Essä / Fotografi och minnet

Här nu, borta sedan

Hur förhåller sig egentligen fotografi till vårt minne? Och var går gränserna för det personliga minnet och det kollektiva? Och hur kan bilder lindra sorgen när någon man älskar går bort?

Ett enda ögonblick tas ett fotografi av något. Sedan återger bilden i det oändliga (ja, eller så länge fotografiet finns kvar) något som bara har ägt rum en enda gång. I motsats till i rörlig film leder det som händer i fotografiet aldrig vidare till något annat. Det här är min omskrivning av det Roland Barthes skriver i (den mycket läsvärda) boken »Det ljusa rummet«. Det är i den han etablerar sina kända begrepp punctum och studium och han försöker komma åt fotografiets genius, dess särskildhet i förhållande till andra konstformer. Efter att ha prövat olika allmängiltiga ontologiska grepp blir han mer personlig då han berättar vad som händer i honom när han ser ett fotografi av sin döda mamma som barn. Han studerar den lilla femåriga flickan på bilden och tycker sig närma sig sanningen om det ansikte han älskat och om fotografiets väsen, dess noem som han benämner det.

När min egen mamma dog nyligen upplevde jag lika starkt hur de bilder som föreställde henne som barn blev otroligt laddade att se på. Hur de kändes i kroppen. Lika lite som Barthes vill jag visa upp bilden av min mamma, ingen annan kan se och känna det jag ser. Mammas alldeles särskilda liv som det tog sig uttryck i fotografierna drabbade mig då hon plötsligt var borta. För andra är det bara ett svartvitt porträtt på ett okänt barn i tidstypiska 30talskläder.

Vad är det fotografiet gör med oss? Hur förhåller det sig till våra minnen? Och var går gränserna för det personliga minnet och det kollektiva?

Här nu borta sedan. När någon dör splittras hemmet och att ha fotografier som minne kan hjälpa till att lindra smärtan i detta. För de som är kvar kan det också vara svårt att ta ställning till vad som ska sparas och vad som ska slängas. Här kan fotografier bidra till ett avstånd som de efterlevande behöver för att fatta beslut kring uppdelningen av ägodelar.

Agnes Thor kom på idén till Arvsfoto då hon fick i uppdrag att fotografera sin egen gammelfasters hem innan uppdelningen av dödsboet. Hon dokumenterade hemmets alla ägodelar, stort som smått, och arvingarna kunde sedan i lugn och ro gå igenom möbler, porslin och tavlor inför bodelningen. – I gammelfasters två hem tog jag 600 fotografier och när arvskiftet var avslutat gjorde jag en bok med några utvalda bilder. Då hemmet porträtterades i orört skick fick bilderna en poetisk känsla jämfört med till exempel mäklarbilder, och de fungerade både som ett minne och ett porträtt. De visade på vem faster var, att hon var noggrann och hon var en samlare. Jag är van vid arkivfotografering och har länge arbetat med så kallad estate planning åt en konstsamlare. Jag använder samma metod med Arvsfoto och fotograferar systematiskt alla ägodelar. Bilderna förvaras i ett digitalt fotoalbum eller i det webbaserade systemet Artwork Archive.

Agnes Thor arbetar även konstnärligt, men Arvsfoto är alltså inte ett konstnärligt projekt utan är tänkt som en tjänst till familjer och dödsbon. – Ja, jag ville göra något som förenklar för människor i sorg. Jag vet hur tungt det är att förlora någon och jag vet att det kan vara svårt att fatta bra beslut när man är i kris. Jag vill att fotografierna både ska ha en funktion och vara till glädje för de efterlevande, säger hon. »Ja, jag ville göra något som förenklar för människor i sorg. Jag vet hur tungt det är att förlora någon och jag vet att det kan vara svårt att fatta bra beslut när man är i kris.«

LINDA MARIA THOMPSON

•

»Pikes Peak« ur »Emigrant Memior« av Linda Maria Thompson.

– I min egen konst använder jag mitt eget liv och har ofta en personlig ingång. Å ena sidan är jag nostalgisk och fotograferar poetiskt, och å andra sidan är jag nördigt organiserad och systematisk. Men med detta sagt vet jag att fotografi är väldigt bedrägligt som just minne. Alla stunderna jag har fotograferat blir som frysta i tiden, medan andra, odokumenterade, minnen kan kännas mer levande.

Iidéhistorikern Karin Johannissons (också förträffliga!) essä »Nostalgia« från 2001 berättas det bland annat att ordet nostalgi från början betydde hemlängtan, nostalgi var en diagnos man satte på till exempel soldater i främmande länder. De kunde bli sjuka av nostalgi, en del till och med våldsamma. Begreppet har sedan skiftat i betydelse över tid. Från att ha varit längtan tillbaka till en plats blev det under vår moderna tid en sentimental längtan tillbaka till ett då.

Detta är en tanke som Linda Maria Thompson tog fasta på i sin bok Emigrant Memoir. I den använde hon skadade fotografier från sin mammas vattenskadade album. – Mamma har sagt att hon råkat ut för tre stora tragedier, först när hennes föräldrar dog, sedan när min pappa dog, den tredje var när alla hennes bilder blev förstörda. Mamma hade lämnat Sverige för usa och det var hennes Sverigeliv som förstördes. Ett viktigt arkiv för henne! Bilderna hade krullat ihop sig som skulpturer. Bilderna föreställer nära och kära till mamman. Men skadorna har gjort att människorna på hennes bilder blir abstrakta, oigenkännliga och vilka som helst, det personliga och det allmängiltiga möts. – Att hålla kvar, att bevara minnet blir ju viktigt när vi förlorar något. Vi förlorar vår barndom, vi förlorar människor, vi förlorar platser, frivilligt eller ofrivilligt om man till exempel tvingas lämna sitt hemland och flytta till ett annat land.

Behålla eller släppa taget – båda drivkrafterna finns hos människan. Fotografi spelar en viktig roll här.

»Vi förlorar vår barndom, vi förlorar människor, vi förlorar platser, frivilligt eller ofrivilligt.«

– Jag brukar tala om den dokumentära impulsen som är så stark hos människor. Trots att vi vet att allt är förgängligt och att det är omöjligt att hålla kvar saker för alltid gör vi vad vi kan för att bevara. En plats man ser för sista gången vill man bevara, eller en vacker solnedgång man vill minnas, vi kan inte låta bli att ta bilden. Jag tycker det är vackert! Att vi har den impulsen. Vi vill hålla kvar, vi vill minnas. Det är omöjligt men vi gör det ändå. På samma sätt som vi inte kan låta bli att fotografera solnedgångar fast vi vet att bilderna sällan blir bra och att alla gör det, säger hon.

I boken »Det som blir kvar« porträtterade Emanuel Cederqvist dödsbon. Som mäklarfotograf med bas i Göteborg fick han ibland fotografera tomma lägenheter och dödsbon som innehöll spår av de människor som hade levt i dem. – Det är något oerhört sorgligt med de bostäder där någon dött. Där finns alltid en viss laddning i luften, säger han. – Det må vara hopplöst otrendigt att tala om men det går inte att komma ifrån att fotografi och minne har med varandra att göra. Och jag är särskilt intresserad av hur minne och perception samverkar. Hur folk läser bilder är så olika. De här bilderna på lägenheter är ju visade i flera olika kontexter, de har först funnits på Hemnet och sedan samlade i en bok, man tolkar dem nog väldigt olika beroende på i vilket sammanhang man möter dem. Det snabba flödet på nätet för den som är på jakt efter en bostad och det långsamma, konstnärliga läsandet när du ser dem i boken. – Själva platsen som återspeglas i själva fotografiet är också väldigt intressant. På platser precis som i bilder finns alltid ett då och ett nu. Även mina arbeten om landskap, till exempel i Sarek med The Margin of Error, handlar ju om förgänglighet och minne. Här, precis som i Det som blir kvar, har människor gjort sina avtryck. De kan vara svårare att se i yttre landskap men i Sarek är de mänskliga avtrycken tydliga.

Emanuel Cederqvist senaste projekt The Ditch har också en koppling till minne. Det skildrar en bortglömd försvarslinje som byggdes på norra Öland under andra världskriget. Diket grävdes upp under andra världskriget för att undvika att tyskarna skulle kunna storma Öland norrifrån; diket skulle stoppa deras pansarvagnar. – Jag har grävt i krigsarkiven och porträtterar diket. Som att jag gräver upp något som har hänt och gör det synligt, får det att ta plats i det kollektiva minnet igen. Kanske som ett slags visuell arkeologi, säger han.

När Linda Hofvander påbörjade arbetet med The Space of Things som visades på Cecilia Hillström Gallery i våras utgick hon från material och föremål från sitt eget föräldrahem. Med hjälp av sin mammas gamla tyger skapade hon skulpturer i skala 1:1 av bordet, taket, fönstret, golvet med mera. Sedan fotograferade hon av dessa tygskulpturer och fotografierna visades

EMANUEL CEDERQVIST

•

»The Stairs«, 2021 av Linda Hofvander.

» Det är något oerhört sorgligt med de bostäder där någon dött. Där finns alltid en viss laddning i luften.«

på utställningen. Hon säger att det finns flera spännande beröringspunkter mellan fotografi och textil. – Nästan alla människor har en koppling till både foto och textil. Och precis som fotografi bär tyger på sin egen tid och åldras. Lakanen och tygerna jag använt bär spår av tvätt, slitage och av de kroppar som använt dem. När jag arbetade med dem var det ett väldigt fysiskt arbete, tygerna ville göra som de själva ville och utsöndrade lukter som väckte minnen till liv när jag strök dem. – Jag gjorde de här bilderna mest för mig själv, egentligen är de närmast privata, men jag har förstått att de bär ett slags allmängiltighet. Processen kring detta har känts meningsfull och jag har haft många samtal om förlust när jag skapade och visade verken, säger hon.

Hennes arbete med utställningen sammanföll med att hon höll på att riva sitt föräldrahem för att bygga ett nytt hus på samma plats. Så i det här projektet gick livet och konsten ihop. – Men samtidigt har jag arbetat på precis som vanligt med det som råkar vara omkring mig, tagit tag i olika trådar, använt det som finns. Jag är inte särskilt teoretisk utan försöker i stället vara var öppen för det som sker runt mig. – Att fotografera är som en ritual för mig. Att ladda det ögonblicket, att sätta upp kameran, skapa en position, leka, se hur ljuset faller. Men med de här bilderna har jag fotograferat väldigt rakt på, som en dokumentation. Det som är speciellt och viktigt för mig är vecken i tygerna, oskärpan, saker som uppstår i stunden, det slumpmässiga.

– En gång gjorde jag ett verk på Alma Löv i Värmland med avstamp i Selma Lagerlöfs litteratur. I hennes berättelser finns ofta känslan av att »allt kommer att gå åt helvete« och att allt det lyckliga kommer att försvinna. Så kan man fixera något med ett fotografi, säger hon.

Fixera, ja. Vårt subjektiva minne som ständigt rör sig sida vid sida med den stora berättelsen. Min önskan att genom fotografier förstå vad mammas liv var och konstnärens försök att skapa konst med material från sitt föräldrahem.

Det Hofvander säger om tyger och fotografier är intressant, något nästan alla kan relatera till. Fotografi som ett personligt språk: jag visar en bild från semestern på min mobil och den jag möter visar strax en bild från sin semester.

Eller tänk på Instagram och de reaktioner man får där. Men byter jag från mitt privata konto (där mina systrar och min svärmor gillar allt jag lägger ut) till mitt professionella flöde får jag genast syn på den större berättelsen. Den konstnärliga och professionella nivån är högre och andra kvaliteter hos bilderna krävs för att de ska väcka känslor eller för att jag ska tycka att de är intressanta.

Tanken är månne banal men jag vill formulera den ändå eftersom alla dessa olika slags bilder existerar samtidigt i det visuella flöde vi är omgivna av. Och i strömmen finns fotograferna och konstnärerna som rör sig mellan dessa poler i ett ständigt växelspel.