Recensioner / Klich, Duplantier, Härenstam med flera

Mjukt tilltal om övergivna människor

Klich går direkt på kärnan och tar sig snabbt förbi alla lager.

KENT KLICH

A tree called home

Kent Klich dogwalk books, 2021 Form: Tina Enghoff

kEnt klichs bildberättelse berör. Boken A tree called home innehåller färgfotografier med ett mjukt tilltal, mättade färger och ett varmt, uppfyllande ljus. Jag dras omedelbart in i bilderna, och förflyttas till en institution någonstans i Ryssland. Där bor personer, svårt märkta av psykisk sjukdom eller funktionsnedsättning, som blivit ett med de slitna interiörerna. Deras isolering avspeglas i den påvra möbleringen och de anstaltsgula väggarna.

Samtidigt är det i skildringen av mönster, material och texturer som fotografierna i hög grad lever och andas. Det blir en uthärdlig genväg in till institutionens vardag. Kent Klich presenterar helt enkelt ett sällsynt verksamt och vackert färgfotografi.

Att bläddra i A tree called home är som att resa i tiden, till en plats bortglömd och övergiven av samhället. Ofta står personerna uppställda och tittar rakt in i kameran. Närvarande men samtidigt avlägsna, inneslutna i sig själva. Men de leker också, stökar och lever sina liv. Människoöden vars gemenskap skapar inlevelse, trots att de egentligen bara flyter förbi på sidorna. Kent Klich ser individen och skildrar var och en med medmänsklighet. Fokuserar på ljuset i tillvaron, men förskönar inte. Ostörda ger han de avbildade värdigheten tillbaka.

Kent Klich har en märklig förmåga att snabbt ta sig förbi alla lager. Att gå direkt på kärnan. Antagligen bara möjligt genom att han tillbringat så mycket tid innanför institutionens väggar. Han har återkommit hit under

tjugo års tid, från början inbjuden av en hjälporganisation med mål att återintegrera de intagna i samhället. En klassisk position och metod för en fotograf. Och varför ändra något som fungerar?

Kent Klich blandar sitt eget bildmaterial med de intagnas egna teckningar och fotografier. Inklippta mot det obestrukna papprets svarta bakgrund svävar Aleksey Sakhnovs kantiga lådhus gjorda

av kartonger och förpackningar. Rörande enkla former, tydliga tecken för hem och tillhörighet. De strålar som färgstarka ljuspunkter i mörkret.

»Att bläddra i ›A tree called home‹ är som att resa i tiden, till en plats bortglömd och övergiven av samhället.«

Mångtydigt och avskalat

Bildvärlden i »Volta« är tidlös och platslös.

Volta

Gabrielle Duplantier la maindonnE, 2021 Form: David Fourré

dEt Portugisiska ordet volta, som är titeln på Gabrielle Duplantiers nyligen återutgivna bok, är mångtydigt. »Promenad«, »kurva«, »slinga« eller »att återvända« är några av betydelserna som kan kopplas till ordet. Mångtydig är också den egna värld som fotografen bygger upp med sina fotografier. I Volta dominerar porträtt av kvinnor. Religiösa symboler återkommer, liksom levande och döda djur, och landskap med vägar som leder bort. Boken är sammansatt av bilder från flera av Duplantiers bildserier, bland annat Pays basque och Voltar a Portugal. Mångtydigheten rör framför allt förhållandet till plats. Duplantier, med rötter både i Baskien och Portugal, för ihop platserna till en. Begreppet hem är centralt, men hon låter oss sväva i spänningsfältet mellan hemmet som fast plats och det nomadiska att bära hemmet inom sig. Voltas bildvärld är tidlös och på sätt och vis platslös. Trots att beståndsdelarna hämtas från den nära vardagen upplevs den som skild från den yttre verkligheten.

Gabrielle Duplantiers tekniska metod är avskalad och konsekvent, men också fri och med utrymme för slump. Mörk kopiering, tydligt korn, mer eller mindre oskärpa, någon gång en blixt. Närvaron och kärleken till platsen och människorna är fullständig. Tekniken upplevs som en bisak, men ändå är den betydelsebärande. Oskärpan från exponeringstid och skärpeinställning löser upp tiden och rummet ytterligare. Sättet att arbeta känns hemma i den svartvita bildtradition av personligt, semidokumentärt berättande som länge varit vanligt inte minst i Sverige.

Fast egentligen handlar det inte om berättande. Den gamle MoMAkuratorn John Szarkowski skiljde på bilder som fungerar som fönster och som speglar – de som berättar om en yttre verklighet och de som reflekterar fotografens eget inre. Här handlar det om det senare, men spegeln är lika mycket betraktarens, och genom egna associationer lockas man att gång på gång återvända (apropå titeln) i den poetiska drömvärld som läggs framför en.

/ MATTIAS LUNDBLAD

NICOLÁS WORMULL & RICARD ESTAY

VÄRLDENS EGENHETER TROLSKT OM SEMESTER

Diaspora letters

Nicolás Wormull & Ricard Estay andré frèrE éditions, 2021 Form: Paulina Vivanco

Nicolás Wormull och Ricard Estay har skickat fotografier till varandra sedan 2019. Då bestämde sig Estay för att lämna Chile och flytta till Sverige, medan Wormull stannade kvar.

I boken kan man skåda resultatet av deras dialog. Materialet har blandats och lämnats okommenterat och just därför är det nästintill omöjligt att veta vem som har fotograferat vad.

Fotografierna är kärvt vackra, vart och ett för sig, men det är först när de förenas som de skapar en alternativ sfär, ett tredje rum. Samarbetet för tankarna till hur visuella idéer har kommit att växlas och spridas mellan olika personer på internet. I deras projekt är globaliseringens effekter märkbara. Världens egenheter har smultit samman. »Diaspora letters« är en värdefull ingång till förståelsen av hur det kan kännas att höra hemma i flera länder eller ingenstans. Kameran blir i detta fall en livboj; den skapar trygghet och sammanhang i en värld som i övrigt är kaotisk. Semester

Helga Härenstam sailor PrEss, 2021 Form: Matilda Plöjel

Människor har ofta en tendens att förhärliga sin ledighet.

Helga Härenstams nya fotobok återger en semester, men dess bilder har inget gemensamt med konventionella skildringar. Här syns bland annat krossat äggskal och en gubbe som ligger och guppar på en uppblåsbar svan.

Bilderna i fråga ligger instoppade i en ficka som är fastsatt vid bokens framsida. De är lösa. Att bläddra igenom dem känns lite retro.

Sidorna rymmer däremot bara text: en trolsk och dov dagbok. Personerna i författarens omgivning namnges inte, de kallas för »barnet«, »mannen« och »nagelbitaren«. Jag läser om mördarsniglar, ögonbrynsfärgning och ett obesvarat mejl.

Härenstam har med detta projekt utmanat semesterbildstraditionen och slopat de pompösa turistattraktionerna. Anteckningarna och fotografierna hör ihop samtidigt som det uppstår ett glapp. Är detta ett poetiskt experiment eller rör det sig om en kritik av vår bildglupska och nöjestörstande samtid? Jag är osäker. Däremot vet jag att boken är djärv och spännande.