8 minute read
Bibelläsningen övertygade
Robert Tuftströms behov av verklighetsflykt fick honom att sluka böcker, även Bibeln. Den läsningen resulterade i att han på sitt pojkrum böjde knä och tog emot Jesus. Idag är han chef för Frälsningsarméns sociala arbete i vårt land.
TEXT OCH FOTO: TERESIA JANSSON
Jag har hört någonting om att två procent av alla som blir frälsta blir det bara genom att läsa Bibeln, så de procenten tillhör jag, säger Robert Tuftström med ett leende.
Han sitter vid sitt skrivbord på programkontoret på Frälsningsarméns högkvarter i Stockholm. Här tillträdde han som chef för den sociala divisionen den 1 maj. Lika gråbeige som denna septembereftermiddag är Roberts mundering från topp till tå; väst och byxor i slitstarkt tyg med logotypen för International Emergency Services (IES) tryckt på vänster bröst. Det är Frälsningsarméns hjälporgan som rycker in vid exempelvis naturkatastrofer och där har Robert mycket erfarenhet i bagaget. Men vi återkommer till detta.
Han växte upp som yngst av fyra syskon i Härnösand med politiskt aktiva föräldrar och ett hem som präglades av ett socialistiskt tänkande. — När mina föräldrar träffades gick mamma i kyrkan men pappa förbjöd henne att göra det, fast senare blev han frälst och mamma hittade tillbaka till sin tro, berättar Robert.
När han var tio år skilde sig föräldrarna. Detta satte igång en process inom Robert med mycket tankar kring meningen med tillvaron. — Allt kändes tomt och deprimerande och jag undrade vad mer som finns i livet. Men istället för att döva mig med droger eller annat så läste jag massor med litteratur för att slippa tänka på vardagen, förklarar han.
Tillslut kvarstod telefonkatalogen och hans brors dammiga konfirmationsbibel och han satte tänderna i den sistnämnda. Av läsningen förstod Robert att Gud haft ett syfte med skapelsen, att människan gav upphov till syndafallet och att Jesus återupprättade kontakten mellan människan och Gud. — Den personliga frälsningen i mötet med Jesus blev svaret på min livskris. Jag insåg att livet inte tar slut, att det finns en evighet i gemenskap med Gud, säger Robert.
Så den höstnatt han läste Bibeln för första gången gick han ner på knä vid sin säng och gav sitt liv till Jesus och trots mörkret utanför upplevde han hur hela rummet lystes upp. Han drog upp rullgardinen för att se var ljuset kom ifrån men det var bäcksvart i den norrländska natten. —Jag upplevde frälsningens under mycket påtagligt, sedan sov jag bara två timmar men jag har aldrig känt mig så utvilad. I skolan pratade jag med klasskompisarna och undrade om inte de hade upptäckt det som jag hade varit med om, säger Robert.
Några kamrater var aktiva i en baptistkyrka så det blev även han och lite senare i Svenska kyrkan. Just att det var genom Bibelläsning som Robert blev frälst har gjort att Bibeln alltid har haft stort fokus i hans tro och han nämner ett av sina favoritställen; Filipperbrevet 1:21: ”För mig är livet Kristus och döden en vinst.”
— Det enda sättet att upprätthålla tron är att leva i gemenskap med Jesus hela tiden, att läsa ordet, be, sjunga lovsång och umgås med andra kristna. Det räcker inte att vara söndagskristen, menar Robert. — Och Bibeln är verkligen levande ord som förvandlar, fortsätter han.
Via en kristen skolgrupp fick han vänner som tillhörde Frälsningsarmén. Han började fundera över om det var där han skulle engagera sig eftersom samfundets teologi stämde bra överens med hans egen läsning. Men att bära uniform kändes inte alls lockande, särskilt inte med tanke på att den krävde kemtvätt. — Jag hade allvarliga samtal med Gud där jag hörde honom säga att ”Här ska du vara!” Det var min Jakobskamp med honom, säger Robert och syftar på berättelsen i 1 Mosebok 32. — Men strax därefter kom den första uniformen som gick att tvätta i maskin så Gud bröt ner alla mina motstånd, fortsätter han och skrattar.
Robert hade vid det här laget flyttat till Stockholm och träffat Anna-Maria. År 1988 gifte de sig och började läsa vid Frälsningsarméns officersskola. Sedan väntade ledarskap för Frälsningsarméns kårer (församlingar) i såväl norra, södra och västra Sverige. Robert har även haft flera tjänster inom Frälsningsarméns stödboenden, behandlingshem och sociala center. Däremellan har det rymts avstickare till katastrofområden i olika delar av världen efter att han utbildat sig till kris- och katastrofledare inom IES, som tidigare nämnts.
Robert har vistats i såväl Filippinerna,
Robert tillsammans med sin fru Anna-Maria och barnen Carolina och Daniel.
Haiti och Bahamas efter att de drabbats av orkaner eller jordbävningar. I Uganda rådde intern konflikt medan Rwanda behövde hjälp att hantera flyktingströmmar från Kongo. Människor har försetts med förnödenheter av olika slag och Robert har även deltagit i uppbyggnaden av infrastruktur och annat. Ofta har det rört sig om tremånadersinsatser vilket naturligtvis inverkat på Roberts och Anna-Marias familjesituation, inte minst när två barn kom till världen. — På den tiden fungerade inte internet så bra och det var dyrt med internationella samtal så jag ringde hem en gång i veckan och pratade i fem minuter, säger Robert och ler. — Det gäller att man klarar av att vara borta från varandra, men det är en sådan viktig möjlighet att få åka iväg och hjälpa andra, fortsätter han.
Några utlandsvistelser har varit längre och då har hela familjen varit med; i Rwanda/Burundi och nu senast i Lettland där Robert var regionchef för Frälsningsarmén. Trots en del likheter har det funnits kulturskillnader mellan länderna. Robert nämner att det i Afrika ofta inte tas så många egna initiativ på en arbetsplats trots att förmågan och kapaciteten finns där, eftersom det kan leda till avsked. I Rwanda ser man inte folk i ögonen när man pratar då det inte anses vara respektfullt. Där gör de som härrör från Kongo mer väsen av sig, liksom de med ryskt ursprung som bor i Lettland medan letterna själva generellt har en mer ”svensk” framtoning. — Det har varit otroligt utmanande men lärande att vistas i de här länderna och jag har fått jobba mycket med mig själv. Jag har lärt mig se vad som är jag och vad i mig som har formats av den kultur jag vuxit upp i. Och jag har fått anpassa mig efter omständigheterna, förklarar Robert.
Utanför Frälsningsarméns Högkvarter i Stockholm där Robert har sitt kontor idag.
Robert och Anna-Maria i Riga, Lettland, där de var verksamma under några år.
— Att arbeta i Afrika är den största upplevelsen jag har haft i livet och det blir en sådan skillnad när man får göra en insats där. Jag har förälskat mig i både länderna, människorna och klimatet, fortsätter han.
Nu är hela familjen ändå glad att vara tillbaka på svensk mark. Angående det sociala arbetet understryker Robert betydelsen av att förankra det i en kår eller åtminstone att det finns ett nära samarbete däremellan men också en hemkänsla. — Vi måste ge människor möjligheten till ett andligt hem och det permanenta hemmet bör vara kåren. Därför är det också viktigt med volontärer för det går inte att ersätta Guds familj med enbart anställda, menar han.
Här kommer han in på Frälsningsarméns nya vision ”Välkommen hem – livet med Jesus” som han själv varit med och tagit fram och vars mål är att lägga vikt vid relationer, gemenskap och delaktighet.
— Livet med Kristus handlar om hela livet och om en helhetssyn, om att människor blir frälsta och fortsätter vara det. Vi behöver bli skarpare i att möta människor där de är och i de behov de har, liksom att vara relevanta och trovärdiga i både vår tro och vårt sätt, fortsäter han. säger Robert.
När han får frågan om hur drömscenariot för framtiden skulle se ut påpekar han att han inte är någon karriärmänniska och att han bygger där han står. Och även om en till utlandsvistelse skulle vara kul så trivs han utmärkt där han är just nu. — Jag lever i min dröm, i min kallelse. Jag vill vara där Gud kan använda mig och där Frälsningsarmén kan placera mig. Det är en otrolig förmån att få vara frälsningsofficer och att se människors liv förvandlas till det bättre och hur de blir befriade från bundenhet, avslutar Robert. g
fakta
robert tuftström
Ålder: 52 år. Bor: I lägenhet på Kungsholmen i Stockholm. Familj: Gift med Anna-Maria, barnen Carolina, 29 år, och Daniel, 25 år.
Officersroller:
• Kårledartjänster, Hisingskåren/Göteborg, Sundsvall, Trelleborg, år 1990-1995. • Medarbetare/föreståndare, Kurön behandlingshem, Sociala Centret Hornstull, Gnistan stödboende och härbärge, Örebro, år 1995-2010. • Hjälparbetare kris/katastrof, IES, Uganda, Rwanda, Filippinerna, Haiti år 2007-2010. Rwanda och Burundi år 2012-2014, Bahamas, år 2019. Projektofficer, Rwanda och Burundi Command och IES, år 2012-2014. • Programkoordinator, Programkontoret, Högkvarteret, år 2010-2011. • Områdesexpert för sociala institutioner, Programkontoret, HK år 2011-2012. • Biträdande kårledare med ansvar för KSA, Templet, Stockholm. Eftervårdsprojekt Stockholm och medarbetare CS expedition, år 2014-2015. • Ordförande Etikrådet, år 2014-2015. • Regionchef, Lettland, år 2016-2020. • Divisionschef Sociala Divisionen, Högkvarteret, år 2020-.
Fritidsintressen: Historia; främst vikingatid, medeltid och 1700-tal. Läser helst: Bibeln, skönlitteratur och facklitteratur. Favoritbibelord: ”Allt förmår jag i honom som ger mig kraft.” (Fil 4:13). Även: Fil 1:21, 4:4, Matt 11:28-30 och Ps 139:5. Blir glad av: Gemenskap, någon annans glädje, att vara del i någons livsresa i mötet med Jesus.
Förklaringar: IES: International Emergency Service. Command: Fristående land/ länder som inte ingår i ett territorium. KSA: Kårens sociala arbete. CS: Chief Secretary.
