Biblis 66

Biblis 66

Biblis 66 kvartalstidskrift för bokvänner Sommaren 2014 sek 125

01 02 FnL1 ZXRlcgBToUYp FUphY29ic2VuICYgUmFnbmFyc3NvbgVQ 02 0044

isbn 978-91-7000-311-0

Biblis

nummer 66 sommaren 2014 redak törer ingrid svensson och ulf jacobsen

3 Från Maimonides till Lenke Rothman. Klenoder och enskilda arkiv ur Kungliga bibliotekets handskriftssamling Anna Wolodarski

27 Böcker i böcker i böcker. Varför kommer jag alltid att tänka på Borges? Wolfgang Undorf

38 Dan Jonsson – grafisk formgivare och illustratör

53 Redogörelse för efterforskningar i Sverige. Om handskrifter och äldre tryck från Poznań i Uppsala universitetsbiblioteks samlingar Alicja Szulc och Renata Wilgosiewicz-Skutecka

67 Råttfällan och det kinesiska gåtspelet. Två litograferade spel Carina Broman

73 Nyheter & Noterat · NordNytt

80 Föreningen Biblis

Omslag Peter Ragnarsson Dan Jonsson, illustration till Walter Ljungquists ”Nycklar till okänt rum”, följetong i Tidningen Vi 1975–76 Baksida Dan Jonsson, Summa summarum; porträtt, fotograf Jan Bengtsson

Maimonides, Mishne Tora. KB, HS Cod.Orient.1.

anna wolodarski

Från Maimonides till Lenke Rothman Klenoder och enskilda arkiv ur Kungliga bibliotekets handskriftssamling

K

ungliga bibliotekets handskriftssamling hör till landets största. Den sträcker sig från 300-talet med grekisk papyrushandskrift från Alexandria till våra moderna författares hårddiskar. Den första är för övrigt mycket lättare att ta del av än de

senare.

Till en av de mest kända handskrifterna i samlingen hör Codex Gigas, också kallad Djävulsbibeln.1 Dess storlek är anledning till det första namnet Gigas. En helsidesbild av underjordens furste till den andra beteckningen.

Codex Gigas innehåller förutom Gamla och Nya Testamentet två historiska arbeten av Josefus Flavius i latinsk översättning – Judiska fornminnen och Det judiska kriget.2 Josefus Flavius levde under första århundradet efter Kristi födelse och skrev ursprungligen på grekiska. I början av Judiska fornminnen finns i marginalen en mansfigur med en spetsig hatt, troligen ett porträtt av författaren själv, då den spetsiga hatten vanligtvis var utmärkande för judar i den medeltida konsten.

På handskriftens första blad finns två hebreiska alfabet. De är skrivna i kvadratskrift med bokstavsnamnen i brunt bläck (delvis utraderade) ovanför bokstäverna; ett är skrivet i tre rader från höger till vänster, ett annat i två rader i omvänd riktning. Codex Gigas är skriven i det medeltida Böhmen under första hälften av 1200-talet och kom till Sverige som krigsbyte från Prag. Det är inte det enda krigsbyte som finns i Kungliga bibliotekets samlingar. Det finns flera exempel på handskrifter och tryckta böcker som stormaktstidens härskare lade beslag på när deras soldater härjade på kontinenten.

Ett sådant är troligen en 1300-talshandskrift av Maimonides, Mishne 3

Tora.3 Maimonides, även känd som RaMBaM, initialförkortning av Rabbi Moshe ben Maimon (1135–1204), var medeltidens störste judiske vetenskapsman, framstående läkare, filosof och religiös ledare. I synnerhet två av hans verk återspeglar hans roll såsom lärd i de religiösa frågorna och som religiös ledare. Ett är en kommentar till den första redaktionen av den judiska muntliga lagen Mishnah, ett annat är den första fullständiga och systematiskt uppordnade lagsamlingen Mishne Tora, som i svensk översättning betyder upprepning av lagen. Maimonides skrev Mishne Tora mellan 1170–1180. Den kallas populärt JaD Chazakah, den starka handen. Namnet anspelar på de 14 böcker som verket består av. Yod är den tionde bokstaven i det hebreiska alfabetet och Daleth den fjärde.

Kungliga bibliotekets handskrift är den andra volymen av de ursprungliga två och omfattar böckerna 6–14. Det är en volym i folioformat skriven på 298 pergamentblad. Första ordet av varje ny bok finns inskrivet med stora bokstäver i en panel dekorerad med ett filigranmönster tecknat med bläck i olika färger. Handskriften är fint präntad med en halvkursiv av askenasisk typ. Skrivaren Tubia har förevigat sitt namn i små dikter i slutet av de sista böckerna. Han har också meddelat att han snart blir färdig med sitt arbete och att han inte vet hur han sedan ska tjäna sitt uppehälle. Fick han flera uppdrag? Hans namn är i alla fall inte känt från andra handskrifter.

I handskriftens åttonde bok, den som handlar om tempelutrustning finns en bild av menora, en sjuarmad ljusstake i guld som skulle ha stått i tabernaklet i templet i Jerusalem. Ljusstaken är målad i guld, rött, blått och grönt och prydd med två emblem, ett silverhjul samt leoparder. De kan identifieras som staden Mainz’ biskopsvapen respektive biskoparna Eppsteins vapen. Flera medlemmar av Eppsteinsläkten har innehaft biskopsämbetet i staden mellan 1200 och 1305. Den i sammanhanget artfrämmande dekorationen kan tolkas som en hedersbetygelse gentemot den kyrkliga dignitären. Mainz hade vid denna tid en av de ledande judiska församlingarna i Tyskland. Stockholmshandskriften har säkert tillkommit för någon av dess medlemmar.

Handskriftens skinnband är ett senare, troligen nederländskt arbete från omkring 1500-talets mitt. En ägarnotis på främre försättsbladet bekräftar att handskriften har befunnit sig i Nederländerna. Notisen är skriven av den holländske teologen Ludwig Gerhard von Renesse (1599– 1671) som berättar att han år 1627 köpte handskriften för stora pengar.

Närmare omständigheter kring köpet är inte kända, men av en annan 4

notis på samma blad får vi veta att Gerhard von Renesse tolv år senare 1639 skänkte handskriften till en berömd holländsk teolog och professor i hebreiska språket i Leiden, Constantijn l’Empereur (1591–1648). Hans bibliotek, rikt på hebraica såldes på auktion efter hans död 1648.4 Handskriften köptes då troligen av en ung dansk teolog Peder Hansen Resen (1625–1688), som kom till Holland 1646 för att studera juridik. Han skrev också sitt namn på försättsbladet. Peder Resen var mycket bokintresserad och gjorde stora Fem megillot. KB, HS S 27 b. bokinköp under sin sexåriga vis5 telse på kontinenten. Men handskriften hann antagligen byta ägare ytterligare ett par gånger innan den hamnade i KB:s ägo. Till Stockholm kom den troligen med den danske stormannen och riksgreven Corfitz Ulfeldts (1606–1664) samling. Han hamnade i onåd hos Karl X Gustaf i efterdyningarna av det danska kriget och efter hans flykt från Malmö beslagtogs hans boksamling av svenskarna.6 Habent sua fata libelli !

Om man bortser ifrån några fragment som har använts som bokbandsmaterial är Mishne Tora KB:s enda medeltida hebreiska handskrift. Det har delvis sin historiska förklaring, att vi inte hade någon judisk medeltid i Sverige och judarna, som bekant, fick bosätta sig i landet först 1782.

Det som finns i svenska offentliga samlingar skänktes eller köptes långt senare.

Till gåvorna från senare tid hör ett pergamentblad som inte är större än 21 × 15 cm men som rymmer fem megillot, ”de fem rullarna”, fem böcker ur Gamla testamentet, vilka föreläses på judendomens olika högtider. Det är Höga visan på påskfestens sista dag, Rut på veckofesten, Klagovisorna på Jersusalems förstöringsdag, Predikaren vid lövhyddofesten och Ester vid purimfesten. Endast Esters bok läses ur en rulle, de andra ur bok. Handskriftens megillot är skrivna på fyra olika språk på en yta av 16,5 × 11,5 cm. Ruths bok är på tyska, Predikaren på hebreiska, 5

Höga Visan på latin, Esters bok på hebreiska och Klagovisorna på franska. Rubriken på latin är skriven högst upp med bokstäver i guld på en blå och på en röd bakgrund.7 Handskriften är ett mästerstycke i judisk skrivkonst som kallas mikrografi. Denna term, som ordagrant betyder skrift med mycket små bokstäver, betecknar i bokkonstsammanhang en minimal skrift som har använts för att skapa geometriska eller abstrakta mönster, eller vara en del av teckningar av människor och djur. Den har uteslutande dekorativ funktion och har i princip inte med textinnehåll att göra. Mikrografi har sina rötter i islamisk bokkonst men utvecklades till en självständig, unik judisk dekorationsteknik. Det ut­övades först av judarna i Mellanöstern framför allt i bibliska handskrifter för nedskrivning av masora – ett system av marginalanteckningar rörande bibeltextens korrekta gestalt och uttal. Efter hand spreds mikrografi till andra typer av handskrifter. På 1200-talet blev den även etablerad i Europa.

När handskriftsproduktionen började avta i samband med tryckets uppfinning fortsatte man dock i synnerhet i Italien att använda mikrografi för ketubah – äktenskapskontrakt – och väggbonader, och från 1600-talet även för megillot skrivna på en enda sida.8 KB:s handskrift är ett raffinerat exempel på den sista kategorin. Den är skriven och dekorerad med fem laverade miniatyrbilder, fyra av dem med bibliskt innehåll, av Aaron ben Benjamin Wolff Schreiber Herlingen (ca 1700–ca 1760) från Gewitsch (Jevicˇko i dagens Tjeckien). Han skrev sitt namn liksom namn på sin arbetsplats det kejserliga hovbiblioteket i Wien samt handskriftens tillkomstår 1748 i de första orden av Höga visan på latin: Osculetur me osculo.

Aaron Wolff Herlingen, som också kallades Aaron skrivare, tillhörde en berömd judisk skrivmästarskola i Mähren. Han var också en produktiv bokmålare med talrika uppdrag av förmögna judar i Wien framför allt av Haggada handskrifter – utsmyckade berättelser om uttåget ur Egypten som framförs av husfadern vid den judiska påskmåltiden. Han var mycket uppskattad kalligraf med den kejserliga titeln, som kunde skriva lika skickligt med hebreiska som med latinska bokstäver.9 Vi känner till ytterligare fem mikrografiska handskrifter med Höga visan på latin: Osculetur me osculo. KB, HS S 27 b.

6

Ett dubbelblad i pergament med en bön för Gustav III. KB, HS D 989.

samma innehåll av Aarons hand. De har tillkommit mellan 1733 och 1755. En av dem, numera i Israel Museum i Jerusalem, är skriven samma år som vår handskrift och är den mycket lik.10 Däremot är det okänt vem som har skrivit fyra Ester-rullar som förvaras i KB:s handskriftssamling. Generellt är Ester-rullar bevarade i ett stort antal exemplar, men en av KB:s rullar är daterad så pass tidigt som till 1523.11 Ett dubbelblad i pergament med en bön för Gustav III vid Sabbatsoch helgdagsgudstjänst skriven både på svenska och hebreiska skänktes till kungen under Aaron Isaacs (1730–1816) tid.12 Samma bön läses troligen ännu idag. Dubbelbladet är bundet i ett påkostat band av blått siden med en pålagd dekoration av guldtrådar. En teknik som för övrigt verkar okänd på svenskt håll.13 Bönen representerar judiska tillfällighetsskrifter som skrevs i Nord- och Centraleuropa under 1700-talet. De hade sina rötter i den kristna panegyriktraditionen och författades för att hylla olika bemärkelsedagar av kungliga familjers medlemmar. På det sättet uttryckte den judiska gruppen sin lojalitet mot landets makt7

havare och en känsla av tillhörighet och gemenskap. Dess medlemmar ville delta aktivt i offentliga uttryck för glädje och sorg. Man strävade efter att ”ha gott anseende hos alla förnäma människor, även vid hovet” såsom Aaron Isaac skrev. Man ville också visa prov på sin produktion och förtrogenhet med det inhemska språket.

Flera svensk-judiska exempel är kända från de sista tjugo åren av 1700-talet. Judiska församlingen försakade inget tillfälle att visa sin tacksamhet för att Gustav III år 1782 medgivit judarna i det s.k. judereglementet rätt att bosätta sig i Stockholm och i vissa andra städer.14 En av de första svensk-judiska tillfällighetsskrifterna trycktes på vitt siden år 1782 för att fira födelsen av Gustav III:s och Sofia Magdalenas son prins Karl. Det är det första hebreiska tryck, som utgått från den judiska församlingen i Stockholm. Skriften författades och översattes från hebreiska till svenska och franska av Marcus Maure och David Josephsson (1750–1838).15 David Josephsson var en lärare vid den nyupprättade judiska skolan i Stockholm och släktens Josephson stamfader. Marcus Maure däremot var dansk, men skriven i Stockholms församling från 1789 som lärare i hebreiska och haldeiska. Han arbetade också åt Aaron Isaac som bokhållare. På Aaron Isaacs begäran författade Marcus Maure flera lovprisningar. Sidentrycket är bundet i ett ljusblått sidenband. Det är dekorerat med en ram, med Gustav III:s spegelmonogram under kunglig krona i mitten och tre små kronor som är placerade i pärmens fyra hörn.16 En fint präntad ritual skriven 1819 bunden i ett mörkt brunt skinnband, dekorerad med guldtryck på fram- och bakpärmen och med guldfärgat snitt dokumenterar ytterligare livet i Stockholms församling.

Den skänktes till KB 20 november 1865 av handlanden Bernard Nachman enligt en anteckning av riksbibliotekarie Gustaf Klemming på första bladets baksida.17 Bernard Nachman var troligen son till Hirsch Nachman (1764–1825) som hade betjäntsysslor i lilla synagogan.18 Utöver de få äldre handskrifter med judisk anknytning som jag nyss har presenterat finns dessutom i Kungliga bibliotekets handskriftssamling ett antal enskilda arkiv efter framstående representanter för den svenska judenheten, som kan bestå av brev, manuskript, anteckningar, fotografier, biographica och pressklipp. De är av största intresse.

Efterlämnade papper av ättlingar till de judar som på 1700-talet kom till Sverige huvudsakligen från norra Tyskland är väl representerade liksom de som kom från 1800-talets Danmark. Det är medlemmar av fa8

miljerna Benedicks, Josephson, Levertin, Lamm, Warburg, Jacobsson, Valentin, Salomon och Heckscher, som är väl kända för sina stora insatser inom svensk kultur och vetenskap.19 Men KB äger dessutom papper efter senare tiders judiska invandrare och flyktingar. Även de lämnade viktiga avtryck i det svenska kultur- och samhällslivet. Vi har arkiv efter publicisten och författaren Daniel Brick (1903–1987) och efter flera judiska författare och vetenskapsmän som kom till landet som flyktingar kort före, under eller strax efter andra världskriget. Till dessa räknas författaren och nobelpristagaren Nelly Sachs (1891–1970), litteraturhistorikern Walter A. Berendsohn (1884–1984), Oscar Levertin. KB, HS L 37. psykologerna David Katz (1884–1953) och hans hustru Rosa Katz (1885–1976), författaren Hilde Rubinstein (1904–1997) samt konstnären Lenke Rothman (1929–2008). Även författaren Alexander Weiss (1924–1987) och teologen Kurt Meschke (1901–1971) och hans son, dockspelaren och teaterregissören Michael Meschke (född 1931) kan inbegripas i den kategorin, då de tillsammans med sina familjer fick dela öde med andra judiska flyktingar.20 Familjen Levertin, är representerad i handskriftssamlingen i flera generationer. Här finns det både brevsamling efter Oscar Levertin (1862– 1906), en av de stora svenska författarna, fast numera nästan bortglömd, och papper efter hans syster författarinnan Anna (1869–1960).21 Hon var inte lika känd, men ej mindre begåvad. Vidare har vi arkiv efter deras kusin, bad- och brunnsläkaren, balneologen Alfred Levertin (1843–1919) och efter operasångerskan Esther Levertin (1904–1980) som var brorsdotter till Oscar och Anna.22 En del handlingar rörande deras far Wilhelm Levertin (1829–1899) finns i dottern Annas samling. Han var antikvitets- och konsthandlare och en stor konstsamlare och -konnässör, som engagerades av Nationalmuseum då man Anna Levertin. KB, HS L 37.

9

katalogiserade sina samlingar.

Det var fadern som väckte sonens intresse för konst. Oscar brukade följa med honom på dennes olika ärenden i antikvitetsmagasin och konsthallar.

I Annas papper finns också en dokumentsvit, som tillhört farbrodern Jacob Levertin (1810– 1887). Han var Sveriges förste ickekristne läkare. Under åren 1845– 1887 var han ordförande i Mosaiska församlingen i Stockholm.

Man kan följa Jacob Levertins emancipationsväg genom dokumenten. Vi ser hur de rader som berör religionen är överstrukna i hans exemplar av Juramentum stuJacob Levertins exemplar av studenteden med överstrykningar. KB, HS L 71:10. diosorum, studenteden, av år 1824, och att texten ”Gud och hans heliga Evangelium” i läkareden som avlades inför Sundhets-Collegium ändrades för hans del till ”Gud och hans heliga Lag”.

Anna Levertins samling innehåller huvudsakligen brev mellan olika familjemedlemmar, diverse släktpapper och fotografier. Hon publicerade 1947 en minnesbok om sin älskade storebror, Den unge Levertin: Minnen och brev.23 Där skildrar hon stämningsfullt familjeträffar, besök hos mormor, firande av chanukka och Oscars bar mitzva i mormors hem på Drottninggatan, julfirande hos farbröderna, exkursioner med far till Nationalmuseum och andra viktiga händelser i den unge Oscars liv. Han förevigade i sin tur några av familjemedlemmarna i sina dikter.

Annas bok ger en god inblick i den sekulariserade och emanciperade familjen Levertins liv som visade ett gradvis svalnade intresse för det judiska och en snabbt stigande känsla av tillhörigheten med det svenska.

Anna Levertins bokmanus finns på KB i utkast, vi har dessutom ett antal brev från den unge Oscar till föräldrar och syskon som hon publicerade i sin bok och som hon senare donerade till biblioteket.24 Dessa är ett fint komplement till en omfattande Oscar Levertins brevsamling som KB äger. Den innehåller 633 brev från 223 brevskrivare.

Många av brevskrivarna är de främsta representanterna för dåtidens 10

svenska kultur- och samhällsliv.

Breven överlämnades till biblioteket efter författarens död 1906 och fick öppnas i olika omgångar på 1950-talet. Men ett konvolut öppnades först år 2002.25 Upphetsningen var stor när det under högtidliga former öppnades den 22 juli. Det visade sig att konvolutet framför allt innehöll över 200 brev från Verner von Heidenstam. Heidenstam var under många år Levertins mycket nära vän. Breven ger en god inblick i intima förhållanden i de två diktarnas liv med avslöjanden om kriser, uppgifter om äktenskap och skilsmässor.

I konvolutet fanns också några ur Bo Bjelfvenstams bok Arkitekt, oscarian, jude: Ernst Jacobsson. brev från Maria Roth (1870–1933), som Levertin var förlovad med några år efter sin första hustrus bortgång, och från Anna Morell-Sjöberg (1866–1963), kallad ”Nike”, med vilken han hade en kärleksrelation.

Poeten ägnade dem ett flertal dikter. Förbindelsen med Nike, som varade i fyra år, kan också spåras upp i Levertins brev till henne. Nike deponerade dem på KB 1931 tillsammans med 12 sammanhörande dikter.

Breven övergick förra året i bibliotekets ägo.26 Den som banade väg för Oscar Levertins, liksom andra svenska judars intellektuella och konstnärliga bana var Ernst Jacobsson (1839–1905), professor, kunglig arkitekt, slotts- och Överintendentsämbetets intendent.

Hans brevsamling, manuskript, anteckningar, fotografier m.m. donerades till KB i början av 1990-talet av regissören, författaren och TV-journalisten Bo Bjelfvenstam, Jacobssons sondotterson.27 Ernst Jacobssons karriär var märklig, och hans utnämningar följdes också i samtidens judiska tidskrifter i Tyskland. Hans mamma kallade stolt sin son landets förste judiske arkitekt. Hans insatser som arkitekt sammanfaller med landets första industrialiseringsvåg och med fullbordan av de svenska judarnas emancipation. År 1870 fick svenska judar alla medborgerliga rättigheter, även valbarhet till riksdagen och tillträde till statliga tjäns11

ter med undantag för statsrådsämbeten och sysslor som hade samband med religiösa ärenden.

Därför fick Jacobsson kämpa hårt mot förbudet för en jude att avancera i det ämbete som hade ansvaret för det officiella byggandet i landet, eftersom det också inbegrep kyrkor.28 Emancipationsåret 1870 markerades av att den nya synagogan på Wahrendorffsgatan invigdes.29 Den Blommor plockade av Jenny Lind. KB, HS L 197:7. var ritad av arkitekten Fredrik Wilhelm Scholander (1816–1881), Ernst Jacobssons lärare vid Konstakademien och vän. Den trettioettårige Jacobsson var en av de sju unga män som figurerade som marskalkar på synagogans norra sidoläktare.

Spår av Jacobssons vänskap med Scholander är knappast synliga i hans efterlämnade papper, då bara ett brev från Scholander finns i samlingen. Några brev från Jacobsson till Scholander finns inte bevarade vare sig i Jacobssons arkiv eller i Scholanders arkiv, även det på KB.30 Men vägen från att vara judisk småhandlarson till en ordensbehängd svensk var ingalunda självklar. Under Ernsts tonår var hans far, tvål­ fabrikören Levi Jacobsson ett ständigt föremål för antisemitiska angrepp i skandalpressen. Hans kontroverser med skandalpressredaktören Franz Sjöberg och anklagelserna att han sålde ”flugvatten” med arsenik blev den direkta orsaken till gatuoroligheter riktade mot judar 1852.31 Fadern, som var en hetlevrad person, var flera gånger involverad i olika stridigheter, inräknat handgemäng, vissa med antisemitiska under­toner. Han dog utfattig 1862.

Hans sons yrkesbana och situation såg annorlunda ut. Ernst Jacobsson började läsa arkitektur vid Konstakademien. Efter studierna fick han Jenny Lind-Goldschmids treåriga resestipendium. Han träffade den svenska näktergalen i Hamburg. Torkade blommor plockade av Jenny Lind finns bevarade i samlingen. 1870 gifte han sig med Selma Lamm (1846–1901). Hon var systerdotter till Jenny Linds man Otto Goldschmid.32 Samma år vann Ernst Jacobsson arkitekttävlingen om Sabbatsbergs sjukhus. Det var början till en rad av offentliga uppdrag, och som kröntes med restaureringen av Stockholms slott.

Selma Lamm kom från en vittförgrenad judisk släkt, känd för sina 12

stora insatser för svenskt kultur- och näringsliv. Bokhandlaren och förläggaren Oscar Lamm (1829–1890) och litteraturhistorikern, professor och akademiledamoten Martin Lamm (1880–1950) tillhörde samma släktgren. Brevsamling efter den förste och arkiv efter den andre finns idag på KB.33 Oscars och Martins stamfar Moses Aron Lamm (d. 1768) gifte sig för övrigt med dottern till Oscar Levertins stamfar David Abraham Leuwarden (d. 1751). I början av 1900-talet träffades deras ättlingar Oscar och Martin på Kungliga biblioteket då Levertin ibland stannade framför den yngre kollegans bord och pratade kort med honom.34 Martin Lamms arkiv innehåller ett antal manus till hans föreläsningar vid Stockholms högskola och till publicerade eller förberedda litteraturAxel Lamm. KB, HS SgNM, foto Johannes Jaeger. historiska studier samt drygt 1100 brev från 171 brevskrivare, många från litteraturkritiker och Svenska akademiens ledamot Fredrik Böök (1883–1961).

Lamm har gjort banbrytande och bestående insatser som litteraturhistoriker. Hans böcker om August Strindberg har hört till standardverken. Den unge Strindberg bodde för övrigt vid slutet av 1860-talet hos doktor Axel Lamm (1819–1899), som var Oscar Lamms farfar. Strindberg arbetade som privatlärare åt Lamms båda söner. Axel Lamm, som var en respekterad stockholmsläkare, försökte intressera den blivande författaren för läkaryrket. Strindbergs medicinstudier blev dock ett misslyckande. Det var även genom Axel Lamm, känd för sin liberalism och sitt konstintresse, som Strindberg hade lärt känna flera konstnärer och börjat intressera sig för allmänna frågor – något som han hade nytta av senare.35 Ludvig Josephson (1832–1899), medlem av den konstnärligt begåvade släkten Josephson, teaterledare och skriftställare hade också nära kon13

takt med Strindberg. Under åren 1879–1890 var Ludvig Josephson Nya Teaterns ledare och det var där Strindberg fick sitt genombrott som dramatiker. Prosaversionen av Mäster Olof fick i slutet av 1881 sin urpremiär på Nya Teatern och blev en stor framgång.36 Uppsättningen följdes av flera urpremiärer av Strindbergs pjäser på Nya Teatern. Fyrtio brev från Strindberg till Josephson i Josephsons stora brevsamling, som idag finns på KB, vittnar om deras täta kontakter.37 Det är intressant i sammanhanget att nämna att Strindberg under det tidiga 1880-talet i sina skrifter gav oförblommerat uttryck för antisemitism. Lite senare gjorde han emelselma lagerlöf och sophie elkan. KB, HS L 1:336 A. lertid avbön i sin uppsats ”Mitt judehat”, där han kallade sitt judehat 38 för tillfälligt. Och längre fram i tiden studerade Strindberg hebreiska, med hjälp av mosaiska församlingens rabbin.39 På den tiden ägnade han sig åt språkvetenskapliga studier eller snarare spekulationer och hävdade att hebreiskan var alla språks moder. Manuskript till Strindbergs språkvetenskapliga skrifter är idag tillgängliga i författarens omfattande arkiv på KB, liksom Ludvig Josephsons stora otryckta självbiografi ”Ideal och verklighet”, som är grundläggande för svensk teaterhistoria.40 Inte långt från dessa förvaras i KB:s handskriftsmagasin manuskript, anteckningar, avskrifter och annat arbetsmaterial liksom en stor brevsamling efter den kände litteraturhistorikern, publicisten och biblioteksmannen Karl Warburg (1852–1918).41 Warburg hörde till en tidigare generation litteraturhistoriker än Martin Lamm. Han kom från Göteborg, blev docent i Uppsala, så småningom professor i estetik samt litteratur- och konsthistoria vid Göteborgs högskola och efter Oscar Levertins död 1906, kallades till hans efterträdare som professor i litteraturhistoria vid Stockholms högskola.

Från Göteborg kom också författarinnan Sophie Elkan f. Salomon 14

(1853–1921). Hennes bror Otto Salomon (1849–1907), grundare av slöjdlärarseminarium i Nääs, kallas ibland ”slöjdens fader”. Sophie Elkan, numera känd framför allt som Selma Lagerlöfs väninna, var en populär och framgångsrik författare kring sekelskiftet. Efter hennes död började Selma Lagerlöf 1922 skriva hennes biografi, men hann bara skriva de första två kapitlen som handlade om Sophies barndom. Den oavslutade biografin finns på KB i Selma Lagerlöfs arkiv. I det första kapitlet berättar Selma Lagerlöf att Sophie som en liten flicka blev retad som ”judeunge”. Det gjorde henne mycket upprörd, då hon kände sig vara en svensk flicka. Hon kom också från en väl assimilerad familj.42 Sophie Elkan träffade Selma Lagerlöf för första gången nyåret 1894. Sophie kom beslöjad – hon gick alltid sorgklädd efter sin mans och dotters plötsliga död – och enligt Elin Wägners Lagerlöfbiografi gick Selma fram till Sophie och lyfte på hennes sorgflor med orden ”Ni är mycket vacker och jag vet att vi kommer att bli vänner”. Och vänner blev de. Deras erotiskt färgade vänskap blev långvarig. Man kan följa deras relation genom omfattande brevväxling, som finns i arkiv efter båda författarinnorna på KB. De skrev flera brev i veckan och sammanlagt finns över 3200 brev bevarade – ganska sällsynt också med tanke på att brev från båda sidor finns samlade på en och samma plats.43 Väninnorna reste mycket tillsammans. Sophie Elkan, som var en van resenär, tog oftast initiativet och stod för researrangemangen. Deras mest berömda gemensamma resa, som varade från början av december 1899 till mitten av juni 1900, gick till Palestina och Egypten via Konstantinopel och Aten. Den här gången kom initiativet faktiskt från Selma. Hon Selma Lagerlöfs ms Judeunge. KB, HS L I:73.

15

Anna Riwkin och Daniel Brick. KB, KoB Riwkin Aba 1 foto Åke Malmström.

tänkte i flera år på att skriva en bok om bönderna från Nås, som utvandrade från Dalarna till Det heliga landet. Därför ville hon på plats i Palestina följa deras öden. Väninnorna stannade i Jerusalem bara ett par veckor. Det räckte för Selma Lagerlöf att samla stoff till det som blev så småningom romanen Jerusalem. Om deras reseupplevelser och vedermödor får man läsa i ett antal brev som väninnorna skrev till olika personer.44 1921 dog plötsligt Sophie Elkan. Hon hade testamenterat en stor del av sina ägodelar till Selma Lagerlöf. Lagerlöf lät inrätta i Mårbackas övervåning det s.k. Elkanrummet – en rekonstruktion av Sophies vardagsrum i Göteborg.45 Arkiv efter journalisten, författaren och översättaren Daniel Brick får representera de ”östjudiska” invandrare som kom till Sverige efter 1860 fram till 1917.46 Tillsammans med sin bror Simon startade Daniel Brick tidskriften Judisk krönika, i början som organ för föreningen Skandinavisk-judiska ungdomsförbundet, vars ordförande Daniel Brick var 1932–1933. Daniel Brick var tidskriftens chefredaktör fram till 1979. Enligt ledaren i det första numret var tidskriften tänkt som ”ett allmänt-judiskt-kulturellt organ, som ska skildra olika sidor av judiskt liv i forntid och nuet, samt ett aktuellt organ, som skall ta ställning till de problem vilka direkt eller indirekt beröra judendomen”. Flera kulturpersonligheter medverkade i de första numren, bland andra Moses Pergament, 16

Bernhard Tarschys, Hugo Valentin och konstnärer kring avantgardtidskriften Spektrum, som startades av Bricks svåger Josef Riwkin.47 Bricks arkiv innehåller en stor del av handlingarna som rör Judisk krönika, dessutom familjebrev bland annat till hustrun fotografen Anna Riwkin-Brick (1908–1970), manuskript, fotografier, pressklipp och biographica. Brick, övertygad sionist, var starkt engagerad i kampen mot antisemitism och för den nybildade staten Israel. Han gjorde tillsammans med sin berömda hustru två fotobilderböcker om Palestina och Israel.48 Anna Riwkin var mycket förtjust i denna publikationsform och gav ut olika böcker i samarbete med både Elise Ottesen-Jensen och Ivar Lo-Johansson. Hon stod för foton och de för de kommenterande texterna. Hon lyckades också med energi och milt våld engagera Astrid Lindgren i utgivning av fotobilderböcker som skulle handla om barn i Sverige och världen. På 50- och 60-talen gav de tillsammans ut nio böcker. Spår av deras samarbete finns i Astrid Lindgrens stora arkiv som finns på KB.49 Och Anna Riwkin är väl representerad i KB:s bildsamling med ca 1 000 fotografier på sin familj och vänner, henne själv och från några av hennes resor. Bilderna har i första hand privat karaktär, hennes konstnärliga yrkesproduktion finns samlad på Moderna museet.50 Olof Aschbergs (1877–1960) föräldrar kom från Ryssland. Aschberg föddes i Stockholm och växte upp på Söder, där många judiska flyktingar från Östeuropa bosatte sig.

1912 grundade han Nya Banken. Det blev början till hans framgångsrika karriär som finansman. Känd för sina vänstersympatier, var han nära vän till Anna och Hjalmar Branting, och för sina nära kontakter med den nya sovjetiska makten kallades han ”den röde bankiren”. Han blev ofta ett mål för häftiga angrepp, inte så sällan öppet antisemitiska, särskilt i Frankrike, dit han flyttade 1927 med hustrun Siri (1891–1985). De köpte där ett slott i Bois du Rocher i närAschbergs gästbok, av antti favén. KB, HS I a27.

17

heten av Versailles för att Olof ville dra sig tillbaka från affärsverksamheten. Umgängeslivet blev desto livligare. Paret Aschberg tog emot en ström av vänner och bekanta i Bois du Rocher. En gästbok, som idag finns i Kungliga bibliotekets handskriftssamling, bär ett rikt vittnesmål om detta livliga umgänge med representanter för europeisk kultur- och vetenskapselit samt näringslivet. Det är en stor volym, bunden i skinnband med gulddekor med ryggtitel: Chateau du Bois du Rocher. 1927. Många tusen männi­ skor har skrivit in i den sina namn, målat och diktat. De första gästerna kom till Bois du Rocher redan 1927, de sista 1954. Knappast något namn ur den svenska mellankrigskultureliten saknas. Isaac Grünewald var en stamgäst hos Aschbergs. Han skrev in sig och tecknade i gästboken flera gånger. Nils Dardel tecknade ett fint porträtt av husvärden i samband med ett besök 1934. Den ryske konstnären och stipendiaten i Frankrike Kliment Redko ritade sitt självporträtt i gästboken. Gregor Aronowitsch, son till Olof Aschbergs kusin Martin, blev avporträtterad ”efter en allt för god middag”.

Han var en halvbror till galleristen William Aronowitsch (1934–), som för övrigt skänkte arkivet efter sitt galleri till KB 2008.51 Olof Aschberg var även starkt socialt engagerad och Bois du Rocher blev platsen för diverse tillställningAschbergs gästbok. KB, HS I a27.

18

ar för att hjälpa till att finansiera olika socialt inriktade verksamheter.

Aschbergs öppnade även sitt hem för tyska flyktingar i Frankrike. Från 1933 gästades Bois du Rocher av en rad kända och okända flyktingar.

Porträtt av den tidigare kommunistiske riksdagsmannen Willi Münzenberg finns i gästboken med datum den 9 augusti 1939.

För Olof Aschbergs del avbröts idyllen vid slutet av 30-talet. I februari 1940 fördes han till le Vernet, koncentrationsläger i Pyrenéerna för så kallade oönskade utlänningar och transitläger för judar som sändes vidare till koncentrationsläger i Nazityskland. Efter interventioner från högsta ort frigavs han dock och flyttade senare till Amerika. All egendom på Bois du Rocher, inklusive gästboken, blev skingrad och plundrad. När Aschberg flyttade tillbaka till Bois du Rocher efter kriget blev han 1949 kontaktad av en tysk Willy Haas, som arbetade på slottet under kriget. Haas hittade gästboken 1941 i en hangar på det närbelägna flygfältet. Nu ville han återlämna den till dess rättmätige ägare. Och gästboken fick leva ytterligare några år. Den tjänar idag som ett viktigt kulturdokument.

Efter Olof Aschbergs död 1960 donerade hans hustru gästboken till Kungliga biblioteket. Hon mindes kanske författarens Fredrik Ulrik Wrangels ord till hennes man: ”Lova mig att en gång skänka den boken till Kungliga biblioteket.”52 År 2012 inföll 70-årsdagen av den stora räddningsaktionen av de danska judarna.

Bland dem som under dramatiska omständigheter anlände till Sverige i början av oktober 1943 var litteraturhistorikern Walter A. Berendsohn (1884–1984) med sin familj. De togs emot av Martin Lamm och hans hustru Greta – vännerna sedan tjugo år tillbaka. Walter Berendsohn kom ursprungligen från Hamburg, där han verkade som extraordinarie professor i svenska och tyska samt nordisk litteraturhistoria. Han var även ordförande för det skandinaviska institutet vid Hamburgs universitet. 1927 publicerade han en uppskattad monografi om Selma Lagerlöf och var en av grundarna av skriftserien ”NordWalter a. Berendsohn. KB, HS L 139:1.

19

Nelly Sachs-rummet.

ische Brücke”. Även Strindberg var föremål för hans forskning. När han så småningom hamnade i Sverige och fick inventera alla Strindbergs manuskript och brev inom ramen för en arkivarbetartjänst i Svenska Akademiens Nobelinstitut, kunde han dra nytta av sin tidigare forskning. Berendsohns insats var betydande med tanke på att Strindberg var både en mycket flitig skriftställare och brevskrivare. Kartoteket med alla inventeringsuppgifter har varit till stor hjälp för Strindbergsforskning.

Det finns idag på KB liksom Berendsohns omfattande arkiv.53 Berendsohns pionjärinsats ligger emellertid på den tyska litteraturens område. Redan under tiden i Danmark började Walter Berendsohn intressera sig för den tyskspråkiga emigrantlitteraturen. Vid flykten till Sverige hade han med sig ett manuskript till en bok Die humanistische Front som publicerades i Schweiz 1946.54 Bokens andra del som Berendsohn skrev färdigt 1949 hittade dock ingen förläggare i Tyskland.55 Det fanns inget intresse för den här typen av forskning. Men han hittade en vapendragare och stöd hos germanisten vid Stockholms universitet Gustav Korlén. Tack vare honom fick Berendsohn 1952 börja undervisa vid tyska institutionen. 1966 grundade de tillsammans Institut för den 20

tyskspråkiga exillitteraturen. Det visade sig vara ett helt nytt och mycket fruktbart forskningsområde som med stora framgångar bedrivits vid Stockholms universitet.56 Till Walter Berendsohns nära vänner hörde diktaren Nelly Sachs (1891–1970). Han fick läsa hennes dikter första gången 1944 genom en bekant tysk flykting och kände sig omedelbart drabbad av hennes poesi. De kom så småningom stå nära varandra och Berendsohn engagerade sig under alla år i hennes diktning och stödde henne på det personliga planet.57 Nelly Sachs kom till Sverige Lenke Rothman. KB, KoB Aba foto Lars Wiklund. tillsammans med sin mor 1940 efter en dramatisk flykt från Tyskland.

De anlände med ett av de sista tyska passagerarplanen efter en lång väntan på inresetillstånd, som ordnades till slut tack vare ingripande av Selma Lagerlöf och Prins Eugen. Nelly Sachs hade tidigare brevväxlat kort med Selma Lagerlöf. Som mycket ung blev Sachs mycket förtjust i Gösta Berlings saga. Hon skrev flera svärmarbrev med bifogade dikter till författarinnan. Lagerlöf svarade och skickade en tysk utgåva av Legender och berättelser och senare Mårbacka med dedikation. Dessa tre böcker hade Nelly Sachs med sig när hon flydde från Tyskland.

Mor och dotter bodde första perioden i Stockholm hos Selma Lagerlöfs vän skolmannen och politikern Enar Sahlin. Sedan flyttade de till en enrums lägenhet i Warburgs stiftelse hus på Söder, på Bergsundsstrand 23. Nelly Sachs började ganska snart söka kontakter i värdlandet.

Till en av de första svenska författarna som hon lärde känna hörde Johannes Edfelt. Han förstod genast Sachs lyriska storhet och publicerade några dikter i egen svensk översättning. Under åren 1944–47 arbetade Nelly Sachs som arkivarbetare med tyska översättningar av svensk modern poesi. Detta arbete gav henne flera vänner bland svenska författare som i sin tur översatte hennes poesi till svenska. 1947 publicerade Nelly 21

Sachs i östtyska Berlin diktsamlingen In den Wohnungen des Todes.58 Men hon fick vänta fram till 1957 på sitt genombrott i Tyskland. På 1960-talet tillerkändes hon en rad litterära priser för att slutligen 1966 få nobelpriset tillsammans med Shmuel Yosef Agnon.

Nelly Sachs efterlämnade papper har genom litteraturkritikern Bengt Holmqvist och hans hustru, översättaren Margareta Holmqvist, hennes närmaste vänner, skänkts till Kungliga biblioteket. Dessutom donerades till KB författarinnas bibliotek och heminredning. 1971 på Nelly Sachs åttioårsdag invigdes hennes minnesrum på KB. Det var en rekonstruktion av hennes andra lägenhet på Bergsundsstrand, som bestod av ett vardagsrum och en matvrå, som författarinnan kallade kajutan. Hon brukade skriva där.59 Bland de få konstverk i original och reproduktion som hängde på

Lenke Rothmans målning i Nelly Sachs-rummet.

22

vägarna i lägenheten på Bergsundsstrand fanns Lenke Rothmans tavla.

Nelly Sachs köpte den på hennes utställning. Lenke Rothman (1929– 2008), född i Ungern, kom till Sverige med en Röda Korset-transport.

Hon lärde känna Nelly Sachs 1952. De blev nära vänner. Tavlan i Nelly Sachs-rummet är inte Rothmans enda konstverk på KB. Biblioteket äger ytterligare en målning samt ett antal tavlor sydda på symaskin av henne som donerades efter konstnärinnans död tillsammans med hennes efterlämnade papper. Lenke Rothmans arkiv är ett det senaste tillskottet till Kungliga bibliotekets omfattande och viktiga handskriftssamlingar med judisk anknytning.60 Vi får hoppas inte det sista.

Ett omarbetat föredrag hållet i Judiska museet den 17 september 2013

note R 1. Katalogsignum A 148. Handskriften finns digitaliserad och tillgänglig på en egen hemsida http:// www.kb.se/codex-gigas/Svensk-Codex-Gigas/.

2. Bl. 118r-200v.

3. Katalogsignum Cod. Orient. 1. För handskriftsbeskrivningen, se W. Riedel, Katalog över Kungl. bibliotekets orientaliska handskrifter, Stockholm, 1923, nr 1, K. Wilhelm, ”Hebreiska handskrifter i svenska bibliotek”, Vår röst 3 (1951):5, s. 13–14 och Gyllene böcker: Nyförvärv och nyupptäckter, red. Nils-Göran Hökby och Ulf Abel (Stockholm: Nationalmuseum, 1987).

4. Om Constantijn L’Empereurs boksamling , se Peter T. van Rooden, Theology, Biblical Scholarship, and Rabbinical Studies in the Seventeenth Century: Constantijn L’Empereur (1591–1648), Professor of Hebrew and Theology at Leiden (Leiden: E. J. Brill 1989), s. 36–48.

5. Om Peder Resen som boksamlare och hans bibliotek, se Lauritz Nielsen, Danske privatbiblioteker gennem tiderne, 1, Indtil udgangen af det 17. aarhundrede (Köpenhamn: Gyldendal, 1946), s. 189–202.

6. Om Corfitz Ulfeldts bibliotek, se Otto Walde, Storhetstidens litterära krigsbyten: En kulturhistoriskbibliografisk studie, 2 (Uppsala: Almqvist & Wiksell, 1920), s. 391–406.

7. Katalogsignum S 27b.

8. Leila Avrin, ”Micrography as Art”, i Colette Sirat, La lettre hébraïque et sa signification (Paris: Centre national de la recherche scientifique, 1981), s. 43–67, jfr pl.

87.

9. Ursula Schubert och Kurt Schubert, Jüdische Buchkunst, 2 (Graz: Akad. Druck- u. Vlgsanstalt, 1992) s. 87–90, Abb. 49–52. Om Haggadan i Sverige, se Kurt Wilhelm, ”Den stockholmska påsk-haggadans liturgiska och kulturella betydelse”, Biblis 1959–60, s. 91– 100.

10.

Reproducerad på http://www.imj.org.il/imagine/collections/item.asp?itemNum=334183.

Om Meglillot-handskrifter skrivna av Aaron skrivare, se Klára Berzeviczy, Karl-Georg Pfändtner, Balázs Tamási, ”Eine neue Handschrift des Kaiserlich-Königlichen

Bibliotheksschreibers Aaron Wolf Herlingen aus Wien (1730/1749)”, Codices Manuscripti: Zeitschrift für Handschriftenkunde, nr 75 (2010), s. 25–37.

11. Katalogsignum Cod. Orient. 2, Cod. Orient. 3, Cod. Orient. 4, Cod. Orient 4a.

12. Aaron Isaac var grundare av den judiska församlingen i Stockholm och den första juden som fick tillstånd att bosätta sig i Sverige utan att konvertera till den lutherska läran.

13. Katalogsignum D 989.

14. Aaron Isaac, Minnen: Ett judiskt äventyr i svenskt 1700-tal, nyutgåva, efterskrift av Mattias Dahlén (Stockholm: Hillelförlaget, 2008), s. 233–38.

15. M. Maure och D. Josephson, Paroles, solennellement chantées dans la synagogue des juifs a Stockholm, a l’occasion de l’heureuse délivrance de sa majesté la reine, le 25 d’aout 1782. Par demande des anciens de la nation composées et traduites par Marcus Maure et: D. Josephsson. A Stockholm, de l’imprimerie royale, 1782. Ord, högtideligen afsungne uti judiska synagogan i Stockholm, vid tilfälle af hennes kongl. maj:ts drotningens lyckeliga nedkomst, den 25 augusti 1782. På anmodan af nationens : äldste författade och öfversatte af Marcus Maure och D. Josephsson (Stockholm, 1782).

16. Om tryck på siden, se Sten G. Lindberg, ”Tryck på siden”, i Boken i vårt hjärta: En skrift till Thure Nyman, red. Nils Nordqvist (Stockholm: Bokvännerna, 1969), s. 74–110, lovprisningen från 1782 beskriven på s. 96, nr [29].

17. Katalogsignum A 533.

18. Det är intressant att nämna också en KB:s handskrift författad av läkaren och alkemisten Gumpertz Levison (1740–1797), Anmärkningar om lefnadssättet af en läkare i Stockholm år 1780, sign. X 76, publicerad i tryck med titeln Utkast til physiska anmärkningar öfwer lefnadssättet i Stockholm, upsatt wid genom-resan, af en engelsk läkare. Stockholm, uti M. Swederi boklåda, huset n:o 126. På St. Nygaten [!], 1780, Stockholm, 1780. Det är ett bra exempel på den judiska närvaron i det gustavianska Sverige även

23

om Gumpertz vistades i Sverige bara en kort period, men han hade nära förbindelse med Gustav III, se Hans Joachim Schoeps, ”Läkaren och alkemisten Gumpertz Levison: ett bidrag till den gustavianska tidens kulturhistoria”, Lychnos 1943, s. 230–48.

19. Standardverk för svenska judarnas historia fram till emancipationen 1870 är Hugo Valentin, Judarnas historia i Sverige (Stockholm: Bonnier, 1924). Se även C. H. Carlsson ”Judisk invandring från Aaron Isaac till idag”, i Judarna i Sverige: En minoritets historia; Fyra föreläsningar, red. Helmut Müssener (Uppsala: Hugo Valentin-centrum, 2011), s. 17–54 med litteratur.

20. Bernard Tarschys, Judarna i Sverige 1775–1975 (Stockholm: Kungl. biblioteket, 1975) och Harry Järv, ”Judereglementets ättlingar”, Invandrare & minoriteter, 1992, nr 05/06, s. 23–27.

21. Oscar Levertins brevsamling Ep. L 14a:1-3 ch tillägget Acc 2013/57. Levertins brev till syskon och föräldrar, Verner von Heidenstam och till Anna Morell-Sjöberg (Nike), se nedan. Anna Levertins efterlämnade papper L 37, arkivförteckningen i databasen Ediffah, http://www.ediffah.org/.

22. Alfred Levertins efterlämnade papper L 71, Esthers L 200, arkivförteckningar i databasen Ediffah, http://www.ediffah.org/.

23. Anna Levertin, Den unge Levertin: Minnen och brev (Stockholm: Norstedt, 1947).

24. Katalogsignum Ep. L 14b:1-2. Om Oscar Levertin, hans familj och hans krets, se senast N. Shachar, Blodseld och nordisk längtan: Oscar Levertin och hans tid (Stockholm: Atlantis, 2006).

25. Katalogsignum Acc 2007/13, olim Dep. 12:2. Om breven, se Carl Fehrman, ”Breven om vänskap” och Per Rydén, ”Pepitas skilsmässa”, Ikoner, 2002, nr 6, s. 3–15.

26. Katalogsignum Acc 2013/58.

Katalogsignum 197, 27.

L arkivförteckningen http://www.ediffah.org/. De flesta uppgifterna om Ernst Jacobsson och hans familj har jag hämtat i Bo Bjelfvenstam, Arkitekt, oscarian, jude: Ernst Jacobsson (Stockholm: Carlsson, 1991).

28. Om judiska insatser inom modernt byggande och arkitektur, se Fredric Bedoire, ”Den judiska emancipationen och industrialismens metropoler, judiskt byggande i 1800-talets Wien, Göteborg och Stockholm”, Bebyggelsehistorisk tidskrift, nr 20 (1990), s. 71–118, och densamme, Ett judiskt Europa: Kring uppkomsten av en modern arkitektur 1830–1930 (Stockholm: Carlsson, 1998).

29. Om synagogan vid Wahrendorffsgatan byggd 1867–1870, se Bo Grandien, Drömmen om renässansen: Fredrik Wilhelm Scholander som arkitekt och mång frestare (Stockholm: Nordiska museet, 1979), s. 419–33 och densamme, ”Synagogan vid Wahrendorffsgatan”, i Det judiska Stockholm, red. David Glück, Aron Neuman och Jacqueline Stare (Stockholm: Judiska museet, 1998), s. 59–71. Scholander ritade redan 1856 begravningskapell för Mosaiska församlingen på Norra begravningsplatsen.

30. Katalogsignum Is 11.

31. Artiklarna publicerades i tidningen Folkets röst, som startade 1849 och så småningom blev Stockholms största pressorgan. Dess redaktör och ansvarig utgivare Franz Sjöberg (1818–1891) införde i tidningen en

24

aggressiv personjournalistik som spelade på fördomar och främlingsskräck. Folkets röst blev särskilt känd för sina antisemitiska kampanjer mot enskilda judiska affärsidkare. Om Sjöberg, se Svenskt biografiskt lexikon 32, 2003–2006, s. 320–22.

32.

Pianisten, tonsättaren och dirigenten Otto Goldschmidt (1829–1907), född i Hamburg, var Jenny Linds ackompanjatör. De gifte sig 1852.

33. Katalogsigna Ep. L 9 och R 38:1-42.

34. M. Lamm, ”Något om Oscar Levertin”, Nordisk Judaistik. Scandinavian Jewish Studies, 2:1, 1977, s. 14– 15.

35. Gunnar Brandell, Strindberg – ett författarliv, 1, Läroår och genombrott: 1849–1883 (Stockholm: Alba, 1987), s. 84–86, Göran Söderström, Strindberg: Ett liv (Stockholm: Lind & Co, 2013), s. 29.

36. Kontraktet i Strindbergssamlingen, sign. Sg KB: Dossier 3:5:6.

37. Brev till och från Ludvig Josephson i original, avskrifter och kopior, sig. Ep. J 1, 2, 3, 3a:1–2, 4, 5:1–13, 6, 6a:1–2, 7:1–2, Brev från Strindberg, sign. Ep. J 5.

38. Björn Meidal och Bengt Wanselius, Strindbergs världar (Stockholm: Max Ström, 2012), s. 111–14.

39. Om Strindbergs privata lektioner i hebreiska, se August Strindberg, Språkvetenskapliga skrifter, 1, (Stockholm, Norstedt, 2009), s. 287–90 (utgivarens kommentar).

40. Världsspråkens rötter, sign. SgNM 41:1, 13–31; ”Ideal och verklighet”, koncept, sign. Ij 8:1–4 i Ludvig Josephsons efterlämnade papper, sign. Ij 5–8. Även L. Josephson, Ibseniana finns i handskriftssamlingen, sign. Ij 2.

41. Katalogsignum R 34 och Ep. V 27, brevsamlingen, som innehåller 5 400 brev från 964 svenska och utländska brevskrivare. Dessutom Karl och Betty Warburgs brevsamling, sign. Ep. V 27:25–38 (tillägg).

42. Eva Helen Ulvros, Sophie Elkan: Hennes liv och vänskapen med Selma Lagerlöf (Lund: Historiska media, 2001), s. 33–34. Manuskript till den oavslutade biografin, sign. L 1:73. Sophie Elkans brorson Otto Salomon har skrivit om författarinnornas vänskap, ”Selma Lagerlöf och Sophie Elkan”, Nordisk judaistik 10, nr 1, (1989), s. 113–19. Se även Sophie Elkans brev till Betty Warburg, sign. Ep. V 27:26:7–8.

43. Brev till S. Lagerlöf, sign. L 1:1, Brev till S. Elkan L 84:1. Breven till Elkan finns publicerade i urval med kommentarer av Ying Toijer-Nilsson, Du lär mig att bli fri: Selma Lagerlöf skriver till Sophie Elkan (Stockholm: Bonnier, 1992).

44. Om författarinnornas resor, se Eva Helen Ulvros, Sophie Elkan: Hennes liv och vänskapen med Selma Lagerlöf, s. 186–201 och Ying Toijer-Nilsson, ”Resenären Selma Lagerlöf”, i Selma Lagerlöf 1858–2008, red.

Anna Nordlund (Stockholm: Kungliga biblioteket, 2008), s. 55–69.

45. Se Otto Salomon, a.a., s. 116–17.

46. Katalogsignum Acc 1989/28.

47. Om Daniel Brick, se Erik Vendelfelt, ”Ett halvt sekel med Daniel Brick”, Judisk krönika 46, nr 1 (1979), s. 124–27. Om Judisk krönika och Brick som dess chefredaktör och administratör, se Karin Sjögren, Judar i det svenska folkhemmet: Minne och identitet i Judisk krönika 1948–1958 (Lund: B. Östlings förlag Symposion, 2001) samt Karin Sjögren, ”Det började som ett upp-

käftigt ungdomsprojekt” och Kaj Schueler, ”Judiska församlingen var nog inte särskilt begeistrad till en början”, Judisk krönika 75, nr 5–6 (2007).

48. Palestina (Stockholm: Kooperativa förbundets bokförlag, 1948); Israel: I går, i dag, i morgon (Stockholm: Rabén & Sjögren/Vi, 1955) 49. Astrid Lindgrens brevsamling L 230:1. Sammarbetet mellan Anna Riwkin-Brick och Astrid Lindgren behandlas i Helene Ehriander, ”Exotisk vardag: Anna Riwkin-Bricks och Astrid Lindgrens fotografiska bilderböcker”, i Bild och text i Astrid Lindgrens värld, red.

Helene Ehriander och Birger Hedén (Lund: Litteraturvetenskapliga institutionen, Lunds universtiet, 1997), s. 111–24.

50. Anna Riwkin Bricks fotografisamling, sign.

KoB ARB. Anna Riwkin: Porträtt av en fotograf, red.

Leif Wigh (Stockholm: Moderna museet, 2004), även Carl-Adam Nycop, ”Anna Riwkin – fotografen som fångade livet”, i Det judiska Stockholm, s. 222–31.

51. Arkivet omfattar åren 1966–2002 samt 2004, sign. Acc. 2008/145.

52. Olof Aschbergs gästbok, sign. Ia 27a. Olof Aschberg publicerade sina memoarer i två delar 1946 och 1947. En sista tredje volym, Gästboken (Stockholm: Tiden, 1955) kretsar kring den gästbok som finns nu på KB. 53.

Katalogsignum L 139. Arkivförteckningen i Ediffah, http://www.ediffah.org.

54. Die humanistische Front: Einführung in die deutsche Emigranten-Literatur, 1, Von 1933 bis zum Kriegsausbruch 1939 (Zürich: Europa Verlag, 1946).

55. Den gavs ut först 1976: Die humanistische Front:

Einführung in die deutsche Emigranten-Literatur, 2, Vom Kriegsausbruch 1939 bis Ende 1946 (Zürich: Europa Verlag, 1976).

56. Om Berendsohn och hans insatser för den tyskspråkiga exillitteraturen, se bl.a. Claudia von Mickwitz, Walter Arthur Berendsohn: Vom Emigranten zum Exilforscher; Germanistisches Wirken unter den spezifischen Bedingungen des schwedischen Exils (Frankfurt am Main: Peter Lang, 2010) med omfattande litteratur, Gustav Korlén, ”Produktive Emigration am Beispiel von Walter A. Berendsohn”, Helmut Müssener, Erinnerungen an Walter A. Berendsohn”, i Zweifache Vertreibung: Erinnerungen an Walter A. Berendsohn, Nestor der ExilForschung, Förderer von Nelly Sachs, red. Hermann Zabel (Essen: Klartext, 2000), s. 11–35, och Walter A. Berendsohn 90 Jahre: Eine Dokumentation (Stockholm: Tyska institutionen, Stockholms universitet, 1975).

57. Herman Zabel, a.a., s. 141–86.

58. In den Wohnungen des Todes (Berlin: AufbauVerlag, 1947).

59. Nelly Sachs efterlämnade papper, L 90 samt flera senare accessioner rörande Nelly Sachs, se arkivförteckningen Ediffah, http://www.Ediffah.org. Ruth Dinesen, Nelly Sachs: Eine Biographie (Frankfurt am Main: Suhrkamp, 1994) är ett standardverk, även Aris Fioretos, Flykt och förvandling: Nelly Sachs, författare, Berlin / Stockholm; En bildbiografi (Stockholm: Ersatz, 2010) är mycket innehållsrik. Om källor rörande Nelly Sachs invandring till Sverige, se Lars Hallberg, Källor till invandringens historia i statliga myndigheters arkiv 1840–1990 (Stockholm: Riksarkivet, 2001), s. 207–36.

60. Katalogsignum L 290.

25

26

wolfgang undorf

Böcker i böcker i böcker Varför kommer jag alltid att tänka på Borges?

A

tt så här skriva om Kristian Petri har för mig varit ett försök att komma närmare Kristian Petri… den här gången utan att bli irriterad. Men det har jag blivit tidigare, några gånger åtminstone.1 Jag vet när detta hände första gången, men det tog sin tid innan alla bitar hade fallit på plats och jag fick en skymt av mannen och författaren Kristian Petri.

Dagens Nyheter publicerade den 3 augusti 1990 en text av Kristian Petri med den till synes autobiografiska titeln ”Det var ju jag själv som brann”.

Jag läste texten många år senare i hans Anteckningsboken som kom ut 2004. Petri redogör där inledningsvis för ett möte som blev avgörande som inspiration till en novell några år senare; nu medan jag skriver blir jag faktiskt osäker om det han berättade då alls ska kunna betraktas som trovärdigt: För några dagar sedan träffade jag en kvinna på en fest som berättade den mest märkliga historia för mig. Den handlade om effekten av Stig Dagermans död. Hon berättade att det i slutet av 50-talet fanns ett sällskap unga män, tio stycken, som hade en Stig Dagerman-förening. Ett av sällskapets främsta syften var att, i Stig Dagermans efterföljd, ta sitt eget liv. Åtta av tio lyckades. Nästa morgon när jag vaknade fann jag historien så underlig att jag funderade ett tag på om det var en av mina egna fantasier.2

Stycket innehåller viktiga aspekter av Kristian Petris novellkonst i ett nötskal. Först och främst är det viktigt att se hur detta stycke blev till den skönlitterära text som när jag såg sambandet dem emellan gjorde mig irriterad på honom. Ett par

år tidigare hade jag köpt samlingsvolymen som innehåller de båda fantastiska novellsamlingarna Den stulna novellen samt Nattboken i Lotta Kühlhorns fina omslag.3 Jag kände inte till någonting innan om Kristian Petri, om hans författarskap eller om honom som människa. Men en volym som förenade två så suggestiva, bibliofilt tilltalande titlar gjorde det lätt, ja nästan självklart för mig att köpa den.

Mitt exemplar av Anteckningsboken kom jag inte över förrän 2012. Mellan 2002 och 2012 läste jag de båda novellsamlingarna säkert tre–fyra gånger. Huvudpersonen i ett flertal av novellerna heter Katarina. Jag blev med tiden alltmer intimt bekant med hennes familj som inkluderar pappan Thorsten Steen och hennes man Axel. Som gammal klottrare med pennan i handen numrerade jag alla noveller i de båda samlingarna som kretsar kring Katarinas familj i kronologisk ordning och jag letade efter och antecknade så många som möjligt av alla de korsreferenser som Petri hade strött in i novellerna för att binda ihop händelser, tankar och aktörer. Petri lägger inget pussel, men han binder ihop de enskilda novellerna till större enheter. Kanske kompenserar denna ansträngning det faktum att han aldrig skrev romanen om Katarina eller någon annan person ur författarens litterära universum.

Kristian Petri använder sig här av en liknande teknik som Jorge Luis Borges på 1930- och 1940-talen i sina banbrytande novellsamlingar. Man får vara mycket försiktig när det gäller Borges: hans bibliografiska uppgifter är vanligtvis fejkade, fåtalet karaktärer är vanligtvis uppdiktade gauc-

27

hos. När han citerar sig själv är han dock rätt pålitlig, även om han inte ger läsaren de nödvändiga referenserna.4 Det mest uppenbara exemplet är Historia de Rosendo Juárez, en sen pendang till Hombre de la esquina rosada. Tillsammans ger de två novellerna var sitt perspektiv på en och samma ofullbordade duell. Petri ger i novellerna ”Det här dygnet” (ur Den stulna novellen) och ”Ett annat liv” (ur Nattboken) två makars perspektiv på i stort samma tidsperiod inom ramen av två ofullbordade liv.

Det där ofullbordade tycks mig vara en av trådarna som löper igenom Petris litterära produktion, vare sig det handlar om hans två novellsamlingar, reseberättelserna eller de senaste två böckerna Träsket och Pappan (som båda inte är mer än omfångsrika noveller). Det närmast glorifierande inflikandet av vissa statussymboler för Stockholms övre medelklass i novellerna, stora lägenheter på Östermalm och familjeägda sommarhus i skärgården,5 har en lite konstig bismak. Stora lägenheter på Östermalm framstår bokstavligen som självskrivna rum och scener för de litterära liv Petri skapar. Sitt eget boende på Östermalm rättfärdigade han 1992 så här: Jag har nyligen flyttat till Östermalm, den stadsdel i Stockholm där jag känner mig mest främmande.

Kanske är det därför som jag tycker om att bo här.

Det ger mig samma känsla som att vara utomlands.

När jag stiger ut från porten kunde jag lika gärna vara i Köln.6

Syftningen på staden Köln i västra Tyskland har nog sin autobiografiska bakgrund då han tycks ha uppehållit sig i denna stad några gånger; handlingen i novellen ”Fantombilden” (ur samlingen Nattboken) utspelar sig där – om man kan tala om en sådan när det i själva verket handlar om en rapsodi av miniatyrscener. Det känns dock snarare som en patetisk bortförklaring, med en blinkning till läsaren att författaren känner sig hemma i hela världen, förutom just i en 152 kvadratmeter stor lägenhet på Östermalm som dessutom fortfarande känns för liten.7 Bechdeltestet Litterärt stannar Petri i det lilla formatet och ett litet antal noveller, vilket påminner mycket om Borges. Ingen av dem uppvisar exempel på be-

28

skrivningar av levande, utvecklade karaktärer.

Borges ämnen är glorifierade gauchos och smågangstrar samt en litterär stil och abstrakta idéer som tar människornas plats. Petri skriver om en familj, om författare och deras produktion som aldrig existerat, om ofullbordade planer och andras böcker som tagit de fatalistiska huvudpersonernas livs plats. ”Världen fortsätter. Minns någon novell av Borges som börjar med just detta.”8 Petri har naturligtvis läst Borges, hans skrivande påminner också om den store argentinske författarens noveller, de bär vissa borgeska drag. En sak de har gemensamt – och som knyter an till det inledningsvis citerade stycket ur Anteckningsboken – är exempelvis det faktum att det i novellerna är nästan uteslutande män som har djupare relationer med varandra, även om många av männen har försvunnit eller dött (den anonyme, döde novellförfattaren i ”Den stulna novellen”, Erik Wickman ur ”I marginalen”, Leif Andersson ur ”Rum 617”, Göran Dahlberg ur ”ABC”, Martin Hedin ur ”Vad jag har” och slutligen den andre Kristian Petri i Träsket). Precis som hos Borges är det över huvud taget väldigt ont om kvinnor: ”In ’The Library of Babel’ there are no women.”9 Jag undrar, bor det inga kvinnor på Petris Östermalm eller finns det inga kvinnliga författare värda att skriva om? Den fiktiva Katarina och Petris fru Cilla Ramnek – som fortfarande gift trebarnsmamma i ”Ett annat liv”10 och som frånskild konstnär ett par år senare11 – är de enda som syns till. Kvinnan som tipsade Petri om självmordssällskapet kring Stig Dagerman klarade sig inte över tröskeln till Petris novell. Det var dock hennes berättelse som ursprungligen inspirerade Petri till vad som sedan blev inledningen till novellen ”I marginalen”: Allting började en kväll på KB:s festvåning. […]

I kön till buffén stötte jag ihop med Anders Ehnmark. […] Efter ytterligare ett besök vid buffén började Anders berätta en historia – jag minns inte alls hur vi kom in på ämnet – som var så osannolik att den först framstod som ett smaklöst skämt: […]

Det var en berättelse om Erik Wickman, eller snarare en grupp unga män som alla levde i skuggan av den olycklige författaren. […] Det var en liten grupp unga män som alla svurit att – med mästaren som exempel – ta sina liv.12

29

Jag uppskattar mycket Petris lek med uppdiktade diktare, mystiska sällskap och alternativa liv, även hans förmåga att ge Katarina ett nära nog självständigt litterärt liv i flera noveller. Bortsett från henne skrev han enbart om manliga författare som litterära subjekt och objekt. Men jag misstänkte aldrig att han medvetet plockat bort en kvinna. Vad kan det finnas för skäl för en författare att göra så? En snarlik aktion inledde den perioden i Borges liv som betydde hans litterära genombrott. Julafton 1938 skyndade han sig uppför en trappa för att hämta en kvinnlig vän, Emita Risso Platero, till middagen. Då inträffade den berömda incidenten med det nymålade fönstret som stod öppet och som han förmodligen inte lade märke till på grund av sin redan då dåliga syn. I flera veckor svävade Borges mellan liv och död. Wilson sammanfattar sin analys av vad Borges gör av denna livsavgörande händelse med orden: The story ”The South” recreates this accident, but enriches it with meanings. […] The lure in the story to run fast upstairs was a marvellous book (and tellingly not a woman).13

Båda författarna omvandlar alltså autobiografiska händelser till litteratur och i båda fallen betydde detta att plocka bort kvinnorna som var så betydelsefulla för dessa händelser. I fallet Borges har huvudanledningen uppenbarligen varit hans kända problem med relationer till kvinnor. Litterärt tycks han föga överraskande ha satt högre värde på en bok, i det aktuella fallet Tusen och en natt, både i huvudpersonen Juan Dahlmanns som i sitt eget liv än på kvinnan. Man får spekulera i huruvida Petri kanske helt enkelt inte trodde att det var litterärt möjligt eller passande att en anonym kvinna på en anonym fest kunde komma med så spännande upplysningar om en manlig författare och ett hemligt manligt sällskap i dennes omgivning. I hennes ställe placerades därför Anders Ehnmark, en etablerad manlig journalist på Expressen på 60-talet och författare, som Petris alter ego i novellen träffar under omständigheter med betydligt högre kulturell status: i KB:s festvåning på Expressens kulturredaktions fest.

Det har naturligtvis funnits kvinnor i de båda männens liv, makar och vänner, muser och tidskriftsutgivare, men inte fick de ta plats i litteraturen för det. Borges var större delen av sitt liv

30

och inte minst vad gäller möjligheter att publicera sin litterära produktion, beroende av tidskrifter grundade och finansierade av kvinnor.

Men i princip fick de aldrig något erkännande för det. Borges skrev att ”when we read a line by Shakespeare, we become Shakespeare”14; betecknande nog skrev han aldrig någonting i stil med ”when we read a line by Jane Austen, we become Jane Austen”. Det skulle aldrig ha fallit honom in. De personer han citerar är manliga filosofer och författare.

I Petris fall kanske det kändes mer naturligt att låta en man berätta om ett manligt sällskap. Är det så att en kvinna inte kan veta någonting om sådana saker, är hon alltså en opålitligare källa än Anders Ehnmark? Men om det istället är så att Petri inte längre kom ihåg vad kvinnan hette som gav honom uppslaget till novellen, varför reste han inte en litterär minnesstod för Kerstin Matz – dessutom studiekamrat till Anders Ehnmark – eller Maria-Pia Boëthius, båda anställda på Expressen på 60-talet?

Det är ganska uppenbart att Kristian Petri uppskattar Cilla Ramnek. Han har tidigare skrivit in ett mycket sympatiskt porträtt av henne i novellen ”Ett annat liv” och även Träsket innehåller uppskattande rader.15 I den senare berättelsen har han lagt ner åtskillig tid och möda på att gå igenom faktiskt existerande litteratur om forna tiders Stockholm i allmänhet och om träsket i synnerhet. Han nämner där bland annat Lina Stockenstrands bok om träsket från 1912 och citerar till och med ur den.16 Men annars möter man inga kvinnor. Uppslaget till en av den fiktive Kristian Petris artiklar, ”Isolerade öar”, är en direkt hänsyftning till Petris egna reseskildringar.17 Av flera anledningar är det synd att han inte åsyftar Judith Schalanskys fantastiskt formgivna och oerhört suggestiva Atlas der abgelegenen Inseln.18 Inte bara för att hon bevisar att författarna av reseberättelser väldigt ofta står i vägen för de öar de besöker eller skriver om. Även Petri skriver ju mer om sig själv än om Falklandsöarna eller någon av de andra öarna under arbetet med boken Den sista ön 1994: ”Vad är det som driver mig till dessa avlägsna platser?”19 Ständigt återkommer Petri i reseberättelserna till sina egna behov: ”Jag behöver en speciell geografi och en begränsad tid för att iscensätta mitt inre drama.”20 eller så här: ”Något som alltid lockat mig med resandet

är friheten att kunna lämna människor, att efter en stunds samspråk resa mig upp och gå.”21 Kanske Kristian Petri en gång reste sig mitt under ett samtal med sig själv och bara gick. Och den Kristian Petri som satt kvar, förbryllad, ituriven, har sedan dess, med hjälp av litteraturen, letat efter sig själv. Träsket är ett litterärt resultat av detta letande.

Förutom hans fru och så huvudpersonen Katarina i de ovan nämnda novellsamlingarna tycks det inte finnas några namngivna kvinnor i Kristian Petris noveller. Jag har redan i inledningen beskrivit hur han eliminerade den kvinnliga källan till uppgiften om Stig Dagerman-föreningen.

Inte ens i det halvt förfallna huset på ön mitt i träsket väntar en kvinna. Liksom den döende kapten Nemo på Jules Vernes ensliga ö rymmer träskön en enda, manlig invånare.22 Petris noveller ser alltså inte ut att klara Bechdeltestet. Detsamma gäller ju också bland många andra manliga författare Borges och Lovecraft. Den onämnbara skräcken från de gamla gudarna i Lovecrafts noveller drabbar enbart män. Det litterära samtalet över idéer och århundraden hos Borges förs mellan honom och andra män.

Stilintryck av andra författare Jag tänkte på Borges redan första gången jag läste Träsket. Ju mer jag antecknade i dess marginaler, desto tydligare framträdde Kristian Petris ansikte bland alla bibliografiska referenser. Träsket är kanske en liten berättelse med sina inte ens 80 sidor text, men den innehåller ändå en god del av hans bokliga värld. De svenska recensenterna har varit generösa med hänvisningar till Borges, Dickens och Lovecraft.23 Men Petri har läst mer än så och det han inte har kunnat läsa för att det inte existerar, det skriver han själv. Skillnaden är ibland svår att upptäcka, ibland alltför uppenbar. Vad driver en författare att uppfinna böcker och artiklar och varför reagerar vi läsare ibland så starkt på detta? Författare, sägs det, skriver ju egentligen bara de böcker de själva skulle vilja läsa men som ingen har skrivit än. För George Perec – han finns naturligtvis också med i Petris novell – är det livet. Hans roman med samma titel, La Vie mode d’emploi, innehåller vad som förefaller vara ett faksimil av innehållsförteckningen av häfte 3-4 från 1973 av tidskriften Bul-

letin de l’Institut de Linguistique de Louvain. Ur förteckningen framgår att ett av bidragen, med titeln ”The Garden of Ts’ui Pên”, ska vara skriven av Stephen Albert, som vi vet är en uppfinning av Borges.24 Annars kännetecknas La Vie liksom andra av Perecs böcker, exempelvis Je me souviens, av författarens extrema noggrannhet med detaljer.

Författaren Petri skriver i Träsket att den fiktive Petri började med att söka beskriva lägenheten sådan den såg ut. Extremt detaljerat. Långa torra beskrivningar av golv, ekparketens fiskbensmönster, väggar, trösklar, dörrar, en färgflaga… Alla nedslitna ytor, sprickor, en tejpremsa, en kvarlämnad spik… Här fanns också olika ljusfenomen, den ständigt skiftande utsikten, årstidernas växlingar. Detta påminde bara vagt om litteratur.25

Raderna sätter tonen för hela berättelsen. På ett plan är den en text om olika sätt att skriva, nästan som en exempelsamling. Mer specifikt kan de tolkas som en blinkning åt Perecs mest framgångsrika litterära stil. Men här finns mer. På samma sida räknar Petri upp ett antal ämnen för artiklar som den fiktive Petri arbetat med, bland annat ”färgen blå”. Det säger i alla fall något om min egen läsning att jag tänkte spontant på Borges blå tigrar, ”Tigres azules”, från 1977. Men jag hittar mer av Borges i Träsket. Som Borges en generation tidigare26 skriver Petri här en egen Lovecraftpastisch eller, karaktäristiskt för berättelsen och dess författare, inte mer än ett fragment av en sådan.27 Anknytningen till Borges framträder ännu mer på ett annat ställe i berättelsen, tycker jag.

Den fiktive Petri är också en konstruktiv drömmare som var i stånd att kontrollera tidpunkten så att sömnen började på ett ord, en punkt eller en ny rad. Drömmarna blev längre och mer sammanhållande och han började också återvända till samma drömmar och samma platser för att förbättra och nyansera. […] Det var som om Petri skapade något därnere. Eller snarare: därinne.28

Det ligger nära till hands att tänka på hjälten i Borges novell ”Las ruinas circulares” som drömmer en lärjunge. Träsket tycks vara en hyllning inte till en enskild författare utan till ett bibliotek. Vad vore enklare för en bokmänniska än att skriva in det i ytterligare en bok? Träs-

31

ket är berättelsens arkadiska underströmning, de onämnda författarna framstår som Träskets försvunna litterära farvatten. Det är de som sätter färg på berättelsen. Den socialrealistiska avgrunden i det gamla Stockholm, träsket och dess befolkning skildras i Dickens stil, medan Lovecraft är förebilden för att få till den rätta atmosfären i den skräckfyllda underjordiska arkitekturen. Borges framstår som berättelsens stilistiske spiritus rector. De externa litterära referenserna är inga självändamål utan är inbäddade i författarens försök till självbeskrivning.

När berättaren letar efter lösenordet till den fiktive Kristian Petris dator, är det då författaren Kristian Petri som ironiskt och självreflekterande skriver om sig själv?

Det finns ofta en viss grad av fåfänga över ett lösenord. Man vill visa sig smart, bildad, cool på något sätt. Även om allt utspelas i det fördolda. Så jag började avverka ett slags litterärt kanon som jag inbillade mig skulle ha tilltalat Petri. […] Och det femtiotredje försöket visade sig stämma: ”Denys Barry” från Lovecrafts novell Träsket.29

Petri ansluter sig här till den växande skaran moderna författare som närmat sig Lovecraft, den mest inflytelserika av dessa kan vara Michel Houellebecq.30 Petri spelar med novellens komplexitet när han skriver att den anonyme berättaren upptäcker hur den försvunne Kristian Petri inspirerats av Lovecraft. Han lämnar läsaren i ovisshet huruvida det är den verklige Kristian Petri som har läst Lovecraft. Det finns i alla fall paralleller på flera plan, inte bara att även handlingen i Lovecrafts novell med samma namn, ”The MoonBog” (Träsket), berättas av en anonym berättare.

Det här och de övriga exemplen visar hur Träsket kan läsas som en punkt där stilar möts som karaktäriserar några av den litterära skräckens, mardrömmarnas och idéernas mästare.

Två principer strider mot varandra i novellen som kan ha samma ursprung: biblioteket, idéernas och förnuftets hemvist, genererar samtidigt de mardrömmar som drabbar både den försvunne Kristian Petri och den anonyme berättaren.

Författaren har redan i de två novellsamlingarna Den stulna novellen och Nattboken fått in en känsla av oro, annalkande fara och olycka som påminner om Lovecraft, den vanligtvis anonyma, onämnda skräcken som lurar i asfalten och ste-

32

narna under Katarinas och de andra huvudpersonernas fötter. När novellerna slutar har deras huvudpersoner vanligtvis nått en punkt då de inte längre vet var de befinner sig, hur de hamnat där och hur de ska ta sig ut därifrån. Samma känsla av oundvikligt öde som drabbar Denys Barry på väg ner i Lovecrafts träsk tycks ha drabbat de män som sparkar igång helvetesmekanismen på det polska godset i Kristian Petris och Peter Englunds Jag ska dundra från 2005, apati, hjälplöshet inför den annalkande katastrofen. I Träsket går Petri betydligt mer på djupet med skräcken än tidigare, men ovanpå Lovecrafts mörka, underjordiska strömmar har lagts ett lager av socialreportage i stil med Dickens. Rumsligt högst uppe i den litterära tornkonstruktionen, men samtidigt utgörande den fysiska länken mellan förnuftet och idéerna å ena sidan, det slukande mörkret å den andra, har Kristian Petri placerat böckerna, längst ner KB:s magasin och Rönnells antikvariats källare, i toppen den fiktive Kristian Petris (eller sitt eget?) bibliotek.

Biblioteken och känslorna Hur ser de bibliotek ut som Kristian Petri byggt in i sina noveller? Bibliotek beskrivs i tre av hans noveller – många fler noveller innehåller dock beskrivningar av enskilda böcker, manuskript och författararkiv på datorer. Förutom ett professionellt intresse som författare så har Petri även ett stort privat bokintresse. Han skriver av sig sin vånda inför oordnade boksamlingar för att han själv vill ha det ordnat, ja till och med katalogiserat: Eg er svært oppteken av dette, av katalogisering, å prøve og fange inn noko i ei boksamling. Det er kanskje eit desperat forsøk på å skaffe seg kunnskap.

Eg ser på bøkene mine som ei slik samling og katalogisering, tilfeldige forsøk på å innordne verda, gje den ein samanheng og ei form, som eg på eit vis er medviten om er sårbar og truleg også feilaktig, eller ialle fall berre delvis riktig. Men eg er fascinert av dette.31

Den första av de tre boksamlingarna skiljer sig markant från de andra. Samlingen ägs av en noggrann person, så man kan utgå från att även böckerna är prydligt uppställda i denna lägenhet:

[…] den där vanliga tanken; att låta personen träda fram genom boksamlingen. Eftersom han var en mycket noggrann människa, i varje fall med allt som rörde honom själv, fanns anteckningar om alla bokinköp, tid, plats och korta värdeomdömen.

Men… nej, det var för sökt […]32

Med tanke på Petris intresse för katalogisering så skulle det kunna vara hans eget bibliotek. En annan detalj avslöjar dock att det rör sig om ett typiskt Petri-bibliotek, nämligen avsaknaden av ljus. Alla hans bibliotek är mörka platser: Alla gardiner var fördragna, och i dunklet satt jag där […]33

De övriga två biblioteken är till förväxling lika varandra, det i Schröders lägenhet i novellen ”I marginalen” och det i Kristian Petris lägenhet (Träsket). Båda beskrivs av anonyma berättare som lika gärna kunde vara Petri själv. Här möter vi katalogisatörens mardrömsbibliotek, det som likt en formlös massa slukar rum efter rum och knappt lämnar något utrymme kvar att leva i: […] Schröders […] väldiga bibliotek: en samling som fortsätter in i ett oändligt antal rum till synes utan slut.34

I bägge novellerna har biblioteken förvandlats till både mentala och arkitektoniska monster som slukar de människor som bor i dessa lägenheter och lämnar gäster/inkräktare handlingsförlamade.

Redan i hallen låg travar staplade längs väggen […]

Det var en total, kaotisk blandning av enkla pocketböcker, folianter, bibliofilupplagor, pergamentband, serietidningar, exklusiva guldornerade skinnband, brunfläckade häften, handskrivna manuskript…

När vi gick längre in i lägenheten var det som att gå i uppgrävda skyttegravar, ett tunnelsystem mellan bokhögar och hyllor. Jag kan inte påminna mig att där fanns en enda ren väggyta, utan allt var belamrat. […] Allt verkade utlagt på måfå, utan någon inbördes ordning.35

Det andra biblioteket presenteras som Petris eget, eller i alla fall tillhörande den Kristian Petri som är den, i inledning redan försvunne huvudpersonen i novellen Träsket. Alla de sedvanliga stilelementen finns där, de överbelamrade rummen, den arkitektoniska monstrositeten:

Nu liknar lägenheten ett kaotiskt annex till Rönnells Antikvariat eller ett bortglömt lagerutrymme på Kungl. Biblioteket. Det är en svindlande mängd böcker på ett så litet utrymme. Alla väggar, inklusive kök och badrum är täckta av hyllor. […] Böckerna står i dubbla eller tredubbla rader beroende på hyllsystem. Sedan är alla andra ytor som skåp och garderober också fyllda med volymer. Jag har förstås besökt betydligt större bibliotek, men aldrig upplevt en liknande densitet av böcker. I ett visst ljus kunde bokhögarna ibland likna torn, pyramider eller någon märklig bergsformation. Någon gång såg jag en stad av böcker. Så bräcklig och utsatt. På väg att störta samman vilket ögonblick som helst. Till och med jag som älskade böcker över allt annat längtade ibland bort från denna bibliofila feberdröm. […]

Det fanns något osunt, perverterat i att fylla hela sin bostad med böcker.36

På liknande sätt, vad gäller stämningen och den bokliga trångboddheten, beskrivs sedan Rönnells källargångar som leder författaren till den underjordiska kanalen som är kvar av Rännilen, vidare till Träsket och till det slutliga målet, mötet med novellens Kristian Petri. Det där sista påminner mycket om hur berättaren i novellen ”ABC” hittar författaren Göran Dahlberg på skärgårdsön Understen. Kristian Petri håller inte på att få slut på idéer när han upprepar sig vad gäller motiv och berättarteknik eller när han knyter ihop trådarna till ett osynligt litterärt nät.

Detta är tvärtom ett sätt att väva ihop olika noveller till större berättelser.37 Samma syfte följer förkärleken för perifera detaljer, ett stilmedel som Petri delar med Borges.

Genom upprepning blir efemära detaljer meningsbärande eller i alla fall stämningsskapande.

I resebeskrivningarna är det tv-apparaterna med nedskruvat ljud, i novellerna bibliotek och lägenheter i mörker. TV:n reduceras till bildlåda – precis som plåtlådan innehållande barndomsminnena från barndomen.

Precis som Ingmar Lemhagens artikel i 90tal från 1996 baseras Hauglands samtal med Kristian Petri på den autobiografiska romanen Det första rummet från 1988 samt de tre reseberättelserna (Djungeln, 1990, Resan till Sachalin, 1992 och Den sista ön, 1995), alltså sju års litterära produktion.

Mycket har de båda kritikerna gemensamt när de skärskådar Petri. Redan utgångspunkten de-

33

lar de, nämligen att Petri har kommit till resans slut i och med Den sista ön. Petris och Hauglands samtal med varandra kretsar kring begreppet ”den subjektiva blicken”. Petri har inte skrivit resehandböcker eller traditionella reseberättelser utan gett oss nedskriften av mycket personliga iakttagelser, reflektioner som i extrema fall säger kanske inte någonting alls om det geografiska målet för resan. Resan till Falkland-öarna var mer en inre resa, en meta-resa, en resa att ända alla resor: Du reiste heilt til Falklandsøyene, berre for å stadfeste at reisa var slutt? – Ja.38

Petri och det autobiografiska skrivandet Kristian Petri meddelar att hans blick skall vara ett verktyg för att komma nära inpå det sedda.

Samtidigt håller han – stärkt av förebilden Tjechov – fast vid att författaren ska vara osynlig men starkt närvarande.

Samanlikna med det eg skriv, så er det klart at eg er nærverande. Og eg lengtar samstundes etter å møte en intelligent lesar som kan tolke detta eg skriv […]

Eg prøver å la trådar […].39

Trådarna mellan noveller samt mellan deras huvud- och bifigurer är, som vi har sett, många i de två senare novellsamlingarna. Det har därefter blivit ännu mer tjechovskt i berättelsen Träsket där resans mål, träsksjön, sedan länge har gjorts maximalt osynlig och onåbar – som ön Sachalin – samtidigt som även författaren gått under jord i ett litterärt försök att tolka Tjechov bokstavligt: Å vere til stades i teksten, men kanskje ikkje synleg.40

Denna känsla av avsaknad, förlust, gäller minnet av personer som försvunnit, Petris mor i det verkliga livet liksom vänner och författarkollegor till de olika berättarjagen i novellerna, geografiska platser som snarare är projektioner av inre resor, samt även Kristian Petri själv. Petri har bearbetat och transformerat känslan till att bli en av de viktigaste stilfigurerna i hans novellkonst. Lemhagen kallar den ”förlustens figur”.41 Därmed förankras en autobiografisk anknytning av särskilt sätt i skrivandet. För Borges har skrivandet en djup autobiografisk dimension: ”I never created

34

a character. It’s always me, subtly disguised.”42 Berättelsens hjälte är författarens alter ego. Det betyder också att vi kan börja i andra ändan, att det som skrivits visar oss författaren. Borges själv formulerade detta samband i dessa berömda rader: Through the years, a man peoples a space with images of provinces, kingdoms, mountains, bays, ships, islands, fishes, rooms, tools, stars, horses and people. Shortly before his death, he discovers that the patient labyrinth of lines traces the image of his own face.43

Ett halvt århundrade senare knyter Petri på flera sätt an till Borges tankar om författaren och hans skapelse. I Träsket liksom i flera av de tidigare novellerna binder även han ihop människan och litteratur. Några rader i Träsket framstår som ett slags svar eller kommentar till Borges: En människa förvandlad till en text, en bok. Det fanns något mardrömslikt med detta liv. Som att han slutligen försvunnit och förvandlats till en av alla dessa böcker.44

Att litteratur handlar om författaren själv är ett annat drag hos Petri som påminner om Borges.

Träsket handlar ju i grunden om hur Kristian Petri, utklädd till anonym berättare i sin egen text, beger sig på jakt efter sig själv. Han använder sig av novellen som litterär form för att rannsaka sig själv. Det är talande att Petris huvudpersoner aldrig träffar de personer de letar efter. I bästa fall spejar de in i en arketypisk fyrvaktarbostad genom ett fönster (Dahlberg på ön Understen i ”ABC”), hittar marginalanteckningar (Wickmans anteckningar i ett häfte ur FIB:s lyrikserie i ”I marginalen”) eller hackar datorer (Den stulna novellen och Träsket). Borges mötte sig själv i novellen ”Borges and I” från 1960. I stället för sig själv närmar sig Kristian Petri sin boksamling, sin litterära stil och teknik. Väldigt tydligt är det i novellen ”ABC” som tycks inta en nyckelposition i Petris tidiga novellskapande. Berättaren inleder med en läsning av sin egen novell ”Den stulna novellen”. En bit in i novellen nämns ett ”hermetiskt tillslutet referenssystem” som skulle kunna vara en hänvisning till sitt eget sätt att i vissa noveller plantera tydliga referenser på andra personer ur andra noveller. Att vi här har att göra med en åtminstone i delar autobiografisk novell framgår av berättarens arbete med fyrtorn.45 Det

kommer inte som en överraskning mer att läsa berättarens beslut att ”använda mitt eget liv i ett fiktivt sammanhang”.46 Men att det skulle vara ”första gången” är naturligtvis en grov underdrift. Dahlbergs, den frånvarande huvudpersonens litterära engagemang kretsar kring strävan ”att låta fiktionen på ett naturligt och högst påtagligt sätt ingå i världen”.47 Detta är det Borgeska spelet med fejkade bibliografiska referenser och med bara sannolika men inte sanna citat. Till sist tycks det handla om att undersöka sig själv och sitt eget liv, eller så som Wilson beskriver det när det gäller Borges, ”starting with real-life characters and inventing new lives for them.”48 Lemhagens betraktelse över ton, stil och innehåll i Petris fyra första böcker ger flera ledtrådar även till den senare litterära produktionen: meningar utan berättelse, texter på gränsen, textblock som bildrutor. Huvudfigurerna i Petris berättelser balanserar mer eller mindre lyckat på gränser, oförmögna att ta steget tillbaka eller för handlingsförlamade att ta nästa steg och passera vilken gräns det må vara som de stannat upp inför. Den mest utdragna historien utspelas i Stockholms skärgård under sökandet efter Göran Dahlberg, men den är nästan ett koncentrat av hans tidigare reseskildringar. Den mest drastiska händelsen Petri skildrar är Thorsten Steens självmord, han som är pappa till Katarina, huvudpersonen i flera av Petris noveller. Men den skildras inte som en händelse utan som en serie bilder som kan iakttas runt omkring pappan.

Det finns ingen berättelse bakom självmordet.

Det finns bara själva försvinnandet. ”Resandet och försvinnandet är bärande teman i Första rummet.”49 Detta är korrekt, men ändå inte helt. Petri, liksom Borges, reser så att säga utan att verkligen anlända vid sina resmål.

Borges förflyttade sig obehindrat mellan fornnordiska epos och Tusen och en natt, men stannade mentalt i Buenos Aires. Petri söker upp avlägsna öar och fyrar, reser i manuskript och boksamlingar, men möter egentligen alltid bara spår efter sig själv. Formlösa bibliotek i mörka rum – kanske en referens till det inre bibliotek, det vill säga de texter som Jorge Luis Borges fortsatte röra sig i även efter att han blivit blind50 –, datorer med sina lösenord, försvunna författare och deras marginalanteckningar,51 det meningslösa väntandet på hotellrum – allt används som

symboler för samma drivkrafter som fick honom att resa ut i världen: försvinnandet, negativt sett handlingsförlamning eller positivt sett väntan på det tjechovska ögonblicket av klarhet. Ett sådant ögonblick inträffar i novellen ”Vad jag har” där berättaren slutligen är beredd att hälsa Martin Hedin som han förgäves har väntat så länge på, som vän.52 Lemhagen förklarar i ett ögonblick av analytisk-profetisk klarhet att ”Det är på något sätt klart att Den sista ön är den sista resan. Inte därför att det inte finns fler platser att åka till, utan därför att det inte finns fler platser att åka till på samma sätt.”53 Några år senare ger Petri ut sina två novellsamlingar, de första resultaten av inre, litterära resor.

En av Petris mindre kända inspirationskällor, tror jag, skulle kunna vara den tysk-engelske författaren W. G. Sebalds svartvit-illustrerade fotoessäer, Svindel. Känslor (orig. 1990) 2009, Utvandrade (orig. 1993) 2002, Saturnus ringar (orig. 1995) 2007 och den sista, Austerlitz (orig. 2001) 2003.54 Närheten till honom syns i Träskets formgivning samt vissa berättartekniska grepp. Sebalds essä-noveller innehåller tydliga kännetecken av resebeskrivningar berättade i jagform, men detta berättarjag är inte författaren själv. Lika lite är den Kristian Petri som redan i inledningen av Träsket är försvunnen eller den jag-berättare som försvinner allt längre in i Kristian Petris lägenhet, litteratur och liv ju mer vi kommer in i berättelsen, lika lite är de desamma som författaren Kristian Petri. Niehaus betecknar i anslutning till Sigrid Löffler den Sebald som berättar som det ”narrativa jaget” som delar alla kännetecken med författarjaget utan att vi därför får sätta likhetstecken mellan de två: Die Erzählungen Sebalds lassen sich insgesamt als Ich-Erzählungen klassifizieren. In keiner Erzählung hat dieses ’Ich’ einen Namen, durch den es sich vom Autor unterscheiden ließe. […] Es gibt auch kein Merkmal, womit sich die verschiedenen IchErzähler der einzelnen Bücher auseinanderhalten ließen. Es ist stets dasselbe Ich, das aus derselben Position spricht. Es teilt – wie man immer wieder hervorgehoben hat – die Vorlieben und die Obsessionen des Autors; und auch die biografischen Daten stimmen, soweit sich das übersehen lässt, überein.55

Jag tror att Träsket till en stor del handlar om samma sak: Kristian Petri har i analogi med den ovan

35

beskrivna tekniken konstruerat ett anonymt narrativt jag som vi kan utgå ifrån är oskiljbart från själva författaren. Petri har dessutom skapat ett narrativt objekt som faktiskt också heter Kristian Petri. Detta litterära tvåvåningsbygge syftar till att undersöka Kristian Petris författarjag. Namnen på alla författare som dyker upp här, citaten och stilkopieringen, men även det dokumentära arbetet med träsket och en del av Stockholms inte så avlägsna historia, allt ingår i Petris plan att rannsaka och presentera sig själv. Men han kamouflerar det till att gälla sitt narrativa jag: Så jag började avverka ett slags litterärt kanon som jag inbillade mig skulle ha tilltalat Petri.56

Vi har nu åtminstone delvis avverkat Petris litterära kanon; han har ju lämnat rätt tydliga markörer på ett antal författare. Det som överraskar är närheten till Jorge Luis Borges. Detta gläder

dock mig eftersom jag har läst både Borges och Petris noveller och kommer att läsa om dem säkert många gånger om. Det är fel att säga att Petri skulle ha kommit till vägs ände. Man kan säga att han i och med Träsket har ytterligare konsoliderat sin stil och vidareutvecklat sin symboliska repertoar. Stämningen i novellerna från slutet av 1990-talet har, kanske med rätta, beskrivits som ”fin-de-siècle”.57 Men den senaste novellen Träsket visar att han gjorde rätt i att gå över till det mer renodlat skönlitterära fältet. Han har gått ombord på en ny båt, vi kan kalla den Boken, och stuckit ut till havs på betydligt mer långväga resor. De kobbar och skär han anlöper heter inte längre Grytviken eller Arnarstapi utan Tjechov, Lovecraft och Borges. Havet han färdas på nu kallas bibliotek. Jag önskar honom att han hittar sig själv där – och några kvinnliga besättningsmän.

noter 1. Jag känner igen mig i Kristian Petris egen ”irritation och motvilja”, parat med ”en vag beundran”, gentemot Bruce Chatwin; se Den sista ön (Stockholm: Bonnier Alba, 1994), s. 129–30.

2. Kristian Petri, ”Det var ju jag själv som brann”, i Anteckningsboken: Artiklar i urval 1985–2003 (Stockholm: Bonnier, 2004) s. 57–58.

3. Jag önskar bara att förlaget hade låtit henne jobba med inlagan också.

4. Flera instruktiva exempel finns i Norman Thomas di Giovannis The Lesson of the Master: On Borges and His Work (New York: Continuum, 2003).

5. Dieter Müller, ”Second Homes in Sweden: Between Common Heritage and Exclusive Commodity”, i Placing Human Geography: Sweden Through Time and Space, utg. av Brita Hermelin och Ulf Jansson; Ymer, 130 (Stockholm: Svenska sällskapet för antropologi och geografi, 2010), s. 185–207.

6. Anteckningsboken, s. 27.

7. ”Ett annat liv”, i Den stulna novellen: Nattboken (Stockholm: Månpocket, 2001), s. 133.

8. Pappan (Stockholm: Weyler, 2013), s. 36.

9. Jason Wilson, Jorge Luis Borges (London: Reaktion, 2006), s. 102.

10. Den stulna novellen, s. 134ff.

11. Träsket, s. 70; alltså Petris ”Ulrikke” ur Borges novell med samma namn ur novellsamlingen El libro de arena från 1975.

12. ”I marginalen”, i Den stulna novellen, s. 69–70.

13. Wilson, s. 104.

14. Wilson, s. 8.

15. Bl.a. på s. 70.

16. Träsket, s. 38 och 46ff.

17. Träsket, s. 22.

18. Atlas der abgelegenen Inseln: Fünfzig Inseln, auf denen ich nie war und niemals sein werde (Hamburg: Mare Verlag, 2009); Atlas of Remote Islands: Fifty Islands I Have Never Set Foot on and Never Will, övers. Christine Lo (London: Penguin Books, 2010); Atlas över avlägsna öar: Femtio öar som jag aldrig besökt och aldrig kommer att besöka, övers. Carl Henrik Fredriksson (Malmö: Pequod

36

Press, 2012).

19. Den sista ön, s. 160.

20. Den sista ön, s. 40.

21. Den sista ön, s. 77.

22. L’Île mystérieuse [Den hemlighetsfulla ön]. Träsket, s. 64.

23. Exempelvis Pia Bergströms recension i Aftonbladet 2013-03-11.

Novellen framstår däremot litterärt mer isolerat i Klas Lundströms recension (Tidningen Kulturen 2013-05-08). Andres Lokko hänvisar i stället till svenska författares besläktade verk (SvD 2013-03-10).

24. Georges Perec, La vie mode d’emploi (Paris: Hachette, 1978).

Den fiktiva innehållsförteckningen finns i den typografiskt rakt igenom lyckade tyska utgåvan från 2006 på Zweitausendundeins med titeln Das Leben Gebrauchsanweisung på s. 418.

25. Träsket, s. 22–23.

26. Novellen ”There are More Things” ur samlingen The Book of Sand (New York: Dutton, 1975).

27. Träsket, s. 63. På flera ställen påminns man generellt om adjektivens betydelse hos Lovecraft och Borges.

28. Träsket, s. 28.

29. Träsket, s. 15.

30. Michel Houellebecq, H. P. Lovecraft: Contre le monde, contre la vie (Paris: Rocher, 1991); H. P. Lovecraft: Emot världen, emot livet, övers. Kennet Klemets (Rimbo: Fischer & Co, 2005).

31. Tormod Haugland, ”Det subjektive blikket: intervju med Kristian Petri”, Vagant (1996) nr 2, s. 52–57, s. 57.

32. ”Den stulna novellen” från samlingen med samma namn, s. 19–20.

33. Den stulna novellen, s. 20.

34. ”I marginalen” från samlingen Den stulna novellen, s. 69.

35. ”I marginalen”, s. 80–81. – Ett av de få skämt i Petris noveller hittar man i anslutningen till beskrivningen av detta bibliotek, nämligen att allt, även högarna av böcker på golvet, stod i bokstavsordning (s. 83)! Det är sådant som katalogisatörer drömmer om.

36. Träsket, s. 9–11; beskrivningen fortsätter sedan på sidorna 13–14 och avslutas på sidan 29.

37. Charlotte Schiander Grays recension av Nattboken, World

Literature Today 74 (2000) nr 2, s. 421–22; http://www.jstor.org/stable/40155740 38. Haugland, s. 53.

39. Ibid.

40. Ibid.

41. Ingmar Lemhagen, ”Allt annat är smärta: Om förlustens figur i Kristian Petris författarskap”, Tidskriften 90tal (1996), nr 18, s. 114–22, här s. 118.

42. Wilson, s. 144.

43. Ur Borges efterord till El hacedor.

44. Träsket, s. 77.

45. Kristian Petris bok Fyren kom ut samma år som novellsamlingen Nattboken, 1999.

46. ABC, s. 31.

47. ABC, s. 13.

48. Wilson, s. 91.

49. Lemhagen, s. 118.

50. Förutom det namngivande prosastycket i samlingen El Hacedor även dikten Poema de los dones i samma samling.

51. ”Han plockade fram två tunna häften ur FIB:s lilla lyrikserie. Jag såg förvånat på honom samtidigt som han ömsint vände blad: ”Detta var Erik Wickmans exemplar… Här är hans Ex Libris… och här finns en hel del intressant… i marginalen…” Han

visade mig en sida fullklottrad med Wickmans anteckningar.” (”I marginalen” från samlingen Den stulna novellen, s. 78; se vidare s. 79–80).

52. Novellsamlingen Natttboken, s. 128.

53. Lemhagen, s. 119.

54. Det som också förbinder Sebald och Petri är formgivaren Lotta Kühlhorn som har formgivit både den samlingsvolym genom vilken jag stiftat bekantskap med Petri och Sebalds Svindel.

Känslor.

55. ”Sebalds berättelser kan generellt klassificeras som jagberättelser. Inte i någon av dessa berättelser har detta ’jag’ ett namn, som kunde skilja det från författaren. […] Det finns inte heller något kännetecken som skiljer de olika jag-berättarna i de enskilda böckerna åt. Det är alltid samma jag som berättar utifrån samma position. Den delar – som det alltid påpekats – författarens förkärlekar och obsessioner; även de biografiska uppgifterna stämmer överens, så vida det går att överblicka [min övers.]”; Michael Niehaus ”Figurieren – Geschichten und Geschichte”, i Wandernde Schatten: W. G. Sebalds Unterwelt, utg. Ulrich von Bülow et al. (Marbach: Deutsche Schillergesellschaft, 2008), s. 101–13, här 101–103.

56. Träsket, s. 15.

57. Schiander Gray, s. 32.

37

Dan Jonsson – grafisk formgivare och illustratör

Egen uställning, ”DJ”, Galleri Grå 1994. Porträttbild, fotograf osäkert.

38

Nya omslag till hela Sjöwall-Wahlööserien, Piratförlaget 2012.

39

Ur ”Nycklar till okänt rum” av Walter Ljungquist, Tidningen Vi 1975. ”Något finns ännu kvar i mig: i en känsla av djup hemlöshet minns jag ett smutsigt gult hus med ett ensamt grönt träd … Sen är det borta … Jag har rört mig, men nu stannar jag i solhettan som slår ut som en ros i mig …”

40

Illustrationsgalleriet, affisch 1989.

Affisch, operan Tosca på Värmlandsoperan 2000.

Samlingsutställning Galleri Grå (90-tal).

Jazzaffisch, ”Jazz under stjärnorna”, Brantevik 1995.

41

42

Experiment med bokstäver – Clarion Hotel Post, Göteborg (frukostmatsalen). Summa summarum.

43

Joe Hill, diktare och agitator. Bokomslag/affisch, Prisma 1970

Markis de Sade, affisch, Prisma 1967.

44

”Den moderna affischen, enkel och slagkraftig och färgstark etablerades genom utvecklingen av färglitografin, ca 1850. Under 1890-talet och jugendepoken drog affischen till sig intresse som konstnärligt medium. Som exempel Toulouse-Lautrec, Bonnard och senare Cassandre, Savignac och många fler.

Efter andra världskriget utvecklades den politiska affischen på bl.a. Kuba och i Polen. Bildspråket med sitt koncentrerade raka budskap ändrade utvecklingsbana under 1960-talet och beteckningen ’Poster’ började lanseras.

En ekonomiskt framgångsrik genre inom affischkonsten.

Konstfrämjandet (i Sverige) markerade en strävan att sprida kulturen god konst till många med kampanjen Multikonst. Under mitt arbete på annonsbyrå kom jag i kontakt med silkscreen-firmor och då föddes idén att förstora mina bokomslag och illustrationer (freelanceuppdrag). Bokomslaget och affischen ligger visuellt nära varandra i uttryck. Jag ’extraknäckte’ flitigt åt bokförlag, bl.a. Prisma med dess kongeniale chef Bertil Hökby. Vid samarbetet trycktes några mindre upplagor (i silkscreen och affischformat av Markis de Sade, Joe Hill och några av mina illustrationer till Spoon River av Edgar Lee Masters.” – Dan Jonsson i Typiskt, Nyhetsbrev från Stockholms Typografiska Gille juni 2006.

Markis de Sade, bokomslag, Prisma 1967.

DÜda själar av Nikolaj Gogol. Illustration till artikel i Dagens Nyheter 1980.

45

Dikten ”Valurnan” av Gonzalo Millán, chilensk författare, publicerades i Dagens Nyheter våren 1973.

46

Bokserie Prisma1965 Is av Clas EngstrĂśm.

En berättelse om herr Silberstein av Erland Josephson.

Pandoras ask av Bo Setterlind.

47

Halvvägs mot mörkret. Dikt av Reidar Ekner, DN Söndag 1979.

Katalog för illustrationsgruppen MIX, 1989.

Till vänster: Riven affisch.

48

Rostrumserien Forum V책ningsbytet av Jurij Trifonov 1976.

Utflykten med vinfabriken av Beryl Bainbridge 1976.

Karen W. av Gerti Tetzner 1977.

49

Simis t책rar, novell av Wole Soyinka, Femina 1975.

Domen, novell av Birago Diop, Femina 1978.

50

Episod 1 I början av 1970-talet fick jag en inbjudan till ett italienskt evenemang med rubriken ”Grafica sperimentale per la stampa”. All text var på italienska. Med rodnande kinder blygs jag fortfarande över min då låga ambitionsnivå. Bilden jag skickade var inte tillräckligt bra. Jag var helt enkelt okunnig om ”evenemangets” betydelse. Inbjudan gällde “Biennale di Venezia”, Venedigbiennalen 1973. De presenterade då grafisk design från hela världen. Från Sverige var Olle Eksell, Melin/Österlin och undertecknad inbjudna.

Episod 2 Under 2012 och 2013 fick jag upprepade mail från Sandrine Maillet på Bibliothèque nationale de France; Réserve des livres rares, om att skicka mina grafiska alster till dem. Breven var visserligen formulerade på engelska men jag förstod inte betydelsen av förfrågan. Plötsligt ser jag i ett av de senare mailen en rubrik ur en katalog som jag formgivit (PEO Ström). Efter uppmuntran av Åse, min fransktalande hustru svarar jag äntligen. Resultatet blev att jag sände två kartonger med böcker, kataloger m.m. och jag fick nästan omedelbart ett älskvärt och uppskattande tackbrev.

Illustration. Ja, vad är det?

Enligt Svenska Akademiens ordlista betyder ”Illustrera” förse med bilder, belysa, visa. För egen del tycker jag inte att hela scenariet behöver vecklas ut. Jag ser hellre en enkelhet, en diskret stämning som är sorgsen eller uppsluppen. Eventuellt dekorativ. Eventuellt aggressiv.

Jag vill också att läsaren, betraktaren ska beredas plats för en egen tolkning (detta känns mest aktuellt inom skönlitteratur).

Jag påminner mig om ett illustrationsuppdrag som jag gav mina elever på Konstfack – till en text av en känd och uppskattad författare. Plötsligt upptäcker vi att hans text är alltför detaljbeskrivande och lämnar ej plats för en fantasifull färgstark bild. En annorlunda situation.

Vidare läsning Dan Jonsson: Grafisk designer, Illustratör. Med Sune Nordgren, Annina Rabe, Olle Eksell, Owe Gustafsson och Bror Perjus.

Stockholm: Karin Almlöfs förlag, 2008.

Typiskt. Ett nyhetsbrev om och av Dan Jonsson från Stockholms Typografiska Gille juni 2006.

51

52

alicja szulc och renata wilgosiewicz-skutecka

Redogörelse för efterforskningar i Sverige Om handskrifter och äldre tryck från Poznań i Uppsala universitetsbiblioteks samlingar

Tiden är nu kommen att i en monografisk studie beskriva respektive boksamlingar; jag har här först och främst biblioteken i Warmia (Ermland) i norra Polen samt Poznań i åtanke, vilkas rekonstruktion med hjälp av de bevarade katalogerna inte borde orsaka några allvarligare svårigheter, eftersom huvuddelen av böckerna återfinns i Uppsala.

T

aleksander birkenmajer, 1924

rots att nästan hundra år har förflutit sedan Aleksander Birkenmajer formulerade ovan nämnda forskningsuppgift har den fullgjorts endast till en viss del och därmed inte förlorat sin aktualitet. Med tanke på omfattningen av de kulturella förluster som Rzeczpospolita (Republiken Polen) har lidit under återkommande militära konflikter med Sverige under 1600och 1700-talen, och mängden oåterkalleligen förlorade polska kyrkliga och privata boksamlingar, kan ett sådant forskningsläge väcka förundran eller rent av häpnad. Därför är det värt att uppmärksamma varje nytt initiativ inom detta forskningsområde, även ett kronologiskt och geografiskt begränsat sådant.

Denna artikel är huvudsakligen en redogörelse för den preliminära undersökning som genomfördes i Uppsala universitetsbibliotek under tiden 1418 maj 2012. Dess syfte var ”rekognoscering”, dvs. ett försök att bilda sig en ungefärlig uppfattning

Christophori Clavii… in sphaeramIoanis de Sacro Bosco commentrius, Romae, 1585, jesuitisk proveniens: Inscriptus Catalogo librorum Collegii Posnaniensis Societatis Jesu.

om de handskrifter och äldre tryck med Poznańproveniens som återfinns i bibliotekets äldsta samlingar, i synnerhet sådana som 1656 fördes bort från jesuit-, bernardiner- och dominikanerbiblioteken i Poznań. Denna samling från Wielkopolska (Storpolen), dvs. området kring Poznań, som förvaras i Carolina Rediviva, har nämligen fortfarande varken utforskats noggrant eller beskrivits i sin helhet. När vi nu tar på oss denna av olika skäl svåra uppgift – att initiera en ny inriktning inom polska ”efterforskningar i Sverige”, dvs. en som berör Poznań och Wielkopolska-området – är vi medvetna om att vi ansluter oss till den sedan 1800-talet pågående forskningen om det polska kulturarv som idag är spritt på olika ställen i världen eller för alltid förlorat på grund av de många krig som Polen varit inblandat i.

En stor inspirationskälla och ett slags referenspunkt för vår efterforskning utgör The Catalogue of the Book Collection of the Jesuit College in Braniewo Held in the University Library in Uppsala, som är ett resultat av den polske professorns i slaviska språk vid Uppsala universitet, Józef Trypućko, mångåriga forskning. Efter att ha kompletterats och redigerats av Michał Spandowski och Sławomir Szyller publicerades förteckningen 2007, inom ett samarbete mellan Uppsala universitetsbibliotek och Biblioteka Narodowa, dvs.

Nationalbiblioteket i Warszawa.1 Denna publikation är den mest noggranna katalogen över en av de största polska kyrkliga boksamlingar som bortförts av svenskarna, och som sådan en eftersträvansvärd förebild. Vi får anledning att återkomma till den.

53

Svenska bokrov under 1600-talet och polska restitutionsförsök fram till 1795 De första biblioteksförluster som Polen gjorde under de återkommande krigen med Sverige under 1600- och 1700-talen ägde rum 1621 då Gustav II Adolf intog Livland, som på den tiden befann sig under polsk överhöghet. Av ideologiska skäl konfiskerades i första hand jesuitiska bibliotek, såsom motreformationens viktigaste stöttepelare. Svenskarnas första krigsbyte blev således biblioteket vid jesuitkollegiet i Riga som då bestod av ca 1 000 volymer. Tillsammans med ett antal andra, vid senare tillfällen bortförda boksamlingar, utgjorde det stommen till det bibliotek som 1620 grundades vid det Kongl. Universitetet i Uppsala.2 Tyska ordens arkiv däremot, som samma år togs från Kurlands huvudstad Mitau, dagens Jelgava, även det på ca 1 100 volymer, skickades till Riksarkivet i Stockholm. År 1626, då krigsskådeplatsen flyttades till Preussen, plundrades och bortfördes värdefulla boksamlingar i landskapet och stiftet Ermland eller Warmia i norra Polen: biblioteket vid det första polska jesuitkollegiet i Braniewo eller Braunsberg (ca 2 700 volymer som införlivades med universitetsbiblioteket i Uppsala), stiftsbiblioteket och stiftsarkivet i Frombork (Frauenburg), tillsammans med de böcker som tillhört Nicolaus Copernicus, samt delar av cistercienserbiblioteket i Pelplin (ca 160 volymer skickades till biblioteket i Linköping) och i Oliwa (böckernas senare öde är okänt).3 Vid 1650-talets mitt, då Karl X Gustav återupptog den aktiva svenska östpolitiken och invaderade Polen från Livland och Tyskland, plundrades återigen flera privata och kyrkliga boksamlingar.

I Wielkopolska-området togs i första hand delar av domkapitlets i Gniezno arkivalier (som sändes till Riksarkivet i Stockholm), och därefter de rika boksamlingarna i Poznań: hela biblioteket vid jesuitkollegiet, delar av biblioteken vid bernardiner- och dominikanerklostren, samt i begränsad utsträckning domkapitlets boksamling.4 Poznańsamlingarna som kommit i riksrådet Clas Rålambs händer översändes 1656 först till hans bibliotek på Länna gård, för att slutligen 1693 hamna i Uppsala.5 De största förlusterna i Mazowsze (Masovien) i östra Polen, led arkiven och biblioteken i Warszawa. Under befäl av rikskanslern Erik Oxenstierna bortfördes Metrica Regni Poloniae,

54

dvs. det polska riksregistraturet, Sigismund III:s och prins Karl Ferdinands bibliotek, jesuiternas och camaldolensernas boksamling, samt flera andra. Böckerna från jesuitkollegierna i Bydgoszcz (Bromberg) och det närliggande Toruń (Thorn), däribland samlingarna från Ostróg i Łuck, beslagtogs av statssekreteraren Schering Rosenhane.6 I olika grad blev även jesuiternas bibliotek i Malbork (Marienburg), Wilno (Wilna), Kraków, Grudziądz (Graudenz), Jarosław (Jaroslau), Lublin, Sandomierz (Sandomir), Rawa samt boksamlingen från kartusianerklostret nära Gdańsk, skingrade och bortförda. Enligt beräkningar har Polen mellan åren 1600–1721 plundrats av svenska trupper på sammalagt 67 kyrkliga och privata bibliotek (i sin helhet eller delvis), samt 16 arkiv.7 Enligt bestämmelsen i § 9 i fredstraktaten i Oliwa den 3 maj 16608 gjordes redan samma år försök att återställa de tagna arkiven och biblioteken. Dessa blev dock aldrig så framgångsrika som man från polsk sida hade önskat sig. När den svenske sekreteraren vid underhandlingarna, Gottfried von Schröer, sändes från Gdańsk till Stockholm i maj 1660, lyckades han föra hem till Polen endast handlingar ur det kungliga arkivet och biblioteket, samt delar av det polska och litauiska riksregistraturet. Nästa resa, som varade i två år (1680–1682), företogs av överste Jakub Bernik, och denna resulterade i ett återlämnande av delar av Sigismund Augusts och Sigismund III Vasas bibliotek, vilka hade varit spridda över ett antal svenska bibliotek.9 De återvunna kungliga böckerna införlivades med kung Johan III Sobieskis bibliotek. Resterande polska arkivalier och böcker som huvudsakligen förvarades i Riksarkivet och Kungl. biblioteket på Stockholms slott gick till största delen förlorade i den stora branden år 1697. De polska bokbestånden decimerades ytterligare under Karl XII:s polska krig, då bland annat det biskopliga arkivet och biblioteket i Lidzbark (Heilsberg) plundrades. Under 1700-talet gjordes ett antal nya restitutionsförsök från polskt håll, men inte heller dessa ledde till några konkreta resultat. Så gav sig exempelvis den kände polske bibliofilen Józef Andrzej Załuski ut på en inofficiell resa till Uppsala ca år 1730, och på uppdrag av kung Stanisław II August Poniatowski vistades en polsk delegation under ledning av Jerzy M. Potocki i Sverige mellan åren 1788–1790. Med bland de utsända fanns den

polske vetenskapsmannen och jesuiten abbé Jan Albertrandi, vars handskrivna anteckningar Iter Suecicum verkar vara det enda påtagliga spår som hans efterforskningar har lämnat efter sig.10 Vetenskapliga studier av de polska boksamlingarna i Sverige sedan början av 1800-talet Under 1800-talet företog polska forskare åtskilliga resor i forskningssyfte (av samtida ofta kallade ”utflykter”) till Sverige: man ville fastställa det ungefärliga antalet polonica där och dessas hemvist. Endast en expedition, den som på uppdrag av den polske fursten Adam Czartoryski 1810 genomfördes av hans förtrogne sekreterare och bibliotekarie, Felicjan Biernacki, hade fortfarande restitution som ett uttalat syfte. Det furstliga sändebudet lyckades erhålla några handskrifter som förvarades i Kungl. biblioteket i Stockholm (bland annat Diarium från riksdagen i Piotrków år 1562) samt köpa ut Ermlandsbiskoparnas korrespondens i tretton volymer, vilka hade bortförts från Frombork (Frauenburg) och köpts in av Uppsala universitetsbibliotek.11 De efterföljande resorna till andra sidan av Östersjön – nu endast av rekognosceringskaraktär – gjordes av ett antal polska forskare, huvudsakligen historiker: 1844 besöktes Sverige av greve Eustachy Tyszkiewicz som två år senare publicerade Listy o Szwecyi (Brev om Sverige; Wilno, 1846); Józef Korzeniowskis sejour år 1892 förblev odokumenterad; om sin vistelse fyra år senare berättade Aleksander Hirschberg i Zwycieczki naukowej do Szwecyi (Om en forskningsresa till Sverige; Lwów, 1896); Ludwik Antoni Birkenmajers två expeditioner – 1897 och 1908 – under vilka han studerade Nicolaus Copernicus kvarlåtenskap, resulterade i Mikołaj Kopernik: Studya nad pracami Kopernika oraz materyały biograficzne (Nicolaus Copernicus: Studier i Copernicus skrifter samt biografiskt material; Kraków, 1900, 1909). Alla dessa efterforskningar var dock vanligtvis fragmentariska och de publicerade resultaten oftast ofullständiga.

Vittomfamnande efterforskningar i svenska bibliotek och arkiv, och djuplodande studier av de bortförda boksamlingarna inleddes först med Eugeniusz Barwińskis, Ludwik Birkenmajers och Jan Łoś forskningsexpedition år 1911, som initierades av Vetenskapsakademien i Kraków.

Med hänsyn till preskriptionstiden och den politiska situationens utveckling på den internationella scenen (t.ex. utsikter till den polska statens återuppståndelse) kunde alla förehavanden från polsk sida i början av 1900-talet (och under hela det århundradet) endast ha forskningskaraktär.

Man hade som mål att ungefärligen uppskatta storleken på de biblioteks- och arkivförluster som Polen hade lidit under 1600- och 1700-talen. År 1914 beskrev Barwiński resans syfte på följande sätt: expeditionen […] som planerades vara i sex veckor skulle under den tiden genomsöka alla svenska samlingar samt undersöka och beskriva samtliga till Sverige bortförda polonica som återfanns i dessa.12

Med bland forskarna fanns även professor Ludwik Birkenmajers son, Aleksander, vid denna tid historiestudent vid Jagellonska universitetet i Kraków, sedermera överbibliotekarie vid Jagellonska biblioteket samt vid Universitetsbiblioteket i Poznań, och professor vid Universitetet i Warszawa. De efterforskningar som gjordes 1911 var banbrytande även på grund av sin internationella, polsk-svenska karaktär. Historikerna från Kraków och Lwów fick nämligen hjälp på plats av Isak Collijn (1875–1945), förste bibliotekarie vid Uppsala universitetsbibliotek och en stor kännare av svenska boksamlingar.13 Under den sex veckor långa vistelsen lyckades man identifiera 205 handskrifter (däribland nio från Poznań) och 160 hittills okända äldre tryck från 1500-, 1600och 1700-talen (däribland åtta från Poznań), eftersom det var endast sådana svenska polonica – i ej kända eller bortglömda editioner – som den polska kommissionen intresserade sig för.14 När det gäller forskningen om alla de böcker som fördes till Sverige från Gustav II Adolfs krig på den europeiska kontinenten, det trettioåriga kriget, Karl X Gustavs krig i Polen och Danmark, samt Karl XII:s krig i Polen och Ryssland, är uppsalabibliotekarien Otto Walde (1879–1963) den i särklass största auktoriteten. Hans monumentala verk Storhetstidens litterära krigsbyten: En kulturhistorisk-bibliografisk studie utkom i två volymer, varav den första från 1916 samtidigt är Waldes doktorsavhandling.15 Den andra volymen publicerades 1920 och fyra år senare skrev Aleksander Birkenmajer en längre recension och ett fylligt referat av den i den polska tidskriften

55

Exlibris. Där underströk han bokens höga värde för de polska forskarna: Onormala förhållanden, som råder inom den polska vetenskapen sedan det första världskriget, är orsaken till att det är först nyligen som den andra volymen av dr Otto Waldes imponerande bok […] om de litterära krigsbytena under den svenska stormaktstiden nått mina händer. […] Från vår sida måste vi kalla detta verk, och i synnerhet dess andra del, för en av de viktigaste böckerna om de polska bibliotekens historia. Utan kännedom om denna kan man idag omöjligen sanningsenligt följa de polska boksamlingarnas öden under 1500- och 1600-talen; all fortsatt forskning inom ämnet måste utgå från den.

Och mycket återstår än att göra, även när det gäller de bibliotek som Walde uppehållit sig vid.16

Aleksander Birkenmajer hade rätt när han beskrev Waldes verk som fundamentalt för de efterföljande generationerna av utforskare av polonica i svenska arkiv och bibliotek. Det utgjorde nämligen en referenspunkt för den forskning som bedrevs efter 1945, och fram till idag har det förblivit ett viktigt standardverk för alla dem som ägnar sig åt denna problematik. Waldes forskningsrön åberopades också av den polske språkvetaren, slavisten, översättaren och bibliografen Józef Trypućko (1910–1983). Eftersom han hade varit verksam vid Uppsala universitet sedan 193917 hade han ägnat många år av hängivet arbete åt de polska handskrifter och äldre böcker som fanns spridda på olika ämnen och samlingar inom Carolina Rediviva, vilket resulterade i den 1958 publicerade katalogen Polonica vetera Upsaliensia. Under en längre tid hade han som sitt stora

projekt att rekonstruera biblioteket vid jesuitkollegiet i Braniewo, men han hann tyvärr inte fullfölja detta arbete. Vid Trypućkos död förelåg ett katalogmanuskript i en preliminär version, och enligt hans sista vilja skulle detta kompletteras, rättas och publiceras.

Hösten 1989 undertecknades ett formellt avtal mellan Uppsala universitetsbibliotek och Nationalbiblioteket i Warszawa om en gemensam utgåva av framlidne professor Józef Trypućkos katalog. Man var överens om att i stället för att rekonstruera det forna jesuitbiblioteket i Braniewo nu endast upprätta en förteckning över de böcker med Braniewo-proveniens som i dagens läge förvarades på Carolina Rediviva. Till att börja med var det Jakub Z. Lichański vid Nationalbiblioteket i Warszawa som åtog sig den uppgiften. År 1992, då ett tillägg bifogades till överenskommelsen, övergick arbetet från Lichański till två specialister inom Nationalbiblioteket i Warszawa, nämligen Michał Spandowski som skulle svara för förteckningen av inkunablerna och det äldre trycket, samt Sławomir Szyller som skulle ha hand om handskrifterna.18 Arbetet med att komplettera, korrigera och verifiera Trypućkos manuskript, samt att göra förnyade sökningar i Carolinas samlingar,19 drog rejält ut på tiden, men resultatet The Catalogue of the Book Collection of the Jesuit College in Braniewo, som publicerades 2007, blev en gedigen och på många sätt imponerande publikation. Dess viktigaste förtjänst är att den korrigerar hittillsvarande kunskaper om hur stora delar av Braniewobiblioteket som finns bevarade.20 Katalogen omfattar 58 handskrifter, 336 inkunabler och

Poznań-samlingen i Uppsala universitetsbibliotek – historik och dagens läge

56

Braniewosamlingen i Uppsala universitetsbibliotek

Forskningsläge fram till år 2007

Enligt J. Trypućkos samt M. Spandowskis och S. Szyllers forskning

handskrifter

16

58 (varav 43 sammanbundna med tryckta verk)

inkunabler

187

336 (i 348 ex)

äldre tryck 1500–1600-talen

1333

2255 (i 2339 ex)

2 255 böcker med tryckår från 1501 till 1 626.21 Hur vaga och oklara kunskaperna om Braniewobibliotekets bestånd var (och även om de andra bortförda biblioteken och arkiven), samt i vilken grad de var oprövade och baserade på overifierade uppgifter, visar de siffror som uppgavs om samlingen i den polska efterkrigslitteraturen, och som upprepades av efterföljande forskare så sent som på 2000-talet.22 Braniewobiblioteket var Józef Trypućkos viktigaste, men inte det enda, forskningsobjekt under de många besök som han gjorde i Carolinas samlingar. I Trypućkos efterlämnade arkiv återfinns två lådor med handskrivna anteckningar23 om de polonica som rövades av svenskarna från ett antal polska städer och kloster. Vid sidan om de talrikast representerade samlingarna från Ermland och Preussen, samt några enstaka skatter från Sigismund Augusts bibliotek och jesuitbiblioteket i Riga, finns även hela fjorton pärmar som förtecknar äldre tryck med Poznań-proveniens.

Det stora antalet ”Posnaniana” som Trypućko identifierade och beskrev bevisar både hans särskilda intresse för de boksamlingar som bortfördes från Poznań och hans vilja att utforska dessa.

Detta nämner han i ett brev som innehåller hans sista vetenskapliga vilja: ”Jag har börjat ta mig an Poznań-biblioteket – lägg märke till tilläggsanteckningen: Slutgiltig redaktion. Blad utan denna anteckning bör kontrolleras mot respektive skrift.” (”Brev till Andrzej”, juli 1983).24 Under den fem dagar långa undersökning som vi genomförde i Uppsala universitetsbibliotek våren 2012 lyckades vi analysera materialet i sju av de fjorton ovan nämnda Poznań-pärmarna. Varje pärm innehåller i genomsnitt ca 100–110 kartotekskort med beskrivningar av respektive tryck, vilket bör kunna ge följande data:

Antalet äldre tryck (exemplar) med Poznań-proveniens varav: från jesuitkollegiets bibliotek från bernardinerklostrets bibliotek från dominikanerklostrets bibliotek från kyrkliga bibliotek från ”Poznań” (dvs. tryck med närmare oidentifierad proveniens)

748

47 39 2 24 196

Som tidigare nämnts baseras dessa data på analysen av endast hälften av det Poznań-material som hade sammanställts av Trypućko. Om man antar att de resterande sju pärmarna approximativt omfattar 700–800 tryck skulle det sammanlagda antalet registrerade tryck med Poznań-proveniens kunna uppskattas till ca 1 450–1 550 volymer. Här inställer sig dock två frågor: Hur stor del av de Poznań-samlingar, som fördes bort år 1656, utgör ovan nämnda volymer? Och hur många av de i Uppsala universitetsbibliotek förvarade Poznańböckerna har Trypućko lyckats identifiera och beskriva?

Svaret bör nog sökas i ett bevarat inventarium över det privata bibliotek som ägdes av Clas Rålamb, krigsråd hos Karl X Gustav, vilket finns i Carolinas arkiv. Denne man, som var känd för sina litterära och bokliga intressen, beslagtog jesuitbiblioteket i Poznań, samt delar av bernardinerklostrets och dominikanerklostrets bibliotek, och förde bort dessa till sitt privata bibliotek på Länna gård 1656.25 Det var dock inte förrän 1693 som han – såsom återbetalning av den skuld han stod i till kungen – tvingades överlämna sin samling till Uppsala universitetsbibliotek. I det inventarium26 som sammanställdes vid detta tillfälle förtecknade Rålamb över 3 700 verk, däribland böcker tagna från Poznań. Med hjälp av de uppgifter som finns i Rålambs handskrift fastställde Walde att samlingen innehöll ca 2 000 volymer med Poznań-proveniens, däri över 170 inkunabler.27 Dessa beräkningar verkar dock vara för låga med tanke på att jesuitkollegiets bibliotek ansågs innehålla över 6 000 volymer vid mitten av 1600-talet.28 Det är dock ett faktum att Rålambs samling utgör ett undantag i jämförelse med andra boksamlingar som rövats och förts bort till Sverige, vilkas ”större delar på olika sätt förskingrats och förintats”, som Isak Collijn skriver.29 Trots att i princip hela Posnaniana-samlingen införlivades med universitetsbiblioteket i Uppsala, har den dock inte undgått senare decimering genom utgallringar och duplettauktioner eller försäljning på annat sätt, som företagits av bibliotekets olika chefer ännu långt inpå 1800-talet.

På så sätt har några enstaka tryck med Poznańproveniens hamnat i andra svenska bibliotek (i synnerhet i Linköping). Som framgått av ovan så här långt är det synnerligen svårt att bedöma storleken på Poznań-samlingen i dess ursprung-

57

liga tillstånd, dvs. såväl då Rålamb lade beslag på den som i dagens läge.

För att återigen åberopa Braniewobiblioteket och uppgifterna om dess storlek, som tack vare Józef Trypućkos, Michał Spandowskis och Sławomir Szyllers forskning avsevärt kunde korrigeras: man kan med bestämdhet konstatera att för att få ett korrekt svar på frågan hur omfattande Poznańsamlingen är krävs noggranna eftersökningar i Carolinas äldsta samlingar och registrering av provenienser på plats.

I dagens läge kan vi endast försöka oss på en beskrivning – först och främst av det bäst dokumenterade jesuitkollegiets bibliotek – med stöd av såväl historiska källor om Poznańbiblioteken och deras ägare som Uppsala universitetsbiblioteks kataloger, samt med hjälp av den del av Trypućkos material som vi analyserat. Annan information om identifierade handskrifter som hämtats ur ämneslitteraturen och diverse inven-

Index Bibliothecae Collegii Posnaniensis e Societate Jesu, 1610, Bibl.arkiv U 275.

58

tarier kommer här att komplettera denna karakteristik endast i mindre utsträckning.

Jesuitkollegiets bibliotek Det under åren 1570–1571 grundade jesuitkollegiet i Poznań – liksom motsvarande utbildningsverksamhet bedriven av jesuiter under motreformationen i Polen – utvecklades från själva starten så pass dynamiskt att det i början av 1600-talet gjorde anspråk på att få universitetsstatus.30 I samband med att undervisningen startades 1573 uppstod ett behov av ett profilerat bibliotek som till att börja med byggdes upp med hjälp av donationer från en mängd olika personer, såväl kyrkliga dignitärer som civila anhängare till Jesuitordens idéer i både Poznań och Wielkopolska-området. En sådan betydande donation utgjorde en del av den stora boksamling vid Maria Magdalenakyrkan som dåvarande biskopen Wawrzyniec Goślicki överlämnade till kollegiet i samråd med stadsmyndigheterna år 1605.31 De kontinuerligt inkommande donationerna (oftast såsom testamentgåvor), samt det stadigt växande antalet bokinköp, gjorde att jesuitbiblioteket redan i mitten av 1660-talet var större än det sammanlagda bokbeståndet i alla dåvarande kyrkliga institutioner i Poznań (inklusive klosterbibliotek och domkapitlets bibliotek), och därmed Polens andra eller tredje största vetenskapliga bibliotek (efter biblioteket vid Universitetet i Kraków och möjligen lika omfattande som jesuitkollegiets i Vilnius bibliotek).32 Om Poznańbibliotekets storlek och profil vittnar innehållet i de handskrivna katalogerna från 1609 (allmän katalog) och från 1610 (förteckning över jesuitiska författares verk), vilka tillhör de äldsta bevarade inventarierna från polska jesuitbibliotek.33 År 1656 fördes de bort tillsammans med biblioteket, och idag finns de i Uppsala universitetsbibliotek.34 Utan att ingående analysera båda inventariernas ämnesindelning35 kan man konstatera att de avdelningar som där förekommer, och deras inbördes proportioner, bekräftar jesuiternas karakteristiska pedagogiska profil med fokus på först och främst religionsvetenskap, humaniora med i synnerhet filosofi, samt i mindre utsträckning naturvetenskap och juridik.

Som framgår av senare införda accessioner (efter 1609 och 1610) kompletterades båda kataloger-

na fram till 1630, och mot den bakgrunden kan man ungefärligen beräkna antalet inventerade böcker vid jesuitkollegiet under första hälften av 1600-talet. Catalogus universalis librorum Collegii Posnaniensis (U 276) förtecknade ca år 1630 inte mindre än 4728 poster och Index Bibliothecae Collegii Posnaniensis e Societate Jesu (U 275) – ca 1 603 poster, vilket sammanlagt ger en siffra på över 6 330.36 De arbeten som upptogs i någon av katalogerna fick samtidigt en lämplig inskrift på titelbladet Inscriptus Catalogo librorum Collegii Posnaniensis Societatis Jesu (med eller utan registreringsdatum), vilken även förekommer i en förkortad version. Denna proveniensanteckning är den viktigaste och tydligaste markören för identifiering av de böcker som tillhört det största av de från Poznań bortrövade biblioteken.

Biblioteken vid bernardineroch dominikanerklostren Förhållandevis minst vet vi om de två äldsta klosterbiblioteken i Poznań, vilkas samlingar också delvis bortfördes av svenskarna. Både dominikanerna, vilka etablerade sig i stadsdelen Sródka år 1239, och bernardinerna,37 verksamma i Poznań sedan 1455, hade egna bibliotek som till största delen erhållits genom gåvor, och som uteslutande använts för munkarnas studium, dvs. internt inom klostren. Deras bokbestånd har således aldrig blivit lika stort som det i jesuiternas bibliotek, vilket byggdes upp för kollegiets behov. Liksom andra äldre bibliotek som grundades under tidsperioden 1200 till 1600 bör de ha utmärkts av en rik samling medeltida handskrifter.

Om dominikanernas äldsta bibliotek är mycket litet känt eftersom det förstördes vid eldsvådan 1464. Att återuppbygga boksamlingen tog lång tid. Inte förrän 1525, tack vare stöd från suffraganbiskopen38 Wojciech av Sochaczew lyckades man resa en byggnad som var ämnad pro libraria.39 De äldsta omnämnandena av innehållet i bernardinernas bibliotek är från första hälften av 1600-talet. Enligt Augustyn Ciepliński, lektor vid läroanstalten i Poznań och sedermera författare till en krönika om de polska bernardinernas provins, uppgick bibliotekets samlingar före år 1652 till 666 tryck in folio, 600 in octavo, 306 in quarto och 28 handskrifter (därav 10 predikosamlingar fördelade på 16 volymer).40

Eftersom de äldsta inventarierna från klosterbiblioteken i Poznań har gått förlorade kan slutsatser om beståndet och ämnesindelningen fram till 1600-talet endast dras med hjälp av de bevarade böckerna samt genom jämförelser med andra kända dominikaner- och bernardinerbibliotek.

I varje bibliotek som tillhörde ett tiggarkloster märktes nämligen den för mendikantorden karakteristiska själavårdande profilen. Den allra största delen av samlingarna utgjordes av verk inom bibelkunskap, patristik och kyrkohistoria samt predikolitteratur och asketisk litteratur.41 Att bortförandet av klosterbibliotekets samlingar år 1655 inte på något sätt nämns vare sig i Poznańbernardinernas eller dominikanernas krönikor förvånar något. Skulle källornas tystnad i det hänseendet kunna tyda på att bokförlusterna för de båda konventen inte var tillräckligt kännbara för att de skulle tillägnas några ord på krönikornas blad? Mer sannolikt ter sig dock att förklaringen finns i den generellt svåra situation som klostren i Poznań och Wielkopolskaområdet befann sig i under den svenska ockupationen: många av dem var förstörda, bestulna eller kontributionsskyldiga.42 De allra största förlusterna led vid den tiden bernardinerklostret, vars verksamhet fick avbrytas under tre år efter att den svenska armén fördrivit munkarna.43 Som tidigare nämnts blev inte bernadiner- och dominikanerklostren i Poznań av med hela sina bibliotek, och idag är det svårt att uppskatta i hur hög grad dessa skingrades eller förstördes då svenska soldater attackerade klosterbyggnaderna år 1655. Att det endast var en begränsad mängd böcker som fördes bort från dessa kloster bekräftas av den förhållandevis ringa andelen ”icke jesuitiska” böcker som förvaras i Uppsala, 39 tryck (varav 4 inkunabler) med bekräftad bernadinerproveniens och 12 tryck (varav en inkunabel) från dominikanerbiblioteket av de av oss genomgångna 748 beskrivningarna av Poznańböcker. De för bernardinerbiblioteket mest typiska proveniensinskrifterna, som även förekommer i förkortade varianter, lyder: Pro libraria loci Posnaniensis, Pro bibliotheca PP. Bernardinorum, Loci Posnaniensis PP. Bernardinorum, Pro bibliotheca Posnaniensi apud FF. Bernardinos, Pro cella praedicatorum posnaniensis PP. Bernardinorum. De mest frekventa inskrifterna på titelbladen, pärmarna eller pärmförsättsbladen som bekräftar dominikanernas

59

ägandeskap är följande: Pro bibliotheca conventus Posnaniensis S. Dominici, ad bibliothecam conventus Posnaniensis ordinis Praedicatorum.

Poznańhandskrifterna – ett försök till karakteristik Av de Poznańsamlingar som förvaras i Uppsala utgör handskrifterna den minsta och samtidigt den i minst utsträckning utforskade delen. Utifrån Mittelalterliche Handschriften der Universitätsbibliothek Uppsala: Katalog über Die C-Sammlung och annan ämneslitteratur kan konstateras att 18 handskrifter har en bekräftad Poznańproveniens.

Av dessa är 16 jesuitiska, och de två resterande kommer från bernardinerbiblioteket. Fyra av dessa manuskript är medeltida, varav två bernardinska (C 533, C 630) och två jesuitiska (C 49, C 800).44 Den mest värdefulla och äldsta handskriften kommer från 1200-talet, och innehåller Decretales Gregorii IX cum glossa Bernardi Parmensis de Bottone (C 533).45 Denna tvåspaltiga pergamentfoliant är skriven i en tidig variant av italiensk rotunda (Littera Bononiensis), av en skrivare som nämner sitt eget namn på bl. 288: Expliciunt decretales de manu Henrici Lescot. Nertill på första bladet återfinns ett ägarmärke från 1600-talet: Pro Conventu Posnaniensi Ff Bernardinorum.46 An-

teckningen Kokoscha (svårläsbar) på frampärmen anger att handskriften härstammar från Polen.

Vid beskrivning av detta minnesmärke bör även dess konstnärliga och estetiska värde nämnas. De rikt smyckade initialerna, en mängd konstfärdigt gjorda miniatyrer, marginaldekor på varje handskriftsblad i form av drolerier med ett omfattande symboliskt innehåll, utgör tillsammans ett intressant och värdefullt exempel på den stora hantverksskicklighet som präglade 1200-talets italienska illumineringskonst.

Den andra bernardinerhandskriften (C 630) består av två delar daterade till 1300- och 1400-talen (som sammanfogades i ett senare skede).

Den innehåller verk av tre medeltida klosterteologer: Sankt Bonaventura, Petrus de Rosenheim och Hugo Ripelin von Strassburg.47 I slutet av den första traktaten (bl. 49r) antecknade skrivaren: Explicit Breuiloquium domini Bonaventure In Tarnow per manus fratris Pancracii Mazouite scriptum sub anno Incarnacionis dni MilCCCCLXXXI. På frampärmens insida återfinns en anteckning från 1500-talet: Pro libraria loci Posnanien[sis].

Med ledning av denna konstateras i den svenska handskriftskatalogen att manuskriptet förmodligen härstammar från jesuitkollegiets bibliotek.48 I den beskrivning som Birkenmajer lämnar i Sprawozdanie… görs inget som helst antagande eller förtydligande i det hänseendet.49

Breuiloquium domini Bonaventure…, Tarnów, 1481, bernardinsk proveniens: Pro libraria loci Posnanien[sis], C 630.

60

Decretales Gregorii IX cum glossa Bernardi Parmensis de Botone, slutet av 1400-talet, C 533.

Vårt resonemang om att proveniensen för denna codex är bernardinsk bygger på två premisser.

Den första är ägaranteckningen Pro libraria loci Posnaniensis som är typisk för de volymer som tillhört bernardinerna. Det andra argumentet är kopplat till skrivaren i handskriftens första del, nämligen broder Pankracy (”Mazowity”?) som skrev Breviloquium år 1481 i Tarnów. Med stor sannolikhet kan man anta att han utförde detta arbete i bernardinerklostrets scriptorium, som fanns i denna stad sedan 1459. Med tanke på de nära relationerna mellan konventen och brödernas rörlighet inom hela provinsen torde resan för denna codex från Tarnów till Poznań vara fullt sannolik.

Den äldsta av de två medeltida handskrifterna från jesuitkollegiets bibliotek är Sankt Georgener Predigten, en avskrift på 1400-talets Mitteldeutsch av den i Tyskland populära samlingen med 39 predikningar från Sankt Georgenklostret i Schwarzwald (C 800).50 Näst äldst är Collectio veterum inscriptionum Latinorum, quae Romae et in vicino repertae fuerunt från början av 1500-talet (C 49).51 Särskilt intressant är det andra manuskriptet eftersom det är skrivet av Piotr Wedelicjusz från

Obornik i Wielkopolska (d. 1542), som var framstående läkare, medicine doktor vid universitetet i Bologna52 (före 1516), rektor vid Jagellonska universitetet samt livmedikus hos Sigismund I och drottning Bona Sforza. Denna handskrift är utan tvekan en autograf eftersom underskriften på blad 6: Petri Jo. Vuibertini Obornicensis Poloni motsvarar handstilen i hela texten.53 Man kan inte utesluta att även de fjorton sepiateckningar gjorda med fjäderpenna som pryder manuskriptet (föreställande romerska mausoleer, gravinskrifter och amforor) är även det ett verk av denna mångsidige läkare från renässanstiden. Det är oklart på vilka vägar som Wadelickis ”romerska” handskrift och två honom tillhörande inkunabler54 har kommit till jesuitkollegiet i Poznań.

Möjligen har det skett via hans bror Jakub, teologie doktor och kyrkoherde vid Maria Magdalenakyrkan – de tre volymerna kan ha kommit i hans ägo genom arv.

Till jesuitiska manuskript daterade till 1500och 1600-talen räknas i första hand de två bibliotekskataloger från 1609 (U 276) och 1610 (U 275), som överfördes till Uppsala tillsammans med hela bokbeståndet.55 Den talrikaste gruppen utgörs av teologiska verk (tio stycken), bland vilka det även finns traktater skrivna av jesuitiska författare.56 Andra ämnesavdelningar inom kollegiets bibliotek representeras av några enstaka exemplar, såsom Arithmeticae Practicae breue Compendium. Calissij Anno Dni 1612 (A.25) och Tragediae scriptae – en samling jesuitiska dramer nedtecknade ca år 1600 för användning inom kollegiets teaterverksamhet (R 380).57 Vid sidan av de ovan nämnda handskrifterna i Uppsala universitetsbiblioteks samlingar finns även sådana som är sammanbundna med tryckta verk. Här framskymtar ytterligare en forskningsuppgift – att på plats gå igenom inkunabler och samlingsband med Poznańproveniens för att beskriva deras innehåll. Äldre tryck från Poznań och dessas ägare Att analysera Poznańprovenienserna är som att följa skärvor och brottstycken som historien lämnat efter sig i de i Uppsala förvarade handskrifterna och tryckta verken. Där finner man såväl spår av det vetenskapliga och intellektuella livet i Poznań under 1500-talet, som vittnesmål om kon-

61

taktnätet bland ortens präster, professorer, läkare och representanter för stadens myndigheter.

I de beskrivningar av Poznańtrycken som Trypućko utarbetat förekommer proveniensanteckningar av en mängd olika donatorer till stadens bibliotek (först och främst till jesuitkollegiets bibliotek), bland dem kardinal Stanisław Hozjusz, lat. Stanislaus Hosius (1504–1579), humanist, kunglig sekreterare, diplomat och en av den katolska motreformationens främsta krafter;58 ärkebiskoparna av Gniezno (Gnesen) Stanisław Karnkowski och Andrzej Krzycki; Poznańbiskoparna Adam Konarski, Jakub Brzeżnicki, Wawrzyniec Goślicki, Stanislaw Szedzinski, Kasper Stanisław Happ; professorerna Benedykt Herbest, Stanisław Grzepski, Gabriel av Szadko samt andra framstående jesuiter, men även några Poznańläkare: Jan Kosz, Jakub Grodzicki, Adam Paulinus, Jan Chrościejewski och många fler. Dessa anteckningar hjälper till att bekräfta eller i vissa fall till och med fastställa och datera donatorernas funktioner och titlar, samt deras vetenskapliga kontakter. Det kan ibland röra sig om endast korta proveniensnotiser, såsom exempelvis Mathiae Smiglecii Posnanien. Rectori dignissimo59 av Marcin Śmiglecki (1563–1618), filosof och teolog, som under studietiden i Rom sökte inträde i jesuitklostret, och som efter återkomsten till Polen under ett antal år var rektor för kollegierna i Pułtusk, Poznań och Kalisz. I Uppsala förvaras även hans egna verk, exempelvis det i Kraków år 1614 tryckta Refutatio vanae dissolutionis nodi gordii de vocatione ministrorum… med inskriften: Pro Coll. Posnan.

Author dedit.60 De fylligare och mindre lakoniska anteckningarna kan däremot visa upp komplexa relationer och kontakter inom de samtida vetenskapliga kretsarna. Gabriel av Szadek Szadkowski (1500-talet), professor vid universitetet i Kraków och kanik i Poznań, lämnar i ett verk av Plutarchos61 ett minnesspår efter sin lärare och bokens tidigare ägare, Stanisław Grzepski (vars namn – Stanislaus Grepsius – återfinns på bakpärmen): Piae memoriae D[ominus] Stanislaus Grepsius dedit mihi facultatem suis libris utendi quam diu velle[m].

Hic ergo liber post meam mortem erit dandus ad Bibliotheca[m] Cracouien[sem] illi enim legaverat suos libros insigniores. Gabr[iel] Sh[adcouius] scripsit.62 Anteckningen Inscriptus Cat. Coll. Posnan.

62

Soc. Jesu vittnar om att boken senare hade överlämnats till jesuitbiblioteket i Poznań.

Liknande notiser finner vi i Gaspar Contarinis De magistratibus et republica Venetorum som trycktes i Basel 154463 och som Łukasz Górka, sedermera guvernör i Poznań, redan två år senare fick av sin lärare Eustachy Trepka, som också var luthersk predikant: Lucas Comes de Gorka me Eustachio Trepka dono dedit Anno 1546. Denna volym har senare varit i läkaren Jakub Grodzickis ägo, och tillsammans med hans bibliotek har den införlivats med jesuitkollegiets bibliotek.

Anteckningar gjorda av framstående personer kan ofta väcka ett särskilt intresse. En av dem är utan tvekan Andrzej Krzycki (1482–1537), lat. Cricius, ärkebiskop av Gniezno och Polens primas, drottning Bona Sforzas sekreterare samt konstmecenat, författare och poet.64 I Uppsala finns ett antal böcker som härstammar från hans bibliotek, bland dem indexvolymen till Augustinus verk tryckt i Basel 1529.65 Denna överlämnades till bernardinerbiblioteket i Poznań av hans brorson, Łukasz Krzycki, varom inskriften på titelsidan vittnar: ”Iste liber et sequentes concessus est pro cella predicatoris, in loco Posnaniensi ad Bernardinos per predicatorem Lucam Cricium eiusdem ordinis fratrem professum. Post mortem pie memoriae Reverendissimi Domini Andree Cricÿ Archiepiscopi Gnesensis patrvi sui oretur pro eo ut quiescat in pace.”66 Kronika Jezuitów Poznańskich (Poznań­jesui­ter­ nas krönika) innehåller uppgifter om kollegiets välgörare och av dem överlämnade bibliotek: I början av augusti [1572] dog högvördige suffraganbiskopen i Poznań, Stanisław Szedziński […].

Liggande på dödsbädden efterlämnade han ett varaktigt minnesmärke över sin frikostighet gentemot kollegiet, ty han skänkte [oss] nämligen sitt omfattande bibliotek, vilket betydligt har berikat vårt alltför blygsamma och fattiga bokbestånd efter att det två år senare hade överlämnats till oss av hans testamentexekutorer.67

Bland Trypućkos beskrivningar av Poznań­mate­ rialet på de av oss genomgångna kartotekskorten finns nio tryck ur Szedzińskis samling med inskriften Stanisl. Schedzinskij sufrag. Posnan.68 Betydligt fler volymer härstammar ur biskop Stanisław Karnkowskis (1520–1603) bibliotek.69 I den av oss analyserade delen av Trypućkos ma-

terial återfinns 22 sådana. Det rör sig huvudsakligen om 1500-talstryck inom filosofi och teologi utgivna i Paris, Lyon, Strasbourg, Köln, Basel och Venedig. Bland dessa fann vi även en inkunabel, ett verk av den italienske filosofen Aegidius Romanus Expositio domini Egidii Romani supra libros elenchorum Aristotelis 70 tryckt i Venedig 1496, vilket vittnar om boksamlingens höga värde. På en del av pärmarna förekommer biskopens initialer S K A G [Stanislaus Karnkowski Archiepiscopus Gnesensis], andra böcker är prydda med stämplat exlibris Stanis. Karnkowski Archiep. Gneznen. Att böckerna har införlivats med jesuitkollegiets bibliotek bekräftar inskrifterna på titelbladet: Inscriptus catalogo collegij Posnaniensis Soc. Jesu.

Detta framgår även av klostrets krönika: ”Högvördige ärkebiskopen av Gniezno, Stanislaw Karnkowski, legatus natus,71 Polska rikets primas och första furste72 […] skänkte år 1583 sitt rätt ansenliga bibliotek till kollegiet.”73 Av andra intressanta 1700-talsbibliotek – i vilkas historia ett helt nytt kapitel skulle kunna skrivas med hjälp av proveniensgranskning i de Poznańvolymer som finns i Uppsala universitetsbibliotek – bör nämnas suffraganbiskopen Jakub Brzeźnickis (1540–1604) samling. I Polski Słownik Biograficzny (Polskt biografiskt lexikon) skriver Henryk Barycz att biskopen gav uttryck för sina allsidiga intellektuella intressen genom ”täta resor till Italien […], skapande av kontakter med framstående forskare […], och inte minst genom glödande entusiasm för böcker, som B[rzeźnicki] oupphörligen hade samlat sedan sin tidiga ungdom, så att han sedermera räknades som en av de största polska boksamlarna under 1700-talet”.74 Sitt bibliotek överlämnade han till domkapitlet i Poznań, med undantag av de böcker som hade testamenterats till stadens kollegium. I Uppsala universitetsbiblioteks samlingar finns spår inte bara efter de böcker som skänktes till jesuiterna utan även av den del av biskopens bibliotek som övergick i hans brorson, praepositius75 vid Maria Magdalenakyrkan, Andrzej Brzeźnickis ägo. Ett år efter hans död, dvs. 1626, överlämnade hans arvtagare biblioteket till jesuiterna, vilket registrerades av krönikören: […] högvördige Andrzej Brzeźnicki, kyrkoherde vid Maria Magdalenakyr-

kan i Poznań, testamenterade ett tusen floriner, vilket är värdet av det bibliotek som han skänkt till oss.76 Genom att analysera proveniensanteckningarna kan man också följa hur idéer och åsikter utbyttes och spreds via de publikationer som utgavs utanför Polens gränser, liksom de ömsesidiga kontakter som förenade den polska motreformationens anhängare. Ett utmärkt exempel på detta är Hozjusz (Hosius) verk Confessio catholicae fidei christiana77 som publicerades i Wien 1560. Redan i september samma år erhöll Benedykt Herbest (ca 1531–1598) ett exemplar av boken av ärkebiskopen Jan Przerębski som försåg gåvan med lämplig inskrift: Benedicto Herbesto Neapolitano à Reverendiss. D. D. Joanne Przerembski Archiepiscopo Gnesn.

Donat. Anno 1560 in Septembro. Denne Herbest var klassisk filolog och pedagog, professor vid Akademien i Kraków och rektor för Lubrańskiakademien i Poznań. År 1571 inträdde han i jesuitorden och till denna överlämnade han senare sitt bibliotek.78 Dessa exempel på proveniensanteckningar visar tydligt vilka intressanta slutsatser en systematisk utforskning av Uppsala universitetsbiblioteks historiska samlingar skulle kunna leda till. Den av oss genomförda preliminära genomgången utgör således endast en utgångspunkt, en inledning till vidare efterforskningar; den är ett försök att utstaka riktning och metod för detaljerade studier, som – det är vår förhoppning – nu sent omsider bör komma till stånd, och som bör kunna resultera i en katalog över de boksamlingar från Poznań som numera förvaras i Uppsala universitetsbibliotek.

Att vi har lyckats få tillgång till en så stor mängd värdefull bibliografisk information och en lika värdefull källinformation – först och främst Józef Trypućkos hittills outforskade arkivmaterial – samt även fått en allmän introduktion till bibliotekets handskrifts- och äldre trycksbestånd har möjliggjorts tack vare personalens vid Uppsala universitetsbibliotek vänliga hjälp och stöd. Vårt varma tack riktar vi i synnerhet till bibliotekarierna Laila Österlund, Maria Berggren och Mirka Bialecka. Översättning Mirka Bialecka

63

noter 1. J. Trypućko, The Catalogue of the Book Collection of the Jesuit College in Braniewo Held in the University Library in Uppsala, extended and completed by Michał Spandowski; ed. by Michał Spandowski, Sławomir Szyller [= Katalog księgozbioru Kolegium Jezuitów w Braniewie zachowanego w Bibliotece Uniwersyteckiej w Uppsali, uzupełnił Michał Spandowski; oprac. Michał Spandowski, Sławomir Szyller], 1–3 (Warszawa och Uppsala 2007). Om Józef Trypuckos forskning och om utgivningen av katalogen i senare delen av artikeln.

2. O. Walde, Histoire des Bibliothèques Suédoises (Paris 1949), s. 125–26.

3. C. Pilichowski, Z dziejów szwedzkich zaborów bibliotek i archiwów polskich w XVII i XVIII wieku (Gdańsk 1960), s. 5; D. Matelski, ”Straty polskich dóbr kultury w wojnach z sąsiadami w XVII i XVIII wieku”, Muzealnictwo 44 (2003), s. 7–27.

4. C. Pilichowski, ”Straty bibliotek i archiwów polskich podczas szwedzkiego „Potopu” 1655–1660”, i Polska w okresie drugiej wojny północnej 1655–1660, 2, Rozprawy, red. K. Lepszy (Warszawa 1957), s. 462.

5. O. Walde, Histoire des Bibliothèques Suédoises, s. 127. Om Poznań-boksamlingarnas öden och Claes Rålambs bibliotek i senare delen av artikeln.

6. O. Walde, Storhetstidens litterära krigsbyten: En kulturhistorisk-bibliografisk Studie, 2 (Uppsala 1920), s. 148.

7. D. Matelski, ”Straty polskich dóbr kultury w wojnach ze Szwecją z XVII i XVIII w. oraz próby ich restytucji”, Archeion 106 (2003), s. 125.

8. ”Så skola och alla Archiver, Publike Acter, Castrensia, Juridica, Ecclesiastica, såsom och thet Kongl. Biblioteket / som är uthfördt utur Pohlen och Storförstendömmet Littowen / hwilka ännu finnas och äro till Handz; Aff the Swenske restitueras och igengifwas / och thet innan then Tijdh man hafwer förwäxlat Ratificationerne, eller til thet högsta innan 3. Månader efter förwäxlingen.”

9. W. Konopczyński, Polska a Szwecja od pokoju Oliwskiego do upadku Rzeczypospolitej (Warszawa 1924), s. 23; ”A. Birkenmajer, Bernikg (Bernik) Jakub”, i Polski Słownik Biograficzny [PSB], 1, (Kraków 1935), s. 465.

10. Z. Anusik, Misja polska w Sztokholmie w latach 1789–1795 (Łódź 1993), s. 85–90; A. Schletz, ”Ks. Jan Albertrandi w latach 1731–1795”, Nasza Przeszłość 10 (1959), s. 177–208.

11. De restituerade arkivalierna införlivades med samlingarna i Muzeum Książąt Czartoryskich (Czartoryski-museum). Detaljerad beskrivning av expeditionens resultat i C. Pilichowski, Z dziejów szwedzkich zaborów, s. 22f.

12. E. Barwiński, L. Birkenmajer, J. Łoś, Sprawozdanie z poszukiwań w Szwecyi dokonanych z ramienia Akademii Umiejętności (Kraków 1914), s. xx.

13. I. Collijn, Katalog der Inkunabeln der Schwedischen öffentlichen Bibliotheken, 2, Katalog der Inkunabeln der Kgl. UniversitätsBibliothek zu Uppsala (Uppsala 1907).

14. Ovan nämnda siffror enligt E. Barwiński i förordet till Sprawozdania z poszukiwań w Szwecyi, s. xxii och xxv.

15. O. Walde, Storhetstidens litterära krigsbyten: En kulturhistorisk-bibliografisk studie, 1–2 (Uppsala 1916, 1920).

16. A. Birkenmajer, ”Książka O. Waldego o szwedzkich zdobyczach bibljotecznych”, Exlibris V (1924), s. 65 och 78.

17. Under åren 1966–1977 prefekt vid Slaviska institutionen vid Uppsala universitet.

18. Detaljerad beskrivning av projektet, dess förlopp och resultat i: M. Spandowski, S. Szyller, Introduktion till: The Catalogue of the Book Collection of the Jesuit College in Braniewo Held in the University Library in Uppsala, 1, s. 31f.

19. 8 nya inkunabler och 654 nya äldre tryck från 1500- och

64

1600-talen kunde upptäckas och läggas till i katalogen tack vare noggranna efterforskningar genomförda år 2002 på plats av Michał Spandowski med hjälp av personalen vid Uppsala universitetsbibliotek – Harriet Wallman och Mirka Bialecka.

20. Den andra etappen – konvertering av katalogen från MAKformatet till MARC21-formatet samt införlivande av densamma med Libris – av det polskt-svenska samarbetsprojektet börjar närma sig sitt slut.

21. The Catalogue of the Book Collection of the Jesuit College in Braniewo Held in the University Library in Uppsala, s. 33.

22. Jfr D. Matelski, Straty polskich dóbr kultury, s. 7. Czesław Pilichowski skrev år 1960: ”Antalet volymer tagna från Braniewo uppgick enligt dåtida uppskattningar till 1520, varav 187 inkunabler, från Frombork - 225, varav 94 inkunabler, antalet handskrifter – 68 från Frombork och 16 från Braniewo” (Z dziejów szwedzkich zaborów, s. 7).

23. UB sign. 538 E: 1, 538 F: 2.

24. Brevet publicerat i The Catalogue of the Book Collection of the Jesuit College in Braniewo held in the University Library in Uppsala, 1, ”Introduction”, s. 15–16.

25. O. Walde, 2, s. 96–97.

26. Inventariet förvaras i Uppsala universitetsbibliotek, sign. U 281.

27. Antalet inkunabler från Poznań som redovisas i Collijns katalog är mindre eftersom Walde har rekonstruerat ett antal samlingsband som Rålamb låtit ta isär innan biblioteket överlämnades till Uppsala; jfr A. Birkenmajer, ”Książka O. Waldego”, s. 72, p. 7. Beskrivningen av de 166 Poznań-inkunabler som förtecknats av I. Collijn återfinns i A. Warschauer, ”Wiegendrucke aus Posener Büchersammlungen in der Universitäts-Bibliothek zu Uppsala”, Historische Monatsblätter für die Provinz Posen (1908), nr 4, s. 57–65.

28. J. Wiesiołowski, ”O najstarszej bibliotece poznańskich jezuitów w świetle zachowanych w Szwecji katalogów bibliotecznych”, Kronika Miasta Poznania (i forts. KMP) 1997, nr 4, s. 128.

Författaren uppskattar antalet volymer bortförda från Poznan år 1656 till 8 000 volymer.

29. Citerat efter A. Birkenmajer, ”Książka O. Waldego”, s. 74.

30. Om jesuitkollegiets i Poznan historia och om dess försök att få universitetsstatus, se Wokół jezuickiej fundacji uniwersytetu z 1611 roku, red. D. Żołądź-Strzelczyk och R. Witkowski (Poznań 2011).

31. O. Walde, 2, s. 95, 133.

32. Efter J. Wiesiołowski, ”O najstarszej bibliotece”, s. 132.

33. En detaljerad beskrivning av dessa kataloger utarbetades senast av R. Witkowski, ”Biblioteka jezuicka w świetle katalogów z początku XVII wieku”, i Wokół jezuickiej fundacji uniwersytetu, s. 175–204 [här även fullständig ämnesbibliografi].

34. Index Bibliothecae Collegii Posnaniensis e Societate Jesu, Bibl. arkiv. U 275; Catalogus universalis librorum Collegii Posnaniensis, Bibl. arkiv. U 276.

35. Beskrivet detaljerat av: J. Wiesiołowski, ”O najstarszej bibliotece”, s. 127f. R. Witkowski, ”Biblioteka jezuicka”, s. 181f.

36. Efter J. Wiesiołowski, ”O najstarszej bibliotece”, s. 128–30.

37. [I Polen tillhör bernardiner franciskaner och de bildar en särskild orden, Fratres minorum S. Francisci de observantia. Ö.a.]

38. [Suffraganbiskop (episcopus suffraganeus; lat. suffragium ’omröstning’; ’bifall’; ’(under)stöd’; ’hjälp’), i romersk-katolska kyrkan: 1. biskop i ett stift som tillhör en kyrkoprovins, underställd en ärkebiskop; 2. biträdande biskop, hjälpbiskop i ett stift.

Suffraganbiskoparna i Poznań och Gniezno var hjälpbiskopar. Ö.a.]

39. J. A. Spież, ”Dominikanie w Poznaniu”, KMP (2004) nr 3, s. 13–14.

40. Efter J. A. Mazurek, ”Bernardyni w Poznaniu 1455–1655”, Studia Franciszkańskie 4 (1991), s. 270.

41. S. B. Tomczak, ”Biblioteka bernardynów w Poznaniu od początku fundacji do XVII w.”, Studia Franciszkańskie 4 (1991), s. 329–32.

42. J. A. Spież, ”Dominikanie w Poznaniu”, s. 16.

43. Jfr Kroniki Bernardynów poznańskich, oprac. S. B. Tomczak, J. Wiesiołowski (Poznań 2002), s. 186–87.

44. M. Andersson-Schmitt, H. Hallberg, M. Hedlund, Mittelalterliche Handschriften der Universitätsbibliothek Uppsala: Katalog über Die C-Sammlung, Bd 1–8 (Uppsala 1988–1995). Katalogen finns även i elektronisk version som Manuscripta Mediaevalia: http:// www.manuscripta-mediaevalia.de/hs/kataloge/HSK0506a.htm 45. Decretales Gregorii IX cum glossa Bernardi Parmensis de Botone. Perg., folio, 42 × 26 cm, k. 299, Bolonia, slutet av 1200-talet, C.533; E. Barwiński, L. Birkenmajer, J. Łoś, Sprawozdanie, nr 110, s. 76; Mittelalterliche Handschriften, Bd 5, C 401–550 (Uppsala 1992), s. 336–37.

46. Det bör påpekas att i beskrivningen av C 533 i Mittelalterliche Handschriften katalogens författare felaktigt uppger – åberopandes O. Walde, 2, s. 99 – att handskriften togs av svenskarna under det trettioåriga kriget. O. Walde omtalar Decretales Gregorii IX såsom svenskt krigsbyte från år 1655.

47. Bonaventura. Petrus de Rosenheim. Hugo Ripelin de Argentina. Perg., octavo, 18,5 × 13,5 cm, k. 157, Tarnów, 1481. 1500-talet., C 630; Mittelalterliche Handschriften, Bd 6, C 551–935 (Uppsala 1993), s. 162–63.

48. Ibid, s. 163.

49. E. Barwiński, L. Birkenmajer, J. Łoś, Sprawozdanie, s. 77, nr 112.

50. St. Georgener Predigten, mitteldeutsch. Perg., quarto, 20x14,5 cm, k. 175, Tyskland, första hälften av 1400-talet, C.800. K. 1 nertill inskrift från 1600-talet: Inccriptus Catalogo librorum Collegii Posnaniensis Societatis Jesu 1609; E. Barwiński, L. Birkenmajer, J. Łoś, Sprawozdanie, s. 76, nr 111, här en beskrivande titel: Meditationes religiosae super sententiis biblicis lingua germanica scriptae; O. Walde, 2, s. 100–101; Mittelalterliche Handschriften, Bd 6, C 551–935, s. 315–16.

51. Collectio veterum inscriptionum latinarum, quae Romae et in vicino repertae fuerunt. Papier, quarto, 21,5x14,5 cm, k. 214, Nord­ italien., början av 1500-talet, C.49; E. Barwiński, L. Birkenmajer, J. Łoś, Sprawozdanie, s. 130–31, nr 215; Mittelalterliche Handschriften, Bd 1, C I–IV, 1–50 (Uppsala 1988), s. 333–34; om handskriften, se även C. Lindsten, De codice Upsaliensi C 49 (Göteborg 1916).

52. Det är ovisst om han erhöll doktorsgraden vid detta universitet; att det var vid någon av de italienska skolorna, möjligen i Padua där ett flertal polska läkare studerade, är dock säkert; E. Stocki, ”Księgi medyczne lekarzy poznańskich w bibliotekcch szwedzkich”, KMP (2001) nr 1, s. 82; R. Marciniak, ”Cztery podręczniki medyczne Piotra Wedelicjusza z Obornik w Bibliotece Poznańskiego Towarzystwa Przyjaciół Nauk (uwagi kodykologiczne)”, i Scriptura custos memoriae: Prace historyczne, red. D. Zydorek (Poznań 2001), s. 425–26.

53. Av annan, senare, handstil är endast proveniensanteckningen på k. 7: Inscriptus Catalogo librorum Collegii Posnaniensis Societatis Jesu 1609.

54. M. Moses, Aphorismi medici una cum aphorismis Johannis Damasceni et Rhasis (Bologna, 1489); I. Collijn, Katalog der Inkunabeln, nr 1069; M. Sylvaticus, Opus pandectarum medicinae (Strassburg, ca 1474), I. Collijn, Katalog der Inkunabeln, nr 1379.

55. Tidigare nämnda i samband med den generella beskrivningen av biblioteket vid jesuitkollegiet i Poznan.

56. UB T.164, T.316, T.323, T.324, T.352, T. 356, T.362, T. 374, T.382, T. 384.

57. Handskriften har ofta behandlads i den polska ämneslitteraturen, se J. Lewański, ”Kodeks poznański I (Uppsalski)”, i Studia

nad dramatem polskiego Odrodzenia (Wrocław 1956), s. 61–64; L. Winniczuk, ”Dramma comicum Odostratocles. Codex Uppsal. R. 380”, i Orbis mediaevalis (Weimar 1970), s. 253–65.

58. W. Urban, ”Hozjusz Stanisław”, Polski Słownik Biograficzny, 10, s. 42–46.

59. L. Suslyga, Velificatio seu Theoremata…, Graecii 1605, UB sign. 69.175 (:2).

60. M. Śmiglecki, Refutatio vanae dissolutionis…, Cracoviae 1614; se J. Trypućko, Polonica Vetera Upsaliensia: catalogue des imprimés polonais ou concernant la Pologne des XVe, XVIe, XVIIe et XVIIIe siècles conservés à la Bibliothèque de l’université royale d’Upsala (Uppsala 1958), s. 164.

61. Plutarchus, Moralis opuscula …, Basel 1542, UB sign. F 22; jfr O. Walde, 2, s. 131.

62. ”Herr Stanislaus Grepsius, salig i åminnelse, gav mig möjlighet att använda hans böcker så länge som jag ville. Denna bok skall alltså ges till biblioteket i Krakow efter min död. Ty till detta hade han testamenterat sina mer berömda böcker. Gabriel Sadcovius skrev detta” [övers. Peter Sjökvist].

63. G. Contarini, De magistratibus et republica venetorum (Basel 1544), UB sign. Gg 184.

64. J. Korytkowski, Arcybiskupi gnieźnieńscy, prymasowie i metropolici polscy od roku 1000 aż do roku 1821, 3 (Poznań 1889), s. 1–44.

65. Index omnium quae insigniter dicta sunt a diuo Augustino…, (Basel 1529).

66. ”Denna bok har givits för användning i predikantens cell, i Posnan till Bernardinerna genom fader Lucas Cricius, broder i samma orden. Efter ärevördige herr Andreas Cricius’, salig i åminnelse, ärkebiskopen i Gnesen, hans farbroders, död må man be för honom att han vilar i frid.” [övers. Peter Sjökvist] 67. Kronika Jezuitów poznańskich (młodsza), 1, red. L. Grzebień, J. Wiesiołowski (Poznań 2004), s. 15–16.

68. UB: sign.: 36.158; 36.193; 56.6; 58.33; 58.98; 59.144; 68.433; 70.12; 71.26.

69. J. Korytkowski, Arcybiskupi gnieźnieńscy, 3, s. 419–40; H. Kowalska, ”Karnkowski Stanisław”, Polski Słownik Biograficzny, 12, s. 77–82.

70. Aegidius Romanus, Expositio supra libros elenchorum Aristotelis (Venedig 1496), UB: sign. 31.213. I. Collijn redovisar 7 inkunabler med Stanisław Karnkowskis proveniens, H. Sallander utökar antalet med ytterligare en, Katalog der Inkunabeln der Kgl. Universitäts-Bibliothek zu Uppsala (Uppsala 1953), s. 56.

71 [Legatus natus, hederstitel i romersk-katolska kyrkan i Polen som tillkommer ärkebiskopen (primas) i Gniezno; legat (lat. legatus), av påven befullmäktigat sändebud, förr i tiden ofta av italiensk härkomst; legatus natus, påvligt sändebud av inhemsk härkomst, dvs. född inom det land där sändebudet har sin ämbetsverksamhet. Ö.a.]

72. [Furste, hederstitel i romersk-katolska kyrkan för högt uppsatta präster, främst för kardinaler; bland dessa är primas den som står högst i rang i ett land och därav titeln ”Polska rikets primas och första furste”. Ö.a.]

73. Kronika Jezuitów poznańskich, s. 1.

74. H. Barycz, ”Brzeźnicki Jakub”, Polski Słownik Biograficzny, Bd 3, s. 43.

75. [Praepositius (lat. praepositus – föreståndare), i romerskkatolska kyrkan: 1. prelat, dvs. ledande kaniker i ett domkapitel eller ett kollegiatkapitel; 2. domprost eller kontraktsprost; 3. benämning på föreståndare för vissa kongregationer. Ö.a.]

76. Kronika Jezuitów poznańskich (Andrzej Brzeźnickis biografi), s. 315, 511.

77. S. Hosius, Confessio catholicae fidei christiana (Wien 1560), UB sign. 72.29.

78. K. Mazurkiewicz, Benedykt Herbest (Poznań 1925); J. Nowacki, ”Akademia Lubrańskiego”, KMP (1999), nr 2, s. 162–63.

65

66

carina broman

Råttfällan och det kinesiska gåtspelet Två litograferade spel

Jag ska berätta om två små spel som finns på avdelningen Ludi i vardagstryckets samling på Kungliga biblioteket. De är gjorda av Carl (Karl) Müller och Ludwig Fehr som kom till Stockholm från Tyskland och var med om att introducera en ny grafisk metod i Sverige, nämligen den litografiska tekniken. De är bland de äldsta litograferade trycksakerna som finns i samlingen och bör därför studeras närmare. Råttfällan är tryckt 1819 och det kinesiska gåtspelet antar jag har tillverkats före maj 1819, eftersom Fehr vid den tiden lämnade samarbetet. Eller omkring 1820 då företaget upplöstes, enligt Nordisk familjeboks uggleupplaga (Ugglan). För den som är nyfiken finns lite mer bildmaterial som rör spelen på vardagstryckets blogg under etiketten ”Tryckerier”.

Det kinesiska gåtspelet är tillverkat av Fehr och Müller tillsammans. Spelet Råttfällan är till stora delar ett litografiskt tryck gjort på Müllers tryckeri. Se tryckuppgifterna på de båda spelen. Han beskrivs som Sveriges förste litograf i Ugglan. Müller anlände till Stockholm i slutet av 1817 från Tyskland och var i fyrtioårsåldern när spelet kom till. Han hade ett stentryckeri i huvudstaden och Ludwig Fehr var hans kompanjon. Fehr hade även tagit med sig sin son.

Alla tre var verksamma i den grafiska branschen. I Björn Dals avhandling Med kolorerade figurer: Handkoloreringen i Sverige under 1700- och 1800-talen finns mer att läsa om dessa personer.

De var yrkesmän som satsade på en ny tryckteknik – stentryck. I slutet av 1700-talet hade Alois Senefelder uppfunnit litografin och gav 1818 ut

en handbok på tyska med en lång titel som börjar så här: Vollständiges Lehrbuch der Steindrucke­ rey…. Den som är intresserad av bakgrundshistorien ska läsa mer i Jan af Buréns bok Litografin: En snilleblixt som finns tillgänglig på Internet.

Han skriver där om de allra första svenska litograferna och om Müllers och Fehrs verksamhet.

Särskilt på sidan 56 och en bit framåt. Müller övertog på egen hand tryckeriet den 1 maj 1819 under namnet C. Müller. Far och son Fehr etablerade sig därefter i Norge. I Björn Dals avhandling står det att orsaken till att firman upplöstes ”kan förklaras av att varken litograferna Fehr eller stentryckaren Müller höll måttet, såväl artistiskt som tekniskt var deras resultat bristfälligt”. De ansågs vara medelmåttor. Men hur skulle de kunna vara skickliga på en grafisk metod som var ny undrar jag.

Under lång tid hade tryckerierna litat på invanda tekniker som etsning, gravyr och träsnitt för att framställa illustrationer, så varför ville man börja med en annan grafisk metod? Orsakerna var bland annat att litografin möjliggör en friare stil och att stenarna kan slipas om och återanvändas, vilket är fördelaktigt ur ekonomisk synvinkel. Nackdelen är att trycket kan bli mer suddigt och oprecist, men det är också litografins kännetecken. Själva kalkstenarna som används vid stentryck har genom tiderna huvudsakligen hämtats från stenbrott i Tyskland. Så bara att frakta stenarna hit är ju en bedrift, eftersom varken flygplan eller långtradare fanns när man kom igång med litografi i början av 1800-talet.

Inte heller fanns elektricitet.

67

Råttfällan

Råttfällans litograferade delar

Råttfällan är katalogiserad av Gunilla Jonsson för bibliografin som kallas för Luckan 1700–1829.

Hennes katalogpost får härmed liv. Själva spelreglerna presenteras i ett häfte som är satt i frakturstil och är tryckta av Marquardska tryckeriet i Stockholm. Reglerna finns med på en trycklista och längst ned på den står det att materialet är tryckt hos C. F. Berglund och att det är det före detta Marquardska boktryckeriet. Hur de litograferade delarna och fodralet som hör till spelet kommit till KB förtäljer inte historien. Trycklistan förtecknar dokument som trycktes mellan den 1 juli 1819 och 1 mars 1820 och objekt nummer 12 på listan är: ”Råttfällan, ett lustigt Sällskapsspel med tärning. 1/6 Ark 12:mo.” Storleken är således i duodesformat. När spelet är nedpackat i fodralet är det knappt 10 centimeter brett och 13 centimeter högt. Spelet är alltså ett resultat av ett traditionellt boktryckeri i kombination med den för tiden nya tekniken att trycka på sten. Spelreglerna är med andra ord tryckta i högtryck, relief, och spelplanen genom litografering som är en plantrycksteknik.

Råttfällan består av en handfärgad spelplan, spelpjäser i form av tecknade svartvita råttor på papperslappar och ett häfte med spelregler. Allt stoppas behändigt ned i en tillhörande blåmarmorerad ficka av tjockare papper. Utanpå fickan sitter en grön etikett där det står att det är ett ”Stentryck af C. Müller”. Tryckeriet har varit mån om att sätta sitt namn på själva trycksaken och frasen förekommer på andra objekt från tiden. Själva spelplanen består av tolv separata pappbitar, vilka är monterade tillsammans på ett plommonfärgat tyg till en sammanhängande plan. Arrange­manget gör att det är lätt att vika ihop. Planen trycktes sannolikt i ett helt papper, innan man skar det i bitar. Det är spelplanen, spelpjäserna och etiketten som är tryckta på sten.

När det gäller texten på etiketten är skrivstilen sirlig, om man räknar bort det första ordet. Bokstaven p som förekommer två gånger på etiketten ser en smula vag ut. Bokstäverna a och g tenderar att mer bestå av en ring med tillfogade linjer och det skulle kunna vara ett tecken på att orden är skrivna spegelvända direkt på stenen. Jag är dock

68

ingen expert på hur bokstäver formas naturligt, men det är intressant att resonera kring hur man kan ha gått tillväga.

Spelplanen är fylld med små illustrationer.

De fyra gula kringlorna är inte korrekt placerade i förhållande till varandra utifrån symmetri.

Katter­na uppmärksammas extra genom att de är omgivna av rosa rutor. Vid en närmare titt på dem syns det att varje djur är unikt och de ser tämligen muskelösa ut. Det var säkert ganska knivigt att teckna små katter med en metod som man inte behärskade, även om den som utförde jobbet var en skicklig hantverkare. Stenytan måste ha varit ovan att arbeta på. I mitten på spelplanen finns den gråsvarta råttfällan placerad i en brun ruta med lila färg runt omkring.

Den gula färgen återkommer på flera ställen och finns också i spelplanens mitt, för där finns en gul prick. Ordet ”Förgift.” som det står under de gulskimrande skålarna är skrivet i en grövre och mer barnslig stil än den som finns på etiketten.

Notera att skålarna med gift som är utplacerade på planen inte är riktigt likadana och att den blåa färgen skapar kontrast mot den gula på giftskålarna. I spelreglerna benämns rutorna som ”colorerade”. Med lupp syns handkoloreringen tydligt där färgen täcker för stora ytor. Den gula färgen går på sina ställen ihop med den blå och blir grön. Senefelder själv lyckades vid den här tiden, 1818, åstadkomma det första litografiska trycket i flera färger. Det var bokstaven B som trycktes i svart, blått och rött år, skriver Bamber Gascoigne i boken Milestones in Colour Printing 1457–1859.

För Müller och Fehr och deras företag handlade det om att teckna och trycka med svart färg och sist färglägga varje exemplar för hand. Man kunde använda sig av fet krita, penna, bläck/tusch, gravyr­verktyg, övertryckspapper och andra grafiska hjälpmedel vid tillkomsten av spelen.

Så går Råttfällan till Reglerna bygger på principen att det är bra att hamna på vissa rutor och dåligt att hamna på andra. En spelare kan straffas och få böta med marker om ens spelpjäs passerar en viss ruta eller annan spelpjäs. Alla deltagarna måste ha minst en svartvit råtta var att spela med. Spelet startas genom att deltagarna placerar ut sina spelpjäser, i form av numrerade råttor, på motsvarande gröna

ruta. Självklart är det illa för spelaren om man hamnar på en skål med gift. I regel nummer 8 står det allvarligt: ”Förer råttans wäg henne öfwer ett fält, på whilken förgift är ställdt, så betalar hon till den råtta, som kastar strax efter henne, 2 marker. Men skulle hon, genom sitt kast, oundwikligen komma att stanna på ett fält med förgift, så är han död för hela spelet.” Om man däremot hamnar på rutorna med äpplen så erhåller spelaren två marker. Det är väldigt lyckat för råttan att stanna på en smaskig korv, eftersom då får spelaren hela fyra marker av den som kastar därefter. Men i den 10:e regeln står det att ”Hwarje råtta, som står på en korf, måste, så snart ordningen att kasta till henne, i fällan, och upphör att spela, så framt icke hon förut af en annan råtta blifwit driwen tillbaka till sitt råtthål.”

Ordet såframt betyder såvida. Vem vinner spelet?

Svaret finns i den sista regeln och jag tolkar den så att den spelare som har sin råtta kvar till sist på planen vinner: ”Den råtta, som stadnar den sista på fältet, winner de marker, som ligga i fällan, erhåller af den som sist kommer i fällan, 4 marker, och spelet är slutadt.” Jag tror ärligt talat att det inte är så roligt att spela och reglerna är inte heller lätta att begripa sig på. Spelet ska kanske mer betraktas som ett litografiskt försökstryck än ett riktigt spel. Huruvida spelet utvecklades på tryckeriet eller om det har funnits en förlaga finns det inga uppgifter om. Det får vi spekulera i och eventuellt framkommer fler uppgifter.

Det kinesiska gåtspelet Så till det andra spelet som jag kallar för det kinesiska gåtspelet. Den korrekta titeln är Stort chinesiskt gåtspel: Grandes enigmes chinoises. På fodralet som idag innehåller 17 kort finns tryckorten ”Stentryck af Fehr et Müller” med, vilket betyder att det är tryckt före de två gick skilda vägar 1819. Gåtspelet återfinns inte i KB:s lokala katalog Regina, förmodligen på grund av att det saknar tryckår. Alltsammans är litograferat och tryckt i svart och därefter färglagt för hand. På framsidan finns en kinesisk man klädd i gul hatt och gula snabelskor som håller i ett grönt parasoll. Baksidan är dekorerad med en fågel och en blomma. Runt fodralet löper bårder. Det ligger inga spelregler i, och det kan vara så att det aldrig har gått att spela.

69

Nu är det så här att detta efemära objekt hänger ihop med bilder som publicerades i första årgången av tidskriften Konst- och nyhetsmagasin för medborgare av alla klasser. På tidskriftens titelblad finns uppgiften ”uti Fehr et Mullers stentryckeri”.

Alltså samma grafiker är upphovsmän till tidskriften som till spelet. Några av de motiv som finns i tidskriften återfinns på några av korten som hör till det kinesiska gåtspelet, vilket jag kom på en sen eftermiddag 2012. I tidskriften presenteras nämligen ett kinesiskt figurspel som går ut på att lägga samman kort. Ett pussel där 7 bitar bildar en fyrkant. Fehr och Müller har alltså framställt ett separat sällskapsspel och i tidskriften beskrivit ett pussel med delvis samma motiv.

Jag är bekant med tidskriften sedan länge tack vare min tid som bokframtagare och plötsligt kunde jag koppla ihop spelkorten som finns på plan 04 med tidskriften nere på plan 01 i de underjordiska magasinen. Jag har bläddrat i volymerna upprepade gånger och har alltid tyckt att illustrationerna är härliga.

70

Inte hade jag reflekterat över den tekniska nivån på bilderna i konst- och nyhetsmagasinet, utan endast låtit mig underhållas. Efter att läst i Björn Dals avhandling fick jag reda på att bilderna i tidskriften betraktades som undermåliga av bedömare i början av 1800-talet. I boken Litografien 200 år: Historia, hantverk, industri av Ingvar Magnusson som är utgiven av Litografklubbens arkiv står även där att tidens kritiker ansåg att tidskriften innehöll ”fula figurer” och att de tillhörande texterna var enkla och naiva. Visst är det så att ju mer erfaren man blir på att studera trycksaker med lupp och jämföra dem med andra, desto mer ser man också skillnader på tekniker och kvalité. Det må vara hänt att bilderna inte var litografiskt och trycktekniskt fulländade, men idag imponeras jag av vad Fehr och Müller åstadkom. Och att de var bland de första som satsade och vågade pröva något nytt.

Att skriva och trycka på sten Det är värt att läsa vad som står under uppslagsordet litografi i ”Ugglan”. Där skriver konsthistoriken Gustaf Upmark och fotografen och fysikern John Hertzberg om litografins kännetecken som så väl syns på de båda spelen jag har berättat om.

Det står bland annat att stentrycket kännetecknas av ofantlig mjukhet och smidighet och förmår att återge olika grader av ljusstyrka på ett förträffligt sätt. Kornigheten är karakteristiskt för litografiskt tryck. Det finns också nackdelar med tekniken för ”jämväl de bästa litografier få lätt en vek och obestämd hållning samt förefalla ofta suddiga”. Och mycket träffande finns en kommentar om att den litografiska tekniken gett ”upphov till omogen dilettantism”. Vilket stämmer bra in på mina egna taffliga litografiska alster som har en låg verkshöjd, men oavsett är jag stolt över att både vara amatörlitograf och kvinnlig nybörjartryckare. Och jag både slipar sten och vevar rivarpressen själv.

Litograferad text är spännande att studera med lupp. Den kan vara graverad för hand eller maskinellt framställd. Orden kan vara skrivna med till exempel penna, pensel eller krita. Man kan ta hjälp av ett transparant papper och kalkera över texten och sedan arbeta vidare med de spegelvända bokstäverna på stenen. En annan möjligheter är att göra ett övertryck. Oavsett hur man gör måste motivet vara spegelvänt på stenen, eftersom litografi är ett direkttryck.

Michael Twyman har i flera av sina böcker skrivit om att litografer var kapabla att skriva text spegelvänt, reverse text, för hand direkt på stenen mycket snyggt och snabbt. De övade länge och hade medfödd talang. Dessutom har han i Biblis årsbok 1995–96 skrivit om tidiga litograferade böcker under rubriken ”Early lithographed books”. I hans artikel finns exempel på tre texttekniker. På handskriven text skriven spegelvänt direkt på stenen, rättvänd text som trycks över via överföringspapper och slutligen på litograferad text som formas med hjälp av typer. Övertrycket var dock den vanligaste tekniken, enligt Twyman. Han skriver på sidan 8 och framåt att ”The most straightforward method was to write backwards on the stone using a greasy ink and steel pen. The best quality lithographic writing was done this way, and writers became ex-

tremely adept at working backwards quickly”.

När man i efterhand studerar äldre trycksaker är det svårt att identifiera de olika metoderna, tycker jag. Och att även se skillnad på kursiv stil från ett boktryckeri och en extremt prydlig text gjord av en skrivlitograf. För att om möjligt fastställa om det är boktryck eller en litografi bör man dra nytta av kringuppgifter som till exempel vilket tryckeri som har tryckt och hur hela kompositionen är genomförd. En ledtråd kan vara att se efter om en och samma bokstav varierar i utseende.

Jag ska inte gå in på hur alla momenten i litografi går till för det vet många bättre än jag. Men jag vill uppmärksamma följande med hjälp av Carl Isaak Fahlgréns bok i typografi Handbok i boktryckarkonsten vars kunskaper delvis också går att tillämpa i alla tryckerier. Han skriver 1853 om att ”luften uti det rum der valsarna begagnas, inverkar på dem ganska väsendligt”. Han betonar inte bara rätt luftfuktighet i lokalen utan även rätt hanteringen av papperet: ”Den tryckare, som är vårdslös med papperets skötsel, eller öfverlemnar papperets fuktning och omslagnig åt sitt biträde vid pressen, vinner sällan loford för presterandet af ett prydligt arbete.” Han lyfter här alltså fram även tryckarnas yrkeskunskaper för ett optimalt slutresultat. Mitt intryck är att det så ofta talas om konstnärerna och litograferna, säkert med rätta, men faktum är att utan tryckarna blir det inga trycksaker alls. Såvida man inte gör hela jobbet själv.

Mitt möte med Michael Twyman Många gånger har jag kikat i lådorna med spel som finns på avdelningen Ludi. Men jag var blind, för jag tänkte aldrig på att det fanns tidiga litografiska trycksaker där. Det var efter att ha gått kursen ”Printed ephemera under the magnifying glass” i Lyon för professor emeritus Michael Twyman som jag på allvar bestämde mig för att försöka begripa mig på de olika äldre grafiska metoder som har använts för att skapa småtryck.

Efter kursen begav jag mig till avdelningen Ludi i samlingen, för jag visste att där finns smärre trycksaker. Och plötsligt såg jag vad jag inte sett tidigare; det stod ju Müller, Fehr och ordet stentryck på två spel. Jag var således tvungen att ta omvägen via Lyon i Frankrike och gå en kurs på

71

engelska för att få upp ögonen, men det var en värdefull omväg. Michael är fortfarande verksam vid Centre for Ephemera Studies vid universitetet i Reading och har nyligen gett ut en gedigen bok om färglitografi med titeln A History of Chromolitography: Printed Colour for All som finns att låna på KB. Dessutom är jag numera medlem i Litografklubbens arkiv och gick en kurs på museet i Huddinge förra året.

Avslutning Slutligen vill jag meddela att jag har gjort några simpla faksimiler av Råttfällan. Olle Halldin och Gönül Sari hjälpte till med att bildbehandla, kopiera och skriva ut nya exemplar. Jag sysslade med pappslöjd – vek, klippte och skar. Olle fixade fram 8 små råttor till som fungerar som spelpjäser, eftersom det idag endast finns ett ark med råttor kvar. 16 råttor skulle det vara enligt reglerna. Spelen är även kompletterade med spelmarker och en tärning. Om några år faller nog spelen sönder, på grund av att jag använde billigt limstift och att de är hastverk. I alla fall fick Olle ett exemplar i avskedspresent när han slutade på

72

KB. Min före detta kollega Dag Hermfelt hjälpte mig med att tyda några svåra ord i frakturstilen. Östen Hedin och Solveig von Essen har visat mig tidiga litografier gjorda av Fehr och Müller, vilket bidrog till att jag kunnat återupptäcka de två spelen. Eventuellt kommer jag om ett par år kunna göra lite mer proffsiga faksimiler av Råttfällan och ge bort. Något i stil med: ”The Mousetrap 2019 – Homage to Carl Müller 1819”. I så fall får jag be mina vänner, gubbarna, på Litografiska museet i Huddinge om råd. Spelet passar utmärkt som ett objekt som ligger framme på ett fikabord och pockar på uppmärksamhet och samtal.

Visst hade det varit önskvärt att Müller och Fehr hade lämnat efter sig en beskrivning av hur de exakt gick tillväga och vilka undertekniker de använde när de tillverkade de båda spelen som kom till i början av 1800-talet. Och varifrån skaffade de papperet? Många är mina frågorna. Detektiver i gamla trycktekniker och arkeologer i trycksaker får finna sig i att allt inte går att få svar på exakt. Det går inte att rekonstruera alla momenten och med bestämdhet säga hur man gjorde en gång i tiden. En del döljs i det förgångna, eftersom vi inte var med.

nyheter & noterat

hur jag fann en bok som inte finns och hur jag sedermera kom in på hur mycket jag saknar den förhatliga genren »fyndhistorier» Jag har varit medlem i Bokvännerna/Biblis i 30 år. Bokvännerna blev för mig en introduktion i böckernas mystiska värld. För trettio år sedan så frodades den gamla förhatliga genren om hur och var boksamlare fann sina finaste böcker, ofta till fyndpris ur någon nyinkommen låda som stod ouppackad i antikvariatet. Bokhandlaren var ofta den okunnige som inte kunde möta upp till samlarens spetskunskaper inom sitt område och därmed sålde boken allt för billigt. Detta scenario möter knappast upp till det antika dramats verkshöjd men är ändå berättelser som gett mången boksamlare rysningar vid genomläsningen. I varje nytt nummer som kom av Bokvännen så började jag alltid min läsning vid de korta bidragen, de som hade kuriosakaraktär. Där fann jag alltid ”fynd”-berättelserna. De var ymnigt förekommande på den tiden. Nu för tiden inte alls.

Det är svårt att dölja att jag själv är en törstig uppskattare av dylika historier. Numera släcker jag min törst genom att läsa antikvariatsbokhandlarbiografier från utlandet där man inte skäms för att dra de skrönor som i vårt land oftast dras mellan skål och vägg. Som ni nu inte endast kan läsa mellan raderna så såg jag gärna en och annan skröna om hur den spännande dedikationen eller pseudonymen dök upp på ett antikvariat i södra Bokeby och hur den sedan blev en omhuldad och ofta visad raritet i boksamlarens finhylla.

Min historia börjar på en av Strängnäs två loppmarknader en lördag morgon då jag som vanligt strosar ner för att göra ett av de numera sällsynta fynden. Jag är naturligtvis glad i hågen för att det är lördag och gör mig ingen stress till bokhögarna. En hög med vackra band ligger lite avsides. Jag betraktar de fyra böckerna och genom okulärbesiktningen så bestämmer jag mig för att köpa hela bunten. I kassan fick jag veta att alla inbundna böcker kostar 20 kronor. Jag bläddrade i den översta boken och fann att det var en bok av Pär Lagerkvist med Korrekturstämplar. Korrektur 1 stod handskrivet i stämpeln. Bra tänkte jag. Det blir väl en 3–4000 kronor. Raskens utav Vilhelm Moberg visade sig vara en andraupplaga utkommen samma år med originalomslagen medbundna som var identiska med första upplagan. Man kan inte vinna jämt.

Korrekturexemplaret av Pär Lagerkvists bok Myten om människorna placerades i finhyllan för kollationering och prissättning.

Två veckor senare vill jag se var i verkförteckningen boken har sin plats. En rätt tidig bok av Pär Lagerkvist som jag inte minns alls. Märkligt men inte alls så märkligt när jag finner att boken inte finns. Kollade verkförteckningen upp och ner tre gånger. Hämtade andan och kollade en gång till. Boken finns inte ! ! ! Det är sällan att liknande situationer uppstår så det känns alltid säkrast att tvivla på sina sinnen och inte lita på sin önskan. Det lurar förhatliga misstag att göra om man inte hejdar sig och tar om hela proceduren igen. När det gäller bedömning av riktiga rariteter så är det vist att koppla på tålamodet.

73

Boken finns inte igen. Det står nu klart för mig att Myten om människorna inte finns utgiven och inte ingår i Lagerkvists verkförteckning.

Hur hänger nu detta ihop? Börjar med att ringa till Bonniers arkiv där de är hjälpsamma och letar fram ett brev där det tydligt framgår att Pär Lagerkvist aldrig någonsin ville se boken utgiven.

Jag citerar ur brevet: ”Till Karl Otto Bonnier.

Maison Casilhac, Banyuls-sur-Mer, 1. 11. 22. (Pyr. Or., France). Tack för korrekturet som kom igår.

Genomläsningen av det har berett mig en mycket stor missräkning. Jag har funnit mitt arbete fullt av de största brister och förstått att jag inte kan stå för det. Det kan inte tryckas, omöjligt.

Och jag litar då inte på ett hastigt omdöme, jag har noga övervägt saken, men efter flera genomläsningar står det orubbligt fast att bristerna är av sådan art att de helt enkelt inte kan försvaras och att ett utgivande av boken blott skulle göra mig stor skada.”

Författaren befinner sig på Rivieran och är fylld av skuldkänslor för hur mycket kostnader som tryckningen av denna bok har drabbat Bonniers. Boken dras tillbaka i korrekturstadiet.

När jag fann boken så var den välbunden i ett fint halvskinnband med förgylld dekor på ryggen. Den bar också ett fint exlibris tillhörande faktorn på Bonniers, Lars Brolin. Jag vill gärna tro att Lars Brolin fick reda på att boken skulle dras in och rusade ner på tryckeriet och drog ett lägg ur den lilla bunten för korrekturexen. Lars förstod att detta skulle bli en raritet vilket jag bedömer utifrån att han valde en så fin bindning.

Pär Lagerkvists korrekturexemplar finns i en mapp på Kungliga biblioteket. Det är tveksamt om det finns några flera exemplar än dessa två.

Denna bok trycktes 1922, tidigt i den blivande nobelpristagarens liv.

Om vi gör en jämförelse med hur många böcker som finns bevarade av Strindbergs Ordalek och småkonst, där den indragna tredje dikten i diktsviten ”Holländaren” finns kvar. Vi kan läsa i Georg Svenssons lilla bok om det hela och jag vill minnas att han menar att det finns cirka 12 kompletta Ordalek och småkonst bevarade. Detta skedde då Strindberg redan var en berömd författare.

Hela historien om varför Lagerkvist valde att dra in boken och förpassa den till litteraturhistoriens sophög finns att läsa i den omfattande litteraturen runt Pär Lagerkvist.

74

Nu till det mest spännande. Pär Lagerkvist får Nobelpriset i litteratur 1951. När han står inför samtiden och eftervärlden noga betraktad av hela Blå hallen så skäms han inte längre över Myten om människorna då han väljer att läsa 3 sidor ur den indragna boken. Jag citerar direkt från hans Nobelpristal. ”Här har nu ikväll hållits – och kommer att hållas – så många storartade tal.

Jag ska därför inte hålla något. Jag ska istället be att få läsa ett stycke ur en bok av mig som aldrig blivit utgiven. Medan jag höll på och funderade över ett tal för detta högtidliga tillfälle inträffade nämligen något ganska egendomligt. Man fann ett gammalt manuskript av mig, skrivet 1922, alltså för 29 år sen. Jag läste det och fann då att partiet i början innehöll ungefär just det som jag hade tänkt försöka säga här – men i diktens form, som onekligen passar mig bättre. Det handlar om det gåtfulla i vårt väsen och i vår tillvaro, om detta som gör människans öde så stort – och så svårt. Boken skrevs alltså för nära 30 år sen. Nere i en liten by i Pyrenéerna, åt Medelhavssidan, alltså i en mycket vacker del av jorden. Jag läser nu början på den – så gott jag kan.”

Pär Lagerkvist läste sedan dessa tre sidor och inget mer. Sidorna publicerades senare i BLM, 1951.

Eftersom jag är bokhandlare och inte samlare så är nu boken såld. Boksamlaren vars Lagerkvistsamling nu kröns av denna fina bok fick i ett tidigt skede fatt på kunskapen om att jag hade förvärvat boken. Han ringer mig och undrar om den är till salu. Jag håller honom naturligtvis på halster en stund och njuter illvilligt av hans plågor. – Vad kostar boken? – Den kostar ingenting ännu, sade jag. Den är inte till salu ännu, sade jag och nämnde också att jag inte riktigt visste hur och var jag skulle sälja den. Samtalet avslutades tvärt under de krassaste formaliteter.

Dagen efter, väldigt tidigt ringer boksamlaren och halvskriker åt mig. – Jag har inte sovit på hela natten. Du måste sälja boken åt mig ! ! ! !

Han fick naturligtvis köpa boken. Den har fått ett nytt och värdigt hem där den kommer att bo i många år. Det jag har kvar efter denna historia är nu endast pengar och den glädje det bereder mig som bokhandlare att få vara med om att rädda en sådan viktig bok ur ”Loppisträsket”. Boken såldes för 75 000 kronor och alla är nöjda.

– Tack för att ni lyssnade på min ”Fyndhistoria”. peter bodén

nord n nytt Tidskriften Biblis är unik i sitt slag. Det finns inte fler tidskrifter med samma inriktning i Sverige och ej heller i Norden. Men vad händer egentligen på området i våra nordiska grannländer? För att få veta mer om den saken har Biblis knutit till sig tre korrespondenter. Krista Stinne Greve Rasmussen, ph.d.-stipendiat och verksam vid Institut for nordiske studier og sprogvidenskab vid Köpenhamns universitet, rapporterar från Danmark. Henrik Degerman, ordförande för Sällskapet Bokvännerna i Finland, håller oss informerade om vad som är på gång i Finland. Från Norge rapporterar Berit Ch. Nielsen, tidigare anställd vid Nasjonalbiblioteket i Oslo i olika ledande befattningar och verksam inom Norsk Bok- og Bibliotekshistorisk Selskap (NBBS) från 1999. Rapporterna kommer naturligtvis att se olika ut från nummer till nummer men ni kan vara säkra på att alltid få ett nordiskt perspektiv under denna rubrik.

B ook H istory and Poetry rapport om einar hansen seminaret den 28. marts 2014 Hvordan kan boghistoriske metoder anvendes på analyser af lyrik, og eksisterer der en særlig sammenhæng mellem boghistorie og lyrik? Dette var nogle af de oprindelige spørgsmål, der førte til afholdelsen af et boghistorisk seminar med titlen ”Book History and Poetry” på Københavns Universitet fredag den 28. marts 2014.

Seminaret var det femte og foreløbig sidste i en række af boghistoriske seminarer, afholdt i samarbejde mellem forskergruppen Tekstvidenskab / Textual Scholarship ved Institut for Nordiske Studier og Sprogvidenskab (Københavns Universitet) og Avdelningen för Bokhistoria (Lunds Universitet). Seminarerne har kunnet gennemføres takket være støtte fra Einar Hansen Forskningsfond, og dette sidste seminar var desuden støttet af Institut for Nordiske Studier og Sprogvidenskab. Planlægningsgruppen for seminaret om ”Book History and Poetry” bestod denne gang af tre ph.d.-studerende fra Københavns Universitet, der alle er medlemmer af forskergruppen Tekstvidenskab, nemlig Maria Jørgensen, Niels Grotum Sørensen og undertegnede.

Centrum og omdrejningspunkt for ”Book History and Poetry” var dagens keynote speaker, professor Johanna Drucker fra University of California, Los Angeles (UCLA). Johanna Drucker er både akademiker og kunstner. Hun har udgivet kunstnerbøger siden 1972, og sidenhen har hun også lavet flere digitale projekter med visuel poe­

si. Hun er professor i bibliografiske studier og en anerkendt forsker inden for blandt andet Digital Humanities, grafisk design, typografi og eksperimentel poesi.

Hendes foredrag havde titlen ”Books Past and Poetic Futures”. Foredragets første del tog udgangspunkt i studier af bogen som form og komposition. Anden del demonstrerede disse idéer i praksis ved at fremvise en del af hendes egne arbejder, der demonstrerede variationen og udviklingen af hendes egen kompositoriske tænkning. Drucker, der selv både har arbejdet med bogtryk og digital poesi, konstaterede, at det for hende personligt gav større tilfredsstillelse at arbejde med bogtryk. I det digitale er der ingen naturlig grænse for sproget eller digtet, mens det at lave bogtryk på mange måder er lettere af den simple grund, at man til sidst løber tør for typer. Denne strategi anvendte hun selv ved udformningen af værket Against Fiction fra 1983–84, som var et af de mange værker hun viste billeder af. Om sin forkærlighed for bogtryk brugte hun følgende billede: ”Letterpress is like paddling in a go-cart across the USA. You have to keep going and you always know where you are in the process.”

Det næste oplæg blev holdt af ph.d. Thomas Hvid Kromann under titlen ”The Book Historian in the Borderland between Poetry and Artists’ Books”. Kromann tog udgangspunkt i en række danske værker af blandt andre Martin Larsen, Per Højholt og Christina Hagens i et forsøg på at beskrive, hvad han karakteriserede som grænselandet mellem lyrik og kunstnerbøger. Dette grænseland er kendetegnet af en interesse for bogen som materielt objekt og de muligheder

75

bogmediet giver for at udfolde et koncept. Grænselandet befinder sig mellem litteratur (lyrik) og kunst (kunstnerbøger) og er udtryk for en bevægelse fra det skrevne til det visuelle. Kromanns pointe var, at boghistorie tilbyder en frugtbar interdisciplinær tilgang til arbejdet med disse værker, der både kan tage højde for transmission, materialitet og distribution/reception.

At boghistorie er en frugtbar tilgang til værker, der udtrykker en særlig ’boglighed’ som tekstuelle artefakter blev også demonstreret af Torben Jelsbak, adjunkt ved Roskilde Universitet, der talte om ”The Poetics of Materiality on Early 20th Century Avant-Garde Literature”. Med udgangspunkt i blandt andet Jerome McGanns begreber om bibliografiske og lingvistiske koder, viste Jelsbak, hvordan flere af avantgardens store værker dyrkede en materialpoetik og boglighed, der ikke kun er noget ydre, men en del af selve værket.

Maria Jørgensen, der også var medarrangør af seminaret, holdt et oplæg med titlen: ”Elegy, Epitaph, Book: Anne Carson’s Nox”. Jørgensen demonstrerede boghistoriens relevans for en analyse af Anne Carson’s Nox, da hun ved hjælp af den kan beskrive to væsentlige aspekter ved værket: dets materialitet og Carson’s modus operandi: hendes filologiske tilgang til sit materiale. Nox er et mindeværk for Carsons afdøde broder, der indarbejder Catuls elegi for sin broder (Catul 101), bearbejdede ordbogsopslag, private dokumenter m.m.” Jørgensens pointe var, at boghistorie ikke kun er en analysemetode, men i lige så høj grad en kompositorisk metode i værket selv.

Dernæst holdt professor Charles Lock (Københavns Universitet) et oplæg om ”Technology and the Layout of Verse”. Hans sigte var intet mindre end en demonstration af, hvordan trykkekunsten har formet lyrikken. Det er sket i kraft af det, han kaldte ’the fact of the page’. Det er sidens logik der har styret digtets organisering på tryk, og det er verset som skaber plads eller luft på siden.

Digte er med andre ord, som Jelsbak også pointerede, ikke blot lingvistiske tekster, der meddeler et indhold, men i lige så høj grad afhængig af dets typografiske og materielle form.

Dagens sidste oplæg blev holdt af ph.d.-studerende Julia Pennlert fra Umeå Universitet.

Som den eneste forholdt hun sig udelukkende til digital lyrik under titlen: ”The performing potential of a poem – An analysis of the reception

76

of three poems published on the Swedish website www.poeter.se”. Pennlert talte blandt andet om performativ materialitet, der i litteraturen er beskrevet af Johanna Drucker. Performativ materialitet beskriver, hvad et digt er, i kraft af det digtet gør. Med udgangspunkt i den svenske webside poeter.se demonstrerede hun, hvordan disse digtes performative potentialer både udfordrer forskeren og læseren, da ingen af dem kan forholde sig passive til digtene. Forskeren må blandt andet forholde sig til at digtet er styret af instrukser fra computeren, mens læseren kan deltage som kommentator og i høj grad gør det på hjemmesiden.

Seminaret blev afsluttet med en fælles diskussion, hvor oplægsholderne svarede på spørgsmål fra gulvet og fra hinanden. Alle var enige om, at oplæggene havde ligget fint i forlængelse af hinanden. Det blev diskuteret, hvordan det boghistoriske perspektiv kan være med til at åbne undervisningen i lyrik. Interessen for litteraturens materielle og boghistoriske aspekter kan blandt andet spores i en generel interesse for faksimiler, hvor det visuelle indtager en vigtig plads i forhold til formidling og studier.

Personligt mener jeg, at seminaret og den store interesse for det, er udtryk for en stigende interesse for også at inddrage materialiteten, receptionen og produktionen i litteraturstudier. Blev det så påvist på seminaret, hvorvidt lyrik og boghistorie har en særlig samhørighed? Spørgsmålet blev på sin vis ikke direkte adresseret, men jeg vil gerne, for egen regning, konkludere, at de boghistoriske perspektiver, der blev taget i anvendelse på seminaret, bekræftede vores antagelse om en sådan sammenhæng. krista stinne greve r asmussen Krigets böcker Som bekant kännetecknas Finlands historia under 1900-talet av krig. Räknar man globalt blir det två: första och andra världskriget, räknar man med avslutade stilleståndsfördrag fem. Det betyder att krigets offer är något som drabbat varje familj; en stupad anfader eller i de brutala bombningarna av civilbefolkningen omkommen anmoder, ett barn som inte stått emot krigstidens bristsjukdomar, en krigare försvunnen i sovjetisk krigsfångenskap. I varje vardagsrum ser man de gulnade fotografierna av stupade och saknade.

Vid Sällskapet Bokvännernas i Finland bokafton i april gästades vi av författaren Kjell Westö, ursprungligen journalist, nu läst och prisbelönt romanförfattare. Han berättade om sin uppväxt och om faktorer som påverkat hans författarskap.

Det var just fotografierna på pianot hos far- och morföräldrarna, de i kriget omkomna anfädren, människor man inte talade om men som tycktes betyda så mycket. Att ta reda på mer om dessa och om släkterna till romanfigurerna blev Kjell Westös ambition och kännemärket för hans författarskap.

Hur kom krigen att påverka boken? Och vilka böcker växte fram under och genom kriget? Krig påverkar hela samhällsbyggnaden, också de sköna konsterna. En sammanfattning finner vi i Finlands svenska litteraturhistoria (Svenska litteratursällskapet i Finland och Atlantis 2000), andra delen, där Johan Wrede skrivit om ”Inbördeskriget i litteraturen” samt Erkki Sievänen och Risto Turunen under rubriken ”Från krigstid till ny normalitet”.

Krigens 1900-tal inleddes med ofärdsåren, tiden mellan 1899 och självständighetsåret 1917, kännetecknade av ryskt förtryck och finsk frihetsrörelse. Frihetshjältar hyllades och ryska medlöpare begabbades i små, i Sverige klandestint utgivna tryck, ofta i bunden form. Innehållet var välment men i sin pekoralism onjutbart. Under pseudonymen Sven i Österlid utgav förövrigt okände Sven Kåhlman häftet Runor och låtar (Bonniers, Stockholm 1900) med pärm i sorgens svarta färg.

Ett högre litterärt värde nådde den unge Erik Heinrichs som hörde till de finska ynglingar som sökte militär utbildning vid den preussiska armén 1915. Han hade verkat som journalist under sin studietid och slutade som general och generalstabschef under andra världskriget samt filosofie hedersdoktor. Hans små essäsamlingar Kring Österjön (Helsingfors 1918) och Hotel S:t Petersburg (Helsingfors 1919) beskriver personligt och opretentiöst jägarnas liv i de preussiska kasernerna och i fält mot Ryssland i nuvarande Lettland.

När de vita regeringstruppernas seger var klar våren 1918 uppstod en mängd pamflettartad litteratur dels med panegyrisk skildring av de vita truppernas tapperhet, dels av den blodtörstiga kampen mot de röda. ”– nu viker allt – båd rödbandit och ryss, och fri blir trakt som var förslavad nyss”, skaldar Sigurd Boman i diktsamlingen Finlands Frihetsvår (Helsingfors 1919), vars bety-

delse åtminstone för författaren symboliseras av det eleganta skinnbandet med guldtryck.

Emil Cedercreutz är mera känd som hästskulptör, samlare av etnografica och silhuettklippare.

Men han utgav 1918 ett häfte med titeln På båda sidor om fronten, med silhuetter av författaren. Själv försöker han ”omdömesgillt förtälja om både rödt och hvitt lif på båda sidor om vår front”.

Frihetskrigets diktare framom alla var Bertel Gripenberg, vars skaldegärning inletts redan 1903 med Dikter, chockerande i sin dekadenta syndighet, och som fortsatte ända till 1947, samma år Gripenberg dog. Speciellt ägnad kriget var diktsamlingen Under fanan från 1918. Den som inte finner nöje i hans fulländade med blodtörstiga krigsdikter eller beskivningarna av nakna furstinnor på tigerfällar med ryska vinthundar, kan med fördel läsa hans charmerande jaktskildringar från tiderna före första världskriget i På Dianas vägar (Stockholm 1925).

Under andra världskriget utvecklade sig krigslitteraturen till följd av krigskorrespondenter och journalister i en beskrivande men lättläst genre.

Ur det stora urvalet vill jag lyfta fram två böcker, som redan vid utgivningen nådde ryktbarhet.

Slaget vid Kollaa under Vinterkriget norr om Ladoga, där underlägsna finska trupper motstod sovjetiskt anfall, skildrades mästerligt av den 30-årige gymnastikläraren Erkki Palolampi i boken Kollaa kestää (Kollaa håller stånd) 1940. Det blev för författaren ett one-time-wonder och han återkom inte på skriftställarbanan.

Den andra boken i samma kategori har krigskorrespondenten Gunnar Johansson som upphovsman. Vi ville inte dö utkom 1940 och fick genast pris som den bästa svenskspråkiga verklighetsskildringen från Vinterkriget. Den översattes följande år till finska. Krigsböckerna hade nu definitivt tagit steget från pekoral till sakprosa.

Så gott som ingen av det högre krigsbefälet har medverkat i krigslitteraturen, trots att där ingalunda saknades fallenhet eller förmåga. Generallöjtnanten Harald Öhquists Vinterkriget 1939–40 ur min synvinkel (1949) var ett polemiskt inlägg, inte en krigsskildring. Som den mest betydande författaren i generalitetet framstår generalmajoren, filosofie magister Martti Wallenius, författare till ett tiotal skönlitterära skildringar om livet i Lappland. Hans samröre med nazismen under 1930-talet ändade hans militära karriär.

77

Böcker användes också under andra världskriget för att samla pengar till det finska försvaret. Främst tänker man på bok- och manuskriptauktionen Pro Finlandia som hölls i Stockholm 1940 hos Bukowskis konsthandel (tryckt katalog), där 750 värdefulla och till auktionen donerade skrifter såldes.

En annan insamlingsåtgärd var utgivandet av överbefälhavarens, fältmarskalk Gustaf Mannerheims Resa genom Asien. Själva resan till Centralasien och Kina hade Mannerheim företagit 1906–08 på ryska generalstabens uppdrag. Han hade fört noggranna dagboksanteckningar och tagit mängder av fotografier, men den enda samtida publiceringen var en artikel på engelska i Finsk-ugriska samfundets skriftserie 1911. Nu redigerades det digra materialet i hast och utgavs i två band av Lindfors bokförlag i Stockholm 1940 i en begränsad lyxupplaga. För Finland reserverades endast 20 exemplar. En nyredigerad upplaga utgavs 2010 i tre band av Svenska litteratursällskapet i Finland och Atlantis.

Andra världskrigets slut och speciellt Sovjetunionens fall 1991 släppte lös en oändlig rad av krigsskildringar, i en del fall baserade på minnesanteckningar, mera på strödda hågkomster.

Populariteten hos allmänheten var garanterad.

Lånebibliotekens mest uppskattade avdelning är just krigsskildringarna och i antikvariaten kan man se att halva lokalen är fylld med krigsböcker. Det krigshistoriska värdet är umbärligt men underhållningsvärdet desto större och som förlagsprodukt oöverträffat. Det finns enstaka undantag, där författaren fört noggrann dagbok under kriget och gett ut den utan förskönanden.

En som verkligen noggrannt förde frontdagbok är politices licentiaten Hilding Nyström (född 1921) från Hangö. Dagböckerna omfattar hela fortsättningskriget 1941–1944 och utgavs av Schildts förlag i fyra band 2009: Rekryter, Soldater, Frontmän, Krigare.

Alldeles nyss (2014) utkom i Svenska litteratursällskapets i Finland och Atlantis skriftserie Krigets barn: I Finland – till Sverige, redigerad av Nelly Laitinen och Pia Lindholm. – Vårt syfte med boken, skriver utgivarna, är att synliggöra krigets vardag så som barnet upplevde den. Boken är baserad på brev av barn och samtida fotografier.

Efter Sovjetunionens fall har krigshistorikerna profiterat av tillgången till de sovjetiska militärarkiven och forskningsivern har varit stor. Överstelöjtnanten, politices magister Ari Raunio är

78

en av förgrundsgestalterna i den krigshistoriska forskningen från andra världskriget och hans omfattande verk med åskådliga kartor är både banbrytande och riktgivande.

Det ser ut som om vi får dras med krigsböcker ett tag föröver. Veterangenerationen som nu är i 90-årsåldern ger inte ut mycket litteratur längre, men yngre generationer visar ett levande intresse och den bokläsande allmänheten inga tecken på avtagande. Ännu tar det många år innan vi kan få fram sakliga, historiska och obundna skildhenrik degerma n ringar av krigen.

Norge feirer Norge feirer 100årsjubileer på løpende bånd: 2013 var året for 100 år med stemmerett for kvinner, NBF (Norsk bibliotekforening), markerte sitt hundreårsjubileum blant annet med ”Norsk bibliotekhistorie” – en ”wiki” der norsk biblotekhistorie er tema. Arbeidet med innlegging ble foreløpig avsluttet i april i år (2014) og NBF søker et perrmanent vertskap for videre drift utenom foreningen. Nasjonalbiblioteket har vært nevnt som en mulighet.

17. mai 2014 er det 200 år siden Grunnloven ble vedtatt av Riksforsamlingen på Eidsvoll.

Dette blir feiret over hele landet, i kommunale og statlige institusjoner, med arrangementer av alle slag, konserter, teaterforestillinger, kunstutstillinger, for året 1814 står sterkt i folks bevissthet. ”Ikke noe annet år i Norges historie er vel så grundig utforsket som 1814, men om skriftene og trykkene som kom ut dette året, er det skrevet svært lite og i alle fall ingen samlet oversikt”, skriver Ragnar Anker Nilsen i forordet til sin bok Hva fikk nordmennene å lese i 1814? En bibliografi med beskrivelse av skrifter og trykk utgitt i Norge i grunnlovsåret, utgitt i 1997.

Anker Nilsen (1/6 1913 til 21/6 2013) hadde en lang karriere som arkitekt, var en av Norges viktigste boksamlere og medlem av Bibliofilklubben. Den norske nasjonsbyggingen på 1800-tallet var et sentralt samlerområde og bibliografien om 1814 er basert på hans egen boksamling, pluss bøker i Nasjonalbiblioteket (tidl. Unversitetsbiblioteket i Oslo), og Stortingsarkivet.

I mange kilder, også Norsk Bog-Fortegnelse 1814– 1847, står det at i 1814 ble det bare trykket 48 skrifter i Norge. Dette tallet ble stående til An-

ker Nilsens samlervirksomhet og registrering av 1814-litteratur klargjorde at tallet var langt større.

Bibliografien omfatter 78 skrifter, 32 småskrifter/ trykk, 32 leilighetsdikt, 15 aviser og tidsskrifter, 113 kunngjøringer m.v.

Samlingen av 1814-litteratur har Anker Nilsen donert til kompetansesenteret ”Eidsvoll 1814”, øvrige deler av samlinge har gått under hammeren på tre auksjoner, henholdsvis 22/5 og 4/12 i 2013, mens den siste ble avviklet 7 mai i år, http://www. damms.no/auksjon-7-mai-2014.

Forsvarmuseet. Biblioteket har samlinger og fagbibliotek innen militærfag og forsvarshistorie fra 1600-tallet og framover: Admiralstabens bibliotek etablert 1864, Generalstabens bibliotek ca 1850, Ingeniørvåpenets fra 1818.

Forsvarets rolle som sentral kulturhistorisk institusjon kan være lett å glemme, men i dette biblioteket blir den tydelig på mange måter gjennom de forskjellige biblioteksamlingene, deres innhold og historie.

Det eldste boksamlingen er Artilleriets bibliotek som ble etablert rundt 1750, og omfatter først og fremst artillerilitteratur på norsk og dansk, men også tysk, fransk, engelsk og svensk, http://www. forsvaretsmuseer.no/Aktuelt/Artilleriets-bibliotek På grunnlag av trykte kataloger fra 1833 og 1864, samt en artikkel i Norsk militært tidsskrift 1842/42 ble det for noen år siden startet et prosjekt for å finne ut når de første bøkene kom til biblioteket, hente dem i bibliotekmagasinet og å registrere dem. Katalogen fra 1833 gir oversikt over bestanden i dette året, men tar også med hvilke bøker som ble kjøpt inn før 1813. Slik skulle det være det mulig å få oversikt over et lite fagbibliotek som det var i 1814. berit ch. nielsen Hovpolitik: Hedvig Elisabeth Charlotte som politisk aktör vid det gustavianska hovet

My Hellsing. 262 s. Örebro: Örebro universitet, 2013. isbn 978-91-7668-964-6 Att hertiginnan Hedvig Elisabeth Charlotte var en skarpsynt iakttagare visste vi redan genom hennes dagböcker, som finns utgivna. Men nu vet vi tack vare My Hellsing att hon även var en politisk aktör! Hellsing granskar i sin doktorsavhandling hertiginnans brev, biljetter och räkenskaper och visar att hon agerade politiskt inom olika kretsar. Hon tog strid mot Gustaf III:s po-

litiska reformer och Hellsing låter oss, genom hertiginnan, följa det politiska livet och hovets vardag runt 1790. Hellsings avhandling är ännu ett bevis på arkivforskningens potens!

Bland böcker och blad: Linköpings Antikvariat 1963–2013

113 s. Linköping: Linköpings antikvariat, 2013. isbn 978-91-637-3565-3 Linköpings Antikvariat fyller 50 år och firar med att ge ut en trevlig och informativ antologi. Här presenteras boktryckare, samlare, bokbindare och antikvariatbokhandlare som är, eller har varit, verk­samma i Linköping.

Rättelse Biblis 65, redaktionens miss

Lars E. Petterssons mycket uppskattade artikel i förra numret av Biblis om typografins belägenhet i dagens Sverige skulle rätteligen avslutats med följ­ande tack: Stort tack till Annika Berner och Lars Fuhre på Beckmans; Marcus Gärde, typografilärare; Johanna Lewengard på Konstfack; Pål Petterson på Berghs och Nina Ulmaja på Albert Bonniers förlag. Alla har generöst samtalat med mig under skrivandets gång och har på flera sätt fått mig på bättre tankar.

Ansvaret för textens innehåll är dock helt och hållet mitt eget.

Medarbetare i Biblis 66

peter bodén är antikvariatbokhandlare. carina broman är bibliotekarie vid enheten Vardagstryck, Kungliga biblioteket. henrik degerman är ordförande för Sällskapet Bokvännerna i Finland. berit ch. nielsen är verksam inom Norsk Bok- og Bibliotekshistorisk Selskap. krista stinne greve rasmussen är ph.d.stipendiat vid Institut for nordiske studier og sprogvidenskab vid Köpenhamns universitet. alicja szulc är fil. dr i historia, 1:e bibliotekarie, Handskriftsenheten vid Avdelningen för specialsamlingar, Universitetsbiblioteket i Poznań. wolfgang undorf är bibliotekarie vid Kungliga biblioteket. renata wilgosiewicz-skutecka är romanist, chef för Katalogiseringssektionen inom Avdelningen för specialsamlingar, Universitetsbiblioteket i Poznań. anna wolodarski är bibliotekarie vid Enheten för handskrifter, kartor och bilder, Kungliga biblioteket.

79

föreningen biblis Föreningen Biblis, Kungliga biblioteket, Box 5039, 102 41 Stockholm www.biblis.se www.facebook.com/Foreningenbiblis Styrelse: Jonas Modig (ordf.), Gunilla Eldebro (sekr.), Anita Ankarcrona, Peter Bodén, Jakob Christensson, Per Cullhed, Gunilla Herdenberg, Tomas Lidman, Johan Melbi, Nina Rydh Malmqvist och Barbro Thomas Föreningen Biblis är en ideell förening med ändamål att stimulera intresset för bokhistoria, bibliografi, förlags- och bokhandelshistoria, bokhantverk och samlande. Detta uppnås genom föredrag, studiebesök och genom utgivning av medlemstidskriften Biblis och andra publikationer Föreningen Biblis är Kungliga bibliotekets vänförening tidskriften biblis Utges av Föreningen Biblis och utkommer med fyra nummer per år Ansvarig utgivare: Jonas Modig Redaktörer: Ingrid Svensson, 010-709 33 41, ingrid.svensson@kb.se och Ulf Jacobsen, 0498-48 48 93, ulf.jacobsen@telia.com Redaktionella rådgivare: Kristina Lundblad, Stefan Lundhem och Glenn Sjökvist Den som skickar material till Biblis anses medge elektronisk lagring och publicering Utges med stöd från Statens kulturråd medlemskap i föreningen biblis / p renumeration Prenumeration på tidskriften Biblis innebär automatiskt medlemskap i Föreningen Biblis. Medlemmarna får utöver tidskriften inbjudningar till föredrag, utställningar, studiebesök och medlemsresor Avgift för enskild medlem 400 kr/år, familjeavgift 500 kr/år Studerandeavgift 200 kr/år pg 55 43 03-8 bg 5221-2248 medlemsärenden Biblis, Kungliga biblioteket, att. Gunilla Eldebro, Box 5039, 102 41 Stockholm, tel. 010-709 33 12, e-post: gunilla.eldebro@kb.se prenumerationsärenden Biblis, att. Ulf Jacobsen, Hemse Bopparve 610, 623 50 Hemse, tel. 0498-48 48 93, e-post: ulf.jacobsen@telia.com

Biblis 66 © Föreningen Biblis och respektive upphovsman 2014 Formgivning och produktion: Ulf Jacobsen och Peter Ragnarsson Satt med Sabon Next och Frutiger Reproduktion: Ann-Sofie Persson, KB, s. 2–37; Dan Jonsson AB, s. 38–51; Alicja Szulc och Renata Wilgosiewicz-Skutecka, s. 52–65; Andrea Davis Kronlund och Jens Gustavsson, KB, s. 66–72 Tryck: Livonia Print, Lettland 2014 issn 1403-3313 isbn 978-91-7000-311-0

80

Biblis 66

Biblis 66 kvartalstidskrift för bokvänner Sommaren 2014 sek 125

01 02 FnL1 ZXRlcgBToUYp FUphY29ic2VuICYgUmFnbmFyc3NvbgVQ 02 0044

isbn 978-91-7000-311-0