9 minute read
Skeppare på Kurön
”Jag har tagit tillbaka det jag förlorat”
Lars har seglat på många mörka vatten i sitt liv. Men nu styr han med säker hand tre båtar fram och tillbaka till Kurön, Frälsningsarméns behandlingshem för personer i missbruk. Stridsropet for ut på Mälaren med skepparen som alla talar gott om.
TEXT: CARINA TYSKBO FOTO: JONAS NIMMERSJÖ
08.12 Vid Lindby brygga på Adelsö råder stillhet. Syrenbuskarna slokar på sensommarvis. Tvärs över Mälaren böljar fälten på Björkö-Birka. Ett får bräker. Så bryts plötsligt tystnaden när Hampus, en tidigare bogser- och timmerbåt från 1933 med 70 tons bruttovikt, rundar udden. Det går undan när den solglimmande ytan bryts och vattnet skummar kring fören. Svenska flaggan fladdrar.
Vid rodret står Lars Enbom, skeppare på Kurön, Frälsningsarméns behandlingshem för personer i missbruk. Han lyfter armen och vinkar.
08:37 — Välkomna! Rejäla handslag, vänliga blickar. Lasse har lagt till och bjuder oss ombord. Med finns också Fredrik, klient och däcksman, och kuratorn Maria som lämnar av en klient på dagsledighet.
Lasse bor på Kurön under de sju dagar i sträck som han jobbar. Varje dag kör han personal, klienter eller matvaror enligt en turlista den cirka tio minuter långa turen till och från ön. Schemat kan kastas om snabbt om en klient till exempel måste akut till sjukhus. — Jag har ständig beredskap, dag som natt. Klockan sex står jag för det mesta och brer mackor med personalen i köket, säger han.
08.53 — Alla ombord?
Lasse styr Hampus ut från kaj. Just då dyker Arlas kylbil upp över krönet på backen. Det är bara att lägga till igen. När varorna är lastade och dagens post hämtad ger vi oss ut på vattnet. Morgonbrisen är sval när Hampus passerar farleden mellan Södertälje och Västerås. Vi ser Kurön som ett två kilometer långt grönt smycke med Ridön och Jurstaholm i norr och fastlandet i väster.
8.53
8.12
8.53
9.14
9.58 10.15 9.14
9.31
09.14 Kuröns hamn ligger inbäddad i höga lummiga träd med skogen som en fond bakom byn. Vattnet är spegelblankt när vi lägger till och Fredrik gör fast båten. Crème fraiche, mjölk, smör och grädde lyfts av, dels med båtens lastkran och dels för hand till en kärra bakom en fyrhjuling. Lasse hoppar upp på den och gasar upp för backen.
I byn ligger pastellfärgade hus med snickarglädje utspridda mellan slingrande grusgångar, gräsmattor, äppelträd och prunkande rabatter. Här finns kapell, växthus och skapandeverkstad. Det är vackert och pittoreskt, hela tiden med Mälaren i blickfånget. 63 klienter med olika grader av missbruksproblematik kan behandlas på Kurön. — Eftersom det här är en ö kommer man bort från samhället och alla frestelser när man vistas här, säger Lasse, som parkerat utanför köksbyggnaden.
09.31 — Tjena, vi är här med varor!
Lasse småsnackar med de två kockarna som svabbar golv inför lunchen. Kylvarorna staplas längs med kökets korridor. Ett skafferi står öppet och avslöjar en exemplarisk ordning. — Det är så bra mat här, säger Lasse och klappar sig på magen. Ja, det syns ju på mig.
09.58 Vi styr mot Adelsö igen, denna gång med Anna af Kurön från 1987, öns snabbaste båt med en maxhastighet på 30 knop. Hon används vanligtvis vid persontransporter. Trots att Mälaren kan bjuda på rejält grov sjö har Lasse aldrig ställt in en tur. Isbrytaren gör dessutom att han kan köra hela vintern. — Oavsett väder vill personalen alltid hem, säger han och styr in mot Lindby brygga, där en klient kliver av och en annan går ombord.
10.15 Däcksman Fredrik är i 40-årsåldern och har ljust blå och vänlig blick. Han är utbildad ingenjör men har kämpat mot droger i många år. Efter tre månader på Kurön ska Fredrik nu flytta till egen försökslägenhet i Frälsningsarméns Halvvägshus. Han är nervös. — Jag är rädd att jag ska bli för ensam och trilla dit igen. Jag älskar den här platsen. Lasse är den bästa man kan tänka sig, han är aldrig på dåligt humör, säger han mjukt medan han sköter sysslorna ombord.
10.40
11.34 Två trygga gamla Volvodieselmotorer tar lastbåten Brahe från 1963 fram och tillbaka från Kurön. Med den fraktas fordon, maskiner, grus och containrar.
10.50
10.40 I expeditionshuset vid strandkanten arbetar all administrativ personal, liksom vårdpersonal och kuratorer. Några dörrar har upptagetknappar som lyser rött. Lasse bjuder på kaffe ute på altanen. Avlägsna vrål av en motorsåg hörs inifrån skogen. Efter sju år på Kurön är Lasse insatt i det mesta kring verksamheten som rymmer egen kraftstation, tvätteri, skogsbruk och sopstation. Och så rederiet, hans huvudsakliga syssla sedan 2013.
10.43 Solvärmen stiger medan skepparen berättar om en ungdomstid tidigt kantad av droger. Som nybliven pappa förlorade han sitt barn. Då föll allt. — Fängelse? Ja, jag har 56 olika avsnitt i kriminalregistret bakom mig, främst narkotika, säger han uppriktigt.
Till slut stod han på botten och bad socialen: Hämta mig! Han trodde Kurön skulle vara ett ”tokreligiöst ställe” men ville ge det en chans. Och när behandlingen inleddes blev han frisk direkt. — Det här är världens bästa plats. Jag har tagit tillbaka det jag har förlorat. Nu läser jag till behandlingsassistent under mina lediga veckor. Vårt samhälle måste verkligen satsa mer på förebyggande arbete hos yngre, säger han och kisar på sitt karaktäristiska sätt med ena ögat stängt.
10.50 Vi får en titt i skepparkontoret där Lasse nästan aldrig sitter. Här finns skrivbord, plats för omklädning, ett litet pentry och toalett. — Nej Mikael, den andra skepparen, gillar datorer bättre än jag. Jag vill vara igång hela tiden, säger Lasse och låser dörren bakom sig igen med en stor nyckelknippa. Den går till alla byggnader på hela ön.
På en bänk under ett träd sitter en äldre kvinna med jeanskjol och prickig topp. Hon löser korsord. Kerstin är klient och ska vara kvar här till mitten av september. Det är inte första gången hon är i behandling. — Jag älskar den här platsen! utbrister hon på norrländska. Närheten till vattnet, naturen och maten. Framförallt är personalen underbar.
11.34 Brahe är Kuröns lastbåt från 1963 och fraktar öns alla fordon, maskiner, grus och containrar, men gör även fraktjobb till andra öar. Däcket rymmer gott och väl en fullastad lastbil. Nedför lejdaren öppnar sig det breda lastrummet med två gamla Volvodieselmotorer. — Vi har regelbunden servicehjälp av en firma. Annars mekar vi så mycket som möjligt själva, säger Lasse och klappar på de grönmålade maskinerna.
12.00
13.00 Kaplan Peter Manninen lämnar ön för att åka och fira ett barnbarn. Annars leder han bland annat Kuröns gudstjänster och finns till för samtal med klienter.
14.28
13.00 ”Mamma oroar sig när jag ringer. Det är inte så många som orkar tro på mig längre”, säger Fredrik L. som varit på 21 behandlingshem och suttit totalt åtta år i fängelse.
16.13
12.00 I matsalen doftar det hemlagat när alla klienter radar upp sig upp sig på led och fogligt får en dusch av handsprit. Många hälsar på Lasse när han hämtar köttfärslimpa, kantarellsås och rostad potatis. — Lasse är bäst, bara så ni vet! intygar en man med stort grått skägg över sin välfyllda tallrik.
13.00 — Jag har varit på 21 olika behandlingshem. Suttit åtta år i fängelse, säger 40-åriga Fredrik L, ombord på Anna af Kurön. Idag ska han och assistenten till banken på Ekerö. Rastlösheten är det värsta med att vara i behandling. Han plockar med telefonen. — Mamma oroar sig när vi ringer varandra. Det är inte så många som orkar tro på mig längre, säger han och ser ut över vattnet. Han har en liten stjärna tatuerad vid tinningen.
Intill står kaplan Peter Manninen med en resväska. Rosa paket med enhörningar sticker upp ur en påse. Som öns pastor leder han gudstjänster och finns till för samtal. — Men nu ska jag till Borås och fira ett barnbarn, säger han.
Lasse suckar och tittar på klockan. En klient som skulle komma klockan 13 med taxi dyker inte upp. Han ringer några samtal. — Det är rätt vanligt. Antingen blir det krångel med sjuktransporten eller så väljer klienten att komma senare. Man får nämligen blåsa i mätare när man kommer till ön och är det positivt så får du inte skriva in dig, berättar han.
13.28 Vi ger upp väntan och vänder tillbaka. I den solglittrande farleden syns ett par segelbåtar och en färja. Lasse guidar oss runt hela Kurön: — Där bodde Frälsningsarméns grundare Hanna Ouchterlony fram till sin död, säger han högt för att överrösta båtmotorn och vinden. Han pekar på en liten röd stuga en bit in i skogen. Och där nere badar finnarna bastu tisdagar och torsdagar!
14.28 — Vill ni ha en glass? Jag kan visa er kiosken. Lasse låser upp en rödmålad byggnad som förutom Kuröns kiosk och kafé rymmer biljardrum, soffor och plats för umgänge. — Kiosken är mitt skötebarn – och sorgebarn, säger Lasse flinande när han berättar om klienters tjat att köpa på kredit och betala nästa gång.
16.13 Efter ytterligare några sjövändor är det dags för sista turen från Kurön. Ombord har flera ur personalen bänkat sig i eftermiddagssolen. Karl-Gustav jobbar i Kuröns tvätteri och sköter all tvätt tillsammans med några klienter. Hans två hundar är som inventarier på ön. — Ja, de skapar bra stämning här, säger Karl-Gustav och kliar en av hundarna på huvudet.
16.19 Lasse har varit igång i nästan 12 timmar när vi tar farväl. Men han ser inte trött ut. — Jag har nog ersatt droger med arbete, säger han skrattande och styr in till kajen. Så blir han allvarlig och fortsätter: — Det är värst när personer ska lämna oss. Det är så lätt att falla då. Man hoppas ju bara att det ska gå bra för alla. Som för min däcksman – en så otroligt fin kille. g
