25 minute read
Vattenfrågan på väg att få en lösning
Av Bo Hansson, Hasse Hansson och Dag Wisæus
Vi vet att det fanns en kvarn i Vattenmöllan redan på 1610-talet, alltså för drygt 400 år sedan. Efter att ha varit igång i 150 år var kvarnen nedsliten.
Advertisement
Krapperup hade fått en ny ägare, Petter Gotthard von Kochen, som lät bygga en modernare kvarn på samma plats. Den blev färdig 1758 och var i drift fram till 1897.
40 D ärefter förföll kvarnen. Men 2004 bildades en grupp som ville restaurera möllan. Året innan hade Hasse Hansson köpt fastigheten, och han var rädd för att byggnaden skulle ramla ihop om ingenting gjordes.
I det första skedet gällde det att reparera väggar, golv, tak och bjälklag och att rekonstruera delar av bockkonstruktionen inne i möllan. Detta tog omkring tio år.
Nästa steg handlar om att återskapa kvarnmaskineriet, och det arbetet är på god väg. Två nya kvarnaxlar har kommit på plats, ett skovelhjul, ett kronhjul och ett drev är under tillverkning, upphandling av kvarnstenar pågår och vi planerar för tillverkning av mjölkar, tuta och andra komponenter. Återuppbyggnaden drivs av vår förening, Vattenmöllans Vänner, och målet är att kunna mala mjöl igen. Vi vill kunna visa kvarnen i drift fem–tio gånger per år, och förhoppningsvis kommer det att kunna ske under några timmar varje gång. På det viset kan historien bli levande. För att nå målet måste vi lösa vattenfrågan.
Under alla år som kvarnen var i bruk rann vattnet uppifrån berget, fyllde på hålldammen på sin väg till kvarnen och samlades slutligen i kvarndammen som låg alldeles öster om kvarnen.
När kvarnen skulle köras släppte mjölnaren på vatten från dammen. Vattnet rann genom möllan och drev skovelhjulen. Sedan fortsatte vattnet ut i Öresund via Vattenmöllebäcken. Kvarndammen lades igen bara några år efter att kvarndriften hade upphört 1897.
Sista fasen inledd I höst har vi på allvar kommit in i den tredje, och sista, fasen i arbetet med vattenmöllan. Till att börja med handlar det om att restaurera ungefär hälften av den gamla kvarndammen, närmare bestämt den del som ligger söder om bäcken, sydöst om kvarnen. Därefter hoppas vi att hela den gamla kvarndammen ska kunna återskapas. I juli 2018 redovisade Dag Wisæus en omfattande vattenutredning för föreningen; den blev en god grund för det fortsatta arbetet med vattenfrågan. Kartorna på sidan 43 är hämtade ur Dags rapport.
För att få hjälp med projekteringen av kvarndammen hade vi kontakt med
En restaurering av kvarndammens vattenyta med tillhörande stenmurar underlättar för besökarna att sätta sig in i hur det såg ut omkring vattenmöllan en gång i tiden
Naturcentrum i början av hösten 2018. Det är ett företag som gör utredningar för både statliga och privata uppdragsgivare. Vår kontaktperson har varit John Fidler, som är fiskeribiolog och våtmarksexpert. Han är särskilt inriktad på planering och konstruktion av dammar, våtmarker och vattenvägar. Vi har också haft tät kontakt med Daniel Åberg, som företräder länsstyrelsen och förestår naturreservaten Kullaberg och Möllehässle.
Grönt ljus från länsstyrelsen Ett vattenprojekt av det här slaget fordrar tillstånd av länsstyrelsen. I september 2018 lämnade föreningen in en ansökan, och den 22 mars i år gav länsstyrelsen klarsignal.
Samtidigt som en del av kvarndammen återskapas bildas en våtmark. Projektet bekostas av Naturvårdsverkets våtmarksanslag, se faktarutan i slutet av artikeln. Länsstyrelsens beslut finns att läsa på vår hemsida. Vi hoppas kunna blottlägga stenmurarna som ramade in kvarndammen. En restaurering av kvarndammens vattenyta med tillhörande stenmurar,
Vattenmöllan 1718 enligt Anton Ciöpingers karta. I öst-västlig riktning flyter den bäck som försörjde möllan med vatten. Öster om kvarnbyggnaden syns kvarndammen, markerad med F.
Pålsjö mölla finns strax norr om Helsingborg. Själva kvarnen ligger till vänster på bilden och är ihopbyggd med möllarebostaden. I förgrunden syns kvarndammen.
Så här bör det i stora drag ha sett ut i Vattenmöllan när den ombyggda kvarnen stod färdig 1758.
Vattenmöllans Vänner vill återskapa den gamla kvarndammen, och en del av den började grävas fram i november.
För att kunna fullföja rekonstruktionen av hela dammen behöver flera frågor besvaras, och därför startar föreningen ett forskningsprojekt med stöd av Gyllenstiernska Krapperupsstiftelsen.
Möllekuriren nr 4 • 2019 Foto webben
om än partiellt, underlättar för besökare att sätta sig in i hur det såg ut omkring vattenmöllan en gång i tiden.
Storleken på dammen som ska återställas i första steget är cirka 800 kvadratmeter. Vi ser fram emot en vacker, stämningsfull vattenspegel.
Det aktuella arbetet med att återskapa en del av kvarndammen görs i ett område där naturen är känslig och viktig att skydda. Därför måste det ske med stor försiktighet. Sakkunnigt folk kommer att följa arbetet från början till slut.
Länsstyrelsen anser att restaureringen av dammen kommer att gynna den biologiska mångfalden och tillgodose ett allmänt intresse. Åtgärderna innebär ingen konflikt med naturvärdena i kvarndammsområdet. I rutan här intill återger vi den sammanfattning som länsstyrelsen gör i sitt beslut.
Vattenbrist gammalt problem En osak till att kvarndriften upphörde 1897 var brist på vatten. Krapperup hade dränerat åkrarna genom utdikningar,
LÄNSSTYRELSENS SAMMANFATTNING Beslut den 22 mars 2019
Under förutsättning att kvarndammen restaureras i enlighet med anmälan /…/ bedömer Länsstyrelsen att åtgärderna är förenliga med syftena för naturreservatet Möllehässle och Natura 2000-området Möllehässle-Kullens havsbad. Restaureringen bedöms inte medföra någon påverkan på områdets hydrologi med vattentillförsel (i synnerlighet vad gäller de dammar som finns utpekade som värdefulla grodvatten) eftersom det varken finns in- eller utlopp på kvarndammen. /…/ Klockgrodan och större vattensalamander kommer att gynnas av åtgärderna. Sammantaget bedöms de positiva effekterna överväga. Dispens från naturreservatsföreskrifter kan därför lämnas. Länsstyrelsen bedömer att Natura 2000-området inte påverkas negativt, och att tillstånd enligt 7 kap 28a § MB inte krävs, då åtgärderna inte bedöms kunna påverka naturmiljön och arterna som ingår i denna på ett betydande sätt.
vilket fick till följd att en del av vattnet som tidigare rann till möllan leddes andra vägar till Öresund.
Före utdikningarna drevs möllan med vatten från ett cirka fyra kvadratkilometer stort område som sträckte sig från möllan upp till Björkeröds mosse, Håkull, Himmelstorp, Solhaga och Bränneslyckan, se karta A på nästa sida.
Redan före utdikningarna var den naturliga vattenföringen otillräcklig för kontinuerlig drift av möllan. Därför samlades det tillrinnande vattnet upp i tre reservoarer som tömdes när möllan skulle mala. Främst utnyttjades hålldammen och kvarndammen, men ibland även Björkeröds mosse.
Det ursprungliga vatteninsamlingsområdet har delats upp i tre delområden enligt karta B. Vattnet från område 1 leds efter utdikningnar till ett öppet dike som rundar »Nybygget« innan det fortsätter
ÖVERSIKTLIG PLANRITNING Planerad restaurering av del av kvarndamm på Krapperup 19:1
Karta B Vattentillgång vid nuvarande förhållanden 2019. Inskriven, förklarande text av Dag Wisæus. Karta A Vatteninsamlingsområdet före nedläggningen av kvarnen 1897. Inskriven, förklarande text av Dag Wisæus
ut i Öresund cirka 100 meter norr om vattenmöllan. Tidigare leddes detta flöde till vattenmöllan. Tillrinningen från område 2 kommer liksom förr till möllan trots utdikningarna.
Krapperups reservoar, som används för konstbevattning av Krapperups åkrar, var klar för användning 1979, drygt 80 år efter möllans nedläggning.
Under vintern styrs vattnet från område 3 med en ventilbrunn till reservoaren medan det fortsätter till vattenmöllan under det övriga året. När reservoaren är full leds dess tillrinning genom ett bräddavlopp ut i Öresund vid Lerhamn; det ligger 1,2 kilometer söder om vattenmöllan.
Efter tillkomsten av Krapperups reservoar och ökad utdikning har de hydrologiska förutsättningarna försämrasts ytterligare sedan kvarndriften lades ned. Under sommaren kommer numera endast cirka två tredjedelar av det ursprungliga flödet till möllan och under vintern cirka en tredjedel. gamla dammen med start i november? Förklaringen är att havsöring går upp i Vattenmöllebäcken för att fortplanta sig. Innan resten av den gamla dammen
Forskningsprojekt startar Vårt mål är som sagt att återskapa hela den ursprungliga kvarndammen. Varför restaurerar vi då bara halva den
restaureras måste vi finna ett sätt att göra det på som inte inverkar negativt på havsöringen.
Därför drar föreningen igång ett forskningsprojekt som går ut på att dels lösa havsöringsfrågan, dels precisera vad som över huvud taget krävs för att återskapa hela den gamla kvarndammen. Gyllenstiernska Krapperupsstiftelsen har gett föreningen ett forskningsanslag på 100 000 kronor för detta arbete. Det handlar om att ta reda på hur dammen fungerade hydrologiskt sett, det vill säga vilka vattennivåer och fallhöjder som gällde. Projektet ska så exakt som möjligt visa hur stor kvarndammen var, hur den var byggd och var gränserna för den gick.
Kartor och andra dokument i Krapperups arkiv ska studeras, och information om andra gamla kvarndammar i Skåne ska inhämtas vid behov. Projektet ska ta fram ritningar, kartor och arbetsbeskrivningar som föreningen kan använda när det blir dags att ta in anbud från företag som kan göra jobbet.
Utredningen ska undersöka om restaureringen av resten av den ursprungliga kvarndammen kan kombineras med att kvarndammen samtidigt utgör en våtmark, alltså på samma vis som i den första etappen. I så fall ökar möjligheten att föreningen kan få ett statligt bidrag. Projektet ska utreda om en rekonstruktion av hela den gamla kvarndammen kan regleras med en anmälan enligt Miljöbalken eller om det krävs en vattendom.
Sammanfattningsvis, syftet med restaureringen av kvarndammen är att gynna naturmiljön samtidigt som en värdefull kulturmiljö återskapas.
Så här ser det ut i dag där den sydöstra delen av kvarndammen kommer att grävas fram. Området ligger hitom Vattenmöllebäcken. Möllan visas ofta. Under 2019 blev det cirka 25 tillfällen med sammanlagt 415 besökare. Det är både allmänna visningar, bland annat på Möllornas Dag, och privata visningar efter överenskommelse.
Vänföreningen leds av en styrelse på åtta personer, där Hasse Hansson är ordförande och Bo Hansson är sekreterare. Dag Wisæus är ledamot i styrelsen och expert i vattenfrågor.
På www.vattenmollan.se finns information om möllans historia, föreningen och det arbete som både har gjorts och som planeras. De rapporter som nämns i artikeln finns för nedladdning.
Gå till www.naturvardsverket.se och skriv Våtmarkssatsningen i sökrutan för mer information.
Ålfiskarna delar med sig av sina erfarenheter
De som berättade för honom var Anders Malmberg, född 1879, f.d. kustöfveruppsyningsman; Anders Nilsson Rifve, 1874–1946, född i Mölle, skutskeppare, hamnkapten, fiskeritillsyningsman; Emma Lock, född i Mölle 1860, gift 1889 med bomseglare och fiskare. Dessutom skrev Anders W. Mölleryd ned så kallade egna iakttagelser.
Intervjun med Anders Malmberg är svår för mig, en icke-ålfiskare, att förstå och återge. Han förklarar nämligen hur rusan, redskapet för ålfångsten, är konstruerad. Men Anders W. Mölleryd gjorde en teckning och där finns alla termer, se nästa sida. Utan den är det svårt att hänga med. Å terigen intervjuade och fotograferade Anders W. Mölleryd på eget initiativ Möllebor och sände materialet till Nordiska museets folklivsarkiv. Denna gång gällde det ålfisket 1945. Om ålen ska gå i rusorna måste det blåsa från väst mot land, och det ska vara kuling eller storm. Det blir då rörelse i vattnet och ålen drivs in mot berget Text Ingrid Millbourn Foto Anders W. Mölleryd
Anders Malmberg oljar in rusan med kokt linolja och till kulorna och bojarna använder han kokos- eller manillatåg.
Till varje rusa brukar han ha »7–8 byglar eller s k gjorar /…/ tre trattar på dem. Tälnen ska helst vara av hampa, men även manilla duger. /…/ Gjorarna göras av en, gran eller pilträd.«
Anders Malmberg menar att det tar cirka tre veckor att binda en rusa. Materialet kostar omkring 120 kronor, och en färdig rusa värderas till 120–200 kronor.
Det var kustvakten Hartvig som började fånga ål med rusor i Mölle på 1890-talet, säger Anders Rifve, medan Emma Lock berättar att förutom Hartvig var även Möller
46 noter • Originalen till Anders W. Mölleryds fotografier finns i Nordiska museets arkiv. Jag återger bildtexterna som de står i hans rapport. • Tecknet [?] efter ett ord innebär att jag inte vet vad ordet betyder.
Först berättar Anders Malmberg att rusorna tillverkas med dubbeltvinnat bomullsgarn, helst 12-trådigt och vänstertvinnat. Maskornas storlek ska vara sådan att ålrummet får »40 varv på alnen«, medan exempelvis »maskorna på ra’n [raden], som är 8–10 famnar lång« har 26 varv.
Ra’n är »manshög. Söndringen brukar dom här i Mölle ha en famn lång /…/ Jag har mina söndringar två famnar långa.« Rusan hålls på plats med hjälp av stenar. Själv använder Anders Malmberg »flintestenar med hål i« och det är cirka 40 centimeter mellan dem.
och Malmström – alla tre tullare – först med rusor i Mölle: »Di kom från Viken, Domsten eller Hittarp, där dom lärt sig att fiska med rusor.« När ålrusorna hade tagits iland och sköljts väl kördes de på rullebör till en så kallad stelegång för att torka. Anders W. Mölleryd förklarar att en sådan består av många tre–fyra meter höga stolpar, som står i rader. »I toppen och ungefär på halva höjden försedda med knaggar liknande öron på en hare. Redskapen hänges på steleknaggarna.«
År 1945 finns det endast två större ihop. Så blev det, och de fick ål varje dag
stelegångar i Mölle, den vid brandstationen och den vid Tångnean. Men mindre stelegångar finns dock längs med strandvägarna. Även Emma Lock bidrar till historien: »För hade var går sin egen steleg ång himma ve huset.«
Rusor räknades inte som fast redskap enligt Anders W. Mölleryd och inga strandrättsavgifter förekom, utan allt fiske var fritt utmed Mölles stränder.
En rusa fångade inte bara ål. Anders Malmberg berättar att han kunde få »torsk, vitling, plank [sej], flatfisk, hummer, krabbtaska, karpor, långa, kolja, havskatt. Haj eller hå [pigghaj] har han aldrig sett i en rusa« . Han har däremot ibland hittat en »brännevabel« [brännmanet] i rusan.
Detta år, alltså 1945, ser Anders Malmberg som ett dåligt år. Ålen gick inte till och det berodde på att vinden inte var den rätta. Den 6 november hade han fiskat ihop bara 100 kronor.
Ål kostade mellan 1,50 och 3 kronor per kilo; stora ålar hade högst kilopris. Ibland sålde han »samta’n ål « för 2,25 kronor kilot, det vill säga ålen såldes i klump utan sortering efter storlek.
Anders Malmberg hade aldrig fiskat ål i december, men den 27 november kom Petter Athos och frågade om de kunde sätta en rusa till den 14 december och tjänade 108 kronor vardera.
Anders Rifve berättar att de fångar både »gromål och vandringsål. Gromålen är gulaktig och mör i köttet. Vandringsålen mycket seglivad, blågrå och har blank, vitglänsande buk. Gromålen stannar kvar, den kommer från mosarna [?]. Gromålen kan man också ta på krok. «
Väl i land lades ålen först i ett nät, sedan hälldes den över i tjärade sumpar, som hade fullt med hål så de flöt i »marvattnet«. De förankrades i »båthamnen, lille hamn eller utanför denna på ›Sannen‹«. Ålen var kvar i sumparna tills danska ålakvassar kom och köpte den. Det var båtar avsedda för att transportera levande fisk: »Då ålakvassen är på väg skickar dess skeppare ett telegram, som slås upp i Ruffen på hamnplanen.«
Så var det före kriget, berättar Anders W. Mölleryd i sina egna så kallade iakttagelser. Men 1939–45 kunde inga danska båtar komma, utan Axel Andersson skötte fiskhandeln; denne var auktoriserad fiskuppköpare i Mölle.
Artikeln fortsätter på nästa sida
När, var och hur fångas ålen bäst? Det vet Anders Rifve:
»/…/ under mörkerna. När månen är mörk i nedan /…/ När månen lyser blir det ingen ål. Det kallas ljusen /…/ Ålfisket räcker i tre mörker. September-, oktober- och novembermörkerna. Det andra mörkert är bäst.«
Ålen kommer, säger han, i Sundet från söder och går mitt i. När den har passerat berget går den ut i Kattegatt eller Skagerack och gräver ned sig för vintervila.
Om ålen ska gå i rusorna måste det blåsa från väst mot land, och det ska vara kuling eller storm. Det blir då rörelse i vattnet och ålen drivs in mot berget. Ostlig vind är inte bra, för då får danskarna ålen. »Det bästa ålavä’ret är mörkt puged och pålandsstorm.«
Fångstplatserna, som Anders Rifve omtalar, är desamma än i dag. I början fiskade han både söder och norr om hamnen, ända ned till Själör. Men numera, alltså 1945, fiskar han endast norr om hamnen, längs med berget från Malakrogen till Kullens fyr. På norra sidan om Kullen finns det ingen ål.
Rusorna sätter Anders Rifve snett ut från berget mot sydväst: »Man ska börja med ra’n kloss in till berget, sträcka dom ungefär mot sydväst och låta söndringen peka mot sydost-ost.« Ålfiskarna sätter tre rusor i bredd. Om ålen går förbi den första, går den kanske in i den andra eller tredje. Man låter rusorna stå ute hela mörkert och de »rötas (rycktas) varje dag. Förr togs de iland under ›ljusen‹, dvs när månen lyste.« Nu skiftar man rusor i stället då och då.
Var och en tar sin plats i början av hösten och behåller den enligt Anders Rifve. Om rusorna tas iland står så kallade kobbar eller rusebojar, gjorda av trä, kvar och markerar platsen; tre bojar per rusa, och den vid rusans huvud har en »tollapinge genom sig.«
De som fiskade målade kobbarna och ristade in sina initialer: »Varje fiskare har sin färg.« Kobbarna är placerade vid rusans kulor. Varje rusa är förankrad med tre kulor, »en i hodet, en i slutet på ra’n, en i söndringen. Slutet av ra’n kallas också för rompan.«
Anders W. Mölleryd berättar att kulorna är avlånga stenar med en stropp omkring sig och att deras vikt är 30–50 kilo.
En vattenkikare användes när rusorna var satta, fortsätter Anders W. Mölleryd sin berättelse. Med den undersökte man om rusorna stod rätt: »Denna är lådformig med glas i bottnen och handtag vid sidorna. Då glasbottnen sticks ned under vattenytan kan man se havsbottnen tydligt.«
Anders Rifve omtalar att före 30-talet hade man en slags kupa, en »kyva«, i huvudet på rusan. Men den togs bort, eftersom det hände att all ål dog av kvävning om vädret var så dåligt att fiskarna inte kunde gå ut och tömma rusan. Kyvan var »flätad av tillingar [?] och enkäppar« och var så stark att ålen
John och Tor Andersson har böddenål och garn med sig ner i snipan och lagar maskebödd på rusan innan de sätter den.
Nils Rifve skakar ur fångsten innan rusan vräkes i sjön för att sköljas.
inte kunde rymma. Men nu är rusorna skörare, säger Anders Rifve: »Ligger di och rider på en vass sten under en storm så gnages maskorna sönder. Går en tråd av, så kallad maskebrödd, eller biter en krabbtaska sönder en tråd så försvinner alla ålarna.«
Ålfiske är tungt så därför brukar tre man bilda ett ålfiskelag. Men nu orkar inte de gamla längre, allt färre fiskar ål. I år var det högst 50 rusor ute och 10–15 snipor deltog. Anders Rifve: »I Mölle finns inte mer än allra högst tre-fyra yrkesfiskare. (1945) Inte ens det, för di har annat arbete vid sidan om. Det högsta antal rusor en enda snipa haft ute i år har varit omkring ett dussin. Förr var det annat. Då kunde en enda snipa ha 50 rusor ute.« Varje man i ålfiskelaget brukar ha lika många rusor ute och fångsten delas lika i laget med ett undantag. Yrkesfiskarna får även ha en »›mad-rusa‹ som är likaÅlevangeliet – berättelsen om världens mest gåtfulla fisk av Patrik Svensson, kulturjournalist på Sydsvenskan. Boken har redan sålts till över 30 länder, och i Sverige är den nominerad till Augustpriset. Den finns att låna i bokklubben i stationshuset. Det är en underbar bok med ett blandning av folkbildning och lustfylld prosa, ja nästan poesi.
dan som ålrusan, men vars hela fångst tillfaller ägaren. Mat-rusan är avsedd för det egna husbehovet, hushållet. Vad som fångas i den får han göra vad han vill med.«
Det är främst pensionerade eller tjänstlediga sjömän som fiskar ål omtalar Anders W. Mölleryd. Yrkesfiskare är Johan Berggren, Oscar Brant och Harry Wellberg. Men de har också annat arbete bredvid.
Följande män har halva sin inkomst från fiske: Anshelm Pettersson, Nils Rifve, John Andersson, Thor Andersson, Percy Molin, Anders Malmberg, Paulus Paulsson, och Nils Elfversson.
Film av Frederic Täckström, 44 minuter, DVD, 150 kr. Kontakta frederic@sbmolle.com
1 2
2
4
1 Anders Knafve visar hur man tar en ål – med långfingret. Då man skall sälja ålen halas sumpen upp på land.
2 Petter Athos använder oljeförkläde då han sysslar med våta rusor.
3 Nils Rifve väger med besmar ålen åt uppköparen Axel Andersson.
4 Daisy Karlsson visar en präktig hummer som gått i rusa. [Daisy var Anders W. Mölleryds hustru.]
BOK Fagus sylvatica
Boken är välkänd i de södra landskapen, där den finns i relativt sammanhållna bestånd. Det nordligaste naturligt växande bokbeståndet finns nära Hasselfors i Närke. I Skåne har tyvärr stora områden avverkats och ersatts med den mer lönsamma granen. Stormen Gudrun korrigerade på många ställen detta skogens nidingsdåd och fällde de dåligt rotfasta granarna. I dess ställen har på många platser åter planterats bok.
Bokskogarna är ljusa och vackra under höst, vinter och vår. När löven slår ut blir det visserligen ännu vackrare, men samtidigt sluter sig ett tätt tak över de stackars växter som haft oturen att gro därunder. Vitsipporna blommar dock klokt nog innan boken lövas och kan tillgodogöra sig vårsolen.
Vårens skira skönhet går i sommarens tunga lövsal över. Njutbar är bokskogen alla årstider. Med hösten kommer bokollonen i drivor till glädje för såväl ollonsvin som bofink och bergfink. Septemberdagar ses hundratals kalasande finkar i bokskogssluttningen på väg ned mot Ransvik.
Bokträ är ett gott snickerivirke. Inte så värdefullt som ek, men används i möbler och till golv. Bokträ har också en utpräglat somrig användning. Nämligen som glasspinnar. Av Anders Kjellner
Ur Möllekuriren 2009 nr 4
Klipp ut och lämna in denna annons så får du 1 veckas fri träning på Friskis&Svettis i Höganäs! PERFEKTA JULKLAPPEN!
Våra vanliga åldersrestriktioner gäller. Erbjudandet gäller till och med den 31 december 2019.
Kolla in vårt träningsutbud på friskissvettis.se/hoganas
Länsstyrelsens förslag tände debatten Av Christer Wallentin
DET SOM HAR VARIT tre separata naturreservat ska bli ett. Västra Kullaberg, Östra Kullaberg och Strandhagen ska få gemensamma föreskrifter.
Länsstyrelsen gjorde ett första förslag som skickades ut på remiss med begäran om yttrande senast den 1 mars i år. Svaren låg till grund för ett omarbetat förslag som gick ut i juli, och man ville få svar inom två månader. Efter kritik från bland annat Höganäs kommun förlängdes remisstiden till den 17 oktober.
En huvudpunkt i förslaget är att ridning, klättring, cykling och skärmflygning inte ska vara tillåtet. Men det är inte menat att vara så katagoriskt som det låter. Enligt förslaget ska man nämligen inrätta ett verksamhetsråd som bestämmer var dessa aktiviteter ska kunna ske.
Ett annat förslag är att det nuvarande fågelskyddsområdet på Skäldervikssidan ska utökas i både tid och rum. Vidare vill länsstyrelsen att det ska vara förbjudet att besöka Nimis. På ett dialogmöte i länsstyrelsens regi den 14 november var företrädare för turism och friluftsliv mycket skeptiska till idén med ett verksamhetsråd. De efterlyste besked om vad rådet ska göra, vilka befogenheter det ska ha och när det ska bildas. Enligt Daniel Åberg, Kullabergs platschef, ska rådet komma på plats innan de nya reglerna klubbas, vilket väntas ta tid. Det har kommit in många remissvar som ännu inte har hunnit sammanställas – mycket mindre övervägas.
I rådet ska olika intressen vara företrädda: markägare, föreningar, turistföretag samt Höganäs kommun och Region Skåne. Det första mötet hoppas Daniel Åberg kunna hålla i april. * Under hösten har Helsingborgs Dagblad haft många artiklar i ämnet. Jag listar dem nedan med rubrik och datum. Den som vill fördjupa sig i materialet finner artiklarna på tidningens hemsida.
Förslaget: Förbjud besök på Nimis
Helsingborgs Dagblad den 20 december 2018
Nya regler på gång för Kullaberg – forsatt förbud till Nimis föreslås
Helsingborgs Dagblad den 29 juli 2019
Generellt klättringsförbud på Kullberg kan bli verklighet
Helsingborgs Dagblad den 2 september 2019
Oro över framtiden på Kullaberg: »Hoppas det är ett misstag«
Helsingborgs Dagblad den 13 september 2019 [Bilden på nästa sida är från den här artikeln]
»Våt filt över Kullaberg« Höganäs kommun tagen på sängen över Kullabergsreglerna
Helsingborgs Dagblad den 14 september 2019
Föreståndaren om nya reservatsreglerna: »Vi försöker göra det så bra som möjligt«
Henrik Ranby: »Ska Kullaberg vara en äventyrspark?«
Helsingborgs Dagblad den 17 september 2019
Höganäs säger nej till nya förbuden: »Kullaberg är livsviktigt« Helsingborgs Dagblad den 20 sepember 2019
»Länsstyrelsen måste ta ansvar för att det finns områden med natur kvar att besöka«
Helsingborgs Dagblad den 9 oktober 2019
Kullamannen: »Det ska vara lika för alla«
Helsingborgs Dagblad den 9 oktober 2019
Naturskyddsföreningen också förvånad över förbuden på Kullaberg
Helsingborgs Dagblad den 10 oktober 2019
Inga nya reservatsregler på Kullaberg i år
Helsingborgs Dagblad den 15 november 2019
Kristoffer Håkansson, Albert Jacobson och Kristine Barner ser stora svårigeter med länsstyrelsens förslag till nya reservatsföreskrifter.
Helsingborgs Dagblad 13/9 2019. Foto Britt-Mari Olsson
Av Sara Richter och Hans Drake
Texten här är Sara Richters och Hans Drakes remissyttrande den 26 september till Länsstyrelsen Skåne med anledning av förslaget till bildandet av naturreservat Kullaberg.
DET NYA FÖRSLAGET har justerats och förändrats till det bättre tycker vi. Men fortfarande är ordningsreglerna och föreskrifterna inte tillräckligt kraftfulla och det verkar alltför lätt för Länsstyrelsen att genom samråd ge dispenser från dessa.
Vem skall ingå i det nya verksamhetsrådet som skall bildas, undrar vi? Enligt miljöbalken skall allas intressen vägas in, inte bara de ekonomiska och exploaterande vilket vi är rädda för. Vi tycker att:
1. större tävlingar och andra evenemang inte bör arrangeras inom reservatet då dessa skadar, sliter och stör naturen alltför mycket. Att tillåta 150 deltagare utan Länsstyrelsens skriftliga tillstånd känns alltför generöst tilltaget.
2. MTB-cykling inte skall tillåtas inom reservatet. Möjligtvis på det befintliga vägnätet inom reservatet, inte stignätet som skall vara reserverat för vandrare. MTB-stigen som anlades 2018 bör helt tas bort.
3. det utökade fågelskyddsområdet måste respekteras av alla, även klättrare. Klättring (i synnerhet klätterkurser med många deltagare) bör endast tillåtas inom av Länsstyrelsen klart definierade områden där den stör som minst.
4. tumlarsafari med ribbåt är störande för marina däggdjur. T ex. tumlare och sälar går utmärkt att se från land istället. Eftersom det är ett marint reservat runt Kullaberg skall störningarna från all
54 båttrafik minimeras så mycket som möjligt. Ankringsförbud i strandklippor bör utökas och skall även gälla i malar. Man skall bara kunna lägga upp eller ankra fartyg när vädret inte medger fortsatt färd.
5. man inte borde ha anlagt campingplatsen vid Josefinelustparkeringen när tillsynsresurser saknas. Det är nu en festplats, behov uträttas i skogen trots toaletter, träd huggs ner för ved trots att det finns kol att elda med och man har anlagt egna eldstäder i skogen. Om den skall få vara kvar i framtiden måste någon ha ansvar för att den sköts. Vi föreslår att campingen istället flyttas till fyrparkeringens närhet för lättare kontroll. Fri camping och husbilar som stannar över natten är också ett problem trots att förbud redan nu råder.
6. golfbanan inte direkt gynnar den biologiska mångfalden (»grönöken«), men nu finns den där. Det finns dock biologiskt värdefulla ruffar och kantzoner och det är viktigt att de sköts på rätt sätt genom slåtter och hävd. Är det golfklubben eller Länsstyrelsen som har och kommer att ha ansvar för dessa områden? Kemiska bekämpningsmedel bör inte användas över huvud taget på golfbanan.
7. skötseln av områden med rik flora är nu tyvärr eftersatt. Jannes Lycka är undantaget, den hävdas nu äntligen på traditionellt sätt med lieslåtter. Andra viktiga ängsmarker får växa igen p.g.a. bristande resurser. Detta är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribenternas egna.
Sammanfattningsvis tycker vi att det nya förslaget i stort sett är bra med vissa undantag. Men går de goda intentionerna att förverkliga med de knappa resurser Länsstyrelsen har till sitt förfogande i nuläget? Vi är tveksamma!
När sedan aktörer som Höganäs kommun (näringslivsutskottet och politiker) och olika privata och kommersiella företag som t.ex. guideföretag, uthyrare av cyklar och kajaker m.m. och arrangörer av olika fritidsäventyr, den s.k. upplevelsenäringen, får allt mer inflytande om vad som skall tillåtas i reservatet eller t.o.m. vill upphäva många av alla de av Länsstyrelsen föreslagna föreskrifterna, befarar vi att detta kommer att leda till alltmer tryck på och hot mot den känsliga och unika naturen på Kullaberg.
Dessa aktörers mål är att först och främst främja och öka den s.k. äventyrsturismen och göra Kullaberg mer tillgängligt för besökarna. En turism som inte alltid är i samklang med naturen.
Vi saknar en mer hänsynsfull turism på Kullaberg. I första hand är det ju naturen i reservatet som ska skyddas på ett så uthålligt sätt som möjligt, så att den biologiska mångfalden skall kunna bevaras, och arter ska kunna fortleva långsiktigt i livskraftiga bestånd.
För att detta skall uppnås så räcker det inte att bara inrätta reservat, det måste också avsättas medel för deras skötsel, vilket oftast fattats eller så har prioriteringen, turismen i första hand – sedan naturvård, varit felaktig.
Enligt Länsstyrelsen Skånes bedömning av miljökvalitetsmålet »Ett rikt växt och djurliv« (januari 2019) är tillståndet inte hållbart. Kullaberg har alltmer fått karaktären av »lekpark« i stället för ett naturreservat. Vi hänvisar också till våra tidigare synpunkter 2019-02-27.
