Medlem sedan 1962

Engagera dig - ”Djuren ska få det bättre” Kerstin Johansson är medlem sedan 1962.

av Tomas Nilsson foto Adam Humlesol HON MINNS DET med skärpa. Det är i början av 60-talet och 23-åriga Kerstin Johansson jobbar som sekreterare på Svenska Metallverken i Västerås. En dag visade en djurkär jobbkollega en tidskrift som skildrade hänsynslösa djurförsök på kaniner och apor för att utveckla skönhetsprodukter och mediciner. Detta blev ett uppvaknande för Kerstin. – Bilderna visade apor bakom galler med elektroder överallt på kroppen, och kaniner som fick medel droppade i sina ögon. Att se detta tog väldigt hårt på mig. I bakhuvudet någonstans kanske jag förstod att djurförsök existerade, men jag visste inte då att det gick till på det viset.

Kerstin Johansson bestämde sig för att gå med i Nordiska samfundet mot plågsamma djurförsök (NSMPD), som Djurens Rätt hette fram till 1999 – och hon har förblivit medlem sedan dess.

EMPATIN FÖR DJUREN är ingen slump. Hon växte upp i ett villaområde i Finspång med sina föräldrar och sin yngre bror,

även foxterriern Polly var en självklar medlem av hushållet. – I min familj var den allmänna inställningen att man ska vara rädd om djur och natur. Det var något mina föräldrar ofta pratade om. Om man såg en geting slog man inte ihjäl den. Om man såg en orm skulle man förstås vara försiktig, men inte ta livet av den, säger hon.

Kerstin Johansson bor nu i Krankelösa utanför Kalmar, en by som omgiven av spannmålsodlingar och skogsmark. Här har hon bott sedan 2001 med sin man Lars, som gick bort för fyra år sedan. Under sitt yrkesliv har hon jobbat som sekreterare och chefsassistent, bland annat på storföretag som Atlas Copco. Det var också strax efter sekreterarutbildningen vid Uppsala universitet som hon träffade Lars. Efter att ha bott i Stockholm bestämde de sig som pensionärer för att bosätta sig utanför Kalmar, där hans familj sedan länge hade

Kerstin Johansson Född: 1939 Bor: Krankelösa by utanför Kalmar Fritidsintressen: Promenader i naturen (gärna med grannens border collie), trädgård, fåglar, läsa böcker, släktforskning, musik och körsång. Livsmotto: ”Jag tror på det goda." ägt mark och bedrivit jordbruk. Paret har hela livet haft hundar; till exempel den strävhåriga taxen Tilda som dog för ett år sedan. – Hundar ligger mig närmast hjärtat. De har en sådan iakttagelseförmåga, och är så tänkande, kännande och varma individer. Att få forma en vänskap med en hund är verkligen speciellt, säger hon.

LARS OCH HANS familj hade jagat och fiskat i generationer. När hon fick reda på det kom det som lite av en chock. – Jag vet inte hur det gick till att jag hittade en jägare, säger hon, skrattar till och fortsätter: – Vi hade båda ett starkt intresse för hundar, men vi hade olika åsikter om jakt. Där har vi haft åtskilliga diskussioner runt köksbordet. Men för Lars var det en självklarhet, med tanke på de trakter han kom ifrån, att man jagade lite på hösten och ibland fiskade i det närliggande havet. Det intressanta är att Lars efter hand började närma sig mitt perspektiv – han åkte på jakt för att umgås, men fällde inte djur, säger hon.

Viltkött och fisk från närområdet har paret ätit, men i övrigt mycket vegetariskt. Numera har Kerstin Johansson helt slutat med kyckling. – Jag har sett Djurens Rätts kampanjer om kycklingindustrin och efter det var det enkelt att sluta. Ännu är jag inte vegetarian, men jag är på väg åt det hållet i varje fall.

ATT HON HAR varit medlem i Djurens Rätt sedan 60-talet ser Kerstin Johansson som en självklarhet. – Det är ett sätt för mig att försöka bidra till att djuren får det bättre och värnas om, en vilja och hållning som jag haft i alla tider. Jag har inte engagerat mig i demonstrationer eller liknande, vilket kanske är lite fegt av mig, men mitt sätt har varit att ge pengar så att rörelser som Djurens Rätt kan driva frågorna. Min upplevelse är att Djurens Rätt är en seriös och kontrollerad organisation som gör mycket nytta. Det är en organisation som jag litar på.

Genom åren har Kerstin Johansson kunnat se hur både inställningen till djuren och situationen för dem förbättrats. – När jag upptäckte NSMPD var tiden en annan. Man tyckte inte att djuren hade samma värde eller var individer på samma sätt som människor, till exempel fanns föreställningen att djuren inte har känslor eller inte kan känna smärta. Allt det här har blivit bättre och nuförtiden verkar de flesta ha en mer djurvänlig inställning i grunden, säger hon.

Vilka framtidsförhoppningar har du för djurens liv och rättigheter? – Att det kommer en lagstiftning för djurfri forskning, och att situationen förbättras för djuren på slakterier och i transporter. Sedan hoppas jag också att allmänhetens inställning fortsätter att bli bättre. Det är positivt att fler och fler ungdomar blivit intresserade av djur- och klimatfrågor. ●