12 minute read

Samtal / Julia Peirone

Peirones

Julia Peirone är snart aktuell med en retrospektiv utställning på Liljevalchs konsthall i Stockholm. Här samtalar hon om dubbelheten i att vara människa med konstkritikern Lars-Erik Hjertström Lappalainen.

Advertisement

TexT lars-Erik hjErtströM lappalainEn foTo julia pEironE

världar

ars-Erik Hjertström Lappalainen: Beskrivningarna av din konst är nästan alltid likadan: unga tjejer porträtterade i avvikande ögonblick och obestämda situationer, vilket leds tillbaka på processen som ledde fram till dessa ekivoka men inte objektifierande bilder.

Julia Peirone: Ja! Varför är det så? Det är ju å ena sidan helt begripligt; mina verk öppnar lätt för en sådan läsning, »unga tjejers könsidentitet och maktordningen i samhället«, bla bla bla. Det blir tråkigt, för enkelt. Och det finns ju där, makten och blicken – men man kan vara både offer och förövare samtidigt. Dubbelheten i att vara människa. Ja, jag fotar tjejer, men för att ställa de stora frågorna – vem som helst borde kunna se sig själv i bilden, det är det som är kärnan för mig. Tjejerna är en canvas, där finns allt, och några grejer väldigt tydligt: vilsenhet, kontroll, brist på kontroll, ytan, bakom ytan, psykologin, samhället ... Allmängiltigt. Jag tänker så här: om man i ett helt liv fotar blommor, blir det till sist inte blommor det handlar om, man bara använder dem. Om jag snävar in mitt motiv blir blommorna större. Jag älskar ju humor – humor öppnar till allt, till komplexiteten. Å andra sidan – jag vet inte, en del är kanske lata? De skriver ju bara av pressreleasen. Det kanske är dåligt betalt? Till en utställning skrev jag faktiskt bara en ramsa, för att tvinga folk att titta själva. Men med tiden har det kommit folk som skrivit annat, Marit Kapla till exempel. Håkan Nilsson har också gått in med en annan blick. lEhl: Det där med att känna igen sig ... Eller, jag börjar om: jag tycker att det är så fruktansvärt svårt att se vad det är i bilderna, vad motivet är. Länge fixerar man ju blicken på bildernas negativa astralbild: den bild som inte valdes ut. Medan man tittar tänker man just på vad bilderna inte visar – det perfekta porträttet och så vidare – men det är svårt att greppa vad det är som faktiskt syns där. Någonting är det ju, i sig, inte bara som negation till den bild som inte visas. Och ändå kommer den där igenkänningen du nämnde – men då är det i stället svårt att greppa vad det är man känner igen sig i. En distinkt identifikation med någonting helt obestämt, eller åtminstone främmande – det är nästan som om motivet var osynligt. jp: Det är ju en stor komplimang! För det är precis ... lEhl: Det är så vi jobbar! jp: Precis ...Vad var det du sa nu då? Jag är inte så intresserad av en bild som är en bild, utan av en bild som pågår mellan dig och bilden, i mötet. Det du ser är egentligen bara dörren till ett annat rum, som är intressantare. Så det är nycklar, men rummet du är i, där gubben och killen och alla kan känna igen sig, ett rum vi kanske delar gemensamt. Om jag kan åstadkomma det känner jag att det är fantastiskt. Så här, om man växer upp med två språk, som jag har gjort, man växer upp med föräldrar som har ett annat språk, ett annat liv, så ska man hela tiden möta den här andra världen. Som liten upplevde jag att det var som ett glapp mellan olika möten. Jag kan minnas att som liten var allting att titta mycket och försöka förstå sig på, blandat med känslorna och krockarna hela tiden. När jag började skolan så var jag så här, tänkte jag så här: om jag bara tittar och härmar så blir det väl rätt. Dumma saker … Det var så mycket som var självklart för andra som inte var det för mig. Jag tror att det var därför jag blev intresserad av fotografi, för kameran är ett sådant bra verktyg att iaktta genom och att härma med på något sätt. Jag blev ju hooked på det när jag var 13, jag fick en kamera och man kunde plötsligt både gömma sig och få biljetter in. Och då blir det ju det här tittandet som är så aktivt, samtidigt som tittandet mot känslorna man har i sig. Förstår du? Din plats ... Det dubbla hela tiden: det du ser och hur du kan vara i det, hur du ser och hur du är i det sedda. Det är en strategi som jag har i mig sedan jag var liten. lEhl: Ja, det är en uppdelning i sinnena där, å ena sidan de sinnen som kräver avstånd (som syn

VINCENT SKOGLUND

NAMN Julia Peirone. FÖDD 1973 i Lund. BOR Stockholm. UTBILDNING Högskolan för Fotografi, Göteborg, Konstfack, Stockholm. Representerad hos Göteborgs konstmuseum, Kiasma, Nationalmuseum och Moderna museet, Stockholm med flera. AKTUELL Retrospektiv Liljevalchs våren 2022.

»Som liten upplevde jag att det var som ett glapp mellan olika möten. Jag kan minnas att som liten var allting att titta mycket och försöka förstå sig på«

»Black velvet« från serien »Twisted cherry«, 2016

»Lotta« ur serien »Bump, set, hit and spike«, 2014.

»Det skulle kännas som ett sådant där geléhjärta som man hittar i fickan.«

och hörsel) och de som kräver direktkontakt (som känseln och smaken). jp: Jag brukar tänka så med mina bilder också, att ibland är det en doft jag är ute efter. Eller så här, när jag gjorde serien More than Violet (2010–2012), med de där tjejerna som ser lite drogade ut, då ville jag att det skulle kännas som ett sådant där geléhjärta som man hittar i fickan, som det har fastnat lite damm eller grus på. Bilderna ska smaka och kännas som det. Jag brukar tänka så när jag ska hitta en riktning, en färg eller något. Det kanske har med det där med två språk att göra, dubbla tittanden eller ett känslomässigt tittande. Kanske är fel ... Jag tänker: tittande använder man för att bli bekväm i sin egen kropp. Ja, det där lät ju snyggt, men du förstår vad jag menar: man tittar för att hitta sin kropp i rummet. Och det är där jag tänker det här rummet som alla kan känna igen sig i. Det

där rummet uppstår ju alltid från en väldigt enkel ram, men jag vet aldrig hur bilden ska se ut. Jag har sällan en idé som sträcker sig så långt bort, utan det börjar med dumhet, något banalt: en tjej ska gå i högklackat, ramla och resa sig. Det är kul att se på failvideor, jag fick nog idén därifrån. Och skammen finns ju där, också hos den som tittar. En banal start, men där litar jag på min intuition, att jag kommer att komma djupare. Men i det skedet känner jag ingen stress att behöva förklara vad det handlar om, ens för mig själv – gör man det faller det platt. När det upprepas, någon ramlar och reser sig, blir det till slut någonting existentiellt. Och vad är det i den processen som fastnar i bilderna? Det gör att det finns saker att upptäcka i bilderna, existentiella grejer. Du vet som när man är mellan sovande och vakande, dvala, dåsig, då kan man förnimma något genialt, som är borta när man vaknar. Man kan inte få tag på det. Det är sådana ögonblick man ... Men efteråt kan man inte berätta. Och när man är i det kan man ju absolut inte berätta, för då är det för flummigt. Förnuftet kan ju inte förklara flummet. lEhl: Men hallå, du är ju professor på konsthögskola! Där brukar man ju gnugga in i eleverna att de ska redogöra för processens alla välgrundade val. jp: Inte jag. Jag kräver det inte. Och jag är inte professor på konsthögskola, utan rektor på en konstskola – helt annat! Ett välgrundat val kan ju dessutom vara »jag gjorde det för att det är kul«. Jag tycker att jag har varit väldigt intelligent en gång, när jag var liten. Jag insåg att jag måste skaffa mig ett jobb som var kul, annars skulle jag få ett tråkigt liv. Och nu tycker jag att det är tråkigt att det är ibland är så tillrättalagt i konstsammanhang och då blir det tråkigt.

lEhl: Jag tänker på skammen där. När jag tittade på tjejerna som ligger utslagna på ett partygolv i Diamonds dancing (2017) slog det mig att man inte står och kontemplerar formalismen i dem, volymerna och ljusets fall, för att det känns som om man tjuvkikade på motiven. Samma situation som när man sitter och lyssnar på samtalet vid bordet bakom, skamligt och en sådan enorm glädje! jp: Foto är ett enda stort tjuvtittande. Jag gillar att tjuvtitta, sno något – och det skäms man ju lite över. Men jag tror att alla som är fast i foto är sådana, annars kunde de ju göra något annat. Det är ju lite dumt, men kul – och varför skulle man då inte göra det? Tjejerna på golvet är ju lite voyeuristiskt. Offer och makt. Tittar man på sin älskare som sover gör man ett intrång, men det är ju också något så vackert! Jag gillar de dubbla känslorna. När jag gjorde de högklackade bilderna kände jag mig som en kille som fotade mig själv som tjej. De där bilderna när de ligger på golvet är så vackra, rofyllda – men man vill kanske inte se sin dotter så. Vackert och fult samtidigt. lEhl: Ja, de bilderna är egentligen ganska kyska – man ser ju ingenting! Alltså, snusket ligger i mitt tittande. Det är två världar igen: det som finns givet i bilden, och den bild som den ger upphov till i mig. jp: Ja, annars hade det blivit för enkelt, »maktlöshet, unga tjejer är offer«.

»Nike«, »Sophie« och »Klara« ur serien »More than violet«, 2010–2012.

»Foto är ett enda stort tjuvtittande. Jag gillar att tjuvtitta, sno något – och det skäms man ju lite över.«

»Sleepy head« ur serien »Twisted cherry«, 2016.

» När man tycker att hon ser flirtig ut är det nog för att man där i ledan fantiserar för att få något kul att tänka på.«

lEhl: Jag är så enormt förtjust i verket Jag är alltid glad (2012), där du har filmat en tjej som tittar in i kameran, i grunden uttryckslöst, och en röst läser upp »Jag är ...«meningar från brev som tjejer skickade som svar när du annonserade efter statister. »Jag är snäll, Jag är målmedveten, Jag är anpassningsbar«, och så vidare. Det är fan ett mästerverk! Gillar du det? jp: Ja, men det är inte något av mina lättaste verk. Det är inte så vackert och förföriskt. Jag fick kämpa lite med det för att känna mig bekväm. Är det inte för tråkigt? tänkte jag då. Men det har vuxit i mig. lEhl: Ah, för mig var det nästan som ett facit. Det var där jag såg det som jag fick för mig var det verkliga objektet i dina bilder: en värld. Det är det jag ser i dem. Det är egentligen inte tjejen jag är ute efter, utan världen i det där tomma rummet hon är i, och världen i henne. Hennes kropp är bara en gräns som reflekterar och släpper igenom delar från de olika världarna. Och tydligast var det i Jag är alltid snäll. På första nivån: rösten som beskriver vår tids ideologi som genomtränger allt – till och med barn använder säljfraser, managementspråk – som de förhoppningsvis inte tror på. Och mot detta hennes ansikte som ... jp: Ja, när jag satte ihop färdiga meningar från de olika breven tänkte jag: Hur skapar jag den omöjliga tjejen? lEhl: Du är bra med text! Du har skrivit bra saker i dina kataloger, och den här texten får ju så märkliga glidningar i sig: »Jag är envis. Jag är flexibel. Jag är lätt att lära upp.« Och i Waiting for red pigtails (2008) använder du samma typ av beskrivande meningar rakt igenom. I början säger de vad man ser, men mot slutet något helt annat, fast med samma ton och uttryck. jp: Ja, vet du hur den texten kom till? Jag skulle städa. Då fick jag för mig att göra en katalogisering av bilder, så jag skrev ned exakt vad som syntes på dem. Sedan började jag klippa ihop dem till nya beskrivningar som blev helt surrealistiska, »drinking herself into a flower«. Jag använder ord som bilder och det blir en resa med blicken. lEhl: Men jag ville fråga om tjejens ansiktsuttryck i Jag är alltid glad. Kan inte sätta fingret på det, uttråkad och anspänd kanske. Jag tänker mig att det där är exakt vår tids ansikte, det vi aldrig ser: ansiktsuttrycket som folk har när de tar en smygpaus på jobbet, av tomhet och beredskap på något som man inte heller bryr sig om, och ändå ska vara glad, flexibel, positiv, utåtriktad, självgående, älska utmaningar, alltid ge allt osv. osv. jp: Alla hennes små miner kan uppfattas som flirtiga. Men det är nog för att det är så jobbigt att titta på hennes ansikten. Breven var också så, tråkiga och ansträngda. Och här är det en monoton röst som läser upp det i sju minuter och berättar om helt andra bilder: om någon som står i spagat, som pratar italienska, som har svart bälte i judo och så vidare. När man tycker att hon ser flirtig ut är det nog för att man där i ledan fantiserar för att få något kul att tänka på. Jag brukar installera den så att den liksom surrar i rummet, som en fluga som man vänjer sig vid och som till sist bara blir en del av tapeten. lEhl: Tapeten som avgränsar det där tomma rummet som du brukar ha, men som ändå visar en värld. jp: Ja. lEhl: Utställning på gång? jp: Ja, Liljevalchs i vår. lEhl: Retrospektiv? jp: Oj, jag är gammal! Men, ja, fyra nya verk håller jag på med. Eller projekt. Det ena är om en tjej som dansar. Men när hon kom till studion och vi skulle filma ville hon inte dansa. Så nu jobbar vi därifrån. Och den andra utgår från att alla ser likadana ut på Instagram, gör samma miner och så vidare. Jag kan inte säga så mycket mer om dem. De andra är lite vagare ...

This article is from: