Biblis 67

Biblis 67

Biblis 67 kvartalstidskrift för bokvänner Hösten 2014 sek 125

01 02 FnL1 ZXRlcgBUKX6s FUphY29ic2VuICYgUmFnbmFyc3NvbgVQ 02 0044

isbn 978-91-7000-312-7

Biblis

nummer 67 hösten 2014 redak törer ingrid svensson och ulf jacobsen

3 Gunnel Wåhlstrand

9 Hjalmar Söderberg, typografin och bokomslagen Miranda Landen

28 Om slarv och svindel. Nedskrivet efter ett par bokprojekt Anders Björnsson

30 Två texter av Joseph Roth

35 Iris Forsbergs samling i Uppsala UB – brev, teckningar, foto­ grafier från Carl Eldh Peter Ejewall

40 Lexikaliska bisarrerier, bokstäver på drift och grafisk lek Mårten Rasch

44 Mathias Palbitzki. En möjlig översättare av Marcus Aurelius till franska 1651 Per Rålamb

50 Bokläsning i Lund omkring 1880 Henning Hansen

59 Valter Falks samling Glenn Sjökvist

68 Man skriver i sin ensamhet med mamma i rummet intill Sara Stridsberg

71 Nyheter & Noterat · NordNytt

80 Föreningen Biblis Omslag Gunnel Wåhlstrand, collage av Peter Ragnarsson

Walk, 2011 · Tusch på papper · 191 × 143 cm · Privat samling, London

Gunnel Wåhlstrand Artist’s books är konst i bokform, bok i konstform. Defi­ nitionerna varierar, precis som böckerna. Artist’s books kan nämligen se ut nästan hur som helst och handla om allt möjligt. Men en sak är säker: en konstnär har haft ett avgörande inflytande över bokens gestaltning.

Förra året utkom en enastående artist book: Gunnel Wåhlstrand, dvs. en artist book om en konstnär.

Tack vare denna bok är Wåhlstrands konstnärskap i dess helhet, från år 2002 till år 2012, nu tillgängligt; alla kan få se Gunnel Wåhlstrands stora, detaljrika tuschlaveringar efter svartvita familjefoton.

Bokens form är genomgripande och i samklang med Wåhl­strands konst. Pärmöverdragets bläckfärgade klot och svärtan i konstnärens utsökt arrangerade namn har­mo­ nierar med hennes tuschteknik. Det obestrukna papperets sköna yta är perfekt för bildtryck. Den känsliga bildbe­ handlingen är kongenial med de avbildade konst­verken.

Typsnittet valdes av formgivaren Mattias Sjöstedt redan 2003 till Wåhlstrands slututställning på Galleri Mejan – ”Det skulle vara något som kunde hålla över tid och sam­ tidigt vara personligt.” – och klarar väl balansen nostalgi/ modernitet. Konstverken inramas av inledande texter av David Neuman, Jasper Sharp och Ben Street och avslut­ ande information om utställningar, stipendier, kataloger, artiklar m.m. Eftersätts berättar hemlighetsfullt om konst­ närens tuschlaveringar efter familjealbumets svartvita foto­ grafier. – ”På eftersättsbladet ser man remsor av det som blivit över när jag skurit ned målningen från träskivan, för att få lite känsla för pappret och färgen.”

ingrid svensson

3

Ängen, 2009 · Tusch på papper · 152 × 190 cm · 152×152 cm Offentlig utsmyckning på uppdrag av Statens Konstråd för Hovrätten över Skåne och Blekinge

Ur e-post från Gunnel Wåhlstrand till Ingrid Svensson den 21 augusti 2014:

Jag och Mattias ville veta allt om hur en bok är uppbyggd så vi började studieresan (den tog 5 år) hos Leonard Gustafssons bokbinderi, där visade de oss allt om bigning och bindning och hur vackert bokhantverket kan vara. Vi hade stora planer på att göra allt annat än en traditionell bok, men med åren mognade vi. Vi hade

4

två gamla nötta båtböcker som främsta inspiration.

Ville få till så slapp bindning som möjligt och minimal formering, det var viktigt. Men det allra viktigaste var att hitta den tryckteknik som kunde härma målningarna bäst. Gråskalebilder i fyrfärg blir sällan bra, oftast färgsjukt och på tok för igensvärtat. Genom Bosse Jemseby fann vi Peter Ragnarsson i Hemse på Gotland. En eldsjäl med skarpt öga och känsla för nyanser. Tillsammans kom vi fram till en tonseparation med 4 olika gråtoner, 2 kalla, 2 varma, och en stokastisk rastrering för en

Biblioteket, 2010 · Tusch på papper · 131 × 168 cm · Malmö konstMuseum

mjuk återgivning. Boken börjar med första tuschmålningen jag gjorde, en avmålning av ett fotografi på min mamma som ung i svart tusch på akvarellpapper med sepiaton över sig. Boken följer verken kronologiskt och allt jag gjort mellan 2002–2012 finns med. Med åren har målningarna blivit mörkare och kallare i tonen så det kluriga var att få till en tonseparation som funkade för både de rosatonade och de blågrå bilderna. Den enda färgmålningen trycktes separat och limmades in för hand i inlagan.

Ur e-post från Mattias Sjöstedt till Ingrid Svensson den 27 augusti 2014:

Det är sällan jag hittar något typsnitt där jag gillar samtliga tecken. Ofta är det något eller några tecken som är krångliga att använda och som inte blir fina ihop.

Så var det med Burin, det är rätt knasigt om man bara använder det som det är. Därför gjorde jag om en del tecken och luften runt omkring.

5

Nyårsdagen, 2005 · Tusch på papper · 157 × 209 cm Hiroko Onodas samling, New York

Jag öppnade till exempel bågarna i gemena b, d och p, ändrade teckenbredden och justerade serifferna på några tecken, samt fixade gemena siffror. Ändringarna som jag gjorde var ändå små, för jag gillar att typsnittet inte är helt ”perfekt”, det får gärna ”fela” lite. Slumpen är en underskattad ingrediens.

Burin Roman har till exempel olika teckenbredd och kerningen är oftast ojämn, vilket skapar ett liv i texten.

6

Jag gillar att typsnittet till synes är en klassisk seriff, men att en del tecken nästan ger ett intryck av att vara handritade.

Det blev avgörande till att jag valde typsnittet till Gunnels arbeten.

Gunnel Wåhlstrand, född 1974, bor och arbetar i Stockholm och är utbildad vid Kungliga Konsthögskolan 1998–2003.

Gunnel Wåhlstrand. Grafisk formgivning: Mattias Sjöstedt, figur.se.

Typsnitt: Burin Roman, Monotype. Bildbehandling och tonsepara­ tion i fyra färger: Peter Ragnarsson, Intermezzo Grafik. Bokbinderi: Btj. Tryck: Göteborgstryckeriet. Papper: Scandia 2000 Smooth natural 150 g. Omslag: Imperial 4650. Format: 215 × 280 mm. 80 sidor. Stock­ holm: Galleri Andréhn-Schiptjenko, 2013. isbn 978-91-980468-0-9 Distribution: Art and Theory Publishing. Finns i nätbokhandeln

7

8

miranda landen

Hjalmar Söderberg, typografin och bokomslagen

H

jalmar Söderberg var inte bara intres­ serad av att skriva och få publicerat sina noveller, romaner och skådespel. Han var också mån om böckernas omslag och hur boksidorna såg ut – med ett äldre ord böckernas ”utstyrsel”. Under den här tiden hörde det till att kunna teckna och Söderberg var inget undantag, tvärtom ritade han bra och det finns flera intres­ santa självporträtt och ett antal mindre teckning­ ar av honom. Men han gjorde också flera vinjet­ ter till omslagen av sina böcker samt gav förslag på hur böckerna skulle formges. Det är dessutom han som ligger bakom Wahlström & Widstrands förlags firmamärke, som än i dag används.

Söderberg debuterade med romanen Förvil­ lelser på Albert Bonniers förlag hösten 1895. Till denna gjorde han en ”typografisk skiss till hela omslaget”, som sedan med smärre ändringar användes till nästan samtliga originalutgåvor av hans böcker – den sista kom 1932.1 Omslaget är ett så kallat typografiskt omslag, det vill säga ett omslag som bara pryds av bokstävernas de­ sign. Herbert Friedländer har kallat Söderbergs omslag för ”sobert”. En annan gång yttrade sig Oscar Wieselgren om det och menade att såda­ na ”diskreta” omslag med bara ”en boktitel och författarnamn” aldrig skulle använts i dag – läs 1940 – eftersom det inte var tillräckligt skrikigt.2 Vid den tidpunkten hade modernismen slagit igenom i Sverige med ett ”djärvare” och annor­ lunda – ofta asymmetriskt – formspråk, gärna Omslag Den allvarsamma leken (1912).

med färgstarka bilder. Förlagen hade då också särskilda reklamavdelningar som inverkade på bokformgivningen, vilket inte hade varit fallet då Söderberg debuterade. Bokformgivarens sta­ tus hade ändrat karaktär. Albert Bonniers förlag hade exempelvis ingen särskild formgivare till sina böcker förrän på 1940-talet.3 Stilrent och symmetriskt Omslaget till Söderbergs debutbok är i hög grad enkelt och stilrent. Det består av röda och svarta bokstäver på ljus botten och har ett klassiskt, det vill säga ett symmetriskt, centrerat arrangemang.

Själva titeln är i en mellanröd matt färg och bok­ stavsformen utgörs av en så kallad grotesk i ver­ saler: ”FÖRVILLELSER” – eller med ett annat ord sanserif (typform utan seriffer), den term som jag här kommer att använda. Titeln är placerad på omslaget ungefär enligt proportionerna för gyl­ lene snittet, det vill säga fem åttondedelar upp.

Själva omslagspärmen utgörs av ett gultonat, från början troligen krämfärgat nästan vitt papper.4 Överst är angivet författarnamnet ”HJALMAR SÖDERBERG”, också det med versaler men i stäl­ let med mager svart antikvastil. Däremellan finns en liten enkel svart centrerad linje som avskiljer författarnamnet från titeln. Sådan ornamentik var vanlig på böcker under 1800-talet. Boktiteln är ungefär två och en halv gånger så stor som författarnamnet. Ett stycke under titeln finns en undertitel, ”BERÄTTELSE”. Denna term, vilken anger själva genren, användes under 1800-talet många gånger i stället för ”roman”. Också denna

9

är satt med ett sanserif-snitt, men mindre och i svart. Detta var den enda gången som under­ titeln på Söderbergs skönlitterära böcker place­ rades på själva omslaget. I de följande böckerna står de enbart på titelbladet.5 Slutligen, i den så kallade fotsatsen längst ner, står med mindre stil ”STOCKHOLM” (mager svart antikva) samt med ännu mindre bokstäver i samma röda färg som rubriken, ”ALBERT BONNIERS FÖRLAG”. Sist – nedanför en liten linje – uppges vad boken kos­ tade, ”PRIS 2:75”.

Söderbergs bokomslag har alltså en symmet­risk design på ett sätt som var brukligt på 1800-talet, då man gärna prydde med allsköns ornamentik, som exempelvis linjen mellan boktitel och förfat­ tarnamn. Men omslaget är också ytterst elegant och stilrent och nästan ingenting vittnar om att man befann sig mitt under jugendstilens epok – från omkring 1890-talet fram till 1914.

Förlagsmärke som dekor Omslaget till Förvillelser har heller ingen vinjett, vilket annars var mycket vanligt i bokkonsten under 1800-talet. Det enda som pryder är Albert Bonniers förlagsmärke som är placerat mellan undertiteln och fotsatsen. Detta består av ett dekorerat A och ett B som står tillsammans i form av ett monogram. B:et i förgrunden är störst och

är en bred ornerad egyptienne som är skuggad med svart utom i kanterna, där det vita lyser igenom. Också A:et är en egyptienne, men med smalare, helt svarta staplar med utåtgående starkt markerade seriffer som man ibland kan se på tidens affischkonst.6 Bokstäverna är placerade så

Albert Bonniers förlagsmärke (detalj).

att B:ets grundstreck fortsätter lodrätt ner utifrån A:ets spets, vilket ger det hela en geometrisk effektfull framtoning. I en liten rektangel (pla­ cerad lågt ned på B:et) står angivet ”1837”, årtalet för firman Albert Bonniers förlags grundande.

Detta förlagsmärke, som även finns på titel­ sidorna i Söderbergs böcker, är trots sitt lilla format tidsbundet. Det skvallrar i hög grad om 1800-talets bokstavsformer, där egyptienne allt­ sedan den kom på 1810-talet har använts flitigt – ofta som utmärkningssnitt. Förlagsmärken i sig hade dock inte varit vanliga så långt tillbaka. I en uppsats om svenska romaners typografi påpekar Karin Sundén att bokförlagens logotyp började placeras på titelsidan först under 1800-talets slut.7 Hos Söderberg fungerar den alltså även som ett slags dekor på omslaget.

Sanserifen som idé och form

Omslag Förvillelser (1895).

10

Typografin på omslaget utgörs således av en blandning av sanserifer i titel och undertitel medan övriga är i antikvastil. Det som Söder­ berg framförallt helt säkert har haft som sin idé är sanserifen. Hur fick han då denna idé? Vad gäl­ ler denna bokstavsform är det troligt att han helt enkelt sett den i den mängd utbud som då fanns, i tidningar, tidskrifter, i diverse tryck­saker och även i böcker och så har han tyckt om en sådan enkel form. I 1800-talets Sverige förekom också frakturen (främst i religiös litteratur, men också i viss skönlitteratur), men det är varken denna eller antikvan och inte heller de jugendtypsnitt

som hade börjat komma som Söderberg är in­ tresserad av. I stället väljer han en mer ”modern” bokstavsform. Man skulle kunna säga att han är före sin tid.

Söderbergs sanserif är här och där ganska smal och sammanpressad. Tvärstrecket på A:et sitter lågt ner och det högra grundstrecket på R:et är lätt böjt. På så sätt påminner den om vissa tid­ ningstypsnitt som användes i rubriker i slutet av 1800-talet. Den liknar exempelvis de sanserifer som Carl Fredrik Hultenheim kallar för prim­ former (med uniforma eller nästan uniforma linjebredder), med typsnitt som Grotesque och Franklin.8 Den påminner också litet om Railroad Gothic.9 Sanseriferna på Söderbergs omslag är dock inte placerade lika tätt som hos det senare och O:et är mer runt. De är också något mindre accentuerade. Bokstavsformer utan seriffer fanns i grekiska inskriptioner redan på 400-talet f.Kr. men har därefter bara brukats mycket sporadiskt.

Under 1700-talet började serifflösa bokstäver an­ vändas på arkitekturritningar och på vissa skulp­ turer i sten, främst i England men även i Frank­ rike.10 Varför de plötsligt dök upp just då vet man inte säkert, men det kan ha berott på olika kul­ turyttringar i tiden.11 Först i början av 1800-talet kom de att användas i tryck och då särskilt på affischer, skyltar och i reklamen.12 På grund av den framväxande industrialismen behövdes kraf­ tigare typformer än tidigare, inte minst inom tid­ ningspressen. Det första exemplet på en sanserif ur ett stilprov är från 1816 i England. Sanserifen skars till att börja med bara i versaler och den före­ kom ofta som fet (bold), vilket särskilt passade till rubriker.13 Dagspressens typsnitt Söderberg hade vid tiden för bokdebuten pub­ licerat ett flertal dikter, noveller och artiklar i tidningar och tidskrifter. I dagspressen i Sverige under 1800-talets slut användes omväxlande feta varianter av antikva, olika slags egyptienne och olika sorters feta sanserifer i rubriker. Dagens Ny­ heter, som var den första tidning Söderberg med­ arbetade i, hade fått sin titelvinjett från ett slags smalfet engelsk antikva, skuren på 1830-talet, typ­ snittet Figgins.14 På de noveller och prosa­stycken som Söderberg publicerade i denna tidning ut­ gjordes rubrikerna antingen av en fet antikva,

eller av en egyptienne eller av en fet sanserif. I Nyaste Kristianstadsbladet, där Söderberg under vintern 1891 och våren 1892 var verksam som journalist, använde man ofta en fet sanserif i ge­ mena bokstäver som rubrikstil. Så gott som alla de noveller och prosastycken som han publicerar i denna tidning hade också rubriker i något slags fet gemen sanserif.15 Eftersom Söderberg arbe­ tade vid redaktionen, har han säkert här kom­ mit att studera de olika rubrikerna och stilarna i tidningstypografin. Kanske blev han så förtjust i sanserifen att han senare valde en sådan typform till sitt bokomslag.

Sanserifen användes gärna tillsammans med jugendtypsnitt. Dessa kunde ibland också vara sanserifer. Söderberg hade också tillfälle att stu­ dera sådana i utländska tidskrifter, som i Simpli­ cissimus, som han läste, liksom i Ord och Bild, där han var medarbetare sedan 1892.

Det korta formatets mästare Men Söderberg är också det korta formatets mäs­ tare, framförallt i sina noveller. I dessa förekom­ mer inga överflödiga ord. I en novell – och det gäller särskilt den här tidens novell, som ibland kallas ”klassisk” – är varje ord och fras av vikt för novellens helhet.16 Att han väljer en så avmätt bokstavsform som sanserifen och sådan enkel­ het ifråga om omslaget ligger således i linje med hans estetik i övrigt. Han tyckte inte om onödiga dekorationer. När han flera år senare (1908) ska komma ut med ett urval av sina verk skriver han till Karl Otto Bonnier att han själv denna gång inte har hunnit rita någon vinjett till omslaget: ”Kunde du kanske ha lust att låta Arthur Sjögren eller någon annan göra ett omslag? Men inte så brokigt som på Strindbergsböckerna, utan mera diskret och enbart ornamentalt” (min kurs.).17 Som synes är det stilens enkelhet som gäller.

W & W:s firmamärke Innan Söderberg fick sin debutroman antagen av Bonniers hade han skickat manuskriptet till Wahlström & Widstrand. Orsaken till att han först valde detta förlag var att han särskilt tyckte om designen hos deras böcker.18 Han kan också ha diskuterat valet med Karl Wåhlin på Ord och Bild. Samtidigt som han skickade in sitt manus,

11

sände han in ett tecknat förslag till ett nytt fir­ mamärke men skickade det för säkerhets skull i ett separat brev anonymt – om de skulle refusera manuskriptet.19 Han fick inte sin roman utgiven hos dem, men de ville gärna ha märket. Detta förlagsmärke sitter än i dag på förlagets böcker.

Det finns nästan något tidlöst över märket: I en fyrkant är två ”W” placerade överst till vän­ ster respektive nederst till höger diagonalt mot varandra. Nertill i bildens vänstra del ligger ett vackert utsirat dekorativt äpple med två blad som sträcker sig upp mot höger hörn. Överst i en liten rektangel står 1884, det år förlaget grundades. Bakgrunden är streckad med lod­ räta tunna streck. Man skulle kunna säga att det påminner en smula om Bonniers firmamärke, i och med att båda har årtalet för firmans grund­ ande angivet i en rektangel samt att initialerna i firmanamnen betonas. I övrigt skiljer de sig rätt mycket åt: Söderbergs märke har en ram och be­ står också av en bild.

Men de små W:na som pryder i kanterna är intressant nog sanserifer! – ornerade sanserifer.

Trots det tidlösa finns det något av jugendtidens drag över märket: de båda W:na skulle kunna vara kronblad. Men det är så diskret och stilrent och det var säkert därför som förlaget ville ha märket.

omslagen. Det rör sig om en fet versal sanserif, av typgraden kanon.20 Den har ingen benämning, men flera liknande sanserifer från Lars Johan Hiertas stilgjuteri finns avbildade i Valter Falks Bokstavstyper och typsnitt genom tiderna. Enligt Falk importerades dessa från Tyskland och fanns under 1800-talet hos flera svenska stilgjuterier och tryckerier.21 När Söderberg 1898 utkom med sin första no­ vellsamling, Historietter, brukades samma sorts typografiska omslag som för debutboken, med samma slags feta versala sanserifer i rubriken, också nu i matt röd färg, ”HISTORIETTER”. Och även den här gången var omslaget symmetriskt arrangerat med författarnamn och tryckort i ma­ ger svart antikva, förlagsnamnet i röd antikva, korta tunna linjer emellan samt Albert Bonniers firmamärke som enda dekor. Någon undertitel fanns inte och behövdes inte heller eftersom ti­ teln signalerar genren.22 Färgerna i rött och svart gick också igen på bokomslagets baksida, där det

Förlagsmärke tecknat av Hjalmar Söderberg (1895) till Wahlström & Widstrand.

Sanserifen från Bonniers tryckeri Söderberg hade alltså ritat en skiss till debutbo­ kens omslag – kanske under sommaren innan boken kom ut – och med hjälp av den valde han själv, eller i samråd med tryckeriet (Bonniers eget boktryckeri), ut en passande sanserif. I en förteckning som publicerades flera år senare, Stil­ prov från Albert Bonniers boktryckeri, finns också en bokstavsform under avdelningen Grotesk som är identisk med den som används i rubriken på

12

Söderbergs sanserif i Stilprov från Albert Bonniers boktryckeri.

Framsida, baksida och titelblad Historietter (1898).

Titelblad Förvillelser (1895).

13

fanns ett långt utdrag ur Oscar Levertins välkän­ da recension av debutboken, med en tunn röd ram runtom. Debutverkets titel var dessutom satt med en smal halvfet versal sanserif i rött som ac­ kompanjerar framsidan.

Titelblad och smutstitel Ser man på titelbladet och smutstitelsidan finns emellertid ingen enhetlighet mellan dessa och omslaget, vare sig i Förvillelser eller i Historietter.

Magdalena Gram har i sin avhandling om bok­ konstnären Akke Kumlien noterat att böcker i Sverige långt in på 1910-talet, ibland 1920-talet, de­ signades utan att man beaktade helheten.23 Wil­ liam Morris hade gått in för att skapa en helhet när han formgav sina böcker, men utanför privat­ pressrörelsen verkar det inte ha slagit igenom förr­ än efter första världskriget eller då modernismen får fotfäste. Jan Tschichold tar till exempel i Die neue Typographie (1928) upp vikten av enhetlighet i kompositionen. Men varken i Förvillelser eller i Historietter utgörs titeln på titelbladet av en san­ serif eller någon annan matchande bokstavsform.

I stället används en smal halvfet versal antikva i 1800-talsstil.24 Visserligen figurerar samma typ­ form i båda böckerna på titelbladet samt i För­ villelser även på smutstitelbladet (med mindre grad), men i Historietter förekommer ytterligare en sorts versal antikva på detta blad. På smutstitel­ sidorna är författarnamnet (som står längst upp) i bägge böckerna dessutom satt med en mager kursiv versal antikva, som därtill är understruken och som avslutas med en punkt. Sådana punkter

var vanliga bland annat i tidningarnas rubrikstil under 1800-talet. De som värnade om bokform­ givning försökte få bort sedvanan, men den dröj­ de sig kvar länge.25 Enstaka punkter i böcker kan man se långt fram på 1920-talet. I flera av Söder­ bergs handskrivna manuskript före­kommer ock­ så punkt efter rubrikerna.

1890-talets och sekelskiftets bokomslag Typografiska omslag låg i tiden. Hugo Lager­ ström ger i Svensk bokkonst flera exempel på böck­ er från 1890-talet som enbart dekoreras med ”ty­ pografiskt material”.26 Det typografiska omslaget kunde också kompletteras med en vinjett eller ett emblem. Ett exempel på det är Rococo-noveller av Oscar Levertin från år 1899. Omslaget har desig­ nats av Ingeborg Uddén och bokstäverna är orne­ rade (på 1700-talsvis) för att spegla rokokotemat i novellerna i boken.27 På Bonniers förlag hade man alltsedan 1860-talet låtit unga konstnärer rita omslag till sina böcker. Exempelvis tecknade Karl Nordström omslagsbilden till Verner von Heidenstams andra lyriksamling, Dikter, från 1895.28 Detta är ett så kallat illustrerat omslag.

Sådana omslag kom att bli alltmer vanliga om­ kring sekelskiftet och början av 1900-talet.29 Vid denna tid hade ännu inte skyddsomslaget, som ofta bestod av en bild, slagit igenom. I början av 1800-talet hade bokomslagen varit tämligen enk­ la.30 Men i takt med industrialiseringen och re­ klamens intåg under 1800-talet får bokomslaget en allt viktigare roll.31 Söderbergs originalböcker hade ett så kallat mjukt typtryckt pappersband.

Smutstitelblad Förvillelser (1895). Smutstitelblad detalj, Förvillelser och Historietter.

14

Omslag Martin Bircks ungdom (1901).

Titelblad Martin Bircks ungdom.

Smutstitelblad Martin Bircks ungdom med sanserif i rubriken.

Större enhetlighet I Söderbergs tredje bok, hans självbiografiska ro­ man Martin Bircks ungdom (1901), finns en större enhetlighet mellan omslag och titelblad. Nu upp­ repas samma slags feta sanserif även på titelbla­ det. Det enda som skiljer är att bokstäverna på detta blad är tryckta i svart i stället för rött. Bok­ stavsformen på omslag och titelsida är på så vis så gott som identiska så när som på färgen och att de är placerade något olika. På omslaget börjar rubriken alltid ungefär i gyllene snittets position medan den på titelbladet alltid är placerad högre upp och inemot mitten följt av: ”AF/HJALMAR SÖDERBERG”. Omslagstitelns sanserif återkom­ mer därefter (i samma storlek) på titelbladet i alla hans böcker fram till 1932. Undantag är Doktor Glas (1905) och novellsamlingen Det mörknar öfver vägen (1907). Också när det gäller smutstitelsidan finns en större enhetlighet från och med Martin Bircks ungdom. I de tre följande böckerna till och

med skådespelet Gertrud (1906) utgörs rubriken av ett slags cirkelformad sanserif som ger en kon­ tinuitet i designen.32 Inlagans text Från och med Martin Bircks ungdom blir även texten i inlagan annorlunda mot i de två första böckerna. Alla Söderbergs originalböcker är i ok­ tavformat, men de två första böckernas typstor­ lek och radantal i brödtexten är inte samma som i de senare. Förvillelser har ett mindre typsnitt och fler rader (31) och Historietter har ett större typsnitt och färre rader (23) per sida. De senare böckerna har mestadels 24 rader. Satsytan är där­ emot med vissa undantag ungefär samma i alla.

Större typsnitt per sida gör att tecknen per sida blir färre, vilket i sin tur ger fler sidor: texten blir mer utbredd. Detta behöver inte ge mer luft åt sidorna, men i och med att texten i Historietter har stora ordmellanrum ger det ett ljust intryck.

15

Söder­berg intresserade sig nämligen också myck­ et för hur typografin såg ut på sidorna. I åtskilliga brev till Karl Otto Bonnier nämner han att han vill ha boken tryckt med sin ”vanliga typografi”, och det innebar en luftigt satt text. Visserligen fick författarna betalt efter ark och Söderberg var också väl medveten om detta, men det finns också en estetisk aspekt: jämför man med hans manuskript är dessa ofta skrivna på ett liknande sätt med ljus och luft. Det är som om han ville ha det tryckt på samma sätt.33 Söderberg hade också för vana att skriva korta stycken, att använda sig av initiala anföringssat­ ser med kolon följda av repliker på ny rad samt att överhuvudtaget nyttja radmellanrum samt hopa tankstreck och punkter, vilket i sig ger ljus åt sidorna. Ett sådant ”impressionistiskt” skriv­ sätt förekom hos flera av tidens danska författare, hos till exempel J. P. Jacobsen, vilken Söderberg också beundrade. Korta stycken var dessutom vanligt inom journalistiken – särskilt i kåseriet – och Söderberg hade tidigt skrivit i dagspress, inte minst kåserier.34 Hos Söderberg blir det dock

aldrig så extremt eftersom det hos honom även finns en stramhet i själva berättandet. När det gäller det grafiska har Gram påpekat att anfang­ erna och överstyckena vid varje kapitel­ början i debutboken samt ”den begränsade satsytan” ger en känsla av ”både koncentration och luf­ tighet”.35 Att använda dekorerade anfanger vid kapitelbörjan hör särskilt slutet av 1800-talet till.36 Av Söderbergs böcker är debutboken den enda som har sådana.37 Från och med Historietter (1898) till och med Hjärtats oro (1909) – förutom Doktor Glas och Gertrud – inleds varje kapitel eller novell i stället med att ett till fyra ord står med versaler.

I de senare böckerna markeras början inte alls.

Kolumntitlar och index Att Söderberg var ytterst medveten om sina böck­ ers design märks särskilt när det gäller kolumn­ titlarna. Dessa var i samtliga böcker – utom i Förvillelser och i Gertrud – oftast placerade överst på sidorna med kursiva versaler mellan två hori­ sontella streck.38 I ett brev till Karl Otto Bonnier

Uppslag med dekorerad anfang och överstycke ur Förvillelser.

16

Uppslag ur Historietter.

inför publiceringen av Hjärtats oro hösten 1909 tar Söderberg upp denna detalj.39 Han har nämligen en ny idé hur detta ska gestaltas i den kommande boken. Hjärtats oro är ingen berättelse med en handling som i en roman eller i en novell i en samling. Det är i stället en tänkebok och den är indelad i olika avdelningar med hjälp av romerska siffror. Söderberg vill dock ge läsaren en viss väg­ ledning och ger därför anvisningar till Karl Otto hur han själv, allteftersom boken växlar ämne, di­ rekt i korrekturet ska skriva ner det tema som just då tas upp. Det är onekligen ett originellt sätt att skriva mellanrubriker på.40 Kolumntitlar brukas dock inte alltid. Söderbergs författarkollega Hen­ ning Berger hade exempelvis inte jämt sådana i sina böcker. Det var, som vi sett, något som Söder­ berg själv ville ha.

Olika slags indelningar, förteckningar och index tycks ha intresserat Söderberg. I Histori­ etter är innehållsförteckningen placerad först och kallas litet slarvigt ”REGISTER”, i de övriga samlingarna sitter den sist och benämns i stäl­ let ”INNEHÅLL”.41 En mera ovanlig förteckning finns i Doktor Glas. I romaner behövs egentligen

ingen innehållsförteckning, men eftersom det är en dagboksroman och bokens avdelningar bara utgörs av dagboksuppslagen, har Söderberg up­ penbarligen tyckt att en förteckning behövdes. I romanen – där den är placerad längst bak – har den fått benämningen ”INDEX” och har först delats upp övergripande i de fem månader (från juni till oktober) som handlingen varar (genom att räkna upp månadernas namn); därefter anges den första frasen doktor Glas skriver ner i dag­ boken på varje enskilt dagboksblad jämte en sid­ hänvisning. Detta förfarande liknar de register som hänvisar till första raden i en dikt och som brukar finnas i diktantologier. I Doktor Glas sak­ nas dock antologiernas alfabetiska ordning.

Ett eget emblem För omslaget till sin andra novellsamling, Främ­ lingarna, som utkom i maj 1903, hade Söder­ berg ritat en liten vinjett i form av ett emblem: en brinnande oljelampa med en ringlande orm runtom, vars huvud sträcker sig mot lampans ljuslåga. Teckningen är gjord så att ormen till­

17

Omslag med emblem, Fr채mlingarna (1903).

18

Omslag Ă–destimmen (1922) med emblem.

19

sammans med lampan nästan bildar en cirkel.

Detta emblem återkommer på omslaget till alla hans böcker utom på dem som fick särskilda vin­ jetter. Emblemet är placerat ungefär på den plats, där förut Bonniers logotyp stod. När Söderbergs Skrifter börjar ges ut 1919, ritas emellertid emble­ met om något (troligtvis av förlaget), så att det blir aningen bredare och mer stereotypt. Denna form uppträder sporadiskt på omslaget till dra­ mat Ödestimmen (1922) men inte på hans senare böcker, inte heller på hans sista novellsamling, Resan till Rom (1929), som på så vis knyter an till de tidigare samlingarna.

Emblem av olika slag var vanligt vid den här tiden. Det verkar också som om författare skaf­ fade sig ett eget märke, åtminstone när de hade etablerat sig. Det gäller inte bara i Sverige utan även en bestsellerförfattare som W. Somerset Maugham hade ett emblem, som återkom på alla hans böcker. Emblem behöver inte vara helt originella och man tycks också ha lånat fritt. När Söderberg översatte ett antal noveller av Anatole France fick utgåvan, Noveller i urval (1897), ett märke som han kopierat av från en fransk bok. Varifrån fick Söderberg då motivet med lampan och ormen, ett motiv som verkli­ gen tycktes ligga i tiden? På Ord och Bilds titel­ blad från 1896 finns exempelvis en lampa med en orm, fast annorlunda ritad. Kanske har han helt enkelt tecknat av den oljelampa som han själv ägde. På ett foto från Söderbergs bostad i Köpenhamn finns nämligen en mycket snarlik oljelampa som står på ett bord. I ett brev till sin syster 1916 skriver han att han har ”glömt” vad

han ”menade med” emblemet.42 Han måste dock ha tyckt om lampformen eftersom han själv hade en sådan lampa – antingen han skaffade den före eller efter märkets tillkomst.

Egna vinjetter Den första bok som Söderberg ritade en vinjett i form av en teckning till var skådespelet Gertrud (1906).43 Inuti en liten konvexformad fyrkant med dubbla tunna streck är tecknat ett kvinnohuvud i profil – nästan i stil med en porträtt­medaljong.

Tidigare forskning har velat se en likhet mellan teckningen och en verklig modell, men Söder­ berg har själv hävdat att bilden inte är ett por­ trätt. Ansiktets profil och hals är ritade som en linjeteckning, medan frisyren är omsorgsfullt skuggad. Kvinnohuvudet föreställer naturligtvis pjäsens huvudperson Gertrud. Den rymd som finns i bilden mellan ansiktet och ramen ger en känsla av den personliga strid Gertrud genom­ går i dramat. Liksom förlagsmärket som Söder­ berg gjorde till Wahlström & Widstrand har även denna bild en ram i form av en fyrkant. Så­ dana ramar påminner om jugendstilens smidda ornament och var vanliga även i bildkonsten.

Teckningen placerades på omslaget på ungefär samma plats, som emblemet i förra boken hade funnits. Att publicera ett teaterstycke innan det spelats var även på Söderbergs tid ovanligt. Han har dock själv nämnt att hans chanser att få det uppsatt på teatern skulle vara större om det redan var tryckt. I detta fick han rätt: efter att det ut­ kommit i bokform hade pjäsen dubbelpremiär, i Stockholm och i Köpenhamn.

Vinjett till dikt och titelnovell

Emblem: Oljelampa och orm.

20

Året efter Gertrud utkom han med en tredje novellsamling, Det mörknar öfver vägen. Också till denna ritade Söderberg en vinjett i form av en mindre teckning, vilken denna gång hade anbringats i en oval. Teckningen föreställer en väg med ett par hus långt borta, ovanför syns en himmel med skockande moln. Samlingen har fått namn efter den sista novellen i boken och i denna titelnovell förs många trådar från de föregående novellerna samman. Temat väg återkommer i flera av dem, något som också ge­ staltas i teckningen.

Titelblad Ord och Bild 1896 med emblem.

Vinjetten till Gertrud (1906).

Vinjetten till Det mörknar öfver vägen (1907).

Ord och Bild (1897) med emblem på bok­ryggen.

Illustrationen av Nils Kreuger.

Omslag Gertrud med vinjett.

21

Omslag Det mörknar öfver vägen.

Arthur Sjögrens illustration till dikten ”Det mörknar öfver vägen”, Ord och Bild (1895).

I titelnovellen ingår en dikt som heter just ”Det mörknar öfver vägen”. Denna dikt hade Söder­ berg skrivit flera år tidigare och i novellen tas bland annat upp hur det var förr i tiden då jaget var ungt och förgäves försökte få sålt sina dikter till tidningarna. I verkligheten hade Söder­berg emellertid fått dikten tryckt i den ansedda Ord och Bild, där den dessutom illustrerades av Arthur Sjögren.44 Arthur Sjögrens illustration och Söderbergs vinjett påminner en smula om varandra. De är båda starkt skuggade. På Sjögrens bild går en vandrare med packning och vandrarstav mot en gärdsgård. I fonden syns skog, himmel och moln.

Några dagrar är ditmålade med vit färg och Sjö­ grens illustration erinrar litet om den nordiska stil man kan se i tidens bildkonst. Söderbergs bild är mera öde: vägen går uppför en lång backe med några enstaka hus längst upp. Det ser ut att vara kväll. I dikten sägs det också att det är skym­ ning och att ”det börjar bli tungt att gå”, vilket man också får en känsla av när man ser bilden.

Också denna vinjett är placerad under förfat­ tarnamn och rubrik, cirka två tredjedelar ner på omslaget. Och liksom i tidigare böcker användes återigen de feta, röda sanseriferna i titeln. Själva titeln är emellertid denna gång placerad asym­ metriskt på omslaget i två rader med ojämn vän­

22

Omslag Valda sidor (1908), med vinjett av Arthur Sjögren.

Vinjetten till Den allvarsamma leken.

sterkant och inte centrerad som tidigare. Vägen på vinjetten är också ritad snett diagonalt (neri­ från vänster upp mot höger), vilket ger en spän­ ning. En sådan asymmetri passar bra till denna samling, där novellerna är mer lyriska än i de öv­ riga och i hög grad präglas av mörker och ljus och årstidernas växlingar.45 1-kronasboken Valda sidor Efter Det mörknar öfver vägen gjorde Söderberg inte någon ny teckning förrän till Den allvar­ samma leken. Till Valda sidor – som kom ut som billighetsutgåva 1908 – ritade i stället (som Söder­

berg föreslagit) Arthur Sjögren omslaget. Valda sidor innehåller ett axplock av Söderbergs dittills skrivna verk – ett antal dikter och noveller, ett par avsnitt ur romanerna samt en scen ur Gertrud.

Vinjetten med två gula rosor i en blå vas (en bu­ kett) var också välfunnen. Liksom på de andra omslagen är rubriken mellanröd, men med ett typsnitt i jugendstil – Sjögren är ju jugend­stilens bokkonstnär. Författarnamnet överst i svart består av ett slags halvseriff, där A:et har en ut­ skjutande övre seriff och J:et en lång sväng. Till skillnad från bokstäverna hos de andra böckerna kan de här vara målade. Texten i inlagan är tryckt i följd och tätt, men papperet är av bra kvalitet

23

för att vara en 1-kronasbok. I stället för smutstitel­ blad finns ett fotografi av Söderberg.

Sista vinjetter Till romanen Den allvarsamma leken (1912) ritade Söderberg återigen en liten teckning. I likhet med vinjetten till Det mörknar över vägen rymdes den i en liten oval och var kraftigt schatterad. Uppe på en hög kulle på en ö brinner ett grekiskt tempel.

Ovanför syns vällande rök, ritad med kraftiga snedstreck. Vinjetten har en skarp symbolik, som visar att det som man har byggt upp och tror på lätt kan raseras, något som i hög grad passar till den kärlekshistoria som berättas i romanen.

Den här vinjetten är mer emblematisk till karaktären än den förra. Emblematiska eller symboliska vinjetter hade vid det här laget åter­ igen blivit populära. En bokkonstnär som Akke Kumlien arbetade exempelvis mycket med vin­ jetter till sina omslag. 46 Söderberg tecknade ytterligare två vinjetter till sina böcker, dels en linjeteckning i en cirkel, där en ung man och en ung flicka i profil (bokens hu­ vudpersoner) ser åt var sitt håll – en utsmyckning som gjordes till en billighetsutgåva av Förvillelser (1913), dels en mera symbolisk teckning med en behornad Mosemask och en stav med en sling­ rande orm runtom. Den sistnämnda ritade han till sin religionskritiska berättelse Jahves eld, som kom 1918. I denna bok gör Söderberg upp med myterna kring Moses. Omslagsvinjetten – med Mosemasken – bidrog säkert på sitt sätt till den stora mängd kritiska artiklar som följde när bo­ ken kommit ut.47 Sista bokomslagen Några fler tecknade vinjetter till sina böcker gjorde inte Söderberg. De övriga omslagen de­ korerades i stället med emblemet. Som nämnts ändrades lampformen så att den blev mer scha­ blonmässig på omslaget till Ödestimmen (1922).

Samma lampform uppträder även på omslagen till Skrifter, I–X (1919–1921). Dessa hade getts ut åren före och antagligen var det därför som man använde samma. Som dekoration på dessa senare omslag har använts en fetfin linje (i samma röda färg) vid fotsatsen, vilket var vanligt på 1910- och 1920-talet.

24

Som nämnts finns det från och med Martin Bircks ungdom en enhet mellan omslagets och titelbladets rubrik. Rubrikerna på smutstitelbla­ det växlar däremot mer. Efter sanserifen i Martin Bircks ungdom (1901) och i de tre följande böck­ erna kommer från och med Hjärtats oro (1909) och i de tre böckerna därefter i stället ett typsnitt av jugendkaraktär.48 Detta kan ha berott på att jugend då började slå igenom i Sverige. I Söder­ bergs fyra sista böcker används på detta blad i stället en antikva, vilken går i samma stil som ty­ pografin i övrigt. Formgivningen blir med andra ord alltmer enhetlig.

Också på bakre omslaget skiftar rubrikernas typformer, främst mellan antikva och jugend.

Utformningen på baksidan är dock ensartad un­ der alla år. Här förtecknas nästan alltid de hit­ tills utkomna originalböckerna med noga angi­ velse av titel, undertitel, årtal och pris, alltmedan typgraden blir mindre och raderna tätare ju fler böcker Söderberg kommer ut med.49 Slutord Den feta sanserifen (i storleken kanon) användes således som rubrikstil på nära nog samtliga om­ slag av hans originalböcker. Den bokstavsform som Söderberg 26 år gammal hade föreslagit i sin tecknade skiss och därefter valt brukades även på omslaget till hans allra sista bok som kom 37 år senare. Inspiration till bokstavsformen hade han säkert fått från tidningarna, där sanserifen var vanlig, särskilt i rubriker.

För Söderberg var allt som rörde böckernas form av betydelse. Förutom att göra en skiss till omslaget, ritade han ett eget emblem och flera vinjetter (varav fyra prydde originalböckerna).

Han var dessutom noga med att texten i inlagan skulle vara luftig samt mån om kolofontitlar och index. I flera brev till sin förläggare, Karl Otto Bonnier, tar han upp aspekter som rör böckernas typografi och han begär alltid att få sig tillsänt korrektur, även till omslagen.

Man brukar säga att Söderberg redan från början var en ”färdig” författare och att han därefter fortsatte att skriva sina arbeten i samma anda. Men också när det gäller böckernas design hade han tidigt klart för sig hur han ville ha det. Hjalmar Söderbergs känsla för rytm, form och komposition gällde även här. Det stil­

Omslag Jahves eld (1918) med vinjett.

25

rena typografiska omslaget som återkom i bok efter bok – ibland med en liten vinjett – gav naturligtvis också en enhet åt hans verk. På så vis blir hans bokomslag också i reklamavseende

mer effektiva än vad man i förstone tänker på.

Den enkla formgivningen av böckerna var nå­ got som läsarna kände igen och som påminde dem om vad som fanns innanför pärmarna.

Rubrik på smutstitelblad Den talangfulla draken (1913) (detalj).

noter 1. Brev från Hjalmar Söderberg till Herbert Friedländer 9.3.1940, citerat i dennes En Hjalmar Söderberg bibliografi (Stockholm: Bonnier, 1944), s. 135. Den postumt utgivna, Sista boken (1942), har inte tagits med.

2. Anders Lundebeck, ”Kärleken till böcker i blodet” [Intervju med Oscar Wieselgren], Vi, årg. 27, nr 33, 17.8.1940, s. 6.

3. Uppgift av Barbro Ek på Bonniers förlags arkiv.

4. De enda som hittills skrivit om Söderbergs omslag är Friedländer som med utgångspunkt i Söderbergs brev har gjort en kort förteckning över vinjetterna (se not 1, ovan), och Magdalena Gram som i ”Illustratörens Förvillelser: Adolf Hallmans bilder till Söderbergs text”, i Den mångsidige Stockholmsflanören: Perspektiv på Hjalmar Söderbergs debutroman Förvillelser, red. Bure Holmbäck (Stockholm: Höjering, 1995), s. 122f., i korthet tar upp Söderbergs omslag till debutboken. Hon kallar färgen ”gultonad”.

Friedländer tar även i Hjalmar Söderberg vid skrivbordet, Bokvännens småskrifter, 14 (Stockholm: Sällskapet Bokvännerna, 1958), s. 32f., mycket kort upp vinjetterna på nytt. Han beskriver omslagens färg som ”helvita”, vilket troligen är så de såg ut. Friedländer har ju kunnat se dem när de var helt nya. Gram kallar typformen ”grotesk” medan Friedländer kallar den ”stenstil”. Jag kommer dock använda termen ”sanserif”. Både termen sanserif (på eng. även Sans Serif ) och grotesk (ty. Grotesk) fanns redan på 1830-talet.

Stenstil (ty. Steinschrift) är däremot äldre, se Carl Fredrik Hultenheim, ”Sanserifen”, i Biblis 1986 (Stockholm, 1987), s. 71f. och Valter Falk, Bokstavsformer och typsnitt genom tiderna (Stockholm: Prisma, 1975), s. 96. En nyare term är linjärer. På franska är Linéales också numera den gängse. En synonym är Bâtons. I USA användes först Gothic.

5. Teaterstyckena och de två sista religionskritiska böckerna har däremot undertitlar.

6. Typformen egyptienne (eng. Egyptian eller Slab Serif ), även benämnd mekaner (fra. Mécanes), se Falk 1975, s. 91, är en fet eller halvfet bokstavsform med rätvinkliga, grova seriffer.

7. Karin Sundén, ”Den typografiska gestaltningen av svenska romaner 1742–1914”, Nordisk tidskrift för Bok- och Biblioteksväsen, årg. 82, nr 1 (1995), s. 8. De ersatte den tidigare ”boktryckar- eller förläggarsigneten”. Sundéns material omfattar 53 romaner, var­ av 11 är utgivna mellan 1890 och 1914. Alla 1900-talsböckerna har logotyp.

8. Hultenheim 1987, s. 93 och 135. Se även Falk 1975, s. 97f.

9. En sanserif som brukades i tidningsrubriker i USA, se Hultenheim 1987, s. 91f.

26

10. James Mosley, The Nymph and the Grot: The Revival of the Sanserif Letter (London: Friends of the St Bride Printing Library, 1999), s. 17ff., 32 och 44ff.

11. Mosley 1999, s. 20f. och s. 50f. nämner bl.a. ”Sturm und Drang”.

12. Jfr här Hultenheim 1987, s. 76f. som också tar upp mer praktiska skäl till sanserifens återkomst.

13. Falk 1975, s. 96.

14. Falk 1975, s. 90.

15. Bl.a. Elefantgrotesk, som var vanlig i Sverige, se Falk 1975, s. 95.

16. Se Miranda Landen, Och nu börjar historien: Hjalmar Söderbergs novellkonst, diss. Lund (Stockholm: Atlantis, 2013), s. 17f. och kap. 2, ”’Och sen var det ingenting mer’: Slutet på novellen”.

17.

Brev från Hjalmar Söderberg till Karl Otto Bonnier 20.4.1908, Bonniers förlags arkiv.

18. Sven Haglund, Wahlström & Widstrand genom 50 år: En minnesskrift (Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1934), s. 28, som här refererar ett brev från Hjalmar Söderberg.

19. Haglund 1934, s. 26f.

20. Stilprov från Albert Bonniers boktryckeri (Stockholm: Bonnier, 1921), s. 101.

21. Falk 1975, s. 95f.

22. Enligt Gérard Genette, Seuils (Paris: Seuil, 1987), s. 75f., en ”rematisk” titel som visar formen i motsats till en ”tematisk” som visar tema/ämne. Se även Landen 2013, avsnittet ”Historietter som samling”, s. 250 och passim.

23. Magdalena Gram, Bokkonstnären Akke Kumlien: Tradition och modernitet, konstnärsidentitet och konstnärsroll, diss. Stockholm (Stockholm: Norstedt, 1994), s. 44ff.

24. En s.k. Etienne, se Stilprov från Albert Bonniers boktryckeri, s. 95. Enligt Falk 1975, s. 112f., hör den till 1800-talets ”blandformer” och var ”mycket vanlig” i Sverige, särskilt på titelsidor i skön­ litteratur.

25. Se t.ex. Albin Maria Watzulik, ”Interpunktions- och hjelptecknen”, Boktryckeri-Kalender, årg. 1 (1893), s. 43, som anmärker att Frankrike var först med att ta bort bruket, men att det var svårare i Nordeuropa.

26. Hugo Lagerström, Svensk bokkonst: Studier och anteckningar över särdragen i svensk bokstavsform och svenskt typtryck (Stockholm: Bröderna Lagerström, 1920), s. 166, jfr 155ff.

27. Jfr Georg Svensson som i ”Akke Kumliens bokomslag”, i förf:s Konstnären och boken (Stockholm: Bonnier, 1972), s. 153

nämner Uddén apropå Kumlien. Se även Gram 1994, s. 45, som kommenterar vinjettens 1700-talsanknytning.

28. Enligt uppgift i Excelsior!: Albert Bonniers förlag 150 år; En jubileumskavalkad i brev, red. Daniel Hjorth (Stockholm: Bonnier, 1987), s. 116ff.

29. Se Sundén 1995, s. 13, som särskilt nämner de illustrerade omslagen. Se även Kristina Lundblad, Om betydelsen av böckers utseende: Det svenska förlagsbandets framväxt och etablering under perioden 1840–1914 med särskild hänsyn till dekorerade klotband, diss. Lund (Malmö: Rámus, 2010), s. 197 och 203ff.

30. Svensson 1972, s. 151f.

31. Lundblad 2010, s. 13–21 och passim.

32. Se Stilprov från Albert Bonniers boktryckeri, s. 104, där den står under avdelningen ”Bred Grotesk”.

33. Jfr här hur Poe ville trycka sina böcker med sin egen handstil, se Leon Jackson, ”’The Italics Are Mine’: Edgar Allan Poe and the Semiotics of Print”, i Illuminating Letters: Typography and Literary Interpretation, red. Paul C. Gutjahr och Megan L. Benton (Amherst: University of Massachusetts Press, 2001), s. 141ff.

34. Landen 2013, s. 360, 345 och 349f. Se även Magnus Fernberg, Kåseristil, diss. Göteborg (Göteborg: Institutionen för svenska språ­ket, 2004), s. 28–38 och 99f.

35. Gram 1995, s. 123.

36. Se Sundén 1995, s. 26, som påpekar att anfanger var särskilt vanliga i hennes undersökta romaner under 1880- och 1890-talet medan de försvinner i 1900-talsböckerna.

37. I Stilprov från Albert Bonniers boktryckeri, s. 169 kallas de ”Aurora”.

38. Förvillelser och Gertrud saknar kolumntitlar.

39. Brev från Hjalmar Söderberg till Karl Otto Bonnier 27.8.1909, Bonniers förlags arkiv.

40. I de två sista avsnitten i boken varieras däremot inte kolumntitlarna.

41. I Sverige placeras innehållsförteckningar i böcker antingen fram- eller baktill, i skönlitterära böcker oftare baktill. Enligt Sundén 1995, s. 26 sitter innehållsförteckningen i romanerna mellan 1880 och 1914 – när en sådan finns med – också oftast sist. Jfr även Genette 1987, s. 292 som tar upp att innehållsförteckningen längst bak i äldre tid visade innehållet i boken medan den som satt framtill bara var ett register över kapitlen.

42. Brev från Hjalmar Söderberg till Frida Söderberg, april 1916, här citerat i Friedländer 1958, s. 44.

43. Han hade dock på manuskriptet till Doktor Glas (på titel­ bladet) året innan ritat en vinjett, men den användes inte till boken. I stället brukades emblemet.

44. Ord och Bild, årg. 4, nr 5 (1895), s. 206.

45. Landen 2013, kap. 3, ”’Och ibland händer det’: Novellsamling och novellcykel”, s. 290 och passim.

46. Gram 1994, s. 60ff. och 117.

47. Han ritade också flera Mosebilder i helfigur men stannade för den mer emblematiska.

48. I Stilprov från Albert Bonniers boktryckeri, s. 121 står det under kategorin ”Diverse” och kallas ”Helios”.

49. På debutboken gjordes i stället reklam för andra författares böcker.

HJALMAR SÖDERBERGS ORIGINALBÖCKER Förvillelser: Berättelse 1895 Historietter 1898 Martin Bircks ungdom: Berättelse 1901 Främlingarna: Berättelser 1903 Doktor Glas: Roman 1905 Gertrud: Skådespel i tre akter 1906 Det mörknar öfver vägen: Berättelser 1907 Valda sidor 1908 Hjärtats oro 1909 Den allvarsamma leken: Roman 1912 Den talang fulla draken: Historier 1913 Jahves eld 1918 Ödestimmen: Skådespel i tre akter 1918 Jesus Barabbas: (Ur löjtnant Jägerstams memoarer) 1928 Resan till Rom: Noveller 1929 Den förvandlade Messias: (Jesus Barabbas II) 1932 Sista boken: Varia från senare år 1942 (postumt)

27

anders björnsson

Om slarv och svindel Nedskrivet efter ett par bokprojekt

D

agböcker har sin historia. Jag har slängt en svit från mitt tidigaste liv; det är dumt att sörja, de hade kanske brunnit upp an­ nars. På en särskild hylla i biblioteket står dag­ böcker som andra människor har skrivit. Det hän­der ju att sådana ges ut. Också brev ges ut; det händer att de skrivs för att ges ut, liksom dag­ böcker, journaler. Min samling brevutgåvor är rätt gles; den står på hyllan bredvid.

Vågar man använda detta som primärkällor?

Varning utfärdas. Jag har lagt märke till att det gallras, utan att detta framgår. När jag skrev en liten bok om Joseph Roth gick jag till en svensk utgåva av Thomas Manns dagböcker för några aktuella år på trettiotalet. Roth fanns inte med där, det vill säga han hade plockats bort.

Någon flitig dagboksskrivare var han ej. När skulle han, Roth, ha hunnit med det? Han levde ett hektiskt liv, i ständig penningnöd. Han hade varken råd eller tid att skriva sådant som inte be­ talade sig eller gick att få förskott på. Den som lever på hotell får inte ha för tung kappsäck. Kon­ toret fanns i lobbyn eller på kaféet. Därifrån ut­ sände han långa tiggarbrev som kunde forma sig till ursinniga anklagelseakter.

Naturligtvis är också breven utgivna, på ori­ ginalspråket; därtill finns en volym på engelska.

Det har hänt att jag lagt texter av Joseph Roth, brev och annat, skrivna på tyska och översatta till engelska, bredvid varandra. Hela meningar kan saknas i översättningen. De har inte varit särskilt svåröversatta, men det har gått raskt till väga.

Finns det någon annan kur än motläsning?

När jag översatte en samling Roth-noveller

28

upptäckte jag detsamma i min egen text – i tid som tur är. Man har slumrat till, eller ett telefon­ samtal har kommit emellan – mera troligt ett epostmeddelande, och kanske bör man därför stänga av den servicen medan arbetet pågår. Då har en fras eller en hel mening försvunnit. Vem vet, kanske har författaren förfarit på samma sätt. Ibland finns varianter.

Det sätts ofta en deadline, man kan bli förse­ nad. Det finns flera tekniker. Man kan låna av sig själv. Joseph Roth drog sig inte för det: männi­ skor, motiv, miljöer. Det är en svaghet och den är mänsklig, om den upptäcks är det lätt att bli förlåten. Och man kan slarva. Roth gjorde det.

Med färger, namn, platser, stavningar. Hur har detta kunnat passera korrekturet?

Jag har funderat på om en översättare ska rätta sådant. Det ska han förstås inte om det är en ve­ tenskaplig edition. Men vad är sedan rätt och fel?

Var dörren brun eller var den grön? En människa kan ju ha blivit skallig under berättelsens gång.

Ett brev kan ha avsänts utan att berättaren har talat om det. Under förekommer – åtminstone i Joseph Roths verk.

En gång hamnade jag i beråd. En av Roth mest refererade berättelser är en torso. ”Erdbeeren” he­ ter den; en sådan som han stal ifrån till annat.

Men kan man tänka sig att jordgubbar växer vilt i skogen och träs på tråd? Så jag översatte med ”Smultron” (vilket inte den engelske översättaren har gjort). Men när min översättning var tryckt visade det sig att man i Österrike på Joseph Roths tid sade ”Erdbeeren” när man menade smultron.

För jordgubbar hade man ett annat ord.

Rätt eller fel? Jag kom också på honom med att ljuga (vilket andra hade gjort före mig). Han ljög om var han var född, om sin fars sorgliga öde, om sina insatser i första världskriget; han skrev reportage utan att ha varit på platsen, i vart fall någon gång. Och han skrev gärna om lögnare, svindlare, bedragare. Han ansåg det inte nödvändigt att meddela sanningen i någon objektiv mening – han var inte fotograf, han var ett vittne. ”Spaziergänger”, sade han.

Om man arbetar med överdrifter, hårddrag­ ningar, demagogi, hur ska då sanningsfrågan kunna besvaras? Roth använde feuilletonen (inte detsamma som kåseriet) som sitt vassaste instru­ ment. Karl Kraus angrep honom för detta, för genrens subjektivism; Kraus gillade inte små­ prat. Men är inte människan en småpratande art, en homo garrulus? Det är klart: det som sägs på kaféet passar inte på estraden varifrån Kraus härjade.

Naturligtvis finns det en gräns för vad som får passera. Den mogne – till slut övermogne – Joseph Roth har velat dra ett streck över sitt vänster­radikala förflutna, jag har lyft fram detta.

Brödskriveri, att han gjorde vad har var tvungen att göra! Men en människa väljer sitt umgänge – eller överges av det. Roth bröt ofta med vän­ ner och uppdragsgivare, alla visste att han söp, många förlät honom hans otidigheter.

Stefan Zweig hör till hans främsta korrespon­ denter. Zweig fick ta emot mycket från sin yngre kamrat. Böner och beröm. Skäll och indiskre­ tioner. Zweig var den framgångsrikare av de två, vem som var den svagare är svårt att säga. När Roth dog, kallade Zweig honom sin broder. När Zweig tog livet av sig, ondgjorde sig Thomas

Mann i sin dagbok över dennes feghet. Han skrev att det var en ”fånig” och ”skymflig” död.

En stor man kan vara en liten människa. Men att det måste nedtecknas!

Författaren utgav 2012 översättningsvolymen Kejsar­ bysten och andra noveller av Joseph Roth (Atlantis) och 2014 Svindleriets ädla konst: En biografi om den öster­ rikiske författaren Joseph Roth (Dialogos). I den av honom redigerade volymen Favoriter: Författare om författare (CKM Förlag/Svenska Humanistiska För­ bundet, 2012) ingår Roth-essän ”Bland fantaster och vilsekomna. Något om översättandets problem”.

Joseph Roth (1894–1939) föddes i gränsstaden Brody i det då österrikiska Galizien, numera en del av Västukraina, och dog i exil i Paris, några månader före andra världskrigets utbrott. Han fick en tysk-judisk uppfostran i ett omland som dominerades av polacker och rutener (ukrainare). I efterkrigstidens Wien och Berlin gjorde han en snabb journalistisk karriär. Hans mest kända romaner, Job: Historien om en vanlig man (1930) och Radetzkymarschen (1932), är sedan länge översatta till svenska. Även flera av hans till formatet mindre verk finns på svenska, och det översätts i tilltagande utsträckning arbeten av honom. Strax efter det nazistiska maktövertagandet 1933 gick han i exil.

29

två texter av joseph roth

Om hundar och människor Till de många bilderna av den krigsmisär som råder i staden Wien har sedan några dagar tillbaka sällat sig en ny: En människa som kriget har gjort nittiogradig – invalid med rygg­ radsbrott – rör sig på ett nästan oförklarligt sätt längs Kärntnerstrasse och kolporterar tidningar. På ryggen som bildar en rät linje mot trot­ toaren sitter – en hund.

En väldresserad, klok hund som rider på sin herre och ser till att man inte tar några tidningar från honom. Ett modernt fabelväsen: en kom­ bination av hund och människa, uttänkt av kriget och satt till världen vid Kärntnerstrasse av invalidernas jämmer.

Ett den nya tidens tecken, där hundar rider på människor för att bevaka dem mot människor. En reminiscens från den stora tiden, då människor dresserades som hundar och genom sympatiska begrepps­ kombinationer blev kallade ”svinhund”, ”sk-hund” och så vidare av så­ dana som själva var blodhundar men som inte fick kallas så.

En följd av patriotismen, som gjorde Guds upprättgående motbilder avhängiga av fyrfota varelser, vilka aldrig besatt tillräckliga själs­för­ mögen­heter för att utbilda hjältemod och bli kanonmat, på sin höjd förvisas till sanitetsdetaljen. På invalidens bröst dinglar ett kejsar Karls truppkors. Om hundens hals hänger en bricka.

Invaliden med kejsar Karls truppkors är en nödlidande. Den med bricka är yrkesverksam. Han bevakar invalidens nöd. Han bevakar ho­ nom mot skador. Fosterlandet och medmänniskorna kunde bara tillfoga honom skador. Det är dem han har att tacka för att han nu blir bevakad. Åh, tidens tecken! Förr fanns det schäferhundar som bevakade fåraher­ dar, bandhundar och hus. Idag finns det människohundar som måste bevaka invalider, människohundar som en följdföreteelse till hundmän­ niskorna. Denna bild verkade på mig som en vision: En hund sitter på en människa. En människa är lycklig som är beroende av denna hund eftersom hon minns hur hon var tvungen att vara beroende av andra.

30

Finns det något ledsammare än denna åsyn som förefaller att vara en symbol för mänskligheten? Överallt går krigsjobberiet arm i arm med telepatin, och mitt i detta en ridande hund! Den mänskliga rasen har hamnat i underläge, den djuriska i överläge. Vi har nått bra långt ge­ nom detta krig som avskaffade kavalleriet på det att hundar må rida på människor!…

Josephus Der Neue Tag 1/8 1919

Herr kaptenen och litteratörerna Igår vid åttatiden drabbades ”Café des Westens” av ett besök av herr kap­ ten Herrmann Freist, som – berusad – var civil till klädseln men krigisk till sinnelaget, dödsföraktande stormade de fridsamma litteratörernas bord, kastade glas och porslin på golvet och slog skriftställaren Anton Kuh i ansiktet, utan annan anledning än att han, en orgeschmann, till följd av sitt onyktra tillstånd överfölls av en vanans makt från hela den vilheminska muskel- och militärdiktaturstiden och att alltså ett raseri steg upp i honom mot ett anlete av en intellektuell som tillfälligtvis inte hade vanställts av en hjälte- och kanonmatsuniform. Medan upprörda gäster samlades kring bordet som hade blivit överfallet för att kalla kap­ ten Freist tillbaka till en verklighet som njöt åtminstone till en viss del av de republikanska friheterna, dök en käppviftande herre vid namn Wassermann upp, vilken – visserligen oförmedlat men av medfödd fallenhet – började rasa mot ”judarna” och skymfade kaféets kvinnliga gäster på det utstuderade sätt som är en självklarhet i hakkorsets tecken och hos de högerinriktade putschorganisationerna.

Skriftställaren som hade blivit överfallen, herr kaptenen, herr Wasser­ mann och vittnena begav sig till polisstationen på Mommsenstrasse, där kaptenen, som hade nyktrat till genom uppståndelsen och till följd därav blivit påfallande omilitäriskt-feg, försökte framställa händelsen så att han själv hade blivit överfallen på kaféet och bara hade satt sig till motvärn. Det visade sig att kapten Freist och denne Stephan Wassermann var både vånings- och åsiktsgrannar och tillsammans hade företagit ett fälttåg, enligt det ungerska Horthy-systemet, för att få utlopp för sin vre­ de mot den ännu existerande intelligentian och blåsa ut de sista stink­ gasresterna från den stora tiden mot dem som utpekats som skyldiga till republiken.

31

Skriftställaren Kuhs tyskösterrikiska medborgarskap föranledde herrar Freist och Wassermann att kräva – utvisning av samtliga utlänningar. Till slut antecknades personuppgifter för alla omedelbart inblandade och där­ jämte vittnena.

Herr kaptenen och hans följeslagare avlägsnade sig, även om polisen borde ha skyddat Berlins gator från den fara som dessa herrar utgör. Om de återvände hem utan att bli antastade vet jag inte.

Jag vet bara att de reaktionära ungrarnas seder, trots kravet på ”utvis­ ning av alla utlänningar”, sprids i Tyskland av kulturbacill­bärande hak­ korsare. Att vi måste börja skydda både Berlin och Buda­pest från sådana berlinare som har till yrke att vara Budapestbor – och utvisa dem till Ungern.

Neue Berliner Zeitung/12-Uhr-Blatt 13/11 1920 Översättning Anders Björnsson

Under maj–juni 1927 gjorde Joseph Roth en reportageresa i Albanien för Frankfurter Zeitung.

Här i lokal utstyrsel.

32

Anmärkningar

Kärntnerstrasse är en av de centrala affärsgatorna i Wiens gamla stad. Roths roman Die Rebellion (1924) handlar om en krigsinvalids öden.

Joseph Roth skrev enligt kutym inte bara under eget namn utan också ett flertal signaturer. Josephus och ibland Der rothe Joseph var några tidiga.

Kejsar Karls truppkors, Karl-Truppenkreuz, instiftades 1916 och tilldelades soldater utan hänsyn till rang vilka hade minst tolv veckors tjänstgöring vid fronten. Sammanlagt utdelades 615 000 stycken. Karl var Österrikes siste kejsare (1916–1918), fader till Otto av Habsburg som Joseph Roth i slutet av 1930-talet ville insätta som österrikisk monark.

Café des Westens var den mest omtalade lokalen i Berlin för författare och konstnärer under Weimartiden.

Anton Kuh (född i Wien 1890, död i New York 1941) var en satirisk författare, hemfallen åt demokrati och pacifism. Joseph Roth bör efter första världs­ kriget ha träffat honom på kaféerna i Wien då han inlett sin journalistkar­ riär. Han smädades av nazisterna som kulturbolsjevik. Vida känd som talare: Kurt Tucholsky kallade honom ”Sprechsteller” istället för ”Schriftsteller”.

Regissören Géza von Cziffra, en av Roths förbundna som hade planer på att filma Radetzkymarschen, skrev om Kuh att han var en ”okollegial kollega”: ”Han tar förskott och levererar punktligt. Jag har redan ertappat honom med detta vid flera tillfällen.”

Orgeschman syfter på en medlem i den skyddskårsorganisation som sattes upp i maj 1920 av det bayerska forstrådet Georg Escherich, ledare för de så kallade invånarvärnen i Bayern. Organisation Echerisch var en paraplyorga­ nisation som bestod av två miljoner man. Det ansågs allmänt att organisa­ tionen förfogade över vapen och att den stod till förfogande för republikfi­ entliga högerkrafter. ”Särskildt ententeregeringarna sågo i Orgech ett frö till en väpnad frivillig nationalarmé, och på deras i ett ultimatum framställda fordran upplöstes organisationen i juni 1921”, läser man i Nordisk Familjebok (1925, supplementdel). Kurt Tucholsky skrev, under pseudonymen Theobald Tiger, om orgeschmannen i den satiriska dikten ”Die Objektive” några må­ nader efter uppträdet på Café des Westen (Die Weltbühne 24/2 1921).

I Ungern hade amiral Miklós Horthy år 1920 tagit makten som riksförestån­ dare (formellt ställföreträdare för den avsatte kejsaren och kungen Karl av Österrike och Ungern) efter de rådssocialistiska och liberaldemokratiska krafternas nederlag och upprättat en auktoritär diktatur.

33

34

peter ejewall

Iris Forsbergs samling i Uppsala UB – brev, teckningar, fotografier från Carl Eldh

I

ris Forsberg (1910–1995) var stockholmstjej, född på Södermalm; själv ville han inte vara sämre utan använde slang och skrev ibland Eken istället för Stockholm. När breven från Carl Eldh (sammanlagt 375 st) börjar komma tidigt 1930-tal arbetar hon som sömmerska och bor med sin mor och en yngre syster i två rum (det ena uthyrt) vid Mälartorget i Gamla stan; hon blir under hans penna ”Mälardrottningen”, själv tecknar han sig ”Enslingen i Bellevue” (hustru och dotter levde sedan länge i USA). Iris Forsberg är 23 och Carl Eldh 60. Skulptören har någonting åt lungorna och fram genom åren skriver han ofta till Iris från Tranås Kuranstalt. Hon vaktar då den kombinerade ateljén och bostaden i Belle­ vueparken vid Stockholms norra infart. ”När Iris är på ateljeen skall porten vara stängd”, lyder för­ hållningsordern. Tilltalet är annars omtänksamt, lekfullt, lustfyllt; ”min älskliga vän”, ”kära rara Irisflicka”, någon gång det mer kärvänliga ”rund­ rumpa”. Breven avslutas med kyssar och kramar och nästan alltid är de charmigt illustrerade.

Omsorgen om Iris sätts främst, före kärleksläng­ tan, tycks det. Han vill henne alltid väldigt väl; låter buda matpaket och cognac när hon är sjuk.

Och mer än så; samlingens många tomma (men av mottagaren sparade) kuvert är troligtvis rester av penningförsändelser, ersättning för modell­ uppdrag, bidrag till hennes hushåll. Eller så har Iris Forsberg helt enkelt gallrat bland Carl Eldhs brev innan överlämnandet till Uppsala UB. Bland Eldhs arbeten som skymtar i breven märks Löparna, 1937 för Stockholms stadion och Strindberg, 1942 i Tegnérlunden. Arbetet

på Brantingmonumentet – skulptörens sista storverk – går som en röd tråd i brevsamlingen.

Juli -37 heter det ”jag mår ganska bra – gör ställ­ ning till Branting.” Mars -39: ”Imorgon – om Gudarna så tillåta skall jag hugga på Brantings fanborg.” Breven avslutas, som sagt, för det mes­ ta intensivt och sinnligt som då hon befinner sig på Blidö, augusti -39: ”Skall bli roligt se Dig åter och riktigt klappa om Dig – och kyssa Din soldränkta? Till dess – några vanliga kyssar.”

Iris Forsberg.

35

På 30-årsdagen. Våren (Carl) uppvaktar Sommaren (Iris).

Dagny var Iris Forsbergs mellannamn.

Sommaren därpå hugger han sin gips till långt in på nätterna medan hon är på Gotland; ”låt Sola i Visby lysa på den välväxta gestalten – så blir den ännu tjusigare och farligare när Du sen kommer seglande in genom Bellevueporten.” I augusti -41 är han på sitt årliga besök i Tranås och oroar sig inför hemfärden: ”Jag är rädd för avslutningen av Branting, men det skall väl ord­ na sig till det bästa.” På nyåret 1942 är Älvan, som ingår i Brantingmonumentet, ”under be­ handling så fort jag har tid, eljest är allt sig likt”, skriver han till henne då hon är bortrest över helgerna. ”Här sågas det i Branting, följe och le­ kamen, men det tar väl slut en gång”, heter det

sommaren -42. Och senare: ”Vi komma troligen att skära ner Branting.” Så skedde också; den stora gipsskulpturen delades och magasinerades tillfälligt. Slutet av april -43 har han fullt upp: ”Jag jagas som ett trött villebråd – och telefonen ringer stundtals varannan minut.” I juli -43 på kurbehandling i Tranås skymtar Harriet Bosse bland gästerna; ”hon såg lite maläten ut.”

Utöver eget arbete sitter han tidvis i jury; mitten av juli -44 skriver han till Iris som är på ölandssemester: ”I Sölvesborg var det ju knogigt och tråkigt med att gå igenom 47 förslag. [Stig] Blomberg gav vi 1 pris och han får nu utföra sin grupp [Ask och Embla] för Stora Torget.”

36

”Carl Eldh står vid den skulptur som jag stått modell till”, har Iris Forsberg skrivit på fotots baksida.

Sommaren 1945 arbetar han på en byst av prins Eugen: ”Prinsen satt igår sista gången för leran – sedan blir det ju för gipsen och marmorn – men det blir en senare sak”, skriver han i juli och fort­ sätter: ”Här i Bellevue är det ganska tyst – det märks att folk är på landet å lögar sig o.s.v. Då jag var ut och slukade middag vid kl. 8 tiden var him­ len vidunderligt vacker, rött, gult, blått, vitt grått, i en strålande sammansättning, med guldskim­ mer över det hela. En syn som inte ens Masen [Carl] Larsson förmått fånga på duken.” Senare, augusti -45, sitter han i Tranås och längtar: ”Skall bli roligt att återse den slanka, runda iduna venus [Iris hade flyttat till Idungatan] igen. Jag skriver

innan hemresan. En riktig jättekramis och ingå­ ende mjuka kyssar! Din tillgivne Carl Eldh”.

Han är i Gränna i maj -50: ”Hoppas nu på att solen skiner genom molnen en stund i morgon vid avtäckandet av Löparna [en replik av det ti­ digare verket]. Din tillgivne Carl Eldh (Trött å ledsen).” Juli -50 skriver han från Bellevue till Iris på Öland: ”Själv arbetar jag och har rysligt svårt att hinna med Linné. Vi har just fått gub­ ben gjuten i eftermiddag. Jag har mycket att re­ tuschera och ändra å lappa ihop – men det måste ju gå – bronsgjuteriet väntar. [– – –] Nu sitter jag åter på den gamla stolen för att sända dig en häls­ ning från Bellevue. Sen skall jag i gipsen arbeta

37

Det regnar ofta i Carl Eldhs brev från Tranås.

på en av Linnés händer.” Det var Den unge Linné för prins Eugens Waldemarsudde som färdig­ ställdes. Åter i Tranås heter det i augusti -50: ”De sista veckorna i Stockholm med dess jäkt å andra tråkigheter sitter ännu qvar i mitt trötta sinne.

Försöker att bygga upp mig både till kropp och själ, hoppas det går. Tack kära du för din vänskap – kanske träffade jag dig för mycket! Du hjälpte mig mycket genom dina besök på qvällarna. Jag har aldrig känt mig så bruten som senast i Stock­ holm.”

Hans hälsa blir allt sämre, breven från kuran­ stalten i Tranås fler. Oktober -51: ”Bara några ord

38

till hälsning från fången i Tranås. [– – –] Nu har de fått för sig att Brantingsmonumentet skall re­ sas i juni – trots att platsen inte ännu är iordning­ ställd å monumentet inte är gjutet – och sten till sockeln inte är ordnad.” Mer Branting, juli -52. ”I torsdags hade vi möte på Norra Bantorget – der voro [målaren] Sköld (Otto) [skulptören] Ivar Johnsson [oidentifierad] Johansson [landskapsar­ kitekterna] [Holger] Blom å [Erik] Glemme – och den olycklige. Vi enades om att flytta Branting – och studera ljuset – en dag innan vi definitivt kan bestämma oss. Nu hoppas jag att flyttningen kan ske denna vecka.” Nyanländ till Tranås skri­

Experiment.

Notera näktergalen, finns med i flera av Carl Eldhs teckningar till Iris Forsberg.

ver han till Iris augusti -52: ”Nu är jag installerad här och allt är väl – men tyvärr måste jag citera Fröding – som sade: Skogen är sig lik – men inte jag. [– – –] Måtte Gudarne hjälpa mig – som är rolös å sorgsen.” Vårvintern 1953 och tillbaka på kuranstalten: ”Tranås lördag qväll d. 14/3-53. Kä­ raste Iris! Detta är bara en hälsning från en trött medmänniska, som försöker att vila och finna ro. Kanske kan dessa få dagar ändå hjälpa mig ett stycke framåt i tillvaron. Jag får väl hoppas det. Jag önskar dig allt möjligt gott. Om en vecka kommer jag åter till Bellevue som för mig för­ lorat sin tjusning. Jag ringer till Dig senare idag.

Lev väl. Kyss å Kramar. Din tillgivne vän Carl Eldh”. Ytterligare en handfull brev når henne un­ der året. ”Sista brevet”, har hon märkt ett kuvert poststämplat Tranås 19/11 -53. ”Det här är bara en hälsning från en fånge som gärna ville rymma – om det inte vore så farligt för lungorna. [– – –]” Iris Forsberg donerade sin Eldhsamling till Uppsala uni­ versitetsbibliotek redan 1970. Vill­koret i gåvobrevet var dock att hon fick behålla materialet hos sig så länge hon levde.

39

mårten rasch

Lexikaliska bisarrerier, bokstäver på drift och grafisk lek

D

et var i den sköna månaden maj. Jag var på väg till Kungliga biblioteket i Humle­ gården.

Fascinerad blev jag stående vid några dunkel­ gröna, högstammiga bokar ett stenkast från den pietetsfullt restaurerade kulturbyggnaden.

Var det månne en slump att träden växte just här? Åsynen av dem födde många tankar till livs, kretsande kring begreppet bok. – Bokträdet, Fa­ gus Silvatica, Bokträdplatta med inkarvade skriv­ tecken, bokstäver, böcker och bibliotek.

Det kändes helt naturligt att jag, väl installerad i den lärdomsmättade, antikinspirerade läsesa­ len, drogs till några etymologiska ordböcker, för att fördjupa mig i kapitel handlande om ”bok”, ”bokstav”, – och ”ord”.

Särskilt en volym kom att trollbinda mig. Det var F. A. Dahlgrens Glossarium öfver föråldrade och ovanliga ord och talesätt i svenska språket från och med 1500- talets andra årtionde (1914–16).1 Icke hade den lärde språkforskaren underlåtit att fördjupa sig i det urgermanska ordet ”bokiz” ”bok” och dess bindning till ”bokträplatta.” Lik­ som i staf i ”bok-staf”, ”staf-tecknet som skars in i trä”.

Mången vidlyftig utredning kring ordet stav ingående i olika kombinationer mötte mig.

Som ”staf” i ”stafslunga”, ”ett dödligt kastva­ pen … en på käpp fästad slunga hwarmed striden började innan den övfergick till handgemäng”.

En nutida läsare torde inte vara helt obenägen, att finna en viss samhörighet råda mellan orden ”bokstav” och ”stavslunga”. Ity att bokstav i plu­

40

ralform kan bilda ord ingående i heta polemiska sammanhang eller i en nedgörande recension.

Allt kanske början till ett litterärt handgemäng.

Dahlgren förtäljde även hur ”staf” ibland var liktydigt med påle, ”den påle i hwilken en guda­ bild blifvit inristad i antikens Dionysoskult … en hwinlöfsomkransad påle eller staf buren främst i en procession”.

Onekligen gick tankarna här även till nordiska riter i högsommartid. Som ”sommer i by” i det gamla danska bondesamhället. Eller till svenskt midsommarfirande kring en nutida ”påle”, ”stav” eller ”stång.”2 Varför inte lägga in lite av denna midsommar­ tids Dur-mättande symbolism även i ordet stav som i bokstav?

Varför inte nicka instämmande i vad Ebbe Sa­ dolin en gång påstått. Denna mångsidige danske konstnär, bokillustaratör, författare har, med rätta, framhållit att ”umgänget” med sköna ting ter sig ibland som en visa i C-dur utan furioso, pizzicato, andante, eller ritardando.

Naturligtvis vill jag som bokmal tolka hans ”sköna ting” som sköna bokstäver, sköna böcker.

Fortsatta djupdykningar i några andra volymer med etymologiskt innehåll gav vid handen, att ordet ”bokstav” ibland verkar ha nyttjas som ett slags tillhygge i mest skiftande sammanhang.

I en åldersdigen publikation utgiven av Svens­ ka Akademien förmäldes sålunda följande tirad, presterad av en riksdagsman under pågående ple­ num: ”bokstaven är ett skydd mot det offentliga li­ vets farligaste skadedjur: godtrohet och passioner.”

En nutida åhörare på riksdagsläktaren skulle nog vilja veta vilken bokstav det rör sig om.

Lika frågande torde nog den kyrkliga menig­ heten ha blivit, som under sent 1700- tal uppbygg­ des av en dundrande straffpredikan, som slutade med varningen: ”Bokstaven kan nyttjas till att sluta förbund med Djävulen!”

Mången läsare av Biblis erinrar sig kanske hur Paulus varnade sin levnadsglada församling i Korint med orden: ”bokstaven dödar, men An­ den gör levande.”

Bokstavsdisciplin talas ibland om i typogra­ fiska handböcker. Ett nog så mångfacetterat be­ grepp.

Konsten att kombinera bokstäver till ord är ur typografisk är inte alltid så lätt. Liksom konsten att få det hela att se snyggt ut, ögat till glädje.

Blyerans typografer talade gärna om ”en god satsbild” – på en textmassa, hoc est väl planering av radavstånd, bokstävers höjd och inbördes av­ stånd och – en fast förankring helst på en hori­ sontell baslinje.

Sköna bokstäver skall gärna ge intryck av att vara vid liv. Med rätta varnade Strindberg för ”små, gnetiga och oinspirerade bokstäver … som lågo där döda”.3 Hegels doktrin: ”Tes föder antites” – gäller även ur bokstavsdisciplinär synpunkt.

Osökt går tankarna här till diktaren William Blake, mystiker, bildkonstnär, utbildad typo­ graf.4 Kongenialt lät han bild och text smälta sam­ man till en enhet, till symbolladdade enheter, vilka fortfarande fängslar nutida läsare.

Dikternas strofer bärs ofta fram på vindlande baslinjer.

Ibland låter han vissa enstaka betydelsefulla bokstäver eller ord helt bli frigjorda från sin för­ ankring. För att hamna i svepande molnforma­ tioner eller i ”glömskans hav” för att sugas upp i vattenvirvlar.

Laddade ord som ”Kärlek”, ”liv”, ”ungdom”, fragmenteras ofta som en markering av alltings förgänglighet.

Paradoxalt är att han nyttjade kopparplåt till att egenhändigt rista in text och illustrationer.

Koppar, som ju enligt Horatius är det minst för­ gängliga av alla ämnen.

Blakes plåtar finns nu att beskåda i The Fitz­ william Museum i Cambridge.

Bokstäver som hjälper hästen sakta in.

Lena Anderson, Majas alfabet (1984).

Under tidernas lopp har traditionskvävande strömningar försports, då det irrationella och tillfälliga helt fått dominera mången konstnärlig utövning.

Häri inräknat även den ädla konsten att hantera och utforma bokstäver.

Som under futurismens och dadaismens dagar, då den konventionella sättningen av textmassa kunde bli utsatt för allehanda manipulationer.

Ofta genom att ord plockas ut ur sitt samman­

41

hang för att ingå i expressiva ord–bildskapelser.

Inte sällan präglade av drömvärldens irregularitet.

Portalfiguren i dessa sammanhang var Guil­ laume Apollinaire, denna ”bildpoesins Mästare – Kalligrammens poet”.5 Så har han låtit Eiffeltornet vara uppbyggt av klingande, symbolladdade ord som ”ära”, ”na­ tion”, ”fosterland”. Innanför konturen, formande gestalten av en vinrusig parisare läses ord som ”vin”, ”afton”, ”livsglädje”.

Fascinerande är intrycket av rörelse som mång­ en senare tiders bokstavskonstnärer kan skapa.

Ett förnämligt typexempel torde Akke Kumli­ en vara med sin sobra kursiv vandrande åt höger.

Förvisso präglad av Kumliens eget credo: ”skönhet och rytm.”6 Rytm har att göra med rörelse. Intryck av visu­ ell rytm skapas genom harmonisk växling mel­ lan stort och smått. I textsammanhang mellan versaler och gemena.

En genomtänkt bokstavsrytm kan liknas vid vad man i arkitektsammanhang kallar för ”god arkitektonisk rytm”. Det vill säga en rytm som skapas av regelbundet återkommande detaljer i en byggnad – ett slags rytmisk dans för ögat.7 I bokstavsteoretisk litteratur dyker ibland be­ greppen ”kalligrafisk gymnastik” och ”grafisk lek” upp. Begreppen är kanske inte helt oävna.

Månne inte människan under tidens lopp känt en inre drift att få in lite liv i den romerska kapi­ tälskriften. Denna kan ju ibland förbindas med något allvarligt, oratoriskt, kanske fjärran från nuets spirande liv.

Akke Kumlien är en av flera bokstavskonstnä­ rer som deltagit i diskussionen.

Ofta har han mycket riktigt framhållit hur små förändringar som egentligen behövs för att skapa dynamik i en textmassa.8 Kanske rymdes ett uns av sanning i vad en kvinnlig kalligraf deklarerade i en tidningsinter­ vju 1971, ”att hon formade många bokstäver i val­ stakt, … att det var viktigt för henne att sitta rätt för att få tillgång till kroppens rytm”.9 Leonardo da Vincis kända mansfigur förank­ rad i sin cirkel har ju ansetts visa människokrop­ pens ideala proportionalitet. En proportionalitet som under tidernas lopp för övrigt gått i mången bokstavs utformning.

Personligen upplever jag da Vincis figur vara avbildad i ett ”fruset ögonblick”. Något som

42

Glada flickor kring glada bokstäver (1950). Omslag till Danska tecknare (Stockholm: Norstedt, 1950).

skulpturkonstens utövare anser markera över­ gången mellan vila och rörelse.10 Varför inte tänka sig figuren i nästa ögonblick vara omvandlad till en bokstav som ger intryck att vara levande? – ”En figurativ bokstav”, som termen löd på det gamla typografispråket.

Säg ”figurativ bokstav” och mången blyerans typografer skulle säkerligen rynka på pannan.

Enär slika typer inte alltid var tillfinnandes i kastens ordinarie uppsättning.

Osökt går tankarna till barnaårens sagoböcker, ofta späckade med mer eller mindre fantasifulla bokstäver formade av figurer i människohamn men även djur, blomster, trädgrenar, etc.11 Bokstäver i människoskepnad drar alltid blick­ arna till sig. Något som spektakulärt utnyttjas i många sammanhang. Som vid utformning av reklambudskap, vid rubriksättningar i tidningar och böcker.

När i Köpenhamn Tivolis egen tidning TivoliAvisen år 1844 såg dagens ljus skapades rubriken helt sonika av bokstäver föreställande smidiga akrobater i varsin ”bokstavspose”. – Rubriken ”ti­ voliavisen” ger nästan intryck av att föreställa en kalligrafisk akrobatuppvisning.

I konstvetenskapliga sammanhang talas gärna om externa faktorer, som kan ingjuta liv och rö­ relse i ett objekt. Ofta faktorer som vind, skugga, solglitter.

Nog är det impressionistiskt schwung över de bokstäver som fladdrar fram kring de glada ”cykelpiger” som pryder omslaget till en katalog över danska bokillustratörer.

När talet faller på bokstäver skänkandes in­ tryck av att vara i rörelse torde inte steget vara långt till att transformera bokstäver till att bli le­ vande varelser. Vilket ibland förekommer.

Sant talade förvisso Fritiof Nilsson Piraten en gång: ” Det finns ingenting som inte hänt men mycket som ej har berättats.”

Som när ”människobokstäver” föres fram i koreografiska sammanhang.

En sådan begivenhet gick av stapeln i Köpen­ hamn 1991 i samband med en internationell dans­ festival. Publiken överraskades där av ett fram­ förande i vilket dansarna med elegans ”dansade fram” olika bokstäver. Det blev jubel i finalen då ensemblen statuariskt formade sig till symbollad­ dade ord som ”liv”, ”kärlek”, ”hat”.

Leken med bokstäver kom att te sig som en modernistisk bilddikt i levande tappning. Även på hemmaplan har ibland ett slags bok­ stavsdans framförts, publiken till glädje.

Som under 1700-talet i Humlegårdens eget ”Thaliatempel” teatern i ”rotundan”12 Det var den flitige Petter Stenborg som här för­ de fram månget nyuppsatt skådespel, ofta med dansinslag. Skådespel med slagsida åt commedia dell’arte, denna den traditionsmättade italienska maskkomedin med sina improviserade, överras­ kande inslag. Initierade av den allestädes närva­ rande Harlekin, den gåtfulle, smidige figuren som roade gammal och ung med sitt pantomi­ miska spel. Ett spel, ofta avslutat med en statua­ risk ”bokstavspose”.13 Inom parentes torde nämnas att Ödets makter så ordnat att dokumentationen av Humlegårdens ”harlekinader” och övrigt spel i Rotundan ambi­ tiöst har ombesörjts av F. A. Dahlgren, författa­ ren till ”glossariet” jag fördjupat mig i.

Hans bok Anteckningar om Stockholms theatrar (1866) anses fortfarande vara ett värdefullt bidrag till Stockholms teaterhistoria.14 Min jakt på bok­ stäver och ord i Läsesalens samlingar är avslutad.

Blickarna famnar Läsesalen, söker sig mot fönstren, inramande Humlegårdens elyseiska grönska. En känsla av tacksamhet fyller mig. Över att en och annan bok dväljes, såväl inom som tätt utom Kungliga bibliotekets väggar.

noter 1. Ledamoten i Svenska Akademien Fredrik August Dahlgren är även känd som ”Fredrek på Rannsätt” – författaren till Wermlänningarne: Sorglustigt tal- sång- och dansspel i två afdelningar och sex indelningar (Stockholm: Abr. Lundqvists förlag, 1846). – Fritt tillgänglig via Dramawebben, http://www.dramawebben.se 2. Mårten Rasch, ”Eros i Dyrehaven”, Bokvännen 1955, s. 33–35.

3. Elias Cornell, ”Om Strindberg och konsten”, Konstvärlden (1943) s. 64–72.

4. William Blake, Äktenskapet mellan himmel och helvete (Tystberga: Epokhe, 1988), i översättning av Folke Isaksson med efterord av Göran Malmqvist; Carl-Johan Malmberg, Stjärnan i foten: Dikt och bild, bok och tanke hos William Blake (Stockholm: Wahlström & Widstrand, 2013).

5. Kjell Strömberg, Modern fransk litteratur från 1890 till nu (Stockholm: Natur och Kultur, 1928), s. 152–54.

6. Akke Kumlien, Bokstav och ande (Stockholm: Norstedt, 1948).

7. Michael Granit, Arkitekt om arkitektur (Stockholm: Natur och Kultur, 1967) s. 16–19; i Biblis, nr 41 (2008), s. 40–44, har jag ytterligare utvecklat lite tankar kring bokstäver, rytm och arkitektur.

8. Willy Stillert, ”Försvar för bokstaven”, Bokvännen 1949, s.

65–68.

9. Ann Lagerström, ”hon formar bokstäver i valstakt”, Svenska Dagbladet 20.7 1992. – Om kalligrafikonstnären Kerstin Anckers.

10. I Biblis, nr 41 (2008), s 40–44 har jag ytterligare utvecklat lite tankar kring bokstäver, rytm och arkitektur.

11. Nyaste bilder ABC för snälla barn (1856). Sällskapet Bokvännerna och Statens Psykologisk-pedagogiska bibliotek lät år 1988 publicera detta faksimiltryck. Förord av Tomas Lidman.

12. Mårten Rasch, ”Thaliatemplet i Humlegården”, i Strövtåg: Essayer kring ett evigt tema (Stockholm: Sällskapet Bokvännerna, 1993) s. 53–63.

13. Mårten Rasch, ”Harlekin och hans följe. Spelet om farsen i vårt liv”, i Strövtåg, s. 66–81.

14. Fredrik August Dahlgren, Anteckningar om Stockholms theatrar: Förteckning öfver svenska skådespel uppförda på Stockholms theatrar 1737–1863 och Kongl. Theatarnas personal 1773–1863 (Stockholm: Norstedt, 1866). – Fritt tillgänglig via Dramawebben, http://www.dramawebben.se

43

per rålamb

Mathias Palbitzki En möjlig översättare av Marcus Aurelius till franska 1651

F

örsöket att identifiera personen bakom initialerna B.I.K efter förordet i en ganska anspråkslös fransk översättning av Marcus Aurelius Självbetraktelser, tryckt i Paris 1651 utvecklades till två olika teorier med samma självutnämnda övertygelser.

Stiernmann föreslog 1724 Jesper Kruus, medan de två franska bibliofilerna Barbier och Quérard hävdade på 1800 talet ”Balbiski” som den ansvariga personen. Det råder enighet om att B.I.K var en svensk, eftersom det nämns i förordet, och inga ytterligare försök att lösa gåtan har ägt rum.

Senare bibliografer har placerat sig i respektive hörn, ofta beroende på vilket referensarbete de har utnyttjat. J. Wickham Legg i sin bibliografi av Marcus Aurelius Självbetraktelser utvecklade 1910 den första översynen av det tillgängliga bibliografiska materialet, men tog ingen definitiv ståndpunkt för den ena eller andra teorin.

Syftet med denna artikel är att föreslå Mathias Palbitzki (1625–1677) som den mest sannolika översättaren som döljer sig bakom initialerna. Eftersom det inte finns någon bekräftelse av Palbitzki där han medger sin roll är det nödvändigt att först granska ledtrådar i boken samt det bibliografiska och historiska källmaterial från de två befintliga teorierna för att utveckla ett livskraftigt argument. Nio utgåvor har sammanlagts identifierats varav den första trycktes i Paris 1651 och den sista 1681. Av dessa var två tryckta i Amsterdam och de övriga sju i Paris och Lyon. Moss nämner också en utgåva som enligt honom är översatt av B.I.K. och tryckt i Amsterdam 1710, men den åsikten

44

delas inte av Hoffmann eller andra bibliografer, vilka anser att denna senare utgåva är översatt av André Dacier och inte B.I.K.1 Dock är utgåvan 1651 den andra översättning­ en till franska eftersom den första hade tryckts i Lyon redan 1570. Marcus Aurelius Självbetrak­ telser var nu tillgänglig i vernacular och den blev snabbt populär i kretsar som ett medium för tidens moraliska frågor. Detta märks eftersom samtliga utgåvor med undantag för Amsterdam­ upplagan tryckt 1655 är ytterst ovanliga. Trots detta är översättningen inte upptagen i några av de vanliga bibliografierna som Brunets och Gra­ esses. Även Fabricius tar enbart upp 1651 års upp­ laga och fortsätter att kommentera närmare de senare översättningarna av Dacier.2 På titelsidan i 1651 års upplaga står att den är översatt från det grekiska originalet, men en de­ finitiv bekräftelse på vilken originalupplaga som används nämns inte. Innehållet i boken består av tre delar, en inledning tillägnad drottning Kris­ tina, som upptar de preliminära bladen, följt av ett avsnitt med titeln ’Au Lecteur Advise utile’, och, slutligen, texten. Det ingår vare sig kommentarer i utgåvorna eller index och endast vissa utgåvor har en illustration av Marcus Aurelius i profil.

Det är mycket möjligt att Palbitzkis beslut att översätta Marcus Aurelius Självbetraktelser möjli­ gen skedde efter att han hade läst Meric Casau­ bons engelska översättning utgiven 1634. Han skriver i ’Au Lecteur Advise utile’, med lite ironi, att den engelska översättningen gjordes av en fransman, och denna översättning till franska skrevs av en svensk. Han tillägger vidare att Me­

ric Casaubon även givit ut en utmärkt utgåva av Marcus Aurelius Självbetraktelser på grekiska och latin 1643 ”… En de plus tvinga le public d’une excel­ lente edition Grecque & Latine”. Det bör nämnas att editio princeps av Marcus Aurelius Självbetrak­ telser hade givts ut av Wilhelm Xylander (1532– 1576) och finns i två samtida upplagor, en daterad (1559) och en odaterad upplaga. Dessutom var den åter utgiven 1568, 1590 och 1626. Det tog se­ dan sjutton år innan Casaubon kom ut med sin grekiska utgåva med vidlyftiga kommentarer.3 Legg skriver att medan Casaubons ”version into English [1634] was published at least four times in the seventeenth century” var hans grekiska utgåva tryckt 1643, så långt som Legg vet, bara utgiven en gång.4 Vilka är argumenten för Palbitzki? Han var en välutbildad man med ett anmärkningsvärt intel­ lekt och lyckan att ha haft ganska skickliga lärare under sina tidiga skolår, vilka lärde honom grun­ derna i flera vetenskaper inklusive grunderna i grekiska.5 Han skickades tillsammans med sin bror Dionysius till Sorø Akademi i oktober 1640, där han studerade franska och skrev en avhand­ ling om Livius 1641.6 Han lämnade akademien två år senare med avsikt att söka militärtjänst antingen i Holland eller Frankrike. Under resan mötte han i Hamburg Gustaf Horn som överty­ gade honom att bege sig till Stockholm där han snart efter sin ankomst fick en position vid hovet.

Palbitzki var ganska rastlös och argumenterade ivrigt för tillstånd av drottning Kristina att få resa utomlands vilket slutligen fick hennes god­ kännande. Han tilläts att fullfölja denna önskan i fyra år och samtidigt behålla sin position och lön vid hovet. Hans äventyr skulle gå genom Europa och så långt som till Egyptens stränder.

Kungliga instruktioner att återvända till Sverige nådde honom 1648 – en uppgift han utförde på ett anmärkningsvärt sätt genom att knappast hålla fast vid principen att den snabbaste vägen är en rak linje. Han började i Bologna, Milano och Venedig, fortsatte till Paris, för att återvända till Italien via Lombardiet. Han reste sedan över Schweiz tillbaka till Paris och via Le Havre till Amsterdam, Hamburg, Lübeck och Wismar.

Därifrån tog han sjövägen till Stockholm för att, som han nämner i förordet, ägna sitt liv åt att tjäna drottningen.

Kort efter sin återkomst till Stockholm skicka­

Titelsida Marcus Aurelius, Pensees Morales de Marc Antonin empereur; De soy, & à soy-mesme: En douze liures; Traduits du Grec (Paris: Camusat et Le Petit, 1651). Hela utgåvan digitalt tillgänglig via Bayerische Staatsbibliothek, http://reader.digitalesammlungen.de/resolve/display/bsb11088970.html

des han i januari 1649 som sändebud på ett dip­ lomatiskt uppdrag till Venedig och Toscana, förmodligen, som Nisser skriver ”kanske främst för att där verka som Kristinas konstagent”.7 Det verkar också enligt Fant, med hänvisning till en skrivelse daterat den 26 maj 1649, att hans kung­ liga uppdrag ledde till ett besök i Rom, med en instruktion att förhandla enligt drottningens önskemål ett förvärv av Leo Allatius samling MSS.8 Efter hemkomsten i mars 1650 skickades han åter på ett diplomatiskt uppdrag till Nürn­ berg för att diskutera den kungliga successionen.

Eftersom förordet är daterat Paris 15 oktober 1650,

45

måste man anta att han skickade sitt Marcus Aurelius-manuskript till Paris runt denna tid och hade förmodligen redan ingått ett avtal med en boktryckare som vid mottagandet av manuskrip­ tet således kan ha varit ansvarig för dateringen i förordet. Han återvände till Stockholm, skriver Nisser, i tid för kröningen.9 Datumet i förordet (15 oktober 1650) är alltså inte utan betydelse med tanke på att drottningens officiella kröning ägde rum fem dagar senare den 20 oktober 1650.

Hans diplomatiska ansvar skulle återigen föra honom till Paris år 1651 under ett kungligt upp­ drag till Frankrike, Spanien och Belgien. Resan hade också ett viss konsthistoriskt intresse då han agerade som drottningens representant.10 Gus­ taf Jacobson skriver att Palbitzki kom till Paris i början av april och efter en två månaders vis­ telse där reste han till Madrid juli 1651.11 Eftersom privilegiebrevet i boken är daterat 15 Maj 1651, måste man dra slutsatsen att Palbitzkis närvaro i Paris var dels att säkerställa tryckcensurens god­ kännande men också av diplomatiska skäl. Man kan även dra slutsatsen att Palbitzki valt att vara anonym i boken, på grund av sin roll som ett diplomatiskt sändebud. Men svenska hovet, med tanke på hans lojala hängivenhet till Drottning Kristina, var säkerligen fullt medvetet om att han låg bakom översättningen.

Den primära källan för att se Palbitzki som översättaren kan spåras till ett uttalande av den franske diplomaten Pierre Chanut som spelade en viktig roll vid den svenska hovet och ”som ända till tronavsägelsen åtnjöt hennes fulla för­ troende”.12 Den franska bibliofilen Querard skriver: ”Cela veut dire, sans doute, que Chanut a donné à l’abbé de Marolles la traduction du Suédois Balbiski.”13 Men Barbier påpekar att han sett en ”handskriven” notering i ett exemplar av 1658 års upplaga, vilken hänvisar till Benoit-Joseph Krus som översättare.14 Detta är utan tvekan samma exemplar som finns upptagen som nummer 734 i en auktionskatalog daterad 1852 av den franska bibliofilen Gabriel Peignots bibliotek. Följande anmärkning finns i beskrivning: ”D’après Barbier, le traducteur serait Balbisky. Notre ex. Porte la signa­ ture de Benoit Jesper Krus, suédois.”15 Arckenholtz, en förespråkare för Jesper Kruus teorin, använder Malvezzis översättning till latin som argumentum ab auctoritate varför Kruus ock­ så borde vara ansvarig för översättningen av Mar­

46

Inledningssidorna. tillägnade drottning Kristina.

cus Aurelius Självbetraktelser till franska.16 Denna uppfattning förstärks ytterligare av de Joly som skriver att utgåvan var översatt av ”En jeune Suédois elève à Paris”; han fortsätter sedan ”Be­ noit Jesper Krus qui traduisit de l’italien en latin le Prince de Malvezzi, et qui fit le panégyrique en latin de Gustave Adolphe, roi de Suede”.17 Medan deras argument gynnar Kruus som översättare utgör det faktum att Kruus gick bort 1644 argumentet svårt att försvara. I Au Lecteur Advise utile finns en kommentar som berömmer Meric Casaubons grekiska och latinska utgåva av Marcus Aurelius Självbetraktelser tryckt 1643 och på grund av stilen får man anta att det är samma person som skrivit förordet. Därför måste man anta att författaren av Au Lecteur Advise utile borde ha haft gott om tid att se över Casaubons text för att notera en sådan gynnsam utmärkelse. Kruus var på den ti­ den upptagen med militära angelägenheter och skulle förmodligen ha haft ytterst lite tid för ve­ tenskapliga aktiviteter. Alternativt kan Kruus ha

47

slutfört översättningen under sin livstid och ma­ nuskriptet kom till Paris efter hans död, genom en någon annan med avsikt att ha den skulle pu­ bliceras. Denna teori skulle dock vidare kräva att denna person uppdaterade förordet till 1650 och skrev minst ett avsnitt av Au Lecteur Advise utile, på grund av hänvisningen till Meric Casaubons utgåva av 1643. Dessutom förutsätter hypotesen att denna person måste ha haft en ganska omfat­ tande kunskap av klassisk litteratur, inklusive den grekiska, och hade fattat beslutet att Kruus författarskap enbart skulle noteras med hans initialer. Det finns en tillräcklig mängd anta­ ganden inbyggd i denna hypotes för att göra den ohållbar; därför är det rimligt att påstå att Jesper Kruus omöjligen kan ha varit översättaren.

Den huvudsakliga källan och förespråkaren för Palbitzki-teorin är ett uttalande av Pierre Chanut som nämnts tidigare, och som också hade drottning Kristinas fulla förtroende ända intill hennes abdikation. Chanuts medvetenhet om Palbitzkis översättning är således utan tvekan baserad på framförallt hans direkta kontakt med drottningen och hovet. Jacobson skriver att

48

Chanut hade till en början ifrågasatt Palbitzkis kompetens för det diplomatiska uppdraget i Spanien 165118 och man måste dra slutsatsen att de inte var helt obekanta för varandra. Med tanke på Chanuts närhet till drottningen och sannolika kännedom om Palbitzki kan hans påstående inte ignoreras och utgör en viktig del i argumentet för att etablera Palbitzki som översättare.

Att Palbitzki hade en fallenhet för språk och var särskilt kunnig i franska är tydligt i hans kor­ respondens. Han hade redan lärt sig latin och grunderna i grekiska under sina tidiga skolår, och detta odlade han ytterligare under sina resor. Även storhertigen av Florens hade uttryckt sin för­ våning över en Homino Sueco med sådan kunskap i italiensk konst och språk.19 Dessutom skriver Pal­ bitzki i Au Lecteur Advise utile att denna översätt­ ning är det första arbete i vilket han drar nytta av sin kunskap av det franska språket, medan han er­ känner att han kan bli föremål för klagomål från dem som önskade en översättning till svenska.

J. Fr. Gronovius skrev i ett brev till Nicolaus Heinsius, med hänvisning till drottning Kristina, att en monark med en så grundmurad förståelse för värdet av studier och som så uppmuntrade de lärda inte har funnits sedan åtminstone Marcus Aurelius Antoninus dagar.20 Denna upp­fattning var nog inte unik för Gronovius. Utan tvekan delades den också av Palbitzki som med sin klas­ siska bildning förstått den symboliska betydelsen av Marcus Aurelius Antoninus. Palbitzkis beslut att översätta denna klassiska författare kan alltså knappast ha varit en tillfällighet.

Som en ung man med diplomatiskt ansvar under sina resor hade Palbitzki andra uppdrag för kronans räkning, då drottningen delade hans intresse för konst. Därför kan upplagan av Marcus Aurelius Självbetraktelser ses som en gest av lojalitet, uppskattning och tack för de möjligheter hon hade gett honom. Dock hade han förmodligen aldrig förväntat det antal omtryck som skulle produceras under hans livstid.

noter 1. Moss Vol. I., s. 61.

2. Fabricius Vol. IV., s. 30.

3. Hoffmann, s. 186.

4. Legg, s. 26.

5. Biografiskt Lexicon, s. 2–3.

6. Soraner-Biografier 1584–1737, #426A. 7. Nisser, s. 6.

8. Fant, s. 135.

9. Nisser [1934], s. 22.

10. Nisser, s. 7.

11. Jacobson, s. 120.

12. Sveriges historia VII, s. 176.

13. Querard col 532b.

14. Barbier col 825.

15. Peignot, s. 97.

16. Legg, s. 27.

17. De Joly, s. 22–23.

18. Jacobson, s. 116.

19. Biografiskt Lexicon, s. 4.

20. Wrangel, s. 101.

litteratur Barbier, A.-A. Dictionnaire des ouvrages anonyms. Vol. II. Paris 1872. Nytryck 1964.

Biografiskt lexicon öfver namnkunnige svenska män. Uppsala, 1845.

De Joly, M. Pensées de l’Empereur Marc-Aurele-Antonin. Traduites du Grec par M. De Joly. Paris 1796.

Fabricius, Johan Albert. Bibliotheca Graeca. Vol. IV. Hamburg 1708–1728.

Fant, Eric. Historiola Litteraturae Graecae in Svecia. Uppsala 1775–1786.

Glahn, Torben. Soraner-biografier 1584–1737. Sørborg: Soransk samfund, 1978.

Hildebrand, Emil. Sveriges historia till våra dagar, del 7. Stockholm: Norstedt, 1926.

Hoffmann, S. F. W. Bibliographisches Lexicon der gesammten Litteratur der Griechen. Leipzig 1838.

Jacobson, Gustaf. Sverige och Frankrike 1648–1652: Alliansens upplösning efter Westfaliska freden. Uppsala, 1911.

Legg, J. Wickham. A Bibliography of the Thoughts of Marcus Au-

relius Antoninus. Transactions of the Bibliographical Society, Vol. X. London 1910.

Moss, Joseph William. A Manual of Classical Bibliography comprising a copious detail of the various editions of the Greek and Latin classics. London 1837.

Nisser, Wilhelm. Mathias Palbitzki: En 1600-talets connoisseur och hans bilder från den klassiska södern. Linköping, 1931.

Nisser, Wilhelm. Mathias Palbitzki som connoisseur och tecknare.

Uppsala universitets årsskrifts. Uppsala: Lundequistska bokhandeln, 1934.

Peignot, Gabriel. Catalogue d’une nomreuse collection de livres anciens rare et curieux provenant de la Bibliothèque de peu Gabriel Peignot. Paris 1852.

Quérard, J.-M. Les Supercheries Littéraires Dévoilées. Vol. I. Paris 1869. Nytryck 1964.

Wrangel, Ewert. Sveriges litterära förbindelser med Holland särdeles under 1600-talet. Lund: Gleerup, 1897.

49

henning hansen

Bokläsning i Lund omkring 1880

A

tt ta reda på vad svenskarna läste från mit­ ten av 1800-talet och framåt är en stor ut­ maning. Sven Rinman betraktar det som en ”till stor del olöslig uppgift” och konstaterar att källorna både är ”vaga och sporadiska”.1 AnnLis Jeppsson,2 Margareta Björkman,3 Gunnar Sahlin4 och Gunnel Furuland5 med flera noterar liknande svårigheter. Vissa upplysningar finns att hämta i sekundärkällor, som tidningsinsändare, memoarer och biblioteksutredningar med mera, men uppgifterna är fåtaliga och ofta framtagna

med en viss agenda i åtanke. Upplagestorlekar, förlags- och författarkorrespondens samt bo­upp­ teckningar är andra möjliga källor. Privatper­ soners bouppteckningar från slutet av 1800-talet innehåller dock sällan detaljerade upplysningar om böcker, och de övriga källorna för oss inte heller närmare den enskilde bokkonsumenten. ”Källorna sviker oss”, som Sten Torgerson formu­ lerar det.6 Vad som är utmärkande för denna undersök­ ning är att den är baserad på ett nästan unikt

Två av de tre buntar med kvitton som ligger till grund för undersökningen. Buntarna hittades hösten 2008 på Akarps Antikvariat på Klostergatan 11 i Lund, tillsammans med biblioteksmedlemslistorna och korrespondens från Sjöbloms tid.

50

källmaterial – tre till synes oansenliga buntar med kvitton7 från ett lånebibliotek – som faktiskt kan berätta något om vilka böcker som låna­ des ut och vem som lånade dem. Källmaterialet berör åren närmast 1880 och kommer från J. A. Sjöbloms kombinerade antikvariat och lånebib­ liotek i Lund. De förseglade kvittobuntarna på­ träffades i samband med antikvariatets8 flytt från Klostergatan 11 i Lund år 2008, och de har för­ modligen legat orörda sedan 1800-talets slut.

Lundensisk bokkultur 1850–1900 Lund hade år 1882 cirka 14 400 invånare.9 I staden fanns under 1800-talets slut både stads-, univer­ sitets- och nationsbibliotek, liksom Akademiska Föreningens bibliotek och en handfull kommer­ siella bibliotek. Universitetsbiblioteket, Akade­ miska Föreningens bibliotek samt nationsbib­ lioteken var förbehållna den relativt begränsade skara akademiker och studenter som verkade vid universitetet (omkring ett tusental). I Lund fanns även en sedan 1820-talet spirande antikvariats­ rörelse. Stadsbiblioteket (grundat 1864) var öppet för allmänheten, men det var litet och hade starkt begränsade öppettider. En vanlig vecka år 1889 hade det exempelvis öppet 2,5 timmar.10 Motsvarande siffra för Sjöbloms lånebibliotek var 78 timmar. Ett arbetarbibliotek öppnade i staden år 1892, och sedan tidigare fanns arbetare­ föreningar (den första grundades 1860) med mindre boksamlingar, men dessa har förmodli­ gen varit förbehållna medlemmarnas bruk.11 Det fanns under 1800-talet två regelrätta boklådor i Lund, Gleerupska universitetsbokhandeln och P. H. Lindstedts universitetsbokhandel, men de var båda inriktade på att förse universitetet med litteratur och bedriva pappershandel. Universite­ tets bokauktioner, som hölls varje helgfri onsdag och lördag mellan klockan 15 och 18, torde också ha haft stor betydelse för bokhandeln i Lund.12

femtio års man med skägg och glas­ögon […] – en outtröttlig köpare av alla trycksaker”.13 Antikva­ riatsbokhandlaren och författaren William Len­ gertz tecknar ett målande porträtt av Sjöbloms verksamhet: ”Interiören av den Sjöblomska bok­ lådan utgjorde en syn för gudar, en mera kom­ plicerad anordning av lutande bokhyllor och bokstaplar, en golvyta för allmän rörelsefrihet inskränkt till ett minimum, trånga gångar mel­ lan boktravarna, vilkas underrede utgjordes av säck på säck; hade man icke här kommit in i en böckernas katakomb, vartill man aldrig sett ma­ ken!”14 Sjöblom köpte böcker på bokauktioner och från privatpersoner, och han hade kunder både i och utanför Lund, somliga även utom­ lands. Verksamheten låg i många år mitt emot Katedralskolan i Lund, och skolungdomar tycks ha varit en särskilt betydelsefull kundgrupp.

Lånebiblioteket fanns kvar till omkring 1904, varefter Sjöblom fortsatte med enbart antikvari­ atsdelen till sin död 1922. Att låneverksamheten upphörde redan 1904 kan ha berott både på ökad konkurrens från billighetsutgivning (1-kronasse­ rier och 25- och 10-öresromaner florerade sedan sekelskiftet) och på att stadsbiblioteket i Lund, tack vare ökade anslag, så småningom kunde er­ bjuda ett större utbud och kostnadsfri utlåning.

Hos Sjöblom fick man betala tio öre för att låna en bok i tre dagar.15 Efter Sjöbloms död 1922 över­ togs antikvariatet av Enoch Olin som, i likhet med Sjöblom, hann driva det i 55 år, varefter det övertogs av nuvarande ägaren Pierre Dethorey.

Antikv­ariatet är numera Sveriges äldsta ännu i drift.

J. A. Sjöblom Jacob Albert Sjöblom (1849–1922) startade sin verksamhet med antikvarisk bokförsäljning år 1867. Så småningom valde han att utöka verksam­ heten med ett kommersiellt lånebibliotek. Sjö­ blom var något av en profil i Lund, och beskrivs av den samtida Frank Heller som en ”fryntlig

Annons för Sjöbloms verksamhet, ur Collins Adress-Kalender för Lunds stad år 1889.

51

Jacob Albert Sjöblom (1849–1922), fotografi ur William Lengertz’ Min kulörta bok (1940).

Ett lånebiblioteks böcker Lånebiblioteken hade ett vinstdrivande syfte, och det gör dem särskilt intressanta att studera.

Bokurvalet präglades vanligen inte av någon särskild politisk, religiös eller moralisk agenda, och man stod inte i beroendeställning till någon institution. Böckerna i de kommersiella lånebib­ lioteken var utvalda med målsättningen att locka till största möjliga utlåning, sannolikt utan nå­ gon särskild hänsyn tagen till innehåll.

Upplysningarna om vilka böcker som fanns i Sjöbloms bibliotek har, liksom uppgifterna om låntagarna, hämtats från de tre buntarna med lånekvitton. Dessa tre buntar innehåller infor­ mation om låntagare vars efternamn börjar på B, O, P och S. Kvittobuntarna för övriga bokstäver i alfabetet är idag försvunna. Ingen tryckt kata­ log över bokbeståndet har återfunnits. De beva­ rade lånekvittona sträcker sig från 1876 till 1884, med tyngdpunkt på åren 1882 och 1883, och de innehåller upplysningar om författare, boktitel, datum samt låntagarens namn och titel. Totalt förtecknar kvittona ca 2 800 lån.

Materialet är delvis fragmentariskt och svårtytt och inte alla boktitlar och låntagare har kunnat identifieras. Det är vidare högst otroligt att alla böcker som fanns med i lånebiblioteket förekom­ mer på just dessa utlåningskvitton. Totalt har ca 660 olika boktitlar kunnat identifieras. Materia­ let är trots allt så omfattande att det borde kunna

52

Stämpel i ett exemplar av Lady Morgans Flora Macarthy, eller Irland (1829) från Sjöbloms lånebibliotek.

ge en bra bild av vilka böcker som fallit lånebib­ liotekets brukare i smaken, och det ger också en uppfattning om vilka låntagarna var.

Böckerna i biblioteket domineras av romaner av skilda slag, och i en samtida adresskalender marknadsförde Sjöblom själv sitt bibliotek som ett ”Roman-Lånbibliotek”.16 Boksamlingen be­ stod till stor del av historiska romaner, skräck-ro­ mantiskt präglade berättelser och en mängd exo­ tiska reseskildringar och indianböcker – böcker som vi idag till stor del skulle kategorisera som barn- och ungdomslitteratur. En klar majoritet av titlarna, omkring två tredjedelar, är översatta från andra språk (se Fig. 1).

Ungefär 36 procent av böckerna utgörs av svensk originallitteratur. Nära på alla böcker i biblioteket är på svenska, undantaget en hand­ full böcker på danska, norska och tyska. Ser man till författarnas nationalitet är ungefär en tredje­ del svenska, medan andelen tyska, franska och brittiska författare utgör ca 15 procent vardera.

Resterande knappa 20 procent av författarna är från USA, de nordiska grannländerna, ett fåtal andra europeiska länder samt Canada.

Merparten av böckerna i biblioteket är relativt nya (se Fig. 2). Sett till första utgivningsår är hu­ vudparten av böckerna tryckta efter 1866, alltså bara ett drygt tiotal år före undersökningsperio­ den. En relativt sett stor andel av böckerna (12 procent) utgavs för första gången redan under 1840-talet, vilket är en större andel än böckerna

Översikt över de 20 mest utlånade författarna.

Figur 2. Antalet böcker i biblioteket per femårsperiod, sorterade efter böckernas första utgivningsår

från 1850-talet. Detta beror delvis på att några av de mest välrepresenterade författarna i bibliote­ ket hade sin huvudsakliga verksamhetsperiod under just 1840-talet.

(1872; utlånad 11 gånger) och Mjölkflickan (1849; utlånad 9 gånger). Flitigt lånad var även Alexan­ dre Dumas d.ä.:s (1803–1870) klassiker De tre mus­ ketörerna (1844–45; utlånad 14 gånger), Grefven af Montecristo (1844–45; utlånad 5 gånger), Miladys son (1846; utlånad 7 gånger), De båda dianorna (1847–48; utlånad 5 gånger) och Vicomte de Bra­ gelonne (1848–49; utlånad 19 gånger). Jules Ver­ nes (1828–1905) äventyrliga berättelser var också populära: Från jorden till månen (1865; utlånad 7 gånger), Jorden rundt på 80 dagar (1872; utlånad 12 gånger), Till jordens medelpunkt (1864; utlånad 6 gånger), Den hemlighetsfulla ön (1874; utlånad 6 gånger) och Kapten Grants barn (1873–74; utlånad 8 gånger).

De mest populära författarna De fem mest utlånade författarna, Flygare-Car­ lén, Marryat, de Kock, Dumas och Verne, står för sammanlagt 547 utlån, motsvarande omkring vart femte lån från biblioteket (se tabell). Emelie Flygare-Carlén (1807–1892), är den mest populära författaren, och hennes böcker Waldemar Klein (1838; utlånad 6 gånger), Enslingen på Johannisskäret (1846; utlånad 14 gånger) samt Jung frutornet (1848; utlånad 27 gånger) hör till de mest utlåna­ de. Jung frutornet är den näst mest utlånade bo­ ken i Sjöbloms bibliotek (efter Topelius Fältskärns berättelser, 1853–1867; utlånad 28 gånger). Några av Frederick Marryats (1792–1848) mest populära titlar är Sjö-officeren (1829; utlånad 3 gånger), Peter Simple (1834; utlånad 13 gånger), I lifvets skola, eller Kadetten John Easy (1836; utlånad 15 gånger), Den flygande holländaren (1839; utlånad 6 gånger) och Barnen i nya skogen (1847; utlånad 4 gånger). Paul de Kock (1793–1871) vann, enligt Nordisk familje­ bok, popularitet tack vare ”utbildad egendom­ lighet”.17 Några av hans mest utlånade böcker i Sjöbloms bibliotek är Mamsellen i vindskammaren (1873; utlånad 17 gånger), En vildhjernas memoi­ rer (1835; utlånad 12 gånger), En Pariser-barberare

Översättningslitteraturen Som ovan nämnts bestod en påfallande stor an­ del av böckerna i biblioteket av översättningar.

En förklaring till den översatta litteraturens po­ pularitet kan vara att den var billigare att tillhan­ dahålla: Sverige hade ännu inte undertecknat Bernkonventionen (Sverige anslöt sig 1904) och svenska förlag var därmed inte skyldiga att betala ersättning till utländska författare. En annan för­ klaring kan vara kvaliteten hos periodens inhem­ ska litterära produktion. Sven Rinman nämner till exempel tidens svenska författares ”obestrid­ liga tråkighet”18 och förlagschefen K. O. Bonnier beskriver perioden 1850 till 1879 som en som ”icke

53

Figur 1. Böckerna i biblioteket sorterade på ursprungsland.

Figur 3. Utlånen, fördelade på böckernas ursprungsland.

såg många litterära arbeten av bestående värde”, utan i stället föranledde förläggarna att befatta sig med just ”översättningar, översättningar och åter översättningar”.19 Sett till antalet utlån står svenska originalar­ beten för omkring en tredjedel, vilket i princip motsvarar andelen svenska författare och böcker (se Fig. 3). Mest påfallande är kanske de franska böckernas stora popularitet. Trots att inte mer än 17 procent av författarna är franska står de för 28 procent av utlånen, och det är värt att notera att tre av de fem mest utlånade författarna är frans­ män. De franska författarna är mer välrepresen­ terade i biblioteket än till exempel sina tyska kollegor; fransmännen har skrivit 22 procent av böckerna i biblioteket, att jämföra med de tyska författarnas 12 procent.

Sten Torgersson har analyserat hur fördelning­ en svensk/översatt skönlitterär prosa förändras under tre femårsperioder mellan 1866 och 1930.

Den översatta prosan är i majoritet under hela undersökningsperioden, och det ses en kontinu­ erlig ökning av det antal språk romanerna över­ sätts ifrån. Mellan 1866 och 1870 översätts flest romaner från engelska (66), följt av franska (55), tyska (48), danska (26), norska (7), ryska (3) samt holländska och italienska (1 vardera). Vid seklets slut (1896–1900) har vissa förändringar skett. Den mest radikala förändringen är att den svenska utgivningen av engelska romaner har skjutit i höjden (355). De tyska romanerna är nu den nästa största gruppen (126) och därefter följer romaner översatta från franska (78), danska (31), norska (28), ryska (11), polska (10), spanska (7), finska och

ungerska (båda 4), italienska (3) och holländska och arabiska (vardera 1).20Anmärkningsvärt få böcker i Sjöbloms bibliotek kommer från Sveri­ ges grannländer, och de verkar dessutom inte ha lånats i någon större utsträckning. Detta trots att utlånen äger rum endast få år efter skandinavis­ mens blomstringstid, som varit stark inte minst i Lund. Tre, respektive två procent, av författarna kommer från Danmark och Norge, men sett till utlånen är motsvarande siffror endast två, respek­ tive en, procent.

54

”Usel” litteratur Även om lånebiblioteket innehöll ett antal verkliga klassiker, kan en betydande del av de mest utlånade böckerna i Sjöbloms bibliotek hänföras till kategorin sensationsoch mysterieromaner samt skräckromantiskt präglade berättelser. Samtida omdömen om denna typ av lättsmält översättningslitteratur var ofta hårda. Riksdagsmannen Sigfrid Wieselgren varnade i en riksdagsmotion år 1882 för de översatta romanerna: ”Under det att somliga af [de översatta romanerna] bäst kunna betecknas såsom värdelösa, måste deremot andra stämplas såsom riktande blott vår usla litteratur.”21 Riksdagskollegan Sven Adolf Hedin varnade även han i en riksdagsdebatt år 1877 för översättningslitteraturens skadliga verkan och för dennas spridning; ”[D]essa rysliga illustrerade röfvareromaner, som nu kolporteras ut, och säljas till ett pris lockande för den stora allmänheten, dessa ’Mysterier’ från de europeiska

Figur 4. Lånebibliotekets medlemmar, fördelade på social­ grupper.

Figur 5. Låntagarnas socialgruppsfördelning, sett till samtliga 2800 utlån.

hufvudstäderna […] spridas till befolkningens djupa lager”.22 En av genrens främsta företrädare, Paul de Kock – den tredje mest utlånade författaren – avspisas i en samtida källa: ”[de Kocks] romaner äro skrifna i en poesilös, platt ton, utan att grofheten förflyktigas genom någon humor […] [Hans] arbeten öfverdref effekterna, på godlynthetens och den förra naturliga tonens bekostnad.”23 En annan flitigt lånad författare, Marie Sophie Schwartz, möter också hårda omdömen. K. O. Bonnier tar henne som ett exempel på ”1870-talets litterära förfall”24 och hennes eget barnbarnsbarn, Sven Stolpe, hävdar att ”även hennes mest kända verk saknar litterärt värde”.25 Schwartz försvarade sig i en intervju på sin ålders höst, med att hon var ”tvungen att skriva så mycket då hon hade tre söner att uppfostra”.26

(10) och Typograf (9); Universitetsanknutna/studen­ ter:28 Kandidat (40), Student (33), Lektor/Adjunkt (10) och Professor (1); Överklass: Patron (2) och Överste (1); Skolungdomar/Ynglingar: Yngling (73), Gymnasist (23), Skolyngling (15), Seminarist (15) och Realist (8).

Jämför man socialgruppstillhörigheten för låntagarna av de ca 2 800 lånen med medlemslistorna, ser man vissa skillnader (se Fig. 5). Andelen skolungdomar och ynglingar är då över tre gånger så stor som andelen i medlemslistorna, och borgarandelen har också vuxit rejält, båda på bekostnad av andelen arbetare och hantverkare, som sjunkit från 52 procent till 23 procent. Könsfördelningen är också förändrad; enligt medlemslistorna är 22,6 procent av bibliotekets medlemmar kvinnor, men sett till utlånen står kvinnorna för endast 13,9 procent av utlånen. Endast ett fåtal ur ”överklassen” verkar ha använt sig av biblioteket, till exempel en friherrinna och ett par brukspatroner och godsägare.

Högre borgerlighet är inte heller särskilt väl representerad. En annan grupp som inte är särdeles talrik i sammanhanget är lantbrukarna.

Trots att jordbruket var betydande i Lunds närområde står lantbrukare och drängar för sammanlagt endast 39 lån.

Jämför man lånebibliotekets brukare med en sortimentsbokhandels kunder vid samma tid är det påfallande hur mycket dessa kundgrupper verkar skilja sig åt. I den Gumpertska bokhan­ deln i Göteborg år 1879 är exempelvis de största kund­grupperna grosshandlare, bokhållare, präs­

Bibliotekets brukare Det finns två bevarade kataloger över lånebiblio­ tekets medlemmar. De är båda odaterade, men är förmodligen från ungefär samma period som lånekvittona. Katalogerna förtecknar samman­ lagt 977 personer, och i nedanstående diagram (se Fig. 4) kan man se hur dessa fördelar sig över olika socialgrupper.27 De vanligaste yrkena eller titlarna inom varje socialgrupp är följande; Ar­ betare/Hantverkare: Arbetare/Grovarbetare (27), Lantbrukare (26), Gjutare (25), Snickare (20) och Skomakare (18); Borgare (exklusive hantverkare): Bokhållare (23), Handlande (17), Militär (11), Herr

55

ter och direktörer; yrken som nästan helt lyser med sin frånvaro i det Sjöblomska biblioteket.29 Stadsbiblioteket i Lund hade som uttalad am­ bition att väcka ”håg och lust för läsning äfven bland kroppsarbetarne”, och mellan 1879 och 1884 lyckades man få antalet brukare av biblio­ teket att stiga från 50 till omkring 200.30 Detta stärker ytterligare uppfattningen att det främst verkar ha varit vissa skikt av samhället som bru­ kat biblioteken.

Bokslukarna Totalt har drygt 360 olika låntagare identifierats utifrån lånekvittona. Några av dem förefaller ha varit extremt aktiva i sitt läsande. De fem flitigaste låntagarna står exempelvis sammanlagt för 676 utlån, motsvarande ungefär vart fjärde lån. Den som lånat absolut flest böcker av under­ sökningsmaterialets samtliga låntagare är yng­ lingen och handelseleven Fredrik Emanuel Bager. Bager, född i Helsingborg 1868, emigrerade 1885 till Detroit i USA med sin lillebror. Den tonårige Bager besökte mellan sommaren 1882 och våren 1884 Sjöbloms bibliotek var och var­annan dag, och han lånade under denna tid minst 193 böcker. En likaledes flitig låntagare var Carl-Gustaf Johan von Seth.

Den då tjugo­ f yraårige von Seth (född 1858) besökte våren 1882 Sjöbloms lånebibliotek nästan dagligen, och lånade minst 71 böcker där. Flygare-Carléns och Ingemanns, såväl som Zolas, Strindbergs (Röda rummet) och Daudets böcker verkar ha fallit von Seth i smaken.

Magnus August Billing (1854–1925) besökte Sjöbloms bibliotek både som gymnasist, student och filosofie kandidat, och verkar ha varit särskilt förtjust i fransk litteratur; bland de åtminstone 49 böcker han lånat hos Sjöblom märks många arbeten av Dumas och de Kock. Läraren och sedermera rektorn Billing öppnade 1898 en bokhandel i Höör som fortlever än idag. Dåvar­ ande skolynglingen Sigfrid Adalbard Skarstedt (1867–1953) lånade historiska romaner såväl som de ökända ”Mysterierna” av till exempel Henrik af Trolle och Ponson du Terrail. Under några få veckor omkring årsskiftet 1882/1883 lånade Skarstedt minst 33 böcker. Skarstedt studerade juridik i Lund, disputerade 1895 och var justitieråd mellan 1908 och 1937.

56

P. O. Landquists karta över Lund år 1866.

Slutord Jacob Albert Sjöbloms lånebibliotek förefaller ha spelat en viktig roll för bokläsningen i Lund un­ der 1800-talets slut, det vill säga i en tid när böcker fortfarande var väldigt dyra och folkbiblioteken små och nyetablerade. Lånebiblioteket verkar inte ha haft svårt att skaffa sig medlemmar, och det har förmodligen utgjort den viktigaste ”bokkällan” för många, både i och utanför staden.

Av de tre kvittobuntarna framgår att bibliote­ ket innehöll en stor del relativt nya böcker – så gott som alla på svenska – och utbudet förefal­ ler inte ha begränsats av åsikter om vad som var ”god” respektive ”dålig” litteratur. Biblioteken vid denna tid, och kanske de kommersiella lå­ nebiblioteken i synnerhet, verkar ha brukats till stor del av ungdomar, studenter, arbetare, hant­ verkare och andra lägre skikt av borgerligheten.

Den genomsnittlige låntagaren i undersöknings­ materialet har totalt sett, under den period som kvittobuntarna omfattar, lånat tre till fem böck­ er. Vissa låntagare utmärker sig dock genom att låna flera böcker i veckan, eller t.o.m. en per dag.

Med tanke på att man fick betala en avgift för varje lånad bok är det högst troligt att böckerna

verkligen lästes, och i vissa fall kanske även av fa­ milj och vänner.

Sammantaget visar undersökningen att det faktiskt är möjligt att få fram information om allmänhetens läsvanor och det litterära intresset under 1800-talets slut. Kunskapen om vem som läste vad ger ett djup åt böckernas recep­tions­ historia; ett djup som varken information om upplage­storlekar eller litteraturhistoriska verk kan ge. Undersökningens resultat bekräftar i vissa av­ seenden rådande litteraturhistoriska uppfatt­ ningar, till exempel Flygare-­Carléns starka ställ­ ning, men den avslöjar samtidigt den lättsamma översättningslitteraturens mycket stora popu­ laritet under den undersökta tids­perioden vilket i princip är ny information.

Ett till synes obetydligt källmaterial har såle­ des kunnat bidra med ny information, och för­ hoppningsvis väntar material av liknande slag på att upptäckas, så att gångna tiders läsvanor kan kartläggas med större precision. Lånekvit­ tona från Sjöbloms lånebibliotek får förvisso betraktas som en ovanlig källa, men den är inte den enda källan som finns att tillgå för den som söker information om det sena 1800-talets bokläsare. Sverige är ett land med en lång bib­ liotekshistoria, och det har funnits offentliga och privata bibliotek i så gott som alla städer. I vissa fall finns arkivmaterial med låneinforma­ tion bevarat, ibland under till synes irrelevanta rubriker som ”journaler”, ”räkenskaper” och ”bilagor”.

noter 1. Sven Rinman, Studier i svensk bokhandel (Stockholm: Norstedt, 1951), s. 249.

2. Ann-Lis Jeppsson, Tankar till salu: Genombrottsidéerna och de kommersiella lånebiblioteken (Uppsala: Uppsala universitet, 1981), s. 64.

3. Margareta Björkman, Läsarnas nöje: Kommersiella lånbibliotek i Stockholm 1783–1809 (Uppsala: Avd. för litteratursociologi vid Litteraturvetenskapliga institutionen, Univ., 1992), s. 397ff.

4. Gunnar Sahlin, ”1700-talets lånebibliotek och den litterära publiken”, i Bibliotek – tradition och utveckling (Stockholm: Stockholms universitetsbibliotek, 1991), s. 233ff.

5. Gunnel Furuland, Romanen som vardagsvara: Förläggare, författare och skönlitterära häftesserier i Sverige 1833–1851 från Lars Johan Hierta till Albert Bonnier, Skrifter utgivna av Avdelningen för litteratursociologi vid Litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala, 53 (Stockholm: LaGun, 2007), s. 109ff.

6. Sten Torgerson, J. F. Hallmans lånebibliotek i Uddevalla (Göteborg: Institutionen för litteratur, idéhistoria och religion, Göteborgs universitet, 2011), s. 43.

7. En av kvittobuntarna finns i J. A. Sjöbloms personarkiv på Universitetsbiblioteket i Lund och de övriga två är i privat ägo.

8. Sjöbloms antikvariat lever idag vidare under namnet Akarps Antikvariat.

9. Bidrag till Sveriges officiella statistik för år 1902 (Stockholm: Norstedt, 1905), s. iv; Befolkningsrörelsen år 1912 (Stockholm: Norstedt, 1915), s. 8*.

10. August Collin, Adress-Kalender för Lunds stad år 1889 (Lund: Collin & Rietz, 1889), s. 48.

11. Ibid., s. 65ff.

12. Ibid., s. 48.

13. Frank Heller, På detta tidens smala näs: Funderingar över ett liv (Stockholm: Bonnier, 1940), s. 89f.

14. William Lengertz, Min kulörta bok (Malmö: Lengertz förlag, 1940), s. 146.

15. Ur ”Regler för Jacob Alb. Sjöbloms Lån-Bibliotek i Lund”.

16. August Collin, Adress-Kalender för Lunds stad år 1889 (Lund:

Collin & Rietz, 1889), s. 84.

17. Nordisk familjebok, vol. 8 (Gernandts boktryckeri-aktiebolag: Stockholm 1884), s. 981ff.

18. Sven Rinman, Studier i svensk bokhandel (Stockholm: Norstedt, 1951), s. 248.

19. K. O. Bonnier, Bonniers: En bokhandlarefamilj, 4 (Stockholm: Bonnier, 1931), s. 9.

20. Sten Torgerson, Översättningar till svenska av skönlitterär prosa 1866–1870, 1896–1900, 1926–1930 (Göte­borg: Litteraturvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet, 1981), s. 33.

21. Sven Rinman, Studier i svensk bokhandel (Stockholm: Norstedt, 1951), s. 248.

22. Ibid., s. 249.

23. Nordisk familjebok, vol. 8 (Stockholm: Gernandts boktryckeri-aktiebolag, 1884), s. 981ff.

24. K. O. Bonnier, Bonniers: En bokhandlarefamilj, 4 (Stockholm: Bonnier, 1931), s. 9 25. Sven Stolpe, Memoarer, 1, Idyll och orosmoln (Stockholm: Askild & Kärnekull, 1974), s. 47.

26. Thore Blanche, Porträtter, interviewer och skizzer (Stockholm: Bonnier, 1889), s. 24.

27. De vanligaste titlarna på de kvinnliga medlemmarna och låntagarna i lånebiblioteket (såsom fröken, fru och mamsell) avslöjar inte tillräckligt mycket om personernas ställning för att de ska kunna placeras under en specifik socialgrupp. Sammanlagt 189 (19,3 procent) av lånebibliotekets medlemmar har en sådan titel, och totalt står låntagare med dessa titlar för 319 utlån (ca 11,4 procent av samtliga utlån).

28. Med ”studenter” och ”kandidater” avses här även personer med studentexamen som ännu inte påbörjat universitetsstudier.

29. N. J. Gumperts arkiv, G II a: Reskontra för bokhandelns kunder – 1879 (Landsarkivet Göteborg).

30. Katalog öfver Lunds Stads Bibliotek 1864–1884 (Lund: Håkan Ohlssons boktryckeri, 1884), s. (4).

57

58

glenn sjökvist

Valter Falks samling

V

alter Falks samling typografisk litteratur kom till Kungl. biblioteket som testamen­ tarisk gåva år 1980. Samlingen innehål­ ler ca 12 hyllmeter böcker och ca 25 hyllmeter småtryck. Allt huvudsakligen från 1900-talet.

Samlingen, med signum 288 Fa 1, är förtecknad.

Fråga efter förteckningen i KB. Valter Falk (1902–1980) utbildade sig i Göte­ borg, dels hos Waldemar Zachrisson dels vid Slöjd­föreningens skola. Under lärotiden på We­ zäta lärde han sig de olika typsnitten genom att hålla i dem. Efter åren på Wezäta kom Valter Falk till Stockholm, där han jobbade hos Harald Nyholm i Tryckeriaktiebolaget Thule och senare i Victor Petterssons Bokindustri. 1929 fick han jobb på DN som annonssättare. Han gick vidare till Åhlén & Åkerlund, även där som annons­ sättare, innan han år 1935 kom till Tidens för­ lag och tryckeri, nu som faktor och form­givare.

1958 lämnade han Tidens förlag vid Sveavägen för Tiden-Barnängens tryckerier på söder. Han var tryckeriets konstnärlige ledare fram till pen­ sionen 1967.

Mest känd är nog hans formgivning av Tidens klassikerserier. Både i Sverige och i andra länder har Falk tilldelats priser för sin formgivning.

Sten G. Lindberg skriver om Valter Falk: ”Val­ ter Falk var faktorn som blev filosofie hedersdok­ tor, och hans rekommendation öppnade annars stängda dörrar i typografins värld jorden runt.

Lågmäld och försynt, smaksäker och ihärdig, gjorde han redan från början sitt yrke, sättarens och typografens, till sin hobby. Genom mål­ medvetna förvärv av svåråtkomlig speciallitte­ ratur lyfte han denna hobby till seriös forskning och blev en över hela världen erkänd expert på typsnittens estetiska utformning och praktiska spridning över vår jord.” ingrid svensson

Läs Valter Falk:

Bokstavsformer och typsnitt genom tiderna, 1975, 2:a uppl. 1989, som talbok 2010 Nutida typsnitt: Uppkomst och utveckling, 1953, 2:a uppl. 1956 Tidningstypografi, 1960 Artiklar i Biblis med flera facktidskrifter och årsböcker, som t.ex.

Svensk Grafisk Årsbok

Läs om Valter Falk:

Sten G. Lindberg, ”Valter Falk in memoriam”, Bokvännen 1980, s. 125–26 Nils Nordqvist, ”Artis Typographiae Magister Valter Falk”, Bokvännen, 1976, s. 111–25

Areopagitica: A Speech of Mr. John Milton for the Liberty of Unlicenc’d Printing, to the Parliament of England. Formgivning Lucien och Esther Pissarro, typsnitt Brook (London: Eragny Press, 1903).

59

Valter Falk Urval av den stora samling typprover och provböcker Valter Falk samlade in från världens alla typgjuterier. Det är befriande respektlöst att se hur Falk har klippt, skurit och antecknat i typproverna. För honom var de arbetsredskap och utgjorde grunden till hans magnum opus: Bokstavsformer och typsnitt genom tiderna (1975). Det är fortfarande en gåta varför boken inte översatts till engelska. Den skulle med sin grundlighet etablera sig som ett internationellt standardverk.

60

All ära åt Ordfront som tryckte en nyutgåva 1989 men trycket är lite “grådaskigt”. Christer Hellmark förklarade att originalfilmerna var kastade så man var tvungen att göra ett “fotografiskt” tryck, ett faksimil helt enkelt. Ska man detaljstudera typsnitt är därför originalutgåvan att föredra.

Som en liten kuriositet för er som har boken i hyllan ber vi er att läsa inledningens begynnelsebokstäver i varje nytt stycke.

Specimens Provsidor från Specimens: A Stevens-Nelson Paper Catalogue (1953). Detta är säkerligen det vackraste pappersprov/ katalog som någonsin utgivits.

Formatet är stor kvarto, boken består av 107 blad och utgör prover på olika fina papperssorter. Samtliga blad tryckta i olika färger och formgivna av storheter som Bruce Rogers, J. Blumenthal, Mardersteig, Aldo Novarese, Beatrice Warde, Jan van Krimpen m.fl. Trycket står också de förnäma

pressarna i USA och Europa för, som Anthoensen Press, Fanfare Press, Lakeside Press, Curwen Press, Marchbank Press, Taylor & Taylor, Draeger Frères, Officina Bodoni, A. Colish, etc. Varje blad med uppgifter, på baksidan om formgivare, tryckare, teknik och pappersinformation.

Se även längre artikel om denna mäktiga pappersprovbok i Matrix 14, Bernard Roberts: “An Unusual Paper Specimen Book”, s. 66–73.

61

Hermann Zapf Hermann Zapf är väl mest känd för sina typsnitt men storheten ligger nog mer i hans typografi och kalligrafi.

Typsnitten är nästan alla av informell karaktär med tydliga inslag av kalligrafi. Ett texttypsnitt av större kvalitet saknas tyvärr. Användbara är dock flera i rubriker, annonser och andra efemära trycksaker.

Palatino Ett typprov från D. Stempel AG, Frankfurt, 1953, där hela familjen Palatino presenteras för första gången. Palatino är ett välkänt typsnitt för alla ägare av en Apple-dator.

Det är “ofint” att använda Palatino och ett typografiskt självmord om man nu skulle drista sig att göra det. Hetsen mot Palatino kan, i varje fall i Sverige, jämföras med hatkampanjen mot Comic Sans. Bo Berndal har behandlat Palatino på ett kärleksfullt sätt i Bertel Bagers bok Naturen som formgivare (1955). Utvaldes också förtjänstfullt av Svensk Bokkonst det året. Det stärker verkligen tesen att att inget typsnitt är oanvändbart i rätt händer.

abc Ett flyhänt exempel på ett kalligrafiskt alfabet, troligen skriven med en vanlig bläckpenna. Med olika variationer och uppbyggnad återkommer Hermann Zapf ofta till denna kalligrafiska kombination. Hans kalligrafi studeras och beundras internationellt men kanske framför allt i USA och England.

Mozart Typografisk komposition med Scriptura och Diotima från praktverket Typographic Variations: Designed by Herman Zapf on Themes in Contemporary Book Design and Typography in 78 Book- and Title-Pages. Boken gavs ut i en begränsad upplaga på tyska, engelska och franska 1963–65. En paperback-upplaga kom ut på slutet av 70-talet. Förutom de bibliofila trycken har Zapf förtjänstfullt formgivit förlagsböcker åt S. Fischer, Büchergilde Gutenberg, Suhrkamp m.fl. Oförtjänt har dessa böcker kommit i skymundan.

62

63

Beatrice Warde Boken, The Fleuron, som omtalas i brevet är kanske den mest omtalade och inflytelserika publikationen inom typografi som gavs ut under 1900-talet. Sammanlagt utkom sju nummer mellan 1923–30. Nummer 1–4 redigerades av Oliver Simon och trycktes också av The Curwen Press.

5–7 leddes av Stanley Morison och trycktes vid Cambridge University Press.

Carolyn F. Ulrich och Karl Küp uttrycker sig så här lyriskt i det bibliografiska standardverket Books and Printing: A Selected List of Periodicals 1800–1942 (1943): “A significant, learned, and copiously documented periodical. Only seven numbers were issued but unlike so many of its predecessors, the Fleuron, under intelligent editorship, marched from effort to perfection … Fine printing, book illustration, printers’ profiles and, above all, challenging reviews of new printing types make up the issues. A periodical once consulted – never forgotten” (s. 19 och 35).

Beatrice Warde sänder alltså sista volymen i serien till George Bernard Shaw (1856–1950). Hans intresse för typografi är välkänt och dokumenterat. Klassiskt är att han insisterade på att hans böcker skulle handsättas med Caslon. Det var troligen på Emery Walkers inrådan redan 1898.

R & R Clarke, tryckeriet i Edinburgh, fick bekymmer när de skulle trycka Shaws samlade verk i 31 volymer. Förlagspriset var oförskämt lågt, så när Shaw sin vana trogen insisterade på handsättning försökte William Maxwell, tryckeriets vd, förklara att det var omöjligt och ekonomiskt ohållbart. “… we argued loud and long. I then took a risk. I told Shaw I would show him a hand-set page and a machine-set one side by side, and let him choose. I showed him these without, of course, indicating which was which.”

Shaw fick ett stort förstoringsglas, tog provsidorna och drog sig in i ett annat rum. Efter noggrann undersökning valde han Monotype Caslon 128, maskinsatt.

Nemo På förmiddagen (?) 8 mars 1948 åkte Valter Falk till Plai­ stow, i östra London, för att besöka bröderna Oliver och Herbert Simon vid Curwen Press. Båda satt i ledningen för tryckeriet med Oliver som typografiskt ansvarig. Idag är Curwen Press sorgligt glömt. Då var tryckeriet stort och med betydande kunder. Det hade en stark kommersiell bas, man tryckte vanliga böcker och trycksaker ovanligt bra. Många välkända formgivare, konstnärer och illustratörer var knutna till Curwen Press såsom Eric Ravilious, Edward Bawden, Claud Lovat Fraser, Paul Nash, Albert Rutherston, Edward Ardizzone och Barnett Freedman.

64

With every good wish 8 mars 1948 måste Valter Falk besökt Monotype och träffat radarparet Stanley Morison och Beatrice Warde.

Morison var en levande legend. Han hade introducerat sitt typografiska program på Monotype i början på 20-talet.

Det mycket medvetna programmet var att introducera nyskärningar av klassiska trycktyper och att samtidigt ta fram helt nya typsnitt för Monotypes marknad. Listan av trycktyper som producerades under Morisons ledning är imponerande. Kring Monotypes typografiska program, historien och tillblivelsen av trycktyperna kan man läsa i hans bok A Tally of Types (1953). Boken sammanfattar vad som var 1900-talets största insats på det typografiska området; att förse typografer, tryckare och läsare med trycktyper som var vackra och läsbara.

Morison styrde onekligen Monotypes typografiska skuta och lät Beatrice Warde sköta marknadsföringen som huvudredaktör för The Monotype Recorder, som var företagets röst mot kunderna ute i världen. Det tredje benet som Morison stödde sig på var Walter Lewis, universitetstryckaren vid Cambridge University Press. De kände varandra sen tiden vid Cloister Press i Manchester. Morison var typografisk rådgivare vid CUP och Monotypes typsnitt användes i tryckeriets högkvalitativa bokutgivning.

65

66

67

sara stridsberg

Man skriver i sin ensamhet med mamma i rummet intill

F

rihet är ingenting man ber om, ingenting man får av någon annan. Det ligger i sakens natur. Det är därför den är så svår att tala om, så svår att tänka kring offentligt utan att samtidigt förlora den. När din frihet nekas dig måste du ta den ändå. ”Så varför reser du dig inte upp när jag säger till dig att resa dig?” ”Därför att jag inte tycker att jag skulle behöva det.”

Sirener på avstånd: hon sitter på det spruckna bussätet och väntar på att polisen ska komma och hon ser ut genom det grå regnstrimmiga fönst­ ret. De stora träden rör sig utanför, de enorma Alabamaträden, där en lätt vind drar i trädkro­ norna, som om osynliga händer rörde vid dem, en vinter i södra USA för länge sedan, i männi­ skans långa vinter.

Susan Sontag skriver att de enda intressanta sva­ ren på frågor är de som förstör frågorna. Vem har rätt att uppehålla sig i Europa, i Skandinavien, i det bedövande vita ljuset? är frågan som går som ett band av eld genom Europa igen. Romer? Sy­ rianer? Statslösa? Blondiner? Brunetter? Rödlätta?

Och när upphör någon att vara en främling? Ef­ ter hundra år? Efter tvåtusen år? Eller aldrig? Men hur kan det ens finnas någonting som en främling? svarar Julia Kristeva där hon sitter i Paris och skriver med Seinefloden som en grå serpentin i stadslandskapet utanför fönstret. Hon skriver att främlingen historiskt är förknippad med förstö­ relsen, med vår rädsla för ödeläggelse, hon skri­ ver att främlingen är någon med ett osynligt sår,

68

krigets sår eller någonting annat som har fått denne att börja vandra omkring i världen. Och lite längre bort, på andra sidan Seine, finns den östra motorvägen, Autoroute de L’Est som leder ut ur Paris och vidare förbi Vitry, platsen där Marguerite Duras Sommarregn utspelar sig. Du­ ras själv skriver att Vitry är den minst litterära plats man kan tänka sig i världen. Ändå lyser lit­ teraturens mörka sol starkare över det lilla skjulet vid motorvägen än någon annanstans.

Modern och Fadern i Sommarregn har kommit vandrande till Vitry från ingenstans och trots otaliga uppehållstillstånd är de fortfarande bara tillfälligt mantalsskrivna där. I Vitry har de fött sina sju barn och fått hjälp av kommunen med att bygga ett skjul och en sovbarack åt de många barnen. Ingen har någonsin velat anställa ”dessa människor” eftersom deras egentliga ursprung är okänt och själva har de aldrig insisterat. Om kvällarna försvinner föräldrarna iväg till de lo­ kala barerna och låter barnen klara sig själva och om dagarna går fadern och letar efter böcker i soptunnor och på förortstågen. Det händer också att han och modern stjäl i fyndhyllorna utanför bokhandlarna där böckerna är så billiga att ingen märker om de försvinner. Biografier är de böcker de älskar mest, särskilt en biografi om Georges Pompidou som de läser om och om igen. Alla liv var likadana, sade modern efteråt, förutom bar­ nens. Om barnen visste man ingenting. Det är sant, sade fadern, om barnen vet man ingenting. Allas liv är likadana, presidenternas och Vitrybor­ nas, man sörjer barndomen och kärleken, man

sörjer tanken, man sörjer sökandet, man sörjer natten och döden och hundarna. Man tror att man ska finna sprickan i livet inom kunskapen, i böckerna, i auktoriteterna, men man hittar ald­ rig någonting, man missar alltid det viktigaste.

Barnen i Sommarregn håller sig för sig själva, de är främlingar för sin omgivning, men inte för varandra, de sitter inne på varuhusen och läser tecknade serier hela dagarna. Skolan behöver de inte, för allting har de lärt sig själva, och det är mer än vad någon vettig människa kan lära sig, att allt är jagande efter vind. Ernesto, den äldste, är ett sorts geni, och hans genialitet är som ge­ nialitet brukar vara: ett sätt att hantera mycket svåra omständigheter. Och lite längre bort i Paris är allt som vanligt, flickorna dansar i un­ derjorden vid Pigalle som om någon hade skru­ vat upp dem, och de enorma skyltfönstren vid Champs Élysées är miniatyrvärldar, det sägs att ljuset därifrån syns från månen. Bombplanen far in över de dömda städerna i fjärran som stora svärmar av jättelika blinda insekter och det lig­ ger i sakens natur att det inte går att föreställa sig skräcken när bomber faller om du själv inte har hört ljudet av sirener, på samma sätt som det inte går att förstå vart våra sopor och avgaser tar vägen. Någon sådan kunskap existerar inte och vi missar alltid det viktigaste. Sopstationerna är överfulla vid stadens utfarter, i Paris och i Stock­ holm, sedan en tid tillbaka river medelklassen ut kök och badrum i sina lägenheter här. Som jätte­ lika sockerbitar står spisar och tvättmaskiner nu under himlen och väntar på att skeppas vidare över världen, ofta till Ghana där någon annans barn sitter på de enorma giftiga sopbergen och försöker bränna fram det magnesium som finns i våra gamla hushållsapparater och som kan ge barnen några kronor på en marknad lite längre bort. Men hur kan det finnas någonting sådant som en främling? skriver Kristeva i Paris om och om igen i sin anteckningsbok tills orden flyter sam­ man till ett grått regn, till gråa tårar över grå betonghus, och nu brinner Paris förorter igen, och Stockholms förorter, tusentals bilar brinner, fälten där barnen från Vitry en gång sprang un­ der åskhimlarna står också i lågor nu, de tunga klara sommarregnen har dragit bort för länge sedan. Ingenting kommer att kunna släcka deras vrede, ingenting kommer att återställa deras tro.

Och strax innan den svarta solen slocknar över

Vitry i Sommarregn sitter syskonen med sin mor i den provisoriska trädgården, och som vanligt är hon stupfull, men nu sjunger hon för dem, det är den sista gången hon gör det innan de små om­ händertas av de sociala myndigheterna och de äldsta ger sig av. Men i just det ögonblicket när hon sjunger sin Nevasång är det som om de står i början av någonting, i början av himlen, om det nu finns någon sådan. Duras skriver: Den kvällen var modern som berusad, kanske av sången. De åter­ funna orden var inte ryska, det var en blandning av en kaukasisk dialekt och en judisk dialekt, mild som före krigen, massgravarna, bergen av döda.

För några månader sedan besökte jag den tyska poeten Nelly Sachs lilla lägenhet som finns beva­ rad 40 meter under jord på Kungliga biblioteket i Stockholm. Där svävar den ensam under hög­ spända institutionsljus, bland tusen och tusen volymer böcker, en exil i berget. Ett rum och ett litet matrum inrett som sovkammare intill en kokvrå. Skrivmaskinen står alldeles vid sängen, en Mercedes Prima. Väckarklockan har stannat på 4.45. Möblemanget enkelt, en havsblå soffa, en blå fåtölj och ett matbord där snäcksamling­ en ligger intill stenarna med ådror av ädelsten. Överallt i bokhyllorna finns stenar och vita och skära snäckor. Snäckorna är som hennes dikt, det olevda livet och den öronbedövande tystnaden: en kvinna som räddar sig undan i sista ögon­ blicket från Tredje riket, en poet med en inställd inkallelseorder till lägret i sin hand, en dikt som lyser i kappans foder. På byrån i vardagsrummet ligger en ensam rosa jättesnäcka, pärlemor som skimrar i det dämpade lysrörsljuset och i snäckan hörs ett avlägset hav. Är det Östersjön som hörs där eller tågrälsens hastighet genom landskapet, det skära högspända bruset, missljudet, alldeles intill öronsnäckan som får tankarna att börja skena? Vid sängkanten ett bokmärkesalbum och en speldosa, en Nils Holgersson-figur i papp som flyger på sin fågel över världen, tillsammans med ett par svarta solglasögon. Ett jättelikt försto­ ringsglas i ett broderat fodral och den tyska lilla utgåvan av Gösta Berlings saga. Och så helgonbil­ derna, ikonerna i bokhyllan och leksaksängeln vid hennes sängkant, påminnelser om att det var en enda värld från början. Kriget förvand­ lade hennes dikter för alltid, dessa gravskrifter skrivna i luften, dessa snäckor, fjärilar, andetag.

69

En främling håller alltid sitt hemland på armen, som ett föräldralöst barn, för vilket han kanske blott söker en grav. Hon skriver i sin ensamhet, med mamma i rummet intill.

I ett litet rött amerikanskt flygplan med tio mark i fickan lämnar hon och modern Tempelhof på våren 1940. På väg in över Bromma flygplats pas­ serar de Beckomberga mentalsjukhus som har rest sig i landskapet bara några år tidigare, där kommer hon att söka beskydd under långa perio­ der senare. De bor först på Kungsholmen, sedan i den lilla lägenheten i på Bergssundsstrand allde­ les vid vattnet. I spegeln alldeles innanför dörren skymtas moderns mörka kappa när de är på väg ut, nerför trapporna och längs det stillastående vattnet och vidare förbi Liljeholmsbadet och bort mot Tantolunden. I spegeln lyser också ibland en svart farlig sol. Där är röken som stiger ur fabri­ kerna som andedräkt på andra sidan Årstaviken, vattnets blanka tröga hinna som blir till is om vintern. Ljuset från vattnet och himlen måste ha strömmat in från fönstret i matrummet över

den lilla sängen. Och fåglarnas skrik, det är alltid hundratals fåglar där ovanför Bergsundsstrand, de stiger mot himlen som en enda kropp och för­ svinner över fabrikerna på andra sidan vattnet.

Nelly Sachs reste tillbaka till Tyskland 1960, hon hade blivit svensk medborgare och mamma var död, hon hämtade ett pris där. Hon vandrade omkring på de gamla gatorna i Berlin. Efter den resan blir hon allt mer skräckslagen, hon är rädd för gas, elektrifierat vatten, för natten, för strål­ kastarna från bilarna på gatan som färdas över lägenhetens väggar, för flygplanen som korsar himlen ovanför och hon gömmer sig i sin lilla garderob för att komma undan nazisterna som ännu finns kvar i Tyskland, som finns överallt i världen.

Du ska bespråkliga min ansiktslösa längtan, säger den melankoliske, marxistiske fadern i Athena Farrokh­zads Vitsvit som avlägset skulle kunna sägas vara släkt med Sommarregn. Han fortsätter: Det finns ett ord som är det sista att överge männi­ skan. Imorgon är jag en stavelse närmare.

­Skriven efter ett besök i Nelly Sachs-rummet i KB, först publi­ cerad i Dagens Nyheter den 1 december 2013 (med annan titel).

Hösten 2015 har Sara Stridsbergs pjäs Nelly Sachs kommer aldrig fram till havet premiär på Dramaten.

70

nyheter & noter at

Digitalism: När allting är internet

Pelle Snickars. 267 s. Stockholm: Volante, 2014. isbn 978-91-87419-11-9 I Digitalism: När allting är internet har Pelle Snick­ ars på ett ambitiöst sätt försökt greppa hela det komplexa internets historia, innebörd och möj­ ligheter. Resultatet liknar mycket en debattbok med många resonemang och kommentarer i sällskap med ett stort antal förtjänstfullt sam­ manställda och kommenterade referenser. Som en ingång till andra tankar, idéer och forskning om internet kommer jag att återkomma till Digi­ talism många gånger.

Snickars utgår från sju övergripande begrepp: överflöd, kvalitet, delande, öppenhet, infor­ mation, lagring och digitalisering. Det är ett fruktbart grepp som underlag för bokens reso­ nemang. Som Snickars konstaterar: ”Poängen med att använda olika begrepp som struktur för den här boken är att jag menar att internet och digitalisering just är en sorts omdaningskrafter som förändrar och förskjuter betydelser.” Boken innehåller också många exempel på ett grunt och otydligt förhållningssätt till fundamentala begrepp. Möjligen som ett resultat av de höga ambitionerna att fånga hela internets väsen blir dessvärre även Snickars bok på sina ställen lite för grund, ojämn och pratig.

En bristande definition och otydlig använd­ ning av begreppen är ett problem vid digitalise­ ringen av såväl samhället i en bredare definition som mer specifikt när det gäller digitaliseringen av till exempel kulturarvet. Här kan Digitalism

vara en hjälp i det fortsatta arbetet med nödvän­ dig begreppsmodellering. Det är mycket äpplen och päron i de pågående offentliga samtalen och debatterna. Kan Digitalism med sitt mångfacette­ rade anslag bidra till att minska polariseringen i debatten till fördel för ett mer nyanserat synsätt är den värd all uppmärksamhet. Hållbara struk­ turer kan inte byggas på ytliga och generaliserade bilder av vad internet är och inte är.

Där det kanske är som mest tydligt att vi lätt fångas i ideologiska ställningstaganden är un­ der begreppen öppenhet och information. Som Snickars visar är det alltid någon som betalar för och någon som tjänar på tillgången till fri och öppen information. Och i dagsläget finns lång­ siktigt hållbara affärsmodeller för att finansiera såväl tillgång till och förvaltning av en fri och öp­ pen information i mycket liten utsträckning på plats.

I det sammanhanget saknar jag en tydligare analys av nyttan av öppen data. Själv lämnar jag aldrig hemmet utan att kolla appen Res i Stock­ holm, byggd på öppen data. Och en fri och så öppet som möjligt licensierad humanistisk och samhällsvetenskaplig information, som en del av Big data, gör att vi kan få svar på frågor som under den analoga eran var praktiskt omöjliga att ställa. När vi radikalt kan minska alla de timmar som behöver läggas på research och samman­ ställningar kan forskare inom det humanistiskt och samhällsvetenskapliga fältet bryta ny mark och öka tiden för kvalitativ forskning.

Jag saknar också en tydligare genomlysning av frågorna om långsiktigt bevarande under begrep­

71

pet lagring. Snickars som har lång erfarenhet från arbete på statliga minnesinstitutioner vet att det långsiktiga bevarandet av vårt gemensamma kollektiva minne är en angelägen men svår fråga.

Att de digitala spåren finns kvar och att digital forensic har kapacitet att återställa information som trotts vara förlorad är en klen tröst för kul­ turarvsinstitutioner utan resurser att emulera äldre programvara eller på annat sätt återskapa förlorad information. Listan över värdefull sam­ hällsinformation som gått förlorad blir dessvärre kontinuerligt längre. En amerikansk studie vi­ sade till exempel också nyligen att stora mängder modern nyhetsjournalistik gått förlorad.

Det pågår för tillfället många lovande arbeten

inom bevarandeområdet. Men vi har en lång väg att gå och en utbredd tro på att om informa­ tionen finns i molnet så kommer den alltid att finnas kvar är en farlig inställning som kan mot­ verka de infrastrukturella insatser som måste till.

Digitalism illustrerar på ett tydligt sätt att vi faktiskt inte vet vad den hyperförändring som pågår kommer att leda oss. Om boken kan vara ett bidrag till en nödvändig diskussion om sam­ hälleliga strategier och planer, som grundar sig på en djupare analys av internet och drivkrafter­ na för de aktörer som dominerar spelplanen, är den väl värd en läsning av långt fler än oss som dagligen arbetar med olika aspekter på digitalise­ ringen av samhället. rolf k ällma n

Stämpelhyllan

det kommer sig av att bokbindare Åke Hässler hade den i en källare i Farsta och att Lotta såg den, vilket ledde till att hon förvärvade den. ”Men vi har ju inte några stämplar”, tänkte Lotta. ”Men det har vi”, sade Åke. ”Det finns två lådor stämp­ lar i källaren också.” Så kom det sig att en del av Knut Hässlers, Åkes farfar, stämplar nu är depo­ nerade, genom Barry Lewis, i Södermalms bok­ binderi. Inte mindre än 554 stämplar och fileter – alla numrerade – samt en handkassett, dvs. en stilkast i handformat, är nu inpillade i hyllans hål.

Red. hade turen att tillsammans med form­ givaren Lars Paulsrud vara på plats när Lotta

Stämpelhylla. Nåja, jag undrar om hylla är den rätta benämningen på denna jättepjäs som mäter 130 × 215 cm och har ett djup på 17 cm och som de två starka bokbindarna Lotta Löwgren och Jo­ hanna Röjgård har baxat upp på ett smalt 91 cm högt bord och skruvat fast i väggen i det nyöpp­ nade Södermalms bokbinderi på Götgatan 46 i Stockholm. Detta förvaringsarrangemang har inte mindre än 768 hål i sig, i vilka man förvarar stämplar. En stämpel i varje hål.

Och hur kommer det sig att denna förvarings­ möbel är placerad i Södermalms bokbinderi? Jo,

72

Löwgren och Johanna Röjgård stämplade sig ige­ nom beståndet.

Samlingen rymmer en mängd 1800-talsstämp­ lar, klassiska lotusblommor, strama eleganta em­ pirestämplar och exempel på tjugotalsklassicism men också många svårbestämda som väcker as­ sociationer åt alla möjliga håll. Kinesiska tecken och kanoter finns det gott om och titta på num­ mer 647, är det en drönare, en cell eller en biki­ niunderdel?

Vi enas om att en veritabel bildskatt är depone­ rad i bokbinderiet. Frågan är hur den skall använ­ das. Johanna och Lotta framhåller att pastischeband är ett komplicerat område. Balansgången nutid/dåtid/efterapning är känslig. Rent tekniskt fungerar stämplarna på flera olika klotsorter.

Lotta och Johanna tror att man skulle kunna hit­ ta kul kombinationer för modernare klotband.

Trycka på skinn- och pappersband går bra, frågan är som sagt hur. Flera fileter lämpar sig för titel­ fält. Varför inte brevpapper och tryck på kläder?

Frågorna hopar sig. Hur har stämplarna kom­ mit till Hässlers? Är de från tiden? Nygjorda?

Hur köpte man stämplar? Varifrån? Var tillver­ kades de? Ett samtal med Åke Hässler klargör att Knut Hässler gick i lära i Tyskland och att han förmodligen hade med sig en del stämplar därifrån. Därefter har man samlat på sig genom åren, bl.a. i samband med att man övertagit ett antal bokbinderier. Stämplarna är troligen till­ verkade på 1800-talet. Ännu fler stämplar som använts av Hässlers finns i dag hos Bokbinderi Roger Johansson.

Mer stämplar Bokhistoriker Helena Strömquist ansvarar för ett stort stämpelprojekt som rör Bokbindarmästar­ föreningens stämplar. Helena berättar att det länge varit på tal att samlingen borde inventeras och när det år 2013 stod klart att samlingen be­ hövde flyttas föll det sig naturligt att ta itu med uppgiften; uppdraget gick till Helena. Stämpel­ samlingen skänktes av Carl Fredrik Bernström till Bokbindarmästarföreningen strax före hans död 1919. Samlingen har nu av Bokbindarmästar­ föreningen donerats till Carolina Rediviva. Då Bernström skänkte samlingen bestod den enligt uppgift av 7–8 000 stämplar, idag är den inte fullt så stor. Planen är att avdrag skall göras av samtliga

73

stämplar. Avdragen skall därefter publiceras och Helena har för avsikt att i en publikation berätta om stämplarna och deras användning. Publika­ tionen skall därtill innehålla en vägledning för identifiering av ornament och bokbandsstilar.

Genom projektet skapas alltså ett redskap för tidsbestämning av stämplar. ”Bernströms sam­ ling innehåller många stämplar från 1700-talet och därefter och är som jag ser det en värdefull källa till vår svenska bokhistoria och givetvis som kulturarv. Den vittnar både om hur man arbetade när man förgyllde och hur man komponerade rygg- och pärmdekorer tekniskt och formmässigt.

Här finns också unika graverade stämplar från fle­ ra av våra främsta bokbindare från de sista decen­ nierna på 1700-talet och första delen av 1800-talet; Christopher Schniedler, Hans Christopher Rich­ ter, Johan Carl Caloander, familjen Stadtlander, Johan Fredrik Stangenberg och Fredrik Svanberg.

Därutöver en stor mängd stämplar från senare de­ len av 1800-talet, varav många dubbletter, vilket vittnar om hantverkets tillväxt och att bokbin­ darna hade ekonomiska förutsättningar att skaffa eget stämpelmaterial. Stämplar var mycket dyra och guldtryckta ornament utgjorde en mycket hög del av priset för ett bokband i äldre tid”, be­ rättar Helena vidare.

Skråförordningen Bokbindarmästarföreningen är en av de äldsta hantverksföreningarna i vårt land. I Kungl. bibliotekets handskriftssamling finns bokbin­ dareskråets skråförordning från 1630 i original och dess inledning lyder: ”Bookbindareskrå huar effte de sigh uti alla Städer i Swerige Rätte och Regulera skoole för fattat uti effterfölliande Articklar och Punckter.” På den avslutande sidan hittar vi undertecknarna: ”Stockholm den 16 Ju­ lii Anno 1630 Johan De la Gardie, Lasse Skytte, Olaus Bure, Ericus Eriksson Geet, H. Nilsson, Mårten Jacobsson.” Johan de la Gardie var fri­ herre och generalståthållare vid Stockholms och Uppsala slott, Lasse Skytte var ståthållare på nämnda slott och Mårten Jacobsson var se­ kreterare på Stockholms slott och inspektör över HKMtz Tull ordinantzier. Stockholms bokbin­ dare hade en stark ställning och ofta ägnade de sig även åt annan verksamhet än bokbinderi. De hade privilegium på bokförsäljning till skillnad

74

mot boktryckarna som endast fick sälja de egen­ producerade trycken. Enligt skråstadgan fick det finnas fem bokbindarmästare; därmed stärktes bokbindarnas ställning ytterligare och de behärs­ kade marknaden. Skråartiklarna låg helt i linje med Gustav II Adolfs planer för samhällslivet.

Kungen hade år 1621 fattat beslut om att bilda ett generalämbetsskrå och två år senare samlades Upplands bokbindare i Stockholm för att disku­ tera en gemensam organisation – allt i enlighet med ett kungligt plakat. Sverige skulle organi­ seras. Hantverkslivet var mycket internationellt.

För bokbindarna var Tyskland det viktiga landet och det var som sagt där Knut Hässler utbildade sig och det är därifrån en del stämplar i stämpel­ hyllan kommer! ingrid svensson

bokbinderier i stockholmstr ak ten I Stockholmstrakten finns det flera bokbinderier, hos vilka man kan låta binda in sina böcker och tidskrifter eller beställa lämpliga förvaringslådor och kassetter. Huruvida det finns stämpelsam­ lingar att tillgå låter jag vara osagt!

Ateljé för handbokband, Marlis Egli, Sjödals­ vägen 24, 141 47 Huddinge, tel. 08-500 888 19 Beck och Son, Kronobergsgatan 7, 112 38 Stock­ holm, tel. 08-650 02 65 Bokbinderi Roger Johansson, Gudmundrå­gatan 9, 162 56 Vällingby, tel. 08-20 85 11 info@bokbinderirogerjohansson.se www.bokbinderirogerjohansson.se Leonard Gustafssons bokbinderi, Artillerigatan 20, 114 51 Stockholm, tel. 08-660 80 87 lgbokbinderi@gmail.com Rybrants Bokbinderi, Balzar von Platens gata 7, 112 42 Stockholm, tel. 08-651 96 42 info@rybrantsbokbinderi.se www.rybrantsbokbinderi.se Johanna Röjgård Bokbinderi, Uppeby 509, 130 38 Runmarö, tel. 08-571 525 73 jr.bok@telia.com www.rojgardbok.se Södermalms bokbinderi, Lotta Löwgren, Göt­ gatan 46, 118 26 Stockholm, tel. 070-968 80 81 lotta@sodermalmsbokbinderi.se www.sodermalmsbokbinderi.se

75

nord n nytt O m b ø ker , lesing og bibliotek – og litt om 1 8 1 4?

Betydningen av lesekunsten for det som skjedde i 1814 er undervurdert.

Bokverket til Elisabeth S. Eide er mildt som ein sun­ nanvind i tonefallet, men rettar ein knytneve mot det synet på 1814 som rådde før … Sjølvsagt var det armod og naud, særleg i åra da sjøblokaden isolerte oss og avlinga slo feil to år på rad. Opp til 20 prosent av barna døde i barsel og ein forskrekkeleg prosent av mødrene klarte ikkje påkjenninga. Alt dette er dokumentert. Men Norge var eit bondeland, derfor svalt vi ikkje i hel. Bøndene utgjorde ein overveldan­ de del av befolkninga, og dei fleste bønder kunne lesa. Somme las godt, somme streva meir

skriver Edvard Hoem, prisbelønt norsk lyriker, roman- og skuespillforfatter og forfatter av 2700 sider biografi om Bjørnstjerne Bjørnson, i avisa Klassekampen lørdag 12 juli 2014. Bokverket han skriver om, Bøker i Norge: Boksamlinger, lesesel­ skap og bibliotek på 1800-tallet, ble utgitt sent høs­ ten 2013. Nasjonalbiblioteket ga boka som gave til alle norske bibliotek for å markere Norsk bib­ liotekforenings hundreårsjubileum samme år.

Forfatteren Elisabeth S. Eide er tidligere forsk­ ningsbibliotekar ved Nasjonalbiblioteket. Hun beskriver dette bokhistoriske prosjektet som ”en mangfoldig norgesreise”, der hun har besøkt både private og offentlige boksamlinger rundt om i landet. Mer enn hundre privateide samling­ er, eller samlinger med opprinnelse i privat eie er undersøkt. Dette tallet representerer en mindre del av det totale antall boksamlinger i Norge, men viser likevel et mangfold både med hensyn til eiere, innhold og geografisk spredning.. Blant eierne finner vi rikfolk, lærere, embetsmenn, bønder og en rallar fra byggingen av Bergensba­ nen. ”Grunnlovsfedrene fra Eidsvoll” er naturlig nok representert.

Papir, trykkerier, boksamlinger i arbeiderfo­ reninger, kvinnelige leseselskap, leiebibliotek, bokgaver fra Slottet og almuebibliotek blir omtalt. ”Dette er et overflødighetshorn av en bok, grundig og detaljert. Her undersøkes samlin­ genes innhold, språk, forskjeller mellom by og land, politiske strategeier og hvem som leste hva”, skriver Øivind Frisvold, førsteamanuensis ved

76

Høgskolen i Oslo og Akershus, i sin bokomtale ”Bøker – der ingen skulle tru…” i Bok og Biblio­ tek, nr 2/2014, http://www.bokogbibliotek.no/in­ dex.php?option=com_content&view=article&id =111805:boker-der-ingen-skulle-tru&catid=122:nr2-2014&Itemid=121 Videre skriver han: ”Takket være et godt bakteppe om 1700-tallet og opplysningstiden får vi gode analyser for 1800-tallets første halvdel.”

Det vi kanskje kunne savne, er litt om hva som peker fram mot det neste århundre – der de første tiårene er preget av folkebibliotekenes framvekst.

Tar en ny forfatter eller Nasjonalbiblioteket den­ ne utfordringen?

Uansett, det er god grunn til å slutte seg til Frisvolds konklusjon at ”Bøker i Norge”, er vak­ ker både utenpå og inni og et meget interessant, vesentlig og velredigert bidrag til norsk bok- og bibliotekhistorie.

Boghylden er den Stige Hvorved du bliver din Overmands Lige (Henrik Wergeland i For Almuen)

Leiebibliotekene, almueboksamlingene, hva ble videre skjebnen for disse samlingene i løpet av attenhundretallet? Noen ble overtatt av folke­ biblioteket. Det skjedde i Oslo der Deichmanske bibliotek overtok de tre største leiebibliotekene. ”Trondhjems og Jensens Bogsamling” ble inkor­ porert i Trondheim folkebibliotek 1902.

Mange forsvant sporløst, mens andre finnes det spor av – blant annet i Oslos nabofylke Akers­ hus.

Som sønn av presten og grunnlovsmannen Ni­ colai Wergeland, vokste Henrik Wergeland opp på Eidsvoll. Han var utdannet teolog, noe pres­ teembete fikk han likevel aldri. Derimot ble han Norges første riksarkivar, men det er dikteren og folkeopplysningsmannen som i folks bevissthet har satt de store sporene etter seg.

Ferdig med studiene meldte han seg inn seg inn i Selskabet for Norges Vel og laget en liste på 135 titler som han mente var egnet for en almu­ eboksamling. Denne ble igjen grunnlaget for en anbefalt liste fra Selskabet. Fem almueboksam­ linger fikk han startet opp i perioden 1829–1832, og fra den eldste av dem, Eidsvoll, finnes bøker den dag i dag bevart som en egen samling i Eids­ voll bibliotek. Samlingen blir etter hvert søkbar på nettet, og alle bibliotekets bøker merket med

portrettet av Henrik Wergeland sammen med hans kjente devise ”Boghylden er den Stige, Hvorved du bliver din Overmands Lige”. berit ch. nielsen Boghistorisk forskning – to nordiske netværk

I Norden bedrives der boghistorisk forskning både inden og udenfor universiteterne, og feltet har været voksende de seneste år. I 1990 blev det første professorat i boghistorie i Norden oprettet – Einar Hansens professorat i bog- og biblioteks­ historie ved Lunds Universitet, som Per S. Rid­ derstad var den første til at besidde. Han opbyg­ gede i 1990’erne Nordens første afdeling på områ­ det, der i dag udbyder grundfagsundervisning og forskeruddannelse. Henrik Horstbøll har været professor siden 2009, og fra 2011 har der desuden været en fastansat lektor. Indtil videre har fem personer taget ph.d.-grad ved afdelingen.

Boghistorisk forskning og undervisning ud­ føres også på mange andre nordiske universi­ teter og inden for forskellige fagområder, hvil­ ket er helt i tråd med feltets tværdisciplinære ka­ rakter. Denne spredning betyder, at netværk og faglige arrangementer er vigtige platforme for kontakt og udveksling af ideer mellem nordiske boghistorikere. Denne notits handler derfor om to centrale nordiske netværk, der på forskellig vis samler boghistorisk interesserede i et fagligt fællesskab.

Nordisk forum for boghistorie (NFFB)

Nordisk Forum for Boghistorie er en videreførel­ se af Dansk Boghistorisk Forum, der blev startet i 2005. Forummet driver en hjemmeside og en mailingliste, der har over 200 tilmeldte brugere.

På hjemmesiden kan alle slå nyheder op, som bli­ ver udsendt per mail til medlemmerne. Alle kan blive medlem af forummet ved at tilmelde sig på hjemmesiden og oprette en profil, hvor man be­ skriver sine boghistoriske interesser. Det gør det muligt for forskere at finde hinanden, samtidig med at man kan orientere sig i medlemmernes interesser og forskning. Forummet arrangerer løbende boghistoriske seminarer. Indtil videre er der afholdt 7 seminarer, og de er åbne for alle interesserede. Det næste seminar med titlen ”Po­ litik, grafisk form och publika sfärer. Ny forsk­ ning inom svensk och dansk bokhistoria med

utblickar mot Ryssland och Rumänien” afholdes den 1. oktober i Lund. Programmer samt flere af de afholdte oplæg kan findes på hjemmesiden.

Forummet har en styringsgruppe, der består af Charlotte Appel (lektor ved Institut for Kultur og Identitet, Roskilde Universitet), Jens BjerringHansen (postdoc ved Det Danske Sprog- og Lit­ teraturselskab), Henrik Horstbøll (professor ved Avdelningen för bokhistoria, Lunds universitet), Kristina Lundblad (lektor ved Avdelningen för bokhistoria, Lunds universitet), Klaus Nielsen (udgaveleder ved Grundtvigs Værker, Aarhus Universitet), Krista Stinne Greve Rasmussen (ph.d.-studerende ved Institut for Nordiske Stu­ dier og Sprogvidenskab, Københavns Universi­ tet) og Gunilla Törnvall (forsker ved Avdelningen för bokhistoria, Lunds universitet).

Nordisk Forum for Boghistories hjemmeside: www.nffb.wordpress.com Forskningsnetværk for Nordiske Boghistorikere (FNoB)

Findes der en særlig nordisk tradition for bog­ historie? Det mener en gruppe yngre boghisto­ rikere, der sammen har dannet et netværk med det formål at udforske en særlig nordisk form for boghistorie. Netværket blev dannet i foråret 2014 og består af 12 yngre forskere fra Norge, Sverige og Danmark, der alle befinder sig i starten af de­ res forskningskarrierer. Netværket er tænkt som en faglig platform, hvorigennem yngre boghis­ torikere kan diskutere egen og andres forskning.

Der er indtil videre blevet afholdt to møder, og det planlægges, at der skal være cirka to møder per universitetssemester. På møderne vil både eksterne forskere og netværkets egne medlem­ mer holde oplæg, og der vil være faglige diskus­ sioner. Indtil videre er møderne planlagt til at finde sted på skiftevis Københavns og Lunds Uni­ versitet, hvor netværkets stiftere, Jesper Jakobsen og Maria Simonsen, er ansat.

Netværket ønsker at udgive en boghistorisk antologi, der indkredser nordisk boghistorie.

Der er nedsat en redaktion for udgivelsen bestå­ ende af Maria Purtoft (ph.d.-studerende ved Uni­ versitetet i Tromsø), Maria Simonsen (ph.d.-stu­ derende ved Lunds Universitet), Jesper Jakobsen (ph.d.-studerende ved Københavns Universitet) og Caroline Nyvang (forsker ved Det Kongelige Bibliotek, København). I løbet af efteråret 2014

77

vil netværket udsende et ’call for papers’ for at finde relevante skribenter til antologien.

Interesserede kan kontakte redaktionen ved at sende en mail til: boghist@gmail.com The Society for the History of Authorship, Reading and Publishing (SHARP)

Endelig vil jeg nævne et internationalt netværk, som de fleste sikkert allerede er bekendte med.

Selskabet blev stiftet i 1991 og holdt sin første kon­ ference i 1993. Siden er selskabet vokset og har nu over tusind medlemmer fra tyve lande. Sel­skabet afholder velrenommerede konferencer og vareta­ ger både et diskussionsforum og en mailingliste.

SHARPs hjemmeside er et besøg værd. Den inde­ holder både et diskussionsforum og en blog samt mange henvisninger til blandt andet artikler på området og andre boghistoriske fora.

SHARPs hjemmeside: www.sharpweb.org krista stinne greve r asmussen

How to Make a Book with Steidl

Äntligen höst! Perfekt tid att njuta av filmen How to Make a Book with Steidl, en 88 minuter lång do­ kumentär från 2010 som ingående berättar om förläggaren Gerhard Steidls hängivna och profes­ sionella arbete. Läs mer här: http://www.howto­ makeabookwithsteidl.com/Home.html

78

Sömnlös?

Nu finns lindring att få. Hastur Förlag har star­ tat serien Vargtimmen, korta texter tänkta som läsning för sömnlösa. Först ut är greve Eric Sten­ bocks Dödens andedräkt, som innehåller tre no­ veller. Intressantast är efterordet av Jonas Wessel, som även översatt och illustrerat den lilla voly­ men. ”Greve Stanislaus Eric Stenbock (1860– 1895), parfymerad och perverterad poet, förfat­ tare, dandy, drinkare och opiummissbrukare, är den engelska fin de siècle-litteraturens kanske mest mytomspunna person.” Boken är tryckt i 400 handnumrerade exemplar.

Avrivningar

I Kungliga biblioteket har ett projekt rörande Sten G. Lindbergs avrivningar genomförts. Vad är då en avrivning, eller frottage, som det också kallas? Jo, det är en kalkering av till exempel ett bokbands dekor. Man lägger ett papper, till ex­ empel ett smörpapper, på det bokband man öns­ kar avbilda och så gnuggar man med en blyerts­ penna. Mönstret framträder tydligt på papperet och avrivningen kan ha stor betydelse för bok­ bandsforskare. Av bland annat bevarande- och säkerhetsskäl tillämpas metoden inte i dag.

I KB:s handskriftsmagasin finns Sten G. Lind­ bergs efterlämnade papper. Sten G. lämnade ef­ ter sig ett rikt arkiv (Acc. 2007/96) som omfattar ca 50 hyllmeter med brev, manuskript, anteck­ ningar, fotografier, material om boktryckeri, ty­ pografi och bokbandsmaterial med avrivningar.

Breven vittnar om Sten G:s rika kontaktnät lik­ som anteckningarna i de 70 häftena med svarta vaxdukspärmar; minnesböcker med inklistrade artiklar, bilder, vykort, och anteckningar där man kan följa hans liv och hans forskning.

Materialet om bokband dominerar; 123 kaps­ lar med mångskiftande material om bokband: anteckningar, foton, brev, tryckta skrifter m.m. och avrivningar, detta ömtåliga material som är så skört att det inte kan tas fram och tillhandahållas för forskare samtidigt som det är mycket viktigt, eftersom strukturen i bokbandets dekor framträ­ der så tydligt.

Inom ramen för projektet har de 123 bokband­ skapslarna inventerats, uppordnats och packats om i syrafria omslag och kapslar etc. Avrivning­ arna har placerats för sig. Registrering har skett

i den nationella handskriftskatalogen Ediffah.

Vi visste inte hur många avrivningar som sam­ lingen innehöll. Det visade sig vara 8 124 stycken.

Av dessa har 1 168 digitaliserats (de som dokumen­ terar 1400- och 1500-talsband) och de är regist­ rerade i Libris. De digitaliserade avrivningarna kan studeras på ett systematiskt sätt, sökmöjlig­ heterna är många. Det finns tankar på fortsatt verksamhet i ett internationellt perspektiv. Avriv­ ningsprojektet har kunnat genomföras tack vare generöst stöd från Sven Hagströmer.

Sten G. Lindberg hade planer på att skriva ett stort bokbandshistoriskt verk, men så blev det inte. Hans arkiv, som nu är tillgängligt för forsk­ ning, rymmer rika möjligheter till fördjupning och bl.a. bokbandshistoriska studier. På så sätt kan dagens forskare fortsätta Stens arbete.

Tidningstyper i brytningstid: Typografiska essäer ur Design, typografi, produktion 1992–1995

159 s. Stockholm: A4, 2012. isbn 978-91-637-0368-3 Volymen rymmer typografiska essäer, som tidi­ gare har publicerats i Design Typografi Produktion DTP. Pelle Andersson, Matthew Carter, Christer Hellmark, Stefan Lundhem, Erik Nilsson och Gerard Unger skriver om Berling, Caslon, Bo­ doni, Baskerville, Cochin, Galliard, Swift, Gill, Agenda, Garamond, Benton, Berndal, Bauhaus och Berlow!

Medarbetare i Biblis 67

Marcel Proust om Gustave Moreau

Prenumeranter på utgivningen från Alastor Press har i dagarna fått hem ett exemplar av Oscar Wildes Salome, på franska, engelska och i ny svensk översättning. Men dessutom medföljde som gåvo­exemplar (ej till försäljning) en utsökt liten text om konstnären Gustave Moreau signe­ rad Marcel Proust: Om Gustave Moreaus mystiska landskap, inte tidigare utgiven på svenska.

anders björnsson är historiker och publicist. peter ejewall är bibliotekarie vid Uppsala universitetsbibliotek. henning hansen är är doktorand i bokhistoria vid Universitetet i Tromsø.

Under 2014–2015 är han gästforskare vid Harvard University. rolf källman är avdelningschef för Digisam, Samordningssekretariatet för digitalisering av kulturarvet, Riksarkivet. miranda landen är fil. dr i litteraturvetenskap och kulturskribent. Hennes avhandling Och nu börjar historien: Hjalmar Söderbergs novellkonst utgavs av Atlantis 2013. berit ch. nielsen är verksam inom Norsk Bok- og Bibliotekshistorisk Selskap. mårten rasch är livmedikus och författare till ett flertal bokhistoriska böcker och artiklar. krista stinne greve rasmussen är Videnskabelig assistent vid Institut for nordiske studier og sprogvidenskab vid Köpenhamns universitet. per rålamb är antikvariatbokhandlare i Basking Ridge, New Jersey. glenn sjökvist är antik­variatbokhandlare, specialiserad på typografi och grafisk form. sara stridsberg är författare.

79

föreningen biblis Föreningen Biblis, Kungliga biblioteket, Box 5039, 102 41 Stockholm www.biblis.se www.facebook.com/Foreningenbiblis Styrelse: Jonas Modig (ordf.), Gunilla Eldebro (sekr.), Anita Ankarcrona, Peter Bodén, Jakob Christensson, Per Cullhed, Gunilla Herdenberg, Tomas Lidman, Johan Melbi, Nina Rydh Malmqvist och Barbro Thomas Föreningen Biblis är en ideell förening med ändamål att stimulera intresset för bokhistoria, bibliografi, förlags- och bokhandelshistoria, bokhantverk och samlande. Detta uppnås genom föredrag, studiebesök och genom utgivning av medlemstidskriften Biblis och andra publikationer Föreningen Biblis är Kungliga bibliotekets vänförening tidskriften biblis Utges av Föreningen Biblis och utkommer med fyra nummer per år Ansvarig utgivare: Jonas Modig Redaktörer: Ingrid Svensson, 010-709 33 41, ingrid.svensson@kb.se och Ulf Jacobsen, 0498-48 48 93, ulf.jacobsen@telia.com Redaktionella rådgivare: Kristina Lundblad, Stefan Lundhem och Glenn Sjökvist Den som skickar material till Biblis anses medge elektronisk lagring och publicering Utges med stöd från Statens kulturråd medlemskap i föreningen biblis / p renumeration Prenumeration på tidskriften Biblis innebär automatiskt medlemskap i Föreningen Biblis. Medlemmarna får utöver tidskriften inbjudningar till föredrag, utställningar, studiebesök och medlemsresor Avgift för enskild medlem 400 kr/år, familjeavgift 500 kr/år Studerandeavgift 200 kr/år pg 55 43 03-8 bg 5221-2248 medlemsärenden Biblis, Kungliga biblioteket, att. Gunilla Eldebro, Box 5039, 102 41 Stockholm, tel. 010-709 33 12, e-post: gunilla.eldebro@kb.se prenumerationsärenden Biblis, att. Ulf Jacobsen, Hemse Bopparve 610, 623 50 Hemse, tel. 0498-48 48 93, e-post: ulf.jacobsen@telia.com

Biblis 67 © Föreningen Biblis och respektive upphovsman 2014 Formgivning och produktion: Ulf Jacobsen och Peter Ragnarsson Satt med Sabon Next och Frutiger Reproduktion: Peter Ragnarsson s. 2–7; Universitetsbiblioteket, Lunds universitet s. 8–27; Peter Luthersson s. 29; Uppsala universitetsbibliotek s. 34–39; Kungliga biblioteket s. 40–43; Bayerische Staatsbibliothek s. 45–48; Henning Hansen s. 50–57; Kungliga biblioteket s. 58–70; Ingrid Svensson s. 72–75 Tryck: Livonia Print, Lettland 2014 issn 1403-3313 isbn 978-91-7000-312-7

80

Biblis 67

Biblis 67 kvartalstidskrift för bokvänner Hösten 2014 sek 125

01 02 FnL1 ZXRlcgBUKX6s FUphY29ic2VuICYgUmFnbmFyc3NvbgVQ 02 0044

isbn 978-91-7000-312-7