Minnen från livet i Mölle på femtiotalet

Text Birgitta Udin • Målning Örjan Rinnert

Jag växte upp i Mölle, och en del minnen från den tiden har bitit sig fast lite extra. De har anknytning till affären i byn –Isaac Svenssons Eftr. Vår familj handlade i butiken som sköttes av Annie Andersson, som vi barn kallade tant Annie.

Jag följde ofta med mamma Solveig och handlade. Som så ofta förr i tiden handlade man »på bok« och betalade för varorna en gång i månaden. Det var alltid roligt att följa med när mamma skulle betala månadsräkningen. Ofta bjöd tant Annie då på någon god karamell från sina olika glasburkar som stod i ett ställ på disken.

Annie behövde ibland hjälp med att hämta och lämna varor. När jag var i tioårsåldern fick jag ett par gånger i uppgift

att cykla cirka fyra kilometer till en äldre bonde, som hade höns på sin gård, för att hämta ägg till affären. Jag cyklade dit med en rejäl korg på pakethållaren. Bonden hjälpte mig att packa ned äggen och surrade fast korgen noga. Sedan gällde det att undvika hålor på vägen och inte vingla för mycket. Puh! … men det gick , och belöningen kunde bli ett par 25-öringar eller en krona. Ibland fick jag vara springflicka och hjälpa tant Annie att leverera varor till folket i byn. Jag minns speciellt när jag skulle lämna varor till tant Annies moster, alltså Meli eller tant Pyk som vi sade. Hon och hennes man, kapten Nils Pyk, bodde i det stora vackra huset Solbacken högt uppe i byn.

Det var en dag i december som jag släpade upp varor på en liten kärra och ringde på hos Pyks. Ingen öppnade, så jag kände på dörren som visade sig vara olåst. Jag öppnade farstudörren och ropade –tant Pyk, tant Pyk –men fick inget svar.

Jag gick igenom köket och in till vardagsrummet, och ropade igen. Då hördes plötsligt prasslanden och dunsar.

Från övervåningen kom inslagna julklappspaket rullande nedför trappan, och där uppe kom tant Pyk försiktigt backande nedför trappan.

Jag retirerade och sprang ut och ringde på dörren igen, och sedan kunde jag lämna över varorna. Jag hoppas att det var mjuka klappar i paketen.

Vår familj bodde bara några hus från Pyks. Mina bröder och jag fick ibland komma in i deras trädgård och leka, och

 bland annat använda deras stora, gammaldags dubbelgunga. En dag kom två av mina bröder, Frederic och Anders, inspringande till mamma i köket och ropade: –Mamma, mamma, tant Pyk kallar farbror Pyk för katten! –Men oj, varför tror ni det? Sa mamma. –Jo, hon kom ut på trappan och ropade högt: Katten Pyk, katten Pyk, det är telefon!

Farbror Pyk kallades oftast för kapten Pyk, också av sin fru Meli.

Birgitta är uppvuxen i Mölle tillsammans med sina bröder. Två av dem bor fortfarande i Mölle, och Birgitta Udin, född Täckström, och hennes man är regelbundna besökare.

Kapten Pyk alias »Katten« Pyk. Villa Solbacken på Åsvägen.