GULDSMEDEN på Krapperup
Det finns få aktiva konsthantverkare, och ännu ovanligare är det kanske med guldsmeder. Men en av dem har hittat till Krapperup från Wien. Möllekuriren har träffat Theresa Åhrberg. Text och foto: CHRISTINA ULLENIUS
T
HERESA BERÄTTAR GÄRNA OM SIN bakgrund och hur det kommer sig att hon valde att etablera sin verkstad just här på Krapperup för ett par år sedan. Theresa är född i Wien och var tidigt inriktad på att skapa sin framtid inom konst och konsthantverk. Hon har valt en unik nisch. Det finns få aktiva konsthantverkare – guldsmeder. Hur kom det sig att du valde den här banan? – Jag har alltid varit intresserad av konst och hantverk. Redan när jag var barn älskade jag att pyssla och rita. I det österrikiska skolsystemet kan man välja inriktning när man är 14 år och då valde jag en skola med fokus på konst och hantverk. – För att ta studenten måste man göra en praktik och den ville jag göra hos en guldsmed. Jag har haft otroligt mycket tur och jag hittade en guldsmed som jag kunde jobba hos en månad på somrarna och jag älskade det. Min chef var fascinerad av att jag verkligen ville lära mig yrket och erbjöd mig att komma och hjälpa till när jag ville. Så jag tillbringade många eftermiddagar efter undervisningen i skolan, och lördagar, där. Innan jag tog studenten frågade han mig om jag ville börja gå i lära hos honom. THERESA BERÄTTAR VIDARE ATT HANTVERKSUTBILDNING i Österrike fortfarande sker genom att man går i lära och vanligtvis börjar när man är 15 år. Det är en lång utbildning Theresa har bakom sig. Theresa tog studenten först och började när hon var 19 år. Sedan följde en kombinerad utbildning som innebar att jobba heltid med en mästare och parallellt läsa teori i skolan.
26
Jag undrar hur arbetsmarknaden ser ut. Finns det en efterfrågan på guldsmeder? Theresa menar att arbetsmarknaden för välutbildade hantverkare alltid kommer att se bra ut och framför allt för guldsmeder. Smycken har vanligtvis ett högt affektionsvärde och har fördelen att man kan göra om dem. – Det finns tyvärr inte många guldsmeder som utbildar fortfarande. De flesta jobbar själva och är inte intresserade av att ta emot en lärling. Numera finns det många kurser som man kan följa men det är inte samma sak. Kommer du att ta emot en lärling i framtiden? undrar jag. Det är osannolikt, enligt Theresa, det tar mycket tid och marginalerna är inte så stora. DET LYSER OM THERESA NÄR hon berättar om sitt yrke, om sitt arbete i verkstaden och deklarerar sin kärlek till hantverket. Jag är nyfiken på vad Theresa vill göra framöver. Vad hoppas du för framtiden? – Jag hoppas att jag kan fortsätta jobba som jag gör nu och leva på det som jag verkligen älskar att göra, tillverka unika smycken! Dessutom vill jag gärna bidra till en fortsatt kvalitativ, kreativ, spännande utveckling av Kullabygden. Det är en fantastisk trakt med en bra stämning och jag vill gärna vara med på resan, fortsätta att bidra och att vara uppskattad av samhället. Naturligtvis hoppas jag också att Felix lyckas med sitt livsprojekt, Kullabergs vingård, och att vi kommer att ha tid att skaffa barn. Just nu hoppas jag att jag snart kan åka till Österrike för att träffa min familj och mina vänner där. JAG FÅR ERKÄNNA ATT JAG har sökt upp Theresa just för att reparera och även få gamla smycken omgjorda till nya. Vi har haft ett mycket trevligt samarbete för att komma fram till en design för mina nya smycken. Jag är uppenbarligen inte den enda kunden som ber om Theresas tjänster. Jag undrar hur kunderna hittar Theresa? – De flesta kommer bara förbi på Krapperup för att ta en promenad i parken, fika på kaffestugan eller se utställningen i konsthallen. De tittar in hos mig och sen kommer de tillbaka. Många har också kommit sedan de har läst artiklar om mig.4 MÖLLEKURIREN | Nummer 1 2021
