad 1942:13 (27 mars–2 april). – Saknas i KB. Västra Sverges arbetarblad 1942:13 (27 mars–2 april). – Saknad 1978. Örebro läns Arbetartidning 1942:13 (27 mars–2 april). – Saknad 1978. Östergötlands Arbetartidning 1942:13 (27 mars–2 april). Beslut om kvarstad 26 mars 1942

Arbetaren 1942:70 (26 mars). – Saknad 1978. Beslut om kvarstad 27 mars 1942

Veckans P.M. 1942:13 (27 mars–3 april). (297 E3) Beslut om kvarstad 30 mars 1942

Die Welt 1942:13 (27 mars). (297 E3) Beslut om kvarstad 13 april 1942

Die Welt 1942:15 (10 april). (297 E3) Beslut om kvarstad 14 april 1942

Ny Dag 1942:84 (14 april). Beslut om kvarstad 16 april 1942

Arbetarfolket 1942:16 A, B (17–23 april). Arbetarfolkets röst 1942:16 (17–23 april). Dalarnes folkblad 1942:16 (17–23 april). Folkviljan 1942:4 (17–23 april). Nya Värmland 1942:16 (17–23 april). Smålandsfolket 1942:16 (17–23 april). Västmanlands arbetarblad 1942:16 (17–23 april). – Saknas i KB.

Västra Sverges arbetarblad 1942:16 (17–23 april). Örebro läns Arbetartidning 1942:16 (17–23 april). – Saknad 1978. Östergötlands Arbetartidning 1942:16 (17–23 april). Beslut om kvarstad 17 april 1942

Arbetar-Tidningen 1942:86 (16 april). Beslut om kvarstad 18 april 1942

Arbetar-Tidningen 1942:88 (18 april). Beslut om kvarstad 20 april 1942

Arbetar-Tidningen 1942:89 (20 april). Die Welt 1942:16 (17 april). (297 E3) Beslut om kvarstad 24 april 1942

Hyresgästen 1942:8 (15 april). Beslut om kvarstad 29 april 1942? 36

Arbetar-Tidningen 1942:96 (28 april). Arbetar-Tidningen 1942:97 (29 april). Beslut om kvarstad 8 maj 1942

Arbetar-Posten 1942:18 (8 maj). Beslut om kvarstad 11 maj 1942

Die Welt 1942:19 (8 maj). (297 E3) Beslut om kvarstad 18 maj 1942

Die Welt 1942:20 (15 maj). (297 E3) De europeiska folkens kamp mot hitlerismen, flygblad som bilaga till Nyheter från Sovjetunionen, 1942 (13 maj). (297 E3) Ny Dag 1942:111 (18 maj). Beslut om kvarstad 21 maj 1942

Arbetar-Tidningen 1942:113 (20 maj). Beslut om kvarstad 22 maj 1942

Världen i dag 1942:21 (21–27 maj). (297 E3) Beslut om kvarstad 30 maj 1942

Arbetaren 1942:122 (30 maj). Beslut om kvarstad 1 juni 1942

Ny Dag 1942:122 för (1 juni). Beslut om kvarstad 6 juni 1942

Arbetaren 1942:128. Beslut om kvarstad 17 juni 1942

Arbetaren 1942:137 (17 juni). Beslut om kvarstad 6 juli 1942

Arbetar-Tidningen 1942:143 (27 juni). Beslut om kvarstad 15 juli 1942, beslut om konfiskation 17 juli 1942

Vägen framåt 1942:26 (11 juli). Beslut om kvarstad 24 juli 1942

Arbetar-Posten 1942:28 (24 juli). Arbetare-Kuriren 1942:30 (25 juli). Beslut om kvarstad 25 juli 1942

Arbetaren 1942:169 (25 juli). Beslut om kvarstad 31 juli 1942

Arbetar-Tidningen 1942:171 (30 juli).

Beslut om kvarstad 12 augusti 1942

Arbetaren 1942:184 (12 augusti). Beslut om kvarstad 31 augusti 1942

Göteborgs stifts-tidning 1942:35 (28 augusti). Beslut om kvarstad 3 september 1942

Folkets dagblad 1942:53 (3 september). Beslut om kvarstad 8 september 1942

Eskilstuna-Kuriren 1942:205 A (7 september). (297 E3) Beslut om kvarstad 9 september 1942

Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 1942:207 (9 september). Ny Dag 1942:207 (9 september). Beslut om kvarstad 10 september 1942

Arbetar-Tidningen 1942:206 (9 september). Beslut om konfiskation 11 september 1942

Arbetar-Tidningen 1942:207 (10 september). Beslut om kvarstad 14 september 1942

Norrlandsfolket 1942:208 (12 september). Storm 1942:9. (297 E3) Beslut om konfiskation 18 september 1942

Die Welt 1942:36 (4 september). (297 E3) Beslut om kvarstad 22 september 1942

Arbetaren 1942:219 (22 september). Arbetar-Tidningen 1942:217 (22 september). Ny Dag 1942:218 (22 september). Beslut om konfiskation 25 september 1942

Arbetaren 1942:222 A (25 september). Beslut om kvarstad 26 september 1942

Norrlandsfolket 1942:217 (23 september), 218 (24 september). Beslut om kvarstad 30 september 1942

Norrskensflamman 1942:38 A, B (21–28 september). Beslut om kvarstad 1 oktober 1942

Arbetar-Tidningen 1942:224 (30 september). Beslut om konfiskation 9 oktober 1942

Arbetare-Kuriren 1942:41 (10 oktober). Beslut om kvarstad 26 oktober 1942

Arbetar-Posten 1942:41 (23 oktober). Beslut om kvarstad 28 oktober 1942

Arbetaren 1942:250 (28 oktober). Arbetar-Tidningen 1942:248 (28 oktober). Beslut om kvarstad 29 oktorber 1942

Norrlandsfolket 1942:245 (26 oktober). Norrlandsfolket 1942:246 (27 oktober). Beslut om kvarstad 31 oktober 1942

Den svenske folksocialisten 1942:44 (31 oktober). (297 E3) Beslut om kvarstad 4 november 1942

Arbetar-Tidningen 1942:252 (2 november).

Beslut om kvarstad 19 november 1942

Folkets dagblad 1942:118, uppl. 1 och 2 (18 november). – 2. uppl.: Saknad 1978. Beslut om kvarstad 20 november 1942

Arbetare-Kuriren 1942:47 (21 november). Beslut om kvarstad 25 november 1942

Vägen framåt 1942:45 (22 november). Beslut om kvarstad 8 december 1942

Ny Dag 1942:284 (8 december).

1943 Böcker Beslut om kvarstad 24 februari

Folkkalendern 1943. Sthlm, Folkkalenderns förlag, 1942. (297 E3) Beslut om kvarstad 2 mars

Polens martyrium. Ny, rev. uppl. 1943. Beslut om konfiskation 5 mars

Krigets gentlemän. Leipzig, tr. Berlin, 1943. (297 E3) Beslut om kvarstad 30 mars

Nos amis les anglais. [Paris], Le Bureau central de presse, Tryckningstillstånd (”Le bon à tirer”) utfärdat 6 juli 1942. (297 E3)37 Beslut om kvarstad 14 april

Började kriget i U.S.A.? Berlin 1943. (297 E3) Beslut om konfiskation 6 augusti

Krigets gentlemän. II. Berlin 1943. (297 E3) Beslut om kvarstad 29 september

Polens martyrium. 3. uppl. Sthlm, Trots Allt! 1943. Tidnings- och tidskriftsnummer [Utan datum]

Arbetar-Posten 1943:5 (5 februari).38 Arbetar-Posten 1943:16 (29 april).39 Beslut om kvarstad 18 januari

Arbetar-Tidningen 1943:13 (18 januari). Beslut om kvarstad 20 januari

Ny Dag 1943:15 (20 januari). Beslut om kvarstad 28 januari

Se 1943:5 (28 januari–4 februari). (297 E3)

Beslut om konfiskation 5 mars

Vägen framåt 1943:9 (7 mars). (297 E3) Beslut om kvarstad 12 mars

Arbetar-Tidningen 1943:59 (12 mars). Beslut om kvarstad 24 mars

Arbetar-Tidningen 1943:69 (24 mars). Beslut om kvarstad 1 april

Hyresgästen 1943:7 (1 april). Beslut om konfiskation 2 april

Arbetarfolket 1943:14, A, C (2–8 april). Blekinge folkblad 1943:14, A, C (2–8 april). Arbetarfolkets röst 1943:14, A, C (2–8 april). Dalarnes folkblad 1943:14, A, C (2–8 april). Folkviljan 1943:14, A, C (2–8 april). – C: Saknad 1978. Jämtlands folkblad 1943:14, A, C (2–8 april). Nya Värmland 1943:14, A, C (2–8 april). Västra Sverges arbetarblad 1943:14 A, C (2–8 april). Västmanlands arbetarblad 1943:14 A, C, (2–8 april). Örebro läns arbetar-tidning 1943:14 A, C (2–8 april). Beslut om kvarstad 10 april

Arbetar-Posten 1943:14 (9 april). Tyska röster 1943:5. (297 E3) Beslut om kvarstad 15 maj

Arbetar-Posten 1943:18 (14 maj). Beslut om kvarstad 17 maj

Stormfacklan 1943:2 (17 maj). Beslut om kvarstad 24 maj

Norrlandsfolket 1943:116 (22 maj). Beslut om kvarstad 27 maj

Informationsdienst Pressedienst Nord 1943:11 (11 maj). Lübeck, Reichskontor der nordischen Gesellschaft. (297 E3) Beslut om kvarstad 29 maj

Arbetar-Posten 1943:20 (28 maj). Beslut om kvarstad 2 juni

Dagsposten 1943:125 (2 juni). – Saknad 1978. Beslut om konfiskation 16 juli

Ny Dag 1943:159 (15 juli). Beslut om kvarstad 6 november

Storm 1943:11. (297 E3)

Beslut om kvarstad 29 januari

Ny Dag 1943:23 (29 januari). Beslut om kvarstad 30 januari

Arbetaren 1943:24 (30 januari). Beslut om kvarstad 24 februari

Arbetar-Tidningen 1943:44 (23 februari).

N oter till bilagan 1. Dessa stencilerade översikter finns i specialsamlingen 297 E3. 2. Statistiken finns i specialsamling 297 E3 i KB. 3. Lappkatalog; Åhlén, 1943. 4. Åhlén, 1943. 5. Åhlén, 1943. 6. Lappkatalog; Att båda upplagorna konfiskerades bekräftas i Svenskt författarlexikon 1941–1950. Jag tvivlar på att det är ett politiskt motiverat beslag. 7. Beslagskorr. utan datum; lappkatalog. 8. Lappkatalog; Åhlén, 1943. 9. Lappkatalog; Åhlén, 1943. 10. Lappkatalog; Åhlén, 1943. 11. Lappkatalog; Åhlén, 1943. 12. Lappkatalog; Åhlén, 1943. 13. Lööw, s. 145f.; Dagens Eko 1940:16, s. 3.; I KB har man sparat tidningsurklipp om åtalet (KB beslagskorr., sist i kapseln.) 14. Ej inräknad i summeringen. 15. Troligen publicerade under hösten 1940, men åtalet kom alltså inte förrän ett år senare. Se Drangel, s. 65–66; Holmgren, s. 327. 16. Beslagskatalog. 17. Åhlén, 1943. 18. Författaren dömdes till 4 månaders fängelse i tingsrätten, vilket sänktes till 2 månader i hovrätten. En ny upplaga med titeln ändrad till Nazistparadiset, 1943, blev inte åtalad. (Holmgren, Mitt liv, s. 333.) 19. Lööw, s. 146f. med noter. 20. Beslagskorr.: brev från kriminalpolisen i Göteborg inkommet 16 juli 1942. 21. Samtliga finns i Lappkatalog och hos Åhlén, 1943. 22. Exemplaren av 4. och 5. uppl. i 297 E3 är i lösa ark utan omslag, troligen beslagtagna direkt på tryckeriet.

23. Svensk juristtidning, 1942, s. 351–54, not. 24. Saknas i huvudsamlingen. 25. 17 november 1941 skickade Göteborgspolisen exemplar av denna tidning. Vilket eller vilka nummer sägs inte, inte heller vilket slags beslut det är. (KB beslagskorr.) 26. Här finns två olika datum i KB:s beslagskorr., det tidigare är troligen rätt. 27. Uppgiften i KB:s beslagskorr. om konfiskation kommer från polismyndigheten i Malmö, inte från justitiedepartementet. 28. Den senare datumuppgiften kommer från polismyndigheten i Göteborg. Den tidigare är sannolikt rätt. 29. Den senare datumuppgiften kommer från polismyndigheten i Stockholm. Den tidigare är sannolikt rätt. 30. Åhlén 2003, s. 165; Libris. 31. Lappkatalog. 32. Skickades 19 juni 1942 från polismyndigheten i Luleå. Datum för kvarstadsbeslut saknas i KB:s beslagskorr. 33. Polisens kvarstadsbesked daterat 25.2 men justitiedepartementets beslut daterat ”17.6”, en uppenbar felskrivning. Kvarstadsbesluten är vanligen daterade samma dag eller dagen före polisens kvarstadsbesked. 34. Löpsedeln finns i 297 E3 men utan konfiskationsstämpel. 35. Löpsedeln finns i 297 E3 men utan konfiskationsstämpel. 36. Inget datum för kvarstadsbeslutet angivet i KB:s beslagskorr. 37. Saknar tryckår, men 1942 uppges i den franska, digitala samkatalogen (ABES). Föremål för åtgärd i Sverige först 1943. 38. KB, lappkatalog. 39. KB, lappkatalog.

Källor kungliga bibliotekets ämbetsarkiv (Den förkortning som används i noterna inom parentes) Kungl. biblioteket, Handlingar jan–maj 1941 (KB:s handl.) Kungl. biblioteket, Handlingar jan–juni 1949 Kungl. biblioteket, Handlingar jan–mars 1950 Serie F1E vol. 1 Svenska avdelningen, Korrespondens rörande beslagtagna skrifter och konfidentiellt tryck 1924-1944 (KB beslagskorr.) Serie F3F vol. 11 Svenska samlingens dagbok 1929–1960 (Dagboken) Serie E2D vol. 1, Svenska avdelningens korrespondens juli–dec. 1945–dec. 1947 (Sv.avd.korr.) Serie E2D vol. 12, Svenska avdelningens förvärvs korrespondens 1977–1979 (Sv.avd.förv.korr.) tjänstekataloger och förteckningar i kb (nu förhoppningsvis i ämbetsarkivet)

Beslagtagna skrifter – Frigivna år 1950, lappkatalog som ännu 1993 fanns på Svenska avdelningen. Listar huvudsakligen böcker och broschyrer. Jag har använt en egen kopia av katalogen. (Lappkatalog) Förteckning över beslagtagna tidningar – katalog som 1978 fanns på Svenska avdelningen. (Beslagskatalog) Kopia av brev till justitiedepartementet från överbibliotekarierna vid UUB och LUB. Brevet är daterat i dec. 1949, men enligt anteckning ingivet i februari 1950. – Kopian låg 1978 tillsammans med förteckningen över beslagtagna tidningar. Jag har en kopia av kopian, som jag kompletterat med uppgifter från den nämnda förteckningen. kungliga bibliotekets samling Specialsamling 297 E3, Tryckfrihet databaser Libris Nationella arkivdatabasen (NAD)

Litteratur offentligt tryck Promemoria med förslag till vissa åtgärder mot missbruk av tryckfriheten. SOU 1940:5. Stockholm, 1940. Den tyska propagandan i Sverige under krigsåren 1939–1945. SOU 1946:86. Stockholm, 1946. SFS 1941:89, Kungl. maj:ts kungörelse angående beslutade ändringar i regeringsformen, riksdagsordningen och tryckfrihetsförordningen, 1 mars 1941. Riksdagstrycket för 1940 och 1941. övrig litteratur Almgren, Birgitta. Drömmen om Norden: Nazistisk infiltration i Sverige 1933–1945. Stockholm: Carlsson, 2005. Björkman, Leif. Sverige inför operation Barbarossa. 2. uppl. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2005. Den svenska pressens historia, 3, Det moderna Sveriges spegel (1897–1945), red. Gunilla Lundström, Per Rydén, Elisabeth Sandlund. Stockholm: Ekerlid, 2001. Drangel, Louise. Den kämpande demokratin: En studie i antinazistisk opinionsrörelse 1935–1945. Stockholm: Liber, 1976. Edberg, Rolf. ”Är skriften ej smädlig: En studie i tryckfrihetspolitik I”, ”Han kan böla som en tjur: En studie i tryckfrihetspolitik II”, ”Farväl till beslagsparagrafen: En studie i tryckfrihetspolitik III”. Tiden 1947, s. 344–52, resp. s. 411–24 och s. 532–39. Eek, Hilding. Om tryckfriheten. Stockholm: Geber, 1942. Funcke, Nils. Tryckfriheten: Ordets män och statsmakterna. Stockholm: Carlsson, 2006. Grafström, Sven. Anteckningar 1938–1944. Stockholm: Samf. för utg. av handskrifter rörande Skandinaviens historia, 1989. Holmgren, Israel. Mitt liv, del 2. Stockholm: Natur och Kultur, 1959. Lööw, Heléne, Nazismen i Sverige 1924–1979: Pionjärerna, partierna propagandan. Stockholm: Ordfront, 2004. Molin, Karl. Försvaret folkhemmet och demokratin: Socialdemokratisk riksdagspolitik 1939–1945. Stockholm: Allmänna förlaget, 1974. Olsson, Gunnar. ”Diplomatisk kvarstad och konfiskation

1810–1939”. Statsvetenskaplig tidskrift 47 (1944), nr 4, s. 225–59. Petersson, Knut. Pressen och tryckfriheten. Studentföreningen Verdandis småskrifter, 434. Stockholm: Bonnier, 1941. Ringdahl, Jan. Riksdagen och tryckfrihetsfrågan 1939–1944. Stencil, opublicerad lic-avhandling. Lund: Lunds universitet, Statsvetenskapliga institutionen, 1966. Ståhl, Manne. ”Den svenska pressen under andra världskriget”. I Moderna drakar: En debatt om dagspressens problem. Red. Ragnar Thoursie, s. 130–71. Stockholm: Ljus, 1949, Sundvik, Ivar. 100 år för ordets frihet: Publicister i samhällsomdaningen 1874–1974. Stockholm: Rabén & Sjögren, 1974. Thulstrup, Åke. Med lock och pock: Tyska försök att påverka svensk opinion 1933–45. Stockholm: Bonnier, 1962. Vad får sägas? Interpellationsdebatten om tidningsbeslagen: Anföranden av K.G. Westman, Sam Larsson, Rich. Sandler, Östen Undén. Svensk debatt, 1. Göteborg: Kämpande demokrati, 1942. Vallinder, Torbjörn. ”Den svenska tryckfrihetsjuryn 1815–1949”. I Grundlagsskyddad yttrandefrihet (SOU 1979:49), bilaga 4. Stockholm: Liber förlag/Allmänna förlaget, 1979. Westman, K. G. ”Tryckfrihetsförordningen 3:9”. Svensk juristtidning, 1942, s. 351–55. Wickman, Johannes, Pressen och freden: Ett debattinlägg. Stockholm: Natur och Kultur, 1940. Åhlén, Bengt, ”Förteckning över konfiskerade böcker 1939– 1942”. I Svensk bokkalender 1943, s. 77. Stockholm: Rabén & Sjögren, 1943. Åhlén, Bengt. ”Förteckning över tidningar som tagits i beslag 1939–1943”. I Svensk bokkalender 1944, s. 67–72. Stockholm: Rabén & Sjögren, 1944. Åhlén, Bengt, och Agneta Åhlén. Censur och tryckfrihet: Farliga skrifter i Sverige 1522–1954. Stockholm: Ordfront, 2003.

En tidigare version av denna artikel finns i Samkjell: En digital vänbok till Kjell Nilsson (Stockholm: Kungliga biblioteket, 2011). Detta är en omarbetad, korrigerad och mer definitiv version.

Eva Billow Bokkonst för barn

Min ambition är att göra barnböcker, som närmar sig bokkonst, alltså en genomtänkt bokprodukt. Varenda prick har jag faktiskt funderat över och då jag lämnat över manus till tryckeriet, följer jag boken hela tiden. Jag ränner ideligen dit, och det är ett evigt springande med avdrag till mig. Ja, jag lägger mig verkligen i, och tryckeriet är så hyggligt, att det låtit mig göra det. Men så har jag också haft min man som bäste rådgivare och Kungl. Boktryckare Simon Söderstam som uppmuntrande arbetsgivare. Jag kan inte säga, hur jag sörjer över att han är borta. Han lät mig hållas och skydde inga kostnader för att böckerna skulle bli riktigt vackra. Det var nästan komiskt vad vi överbjöd varandra i fråga om detta. ”Jag behöver ingen förtjänst, bara boken blir vacker”, dekreterade jag och Simon svarade: ”Ja, inte jag heller!” eva billow i intervju 1961

Eva Billow (1902–1993), konstnär och författare, lärare i grafisk formgivning vid Konstfackskolan i Stockholm 1925–68.

Eva Billow presenteras i helfigur i en gedigen, välskriven, och synnerligen välillustrerad, studie av litteraturvetaren Elina Druker, Eva Billow: Bilderbokskonstnär och författare (Göteborg: Makadam förlag, 2014). Särskilt förtjänstfulla är de inträngande analyserna av den grafiska arbetsprocessen, där Elina Druker haft tillgång till Eva Billows eget rika arkiv. De tolv barnböckerna av Eva Billow utgivna mellan 1948 och 1960 vittnar om hennes suveräna förmåga att använda alla till buds stående bokkonstnärliga medel.

ingrid svensson

Skål för bokstavskonsten! Samtal med Geith Forsberg

år skulle Karl-Erik Forsberg ha fyllt 100 år och det skall firas! Uppsala universitetsbibliotek fick redan i slutet av 1980-talet förtroendet att förvalta Forsbergs arkiv; ett urval ur detta kommer att visas i bibliotekets utställningshall med vernissage den 15 maj, Forsbergs födelsedag, samma dag som Berlingdagen, som i år hålls i Uppsala UB, infaller. Med anledning av jubileet ringde red. upp Geith Forsberg för ett samtal om samarbete i bokstavens och läsarens tjänst. Geith berättar att hennes intresse för bokstaven väcktes redan 1944, då hon som elev på Paul U. Bergströms (PUB:s) dekorationsateljé utbildade sig till texterska. Bokstavsintresset förde henne vidare till skriftstudier vid Konstfack och därefter i 50-talets början till Skolan för Grafisk Formgivning, där bröderna Vidar och Karl-Erik Forsberg undervisade. Skolan för Grafisk Formgivning har sitt ursprung i Skolan för Bok- och Reklamkonst, som inrättades av Hugo Steiner-Prag när han kom till Sverige år 1939; på den tiden var Karl-Erik elev berättar Geith. Steiner-Prag stannade till 1941 då han lämnade Stockholm för New York. Därefter tog Akke Kumlien vid och år 1949 övertog Karl-Erik ansvaret för skolan, som samtidigt bytte namn till Skolan för Grafisk Formgivning. 1952 tog Vidar Forsberg över och Karl-Erik fick rollen som gästlärare i kalligrafi – och Geith var elev! Under 60-talet var kalligrafen Geith anställd som tecknare och industridesigner på Philips, tidvis arbetade hon på deras Department for Industrial Design i Eindhoven i Nederländerna. Geith berättar att det var på 60-talet, efter ett

seminarium på Konstfack, som hon och Karl-Erik slog sig ihop. Och deras samarbete kom igång nästan direkt. I början av 70-talet inrättade de en Grafisk ateljé på Rörstrandsgatan i Stockholm. Där skapade de bokomslag, logotyper och alfabet för företag; de arbetade med grafisk formgivning och kalligrafi ur olika perspektiv. Sommartid brukade de företa studieresor – forskningsresor – för att studera handskrifter, affischkonst och bokstäver samt skrift i offentlig miljö. Planen var att skriva en lärobok i kalligrafi. Resorna gav Karl-Erik möjlighet att ägna sig åt djupgående forskning inom typografi och kalligrafi säger Geith. Den romerska monumentalskriften studerades på plats. I Pompeji studerade de hur den romerska bokstavsformen använts som väggskrift. Typiskt för väggskriften var de kluvna serifferna, som förlorade sin betydelse efter Pompejis undergång. Besöket på stiftsbiblioteket i St Gallen betydde mycket. Här spanade de efter abboten Alcuins alfabet från slutet av 700-talet: Caroline majuscule och minuscule, som kan ses som föregångare till antikvan informerar Geith, som framhåller att i St. Gallen fann Karl-Erik handskrifter som inspirerade honom i arbetet med de kalligraferade alfabeten som presenteras i boken Skrift. Flera resor gick till Capri och Villa San Michele, där de i lugn och ro kunde arbeta med Skrift, som utkom i sin första upplaga år 1986. Geith menar att resorna var helt nödvändiga för böckerna de skrev. Förutom resorna vill Geith framhålla utställningarna. Utställningar på KB, på Lunds universitetsbibliotek, Åbo Akademi, Uppsala

universitetsbibliotek, Läsesalongen i Stockholm … Den sista utställning som Karl-Erik inbjöds till var den som Olle Granath arrangerade på Nationalmuseum år 1994 med katalog av Sten G. Lindberg. Märkvärdig var inbjudan att få ställa ut på National Library of Scotland, Edinburgh. Här visades år 1986 Karl-Eriks produktion i en stor utställning, där man vid den livade vernissagemiddagen utbrast i ”skål för bokstavskonsten”. Edinburghutställningen fick senare Victoria and Albert Museum att höra av sig; de ville förvärva skriftoriginal. Drygt 20 år tidigare, 1963, representerade Karl-Erik de skandinaviska länderna i utställningen ”Printing and the Mind of Man”, där hans Bibeln med bilder av Rembrandt visades, ett verk som av Sten G. Lindberg benämns Forsbergs magnum opus berättar Geith. Geiths och Karl-Eriks sista gemensamma bok blev Alpha Magica, som utkom 1994. Efter KarlEriks död har Geith fortsatt att utforska bokstaven. Bodonis hemstad Saluzzo fick hon besöka ensam år 1995 och efter det tog tanken på en bok om den tryckta bokstaven form. Geith framhåller hur viktiga samtalen med Karl-Erik och andra formgivare och bokhistoriker som Sten G. Lindberg, Valter Falk, HC Ericson och Christer Hellmark har varit för henne i arbetet med Bokstaven och boken, som utkom år 2004 på Verbum men som året innan utgivits av Calligrafia under titeln Blytidens mästare. Geiths senaste bok Antikvans väg till Norden beräknas utkomma hösten 2014. Under HC Ericsons tid som professor vid HDK i Göteborg var Geith ofta inbjuden som föreläsare och en stark vänskap utvecklades. Geith berättar om när HC år 2002 tog emot Torsten och Wanja Söderbergs pris. Vid middagen delade han ut gula blyertspennor med suddgummi på pennskaftets topp till alla gäster. Skissa, teckna, ge aldrig upp! Gör det själv! Kan det vara det han menade? Geith funderar över vår tid då vi allt mer reproducerar och allt mindre producerar. Hon befarar att vi förvandlas till passiva åskådare. Varje människa borde få lära sig att arbeta med händerna, händerna i samarbete med hjärnan, utropar Geith och citerar Carl Fredrik Hultenheims dystra ”i dagens skola är den kreativa nedrustningen TOTAL”. Avslutningsvis konstaterar Geith att för en kalligraf är det nödvändigt att få hjärna, hand och

öga att samverka när pennan förs över papperet. Detta är nödvändigt för att uppnå en handskrift med ductus, dvs. på högsta skrivmästarnivå. Trots min höga ålder, säger Geith, behärskar jag ännu inte detta till fullo. Men det gjorde KarlErik. På följande sidor visar Biblis objekt som kommer att visas i utställningen i Uppsala universitetsbibliotek 15 maj 2014–maj 2015.

lars e. pettersson

Dags för en typografisk utbildningskommission? Om typografins och bokformgivningens belägenhet

ag har under senare tid blivit alltmer frustrerad över typografin – nej, över hela formgivningen – i nya svenska böcker som kommit i min hand för att bli lästa. Formen, omslagets utseende är här ovidkommande, förefaller till största delen vara resultatet av ett löst ”tyckande om formen”; den är inte förankrad i en allmänt omfattad kunskap om en ”typografisk standard” som den enskilda boken kan avvika från för att ”ge just denna bok sitt personliga uttryck och sin särprägel”. Saknas det relevanta kunskaper i framställningsprocessen helt enkelt? För att undgå läsarens missuppfattningar: jag är inte emot personligt utformad bokformgivning, när den står i läsandets tjänst, tvärt om! Men, jag anar att min besvikelse grundar sig i att en typografisk godtycklighet sprider sig i vår ”typografiska värld”. Vid samtal har jag tyckt mig förstå att min frustration inte bara är min; någonting negativt händer inom den typografiska kulturen. Kunskaper och färdigheter upplöses. Kanske är det med typografisk kvalitet som med demokrati – den bygger på värderingar som måste försvaras och argumenteras för, varje dag, annars riskerar ”rationellare och effektivare” verklighetsuppfattningar att ta över? Situationen är på flera sätt paradoxal. Intresset bland unga bildkonstnärligt/typografiskt begåvade människor som söker sig till högre grafiska designstudier har aldrig varit större än nu, och förlagen översvämmas av förfrågningar om formgivningsuppdrag.

Varje del i bokformgivningen, efter manuskriptet, ingår i en industriell process vars mål är – ja, vad? Svaret är inte givet. För en humanist, en kulturellt lagd person är svaret sannolikt enkelt: författaren har vänt sig till ett förlag för att få sin bok utgiven, därefter kommer texten förhoppningsvis att på bästa möjliga sätt nå sina läsare. Men det är ett förenklat svar. Förlagsverksamhet är också, med nödvändighet, affärsverksamhet. Förläggaren går i förlag – tar ekonomisk risk på ett annat sätt än upphovsmannen, och kan förlora pengar (händer det för ofta upphör verksamheten) men han kan också göra en betydande vinst. Bokens beståndsdelar måste visserligen förläggaren ta i beaktande vid tillverkningen, men man kan manipulera delarna på många olika sätt, kunnigt eller okunnigt och ändå tillverka en bok som ”fungerar på marknaden” – med det menas att läsare köper boken. Det har visat sig att en bok kan tillverkas på ett både okunnigt och oengagerat sätt och den ”fungerar/säljer” ändå. För flertalet läsare är inte bokens sinnliga kvaliteter avgörande – går den bara att läsa, är den, för normalläsaren, värd sitt pris. Men, att se boken, att hålla och bläddra i den, kan innebära en sinnlig och glädjefylld erfarenhet – ett kort första möte, stimulerande som sinnliga möten i bästa fall är; som att möta en människa du oförklarligt attraheras av. Att bokens väsen – dess artefakt-väsen – är så böjligt, så tänjbart, lockar den affärsmässigt ratio-

nelle bokutgivaren att inte bry sig om de delar i tillverkningen som boken kan leva förutan! Undantag finns naturligtvis. En liten del av utgivningen gäller böcker som är beroende av formgivning för sin ex istens. Exempelvis böcker som på ett intrikat sätt kombinerar text med bilder. Eller böcker för en speciellt designintresserad marknad. Den underförstådda utgångspunkten för oss här är textboken, den typografiska boken, arketypen. Var och en som har något intresse av bokens form vet vilka materiella delar en bok består av: storlek, proportioner, skyddsomslag, band, bindning, papper, typografi, layout och tryck. Att en bok består av dessa delar har sina funktionella och historiska orsaker. Förklaringarna är av olika slag men i grunden går de tillbaka på människans behov av att inte vara bunden till att kommunicera i ett givet rum eller en given tid. Det skrivna och tryckta ordet ersätter det fysiska mötet mellan människor. Känsla, tanke föregår berättelsen, föregår talet, föregår texten som föregår boken. Målet med boken, berättarens förlängning, bör då vara att kombinera beståndsdelarna maximalt så att lyssnaren, nu läsaren!, blir så attraherad som möjligt. Vi vet, de historiska exemplen är oändligt många!, att varje del kan utföras med omsorg och kärlek, till och med med konstnärlig kraft, men, då måste de som deltar i processen bry sig. Det räcker dock inte, de flesta inblandade bör också vara begåvade för det de utför, samt, och inte minst, väl utbildade. Teknologi, och därmed ekonomi, har under senare decennier dramatiskt förändrat bokförlagens produktion. Bokformgivare är inte längre fast anställda och yrken med praktiska kunskaper i bokens fysiska form finns i allt mindre omfattning inom förlagen. Kostnadsjakt och rationaliseringar har medfört att man alltmer koncentrerar sig på ”kärnverksamheten” som är utgivning och marknadsföring; omslaget är därmed det allt överskuggande intresset. Boken som artefakt blir ointressant, texten ska kunna läsas, basta! I Sverige har vi aldrig haft en folkligt spridd och omfattad typografisk kultur. Under 1900-talet fanns några perioder

med exempel på intressant boktypografi, och även i dag finns ljus i mörkret, men i stort sett är den typografiska kulturen obefintlig. Det finns inte tillräckligt utbredda kunskaper utanför specialistkretsen för att vi ska kunna jämföra oss med nationer som England, Nederländerna, Tyskland, Italien och USA. I Norden är (var?) Danmark det närmaste vi kan komma en typografisk kultur värd namnet. Ett uttryck för hur djup den typografiska kulturen är i ett samhälle är gatumiljöns skyltkultur. Alla de nämnda länderna är oss överlägsna. Kanske är den bristande folkliga förankringen en av orsakerna till att den lilla typografiska kultur/medvetenhet som funnits så snabbt kunnat försvinna när ekonomiska och tekniska förändringar sker? Vid framställningen av boken finns också en konflikt mellan olika typer av begåvningar. Bokformgivaren är en bildbegåvning, medan förläggare och redaktörer är ordbegåvningar. Oftast tycks den ena begåvningen utesluta den andra. Konflikten har alltid funnits, men före den digitala eran hade de olika delarna i tillverkningsprocessen sina yrkesspecialiteter givna av den teknologiska nivån. Nu lever vi i en mer gränslös produktionsprocess där ordbegåvningar kan utföra delar av formgivningen så att den ”fungerar”. De ser ingen avgörande skillnad på om boken är bra eller dåligt formgiven, den går ju att läsa! Men om det inte finns en allmänt omfattad norm (bland alla yrkesverksamma), en kunskapsmassa om bokläsning som, framför allt, bokformgivaren tillägnat sig genom utbildning och praktisk verksamhet, blir med nödvändighet formen godtycklig och likgiltig. Om den här konflikten inte fanns skulle de affärsmässiga besluten att utan vidare beröva boken flera av sina materiella, sinnliga kvaliteter, inte kunnat genomföras. Jag vill påstå att det jag beskrivit är den hårda verkligheten. För oss som bokform intresserade är situationen bekymmersam. Vi har inte den ekonomiskt rationella verkligheten på vår sida och det finns inte många beslutsfattare som omfattar

våra värderingar. Förläggarna och deras överordnade är i bästa fall neutrala – aldrig engagerade. Hur många av er har någonsin sett, eller läst texter av förlagschefer i bokdesignsammanhang? Mot bakgrund av den verklighetsbeskrivningen är det väl inte så konstigt att situationen är som den är? Nej, det är sant, och nedslående! Förutom att vi vill värna om de kvaliteter som intresserar oss anser vi ju också att boken som artefakt har ett kulturellt värde för alla läsare – på samma sätt som god arkitektur är en livskvalitet. Kan vi förändra situationen till det bättre? På det övergripande planet, sannolikt inte – men kanske ändå! Vi kan, till att börja med, argumentera för vår sak: världen skulle bli lite bättre om vi kunde få fler att bli medvetna om vilka livskvaliteter vi alla går miste om när vi slarvar med delar av bokkulturen. Tillverkningskvalitet är en del av Sveriges självbild, eller hur! och likgiltighet för den kan inte gynna bokbranschen i en allt hårdare mediekonkurrens? Ett positivt argument är erfarenheten som den designansvariga på Albert Bonniers förlag ger uttryck för. Hennes arbete uppskattas inom förlaget och bra formgivning har inte inneburit ökade tillverkningskostnader! Ytterligare en orsak, kanske den viktigaste att betona i det här sammanhanget och som starkt bidrar till boktypografins nuvarande förfall är den högre utbildningen av grafiska formgivare. Studenterna är absolut intresserade av typografi i alla dess former, men de är övergivna av utbildningens utformning. Den högre designutbildningen i Sverige, efter EU-inträdet, genomsyras alltmer av en akademiskt, byråkratisk kunskapsteori som inte har med konstnärlig utbildning att göra, det så kal�lade Bologna-systemet. Akademiskt kunskapsinhämtande är: plugga och tenta (ja, det är en förenkling). Medan konstnärlig utbildning, värd namnet, bör innebära kunskaper och färdigheter som förvärvas under en personlig mognadsprocess genom kontinuerligt arbete med övningsuppgifter som utförs med stöd och handledning av lärare som har relevanta kunskaper och pedagogisk förmåga.

Den nuvarande typografiundervisningen är ett bra exempel på konsekvenserna av ett akademiskt och byråkratiskt synsätt. Men det räcker inte som förklaring. Uppfattningen att typografi har så liten betydelse i utbildningen i grafisk design måste rimligen också finnas bland de direkt utbildningsansvariga. Det finns ingen kontinuitet i undervisningen: under en treårig utbildning som totalt innebär 115 veckors studier, ägnas, högt räknat, tio veckor åt typografi. Tio veckor! utspridda på tre år. På senare år har flera universitet ute i landet kurser i ämnet grafisk formgivning, där ingår också typografi. Men, nivån på dessa kurser är låg och saknar konstnärlig inriktning. Däremot finns hoppingivande tendenser på några privata skolor, den ena med tvåårig grafisk designlinje, och den andra med tvåårig grafisk design- och reklamlinje. På båda dessa skolor finns omfattande kurser i typografi med kvalificerad och entusiastisk lärare, och undervisningen är omvittnat populär bland studenterna. Den linjeansvarige betonar, vid samtal, att formövningarna i typografi har stor betydelse för hela utbildningen. Vid utbildning i grafisk design bör typografi vara ett huvudämne där studenten övar och experimenterar – både lekfullt och allvarligt – för att kunna utvecklas under hela utbildnings tiden. Den enorma rikedom av formövningar och gestaltningsmöjligheter som inträngande studier i typografi kan innebära bör vara utgångspunkten för all grafisk design. Även i de elektroniska medierna. Nu och i framtiden! – så länge vi har ett skriftspråk. Att konstnärligt utbilda sig, oberoende av om målet är att bli fritt utövande konstnär eller visuell kommunikatör/ grafisk designer innebär en personlig process – målet är, i båda fallen, självständig, gestaltande förmåga. Formgivaren skiljer sig från den frie konstnären genom att utgå från formulerade kommunikativa mål! Men saknar man grund att stå på är man hänvisad till att härma. Tidsandan – otvivelaktigt en viktig del i stora delar av den grafiska designen – är ett gäckande spöke som fösvinner i dagsljuset; när det härmande uttrycket kommer i dagern är andan redan någon annan stans.

Att designutbildningen förändras och blir alltmer komplex är nödvändigt och glädjande. Den skall förbereda studenterna för ett kreativt yrke i en föränderlig och gränslös värld där ekonomiska intressen konkurrerar om lättrörliga målgruppers uppmärksamhet. Att väcka uppmärksamhet och skapa intresse med konceptuella idéer kommer även i framtiden att omfatta typografiska uttryck, tvådimensionella eller tredimensionella, statiska eller rörliga; i alla sammanhang kommer förmågan att uttrycka sig typografiskt att vara fundamental. För den framtida grafiske formgivaren kommer inte bokformgivning att vara någon dominerande verksamhet. Men, att konstatera detta innebär inte att typografiundervisningen inte skulle ha boktypografi som en av sina grundläggande utgångspunkter; därifrån utgår all grafisk design som helt eller delvis ska läsas. Hur studierna i grafisk design ska bedrivas bör diskuteras ingående om situationen för typografin och boken som artefakt ska kunna förbättras. Nu är många studenter övergivna och därmed också boken. Det är dubbelt allvarligt: dels för formgivarnas personliga möjligheter till en framgångsrik verksamhet och dels för möjligheten att utveckla den typografiska kulturen i Sverige.

Kanske är det dags för en typografisk utbildningskommission! Jag tror inte tanken är så orimlig som den först kan verka. Den nuvarande vilsenheten bland utbildarna om vilken roll typografiämnet skall ha, i en designsituation under snabb förändring, talar för. En väsentlig del av vår typografiska praktik är gemensam och därmed en demokratisk angelägenhet. Inte bara skrivregler, sättningsregler och typografisk nomenklatur bör omfattas av alla som på något sätt är verksamma inom typografisk produktion, jag tror också att vi skulle vinna mycket på om vi kunde enas om vilka kunskaper en grundläggande, och avancerad utbildning borde omfatta. Personligt utformad undervisning är naturligtvis alltid det viktigaste; om inte undervisningen är förankrad i ett personligt engagemang blir den lätt tråkig. Lärare som utgår från sin egen professionella praktik kommer alltid att vara en väsentlig del i undervisningen. Experiment och kritisk undersökning är för sin kvalitet beroende av egensinniga, skapande designer. Men samtidigt är en väsentlig del av den typografiska praktiken och kunskapsmassan gemensam – ett av de grundläggande målen för verksamheten är avancerad kommunikation mellan alla medborgare.

alexandra borg

Brutna ryggar Om e-boksproduktion och e-boksutgivning i Sverige år 2014

är e-böcker och digital läsning diskuteras blir diskussionerna underligt skeva. Personliga erfarenheter görs till allmän lag, och nyanser glöms bort. Ett intresse för hur digitaliseringen påverkar det litterära samhället likställs inte sällan med att vilja rasera fem hundra år av boklig kultur.1 Anledningarna kan vara många: förutfattade meningar eller en ovilja att sätta sig in i ett nytt ämnesområde. Vissa gånger har kritikerna inte bemödat sig om att ta del av hela bilden, utan väljer de delar som passar argumenten. I en digital värld ompaketeras gamla format och företeelser. Forskarens uppgift är att undersöka dessa nya former och dess följder – inte nonchalera dem. Här vill jag inledningsvis rikta sökarljuset mot e-bokens materialitet, och fördjupa frågan om varför e-böcker ser ut som de gör. Min tes är att om vi väljer att analysera (och beskriva) en eboks textmaterialitet utifrån de parametrar som används då vi diskuterar tryckta böcker hamnar vi i en återvändsgränd.2 En e-bok är inte en pappersbok, och skall inte bedömas som en sådan. Avslutningsvis kommer jag att säga något om den förlagsorienterade e-boksproduktion som har skett i Sverige sedan några år tillbaka. Vilka är processens villkor och premisser? Bokens gränser suddas ut Den senaste tiden har författare som Julian Barnes, Umberto Eco och Andrew Miller uttryckligen tagit avstånd från e-böcker. I en omdebatterad artikel ”What’s Wrong with the Modern

World?” (2013) framhåller Jonathan Franzen att vår mediegenomsyrade samtid liknar en apokalyps.3 Franzen jämställer internetföretaget Amazons grundare Jeff Bezos med Antikrist och höjer ett varnande finger till alla som sätter sin tillit till en Appledator. På en bokfestival 2012 säger han i en intervju att e-böcker underminerar bokens värde och att de därför är skadliga för samhället. En värld där inget är permanent, inte ens det skrivna ordet, är ytterst illavarslande.4 Men vad är det som oroar dessa litteraturens män? Det är knappast e-bokens estetiska brister som bekymrar, utan mediets efemära aspekter. Så räds de en framtid utan ord? Att Bokens samhälle står inför stora förändringar är närmast en truism: dataspelsföretag agerar förlag och säljer mängder av böcker. Och förlag köper in dataspelskompetens och säljer spelappar baserade på litterära gestalter.5 Bokens gränser suddas ut, men parallellt med denna upplösande strömning ser vi också en annan tendens: Boken triumferar. Romaner av klassiskt snitt som Hilary Mantels sexhundrasidiga Wolf Hall från 2009 (sv. övers. Jesper Högström 2013) toppar bästsäljarlistorna. Mantel som länge varit en typisk midlistförfattare med tolv titlar utgivna sedan 1985 visar genom sitt makalösa publikgenomslag att de Stora berättelsernas tid inte är över. Vi lever under omfattande teknologiska förändringar. Inget kulturområde går oberört förbi, allra minst bokmarknaden. Något är i görningen. Men vad detta något är är svårare att begripa, i synnerhet som det sker på så många områden samtidigt. Det kallas ”effekterna av digitaliseringen”

eller ”e-boksfrågan”. För det är just så – när bokmarknadens framtid diskuteras blir e-boken det nav kring vilken diskussionen kretsar. Man säger e-bok, men menar förändringar som rör skönlitteratur, facklitteratur, läsning, bildning, eller till och med förlagsindustrins traditionella affärsmodeller. Substantivet bok, med eller utan prefixet ”e”, får tjäna som metonym för aktiviteter och fenomen som aldrig riktigt artikuleras. Boken är hotad, heter det. Men vad är det vi pratar om när vi pratar om böcker? Ett nytt medium Litteraturteorin har länge sysslat med att finna hållbara definitioner på kategorier som författare, verk och text. Frågan om vad som kännetecknar en bok är knappast typisk för vår tid. Vid en konferens 1964 beslutar världsorganet Unesco att anta definitionen: ”A book is a non-periodical printed publication of at least 49 pages, exclusive of the cover pages, published in the country and made available to the public.”6 En bok, menar Unesco, och vi får komma ihåg att definitionen är från 1964, är en ”tryckt skrift” som genom publicering gjorts tillgänglig för allmänheten. Främst är det bokens materiella aspekter (sidor, omslag, tryck), man tagit fasta på, inte innehållets karaktär (bild, skrift) eller genre och funktion (roman, katalog eller lärobok), eller för den delen, dess avsändare eller upphovsman (författare, förlag). Begreppsbestämningen är inte essentialistisk, utan teknisk till sin karaktär. Den syftar inte till att säga något om en boks form och utseende, eller dess konstnärliga värde. Snarare utgör den ett redskap för förläggare, återförsäljare och bibliotekarier. I vårt digitala samhälle finns flera exempel på tryckta texter som undandrar sig Unescos definition, men som vi likväl betraktar som böcker. En print-on- demand-bok kan vara inbunden, ha omslag och titelsida, vara skriven av en författare, tryckt i ett fåtal exemplar och ha paginerade sidor. Emellertid finns ingen lag som säger att den måste vara tillgänglig för allmänheten. De välkända pixiböckerna – samtliga försedda med ett ISBN och uppgift om författare och förlag – är sammansatta av sex tvåsidiga ark vilka saknar paginering. Och för att ta ett annat exempel: ett femtiotal titlar har givits ut i den vackra Enhör-

ningsserien på Ellerströms förlag i Lund. Serien specialiserar sig på lyrik och har en distinkt formgivning. Böckerna är trådbundna och limmade i ryggen, omslaget är enfärgat och pryds endast, förutom titel, författarnamn och förlag, av en frimärksstor bild, föreställande ett för utgåvan symboliskt motiv. Enhörningsseriens utgåvor omfattar mellan två och sex 16-sidiga ark. Den genomsnittliga Enhörningen består av fem ark, det vill säga 80 sidor. Rainer Maria Rilkes Rekviem omfattar dock endast 40 sidor, likväl är det omöjligt att inte betrakta just denna som en bok.7 Tryckta böcker som digitaliserats, blivit kod och hanteras som ett filformat, har självfallet kvar sin upphovsman och sitt förlag, även om de får ett nytt ISBN. Detta gäller även för text som så att säga fötts digitalt, och sedan konverterats till e-bok. Likväl är det en fundamental, närmast ontologisk skillnad mellan en tryckt bok, och det man, mycket olyckligt valt att kalla e-bok.8 I det följande presenteras några av de mediespecifika skillnaderna. Den tryckta boken Boken sådan vi känner den har mer eller mindre haft samma utseende sedan uppkomsten av codexformatet några århundraden efter Kristus. Oavsett om boken läses från höger till vänster eller omvänt, är tryckt i Asien eller i Amerika, kan vi känna igen och urskilja artefakten från andra objekt. Boken kännetecknas av enhetlighet, dess text kan inte separeras från dess form. Boken är ett slags behållare för innehållet.9 Bokens tryckta text är statisk. Här råder satsytans herravälde. Fel kan inte korrigeras, radavstånd, marginaler och textstorlek är oföränderliga. En pappersbok har sidnummer, dock inte alltid (pixiböckerna, Lars Noréns En dramatikers dagbok), vanligtvis ett omslag, titelsida och rubriknivåer. Det är detta som den franske litteraturvetaren Gerard Genette kallar paratexter. Att bevara en tryckt bok är så gott som oproblematiskt. Visst, rummet bör inte vara för varmt eller för kallt, inte för fuktigt och inte för torrt, men utöver dessa aspekter är pappersbokens hållbarhet oomstridd. Mer debatterat är bevarandet av e-böcker. Rasmus Fleischer skriver i Boken och biblioteket (2011) att ”en hårddisk av högsta kvalitet är mindre pålitlig än det billigaste boktryck”.

Andra, som Johanna Drucker, menar att filer ”ruttnar”.10 Filer kan förstås inte ruttna, och lagring liksom kontrollering av data är i dagsläget mycket sofistikerad. E-boken E-böcker kan ha olika filformat. Det vanligaste, mest använda filformaten för digital text som förses med ett ISBN, tillskrivs en upphovsman och distribueras av ett förlag är Epub. Epub-formatet har tagits fram av branschorganet IDPF (International Digital Publishing Forum), som arbetar för gemensamma standarder rörande e-böcker och eboksplattformar (läsplattor och surfplattor). Epubstandarden är så kallad open source: den är gratis och vem som helst får använda definitionerna och specifikationerna för filformatet. Skapade Epub:ar kräver handpåläggning och redigering. Elib, som är Sveriges främsta producent och distributör av eböcker använder en betald programvara, Oxygen, för att redigera Epub:ar. Det finns även flera gratisprogram som kan användas för såväl konvertering som redigering. Många förlag lägger också ut produktionen på externa producenter. Både Elib och Bonnierförlagen använder en e-boksproducent i Indien för grundkonvertering. De e-böcker som tas fram av producenten behöver dock alltid ses över, precis som när man granskar en tryckt upplaga när den kommer från tryckeriet.11 Till skillnad från den tryckta boken är den digitala inte enhetlig: innehåll och form är separerade. En e-bok fordrar en extern mjukvara för att kunna realiseras, användaren, det är läsaren, måste ladda ner e-boken till en läs- eller surfplatta. Om läs- eller surfplattans mjukvara inte är kompatibel med e-bokens filformat kan boken inte läsas. E-bokens layout, den digitala bokens materialisering på en läsplattas skärm, påminner om den tryckta boksidans. Man kan säga att det digitala gränssnittet imiterar den tryckta bokens satsyta. Vissa e-boksläsprogram, alltså mjukvaror, går till och med så långt att de tillhandahåller digitala bokmärken eller post it-lappar, andra paginerar de digitala sidorna, eller låter läsaren ”vända sida” genom en svepande fingerrörelse. Den representerade texten i en e-bok utgörs av kod och realiseras genom användarens inverkan. Filen måste aktiveras för att texten skall kunna

visas upp. Den tryckta bokens text är däremot omedelbart tillgänglig för ögat. Den materialiserade e-boken är instabil. Den har vad man kan kalla ett dynamiskt textflöde, även om texten är fixerad vid ett givet ögonblick. Exempelvis kan textstorlek, radavstånd, sidlayout och färg ändras utifrån den läsandes preferenser. Detta gör man med sina fingrar, oavsett om Epub:en läses på en surfplatta eller en läsplatta. Att säga att man inte kan påverka en e-bok med sin kropp är alltså felaktigt.12 Inte heller stämmer det att läsaren inte kan lämna spår i en e-bok. Just läsarnoteringar och understrykningar har för många företag blivit en affärsidé, om än en mycket tvivelaktig sådan. Digital litteratur och framför allt e-böcker omkullkastar vår tidigare förståelse av vad en bok är och kan vara. Johanna Drucker skriver träffande att en e-bok har mediespecifika drag som skiljer sig från den tryckta boken, till exempel det faktum att den digitala texten är ett slags massa, i stället, som i den tryckta texten, formmässigt avgränsade stycken.13 Den digitala boken får oss också att tänka nytt kring vad läsning som praktik kan innebära. Något tillspetsat skulle man kunna säga att den digitala boken blottlägger våra läs-vanor. Umgänget med en text är alltid avhängigt dess form. En verbal utsaga materialiseras på olika sätt: den kan läsas upp och bandas på ett kassettband; nedtecknas med kalligrafipenna; tryckas med blytyper på ett pappersark; skrivas in i ett word-dokument, och bli kod. Koden kan sedan bli en Epub som realiseras på en surfplatta, eller en pdf som skickas till tryckeriet och blir en pappersbok. Mitt i all dess nakenhet och anspråkslösa formgivning är kanske e-boken vår tids tydligaste illustration på Marshall McLuhans tes om att mediet är budskapet. Att utforska dialektiken mellan ett mediums funktion och dess form är en spännande, men inte helt oproblematisk uppgift. I en tongivande uppsats, ”Print is Flat, Code is Deep” (2004), uppmanar N. Katherine Hayles forskaren att alltid utföra medie-specifika analyser. På detta sätt kan mediets formspecifika drag avtäckas, utan att man förbiser dess remedieringar – de sätt det aktuella mediet ifråga har inkorporerat äldre mediers funktioner och utseenden (som exempelvis sidnumret i en digital text).14

Flera av den tryckta bokens paratexter är inte universella, utan har framkommit allteftersom, i människors umgänge med texter. Den tidigmoderna erans sjöfart och handel krävde lätthanterliga volymer varmed den otympliga inkunabeln undanträngdes. Övergången från skriftrullar till codex-formatet relateras av flera forskare till kristendomens intåg, och med den en förändrad attityd till kunskap liksom ett för individen större behov av att kunna läsa på egen hand. Nya läsvanor medförde i sin tur ett behov av en annan typ av textrepresentation. Till skillnad från en codex är en skriftrulle svår att hantera för en enskild person, och uppvisar inte heller textpartier med samma omedelbarhet.15 Ett annat exempel är paginering. Vi tänker oss att sidnumreringen är en läsarorienterad funktion, när den i själva verket uppstod som instruktion från tryckaren till bindaren. Samma sak gäller smutstitelsidan. Den var ett slags skydd för den nytryckta, men ännu ej inbundna boken, inte en del av den.16 Vi är så vana vid att en bok skall se ut på visst sätt att vi glömmer att den är en maskin som under århundranden förändrats och förfinats av människans behov. Det är lätt att försvara e-bokens fördelar framför den tryckta boken. Den tar lite plats, slösar inte på naturresurserna och kostar mindre att distribuera. Förlagen kan enkelt rätta korrekturoch faktafel. Liksom att textrepresentationen kan ändras efter läsarens preferenser. En genomsnittlig läsplatta kan härbärgera en omfattande boksamling. För första gången i historien har det blivit möjligt att från en enda punkt få tillgång till hundratusentals böcker. Man skulle kunna hävda, vilket kritikern Tim Parks gör, att en e-bok är ren litterär essens. Just eftersom den saknar genomtänkt typografi och design, det Parks aningen uppstudsigt kallar ”fetishistic gratification”, tar den oss närmare den litterära erfarenheten. Här kan man inflika att läsning på en Ipad i allra högsta grad är ett slags tillfredsställelse om än mer teknologisk till sin natur. Men också att e-böcker är formgivna, om än undermåligt i förhållande till många tryckta böcker. Den litterära upplevelsen, menar Parks, ligger inte i ett särskilt ”moment of perception […] but in the movement of mind”.17 Amazons grundare Jeff Bezos formulerar det på liknande sätt i en intervju han gav i samband med lanse-

ringen av läsplattan Kindle år 2007. Han menar att vi tenderar att förväxla de böcker vi äger med de upplevelser de givit oss.18 Förvisso kan man hävda att det är just böckernas formgivning som bidragit till upplevelsen. Frågan blir då till vilken grad verket profileras av den form/container i vilken den förpackas. Richard Hendel skriver i On Book Design att det viktigaste med en bok är ordens innebörd, inte hur orden ser ut. Formgivning, hävdar han, skall vara något osynligt. Detta var 1998. Dagens e-böcker visar att det är mer komplext än så.19 Genuina textmaterialiseringar? Läsförståelse är inte läserfarenhet. Det är en sak att förstå, i bemärkelsen kognitivt avkoda en text, en annan att uppleva och tolka den. Att läsa Marcel Proust i Albert Bonniers Förlags angenäma utgåva i grönt linneklotband (1964–1982) förhöjer vår känsla för det lästa, men till vilken grad påverkar den vår förståelse? E-boksutgåvan av samma verk är en sorglig uppenbarelse, som inte alls går i linje med den tryckta utgåvans estetiska ansats. Den är knappast värdig ett verk av Prousts dignitet. Rena typsnitt och tydlig satsyta förenklar läsandet, gör innehållet lättare att ta till sig. Bokformgivarens uppgift, skriver Hendel, är att formge texten så att dess ord lyfter från sidan, inte att göra texten ”snygg, fin eller annorlunda”.20 En väl formgiven bok ger textens budskap personlighet, särskiljer den från andra texter som vi umgås med dagligdags. I Sverige finns det gott om skickliga designers som vet att nyttja det faktum att Boken är en grafisk scen. De sensoriska erfarenheter läsaren gör i sitt möte med en tryckt bok skall inte avfärdas, utan tas i beaktande och studeras i egen rätt. Med tanke på den dystra representation På spaning efter den tid som flytt får i en e-boksläsare är det angeläget att ta fram nya riktlinjer för formgivning och typografi av e-böcker. Vissa titlar kräver helt enkelt en mer varsam konvertering från tryck till kod. Forskarsamhället har dock inget svar på om och varför läsupplevelser av tryckta respektive digitala texter skiljer sig åt, liksom till vilken grad textens formgivning påverkar innehållet. Fler djupgående studier är därför angelägna.21 Det har framhållits att det saknas ”kvalitativa

fallstudier av vad som kan ske med ett litterärt verk när det publiceras som både tryckt bok och e-bok”.22 Detta stämmer bara delvis. Det finns en uppsjö av uppsatser och antologier som diskuterar olika slags textmaterialiteter. Några av de främsta forskarna är Johanna Drucker, N. Katherine Hayles och Robert Darnton. Även flera formgivare har skrivit angelägna texter om just likheter och olikheter mellan e-böcker och tryckta böcker. Craig Mod är en, John Alsop en annan. Dock kan nämnas att just jämförelser mellan specifika e-boks- och pappersboksutgåvor inte är särskilt vanliga eftersom en sådan jämförelse är problematisk. För det första genomsyras all modern bokproduktion av digitala medier – författaren skriver på en dator, redaktören använder ett mjukvaruprogram när hon sätter texten i en tydligt formgiven mall och så vidare: det är bara slutprodukten som är antingen analog eller digital. För att hårddra det skulle man, som N. Katherine Hayles, kunna se den tryckta boken som en biprodukt till den digitala texten, snarare än ett eget medium.23 Den tryckta boken har i dag alltid ett digitalt ursprung. Därmed blir det svårt att betrakta pappersboken som en mer genuin materialisering av en text än en e-bok, vilket många ändå envisas med att göra. Den tryckta boken kan inte heller ses som en förlaga till en e-bok, liksom e-boken inte kan ses som en kopia av den tryckta boken. För det andra skulle det vara svårt att logiskt bestämma jämförelsematerialet, då det knappast finns något sådant som en (1) unik e-boksutgåva. Som tidigare framhållits är en e-bok ingen stabil artefakt; den realiserade texten påverkas av läsplattans och surfplattans mjukvara. Med andra ord: det är e-boksläsaren, mjukvaruprogrammet, som efter användarens interaktion realiserar filen. Om läsplattan saknar ett kompatibelt mjukvaruprogram kan filen, e-boken, inte realiseras, oavsett hur väl formgivet dess innehåll är. En text får olika uttryck i olika läsplatteprogram. (Att eboksproducenterna och e-boksdistributörerna är i händerna på hårdvarutillverkarna är problematiskt, men ett ämne för en annan uppsats.) Vidare är det uppenbart att ett verk fungerar olika väl i olika format. En faktabok med diagram och illustrationer blir otymplig i Epub, eftersom formatet har vissa tekniska begränsningar. Samma invändning kan riktas mot en ljudbok.

Designern Craig Mod använder i uppsatsen ”Designing Books in the Digital Age” två begrepp som kan vara angelägna att förhålla sig till i e-bokssammanhang. Han talar om formless respektive definite content, formlöst och fixerat innehåll. Till den senare hör texter som nyttjar den tryckta bokens form för sin framställning och använder bokens satsyta som en ”duk” (canvas), även böcker med bilder, grafer och tabeller kan räknas hit. Till den förra räknas böcker vars innehåll är oberoende av formen, som sakprosa eller genrelitteratur – Mods exempel är romaner av Danielle Steel. Mod argumenterar för att förlag enbart borde göra e-böcker utifrån formlöst innehåll: det formlösa innehållet menar han kan ”hällas” i containern utan att förändras. Det fixerade innehållet däremot påverkas av omvandlingen och passar därför inte som e-böcker.24 Mods uppmaning är värd att begrunda, både för förläggare och för forskare. Frågan är dock om det finns något sådant som formlöst innehåll, även en författare som Steel torde föreställa sig sin text realiserad i en form, och låta denna avgränsa hennes framställning. Uppdelningen mellan de båda innehållsformerna är inte helt vattentät, en text – hur formlös den än må vara – förändras alltid när den flyttas från ett medium till ett annat. Om backlistutgivning och e-boksproduktion All bokproduktion är en produkt av sin tid. Att digitalisera fysiska böcker, i bemärkelsen att göra ett textinnehåll tillgängligt som e-bok, är ett slags bokhantverk, om än med andra förtecken än den traditionella. Många tror att det är en enkel process: genom att trycka på en knapp konverteras en word-fil till en Epub. Så är inte fallet: e-boks produktion och e-boksutgivning omfattar flera moment, som kräver särskild kompetens och avancerad programvara. Nedan redogörs för hur tillverkningen sker i dagsläget utifrån ett svenskt perspektiv, med den e-boksutgivning som sker på Sveriges största förlag, Bonnierförlagen, som exempel.25 För att gå i bräschen för digitaliseringen av svensk skönlitteratur sjösatte förlaget år 2007 det så kallade ”1000-projektet”. Genom att digitalisera 1000 titlar av framför allt äldre litteratur ur förlagshusets backlist, ville man ge allmänheten tillgång till böcker som var svåra att tillgå i

tryck. Urvalet gjordes i samråd med förlagshusets förläggare. Resultatet är en omfattande återutgivning, alltifrån Anna Brantings Staden: En sedesskildring ur stockholmslifvet från 1901 till Stieg Trenters Sturemordet 1962 har fått förnyad aktualitet som e-böcker.26 De senaste åren har avdelningen, Bonnierförlagen Digital, även inlett ett digitaliseringsarbete av äldre översatt litteratur. Nästintill samtliga titlar är, av kostnadsskäl, formgivna med samma CSS-mall (stilmall). CSS-mallen styr utseendet i e-boken. I den anger man vilka textnivåer som har olika fontstorlekar (rubrik, underrubrik och brödtext), men också färger och styckeindrag, liksom hur eventuella länkar ska se ut. Det typsnitt som i regel används är ett så kallat default-typsnitt, det vill säga att det kan formas efter den mjukvara som finns i användarens läsplatta. En raffinerad mjukvara för e-boksproduktion är kostsam. Till skillnad från vad många tror är det alltså inte ”nästintill gratis” att producera eböcker. Just typsnittsfrågan är delikat, typsnittslicenser är nämligen dyra, och eftersom visa läsplatteprogram låter läsaren själv avgöra vilka typsnitt (liksom radavstånd och typgrad) som skall användas är det meningslöst för förlaget/eboksproducenten att köpa in dyra licenser, om de ändå inte kan styra hur läsaren (användaren) skall använda det. När beslutet om projektet antogs 2007 fanns knappast någon efterfrågan i Sverige på e-böcker. En anledning till detta kan ha varit avsaknaden av en stark e-boksaktör, men också att utbudet var ringa. Genom att bygga upp en stock av titlar hoppades man få fart på marknaden. Självklart fanns ett vinstdrivande intresse i grunden. I början fanns en uppläggnings- och produktionskostnad. När filerna senare gjordes tillgängliga för nerladdning fanns dock ingen lager- eller tryckkostnad. Projektets lönsamhet låg inledningsvis flera år framåt i tiden. Satsningen utgick från Chris Andersons teori om ”the long tail”, en modell som visat sig gångbar i digital bokproduktion. Väl att märka är att idag, knappt sju år senare, har intäkterna från försäljning täckt produktionskostnaderna.27 Förlaget ville göra e-böcker i filformatet Epub, inte pdf-filer, som också går att läsa i vissa läs- och surfplattor. Snarare än att låta Elib göra filerna valde man att hålla produktionen i huset.

Verksamheten har vuxit fram jämsides med den tekniska utvecklingen. Inledningsvis saknades ett givet mönster för hur e-böckerna skulle göras. Idag utgår produktionen från pdf-filer. Konverteringsprocessen, att skapa en textfil som går att läsa som e-bok (i en läsplatta eller i ett läsprogram för e-böcker på en surfplatta), skiljer sig åt beroende på om texten är analog eller digital, det vill säga om ursprungstexten finns som tryck eller kod. Är boken författad och/eller utgiven före 2005 saknar förlagshuset i regel det man internt kallar ”digitalt underlag”. Om ett digitalt underlag saknas behöver de tryckta böckerna skannas och formateras. Detta görs i Indien. Att skanna en bok manuellt är tidskrävande, och därmed dyrt – kostnaden för att tillverka en e-bok av ett verk utan digitalt underlag ligger på mellan 5–10 000 kronor. Om förlaget har ett exemplar som inte behöver hanteras varsamt kan boken skannas maskinellt. Efter skanningen, som gjort den fysiska boksidan till ”bild”, OCR-läses den digitala bildfilen. Bildens ”text” omvandlas till ett redigerbart textdokument, exempelvis en word-fil. Om skanningen varit mindre lyckad, vilket ofta är fallet då trycket varit dåligt, papperet gulnat eller smutsigt, kan textdokumenten innehålla fel: diakritiska tecken som glidit ihop eller saknas, skiljetecken som saknas eller blivit felaktiga. Internt kallar man det för att ”texten smetar ut”. Det rör sig alltså inte om några korrekturfel i traditionell bemärkelse, mer ett ”tekniskt fel”. För att rätta till felen behöver texten behandlas i ett ordbehandlingsprogram. Detta görs manuellt av en person med stor färdighet i svenska. När filen är felfri går den tillbaka till Indien. Här konverteras den till en Epub-fil, med andra ord: den blir en e-bok. Ambitionen är att den digitala boken skall vara lik den fysiska. Men för att ge ut en titel som e-bok måste förlaget försäkra sig om att upprätta nya digitala rättighetsavtal med författare, översättare, agent, formgivare, fotograf och illustratör. Ett till synes banalt problem om vilket omslag som skall användas är till exempel inte helt given. Ofta har de äldre titlarna givits ett nytt omslag då de kommit i nytutgåvor, och frågan blir vilket som skall användas för e-boken. Detta är också en kostnadsfråga, varmed Bonnierförlagen Digital initialt valde att utelämna omslags

avtalsbiten för de äldre titlarna. De e-böcker som i dag ges ut simultant med den tryckta utgåvan har i stort sett samma omslag som pappersboken. Standardomslag för titlar som återutges är inget ovanligt, de används av stora förlag som Penguin Random House. Även flera svenska pocketserier har likartade omslag. Gruppen måste också ta ställning till vilken utgåva av titeln som skall digitaliseras. Idealet är att utgå från den senaste, där eventuella korrekturfel ändrats eller där författaren kan ha kommit med tillägg. • Mitt syfte har här varit att belysa de premisser som präglar den e-boksproduktion som sker i Sverige i dag. Därmed vill jag nyansera den många gånger konfliktfyllda synen på e-böckers existensberättigande. I mötet med en e-bok gissar jag att många läsare blir förskräckta över den med den tryckta bokens mått mätt undermåliga formgivningen. Det råder sällan någon harmoni mellan typsnitt och genre; högermarginalerna är fransiga och avstavningarna märkliga. Textpartierna kan vara ojämna, fulla med mellanrum och blankrader. Skälen till att textrepresentationerna ser ut som de gör bör dock sökas på andra ställen än där många vill finna dem, att producenterna, tillverkarna, har dålig koll på bokhantverk och formgivning. Som jag visat påverkas den representerade e-bokstexten av andra faktorer. E-böckerna sätts till exempel i ett standard-

program som medför stora begränsningar för formgivarna. Även tekniska begränsningar hos återförsäljare och läsplatteprogram påverkar e-bokens utseende. Självfallet kan vackra, i bemärkelsen formmässigt tilltalande, e-böcker göras. Ett litet förlag som Telegram har till exempel tagit fram en rad väldesignade e-böcker gjorda i Epub 3, som är ett mer avancerat mjukvaruprogram. Men att tillverka e-böcker med den tryckta, väldesignade boken som riktlinje är kostsamt. Med tanke på hur få det är som köper svenska e-böcker är det därför svårt för förlagen att få ekvationen att gå ihop. Det är viktigt att förstå dagens tekniska begränsningar liksom förlagens ambitioner: incita mentet är inte att göra vackra e-böcker, utan att producera Epub:ar, många Epub:ar. På så sätt vill man bygga upp sin digitala identitet. Å andra sidan vill man samtidigt få fart på den svenska e-boksmarknaden. Som jag ser det sitter de i en rävsax. För att ta sig ur denna måste en balans mellan produktion och kundernas efterfrågan upprättas. Detta kan göras genom att utgå från kundens upplevelse, för att sedan, och nu apo stroferar jag Steve Jobs, ”arbeta sig tillbaka genom hela produktionskedjan”. Arbetet med uppsatsen har möjliggjorts med stöd från Riksbankens Jubileumsfond. Ett särskilt tack till Anders Holm, Jesper Ims Johansson, Victoria Widmark, Anna Torsteinsrud, Nina Ulmaja och Björn Waller.

noter 1. Sven Birkerts The Gutenberg Elegies [1995] (New York: Faber and Faber, 2006) är emblematisk i sammanhanget. Boken, som det ofta refereras till i bok- och mediehistoriska sammanhang, är vid en närmare analys mycket anekdotisk. På ett utbroderande, essäistiskt sätt berättas om de tidiga ungdomsåren som bokhandelsbiträde, hans föga uppskattade universitetskurs om Henry James, och om mötet med professorn som valt att sälja hela sin boksamling. Birkerts anar kulturskymning. Han skådar slutet på vår bokliga kultur och med den kollapsen av värderingar, trossatser och kulturella ambitioner: ”When I think of these omnious developments, I try out the phrase ’death of imagination’” (s. 243). Birkerts och andra kritiker av hans kaliber ser den tryckta boken som det fundament på vilket den västerländska kulturen vilar. Bokens exklusivitet är i framställningarna självklar. Den sägs utklassa alla andra medier, men – vilket är anmärkningsvärt – sällan utreds dess egenart.

2. En liknande hållning om att en e-bok inte skall hanteras (i vid bemärkelse) som en tryckt bok ligger till grund för den studie om eböcker som gjordes av Kungliga biblioteket i samarbete med Svensk Biblioteksförening 2011, ”När kommer boomen? En kartläggning av e-boken i Sverige ur ett biblioteksperspektiv”. För en diskussion om hur Genettes paratextbegrepp skulle kunna uppdateras i den digitala eran, se Ellen McCracken, ”Expanding Genette’s Epitext/Peritext Model for Transitional Electronic Literature: Centrifugal and Centripetal Vectors on Kindles and iPads”, Narrative 21 (2013), nr 1, s. 105–24. 3. Franzens artikel trycktes senare i Dagens Nyheter under rubriken ”Så underblåser maskinen det värsta hos människan” (sv. övers. Jonas Thente), 22 september 2013. 4. Anita Singh, ”Jonathan Franzen: E-books Are Damaging Society”, The Telegraph, 29 januari 2012; http://www.telegraph. co.uk/culture/hay-festival/9047981/Jonathan-Franzen-e-booksare-damaging-society.html

5. Se även sajten Pottermore.com där J. K. Rowling går i dialog med sina läsare genom att lägga ut nyskrivet material och berätta om arbetsprocessen. Användaren ges fördjupad information om berättelsen, och kan själv delta i Harry Potter-universumet. Pottermore.com är interaktion taget till en ny nivå. Spel, berättelse, film, talbok, men också, framför allt en försäljningsplattform som vill förhindra piratkopiering: alla sju böckerna är nerladdningsbara via hemsidan. 6. Se ”Recommendation concerning the International Standardization of Statistics Relating to Book Production and Periodicals”, Unesco, 19 november 1964. Dokumentet finns att tillgå på följande länk: http//portal.unesco.org/en/ev.php-URL_ ID=13068&URL_DO=DO_TOPIC&URL_SECTION=201.html 7. Samtal med Anna-Lina Brunell på Ellerströms förlag, den 10 februari 2014. 8. Som tidigare framhållits är e-boksbegreppet svårfångat. Här använder jag mig av den kategorisering av e-boken som nyttjas i utredningen ”När kommer boomen?” (2011). En e-bok är ”elektronisk version av en tryckt bok avsedd att läsas med hjälp av en dator, smartphone, läsplatta eller annat mobilt läsverktyg”. Begreppsbestämningen omfattar även digitalt född text som sedan konverterats till ett e-boksformat. Den avgränsar sig dock mot ljud- och talböcker samt de bild-skannade (det vill säga ej OCR-lästa) eller fotograferade äldre böcker och manuskript som finns tillgängliga i diverse digitala arkiv. Som framgår är denna beskrivning teknikorienterad, då den tar utgångspunkt i formen – det format texten är satt i, snarare än innehållet. 9. Om de mediespecifika dragen hos bokmediet, se Geoffrey Nunberg, ”The Places of Books in the Age of Electronic Reproduction”, Representations, nr 42 (1993), s. 13–37; Roger Chartier, ”The End of the Reign of the Book”, SubStance 26 (1997), nr 1, Special Issue: Metamorphoses of the Book, s. 9–11 samt Paul Duguid, ”Material Matters”, i The Book History Reader, red. David Finkelstein och Alistair McCleery (London: Routledge, 2006), s. 494–508. För nordiska bidrag, se Terje Colbjørnsen, ”What we talk about when we talk about Books?”, Universitetet i Oslo, 2012 [otryckt material] resp. Pelle Snickars, ”Boken som medium”, i Läsarnas marknad, marknadens läsare: En forskningsantologi, red. Ulla Carlsson och Jenny Johannisson (Stockholm, SOU:10, 2012), s. 247–258. 10. Se Rasmus Fleischer, Boken och Biblioteket (Stockholm: Ink Bokförlag, 2011), s. 11. Se även Johanna Drucker, ”Pixel Dust: Illusions of Innovation in Scholarly Publishing”, Los Angeles Review of Books, 16 januari 2014. 11. Upplysningarna om Epub och hur det används i branschen kommer från Magdalena Kanger på Elib, februari 2014. Jag vill även tacka Björn Waller och Py Söderström på Elib för intressanta diskussioner samt viktiga klargöranden rörande e-boksproduktion. 12. Alva Dahl, ”Textmaterialitet i en e-bok”, Biblis, nr 64 (2013), s. 40. 13. Johanna Drucker, ”The Virtual Codex from Page Space to E-space” (2003), http://www.philobiblon.com/drucker/. 14. Om begreppet remediering, se Jay David Bolter och Richard Grusin, Remediation: Understanding New Media (Cambridge, Mass.: MIT Press, 1999). 15. Richard William Hunt,”The Influence of the Concepts of Ordination and Compilatio on the Development of the Book”, i Medieval Learning and Literature, red. J. J. G Alexander och M. T. Gibson (Oxford: Clarendon Press, 1976), s. 115–141. 16. Drucker 2003. 17. Tim Parks, ”E-books Can’t Burn”, The New York Review of Books (blogg), 15 februari 2012, http://www.nybooks.com/blogs/ nyrblog/2012/feb/15/ebooks-cant-burn/. 18. Stephen Levy, ”The Future of Reading”, Newsweek, 17 november 2007, s. 57–64. 19. Richard Hendel, On Book Design (New Haven: Yale University Press, 1998), s. 1.

20. Ibid., s. 3. Min översättning. 21. I en tankeväckande analys från 2013 av Jonathan Safran Foers The Tree of Codes skriver N. Katherine Hayles att en läsarresponsteori som tar hänsyn till både individens kroppsliga och intellektuella erfarenheter bara är i sin linda. Se Hayles, ”Combining Close and Distant Reading: Jonathan Safran Foer’s Tree of Codes and the Aesthetics of Bookishness”, PMLA 128 (2013), nr 1, s. 231. Se även not 22. 22. Alva Dahl, ”Textmaterialitet i en e-bok”, Biblis, nr 64 (2013), s. 39. Det som i hög grad saknas i debatten om e-böcker är kvantitativa studier. Det finns med andra ord inget belägg för att vi förstår en text mindre bra bara för att den är digital, eller, för att ta ett annat exempel, att frånvaron av ett unikt, illustrerat omslag skulle göra att vi förstår texten sämre. De få studier som gjorts visar snarare att skillnaden är försumbar. Visserligen har forskare som Anne Mangen gjort en studie med hypotesen att ungdomar förstår tryckta texter bättre än digitala, vilket också bevisades. Hennes metod är lätt att kritisera: studien är utförd på den tryckta bokens premisser. Studenterna får läsa en digital text i ett pdfformat på en dator och i stället för att rulla fram texten ges de möjlighet att klicka fram den, med andra ord: den digitala texten som skall ligga till grund för jämförelsen är en imitering av den tryckta text med vilken den jämförs. Se A. Mangen m.fl., ”Reading Linear Texts on Paper versus Computer Screen: Effects on Reading Comprehension”, International Journal of Educational Research 58 (2013), s. 61–68. 23. Hayles 2013, s. 226. 24. Craig Mod, ”Designing Books in the Digital Age”, i Book: A Futurist’s Manifesto; A Collection of Essays from the Bleeding-Edge of Publishing (Boston, Mass.: O’Reilly, 2012), s. 82f. 25. Information om Bonnierförlagen Digitals e-boksproduktion kommer från samtal med Anna Torsteinsrud, Jesper Ims Johansson, Victoria Widmark och Ilse-Mari Berglin den 30 januari 2014. 26. I jämförelse med andra bokförlag i Sverige ligger Bonnierförlagen i framkant beträffande antalet digitaliserade backlisttitlar, den samlade mängd titlar ett förlag givit ut. Norstedts har kört ett 100-projekt och Natur & Kultur har en liknande satsning. På ett ungt förlag som Piratförlaget finns knappast någon backlist att tala om. Enligt Lars Jexell på Piratförlaget har man digitaliserat all utgivning, mer eller mindre simultant. Bland de första filerna som gick till Elib fanns titlar som Sjöwall–Wahlöös Roman om ett brott och Liza Marklunds Gömda. 27. Samtal med Bonnierförlagen Digitals Jesper Ims Johansson, Victoria Widmark, Anna Torsteinsrud och Ilse-Mari Berglin den 30 januari 2014.

olle wallin

Linné som bibliograf

et torde speciellt för Biblis läsare vara av intresse att Carl von Linné vid sidan om sina ståndare och pistiller var en av den botaniska bibliografins pionjärer. Hans Biblio theca Botanica1 (Bibliotheca) hade endast enstaka och med något undantag rudimentära föregångare. Bibliografins ”fader” Conrad Gesner som i sin Bibliotheca universalis2 1545 gjorde ett försök att förteckna alla utkomna böcker upprättade senare en katalog (egentligen en uppräkning av titlar) över botaniska verk publicerad som en del av Bocks De stirpium.3 Denna sammanställning som säkerligen utgör den första botaniska bibliografin fick flera senare relativt ofullständiga förlinneanska efterföljare. Ett kvalitativt undantag utgjorde dock den första i en rad av senare Bibliotheca Botanica,4 som åstadkoms av Ovidius Montalbanus 1657 under pseudonymen Antonio Bumaldo. Hans arbete är en kronologisk genomgång av botaniska författare och deras verk fördelad på grekiska, romerska och arabiska klassiker respektive ”senare”. Den sistnämnda kategorin som står för merparten av innehållet omfattar den moderna tid som tar sin början kring år 1500. Här anges per författare titlar, i de flesta fall Gullviva från Brunfels Herbarum Vivae Eicones (Strasbourg: Schott, 1530–36) – det första verk som innehåller ostiliserade bilder hämtade direkt från levande material i naturen. Träsnitten är skurna av mästaren Hans Weiditz och håller exceptionellt hög konstnärlig klass. Av Linné inrangeras boken under ”neglecti”, dvs. de som man kan bortse ifrån eftersom de inte längre används (inga estetiska synpunkter här inte).

också utgivningsår och -ort samt förläggare till deras verk. Det förekommer endast undantagsvis någon form av recension och/eller bedömning och då avseende författare som av Montalbanus uppfattas som ”storheter”. Den kronologiska systematiken kompletteras med ett författarregister och sammantaget ger den korta bibliografin5 ett relativt modernt intryck. Linnés Bibliotheca är en anspråkslös duodes om 168 sidor som gavs ut tillsammans med Fun damenta Botanica.6 Den utgör som framgår av titeln första delen (pars 1:ma) av Linnés tilltänkta samlingsverk förvirrande nog också med arbetsnamnet Fundamenta Botanica.7 Härav utgör Clas ses Plantarum8 del II och Critica Botanica9 del IV medan del III som var embryot till Philosophia Botanica10 för att öka förvirringen ytterligare var samma Fundamenta Botanica som gavs ut tillsammans med Bibliotheca dock utan att rubriceras som del III. Vi vet bland annat av ett brev från Linné till Gabriel Gyllengrip11 att Bibliotheca förelåg som manuskript redan 1733. Detta blev sedan under hans resa till Holland föremål för kompletteringar först efter besök i von Spreckelsens12 bibliotek i Hamburg, Gronovius’13 i Leyden samt därefter och kanske framför allt i hans gynnare Burmanns14 rika bibliotek i Amsterdam dit Linné anlände i början av juni 1735. Boken som följdriktigt tillägnats Burmann överlämnades till tryckning redan i början av augusti samma år och kom ut i oktober även om titelbladet anger 1736. Den ger ett tilltalande intryck men är behäftad med en hel del innehållsmässiga brister samt tryck- och

andra fel som tycks ha tillkommit efter det att Linné lämnat ett rättat korrektur. Väl medveten härom klagar han i ett brev till en medarbetare i Nova Acta Eruditorum15 bittert över odugliga transkribenter och tryckare som inte följt hans anvisningar och frånskriver sig följaktligen allt ansvar härvidlag. Remarkabelt i det ovan nämnda brevet är att Linné uppger att han önskat köpa hela upplagan av Bibliotheca men att större delen utan hans vetskap hade distribuerats innan han hunnit sätta sina planer i verket. Det är möjligt att förläggaren, Schouten, plötsligt sett en chans att få ut den på marknaden före Linnés Systema Naturae16 vars utgivning försenats hos hans kollega Haak i Leyden. Något som talar härför är underligheten att utgivningsåret anges till 1736, vilket synes vara det ursprungligen planerade, trots att Bibliotheca utkom redan i oktober 1735. Det är naturligtvis otänkbart att Linné vid tidpunkten ifråga hade egna resurser för det tilltänkta förvärvet. Den trolige potentielle finansiären är den tidigare nämnde Fredrik Gronovius som blivit så fascinerad av Linnés idéer att han tillsammans med en Isaac Lawson bekostade utgivningen av Systema Naturae. Graden av trovärdighet i Linnés påstående går inte att verifiera. Han hade förstås all anledning att framställa det så att allt blivit perfekt om han fått sköta utgivningen på eget förlag och därigenom haft full kontroll över den slutliga produkten. Det skall tilläggas att förhållandet

mellan Schouten och Linné tycks ha varit oförändrat gott ty denne fick det fortsatta förtroendet att ge ut hans Flora Lapponica17 varom i ett brev hösten 173618 allt andas frid och fröjd. Bibliotheca är ett särpräglat verk som karaktäriseras av sitt begränsade omfång, sin originella systematik och Linnés syfte med sin bok. Enligt titelbladet innehåller Bibliotheca över tusen böcker, något som enligt Heller19 måste vara en sanning med stor modifikation baserad dels på att olika utgåvor av samma verk medräknats var för sig dels på grund av att samma bok beroende på den använda systematiken inte sällan återfinnes på mer än ett ställe. Ett antal mellan åtta och nio hundra är nog vad den blott tjugoåttaårige (!) Linné kunnat skrapa ihop från de inte alltför rikhaltiga svenska bibliotek han haft tillgång till jämte de han fått möjlighet att ta del av i Hamburg och Holland. Han har helt enkelt gjort en dygd av nödvändigheten men härigenom åstadkommit en koncentrerad och överskådlig produkt. Systematiken i Bibliotheca är uppbyggd kring olika slags författare innebärande att dessa inte som i de flesta andra bibliografier utgör en unik kategori utan återfinnes på flera ställen, något som nödvändiggör komplettering med det författarregister som avslutar boken. Det är med ett igenkännande leende från Linnés sexualsystem som man tar del av uppläggningen.

Författarna delas primärt upp i Botanici och Botanophili (egentliga botanister) (sådana som primärt skriver om annat t.ex. medicin och då berör botanik) som i sin tur utgörs av Collectores eller Methodici (artsamlare) (systematiker)

medan Botanophili inte delas upp på denna nivå

varefter en fördelning görs på känt linneanskt maner (om till äventyrs okänt eller bortglömt läggs en vanlig gullviva in för jämförelsens skull) (gullviva) classes klasser (inriktning) pentandria/fem ståndare ordines ordningar (slag/typ av) monogynia/en pistill genera släkten (författare) primula species arter (böcker) veris (varietates) (varieteter) (olika upplagor)

Systemets principer gör att i likhet med begreppet författare inte heller den enskilda boken utgör något i egentlig mening unikt objekt utan kan förekomma under flera klasser. Detta omöjliggör den numrering i löpande följd av verken som är ett kännetecken både för de senare ledande botaniska standardbibliografierna Pritzel20 och Stafleu & Cowan21 och Linnés egen behandling av arterna i sina floror. Inom varje ordning är författarna ordnade kronologiskt varför man lätt hittar de senaste och antagligen mest aktuella verken. Det borde vara en pedagogisk finess att använda just Bibliotheca för att exemplifiera hur systemet fungerar

Klass/Philosophide: Som söker en metod för systematiken Ordning/Institutores: De som baserar sin systematik på formella regelverk Släkte: Linné Art: Fundamenta Botanica Beträffande Fundamenta fungerar alltså systemet perfekt efter sina förutsättningar och boken kan antingen ”examineras” fram med början i Botanici om man innehållsmässigt vet vad man är ute efter eller hittas under Linné i författarregistret.

1. Vi letar upp Linnaeus i författarregistret (det går inte att söka per titel) och finner då hela åtta sidhänvisningar (dessa är inte ordnade numeriskt – ett exempel på den tidigare nämnda ofullkomligheten). Efter att ha slagit upp samtliga kan vi konstatera att Bibliotheca saknas. 2. Vi söker igenom översikten av systemet och hittar då en ordning Bibliothecarii (de som bland annat recenserat böcker) där vi rimligtvis borde hitta Bibliotheca. Väl där finner vi en allmän korsreferens till Linnés ändamålsbeskrivning där det finns ett antal författare angivna som före mig gjort uppräkningar av botaniska verk men inte heller här nämns Bibliotheca explicit. 3. Att Bibliotheca saknas är med all sannolikhet inte uttryck för falsk blygsamhet från Linnés sida eftersom varje yttring härav torde ha varit honom främmande utan ett låt vara lustigt exempel på de förefintliga bristerna. 4. Vid en kontroll i den andra upplagan av Bibliotheca finner man också mycket riktigt både att sidhänvisningarna till Linné som nu är betydligt flera är korrekt ordnade och att den funnit sin rätta plats under Bibliothecarii. Vi gör om proceduren med Fundamenta som ju gavs ut tillsammans med Bibliotheca och finner den med utgångspunkt från Linné i författarregistret angiven enligt följande när vi arbetar oss ”baklänges” uppåt i systemet. Botanici: Egentliga botanister Methodici: De som ordnar växter systematiskt

Denna sida ur Linnés Bibliotheca Botanica ger en övergripande bild av systemets struktur. Överst finner man ”Phytologi” som enklast kan översättas som ”de som intresserar sig för botanik” varpå följer den i artikeln beskrivna primärindelningen.

Enligt titeln gör Bibliotheca anspråk på att vara baserad på ett naturligt system (systema … naturale) vilket den naturligtvis i ordets egentliga bemärkelse inte är eftersom den grundas på en av Linné själv konstruerad uppdelning. Naturligt skulle vara att utgå från en given faktor som tid eller författare, en normal utgångspunkt för till exempel en bibliotekarie som till gagn för andra vill bringa ordning och reda i en viss typ av litteratur. Men det är primärt inte detta Linné är ute efter utan som han skriver i förordet är syftet att ”presentera författarna efter en naturlig metod så att de studerande vet vilka böcker de bör välja och känner till de författare som har skrivit om en eller annan del av vår vetenskap”. Det vill med andra ord säga att Bibliotheca är avsedd som en studievägledning för dem som med större eller mindre botaniska kunskaper som bas vill förkovra sig i ämnet och det är med denna utgångspunkt som Linné anser systemet vara naturligt. Beträffande sitt sexualsystem var han väl medveten om att det var artificiellt – men det bästa i sitt slag – och den förste att erkänna att det omedelbart skulle ha tjänat ut sin roll så snart vetenskapen nått därhän att man kommit på principerna för det naturliga. Men för Bibliotheca valde han, trots eget påstående om motsatsen, ett artificiellt system fastän det fanns naturliga att tillgå antagligen för att han härigenom tyckte sig på bästa sätt realisera syftet med boken. Det framgår klart av förordet att det var ett mycket noga genomtänkt val. Linné går nämligen där igenom andra möjliga och tidigare använda metoder (med tid, författare alternativt geografi som grundbegrepp) vilka han förkastar den ena efter den andra, dock försiktigtvis utan att specifikt ange vad som gör dem sämre än den han själv valt. Man kan konstatera att ”systema” i titeln och ”methodus” i förordet av Linné används synonymt medan bibliografiskt i allmänhet systemet är den överordnade ramen och metoden det sätt som på vilket man behandlar systemkomponenterna. Systemet baseras alltså på Linnés egen subjektiva uppdelning av den botaniska litteraturen i olika kategorier definierade utifrån hans personliga syn på botaniken, dess historia och olika författares verk. Det värderande inslaget kan illustreras av klassen Ichniographi (de som presenterar arterna i bilder) där man bland ordningarna finner Monstrosi (de vars bilder knappast har

någon likhet med de arter som de skall illustrera) respektive Nitidissimi (de som excellerar i sin avbildning av växterna vad gäller naturtrogenhet, storlek och färg – det rör sig inte om någon estetisk bedömning!). I båda kategorierna finner vi en svensk representant, bland de förra Palmbergs Serta Florea Svecana22 och bland de senare Rudbecks Campus Elysius.23 Ett exempel som illustrerar den studierådgivande karaktären kan vara ordningen Selecti (utvalda) inom klassen Descriptores som innefattar verk vilka botanisten enligt Linné oundgängligen måste ha tillgång till. Förhållandet att det enskilda verket systemmässigt inte behandlas som unikt lär ha lett till grundläggande problem redan vid den ursprungliga användningen vartill kom framtida svårigheter eftersom systemet avspeglade situationen vid en given tidpunkt. Ett ”vanligt” bibliografiskt system baserat på författare i bokstavsordning är självförklarande medan det i princip är nödvändigt att läsa all beskrivande text i Bibliotheca innan den används. Det är nämligen knappast självklart vad de specifika indelande begreppen står för som till exempel att Adonistae är författare som beskriver växter i botaniska trädgårdar medan Anomali är sådana som inte platsar i någon av de övriga klasserna. Linné betonar också mycket klart att terminologin baseras på hans personliga uppfattning genom att ofta använda uttrycket ”voco” (jag kallar) när han förklarar vad de olika termerna står för. Indelningen är klart tidsbunden och vissa fenomen som skulle ha kunnat påverka den var ännu okända medan andra har sin grund i den då aktuella situationen inom botaniken. Så var till exempel familjen som en av grunderna för växtklassificering ännu inte uppfunnen, Australien inte upptäckt och ärftlighetsläran låg långt fram i tiden medan man i dag knappast skulle kommit på idén att låta dem som skriver om växter i botaniska trädgårdar utgöra en speciell klass. Eftersom det enskilda verket inte är bibliografiskt unikt kan det förekomma på mer än ett ställe i första hand om det faller under flera klasser. Detta inträffar när en författare behandlar flera ämnen i en och samma bok eller denna av någon annan anledning kan hänföras till mer än en klass. Ett exempel är Tournefort vars Elemans de Botanique24 jämte John Rays olika verk för

Linné säkerligen framstod som något av det mest betydande inom den dåtida botaniken och som han därför borde ha ägnat speciell uppmärksamhet. Elemans borde kunna försvara en plats såväl bland Ichniographi (de som presenterar arterna i bilder) på grund av sina utsökta och dessutom botaniskt precisa illustrationer) – som Systematici (de som ordnar arterna efter klasser och ordningar) på grund av sin pionjärbehandling av artbegreppet. Dock leder ingen av hänvisningarna under Tournefort i författarregistret till Elemans men efter genomletande av hela Bibliotheca finner man under Systematici men endast där en Elementa Botanica, vilket helt enkelt är Linnés latinska översättning (!) av den franska originaltiteln tillsammans med de två senare latinska utgåvorna av verket, Institutiones Rei Herbariae.25 Det finns emellertid under Tournefort i författarregistret en hänvisning till Philosophi där man hittar Isagoge in R(ei) H(erbariae) som dock inte är ett självständigt verk utan utgör en inledning till Institutiones R.H. som saknas i Elemans. Exemplet visar tydligt vilka svårigheter det berett redan Linné själv att det enskilda verket inte var systemmässigt unikt och understryker svårigheten i att som kompensation göra hänvisningarna i författarregistret både korrekta och tillräckligt omfattande. Behandlingen av Elemans är ett uttryck för den av Linné genomgående tillämpade men ur bibliografisk synpunkt svårförståeliga principen att översätta originaltitlarna till latin utan att ens ange dessa. Lustigt nog har han glömt bort sig härvidlag då man alldeles intill Elemans stöter på Elvebemes’ Grundvahl till plantekienningen26 en titel som få internationella läsare kan ha förstått mycket av. Linné anger att författaren döljer sig bakom en pseudonym men avslöjar konstigt nog inte att det rör sig om Lars Roberg.27 Det säger mycket om Bibliothecas betydelse och betydande genomslagskraft att svensken Elvebemes i Encyclopaedia Britannica av årgång 1810 under botanikens historia i sällskap med Tournefort anges som en betydande systematiker på området! Vad Linné själv ansåg om sitt verk framgår delvis av det ovan citerade brevet till Nova Acta Eruditorum. Utan hans förskyllan har det blivit fullt av missprydande felaktigheter som bör beaktas som sådana och inte påverka bedömningen

i övrigt. I de konklusioner med vilka Fundamenta Botanica avslutas konstaterar han emellertid först och främst att det mesta återstår beträffande Bibliotheca. Härmed avsåg han säkert fylligheten i materialet men inte själva systemet eftersom senare utgåvor28 oförändrat baseras på detta. Man kan alltså dra slutsatsen att Linné själv var övertygad om att han funnit ett eget stabilt system väl lämpat för komplettering i nya upplagor och väl fyllande den studievägledande uppgift som var målsättningen. Vad tyckte då den samtida omvärlden? Det vet vi förhållandevis väl eftersom Bibliotheca både blev föremål för recensioner i de två i Leipzig utkommande tidskrifterna Neue Zeitungen von Gelehrten Sachen och Acta Eruditorum och fick en mer eller mindre ingående bedömning av sina efterföljare på det bibliografiska området Seguier29 och Haller.30 Anmärkningsvärt är att Lars Salvius’ Lärda Tidningar, vår motsvarighet till Acta Eruditorum som utkom mellan 1745 och 1773, inte innehåller någon recension av den andra, utökade och förbättrade upplagan av Bibliotheca. Hans verk kommenterades nämligen regelbundet där i osignerade artiklar som man numera tycks vara överens om presterats av Linné själv!31 Denna brist skulle möjligen kunna förklaras av att Bibliotheca ansågs ha en ytterst begränsad svensk publik. Något som talar härför är att den andra upplagan enligt Libris inte finns på något av i denna databas representerade svenska bibliotek vilket onekligen synes vara en underlig brist. Recensenten i Neue Zeitungen von Gelehrten Sachen är odelat positiv till Linnés systematik som han tycker är vida överlägsen en alfabetisk och anser att på detta sätt upplagda bibliografier skulle vara en tillgång på de flesta områden. Han går med lätt hand förbi tryckfel och andra ofullkomligheter, visar sin egen kompetens genom att peka på några verk som utelämnats men är på det hela taget oreserverat förtjust. Denna uppskattning gäller också Linnés sätt att systematisera över huvud vilket framgår av artikeln i övrigt som innehåller en detaljerad genomgång av Linnés tilltänkta ännu inte producerade verk jämte beskrivningar av hans resor till Lappland och Dalarna. Det råder inte någon tvekan om att recensenten i Linné tycker sig ha funnit en meningsfrände i sättet att tänka. I Acta Eruditorum är recensenten inledningsvis

lika fördelaktigt inställd till Bibliotheca och dess uppläggning som han anser väl borde lämpa sig för att få bättre ordning i ett bibliotek, nota bene för dem som är väl förfarna både inom botaniken och i största allmänhet en nog så väsentlig reservation redan i samtiden och definitivt i en föränderlig värld. Eftersom recensionen publicerades flera månader efter den förra har man sökt en egen infallsvinkel och funnit en sådan genom att utgå från den historiebeskrivning i allegorisk form som inleder Bibliotheca. Man finner fler kompletteringar och tillägg än kollegan kanske beroende på att man vill göra skäl för sitt namn och framstå som mera lärd (eruditus) än denna. Unikt är det tidigare nämnda citerade brevet från Linné med det ivriga itererandet av ”att det var inte mitt fel”. Man påpekar härvidlag lite stillsamt att man minsann som goda människor inte har för sed att utlåta sig illasinnat vilket Linné tydligen befarat. Hur som helst blir följden att man själv inte tar upp ofullkomligheterna utan låter brevet härvidlag stå opåtalat – ett för Linné nog så önskvärt resultat. Notabelt i övrigt är kontrasten mellan det enkla, lättförståeliga latin som Linné använder i sitt brev och recensionens konstfulla, invecklade meningsbyggnad. Jag kommer osökt att tänka på skoltidens uppfattning om tysk skrivkonst – ”warum soll man es einfach machen wenn man es so schön komplizieren kann”. Förhållandet att recensionerna är välvilliga överensstämmer väl med tidens sed. Men man kan nog utgå ifrån att de inte blivit så odelat positiva om inte de båda tidskrifterna funnit innehållet både intressant och värt att vidarebefordra. Likaledes kan man säkert våga dra slutsatsen att man inte särskilt påpekat det aktuella behovet av en bok i den här stilen och prisat upplägget om man inte verkligen tyckt att det rörde sig om rätt sorts publikation vid rätt tidpunkt. Linné fick två stora efterföljare på det botaniskt bibliografiska området dels ganska omgående, 1740, genom Seguier dels ett par decennier senare, 1772, genom Haller. Båda har dessutom i likhet med sin föregångare försett sina verk med den föga originella men upplysande titeln Biblio theca Botanica. Seguier32 gjorde på uppdrag av den kunglige bibliotekarien Bignon en katalog över de samlingar av botaniska akvareller av Nicolas Robert

och Claude Aubriet33 som fanns i det franska nationalbiblioteket. Under detta arbete uppmärksammade han den nästan totala bristen på botanisk bibliografisk litteratur och beslöt sig då för att själv upprätta en sådan. Seguier delar upp den botaniska litteraturen i tre avsnitt, ett första om ”ren” botanik, ett andra om dess medicinska tillämpningar och ett tredje om lantbruk. Varje del är systematiskt uppbyggd per författare i bokstavsordning med biografiska notiser varefter respektive verk följer i kronologisk ordning efter utgivningsår med angivande av format, förlag och utgivningsort men aldrig antalet sidor. Boken avslutas med ett ”index rerum” som är relativt svårhanterat eftersom det inte finns anvisningar till respektive del. Bedömningar saknas till synes helt och i motsats till Linné har han inte belyst frågan vem som skulle använda verket och till vad. En stor del av förordet till Seguiers Bibliotheca upptas av en genomgång av Linnés dito. Signifikant är att han över huvud inte berör Linnés systematik utan endast men utan kommentarer dennes ändamålsbeskrivning. Däremot ägnar han stort utrymme åt diverse brister och sakfel samt har förhoppningen att dessa som utlovats rättas i en ny upplaga. För att vara något positiv tillägger han på slutet att han genom Linnés Bibliotheca blivit uppmärksammad på en del för honom okänd nordisk litteratur (antagligen bland annat Elvebemes’ Grundvahl som finns upptagen dock utan att Seguier lyckats lista ut att det rörde sig om en pseudonym). Det framstår alltså som om han tyckte att den enda mera påtagliga fördelen med Linnés bemödanden var att han härigenom berikat Seguiers eget verk! Haller intar ömsom som vän ömsom som kritiker en central plats i historien kring Linné. Denne lärdomsgigant och mångsysslare karaktäriseras dels av att han aldrig accepterade det linneanska systemet dels av att han tycktes sakna förmåga att på ett koncentrerat sätt förmedla alla sina kunskaper. Ett gott exempel är hans schweiziska flora 34 omfattande tre folioband om tillsammans 971 sidor med arterna ordnade efter Hallers eget system och med en litteraturförteckning som upptar omkring två tusen verk kronologiskt ordnade per författare. I jämförelse härmed framstår Linnés Flora Svecicas35 419 oktavsidor som ett under av lättillgänglighet, användbarhet och inte minst åtkomlighet. Hal-

lers verk som till yttermera visso var försett med 48 utsökta gravyrer i motsats till Linnés enda (symptomatiskt nog av en linnea) kostade nämligen en mindre förmögenhet, närmare bestämt 15 thaler. Hallers Bibliotheca Botanica är samma andas barn och omfattar 1 439 sidor i kvarto. Materialet är arrangerat i tidsföljd per författare kompletterat med ett register över dessa. Vid upprättandet av detta med den aktuella uppläggningen mycket viktiga instrument räckte inte ens Hallers förmåga och krafter till utan det blev ganska ofullgånget och definitivt inte i klass med verket i övrigt. Facsimilutgåvan36 av verket har därför följdriktigt försetts med ett nytt och lättillgängligt register. Haller var väl medveten om både för vem han skrev och vad hans verk skulle användas till. Det ingår nämligen i en kvartett bibliografier som precis som i Linnés fall var avsedda att ge en handfast handledning i valet av litteratur främst för medicinstuderande varför böckerna också blir föremål för bedömning. Hans val av systematik med författare i kronologisk ordning var väl genomtänkt och en följd av hans tidigare bemödanden som bibliograf.37 I sitt förord har han varken något att säga om Linnés eller Seguiers Bibliotheca eller andra föregångare i branschen. I den bibliografiska delen har han ingen kommentar till Seguiers verk men däremot till Linnés om vilket han säger att ”det är föga fullständigt och han kunde väl inte plötsligt ge upphov till något sådant, men det bär tydliga spår av författarens förmåga i sina uppställningar och allmänna disposition”. Hallers bedömning är alltså en lovande debut med en intressant uppläggning men inget för mig. Parentetiskt kan tilläggas att Haller hittat Elvebemes’ Grundvahl och tror sig till och med veta att författaren är Roberg men hänvisningen i författarregistret är felaktig så det har nog rört sig om en för läsaren väl förborgad hemlighet. Senare tiders internationella storheter som sysslat med botanisk bibliografi, Pritzel38 respektive Stafleu & Cowan39 har inget särskilt att säga om Linnés Bibliotheca. Däremot har de senare en mycket uppskattande artikel om Seguiers arbete, för övrigt den enda bedömningen jag funnit dock utan att ha penetrerat alla de cirka sex tusen sidorna. Min egen uppfattning är också att Seguiers Bibliotheca stått sig utmärkt över tiden och

Gullviva från Palmbergs Serta Florea Svecana, av Linné betecknad som ”monstrosi”– man kan knappast se vad bilden föreställer.

fortfarande är standardverket för förlinneansk litteratur. Onekligen ett utomordentligt betyg åt en mer än 250 år gammal bibliografi. Våra egna svenska efterföljare på området, Wikström40 respektive Krok,41 nämner över huvud inte Linnés Bibliotheca i sina respektive förord och avger ingen som helst bedömning av hans verk i sina respektive bibliografier båda baserade på författare i bokstavsordning. Det är nog symptomatiskt att ingen av dem heller kommenterar sin valda systematik för det vore väl främst i detta avseende som en referens till Linné skulle varit värdefull. Dock är det ganska underligt att Linné så kunnat förbigås på sitt eget gebit i sitt eget hemland! Det kan anföras kritik mot den av Linné valda ”naturliga” systematiken, materialets ofullkomlighet och de många tryck- och sakfelen. Faktum kvarstår dock att utgivningen av Bibliotheca framstår som en helt enastående prestation givet · att det i många stycken rör sig om en bibliografisk pionjärinsats av en på området ren amatör, · att Linné redan som 25-åring hade uppläggning och en stor del av manuskriptet färdigt, · att han som ensam 28-åring i ett främmande land lyckades finna sponsorer utan vars kontaktförmedling en utgivning antagligen inte varit möjlig, · att han vågade sig på en utgivning väl med veten om alla brister i materialet, · att han lyckades få två av Europas ledande vetenskapliga tidskrifter att inte bara recensera Bibliotheca i positiva termer utan också förse honom med reklam för sina ännu inte utkomna böcker och · att han som klart framgår av recensionerna fann en form för boken som ”låg i tiden”. Man kan inte låta bli att förundras över denna strålande marknadsföringsinsats med sina fram-

gångsrika inslag av PR, sponsring och reklam vilken bara förstärker bilden av Linné som ett kommunikationssnille av rang! Men det måste också ha fordrats ett formidabelt ego hos denne yngling från ett kulturellt u-land som i en tid med stor respekt för äldre auktoriteter vågade sig på något alldeles nytt fast förvissad om att han hade rätt. Man får en känsla av att han verkligen själv var övertygad om att han som han påstås ha sagt var den utvalde som bringade ordning i det som Gud skapat. Det är slående hur ensam Linné är bland de botaniska bibliograferna om att fokusera på själva systemet och då som den borne kommunikatören belysa detta utifrån ett användarperspektiv. Han valde den uppbyggnad som han tyckte bäst betjänade den tilltänkte läsaren som sökte studievägledning i den botaniska litteraturen. Hans samtida kolleger tycks ha tagit den egna systematiken mer eller mindre för given och inte värd några närmare utläggningar. Seguier med sin grundliga erfarenhet av bibliotek och katalogisering gjorde ett ur användarens synpunkt klokt val när han baserade sin Bibliotheca på författare i bokstavsordning ty som den store biblioteksmannen Panizzi42 påpekade hade han inte hört talas om någon användare som vid varje annan form av systematik ändå inte började i författarregistret. Hallers problem var att han inte orkade med ett bra sådant varför hans Bibliotheca knappast kom till sin rätt förrän senare tiders barn kompenserat denna brist. Man kan också konstatera att de tidigare nämnda modernare generella botaniska bibliograferna genomgående valt Seguiers systematik. Kuriöst är att de mest betydande katalogerna över speciella botaniska bibliotek43 dock genomgående utan närmare kommentarer valt kronologisk ordning men de är försedda med utmärkta författarregister som åtminstone jag alltid använt mig av.

noter 1. Amsterdam: Schouten, 1736 enligt titelbladet men den utkom redan i oktober 1735 (Soulsby, A Catalogue of the Works of Linnaeus, nr 250). 2. Zürich: Froschauer, 1545 (Printing and the Mind of Man, nr 73). 3. Strassburg: Rihel, 1552. Ett observandum är att Gesners katalog endast förekommer i denna latinska utgåva av Bocks klassiker som kom ut i ett otal tyska upplagor – efterfrågan på botaniska bibliografier har aldrig varit stor.

4. Bologna: Benati, 1657; återutgiven som en del av Seguiers Bibliotheca Botanica (Haag: Neaulme, 1740). 5. Seguiers nyutgåva i kvarto omfattar 66 sidor varav dock en tredjedel utgör en i det här sammanhanget irrelevant uppräkning av gräsarter. 6. Fundamenta Botanica (Amsterdam: Schouten, 1736); kom i själva verket ut i oktober 1735 (Soulsby 253). 7. Ursprungligen avsett att omfatta åtta delar men senare kon-

centrerat till fyra; Arvid Uggla, ”The preparation of the Species Plantarum”, Taxon 2, nr 3 (1953), s. 60–62. 8. Classes Plantarum (Leyden: Wishof, 1738) (Soulsby 332). 9. Critica Botanica (Leyden: Wishof, 1737) (Soulsby 276). 10. Philosophia Botanica (Stockholm: Kiesewetter, 1751) (Soulsby 437). 11. Linné till Gabriel Gyllengrip den 5 oktober 1733 (The Linnean Correspondence, L0027). 12. Johann Heinrich von Spreckelsen (1691–1764), var en jurist som hade en stor trädgård, ett omfattande bibliotek och en betydande samling petrifikater. 13. Fredrik Gronovius (1690–1762), med. dr, hade ett omfattande herbarium och bibliotek. 14. Johannes Burmann (1707–1779), professor i botanik i Amsterdam. 15. Nova Acta Eruditorum, Leipzig, brevet som ej finns upptaget i The Linnean Correspondence är delvis citerat i den artikel i tidskriften för april 1736 som utgör recensionen av Bibliotheca. 16. Systema Naturae (Leyden: Haak, 1735) (Soulsby 39). 17. Flora Lapponica (Amsterdam: Schouten, 1737) (Soulsby 279). 18. Linné till Schouten (The Linnean Correspondence L0127). 19. John L. Heller, ”Linnaeus’s Bibliotheca Botanica”, Taxon 19, nr 3 (1970), s. 363–411. 20. Thesaurus Literaturae Botanicae (Leipzig: Brockhaus, 1872). 21. Frans A. Stafleu och Richard S. Cowan, Taxonomic Literature: A Selective Guide to Botanical Publications and Collections with Dates, Commentaries and Types (Utrecht: Bohn, Scheltema & Holkema, 1976–88). 22. Strängnäs, 1684 (i Bibliotheca anges felaktigt 1648, vilket inte korrigerats i den andra upplagan). 23. Uppsala, 1701. 24. Paris, 1694. 25. Paris,1700 och 1719, oftast betecknade som andra respektive tredje upplagan av Elemans. 26. Uppsala,1730, en liten elementär handbok om 20 sidor. 27. Professor i medicin i Uppsala 1697–1740.

28. Rättad version av första upplagan (Halle: Bierwirth, 1747) (Soulsby 251) och den betydligt utökade andra upplagan (Amsterdam: Vidua Schouten & Filius, 1751) (Soulsby 252). 29. Seguier, Bibliotheca Botanica (Haag: Neaulme, 1740). 30. Haller, Bibliotheca Botanica (Zürich: Orell Gessner Fuessli et Socc., 1771). 31. Herr Archiatern och Riddaren Linnæus i Lärda tidningar 1745– 1780, red. Ove Hagelin (Stockholm: Hagströmerbiblioteket, 2007). 32. Jean-Francois Seguier (1703–1784), fransk naturvetare och något av en polyhistor. 33. Claude Aubriet (1665?–1742), fransk konstnär som bland annat utfört illustrationerna till Tourneforts Elemans de Botanique. 34. Historia stirpium indigenarum Helvetiae inchoata (Bern: Societatis typographicae, 1768). 35. Stockholm: Salvius, 1745 (Soulsby 407). 36. Bologna: Forni, 1967. 37. Haller gav ut en förbättrad och utökad upplaga av Boerhaaves Methodus studii medici … (Amsterdam: Wetstein, 1751) vars botaniska del innehåller ett embryo till hans Bibliotheca Botanica. 38. Thesaurus Literaturae Botanicae (Leipzig: Brockhaus, 1872). 39. Taxonomic Literature. 40. Conspectus litteraturae botanica in Suecia (Stockholm: Norstedt, 1831). 41. Bibliotheca botanica suecana (Uppsala och Stockholm: Almqvist & Wiksell, 1925). 42. ”Antonio Panizzi om British Museums bibliotek”, i Mänsklighetens minne, red. Erik Carlquist och Harry Järv (Helsingfors: Schildt, 2008), s. 461–518. 43. Catalogue of Botanical Books in the Collection of Rachel McMasters Miller Hunt (Pittsburgh: Hunt Botanical Library, 1958–61); The Cleveland Herbal, Botanical and Horticultural Collections, red. Stanley H. Johnston, Jr (Kent, Ohio: The Kent State University Press, 1992); Ouvrage botaniques anciens: Catalogue des ouvrages prélinéens de la Bibliothèque des Conservatoire et Jardin Botaniques de la Ville de Genève (Genève: Conservatoire Botanique de Genève, 1985).

kristina lundblad

Med Vila-Matas i Gutenberggalaxen

lockan sju på morgonen den andre februari 1922 rullade expresståget från Dijon in på Gare de Lyon i Paris. På perrongen väntade Sylvia Beach. Hon sökte upp konduktören som enligt överenskommelse lämnade över ett paket. Det innehöll de första exemplaren av James Joyces Ulysses. ”De hade skickats från tryckeriet där innehavaren Maurice Darantière bokstavligen hade arbetat sig fördärvad med korrekturet och lagt ner sin själ i varje rättelse i varje stycke i varje fläckat manusblad, omskrivet och ändrat och tummat intill vanvett.” Det var James Joyces födelsedag. Sylvia Beach, hans förläggare, skulle överlämna boken som födelsedagsgåva. ”Kanske var det ett av de stora hemliga ögonblicken i den tryckta bokens era, i Gutenberggalaxen.” Riba har ägnat hela sitt vuxna liv åt litteraturen. Hans förlagskatalog rymmer många av 1900-talets stora namn, men också mindre kända författare, sådana som skrivit före sin tid, som skapat litteratur av en betydelse få ännu förmått att uppfatta. Nu är förlaget nedlagt, Riba har gått i pension. Han har dessutom slutat dricka, hans fru har konverterat till buddismen och hans gamla föräldrar envisas med att leva vidare och ständigt fråga efter hans planer för framtiden. Vilken framtid, undrar han? Förlagsvärlden har degenererats och ägnar sig uteslutande åt bestsellerism och massproducerade gotiska berättelser för en analfabetisk massa skapad av illvilliga krafter. Litteraturen är slut, den tryckta bokens era har nått vägs ände, internet har slukat allt. Alldeles i slutet av förra seklet föll min blick en dag på en liten annons där en essäpristävling

utlystes. Det var tidskriften Biblis som efterlyste texter kring temat böcker och litteratur. Jag läste bokhistoria vid Lunds universitet och kände mig manad att pröva min lycka. Den stod mig bi. Jag vann första pris, fick min essä publicerad och därtill en rejäl prissumma. När jag nu, fjorton år senare, har fått för mig att jag ska skriva en essä som med utgångspunkt i den spanske författaren Enrique Vila-Matas roman Dublinesk ska kretsa kring förhållandet mellan det analoga och det digitala (med sikte på mer emotionella sidor av frågan än dem jag brukar ägna mig åt i strikt akademiska skriverier), tänker jag att det kunde vara intressant att läsa om den där gamla texten. Jag skrev nämligen om Enrique Vila-Matas i den också. Han verkar utgöra en mystisk länk mellan mig och Biblis. Men var har jag numret? Istället för att resa mig från min skrivbordsstol, vilket skulle medföra en viss fysisk ansträngning, söker jag – jag erkänner det helt frankt – i min dator: ”Melankoli och materia”, enter. Inga träffar. ”Biblis”, enter. Många träffar: Utkast till artiklar, digitaliserade utdrag ur äldre nummer, kurslitteraturlistor från min undervisning där Biblis figurerar, men ingen essä. Jag har bytt dator alltför många gånger sedan millenieskiftet för att manuset ska finnas kvar. Det digitala är på en och samma gång oerhört tillgängligt och fullkomligt otillgängligt. Jag tvingas alltså resa mig upp i alla fall. Mina ögon söker i bokhyllorna efter det objekt jag ser i andanom, järnoxidrött, matt papper, jag vet exakt vilket format och jag förnimmer ryggens bredd. Andanom. Ett fint ord. Hur definieras det nor-

malt? Jag googlar. Fantastiskt, 23 400 träffar. Den tredje tar mig till sidan ”Glömda ord”. ”Fantasin, i tankarna, för sin inre syn”. Jag skulle säga ”för sin inre syn”, det är det i andanom betyder. Men vem har sagt att ordet är glömt, jag kommer ju ihåg det? Med sina träffhierarkier skapar nätet en ordning som i hög grad bygger på kvantitativa mått, och på köpkraft. Endast ett par procent av alla som googlar något klickar på fler än de tre första länkarna, meddelade medierna häromdagen. Å andra sidan, hur många ordböcker eller uppslagsverk konsulterade man när man skulle slå upp ett ord innan nätet fanns? Nätets ordning reproducerar böckernas ordning. Att samla ordförklaringar på en plats, att slå upp saker, hänvisa genom typografiska markeringar, disponera textinnehåll med hjälp av rubriker och underrubriker, använda bildtexter, ange författarnamn; att inrätta världen i alfabetisk ordning, i kategorier och genrer – alltsammans kommer från skrift- och, framför allt, tryckkulturen. Men hur är det med nätets oordning, med den platta hierarki man brukar säga betecknar nätet? Allting huller om buller, väderleksprognoser och entomologiska rapporter sida vid sida med recept på sprängämnen och inlagda gurkor, pornografi och börsnoteringar. Har inte också nätets oordning sina rötter i den analoga världen, i världens kaos och den allmänna röran i människans medvetande, i böckernas oordning? Ta Leopold Bloom till exempel, antihjälten i Joyces Ulysses. Vi befinner oss i kapitel 17, Bloom har just betraktat sig själv i spegeln: Vilket var det slutliga visuella intryck som spegeln förmedlade honom? Den optiska bilden av ett flertal inverterade volymer oordnade utan hänsyn till alfabetet med glänsande titlar på de bägge bokhyllorna mittemot. Katalogisera dessa böcker! Thoms Postkalender för Dublin, 1886. Denis Florence M’Carthys Poetiska skrifter (boklöv av koppar som bokmärke, sid. 5). Shakespeares Skrifter (mörkröd marokäng, guldtryck). Nyttiga räknehjälpredan (brun klot). Karl den andres hemliga hovkrönika (röd klot, guldtryck). Läsebok för barn (blå klot).

När vi voro pojkar av William O’Brien, M. P. (grön klot, något blekt, kuvert som bokmärke, sid. 217). Tankar från Spinoza (rödbrunt läder). Stjärnhimmelns under av Sir Robert Ball (blå klot). Ellis’ Tre resor till Madagaskar (brun klot, bortnött titel). Stark-Munro-breven av A. Conan Doyle, tillhörig Dublins allmänna Stadsbibliotek, 106 Capel Street, utlånad 21 maj (Pingstafton) 1904, lånetid utgången 4 juni 1904, 13 dagars övertid (svart klot med vit signumetikett). Resor i Kina av ”Viator” (omslag av brunt papper, titel i rött bläck). Talmuds filosofi (häftad ströskrift). Lockharts Napoleons liv (omslag saknas, marginalanteckningar förklenande huvudpersonens segrar, förstorande hans nederlag). Soll und haben av Gustav Freytag (svart papp, fraktursats, cigarettkupong som bokmärke, sid. 24). Hoziers Rysk-turkiska krigets historia (brun klot, 2 delar, inklistrad exlibris: Garnisonsbiblioteket, Governor’s Parade, Gibraltar). Laurence Bloomfield i Irland av William Allingham (andra upplagan, grön klot, klöverbladsmönster i guldtryck, tidigare ägares namnteckning på titelbladets framsida utraderad). Astronomisk handbok (brunt läder, bandet lossnat i ryggen, 5 planscher, antikva, corpus, noter i nonpareil, marginalrubriker petit, rubriker liten cicero). Kristi fördolda liv (svart papp). I solens spår (gul klot, titelblad saknas, löpande titelhuvud). Fysisk styrka och hur den vinnes av Eugen Sandow (röd klot). Geometrins Elementa, kortfattadt men tydeligen framställde på Fransyska af F. Ignat. Pardies [– – –].

Just det, Leopold Blooms bokhylla uppvisar samma saliga röra som nätet. Gymnastik och astronomi trängs med Kristus och räknetabeller. ”Vilka reflexioner sysselsatte honom under det att han reverterade de inverterade volymerna”, frågar Joyce, och svarar: ”Nödvändigheten av ordning med en plats för var sak och var sak på sin plats.” Oordning och längtan efter ordning hänger samman, ungefär som frosseri och tankar på motion. Människan är motsatsernas syntes, men man måste också komma ihåg att motsatser betingar varandra: utan oordning ingen ordning.

The Mild Boredom of Order är titeln på Eva Nilsson Nylanders studie över drottning Kristinas handskriftssamling. Titeln är ett citat från inledningen till Walter Benjamins essä ”Ich packe meine Bibliothek aus”. ”Jag packar upp mitt bibliotek. Ja, det gör jag. Böckerna står ännu inte på sina hyllor, de har fortfarande inte drabbats av ordningens milda tristess.” Som Nilsson Nylander påpekar kan denna ”ordningens milda tristess” förstås på två sätt: Å ena sidan som en beskrivning av det förnuftiga men lite pedantiskt trista systematiserande som bibliotekarier och bibliografer ägnar sig åt, en kunskapsorganisation som inte lämnar mycket utrymme för ”konstnärlig kreativitet eller uppfinningsrik originalitet”. Å andra sidan kan man också se det som ”en bild av kontrasten mellan beskrivningen och det beskrivna”. Medan beskrivningar såsom bibliotekskataloger och hyllsignaturer uttrycker en strävan efter att ordna, kontrollera och förstå universum rymmer, menar hon, själva de beskrivna dokumenten just denna levande mångfald, detta universum. Om man förstår citatet i denna senare mening representerar alltså böckerna och litteraturen livet och dess oordning medan den ordnade bokhyllan och katalogen är ett försök att ge mångfalden en systematisk organisation, en beskrivning som ska skänka oss en känsla (mer eller mindre verklighetsförankrad) av kontroll och sammanhang. ”Min katalog är min biografi”, säger Riba, huvudpersonen i Vila-Matas Dublinesk. (Det sa förresten den svenske 1800-talsförläggaren Zacharias Hæggström också.) Uttalandet är något motsägelsefullt, för på ett annat ställe i romanen heter det att ”på grund av sin lysande katalog vet han inte vem han är, och intuitivt anar han att han knappast kommer att få veta det i framtiden heller”. Katalogen är Ribas livsverk, förteckningen över allt han åstadkommit, över alla de betydelsefulla litterära verk han omvandlat till böcker och generöst överlämnat åt en okänd men hungrande läsarskara. Lika lite som Sylvia Beach kunde veta vilken enorm tjänst hon gjorde mänskligheten genom att förlägga James Joyces Ulysses (även om hon säkert anade det), har Riba haft några garantier för framgång. Den enda vägledning som stått till buds har varit hans väderkorn, hans feeling för vad som skiljer riktig litteratur från litteratur i största allmänhet. Denna så avgörande sensibilitet har han odlat

Enrique Vila-Matas. Fotograf: Paula de Parma.

från 1970-talet då han startade sitt förlag, och när han i samma veva läste Peter Handkes Kort brev till långt farväl framstod romanen som ett insegel på att han valt rätt väg. I Handkes text fann Riba det tonfall han ville förmedla när han gav ut böcker, för ända från början ansåg han att det där att välja röst inte var författarnas privilegium utan att också förläggare hade rätten att välja en viss ton och att låta denna ton, denna stil, genomsyra sin katalog.

Någon vidare framgång hade nu aldrig förlaget, åtminstone inte i ekonomiskt avseende, men återblickande i sin pensionerade tillvaro tänker Riba att hans katalog summerar alla viktiga händelser i hans liv, alla möten med intressanta människor och böcker, hans resor, hans egen ställning i de spanska, litterära kretsarna och den makt han haft att acceptera eller avböja manuskript, fördela förskott och hjälpa lovande debutanter. Däri ligger katalogens biografiska kvaliteter. Att det samtidigt är katalogen som gör att han inte vet vem han är visar bara på den motsägelsefullhet jag nyss var inne på. I sin egenskap av beskrivning och system kan katalogen inte ge något som helst

besked om det levda livet, i synnerhet inte som Riba i så hög grad levt genom litteraturen. Det är litteraturen som gett verkligheten blod och färg, det är litteraturen som skapat en överdådig referensram åt hans tankevärld och det är litteraturen som levererat de svar han förgäves sökt i sin vardag. Kort sagt, för Riba är litteraturen mera verklig än verkligheten. Och vem är inte beredd att skriva under på det? För är det inte precis som han säger, vår förläggardonquixote från Barcelona: ”Världen är mycket tråkig, eller, vilket är detsamma, det som händer i den är ointressant om inte en bra författare berättar om det”? Den sensibilitet Riba har för litteratur – och som hos hans skapare, Enrique Vila-Matas, motsvaras just av förmågan att skriva på ett sätt som förvandlar det mest oansenliga till något fantastiskt eller djupt tankeväckande – hur mäter man den? Eftersom jag, tack vare att jag såg det i andanom, hittade det där Biblis-numret från år 2000 ganska snabbt kan jag meddela att anledningen till att jag nämnde Vila-Matas i den texten var just precis denna fråga. Jag diskuterade relationen mellan materialitet och immaterialitet applicerad på förhållandet mellan böcker och litteratur (det är ett av mina favoritproblem) och kom då osökt in på den bokvägningsmaskin Enrique Vila-Matas i sin lika lysande som föredömligt korta Kortfattad inledning till den bärbara litteraturen påstår att Walter Benjamin uppfann någon gång under sitt alltför korta liv. Det var ett instrument som, skriver Vila-Matas, ”ännu idag gör det möjligt att med största precision bestämma vilka litterära verk som är outhärdliga och följaktligen – även om de försöker dölja det – omöjliga att transportera”. Man ska aldrig lita på skönlitterära författare. Till skillnad från fackprosaförfattare ger deras genre dem full frihet att ljuga och hitta på hur mycket de vill, göra om den så kallade verkligheten, och exempelvis – vilket för Riba var ett slags uppenbarelse när han första gången stötte på det – dra in verkliga personer i sina påhittade historier. Så vem vet om Sylvia Beach verkligen stod där på perrongen i februari 1922? Det är förstås ganska enkelt att kolla, men jag tänker låta bli. Jag måste istället citera ytterligare ett ganska långt stycke ur Ulysses, ett parti som gestaltar den verkligare verklighet litteraturen ger oss tillgång till. Före den långa uppräkningen av böcker som

Bloom tänker att han måste katalogisera, och som jag var tvungen att återge in extenso eftersom det knappast finns något mer poetiskt än sådana uppräkningar, ger Joyce prov på sin utpräglade känsla för den materiella världens dunkla liv när han beskriver föremålen som står på spiselkransen i det rum Bloom befinner sig: En pendyl av strimmig Connemaramarmor, stannad på 4.46 f. m. den 21 mars 1896, bröllopspresent från Matthew Dillon: ett dvärgträd med isartat lövverk under en genomskinlig glaskupa, bröllopspresent från Luke och Caroline Doyle: en uppstoppad uggla, bröllopspresent från ålderman John Hooper. Vilka blickar utväxlades mellan dessa tre föremål och Bloom? I den guldinramade spegeln betraktade dvärgträdets odekorerade baksida den uppstoppade ugglans raka rygg. Framför spegeln betraktade ålderman John Hoopers bröllopspresent med en klar melankolisk klok intelligent orörlig medlidsam blick Bloom medan Bloom med dunkel lugn djup orörlig medlidande blick betraktade Luke och Caroline Doyles bröllopspresent.

Så kan det vara. Tingen betraktar oss genom att vi betraktar dem och därigenom upprättas ett förhållande mellan oss själva och tingen. Det förklarar också varför vi vid senare tillfällen kan se tingen för vår inre syn. I Inscription & Erasure resonerar Roger Chartier kring Jorge Luis Borges förhållande till böcker och han återger några rader ut Borges självbiografiska anteckningar där Borges berättar om den avgörande betydelse Don Quixote haft för honom. Och trots att Borges i ett annat sammanhang hävdat att han inte var intresserad av böcker som sådana, utan endast av deras innehåll, är det, påpekar Chartier, boken som föremål han först av allt nämner när Cervantes roman kommer på tal. ” ’Jag minns fortfarande det röda bandet med förgylld titel i Garniers utgåva’ ”, säger han. När han senare i livet läser om den stora romanen i en annan utgåva får han en känsla av att något fattas, att det är något fel med texten. Bilderna, fotnoterna, rättelserna, ja, alla de paratexter som fanns med i barndomens Garnierutgåva, och som för Borges blivit en del av verket, saknas. En god vän ger honom så ett exemplar ur Garnierutgåvan och allt faller på plats: ” ’för mig var detta den riktiga Don Quixote’ ”.

Det finns många likartade vittnesmål om legeringen av böcker och litteratur och jag tror att de flesta av oss kan återkalla både utseendet och känslan av de böcker som varit viktiga för oss. Kanske är det till och med så att vi inte kan undvika att förknippa berättelsen vi läser med boken den är tryckt i, att vi alltid ser boken framför oss när vi tänker på berättelsen och att det är så litteraturen ser ut. Svårare är det att se pdf-filer och e-böcker i andanom, de ter sig sorgligt anonyma och doftlösa, inhysta som de är i en likaledes anonym dator likt föräldralösa barn på ett tillfälligt omplaceringsboende. Och vad hos dem motsvarar egentligen boken? Är det ikonen på det så kallade skrivbordet eller det öppnade dokumentets text? Är det den binära koden, som vi aldrig ser, eller den vita rektangeln som skall föreställa ett pappersark, men som inte är det och som vi inte kan ta på? Tillåt mig också att fråga, när jag ändå är inne på detta område, varför man i medierna framställer svenska läsares svala intresse för e-boken som ett slags nationell katastrof. Måste vi läsa e-böcker? Jag kan inte minnas att det varit samma panik kring den elektriska tandborsten. E-boken, som givetvis inte är mer bok än en pdffil, ett sms eller SMHI:s hemsida, är utmärkt på många sätt, men att jämställa den med boken och påstå att den ena kan ersätta den andra är inget annat än skrattretande tanklöst. Det är dessutom falsk verklighetsbeskrivning att hävda att digitala texter är så mycket mer lättillgängliga än analoga. Ta bara manuset till min gamla Biblis-essä, ett worddokument – borta och försvunnet för eviga tider, begravt i det uråldriga innanmätet till en grön iMac G3, femton år gammal, i funktion men talande ett språk ingen längre förstår. Den står på vinden och mumlar sitt latin för döva öron, stackaren. I Bohumil Hrabals underbara roman Harlekins millioner berättas den mest rörande historia om böcker jag någonsin tagit del av. Den handlar om grynhandlaren Šafránek som var analfabet men som köpte böcker till sin son för att han skulle bilda sig. När sonen i unga år dog, ”underrättade grynhandlare Šafránek gråtande böckerna om sonens död”. Det är drabbande att bli varse den sorg många människor känner inför bokens belägenhet i vår samtidskultur. På Blocket, en digital plats som ger en mycket intressant inblick i svenska hem,

hittade jag för ett tag sedan en annons om en hel boksamling med tillhörande bokhyllor. Det var säljarens föräldrars böcker, men det var ett helt liv som utannonserades. Fotografierna visade en vacker, lite bohemisk interiör. Bland böckerna stod en och annan skulptur och det var helt tydligt att samlingen vuxit fram i ett harmoniskt växelspel med ägarnas liv, att de blivit tagna i anspråk och ingått som en viktig beståndsdel i tillvaron. Jag nämnde annonsen för en av Malmös före detta antikvariatsbokhandlare som jag råkade på gatan en kort tid därefter. Han hade många snarlika historier om ärvda boksamlingars tragiska öden, men också om kollegor som liksom han själv tvingats stänga sina boklådor och som nu, mer eller mindre deprimerade, grubblade över den hastighet med vilken bokverk och enskilda titlar som för bara femton år sedan ledigt inbringade flera tusen kronor förvandlats till något som inte ens går att skänka bort till en loppmarknad. Han var dyster, min antikvariatsbokhandlare. Jag försökte muntra upp honom. Jag sa att det fortfarande finns många människor med stort bokintresse, att det säkert kommer tillbaka, att det är en tillfällig trend som beror på att det digitala fortfarande är i sin linda. Och så sa jag att jag ju själv har många böcker jag är glad för och som jag köpt av honom. Som Nordisk Familjebok, till exempel, i Uggleupplagan. Det var inte bra. ”Ugglan”, ropade han, ”å nej, inte Ugglan”, och nu såg jag att han hade tårar i ögonen. Jag minns inte exakt hur han sedan förklarade sin plötsligt så akuta förtvivlan, men det var som om Ugglans öde – att få sitt innehåll kapat av Wikipedia och samtidigt falla i total glömska – inkarnerade hela den transformation av verkligheten som internet och 2000-talets kultur fört med sig: lägenheter med stora fönsterpartier och ingen plats för bokhyllor, människans ensamhet framför datorn, träningshysterin som inte lämnar tid för läsning, bokhandelsdöden i skuggan av Adlibris och Amazon, mediernas tjat om pappersbokens död och så e-boken, denna uppblåsta låtsasbok, denna bokkulturens kejsare utan kläder. ”Hur hänger saker och ting ihop? Det gör de inte. Det är vi som söker efter logiska samband mellan en del av livet och en annan. Men att ge form åt det som inte har någon, att ge form åt kaos, det är det bara de bra författarna som klarar av.” Det är Riba som funderar och nu ska jag

äntligen komma fram till själva intrigen i VilaMatas roman. Om man nu kan tala om intrig i denna dråpligt allvarsamma meditation över livet, böckerna och litteraturen, för det är ju inte en berättelse ”som behöver en konflikt för att bli något”, som Riba definierar konventionell litteratur. Hur som helst, en dag när Riba är hemma hos sina gamla föräldrar på det obligatoriska onsdagsbesöket hör han sig själv säga att han ska resa till Dublin och hålla tal. Talet, förklarar han till sin egen förvåning, ska handla om ”James Joyces roman Ulysses och övergången från Gutenbergeran till den digitala eran”. Han inser snart att hans infall faktiskt inte var så dumt, men att resans syfte måste vara, inte att tala om utan att begrava och högtidlighålla det tryckta ordets era. Under de drygt 300 sidor som följer spelar begravningen sedan samma roll för romanen som den gör för Riba – den anger en riktning och bildar ett ramverk, men ett ramverk som är så elastiskt att det tillåter innehållet att ta sig vilka friheter som helst. Meningen med livet är ju att uppfinna en mening med det, vilket betyder att det inte är meningen som är meningen utan uppfinnandet av den. Riba är helt införstådd med detta. Han uppfattar också det parodiska i föreställningen om apokalypsen, om att befinna sig i slutet av en epok, vilket inte hindrar honom från att runt sig se ”ett samhälle som med jättekliv är på väg mot den totala dumheten och alltings slut”. Han dyrkar böckerna men inkarnerar, som vi alla gör, övergången till det digitala och tillbringar dagar och nätter framför sin dator. Hans viktigaste insikt är emellertid det som Vila-Matas låter honom uppfatta som James Joyces viktigaste: ”insikten att livet består av små triviala saker” och det geniala i ”att ta det alldeles enkelt världsliga och ge det ett heroiskt fundament av homeriska dimensioner”. Bara så kan motsatserna uppgå i en harmonisk enhet, bara så förmår livet och litteraturen korsbefrukta varandra och ge verkligheten en smula värdighet och humor.

Citerade verk Walter Benjamin, ”Unpacking My Library”, i Illuminations, översättning av Harry Zohn (New York: Schocken Books, 1969). (Min övers. i citat.) Roger Chartier, Inscription & Erasure: Literature and Written Culture from the Eleventh to the Eighteenth Century, översättning av Arthur Goldhammer (Philadelphia: University of Pennsylvania Press, 2007). (Min övers. i citaten.) Bohumil Hrabal, Harlekins millioner, översättning av Mats Larsson (Eslöv: Brutus Östlings bokförlag Symposion, 2002). James Joyce, Odysseus, översättning av Thomas Warburton, Panacheserien (Stockholm: Albert Bonniers Förlag, 1947). – Jag har valt att genomgående använda den engelska namnformen, Ulysses, eftersom det är den Vila-Matas och hans översättare använder, men jag valde Warburtons översättning eftersom hans ”katalogisera” passade bättre i sammanhanget än Erik Anderssons ”förteckna”. Eva Nilsson Nylander, The Mild Boredom of Order: A Study in the History of the Manuscript Collection of Queen Christina of Sweden, Lunds universitet, Bokhistoriska skrifter, 8 (Lund: Institute of ALM and Book History, 2011). (Min övers. i citaten.) Enrique Vila-Matas, Dubliensk, översättning av Lena E. Heyman (Stockholm, Bokförlaget Tranan, 2013). Enrique Vila-Matas, Kortfattad inledning till den bärbara litteraturen, översättning av Miguel Ibáñez (Stockholm: Interculture, 1988). – Här via Lundblad, ”Melankoli och materia: Om bokens betydelse för verket och bandets för boken”, Biblis, nr 9 (2000).

nyheter & noter at

från halvklot till skinnband Mer än 30 års bokbindande Hösten 1976 anmälde jag mig tillsammans med några likasinnade till en kurs i bokbinderi. Kursledare var major Lars Landin från Färlöv och vi höll till i slöjdsalen i Färlövs skola. Första kvällen företogs inga praktiska övningar utan Lars beskrev med mäktig stämma grunderna i bokbindning. Vi försågs med några stenciler med bilder där vi kunde bilda oss en uppfattning om hur vi skulle förfara. Jag tillverkade mig en häftlåda och en enkel bokpress samt införskaffade de verktyg som behövdes. Material till rygg och pärmar var det dåligt med. Visserligen tog Lars med sig lite material och någon av kursdeltagarna hade också lyckats komma över lite papper och klot. Vi uppmanades ta med oss en lämplig bok som vi skulle praktisera på. Jag har fortfarande kvar min första inbindning Minnesskriften till Christopher Polhem, utgiven 1911. Vi tillskrevs inte förmågan att själva skära till pärmarna utan det gjorde Lars som hade dem med till nästa lekti0n. Till slut blev boken klar och nog tyckte jag den var fin med sin bruna rexinrygg och ett överdragspapper som gick i samma färg. Någon förgyllning av bokens rygg ingick inte i kursen och vad jag senare förstått hade Lars aldrig själv lärt sig denna konst. Vi fortsatte med en ny kurs våren 1977 och nog tyckte vi att vi gjorde stora framsteg. Tyvärr blev Lars Landin sjuk och de sista gångerna fick vi åka hem till Sofieberg och hämta honom. I april, tror jag, hade

vi avslutning med blomsteruppvaktning till vår omtyckte men allt skröpligare kursledare. Något år senare, den 25 juli 1978, avled Lars Landin 84 år gammal. Under hösten 1977 började jag ett nytt arbete i Borås. Jag skulle arbeta som servicetekniker och med hela Norden som arbetsfält. Detta medförde att jag under veckorna bodde i en övernattningslägenhet. Jag hade då, de dagar jag inte reste, många långa kvällar som jag kunde använda till att utveckla mitt handlag i bokbindarkonsten. Jag införskaffade en mängd böcker i konsten att binda böcker och min favoritbok blev Douglas Cockerells Bookbinding and the Care of Books, fjärde upplagan från 1920. De partier jag inte kunde tillgodogöra mig genom att enbart titta på illustrationerna försökte jag efter bästa förmåga översätta till svenska. Men även kända svenska bokbindare som Ingeborg Börjeson och William Barkell med flera har fått dela med sig av sin kunskap. Det är nu mycket sällan som jag slår upp någon av dessa böcker då jag tycker mig ha funnit ett eget väl fungerande bokbindande. Efter att under tre år årligen ha färdats 5 000 mil i Sverige, Norge, Danmark och Finland kände jag att nu fick det räcka. Både för mig själv och min familj blev det till slut ohållbart med veckopendlandet. I november 1980 började jag mitt nya arbete på Kronborsten i Vinslöv, där jag stannade kvar tills jag gick i pension 2002 någon månad innan jag skulle fylla 64 år. Mitt intresse för att binda böcker hade inte avtagit och när vi 1980 flyttade in i en nybyggd villa i Knislinge kunde jag i källarplanet inrätta ett litet rum för mitt

bokbindande. Jag hade ännu ingen skärmaskin men tryckeriet i Knislinge lät mig välvilligt låna deras när jag behövde skära några böcker. Att inte kunna förgylla ryggen på de bundna böckerna grämde mig mycket. På jobbet hade vi några blytyper vi använde för att då och då trycka någon etikett. Jag lånade några av dessa samt lite av den bronsfolie som hörde till. Efter att i verkstaden ha tillverkat en enkel hållare kunde jag genom att värma typerna på en elplatta experimentera med att trycka en titel på Polhemsboken. Dessutom tillverkade jag ett par enkla filleter så att jag även kunde trycka linjer. Resultatet blev naturligtvis inte det bästa. I Kristianstad lyckades jag av en äldre pensionerad bokbindare tigga till mig några överblivna små blytyper samt någon meter guldfolie som avsevärt förbättrade mina försök. Men jag insåg snart att jag behövde en betydligt bättre utrustning. I Kronborstens verkstad konstruerade jag ett enkelt stilkast där jag monterade in ett 125 watts element, monterade hållaren på en axel som jag i sin tur monterade på en liggande press. Med hjälp av en vridtransformator, kunde jag nu reglera värmen på typerna när jag ville trycka ett titelfält. På tryckeriet i Knislinge fick jag ett antal blytyper i några olika storlekar så att jag nu kunde variera stilhöjden. Hösten 1983 gick jag en kurs i bokhistoria och bokvård på Högskolan i Kristianstad. Kursföre-

ståndare och lärare var Björn Dal, senare Kulturarvschef på Universitetsbiblioteket i Lund. Det var då den enda kursen i sitt slag i Sverige och hade som mål att ge kunskaper om boken som produkt, om den hantverksmässigt framställda boken och hur man tog hand om gamla böcker och tryck. Kursen innehöll ämnen om papper, boktryckarkonst, bokillustration, bokband och bokvård. Våren 1984 antogs jag till fortsättningskursen i Svensk bokhistoria. Denna gång var inriktningen mera praktiskt betingad. Vi fick bland annat lära oss olika sätt att marmorera papper av den danske bokbindaren Ole Lundberg. Vi fick också i uppgift att genomföra en liten forskningsuppgift som skulle redovisas i slutet av kursen. Jag valde att skriva ”En kort sammanfattande bokbandshistoria” som jag med hjälp av overheadbilder redovisade för kursledare och kurskamrater. Som avslutning på kursen, som också ingick i kursplanen, genomfördes en tredagars resa till Stockholm där vi besökte Kungliga Vetenskapsakademiens bibliotek. Vidare Kungliga biblioteket och Drottningholmsbiblioteket som båda visades av bokbandsexperten Sten G. Lindberg. En av dagarna fick vi bese Bernadottebiblioteket på Stockholms slott. Vi reste till Uppsala där Universitetsbiblioteket Carolina Rediviva förevisades av Lars Munkhammar. Dessa båda kurser har jag haft stor glädje av under min

Thomas Millroth, Pierre Olofsson (Förlags AB Wiken, 1992).

Ivar Lo-Johansson, Stad och land

fortsatta utveckling i konsten att binda och restaurera böcker. 1989 kom jag för första gången i kontakt med August Strindberg när jag i ett antikvariat köpte några häftade originalarbeten med vackra omslag som jag band in i trevliga pappband. Mitt intresse for Strindberg var väckt. Efter att ha läst Olof Lagercrantz biografi om honom skulle mitt Strindbergssamlande ta verklig fart och jag kom att under hela 1990-talet nästan enbart ägna mig åt honom. Jag läste ytterligare ett antal biografier om honom, både om hans liv och diktning, om hans förhållande till främmande makter, mysticism, om hans kvinnor, om hans ändlösa kemiska experiment, om hans språkstudier och om hans resor och vistelseorter. Detta ledde till att jag själv började skriva och sammanställa mycket av det jag läst. Jag tyckte nämligen att jag saknade en bok som på några få sidor berättade det mesta om honom och hans arbeten. Under några år ägnade jag mig åt detta skrivande som utan att göra några anspråk på egen forskning resulterade i en bok som jag gav titeln August Strindberg: Korta inblickar i hans liv och författarskap; Med en avslutande bibliografi. Bokens omslag var ett collage med olika omslag till hans böcker. Förutom att boken skulle vara till hjälp i mitt eget samlande närde jag förhoppningar att kanske även andra Strindbergssamlare skulle vara intresserade. Jag

(bibliofilupplaga, 1945).

lät på egen bekostnad på Br. Enroths Tryckeri i Vinslöv 1998 trycka upp en numrerad upplaga om 200 exemplar som jag efterhand band in i pappband med klotförstärkning. På min sextioårsdag fick jag i present en resa till Paris. Jag hade sedan en tid tillbaka önskat att i Paris få vandra i Strindbergs fotspår. Våren 1999 anlände jag till Paris där jag under en vecka vandrade runt på de gator han beträtt, besåg de bostäder där han bott, samt besökte parker, kyrkor och andra minnesmärken. Strindberg gjorde två resor till Paris. Dels en som omfattar hans krisår tiden augusti 1894 till juli 1896 som han berättat om i boken Inferno. Dels en som anträddes den 24 augusti 1897 0ch som avslutades när han som ny människa kommer till Lund den 7 april 1898 och som han nedtecknat i boken Legender. Dessa vandringar resulterade i en bok, Med Strindberg i Paris: En vandring i författarens fotspår våren 1999. Boken innehåller även 20 foton. Jag kopierade den i 10 numrerade exemplar. Av de av Zetterlund 130 förtecknade arbetena har jag lyckats få ihop 119 vilket jag känner mig nöjd med så numera har den käre Strindberg fått stå tillbaka för andra samlarintressen. I november 1993 sålde vi villan Knislinge och flyttade in i en HSB-bostadsrätt i Hässleholm. Tyvärr begränsades då mina möjligheter att hemma kunna utföra så mycket bokbindande. I mitten

Thure Rinman, Handelsflotta och sjöfart (Allhems förlag, 1956).

på 1990-talet fick jag tillgång till ett litet rum på arbetet där jag kunde ha mitt bokbinderimaterial och övrig utrustning. Därmed kunde jag på ett helt annat sätt utveckla bokbinderiet. Något år senare köpte jag i Karlshamn ett bokbinderi som innehöll allt jag tidigare saknat. Bland det viktigaste av allt var att där ingick en elektrisk skärmaskin som väsentligt underlättade skärningen av böckerna. Vidare en mängd stämplar och fileter, verktyg, papper och inte minst en stor mängd fina skinn. Efter att i Tollarp kommit över en pappsax hade jag nu allt jag behövde. Det var bara en nackdel, jag fick fortfarande ta mig till Vinslöv så fort jag behövde utföra något mer avancerat då jag inte hade möjlighet att hemma göra så mycket utöver att ta isär och möjligen häfta in boken. Allt material fanns i Vinslöv. Därför var beslutet att bygga en friggebod där jag kunde utföra det mesta av bokbinderiarbetet lätt att ta. Tillsammans med sonen Tomas började vi på våren 2002 med bygget. En liten vacker gediget byggd och välisolerad stuga med indragen el blev klar under sommaren. Därmed kunde jag ta hem lådhurtsarna med papper och skinn, det bastanta skrivbordet, liksom pressar, häftlådor m.m. Nu kunde jag utföra allt hemma förutom skärning och handförgyllning. Genom att planera arbetet behöver jag nu mera sällan åka till Vinslöv. Efterhand utvecklade jag bokbindandet till att förutom halvklot- och skinnryggsband även binda halvfranska och hela skinnband med intarsia eller skinnpåläggningar. Med en flitig träning och många uppmuntrande ord från boksamlande vänner har jag lyckats ganska bra tycker jag. Ett antal böcker som jag bundit finns nu i många vänners bibliotek. Min första bokbandsutställning kom till 1987 då jag fick möjlighet att ställa ut på Knislinge bibliotek. Där visade jag ett antal böcker bundna i både halvklot och halvfranskt. Till och med ett par hela skinnband fanns att beskåda, bland annat Voltaires Candide illustrerad av Adolf Hallman i ett gulbrunt skinn med påläggningar och Stockholms bokbindare 1460–1880 av Arvid Hedberg i två bruna skinnband med påläggningar i beige och mörkbrunt. Band som jag fortfarande värdesätter mycket högt. I samband med Den gamla bokens dagar i Lund 1992 ordnades samtidigt en liten bokbands-

utställning och jag blev tillfrågad om jag ville deltaga med ett bokband. Naturligtvis ville jag det och jag valde att även där visa Hedbergs Stockholms bokbindare I–II. 1995 blev jag inbjuden att delta i en stor bokbandsutställning, Unika bokband som konst och bruksföremål, på Galleri Astley i Uttersberg. Tillsammans med ett stort antal andra bokbindare skickade jag in två band som glädjande nog godkändes av den jury som var tillsatt att granska bokbanden. Enligt denna skulle banden uppfylla högt ställda krav på tekniskt utförande och konstnärlig utformning. De bokband jag sände in var dels ett skinnband Tre decennier svensk grafik i ett svart skinnband med inläggning av ett grått skinn där två remsor skinn i gult och blått var pålagda. Finns avbildat i den vackra katalogen Svenska bokband som kom ut i samband med utställningen. Det andra bandet var Broderade bokband i ett vinrött oasisskinn med nedfällda påläggningar av petit point-broderi på pärmar och rygg och med förgyllda ramlinjer och hörnornament. Utställningen som ägde rum under hösten 1996 fick en stor betydelse för min fortsatta utveckling. Särskilt glad blev jag när Tre decennier svensk grafik redan första dagen fann en köpare i bokbandssamlaren Jarl Hellichius från Torshälla. Alltsedan dess har Jarl betytt enormt mycket genom att både uppmuntra och sporra mig i mitt bokbindande. Det är många band som vid det här laget har funnit en plats i hans bibliotek. Nästa möjlighet att få visa ett av mina bokband kom när jag blev inbjuden att deltaga i utställningen Möjligt och omöjligt, Svenska bokband 1998 på Kungliga biblioteket i Stockholm. Efter att ha skickat in tre skinnband valde urvalskommittén ut utställningskatalogen Svenska bokband med tillhörande kassett, ett av 100 exemplar av bibliofilutgåvan utgiven av Björn Dal och Per S. Ridderstad. Boken är bunden i ett svart skinnband där pärmarna har skinnpåläggningar i form av ett flätat bandverk i rött skinn. Främre pärmen är dessutom dekorerad med ett stilkast av pålagt skinn i olika färger och bakre pärmen med en filet likaledes av skinn. Rygg med påläggningar av rött, gult och blått skinn. Förgylld titel och förgyllda ornament på pärmmar och rygg. En dag fick jag ett telefonsamtal från Ulla von Vegesack på Kungliga biblioteket som frågade

Jan Fridegård, Minnen, 1–3 (Wahlström & Widstrand, 1964–1966).

om de fick köpa mitt utställda band att ingå i deras bokbandssamling. Inte kunde man säga nej, tvärtom kände jag mig hedrad och stolt och det talade jag också om för henne. Under 2000-talet har jag även börjat binda allt fler så kallade millimeter- och pappband. Jag är själv förtjust i det grundfalsade millimeterbandet med sin skinnrygg och ett överdragspapper som slutar några millimeter från falsen. Många av de tunnare böckerna binder jag nu ofta in i pappband. Dessa som jag tycker trevliga band är helt klädda med papper. Det är dock inte helt lätt att få det oftast sköra papperet att hålla när man viker det runt pärmar och rygg. En metod att förhindra dessa pappersbrott är att klä pärmkanter med tunt klot eller skinn och sedan låta pappret sluta någon millimeter från pärmkanterna. Något som jag gärna ägnar mig åt är att binda in små bibliofilupplagor om max 8–10 exemplar. Oftast är det en stor utmaning att få ge dessa böcker en klädsel där både skinn och papper skall återspegla bokens text, illustrationer och även omslag. Dessutom är ju dessa böcker ofta tryfferade med till exempel ett grafikblad eller en akvarell. På senare år har jag själv skrivit och bundit in små ”julgåvor” i 12–15 exemplar: En Svensk

bokbandsbibliografi, ett register till Nordisk tidskrift för bok- och biblioteksväsen samt en bok om Vasaprinsessan Sofia. Till många häftade böcker gör jag en kassett där boken får en trygg tillvaro utan risk att omslag och rygg med tiden får skavanker. Dessa kassetter är även bra att samla till exempel småskrifter, kataloger med mera i. Då kassetterna får en rundad rygg smälter de väl in i bokhyllan. Från 2004 och några år framåt höll jag kurser i bokbinderi. Totalt 5–6 elever fick lära sig grunderna i att binda böcker. En av eleverna blev så intresserad att hon något år senare öppnade en egen liten verkstad samtidigt som hon fortsatte att lära sig mer genom att deltaga i bokbindarkurser i Köpenhamn. I början av april 2008. Telefonen ringer. Det är min gode vän Jarl Hellichius som har något stort att berätta. Han har blivit inbjuden att deltaga på en stor utställning på Universitetsbiblioteket Carolina Rediviva i Uppsala. Utställningen som pågick mellan den 27 maj 2008 till den 8 maj 2009 omfattar dels två montrar med böcker som donerats till biblioteket av stora boksamlare dels en monter där Anna och Jarl fick ställa ut valda delar

Per-Olov Zennström, Picasso (Norstedt, 1948).

av sin fantastiska bokbandssamling. Glädjande nog valde han ut sex av de bokband jag bundit åt dem. Till utställningen utkom en makalöst vacker katalog, Deras ögonstenar: Samlares samlingar i Uppsala universitetsbibliotek, där Jarl Hellichius skrivit ett av de tre kapitlen med titeln ”Böcker – ett mångfasetterat samlarområde” där han på sidan 72–73 i vänliga ordalag skriver om mig och om de böcker jag bundit åt dem. Katalogen är rikt illustrerad med färgbilder, och till min stora glädje fanns alla de band jag bundit avbildade. Bandet om Broderade bokband har till och med förärats en helsida. Katalogen som har en parallelltext på engelska måste vara den vackraste och mest påkostade utställningskatalog som någonsin kommit ut i Sverige. Ett stort erkännande till Anna och Jarl som uttagits att vara med på denna fantastiska utställning. I slutet på oktober 2009 Frågade Jarl Hellichius om jag var intresserad av att visa mina böcker på Ebelingmuseet i TorshäIla. Naturligtvis tackade jag med stor glädje ja till denna möjlighet att få visa en del av det jag åstadkommit under de snart 35 år jag bundit böcker. Utställningen ägde rum mellan den 23 januari–28 februari 2010. På utställningen deltog också Ebba von Wachenfeldt som ställde ut konstglas. Tillsam-

mans med mina bokband blev det en helt igenom lyckad kombination som ytterligare förstärktes av alla positiva omdömen. Ansvariga på Ebelingmuseet ville ju gärna att så många som möjligt av de utställda bokbanden skulle vara till salu. Efter en viss vånda beslöt jag mig för att 12 av de 20 banden kunde jag tänka mig avyttra. Jag trodde nu inte att så många skulle komma att säljas så jag räknade med att många skulle återvända hem. Så fel man kan ha. Redan vernissagedagen hade de flesta sålts och när utställningen stängde var alla sålda. Enligt museet hade de kunnat sälja flera av de andra också. Av de som köpte mina band vill jag nämna vännerna Anna och Jarl Hellichius i vars bibliotek det nu finns ett flertal band jag bundit. Vidare köpte våra vänner Maria Nordström och Bengt Sjövall ett av banden. Lite extra stolt blev jag när Universitetsbiblioteket Carolina Rediviva i Uppsala köpte två band. Till utställningen hade jag också tagit fram en utställningskatalog i 25 exemplar som såldes slut på vernissagedagen. Även Ebelingmuseet tyckte det var en fin utställning och såg gärna att jag om några år kom tillbaka med en ny utställning. Vad har då hänt sedan utställningen 2010? En hel

del faktiskt. Mitt intresse för Strindberg hade svalnat och jag hade under ett par år från och till tänkt mig tanken att avyttra den fina samlingen. Under 2011 växte till sist dessa tankar fram till beslutet att det var dags att låta andra Strindbergssamlare få möjlighet skaffa något till den egna samlingen. Då jag inte ville blanda in något antikvariat var det inte helt enkelt att finna ut hur jag bäst skulle bära mig åt. När jag berättade för vännen Jar1 Hellichius att jag äntligen bestämt mig frågade han om jag inte hade tänkt på möjligheten att i samband med avyttrandet också ställa ut samlingen. Han erbjöd sig att höra med Galleri Astley i Uttersberg om de kunde tänkas vara intresserade. Det var de. Så våren 2012 blev utställningen verklighet med en bra bit över 100 Strindbergsobjekt. Det var många Strindbergsböcker som där fann nya ägare. Under 2012 och 2013 fortsatte jag att binda och restaurera böcker både till mig själv och andra. Jag band också in ett flertal böcker med dedikationer i halvfranska band där jag på ryggen applicerade en bild i tunt skinn med anknytning till boken. Samtidigt, och då särskilt sommaren 2013, band jag in flera skinnband med intarsia och applikationer i tunt skinn, just med tanke på utställningen 2014. Under våren 2013 besökte nämligen jag och Jarl Hellichius Ebelingmuseet och diskuterade möjligheterna för en ny utställning våren 2014 och gärna då tillsammans med Ebba von Wachenfeldts vackra konstglas. Glädjande nog ville de gärna ordna en utställning där jag ännu en gång skulle få ställa ut mina bokband. Denna gången ville de gärna att alla bokbanden skulle vara till salu. Till utställningen, 1 mars–6 april, beslöts också att det skulle finnas en katalog framtagen i 25 numrerade exemplar. Denna utställning blir också min sista. Det första skinnband med intarsia och applikationer som jag verkligen var nöjd med var PerOlov Zennströms bok om Picasso. Eftersom jag bestämt mig för att ”inte” binda fler hela skinnband kändes det naturligt att avsluta med samma bok av Zennström om Picasso. Men att helt sluta binda och restaurera böcker, NEJ det kan jag inte tänka mig. ar ne nilsson

storslagen donation till föreningen biblis Till minne av thure nyman 1899–1983 Carl Olof Nyman har till Föreningen Biblis donerat en komplett svit av Bokvännernas publikationer, dvs. Bokvännens bibliotek, Bokvännens julgåvor, Bokvännens småskrifter, Bokvännens miniatyrserie samt tidskriften Bokvännen 1946–1981 i klotband. Därtill har Biblis fått ett antal publikationer utgivna av Sällskapet Bokvännerna i Finland samt ett vackert exemplar av Georgianska studier bundet av William Barkell och utgiven av Bonniers 1954 för att fira Georg Svenssons 50-årsdag. Carl Olof Nyman skriver i donationshandlingen: Till boklig hugfästelse av minnet av Thure Nyman, 1899–1983, initiativtagare till Sällskapet Bokvännerna och dess verkställande sekreterare och redaktör för tidskriften Bokvännen 1946– 1976, också under samma period ansvarig förläggare för Bokvännernas utgivning av böcker i serierna Bokvännens bibliotek, Bokvännens småskrifter och Miniatyrserien samt julgåvorna. Christopher Nyman och Anders Nyman har även de bidragit med titlar till donationen. Längre fram i vår kommer böckerna att bli tillgängliga för Föreningen Biblis medlemmar för läsning i Kungliga bibliotekets specialläsesal efter kontakt med Gunilla Eldebro, gunilla.eldebro@ kb.se eller Ingrid Svensson, ingrid.svensson@kb.se Medarbetare i Biblis 65

alexandra borg, fil. dr i litteraturvetenskap, Uppsala universitet, sedan 2011 Flexit-forskare (Riksbankens Jubileumsfond och Bonnierför lagen). gunilla jonsson är tidigare biblioteksråd vid Kungliga biblioteket, hon har varit Svensk Bokkonsts sekreterare och redaktör för årsboken Biblis. kristina lundblad är fil. dr och lektor i bokhistoria, Lunds universitet. Hon leder för närvarande forskningsprojektet ”Bokens många sidor: Böcker och litteratur mellan ekonomi och estetik 1750–2002”. arne nilsson är bokbindare. lars e. pettersson är grafisk formgivare. olle wallin är civilekonom och samlare av äldre botanisk litteratur.

föreningen biblis Föreningen Biblis, Kungliga biblioteket, Box 5039, 102 41 Stockholm www.biblis.se www.facebook.com/Foreningenbiblis Styrelse: Jonas Modig (ordf.), Gunilla Eldebro (sekr.), Anita Ankarcrona, Peter Bodén, Jakob Christensson, Per Cullhed, Gunilla Herdenberg, Christer Jonson, Tomas Lidman, Nina Rydh Malmqvist och Barbro Thomas Föreningen Biblis är en ideell förening med ändamål att stimulera intresset för bokhistoria, bibliografi, förlags- och bokhandelshistoria, bokhantverk och samlande. Detta uppnås genom föredrag, studiebesök och genom utgivning av medlemstidskriften Biblis och andra publikationer Föreningen Biblis är Kungliga bibliotekets vänförening tidskriften biblis Utges av Föreningen Biblis och utkommer med fyra nummer per år Ansvarig utgivare: Jonas Modig Redaktörer: Ingrid Svensson, 010-709 33 41, ingrid.svensson@kb.se och Ulf Jacobsen, 0498-48 48 93, ulf.jacobsen@telia.com Redaktionella rådgivare: Kristina Lundblad, Stefan Lundhem och Glenn Sjökvist Den som skickar material till Biblis anses medge elektronisk lagring och publicering Utges med stöd från Statens kulturråd medlemskap i föreningen biblis / p renumeration Prenumeration på tidskriften Biblis innebär automatiskt medlemskap i Föreningen Biblis. Medlemmarna får utöver tidskriften inbjudningar till föredrag, utställningar, studiebesök och medlemsresor Avgift för enskild medlem 400 kr/år, familjeavgift 500 kr/år Studerandeavgift 200 kr/år pg 55 43 03-8 bg 5221-2248 medlemsärenden Biblis, Kungliga biblioteket, att. Gunilla Eldebro, Box 5039, 102 41 Stockholm, tel. 010-709 33 12, e-post: gunilla.eldebro@kb.se prenumerationsärenden Biblis, att. Ulf Jacobsen, Hemse Bopparve 610, 623 50 Hemse, tel. 0498-48 48 93, e-post: ulf.jacobsen@telia.com Biblis 65 © Föreningen Biblis och respektive upphovsman 2014 Formgivning och produktion: Ulf Jacobsen och Peter Ragnarsson Satt med Sabon Next och Frutiger Reproduktion: Catarina Nordling, Kungliga biblioteket s. 2–19; Makadam förlag s. 32–35; Uppsala universitetsbibliotek s. 36–41; Anders Holm s. 46–55, Heinz Angermayr s. 56–63; Bokförlaget Tranan s. 66–69; Jarl Hellichius s. 74–78 Tryck: Livonia Print, Lettland 2014 issn 1403-3313 isbn 978-91-7000-310-3

Biblis 65

kvartalstidskrift för bokvänner Våren 2014 sek 125

01 02 FnL1 ZXRlcgBTIFv1 FUphY29ic2VuICYgUmFnbmFyc3NvbgVQ 02 0044

isbn 978-91-7000-310-3