Artikel / Så tar man gruppbilder

JOHAN BERGMARK Det svenska punkbandet »Monster« porträtterat av Johan Bergmark.

Konsten att fotografera gruppen

Ju fler personer desto svårare för fotografen. Vad krävs för att fånga en riktigt bra bild på en grupp personer? Vi frågar tre fotografer med lång erfarenhet av gruppfotots dilemman och psykologi

TexT anna hEnriksson Det handlar om att få bandet att se ut som det låter, säger Johan Bergmark.

Han är en av Sveriges mest kända rockfotografer och har prisats för sina bilder fångade vid scenkanten. Nyligen visade han sin utställning Let there be rock på Hälsinglands museum där artistvärlden från de senaste 27 åren skildras i bild. För tre år sedan kom fotoboken med samma namn ut, fylld med anekdoter från olika plåtningar med alla från Robyn, The Hellacopters, Nick Cave, Jonathan Richman, LillBabs och Peter, Bjorn & John. Jag når honom på telefon i sommarhuset i Dalarna. Han börjar berätta om att det gäller att våga leka och få dem som ska plåtas att våga släppa sargen. – Det är kul om något är lite »fel«, det ska gärna var lite obekvämt. Ser jag av en slump en soffa med två trasiga ben där vi ska plåta så tar vi och använder den. Jag tycker ofta att en gruppbild, som är svår att ta på papperet, är kul. Det är en utmaning som jag går i gång på som fotograf.

Han har alltid stenkoll på bandet. Men kan i övrigt ofta komma oförberedd till en plåtning, det vill säga att han inte i förväg kollar upp en lämplig plats att fotografera på. I stället brukar han parkera bilen där de ska mötas upp en dryg kvart innan, gå ett varv i omgivningen och notera det han ser. Dåligt väder är inte något problem, utan det snarare tillför något. – Det är svårare att kommunicera med sex personer än en och i ett band så har de dessutom sina roller i gruppen. Det är någon som är ledaren, någon som är pajasen, någon som alltid kommer sent. Så jag försöker se vem det är som kanske tål en utmaning mer än de andra, ber den att göra något först. Då slappnar de andra ofta av.

Han nämner en bild med det svenska bandet Lilla Monsunen. En efter en av artisterna kom att traska rakt ut i sjön med kläderna på för att ta bilden han såg framför sig. – Jag är bra på det jag gör och då gäller det att de litar på mig när jag säger »jag tycker att ni ska gå ner i vattnet«. Jag lade till att »jag kör hem er sedan så ni slipper frysa«. De hade egentligen inget där att göra, men bilden blev så sjukt mycket bättre.

En annan bild han nämner är den med svenska rockgruppen The Hellacopters i samband med deras återförening för ett par år sedan. Basisten var dock tillfällig vid tidpunkten. – Varje bild ett band tar blir som ett visitkort. Här var basisten inne tillfälligt, så jag sa att vi tar några bilder med honom bakom gardinen. Den blev skitbra, och de andra i bandet kunde därmed koncentrera sig på sin grej, utan att alla skulle haka upp sig på vem som var den nya basisten.

I kameraväskan hittas alltid ett vidvinkelobjektiv på 20 mm och ett zoomobjektiv på 24–70 mm. Ett par blixtar ligger också nedpackade för att kunna styra ljuset vid behov. – Jag vill vara med i matchen, helst ska jag vara på taavstånd och kunna flytta ett hårstrå på dem jag fotar. Det ska vara intimt och lite spänt. Inget garv. Jag jobbar ofta med djupet och vill fylla hela fyrkanten som är bilden. – Ofta ligger jag på 45 mm. Ett objektiv på 80 mm är som tele för mig.

Gudrun Holms kunder har ofta anknytning till Bohuslän.

På Smögen har fotografen Gudrun Holm på Isoletta foto sin verksamhet. Bröllop och familjeporträtt fångar hon ute i det karaktäristiska bohuslänska landskapet. Hon berättar att hennes kunder ofta inte bor på orten, men att de har en stark anknytning dit. De har sommarhus, nära släkt med sjöbod eller så har de år efter år besökt en viss klippa. Hon utnyttjar gärna det och ber dem ta med henne dit. – Jag brukar fråga var de har varit när de är här och prata med dem om att använda den miljön i bilderna. Jag vill att hela bilden ska berätta något om dem, säger hon.

Ett återkommande jobb är att fotografera moreller farföräldrar med sina barn och barnbarn. Hon förklarar tidigt att det aldrig är ont om tid. Hon är där för deras skull och kör på tills alla är nöjda. – På ett bröllop går det ganska fort att ta en gruppbild på alla gäster, kanske fem minuter. Men under en fotografering av en familjekonstellation är jag tydlig med att det aldrig är bråttom, det kan ta 1–2 timmar beroende på hur gamla barnen är. Jag står aldrig och trippar för att komma vidare. Och de får kika i kameran ibland för att stämma av resultatet.

Målet är att få dem att slappna av och agera naturligt. – I och med att vi är på en plats som de har en relation till så är det enkelt att börja prata om vad den betyder för dem och på så vis blir de lätt avslappnade. Jag brukar även avvakta lite och se hur de ställer upp sig på egen hand, vad känns naturligt för dem? Ofta är det bästa utgångsläget vad gäller placeringen, sedan kan jag gå in och ändra plats på någon av dem.

Ett annat knep är att få dem att stå nära varandra. – De ska stå väldigt tätt, nästan så att det är pyttelitet pinsamt, då tycker jag det blir bra. Det leder ofta också till några skratt.

Hennes favoritobjektiv skiftar, men just nu är det ett på 135 mm för grupper. Med i kameraväskan ligger ett objektiv på 35 mm. Ibland även ett på 85 mm. Hon poängterar att det alltid är fasta objektiv som hon jobbar med. – Jag försöker komma nära, och gillar inte att zooma. Jag tycker mig ha mer kontroll om jag går med fötterna i stället.

GÖR Porträtt- och pressfotograf, prisad för sitt rockfoto. BOR Stockholm. INSTA @bergmark69

GUDRUN HOLM

GÖR Bröllops- och porträttfotograf. BOR Smögen. HEMSIDA isoletta.se

STEFAN TELL

GÖR Porträtt- och produktfotograf. BOR Stockholm. HEMSIDA stefantell.se

»De ska stå väldigt tätt, nästan så att det är pyttelitet pinsamt, då tycker jag det blir bra.«

»Vi är inte Hollywoodkändisar, det är så här vi ser ut.«

Det är viktigt att de han fotograferar litar på honom, säger Johan Bergmark

Blixtar packar hon aldrig ner vid gruppfotograferingar. – Mina jobb sker uteslutande utomhus. Då handlar det främst om att få ett så jämnt ljus som möjligt på alla i bild, antingen ska alla stå i sol eller i skugga.

En viktig pusselbit vad gäller gruppbilder, anser hon, är att gilla mötet med nya människor. – Jag tycker om alla jag träffar och det tror jag smittar. Det är roligt att träffa dem och höra vad de har för historier. Man får bjuda på sig själv också, om de ska göra det så måste även jag göra det. – Det är sällan folk tycker det är så kul att bli fotograferade, men det händer ofta att jag får höra att »det här var ju inte så farligt«. Trycka av en bild, det kan alla göra, men att få dem att känna att det är kul och säga »Shit, är det där jag?«, det är det inte alla som kan. Då blir jag glad och har lyckats med mitt jobb.

Porträttfotografen Stefan Tell arbetar runtomkring i Stockholm med en mobil fotostudio. Han fotograferar ofta olika konstellationer av grupper. Bland uppdragsgivarna hittas såväl branschtidningar som olika företag och organisationer. – Ska jag fotografera ett antal personer för att bildsätta en artikel, så kanske det finns lite mer frihet att fånga den utifrån innehållet i texten. Men gäller det ett företag som vill ha en gruppbild på exempelvis grundarna eller ett team brukar jag vara tydlig med att den bilden nog kommer att vara inaktuell snart. – Jag frågar dem, varför ska den tas? Hur ska den användas? Gruppbilder har ofta dåliga förutsättningar från start, man stjäl av människors tid och personer byts ofta ut, då måste det finnas en ordentlig tanke bakom.

Nyckeln för att lyckas med en gruppbild, som han ser det, är att kunden är med på premisserna och har koll på det förväntade resultatet. En annan grej är att snabbt ta kommandot vid fotograferingen. – Jag förklarar vad jag behöver ha ut av dem. Ju tydligare jag är, desto enklare är det för dem som ska fotograferas att förhålla sig till uppgiften. Det ligger mycket koreografi bakom en gruppbild, det är som skådespeleri. Om den ska utstråla »kolla på oss, vilket gäng!« måste den känslan och idén ha sålts in till dem som är med.

Samtidigt poängterar han vikten av att sänka förväntningarna. Vissa har förmågan att ställa upp sig som gänget i tvserien Vänner, andra är lika stela som en dockteater. – Vi är inte Hollywoodkändisar, det är så här vi ser ut. Ofta blir en spontan bild som jag tar när de står och pratar innan den där de är koncentrerade och kollar in i kameran bäst. Förut rensade jag ganska hårt i urvalet till kunden, men i dag får de även den typen av bilder.

Han är noga med att erbjuda att ta flera olika typer av gruppbilder, som på ledningsgruppen, grundarna och andra konstellationer för att öka användbarheten av bilderna för kunden, när han ändå är på plats. Han är även mån om att direkt justera eventuella fel, som att någon blinkar, har ett passerkort runt halsen eller fipplar med något i handen. – När jag var ny som fotograf tänkte jag, det fixar jag i Photoshop. Men jag vill inte sitta och ta bort en grej på tjugo bilder i efterhand. Jag spar enormt mycket tid och lönsamhet om jag fixar det i verkligheten i stället. Det är värt att hålla kvar dem några minuter extra för att justera sådana detaljer.

I kameraväskan packar han ner ett objektiv på 28 mm om det behövs bredd och ett på 50 mm om det inte är så stora grupper. – Det är mest praktiskt och då får jag med alla i bild utan att ha väldigt långt skjutavstånd. Har du ett objektiv på 28, 35 eller 50 mm är du tillräckligt nära för att inte behöva skrika för att ge instruktioner.

Stefan Tell ser även en stor fördel med gruppbilder, jämte ett enskilt porträtt, som han gärna nämner för att få folk att slappna av. – I en gruppbild finns det mycket i bilden som betraktarna kommer att titta på, de tittar inte lika noga på en enskild person, det kan vara psykologiskt smart att lägga fram.