Isländska essäer i samtal. Tre röster från tre årtionden

john swedenmark

Isländska essäer i samtal

Tre röster från tre olika årtionden

kunde veta om det var biskopen eller biskopens trädgårdsmästare som man just hade diskuterat en viktig episod i Islands historia med.

Vikten av bra språk och god stil blir naturligt nog också ett tema för många av artiklarna i Skírnir. Slumpen (närmare bestämt filosofiprofessorn Eyjólfur Kjalar Emilsson) fick mig att ladda ner tre artiklar från respektive 1940-talet, 1970-talet och 2010-talet och begrunda deras inbördes samband, för att inte säga samtal. De två första är klassiker, ja nuförtiden nästan talesätt, och den senare utgår från den första, även om ämnena är ganska annorlunda – ja den travesterar till och med rubriken. ‘Att dikta på isländska’ blir ‘Att tänka på isländska’. Den tredje, ‘Att skriva med bägge hjärnhalvorna’ kommer förmodligen att bli en mångnerladdad klassiker den med, vars överväganden kring språkets och stilens roll som tankeredskap står i implicit dialog med de två föregångarna, ja förmodligen vore otänkbar om de inte funnes.

‘Að yrkja á íslenzku’ (Att dikta på isländska) är manuskriptet till ett föredrag hållet på Isländska studentföreningen i Köpenhamn den 25 februari 1944, och publicerades samma år – i och för sig inte i Skírnir utan i dess danska systertidskrift Frón, som utgavs av studentföreningen. Men den ser exakt likadan ut i tryck, och jag upptäckte misstaget först vid faktakollen, och då var det för sent att ge upp en god idé till essäupplägg.

Det är en kåserande text full av välfunna citat, men syftet är ytterst allvarligt: att uppmuntra till respekt för det poetiska hantverket när man ska

Den isländska tidskriften Skírnir utkommer med artiklar i blandade ämnen samt skönlitterära bidrag två gånger om året sen 1827, under 1800-talet med Köpenhamn som utgivningsort – det var där de intellektuella höll till. Den har ungefär samma format sen begynnelsen men omslaget fick färg och bild för 30 år sen. Den artikel eller dikt som publiceras i Skírnir har bestående tillgänglighet och närvaro, ännu mer så i dessa tider när allt som tryckts på Island ligger uppe på nätet (timarit.is) och kan laddas upp som PDF-er på vilka man kan urskilja den stundom ganska grova papperstexturen och dess olika färgnyanser.

Därför är Skírnir en historiebok och en uppslagsbok, tillsammans med många andra isländska tidskrifter och Morgunblaðiðs numera tyvärr nedlagda helgbilaga Lesbók. Det är där man hamnar vid en googlesökning och flott får sig serverat välskrivna, folkbildande artiklar av de kunnigaste inom varje område, ibland med efterföljande polemik. Välskrivna, eftersom den lärda stilistiken har höga krav på sig på Island: att vårda språket och stilen är inget mindre att värna landets självständighet; med en lätt överdrift kan man hävda att det var den rörelse som i mitten av 1800-talet återuppväckte isländska språket ur dess förfall som också lanserade tanken på landets självständighet. Folkbildande: inget annat är möjligt än att skriva medryckande och utan att sätta sig på höga hästar (jodå, undantag finns) i ett land där bildningen är utbredd långt utanför dem med studentexamen och akademiska titlar – där man åtminstone förr, enligt ett talesätt, inte

dikta i de traditionella isländska strofformerna, med full respekt både för versen och för rimmen, och hela tiden med uppläsningen för öronen. Slarv går nämligen ut över lyssnarens förståelse. Detta gäller i synnerhet stavrimmen, allitterationerna: detta att vissa ord i bestämda positioner ska börja på samma bokstav (eller olika vokal). Jón Helgason citerar i sitt anförande en medeltida isländsk traktat som liknar stavrimmen vid de spikar som håller fartyget samman. Underförstått så är det fara på färde ifall man börjar fuska.

Traditionsmedvetenheten ådagaläggs för övrigt också i att ordet íslenzku stavas med z, som ju uttalas som vanligt s. Länge var valet s/z fritt för ett stort antal ord, vilket gav möjlighet att ge signal om var man själv stod i relation till hävderna. Det ska också nämnas att verbet yrkja är väldigt speciellt. Det betyder sen urminnes tider både ‘odla’ och ‘dikta’ och rymmer på så vis en hel kultursyn. Och har den egendomliga starka böjningen yrkja–orti–ort.

Jón Helgason (1899–1986) är vid det här laget en framgångsrik filolog, professor vid Köpenhamns universitet 1929–1970, och räknas idag som en av Islands främsta humanister. Men han är också diktare, och uttalar sig i verstekniska frågor som en som kan yrket från insidan. Diktsamlingen Úr landsuðri (Från sydlandet) som kom ut 1939 är en erkänd klassiker och ur formell synpunkt ett mästarprov. Därefter ägnade Jón sig mest åt tillfällighetsdiktning, med stor framgång. Hans samlade dikter kom ut i bokform år 2019 och innehåller även ungdomspoesi och ett tjugotal ytterst skickliga översättningar.

Hans diktning ger mig dubbla känslor, medan många andra sätter Jón mycket högt som poet. Formen är oklanderlig och känslorna uppriktiga, inte sällan dystra och inriktade på alltings förgänglighet, till exempel tacktalet vid hedersdoktorspromotionen 1974, där han liknar sin insats vid en myra som flyttat ett grässtrå. Men det finns en reservation i dikterna som gör dem otillgängliga – till skillnad från den föredömligt folkbildande tonen i hans lärdomsskrifter. Kanske ett resultat av överarbetning.

Det är dock den perfektionistiska estetiken han försvarar inför studenterna – och hans föredrag är en veritabel grundkurs i vad man måste tänka på när man skriver vers (eller tillfällighetsdiktar) på det gamla sättet. Under ytan finns en kritik mot den moderna, mer formlösa diktkonsten, med intressanta utsagor som den att Jón inte hör hur en orimmad dikt låter. Och han gör väldigt förfinade analyser av hur uppläsningar och tonsättningar som inte respekterar versen leder till obegriplighet. Framställningen i föredraget är däremot lättsam, glasklar och inbjudande. Bergsveinn Birgisson, själv både författare och filolog, fångar i efterordet till de samlade dikterna någonting viktigt i Jóns pedagogiska hållning med följande ord:

Jón Helgason visade att det är möjligt: att inte avvika från den vetenskapssyn som man kommit överens om men återberätta så chosefritt och utan ansträngning att bara några få uppmärksammar hur mycket tankemöda som ligger bakom forskningen.

Att dölja sitt arbete och sin ansträngning – men generöst dela med sig av dess resultat. Löper här inte två besläktade hantverk samman? Diktaren som färdigställer sin dikt, och forska-

ren som förmedlar sina insikter och resultat så att de blir begripliga för en allmänhet (översätter dem, om man så vill)? ‘En dålig dikt är en dikt vars författare inte läst den tillräckligt noga’, skriver den egyptisk-franske poeten Edmond Jabès i en aforism.

Jag tänker mig att Jóns underliggande budskap till studenterna, i ett ockuperat Danmark, är att diktarens omsorg om språket också är forskarens omsorg om att hans eller hennes resultat ska bli begripliga för en allmänhet. Vilket också hans framställning är ett exempel på. Det essäistiska handlaget imponerar, som får det viktiga sagt, och inte bara håller sig till saken, utan även komponerar in till synes ovidkommande teman som ändå till slut på något vis blir relevanta: metaforiskt; som jämförelser; eller via överraskande kopplingar som skapar intellektuell dramatik.

En forskare och tillika diktare som hade samma essäistiska handlag var filosofiprofessorn Þorsteinn Gylfason (1942–2005). Jag har hört honom framföra på scen både ‘Íslenzkt úrvalsljóð’, en rimmad sonett bestående av fjorton rader från fjorton olika isländska författare, och andra mycket mer personliga dikter. Jag fick dock aldrig tillfälle att höra honom föreläsa. 1973 publicerade Þorsteinn i Skírnir något som också hade varit ett föredrag, och som senare gav titel till en essäsamling. Að hugsa á íslenzku (Att tänka på isländska) anspelar på Jóns ovan omtalade essä. och han apostroferas också i inledningen. Och Þorsteinn håller fast vid att skriva ‘íslenzku’ med z.

Problemet som ställs upp är huruvida filosofiska och vetenskapliga begrepp och frågeställningar kan migrera mellan olika språk. Þorsteinns inställning är så grundmurad att den upprepas flera gånger: Den som inte har lärt sig att tänka på ett språk, företrädesvis modersmålet, kan inte göra det på något annat språk heller. Eller skriva något vettigt! Tänkandet är skilt från språket, men försiggår till stor del i språket. Och vissa språk lämpar sig bättre för tänkande, eftersom de är genomsiktliga (gegnsæ): ordens beståndsdelar är då i sig betydelsebärande. Isländska är ett sånt språk, tack vare den språkvård som varit förhärskande, och som, kan man tillägga, nu är under hot om upplösning på grund av engelskans dominans. Vilket inte hindrar att de som kan skriva väl kommer att fortsätta göra det, för sin egen skull och för nationens.

Þorsteinn redovisar sin erfarenhet som redaktör för bokserien Lærdómsrit Bókmenntafélagsins, som fortfarande utkommer, och som jag alltid varit imponerad av, på grund av dess språkliga klarhet och tilltalande utformning: lätta volymer med enkla omslag i duodesformat och med hårdpärm, som ser snygga ut tillsammans i hyllan, och som kan stå till tjänst när man vill få perspektiv på vad till exempel Platon skriver. Allt blir som sagt tydligare på god isländska. Þorsteinn diskuterar vilka böcker som är översättbara och vilka krav han ställer på översättarna. Men framför allt berättar han om alla dem som vägrar att ens försöka, eftersom de har dåligt självförtroende beträffande vad som går att säga på isländska. Dessa örfilas då upp med ett citat från storskalden Einar Benediktsson, som också var angelägen om att bevara och odla det isländska lärdomsspråket:

… orð eru á Íslandi til / um allt, sem er hugsað á jörðu (… på Island finns ord / för allt som tänks på jorden) Det här är alltså för femtio år sen, innan internationaliseringen och de akademiska meriteringssystemen hade gjort engelskan till ett sine qua non. Jag associerar också till en hearing som anordnades för 20 år sen, när KTH övergick till engelska som undervisningsspråk. Bland paneldeltagarna fanns Horace Engdahl, som presenterade idén om en tidskrift som skulle översätta de viktigaste vetenskapliga artiklarna till svenska omgående och på så vis ge språket (och tänkandet) regelbundna blodtransfusioner. Det var en bra idé, men den den har inte blivit av ännu. Istället har staten avhänt sig ansvaret för terminologin …

Men Þorsteinns huvudpoäng är vad som händer när ett begrepp automatiseras, det vill säga inte betänks längre utan bara används. Hans exempel är begreppshistorien på isländska för ordparet subjektivt/objektivt. Efter en genomgång av deras filosofiska förhistoria hos bland andra Aristoteles och Descartes – som går rakt på tvärs mot hur orden används idag – kommer han fram till hur termerna översattes till huglægt och hlutlægt av prästen Arnljótur Ólafsson år 1891, en lösning som har blivit bestående. Det har däremot inte ordens innebörd i användning och vid översättning. Bland annat har de oreflekterat kommit att betyda också abstrakt/konkret. Vilket ställer till det.

Det första ordet går tillbaka på ordet hug, som betyder ungefär detsamma som engelskans mind, och således, enligt översättarkårens samlade erfarenhet, inte går att översätta till svenska. (Men lugn: det finns alltid nödlösningar!) Det senare ordet går tillbaka på ordet hlutur, som betyder ‘sak’. Ett bra beslut, som rimmar med antika förebilder, till exempel latinets res och causa. Det hugliga och det sakliga. Fint! Men problemen uppstår därför att orden har olika betydelser inom olika discipliner, och det behövs besök av en filosof för att bena ut de självmotsägelser som kan uppstå till exempel i läroböcker. För experterna är orden ju alltför färdigt givna. Experterna och läroboksförfattarna har i många fall helt enkelt upphört att tänka i språket. Orden har automatiserats. Det är svårt att inte associera till Martin Heidegger, som i sin föreläsningsserie Was heißt Denken? konstaterade att problemet med tänkandet är att vi ännu inte har börjat tänka. Heidegger var nog knappast Þorsteinns favoritfilosof, och jag har hört ryktas att han en gång utbrast att det var då tur att Heidegger aldrig lärde sig isländska utan bara filosoferade utifrån grekiska, latinska och forntyska ord. Men de två möts i omsorgen om språket även om Þorsteinn vill bevara och förfina, medan Heidegger helst ägnar sig åt att dekonstruera.

Den tredje essä från Skírnir som jag vill ta upp är också ett föredrag, hållet av den redan ovan citerade författaren och filologen Bergsveinn Birgisson, född 1971, en person som gör både litterärt och vetenskapligt bruk av sina dubbla roller. En bok som Den svarte vikingen (Bazar, 2019) lägger fram en epokgörande hypotes om hur det gick till när Island koloniserades, uppbyggd kring olika slags forskning och experiment och med massor av fotnoter. Det var inte frihet man sökte, utan olja framställd av valrossfett, som var nödvändig för sjöfarten. Men Bergsveinn har lagt upp boken med sig själv i huvudrollen; utforskandet är en del av berättelsen, och han tillåter sig att använda sin rika stilkonst för att göra rekonstruktioner av miljöer och psyken på 800-talet, att fylla i luckorna där det inte finns någon dokumentation, ibland på gränsen till spex. En hybridform som tilltalar många, men som inte går hem i alla läger, och dessutom är svårplacerad. Min översättning, som utkom 2019, har till dags dato inte fått en enda tryckt recension.

Bergsveinn disputerade på en avhandling om den fornnordiska skaldediktningen analyserad med modeller från kognitiv psykologi. Han har också ett rikt författarskap bakom sig, både på norska och på isländska. Böckerna Brevet till Helga (på svenska 2020) och Lífandilífslækur (Det levande livets bäck, 2019) nominerades till Nordiska rådets litteraturpris. Biografin Mannen fra middelalderen, om den lärde sextonhundratalsfilologen och historikern Thormod Torfæus, fick pris som årets bästa norska fackbok 2020.

Föredraget som publiceras i Skírnir 2019 handlar mycket om Bergsveinns författarskap, men rymmer också högst intressanta tankar om relationen mellan stilkonst och tänkande. Det börjar med en hyllning till de stora föregångarna och övergår till ett klankande på nutidens platthet. Till slut, efter många detaljer om det egna skri-

vandet, landar Bergsveinn i den samtida neuroforskningens kritik av åtskillnaden mellan subjektivt och objektivt: uppdelningen mellan kropp och själ, känslor och tankar tas för given men kan på empiriska grunder ifrågasättas, till exempel av Antonio Damasio. För en författare, också av fackbokstexter, är det inte tillrådligt att bara ägna sig åt objektivt, neutralt, logiskt tänkande, konstaterar Bergsveinn.

Det går nämligen ut över läsaren, som får svårare att följa med ifall författarens känslor och tvivel på det egna projektet är bortkopplade. Verket blir enligt Bergsveinn intressantare om forskningsprocessen redovisas som en berättelse – och känslornas närvaro i texten hjälper till att skapa en helhetsbild ur objektiva fakta, som annars lätt tar formen av fragmentiserade uppräkningar. Han försvarar på så vis sin egen subjektiva närvaro i fackböckerna, och utmanar de flesta av sina generationskamrater till en mer lekfull syn på forskningen.

Men jag tror att det är möjligt att gå ett steg längre, och se själva stilkonsten som ett tankeredskap, vilket Bergsveinn också är inne på i sin hyllning till äldre generationers giganter, till vilka också hör Jón Helgason och Þorsteinn Gylfason, även om de inte direkt omnämns.

Det var andra tider när Einar Ólafur Sveinsson och Sigurður Nordal var i sitt esse inom den fornnordiska forskningen, under första halvan av 1900-talet. Båda var goda poeter och den förstnämnda även en slagfärdig novellförfattare, men dessutom var deras lärda skrifter betydligt mer litterära och bildspråkligare, känslorikare än vad som är fallet idag. [–––] Jag uppfattar Einar Ólafurs förord till Brennu-Njáls saga i Íslensk fornrits utgåva först och främst som en estetisk text – som briljant litteratur, samtidigt som den känslomässiga nyansrikedomen styrs av insikter vunna efter årtionden av arbete med texter från nordisk medeltid och av en uppriktig vilja att lysa in i sinnet [hug] hos författaren till Njáls saga. Den beläste, klassiskt skolade och samtidigt känslosamme vetenskapsmannen är ett utdöende släkte, och man kan fråga sig varför och till vems nytta.

Kanhända att kategorierna subjektivt och objektivt upplöses i den goda stilkonsten. Om versen är det som gör dikterna seglingsbara, så är det meningsbyggnaden och rytmen som skapar den goda prosan, där känslorna visserligen kan formuleras direkt, i utsagans eller berättelsens form, men också har en mer undermedveten tillvaro, som kanske spelar större roll än något annat.

Jag läser de tre essäerna från tre olika årtionden utifrån min erfarenhet som översättare och essäist, och tänker att det som diskuteras når djupare än att bara diskutera enskilda ord. Det handlar om att den välskrivna essäistiska texten är polyfon och väver samman textfragment av olika slag till en helhet som kontinuerligt fångar läsarens intresse. Så jag hoppas att du har hängt med hela vägen hit på resan från Aristoteles till varför de flesta nutida läroböcker bara är kataloger som inte fastnar i minnet. Häromdagen hamnade jag i en diskussion om vad som gör en god lärare. Vi kom fram till att det är den som – gärna förstulet – släpper fram sitt eget intresse, ja sin lidelse inför ämnet. När känslorna är med blir kunskapen möjlig att dela vidare.

Jón Helgason: ‘Að yrkja á íslenzku’ (Att dikta på isländska). Frón, årg.2, nr2 (Juni 1944), s.65–97. Þorsteinn Gylfason: ‘Að hugsa á íslenzku’ (Att tänka på isländska). Skírnir, årg.147, 1973, s.124–58. Bergsveinn Birgisson: ‘Að skrifa með báðum heilahvelum:

Akademísk orðræða, mannsheilinn og hið mannlega’ (Att skriva med båda hjärnhalvorna: Den akademiska diskursen, den mänskliga hjärnan och det mänskliga). Skírnir, årg.193, våren 2019, s.68–96.