Är fisket i Mölle så dåligt som det sägs?

Text Birgitta Hansson • Foto Frederic Täckström

na inåt land behövde någonstans att övernatta när fisken gick till, i första hand sillen. Då fiskade man som mest intensivt från juli till oktober, rensade och saltade in. Om detta finns många berättelser. Kullasillen var berömd i hela södra Sverige för sin feta och fina kvalitet, och uppköpare kom från när och fjärran. Carl von Linné prisar sillen i sin Skånska resa från slutet av 1700-talet. D et har alltid fiskats i Mölle. Mölleläge med de enkla stugorna uppstod för att bönderlar på däck där man spände fast sig själv och spöet. Med den utrustningen kunde man på Hemingway-manér fiska tonfisk utan att dras ned i vattnet när fisken högg.

Runt Ven finns det stor torsk i djuphålorna. För inte så länge sedan läste jag i Helsingborgs Dagblad att en husbehovsfiskare i Råå hade anhållits misstänkt för att ha sålt sin fångst, vilket inte är tillåtet.

Det visar väl om inte annat att det verkar finnas så pass gott om fisk i den delen av Öresund att myndigheterna lägger spaningsresurser på att stävja svarthandeln.

30 Under de senaste åren har jag allt som oftast hört kommenarer som »Det är ingen större idé att lägga ut garnen«, »Det är ont om fisk« och »Vi får mest tång och en massa småkrabbor«.

Men samtidigt verkar ju Öresund en bit söderut må rätt bra om jag ser till vad som står i tidningarna. Samma bild gav marinbiologen Stina Bertilsson Vuksan i ett tidigare nummer av Möllekuriren (2019 nr 1).

Ett annat gott tecken är att man återigen har sett tonfisk i Sundet, och det var bra länge sedan. Vem vet, de kanske kommer tillbaka: tonfiskbåtarna i hamnen som hade sto

Illustration webben

Det finns en uppsjö av regler som styr fisket, inte bara för yrkesfiskare utan även för fritidsfiskare. Det gäller bland annat maskstorleken och hur många meter fisknät man får ha.

Det är tillåtet att lägga ut garnen tidigast klockan 16 på eftermiddagen, och senast klockan 10 morgonen därpå ska de vara upptagna. Som husbehovsfiskare har man i år fått behålla högst sju torskar per person och dag. Och minsta längd på torsken ska vara 38 centimeter. I Öresund är det förbjudet att fiska torsk under lektiden, hela februari och mars.

Nästa år, läser jag på Havsoch vattenmyndighetens hemsida, är reglerna ändrade till högst fem torskar per fiskare och dag. Fritidsfiskare får ha högst sex hummertinor och fisket får bara ske under drygt två månader.

Jag pratade med en man som satt vid ruffen och som visade sig vara sportdykare. Han dyker mycket både utanför Kullaberg och söderut i Sundet.

Det är gott om  fisk neråt i Sundet, berättade han. Han har ofta kontakt med fiskare och dykare på både den danska och svenska sidan, och många är nöjda med tillgången på fisk. Men någonstans vid Domsten ändrar sig förhållandena, sa han. »Norrut är det tomt.« Det kan växla från ett dyktillfälle till ett annat, så helt kategorisk ville han inte vara. Han menade dock bestämt att det inte alls finns lika mycket fisk uppåt Höganäs, Mölle och Kullen som det finns söderut. Dykaren hade ändå sett en positiv förändring: Ålgräset har brett ut sig på lite större djup än tidigare. Ålgräsängar är ju viktiga livsmiljöer för

Dykaren hade ändå sett en positiv förändring: Ålgräset har brett ut sig på lite större djup än tidigare

ett stort antal marina djur och växter och fungerar som barnkammare åt arter som torsk och strandkrabba. Småfisk, plankton och mindre skaldjur kan ta skydd i ålgräset mot större fiskar, tumlare och sälar. Det finns en yrkesfiskare som har sin hemmahamn i Mölle. Han fiskar havskräftor utanför Hallands Väderö, och ål fiskar han under ett par månader på hösten; som yrkesfiskare har han licens för ålfisket. På senvintern tar han sjurygg [stenbit] för att komma åt rommen.

Rätt många prövar fiskelyckan någon enstaka gång per sommar från båt. Kanske drygt tio personer fiskar mer regelbundet och kan kallas för husbehovsfiskare. Vad säger de om tillgången på fisk? Dessa husbehovsfiskare är inte lätta att intervjua, men några kunde jag ändå samla runt kaffebordet i slutet av oktober för att fråga hur det har gått med fisket i år. Åsikterna är blandade, men männen är överens om

Samtidigt kanske man kan se att en återhämtning är på gång. Förhoppningsvis leder alla restriktioner till en förbättring

att det var bättre förr. Torsk och sjötunga har i princip försvunnit. Det finns sill och makrill, men tillgången varierar. Ibland räcker fångsten i alla fall till Mölle Rökeriförening, som då drar igång röken på hamnen och bjuder medlemmarna på rökt fisk, hembakat bröd och en lille en.

Slätvar kan man få ibland, men inte piggvar som fanns förr. I år var det inte heller mycket flundror och skrubbor, och som sagt bara någon enstaka torsk.

Samtidigt är det gott om tumlare som ju äter mindre fisk, företrädesvis sill och makrill. Kanske sätter den också i sig den mindre torsken. Kan det vara därför som det är ont om lovlig torsk?

Jag frågade också hur det står till med havsöringen. Svaret kan sammanfattas så här: Färre än vanligt och inte alls så stora, runt tre, fyra kilo som mest – mot tio kilo för några år sedan.

När man lägger ut ett garn för havsöring ska det ligga rakt ut från land och väldigt nära strandlinjen. Det innebär

att nätet i stället för fisk kan vara fullt av strandkrabbor, ja hundratals. De äter också på fisken som finns i nätet. Ibland har sälen hunnit före fiskaren, och det är bara fiskhuvuden kvar. Fastnar säl i garnen? Nej, det händer ytterst sällan, men någon fågel kan fastna. En vid bordet berättade om när han försökte rädda en skarv som hade snott in sig, men fortfarande levde. Då blev fågelns hals »lång som en orm«. Skarven klarade sig, men fiskaren fick ordentliga sår av näbben.

Frederic Täckström visade nyligen filmer om Aina och Sonny Svensson. Filmen om Sonny följde när han och sonen Lennart fiskade ål med rusa [ryssja]. Tillgången verkade vara god om bara strömmarna var de rätta. Men sedan drygt tio år gäller förbud mot ålfiske. Numera får endast den som har licens fiska ål. När jag växte upp var vi ofta ute och pimplade torsk eller dörjade makrill. Morfar hade sina majd [ställen]* som vi också använde. Och även med vår amatörmässiga fisketeknik fick vi nästan alltid napp. Samma var det när vi för 15, 20 år sedan hade en liten Askeladden. Vi pilkade och fick upp en och annan torsk. I dag har jag och Bosse tillgång till båt igen. När båten var ny fick vi fortfarande lite fisk –eller i alla fall så kände vi hur det nappade, även om vi ibland tappade fisken på väg upp. Men de senaste två åren har vi inte ens känt något napp. Så även jag tycker att det var bättre förr.

*

Samtidigt kanske man kan se att en återhämtning är på gång. Förhoppningsvis leder alla restriktioner till en förbättring. I Öresund i sin helhet tycks tillgången på fisk och skaldjur vara hyfsad, och det värdefulla ålgräset brer ut sig. Sakta kanske fisken kommer tillbaka, även här runt Kullen. 

Fader Gunnar Sveriges Don Camillo Började som vice pastor i Väsby

Av Magnus Hellstrand

Far tröskar med plejel* och Sante, min bror, hjälper till. /.../ Själv sitter jag högt uppe på en bjälke bland spindelväv och damm och har en stormlykta upphängd på en spik i min närhet. Den lyktan är en ny uppfinning. Far är mycket stolt över den. Den kan inte blåsa ut ens då vinden ligger som hårdast in från Skälderviken.

Så berättar Gunnar Rosendal i Minnenas boningar, som är något av ett memoarverk bland alla hans utgivna böcker.

Gunnar var bara sju år när hans mor drabbades av en svår sjukdom och dog. I boken skriver han:

Det är första gången jag kan minnas, att jag var riktigt ledsen. /…/ Jag glömmer aldrig, när vi stod i finrummet med de vita gardinerna och alla möbler utflyttade, och mor låg i svart kista mitt på golvet, och alla släktingar och grannar stod stela och orörliga med uttryckslösa ansikten runt väggarna /…/ och jag trevade efter fars hand och fann den. Det var strängt. Det var allvarligt. Men det var icke smärtsamt. /…/ Ja, jag känner smärtan. Jag känner den från barndomen ända tills nu. Men först sent lärde jag mig att vara glad över den.

Och frågar någon var i Lugudde jag har mitt hjärta, så tvekar jag ju icke att tala om, att det vilar just inunder Kullabergs branter mot Mölle fälader och stränderna ner mot Viken och Väsby. Där fick jag förmånen att vara präst under mina första år efter vigningen

32 Gunnar föddes 1897 i Grevie i nordvästra Skåne och var son till lantbrukaren Andreas Rosendal och hans hustru Teolinda.

Hans uppväxtförhållanden var tämligen knappa. Några pengar till studier fanns inte, men konfirmationsprästen såg hans begåvning och erbjöd sig att ordna med privat undervisning som förberedelse för kommande teologiska studier. Detta gjorde att Gunnar så småningom kom till Lund. Där tog han studenten vid Lunds privata elementarskola och fortsatte med studier i teologi. Vice pastorn Gunnar Rosendal vid 25 års ålder. Fotot togs av Arthur Rube i Höganäs inför julen 1922.

Hans ungdomstid inföll under första världskriget med matbrist i landet och stora umbäranden för många människor. Trots de svåra tiderna uppskattade han att göra exercisen i Linköping; härliga kamrater och stärkande kroppsövningar.

Han tillhörde ett så kallat studentkompani, där deltagarna lärde sig vapenbruk på dagarna och sedan kunde drabba samman i vilda debatter, inte minst i religiösa och filosofiska ämnen, vilket var områden som Gunnar kände sig hemma i.

Efter avslutad militärtjänst fortsatte han sina studier i teologi på universitetet. Han skriver:

Jag har aldrig levat vad som vanligen kallas studentliv. /…/ Nationsumgänget, föreningarna, samvaron kring mat och dryck var alltsammans ting, som jag stod främmande för. Vid studenthippan var det väl nästan första gången jag smakade alkohol, och jag fann bekantskapen angenäm både på kvällen och dagen efter. Ingen lärde mig måttans fina ordning, den var självklar för mig. Och det dröjde länge innan jag förnyade bekantskapen med vin och starkare drycker, ingenting i den vägen lockade mig till sällskapsliv i studentikos form.

Jag fann något annat. Jag fann böckerna. De blev min värld. /.../ Teologin var ju till ytterlighet fängslade. Och jag lät mig fängslas. Jag bara sög in kunskapen i en omättlig hunger /.../

Gunnar prästvigdes av biskop Gottfrid Billing i maj 1922. Denne minns han som »en sträng, god, humoristisk, monumentalt biskoplig fader, en verklig kyrkofader.«

Det var onekligen en riktig klassresa som bondpojken gjorde.

Fader Gunnar grundade stiftelsen Gratia Dei som lät bygga Den himmelska glädjens kapell i Kristianstad. Det invigdes 1962. Foto Berne Lundkvist

Med Nils Poppe 1963 Fader Gunnar skulle spela sig själv i filmen Sten Stensson kommer tillbaka. Foto webben

Strax efter prästvigningen fick Gunnar anställning som vice pastor i Väsby och kyrkoadjunkt i Höganäs. En dag när äppelträden blommade besökte han Väsby och utbrast: »Vad är detta för en underbart förnäm och stilfull herrgård mitt i Väsby kyrkby?«*

Han riktade frågan till kyrkoväktarens son som hade kört honom. Denne svarade lugnt: »Detta pastorn, är ingen herrgård, det är pastoratets prästgård,

* Kullabygd 1982, s. 120. och det är väl icke otroligt att det blir pastorns bostad för en tid framåt.« Gunnar berättar vidare i tredje person:

Pastorn, lätt skakad, betalade och tog sin väska, gick uppför stentrappans trappsteg, fann en ringklocka och ringde. Dörren öppnades av en mycket vacker jungfru /…/ som var så vacker, att prästfrun i huset fann sig ha anledning att på ett tidigt stadium meddela pastorn, att hon var förlovad, vilket pastorn icke var.

Han släpptes in i salongen, ett fantastiskt stort rum, fullt med konstverk och en hel del gamla fina möbler /…/ Men framför allt var rummet fullt av sol, sol, sol.

En förnäm gammal dam full av värdighet, värme och vänlighet kom pastorn till mötes, hälsade honom välkommen och undrade, om han ville bo i denna prästgård, eller om han föredrog att bo i Höganäs, han hade rätt att välja.

Den unge mannen, annars icke så lätt att omtumla, mumlade något, tog ett djupt andetag och steg fram till de två öppna fönsterdörrarna till trädgården, steg ut i ett hav av blommande äppleträd, stod tigande och överväldigad några minuter, under vilka ömsesidig tystnad rådde, vände sig sedan till fru Hallén /.../ och ropade med hög röst: ›Här stannar jag.‹

Hans impulsiva avgörande syntes i första början väcka en viss överraskning, men denna gick snabbt över. Fru Hallén sade: ›Så roligt! Kyrkoherden och jag hoppas att pastorn skall trivas och stanna länge hos oss. Vi är gamla och våra barn är gifta och annorstädes boende.‹ Hon förde den unge och litet hänförde prästen in till ett intilliggande rum. Där satt hennes make [Lars Hallén] och läste, till synes djupt försjunken i lektyren. Hon gick fram till kyrkoherden, strök honom över det vita håret och talade högt till honom i närheten av hans ena öra sägande: ›Lars, här är vår nye pastor. Han vill bo hos oss här i prästgården.‹ Ett snabbt, älskvärt leende upplyste kyrkoherde Halléns obeskrivligt rynkiga ansikte /.../

Vid trädgårdsdörren i prästgårdens väldiga mittelrummet satt Gunnar under sitt första prästår och läste under ljuvliga dagar. Hans läsande avbröts då och då när han skulle besöka sjuka eller sköta det kamerala arbetet på pastorsexpeditionen.

På somrarna ordnades stora familjefester i prästgården. Då kom nämligen alla Halléns barn och barnbarn hem till Väsby. Deras barnflickor var medbjudna, men även några goda vänner erbjöds plats i huset. År 1922 skulle Lars och Sofia Hallén fira sin guldbröllopsdag, och alla släktingar var på plats. Gunnar hade nu bott in sig i prästgården, så även han fick delta i festligheterna. Han skriver:

De komma med tåg, de komma med bil och giva lösen med signalhornet för att få tillträde, de komma på cykel med stort bagage – de komma att uppfylla den ofantliga prästgården.

Det var mycket folk och måltiderna intogs därför under den stora linden invid gårdsplanen; det var som regel nästan sjuttio personer till bords.

Min morfar och mormor, Carl Johan och Hulda Bergdahl, drev vid denna tid en butik i Väsby. Min morfar hade etablerat sig i Väsby 1907 och blev med tiden nära bekant med kyrkoherdeparet Hallén.

Prästgården hade en stor representation, vilken även omfattande arrangemang som De Gamlas Dag och den två dagar långa Mantalsskrivningen. Prästgården var traktens stora samlingspunkt, och familjen Hallén var en stor kund i den Bergdahlska butiken. Även pastor Rosendal blev kund i min morfars butik. Min mor Daisy berättade att Gunnar trots sitt fria vivre, likväl behövde en del varor för sitt personliga bruk. Eftersom han hade ont om pengar i början av sin yrkesbana, kom han en Skribentens morföräldrar Köpman Carl Johan och Hulda Bergdahl i Väsby. Bilden togs omkring 1912 av Arthur Rube, Höganäs.

gång in i butiken med en tom korg och en lista på vad han behövde.

»Här har jag en tom korg, men ingenting att fylla den med«, sa han till min morfar. Denne förstod precis vad han menade. Under tystnad gick morfar igenom lappen och fyllde korgen med varorna. Sedan räckte han korgen till pastorn med en införstådd blinkning. Gunnar böjde sig framåt med knäppta händer och tackade morfar, samtidigt som han gav honom Guds rika välsignelse. Vid juletid fick morfar och mormor ett litet tack: ett nytaget porträttfoto med en personlig hälsning. Antagligen hände liknande transaktioner vid andra tillfällen; året därpå fick mina morföräldrar en tavla som Gunnar hade målat. Det är tydligt att Fader Gunnar redan vid den här tiden hade förmågan att få människor i sin närhet att räcka honom en hjälpande hand.

Kyrkan i Väsby När Gunnar såg den stora prästgården för första gången tog han den för en herrgård. Foto Magnus Hellstrand.

Lars och Sofia Halléns guldbröllopsdag 1922 Samtliga barn med respektive och deras barn var med. Gunnar Rosendal bar prästklädsel och står som sjunde person från höger i tredje raden. Foto Privat

Jag träffade personligen Fader Gunnar i samband med ett fotouppdrag på Gratia Dei i Kristianstad i slutet på 1960-talet, Jag minns hur han lovprisade de slantar han fick i kollekt till sin stiftelse. Efter högmässan berättade han för mig att han helst inte ville höra någon klang i kollektskålen. Det skulle prassla. När gåvorna frambars stod han lite bredvid altaret med slutna ögon. Jag såg emellertid att han ibland tittade mot skålen med enbart ett öga. Gunnar trivdes förträffligt i Väsby. Han fick disponera två rum i prästgården. Det ena blev sovrum, vilket också inreddes med ett bord som blev hans personliga böneplats med både andaktsbilder och ett ljus.

Under sin tid i Väsby blev Gunnar ägare till en cykel. Den gav honom möjlighet att under sköna sommarkvällar enkelt och snabbt komma till Kullabygdens stränder, som Strandbaden och Nyhamnsläge. Han upplevde också mer

Under sin tid i Väsby blev Gunnar ägare till en cykel. Den gav honom möjlighet att under sköna sommarkvällar enkelt och snabbt komma till Kullabygdens stränder

orörda idyller som Rekekroken, Svanshall, Skäret och Arild.

Han cyklade till Mölle och Viken. Där kunde han begrunda platsernas skönhet och inte minst dess vackra flickor –som min mor alltid nämnde när hon berättade om Gunnar Rosendals bravader. Flera av Halléns barn hade ett gemensamt sommarställe i Mölle, som de kallade för Vängården.* Där hälsade Gunnar på några gånger, och i ställets gästbok finns det en inskrift av honom

från juli 1922 med texten »Man längtar hit igen«.

Gunnar stannade i Väsby i två år, och han beskriver dem som »fulla av mjölk och honung.«

All läsning förde Gunnar efter ett par år till en teologie licentiatexamen, vilket var samma år som han fick en tjänst som komminister i Färingtofta. Under de följande åren lyckades han skriva sin doktorsavhandling, som dessvärre blev underkänd.

En sådan motgång kunde ha brutit ned honom, men han uppmanades av fakultetens dekanus, professor Gustaf Aulén, att försöka igen. Det nappade Gunnar på. För att få närmare till Lund lyckades han byta tjänsten i Färingtofta till en motsvarande befattning i Trelleborg.

Trots heltidstjänst i Trelleborg blev han klar med en ny doktorsavhandling, Artikeln fortsätter på nästa sida

som direkt godkändes. Den stora dagen infann sig den 31 maj 1930 i Lunds domkyrka, där professor Aulén med fast hand kunde sätta den eftersökta doktorshatten på Gunnars huvud. Han var äntligen teologie doktor.

Två år senare gifte han sig med den unga godsägardottern Elsa Bengtsson från Källstorp. De fick fyra barn, två flickor och två pojkar.

Kyrkoherdetjänsten i Osby blev ledig 1933, och den sökte Gunnar Rosendal. I valet mellan tre präster vann han stort. Nu hade Osby fått en dynamisk, lärd präst med ett strålande intellekt. I boken Fader Gunnar i Osby skriver prästen Staffan Ljungman:

Församlingen var vanlig men prästen ovanlig. Ovanlig såg han ut med sin fotsida, svarta prästdräkt av egen design och med en kalott som kronan på verket. /.../ Ovanligt var hans varma hjärta, som fick honom att ta hela världen i famn. Ovanligt för den tiden var hans starka liturgiska intresse, som åstadkom en restaurering av gudstjänstlivet i Osby med omnejd /.../ Ovanlig var han också som teolog, predikant, författare och som inspiratör för tusentals präster och lekmän i Svenska kyrkan.

Redan under hans första år infördes korta dagliga gudstjänster morgon och kväll, och från 1936 högmässa med nattvard varje söndag. Denna ordning var mycket radikal för sin tid och väckte stor uppmärksamhet i medierna. Särskilt berömda blev Gunnar Rosendals Kyrkodagar kring Ordet och sakramenten, som lockade deltagare från hela landet.

Men allt detta kunde inte accepteras av alla i Osby, och även på många andra håll var motståndet stort. Han var naturligtvis emot kvinnliga präster, men den debatten slapp han lyckligtvis gå igenom; den kom igång på allvar först i slutet av 1950-talet.

Av en tillfällighet läste jag för två år sedan i ett församlingsblad att Fader Gunnars son, Thomas Rosendal, skulle kåsera om sin far i församlingshemmet i Brunnby. Thomas Rosendal var under många år socialchef i Osby,

Det blev ett roligt möte. Skrattet var inte långt borta när han berättade om sin fars alla upptåg.

Härintill återger vi en av de händelser som Thomas Rosendal berättade om. Därtill ett minne från en predikan i en grannförsamling i midsommartid.

I slutet på 1940-talet började Fader Gunnar fundera på att bygga sin egen kyrka, där han skulle föra fram tankar om en högkyrklig väckelse. Han grundade stiftelsen Gratia Dei, och bygget kom igång i Kristianstad, inte i Osby som han först hade tänkt.

För att samla in kapital till kyrkbygget ställde Fader Gunnar gärna upp i en lång rad sammanhang, som veckotidningsreportage och möten med kändisar. Han invigde bankkontor, bensinmackar och taxistationer.

Inget var omöjligt, förutsatt att han fick bidrag till sin stiftelse. Han var nästan alltid tillgänglig när radio och tv hörde av sig. Hans vinnande sätt och enkla personlighet gjorde honom både känd och populär. Gratia Deis kyrka fick namnet Den himmelska glädjens kapell och invigdes 1962. Arkitekt Peter Celsing hade ritat byggnaden som är i form av ett runt kapell med altaret i mitten. * Gunnar Rosendal dog 1988, 91 år gammal. Begravningsmässan hölls i hans eget kapell och han gravsattes på Rödaled, den intilliggande begravningsplatsen.

Fader Gunnar blev Årets Skåning 1967 och fick även ett Pågatåg uppkallat efter sig. Inför 100-årsdagen av hans födelse reste Osby kommun en staty av honom i helfigur, vilken placerades i samhällets centrum. 

THOMAS ROSENDAL BERÄTTAR OM SIN FAR

Min far cyklade mycket, och hösten 1962 när familjen flyttade till Kristianstad, sa far till min bror Staffan. »Nu har jag haft min King i hela 35 år, så nu tänker jag köpa en ny.« Då sa min bror: »Far, att du inte ringer King i Helsingborg och säger att du vill ha en ny cykel eftersom den jag nu äger har jag cyklat på i 35 år.«

Far ringde till King och sa att det var Fader Gunnar och att han haft sin cykel i 35 år och gärna skulle vilja ha en ny. Dom gick igång på alla cylindrar. Han fick välja vilken cykel som helst från sortimentet och hur cykeln skulle se ut. Likaså ange hur många växlar han ville ha. Allt skulle fixa sig.

36 När cykeln skulle levereras hade King en fotograf med sig för de skulle använda far i annonsen, och det hade han givetvis inget emot. Han älskade publicitet. Jag har senare sett annonsen där far står med sin nya cykel. Rubriken var. Fader Gunnar kör King!

Väl i Kristianstad cyklade far ner med sin nya cykel på stan, och när han kom hem från cykelturen var han helt euroforisk. »Ooh – alla människor hälsade mig välkommen till Kristianstad. Dom vinkade från sina bilar, dom tjoade, ja dom var så vänliga.«

Dagen därpå stod det i Kristianstadbladet att folk vinkat åt honom för att han hade kört mot enkelriktat. Typiskt min far – han tolkade allting positivt. 

Den här historien tilldrog sig en solig söndag vid midsommartid då Fader Gunnar gästpredikade i grannförsamlingen Göteryd ett par mil från Osby.

Kyrkan var fullsatt till sista plats, eftersom Fader Gunnar var en synnerligen välkommen gäst och alla ville lyssna till hans förkunnelse. Emellertid var det höbärgningstid och bönderna satt i sina bänkar ivrigt skruvande på sig. Många av dem tyckte sig befara åska och nederbörd vilket skulle omintetgöra höbärgningen.

Fader Gunnar, som var en van iakttagare, märkte oron i bänkarna och förstod vad som rörde sig í odalmännens huvuden. Han förkunnade så plötsligt: »Mina kära Göterydsbor, jag ser oron i era anleten och att era tankar är på annat håll. Jag ska snarast avsluta min predikan ty det är gudeligare att ni sitter i hölasset och tänker på guds ord än här i Göteryds kyrka och endast tänker på höbärgningen.«

Bönderna tittade på varandra, nickade instämmande, skämdes något, men utandades en lättnadens suck.

PLEJEL OCH SLAGA är samma sak. Förr i tiden tröskade man med en sådan. Den bestod av två trästavar. Stavarna satt ihop med ett läderband eller en skinnbit.

Man höll i skaftet (som kallas handval) och slog den andra delen (slagvalen) mot säden som låg på loggolvet. Då lossnade kornen från sädesaxen och halmstråna. Tröskningen var ett av de tyngsta arbetena på en bondgård.

Källa: Wikipedia.

BOKTIPS Ljungman, Staffan: Fader Gunnar i Osby – En alldeles ovanlig präst, Arcus, Lund 1997, 136 s.

Rosendal, Gunnar: Fader Gunnar berättar, i Kullabygd 1982, s. 119–123.

Rosendal, Gunnar: Minnenas boningar på min vindlande väg till glädjen, Wahlström & Widstrand, Stockholm 1961, 142 s.

ETT BOKTIPS TILL Magnus Hellstrands morföräldrar, Carl Johan och Hulda Bergdahl, hade en butik i Väsby som försåg prästgården med allehanda varor. Den hette C.J. Bergdahl Manufakturer, Win & Diverseaffär.

Köpmansparet beskrivs i Erik Magnussons och Frederic Täckströms bok När synden kom till Mölle, sidan 253.

Ett klassiskt Möllepensionat

Rum från 950 kr

Dubbelrum inklusive Kullafrukost med produkter från bygden Fest, bröllop, dop, möte, släktmiddag eller varför inte hyra hela pensionatet Välkomna till vårt paradis önskar Tina & Christer med familj! www.pensionatstrandgarden.se • 042-34 70 16 

Pensionat Strandgården i Mölle NÄRMRE HAVET? DÅ BLIR DU VÅT OM FÖTTERNA

GAMLA NUMMER PÅ WEBBEN Gå till molle.se och klicka på Möllekuriren /Tidigare nummer. Där finns alla utgåvor utom den allra senaste

I VÅR NORRLÄNDSKA HÖRNA

Viltfångad röding Reninnerfilé Renskav • 100 % kött Souvas • lättrökt renskav Älgstek och älgfärs Äkta Kalixlöjrom m.m.

Följ oss på Facebook ICA Nära Skeppet

Skeppet • Nyhamnsläge