På jobbet / Jann Lipka

360°

Att fånga sammanhanget bakom huvudmotivet och det som normalt inte syns i bild. Det är Jann Lipkas drivkraft när han arbetar med sina bilder.

Som tekniknörd och digital pionjär älskar den Stockholmsbaserade fotografen Jann Lippka ny teknik, men bara om den håller måttet. Engagemanget för 360°-bilder är starkt. –Det jag gör när jag tar 360°-bilder kan göras automatiskt, men än så länge inte lika bra som när man gör det på mitt sätt, säger han.

En lördag får han ett typiskt coronajobb. Möbelmässan är inställd och en grupp med svenska möbelföretag, under paraplynamnet »Interior Cluster« vill göra en digital utställning på Stockholms auktionsverk, i deras lokal på Nybrogatan. Hans uppdrag blir att dokumentera utställningen som består av tjugo kända svenska möbelföretags möbler. – Man kan säga att det är som en samlingsutställning av klassiker, som Stringhyllan – en möbelmässa i miniatyr. Men Möbelmässan är ju förstås en enorm apparat, det här var bara en miniersättning, säger han.

Tekniknörd som han är har Jann ofta mycket utrustning med sig när han ska ut på jobb, men för att ta just 360°-bilder använder han bara en högupplöst vanlig Sony a7r iv och en fisheye-optik.

Han tar ungefär 30 bilder på plats, varje bild tas på cirka 1 minut. Han hissar upp kameran i luften på ett stativ, i huvudhöjd, och sköter den med en fjärrkontroll. Vridaren som driver runt kameran styr han själv och han väljer själv när bilderna tas och kan vrida kameran med- eller motsols som han vill. Dessutom tar han en bild uppifrån för att inte få en »blurrblobba« i mitten där alla bilder möts. – Det som är trixigt med sådana här bilder är som med allt fotografi i befintligt ljus. Med en vanlig bild kan man välja ett utsnitt och balansera det, men i 360°-bilder får kanske en matta lov att vara lite gul för att något annat inte ska bli knallblått, säger han.

Några dagar senare möter jag upp Jann Lipka så coronasäkert som det går inomhus, på Watson’s bar i hotellobbyn som hör till Hotel Rival på Maria-

Jann Lipka förbereder fotografering vid Stockholms Auktionsverk.

torget, där Jann ofta sitter och jobbar. Nu visar han upp bilden han tog på möbelutställningen. Den ligger under namnet »Inside Swedish design« på hans webbsida fotograf.nu, en domän han lyckats skaffa för att han var väldigt tidigt ute med att anamma det digitala.

Han tar fram mobilen och pekar in oss i en digital rundvandring bland de kända möbelklassikerna. – Det här är som en streetview, men skillnaden är att här är varje bild 18000 pixlar bred. Du kan zooma in väldigt mycket på detaljer – så du kan se om de är skinn eller tyg – dessutom finns det hotspots att klicka på så du kan läsa om de olika möblerna, säger han.

Jann Lipka kom till Sverige från Polen när han var 23 år. Då var det »värsta röran« i Polen och han skulle kanske inte säga att han flydde, men nästan. – I Polen gick jag på tekniska högskolan, och jag hade några kompisar där som hade några kompisar som skulle till Sverige. På den tiden kunde man få jobb lätt på sjukhus på sommaren, så jag följde med och fick jobb på Långbro sjukhus, säger han.

Jann hade vuxit upp med en pappa som var fotograf på stadsmuseet i Warszawa och hans mamma var målerikonservator på Nationalmuseet där. – Min familj var lite chockad över ingenjörsspåret, men jag ville bara ha ett bra jobb, det var så jag tänkte, säger han.

Att bli fotograf i Polen hade han inte ens tänkt på. – Det fanns ungefär fyra fotografer i Polen kändes det som, skulle man bli fotograf fick man börja som femtonåring. Men Sverige var möjligheternas land, säger han.

Hans nuvarande fru Åsa, som han träffade ganska snart när han kom till Sverige, tyckte fotografyrket var bra för honom för att det inte var nödvändigt med avancerade språkliga kunskaper. Det håller han visserligen inte med om så här i efterhand, han tycker yrket är väldigt verbalt, men han är ändå glad att han blev fotograf.

Det blev fotoutbildning på Riddarfjärdsskolan, vikariat på Länstidningen i Östersund, några år som kopist och sedan började han frilansa i Stockholm. Den breda bas han fick som lokaltidningsfotograf har han behållit i livet. – Jag kan fotografera allt: mode, produkter, interiörer, reportage, porträtt, och 360°-bilder. Det är bra att inte vara superstjärna på en grej, jag har aldrig fastnat i något fack och fått plåta bara porträtt eller bara »skruvar i motljus«, så jag har aldrig tröttnat heller, säger han.

Janns stadiga kunder har genom åren olika byråer och facktidningar. 360°-fotografering är en nisch som han började med redan på fotoskolan. Han gillade panoramaformatet och började klistra ihop vidvinkelbilder. – Det är egentligen det jag gör nu också fast nu gör jag det digitalt, säger han. 360°-bilder är det »ärligaste, mest objektiva fotografiet« man kan ta, tycker han. – Normalt väljer du alltid ett utsnitt när du tar en bild, men med 360°-bilder får du även med sammanhanget runtomkring också, säger han.

När Jann säger att han också ska ta en 360°–bild börjar människor automatiskt flytta på soppåsar och prylar bort från det som normalt skulle vara huvudmotivet. – Kommer de synas här bak? undrar de. Då säger jag ja! Allt kommer att synas – med 360 ser man allt runtom!

Att fotografera de bilder Jann behöver går som sagt ofta ganska snabbt. Det är först när han

JANN LIPKA

GÖR 360fotograf med mera. WEBB fotograf.nu INSTAGRAM @jannlipka

»Det är bra att inte vara superstjärna på en grej, jag har aldrig fastnat i något fack och fått plåta bara porträtt eller bara ›skruvar i motljus‹.«

Upplev bilden i din telefon.

»Och när de automatiska kamerorna kommer ikapp, då får jag väl hitta på någon annan nördig nisch.«

Upplev bilden i din telefon. kommer hem och har laddat upp bilderna i datorn som det stora jobbet börjar. – När du fotar digitalt kan du ju se efter i kameran och veta vad du fått direkt efter exponering, men med 360°-bilder kan du ha gjort något fel, det kan vara någon vinkel som är fel eller skruv som du skruvat lite fel på. Jag börjar oftast jobba direkt när jag kommer hem och då är alltid frågan: kommer de första bilderna att passa ihop eller inte? Gör de det så brukar det gå bra sen, säger han.

Jann använder flera mjukvaror för att sammanfoga bilderna: Lightroom, PTGui, och för att göra digitala vandringar använder han Pano2VR. – Det är ganska meckigt att få ihop det ibland, det tar tid, säger han.

Han visar upp några fler bilder han tagit. En är från vaccinationskliniken som nyligen öppnade i Stockholms stadshus. Han var med på presskonferens och fångade både sjukvårdspersonal, journalister som intervjuar Anna König Jerlemyr (M) – och hela Blå hallens mäktiga rymd. – Det jag tycker är extra roligt med 360°-bilder är att det är sådana bilder som man tagit tusen gånger, men som blir mycket mer spännande när man tar dem i 360°, säger han.

Han bläddrar vidare till en bild från senaste regeringsbildningen. – Det här är ju en klassisk bild framför Riksdagshuset. Men i min bild ser man också hovets marskalk, alla människorna runt omkring och att de just gick ut från slottet, säger han.

En tredje bild är en del i en virtuell tur i Astrid Lindgrens hem på Dalagatan 46. Där bjuds betraktaren in till Astrid Lindgrens skrivplats för att därifrån kunna blicka mot hennes tv-soffa och övergången till nästa rum.

– Ett vanligt misstag när man tar 360°-bilder är att ställa kameran i mitten av rummet. Ställer jag den närmare bordet som är extra snyggt blir det mer intressant, säger Jann Lipka.

Svårast av allt är bilder i små utrymmen. – Men de kan också bli väldigt bra, säger han och visar en bild med interiören i en Polestar 2 som verkligen ger känslan av att man sitter i bilen.

Jann har älskat det digitala sedan han första gången fick se formgivaren Lars Sundh jobba i Photoshop version 1 på en Mac. – Han visade mig några grejer, och det var bara: wow, just do it! Jag köpte version 2.0 – långt innan de första digitalkamerorna. Min första Mac kostade 40000 och man hade bara 24 mb i internminne. Leveransen var oftast analog eftersom kunderna trodde att det som kom ut från Photoshop var taffligt och fult.

I dag har han riktigt bra koll på det här med digital bild och följer med när tekniken ändrar sig. – Jag är en pixeltämjare – bara jag får bilderna på kortet så fixar jag det. Och jag är ju egentligen en gammal hund men måste lära mig nya trix hela tiden och jag tycker det är roligare att lära mig, säger han.

Att Jann konkurrerar med nya automatiska kameror – som Matterportkameran, där man ställer upp kameran på olika platser och sedan låter Matterportprogrammet stitcha bilderna tycker han därför inte är något konstigt. Så är det med teknikutveckling.

Men än tycker Jann att bilder med mer handpåläggning blir bättre. – Du kan inte hissa upp en sådan kamera sex meter upp i luften. Det kan jag göra och jag kan också komplettera med en drönarbild. Och när de automatiska kamerorna kommer ikapp, då får jag väl hitta på någon annan nördig nisch, säger han.