5 minute read
Ida Ekelund
Bildskatten under golvet
Advertisement
När golvet bröts upp i en takvåning i Lund hittade man något oväntat. Mellan golvbalkarna låg krossade och dammiga glasplåtar blandade med prydligt inlagda negativ i originalkartonger. Fram trädde en bildvärld från 1920-talet. Fotografen hette Ida Ekelund.
Som alla ungdomar vid den här tiden fick Ida Ekelund gå den långa vägen in i fotografyrket: lärling, biträde, assistent och fotograf. Hon föddes år 1884 i Lund som dotter till Maria Olsdotter och Nils Nilsson Ekelund. Fadern var skräddare som med assistans av sin hustru sydde frackar till stadens akademiker. Den rödhåriga, gladlynta och språksamma flickan växte upp med tre syskon. Efter föräldrarnas bortgång bodde hon tillsammans med systern Augusta i olika hyresrum och först vid 36 års ålder fick hon sin första lägenhet. Varken hon eller systern kom att bilda egna familjer.
Som brukligt i hennes samhällsklass hade hon tidigt förklarats vuxen och sökt sig ut på stadens arbetsmarknad. Lund hade under senare delen av 1800-talet stadigt ökat sin befolkning och 1910 uppgick antalet invånare till omkring 22000 inklusive universitetets studenter, en god marknad för yrkesfotografer. En av ateljéerna låg på Bantorget 6 och drevs av fotograf Maria Jonn. Så småningom blev Ida Ekelund fotografbiträde här, en av sex anställda i den välrenommerade ateljén.
Ida Ekelund kom in i en värld dominerad av kvinnor, en vanlig företeelse inom branschen årtiondena runt sekelskiftet 1900. Ursprungligen var det Maria Jonns syster Lina som 1891 hade övertagit fotoateljén på Bantorget och på några få år arbetat upp den till en av stadens främsta. Till sin hjälp
hade hon haft sin assisterande syster Maria. Efter Linas förtida död i barnsäng hade Maria – under firmanamnet »Lina Jonn Eftr.« – fortsatt verksamheten som ateljéägare och fotograf.
År 1908 lät Maria Jonn uppföra en präktig stenfastighet på Stora Gråbrödersgatan 12 och flyttade över rörelsen till denna centrala adress. Utöver ateljé, mörkrum och övriga arbetsutrymmen på översta våningen fanns ett fotografiskt magasin i gatuplanet. Den nya dagsljusateljén, med sitt snedställda takfönster kompletterat med elbelysning, blev också Ida Ekelunds arbetsplats.
Bara ett par år senare gick även Maria Jonn bort i förtid. Ida Ekelund hade då så mycket erfarenhet att hon kunde upprätthålla verksamheten, sannolikt med stöd av den bortgångnas släktingar. Ännu 1912 angavs hon officiellt som fotografbiträde för att året därefter, vid 29 års ålder, skriva sig som fotograf. Som ansvarig för rörelsen kompletterade hon det väl inarbetade ateljénamnet med »Inneh. Ida Ekelund«. Strax efter första världskrigets slut ändrades det till »Ateljé Jonn. Ida Ekelund«.
Det var nu en olycklig tid för landet, dess befolkning och näringsliv. Många led brist på mat och arbete, spanska sjukan hade tagit över 30000 liv, hyperinflationen i Tyskland ödelade importföretagen och inte minst var fotonäringen hårt pressad. I slutet av 1920-talet avvecklade Ida Ekelund sitt engagemang i Lund för att slutligen flytta från hemstaden. Hennes negativarkiv blev kvar.
Beställaren hette Åkesson, troligen var det föräldrarna som ville ha ett porträtt på sin son.
IDA EKELUND FÖDD 1884. DÖD 1982. VERKSAM 1920-talet. BODDE i Lund. YRKE Porträttfotograf. ANTAL BILDER Cirka 8000. AKTUELL Med utställningen »Jag ser dig« på Kulturen i Lund som öppnar 7 september.
Tankarna kanske går till en fotografisk ateljé i Berlin men det är Ida Ekelund som har stått bakom kameran.
Under golvet låg negativen i stor oreda. Krossade och dammiga glasplåtar blandade med prydligt inlagda negativ i originalkartonger. Sannolikt var det inte Ida Ekelund som gjorde sig av med sitt fotografiska arv. I stället kan det ha skett senare. De närmare omständigheterna är ännu höljda i dunkel.
På 1930-talet – depressionens årtionde – sökte hon sig till Boden för att eventuellt ta över en fotografisk ateljé. Planerna gick om intet. I stället tog hon anställning som hembiträde i Malmö för att i femtioårsåldern återvända till Lund. Under resten av sitt liv försörjde hon sig som städhjälp och utförde också andra hushållstjänster i mer välbärgade hem. Hon återgick aldrig till fotografyrket och dog 1982 i Lund vid 98 års ålder.
De sentida släktingarna Inger Göransson och Eva Tegner lärde känna »gammelfaster Ida« under senare delen av hennes liv och har intresserat sig för hennes levnadsöde. De menar att hon försökte behålla sin identitet som fotograf. Exempelvis noteras hon 1934 som både fotograf och hembiträde.
De båda släktingarna har också följt utvecklingen i den gamla ateljén på Stora Gråbrödersgatan. Under 2012–2013 renoverades takvåningen och när golvet bröts upp hittades tusentals glasnegativ i trossbotten. Mellan de bärande golvbalkarna låg negativen i stor oreda, krossade och dammiga glasplåtar blandade med prydligt inlagda negativ i originalkartonger. Till sin häpnad kunde tillkallad personal från Kulturen i Lund räkna in omkring åtta tusen glasplåtar. De stod inför ett stort åtagande.
Negativen tillskrevs Ida Ekelund. Som hjälp vid försöken att fastställa bildernas ursprung fanns stödjande noteringar på negativpåsarna och en kundliggare från åren 1925–1929. Inger Göransson
och Eva Tegner kunde också med säkerhet identifiera ett 50-tal släktingar på de så småningom rengjorda, skannade och registrerade torrplåtarna.
Fram trädde en bildvärld från i första hand 1920-talet. Bildmaterialet var tidstypiskt för en dåtida yrkesfotograf: bröllop, examen, konfirmation, pass, körkort och inte minst födelsedagsfirare alltifrån 1 till 100 år.
Men så fanns här också någonting annat: familjära och skarpa iakttagelser, lekfullt stiliserade och skickligt iscensatta fotografier som överraskar. Det tycks som om Ida Ekelund – vid sidan av sin dagliga verksamhet – också gärna bjöd in släkt, vänner och bekanta till ateljén och då passade på att utvidga sitt fotografiska register.
Negativsamlingen blev ett av landets mest uppmärksammade projekt inom vad som kanske kan kallas fotografisk arkeologi. Men ännu kvarstår flera frågor. Slängdes eller gömdes negativen? När och av vem?
I dag återfinns dock alla de 8000 digitaliserade bilderna på nätet och i september öppnar en utställning. Kulturen i Lunds hantering av fyndet är ett gott exempel på hur ett stort bildmaterial kan tas om hand och säkras för framtiden samtidigt som kraft läggs både på spridning av fotografierna och kunskapen om dem.
