8 minute read
På teatern med Emmalisa Pauly
Fångar nyanser bakom kulissen
Tanken var från början att bli skådis. Eller åtminstone städa på någon teater. I stället blev det kameran som tog Emmalisa Pauly till scenen.
Advertisement
Text Linus Höök Foto Emmalisa Pauly
Det är repetition på Malmö stadsteater och det där lite högstämt teatrala varvas med en sorts uppsluppen bakom kulisserna-känsla. Föreställningen Guds olydiga revben repeteras ihop med Cirkus Cirkör och Dramaten. Repliker suffleras, kulisser och akrobater hissas upp och ner och någon enstaka svordom yttras. Emmalisa Pauly hänger på scenkanten eller över någon av stolsraderna i salongen.
Ingen tycks bry sig om Emmalisa eller hennes kamera. – Jag syns och tar plats, skådespelarna är oftast så koncentrerade på sitt att de inte ser mig. De vet också att det blir bättre bilder om jag får gå nära ibland. Jag brukar ha träningsvärk eftersom jag klättrat över stolar och krupit omkring. Jag försöker att aldrig be någon ta om en scen, bilderna blir mer levande om skådespelarna för köra en föreställning i ett sjok. Det här är lite som sportfotografi. Svärdet svingas kanske bara en gång och då gäller det att fånga det.
Hon kallar sig själv teaterfotograf, en rimlig titel som vuxit fram de senaste åren då hon huvudsakligen fotograferat teaterföreställningar. I dag är hon kontrakterad av stadsteatrarna både i Malmö och Helsingborg och fotograferar dessutom för flera fria teatergrupper. En yrkesroll som hon själv tillskriver lite tur och tajmning även om hon alltid haft en dragning till teatern. – När vi fick göra en visualiseringsövning på hemkunskapen i sjuan skrev jag att jag skulle bo i ett veganskt kollektiv i Malmö på Möllevångstorget, jobba som städare på Stadsteatern och ha ett fotolabb i garderoben. Jag hade fått låna min pappas kamera och fotade spännande grejer som man gör när man är ny – karamellfärg i vasken, mjöl i ansiktet och andra tekniska experiment. På gymnasiet läste jag estetisk teater men insåg ganska snabbt att jag inte brann för att stå på scen lika mycket som mina klasskompisar. Eftersom jag läste foto som tillval började jag plåta föreställningarna istället.
Sedan tog teaterfotograferandet en paus för att ge plats åt mer personligt orienterade bilder. – Jag läste en termin på Fridhems fotoskola och lärde mig att det fanns en hel del i mitt eget vardagsliv som var värt att berätta. Jag flyttade
»Drottningens juvelsmycke« på Helsingborgs stadsteater (2018). Skådespelare Karin Li Körsbärsdal.
EMMALISA PAULY ÅLDER 30 år. BOR Malmö. GÖR Undervisar på Fridhems folkhögskola, fotograferar och filmar åt bland andra Malmö stadsteater och Helsingborgs stadsteater. HEMSIDA emmalisapauly.se
»Jeanne d’Arc« på Helsingborgs stadsteater (2018) Skådespelare Evamaria Björk.
hemifrån, min pappa dog och jag hade överlag en hel del att bearbeta. Om jag körde fast sa min lärare, Thomas H Johnsson, nästan alltid: »Gräv där du står, ta dagboksbilder.« Det är ett förhållningssätt som jag försökt bära med mig sedan dess. Vi bråkade en hel del, jag och Thomas, men han var bra och utmanande. Ibland gör man bättre ifrån sig om man är lite förbannad. Det blev bland annat ett reportage om att vara i åldern mellan barn och vuxen, alltså en hel del fyllebilder på mina kompisar.
Fotostudierna fortsatte sedan på Östra Grevie folkhögskola utanför Malmö. Och nästan i linje med drömmen från högstadiet tog hon extrajobb i Stadsteaterns biljettkassa. Det var också där hon tog det reportage som senare skulle få henne antagen till Nordens fotoskola Biskops Arnö. En svit med bilder av skådespelarna Magnus Schmidt och Karin Lithman. – Det var ett bakom kulisserna-jobb där jag försökte fånga stämningen en kvart innan föreställning. Då var jag helt inställd på att jobba dokumentärt. Kanske eftersom pappa var psykolog och min mamma socionom var det människor och socialrealistiska reportage som gällde. Men även det personliga. På Biskops Arnö gjorde jag bland annat ett reportage om mig själv och hur det var att ha ett långdistansförhållande.
En del av hennes mer traditionella bildreportage går fortfarande att hitta på hennes hemsida, även om hon inte fotograferat journalistiskt lika mycket de senaste åren. – Eller förresten, det kanske jag har. Det jag gör nu är nog inte den bildjournalistik som räddar världen, men teater är viktigt och kan på olika sätt åtminstone förändra världen. B ilderna från dagens repetition är till för teaterns egen dokumentation, en sorts reportagefotograferande där Emmalisa får göra lite som hon vill. Hon kollar igenom bilderna i kameran och konstaterar missnöjt att det är för likt en färdig föreställning eftersom kostym, smink och ljus testas samtidigt. För att det ska synas att det är repetition försöker hon få med regissören i bild eller när en ljudtekniker plötsligt dyker upp.
»Farliga förbindelser« på Malmö stadsteater (2019) Skådespelare, från vänster: Erik Olsson, Linn Mildehav, Susanne Karlsson.
– Senaste året har det också blivit mycket filmning. Det som tidigare var stillbildsreportage bakom kulisserna gör jag nu oftare som film.
När vi lämnar salongen går vi genom korridorer som pryds av inramade förstoringar av hennes bilder. Här och där pågår ett möte, kostymer provas och det där gammeldags pampiga i teatervärlden, det guldiga och ädelträiga, varvas med anslagstavlor från 1970-talet och institutionsgråa vävtapeter. – Känner du magin här inne? Jag tror många blir hemmablinda för den.
Hon stannar upp och laddar för en fråga: – Kan du på något sätt få det att framgå i texten hur tacksam jag är att få jobba med det här? Jag tycker arbetet är så skitroligt och så utvecklande och så spännande. Marknadsavdelningen har sådan tillit till mig och alla som jobbar här hjälper mig med allt möjligt. Dessutom känner jag mig alltid så välkommen oavsett vilken avdelning jag kommer till för att fotografera. Jag älskar att kunna gå här och få göra bakom kulissernareportage, det är verkligen här man ser hur magin börjar bubbla!
Det är nog ingen överdrift att kalla Emmalisa Pauly för teaternörd. Ändå var det snarast en slump att det var på teatern hon hamnade. – Jag var här för att göra ett jobb till Sydsvenskan när jag träffade marknadschefen Jenny Bång. Hon hade varit min chef när jag jobbade extra i biljettkassan. Eftersom mitt vikariat på Sydis snart skulle ta slut sa jag i förbigående att vi kunde höras i veckan angående jobb. Jag tänkte på inhopp i biljettkassan, men hon trodde jag sökte som fotograf. Ett tag senare ringde hon och erbjöd mig en halvtidstjänst.
Då visste hon knappt vad jobbet innebar. Nu är hon experten som ibland föreläser om teaterfotografi, bland annat på sin gamla skola Fridhem. Då brukar hon lite grovt dela upp teaterfotografens roll i tre delar: Dokumentära skildringar bakom kulisserna, ljussatta reklamporträtt till affischer och annan marknadsföring, föreställningsfotograferingar till programblad och press. – Förberedelserna inför en föreställningsfotografering sker i samtal med regissören, scenografen och kostymören. Vi pratar om deras önskemål, om något ska understrykas eller undvikas. Sedan
»Monicas vals« på Malmö stadsteater (2018). Skådespelare Mari Götesdotter som Monica Zetterlund.
»Livläkarens besök« på Malmö stadsteater (2017). Fem minuter innan första genomdrag med kostym och mask. Skådespelaren Karin Lithman samtalar med kollegan Katarina Lundgren-Hugg.
fotograferar jag och försöker få med så mycket det går. Ur mitt grovurval på ungefär 100 bilder väljer teatern sedan ut ungefär 25.
Med viss stolthet konstaterar hon att hon tar de bilder andra ber henne att ta. Ändå är hon skolad i en tradition där en fotograf måste utveckla sin helt egna tonalitet. Precis som hennes lärare Thomas H Johnsson har många andra svenska fotografer i den personligt dokumentära skolan pratat om vikten av att berätta med en egen röst. Inte minst hennes gamla utbildningsledare på Biskops Arnö, Anna Clarén, brukar återkomma till det. Och Emmalisa Paulys röst finns nog där i all sin egenhet. Men hon själv kommer kanske vara den sista att uppmärksamma vad som gör hennes bilder till just hennes. Kanske är det finstämdheten. Trots att hon jobbar i en genre där det skulle vara lätt att falla för de spektakulära färgerna och formerna är det ofta något annat som griper tag med hennes fotografi. Oavsett om det är bilder från en föreställning eller något dokumentärt bakom kulisserna blir det poetiskt.
Ängeln som lär sig flyga av regissören.
Skådespelaren som med sänkt huvud försvinner från scenljuset in i mörkret.
Ballerinan som laddar upp bakom en skärmvägg.
Det är vackert och tidlöst sådär som teater ofta är, men med en botten av något mänskligt. Kanske handlar det om att hon vågar lita på magkänslan, förstår att om hon själv berörs av en bild eller en situation är chansen stor att någon annan också gör det. Eller det att hon lyckas dämpa ett bildspråk som lätt skulle kunna vara ganska skränigt. – Mitt jobb är att förmedla någon annans vision och den konstnärliga integriteten kanske jag sparar till andra sammanhang än just föreställningsfoto. Med det sagt har jag ganska stor konstnärlig frihet och det dokumentära och personliga är nog alltid med på något sätt. Om jag skulle säga någonting om mitt bildspråk är det att jag försöker undvika det mest överdrivet teatrala och i stället hitta nyanserna i något som är lite mer nedtonat. Att se på iscensatt teaterfoto med dokumentära ögon gör att man hittar detaljer på ett annat sätt tror jag. Genom att försöka fånga de mänskliga nyanserna i en scen blir den mer levande och verklig.
