4 minute read
Artikel / Pressbilder på auktion
Hur hamnade bildbyråbilder från sedan länge nedlagda bildbyråer på internationella auktionssajter? Tommy Arvidson reder ut vad som hände när pressfotografernas bilder blev populära samlarklipp.
TexT tommy ArvIdSon foTo tommy ArvIdSon / morten AnderSen / rAlph nykvISt
Advertisement
Pressbilder under klubban
För en tid sedan skapades en tråd på Facebook av fotografen Gerry Johansson som snabbt fylldes med upprörda fotografröster. Gerry Johansson hade uppmärksammat att en holländsk auktionsfirma sålde bilder tagna av Anders Petersen, Micke Berg, Maud Nycander och andra fotografer som varit anslutna till de ej längre existerande bildbyråerna Mira och Tiofoto.
På auktionerna visades även baksidorna av bilderna upp, med copyrightstämplar och stämplar från bildbyråerna. Men det visade sig att många av fotograferna vars bilder såldes inte hade en aning om att deras bilder var till salu. Därav upprördheten. För att förstå hur bilderna hamnat där och hur det hela gått till behöver vi backa till tiden före internet.
En gång i tiden var fotografier analogt framställda bilder på barytpapper eller plastpapper. De användes för publicering i tidningar och böcker. Digitala bilder som handelsvara blev vanliga först en bit in på 2000-talet. Ville man illustrera något i sin tidning vände man sig ofta till en bildbyrå. Antingen så gick man själv och letade i arkivet eller också bad man personalen skicka ett antal lämpliga bilder som man sedan returnerade efter användningen. Alla bilder i arkiven sorterades efter ämnen.
Runt millennieskiftet förändrades handeln med fotografier radikalt. Man kunde nu beställa digitala bilder från världens alla hörn. De var dessutom ofta royaltyfria, det vill säga man kunde använda dem till vad som helst, hur många gånger som helst. Hanteringen med fysiska fotografier blev omodern. Eftersom tillgången på bilder blev oändlig så sjönk priserna drastiskt.
Flera av Stockholms större bildbyråer, bland andra Mira och Tiofoto, såldes till en isländsk firma, Nordic Photos. Många av fotograferna valde att låta sina bilder övergå till den nya ägaren. En del fotografer hämtade tillbaka sina bilder.
Micke Berg, en av Mirafotograferna, berättar att han stannade kvar hos Nordic Photo: – Vi hade ju ingen annanstans att ha våra bilder. Senare när vi ville hämta bilderna så sas det att en
del var på digitalisering. Och det var ju omöjligt för oss att veta vilka bilder vi hade där, säger han.
Flera av de fotografer jag pratar med känner sig lurade. Någon fotograf menar att det skedda bör prövas rättsligt.
Bilderna på de samtida auktionssajterna kommer från ett företag med namnet ims Vintage Photos, etablerat på Island och med filial i Estland. Ägaren heter Arnaldur Gauti Johnson. Han gjorde själv ett inlägg i Gerry Johanssons Facebooktråd där han försvarade sitt handlande och menade att man i själva verket räddade bilder som annars skulle ha kastats.
När jag ringer upp honom hävdar han att man i samband med företagsöverlåtelsen ägnade flera års arbete till att uppmana fotografer att hämta sina bilder. Han menar att de fysiska bilder som finns kvar i dag hos ims ägs av företaget. Han har förståelse för att fotograferna inte är glada då gamla bilder har blivit en attraktiv handelsvara för samlare. Han betonar också att hans företag inte säljer rätten att reproducera bilderna.
Det visar sig att affärerna med Mira och Tiofoto var början på en affärsidé. Man har digitaliserat bilder åt tidningarna The Daily Telegraph (en miljon bilder) och The Independent i Storbritannien. Nyligen skannades Västerbottens-Kurirens och Svenska Dagbladets pappersbilder. I alla dessa transaktioner behåller ims den fysiska pappersbilden och överlämnar digitala filer till tidningarna. Pappersbilderna säljs sedan av ims eller på olika auktionssajter. Man planerar att teckna avtal med flera europeiska tidningar.
Johnson hävdar att det åtminstone i kontrakten med Mira tydligt framgick att det var fotografens ansvar att hämta bilderna. Han undrar retoriskt om han kan skicka en faktura till de fotografer som nu vill ha sina bilder tillbaka, för 30 års arkiveringskostnad och försäkring.
I vår digitala värld finns ett marknadsintresse för gamla silvergelatinbilder. Inte minst så minner de om ett hantverk. Någon har stått i ett mörkrum och vaskat fram dessa bilder. Tydligt är att ims har funnit ett sätt att göra gamla bildarkivsbilder lönsamma.
I denna härva tycks ändå den centrala frågan vara: Vem äger den fysiska bilden? Kan det vara så att den som har bilden i sin hand efter ett antal år kan hävda äganderätt? En av Mirafotograferna hävdar att man endast lånade ut bilderna med rätt att distribuera dem för publicering. När jag kontaktar juridisk expertis får jag svaret att frågan är svår bedömd. En sådan här tvistefråga skulle antagligen behöva bedömas av en domstol.
Den så kallade följerätten, alltså regeln om att få några procents ersättning vid vidareförsäljning, gäller endast bilder som gjorts i en begränsad upplaga. Här är det fotografen som ska vända sig till den som har auktionerat ut den aktuella bilden och hävda att bilden är unik och gjord i en begränsad upplaga.
Det råd man kan ge till fotografer är att skriva noggranna avtal, se till att man får tillbaka sina utlånade bilder och att även efter en lång tid ha sina avtal i säkert förvar.
