Biblis 73

Biblis 73

Biblis 73 kvartalstidskrift för bokvänner Våren 2016 sek 125

01 02 FnL1 ZXRlcgBWxx7p FUphY29ic2VuICYgUmFnbmFyc3NvbgVQ 02 0044

isbn 978-91-7000-324-0

Biblis

nummer 73 våren 2016 redak törer ingrid svensson och ulf jacobsen

3 Aldus Manutius – renässanshumanist och boktryckare Erik Hamberg

7 Aldus Manutius och oktaverna, den praktiska pocketboken Ulf Göranson

19 Tryckningen av Suecia Antiqua Börje Magnusson

51 I en boksamlares ögon · Rullar och dragspel Johan Mannerheim

62 Ett nytt brev från Fredrika Bremer Elisabeth Mansén

64 ”De förnämsta oarterna inom näringslivets organisering”. Erik Gambys kritik av fasta bokpriser och den svenska bokhandelns organisation Kristina Lundblad

68 Irma Boom – vilken boost! Anna Nilsson

72 Nyheter & Noterat · NordNytt

80 Föreningen Biblis

Four Views of Kealakekua Bay (1998). Foto Johan Mannerheim

erik hamberg

Aldus Manutius – renässanshumanist och boktryckare

U

nder 2015 kunde vi högtidlighålla 500-årsminnet av den venetianske boktryckaren Aldus Manutius’ död. Jubileet uppmärksammades bland annat av Uppsala universitetsbibliotek, som arrangerade en bokutställning och ett halvdagsseminarium den 9 oktober 2015.

Aldo Manuzio, eller Aldus Manutius, var född 1449 eller 1450 i den lilla staden Bassiano, sydost om Rom. Om hans familj finns det inga närmare uppgifter, men man tror att den var både bildad och någorlunda välbärgad. I Bassiano fick han sin förste lärare i latin och studierna i latin kom han att fortsätta med när han flyttade till Rom. Aldus’ vistelse i Rom beräknas ha ägt rum mellan 1465 och 1473. Hans lärare i latin i Rom hette Gaspare da Verona.

När Aldus Manutius kom till Rom blomstrade renässanshumanismen med intensiva studier av det klassiska arvet och de klassiska författarna.

Dessa sågs nu som förebilder inom konst, arkitektur och litteratur. Den antika kulturen skulle återskapas och kunskaperna i latin fördjupas.

Allteftersom fler manu­skript med antika texter uppmärksammades i kloster och bibliotek kunde

Gravyr föreställande Aldus Manutius i UUB:s exemplar av Julius Pollux Vocabularium (Onomasticon) från 1502.

I de folianter som Aldus Manutius tryckte var boktryckarmärket både större och inramat. Här visas ett tidigt exempel från utgåvan av Philostratos och Eusebios 1502.

Karta över Venedig, utgiven ca 1730 av Tobias Conrad Lotter (UUB).

den nya uppfinningen, boktryckarkonsten, tas i bruk under 1400-talets andra hälft i Europa och göra värdefulla texter åtkomliga för fler och i godkända utgåvor. Parallellerna med vår tids digitalisering är slående.

Biblar och liturgiska texter var självklara val för många av de tidiga boktryckarna, som tjänade kyrkans män, men för skaran av renässanshumanister blev de återfunna profana antika texterna huvudsaken. Genom antikens författare skulle man återvinna kunskaperna om det antika arvet.

Några år in på 1470-talet lämnade Aldus Manutius Rom och han sökte sig då till Ferrara, mellan Venedig och Bologna, för studier i grekiska under den berömde författaren och humanisten Battista Guarini. Han kallade sig nu Aldus Manutius Romanus. Hovet i Ferrara blev ett av flera kulturella centra och det besöktes av många lärda män, författare och konstnärer. Det har livfullt skildrats av bland andra den polske kulturhistorikern Kasimir Chledowski. I Ferrara härskade familjen d’Este sedan 1200-talets början och vid denna tid styrde Ercole I. Hans dotter Isabella d’Este, liksom humanisten Giovanno Pico della Mirandola, var i likhet med Aldus Manutius elever till Battista Guarini. Aldus kom så småningom att bli informator för Pico della Mirandolas syster Caterinas söner Alberto och Leonello, sedan hennes make Leonello Pio, hertig av Carpi, hade avlidit. Aldus Manutius var sedan anställd av Caterina Pio mellan 1479 och 1488. Under den tiden kom han att bli bekant med ett stort antal lärda män och det var något som fick betydelse för honom senare i livet.

3

Aldus Manutius’ boktryckarmärke i utgåvan av bl.a. Cato, De re rustica (1514). Exemplaret har tillhört lärdomshistorikern Johan Hinric Lidén (1741–1793) (UUB).

Aldus’ stora önskan som lärare och humanist var att få tillgång till pålitliga versioner av de antika texterna, framför allt på grekiska, men även på latin. Han kom även att publicera en egen grammatik, Institutionum grammaticorum libri quator, som gavs ut i flera upplagor under 1500-talets lopp.

Genom att starta ett eget trycke­ri skulle han få möjlighet att själv välja och ge ut olika författare.

Man tror att Aldus anlände till Venedig 1488, eller möjligen 1489. Staden var centrum för den italienska bokutgivningen och samtidigt en betydelsefull mötesplats för väst- och östeuropeisk kultur och handel. Hit kom till exempel många grekiska lärde, som hade flytt från Konstantinopel efter stadens fall 1453.

Med ekonomiskt stöd från sin forne elev Alberto Pio kunde Aldus inrätta ett tryckeri i Venedig.

Där fanns kunskapen om den nya uppfinningen,

4

där fanns yrkesmän och där fanns ett gynnsamt klimat för moderna idéer och före­tagande. Det första boktryckeriet i Venedig hade startats av bröderna Johann och Wendelin da Spira, från Speyer i Rheinland-Pfalz. De etablerade sig i staden 1469.

Snart hade även den franske boktryckaren Nicolas Jenson slagit sig ned där. År 1473 fanns det tio tryckerier i staden och vid sekelskiftet 1500 hade antalet formligen explo­derat och uppgick då till hela 150 stycken.

Med sin välgörare Alberto Pios tillåtelse kunde Aldus i tacksamhet foga Pius till sitt namn och han kallade sig i fortsättningen för: Aldus Pius Manutius. Inom ett par år var Aldus igång som tryckare och 1494 gav han ut den första boken i egen regi, den landsflyktige greken Constantin Lascaris (1434–1501) Erotemata. Fram till sekelskiftet 1500 hann Aldus Manutius trycka hela tjugo

innan Aldus avled i början av februari. volymer. Till de mest anmärknings­vär­ Denna serie med små böcker var helt da hör humanisten Pietro Bembos De och hållet Aldus’ egen idé – att göra de Aetna, som kom 1495. Där introducerar klassiska författarna tillgängliga i en seAldus en ny och klarare antikva. Ett rie böcker i litet format, för en stor pub­ par år senare utger han den märkliga lik, till ett lågt pris och lätta att ta med Hypne­rotomachia Poliphili (Poli­philos sig. Det var med andra ord utgåvor som kär­­ lekskamp i en dröm), också den var skapade för en marknad med boktryckt med antikva. Denna foliant, illu­ intresserade privatpersoner, snarare än strerad med hela 172 träsnitt, brukar beför bibliotek och akademiska institutraktas som en av den italienska renästioner. Här kom Aldus’ egen version av sansens mest magnifika böcker. Detta den platsbesparande stilsorten kursiv skönlitterära arbete var författat av den att för första gången användas genomvenetianske munken Francesco Colongående i en bok, även om antikva ännu na. Helen Barolini, som skrivit Aldus Ankaret och delfinen användes för versaler och rubriker. and His Dream Book har kallat Hypne- på frånsidan av en rotomachia Poliphili för ”en av de mest silverdenar från kejsar Dessa små böcker kom att tryckas i ett antal av hela 1 000 exemplar; annars var hyllade, gåtfulla och olästa böcker som Vespasianus’ tid. upplagor mellan 100 och 500 exemplar existerar”. Innehållet är en allegori, en serie av drömbilder i vilken huvudpersonen upp- vanliga i bokutgivningen vid den här tiden.

Nu började även Aldus låta dessa små böcker lever olika antikinspirerade miljöer på jakt efter sin älskade Polia. I själva verket var huvudperso- få särskilda titelblad. Tidigare var det vanligt nen Poliphilo Francesco Colonna själv, medan att bokens första sida mer var en innehållsförPolia var en kvinna som han dyrkade, Hippolita teckning. Samtidigt introducerar Aldus sitt från Treviso. Denna bok, som skiljer sig väsent- eget boktryckarmärke – delfinen som slingrar sig runt ett ankare. Detta emblem förekommer ligt från Aldus övriga produktion, kom ut 1499.

Aldus ville göra det antika arvet tillgängligt för första gången i hans produktion som en illustrasin läsekrets och då i första hand de grekiska för- tion i Hypnerotomachia Poliphili, men kom snart fattarna. Det stora kraftprovet för honom kom att smycka titelbladet eller böckernas första att bli fem foliovolymer med Aristoteles’ arbeten, sida, ofta även bokens sista sida. Delfinen och som utkom 1495–1498 och omfattade totalt hela ankaret förekommer första gången på ett mynt, 3 648 sidor. Detta var första gången som alla då en silverdenar, från kejsar Vespasianus’ tid. Hos Aldus symboliserar delfinen snabbheten i hans tillgängliga texter av Aristoteles sammanställdes.

Mest berömd är dock Aldus Manutius för sina tryckeri, medan ankaret står för hållfastheten små oktaver med de klassiska författarna, som eller grundligheten i boktryckeriarbetet och uthan gav ut ungefär varannan månad, med början gåvan. Boktryckarmärket med delfinen och an1501. Den sista volymen kom i januari 1515, kort karet kom att bli ett av bokhistoriens starkaste

Anfang, med möjlighet att illumineras, i utgåvan av Philostratos och Eusebios från 1502.

Ankaret och delfinen fanns som illustration i Francesco Colonnas Hypnerotomachia Poliphili, utgiven av Aldus Manutius 1499.

5

varumärken, en logotyp som satt sina spår ända in i modern tid.

Ett par olika varianter av boktryckarmärket med delfinen och ankaret före­kommer i Aldus’ produktion, men i allmänhet har böcker i mindre format emblemet utan ram, medan folianterna oftast får ett större emblem med dubbel ram.

Detta större boktryckarmärke finns i minst två varianter. Till en början, närmare bestämt från februari 1502, omges texten Aldvs och Ma. Ro. av stjärnor, men dessa försvinner så småningom, samtidigt som boktryckarmärket blir mer slitet, med avbrutna ramlinjer och texten reducerad till Aldvs M. R. En annan iakttagelse som man kan göra är att Aldus’ böcker ofta inte har några utsmyckade anfangbokstäver. En liten bokstav med ett stort symmetriskt tomrum inleder nya stycken eller kapitel. Detta förekommer även hos andra boktryckare. Här fanns plats och möjlighet för den som ville och hade råd att låta utsmycka sin bok med en elegant färglagd anfang på samma sätt som i de gamla handskrifterna.

Såväl oktaverna med sin kursiv, som de större folianterna med sin eleganta antikva ger prov på Aldus’ sinne för en vacker satsyta som är behaglig att läsa, inte minst när det rör sig om poesi, som inte är tryckt med rak högermarginal. De grekiska arbetena kan dock upplevas som lite mer kompakta med sina stora textsjok.

Ett par händelser kom att bidra till Aldus’ framgångar. För det första gifte han sig 1505 med Andrea Torresanis di Asola dotter Maria. Hon var hela 35 år yngre än sin make. Andrea Torresani hade redan 1479 övertagit den berömde Nicolas Jensons boktryckeri i Venedig. Torresani var en förmögen man och han kunde bistå Aldus ekonomiskt. År 1506 ingick Aldus i kompanjonskap med sin svärfar, vilket framgår av böckernas förlagsuppgifter. ”Venetiis in aedibus aldi” ändras till ”Venetiis in aedibus aldi, et Andreae Asulanii soceri” (i Venedig hos Aldus och hans svärfar Andreas från Asola).

För det andra grundade Aldus Manutius år 1500 en liten lärd akademi, ”Neaakademia Aldi”, som ville sprida det humanistiska programmet.

Denna akademi fungerade som en redaktionskommitté, som eftersökte, kommenterade och redigerade texter som man ansåg borde tryckas.

Till medlemmarna hörde bland andra Andrea

6

Torresani, Alberto Pio da Carpi, humanisterna Pietro Bembo, Erasmus av Rotterdam, Scipione Forteguerra, Johann Reuchlin och Marcus Musurus, men även ärkebiskopen Tirreno och senatorn Ramieri.

Musurus var född på Kreta och hans handstil sägs ha varit förebilden för det grekiska typsnitt som Aldus använde. Att få fram lättlästa typsnitt var något som Aldus Manutius vinnlade sig om.

Han tog hjälp av den skicklige Francesco Griffo från Bologna, som framställde de typsnitt som Aldus behövde för utgivningen av böcker. Sålunda var det Griffo som skapade såväl Aldus’ antikva, som den epokgörande kursivstilen vilken kom att användas genomgående i oktaverna.

När man granskar Aldus’ produktion ter den sig ganska ojämn när det gäller antalet utgivna böcker, i synnerhet efter fem års intensiv utgivning av oktaver. Orsaken var helt enkelt den politiska oro som härskade i norra Italien vid den här tiden. Republiken Venedig hamnade i krig och Aldus med familj tvingades lämna staden för en tid och söka sig till hovet i Ferrara. Åren 1510 och 1511 utgavs därför inga böcker alls.

Sommaren 1512 kunde han dock återupptaga sin tryckeri­verksamhet i Venedig och framställde tre böcker under detta år. Åren 1513 och 1514 producerades 22 böcker, men året därpå kom endast en bok av trycket, en utgåva av Lucretius, men det berodde på att Aldus avled i början av februari 1515. Hans hela bokproduktion kom att omfatta 122 titlar.

Aldus Manutius efterlämnade, förutom hustrun Maria, ett par barn som var helt små. Av dessa kom sonen Paulus (1512–1574) så småningom att gå i sin faders fotspår och bli boktryckare.

Boktryckeriet kom dock att under de närmaste åren ledas av Andrea Torresani och hans söner, Francesco och Federico, från 1515 till 1529. Detta år avled Andrea Torresani och tryckeriet kom därefter att vara inaktivt fram till 1533, då Paulus Manutius, 21 år gammal, återupptog verksamheten. Han drev sedan tryckeriet fram till sin bortgång 1574. Han efterträddes av sonen, Aldus den yngre, född 1547, som fortsatte rörelsen. Han överlät dock det praktiska arbetet till en föreståndare 1585 och fem år senare blev han i stället chef för Vatikanens tryckeri. Han gick ur tiden 1597 och då upphörde också tryckeriet som hade delfinen och ankaret som varumärke.

ulf göranson

Aldus Manutius och oktaverna, den praktiska pocketboken

D

et var i april 1501 som Aldus Manutius i Venedig publicerade sin första ”pocketbok”, alltså en smidig volym i oktavformat, ca 17 × 10 cm. Eftersom alla i Uppsala bevarade exemplar är bundna, går det inte att exakt ange storleken före bokbindarens mer eller mindre hårdhänta beskärning av inlagan. Några få funna oskurna exemplar ger vid handen att Aldus, åtminstone efter en tids produktion, använde ett ark som var cirka 42 × 35 cm, dvs. något större än vår tids A3. Som bok betraktad innebar den en lätthanterlig volym att läsa inte bara vid ett skrivbord eller i en pulpet. Lika bra kunde man ta del av innehållet i en fönstersmyg, på en parkbänk, i en framvrickad gondol eller hästanspänd vagn.

Aldus skriver själv senare 1501 i ett förord att han valt formatet för ökad läsarbekvämlighet (Juvenalis, A1v). Den litteratur Aldus på detta sätt kom att utge, bortåt trettio verk under hans livstid och flera därefter av hans efterföljare, var dock inte ren förströelselitteratur. De var i stället klassiker avsedda för en bildad och hyggligt beläst köparkrets men kanske också för studenter och lärare vid universiteten. De med omsorg valda titlarna innebar också en ganska trygg försäljningsmöjlighet i de stora upplagorna på upp till 1000 exemplar. Pågående forskningsprojekt i England och Italien kommer att ge oss bättre upplysningar om handeln med böcker kring år 1500.

Förmodligen hade de tre första volymerna april till juli 1501 med texter av Vergilius, Horatius och Petrarca en mindre upplaga, eftersom de är mycket sällsynta i dagens biblioteksvärld. Kanske var det Aldus’ sätt att testa detta nya publicerings-

formats försäljningsframgångar, även om författarnamnen måste anses som dragplåster för de tilltänkta köparna. Den fjärde Aldinen däremot, Juvenalis’ och Persius’ Satirer, från augusti 1501 är med 138 kända exemplar inte ovanlig i nutida samlingar och är också den äldsta i Uppsala universitetsbibliotek. Av den fortsatta utgivningen före Aldus’ död har Uppsala hela sjutton av tjugotalet utgivna sådana verk, de tveklöst flesta i Sverige.

Utmärkande för dessa nätta aldiner, liksom för all Aldus’ utgivning också i större format, är den höga innehållsmässiga och grafiska kvaliteten.

Valet av verk syftade till en breddad spridning av framstående litteratur på latin, grekiska och italienska. Genom den närmast vetenskapliga textkritiska rörelsen bland de lärda renässanshumanisterna, till vars krets Aldus hörde, gjordes stora ansträngningar att finna så säkra manuskriptförlagor som möjligt. Däremot avstod Aldus från att tynga verken med samtidens kommentarer och förklaringar. När det gällde arbetena på italienska av Petrarca och Dante finner vi en tidig ansträngning att skapa ett enhetligt italienskt skriftspråk på bekostnad av alla då rådande och ganska olikartade dialekter, vilket dock inte skulle fullbordas förrän i samband med Italiens enande 350 år senare.

Den mest påfallande grafiska nyheten i oktaverna var den lutande kursivstilen, som ansågs mera lättläst i den ganska lilla stilstorlek som var nödvändig för att rymma texten på de små sidorna och samtidigt ge både rejäla marginaler och tillräcklig luftighet för smidig läsbarhet.

7

Lutning gavs bara åt de gemena bokstäverna, medan versalerna behölls raka. Titelsidor med författare och verknamn liksom sidrubriker sattes alla i versaler för att ge visst eftertryck. Det är påtagligt att Aldus i dessa oktavformatsböcker inte använde olika typstorlekar utan tryckte allt i samma stilgrad.

I diktverken låter Aldus varje vers eller strof inledas med en versal en bit ute i vänstermarginalen och något skild från brödtexten som ett slags markering. För exempelvis Dantes terziner blir en sådan versal utrymmesbesparande i jämförelse med dagens bruk att lägga luft mellan de treradiga stroferna. Flera av de enskilda gemena bokstäverna är försedda med seriffer men inte lika fullständigt som i antikvastilarna. Möjligen inspirerades Aldus till lutningen av de grekiska stilsorter han utvecklat i samarbete med den skicklige stilskäraren Francesco Griffo, som säkerligen skurit även kursivstilen. Som lätt inses hade Aldus’ genomgående kursiv inget med det sentida bruket att använda den för ord som särskilt skall understrykas eller avviker från texten i övrigt.

För att underlätta studiet av de utgivna verken introducerades från 1508 som en tryckhistorisk nyhet tryckt paginering eller snarare foliering. Enstaka tidigare exempel finns hos andra tryckare, men här anas en enhetlighet som fick snar efterföljd. Siffrorna sattes alltså i början endast uppe till höger på bladets rectosida, vanligast således en löpande blad- och inte sidonumrering.

Den långt äldre traditionen med arksignatu­ rer bibehöll Aldus, men de är inte i första hand avsedda för att läsaren lättare skall orientera sig i boken utan för en säker och rättsidig produktion och för en korrekt bokbindning. I Aldinerna syns arksignaturer i regel endast på de fyra första bladen, och efter en tid blir det vanligare med ett motsvarande arkregister i anslutning till den avslutande kolofonen, allt enligt äldre tradition.

Ingen enhetlighet eller utveckling är synbar i valet av arksignaturernas form. Bruket av versaler och gemener växlar, men siffrorna är i regel romerska, mot slutet av perioden dock med enstaka fall av arabiska siffror. I en grekisk utgåva av Euripides (1503) används raka streck, som inte är direkt romerska siffror, tillsammans med grekiska versaler (så: Γ///). I ett senare grekiskt verk, (Pindaros, 1513), möter vi den mycket säregna arksig-

8

naturen arabisk siffra följd av romersk, exempelvis 2III. I vissa Aldiner förekommer kustoder i arksluten, men bruket är vacklande. Det kan tyckas förvånande att den noggranne Aldus lämnade arksignaturer och kustoder åt tryckeriföreståndaren i stället för att själv lägga fast en entydig praxis. Kanske ger det en ytterligare belysning av arbetsfördelningen mellan förlagsmannen och hans tryckeri.

Aldus Manutius’ boktryckarmärke är välkänt.

Ett stort ankare omslingras av en delfin, som i vissa fall ser närmast glatt leende ut, i andra med ett strängt rynkat öga. Det tidigaste boktryckarmärket anses vara infört som sista sida i en av varianterna av Danteutgåvan från augusti 1502. Ankaret med delfin uppträder i ett antal olika utföranden, ibland med Aldus’ namn i skilda former på ömse sidor om ankarläggen. Boktryckarmärken hade visserligen stundom före­kommit ända från 1450-talets inledningsskede, men Aldus’ märke kom snart att förknippas med hög kvalitet och blev nästan som ett allmänt bevis på god utgivning. Symbolen är mångtydig och känd sedan romersk kejsartid. I tidig kristen tradition står ankaret och delfinen för hopp och tro, eljest mera generellt för stabilitet och snabbhet eller fasthet och skönhet.

Handmålade dekorationer av exemplaren i form av inledande helsidesillustrationer förekom bland sålda Aldiner, och i regel gjordes plats för en inledande anfang på sedvanligt sätt med tryckningen av en minimal bokstav i ett större utsparat utrymme. Uppsala äger inget så elegant illustrerat exemplar, men de är inte okända i kontinentala samlingar koncentrerade på bokliga dyrbarheter, där man även kan finna enstaka verk tryckta på pergament. Den främsta med Aldusverk är Spencersamlingen, hopbragt av andre earlen på Althorp kring år 1800 och numera i John Rylandsbiblioteket vid universitet i Manchester.

En kommentar till det i verken angivna tryckåret är på plats. I 1500-talets Venedig räknades årsskiftet först den 1 mars. Det innebär i sin tur att böcker tryckta i januari och februari enligt vårt synsätt rätteligen hör till året efter det i kolofonen angivna. Januari och februari 1501 enligt venetiansk tideräkning följer alltså direkt på december 1501. Jag har anmärkt det enligt följande exempel: februari 1503/04.

Juvenalis, Decimus Junius & Persius Flaccus, Aulus. Satirae (1501).

9

Uppsalaoktavernas proveniens och bokband I Uppsala universitetsbibliotek finns 18 oktaver med tryckår 1501−1515, Aldus Manutius’ dödsår.

Utgivning fortsatte därefter i god takt, och Uppsala har även av dem, men årets femhundraårsminne är ägnat upphovsmannen själv och så även denna översikt. En av dessa arton, Juvenalis 1501, är en ofullständig duplett. – Två allmänna frågor står i centrum för varje bokhistoriker: proveniensen och banden.

Inget tyder på att någon av Aldusoktaverna infogats i Uppsalasamlingen genom ett aktivt inköp från bibliotekets sida. Medel för direkta bokinköp var fram till 1800-talets mitt mycket snålt anslagna, och biblioteket var starkt beroende av donationer och liknande anvisningar för beståndsökningen. Efter att Pehr Fabian Aurivillius hade avslutat det stora katalogarbetet med samlingen som den gestaltade sig 1796, anmärktes ofta på pärmens insida ”B.N.” som skall uttydas Bibliotheca nova. Det innebär alltså att boken tillförts efter 1796, men en prydlig accessionskatalog kom att föras först mot slutet av 1800-talet. Som för en myckat stor andel av Uppsalas äldre tryck kan man alltså bara konstatera om boken förvärvats före eller efter 1796, vilket alltså inte säger mycket för den ivrige proveniensforskaren, om tidigare ägare inte satt sitt namn i boken. Denna okunskap rörande äldre ägare gäller för sex av de 18 exemplaren: Juvenalis och Persius, Satyrae (augusti 1501), Dante, Divina commedia (augusti 1502), Augurelli, Carmina (april 1505) utan ens det föga klarläggande ”B.N.” angivet och således troligen införd i samlingen i slutet av 1800-talet, Pindaros, Opera (januari 1513/14), Strozzi, [Dikter] av far och son (två kolofoner, utan månad 1513 och januari 1513/14) och Carus, De rerum naturae (januari 1515/16, alltså förmodligen efter Aldus’ död men på grund av oklarheten likväl med i denna genomgång).

En mycket framstående samlare, som på olika sätt kraftigt berikade universitetsbiblioteket på 1600-talet, var riks- och universitetskanslern Magnus Gabriel De la Gardie. Som så mycket annat av hans en gång väldiga förmögenhet blev också hans bibliotek offer för Karl XI:s reduktion, men den gamle kanslern utverkade kungens beslut att böckerna efter hans död skulle tillfalla universitetsbiblioteket. De la Gardie hade fyra Aldiner:

10

Satirae (1501). Med anmärkning "B.N.".

Euripides tragoediae septen­decim (1503).

Lucanus, Pharsalia eller Bellum civile (april 1502), Statius, Sylvae m. fl. (augusti och november 1502), Euripides, Tragedier (februari 1503/04) och Plinius d.y., Epistolae m. fl. historiska verk (november 1508); sistnämnda ingick i det av De la Gardie på 1650-talet inköpta biblioteket efter den danske storsamlaren Stephen Hansen Stephanius.

Vardera två Aldiner ägdes tidigare av följande.

Carl Aurivillius, Uppsalaprofessor i orientaliska språk på 1700-talet och far till den store biblioteksmannen: Martialis, Epigrammata (december 1501). Med den är sammanbunden Juvenalis, Satyrae (augusti 1501), som saknar den avslutande Persiusdelen, En inte närmare identifierad ägare Fougt är tidigare inskriven i boken.

Carl Gustaf von Brinkman, poet, diplomat och biblioteksgynnare under tidigt 1800-tal: Pontano, Opera (2 av rätteligen 3 delar sammanbundna, var­av den första 1513 utan månad, motsvarande 1505 års Aldusutgåva, och den tredje februari 1518/19 och alltså efter Aldus’ död; mellandelen juni 1518 saknas) samt Petrarca, Sonetti e canzone, andra Aldusupplagan (augusti 1514).

På 1900-talet köpte språkforskaren Olof Östergren två Aldusoktaver, som överlämnades till biblioteket 1955: Pontano, Opera (augusti 1505) och Cicero, Epistolae ad Atticum m. fl. (juni 1513), båda tidigare ägda av hittills endast till namnet identifierade engelska samlare.

Två Aldiner med enstaka ägare är identifierade: Belisario Bulgarini (1539−1620), en lärd Dantekännare från Siena: Valerius Maximus, Dictorum et factorum memorabilium (oktober 1502); hur den letat sig från Siena till Uppsala kan inte utläsas av boken.

Jesuitkollegiet i Poznań: Catullus, Tibullus och Propertius, Dikter (januari 1502/03), således ett krigsbyte som tillfallit Claes Rålamb, vars bibliotek likt De la Gardies reducerades av Karl XI och tillföll Uppsala universitetsbibliotek.

Om bokbanden måste jag här fatta mig kort. Ett par av dem är prydliga läderband med dekor av 1500- eller 1600-talsutseende. De flesta är enkla pergamentband som kan vara tillkomna redan på 1500-talet men lika gärna avsevärt senare. Inga av dessa äldre band har träpärmar, vilket överensstämmer med förläggarens bekvämlighetsideal.

Några av oktaverna är bundna på sent 1700-tal eller ännu senare. Till spekulationerna huruvida

Aldus själv hade en verkstad för leverans av ”förlagsband”, kan Uppsalasamlingen inte bidra med något som verkar Venedig strax efter sekelskiftet 1500.

Två bibliografiskt kluriga Uppsalaoktaver, Juvenalis 1501 och Dante 1502 Alla som sysslar närmare med äldre tryck önskar säkert att i de samlingar han eller hon ansvarar för någon gång finna ett unikt eller synnerligen sällsynt objekt. Förhoppningen är i regel, som vi snart skall se, alldeles fåfäng. Denna önskan är dessutom metodologiskt den sämsta vägen att snabbt finna ett tillfredsställande svar, när man möts av bibliografiskt kluriga bokexemplar som inte riktigt stämmer överens med de tillgängliga beläggen. Två aldiner i Uppsala är sådana.

Den första är Juvenalis’ och Persius’ Satirer, som alltså är Uppsalas äldsta Aldusoktav och enligt avslutande kolofon efter Persiusdelen tryckt i augusti 1501. Efter Juvenalisdelen finns också en kolofon men utan datering. Jag nämnde tidigare att Uppsala har två exemplar, den ena dock med Persiusdelen kasserad. Men det finns också ett tredje exemplar med båda författarnas verk och likaledes i kolofonen daterat augusti 1501. De ser i förstone likadana ut, men några viktiga detaljer skiljer dem åt. Den enkla titeln med endast författarnamnen ser likadan ut, men i detta Uppsalas tredje exemplar har ett stort boktryckarmärke fästs under namnen. Redan detta väcker misstanke, eftersom Aldus skall ha börjat användandet först året efter. I kolofonen är också vid sidan av Aldus’ namn tillagt hans svärfar Andreas’: Venetiis in aedibus Aldi, et Andreae Soceri mense Augusto MDI. Detta är klart mystiskt, eftersom Aldus 1501 ännu inte var gift med Andrea d’Asolas dotter och alltså inte kunde ha honom till svärfar. Arkfördelningen är enahanda och betecknade med versaler A−H för Juvenalis och gemena a−b för den mycket kortare Persius, men siffrorna i arksignaturerna har bytts från 1501 års romerska mot arabiska. Ytterligare en förbättring ligger i att detta exemplar har tryckt foliering, låt vara på slutet något felaktig. Dessutom har arkkustoder införts.

För den bibliografiska forskningen är detta verk välkänt. Det rör sig om en andra upplaga, tillkommen troligen 1517 när verksamheten led-

11

Dante Alighieri, Le terze rime (1502).

des av den bortgångne Aldus’ svåger. Boken finns bevarad i många exemplar i ett sjuttiotal bibliotek, dock färre än den ursprungliga 1501 års upplaga. Skälet till att man inte ändrade tryckåret i den nya kolofonen är öppet för spekulationer, men vi måste alltså konstatera att det rör sig om en förfalskning som kanske var gjord för att ge intryck av bibehållen kvalitet. Den får också ses i ljuset av att det i mellantiden från Lyon utgått inte mindre än fyra pirattryck av Juvenalis, förmodligen framställda av Baldassarre Gabiano, som alltså gjorde mycket likartade böcker som aldinerna men för säkerhets skull inte satte ut vare sig sitt eller Aldus’ namn som tryckare.

Gabiano tryckte flera andra pirataldiner, bland andra den Danteutgåva som jag strax skall be-

12

handla och som pirattrycktes i själva Venedig.

(Jag är den framstående Juvenalisbibliografen David Shaw, tidigare Secretary i CERL, stort tack skyldig för upplysningar rörande de olika Juvenalisutgåvorna.)

Konstigheten med denna Uppsalas tredje Juvenalisaldin var alltså i sig lättlöst för den som gått den rätta vägen och blickat framåt i Aldus’ utgivningshistoria. Dock säger den också något om det tidiga 1500-talets utgivningsförhållanden, där just Aldus’ införande av det prydliga oktavformatet och den lättlästa kursiven snabbt spred sig över Europa och efterapades friskt trots stränga påpekanden om upphovsmannens privilegium. I Ciceroutgåvan juni 1513 hotas till råga på allt med bannlysning av den som bryter mot det påvliga

ensamrättprivilegiet för Aldus. Veterligen fanns små eller inga möjligheter att upprätthålla och framgångsrikt hävda skyddet mot utomlands tillverkade pirattryck. Internationella överenskommelser om copyright kom först på 1800-talet.

Den andra aldinen i Uppsala med märkliga drag är Aldus’ första utgåva av Dantes Divina Commedia, enligt kolofonen tryckt i augusti 1502.

Titelsidan uppvisar nämligen bara författarnamnet Dante, här som eljest i oktaverna tryckt i versaler, och under det ett stort boktryckarmärke.

Litteraturen brukar hänvisa till att det var i just detta verk som Aldus första gången använde sitt delfinomslingrade ankare, men boktryckarmärket skall i så fall vara tryckt på sidan 488, den allra sista och som de övriga opaginerad. På Uppsalaexemplaret finns inget märke där. Titelsidan skall normalt ha inte bara författarnamnet utan även titeln: Le terze rime / di Dante och alltså inget boktryckarmärke. Sidan två överensstämmer med andra exemplar och har texten: Lo’onferno e’l pur­ gatorio / e’l paradiso / di Dante Alaghieri. De följande två arken har tryckt foliering som saknas i den fortsatta boken. En ytterligare knepighet är att någon klistrat in ett extra blad (fol. 8) med marginalanteckningar. Det bladet saknar tryckt foliering och innehåller dessutom en kustod, som saknas i det till arket hörande blad 8 (a8v).

Min första förhoppning, när jag i början av min tid på universitetsbiblioteket i slutet av 1990-talet första gången kom att se denna Dantealdin och dess märkliga detaljer, var alltså att vi här hade ett unikt exemplar. Jag anade troskyldigt, att det rörde sig om experiment i Aldus’ verkstad med att lägga in det praktfulla boktryckarmärket och att börja paginera sidorna. Som en sådan märkvärdighet visade jag glatt upp boken för besökare, men jag kan inte minnas att någon betraktade det i sig oansenliga lilla objektet med större intresse. Inte heller dess enkla halvläderband från sent 1700-tal väcker spontan beundran.

Inför vårt minnesfirande insåg jag att jag nog måste gå en smula djupare i den aldinska bibliografilitteraturen. Jag fann då att man räknar fem olika varianter av denna Aldus’ första Danteutgåva. Den kanske viktigaste skillnaden är att vissa har boktryckarmärke, andra inte. Finns det, så står det alltid sist i boken och inte som i Uppsala först. I några exemplar har tryckaren på sida 2 ändrat Dante Alaghieri till det korrektare

Alighieri. I andra fall anmärks som en variant det något kryptiska att första eller de två första arken bytts ut. Det kunde ju vara en förklaring till Uppsalaexemplarets utseende, men det tog inte hänsyn till förekomsten av ett boktryckarmärke på titelsidan.

Jag hade inte tillgång till ett andra exemplar av Dante 1502 eller senare Aldusutgåvor än Uppsalas, men olikheterna mellan det inklistrade blad 8 och samma blad i det första inbundna arket gjorde att jag via internet undersökte hur möjligen den andra Aldusupplagan 1515 av Dante ser ut. Bibliografiskt kan genast konstateras att den har en helt annan titelsida med en lång förklaring att det nu i boken finns en bild eller karta över helvetet enligt Dantes beskrivning: Dante col sito, et forma dell’inferno tratta dalla istessa descrit­ tione del poeta. Under denna utvidgade titel sitter ett stort boktryckarmärke. Härpå följer två sidor dedikationer och en blank sida i eget tvåbladigt ark. Men på nästa ark, sida 5, finner man exakt den titelsida som finns i Uppsalaexemplaret: endast författarnamnet ”Dante” och boktryckarmärket.

Så enkel var alltså förklaringen. Senast när boken bands på 1700-talet hade ägaren tillgång till både 1502 års och 1515 års upplagor. Av någon anledning kasserades de två första arken i 1502 års – kanske hade de defekter eller var klottrade i som det inklistrade blad 8 som alltså är från 1502 – och byttes mot 1515 års två första ark, samtidigt som ägaren avstod att ta med det fyrsidiga ark som rätteligen skall inleda 1515 års upplaga. Dess hänvisning till helveteskartan hade dessutom varit konstig, eftersom den inte finns med i Uppsalaexemplaret, som alltså från och med tredje arket är en av 1502 års varianter.

En sådan hopfogning av olika utgåvor till en ny helhet skapar inte ett unikt verk. Åtgärden är heller inte möjlig att förklara på ett entydigt sätt.

Skälen kan ha varit många, men viljan att ge intryck av Aldus’ editio princeps av Dante har säkert spelat roll. Tyvärr finns, som angetts inledningsvis, inga spår av beläggbar proveniens annat än att boken infogats i Uppsalasamlingarna efter 1796 och före de noggranna accessionskatalogerna från senare 1800-tal. Marginalanteckningarna på blad 8 innehåller inga namnuppgifter. Men till skillnad från Juvenalis­editionerna har i vart fall inte tryckeriet självt velat göra boken äldre

13

eller märkligare än den faktiskt är. Det är en ägare i förgången tid, som med hjälp av en god bokbindare satt myror i huvudet på en förgäves unikatsökande bibliotekschef.

Fortsatt pocketboksutgivning Det smidigt tillgängliga format som Aldus Manutius introducerade 1501 för sina klassikerutgåvor fick inte bara efterföljare i piratutgivning.

Köpstarka och bildningstörstande tillfredsställdes från många europeiska tryckerier och förläggare med nederländska Elzevier på 1600-talet bland de mera kända. Med maskinpressens införande under 1800-talet och billigt men dåligt cellulosapapper fick även vad vi i dag betraktar som skräplitteratur i litet format stor spridning.

En markant kvalitetshöjning för massutgivning i pocketformat gjordes 1935, när engelska Penguin började sin produktion. I Sverige skapade Bonniers förlag två pocketserier med namn som ger omedelbar anknytning till Aldus Manutius, Aldusserien 1957 för populärvetenskap och Delfin­ serien 1960 för skönlitteratur. De har visserligen numera upphört, men den venetianska Aldustraditionen att utge högkvalitativa verk i praktiskt hanterbar och föga påkostad form lever gott efter 500 år.

4. Aristoteles, Organon (1495).

litteratur om Aldus manutius Aldo Manuzio tipografo 1494–1515: Firenze, Biblioteca Medicea Laurenziana, 17 giugno–30 luglio 1994: Catalogo a cura di Luciana Bigliazzi … . Florens 1994.

Barolini, Helen. Aldus and His Dream Book. New York 1992.

Fletcher, H. George. In Praise of Aldus Manutius: A Quincentenary Exhibition. Los Angeles 1995.

Godwin, Joscelyn (red.). Francesco Colonna, Hypnerotomachia Poliphili: The Strife of Love in a Dream. New York 1999.

Consortium of Research Libraries (CERL). Manutius Network 2015–2016. www.cerl.org/collaboration/manutius_network_2015/main Im Zeichen von Anker und Delphin: die Aldinen-Sammlung der Staatbibliothek zu Berlin. Leipzig 2005.

Nordqvist, Nils. Berömda boktryckare [: samling 1]. Bokvännens bibliotek, 20. Stockholm 1954.

Renouard, Antoine-Augustin. A Bibliographical Sketch of the Aldine Press at Venice, 1–3. Redigerad av Edmund Goldsmid.

Edinburgh 1887.

Schück, Julius. Aldus Manutius und seine Zeitgenossen in Italien und Deutschland. Berlin 1862.

Zeidberg, David S. (red.). Aldus Manutius and Renaissance Culture: Essays in Memory of Franklin D. Murphy. Florens 1998.

14

20. Marcus Valerius Martialis, Epigrammata (1501).

A ldus i U ppsala Böcker tryckta 1494–1515 av Aldus Manutius i Uppsala universitetsbiblioteks samlingar 1495–1496 1 Laskaris, Konstantin. Ἐρωτήματα. Erote­ mata cum interpretatione latina m.fl. verk av andra författare. Venedig: Manuzio, [28 febr.

1495] 8 mars 1495. 4:o.

2 Theokritos. Εἰδύλλια. Eclogae triginta. Hesiodos, m.fl. verk av andra författare. Venedig: Manuzio, febr. 1495/96. 2:o.

3 Theodoros Gaza. Γραμματικὴ ἐισαγωγὴ.

Introductivae grammatices libri quator … m.fl. verk av andra författare. Venedig: Manuzio, 25 dec. 1495. 2:o.

4 Aristoteles. Εἰς ὄργανον. Organon. [Opera] Vol. 1. Venedig: Manuzio, 1 nov. 1495. 2:o.

5 Thesaurus. Θησαυρὸς κέρας Ἀμαλθείας, καὶ κῆποι Ἀδώνιδος. Thesaurus Cornucopiae.

Venedig: Manuzio, aug. 1496. 2:o.

1497

6 Aristoteles. Περὶ ζώων ἱστορίας [Opera] Vol. 2. Venedig: Manuzio, febr. 1497. 2:o.

7 Aristoteles. Φυσικὴ ἀκροάσις [Opera] Vol. 3.

Venedig: Manuzio, jan. 1497. 2:o.

8 Aristoteles. Opera, graece. Vol. 4:1. Venedig: Manuzio, 1 jun. 1497. 2:o.

9 Aristoteles. Opera, graece. Vol. 4:2. Venedig: Manuzio, 1 jun. 1497. 2:o.

10 Iamblichos. De mysteriis Aegyptiorum, Chal­ daeorum, Assyriorum et alia opuscula m.fl. verk av andra författare. Venedig: Manuzio, sept. 1497. 2:o.

1498 11 Aristofanes. Κωμωδίαι ἐννέα. Comoedia novem. Venedig: Manuzio, [15 jul.] 1498. 2:o.

12 Aristoteles. Ἠθικὰ Νικομαχεία [Opera] Vol. 5. Venedig: Manuzio, jun. 1498. 2:o.

13 Politianus. Omnia opera. Venedig: Manuzio, jul. 1498. 2:o.

1499 14 Epistolae. Ἐπιστολαὶ διαφόρων ϕιλοσόϕων

ῤητόρων σοϕιστῶν. Epistolae diversorum philosophorum … P. 1–2. Venedig: Manuzio, mars 1499. 8:o.

15 Firmicus Maternus. Astronomicorum libri octo integri … m.fl. verk av andra författare.

Manilius, Marcus. Aratus. Proklos.

Venedig: Manuzio, jun., okt. 1499. 2:o.

16 Dioskorides, Pedakios. περὶ ὕλης ἱατρικῆς.

De materia medica. Venedig: Manuzio, jul.

1499. 2:o.

17 Katarina av Siena. Epistole devotissime de San­ cta Catharina da Siena. Venedig: Manuzio, 15 sept., 1500. 2:o.

1501 18 Filostratos, Flavios. De vita Apollonii Tyanei libri octo. Grek. o. lat. Eusebios av Caesarea.

Contra Hieroclem … Grek. o. lat. Venedig: Manuzio, mars 1501, febr. 1502. 2:o.

19 Juvenalis, Decimus Junius & Persius Flaccus, Aulus. Satirae. Venedig: Manuzio, aug. 1501.

8:o.

20 Martialis, Marcus Valerius. Epigrammata.

Venedig: Manuzio, dec. 1501. 8:o.

1502 21 Catullus, Caius Valerius. Catullus. Tibul­ lus. Propertius.[Carmina. Elegiae.] Venedig: Manuzio, jan. 1502/03. 8:o.

22 Stephanos Byzantios. περὶ πόλεων. De urbi­ bus. Venedig: Manuzio, jan. 1502. 2:o.

23 Lucanus, Marcus Annaeus. Pharsalia. Venedig: Manuzio, apr. 1502. 8:o.

24 Polydeukes, Ioulios. Ὀνομαστικὸν. Onomas­ ticon. Venedig: Manuzio, apr. 1502. 2:o.

25 Thukydides. Συγγραφή. Opera. Venedig: Manuzio, maj 1502. 2:o.

26 Dante Alighieri. Le terze rime. Venedig: Manuzio, aug. 1502. 8:o.

27 Statius, Publius Papinius. Silvarum libri quin­ que. Thebaidos libri duodecim. Achilleidos libri duo. Venedig: Manuzio, aug., nov. 1502. 8:o.

28 Herodotos. Λόγοι ἐννέα. Heroditi Libri novem quibus musarum indita sunt nomina.

Venedig: Manuzio sept. 1502. 2:o.

29 Valerius Maximus (ca. 20 f. Kr.–ca. 50 e. Kr.).

15

Dictorum et factorum memorabilium libri novem. Venedig: Manuzio, okt. 1502. 8:o.

1503–1504 30 Euripides. Εὐρίπιδου τραγῳδίαι ἐπτακαίδεκα. ὧν ἔνιαι μετ’ ἐξηγήσεων. εἰσὶ δὲ αὺται… Euripides tragoediae septen­ decim. Venedig: Manuzio, febr. 1503. 8:o.

31 Bessarion, Basilios. In calumniatorem Platonis libri quatuor… Venedig: Manuzio, jul. 1503. 2:o.

32 Herodianos. A Marci principatu historiae.

[Venedig: Manuzio, okt. 1503]. 2:o.

33 [Thukydides]. Scholia palaia. Enarratiunculae antiquae et perbreves in totum Thucydidem …

Venedig: Manuzio, Neacademia, 1503. 2:o.

34 Xenofon. Ξενοφῶντος παραλειπόμενα, ἅπερ καὶ ἐλληνικὰ ἐκάλεσε. Omissa: quae & graeca gesta appellantur m.fl. verk av andra författare. Venedig: Manuzio Neacademia, okt. 1503. 2:o.

35 Aristoteles. De natura animalium. De partibus animalium. De generatione animalium. Theophrastos. De historia plantarum. De causis plantarum. Aristoteles. Problemata. Aphrodisiensis, Alexander. Problemata. Venedig: Manuzio, maj 1503, mars 1504. 2:o.

36 Demosthenes. Λόγοι. Orationes duae & sexa­ ginta. Venedig: Manuzio, 1504. 2:o.

37 Gregorios av Nazianzoz. [Poetae christiani veteres] Venedig: Manuzio, jun. 1504. 4:o.

1505 38 Augurelli, Giovanni Aurelio. Carmina. Venedig: Manuzio, apr. 1505. 8:o.

39 Pontano, Giovanni. Opera. Venedig: Manuzio & Torresani, aug. 1505. 8:o.

40 Aisopos. Fabellae cum interpretatione latina.

Venedig: Manuzio, okt. 1505. 2:o.

1508 41 Plinius, Caecilius Secundus Caius. Epistola­ rum libri decem. Venedig: Manuzio & Torresani, nov. 1508. 8:o.

1509 42 Rhetores graeci. Venedig: Manuzio, nov. 1508, maj 1509. 2:o.

16

1512 43 Laskaris, Konstantin. De octo partibus orationis Lib. I m.fl. verk av andra författare.

Venedig: Manuzio, okt. 1512. 4:o.

1513 44 Pindaros. Πίνδαρου Ολύμπια. Πύθια. Νέμεα. Ισθμια. Olympia. Pythia. Nemea.

Isthmia … Venedig: Manuzio & Torresani, jan. 1513/14. 8:o.

45 Strozzi, Tito Vespasiano. Strozzii poetae pater et filius. [Carmina] Venedig: Manuzio & Torresani, [jan.?] 1513. 8:o.

46 Pontano, Giovanni. Opera. Venedig: Manuzio & Torresani, febr. 1513. 8:o.

47 Cicero, Marcus Tullius. Epistolarum ad Atti­ cum, ad Brutum, ad Quintum fratrem, libri XX. Venedig: Manuzio & Torresani, jun. 1513. 8:o.

48 Alexander från Afrodisias. In topica Aris­ totelis, commentarii. Venedig: Manuzio & Torresani, sept. 1513. 2:o.

49 Platon. Ἅπαντα τὰ τοῦ Πλάτωνος. Omnia … opera. Venedig: Manuzio & Torresani, sept. 1513. 2:o.

50 Perotti, Niccolo. Cornucopiae, sive linguae latinae commentarii … m.fl. verk av andra författare. Venedig: Manuzio & Torresani, sept. 1513. 2:o.

1514 51 Suidas. Λεξικόν [Lexikon]. Utg. Demetrios Chalkokondyles. Venedig: Manuzio & Torresani, febr. 1514. 2:o.

52 Cicero, Marcus Tullius. De inventione. m.fl. retoriska verk, inkl. den anonyma Rheto­ ricorum ad C. Herennium lib. IIII. Venedig: Manuzio & Torresani, mars 1514. 4:o.

53 Scriptores rei rusticae. Libri de re rustica: M. Catonis, M. Terentii Varronis, L. Iunii Moderati Columellae … Venedig: Manuzio & Torresani, maj 1514. 4:o.

54 Hesychios från Alexandria. Λεξικόν. Dictio­ narium. Venedig: Manuzio & Torresani, aug.

1514. 2:o.

55 Athenaios Naukratisest. Δειπνοσοϕισταὶ.

Deipnosophistae. Venedig: Manuzio, aug. 1514.

2:o.

56 Petrarca, Francesco. [Sonetti et canzoni].

Venedig: Manuzio, aug. 1514. 8:o.

57 Quintilianus, Marcus Fabius. De institutione oratoriae. Venedig: Manuzio & Torresani, aug. 1514. 4:o.

1515 58 Lucretius Carus, Titus. De rerum natura Venedig: Manuzio & Torresani, jan. 1515. 8:o.

Aldus Manutius som dog för femhundra år sedan var den främste publicisten och boktryckaren under den venetianska högrenässansen. Han införde en mängd innovationer i boktryckarkonsten som fortfarande idag påverkar böckers utseende. Han uppfann kursiven, han utvecklade bruket av skiljetecken såsom semikolon och kommatecken. Han lät även utarbeta olika arter av grekiska, latinska och hebreiska typsnitt. Han var också en av de första boktryckarna att pu-

blicera utgåvor i mindre format (oktav) och till förhållandevis lågt pris och kan därmed sägas ha uppfunnit den moderna pocketboken. Böcker tryckta i hans tryckeri i Venedig, även kallade aldiner, anses äga en sällsynt skönhet och har varit mönsterbildande för senare tiders typografi. I sin publiceringsverksamhet ville Aldus lyfta fram det klassiska arvet och han gav ut ett betydande antal antika verk för första gången i tryckt form.

Många av dessa texter, inte minst de grekiska, hade sedan länge fallit i glömska i Västeuropa och räddades härigenom till eftervärlden.

Internationellt har intresset för Aldus Manutius under 2015 varit mycket stort, se CERL:s webbplats, men i Sverige har oförtjänt lite gjorts för att uppmärksamma honom, trots att det finns all anledning att fira honom även här. Detta gäller inte minst med tanke på hans stora betydelse för hur böcker ser ut än i dag. Av denna anledning uppmärksammade Uppsala universitetsbibliotek den 9 oktober 2015 femhundraårsminnet av Aldus Manutius död med en bokutställning och ett symposium.

Utställningen på Carolina Rediviva belyste med exempel ur samlingarna Aldus Manutius betydelse för boktryckarkonstens utveckling i vidare bemärkelse. I samband med utställningsinvigningen hölls även ett halvdagsseminarium på biblioteket där inbjudna talare fördjupade bilden av Aldus Manutius ytterligare. Seminariet hade följande program: · Laila Österlund, UUB:s samling och presentation av utställningen; · Erik Hamberg, Aldus Manutius – renässanshu­ manist och boktryckare; · Ingela Nilsson, Manutius och den grekiska litte­ raturen; · Ulf Göranson, Aldus Manutius och den prak­ tiska pocket­boken; · Håkan Lindström, Det nya lärandet och typo­ grafins utveckling 1470–1530.

– Det är med stor glädje som vi kan publicera några av dessa presentationer i Biblis. laila österlund krister östlund

17

18

börje magnusson

Tryckningen av Suecia Antiqua1

D

et är en vanlig missuppfattning att Sueciaverket gavs ut 1716, alternativt 1715, det år de sista plåtarna graverades. Man ser också ofta uppgiften att det är tryckt 1667–1715. Även detta är missvisande, plåtarna graverades under denna period men tryckningen av planscherna med syfte att åstadkomma kompletta volymer påbörjades först 1694 och gällde då enbart den första av tre planerade delar (Tome I: Uppland och Sörmland). Förlagorna till de senare delarna var ännu inte graverade och några tilltänkta motiv återstod att teckna. Åren 1667–1674 graverades 83 plåtar i Paris, men bara ett mycket litet antal avdrag togs, det framgår av Dahlberghs korrespondens med agenten på platsen, Samuel Agriconius.2 I allmänhet togs 2–3 provtryck före text och lika många med text, därefter något dussintal avdrag från den färdiga plåten. Ibland togs flera för att tillfredsställa viktiga klienter. Av Bondeska palatset trycktes 200 exemplar, graveringen hade bekostats av Karl Bonde som befann sig i Paris.3 Efter ett långt uppehåll graverade Herman Padtbrugge 1686 en handfull planscher som skulle ha graverats i Paris. Men arbetet återupptogs på allvar 1690 av den från Holland inkallade Willem Swidde, från 1693 assisterad av Erik Reitz.

Swidde såg också till att ett antal förlagor graverades i Holland. Reitz avled 1696 och Swidde året därpå. År 1698 inkallades Johannes van den Aveelen för att ersätta Swidde.

Vattenmärke Amsterdams stadsvapen, med bokstäverna AJ under. Importerat franskt-holländskt papper, började användas i Stockholm 1694. Se Bilaga 2.

Tryckning i stor skala inleddes sålunda 1694.

Då köptes tryckpressar med tillbehör från Holland,4 och två koppartryckare inkallades, Jan Goos de Vries och hans medhjälpare, Peter Ijsman.5 Gravörerna Erik Reitz och Ambrosius Hedengran deltog också i arbetet.6 För tryckningen fordrades en stor mängd papper. I ett odaterat memorandum från årsskiftet 1693/94 skrev Dahlbergh att eftersom verket bestod av 270 plåtar krävdes för en upplaga på 1 000 exemplar 270 000 ark eller 562 ris fint skrivpapper. Men eftersom de yttre arken i varje bok papper – en bok består av 24 ark – är otjänliga och dessutom ett visst antal avdrag säkerligen måste kasseras blir det totala behovet 600 ris till en kostnad av 16 ¼ daler kopparmynt per ris (Bil. 1).7 Den 31 januari 1694 tecknades kontrakt om inköp av 600 ris gott skrivpapper med kommissionären Isaac Breant Jr i Stockholm, hälften ”fint” à 5 2⁄3 daler silvermynt per ris, hälften ”sämre” à 5 1⁄6 daler silvermynt.

Sorterna skulle motsvara bifogade prover signerade av parterna, men bara ett signerat provark är fogat till kontraktet: det har vanligt folioformat, en storlek som räckte för tryckning även av de största plåtarna. Vattenmärket är holländskt, Amsterdams vapen med bokstäverna AJ och kontramärket DI (Bil. 2). Papperet importerades från holländska grossister, men tillverkades i Frankrike. Beträffande priset hänvisades till en tidigare leverans till kammarkollegium, som är bifogad i avskrift. Breant kunde redan vid tecknandet leverera 22 ris av den finare sorten och 148 ris av den sämre. Ytterligare en leverans skulle ske ”med första farkosten som från Frankrike ankommer”,

19

alltså efter islossningen, och resten innan utgången av hösten.8 Efter drygt ett år återvände tryckaren Goos de Vries till Holland, han fick ”avsked” i maj 1695.9 Ijsman nämns inte och blev kanske kvar. Resultat av den första tryckningskampanjen redovisas i ett dokument signerat av Ambrosius Hedengran med rubriken ”Plåtar tryckta i 1 000 exemplar, levererade 24 juli 1695”.10 Planscher i liggande format är tryckta på helark, stående på halva ark; större planscher, tryckta från två plåtar är antingen tryckta på två helark eller på ett helt och ett halvt ark beroende på plåtarnas storlek (Fig. 1–3).

Man kan konstatera att 75 av de 83 planscher som graverats i Paris förelåg i 1 000 exemplar, likaså de nio som graverades på 1680-talet av Padtbrugge, samt nära femtio av dem som graverats 1690–1695.

Sedan Goos de Vries återvänt till Holland tecknades ett kontrakt med Hedengran för den fortsatta tryckningen. Han tillhålls att enbart trycka det anbefallda antalet exemplar och inte lämna ut blad till någon. Plåtarna skulle genast lämnas tillbaka. Det papper Hedengran fått fick inte bytas ut mot annat. Brott mot bestämmelserna skulle bestraffas strängt. Även tekniska detaljer reglerades utan pardon. Tryckaren skulle själv anskaffa god olja och frankfurter-svärta och blanda dem väl, så att inte avdragen i framtiden gulnade, bleknade eller på annat sätt fördärvades. Plåtarnas yta skulle torkas rena efter infärgningen så att papperet förblev vitt (tryckfärgen arbetades in i linjerna som var ingraverade i plåten, och ytan måste därefter torkas ren, annars fick den en grå ton, s.k. plåtton). Slutligen skulle före tryckningen arken blötas i rent och friskt käll- eller regnvatten och läggas i press medan de torkade.11 En del av bestämmelserna var säkert föranledda av att tryckare och gravörer ofta gjorde förtjänster vid sidan om. Dahlbergh hade haft problem med detta i Paris, och han var inte mera framgångsrik nu, ty några år senare skriver han till fortifikationskontorets kamrer Göran Blåman, att han upptäckt att Hedengran ”mot förbud åt en och annan säljer”.12 Hedengran tycks nu vara den ende tryckaren som arbetade med Suecian, möjligen assisterad av Ijsman. Under andra hälften av 1695 tryckte han 1 000 exemplar av ytterligare drygt trettio planscher.13 Det betyder att alla utom arton plåtar graverade till dags dato tryckts i en upplaga av

20

1 000 exemplar. Till allt detta bör det ha gått åt ca 140 000 ark, nästan hälften av de 600 ris som inköpts. Under de två följande åren trycktes ytterligare 1 000 exemplar av ett femtiotal planscher, enligt Hedengrans redovisning i december 1697.14 Ett dussintal plåtar hade graverats 1694–95. Ytterligare fyrtioen plåtar graverades 1696–97, men de förblev än så länge otryckta. Upplagan ökades vid någon tidpunkt till 1 500 exemplar eller mera, och det fanns nu upplagor om 1 000, 1 500, 2 000, och i en handfull fall 2 500 exemplar. Året därpå, 1698, trycktes 45 planscher, i allmänhet i en upplaga på 1 500 exemplar, många från de plåtar som graverats 1696–98.15 Det var uppenbarligen inte lätt att hålla ordning på materialet. Vaktmästaren vid fortifika­ tionskontoret Olof Slätberg fick i september 1698 extra betalt för ”kopparstyckenas räknande och emottagande”.16 Plåtar, avdrag och papper till tryckningen hade räddats undan branden på Stockholms slott året innan, där de hade förvarats i fortifikationskontoret. Enligt ett PM från Sven Leijonmarck 10 maj 1697 hade allt material legat under bar himmel på stallgården och andra ställen innan det kunde fraktas till kamreraren Blåmans hus på Kungsholmen, där det placerades i ”en liten sal, en kammare, ett valv och ett stort rum” vilket Leijonmarck betecknade som lyck­ ligt eftersom samlingen hela tiden snabbt växte. Transporten dit ägde rum den 15 maj, två åkare körde femton lass med såväl Sueciamaterial som fortifikationsräkenskaper från Stallgården, Nya Artillerikyrkan och tyska bagaren Cammeckers hus på Ladugårdslandet.17 En stor förändring skedde 1699. Från och med det året trycks två olika upplagor av planscherna, en mindre och exklusivare och en ”vanlig”. Hedengran börjar sin redovisning av tryckta upplagor det året med notisen ”Begynt att på medianpapper att trycka såväl som på skrivpapper”.18 Medianpapper betecknar ett större format än det vanliga folioarket och i detta fall också en finare kvalitet, eftersom exemplar tryckta på sådant papper skulle komma att säljas för ett betydligt högre pris än de på skrivpapper. Medianpapper hade tidigare levererats till statskontoret för 21 2⁄3 daler per ris, mer än tre gånger dyrare än det finaste skrivpapperet.19 Avsikten bör ha varit att åstadkomma en lyxupplaga på extra fint papper och med bredare marginaler. Plåtarna varierade

Figur 1. Helark, 32 × 42 cm, exempel på plåtstorlekar, liggande format. I:46 Flemingska palatset, 20 × 33 cm; I:89 Jacobsdal, två vyer, 28 × 34 cm.

21

en hel del i storlek, och avdrag från de största plåtarna på foliopapper lämnade, som vi sett, små marginaler. Vanligen uppfodrade bokbindarna bladen på större ark eller remsade dem för att åstadkomma ett enhetligt resultat när de skulle bindas in. Medianark kunde skäras till och bindas in direkt.

Vid det här laget hade säkert större delen av det papper som köpts 1694 tagit slut och nytt papper anskaffats. Hur man dittills tryckt på de två kvaliteterna skrivpapper som först inhandlats finns inte redovisat, och skillnaden i pris var heller inte särskilt stor. Från och med nu redovisas medianoch skrivpapper separat. På medianpapper trycktes en upplaga om 400 exemplar, på skrivpapper trycktes vanligen 1 500 exemplar, men när det redan fanns en upplaga gjordes tilltryck om 500 exemplar.20 Några nya kontrakt rörande papper av olika sorter finns inte i räkenskaperna för de aktuella åren, det enda som redovisas är ett större inköp av papper från Isaac Breant 1702 för 666 daler silvermynt.21 Med de priser som nämnts i tidigare kontrakt skulle den summan räcka till mer än drygt 25 ris medianpapper eller omkring 120 ris fint skrivpapper. Men fram till slutet av 1702 hade 137 planscher tryckts på både median och skrivpapper, och det motsvarar ca 300 ris medianpapper och 450 ris skrivpapper.

I avsaknad av räkenskaper rörande tryckningen från perioden efter 1702, kan ändå vissa slutsatser dras utifrån den inventering som Kansli­kollegium beordrade och som blev färdig i mars 1726 (nedan). Av den framgår att upplagor trycktes av flertalet av de plåtar som graverades fram till 1708, däremot redovisas inga avdrag från de plåtar som graverades från och med det året.

Hälften av plåtarna graverade 1707 hade heller inte tryckts.

Dahlbergh hade avsett att försäljningen av den första ”tomen” skulle bekosta tryckningen av de två senare delarna, men 1723 beslöt Riksdagen att huvudparten av befintliga planscher skulle försäljas för att bidra till att betala statsskulden. Med anledning av detta påbörjades den redan nämnda inventeringen.22 Arbetet med den tog ganska lång tid. Författarna av slutrapporten meddelade att median- och skrivpapper hade blandats ihop och måste separeras. Av båda sorterna har funnits sammanlagda exemplar, vilka gåtts genom för att se om det fanns defekter. Lösa blad i för-

22

seglade buntar hade öppnats och räknats, men dåliga eller trasiga avdrag hade inte plockats bort eftersom det inte ingick i uppdraget. Efter förrättat värv hade planscherna åter lagts i buntar och förseglats, varefter materialet överlämnats till Riksens ständers kontor. En ny inventering företogs, och Ständernas protokoll 1729 bekräftar bilden. Även om antalet blad blivit något mindre, betyder det antagligen bara att odugliga avdrag tagits bort. De båda inventeringarna redovisar ett varierande antal avdrag från varje plåt, liksom att det också i många fall helt saknades avdrag.23 Två nya plåtar graverades av Johan Hammarsson, skadade plåtar restaurerades av Aveelen och Claude Haton (inkallad från Paris av Nicodemus Tessin).24 Bäst var läget när det gällde första delen av verket, Tome I. I allmänhet fanns 360–370 avdrag på medianpapper, och upplagor på runt 1 350–1 450 på skrivpapper, bara från något dussin plåtar saknades avdrag. Till andra och tredje delen fanns också upplagor runt 370 på medianpapper, men där saknades avdrag i 22 respektive 82 fall. På skrivpapper var förhållandet likartat, och de upplagor som fanns var mindre, färre än 1 300 exemplar eller mera, lika ofta fanns bara 800–900 avdrag. Det betyder troligen att tilltryck på skrivpapper aldrig gjorts, och att ett stort antal plåtar aldrig tryckts på medianpapper. Det är framför allt från plåtar graverade efter 1700 som avdrag saknades, och som nämnts saknades helt avdrag från alla plåtar graverade 1708 och senare.

Det gäller 32 stycken, totalt saknades upplagor av femtiofem plåtar (Bil. 4).

Ständernas kontor såg till att tilltryck gjordes för att åstadkomma 300 fullständiga exemplar av Suecian på vardera sorten papper. Flest tilltryck behövdes till Tome III, det gäller båda sorterna papper. Behovet fördelar sig mellan delarna på följande sätt – hänsyn är tagen till hel- och halvark: Tome

I

II

III

Summa

Medianpapper

5 200

6 700

21 600

33 500

Skrivpapper

3 000

9 300

21 000

33 300

Först när upplagor tryckts av alla planscher kunde arbetet med att skapa kompletta volymer börja, men enligt Klemming hade redan omkring 1710 ”några exemplar utgått med mindre antal

Figur 2a. Halvark, 32 × 21 cm, exempel på plåtstorlekar, stående format.

II:5 Strängnäs domkyrkas kor, 24 × 17 cm.

23

Figur 2b. Halvark, 32 × 21 cm, exempel på plåtstorlekar, stående format. III:119 Finlands vapen, 26 × 16 cm.

24

kopparstick”.25 Samuel Bring räknar upp ett litet antal volymer som tillkom under 1720-talet: ett exemplar skänktes till den engelske ambassa­ dören 1720, Sveriges drottning fick ett 1723, ett annat exemplar var avsett för Österrikes riksvicekansler von Schönborn men levererades aldrig.26 Carl Gustaf Tessin hade med sig tre exemplar på sin ambassad till Wien samma år.27 Dessa hedersgåvor beslutades i varje enskilt fall av Kanslikollegium, och var undantag.

De 300 fullständiga exemplaren av alla tre volymer på både median- och skrivpapper bjöds ut till försäljningen för 42 respektive 32 daler silvermynt. Försäljningen gick trögt och priset sänktes på båda upplagorna 1731 och 1734. Dessutom upptäcktes att alla exemplar inte var kompletta, vilket föranledde ytterligare tilltryck. Två exemplar såldes varje år på bokauktion i Stockholm.

Vid mitten av 1740-talet var större delen av upplagorna sålda.28 Fortfarande återstod nästan 276 000 lösa blad och de utbjöds till försäljning 1747.29 Denna gick trögt och 1752 bestämdes att lagret skulle sparas och nya kompletta exemplar skapas. Det gjordes på initiativ av Daniel Tilas. Han var medlem av ständernas deputation, som var ansvarig för frågan. Hans mål var att åstadkomma 400 kompletta exemplar av verket, och som motprestation skulle han få fem exemplar för egen räkning när de första etthundra var färdiga. De övriga elva medlemmarna av deputationen skulle få var sitt.30 Tilas säger sig ha funnit planscher och plåtar i ett beklagligt tillstånd: ”Jag öfversåg tillståndet af resten och fant, at ongefer ¾ delen af wercket var i behåld och af somlige plancher hela 1 000 exemplar”.31 Bevarade inventarier ger en exaktare siffra på antalet avdrag per plåt, men de delar inte som tidigare upp dem i skriv- och medianpapper (Bil. 4, kol. 9).32 Till första delen av verket fanns i genomsnitt 1 200 avdrag per plåt, men till de andra delarna betydligt färre.

Till första delen fanns tillräckligt antal planscher för en ny upplaga utom i elva fall, till den andra behövdes tilltryck från 33 plåtar och till den tredje från 93 plåtar, inalles 137 stycken. Det stämmer väl med de plåtar Tilas kvitterade ut: 118 stycken 1752, 13 stycken 1656 och 8 stycken 1762, totalt 139.33 I maj 1756 fick Carl Bergqvist betalt för tryckning av en första upplaga på 50 exemplar från 150

plåtar. Året innan hade 30 ris franskt papper inköpts från kryddhandlaren Roland Schröder. Exemplaren lades samman av bokbindaren Christian Frölich. I juni 1756 trycktes ett index i 500 exemplar av Lars Salvius, och för detta hade fyra ris skrivpapper köpts från Schröder.34 Detta nya index skiljde sig från det gamla från 1726 genom att planschen föreställande Polhems uppfordringsverk i Falu koppargruva, II:77, numrerats om till 46B. Planschen flyttades till sin nya plats när de nya volymerna lades samman.

Ytterligare 400 exemplar trycktes av Bergqvist från och med mitten av 1761, när ett nytt kontrakt skrevs. Han förbinder sig där att tryckningen ”med all möjlig ackuratess förrätta, när jag undfår papper och plåtarna”, för ett pris av sex daler kopparmynt för hundra avdrag.35 30 ris medianpapper levererades varje år 1761–63 till Bergqvists hus på Norrmalm (Bergsgränd), varje år fraktades sedan de tryckta upplagorna därifrån till bokbindaren Kidron, väl inte för att bindas in utan för att läggas i rätt ordning, och därifrån till Riksarkivets lokaler i Gamla Riksbankshuset.36 Det hela var klart i oktober 1763, men en rest av 54 defekta exemplar av tredje delen fraktades från Kidron till banken 1766. Det året fick Bergqvist sin slutbetalning, 728 daler silvermynt eller 2 184 daler kopparmynt.37 Efter fjorton års arbete kunde Tilas ställa 400 kompletta exemplar till förfogande. De närmaste tre åren såldes endast fem stycken. På förslag av Tilas lämnades 100 exemplar till Kanslikollegium och övriga 300 till KB. Kanslikollegii exemplar skulle användas som statsgåva, övriga försäljas.

Plåtar och lösa blad gick också till KB , men plåtarna (416 stycken) överlämnades till Nationalmuseum 1877.38 Vad som hände med dessa 400 exemplar är inte utrett.39 Index trycktes på nytt 1804 (av Carlbom) och 1837, vilket tyder på fortsatt försäljning, och Klemming kunde konstatera att en plåt graverades på nytt 1815 av Samuel Andersson.40 Det fanns fortfarande ett stort antal lösa blad, särskilt till verkets första del, Tilas hade ju haft tillgång på upplagor på i genomsnitt 1 200 avdrag. Ett mindre antal lösa blad finns fortfarande på KB , men de flesta försåldes. Vad som verkar ha varit en slutförsäljning ägde rum 1855. Då såldes på bokauktion av Sueciaverket ”hela lagret av planscher, 216 No:r, uti 100 bundtar, enligt särskilt inventarium;

25

två packor Index, af 2 olika upplagor, medfölja”.41 I katalogen noteras vidare, att ”En blivande förläggare av detta dyrbara och präktiga verk kan, i händelse komplettering önskas, få aftrycka plåtarne till de planscher hvaraf inga exemplar finnas”. Hela partiet ropades in av bokhandlaren P. A. Huldberg för 400 riksdaler.42 Enligt Bring skall han ha fått ihop några fullständiga exemplar, men redan året därpå (1856) gav han ut en faksimilutgåva i litografi.43 Dateringen av planscherna Tryckningen slet hårt på plåtarna. I kontrakten med gravörerna i Paris hade Dahlbergh betonat att plåtarna måste graveras på ett sådant sätt, att minst 2 000 avdrag kunde tas. När plåten blivit sliten måste den retuscheras, vilket resulterade i avdrag med ett något ändrat utseende. Varje gravyr finns därför i flera tillstånd, s.k. états, dels provtryck tagna vid olika tillfällen under graverandet, dels retuscherade varianter, och samma plåt kan ha bearbetats flera gånger. Detta ger en viss möjlighet att datera avdragen eller åtmin­ stone ordna dem inbördes.

Några plåtar var i behov av att förbättras bara något år efter att tryckningen av de stora upplagorna börjat. Redan 1695 ”reparerade” Reitz flera av de plåtar som graverats av Padtbrugge så sent som 1686. De fina linjerna i dessa plåtar klarade uppenbarligen inte slitaget, när färg först pressades ned i linjerna och överflödig färg sedan torkades bort. Under de följande åren rapporteras flera sådana åtgärder. De flesta utfördes av Truls Arvidsson, som uppenbarligen tränats av Swidde, men vid ett tillfälle betalas Johannes van den Aveelen, Swiddes efterträdare, för ”renovering” av sexton plåtar. Beklagligtvis specificeras inte vilka. Förmodligen innebar åtgärden att linjer förstärktes, men ibland gjordes också små ändringar, det vill säga korrigeringar av den typ som gjordes på provtrycken. I kassaboken 1702 motiverades det årets renoveringar med att, ”när 14–1 600 avdrag tagits, inga dugliga kopparstycken mer kunde på dem tillverkas”. Räkenskaperna till och med 1702 nämner 35 fall, och Klemming har noterat ytterligare en handfull (Bil. 3).

Vad som hände under åren efter 1702 är för närvarande inte känt. I samband med inventering och tilltryck på 1720-talet rapporteras om behov

26

av åtgärder. Dessutom saknades, som nämnts, två plåtar och nya graverades.44 Tilas lät också renovera ett antal plåtar. En osignerad och odaterad ”förteckning på de kopparplåtar som till Sueciaverkets komplettering behövas” (126 plåtar) är försedd med anteckningar om deras tillstånd. Av dessa behövde 15 retuscheras, övriga var antingen i god kondition eller ”passabla”. Det är alltså möjligt att via listorna se vilka planscher som tilltrycktes, dessutom vilka plåtar som blev föremål för åtgärder (Bil. 3). Reparationer och tilltryck gjordes av Carl Bergqvist.

I mars 1752 fick han betalt för ”126 plåtars upputsning och retoucherande”.45 När frågan om de retuscherade plåtarna kom upp i Riksdagens sekreta utskott möttes Tilas av kritik från arkitekten Carl Hårleman, men han kunde försvara åtgärden. Han skriver ”Han (Hårleman) påstod, at det vore bättre at heldre låta verket förfalla än at så kostbare plåtar, hvarpå de största mästare i sin tid arbetat, skulle nu af en klåpare blifva bortskiämde. Jag upviste så de nye aftrycken och bad honom utvisa de ställen, som blifvit retoucherade. Det kunde han ej, flatnade deröfver, at han så mycket larmat derom …”46 Vid datering av enskilda avdrag ger vattenmärken en viss ledning. De iakttagelser som följer bygger på en undersökning av ett begränsat antal exemplar i offentliga samlingar (Bil. 2). Det märke som förekommer i kontraktet från 1694, ”AmsterdamAJ=DI”, dominerar i verkets första del. Som vi sett trycktes upplagor på minst 1 500 blad från de flesta plåtarna till och med 1702, och det finns ingen anledning att tro att fler avdrag har tagits senare. Andra papperssorter förekommer i mindre utsträckning, de flesta varianter av ”Amsterdam” med olika kontramärken, men även ”Seven provincies” och ”Pro patria”, välkända holländska märken. De två sorters skrivpapper som köptes hade kanske olika märken, och papperet skulle enligt kontraktet levererats undan för undan under loppet av ett år, och leveranserna kan ha innehållit papper med flera sorters vattenmärken.47 I andra och tredje delarna av Sueciaverket, som till stor del graverades och trycktes senare, dominerar andra märken. Planscherna i den tredje delen är ofta, men inte alltid, tryckta på papper med märket ”LiljaGR=IV”. I del två är det märket också vanligt men inte lika dominerande, och papperssorten förekommer

Figur 3. I:79 Drottningholm från söder, provtryck före skrift, vapensköldarna tomma. Avdrag från den odelade plåten, 20,3 × 42,4 cm. Bredden är några millimeter större än de normala tryckarken, och plåten har senare delats.

Delningen är förberedd, ty där plåten skulle delas finns en 3 mm bred cesur, 11 cm från vänsterkanten. Delningen resulterade i en större och en mindre plåt. De hopfogade avdragen från de båda plåtarna har bredden 41,6 cm (Jfr fig. 4), men eftersom tryckarkens kanter är oregelbundna och papperet dessutom är tunnare längs kanten, kunde man inte räkna med att få plats med det på ett standardark. Detta tillvägagångssätt förefaller helt unikt, normalt graverades de stora förlagorna från början på två plåtar.

Figur 4. I:79 Drottningholm från söder, den färdiga gravyren bestående av två sammanfogade blad, tryckta från en större och en mindre plåt. Som nämns i texten gick den mindre plåten förlorad och ersattes av en kopia 1815.

även i första delen på de få planscher som graverats sent, efter 1700. Detta papper är något grövre och innehåller fibrer som inte är alldeles vita. Trycken på detta papper är också oftast, men inte alltid, annorlunda. Tryckfärgen drar åt brunt och har läckt olja, något som syns särskilt tydligt på bladens baksida, i mörka partier där mycket färg gått åt; tryckaren har också ofta lämnat en tydlig plåtton. I tidigare tryckningar har plåtens yta torkats av så väl att papperet är helt vitt, och detta förekommer också i några fall på avdrag på detta papper. När det nya papperet börjat användas är oklart, men användningen ökar markant vid tryckning från plåtar graverade 1705 och senare. Den lägre kvaliteten är förklarligt, kostnaderna för Karl XII:s krig måste ha gjort det svårare att behålla den höga standard som dittills utmärkt tryckningen. Man kan också konstatera att ett parti papper med märket ”Amsterdam=Marchaix” kommit till användning till plåtar graverade från och med 1701, kanske innan ”Lilja GR” inköpts. Men plåtens graveringsår ger ingen säkert hållpunkt, en sent graverad plåt kan tryckas på papper som finns kvar från ett inköp långt tidigare, och en tidigt graverad plåt kan mycket väl tryckas på en papper som inköpts långt senare – det senare gäller helt säkert när tilltryck var nödvändigt.

De femtiofem planscher som det ännu inte fanns avdrag av 1726 trycktes av allt att döma huvudsakligen på papper med vattenmärket ”Lilja GR”. Inget nytt märke dyker upp förrän Tilas låter trycka till, några decennier senare.

En enhetlig sorts papper förekommer i enstaka volymer, så som i den som var avsedd för den öster­rikiske ministern, KB:s ex. G. Ett annat exemplar tillhör Nationalmuseum (Konstbiblioteket).

Av allt att döma är detta det medianpapper som började användas 1699: hög kvalitet och så stora ark, att de tillåter breda marginaler. Inga avdrag har trimmats eller fodrats upp, så som annars var brukligt (nedan). Två vattenmärken alternerar i båda volymerna, ”Lilja=IV” och ”Lilja=DS”. De förekommer också sparsamt i andra exemplar av Suecian, där olika papperssorter blandats. Det förra märket dominerar i Suecians första volym, det andra i de två senare. Uppenbarligen rör det sig om ett tidigare och ett senare inköp av papper.

Tilas gjorde som vi sett ingen skillnad på olika sorters papper när han redovisade hur många

28

avdrag som fanns kvar sedan tidigare, även om Bergquist tryckte på något som kallades medianpapper, och som han fick levererat 1761–63. Man kan emellertid sluta sig till att det nya papperet hade vattenmärket ”Bikupa = CAW1GHM”. Det återfinns nämligen i två av KB:s exemplar (F och J) på de drygt 120 blad, som enligt inventariet 1750 behövde tryckas till. I några fall är dock dessa planscher tryckta på papperet ”Lilja GR”, vilket inte motsäger slutsatsen, eftersom behovet av tilltryck varierade från plansch till plansch. I några fall fanns flera hundra avdrag kvar från tidigare tryckningar, i andra endast en handfull. I ett fall, Polhems uppfordringsverk, fanns enligt inventeringslistan inget äldre avdrag kvar och det betyder, att om ”Bikupan” förekommer på bladet och den volym det sitter i, så är det antingen en av Tilas volymer, eller en som sammanställd senare (Bil. 4, kol. 9).48 Datering av volymerna Att datera de enskilda avdragen är inte detsamma som att datera de bundna volymerna.

De kompletta exemplar som såldes från och med 1720-talet var obundna, köparen bestämde hur de skulle bindas in och det innebär att de ser ut på många olika sätt. De kunde bindas i ett band eller i tre, ett för varje del (tome). Formatet kunde vara stående eller liggande. En del är stora volymer med breda marginaler, andra så små att vissa blad fick vikas en eller flera gånger för att få plats. För att få tillräckliga marginaler och enhetligt format kunde gravyrerna antingen trimmas till plåtkanten och fällas in i större ark, eller remsas runt om. Ofta hittas båda tillvägagångssätten i samma volym. Vid sammanläggningen togs trycken från de buntar som fanns tillhands på ett tämligen slumpartat sätt, och det är lätt att konstatera att det även i fint bundna volymer finns papper av olika sorter, tunna och kraftigare, och tryck av skiftande kvalitet. Det är till och med så att en plansch som består av avdrag från två plåtar kan ha två sorter papper, ibland också med tryck av mycket olika kvalitet. Det bästa exemplet på det senare är planschen med Jönköping i KB:s ex. I. Där är avdraget från den lilla plåten så dåligt att man nätt och jämt ser vad den föreställer, medan avdraget från den stora plåten är mycket bra (Fig. 5).

Figur 5. III:77 Jönköping, avdrag i KB:s exemplar I, tryckt från en större och en mindre plåt.

Den stora plåten är tryckt på papper med vattenmärket ”AmsterdamAJ≈DI”. Den lilla på papper med vattenmärket ”Lilja GR≈IV”, och alltså tryckt långt senare, när plåten uppenbarligen var helt utsliten. I KB:s samling av lösa avdrag finns emellertid ca 320 avdrag från den lilla plåten med Amsterdam-märket och av hög kvalitet. De har tydligen varit undanstuvade på ett sådant sätt att de inte hittades, utan de sämre avdragen fick duga (de 320 avdragen har f.ö. ända tills nu legat i ett konvolut märkt ”Visingsö”, inte ”Jönköping”). Tilas lät restaurera den mindre plåten. Det finns alltså tre varianter i omlopp.

Detta beror väl ytterst på bristande noggrannhet och kontroll, men den bakomliggande orsaken är nog den oreda som uppstod vid materialets förflyttningar. Belysande är Tilas vittnesbörd om tillståndet när han 1752 fick hand om de kvarvarande planscherna: ”Men altsammans i en faselig oreda och sammanblandning, ty vid flyttningar hade man vräkt buntarne utan sammanbindning i säckar, och stundom hafva fensterne til de två rum, der vercket nu låg upstaplat, af ovårdsamhet blifvit flere dygn öpne lemnade, så at af bläst hela hopen blifvit sammanblandade.”49 De beskrivna förhållanden måste ha rått både efter slottsbranden och när materialet senare flyttades från Blåmans hus till Riksarkivet (till de två rummen högst upp i Gamla Riksbankshuset) – den flytten påbörjades i slutet av 1707 och tog fyra år.

Man kan också konstatera att gamla rutiner

inte verkar ha följts efter Dahlberghs död. Under hans tid var gravören tvungen att lämna tillbaka förlagan tillsammans med den graverade plåten, men från den följande perioden, när ansvaret övergått från fortifikationskontoret till kanslikollegium, saknas en stor del av förlagorna. Förhållandet blev bättre när Elias Brenner blev ansvarig 1709 (undantagandes Brenners egna förlagor, som saknas).

Fram till mitten av 1700-talet hade över 1 000 exemplar av Sueciaverket producerats, men bara ett mycket litet antal finns i offentliga samlingar, och dessa är otillräckligt undersökta. Arbetet med dem har också praktiska svårigheter. Volymerna är stora och otympliga och det är svårt att jämföra blad för blad, och volymerna är inte heller genomfotograferade. Undersökning av vattenmärken är tidsödande och resultatet osäkert,

29

de är inte alltid tydliga eller kompletta. De syns inte alltid vid genomlysning, men kan i stället vara synliga från baksidan i vanligt ljus som en svag skugga eftersom papperet är tunnare där. Så t.ex. det redan beskrivna vattenmärket ”Amsterdam AJ = DI”, som föreställer stadens vapen med de tre korsen, flankerade av lejon och krönt av en kejsarkrona, med bokstäverna AJ under och kontramärket DI. Det är ibland klart läsbart, men ibland syns enbart huvudmärket Amsterdam AJ, ibland bara DI. I andra fall skymtar bara de tre korsen i vapnet eller någon annan detalj och då kan det lika väl röra sig om en annan variant av Amsterdam. Vattenmärket ”Lilja GR = IV” eller bara ”Lilja GR” eller ”IV” är oftare lättläsliga, dessutom är papperet inte lika vitt. Även när inget märke syns är det papperet karakteristiskt.

Det papper som gravyrerna är uppfodrade på eller infällda i kan också ge ledtrådar till volymens datering. Det skulle inte ta emot tryck och är billigare och av enklare kvalitet, både tunnare och med grövre fibrer. Men eftersom det rör sig om enbart remsor, eller ark där en stor del är

bortskuret i mitten för att ge plats åt gravyren, eller där gravyren klistrats ovanpå, finns vanligen bara fragment av vattenmärket kvar. Där påträffas holländska, franska och även svenska vattenmärken, i något fall också med årtal – vattenmärken med årtal blev vanligare i slutet av 1700-talet.

Index finns i fyra upplagor och borde kunna hjälpa till med dateringen, åtminstone när trycksidorna är uppfodrade på samma papper som gravyrerna, men i flera fall är index instoppat som ett separat häfte eller saknas helt. På 1720-talet sammanställdes 600 exemplar av verket, men så vitt man vet trycktes bara 300 exemplar av index 1726.

Dessutom användes inte alla, för ett exemplar finns bland Tilas efterlämnade papper.50 Tilas lät trycka 500 exemplar 1756 för de 400 exemplar av verket som han åstadkom, så att ett hundratal kan ha använts senare. Den upplagan har tidigare, av Klemming och andra, daterats till 1737. Ytterligare två upplagor trycktes, den ena hos Carlbom 1804 (med vattenmärket ÖSTANÅ), den andra 1837.51 Omständigheterna som ledde till att index trycktes på nytt just dessa år är inte utredda.

noter 1. Den grundläggande studien av Sueciaverkets gravering är E. Vennberg, ”Sueciaverkets historia”, Suecia Antiqua et Hodierna (Stockholm 1924), med en katalog över samtliga gravyrer. Den av honom skapade numreringen skiljer sig på några punkter från den som finns i de index som trycktes på 1700-talet, han har bl.a. eliminerat de a- och b-nummer som finns där. Vennbergs numrering har i allmänhet följts av modern forskning, t.ex. i Sigurd Wallins utgåva av Dahlberghs teckningar, 4 vol., 1963–70. I KB:s databas används däremot den numrering som finns i det index som trycktes av Tilas 1756 (nedan). Huvuddragen i verkets tryckning och utgivande har klarlagts av Samuel E. Bring, ”Sueciaverket och dess text”, Lychnos 1937. Hans avsikt var att återkomma med en utförligare studie, men en sådan kom aldrig och inga anteckningar i ämnet finns heller i hans efterlämnade papper i UUB. 2. Vennberg 1924, s. 32–35.

3. Avdrag från de första 4 plåtarna sändes hem i nov 1667. Dahlbergh skriver till De la Gardie, att avdragen är ”något ruggute”, men när ett par hundra tagits blir de ”mycket delicatare” (Vennberg 1924, s. 20). Bladen trycktes hos I. Guyton, och år 1668 avsattes 602 ark för ändamålet. Inför avfärden från Paris hösten 1668 skrev Dahlbergh i ett memorial till Agriconius (UUB, U 147) att när texten graverats skulle 2–3 provtryck tas, varav ett skickas till Dahlbergh. När detta rättats skulle 12 avdrag tas, varav två sändas till Dahlbergh (Vennberg 1924, s. 34). Men uppgifterna om hur många exemplar som faktiskt trycktes varierar: t.ex. av Uppsala högar 12 exemplar, Jacobsdal, grottan, 74 exemplar, Bondeska palatset som nämnts 200 exemplar. Vid avresan tog Dahlbergh med sig ett ospecificerat antal avdrag, vid besöket i London på hemvägen fick den engelske kungen ta emot några exemplar. Kvarlämnade hos Agriconius var i ett paket innehållande: I:88 Jacobsdal, grottan 68 exemplar, I:16 Stockholms slott mot staden 10 exemplar, I:40

30

Wrangels palats mot staden 9 exemplar, I:37 Makalös mot staden 4 exemplar, II:2 Södermanlands vapen 8 exemplar, I:11 Upplands vapen 10 exemplar, I: 60 Birgittas föräldrars gravsten 15 exemplar (Vennberg 1924, s. 35). Till 15 exemplar av 83 planscher skulle det ha gått åt drygt 1 200 ark.

4. Betalning till Erik Reitz för en tryckpress inklusive tillbehör, bland annat en vals (”rulla”) av ”Saccerdam trä”, vidare betalades olja och svart färg, samt arbetskostnader, okt.–dec. 1694 (M 11:7:1).

Ytterligare en betalning till en viss David Witt för tillverkning av en tryckpress gjordes 26.5.1694 (M: 12 12:1, nr 100). Sålunda tycks två tryckpressar varit i gång.

5. Jan Goos de Vries (kontrakt M 12:1, nr 110), respengar 18.2.1694 (M 11:1, nr 114); Peter Ijsman (M 11:1, nr 121ff).

6. Enl. räkning 22.4.1695. KB M 11:7:2.

7. Koncept på sista sidan av en förteckning över färdiga plåtar och förlagor (B. Magnusson, Att illustrera fäderneslandet [Stockholm 1986], s. 120, nr 10). Den upptar drygt 250 planscher, varav 118 är markerade som graverade.

8. All dokumentation i KB, M 12:1, fol. 85–99. Kammarkollegiums inköp av papper gäller flera sorters papper: Stort realpapper à 26 2/3 daler silvermynt/ris, diverse sorters skrivpapper à 5 2/3, 5 1/6, 4 2/3 och 3 1/3 daler silvermynt/ris.

I dokumentationen finns också en avskrift av en leverans från Breant till Statskontoret 1687: Fint skrivpapper à 5 5/6 och 5 1/6 daler silvermynt; sämre skrivpapper à 4 2/3, 4 1/3, 4 och 3 2/3 daler silvermynt, alltså sex olika kvaliteter; regalpapper à 25 daler silvermynt och medianpapper 21 2/3 daler silvermynt.

De vanligaste pappersformaten var folio, median och regal.

Inom varje kategori finns dock en ganska stor variation. Det folioark som finns i kontraktet med Breant mäter ca 32 × 42 cm, liksom de ark Dahlbergh använde när han tecknade. De provtryck som

sändes från Paris mätte 33,8 × 43,5 cm, ett av Aveelens prov från Stockholm 1700 ca 32,8 × 42 cm (Kungsträdgården).

9. M 12:1, nr 206.

10. M 11:7:2.

11. Kontrakt daterat 22.6.1695. KB M 12:3, nr 12.

12. KB Handskr., M 11:2, bunt 4: Dahlbergh till Blåman 17.1.1700.

13. Lista på plåtar tryckta 30 juli–14 december 1695. KB M 11:7:2.

14. KB M 12:2, fol. 45.

15. KB M 12:2, fol. 46.

16. KB M 12:2, fol. 51.

17. KB M 12:2, fol. 49 (PM från Leijonmarck), fol. 52 (betalning till åkarna).

18. KB M 12:2, nr 73, dat. 23.12.1699.

19. Jfr not 8.

20. KB M 12:2, nr 73, dat. 23.12.1699: 66 plåtar; nr 84, dat.

31.12.1700: 32 plåtar; nr 98, dat. 31.12.1701: 26 plåtar; KB M 12:3: 15 plåtar.

21. KB M:3. Möjligen finns pappersköp redovisade i RA, eftersom ansvaret för Suecian överfördes från Fortifikationen till Kanslikollegium 1703, som i sin tur samma år överlämnade den ekonomiska redovisningen till Kammarkollegium. Författarens spaningar har hittills varit resultatlösa.

22. RA Kanslikollegium, inkommande skrivelser, E IV, vol. 3.

N:o 131, 22 mars 1726 (”Uppläst i Colleg: d 29 Mart 1726”).

23. KB M 12:5, ”Förteckning på det till Sueciaverket hörande kopparstycken, 29 april 1729. Samma dag inlämnad till Fullmäktige”.

24. Bring, s. 52.

25. G. E. Klemming, ”Om kopparsticken i Suecia antiqva et hodierna”, Samlaren, 6 (1885).

26. RA, Kanslikollegi protokoll, A IIa, vol. 37: 9, 16, 17 juni 1725.

Id., vol. 40: 8 april 1728. Exemplaret, inbundet i blått sammetsband, finns nu i KB, exemplar G. Se B. Magnusson och J. Nordin, Drömmen om stormakten (Stockholm 2015), s. 266f., avb.

27. Bring, s. 49f.

28. Bring, s. 51–55.

29. Bring, s. 56.

30. KB M 12:5, Utdrag ur protokoll, Riksens ständers kontors deputation 9.6. 1752, avskrift sign. Fried. Reenstierna.

31. Daniel Tilas, Curricilum vitae …, Historiska Handlingar 38:1 (Stockholm 1966), s. 289.

32. Det finns tre nästan identiska inventarier bland Tilas papper i KB M 12:5: (A). Det äldsta är sign. J B Renbom 5 nov. 1743, m påskr. ”Uppvisat för Riksens Ständers kontors protokoll 19 dec. 1749” samt ”Så protokollerne af d 6 och 16 febr. 1750”. Antalet avdrag är 201 912 helark och 73 977 halvark, fördelade på de tre delarna: 150 – 77 – 126 planscher. Siffran 77 visar att planscherna är ordnade efter det index som trycktes 1726.

(B). Exemplar sign. E Ramell, ”Uppvisat för Riksens Ständers kontors protokoll 16 febr. 1750”. Antalet avdrag är 201 902 helark och 73 777 halvark, 150 – 77 – 126 planscher.

(C). Exemplar med datum och signatur bortrivna. Antal avdrag

samma som (B), men antalet planscher 150 – 76 – 126, den numrering som Tilas införde, 77 blev 46a.

Planscher tryckta från två plåtar redovisas i två poster, t.ex. ”Stockholm mot öster” 1 109 respektive 1 124 avdrag, ”Stockholm mot väster” 1 192 respektive 1 214. Observera, att antalet avdrag från de två plåtarna är olika, detta är mycket vanligt och ibland är skillnaderna i antal stort.

33. KB M 12:5.

34. KB M 12:5, bunt med räkningar och verifikationer 1752–56.

35. KB M 12:5, dat. 3.6.1761.

36. KB M 12:5 Offert från Kidron 13.6. 1761 för sammanläggning av 400 fullständiga exemplar av Suecian. Betalades i två omgångar 24.9.1765 och 30.7.1766.

37. KB M 12:5, Räkning på omkostnader föredragen 13.8.1766.

38. Bring, s. 56f.

39. Enligt Bring, s. 50, fotnot, fick KB fick sitt första inbundna exemplar 1770, ett exemplar ämnat som gåva till prins Heinrich av Preussen. Som statsgåva bör den ha tagits från de 100 som Kanslikollegium förfogade över.

40. Pl. I:79 Drottningholm mot sjön, den mindre plåten (Nationalmuseum, plåtsamlingen, inv. 104). Informationen kommer säkerligen från Klemming. Originalplåten återfanns 1894 och inköptes av Nationalmuseum (Inv. 611).

41. Förteckning på en del af Kongl. Bibliothekets duppletter och öfverflödiga exemplar, hvilka försäljas på Bok-Auktions-Kammaren i Stockholm, Onsdagen den 30 Maj 1855, s. 8.

42. Se föregående not, annotering i marginalen.

43. Bring, s. 57. Om Hultberg och den senare hanteringen av Suecian, Se Magnusson och Nordin 2015, kap. 14. Tilläggas kan, att Nationalmuseum, som fick överta plåtarna, gjort nytryck för försäljning ända in på 1990-talet.

44. III:29 Vreta k:a, högkoret och III:101 Ölands vapen. Arbetet utfördes av Johan Hammarsson. Förlagor fanns redan på 1690-talet (Magnusson 1986, s. 202, 206), men det är oklart om de ens graverats – fram till 1702 hade inga upplagor tryckts.

45. KB Handskr. M 12:5, bunt med räkningar och verifikationer 1752–56.

46. Tilas, loc.cit.

47. Vid tillverkningen användes dessutom omväxlande två pappersformar, som kunde ha olika vattenmärken. Den ena doppade formaren i massan, medan guskaren tog arket ur den andra formen och lade det i press.

48. II:47 Polhems uppfordringsverk (0 exemplar); jfr III:2 Göta rikes vapen (2 exemplar), I:103 Finsta, Birgittas kapell (3 exemplar), III:8 Finspång (3 exemplar).

49. Tilas 1966, s. 289.

50. KB M 12:5.

51. Alla fyra index finns inbundna i KB F 1700/Fol. 258a. Obs! I den fjärde upplagan kallas planschen I:17 ”Slottets östra borggård”, och I:18 ”Slottets västra borggård”. Det är som bekant samma borggård, sedd från öster respektive väster. Det har föranlett riksbibliotekarien Klemming att förtrytsamt kommentera (med blyerts) i marginalen: ”Åsnor!”.

31

Bilaga 1 Kalkyl över tryckkostnader 1693/94

M 11:7, bunt 2. ”Specifikation opå dee kopparplåtar och afrijtningar …” Till listan är fogat följande kalkyl över tryckningskostnader: Kort förslag opå dee omkostnader som requireras, att låta trycka Suecia Antiqua et Hodierna här uthi Stockholm, enär 1000:send exemplar deraf ophlägges. Nembl Koppartyckerne Heela wärket består af 270 kopparplåtar. Enär nu 1000 exemplar av hwar plååt tryckes, så fordras dher till 27000 ark1 fijnt skrijfpapper, som giöra, enär man 24 ark i hwar book och 20 böcker i hwart rijs räknar, 562 rijss. Men emedan man af dee twenne ytterste böckren icke meer än de halva arken som närmast in åth papperet äre, sig kan betiena, så hafwer man opå hwart rijs icke mer än 19 böcker tienlige, som giöra 585 rijs fijnt skrijfpapper, a 16 ¼ dhl:r kopparmynt. Doch emedan i aftryckandet många exemplar förderfwas, räknas för 600 Rijss, dhl:r 9750:– Till hwart rijs requireras 2 tt tryckare swärta – a 2d. Kopp:r 1200:– Och på hwart rijs ½ stoop tun ollja – a 24 öre – 450:– Jempte ½ quarteers tiock ollja – a 12 öre – 225:– Tryckare löön för hwart ark – 2 öre – 16875:– Fracht-förhögde – Confij – penningar, Risico, packarelöön, bärarelöön, mattor, tågh och andra omkostnader a 10 p:r cento – 200:– Men hwad tryckarelöön för texten eller beskrijfningen anbelangar måste den a parte beståås. Nembligen Beskrijfningen beståår ungefehr af 50 ark, då behöfwes till 1000 exemplar 50000 ark gått tryckpapper ell:r 10 bahl a 8 rdhl:r, men vill man räkna 20 bahl, är 160 rdhl:r – Tryckare löön för 100 ark och 1000 exemplar a 2 rdhl:r – Allehanda andra små omkostnader –

Skulle altså heela summan komma, kopp:rmtt dhl:r Heremot hafwer Hans May:tt 1000send exemplar, hwardera a 10 rdhlr – 1. Rättat i marginalen i form av en uträkning: ”Nota 270 kopparplåtar 1000 exemplar eller 270000 ark papper”.

32

960:– 600:– 30260:–

60000:Rhdl

Bilaga 2 De mest frekventa vattenmärkena

Vattenmärkena består av två delar, ett huvudmärke (H) på ena halvan av arket, och ett kontramärke (k) på den andra. Andra varianter förekommer också, särskilt av Amsterdam (2) och andra holländska märken.

1. Letellier

H: Vapensköld med tre kaktusar, bokstäver under. k: Bokst. LT (monogram), krönt.

H: Höjd 7,5 cm, avstånd mellan kedjelinjer 2,2–2,4 cm.

Förekommer på avdrag gjorda i Paris 1667–1674.

2. Amsterdams stads vapen

H: Amsterdams vapen, krönt, med bokst. AJ under k : Bokst. DI H: Höjd 12 cm, avstånd mellan kedjelinjer 2,6 cm.

Importerat franskt-holländskt papper, började användas i Stockholm 1694.

Enligt Nils J. Lindberg, Paper Comes to the North: Sources and Trade Routes of Paper in the Bal­ tic Sea Region 1350–1700: A Study Based on Watermark Research (Marburg, 1998), nr 681, skall AJ uttydas som Abraham Janssens: ”Dutch factor or millowner at Angouleme”.

3. Stor lilja

H: Lilja, med bokst. GR under k: Bokst. IV H: Höjd 8,5 cm, avstånd mellan kedjelinjer 2,7 cm.

Importerat papper, började användas efter 1700.

4. Liten lilja, variant 1

H: Lilja, med vertikal linje i mitten k: Bokst. DS H: Höjd 5,7 cm, k: 1,4 cm, avstånd mellan kedjelinjer 2,5 cm.

Märke på det medianpapper som började användas 1699.

5. Liten lilja, variant 2

H: Lilja, utan vertikal linje k: Bokst. IV H: Höjd 6,3 cm, k: 1,5 cm, avstånd mellan kedjelinjer 2,5 cm.

Märket förekommer på medianpapper, troligen i bruk senare än variant 1.

6. Bikupa

H: Bikupa i ornamental ram k: Bokst. CAW1GHM Det papper som användes vid Tilas tilltryck på 1760-talet.

33

1

1

34

4

4

35

5

5

36

6

6

37

Bilaga 3 Retuscher

1. Kassabok 1698 (M 12:2, 14 nov, 15 dec.)

Truls Arvidsson betalas för följande ”förbättringar”: I:19? Nya Slottsplåten något renoverat I:100 Älvkarleby ändrat I:130? Roserbergs fågelhus något renoverat III:12n Bråborg något lagat III:24 Stiernarp och Tuna något tillg jort III:43 Lidköping och Mariestad bägge kyrkotornen ändrade III:47n Nya Älfsborg flaggan ändrat III:53 Gräfsnäs och Nääs något lagat

2. Kassabok 1700 (M 12: )

Truls Arvidsson betalas för följande (fol. 83): I:68 Svinnegarns källa I:133?? En liten plåt av Salsta I:136 Säby och Sätuna, utnött och uppstucket I:143? Steninge, utnött och uppstucket Aveelen betalas för renovering av 16 plåtar, ”av de gamble som varit sletna” (fol. 77)

3. Kassabok 1702 (M 12:3, fol 15) (3 juni)

Intyg sign. Hedengran 3 juni: Truls Arvidsson be­ talas för följande ”förbättringar”: I:110 Kiärsö och Malmvik I:133? Salsta i prospekt I:136 Säby och Sätuna

4. Tilas, odat. (M 12:5)

”Förteckning på de kopparstycken som till Sueciaverkets komplettering behöfvas, nembl” (126 st, med markering av vilka plåtar som behöver retuscheras, vilka som är i god kondition resp passabla): Vol. I 12 st, varav 6 i god kondition, end 105 och 109 behöver retuscheras Vol. II 32 st, varav 22 i god kondition, 2, 37, 46, 77 bör retuscheras, övriga passabla Vol. III 82 st, varav 56 i god kondition, 19, 23, 33, 66, 78 (Jönk.), 94, 95, 111, 114 bör åtgärdas, övriga duger.

38

5. Tilas 30.1.1752

Kvitterar ut 118 plåtar för ”retoucherande och aftryckning”.

De 11 till vol. I återställda 9.6.1761, de 20 till vol. II åter 6.2.1762.

6. Tilas 23.4.1756

14 plåtar utkvitterade, bl.a. mindre plåten till Jönköping, alla utom denna åter 6.2.1762

7. Klemming

Varianter infogade i KB ex. D, samt handskrivna anteckningar.

1. Huvudtiteln m ”Moderna” 2. Tessinska pal. m längre titel (I:50) 3. Drottningholm, nygjord bit 1815 (I:79)* 4. Gröneborg utan text (I:105) 5. Rommelborg nygjord (III:97) 6. Ingos gravsten nygjord av Hammarsson (III:29) 7. Ölands vapen d:o (III:101) 8. Visingsborg, provtr m fel *I:79, graverad på en större och en mindre plåt; den senare försvann vid något tillfälle, och den delen av planschen kopierades 1815 av Samuel Andersson.

Både den ursprungliga och den nya plåten finns i Nationalmusei plåtsamling, överförd från KB 1877.

Den nya har inv. nr 104, 1894 inköpte museet vad som uppges vara den ursprungliga mindre plåten (Inv. 611). Dessutom ett provtryck från den odelade plåten i KB, Avant lettres-blad (Fig. 1).

8. Samuel Bring, anteckningar om KB:s ex D (UUB) Följande varianter: – Finspång, andra figurer i vänstra kanten (III:8)** – Salsta, med och utan vatten **Magnusson och Nordin 2015, s. 252 (avb.)

Bilaga 4 Tilltryck

1 Planschnummer (enligt Vennberg 1924) 2 Planschens motiv 3 Graveringsår 4 Arkens format:

1. Helark (för liggande format)

2. Halvark (för stående format, och för mindre ark som fogas till ett större (1) 5 Från kanslikollegiet mottaget, på medianpapper 6 Från kanslikollegiet mottaget, på skrivpapper 7 Tilltryck 1729, på medianpapper 8 Tilltryck 1729, på skrivpapper 9 Befintliga avdrag enligt inventering 1750 10 Tilltryck av Tilas (uppskattad siffra: det antal som behövdes för att åstadkomma en upplaga på 400 ex)

1.

Nr

2.

Planschens motiv

3.

Grav.år

4.

Ark

I:1

Titelbladet

1669

½

2

Karl XI

1698

3

Karl XII

1698

4

Erik Dahlbergh

5 6

Från kanslikollegiet: 5. Median 6. Skriv

Tilltryck 1729: 7. Median 8. Skriv

9.

Invent. 1750

10.

Tilas

-

1529

300

½

-

970

300

½

376

-

300

246

154

1698

½

367

-

300

61

339

Forna Norden

1695

1

366

1846

Nutida Norden

1696

1

-

1833

7

Rikets huvudvapen

1669

½

367

1489

1250

8

Gamla svenska mynt

1693

½

366

1454

1170

9

Svenska riddarordnar

1694

½

368

1479

1213

10

Äldre alfabeten

1698

½

366

1513

1257

11

Upplands vapen

1668

½

368

1479

1241

12

Birger Jarl

1699

½

367

1456

1211

13

Stockholm från öster

1693

1

366

1379

1109

1

366

1370

1124

1

365

1370

1012

1

366

1411

1214

367

1454

1150

2:a plåten 14

Stockholm från väster

1669

2:a plåten

1200 648

1544 300

1521

15

Stockholms slott från öster

1670

1

16

Stockholms slott från väster

1667

1

367

1454

1150

17

Borggården från öster

1670

1

366

1434

1128

18

Borggården från väster

1670

1

367

1404

1114

19

Norra slottslängan

1697

1

366

958

1593

20

Norra slottslängan, slottskyrkan

1702

1

366

958

845

21

Slottskyrkan, högkoret

1695

1

367

1375

1105

22

Riddarkolmskyrkan

1670

½

366

1538

1274

39

1.

Nr

2.

Planschens motiv

3.

Grav.år

4.

Ark

Från kanslikollegiet: 5. Median 6. Skriv

Tilltryck 1729: 7. Median 8. Skriv

9.

Invent. 1750

23

Riddarkolmskyrkan, kungagravar

1696

½

366

1494

1233

24

Maria Magdalena kyrka

1691

1

365

1425

1142

25

Katarina kyrka

1669

1

367

1423

870

26

Ulrika Eleonora kyrka

1703

1

366

2306

1168

27

Hedvig Eleonora kyrka

1696

1

-

1467

28

Olof den heliges hjälm

1669

½

366

1529

1274

29

Kristinas triumfbåge

1667

1

366

1394

1154

30

Karl XIs triumfbåge

1692

1

466

1401

1226

31

Ulrika Eleonoras triumfbåge

1691

2:a plåten

300

1137

1

366

1404

1163

½

366

1398

1130

32

Kungsträdgården från norr

1700

1

366

834

580

33

Kungsträdgården från söder

1700

1

366

834

585

34

Kungliga stallet

1698

1

366

1458

1202

35

Riddarhuset från söder

1670

1

365

1443

1178

36

Riddarhuset från norr

1670

1

366

1399

1154

37

Wrangelska palatset från öster

1667

1

367

1400

1120

38

Wrangelska palatset från väster

1670

1

367

1421

1128

39

de la Gardies palats

1670

1

491

1435

1248

40

de la Gardies palats från sjön

1667

1

367

1417

1136

41

Bondeska palatset från söder

1668

1

364

1409

1132

42

Bondeska palatset från norr

1668

1

363

1371

1104

43

Axel Oxenstiernas palats

1670

1

366

1420

1104

44

Brahes/Oxenstiernas palats

1670

1

366

1408

1100

45

Bååtska palatset

1669

1

367

1411

1140

46

Flemingska palatset

1670

1

467

1419

1276

47

Schering Rosenhanes palats

1670

1

367

1442

1203

48

Fabian Wredes palats

1703

1

365

2333

1257

49

Piperska palatset

1702

1

368

1451

1160

50

Tessinska palatset

1702

1

362

1458

1212

51

Tessinska palatset, trädgårdsfasad

1702

1

365

1461

1172

52

Tessinska palatset, trädgården

1702

1

365

958

700

53

Karl Sparres palats

1692

1

-

1389

54

Riksbanken

1691

1

364

1387

1117

55

Södra Stadshuset

1691

1

364

1407

1160

56

Uppsala

1690

2:a plåten

300

1052

1

365

1397

1084

½

442

1392

1205

57

Uppsala domkyrka

1670

1

367

1420

1130

58

Uppsala domkyrka, Gustavianska gravkoret

1695

½

368

1503

1228

40

10.

Tilas

1.

Nr

2.

Planschens motiv

3.

Grav.år

4.

Ark

Från kanslikollegiet: 5. Median 6. Skriv

Tilltryck 1729: 7. Median 8. Skriv

9.

Invent. 1750

59

Uppsala domkyrka, Jagellonska gravkoret

1695

½

367

1411

1347

60

Uppsala domkyrka, gravsten

1668

½

367

1415

1230

61

Uppsala domkyrka, guden Tor

1668

½

367

1543

1300

62

Gustavianska auditoriet/Styrbiskop i Uppsala

1695

½

368

1400

1162

63

Gamla Uppsala/Hednatiden

1694

1

365

1394

1080

64

Uppsala högar/Mora stenar

1668

1

365

1289

65

Enköpöping/Norrtälje

1695

1

-

1388

66

Öregrund/Östhammar

1695

1

367

1410

67

Sigtuna

1686

1

367

1404

1105

68

Svinngarns källa/Nyckelsten

1695

½

367

1538

1280

69

Björkö

1693

1

367

1446

1137

70

Karlberg/Krusenberg

1670

1

366

1413

1126

71

Karlberg från söder

1690

1134

2:a plåten

1011 300

1110 1150

1

366

1385

½

367

1376

1131

367

1389

1126

72

Karlberg från öster

1691

1

73

Karlberg från norr

1691

1

366

1368

1124

74

Karlberg, Dianeborg

1695

1

462

1362

1145

75

Karlberg, orangeriet

1695

1

366

1394

1154

76

Drottningholm, plan

1695

1

-

-

77

Drottningholm från norr

1690

1

366

1380

1104

1

366

1375

1131

78

2:a plåten

Drottningholm från söder

1692

2:a plåten

300

300

5

1

366

1385

1110

½

366

1374

1110

1

366

1371

1146

½

366

1367

1124

1

368

1339

1060

79

Drottningholm med omgivningar

80

Drottningholm vattenkonster

½

368

1385

1039

81

Drottningholm från öster och väster

1694

1

365

1368

1110

82

Drottningholm, trapphuset

1694

½

364

1351

1120

83

Svartsjö

1669

1

366

1434

1170

84

Svartsjö, borggården

1686

1

365

1370

1100

85

Jacobsdal från söder

1670

1136

1694

2:a plåten 1694

2:a plåten

2:a plåten

10.

Tilas

1

364

1406

½

364

1389

1124

1439

1173 1286

86

Jacobsdal från öster

1670

1

365

87

Jacobsdal från väster

1686

1

501

1419

88

Jacobsdal, grottan

1668

1

367

1421

1152

89

Jacobsdal, orangeri

1668

1

366

1416

1156

90

Ekolsund

1697

1

366

1394

1155

395

41

1.

Nr

2.

Planschens motiv

3.

Grav.år

2:a plåten

4.

Ark

Från kanslikollegiet: 5. Median 6. Skriv

Tilltryck 1729: 7. Median 8. Skriv

9.

Invent. 1750

½

468

1389

1227

91

Ekolsund från öster

1690

1

366

1404

1140

92

Åkeshov/Ådö

1695

1

365

1391

1126

93

Almarestäket/Biskops-Arnö

1670

1

368

1416

1148

94

Ängsö/Aspnäs

1670

1

367

1432

1170

95

Aspnäs

1709

1

-

-

96

Bogesund/Brunsholm

1686

1

367

1420

1140

97

Djursholm

1669

1

366

1443

1215

98

Ekebyholm/Ekebyhov

1686

1

460

1416

1250

99

Ekholmen

1686

1

362

1407

100

Älvkarleby

1697

1

368

-

101

Finsta

1708

1

-

-

102

Finsta, med fornlämning

1708

1

-

103

Finsta, Birgittas kapell

1708

1

-

104

Görväln/Grönsö

1670

1

366

1435

105

Gröneborg

1709

1

-

-

106

Håtuna/Haga

1694

1

368

1392

1122

107

Hammarskog/Hornsberg

1669

1

366

1435

1180

108

Hässelby, Spånga

1669

1

368

1418

109

Hässelby, Tuna

1707

1

-

-

110

Kärsö/Malmvik

1695

1

367

1401

1127

111

Lindholmen/Lidö

1670

1

366

1426

1160

112

Mörby

1670

1

373

1414

1162

113

Mörby/Margretelund

1669

1

366

1430

1085

114

Näsby

1692

1

367

1422

1146

115

Noor från öster

1698

1

366

1454

1160

116

Noor från väster

1698

1

364

1453

1200

117

Gamla Örbyhus

1686

1

366

1409

1120

300

300

6

1139 54

346

300

300

5

395

-

300

300

8

392

-

300

300

3

397

1193 300

300

26

300

5

Örbyhus från söder

1694

1

465

1403

1230

Örbyhus från norr

1694

1

464

1425

1280

120

Östanå

1692

1

365

1432

1160

121

Östanå från söder

1694

1

364

1387

122

Penningby

1709

1

-

-

123

Rosersberg

1670

1

367

1408

124

Rosersberg från öster och väster

1670

1

367

1422

125

Rosersberg, åt trädgården

1695

1

-

1380

300

1160

½

-

1377

310

1100

1

-

1393

300

1068

½

-

1398

300

1060

126

Rosersberg, trädgården

42

2:a plåten

1695

374

1160 300

118

2:a plåten

394

300

119

10.

Tilas

395

1160 300

300

9 1144 1100

391

1.

Nr

2.

Planschens motiv

3.

Grav.år

4.

Ark

Från kanslikollegiet: 5. Median 6. Skriv

Tilltryck 1729: 7. Median 8. Skriv

9.

Invent. 1750

127

Rosersberg, borggården/ Rosersberg från öster

1696

1

368

1347

128

Rosersberg, detalj av trädgården

1696

1

-

1345

129

Rosersberg, kanalen

1696

1

368

1356

130

Rosersberg, växthuset

1696

1

-

1451

131

Rörstrand/Rydboholm

1670

1

368

1437

132

Runsa/Skånellaholm

1695

1

367

1410

1124

133

Salsta, gårdssidan

1693

1

366

1403

1120

½

366

1497

1212

134

Salsta, sjösidan

135

2:a plåten

Salsta, paviljonger

1693

2:a plåten 1694

2:a plåten

1080 390

1130 1090

300

1080 1150

1

365

1397

1450

½

365

1502

1240

1

367

1409

1120

½

367

1507

1126

136

Sätuna/Säby

1670

1

366

1433

1184

137

Sjöö från öster

1696

1

368

1411

1034

½

366

1409

1180 1166

138

2:a plåten

Sjöö från väster

1696

2:a plåten

139

Skällnora

1670

140

Skokloster

1674

2:a plåten

1

368

1405

½

368

1400

1163

1

367

1331

1071 1106

1

367

1403

½

367

1467

1212

1

367

1403

1106

141

Stafsund

½

366

1329

1100

142

Stafsund, orangeriet

1694

1

368

1333

1082

143

Steninge

1694

1

366

1406

1120

144

Steninge, fågelperspektiv

1695

1

366

1409

1160

145

Tuna

1694

1

367

1402

1150

146

Ulvsunda

1670

1

366

1449

1140

147

Vaxholm

1670

1

366

1412

1150

148

Venngarn

1695

1

367

1436

1170

149

Venngarn, trädgården

1695

1

367

1406

1160

150

Venngarn/Vik

1670

1

367

1441

1160

2:a plåten

10.

Tilas

Tome II II:1

Titelblad

1698

½

370

983

2

Södermanlands vapen

1668

½

370

88

3

Nyköping

1669

2:a plåten

760 212

166

1

-

1417

300

½

-

1405

300

10

300

1000

4

Strängnäs/Torshälla

1670

1

-

1421

5

Strängnäs domkyrka, högkor

1699

½

365

-

234

1086

300

84

390

316

43

1.

Nr

2.

Planschens motiv

3.

Grav.år

4.

Ark

Från kanslikollegiet: 5. Median 6. Skriv

Tilltryck 1729: 7. Median 8. Skriv

9.

Invent. 1750

6

Strängnäs domkyrka, gravkor

1669

½

366

911

616

7

Södertälje/Trosa

1670

1

368

927

654

8

Eskilstuna/Gripsholm

1670

1

370

887

636

9

Åkerö/Ådö

1670

1

374

1414

1000

10

Årsta/Häringe

1670

1

365

958

687

11

Årsta

1710

1

-

-

300

12

Ericsberg

1694

1

-

1402

300

1100

½

-

1379

300

1044

2:a plåten

399

7

13

Ericsberg från söder

1699

1

365

-

14

Ericsberg från väster

1690

1

-

1395

15

Fiholm/Hanstavik

1695

1

359

1380

1100

16

Floda kyrka

1670

½

371

915

672

17

Gäddeholm

1699

1

363

-

18

Hässelbyholm

1670

1

370

911

674

19

Hörningsholm

1670

1

377

919

680

300

300

67

300

1376

300

20

Jäders kyrka

1699

½

-

-

21

Ludgonäs/Nynäs

1696

1

365

920

675

22

Östermalma

1670

1

370

889

630

23

Mälsåker

1699

1

361

-

24

Rinkesta/Räfsnäs

1670

1

368

902

667

25

Sandemar från norr

1699

1

759

1462

1630

26

Sandemar från söder

1699

1

752

1460

1550

27

Sävstaholm/Sjösa

1670

1

368

890

28

Sjöholm

1706

1

-

-

29

Stora Sundby/Sundbyholm

1688

1

370

908

673

30

Stenhammar/Tullgarn

1686

1

373

895

640

31

Tärnö/Tynnelsö

1696

1

367

899

674

32

Tyresö

1670

1

370

907

652

33

Turinge kyrka

1698

½

366

-

34

Vibyholm

1669

1

373

902

35

Västmanlands vapen

1696

½

-

1404

Västerås

1701

36

2:a plåten

1

366

1383

½

370

1480

300

300

300

239

384

332

6

71

394

329

1136 1083 1168

1

346

-

38

Köping

1704

1

370

1385

39

Sala/Avesta

1704

1

-

-

300

40

Strömsholm

1693

1

370

1042

300

½

367

985

300

41

Strömsholm från öster

1

-

1317

300

44

68

333

664

1703

1699

388

300

Arboga

2:a plåten

16

393

666 300

37

300

71

10.

Tilas

300

52

348

1146 300

39 1376 1352

300

1040

361

1.

Nr

2.

Planschens motiv

3.

Grav.år

2:a plåten

4.

Ark

Från kanslikollegiet: 5. Median 6. Skriv

Tilltryck 1729: 7. Median 8. Skriv

½

-

1382

300

1

-

1906

300

1702

1

361

-

1696

½

370

899

670

Falun/Hedemora

1696

1

370

1902

1170

46

Falu koppargruva

1701

1

362

-

47

Falu koppargruva, uppfordringsverket

1696

½

-

-

300

48

Närkes vapen

1696

½

-

1401

300

49

Örebro

1700

1

371

983

574

½

368

969

708

42

Målhammar/Myrö

1696

43

Tidö

44

Dalarnas vapen

45

2:a plåten

300

9.

Invent. 1750

Askersund

1705

1

-

-

51

Askersund, landskyrkan

1686

½

370

809

300

52

Lindesberg/Nora

1703

1

371

12

53

Esplunda/Ekeberg

1704

1

369

1474

54

Göksholm

1702

1

362

-

55

Kägleholm från öster

1694

1

-

876

56

Kägleholm från söder

1702

1

-

-

57

Värmlands vapen

1696

½

-

1395

58

Karlstad/Kristinehamn

1699

1

362

59

Filipstad

1702

1

364

60

Gästrikland/Ångermanland/Medelpads vapen

1696

½

4

1401

300 300

1024 1416

300

50

10.

Tilas

67

333

300

65

335

300

0

400

1100

300

34

366

574 288

382

18

1200 300

71

329

300

300

844

300

300

9

300

300

1370

-

300

70

330

-

300

71

329

391

1126

61

Gästriklands vapen

1712

½

-

-

300

19

381

62

Gävle

1700

1

363

-

300

70

330

½

363

-

300

81

319

2:a plåten

63

Hälsinglands vapen

1696

½

370

83

217

83

317

64

Söderhamn/Sundsvall

1700

1

362

-

300

300

60

340

65

Medelpads vapen

1713

½

-

-

300

300

12

388

66

Ångermanlands vapen

1712

½

-

-

300

300

16

384

1132

67

Härnösand/Hudiksvall

1692

1

39

884

262

265

68

Jämtlands vapen

1712

½

-

-

300

300

69

Stenen i Grönan dal

1701

½

370

982

70

Västerbottens vapen

1701

½

365

-

71

Torneå/Umeå

1701

1

367

1492

1186

72

Piteå

1701

1

368

1481

1148

73

Luleå

1701

1

363

-

300

64

336

74

Ålands vapen

1703

½

365

-

300

66

334

75

Kastellholmen

1703

1

364

-

300

67

333

76

Lapplands vapen

1714

½

-

-

300

10

390

10

390

737 300

300

72

328

45

1.

Nr

2.

Planschens motiv

3.

Grav.år

4.

Ark

Från kanslikollegiet: 5. Median 6. Skriv

Tilltryck 1729: 7. Median 8. Skriv

9.

Invent. 1750

10.

Tilas

72

328 398

Tome III III:1

Titelblad

1701

½

368

-

300

2

Göta rikes huvudvapen

1698

½

-

-

300

300

2

3

Östergötlands vapen

1696

½

-

1360

300

300

1362

4

Linköping

1697

1

-

1403

300

1050

½

-

1402

300

1110

5

Linköping, domkyrkan

1694

½

373

888

6

Norrköping

1706

-

-

300

7

Söderköping/Skänninge

1707

1

365

-

8

Finspång, gårdssidan

1715

1

-

-

300

9

Finspång, trädgårdssidan

1715

1

-

-

300

10

Vadstena

1706

1

365

-

2:a plåten

6

394

300

64

336

300

3

397

300

9

391

300

80

320

460

½

367

-

300

300

11

Vadstena, gravstenar

1707

½

-

-

300

300

12

Alvastra/Bråborg

1697

1

368

1389

13

Stegeborg från öster

1

364

1411

14

Stegeborg från söder

1706

1

-

1441

300

70

15

Ållonö

1690

1

-

1401

300

1076

16

Ållonö från norr och öster

1692

1

-

1428

300

17

Charlottenborg/Krokek

1706

1

367

-

300

71

329

18

Skenäs/Kungs Norrby

1706

1

368

-

300

73

327

19

Idingstad

1709

1

-

-

300

15

385

20

Löfstad

1694

1

366

-

300

576

21

Löfstad från väster

1

-

890

300

22

Mauritzberg/Norsholm

1705

1

-

-

300

23

Rönö

1706

1

365

-

24

Stjärnorp/Tuna

1697

1

-

1532

300

25

Gamla Sturefors från väster

1709

1

-

-

300

300

15

26

Gamla Sturefors från öster

1709

1

-

-

300

300

15

385

27

Sturefors

1710

1

-

-

300

300

11

389

½

-

-

300

600

319

81

2:a plåten

680 300

2:a plåten

28

Vreta kloster

29

Vreta kyrka, högkoret

30

Vreta kyrka, Magnus grav

1694

1692

14

386

1134 300

300

1100 330

1100

79

321

300

11

389

300

74

326

1160

1

374

889

½

-

889

300

589

½

-

896

300

608

385

655

31

Vreta kyrka, Sverkers grav

1693

½

-

848

300

555

32

Vreta kyrka, Ragnvalds grav

1693

½

-

861

300

560

33

Gotlands vapen

1712

½

-

300

300

11

389

34

Visby

1707

1

359

-

75

325

35

Visborg

1693

1

368

813

46

300

584

1.

Nr

2.

Planschens motiv

3.

Grav.år

4.

Ark

Från kanslikollegiet: 5. Median 6. Skriv

Tilltryck 1729: 7. Median 8. Skriv

9.

Invent. 1750

10.

Tilas

36

Västergötlands vapen

1696

½

4

1370

300

37

Göteborg

1709

1

-

-

300

300

11

389

½

-

-

300

300

10

390

38

Göteborg, Kungsporten

1711

1

-

-

300

300

8

392

39

Göteborg, Kungsporten, utsidan

1711

½

-

-

300

300

17

383

40

Göteborg, Drottningporten

1711

1

-

-

300

300

28

372

41

Göteborg, Drottningporten, utsidan

1711

½

-

-

300

300

12

388

42

Skara

1703

1

363

-

300

70

330

43

Lidköping/Mariestad

1697

1

-

1453

44

Borås/Ulricehamn

1703

1

371

1487

45

Falköping/Vänersborg

1705

1

370

-

46

Alingsås/Axevall

1703

1

372

981

47

Älvsborg

1697

1

368

1289

48

Läckö från söder

1693

1

-

1422

300

1059

49

Läckö från norr

1691

1

-

1394

300

1056

50

Ättestupa/Torstens källa

1693

½

-

887

300

51

Edsberg/Hästevad

1705

1

366

-

52

Gälakvist/Hjällsnäs

1694

½

-

887

53

Gräfsnäs/Näs

1697

1

369

1386

54

Gudhem

1694

1

371

923

55

Höjentorp

1694

1

-

1358

2:a plåten

1040

300

1116 1256 300

268

132

740 1050

593 300

300

80

320

55

345

1136 680 300

1044

56

Halleström

1705

½

366

-

300

95

305

57

Hällekis/Hönsäter

1705

1

366

-

300

80

320

58

Husaby

1694

½

-

888

300

59

Lindholmen

1704

1

-

-

300

60

Mariedal

1694

1

-

1385

300

61

Mölndalfallen

1703

1

365

-

300

75

325

62

Rings gravsten/Kättil Runskes gravvård

1705

½

366

-

300

98

302

300

28

372

1079

63

Sverkers grav

1705

½

-

-

300

16

384

64

Trollhättefallen

1705

1

364

-

300

14

386

65

Sundholmen/Torpa

1705

1

366

-

300

140

260

1694

66

Varnhems kyrka

67

Varnhems kyrka, interören

68

Varnhems kyrka, Knuts grav

1697

300

583

1

363

898

1

372

-

594

½

-

880

300

300

77

69

Varnhems kyrka, Eriks grav

1697

½

-

891

300

25

70

Varnhems kyrka, Inges grav

1697

½

-

885

300

897

71

Varnhems kyrka, Erik Läspes grav

1697

½

-

886

300

538

72

Ymseborg/Ingemo

1705

½

365

-

73

Dalslands vapen

1697

½

-

-

300

323

1100 375

300

88

312

300

17

383

47

1.

Nr

2.

Planschens motiv

3.

Grav.år

4.

Ark

Från kanslikollegiet: 5. Median 6. Skriv

Tilltryck 1729: 7. Median 8. Skriv

74

Åmål

1708

1

-

-

300

75

Smålands vapen

1696

½

-

1348

300

76

Kalmar

1696

77

2:a plåten

Kalmar domkyrka, fasad

1693

300

9.

Invent. 1750

10.

Tilas

24

376

1047

1

372

838

½

370

847

602 602

1

372

853

560

78

Kalmar domkyrka, plan

1692

1

372

855

616

79

Jönköping

1696

1

374

841

504

½

772

35

265

2:a plåten

86

314 390

80

Eksjö/Gränna

1707

1

-

-

300

300

10

81

Växjö

1708

1

-

-

300

300

15

385

½

-

-

300

300

16

384

-

300

56

344

15

385

2:a plåten

82

Västervik/Vimmerby

1707

1

348

83

Visingsö/Västanå

1708

1

-

-

300

84

Bråvalla

1693

1

-

835

300

85

Bråvalla, fynd

1707

½

-

-

300

300

530 300

25

86

Haralds grav/Ubbes grav

1707

½

374

491

279

87

Kungshögen/Humles hög

1707

½

374

495

280

88

Bergkvara/Brokind

1707

1

-

-

300

300

89

Brahehälla/Eksjöhovgård

1707

1

-

-

300

300

90

Brahehus

1669

1

370

849

616

91

Kronoberg

1693

1

374

848

599

92

Gripenberg

1704

1

374

970

93

Huskvarnafallen

1708

1

-

-

94

Inglinge hög

1693

½

362

843

375

15

385

18

382

740 300

300

6

394

599

95

Rambora kulle/Lyfter.

1708

½

-

-

300

300

24

376

96

Nydala

1708

1

-

-

300

300

15

385

97

Rumlaborg

1708

1

-

-

300

300

18

382

98

Skurugata

1708

½

-

-

300

300

20

380

99

Troja

1708

1

-

-

300

300

25

375

100

Vittalia

1709

1

-

-

300

300

14

386

101

Ölands vapen

?

½

-

1350

1367

102

Borgholm från öster

1691

1

368

948

612

103

Borgholm från söder och väster

1707

1

376

67

323

104

Skånes vapen

1712

½

-

-

300

300

15

385

105

Hallands vapen

1715

½

-

-

300

300

20

380

106

Halmstad

1710

1

-

-

300

300

14

386

107

Varberg

1713

1

-

-

300

300

14

386

½

-

-

300

300

12

388

1

-

-

300

300

10

390

108

48

2:a plåten

Kungsbacka

1713

1.

Nr

2.

Planschens motiv

3.

Grav.år

4.

Ark

Från kanslikollegiet: 5. Median 6. Skriv

Tilltryck 1729: 7. Median 8. Skriv

9.

Invent. 1750

10.

Tilas

109

Skottorp

1710

1

-

-

300

300

16

384

110

Blekinges vapen

1712

½

-

-

300

300

29

371

111

Karlskrona från norr

1709

387

2:a plåten

-

-

300

300

13

-

-

300

300

13

387

1

-

-

300

300

10

390

112

Karlskrona från söder

½

-

-

300

300

11

389

113

Drottningskär

1710

1

-

-

300

300

12

388

114

Bohusläns vapen

1713

½

-

-

300

300

22

378

115

Kungälv/Bohus

1713

116

117

2:a plåten

2:a plåten

Marstrand/Karlsten

1713

2:a plåten

Uddevalla

1709

1 ½

1713

2:a plåten

1

-

-

300

300

32

368

½

-

-

300

300

6

394

1

-

-

300

300

14

386

½

-

-

300

300

14

386

1

-

-

300

300

22

378

½

-

-

300

300

14

386 388

118

Strömstad

1713

1

-

-

300

300

12

119

Finlands vapen

1712

½

-

-

300

300

14

386

120

Södra Finkands vapen

1712

½

-

-

300

300

12

388

121

Norra Finlands vapen

1715

½

-

-

300

300

19

381

122

Karelens vapen

1714

½

-

-

300

300

16

384

123

Viborg

1709

1

-

-

300

300

11

389

½

-

-

300

300

11

389

2:a plåten 124

Nylands vapen

1714

½

-

-

300

300

17

383

125

Österbottens vapen

1712

½

-

-

300

300

14

386

126

Savolax vapen

1714

½

-

-

300

300

12

388

127

Tavastehus

1710

1

-

-

300

300

7

393

49

50

johan mannerheim

I en boksamlares ögon · Rullar och dragspel

I

bland drömmer jag om brev och böcker som inte ser ut som brev och böcker. Det kan vara fyra tusen år gamla lerkuddar med kilskrift och lertavlor som handlar om kung Gilgamesh.

Det kan vara millimetertjocka trätavlor i vykortsformat från romarrikets Britannia, brev och dokument skrivna med bläck, som hittats i fortet Vindolanda. Jag kan drömma om kinesiska bambu-böcker från samma tid, bambustavar hopbundna till mattor att skriva den lodräta texten på. Eller rullar av papyrus med de grekiska klassikerna i biblioteket i Alexandria. De kan vara av siden och papper från Kina, Korea och Japan, som de första kända tryckta böckerna, små rullar med buddhistiska texter.

Jag ser en massa små träpagoder uppställda som schackpjäser framför mig. Omkring 770 lät Shotoku, en japansk kejsarinna, trycka en miljon rullar i formatet 5 × 56 cm för att fira freden efter ett inbördeskrig. Var och en var inlagd i en liten pagod. Jag ser palmbladshandskrifter i olika former från Indien och Burma. Och sten, runstenen i Rök från 800-talet, den mycket äldre Rosetta­ stenen från Memfis med hieroglyfer och grekisk och demotisk text. Och Han­tidens stenbibliotek i Loyang med de viktigaste kinesiska klassikerna, som man kunde göra avklappningar från och vara säker på att få den auktoriserade texten.

Jag drömmer att jag efter tjugosju år än en gång står i ett bokrum i ett kloster i Italien helt inrett för pergamentrullar. Mitt liv har varit en brytningstid. Datorerna har uppfunnits och med dem digitala brev och böcker. De har ruckat på våra föreställningar om vad en bok, ett doku-

ment, ett brev verkligen är. Men spådomarna om pappersbokens snara död har inte infriats, än så länge. Också tidigare har olika bokformer levt sida vid sida på samma plats. Under århundradena kring Kristi födelse höll papyrusrullen länge stånd mot codexen, ursprunget till västerlandets tryckta böcker. De kunde utmärkt ingå i samma bibliotek.

En rulle från Åbo Att samla på sådana här gamla böcker i dess olika former förblir förstås en dröm för mig och nästan alla boksamlare. Men bland mina böcker finns några sentida exempel på rullar och dragspel. Det äldsta kallar sig för Historiskt etui. Boken är bunden i ett samtida cylindriskt etui i orangefärgad papp.

Rullen kan vridas med en svarvad knopp i trä.

På änden sitter en stopp i grön papp som hindrar rullen från att slinka in i etuiet. På den sitter ett grönt titelskinn med texten ”Historiskt etui.” tryckt i guld. Etuiet ligger numera skyddat i en orange kapsel med klotrygg, pappersöverdrag och titeletikett av Sture Åkerström.

När jag drar ut rullen en aning ser jag att den tryckts hos Frenckell i Åbo 1821. Den brandröda färgen från omslagen på Atterboms och Palmblads tidskrift Phosphoros 1810–13 var tydligen fortfarande på modet när rullen fick sitt etui.

Ovanför staplas världshändelser under 1821 som att Napoleon dog på S:t Helena den 5/5 och att den österrikiska armén gick över Po den 6/2 på sin väg ner genom Italien. Den sista händelsen

51

Rullen slutar med början.

Frenckell har satt och tryckt är från den 19 oktober 1821, då perserna ryckte in i Turkiet. Rullen har tryckts vid årets slut, lagom för att kunna bli en julklapp.

För att hitta den fullständiga titeln måste jag dra ut hela rullen. Längst in finns den: Historiskt etui eller Kronologisk öfversigt af de märkvärdi­ gaste händelser ur Verlds-Historien, ifrån Staternas

52

Rullen börjar med slutet.

uppkomst intill närvarande tid. Öfversatt, med för­ bättringar och tillägg, ifrån 7:de Tyska OriginalUpplagan.

Som titeln anger är uppställningen strikt kronologisk. Världshistorien har delats upp i åtta tidevarv och inom dessa anges årtalet för olika händelser. Det första tidevarvet går från ”Historiens början till Cyrus”, år 2000 till 560 före Kristus.

Det sista, åttonde tidevarvet, går ”Ifrån Franska Revolutionen intill närvarande tid År 1789–1821, e. Chr.”. Innehållet är en bearbetad översättning med tillägg av en bok av J. G. Kühnemann som kom ut i flera upplagor i Wien. Det var vanliga böcker. Jag har inte kunnat hitta någon upplaga i rullform.

Så det var troligen Johan Christopher Frenckell (1789–1844) som kom på att kronologi kan göras på rulle. Han var den tredje med samma namn i en långvarig boktryckardynasti. Sex år senare, efter Åbo brand 1827, då tryckeriet med inventarier och boklager brann upp, flyttade han huvuddelen av verksamheten till Helsingfors.

Hans företag, Frenckellska tryckeriet, fortlevde där ända till 2008.

Boken har inga sidor, men dess längd är cirka 5,4 meter och bredden 87 mm. Den är sammansatt av tretton blad, som är cirka 415 mm långa i monterat skick (exklusive en överlappning på ungefär 10 mm). Libris anger två exemplar, en delvis defekt rulle i Uppsala UB och ett oskuret exemplar i Kungl. biblioteket avsett ”att skäras i 13 remsor om c:a 40 × 9 cm och monteras till rulle”. Ett exemplar finns avbildat i en bok från Frenckellska tryckeriets 300-årsjubileum 1942, Oscar Nikulas bokfilm Boktryckarna Frenckell och deras föregångare vid Åbo Akademi. Priset var 2 rubel banco enligt en annons i Åbo tidningar 1822.

Längst ut på min rulle, under tryckuppgiften, står det ”Tillhörig Cecilia Sparre Haga 1834.” Den enda Cecilia jag hittar är född på Nygård 1818.

Hennes mamma hette Lewenhaupt. Cecilia gifte sig med en kammarherre Charles Lewenhaupt 1840. Möjligen var hon vid hovet redan 1834.

Hennes yngre syster Sigrid Sparre var hovfröken 1844–1850 och en älskad älskarinna till kronprins Karl, senare Karl XV. Det fick en ände, när Sigrid sparkades från hovet av drottning Sofia.

fördelen att du kan bläddra fram och tillbaka i boken och slipper det jobbiga rullandet.

Rullar och dragspel är särskilt lämpliga för kronologier och för panoraman av olika slag.

Formen möjliggör ett flöde, som inte avbryts av bläddringen från en högersida till nästa vänster­ sida. Dessutom undviker formgivaren svårigheten att få ett fint uppslag mellan vänster- och högersida utan att häftningen gör att något försvinner in i bunten.

Ett modernare exempel på en historisk, kronologisk bok är Peters Synchronoptische Weltgeschich­ te, Hamburg, med copyright från 1952.

Det var en på sin tid populär foliant, som jag har i numrerat exemplar, nummer 83 692 av dittills 90 000. Det verkar som om utgivarna vill skämta med privatpressar och andra som ger ut bibliofilupplagor på hundra eller tvåhundra exemplar. Mitt exemplar saknar tryckår men måste

Ett dragspel från Hamburg En rulle är normalt skriven, målad eller tryckt på papprets ena sida. Något annat skulle bli opraktiskt, när du rullar ut boken i lagom stora portioner för att läsa och rullar upp det redan lästa i en ny rulle. Detsamma gäller dragspel. Med det menar jag en rulle som vikts fram och tillbaka tills den blivit ett platt dragspel eller som det också kallas, en bok i leporelloform. Dragspelet har

Peters världshistoria.

53

vara från 1959 eller 1960, eftersom de senaste händelserna är daterade 1959.

Boken är uppbyggd av ett antal dragspel på fyra blad vardera. Härigenom kan författarna Arno och Anneliese Peters ta sig genom världshistorien i tvåhundraårsportioner utan minsta avbrott. Historiskt etui är en endimensionell bok, där tiden är den enda dimensionen. Den synkronoptiska världshistorien har där­emot två dimensioner, tiden som löper genom hela boken, och ämnesområdena som ligger utspridda uppifrån och ner och dessutom skiljs åt med olika färger.

De är ”Wirtschaft, Geistesleben, Religion, Politik, Kriege, Revolutionen”, dvs. ungefär Vetenskap och teknik, Humaniora, Religion, Politik, Krig och Revolutioner.

En sorgeprocession från Sankt Petersburg Min näst äldsta rulle är ett ryskt panorama och fem år yngre än Historiskt etui. Det är en lång rul�le över processionsordningen vid Tsar Alexander den förstes begravning i Sankt Petersburg i mars 1826. Han dog av tyfus i Taganrog, öster om Krim den 1 december 1825.

En annan mer utarbetad plansch, som också skildrar processionen, gjordes i den tradition av panoramabilder över fester, karuseller och begravningar som går tillbaka till femtonhundratalet. Ett svenskt exempel på en sådan panoramabild är den fyra och en halv meter långa begravningsplansch, ofta vikt i dragspelsform, som ingår i Pufendorfs praktverk om Karl X Gustav från 1696.

54

Det här är något helt annat.

Rullen har enkla symboliska bilder för de olika deltagarna. Den kan ha använts för att hålla reda och ordning vid sorgeprocessionen. Den är 9,15 meter lång och bara 7 cm bred. Det är ett rent litografiskt tryck, gjort i arton delar, som fogats samman till en enda rulle. I sammanfogat skick mäter delarna oftast 52 cm med en variation från 48 till 53 cm, utom den sista som är 38 cm. De bör alltså ha tryckts på ark med en längd på cirka 54 cm. Titeln på ryska börjar: Pechal’naya protsessiya … (= Sorgeprocession över Tsar Alexander I).

Det finns många prickar på rullen. Varje prick betyder en person, en trumma en trumslagare, en kudde en person som bär en av Alexanders ordnar liggande på en kudde. För att komma till Alexanders kista måste man ta sig genom nästan hela rullen till den sista metern. Efter kistan går damerna med högst rang i tsarfamiljen, kejsarinnan Alexandra Fjodorovna, gift med den nye tsaren Nikolaj I, och Alexanders mor, änkekejsarinnan Maria Fjodorovna. Alexanders änka, Elisabeth Alexejevna, var för sjuk för att ta sig till begravningen från Krim, och skulle dö några månader senare. Det var hennes sjukdom som fått paret att resa till Taganrog med dess milda klimat.

Rullen har följt med Villnäsbiblioteket till mig, ett herrgårdsbibliotek med sjutton- och artonhundratalsböcker som en gång stått på Villnäs inte långt från Åbo i Finland. Jag har inte lyckats ta reda på vilka släktingar som deltog i begravningen, om det var min farfars farfars far Carl Erik Mannerheim (1759–1837) eller hans son Carl Gustaf Mannerheim (1797–1854) eller båda.

Carl Erik var 1826 en äldre statsman i Finland, landshövding i Åbo och Björneborgs län. Han hade varit med i den lilla delegation som 1808 förhandlade med Alexander om Finlands status efter erövringen från Sverige. Resultatet blev att landet inte uppgick i Ryssland. Finland blev ett storfurstendöme under tsaren med bibehållen lagstiftning, luthersk religion, egen lantdag och en rysk generalguvernör. Den unge Carl Gustaf hade tidvis varit verksam i Sankt Petersburg och hade 1823 publicerat sin första entomologiska uppsats om skalbaggar, Eucnemis, där.

De flesta som fick rullen i samband med begravningen har säkert betraktat den som en förbrukningsartikel och slängt den efteråt. Det enda

exemplar jag lyckats belägga tillhör Columbia University i USA och är rätt vattenskadat.

Ett dragspel från P. A. Huldberg, Regeringsgatan, Stockholm Både rullar och dragspel lämpar sig utmärkt till långsmala panoramor av olika slag. Ett populärt svenskt litografiskt panorama i dragspelsform var Karta öfver Segelleden från Stockholm Kanalvägen till Götheborg jemte fyrtiofyra Utsigter.

Kartan är handkolorerad, medan de omgivande bilderna, som är hämtade från olika platser längs segelleden, är i svartvitt. Första upplagan kom 1837 och den första med Utsigter i titeln året därpå. Sedan trycktes ett otal upplagor ända in på 1870-talet ofta utan uppgift om tryckår. (Dessutom utgavs en faksimilupplaga 1969.) Mitt exemplar är tidigast från 1862, det år då förläggaren Huldberg flyttade från Bazaren på Norrbro till Regeringsgatan.

Kartans popularitet hänger samman med den växande turismen i Sverige. En beskrivning till kartan såldes separat och fanns också på engelska, franska och tyska. Dragspelsboken inleds med två Stockholmsbilder och avslutas med två bilder från Göteborg. Däremellan passerar du spännande platser som Norsborg, Ekerö kyrka, Sturehof och Södertelge, Brandalssund, Hörningsholm, Stegeborgs ruin och Söderköping, Wreta kloster, Ulfåsa, Borenshult och Motala med Platens graf. Efter en liten avstickare till Wadstena slott seglar du vidare tvärs över Wettern till Carlsborg, Forsvik och Karshult, når Wenern vid Sjötorp, passerar Leckö slott på vägen till Wenersborg, ser Polhems fallet och tar dig in i Trollhätte kanal och slussas vidare mot Gamla

55

Segelleden Stockholm Gรถtheborg.

56

Höga visan.

Lödöse och Bohus innan du når målet, sjöstaden Götheborg, där flanörer vandra längs kajen. På din resa genom Sverige har du sett en och annan människa, en hund, några hästar och kor, några roddbåtar, många segelbåtar och många ångbåtar, de flesta hjulångare.

en ganska fantasifull översättning av Tusen och en natt till franska. Kanske är denna utgåva av Cantiques des Cantiques tänkt som en kärlekens lilla andaktsbok, riktad till både fromma och avfallna katoliker, lätt att bära med sig under livets äventyr.

En fransk Höga visan i dragspelsform

Exempel från privatpressar och konstnärsböcker

Vad som fick en stor fransk förläggare, Eugène Fasquelle, att 1925 ge ut Höga visan på franska som en liten dragspelsbok, är inte lätt att veta. Han var bland annat Zolas förläggare.

Denna nyöversättning av Höga visan är enkel, utan illustrationer och texten är placerad inom en röd ram. Boken ligger i ett enkelt förlagsband, en dragbandskapsel i lila klot, som försluts med tryckknappar som sitter på dragbanden. Översättaren J. C. Mardrus var en fransman född i Kairo 1868. En av hans unga vänner var poeten och romanförfattaren Louis Aragon, med anknytning både till dadaismen och till den tidiga surrealismen. Mardrus hade tidigare gjort

Den moderna privatpressrörelsen började litet före sekelskiftet 1900 med förlag som William Morris Kelmscott Press och Thomas CobdenSandersons Doves Press. Privatpressarna riktar sig till en marknad av boksamlare och konstsamlare. En privatpress trycker oftast sina böcker på en egen tryckpress. Boktryckarna och formgivarna får en möjlighet att pröva många olika former och uttryck. Förlagsband är i många fall en del av helheten. De gör begränsade och numrerade upplagor och dessutom ofta mindre delupplagor, som är exklusivare och kanske ännu finare, och kan därigenom ta rejält betalt för att finansiera verksamheten.

57

Rötterna till detta går långt tillbaka. Under 1700-talet fanns redan en stor boksamlande publik, skönandar som kunde lockas av kopparstick i olika varianter (”före text” var särskilt fint) och av begränsade upplagor och av delupplagor på olika typer av papper eller på extra stort papper.

Så småningom kom numrerade upplagor. Min äldsta numrerade bok är från Paris 1795.

Bland formexperimenten i vår tids konstnärsböcker och privatpress finns både dragspel och rullar. I Susan Weils och Marjorie Van Dykes konstnärsbok The Epiphanies av James Joyce, utgiven av Vincent FitzGerald i New York 1987, är ett av de fyra objekten, Dreams, ett dragspel. Ställer du dragspelet upp, kan du betrakta drömbilder från båda sidor.

Ett annat dragspel, som mot det vanliga är tryckt på båda sidor, är en liten specialutgåva av Jan Erik Volds dikt Det alle vet, som gjordes i tio numrerade exemplar i samband med en svensk bokbandsutställning på Svenska Institutet i Paris 2011.

Boken har formgivits av Lars Paulsrud. De tre deltagarna, Johanna Röjgård Sjöberg, Per Anders Hübner och Annika Baudry band var sitt exemplar av boken. Jag har Johanna Röjgårds band, i ett silvrigt laxskinn från Island som passar till diktens havstema. På frampärmen kan man knappt skönja författarnamn och titel i blindtryck. Ett enkelt skjutfodral i svart papper skyddar boken. Johanna har bundit ytterligare ett exemplar på samma sätt till författaren, nummer 5, men i gyllene laxskinn.

Skälet till att dragspelet är tryckt på båda si-

Det alle vet.

58

dor är att boken är tvåspråkig. Den norska originaltexten är på ena sidan av dragspelet och den franska översättningen på den andra. Inte nog med det. På en liten minnepinne, som är fäst vid en maggördel som håller ihop boken, finns ytterligare en version, författaren Jan Erik Volds egen uppläsning av den långa dikten till musik av saxofonisten Jan Garbarek gjord i Stockholm i december 2010.

Peter och Donna Thomas i Santa Cruz i Kali­ fornien driver en privatpress tillsammans där de också håller på med papperstillverkning och kursverksamhet. Peter Thomas arbetar mycket med papper, medan Donna Thomas ofta har tecknat, skurit och tryckt bilderna. Många av deras böcker är i miniatyrformat och en hel del är gjorda som dragspel.

De har också gjort några små böcker i rullformat. Den första av deras böcker jag stötte på var Four Views of Kealakekua Bay från 1998.

Kealakekua är den havsvik där kapten James Cook mötte sitt öde 1779 och dödades på stranden. Boken innehåller tre korta citat, av honom, av Mark Twain och av hawaiimusikern John Noble. Den fjärde vyn bildas av två linoleumsnitt av Donna Thomas från platsen.

Boken är tillverkad i sjuttiofem exemplar som en liten rulle tryckt i boktryck i svart och tre färger. Papperet, som är tillverkat av Peter Thomas, är mönstrat på ena sidan. Kassetten har ytterligare ett litet linoleumsnitt med en palm som etikett på frampärmen. Rullen sitter i två träsidor, motsvarande övre och nedre snitten på en bok.

Den låses i hoprullat skick av en liten mässings-

Four Views of Kealakekua Bay.

59

Pandoras ask.

stav som sätts i slitsar i träsidorna. Rullen är cirka femtiofem centimeter lång och fem och en halv centimeter bred. I hoprullat skick är bokens format 73 × 45 mm. Året innan, 1997, gav de ut en mycket mindre rulle, Pandora’s Box. Denna hemliga ask får inte öppnas. Men det gjorde Pandora och ur asken flög alla möjliga olyckor och sjukdomar ut över jorden. Bara hoppet fanns kvar i asken.

Rullen påminner om ett måttband i en marmorerad pappask med trägavlar.

Det är ett unikt exemplar som är tryckt på en remsa skuren från ett gammalt dokument på pergament med handskriven engelsk text. Remsan

60

är 21 mm bred och över 450 mm lång. Övriga hundratrettio exemplar är numrerade och tryckta på papper.

Precis som bokbindaren av Historiskt etui en gång gjorde har paret Thomas satt titeln på en stopp i yttre änden av remsan, som ska hindra att den försvinner in i sin kassett. I det här fallet är stoppen en pappbit med marmorerat pappers­ överdrag. Titeln är typografisk och har pressats med guld på pappbiten så som bokbindare brukar göra på bokryggar.

Trots allt har jag vågat dra ut remsan ur Pandoras ask. På pergamentets blanka sida finns några ord skurna i linoleum av Donna Thomas i tre

Vonnegutcitat.

färger, ord som fruktan, krig, girighet, hat och sjukdom. Över dem löper en rad satt text, tryckt i svart, en text mot våld av den amerikanske författaren Kurt Vonnegut.

Jag har spårat citatet till Slakthus 5, hans bok om bombningarna av Dresden. Så även Pandora’s Box är ett slags historiskt etui. Orden uttrycker en förhoppning på våra efterkommande, som är lika aktuell idag som när orden skrevs: I have told my sons that they are not under any circum­ stances to take part in massacres, and that the news of massacres of enemies is not to fill them with satisfaction or glee. I have also told them not to work for companies

which make massacre machinery, and to express con­ tempt for people who think we need machinery like that.

X Tillgång på material, tekniker för att skriva eller för att trycka, ett specifikt behov att dokumentera och berätta, ett samhälles behov, kultur och traditioner präglar bokens form.

En bok kan nästan se ut hur som helst. samtliga bilder, foto johan mannerheim

61

elisabeth mansén

Ett nytt brev från Fredrika Bremer

N

aturligtvis fanns det ett brev till. Trots att det är skrivet av en person som var berömd i sin samtid, och trots att några av de mest engagerade och insiktsfulla redaktörer man kan tänka sig har samlat på breven i över hundra år. År 1915 kom den första volymen av fyra i en imponerande utgåva av Fredrika Bremers brev, sammanställd av Klara Johanson och Ellen Kleman. År 1996 samlade Carina Burman de nya brev som dykt upp i två vackra och välfyllda volymer på totalt 1 046 sidor. De kan verkligen inte hållas ansvariga för att det dyker upp fler brev, särskilt inte det som jag nyss fann på ett oväntat ställe i Kungl. bibliotekets samlingar – under den föga informativa rubriken ”Brev mellan andra” i August Blanches papper, katalogiserade i början av år 2015.

Brevet är ställt till Sven Peter Ågren (1787–1860) präst och pedagog, född i Kalmar, student vid Lunds universitet, lärare vid Krigsakademien på Karlberg, utnämnd till professor 1823. Vid Karlberg införde han växelundervisning och utvecklade en uppskattad metod att undervisa i fysisk geografi, demonstrerad i Fysisk jordbeskrivning (1830). Ågren var en reformvillig medlem av 1825 års uppfostringskommitté och lade just år 1842 fram sin avhandling om kristendomsundervisningen. Några år senare (1845) utnämndes han till kyrkoherde. Ågren ville intressera Bremer för sin uppfostringslära, medan hon fascinerades av hans idéer om vetenskapernas samband med människans självmed­vetande, liksom av hans tankar om rela-

62

tionerna mellan religion, elektricitet och magnetism. Det framgår när han nämns i brev till vännerna Per Böklin och Frances von Koch åren 1833 till 1841. Inga tidigare kända brev är ställda direkt till honom.

Detta brev är daterat Årsta den 12 maj 1842. Bremer är rädd att professor Ågren, som hon räknar bland sina vänner, sårats av vad hon skrivit om sin kristna tro i den nyutkomna Morgon-väckter: Några ord i anledning av ”Strauss och evangelierne”; Tros-bekännelse. Det gäller särskilt hennes tanke att personer av olika religiös övertygelse kan vara lika så goda kristna – eller bättre. En idé värd att minnas i dagens religiösa strider. Hon skriver: Deremot finnes några individer af så naturligt ädelt och stort sinnelag och så ren och stark vilja att de liksom lysa sig sjelfva på den goda vägen, och äga medvetandet om den gode (Gud), så starkt i sitt sjelfmedvetande att de föga behöfva stödet eller ljuset af någon yttre positiv uppenbarelse. Sådana sköna naturer ha funnits före Christendomen och finnas äfvenså i denna dag, och det är det samma om de heta Araber eller Perser, Rationalister eller Straussianer, de äro i sjelfva verket de bästa och ädlaste Christne; Och många af de i dogmatisk mening ren-

lärige kyrkans söner, förtjena icke att gå i skuggan af dessa ädla, som icke säga till Christus: ”Min Herre och min Gud!” men ändå i ordets sannaste mening älska hans vilja och utföra hans bud.

Många 1800-talsteologer hade säkert svårt att acceptera en så ekumenisk inställning. Bremer vill i alla fall förklara sin uppfattning närmare och hoppas på Ågrens förståelse – eller förlåtelse.

Dessutom vill hon stämma möte med honom och diskutera det han tidigare sagt om människans självmedvetande. Hon slutar artigt och förbindligt med en önskan om att olika åsikter inte bör skilja dem åt och att hon i alla fall är en sann och tillgiven vän.

Så har vi fått ännu en glimt av Fredrika Bremers liv, av tidens vänskapsrelationer och ideologiska samtal. Även om vi i väntan på nästa brevfynd inte vet hur fortsättningen på vänskapen utvecklades är det bara att tacka och ta emot – ett nytt brev från Fredrika Bremer.

KB HS L249:1:3.

63

kristina lundblad

”De förnämsta oarterna inom näringslivets organisering” Erik Gambys kritik av fasta bokpriser och den svenska bokhandelns organisation

M

itt på baksidan av omslaget till Erik Gambys skrift Kulturkrav och profitbehov i svensk bokdistribution står det tryckt ”Riktpris kr. 30:–”.1 Av detta kan man sluta sig till att Bokgillet, som gav ut boken, inte var medlem i Svenska Bokförläggareföreningen. Det var därmed vad förläggareföreningen kallade ett ”outsiderförlag” och även om den dispens från förbudet mot bruttopriser som förläggareföreningen hade beviljats av Näringsfrihetsrådet gällde också för dem, valde Bokgillet riktpriser.2 Till skillnad från bruttopriser fick riktpriser underskridas. Bokhandlaren kunde alltså sätta ett lägre pris än det som stod tryckt på boken. Att förlaget ”ej kunna fordra att bokhandlarna håller priset” – det pris förlaget hade bestämt – utgjorde enligt förläggareföreningen ett hot mot bokbranschens ordning och stabilitet. Men det hade vidare implikationer än så; ”för hela vårt kulturella liv skulle [det] vara utomordentligt skadligt”, ansåg föreningen, om förbudet mot bruttopriser verkställdes också inom bokbranschen.3 Förbudet mot bruttopriser, det vill säga priser som är fasta och som producenten och inte återförsäljaren bestämt, infördes i Sverige den 1 juli 1954. Förbudet hörde till den nya ”lagen om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet m.m.” som riksdagen stiftat i september 1953 och som syftade till att motverka kartell- och monopolbildningar och andra hinder för fri konkurrens. Erik Gambys Kulturkrav och profitbehov kom 1962 och att hans eget förlag Bokgillet, som Gunnel Furuland gav en ingående skildring av i förra numret av Biblis, var ett

64

”outsiderförlag” var ingen slump.4 Det var säkert också med tillfredsställelse Gamby lät trycka ordet ”riktpris” på bokens omslag. Gambys skrift är nämligen ett inlägg för fria priser (riktpris var ett steg på vägen) och en vidräkning med den makt Svenska Bokförläggareföreningen enligt Gamby hade utövat över den svenska bokhandeln allt sedan föreningens bildande 1843.

Speciellt kritisk var Gamby mot de stora förlagens dominanta ställning i föreningen, vilken bland annat byggde på föreningens dåvarande bruk av graderad röstskala, och mot den kontroll föreningen tilläts utöva över bokdistributionen. ”Man kan inom bokindustrin och bokdistributionen studera de förnämsta oarterna inom näringslivets organisering”, skriver han i Kulturkrav och profitbehov, och fortsätter: ”Här finns i ett nötskal alla de konkurrenshindrande trust- och kartellbildningar som statsmyndigheterna ända sedan 1800-talet systematiskt har bekämpat. Bokdistributionen har såväl nyetableringskontroll, återförsäljarmonopol som prisöverenskommelser. Man har till och med lyckats få myndigheternas sanktion på att denna reglering är ett samhällsintresse.”5 Med tryckfrihetsförordningen 1809/10 hade etableringsfriheten inom bokmarknaden fått lagstadgad status. ”Intet hinder vare för bokhandelns idkande, icke heller för utgifning till föryttrande af någon skrift, vare sig inländsk eller utländsk”, står det, och det enda som krävdes för att man skulle få ”bokhandel idka eller böcker försälja” var att man anmälde sin verksamhet hos hovkanslern.6 Svenska Bokförläggareföreningens

regler bröt inte mot lagen eftersom de inte hindra­ de folk från att bedriva bokhandel. Den enda restriktion reglerna innebar var ju att bokhandlaren inte fick sälja böcker från föreningens medlemmar om han inte var antagen som kommissionär av föreningen. Det var bara det att föreningen redan tidigt kom att räkna nästan alla större förläggare till sin medlemsskara. Var man inte föreningens kommissionär hade man alltså ett väldigt begränsat urval böcker att sälja och som Gamby lakoniskt konstaterar ”[d]en bokhandlare som ej har möjlighet att förse sina kunder med alla författares böcker kan ej reda sig.”7 I praktiken kom förläggarföreningens system alltså att träda i lagens ställe; etableringsfriheten förvandlades till etableringskontroll, bokhandlarna underställdes förläggarna, distributionen produktionen.

Att bli antagen som kommissionär var ingen lätt sak. Sven Rinman redogör för en rad ärenden kring nya kommissionärsplatser i sin studie över förläggareföreningens tidiga historia och det är uppenbart att många kom i kläm när förläggarna plötsligt reste nya krav och införde stränga regler kring vem som fick lov att sälja deras böcker.8 Av Gambys detaljerade beskrivningar framgår det att den som ville bedriva bokhandel på 1960-talet mötte liknande hinder. Kraven på kommissionärerna tycks ha ökat och hela kontrollsystemet efterhand förfinats. Exempelvis startade föreningen ett bolag som enligt Gamby enkom sysslade med att gå i borgen för bokhandlare som behövde låna pengar för att köpa bokhandel. ”Bolaget arbetar sålunda helt med andras kapital”, skriver Gamby.9 Svenska bokförläggareföreningens kommissionshandelssystem fortlevde i princip oförändrat fram till 1970, de sista 16 åren på dispens från bruttoprisförbudet. I sin första dispensansökan, inlämnad dagen före julafton 1953, framhåller föreningen att bruttoprissystemet är en förutsättning för svenska boklådors breda sortiment och lagerhållning av också svårsålda titlar och att det ger kommissionärerna (bokhandlarna) fördelen att kunna returnera osålda böcker.10 Texten hänvisar till den bokutredning som kom 1952 och citerar två långa stycken ur den, däribland utredningens slutsats i vilken utredarna skriver: ”Vid en avvägning av anförda för- och nackdelar av kommissionssystemets bibehållande har bokutredningen kommit till den uppfattningen, att

systemet är av bärande betydelse för bokutgivning och bokhandel i Sverige. […] Ett slopande av kommissionssystemet och en övergång till en helt kommissionsfri bokhandel skulle med all sannolikhet medföra en avsevärt minskad differentiering av bokutgivningen. I första hand kommer detta att gå ut över den nya, svårsålda men ur litterär synpunkt värdefulla litteraturen.”11 Argumenten upprepas i förnyade dispensansökningar under de kommande åren. Om systemet tvingas upphöra kommer bestsellerlitteraturen att vinna mark på bekostnad av mindre lättsålda titlar. ”Det är förklarligt om statsmakterna har hesiterat inför dessa krokodiltårar”, skriver Erik Gamby och raljerar över att förläggareföreningen lyckats få dispens från förbudet mot fasta priser ”genom att presentera de hemskaste mardrömmar om följderna av en fri bokhandel.”12 Hans egen analys är en annan. Förläggareföreningens farhågor rörande en förestående kulturell förflackning förefaller honom ”orealistiska”: I själva verket förhåller det sig så att förtjänstmarginalen på bestsellers är för hög i förhållande till det arbete som försäljningen kräver. Detta är givetvis en följd av brutto­prissystemets osmidighet, eftersom bokhandlarens förtjänstmarginal är beräknad lika för alla slag av böcker, oberoende om de är lätt- eller svårsålda. En riktigt avvägd förtjänstmarginal borde givetvis vara större för de svårsålda böckerna och mindre för de lättsålda. En fri prisbildning skulle automatiskt reglera detta, så att marginalerna för de lättsålda böckerna genom den fria konkurrensen skulle minskas. Härigenom skulle bokhandlarna, och speciellt då A-bokhandlarna, som har förmånen att ha ett riskfritt kommissionslager, få mera intresse för de svårsålda böckerna, som ju redan nu utgör ett viktigt inslag i bokhandelns försäljning och sannolikt skulle kunna bli det ännu mer, om de inte kommer i skymundan för populärlitteraturen.13

Här kommer folkbildaren Gambys tro på människans bildningstörst och den ”kvalificerade” litteraturens kraft till uttryck, om än indirekt.

Gamby tycks inte se någon risk att bokhandlarnas ekonomiska intressen och ”populärlitteraturens” mekanismer får friare spelrum om de fasta priserna försvinner eller att de är mer funktionella på en fri marknad än kvaliteterna hos en litteratur som han själv benämner som svårsåld.

Nej, följden av en fri bokmarknad med fri kon-

65

kurrens skulle, menar han, bli en bokhandel där smal och vanligen svårsåld litteratur gynnades. Så här i skuggan av bokhandelsdöden och bestsellerismens triumf kan man tycka att det är en naiv uppfattning, men man måste komma ihåg att varken Gamby eller någon annan någonsin haft möjlighet att studera en svensk bokhandel med fri konkurrens och fria priser eftersom det aldrig hade existerat.

Verkligt märkligt är att Gamby både trodde och önskade att kommissionssystemet skulle fortleva även utan de fasta bokpriserna. I det ”Förslag till omorganisering av bokhandeln” som avslutar hans skrift skriver han att ”[k]ommissionssystemet, som visserligen är typiskt för bokhandeln men som också förekommer inom andra branscher, bör ej väsentligen förändras genom omorganiseringen”14 Systemet skulle, om Gamby fick bestämma, bibehållas men mjukas upp. Bokhandlarna skulle få större inflytande, kunna välja om de ville ta emot böcker i kommission eller genom köp i fast räkning liksom de skulle kunna välja att enbart sälja vissa kategorier av böcker.15 Att upprätthålla kommissionssystemet utan fasta priser såg ju förläggareföreningen som en omöjlighet redan i sin dispensansökan 1953 och när dispensen slutligen upphörde att gälla, 1970, upphörde mycket riktigt också kommissionssystemet.16 Idag, när man ganska ofta i debatten hör folk efterfråga fasta bokpriser som en lösning på bokhandelns svåra situation, glöms sambanden mellan prissättningssystemet och den struktur prissättningen verkar inom ofta bort. Sortimentet byggde på kommissionssystemet – bokhandlarna var tvungna att ta emot alla de böcker förläggarna skickade dem men de behövde bara betala för de exemplar de sålde – och existensen av en stor mängd sortimentbokhandlare runt om i landet möjliggjordes i sin tur av kombinationen av fasta priser och förläggareföreningens etableringskontroll. Som ensam faktor på en annars ”fri” marknad kan fasta bokpriser troligen inte åstadkomma särskilt mycket.

Om Gamby hade fel i sin vision om en dynamisk och intressant utveckling av bokhandeln

66

i det fria prisets epok var det bland annat för att han inte räknade med att, som Johan Svedjedal formulerat det, ”[f]ria priser inte är samma sak som en fri marknad”. Svedjedal lyfter fram den statliga kulturpolitikens litteraturfrämjande insatser som paradoxala efterföljare till de regleringar man från 1970 förbjöd – paradoxala för att de ju motverkar effekterna av den fria konkurrens staten själv påbjudit. Han nämner också branschens fortsatta arbete med olika slags samarbeten, ”avtal […] avsedda att skapa affärsmässiga fördelar för parterna genom rabatter, skyltning och annat”.17 Många som yttrat sig i debatten om bokmarknaden under senare år menar att det är det senare, det vill säga den branschinterna samverkan, som är det allvarliga problemet. Då talar de inte om skyltning utan om företagsstrukturer som har så många konkurrenshindrande egenskaper att företagen upprepade gånger dragits för prövning inför konkurrensverket. ”På senare år har Bonniers på ett mer aktivt vis kommit att utnyttja sin dominerande ställning för att i alla möjliga led gynna försäljningen av de egna företagens produkter. Detta på ett sätt som torde strida mot en modern konkurrenslagstiftning”, skrev exempelvis en rad oberoende förläggare i en gemensam artikel för några år sedan och i samma veva hävdade Dan Josefsson att ”ingenstans i den rika världen har ett enda företag så stor makt över produktion, marknadsföring, distribution och försäljning av böcker som Bonniers har i Sverige”.18 En av dem som tidigast kritiserade Bonnierkoncernens dominans var Erik Gamby. I Kultur­ krav och profitbehov visar han hur förläggareföreningens bruk av graderad röstskala gav 26 procent av de dåvarande 74 medlemsförlagen 66 procent av rösterna och han poängterar ”att inte mindre än 19 förlag, bland dem 8 av de största, tillhör Bonnier-SLT-gruppen. Denna koncernkonstellation, vars gemensamma intressen framgår av att de driver sex förlag gemensamt, behärskar 37 procent av samtliga röster i bokförläggareföreningen”.19 Han tar även upp det som kallas vertikal integration – ”[t]ill bilden av Bonniers och SLT:s

maktställning hör också att dessa stora koncerner förfogar över en mängd andra företag, som har betydelse för bokproduktionen”, han räknar upp Bonniers ägande inom dagspressen och tidskriftsvärlden och han ifrågasätter deras samarbete med SLT inom läroboksområdet.20 Gamby hoppades på det fria prisets möjlighet att vitalisera den svenska bokhandeln, öka dess variationsrikedom både med avseende på bokhandlare och sortiment och gynna intresset för kvalificerad litteratur. Dessa effekter skulle uppnås genom att den monopolistiska strukturen på den svenska bokmarknaden löstes upp. Svenska förläggareföreningens, och därmed Bonnierkoncernens makt behövde begränsas. Att bokdistributionen måste stå fri från industrin, det vill säga att bokhandeln inte ska vara underställd förlagen, var Gambys viktigaste synpunkt. Det var ett

”kulturkrav” och det handlade inte bara om den enskilde bokhandlarens oberoende utan om att bokens och litteraturens roll i samhällslivet inte skulle regisseras av vinstintressena hos de stora koncernerna.21 Utvecklingen efter 1970 har visat att fria priser varken gynnade bokhandeln eller utvecklingen av en konkurrens på lika villkor. Man kan undra vad Gamby hade tyckt om det hela – om nätbokhandeln, bokhandelsdöden, momssänkningen, konglomeratiseringen och bestsellerismens framfart. Hade han kanske förespråkat en återgång till fasta priser? Fasta priser i det mjukare kommissionssystem han ju ville behålla? Om fri konkurrens betyder att man utplånas är kanske en viss ofrihet att föredra? Frågorna och svaren kring bokmarknadens problematik tycks inte ha någon ände.

noter 1. Erik Gamby, Kulturkrav och profitbehov i svensk bokdistribution (Uppsala: Bokgillet, 1962).

2. Svensk Bokhandel 1954, nr 23, s. 384 resp. nr 24, s. 406.

3. Första citatet: Svensk Bokhandel 1954, nr 23, s. 384. Styckets andra citat kommer från dispensansökan, återgiven i Svensk Bokhandel 1954, nr 1, s. 6.

4. Gunnel Furuland, ”Erik Gambys Bokgillet. Förlag och bokklubb för exklusiv litteratur”, Biblis, nr 72, (2015), s. 50–61.

5. Gamby, Kulturkrav och profitbehov, s. 33, 20.

6. Här från Sven Rinman, Studier i svensk bokhandel: Svenska bokförläggareföreningen 1843–1887, Diss. 1951 (Stockholm: Norstedt, 1951), s. 21. Vissa restriktioner fanns. Exempelvis fick inget tryckeri anläggas på längre avstånd från en stad än fem kilometer.

7. Gamby, Kulturkrav och profitbehov, s. 33. Böcker med lågt pris (max 12 kronor 1962) fick säljas också av dem som inte var förläggareföreningens kommissionärer. Gamby menar dock att i ”verkligheten går det ej heller smärtfritt att erhålla sådana böcker”, se s. 23. För en mer ingående beskrivning av Svenska Förläggareföreningens historia se Rinman, Studier i svensk bokhandel, och Johan Svedjedal, Bokens samhälle, 2 vol. (Stockholm: Svenska Bokförläggareföreningen, 1993).

8. Se t.ex. Rinman, Studier i svensk bokhandel, s. 149–56.

9. Gamby, Kulturkrav och profitbehov, s. 21–23.

10. Svensk Bokhandel 1954, nr 1, s. 6.

11. Ibid. Bokutredningen är lika med SOU 1952: 23. Citatet är hämtat från s. 160 i utredningen.

12. Gamby, Kulturkrav och profitbehov, s. 6.

13. Ibid., s. 30.

14. Ibid., s. 36.

15. Ibid. Det sistnämnda var en av Gambys käpphästar. Den struktur förläggareföreningen skapat medgav inte specialiserade

boklådor men, menade Gamby, universalbokhandeln var i hög grad ett förlegat ideal eftersom bokutgivningen vuxit till svåröverskådliga proportioner. Endast ett fåtal bokhandlare hade möjlighet att föra ett fullt sortiment: ”man kan ej begära att genomsnittsbokhandlaren skall känna till hela bokutgivningen, långt mindre föra ens de viktigaste böckerna” (s. 18). Gamby återkommer på flera ställen i sin skrift till behovet av specialboklådor. I synnerhet skulle facklitteraturen – som låg Gamby varmt om hjärtat – vinna på en specialiserad bokhandel. Se s. 26.

16. Dispensansökan återgiven i Svensk Bokhandel 1954, nr 1, s. 6.

17. Johan Svedjedal, ”Kommissionssystemets epok – svensk bokbransch 1843–1970”, i Bokbranschen i Sverige: Utvecklingen mellan 1973 och 2003, Rapport från Svenska Bokhandlareföreningen och Svenska Förläggareföreningen (Stockholm: Svenska Bokhandlareföreningen, 2003), s. 12f.

18. ”’Nu måste Bonnier våga möta kritiken om monopol’”, Dagens Nyheter, 11 mars 2010; Dan Josefsson, ”Målet: Krossa småföretagen”, Aftonbladet, 10 november 2010.

19. Gamby, Kulturkrav och profitbehov, s. 33f.

20. Ibid., s. 34f. Angående vertikal integration på den samtida bokmarknaden se Anna-Maria Rimm, ”Ägandekoncentration, förlagsstrategier och litterär kvalitet. Synen på vertikal integration på den svenska respektive tyska bokmarknaden”, NordicomInformation 36, nr 1 (2014), s. 9–28.

21. Gamby, Kulturkrav och profitbehov, s. 6.

forskningen bakom artikeln har bedrivits med stöd från vetenskapsrådet, diarienummer 2012-951

67

anna nilsson

Irma Boom – vilken boost!

K

om med och upplev en kväll om att ge allt för designen. Kom med och få inblick i kvällen som hyllade den tryckta boken.

Den experimentella boken. Den coola boken.

Möt en riktig kändis inom bokdesign. Irma Boom!

– Jag tycker inte om artists’ books. De har så liten upplaga. Mina har enorm upplaga. Jag föredrar industriellt framställda böcker. En bok ska vara så lite handgjord som möjligt.

Det avslöjade nederländska Irma Boom, lite otippat, när hon gästade Moderna Museet i Stockholm en fredagskväll i november förra året.

Irma Boom är en av världens främsta grafiska formgivare och känd för sin innovativa bokdesign och var inbjuden till museet med anledning av att museets utställningskatalog Olafur Elias­ son: Verklighetsmaskiner släpptes samma kväll. Katalogen, som Irma Boom formgivit, hör till Modernas och ArkDes stora utställning med samma namn och är resultatet av ett samarbete de båda konstnärerna emellan.

Evenemanget ”Irma Boom i samtal med Hall of Femmes” drog nästan fullt hus, så gott som 200 kom till auditoriet på Moderna Museet den 20 november för att lyssna.

Ja, det här om artists’ books var kvällens bomb eller varför inte säga boomb. Det är nämligen något med Irmas efternamn som hänger med ända in i personligheten och därför också helt naturligt spillde över i presentationen av bokprojekten och ända in i andra akten – samtalet med Hall of Femmes. Det som sas under kvällen var inte sällan oväntat, överraskande och presenterat med

68

en underfundig och på samma gång rättfram skopa humor.

Men utställningskatalogen – Moderna Museets utställningskatalog nr 388 – som fraktats 1 500 mil från Amsterdam till Stockholm kvällen till ära fick inte så mycket rampljus, utan kändes mer som en pliktskyldig programpunkt mot slutet av presentationen, men nog så intressant! Istället stal andra tidigare bokprojekt showen. Sheila Hicks: Weaving as Metaphor rent visuellt om ni frågar mig. Och introt Frimärksböcker mest tid. Med två årsböcker för frimärken, Nederlandse postze­ gels 87+88: Achtergronden, emissiegegevens en vorm­ geving (Haag: Staatsbedrijf der PTT / SDU uitgeverij, 1988), inledde hon sin karriär som designer.

Irma Boom upplevde dessa års frimärken som tråkiga, tvingades tänka nytt och lät böckerna handla om inspirationskällorna till frimärkena istället. För dessa böcker fick hon ta emot massiv kritik när de kom ut.

Olafur Eliasson: Verklighetsmaskiner följer utställningsplanen med bilder av utställningens alla verk och installationer. Irma Boom berättade en smula lyriskt att hon i den här boken äntligen har fått möjlighet att använda sig av plastfilm samma som utställningens frontverk, den färgstarka labyrinten Seu corpo da orba (Your body of work), består av. Den färgade plastfilmen går igen i boken och ligger som ett raster över vissa utvalda bilder.

Samarbete var ordet och där Irma Boom lämnade tomma sidor propsade Olafur Eliasson på text. ”inhale–exhale” är ett av flera ordpar som defi­ lerar över de tomma uppslagen boken igenom.

Irma Boom som själv bara äger Andy Warholkatalogen ur Modernas serie upplever det som mycket roligt och hedrande att vara en del av den här serien nu.

Irma Boom plus Olafur Eliasson kan inte bli annat än sant. Och spännande. Det här med att forma upplevelser är något som förenar dem båda. Två upplevelsemakare som möts i bokformgivningen. Varje installation i utställningen Verklighetsmaskiner är en upplevelse i sig. Eliasson laborerar med betraktarens perception och sinnen. Inkluderar åskådaren i konstverken. Utifrån kvällen på Moderna Museet är det lätt att dra slutsatsen att det även är så hon jobbar med sina böcker. När Irma Boom under kvällen visade sin Colour book, eller Kleur = Colour som är den egentliga titeln, drog hon omedelbara paralleller till Eliassons konstverk I only see things when they move. Installationen kastar slumpmässigt ut vertikala färgprojektioner och bildar bjärta ränder som långsamt valsar över utställningsrummets väggar. Verket handlar om färg och vad färg är och berör samma tema som i Kleur = Colour och för tankarna till de färgscheman som finns i boken.

Irma Boom gjorde Kleur = Colour för Grafische Cultuurstichting i Nederländerna 2004. Till boken valde hon ut konstverk från inte mindre än 80 favoritkonstnärers respektive färgpalett. Warhol, Turner, Basquiat och van Gogh för att nämna några. Konstigt nog gjorde den ingen succé när den kom ut. Man förstod sig helt enkelt inte på den, utan avfärdade den som ”en dum bok med färger”. Men i Hollywood däremot, tilldrog den sig uppmärksamhet där den fångade en filmares intresse som gav sig i kast med att gestalta de färggranna ränderna. I filmen, som släpptes som dvd, kan man se färgdiagrammen i kronologisk ordning eller framslumpade om man så vill.

Eftersom filmen gör det lätt att studera hur färgtrenderna skiftat över tid har den lockat konstvetare världen över.

Kvällens line up bestod av totalt åtta böcker. Ne­ derlandse postzegels 87+88, Sheila Hicks: Weav­ing as Metaphor, Movements: Introduction to a Working Process, Inside Outside, SHV Think Book 1996– 1896, Kleur = Colour, Riyadh Al Faisaliah (i samarbete med arkitekten Rem Koolhaas) och slutligen Olafur Eliasson: Verklighetsmaskiner med

minimodeller. Ja, jag tar mig faktiskt friheten att använda uttrycket line up även om det snarare associeras till musik än till böcker. För att se henne är lite som bra pop, att gå och se ett häftigt gig. Både i framträdande och i gärning.

Hon för publiken genom sin produktion ihärdigt bläddrande, entusiastiskt berättande och ihärdigt bläddrande igen. Bok efter bok och allt gick att följa från storbildsskärm. Varje bok som ett eget nummer med stundtals riktigt rockiga riff. Och i handling. För Boom beskrev sig själv som den som fortsätter jobba trots att hon fått kicken och att auktoriteter är något hon inte står ut med. Hon är inte heller den som väjer för att fajtas med utgivare för att få igenom sina designidéer och allt detta så intensivt och med total fokus på designkonceptet att det till och med har hänt att hon helt enkelt glömt sätta titeln på omslaget. Det är just vad som hände med Sheila Hicks: Weaving as Metaphor. Svindlande och komiskt för undertecknad skribent som är bibliotekarie till vardags. Weaving as Metaphor tog fyra år att göra och ”it was a tough cooking” främst på grund av kampen för omslagets rena och enkla design där utgivaren istället ville placera en av Hicks vävar. Bokens design är eftertänksamt enkel just för att lyfta fram Sheila Hicks verk. Men kampen var inte förgäves. Boken har vunnit pris som den vackraste boken i världen.

Under kvällen lät Irma Boom publiken förstå att designen i varje projekt är så spot on, så genomtänkt in till minsta detalj. Detta genererade så mycket wow, så många aha. Är det inte de fransiga kanterna som kapats med cirkelsåg i Sheila Hicks: Weaving as Metaphor – allt för att korrespondera med Hicks vackra vävar som presenteras i boken – så är det de dubbla framsnittsmålningarna i SHV Think Book 1996–1896 som tar andan ur en. Ett tulpanfält böljar över framsnittet när det krängs åt ena hållet. Vad som framträder när snittet krängs åt andra hållet är en dikt av nederländske poeten Gerrit Achterberg.

I Weaving as Metaphor har hon dessutom jobbat på att göra en del av brödtexten (filosofen Arthur C. Dantos ”Weaving as Metaphor and Model for Political Thought”) mer inbjudande.

Den korpsvarta texten blir mindre och mindre ju närmare bilderna på Hicks samlade arbeten läsaren kommer. För att lättare lotsa läsaren genom

69

texten och mot bättre förståelse av textilkonst­ närens verk.

Men designen kan också bli så där uppfriskande boomskt smågalet som när Olafur Eliassons färgstarka installation I only see things when they move återges i svartvitt i utställningskatalogen. ”Bara för att man inte är van att se den så. Bara för att man kan”, som hon uttryckte det. Eller som när tyskans ”Farbe” och turkiskans ”henk” trycks upp stort över bokomslaget till Kleur = Colour för att nederländska ”kleur” inte platsar, inte är ett tillräckligt vackert ord och därför förpassas smått smått till bokens rygg.

Det går bara inte att diskutera Boomböcker med wow-faktor utan att nämna No 5 Culture Cha­ nel. Trots att hon inte visade boken på Moderna den här kvällen. No 5 Culture Chanel är boken hon gjorde för det franska modehuset 2013. ”Det är boken som liknar en doft. Den syns inte men ändå finns den där.” Det var så hon initialt ville ha den och så blev den. En helt vit bok utan något som helst spår av trycksvärta. Likt punktskrift porlar text och bild lätt fram mellan pärmarna och och för fram historien om Gabrielle Coco Chanel och den legendariska parfymen. Text och bild inpräglad i de vita arken. Elegans och mystik smeker sinnena, minimalistiskt förpackad till en vansinnigt vacker vit dröm. Som en direkt tribut till parfymen är boken dessutom fem centimeter tjock. Även om boken inte visades under kvällen dök den upp i diskussionen vid ett par tillfällen.

Som direkt beröm från Hall of Femmes och som ett exempel hon själv gav på att hennes böcker aldrig skulle funka som digitala. ”Hur skulle Chanel vara digital, bara en tom pdf?!”

Efter presentationen av bokprojekten förde Irma Boom även ett samtal med Samira Bouabana och Angela Tillman Sperandio i Hall of Femmes.

Samtalet med Hall of Femmes startade i kritiken av frimärksböckerna och avslutades i Paola Antonellis, senior kurator avdelningen för arkitektur och design MoMA, hyllning till Irma Boom.

Mest intressant blev samtalet när det gled in på den tryckta bokens framtid och hur analoga böcker spås stå sig gentemot digitala. En fråga som Alice Rawsthorn, journalist och designkritiker på bland annat The New York Times, sökte svar på via Hall of Femmes. Rawsthorn och Boom har

70

för övrigt gjort boken Hello World: Where Design Meets Life tillsammans. Ämnet är förvisso slitet och nött numera men landade i mjuk hyllning till den tryckta boken. ”Den tryckta bokens renässans är nu” hävdade Irma Boom som är mer upptagen och får mer uppdrag nu än någonsin tidigare.

Industridesignern Hella Jongerius skickade med frågan hur man designar något nytt i en värld där så mycket redan har skapats.

Irma Boom pekade på behovet av att minska på bruset i utbudet och istället bana väg för kvalitet och berättade hur hon kan bli deprimerad av att gå in i en bokhandel.

– Det finns så många böcker som aldrig borde blivit gjorda. Om du ska göra en bok, gör en bra bok. Ansträng dig. Lägg ner tid på den. Bry dig om typografi, bindning etcetera.

En riktig bokentusiast hade talat!

Hon brassade helt enkelt på kvällen igenom.

Gav järnet och publiken vad den ville ha. Beskrev hur respektive bok kom till, vad som flöt och vilka problem som bromsade in projekten. Och man förstår att varje bok blir en alldeles särskild upplevelse för henne, en egen uppfinning.

– Jag gör inte en bok. Jag gör alltid specifika böcker. Varje bok som jag gör pratar jag om som boken. Aldrig som en bok. Jag vill aldrig upprepa mig.

Irma Boom adderade entusiastiskt extranummer på extranummer till sin bokshow, trots att arrangören signalerade att tiden började bli knapp. ”Bara en till. Bara den här.” Hon glödde och det smittade. Kvällen blev mycket lyckad men jag saknade Olafur Eliasson lite grand i presentationen av utställningskatalogen. När jag lämnade Moderna den kvällen var jag full av ny energi och inspirerad. Vad som fanns närmast mitt hjärta just då var två böcker. Två vita – en av dem bara vit och en med färggranna vävar. Och över alltsammans var hennes ord ”mina böcker är beviset på att det fortfarande är värt att göra böcker”. Med det syftade hon på Sheila Hicks: Weaving as Metaphor och att att textilkonstnärens arbete spreds och blev vida känt tack vare boken som förmedlare av information. Det känns bra.

Och tryggt.

Irma Boom har designat över trehundra böcker och närmare ett femtiotal av dem ingår i MoMA:s

permanenta utställning i New York. Hon finns även representerad med verk på Centre Pompidou i Paris. Men är inte representerad på något museum i Nederländerna däremot på Amsterdams universitet där Specialsamlingarna huserar Irma Booms arkiv. Hon har tagit emot flera priser för sin nyskapande design. Bland annat det prestige­ fyllda Gutenbergpriset.

Hall of Femmes grundades 2009 för att lyfta fram och uppmärksamma kvinnor verksamma inom art direction och design. (Läs intervjun med Samira Bouabana och Angela Tillman Sperandio i Biblis nr 53.) Hall of Femmes ger bland annat ut en bokserie, driver en pod och ordnar samtal och evenemang för att främja jämställdhet inom branschen.

Irma Boom arbetar inte helt olikt arkitekten. Gör alltid modeller i sina bokprojekt. De här minimodellerna skapas alltid i projektets sista fas, när hon har designidén helt klar för sig.

Modellen brukar alltid överträffa den färdiga boken. Men med Olafur Eliasson: Verklighetsmaskiner tycker Irma Boom att det var tvärt om.

71

nyheter & noter at

Kungliga hyllningsadresser: En konstskatt i Bernadottebiblioteket

Redaktör Antoinette Ramsay Herthelius. 119 s.

Foto Alexis Daflos. Skrifter från Kungl. Husgerådskammaren, 17. Stockholm: Kungl. Husgerådskammaren, 2015. isbn 978-91-87283-68-0 Hyllningsadresser hade sin storhetstid för mer än 100 år sedan. Att denna företeelse sedan dess förpassats till det sociala umgängets kyrkogård

72

gör denna bok välkommen. Bernadottebiblioteket har ca 1 000 hyllningsadresser i sina samlingar varav ett femtiotal presenteras i denna bok från Kungl. Husgerådskammaren. 1997 hade biblioteket en utställning och den tillhörande utställningskatalogen har, fram tills nu, varit den enda genomgången som har skrivits.

Vad är då en hyllningsadress? Den har formen av ett lyxigare gratulationskort, med mer text, omslutet av en pärm. Den gavs vid särskilda högtider till mestadels män i maktpositioner. Hur viktigare blev inte de rätta orden och den konstnärliga utformningen om adressen gavs till någon i kungahuset? Helt plötsligt säger den något både om avsändaren och mottagaren och den tid de levde i.

Boken har olika infallsvinklar beroende på att 23 stycken författare deltar. En del kapitel fokuserar på konstnären, andra på händelsen bakom.

Läsare kommer att hitta olika guldkorn beroende på ens egna böjelser. Boken är formgiven av Inger Kåberg med fotografier av Alexis Daflos.

En första tanke som slår mig är om detta är konst? En adress är ett beställningsjobb inom snäva konstnärliga ramar med ett tydligt syfte.

Det är å andra sidan ett mycket komplicerat jobb där en konstnär, kalligraf och bokbindare delar på bördan. Ofta gjordes de exklusiva adresserna på pergament vilket är ett material som kräver en mästares handlag. Bläddrar man igenom boken så är hantverksskickligheten förförande.

Det finns gott om adresser som riktar sig till jubileer av olika slag, men också de som vittnar om politiska händelser. Adresser till Gustav V efter

hans tal till Bondetåget 1914 eller till drottning Victoria samma år. Den senare adressen medföljde en gåva på 60 000 stickade strumpor till Sveriges soldater. Att 30 000 bönder demonstrerade i huvudstaden mot försvarspolitiken eller att en kampanj av kommittén för Sveriges kvinnor resulterade i så många strumpor är svindlande om man tänker på samhällsengagemang. Adresserna till Gustav V för hans insatser för tennisen är mer förväntade, men jag tar dem som en gest av genuin tacksamhet av idrottsrörelsen. Att Mr G gjorde mycket för tennisen är givet, men här är något fysiskt att ta på.

Boken rymmer presentationer av konstnärer, till exempel Berta Svensson Piehl, Anna Ankarcrona, Olle Hjortzberg och Anna Berglund. Det är intressant att kvinnor förekommer så ofta.

Utbildade vid Tekniska skolan kunde de skapa adresser. Det blev en inte helt oväsentlig födkrok för alla inblandade. I en uppsats om Anna Ankarcrona av Lena Lindeberg (”Skuggor och ljus”, Högskolan på Gotland, 2011) finns uppgiften att hon fick mellan 125 och 340 kronor för sina arbeten åt Hedbergs bokbinderi. 1912 gjorde detta företag, enligt kassaböcker sparade i ett arkiv på Kungl. biblioteket, 55 stycken hyllningsadresser.

Wedevågs bruk betalade till exempel 835 kronor för en hyllningsadress. Om det är något jag saknar är det något kapitel som satte fokus på Hedbergs bokbinderi eftersom de gjorde mycket arbete med hyllningsadresser.

Det finns gott om för mig helt okända namn.

Det är rätt befriande att läsa om Gotlands läns adress till Gustav V en adress vid hans 40-årsjubileum som regent 1947. Gräv där du står. En expeditionsvaktmästare (Ture Carlsson) och en civilförsvarsdirektör (Ivar Sellergren) fick uppdragen.

Bra blev det också.

Konstnärligt så följer adresserna samma mönster, men det finns några svarta får. Emil Johansson-Thors enkla teckningar till en adress från Malmöhus län är en frisk fläkt efter en strid ström av likartade adresser. Akvarellerna som svensk-amerikanska konstnärer gjort åt en adress till Oscar II väcker intresse. När jag gör lite efterforskningar om Harry Reuterdahl och Thure Thulstrup (en god bok ska göra en ny­fiken) hittar jag fina illustrationsverk åt amerikanska tidskrifter (Harper’s Weekly, Collier’s) och myndigheter.

Sedan kommer kapitlet om de engelska adres-

serna från kungahusets tidiga besök. Waterlow & Son lämnar ingen konstnärlig sten orörd, det är mer färgprakt än alla övriga adresser tillsammans. När det kommer till kritan är det nog så jag vill se en kunglig adress – pampig, överväldigande och storslagen. Moderna exempel finns, men de bleknar i jämförelse med de tidiga adresserna.

Kanske är det därför de inte överlevt, vi är helt enkelt mer återhållsamma nuförtiden och har ett annat förhållningssätt gentemot monarkin. Det ceremoniella överlämnandet av något som ska representera givaren (”det här är jag”) stöter man på då och då. Jag kom att tänka på hur fotbollslag byter klubbstandar med varandra innan avspark, eller den korta barnsliga glädjen då man får ett diplom när man gått en liten kurs. Adresser må ha bortrationaliserats, men har vi inte kvar de underliggande behoven?

Om jag ska vara kritisk så kunde boken ha fått en något spänstigare utformning. Den ser väldigt traditionell ut. Omslaget domineras inte av adresserna, utan av pärmar. Kunde inte en text om Anna Ankarcrona ha fått en bild på henne? Detsamma gäller de övriga kapitel som fokuserar på konstnärerna. Kunde inte svensk-amerikanernas illustrationsarbete i USA ha uppmärksammats? I kapitlet om de engelska resorna så finns en rad om att det finns material i fotosamlingen också, vad det är får vi inte se. Bokens förord vill se boken som en omfångsrik bukett av rara blommor.

Mer kringmaterial hade gjort blombuketten ännu mer färgsprakande.

I slutändan så älskar jag ändå när bibliotek försöker få ut okända samlingar och det går att se den här boken som en tidskapsel från en svunnen tid, full av artefakter. Det går att vara republikan och ändå ha behållning. Den väcker liv i namn som Ankarcrona och Svensson-Piehl och får mig också att tänka lite på vad både kungligheter betyder för oss och inte minst vad som är konst, en fråga som inte går att lösa. Gott så. Det är ett referensverk som spökar i bakgrunden och det är Olle Halldins Svenska affischer: Affischkonst 1895–1960. Detta är hyllningsadressernas motsvarighet till den. mathias lindquist

73

L ivet vid skärmen Det digitala och existensen Den 16. december holdt Nordisk Forum for Boghistorie i samarbejde med forskningsnoden Digitala kulturer ved Institutionen för kultur­ vetenskaper (Lunds universitet) sit niende seminar med titlen ”Livet vid skärmen. Det digitala och existensen”. Initiativet var udsprunget fra en af forummets medlemmer af styregruppen, lektor ved Avdelningen för bokhistoria, Lunds universitet, Kristina Lundblad. Formålet var at diskutere, hvordan det digitale påvirker os på et eksistentielt niveau. Vi tilbringer alle en stor del af vores tid foran skærmen og det digitale fylder meget i forskningen, men det diskuteres sjældent, hvordan livet foran skærmen påvirker den enkelte i det daglige. På seminaret gav fem forskere deres bud på det spørgsmål.

Der var seks oplæg fra danske og svenske forskere og god tid til diskussion, som også er et af hovedformålene med de seminarer Nordisk Forum for Boghistorie afholder. Her er der nemlig mulighed for at diskutere sin forskning, få nye input og debattere forskellige problemstillinger.

Det benyttede alle sig af, og der var en livlig diskussion på seminaret, der varede fra 13.30–17.00.

Her følger en kort omtale af de seks oplæg.

Livet vid skärmen, några introducerande reflektioner

Kristina Lundblad, lektor ved Lunds universitet: – Først bød Kristina Lundblad velkommen til seminaret og præsenterede både forummet og forskningsnoden Digitale kulturer. Herefter fulgte nogle indledende bemærkninger om dagens tema. Vi tilbringer en utrolig stor del af vores tid foran skærmen, hvilket både kan være fysisk hårdt for vores krop, men skærmen tilbyder desuden en medieret virkelighed, der står i kontrast til den ’fysiske virkelighed’, dvs. det levende liv, hvor tid og rum er sammenfaldende. Seminaret skulle også gerne handle om nogle af de følelser, forskerne oplever i mødet med det digitale. Kristina selv bemærkede, at hun finder det deprimerende,

74

når folk går rundt med hovedet nede i en skærm.

Den digitaliserede virkelighed kan føre til en følelse af desorientering.

Google i vardagen och vardagen genom Google

Olof Sundin, professor ved Lunds universitet: – Google er blevet den første indgang til at søge informationer på internettet for de fleste af os. Olof Sundin har undersøgt forskellige brugergruppers forhold til søgemaskinen og præsenterede nogle af de adspurgtes begrundelser for at vælge Google. Det er tydeligt at det at søge information på internettet er blevet mere eller mindre synonymt med at ’google’. Samtidig diskuterede Sundin, hvordan Googles filtrerering af søgeresultater foregår og hvilken betydning, det kan have for vores informationssøgning.

Den postdigitala litteraturlistan: materialitet, medialitet, funktion.

Mikael Askander, lektor ved Lunds universitet: – Mikael Askander holdt oplæg om de digitale litteraturlisten, som man anvender i undervisningssammenhænge. Diskussionen handlede om forskellen mellem trykte og digitale litteraturlister og selve udformningen af dem.

Fear of the uncertain – en digital redaktørs bekendelser.

Klaus Nielsen, udgaveleder v. Grundtvigs Værker, Aarhus Universitet: – Klaus Nielsen holdt oplæg om nogle af de bekymringer, man kan have som udgaveleder af en stor, digital videnskabelig udgave, hvor hele arbejdsformen er digitaliseret, men hvor papiret stadig ikke helt kan undværes. Eksempelvis fandt oplægsholderen, at korrektur bedst læses i printede eksemplarer, hvilket mange redaktører kan nikke genkendende til. På papiret føles kontrollen over teksten større. Men de tekster, der skal redigeres til digitale udgaver, skal i sidste ende vises på skærmen, og den visning er styret af et stort netværk af kodninger og links, hvilket kan skabe en følelse af frygt for det ukendte og mangel på kontrol.

Efemer og blivende litteratur

Krista Stinne Greve Rasmussen, videnskabelig assistent ved Københavns Universitet: – Jeg holdt også selv et lille oplæg om noget, jeg kalder blivende og efemer litteratur. (Det danske ord ”blivende” svarer til det svenske ”städse närvarande”, ”fast” eller ”permanent”.) Oplægget tog udgangspunkt i et kommende forskningsprojekt, der skal handle om forskellen mellem trykt og digital litteratur og den spænding, der eksisterer mellem de to. Trykt litteratur opfattes gerne som blivende, og vi har indarbejde måder at arbejde med den på. Den digitale litteratur derimod kan opfattes som efemer, som noget flygtigt, der hurtigt kan forsvinde. Men for forskeren og læseren er dette et meget unuanceret syn, der for eksempel slører for den omstændighed at tekster, der ligger online sjældent forsvinder, og at livet foran skærmen måske ikke længere føles så utrygt.

Fund og Forskning, bind 54

Fund og Forskning er en årbog, der udgives af Det Kongelige Bibliotek i København. Det seneste nummer udkom i december 2015 og er en tung sag – både omfangs- og indholdsmæssigt. De 700 sider bringer en lang række artikler om forskning, der er udsprunget fra Det Kongelige Biblioteks arkiver og samlinger. Det er et læseværdigt bind, hvor man blandt andet kan finde Thomas Hvid Kromanns artikel ”Montager svøbt i matricepap. En materialearkæologisk undersøgelse af Asger Jorn og Guy Debords Fin de Copenhague”, som jeg omtalte i forrige nummer af Biblis. krista stinne greve r asmussen

En känsla av minnesförlust när arbetet blir digitalt

Karolina Lindh, forsker og Sara Kjellberg, lektor, begge Malmö högskola og Lunds universitet: – Sara Kjellberg var desværre blevet forhindret i at deltage i seminaret, men Karolina Lindh præsenterede deres oplæg, der blandt andet byggede på observationer foretaget af Sara omkring forskeres liv foran skærmen. Det er blevet mere almindeligt med mobile medarbejder, der forventes at kunne arbejde hvor som helst, så længe de har adgang til en computer, men hvilken betydning har den personlige arbejdsplads for den enkelte forsker. Vi fik præsenteret forskellige forskeres arbejdspladser og oplægget resulterede i en livlig diskussion af forholdet mellem vores digitale og analogt materielle arbejdsredskaber og hvordan vi orienterer os i henholdsvis den digitale og den analoge verden.

Seminaret afsluttedes som vanligt med en vinreception, hvor snakken fortsatte livligt og mindre formelt. Nordisk Forum for Boghistorie er et netværk for ca. 200 medlemmer, der interesserer sig for det boghistoriske forskningsområde (se omtale i Biblis 67). Man kan ganske gratis melde sig ind på forummets hjemmeside og modtage nyheder om arrangementer, se: https://nffb.wordpress.com/. Arrangementerne er gratis og åbne for alle.

75

Prästgårdskulturen

Suomussalmi (ordagrant fjällsund på svenska) heter en socken ungefär mitt i Finland på dess smalaste ställe. Man har 17 mil västerut till Uleå­ borg vid Bottniska viken och 3 mil österut till ryska gränsen. I Uleåborg fanns stapelhamn för tjärtunnor och timmer, bygdens exportartiklar, ett välmående och högt bildat borgerskap med lyceum och gustaviansk stadsplan. I öster ligger Öst-Karelen med tätorterna Uhtua och Kem vid Vita Havet. Där talade befolkningen karelska, präster och poliser ryska, ingen kunde läsa och skriva och landet i väster kallades Sverige. Under vinterkriget förstördes Suomussalmi kyrkoby och i slaget vid Raattee nedgjorde de finska trupperna flere sovjetiska divisioner.

Kyrkoherden A. B. Calamnius förfäder hade efter sin hemsocken Kalajoki (fisk­älv) tagit det latiniserade släktnamnet. En ättling blev under 1700-talet adlad med namnet Kalling, vilken släkt fortlever i Sverige. Prosten Calamnius blev far för en stor barnaskara. I prästgården i Suomussalmi talades fram till självständighetstiden omväxlande svenska och finska, man skrev dikter på båda språken, läste poesi och prosa på svenska, tyska och franska, sjöng Bellman och deklamerade Runeberg, man åt smörgåsbord och drack snaps och toddy.

Prästgårdens yngsta son Ilmari (1874–1970) var en mångsidig författare, som tog namnet Kianto.

Mest kända är hans romaner om fattigdomen i Kajanaland (Ryysyrannan Jooseppi 1924, översatt till svenska 1935 Jooseppi från Ryysyranta), det bortglömda landskapet mot östgränsen. Kyrkan blir föremål för hans bittra kritik, dels förorsakad av författarens vidlyftiga kvinnoaffärer, dels för att den inte ställer sig på den fattiga lantarbetarens sida. Införandet av allmän och lika rösträtt 1906 motarbetades också av prästerskapet (romanen Punainen viiva 1909 – titeln syftar på det röda streck som väljaren drog på röstsedeln).

Kianto tar kraftigt ställning för den befrielse

76

av Öst-Karelen från Sovjet-Ryssland som ingick i självständighetsrörelsen under 1920-talet. Han framstår som karelianismens romanförfattare, en efterföljare till sekelskiftets målare och kompositörer (Gallén-Kallela och Sibelius). Befrielserörelsen vilade på osäker grund. Karelarna var vankelmodiga och Sovjet understöddes av Storbritannien som inte ville riskera Murmanbanan. Kianto och många av hans meningsfränder fick finna sig i en djup besvikelse och åtskilliga karelska flyktingar fick en ny hemort i Finland.

Bland flere berättelser kan nämnas Suomi suur­ eksi, Viena vapaaksi, utkom 1918 (Finland stort, Öst-Karelen fritt).

I dag tror jag att man bäst uppskattar Kiantos minnen från barndomen och ungdomen i Suomussalmi prästgård (Vanha pappila, utkom 1922, Papin poika, utkom 1928, och slutligen Vanha postineiti, utkom 1935; ingen mig veterligen översatt). Kianto målar upp en idyllisk tid från åren före första världskriget. Prosten och prostinnan är centralfigurer i socknen och alla söker sig till prästgården för hjälp och råd. Ingen går därifrån utan ett mål mat och en kopp kaffe, ofta en säck mjöl eller löfte om arbetsförtjänst. För den vetgirige står prästgårdsbiblioteket öppet. Herrgårdarna täcker blott en smal remsa längs sydkusten och i sydvästra Finland. Prästgårdarna räcker jämnt över hela landet. Deras betydelse för folkupplysningen är obestridlig och i dag bortglömd.

Nu möts man i lokalpressen – till rikstidningarna har nyheten inte nått – om det oblida öde som gått prästgårdarna till mötes. Den ena kyrko­herden efter den andra befrias från boendeplikt i prästgården och sedan är det fritt fram för kyrkofullmäktige. Prästgårdar säljs till boende, rivs, ombyggs till barnträdgård eller kansli.

Prästgårdskulturen som stod för den bokliga bildningen för så många generationer är slut. henrik degerma n

Økende interesse for bok­historie og gamle samlinger?

Som følge av et EØS-finansiert polsk-norsk samarbeid var Vest-Agder fylkeskommune vertskap for seminaret ”Historiske samlinger i moderne institusjoner”. Seminaret gikk over to dager i midten av november ved Kristiansand Katedralskole og tok for seg utfordringene ved å få prioritert driftsmidler og hvordan formidle for å unngå å redusere samlingene til passive historiske kulisser.

Elisabeth Eide innledet foredragene med ”Boksamlinger, leseselskap og bibliotek i Norge”, basert på arbeidet med boka Bøker i Norge (omtalt i Biblis 67). Norske og utenlandske innledere presenterte så ulike tilnærminger til aktiv bruk og formidling av forskjellige historiske samlinger: · Hvordan brukes de historiske boksamlingene ved katedralskolene i Oslo, Bergen og Kristiansand i dag? Ved Ernst Bjerke, Jan Støren, Ellen Beate Steinsland · Gunnerusbiblioteket – Å forstå biblioteksamlingenes innhold, kontekst og potensiale.

Stein Johansen snakket om digital og annen formidling ved Norges eldste vitenskapelige bibliotek · Sharing the Bodleian –The different ways the Bodleian Libraries use their historic collections. Sandrine Decoux · Projects on paper and book conservation in Poland. Ved Elzbieta Jablonska og Dorata Jutrzenska-Supryn fra universitetet i Torun · Forvaltning og formidling av eldre norske trykk. Anne Eidsfeldt, Nasjonalbiblioteket · Arendal Skoles offentlige Bibliothek og museums Boksamling – Beskaffenhet, bruk og bevaring. Kyrre Thorsnes, Aust-Agder museum og arkiv · Managing the historical archives of a UNESCO-site – the Church of Peace in Swidnica – Past, present and future. Stephan Aderhold, Church of Peace, Swidnica

Samle, formidle, dele: 75 år med bibliotekar­ utdanning

Seminaret fredag 4. desember 2015, ble heftig åpnet av husbandet/rockebandet ”Versting” med strømløs vokalist, professor i bibliotekvitenskap Nils Pharo som ”formidlet” pr megafon. Rektor ved Høgskolen i Oslo og Akershus, Curt Rice, åpnet med foredraget ”Beyond Open Access”, med viktige synspunkter på de prestisjetunge fagtidsskriftenes redaksjonspolitikk. Forfatterne, tidligere studenter, Dag Johan Haugerud, Kristine Næss og Per Petterson, ville ikke gi råd om studievalg, men ga oss syn på biblioteket som et sted der man ”er påkoblet verden”, ”det er et sted for ro meditasjon – det er bare å strekke ut handa å ta ei bok”, og nevnte katalogisering som terapi ”katalogposten åpnet seg som et dikt”.

I løpet av dagen ble de to jubileumsbøkene presentert: Samle, formidle, dele: 75 år med bibliotekarutdan­ ning, redigert av Ragnar Audunson (Oslo: ABM -media).

Litteratur- og kulturformidling: Nye analyser og perspektiver, med Tonje Vold og Helge Ridderstrøm som redaktører (Oslo: Pax Forlag).

Flatøybok, bind 2 (Stavanger: Saga bok) ble stemningsfullt lansert 15 oktober 2015 blant annet med ”eksklusivt operautdrag fra ’Rygekongen’, om Olav Tryggvasons maktkamp og fall”, for dette bindet handler blant annet om de dramatiske kampene rundt overgangen fra åsatro til kristendom. Videre blir oppdagelsen av Vinland beskrevet, og overraskende nok er det Bjarne Herjolvsson, en samtidig landsmann av Leiv Eiriksson som blir regnet som oppdageren av det ukjente landet. Senere solgte Bjarne skipet sitt til Leiv Eiriksson som seilte til Vinland.

Bind 1, omtalt i Biblis 68, omhandler Norge, skapelsen, opphavsmyter og jomsvikinger. Vi ser fram til fortsettelsen og de nye bindene som kommer. berit ch. nielsen

Som en oppfølging av seminaret tas det sikte på starte en e-postliste for videre utveksling av informasjon, erfaringer og ideer. Nasjonalbiblioteket har allerede et slikt forum for folk som arbeider med katalogisering av eldre bøker.

77

A N S E L M KI EFER Utställningen L’alchimie du livre pågår inte längre på Bibliothèque nationale de France (BnF) i Paris men den lever vidare i en praktfull katalog om 256 sidor med 366 illustrationer utgiven i samarbete mellan Éditions du Regard och BnF: Anselm Kie­ fer: L’alchimie du livre. Kiefer, som är mest känd för monumentala målningar, skulpturer och installationer, visar här sina konstnärsböcker och bokskulpturer. Projektidén föddes ur ett möte mellan Kiefer och BnF:s chef Bruno Racine. Kiefer önskade lyfta fram denna mer okända del av sitt skapande, som samtidigt är den del som han själv betraktar som kärnan i sitt konstnärskap. Kiefer har alltid älskat böcker, redan i nioårsåldern gestaltade han sin första konstnärsbok. Idag har han ett stort bibliotek och hämtar styrka och inspiration ur litteraturen. Han har skapat bokverk ägnade författare som betyder mycket för honom, Paul Celan är en av dem som står honom närmast. Kiefer föddes 1945 och har ägnat mycket kraft åt att utforska hur man kan verka som konstnär i den tyska traditionen efter Förintelsen. Hans konst speglar denna sökande hållning liksom det faktum att han har närmat sig den judiska kulturen och mysticismen.

I utställningen, som jag hade lyckan att se i början av januari, visades verk skapade mellan åren 1968 och 2015 och de vittnar om Kiefers undersökande, reflekterande, melankoliska hållning men också om hans humor. Titta på La Lettre perdue / Der verlorene Buchstabe. Av en gammal tryckpress har Kiefer skapat en magnifik skulptur. Tryckpressen har tagits i besittning av solrosor. Tryckpressen minner förstås om Gutenberg och boken som kunskapsförmedlare. Solrosorna som vänder sig mot solen illustrerar bokens förmåga att ge växtkraft. Blytyper är kringspridda som frön, de kommer säkert att spira. (Finns även en minivariant med en skrivmaskin!) Böckerna i utställningen är ofta enormt stora och tryfferade med olika sorters material. Lera, sand, aska, hår, växter, halm, foton och bly. Bly tycks vara ett favoritmaterial. Boksidor och fragment är ofta framställda av bly. Centralt i tavlan Le Livre / Das Buch, denna storslagna marinmålning, är en uppslagen blybok upphängd på vågorna. Boken presenteras som ett heligt objekt samtidigt som en pessimism, en melankolisk känsla förmedlas av tyngden, gråheten. ingrid svensson

78

Centralantikvariatet, katalog 81, Musik & Varia

Årets första katalog från Centralantikvariatet kom med dagens post till red.

Musik har länge varit en specialitet för Centralantikvariatet och här vimlar av guldkorn. Vad sägs t.ex. om Franz Berwalds Musikalisk-journal häfte 1–6, 1818–19?

Under ”Varia” hittar jag två oumbärliga ny­heter.

Dal, Christensson och Cederlund: Ritade efter na­ turen samt Nordin och Magnusson: Drömmen om stormakten: Erik Dahlberghs Sverige.

GRATTIS!

I sommar fyller Antikvariat Mats Rehnström 25 år och det skall firas! I födelseårsplanerna ingår bland annat ett antal kataloger, som kommer att spegla antik­variatets verksamhet.

I dagarna utkom katalog 82 (före katalog 81 som är på kommande). Red. blev särskilt förtjust över en fyllig avdelning ”Hippologi”, men också de två övriga avdelningarna – ”Gastronomi” och ”Svenskt 1600-tal” – gör att man blir på gott humör. www.rehnstroem.se

Medarbetare i Biblis 73

henrik degerman är ordförande för Sällskapet Bokvännerna i Finland. ulf göranson, tidigare överbibliotekarie vid Uppsala universitetsbibliotek. erik hamberg är bibliotekarie, post- och bokhistoriker samt fil. dr i idé- och lärdomshistoria. mathias lindquist är bibliotekarie vid enheten Bevarande och nybindning, Kungl. biblioteket. kristina lundblad är fil. dr och lektor i bok­historia, Lunds universitet. börje magnusson, docent i konstvetenskap vid Uppsala universitet. johan mannerheim, tidigare biblioteksråd vid Kungl. biblioteket. elisabeth mansén, professor i idéhistoria vid Stockholms universitet. berit ch. nielsen är verksam inom Norsk bok- og bib­liotekhistorisk selskap. anna nilsson är bibliotekarie vid enheten Bevarande och nybindning, Kungl. biblioteket. krista stinne greve rasmussen, ph.d., videnskapelig assistent vid Institut for Nordiske Studier og Sprogviden­skab, Københavns Universitet. laila österlund, f. d. 1:e bibliotekarie och chef för Enheten för äldre tryck och specialsamlingar vid Uppsala universitetsbibliotek. krister östlund, fil. dr i latin och 1:e bibliotekarie vid Kulturarvsavdelningen, Uppsala universitetsbibliotek.

79

föreningen biblis Föreningen Biblis, Kungliga biblioteket, Box 5039, 102 41 Stockholm www.biblis.se www.facebook.com/Foreningenbiblis Styrelse : Jonas Modig (ordf.), Gunilla Eldebro (sekr.), Anita Ankarcrona, Peter Bodén, Per Cullhed, Gunilla Herdenberg, Tomas Lidman, Johan Melbi och Barbro Thomas Föreningen Biblis är en ideell förening med ändamål att stimulera intresset för bokhistoria, bibliografi, förlags- och bokhandelshistoria, bokhantverk och samlande. Detta uppnås genom föredrag, studiebesök och genom utgivning av medlemstidskriften Biblis och andra publikationer Föreningen Biblis är Kungliga bibliotekets vänförening tidskriften biblis Utges av Föreningen Biblis och utkommer med fyra nummer per år Ansvarig utgivare : Jonas Modig Redaktörer : Ingrid Svensson, 010-709 33 41, ingrid.svensson@kb.se och Ulf Jacobsen, 0498-48 48 93, ulf.jacobsen@telia.com Redaktionella rådgivare : Kristina Lundblad, Stefan Lundhem och Glenn Sjökvist Den som skickar material till Biblis anses medge elektronisk lagring och publicering Utges med stöd från Statens kulturråd medlemskap i föreningen biblis / p renumeration Prenumeration på tidskriften Biblis innebär automatiskt medlemskap i Föreningen Biblis. Medlemmarna får utöver tidskriften inbjudningar till föredrag, utställningar, studiebesök och medlemsresor Avgift för enskild medlem 400 kr/år, familjeavgift 500 kr/år Studerandeavgift 200 kr/år pg 55 43 03-8 bg 5221-2248 medlemsärenden Gunilla Eldebro, e-post : gunilla.eldebro@kb.se prenumerationsärenden Biblis, att. Ulf Jacobsen, Hemse Bopparve 610, 623 50 Hemse, tel. 0498-48 48 93, e-post : ulf.jacobsen@telia.com

Biblis 73 © Föreningen Biblis och respektive upphovsman 2016 Formgivning och produktion : Ulf Jacobsen och Peter Ragnarsson Satt med Sabon Next och Frutiger Reproduktion : Uppsala universitetsbibliotek s. 2–17; Jens Östman, Kungl. biblioteket s. 18–37; Johan Mannerheim s. 50–61; Anna Nilsson s. 71; Ingrid Svensson s. 78–79 Tryck : Livonia Print, Lettland 2016 issn 1403-3313 issn 2002-1747 isbn 978-91-7000-324-0

80

Biblis 73

Biblis 73 kvartalstidskrift för bokvänner Våren 2016 sek 125

01 02 FnL1 ZXRlcgBWxx7p FUphY29ic2VuICYgUmFnbmFyc3NvbgVQ 02 0044

isbn 978-91-7000-324-0