Formgivare och författare i samklang. Om ett 15 år långt samarbete med Lars Norén Nina Ulmaja

nina ulmaja

Formgivare och författare i samklang

Om ett 15 år långt samarbete med Lars Norén

Jag har kallats Lars Noréns formgivare, för att vi hann arbeta ihop så länge som 15 år, och kanske för att Lars böcker fick ett särskilt uttryck i min formgivning, av våra samarbeten. Ett 15 år långt formsamtal som resulterade i tretton böcker, några utställningar och ett stort antal affischer. En bok blev postum, Avgrunden av ljus. Jag hann visa Lars skisserna till den, och några av kommande böckernas utformning hann vi prata om, innan han gick bort i januari 2021.

Flera av ‘våra’ böcker fick priser, varav det allra tjusigaste är en bronsmedalj i Best Book Design from All over the World. Fyra andra belönades av Svensk Bokkonst och ytterligare en blev ‘Årets vackraste bok’. Lars var road av dessa utmärkelser och därtill mycket engagerad i allt från bokstavsmellanrum till typografiska uttryck. Han kunde med sin skarpa blick se och fråga om det inte var lite stort utrymme mellan vissa bokstavspar, och jag fick svara att jag inte hade hunnit dit än, strax ska även rubrikerna finjusteras.

Det är lika bra att jag inleder med att svara på den vanligaste frågan jag fått om våra samarbeten. M-E-N hur är det att jobba med H-O-N-

O-M? Svårt? Tungt? Uttrycket ‘Lars Norén-jul’ har färgat bilden av Lars. En helt felaktig bild. Jag har skrattat mer på våra möten än med många andra författare och alltid mötts av ett stort intresse för formgivning och typografi, och en öppenhet för mina tankar och kunskaper. Det är inte alltid så, det kan många formgivare intyga. Formgivare är inget yrke med legitimation som intygar ens kompetens. Ibland är formgivaren delaktig i hela processen, andra gånger betraktas hen som en person som ska göra ut författarens eller förläggarens mer eller mindre specifika idéer. Jag har också sådana jobb, men inte så många. De bästa slutresultaten kommer alltid ur de projekt där även formgivaren varit med från starten.

Lars Norén var ‘drömkunden’ om nu en författare skulle kallas kund. Nej, en författare är varken kund, beställare eller kollega. Författaren är i de bästa formprocesserna ens nära samarbetspartner. Förlaget är min beställare, författaren är den som ska leva vidare med sin bok på bokprat, föreläsningar och bli glad av att se alstret i bokhandeln. Författaren måste tycka om det jag gjort, annars har jag misslyckats.

Lars förläggare Eva Bonnier litade på våra samarbeten. Hon visste att resultatet skulle spegla Lars eller innehållet i hans böcker och att han tyckte om det jag gjorde med, och för hans texter. Att ha förläggarens stöd och förtroende är A och O i mer komplicerade bokprocesser. Lika viktigt är det nära samarbetet med en bra redaktör, vilket varit Gunilla Sundén för dessa Norénböcker.

Jag har tänkt en hel del på formsamarbetet Ulmaja&Norén det senaste året, och hur intressant det var. Lars var en dröm att arbeta med just för att han var så lyhörd för det som pågick runtom honom. En som kunde ta tillvara på det han hörde och såg. Och som var van vid att arbeta med andra ‘kreatörer’. Lars var både författare, dramatiker och regissör. Han var van vid att andra människor, skådespelare, gestaltade hans texter med sin röst och sin kropp. Jag gestaltade med typografi, formgivning, bokbinderi och materialval.

Gjorde jag bara det Lars Norén önskade? Nej. Jag lade in mina egna intressen i våra projekt vilket berikade dem. Det gav en dimension till, och blev det där vi kunde prata om. Idén, gestaltningen, den fysiska och taktila upplevelsen av en bok. Mitt intresse för läsbarhet, för trycktekniker, funktionalitet, taktilitet, 3-dimensionalitet, papper och även ekonomi kom upp i våra samtal. Som för vilket annat bruksföremål som helst måste även en bok som ska nå sina läsare ha en fungerande budget. DESIGN = EKONOMI som nestorn Olle Eksell uttryckte det.

Om idéarbete – Avgrunden av ljus (2021) Jag vill börja med den bok Lars inte hann se färdig. Hans samlade poesi. Lars Norén var poet innan han debuterade som dramatiker. Han skrev dikter från 1962 till 1980. Sedan prosa och dramatik, med en paus från poesin på 36 år.

Nu skulle 17 diktböcker samlas i en bok. Hur gestalta så lång tid, så många böcker med skilda format, teman och form? Vad fanns att ta fasta på? De böcker vi gjort tidigare gick ofta från ett mörker till något ljust, eller tvärtom, från vitt till svart. Som när scenljuset tänds i

en mörk teatersalong, föreställningen börjar, och släcks ner efter sista repliken. Flera av böckerna var redan initialt tänkta serier, triptyker eller bokpar planerade att samsas i en gemensam box.

Jag ville nu hitta en sammanfattande visuell idé till den samlade poesin. Den föddes ur samtal om ljus och mörker, dag och natt. Hur ljuset förändras över dagen i ett rum. På morgonen rosa, på kvällen gult. Färger föränderliga och obestämbara.

Lars bad mig en gång cykla till ett kafé på Odenplan för att kolla in den exakt rätta vita färgen han önskade för den vita dagbok vi arbetade med då. Därifrån kom tanken om hur ljuset förändrar färgerna. Kanske var den vita färg jag såg samma vita som han menade. Eller något helt annat. Allt påverkat av ljuset och tiden på dagen – just så ska den samlade poesin se ut tänkte jag, föränderlig. Jag tog fram en palett med färger som vi inte kunde enas om ifall de är beiga, gröna eller blå. Rosa, gula eller grå.

De obestämbara färgerna skulle finnas bakom poesiböckerna i boken. Bakgrunden skifta från uppslag till uppslag och växla i ton när läsaren går från en bok till nästa. Diktböckernas olika ursprungsformat kunde på så sätt också få synas vid bläddringen. Bokens format styrdes av den största boken, Schizz, vars boksidor var som grafiska expressiva konstverk omöjliga att sätta om eller krympa ihop.

När den färdiga boken nu ligger på bordet i min ateljé får den ljus från ett håll på morgonen och från ett annat på eftermiddagen. Omslagets uppåtpräglade bokstäver ger skuggor som förändrar även bokens utsida under dagen. Bokens övre snittyta visar att den innehåller flera delar. De tonade obestämbart färgade sidorna är Lars poesi, som instucken i en arkivmapp, mellan vita startsidor och ett långt efterord på vitt papper.

Tryckteknisk nyfikenhet – Stoft (2016) Stoft var Lars Noréns återkomst till poesin efter den 36 år långa pausen. Det är också den enda poesiboken i vårt samarbete. Jag som då arbetade på Albert Bonniers förlag hade gjort böcker som trycktes i enorma förstaupplagor. Nervöst hade jag under en och samma arbetsvecka tryckt på knappen när Tomas Tranströmers samlade dikter och Zlatan Ibrahimovic första bok skulle sändas till tryckeriet, bägge med förstaupplagor på 100000 böcker. Med Stoft såg jag chansen att utforska om jag med samma massproducerande tankesätt och teknik kunde göra unika bokobjekt. Var det ens möjligt? Hur?

Och en bok i guld? Det var just frågan jag hade i huvudet när jag gick från ett möte med Lars. Han kläckte ur sig ordet GULD, när jag frågade vad han tänkte på för denna bok. GULD och LARS NORÉN? Vi som under drygt 11 år alltid arbetat svartvitt eller med en dämpad färgskala, en Norénsk färgskala. Nu ville han ‘guld’, och att boken skulle heta Stoft.

Guldstoftet och att det skulle flyga okontrollerat över omslagen var min idé. Det var mitt sätt att göra varje massproducerad bok unik och därmed mycket värdefull. Som guld. Omslagen till dessa 2000 böcker iristrycktes på AareScreen. Jag var med vid tryckpressen när de två tryckarna omväxlande hällde på guldfärg och genomskinlig emulsion – ut kom sex omslag per tryckark, alla olika. Ibland ropade jag ‘Mer guld!’, ibland ‘För mycket!’. Böckernas inlagor är alla lika, omslagen unika.

Materialkännedom – En dramatikers dagbok 2000–2020 Vi backar bandet till 2007, då jag fick uppdraget att formge Lars Noréns dagboksprojekt som var tänkt att bli tre böcker. Det var vårt första samarbete. Mitt mål var att försöka göra en typografisk tolkning av författaren och hans texter. Jag ville spegla Lars Norén i material och formgivning. Dagboken skulle ge sken av att vara en privat anteckningsbok – därav mjukbandet. Omslaget skulle åldras lika vackert som en svart linnekavaj. Vilket material gör det? Svart infärgad naturkartong åldras vackert. Inlagepapperet i dagböckerna är av högsta kvalitet och åldras inte synligt – det är så kallat bibelpapper eller tunntryckspapper. Tunnheten gör boken mjuk och följsam, får den att öppna sig mjukt. Det behövs för att dessa 1680 sidor skulle bli läsvänliga. Både papperets lenhet och ljudet då man slår upp dagboken bidrar till läsupplevelsen. Jag kliver in i en privat värld.

En tjock boks innermarginal sväljer papper. Textspalten hamnar mycket närmare ryggen än den ser ut att göra platt utlagd på datorskärmen. Denna bronsmedaljör till dagbok har begränsad läsbarhet på grund av den trånga bunten. Textraderna kröks inåt ryggen. Det försämrar läsbarheten. Jag visste det inte då, men för ett senare projekt – Strindbergs lilla röda (2019)– gjorde jag ögonrörelsemätningar i ett dyslexilaboratorium och kunde tillsammans med forskarna konstatera att en böjd textrad orsakar fler saccader/hopp för ögat, mer mikroskopiskt ögonarbete för läsaren, än om raden varit helt rak.

Dagbok 2 har betydligt bättre läsbarhet än den första, spalten är utflyttad 7 mm från ryggen. Papperets genomskinlighet påverkar också

läsningen. Av nöd var vi ändå tvungna att välja ett tunntryckspapper. Det var inget pretentiöst estetiskt val, som någon irriterad recensent hävdade. Det var en nödåtgärd, vi hade att göra med en inlaga på 1680 sidor. Det fanns inget bokbinderi i Sverige som klarade att binda böcker tjockare än 6 cm. Då. När många böcker fortfarande trycktes i Sverige.

En läsare behöver kunna orientera sig i en bok. Redan i dagböckernas snittyta kan du avläsa hur många delar eller år de innehåller. Väl inne är årtal och datum tydligt utsatta i den breda marginalen. Pagina saknas. En bok på 1680 sidor utan sidnummer? Det var mitt formbeslut. Journalister spekulerade i om det var slug marknadsföring av förlaget. Att det var ett åtgärd för att förhindra att det skulle gå att sidhänvisa till särskilt snaskiga detaljer i dagboken. Jag tänkte enbart på läsaren, att hen lättare skulle minnas sig ha slutat läsa på en dag i augusti än vid ett visst sidnummer. Det handlade om reduktion av antalet formelement på boksidan. Ett medvetet formval.

Dagböckerna är satta med typsnittet Indigo Antiqua, som strax innan den första dagboken hade lanserats med den nya svenska bibeln. Typsnittet är ritat av Johan Ström, och har ett klassiskt lugn och god svärta, vilket många antikvastilar saknade. Då. Dagens mer precisa tryck svällde inte bokstavsformerna utan gav tunna grå textspalter.

Typsnittet var inte heller det ett ‘pretentiöst val’ för att göra något märkvärdigt bibellikt – god läsbarhet var högsta prioritet för att läsaren skulle orka med denna stora mängd flödande dagbokstext nästan helt utan visuella pauser.

Planen var att göra tre dagböcker. Gå från mörkt till ljust. Det blev 1, 2, 3 dagböcker…, det skulle bli en fjärde. Lars fortsatte skriva. Och vi som redan hade fullföljt trestegsraketen från svart till vitt (det caféväggsvita). Lars enda önskan för dagbok 4 var LJUSBLÅTT.

Vad är ljusblått? Himlen blev mitt självklara svar. Även grå dagar vet vi att himlen är ljusblå. Dagbok 4 skulle vara en bit himmel nedplockad på jorden. Jag visste inte då hur mycket Lars faktiskt hade skrivit om himlar i dagboken – en lyckosam slump i den kreativa processen. Serendipitet.

Lars tyckte mycket om molnboken, där den gråblå himlen går runt hela boken, även på bokens snittyta. Förläggaren suckade; det här var inte en billig produktion. Men även förläggaren berömde den färdiga ljusblå klossen.

Idéarbete och mod – Filosofins natt, Ingen och Efterlämnat Det här är Lars Noréns 3-stegsraket, tre prosaböcker, om döden och vad som händer efter dödsögonblicket. Mitt första fokus efter att ha läst manus blev kreativt mod, modet att våga fråga Lars Norén om han kunde tänka sig att låta gjuta en dödsmask av sig, livs levande. Lars svarade genast ja. Dramatens maskörer fick uppdraget och kunde ta emot honom någon vecka senare. Lars lät sitt ansikte packas in i kalla gipsbandage som stramade obehagligt. Han skrev om upplevelsen i en av dagböckerna.

Den färdiga vita masken var inte lika makaber som idén, mer vacker än obehaglig. Det suggestiva åstadkoms av fotografen Patrik Gunnar Helin. Han fotograferade masken och tillförde dimman runt den.

Filosofins natt är fortfarande mitt mest lyckade omslag, det som får mig att stanna upp och stirra på bilden. Det finns en tredimensionalitet i omslaget som är magisk. Fotografen och maskörerna är stjärnorna i processen. Jag kom bara med idén, och vågade fråga. Den färdiga triptyken blev en visuell gestaltning av döden, från ande till kolsvart blank hård sten. Däremellan ner i den kladdiga bruna leran, jorden.

Långsiktighet och läsbarhet – Fragment Texterna i Fragment är mycket korta och precisa meningar. De innehåller exakt den minsta nödvändiga språkliga beståndsdel som behövs för att bära fram budskapet. Helt avskalat. Jag ville göra typografi lika sparsmakad, hitta minsta betydelsbärande enhet för att bära fram en bokstav, ett ord utan att innebörden går förlorad. Lars texter kändes som tidlösa truismer, vilket jag tänkte att även boken skulle göra. Jag ville skapa en beständig form, en stenkloss. Evig. Tidlös. Hela boken trycktes på ett infärgat grått papper. Jag kunde på så vis också utforska det svåraste läsbara, vit text på mörk botten. I ett typsnitt utan någon extra utsmyckning eller ‘onödiga’ detaljer som exempelvis seriffer. Minsta betydelsebärande enhet även i brödtexten. Ingen kommenterade textens utseende, ett gott betyg. Ibland när en löpande text blir ‘synlig’ för läsaren är det ofta något fel på typsnittet, sättningen eller tryckningen. Formen står i vägen för budskapet.

Den obehagliga överraskningen med Fragment kom efter ett år, då jag såg att boken förändrats. Det tidlösa hade spruckit av ljuset. Boken hade stått i bokhyllan i ett rum, utan direkt solljus på sig. Boken hade blekts.

Det fanns ingen information om att det här papperet skulle åldras så här. Fult.

Typografi och rumslighet – Affischer Rönnells, Moderna Museet Fragmentprojektet växte till ytterligare en bok, en vit systerbok till den första (Fragment II), och till två affischutställningar. Den första på Rönnells antikvariat, den andra på Moderna museet. På Rönnells var affischerna av olika längd och alla med varsitt textfragment, i egna visuella formspråk, olika typsnitt. Tänkta som individer. På Moderna Museet var de enhetliga grå plattor som skulle smita in som oväntade parasiter på väggarna bland konstverken. Besökaren skulle gärna tro att det var anonyma informationsskyltar tillhörande museet.

Läsbarhet på makro- och mikronivå – Lars Norén Dramer Att läsa dramatik i bokform är svårt för den ovana läsaren. Personbeskrivningar och scenanvisningar är ofta mycket korta och sällan målande. Läsaren förväntas klara av att skapa sig en egen bild av personerna och miljöerna de vistas i utifrån replikskiften. Det som vanligen beskrivs utförligt i en berättelse, det som ger handlingen kropp saknas.

Förlaget hade till Lars 70-årsdag bestämt sig för att ge ut hans samlade dramatik i två volymer i en box, Terminal och Samhälle. Den ena med relationsdramer, den andra med politiska. För att hjälpa läsaren inleddes de pjäser som blivit uppsatta med ett eller flera scenfoton. Foton som angav en stämning, gav läsaren en scen. De kunde visa ett rum med någon möbel eller en person iklädd skinnjacka, små nyanser som skulle ge läsningen kropp. Därefter handlade typografin om tydlighet, pauser och luft. Utifrån och in var formgivningen tänkt som en vägvisare. Makronivån skulle locka läsaren in i pjäserna, mikronivån få läsningen att flyta på. Varje detalj skulle andas teater. Ljuset tänds, ridån upp, vita sidor. Pjäsen slut. Ridån ner. Svarta sidor.

Det är inte slut på böcker från Lars Norén. Det finns fler opublicerade manus. Två nya böcker är på väg, den sista dagboken och en prosatriptyk. Hur de ska se ut får ni se hösten 2022.

artikeln bygger på föreläsningar nina ulmaja hållit under våren 2022. sidan 19 visar en boksida ur InlednIng nr: 2 tIll schIzz. foto nina ulmaja utom sidan 24. dick norberg har fotograferat den första dagboken.