Nyheter & Noterat

Genom vattenåren: Anteckningar om Folke Dahlberg Jonas Modig. 192 s. Folke Dahlberg Sällskapets skriftserie, 14. Stockholm: Folke Dahlberg Sällskapet, 2021. isbn 978-91-982079-3

Folke Dahlberg Sällskapet, som grundades 2002, har från början utmärkt sig för sin bokutgivning. I dess skriftserie har hittills 14 nummer utkommit, häribland ett stort dikturval, välgjorda nyutgåvor av de fyra landskapsböckerna från Vättern och Tiveden, två böcker om Dahlberg och den första mer omfångsrika boken om hans bildvärld. Sällskapet har dessutom utgivit en serie reproduktioner av några av Folke Dahlbergs teckningar.

Två gånger om året utkommer också sällskapets medlemsblad Vattenår, som har sin titel från en av Dahlbergs centrala dikter och som i varje nummer innehållit en krönika av Jonas Modig, initiativtagare till sällskapet och dess ordförande från första början. På tjugo verksamhetsår blir det fyrtio krönikor, redan antalet är imponerande. Sällskapet har nu haft den utmärkta idén att samla dessa texter i bokform under titeln Genom vattenåren.

Det har blivit en rikt illustrerad volym på 190 sidor med sammanlagt tjugoåtta texter, var och en av ett omfång som en större tidningsartikel. Modig har enligt baksidestexten bearbetat och utvidgat originaltexterna och säkert också sammanfört sådana som legat varandra ämnesmässigt nära. Resultatet har blivit en utomordentligt innehållsrik, varierad och välskriven bok.

Till de stora förtjänsterna med Modigs texter hör en stillsam uppgörelse med den fängslande men i längden förminskande romantiska bilden av Folke Dahlberg. (När jag avslutar läsningen med Tomas Bannerheds förord ser jag att han tycker detsamma.) Dahlberg (1912–1966) var något av en författarnas författare, men hör inte till de exklusiva utan har framför allt som prosaist haft den fasta förankring i ett landskap som är en god förutsättning för att vinna läsare. Samtidigt sträcker sig hans dikter och bilder in i ett drömlandskap med samma komponenter som hans texter från norra Vättern – stränderna, sunden, öarna, det öppna vattnet – men där dessa beståndsdelar blivit allmänna, inte ortsbundna, och fått en suggestiv symbolisk karaktär.

Dahlbergs produktion är trots hans sena debut

vid 36 års ålder tämligen omfattande. Tolv volymer utkom under hans livstid, och till dessa ska läggas ett stort antal tidningsartiklar och mängder av bilder. Dahlberg arbetade i så skilda former som berättande prosa, landskapsskildring med inslag av såväl dagbok som kulturhistoria, poesi av ofta hög abstraktionsgrad och teckningar som antingen fungerade fristående eller i kombination med olika slags texter (långtifrån alltid som direkta illustrationer). Trots detta är hans produktion påfallande enhetlig. Det beror inte främst på att den geografiska bakgrunden i stort sett förblir densamma, utan på att de melankoliska stämningslägena – som visserligen kan brytas mot drastiska anekdoter i prosaböckerna – är så dominerande.

Till det framväxande verket kom under Folke Dahlbergs livstid en närmast mytisk bild av hans person att knytas. Dahlberg blev känd som något av en eremit, som dragit sig undan samhället och bodde i en egensnickrad stuga på en enslig ö ute i den stormiga Vättern och från denna isolerade utsiktspunkt anställde betraktelser över tillvaron. Det är en lockande, romantisk konstruktion, tilltalande både för läsaren och poeten, och den blev inte minst efter Dahlbergs förtidiga drunkningsdöd något av en tvångströja. Blicken drogs från texten och bilderna i sig själva, allt sågs i ljuset av den biografiska myten.

Med sin stora förtrogenhet med Dahlbergs liv, texter och bilder låter Modig författaren/ konstnärens egna funderingar och våndor kring de bara alltför kraftfulla schabloner som vi låter styra vårt seende belysa denna mytbildning. Han skriver klokt att den image som Folke Dahlberg velat leva upp till, den ‘alltför ofta upprepade bilden av ensamvargen på ön, en världsfrånvänd finlirare som letar efter sig själv, är ju också en schablon. Inte alldeles osann, men otillräcklig, onyanserad, förenklad.’

Modig återupprättar den balans mellan liv och verk som kan vara svår att hålla både inom litterära sällskap och bland dem som dyrkar kultförfattare. Givetvis har det betydelse att Folke Dahlbergs person och författarskap engagerat honom sedan han själv var tonårig poetaspirant och satt vid mästarens fötter, och att han kan landskapet kring Vätterns nordvästra hörn lika väl som författaren. Men Modig ger aldrig sken av att vara den som sitter inne med några slutgiltiga sanningar om gåtorna i Dahlbergs liv och poesi, och lämnar öppet för envars preferenser och tolkningar.

En viktig roll för framställningen spelar hans lugna och klara prosastil. I bokform har ju Jonas Modig sedan han lämnade sin chefsposition på Bonniers främst framträtt som poet, med sex diktsamlingar sedan 2007. Här visar han sig som en mycket god essäist, med sinne för detaljer lika väl som för de stora linjerna och sammanhangen. Det har spekulerats mycket kring Folke Dahlberg – Modig avstår från så gott som allt sådant, och får författaren att framstå både som en tydligare verklighetsmänniska och bevarar all den fascination för honom som tonen i dikterna och prosatexterna väcker.

Framför allt är det vackert gjort att få ett kalejdoskopiskt porträtt av Folke Dahlberg i tjugoåtta skärvor att kännas mer övertygande och fullständigt än jag tror att en fullskalig, traditionellt kronologisk biografi skulle ha gjort, i alla fall för min del. Den enhetlighet i Dahlbergs verk som jag nämnde tidigare underlättar naturligtvis, men viktigare är nog Modigs djupa kunskaper och förmåga att hitta rätt infallsvinkel och exempel vare sig han skriver om Dahlbergs ekonomiska bekymmer, om de gåtfulla motiven i hans punktteckningar eller om den drivkraft bakom livet och skapandet som uttrycks med frasen att seglatsen, livsresan, är en aldrig avslutad resa där målet, trots vad den förklokade omvärlden säger, säkert finns men kanske är identiskt med själva sökandet efter det.

Några aspekter hade jag velat veta mer om, som Folke Dahlbergs litterära miljö: vilka böcker (om några) tog han med sig till sina öar? Vilka äldre poeter och naturskildrare var viktiga för honom, vilka samtida bytte han böcker med? Hur kan vi se honom i 1940- och 1950-talets poetiska sammanhang? Att han i viss mån både var och ville vara en solitär är sin sak, relationer till omgivande litteratur finns alltid (Modig lyfter fint fram en annan orolig och snart nog otidsenlig poet, Gunnar Eddegren, som Dahlberg gjorde en omslagsteckning till).

Nu har Jonas Modig säkert inte skrivit sin sista krönika i sällskapets medlemsblad, så dessa och andra detaljer tänker jag mig får sin belysning så småningom. Det är något att se fram emot. jonas ellerström

Christopher Günther: Boktryckare i Linköping 1635–1654 Per Larson. 352 s. Linköping: Antikvariat Per Larson, 2022. isbn 978-91-639-8115-9

Det finns en del uppsatser om svenska boktryckare, men det är ont om rejäla monografier. De jag kommer att tänka på är Gösta Engströms bok om Amund Grefwe i Nyköping och Göteborg, Sven Almqvists om Johann Kankel på Visingsö och Henrik Schücks om Lars Salvius i Stockholm alla skrivna på nittonhundratalet. Nu sällar sig Per Larson till dessa skribenter med två böcker om Christopher Günther. I den första om Günthers verksamhet i Kalmar 1626–1635, som den förste boktryckaren i staden, förtecknas sextio tryck från hans officin. Den kom ut 2018 och anmäldes i Biblis 85 (våren 2019).

Per Larson har med de två böckerna åstadkommit ett storverk på över femhundra sidor, baserat på omfattande egna studier. Det är inte en biografi över Günther. De personhistoriska uppgifter om honom som finns bevarade är knapphändiga och nästan enbart relaterade till hans verksamhet som boktryckare. Larson skriver i sitt förord till Linköpingsboken att den är ‘snarare en kommenterad bibliografi över de 183 tryck som är kända från hans boktryckeriverksamhet i Linköping 1635–1654’. Men den är så mycket mer.

Genom att följa Günther i spåren tecknar Per Larson en bild av hur bokproduktionen i Sverige förändrades under Axel Oxenstiernas tid som rikskansler från 1612 till 1654. 1654 råkar vara det år då både Günther och Oxenstierna gick ur tiden. Ett enda kungligt boktryckeri räckte inte längre till när den svenska statsapparaten moderniserades och byggdes ut. Oxenstierna behövde utbildat folk och det gjorde kyrkan också. Gymnasier inrättades runt om i landet, det första i Västerås 1623 och det tolfte i Härnösand 1649. De behövde läroböcker, både på svenska och latin.

Kanske var det därför som de flesta nya tryckerier som anlades utanför Stockholm placerades i städer med universitet och gymnasier. Det första var i Uppsala 1613 och sedan följde Västerås, Strängnäs, Kalmar, Linköping, Åbo, Nyköping och Göteborg, som anlades 1650. Kalmar och Nyköping saknade gymnasium och boktryckarna där flyttade efter några år sin verksamhet till gymnasiestäderna Linköping och Göteborg.

För att överleva som boktryckare i en mindre stad behövde Günther odla kontakter med författare och finansiärer, i synnerhet inom gymnasieskolan och kyrkan, för att få uppdrag. Många av dem beskrivs i boken. Redan under sitt första år i Linköping fick han trycka likpredikningarna över biskopen i Linköping Johannes Botvidi och Östergötlands landshövding Erik Ulfsparre. Därefter flödade beställningarna in. Begravningstrycken, som ofta innehåller biografier över den avlidne, utgjorde fyrtio procent av de tryck Günther producerade där.

För att minska importen av papper uppmuntrade kronan att man skulle anlägga pappersbruk för att täcka behoven hos tryckerierna, skolorna och kyrkan. I Linköping bildades ett konsortium med biskopen i spetsen, som uppförde ett pappersbruk vid Stångån i Tannefors i utkanten av staden. Det var i drift redan 1630. Larson redovisar fyra olika vattenmärken från bruket. Med deras hjälp har han kommit fram till att Günther i stor utsträckning använt papper från Tannefors i sina tryck.

Bibliografin över de 183 trycken är kronologiskt uppställd liksom bibliografierna hos föregångarna Almqvist och Engström. Men Larsons bibliografi är mycket utförligare i tre avseenden.

För det första beskriver han den typografiska utstyrseln för varje tryck i detalj: de typsnitt som används i trycket och de grafiska utsmyckningar som används som anfanger, vinjetter, och ramar, kistorna i begravningstrycken och småornament

ända ner till ekollon och blad. För att det ska vara möjligt finns det ett särskilt avsnitt om Günthers ganska begränsade typografiska material, där de olika elementen avbildas och namnges.

Bildmaterialet kan också användas för att fastställa om en bok utan titelblad eller ett fragment är tryckt av Christopher Günther eller inte.

För det andra finns en kommentar till varje post i bibliografin, där Larson beskriver tryckets utseende ytterligare men där han framför allt sätter in det i sitt sammanhang och berättar om författaren, den avlidne när det gäller likpredikningar och annat som kan vara intressant.

För det tredje har han genrebestämt posterna. Tack vare det har han kunnat göra statistik över hur många tryck Günther producerade av det ena eller andra slaget.

De andliga trycken (utom likpredikningar) var 47, varav drygt hälften var uppbyggelselitteratur. Här ingår också tryck från prästmöten och en omfattande svensk kyrkohistoria av Johannes Baazius på latin.

Världsliga tryck utan direkt koppling till kyrkans eller skolans värld uppgick till 24. De mest betydande var tre upplagor av Arvid Månssons Örtabok; Günther hade redan tidigare tryckt en upplaga av boken i Kalmar. Titelbladet på 1637 års upplaga börjar Een mykit nyttig Örta Book / Om the herlige Örter som uthi thet höghberömda Konunga Rijket / wårt kära Fäderneslandh Swerige / Åhrligen wäxa: Såsom och / Om någhra Uthländska Örter / Huruledes som the emoot många både inwertes och uthwertes Krankheeter och Sjuk-dommar brukas skola. Den innehåller register både över örterna och över de sjukdomar som skulle botas. Arvid Månsson var bonde och självlärd naturläkare.

Begravningstrycken var 73, varav sextiofem likpredikningar och åtta parentationer.

Antalet årstryck, dvs offentliga tryck som riksdagsbeslut, lagar och liknande, var 3.

Trycken för skolan uppgick till 39, varav nitton var läroböcker. Här ingick också fem skoldramer, pjäser där namnen på alla som deltog i uppförandet finns med. Hit hör Günthers största och mest imponerande projekt, tryckningen av Dictionarium Latino-Sveco-Germanicum av Jonas Petri Gothus som blev färdig 1640. Jonas Petri var lärare vid gymnasiet då han fick privilegiet 1635 och fick ekonomiskt stöd av kyrkotionde för utgivningen. 1637 blev han biskop i Linköping. Som framgår av titeln är det ett latinskt lexikon med översättning till svenska och tyska. Det ingår även ett svenskt index och ett tyskt. Totalt blev det över 1100 sidor i folioformat. Det väldiga lexikonet användes i svenska skolor i hundra år innan det ersattes av ett nyare 1739. Populärt kallades det för Lincopensen.

De två delarna är skrivna så att den ena utmärkt kan läsas utan att man läser den andra. Därför finns det en och annan upprepning från Kalmardelen i Linköpingsdelen.

Böckerna är spännande läsning och nyttiga uppslagsverk för den som är intresserad av tryckeri- och typografihistoria eller av sextonhundratalets idéhistoria, för lokalhistoriskt intresserade med inriktning på Östergötland eller Småland, för bibliotek, särskilt de med äldre samlingar från gymnasie- och stiftsbibliotek, och för antikvariaten. johan mannerheim

Emile Gaboriau och detektiv Lecoq på svenska Lars-Erik Nygren. Falkenberg: Per Olaisen Förlag, 2022. isbn 978-91-89319-30-1

Kring aftonlampan: Sällsamheter af olika författare Redaktör Jan Reimer. Nr 1/2022

Lars-Erik Nygren fortsätter sitt energiska utforskande av hur de första författarna av detektivhistorier presenterades på svenska. Han inledde med en omfattande bibliografi över Edgar Allan Poe, nu i sin fjärde utgåva, och har via H. Rider Haggard, Anna Katharine Green och Nick Carterhäftena nått fram till den franske följetongsförfattaren Émile Gaboriau (1832–1873) och dennes berättelser om yrkesdetektiven Lecoq, utgivna i en mängd olika svenska publikationer och format från 1860-talet och fram till ca 1920.

Nygren har länge samarbetat med antikvariatsbokhandlaren och förläggaren Per Olaisen i Falkenberg, som ser till att hans bibliografier blir rikt illustrerade i färg med faksimil av titelsidor, häftes- och bokomslag, klotbandsdekorationer, annonser och annat material som gör dem bokhistoriskt intressanta och av värde för många fler än den specialintresserade. Emile Gaboriau och detektiv Lecoq på svenska är full av fantastiska exempel på vad som illustrationsmässigt förväntades locka läsare till berättelser som Den röda snaran, Giftblandaren och Synd.

En diskret rad i kursiv på kolofonsidan anger att manuskriptet avslutades 2022-03-22. De första exemplaren gick ut som påskhälsning – det är kanske inte svenskt rekord i snabbproduktion, men med tanke på att häftet innehåller tre noggranna register över originaltitlar, svenska titlar respektive förlag och tryckerier är det verkligen imponerande. Och med en vacker gest låter förlaget bakre omslagets insida rymma en bibliografi över Lars-Erik Nygrens egna skrifter.

För den som vill gå från de fantasieggande titlarna i bibliografiernas förteckningar till the real stuff finns inget bättre sätt än att läsa Jan Reimers i ordets egentliga mening fantastiska tidskrift Kring aftonlampan, nu inne på sin tjugoandra årgång. Fullkomligt oförtröttligt letar redaktören rätt på, som tidskriftens undertitel lyder, ‘Sällsamheter af olika författare’, i 1800-talspublikationer som Nyaste Kristianstadsbladet, Stockholms Posten, Eskilstuna-Posten, Budkaflen m.fl. Senaste numret, 1/2022, rymmer noveller både av kända namn som Gérard de Nerval och Edward Bulwer-Lytton som ett par anonyma historier och den inte alls dumma alkemiberättelsen ‘De vises sten’ av signaturen J.B. Till och med Jan Reimer har fått ge upp vad gäller att spåra denne och noterar lakoniskt: ‘Har ingen uppgift om J. B.’ (Däremot kan noteras att författaren knycker Bulwer-Lyttons berömda förstamening ‘It was a dark and stormy night’, som i den anonyma svenska översättningen blir: ‘Det var en dyster kolsvart natt. Allting i mörker låg.’)

Det går inte att i vanlig mening prenumerera på Kring aftonlampan. Den erhålles genom att skicka ett valfritt bidrag till tryckningen (mer uppgifter från info@kringaftonlampan.se). Gör det! Originellare tidskrift får ni leta efter. jonas ellerström

Émile Gaboriau inte bara på svenska. En reprisering häromåret i Times Literary Supplement (20 januari 2020) av delar av Dorothy L. Sayers hyllningsartikel ‘The Detective Novelist’s Dilemma’, i Times Literary Supplement 2 november 1935 (Gaboriau föddes 1835) gavs en bildsättning inspirerad av omslaget till tidskriften Le Monde pour Rire 23 maj 1868. Den ursprungliga artikeln publicerades anonymt, liksom det mesta som stod att läsa i TLS fram till 1974. Tillgänglig inom KB (och externt med lånekort) via TLS Historical Archive.

Om bibliotek och litteratur: Texter 2012–2022 Lars Burman. 195 s. Scripta Minora Bibliothecæ Regiæ Universitatis Upsaliensis, 25. Uppsala: Uppsala universitet, 2022. isbn 978-91-506-2933-0

Överbibliotekarien vid Uppsala universitetsbibliotek Lars Burman har bloggat sedan han tillträdde 2012, alltid läsvärd och på bettet. Här han samlat ett urval inlägg kronologiskt i två avdelningar, en första ‘mest om bibliotek och biblioteksutveckling’, en andra ‘mest om böcker, läsning och historia’.

Medan bloggen blev bok har fotnoter lagts till där jag kommenterar mina egna äldre texter. I dessa har jag strävat efter skarpare formuleringar och större uppriktighet än vad jag vågade visa på nätet. Lärorik och stimulerande, skriven med en generös och entusiasmerande blick för verksamheters hela värde och utvecklingspotential. Boken distribueras fysiskt genom UUB:s Actaverksamhet men finns också fritt tillgänglig att ladda ner via DiVA.

Frank Heller-utställning i universitetsbiblioteket i Lund, februari–juni 2022 Den senaste bokutställningen i Lunds universitetsbibliotek är ägnad Frank Heller – svindlaren, kosmopoliten och författaren. Det är en rik utställning och alla hans böcker finns med. Till utställningen hör en välproducerad katalog som även finns fritt tillgänglig för nedladdning.

Frank Heller porträtterad av Adolf Hallman 1916. Gunilla Wärles samling Frank Heller och hans blivande hustru Annie Kragh utanför Palazzo Bonaparte, på Piazza Venezia i Rom, som då inrymde den Skandinaviska föreningen, ill. Petter Lawenius.

Medarbetare i Biblis 97 jonas ellerström, författare och förläggare; torbjørn eng, utgav 2021 Da typografien ville være kunst, driver webbplatsen Typografi i Norge, www.typografi.org; henning hansen, fil.dr i historia, verksam vid Vitterhetsakademiens bibliotek och Universitetsbiblioteket i Tromsø; stefan hattenbach, typsnittsformgivare, innehavare av MAC Rhino Fonts; rikard heberling, doktorand i bokhistoria vid Lunds universitet; johan mannerheim, tidigare biblioteksråd vid Kungliga biblioteket; glenn sjökvist, antikvariatbokhandlare specialiserad på typografi och grafisk form; john swedenmark, essäist, översättare och redaktör; nina ulmaja, grafisk formgivare.