Thron Ullberg

»Jag ville trä gummiband över hela hennes ansikte. Hon totalvägrade.«

En resa till Gotland och en oprövad bildidé höll på att gå helt åt skogen för porträttfotografen Thron Ullberg.

Text Os kar Hammarkrantz Det var när han tittade ner i sin skrivbordslåda som Thron Ullberg fick idén. Brevbäraren, som kom med posten till kontoret, brukade bunta ihop alla kuvert med räkningar och annat med gummiband. Thron, som inte gillade att slänga saker, hade sparat alla de där gummibanden i en låda, och nu skulle de komma till användning.

Året var 1996 och den då 27-årige och ganska oerfarne Thron Ullberg jobbade tillsammans med skribenten Markus Dencker på ett projekt där de porträtterade spännande och banbrytande svenska konstnärer i text och bild. Projektet utmynnade i boken Egenart med nio konstnärsporträtt, bland annat av Erland Cullberg, Margareta Renberg, Lars Vilks och Kjartan Slettemark.

Nu hade de fått till ett möte med konstnären Channa Bankier, redan då ett väletablerat namn på konstscenen med ett flertal omtalade utställningar på meritförteckningen. Planen var att de skulle åka till Channas hus på norra Gotland, vara hos henne några dagar och ta bilder och göra intervjuer. – Jag stoppade ner alla de där gummibanden i fickan när vi skulle åka. Jag hade lite tankar och idéer om bilden, bland annat att jag skulle trä på henne en massa gummiband över ansiktet och ta ett porträtt. Både med banden på, och efteråt med en massa röda streck i ansiktet.

När Thron och Markus anlände till konstnärens hus märkte de att hon var lite sur och vresig. – Hon var nog bakis, hon hade repat med sitt band Skandal, med bland andra Fjodor från Ebba Grön, dagen innan.

Efter en stunds fikande stoppade Thron ner handen i fickan och tog upp gummibanden och började förklara bildidén. Han mumlade något om att han ville testa gränser. – Hon totalvägrade. Aldrig i livet. Förmodligen tyckte hon att jag var en idiot som ens föreslog en sådan idé. – Vi skulle ju vara där i två dagar, så paniken började sprida sig hos mig. Jag såg framför mig hur vi skulle bli utsparkade, att pengarna för färjebiljetterna och hyrbilen skulle vara helt bortkastade. Och inte minst att vi inte skulle få några bilder eller någon intervju.

Stämningen var tryckt, men Thron bad tusen gånger om ursäkt och lyckades till slut få konstnären att gå med på både intervju och några bilder. Dock utan gummisnoddar.

Channa Bankier fattade till slut tycke för de unga, panka och oerfarna Thron och Markus och skickade till och med en litografi till dem med ett följebrev där hon skrev att »den här kan ni sälja så ni får ihop lite pengar«. Som ett kulturbidrag för deras ofinansierade projekt.

Väl hemma igen bestämde sig Thron för att testa hur det egentligen kändes att ha fullt med gummisnoddar i ansiktet, han provade helt enkelt bildidén på sig själv. Men i efterhand. – Det gjorde så fruktansvärt ont. Det var helt vidrigt. Så ont att jag nästan fick panik. Men jag lärde mig en viktig läxa där: Be aldrig någon annan göra något du inte provat själv. Det går inte bara att hitta på en teoretisk idé utan att veta hur den fungerar i verkligheten.

Bilderna Thron tog på sig själv, med gummisnoddarna i ansiktet, blev i stället en del av ett ännu pågående projekt där Thron varje år, den 10 april, tar ett självporträtt. Förutom snoddarna har Thron bland annat utsatt sig för att spika upp sig själv på en ladugårdsvägg och att lägga sig naken i ett isigt kärr.

Thron fotograferar ofta med Polaroidfilm 55 som ska värmas upp för att kunna framkallas. När han tog porträttet i kärret var han tvungen att efter varje bild sätta på sig en jacka och ett par stövlar och värma polaroiden mot bröstet under fem minuter för att se vad han fotat.

Nu blir självporträttserien till en dokumentärfilm av Marcus Storm och Tommy Olsson, med titeln 10:e april, som följer Throns arbete med årets självporträtt. – Men gummibanden har jag kastat. Jag kommer aldrig att utsätta någon för den idiotiska och smärtsamma idén igen.

Minerar betraktarens möte med fotografiet

Torbjørn Rødlands aviga, teatraliska fotografier är både småbrutala och sockersöta, säger Jan-Erik Lundström.

Fifth Honeymoon Torbjørn Rødland Sternberg Press, 2018 Form: Mark El-khatib

Det finns en särskild nerv i Torbjørn Rødlands fotografier med människor som motiv. Porträtt, iscensatta tablåer, eller regisserade intermezzon; de tycks bära på starka känslor, existentiella dramer vibrerar under ytan, det bubblar och bultar av omsorg och våld, sorg och kärlek, lust och förtvivlan. Baby är ett alldeles märkvärdigt porträtt av ett sittande spädbarn, som med största lugn och trygghet, och med omöjligt oändlig visdom och handen på hjärtat möter betraktarens blick. In the Garden är ett porträtt där två kvinnor verkar omfamna och trösta varandra, i vad som synes vara djup förlust. En av kvinnorna möter ändå behärskat betraktarens blick i en naken exponering av detta fotografins ögonblick. Plötsligt finner vi oss bortom verbalspråket, men implicerade i fotografins eget empatiska, uppriktiga och avslöjande språk. Fifth Honeymoon är välgjord och en god introduktion till – och ett nytt kapitel i – Rødlands konstnärskap. I boken med samma titel bidrar Sianne Ngai med en rafflande närläsning av hans fotografi genom föreställningen om gimmicken som ett återkommande tema och handgrepp, en lysande genomlysning om det specifika och särskilda i Rødlands fotokonst. Utställningen som under våren visats på Bonniers konsthall påminde om ett musikalbum: en noggrant gestaltad helhet med både kontrastverkan och samverkan, inklusive mer eller mindre explicita tematiska spår. Här finns både hittar och några osäkrar – med stort nöje – bildkonventioner, genrer och motiv. Och minerar försåtligt och glatt betraktarens möte med verket. Ingenting är riktigt vad det ser ut att vara. Varje fotografi kan ta dig med på en oväntad resa.

»Varje fotografi kan ta dig med på en oväntad resa. Kanske är till sist mediet i sig huvudmotivet i Rødlands fotografi.«

mellanspår. Associationen till albumet uppmärksammar också Rødlands alltid lika osvikliga förankring i populärkulturell ikonografi och konsumtionssamhällets förvecklingar. Hans aviga, gärna både småbrutala och sockersöta, ofta teatrala fotografi Kanske är till sist mediet i sig huvudmotivet i Rødlands fotografi, synligt både i tilliten till den enskilda bildens förmåga att förföra och i en aldrig avstannande utforskning av fotografins grundrepertoar och grammatik. / JAN-ERIK LUNDSTRÖM

Avstamp i ett mellanförskap

Linda Maria Thompsons minnesbok om att inte höra hemma.

Emigrant Memoir Linda Maria Thompson Eget förlag, 2019 Form: Niklas Fagerholm och Linda Maria Thompson

Emigrant Memoir, »En utvandrares levnadsminne«, jag översätter titeln fritt och krocken är redan där. Ett främmande språk, ett vägskäl av tolkningar. Har jag nycklar till känslan som förmedlas? Boken är dubbel, börjar från två håll, med fotografier, eller om man vänder på den, med texter. Innanför pärmarna sönderfaller dubbelexponeringen till ett prisma av blickar och tankespår. »Den här minnesboken är min, deras, din och vår. Det här arbetet är tillägnat alla människor stadda i rörelse.« Så flätar Linda Maria Thompson sitt eget liv in i en väv av mänsklig erfarenhet.

Thompsons biografi tar avstamp i ett mellanförskap. Det att ha två hem och samtidigt inte höra hemma någonstans. Att vara upphängd, pendla och ständigt befinna sig på väg mellan två identiteter och platser. Efter femton års ansträngningar får hon och hennes döttrar svenska medborgarskap. Thompsons vittnesmål berör men som text lyfter det inte hela vägen. Alla människor har en historia att berätta, men i de flesta fall når den inte en verkshöjd som förmår att engagera andra än de närmaste. Helheten hade därför tjänat på en hårdare redigering.

På omslaget syns en abstrakt skärva av en vattenskadad diabild, så följer kärleksbrev, blå av tusch och vatten, oläsliga efter översvämningen som drabbade hennes mammas hus. Sedan en svartvit bild på ett sädesfält i Montana där en blodig strid om nybyggarnas land utspelade sig. Efter det en stor färja i svenska vatten, båten skulle bli en flyktingförläggning för ett tusen sjuhundra människor men förblev tom i fem månader på grund av en utdragen konflikt. Det är vackert! Anslaget lovar ett tätt och poetiskt bildcollage, men det löses upp av alltför många disparata trådar. Jag välkomnar blandningen av tider, platser och berättelser men vänder mig mot det ofiltrerade, ogestaltade och otillgängliga, det sista inte minst på grund av att bildtexterna är små och svårlästa. För att uppfylla sin ambition om att bli en minnesbok för många skulle den behöva stötas och blötas några varv till. Ämnet är värt en sådan behandling. / MAGDALENA LJUNG

MELANKOLISKT FINSTÄMT

Anime Meo Mia Galde Eget förlag, 2019 Form: Amelie StenbeckRamel

Det finns något motsägelsefullt i detta att vi människor älskar blommor i en vas. Än mer motsägelsefullt är kanske att vi tycker de är som vackrast när de vissnar. Kanske är det vår vilja att tukta naturen till något perfekt att vila ögonen på. Och vår önskan att även döden ska vara vacker. Genom konsthistorien har blommotiven alltid varit vanliga. Vanitasstilleben innehåller ofta döende blommor. Den bok som brukar räknas som den första fotoboken, Anna Atkins »Photographs of British Algae: Cyanotype Impressions« (1843) är en bok fylld av vattenväxter. Galde skruvar ner både tonskalan och färgåtergivningen. En del bilder upplevs rentav som svartvita. Hon anknyter också till de historiska vanitasmotiven genom att lägga till en kvinnotorso och en arm i några av bilderna. Det finns ett stråk av melankoli och sorg i vissa av bilderna och det är också dessa som dröjer sig kvar i tankarna. De alltför »vackra« fotografierna hamnar i minnenas skräpkammare. En ytterligare dimension kan man få om man letar fram ett lexikon och översätter bildtexterna som är skrivna på latin. / TOMMY ARVIDSON

Elf Dalia Maja Daniels och Tenn Lars Persson MACK , 2019 Form: Maja Daniels och Léo Favier

När man stannar till vid den sista bensinmacken i Älvdalen, innan de stora skogarna i norra Dalarna, kan man, om man har tur, få höra ett språk som låter fornnordiskt. Det är ett språk som, ej erkänt som minoritetsspråk, ändå värnas av kommunen. Man har bland annat inrättat en förskola där det talas älvdalska. Daniels, själv född i trakten, tillbringade några år här för att fånga upp både vardag och traditioner i det lilla samhället. När hon genom hembygdsföreningen hittar Tenn Lars bilder från det tidiga 1900-talet uppstår en ton som genomsyrar boken. De trumpna påskkärringarna på Daniels bild korresponderar fint med de högtidligt förväntansfulla barnen på Tenn Lars bilder från början av förra seklet. Allvaret i de finstämda porträtten på dagens ungdomar är samma som på Tenn Lars bilder av ungdomar som kunde vara de förstnämndas sedan länge bortgångna förfäder. Efter svåra förhör avrättades här sju personer för samröre med djävulen. Boken blir en poetisk berättelse om en liten ort i Dalarna genom tiderna, från häxeri till dagens kultföremål, bilen. / TOMMY ARVIDSON