Recensioner / Erik Berglin, Maria Mäki med flera

Fåglar som gnistrar likt ädelstenar

Berglins konst vittnar om rastlöshet och målmedvetenhet.

The Bird Project

Erik Berglin ll’editions, 2020 Form: Lundgren + Lindqvist

dJUr ocH växter som inte är så lätta att kontrollera har alltid fascinerat människan. Horder av turister och botaniker vallfärdar till exempel för att se en indisk växt – Strobilanthes kunthiana – när den blommar, vart tolfte år.

Ornitologers och amatörfågelskådares fascination härrör likaså ur en vilja att fånga det flyktiga. Erik Berglin har under tolv års tid vigt sitt liv åt fåglar. I boken The Bird Project presenteras ett urval av de 4982 bilder som han har klistrat upp på gator i tolv olika städer och därefter dokumenterat. Bakom projektet ligger en mängd research: Berglin har plöjt igenom antikvariat och bibliotek för att finna fotografier, vilka han senare har skannat och skrivit ut i naturlig storlek.

Boken är glossig och djurens juvellika färger träder fram tack vare användningen av fluorescerande färg. Ugglor, skator, pelikaner, papegojor och andra arter flyger runt i graffitifläckiga stadslandskap. Likt det målade klottret fungerar de som en sorts signaturer: »Erik Berglin var här.«

På bokförlaget Ll’editions hemsida står det bland annat att projektet kan ge upphov till funderingar om hur ekobalansen kommer att förändras framöver. Nya djur och växter kommer att leta sig till platser där de förut inte fanns. Själv tyder jag Berglins verk som spår efter människans globala rörelser, vilka fick avbrytas i och med pandemin.

Trots att Berglins fåglar gnistrar likt ädelstenar är det framför allt

den medföljande bilagan med alla numrerade fåglar som fångar mitt intresse. Visst är 4982 ett imponerande antal, men när jag ser de latinska namnen och gatuadresserna flyta ut över bilagans pappersark förstår jag vidden av hans fixering. För mig artar sig fotografierna som ett slags utsnitt medan resorna och planeringen är det faktiska arbetet.

Erik Berglins konceptuella konst vittnar om både rastlöshet och mål-

medvetenhet. The Bird Project är lika mycket ett självporträtt som en intressant skildring av en tid där människor, i likhet med fåglar, kan ägna sig åt obehindrat resande.

»Boken är glossig och djurens juvel lika färger träder fram tack vare användningen av fluorescerande färg.«

Långt från centralmakten

Maria Mäki berättar realistiskt om en by i Karelen.

Mother’s song

Maria Mäki eget förlag, 2020 Form: Maria Mäki

det är knepigt det där med baksidestexter på böcker. På ett begränsat utrymme ska man sammanfatta ett bokverk, lyfta fram dess egenheter och förtjänster. Man kallar boken »an ode to womanhood«. Två kvinnor har gett sin syn på den plats som kallas Vita Karelen. Huvudsakligen kretsar det omkring den ryska orten Voknavolok, eller på finska Voukkiniemi. För här pratar man finska och språket var ända fram till 1980-talet det andra officiella språket efter ryskan. Om man mäter longituden så ligger den ungefär i jämnhöjd med Piteå.

Jag ser inte boken som en hyllning till den karelska kvinnan, trots omslaget med den intima bilden på ett typiskt kvinnoplagg. Visst finns här många finstämda kvinnoporträtt, men i första hand får vi se en närgången och realistisk bild av en liten by en bit ifrån allfarvägen.

En ung man mockar åt korna och håller ett vakande öga på några få höns i en bur. En kvinna rensar ett nät med hundratals siklöjor. På kylskåpet är det fullt med magneter från platser man besökt. Mormor sitter och matar barnbarnet och folk badar bastu. Någon är på väg ut på vinterfiske med sparken i snöyra. Hunden travar tryggt bredvid.

Jag tänker på den här boken när jag ser några aktuella tv-serier, som Mare of Easttown och Sharp objects. Det finns en lockelse inom samtidskulturen att gestalta de små avsigkomna orterna, även om man i tv-dramaturgin bakar en härva av konflikter. Inom litteraturen finns också en dragning åt det lilla, överblickbara samhället.

Textdelen av denna bok innehåller en kortare text av fotografen samt en essä av författaren Maija Myllykangas som själv har rötter i trakten. Vi får ta del av en historieskrivning om en trakt som ligger långt ifrån centralmakten. Var den fysiska gränsen ligger är inte så viktigt. Människors samhörighet är starkare. Trots en intressant essätext tänker jag att fotografer alltför ofta inte vågar lita på sin berättelse. De här bilderna skapar en historia som räcker långt.

/ TOMMY ARVIDSON

MARIE LAGERQUIST

MAGNTORN I GRÄNSLANDET

Daddy Cool

Martin Magntorn breadfield press, 2020 Form: Sofia Djerf

Man kan tro att livet är en oändlig räcka dagar med rutiner som upprepas. Men som en underström ligger önskningar, drömmar som aldrig blev förverkligade. I det här gränslandet mellan fantasi och verklighet rotar Magntorn omkring. Objektet är hans pappa. I samband med pappans begravning upptäcker han att pappans vänner har en helt annan bild av den avlidne än vad Magntorn trott. Fram träder en vision av en person som var äventyrlig, ville syssla med konst och skådespeleri hellre än att vara fastighetsmäklare. Denna bok blir inte bara en hyllning till en saknad förälder utan även ett slags försök att upptäcka dolda sidor hos en närstående. På de inledande sidorna visas ett antal assemblage, tredimensionella collage av föremål kopplade till pappan. Bland annat en flera meter hög samling av mappar och pärmar. Bokens kapitel har titlarna »Actor«, »Artist« och »Agent«. Fotografier ur familjealbumet blandas med fotografens egen skildring av pappans vardag.

BRUSTNA TRÄDSTAMMAR

Stormskadad

Marie Lagerquist blackbook

pUblications, 2020 Form: Studio Moss

Att förlora nära och kära är en del av livet, ändå går det inte att förbereda sig på den smärtande omställningen. Marie Lagerquists bok »Stormskadad« innehåller endast en kärnfull text: »Till pappa som avled efter en kort tids sjukdom.« Mer behöver inte sägas; sorgen är nästan alltid tyst, ord blir lätt artificiella och överflödiga. Då är det lättare att uttrycka sig genom bilder, vilket Lagerquist gör.

Hennes svartvita fotografier av brustna trädstammar i en ogenomtränglig skog illustrerar känslan av att ha gått vilse. Grenar sprider sig likt slingriga ådror eller skarpa snitt över sidorna. Skärpan varierar och blicken kan inte navigera eller vila. Kompassen har tappats och balansen sviktar.

Laqerquists pappa ägde en skog, och delar av dess slutavverkning har bekostat denna publikation. Jag får känslan att boken var tvungen att göras. Men tack och lov blir det aldrig smetigt sentimentalt. Dessa brustna träd säger långt mer än vad några tårdränkta ansikten eller långrandiga ömhetsbevis skulle kunna göra.