Portfolio / Simon Johansson

JULIA PEIRONE OM DET DUBBLA PÅ JOBBET MED HUNDFOTOGRAFEN - - - - - - - - - - - - - - - - - -

JOHANSSONS ÖLÄNNINGAR

SJÄLVPORTRÄTT

NAMN Simon Johansson. BOR Stockholm. YRKE Fotograf, journalist. INSTAGRAM @photo_simon HEMSIDA simonjohansson.se

En kärlEkshistoria till Öland och till dem som han lärde känna i byn Dyestad. I bildserien Across the bridge skildrar fotografen Simon Johansson ömsint livet i det lilla samhället. – Jag var där mycket under fem år när jag hade en relation med en kvinna som tillhörde ett konstnärskollektiv i den lilla byn Dyestad. Mina föräldrar hade en gammal prästgård i byn och jag var alltid där på somrarna, men nu kom jag att pendla Stockholm–Öland året runt.

Bland byborna finns konstnärer och jordbrukare som har olika kreativa projekt ihop. Han berättar att emellanåt fick mjölkkorna flytta ur ladan och sedan spolades den ren till fester eller konstevenemang. – Dit kom folk från överallt och ofta gästande konstnärer från hela världen. Det var många fototillfällen på en sådan rolig och dynamisk plats.

Projektet gick först under namnet Ölänningar. När han kom i kontakt med Gösta Flemming på förlaget Journal och bildserien skulle bli en fotobok ändrades titeln för att vara mer gångbar internationellt. I dag är det fem år sedan den kom ut, men under pandemin har Simon kommit att återupptäcka projektet. – Jag hade glömt bort den boken lite, och i stället arbetat vidare med andra projekt. Across the bridge var min debut, tiden gick och jag tröttnade lite på den under en period. Men nu har jag återupptäckt den och tycker att den fortfarande håller bra. Jag har därför under pandemin grottat ner mig i mitt gamla Ölandsarkiv och planerar att ge ut en ny fotobok med opublicerade bilder från den tiden. Bilderna är förknippade med mycket minnen, så det blir samtidigt ett bra avslut på den perioden i mitt liv.

Han fotograferar i en klassisk svartvit, dokumentär anda. Men det analoga fotograferandet har han aldrig ägnat sig åt. – Jag gillar när bilder är korniga och jävliga, så jag lägger på filmsimulering. Det var först när de digitala kamerorna blev förhållandevis billiga som jag började fotografera.

I dag är en mindre kamera av modellen Fujifilm X-Pro2 en trogen kamrat. – Jag hatar när jag missar att ta en bild. Kameran hänger alltid runt halsen och den startar blixtsnabbt, onläget är alltid på.

På frågan om vad det egentligen är med den egna vardagen, det som händer i det lilla, som fascinerar honom som fotograf, så svarar han att »det är där det han vill skildra äger rum«. – När folk känner en väl och de inte tänker på kameran till slut, då skapas något annat än om jag fotograferar en främling. Jag tycker egentligen att det är lika roligt med gatufoto, men det är mer svårfotograferat och man sliter ut många skor.

Den nya fotoboken med bilder från Öland kommer att få titeln No man’s land. – Texten i boken Across the bridge handlar om hur jag kommer till Öland och är på Öland. I den nya boken skriver jag om hur jag lämnar ön. Jag spolar filmen baklänges kan man säga. Det tog ett tag att komma ur allt, men det slutar bra.

/ ANNA HENRIKSSON