KENT KLICH
KENT KLICH
bokrecensioner
Mjukt tilltal om övergivna människor Klich går direkt på kärnan och tar sig snabbt förbi alla lager.
A tree called home
Kent Klich Dogwalk books, 2021 Form: Tina Enghoff Kent Klichs bildberättelse berör. Boken A tree called home innehåller färgfotografier med ett mjukt tilltal, mättade färger och ett varmt, upp fyllande ljus. Jag dras omedelbart in i bilderna, och förflyttas till en insti tution någonstans i Ryssland. Där bor personer, svårt märkta av psykisk sjukdom eller funktionsnedsättning, som blivit ett med de slitna interiör erna. Deras isolering avspeglas i den påvra möbleringen och de anstalts gula väggarna. Samtidigt är det i skildringen av mönster, material och texturer som
fotografierna i hög grad lever och andas. Det blir en uthärdlig genväg in till institutionens vardag. Kent Klich presenterar helt enkelt ett sällsynt verksamt och vackert färgfotografi. Att bläddra i A tree called home är som att resa i tiden, till en plats bort glömd och övergiven av samhället. Ofta står personerna uppställda och tittar rakt in i kameran. Närvarande men samtidigt avlägsna, inneslutna i sig själva. Men de leker också, stökar och lever sina liv. Människoöden vars gemenskap skapar inlevelse, trots att de egentligen bara flyter förbi på sidorna. Kent Klich ser individen och skildrar var och en med medmänsk lighet. Fokuserar på ljuset i tillvaron, men förskönar inte. Ostörda ger han de avbildade värdigheten tillbaka.
Kent Klich har en märklig förmåga att snabbt ta sig förbi alla lager. Att gå direkt på kärnan. Antagligen bara möjligt genom att han tillbringat så mycket tid innanför institutionens väggar. Han har återkommit hit under
Kent Klich blandar sitt eget bildmaterial med de intagnas egna teckningar och fotografier. Inklippta mot det obestrukna papp rets svarta bakgrund svävar Aleksey Sakhnovs kantiga lådhus gjorda
»Att bläddra i ›A tree called home‹ är som att resa i tiden, till en plats bortglömd och övergiven av samhället.« tjugo års tid, från början inbjuden av en hjälporganisation med mål att återintegrera de intagna i samhället. En klassisk position och metod för en fotograf. Och varför ändra något som fungerar?
av kartonger och förpackningar. Rörande enkla former, tydliga tecken för hem och tillhörighet. De strålar som färgstarka ljuspunkter i mörkret. / MAGNUS BONS
fotografisk tidskrift
| 42
