Genus 2-3 2013

№ 2-3/13

populärvetenskapligt MAGASIN Från Nationella sekretariatet för Genusforskning

Tema:

teoribyggarna

№ 2-3/13

Sista numret ut Illustration: Emma Hanqvist

När det allra första numret av tidningen Genus gavs ut år 1999 var genusforskningen ett nytt, utmanande forskningsfält. Ett av uppdragen för det då nystartade Nationella sekretariatet för genusforskning var att berätta om genusforskningens nya rön och teoribildningar och om den bild av samhället som forskningen visade.

I dag är genusfältet fortfarande relativt ungt, men under tidningens 15 år har det vunnit mark på de flesta universitet och högskolor. Fältet är väl etablerat både som eget forskningsämne och som del i andra akademiska discipliner, men det utmanar fortfarande och visar på nya vägar i samhället och inom akademin.

Det här dubbelnumret blir det sista som ges ut av

tidningen Genus. Vi har valt att ägna det åt att titta närmare på genusforskningens teorier och vad de får för betydelse i praktiken. Teori och praktik brukar framställas som varandras motpoler, men gränsen är knappast tydlig. Nya teoretiska riktningar får betydelse utanför universiteten och samhällskritisk forskning formuleras i dialog med sociala rörelser. Så måste det vara, framhåller genusforskaren Paulina de los Reyes i artikeln ”Teoretiskt mod kan förändra världen”.

Mycket har hänt sedan genusforskningens pionjä-

rer trängde in i akademin under 1960- och 70-talet.

Feministiska forskare ifrågasatte hur kunskap producerades av män och utifrån mäns villkor. Sedan dess har förståelsen av kön teoretiskt sett blivit mer mångbottnad. I slutet av 1980-talet introducerades begreppet genus i Sverige och på 1990-talet slog uttrycket könsmaktsordning igenom på bred front. I samma veva kom det poststrukturalistiska genombrottet, som vi skriver

2

om i artiken ”Vadå post?”. Senare har queerforskning, intersektionell analys, posthumanism och flera andra perspektiv tillkommit.

Många förknippar nog teori med svårlästa texter och krångliga ord, men teorier kan också ge aha-upplevelser och förändra hur vi ser på världen. Även om utgivningen av tidningen Genus upphör

fortsätter Nationella sekretariatet för genusforskning att rapportera om ny genusforskning genom webb, nyhetsbrev och sociala medier. Vi vill satsa mer resurser på våra digitala kanaler, med ambitionen att genusforskningen på det sättet ska fortsätta att utmana, inspirera och upptäckas av ännu fler. Vi vill tacka alla läsare genom åren, och hoppas att ni fortsätter att läsa på genus.se.

Inga-Bodil Ekselius, föräldraledig red.

Charlie Olofsson, vik. red.

innehåll

№ 2-3/13

Nya avhandlingar

4

Tema: Teoribyggarna

6

Teoretiskt mod kan förändra världen

8

Vadå post?

12

Humaniora som går över gränsen

13

Normkritiken utmanar oss alla

14

Plats för femme

16

Forskningsfältet som sköts i sank

18

Smartare men segare med intersektionalitet

20

Konsensus hotar tysta diskussionen

22

Jämställdhetens dominans är historia

23

”Genusordningen har definitivt försvagats”

25

”Vi protesterar med teorierna i ryggen”

26

”Färgblint” Sverige rejält på efterkälken

28

Porträttet: Nina Lykke

30

Krönika: Pia Laskar

34

Noterat

35

Lästips

37

Tillbakablick

38

Ledare

39

Enkät

40

POPULÄRVETENSKAPLIGT MAGASIN FRÅN NATIONELLA SEKRETARIATET FÖR GENUSFORSKNING

TEMA:

TEORIBYGGARNA

GENUS ÄR EN PUBLIKATION FRÅN: Nationella sekretariatet för genusforskning Göteborgs universitet, Box 200 405 30 Göteborg Telefon: 031-786 92 32 E-post: sekretariat@genus.gu.se Ansvarig utgivare: Kerstin Alnebratt E-post: kerstin.alnebratt@genus.gu.se Vik. redaktör: Charlie Olofsson E-post: webbred@genus.gu.se Telefon: 031-786 92 34 Grafisk form: Emma Hässel Layout: Frida Lundberg Tryckeri: Ale Tryckteam AB, Bohus ISSN: 1403-8943 Referensgrupp: Sharareh Akhavan, med. dr i folkhälsovetenskap, Skövde; Kerstin Alnebratt, föreståndare, Nationella sekretariatet för genusforskning; Susanne Andersson, fil. dr i pedagogik, Stockholms universitet; Sofia Ivarsson, handläggare Vinnova; Ulrika Dahl, lektor i genus­vetenskap, Södertörns högskola; Ewa Gunnarsson, professor i människa-maskin, Luleå tekniska universitet; Lars Jalmert, professor emiritus i pedagogik, Stockholms universitet; Annika Forssén, lektor i allmänmedicin, Umeå universitet; Carina Listerborn, professor i stadsbyggnad, Malmö högskola; Claes Nyberg, kommunikationskonsult; Kristina Lundgren, lektor i journalistik och masskommuniaktion, Södertörns högskola.

Allt material i Genus tryckta upplaga publiceras även på webben.

Omslagsbild detta nummer: Emma Hanqvist Annonser: Handhas av redaktören Nationella sekretariatet för genusforskning har som uppdrag att: • F örbättra villkoren för svensk genusforskning av hög internationell klass.

• Synliggöra svensk genusforskning och bidra till samverkan med omvärlden.

• Underlätta svensk genusforsknings internationalisering.

Läs mer om sekretariatets verksamhet och om genusforskning på www.genus.se.

GENUS № 2-3 ⁄ 13

3

– Vi har förhållandevis goda kunskaper om varför pojkar och män börjar begå brott, men när det gäller flickors och kvinnors kriminalitet vet vi betydligt mindre, säger hon.

Svårt att förena företag och familjeliv

Illustration: colourbox

Genusmärkta vårdråd på telefon

4

Kvinnors brottskarriär skiljer sig från mäns Kvinnors brottskarriär skiljer sig delvis från mäns. Det visar avhandlingen The female offender: patterning of antisocial and criminal behaviour over the life-course. Generellt brukar man tala om två grupper av brottslingar: ungdomsbrottslingar och kroniker. De första begår brott under några år i sin ungdom medan de senare fortsätter i vuxen ålder.

I avhandlingen identifierar kriminologen Frida Andersson en grupp kvinnor som börjar begå brott i vuxen ålder och snabbt fortsätter med fler och allvarliga brott. Frida Andersson ser likheter mellan de här kvinnorna och kronikerna. Båda grupperna har haft en tuff uppväxt med låg socioekonomisk status och svårigheter i skolan, men den här gruppen kvinnor sticker ut genom att de inte begår brott i ungdomen. Om man kan hitta ett svar på vad det beror på kan det ge viktiga ingångar för utformandet av prevention och intervention, menar Frida Andersson.

Hon tycker att det behövs mer forskning om kvinnors brottskarriärer.

Foto: colourbox

Mammor som ringer till sjukvårdsupplysningen får ofta tips på hur de själva kan behandla sina sjuka barn medan pappor i större utsträckning rekommenderas att vända sig till vårdcentralen. Det visar avhandlingen Telephone Nursing: Stakeholder views and understandings from a paediatric and a gender perspective. Sjuksköterskan Elenor Kaminsky har undersökt sjukvårdsupplysningens verksamhet ur telefonsjuksköterskornas, föräldrarnas och chefernas perspektiv. Hon konstaterar att barnsjukvård över telefon i stor utsträckning tycks vara en verksamhet för kvinnor. Av de samtal som ingick i undersökningen gjordes 73 procent av mammor. Detta kan, enligt Kaminsky, ses som ett bevis för att kvinnor fortfarande har det huvudakliga ansvaret för barnens omsorg.

Fast det kan också vara någonting i verksamheten som gör att fler mammor än pappor kontaktar sjukvårdsupplysningen. Det bekräftas, enligt Kaminsky av att vissa telefonsjuksköterskor uppgav att de tycker att det är lättare att prata med mammor än med pappor.

Att pappor i högre utsträckning än mammor rekommenderas att vända sig till en läkare kan vara ett uttryck för att pappors oro tas på större allvar av

telefonsjuksköterskorna, men det kan också vara ett uttryck för att telefonsjuksköterskorna inte litar på pappornas kompetens att vårda sina barn.

Svårigheterna i att förena företagande och familjeliv kan vara en förklaring till att så få kvinnor väljer att starta eget. Egenföretagare har ofta oregelbundna arbetstider och jobbar generellt sett mer än anställda. I synnerhet kvinnliga egenföretagare känner press över att inte hinna med.

Män som är företagare känner inte samma tidspress, visar Andreas Mång i avhandlingen Self-employment in Sweden: A gender perspective.

Samtidigt konstaterar han att kvinnor som blir egenföretagare ofta motiverar det beslutet med att det underlättar deras möjligheter att förena arbete och familjeliv. Män väljer i större utsträckning att bli egenföretagare för att öka sin inkomst.

Lång väg till jämställda arbetsresor Kvinnor prioriterar närhet mellan jobbet och hemmet i högre utsträckning än män. Det visar avhandlingen På väg mot jämställda arbetsresor?

Vardagens mobilitet i förändring och förhandling. Ana Gil Solá, kulturgeograf vid Göteborgs universitet, har gjort 20 djupintervjuer med småbarnsföräldrar samt analyserat

n y a a v h a n d l i ng a r

statistik över arbetsresor och arbetsplatslokalisering. Män har ofta längre resväg än kvinnor och använder i större utsträckning bil för att ta sig till och från jobbet. Rent ekonomiskt tycks män gynnas av pendlingen.

Medan kvinnor generellt kan tänka sig ett okej jobb i närområdet söker män sig längre bort för det optimala jobbet. Över tid har mäns och kvinnors arbetsresor blivit mer lika varandra, men utvecklingen mot jämställda arbetsresor går trögt.

undersköterskor i Sverige, men i båda länderna upplever undersköterskorna att de är för få i personalen, att de har bristfällig utrustning och ont om tid för arbetstuppgifterna. De upplever också att möjligheterna till utveckling är små och att stödet från ledningen brister. Att inte ha resurser nog för att kunna tillgodose de äldres behov skapar känslor av otillräcklighet och stress. 40 procent av deltagarna har haft allvarliga funderingar på att säga upp sig under de senaste två åren.

Välfärdsstaten inte alltid kvinnovänlig

Fy vad äckligt!

De nordiska välfärdsstaterna beskrivs ofta som kvinnovänliga, men så är det kanske inte nödvändigtvis. Tjänsterna som erbjuds genom den offentliga sektorn underlättar för kvinnor att förena förvärvsarbete och omsorgsansvar, men vårdpersonal försummas ofta i diskussionen. Det konstaterar Anneli Stranz genom avhandlingen Omsorgsarbetets vardag och villkor i Sverige och Danmark: Ett feministiskt kritiskt perspektiv.

I avhandlingen jämförs svenska och danska undersköterskors upplevelse av sin arbetsituation. Arbetet framstår som särskilt mödosamt för

kring normalitet kommer till uttryck på lågstadiet. Genom studien i två lågstadieklasser såg hon att barnen ofta agerar normbrytande medan lärare i stor utsträckning bidrar till att förstärka normer. Jenny Bengtsson kunde vidare konstatera att barn kan ha lättare att hantera och närma sig ämnen som rör sexualitet om de först dömer ut det som äcklig. Genom det avståndstagandet kan de skoja om det som känns laddat.

Fordonselevers språk direkt och humoristiskt

Till en musiklektion om bugg tog läraren med sig en 50-talsklänning med klockad kjol. Hon frågade vem som ville prova den. Andreas viftade ivrigt med handen men ignorerades; det blev Maja som fick ta på sig klänningen. Scenen är hämtad ur avhandlingen Jag sa att jag älskade han men jag har redan sagt förlåt för det. Ålder genus och sexualitet i skolans tidigare år. Jenny Bengtsson, Linköpings universitet, har undersökt hur föreställningar Foto: colourbox

Språket fyller en viktig funktion för identitetsskapandet hos elever som läser på fordonsprogrammet. Det framgår av Katarina Kärnebros avhandling Plugga stenhårt eller vara rolig?

Normer om språk, kön och skolarbete i identitetsskapande språkpraktiker på fordonsprogrammet.

I avhandlingen beskriver hon elevernas språkbruk som konfrontativt, direkt och humoristiskt – ett sätt att tala som brukar förknippas med maskulinitet. Kärnebro konstaterar att normer kring kön, heterosexualitet och social klass återskapas genom språket och påverkar elevernas möjlighet till identitetsskapande och till lärande.

Flickorna och pojkarna i studien använde generellt sett samma språkbruk men till skillnad från pojkarna uppfattade flickorna inte språket som ett uttryck för genus. De såg i stället språket som ett uttryck för självständighet och djärvhet.

Flickorna i studien menade vidare att de hellre anpassar sig till normerna inom den aktuella gruppen än till den normativa medelklassfemininiteten. läs mer . Fler avhandlingar finns på genus.se.

GENUS № 2-3 ⁄ 13

5

Teoribyggarna Genusforskningens teorier når långt bortom universitetsvärlden.

Under decennier har aktörer utanför akademin fått redskap att analysera och förändra maktordningar som tidigare tagits för givna. I det här numret av Genus tittar vi närmare på hur genus­ forskningens teoribygge har växt fram och förändrat vårt sätt att se på världen.

t e o r i b y gg a r n a

Teoretiskt mod kan förändra världen t e x t: J i mm y s a n d I l l u s t r at i o n : co lo u r b ox / f r i d a L u n db e r g

Genusvetenskapens teorier har inte vuxit fram i ett slutet akademiskt rum, utan i nära samspel med samhället utanför. Dialogen med sociala rö­ relser har varit en grundförutsättning, liksom att studenterna har utmanat forskare att överskrida gränser. Det ser forskaren Paulina de los Reyes när hon tittar tillbaka på fältets framväxt i Sverige.

Med början under 1990-talet skedde ett slags skifte, då det började talas om genusforskning i stället för kvinnoforskning. Begreppet genus hade introducerats i Sverige av historikern Yvonne Hirdman år 1988, för att ersätta och utveckla tänkandet kring det som sedan 1960-talet kallades könsroll. Sedan dess har förståelsen av kön blivit teoretiskt sett mer mångbottnad.

– Under 90-talet växte teoriutvecklingen, exempelvis kring könsmaktsordning. Queerforskning, intersektionell analys och andra perspektiv kom till, säger Paulina de los Reyes, professor i ekonomisk historia vid Stockholms universitet.

Men, understryker hon, utvecklingen ska inte ses som en homogen, likriktad process som griper över forskningsfältet i dess helhet. Det finns genusforskning med hög abstraktionsnivå, men det gäller inte all genusforskning.

– Alla jobbar inte på samma sätt. Det finns fortfarande en hel del forskning som kretsar kring skillnader mellan kvinnor och män, eller som studerar kvinnors historia. Alla genusforskare är inte så intresserade av att problematisera kön som maktbärande kategori, säger Paulina de los Reyes.

Anna Wahl är professor vid Kungliga tekniska högskolan, KTH, och en pionjär inom forskningsområdet organisation och kön. Främst handlar hennes forskningsfrågor om kön som maktrelation i organisationer, med fokus på förändringsprocesser och motstånd. Hon

8

delar Paulina de los Reyes bild av genusforskningens stora spännvidd.

– En del forskare arbetar mer med det konceptuella, samtidigt som det finns otroligt mycket empirisk forskning. Men också där ägnar man sig åt teoriutveckling.

Det är det som gör att det blir forskning och inte utredning eller journalistik, säger Anna Wahl.

Sitt eget område, organisationsforskning, beskriver hon som starkt kopplat till empiri. Avståndet till den mer teoretiska forskningen innebär en utmaning.

– Till vissa delar kan olika områden inom genusforskningen stå långt ifrån varandra, och det är i sig ett gott tecken. Så länge diskussioner kan föras på konferenser och i tidskrifter kan motsättningar vara fruktbara, säger Anna Wahl.

Forskningens bredd både styrka och utmaning Parallellt med genusforskningens teoretiska mångfald löper också den ämnesmässiga. Genusforskning bedrivs i dag inom naturvetenskapliga, tekniska och medicinska ämnen, såväl som inom humanistiska, samhälls­ vetenskapliga och konstnärliga. Bredden hör till fältets

»Till vissa delar kan olika om­ råden inom genusforskningen stå långt ifrån varandra, och det är i sig ett gott tecken.« styrkor, men innebär också utmaningar när forskare är allt mer specialiserade på sina respektive områden.

Och platser där forskare kan mötas över ämnesgränser behövs.

– För 20-30 år sedan läste man allt som skrevs inom fältet. I dag är det mer inom det egna forskningsområdet.

Det kan vara svårt att hänga med på allt, säger Anna Wahl.

Det finns en bredd även inom ämnet genusvetenskap, som är tvärvetenskapligt i sig, och olika lärosäten har olika inriktningar, fortsätter hon.

I början av 2000-talet var Paulina de los Reyes en av dem som introducerade det samhällsvetenskapliga begreppet intersektionalitet i Sverige. Utgångspunkten är att människors erfarenheter, identiteter och möjligheter skapas i skärningspunkter för maktrelationer – baserade på bland annat kön, klass, etnicitet och sexualitet.

Trots genomslaget för intersektionell analys, queer­teori och andra problematiserande perspektiv ser Paulina de los Reyes kritiskt på vad hon menar är en stark kontinuitet från kvinno- till genusforskning.

– Även om det finns en större öppenhet i dag för att diskutera klass, etnicitet och andra maktordningar, så vill man gärna betona kön som det mest fundamentala.

För den som vill kunna bidra till samhällsförändring går det inte att luta sig tillbaka i en självbild av att vara samhällskritisk, menar Paulina de los Reyes. Hoppet ser hon hos studenterna, som utmanar forskarna att överskrida gränser i teoribildningen.

– Vi måste förhålla oss till makt­ relationer, inte till variationer mellan kvinnor och män. Rasismen finns där. Ålder spelar roll, liksom funktionshinder. En tjej kan bli påhoppad på stan av rasister för att hon kysser en annan tjej.

Det här ser studenterna i sin verklighet.

Samhällsutvecklingen gör att akademin måste förändras.

Maskulint kodad kunskap Det som i dag kallas genusforskning växte fram när andra vågens kvinnorörelse trängde in i akademin på 1960- och i synnerhet 1970-talet. Det fanns en kritik av hur kunskap producerades av män och utifrån mäns villkor, på ett sätt som sågs som okönat och självklart. Parallellt kom det social­ konstruktionistiska genombrottet, med udden riktad mot de förment objektiva, naturvetenskapliga ideal som var rådande.

Lars Jalmert är i dag professor emeritus i pedagogik, därtill en auktoritet inom jämställdhet sedan han i början av 1980-talet gjorde utredningen Den svenske mannen. Han lyfter gärna fram arvet från kvinnorörelsen och socialkonstruktionismen.

– I dag finns den där gamla vetenskapssynen väldigt starkt igen. Humaniora är satt på undantag och det som räknas är kvantitativ mätbarhet.

Detta går hand i hand med en individualisering som innebär att man bortser från strukturer. Det gör också att genusforskning kan ses som ideologi, i stället för det kunskapsområde som det är.

Tendensen att starkt betona mätbara resultat framför mening och betydelse, som är viktiga inom humaniora, ser Lars Jalmert som del i en nyliberal trend.

För honom handlar det om vetenskapssyn.

– Det finns skarpa hjärnor inom akademin som inte

T E M A T EORIBYG G AR N A

| GENUS № 2-3 ⁄ 13

www

9

www

10

förstår att även kunskapsproduktion är politiskt. Det är som att det finns en föreställning om ”den rena naturen”.

Naturen finns förstås, men människan ger den betydelse.

Det är inte så att kvinnor och män är så olika mer än rent anatomiskt. Ändå finns det en biologistisk syn på könen, som om någon gud lagt ned egenskaper i våra gener som gör oss olika.

»Att överskrida gränser gör att folk blir sura. Det får kon­ sekvenser för personliga och karriärmässiga investeringar.«

Den rådande trenden ignorerar strukturerna Till stor del handlar trenden om att bortse från sociala strukturer, menar Lars Jalmert. Genusforskare kan bidra till förändring genom att visa betydelsen av strukturer och maktförhållanden, snarare än medfödda egenskaper.

Samtidigt blir genusforskningen, i och med detta, någonting som hamnar utanför och uppfattas som politiskt.

– Särskilt löjligt blir det när jag blir beskylld för att vara manshatare. Det handlar inte om individuella män, utan om strukturer som går att förändra. Många förstår inte strukturbegreppet, för de tror att det måste vara fastlåsande. Jag menar att det är viktigt att se att man själv lever i strukturer, även om man är medveten.

Lars Jalmert resonerar kring att det alltid är de underordnade som ser underordningen först. De som står i underläge vill ändra på förhållandena. Paulina de los Reyes poängterar att en kunskapsproduktion som inte vill bevara det rådande, utan som vill vara samhällskritisk, måste ha dialog med sociala rörelser.

– Rörelser växer fram kring akuta samhällsproblem, men den kunskap som människor utsatta för förtryck och exploatering skulle kunna tillföra når inte akademin.

Och om den gör det krockar den med det som premieras i den akademiska världen.

Paulina de los Reyes menar att en forskning med fokus på ojämlika förhållanden kräver aktiv ansträngning av forskarna. Hon talar om en balansgång mellan att ha tillräckligt med akademisk legitimitet för att det ska ge tyngd, men samtidigt vara beredd att överskrida de egna gränserna. Det är en ansträngning som kan kosta på.

– Det handlar rent krasst om att när man följer den akademiska mittfåran ger det mycket, utan att man behöver göra så stor ansträngning. Att överskrida gränser gör att folk blir sura. Det får konsekvenser i relation till personliga och karriärmässiga investeringar. Det här är något som inte bara genusforskningen brottas med, utan det är problem som hör akademin till. Vi vet om det, och vi måste förhålla oss aktivt till det.

Te o r i b y gg a r n a

Teorier kan få oss att se världen med nya ögon. Genus har talat med tre personer om vad genusvetenskaplig teori betytt för dem.

”Det kom som en rak höger” Linda Nochlins essä ”Varför har det inte funnits några kvinnliga konstnärer?” var helt omvälvande för mig. Jag läste den när jag pluggade konstvetenskap och Nochlins slutsats kom som en rak höger: Kvinnor kan inte bli stora konstnärer så länge vi lever i ett patriarkat, för i patriarkatet är kvinnor inte förmögna till storhet. Teorin talade till mig så starkt för den handlar om det jag vill ägna hela mitt liv åt

och om mitt utrymme. Det var hemskt att läsa uppsatsen, den fick mig att inse hur mycket patriarkatet hindrar mig. Nochlin sätter fingret på hur farligt och instängande patriarkatet är. Jag tror att essän bidrog till att jag valde att rikta in mig på vissa typer

av teman i mina pjäser. När jag skapar utifrån min egen situation och omgivning hittar jag ett utrymme som de stora männen inte kan fylla eller röra sig i eftersom de inte ser det. Jag formulerar motstånd, farligt och roligt motstånd och det är en konst. Storheten är på väg. Strategi: systerskapet.

Astrid Menasanch Tobieson, regissör, dramatiker och medlem i scenkonstgruppen Stå!Gerillan

”Begreppet abjektion kan ge förståelse för äckelkänslor” Jag är väldigt intresserad av Julia Kristevas och Judith Butlers tankar om abjektion. Begreppet fångar upp den process då vissa kroppar görs obegripliga, väcker känslor av äckel och därför förkastas. Jag använde det i min uppsats om Franz Kafkas novell ”Förvandlingen”. Den handlar om en ung handelsresande, Gregor Samsa, som vaknar upp som en insekt. Jag menar att novellen kan läsas som en berättelse om kön och

om en mans misslyckande med att göra maskulinitet ”rätt”. Hans förvandling till insekt kan ses som en metafor över hur kroppar som inte lever upp till genusnormerna uppfattas som frånstötande. Abjektion är användbart som ett genusvetenskapligt begrepp

då det möjliggör en både teoretisk och kritisk förståelse av varför vissa kroppar upplevs som frånstötande.

På ett personligt plan hänger mitt intresse för begreppet ihop med mina egna erfarenheter av att inte vara heterosexuell, och hur min kropp och mitt begär har blivit föremål för äckelkänslor.

Johan Sundell, genusvetare med masterexamen från Södertörns högskola

”Fenomenologin öppnar för att avnaturalisera det vi tar förgivet” Jag fick en riktig aha-upplevelse när jag kom i kontakt med fenomenologin.

Det är en filosofi som skiftar fokus från vad någonting är, till hur tingen framträder. Fenomenologin kan till exempel hjälpa oss att ta ett steg tillbaka från synen på könsskillnader som någonting som i första hand kan definieras som ett objekt, vare sig det är biologiskt, neurovetenskapligt, kulturellt eller socialt. I stället för att studera vad könsskillnader är,

kan vi fråga oss hur könsskillnader framträder i olika sammanhang i levd erfarenhet. Det öppnar upp för många olika sätt att se på könsskillnader som skillnader i ständig tillblivelse och genom andra raster än distinktionen mellan kön och genus. Historiskt har könsskillna-

der naturaliserats på många olika sätt och det görs fortfarande. Man har pekat på hormoner, gener och skillnader i hjärnan. Den fenomenologiska metoden innebär en reflekterande attityd som öppnar för att avnaturalisera det som vi tar för givet och synliggöra normer i hur vi begreppsliggör världen.”

Lisa Folkmarson Käll, docent i teoretisk filosofi och forskar vid Linköpings universitet

T E M A T EORIBYG G AR N A

|GENUS № 2-3 ⁄ 13

11

Te o r i b y gg a r n a

Vadå post? t e x t: i d a m åw e

Postmodernism, postkolonialism, posthumanism.

Begreppet ”post” återkommer ständigt inom genus­ forskningen, men vad betyder det lilla prefixet egentligen?

Begreppet ”post” är latin och uttrycker att något kommer efter eller senare än något annat. Inom forskningen innebär post en utveckling av en viss akademisk skola.

Det handlar om att man tittar på den gamla skolan med nya ögon.

– Post betyder inte att man överger. Snarare kritiserar man och bygger på, förklarar Maria Carbin, universitetslektor vid Umeå centrum för genusstudier.

Hon menar att begreppet slog igenom på allvar inom genusforskningen under slutet av 80-talet. Vid den tidpunkten hade andravågens feminister målat upp en bild av hur kvinnoförtrycket såg ut. Det talades mycket om patriarkatet och det materiella, som kvinnors obetalda arbete.

Plötsligt kom texter av den postkoloniala feministen Chandra Mohanty och queerteoretikern Judith Butler och ställde världsbilden på ända. En intern kritik växte fram.

– Den gick ut på att ifrågasätta det som tidigare tagits för givet. Ett av resonemangen var att det inte bara finns en berättelse om kvinnoförtryck. Verkligheten är mer mångfacetterad, säger Maria Carbin.

Fokus på fler maktordningar Det var i denna tid som poststrukturalism växte fram.

Tydliga ordningar som patriarkatet, som hade sin kärna i strukturalismen, sågs som alltför ensidiga.

12

– I stället flyttades fokus till att se fler maktordningar.

Synen på kön och identitet började luckras upp.

Enligt Maria Carbin innebar detta även en teoretisk vändning inom forskningen. Med förebilder som Judith Butler blev forskningen mer inriktad på språk, representation och diskurser.

Ungefär vid samma tid fick den postkoloniala feministiska forskningen fäste i Sverige. En av företrädarna var Chandra Mohanty som kritiserade det förenklade synsättet inom västerländsk feminism där tredje världens kvinnor setts som en enhetlig kategori. Hon framhöll i stället att den kulturella mångfalden, som präglar dessa länder, leder till att kvinnoförtrycket tar sig många olika former.

Resultatet av en inomakademisk kamp Maria Carbin menar att alla postinriktningar och teoretiska vändningar är resultatet av en slags inomakademisk kamp.

– Det handlar om att man frågar sig vilken forskning som är viktig och vilka frågor man ska driva. Här finns det olika synpunkter, exempelvis mellan radikalfeminister och queerfeminister, och det är positivt.

Hon menar att det inte är något mål att nå konsensus. Snarare är det viktigt att det finns en mångfald av teorier och forskningsinriktningar inom genusforskningen.

En populär teoretisk vändning som fick många att gå åt samma håll var, enligt Maria Carbin, den intersektionella. Den slog igenom stort i början på 2000-talet. Intersektionalitet handlar om att förstå

Humaniora som går över gränsen t e x t: C h a r l i e O lo f s s o n i l l u s t r at i o n : co lo u r b ox

Feministisk posthumanism tar avstamp i det återuppväckta intresset för det materiella. Människan är inte avgränsad från världen och den insikten får långtgående konsekvenser för all forskning, menar genusforskaren Cecilia Åsberg.

hur förtryck skapas genom att olika maktrelationer som ras, kön, sexualitet, klass och ålder samverkar med varandra.

– I början av 2000-talet blossade en enorm konflikt upp inom genusvetenskapen i samband med mordet på Fadime Sahindal och debatten om hedersrelaterat våld. Icke-vita feminister kritiserade andra för att resonera enligt vithetsnormer, förklarar Maria Carbin.

»Det finns ingen teori som har svar på allt.« Hon menar att intersektionalitet blev ett verktyg att förstå hedersrelaterat våld. Samtidigt tycker hon att det finns en fara med att se intersektionalitet som lösningen på alla problem.

– Risken är att man använder det i stället för att lyssna på kritikernas argument och granska sin egen forskning. Det finns ingen teori som har svar på allt, även om man gärna vill tro det.

Enligt Maria Carbin har vi dag kommit till ännu en vändpunkt, där vi börjar snegla tillbaka på det gamla.

Fokus på språk och diskurs börjar bytas ut mot nymaterialism, vilket innebär inriktning på erfarenheter, emotioner och det materiella.

– En viktig del i denna vändning är att frågor om kapitalism och klass har kommit tillbaka igen, och det är ju verkligen på tiden, avslutar Maria Carbin.

Människokroppen består till 90 procent av andra levande varelser. Vi har omkring tre kilo bakterier i vårt tarmsytem och utan dem skulle vi inte kunna leva.

– Vi blir människor genom och tillsammans med andra varelser och vår omgivning. Den insikten förändrar i grunden vårt sätt att se på världen och oss själva, säger Cecilia Åsberg, som forskar vid Linköpings universitet och leder forskargruppen The Posthumanities Hub vid Tema Genus.

Forskarna ifrågasätter och vidareutvecklar själva studieobjektet inom den humanistiska forskningen.

– Vi lever med så påtagliga förändringar, till exempel i miljön, att vi inte längre kan separera natur från kultur i vår tankevärld och forskning, säger Cecilia Åsberg.

Enligt Cecilia Åsberg står den feministiska och den kritiskt posthumanistiska teoribildningen nära varandra. På samma sätt som feministiska forskare har ifrågasatt idén om män som det mest intressanta studieobjektet måste forskarna nu ta tillvara på kunskaperna om makt, identitet, skillnader och socialitet när de vrider blicken och ser bortom det unikt mänskliga.

– Genusforskare behövs inom det här fältet, säger Cecilia Åsberg och förklarar att både genusforskare och posthumanistiska forskare måste kunna leva med paradoxer.

– Det är genusforskare bra på. Vi kartlägger ojämställdheten mellan kvinnor och män samtidigt som vi ifrågasätter indelningen i de två kategorierna. På samma sätt måste vi kunna ifrågasätta vad det innebär att vara människa och samtidigt praktiskt till exempel värna mänskliga rättigheter.

T E M A T EORIBYG G AR N A

|GENUS № 2-3 ⁄ 13

13

Te o r i b y gg a r n a

Normkritiken utmanar oss alla t e x t: C e c i l i a Kö l j i n g i l l u s t r at i o n : co lo u r b ox

Normkritisk pedagogik har fått stort genomslag i svenska skolor. Rätt använd kan metoden utma­ na de mest etablerade privilegier. Genusforskaren Renita Sörensdotter gläds åt normkritikens genom­ brott, men befarar samtidigt att begreppet är på väg att bli urvattnat.

Den normkritiska pedagogiken introducerades av Queerpedagogiskt nätverk år 2007. Perspektivet tar avstamp i flera olika teorier, bland annat queerteori.

– Normkritik är en hopsamling av en rad tankegods som ifrågasätter under- och överordning genom att granska normen, säger Renita Sörensdotter, forskare i social­ antropologi och verksam som lärare i genusvetenskap vid Stockholms universitet.

Hon beskriver Queerpedagogiskt nätverk som en smältdegel av spännande idéer. Nätverket bestod av ett trettiotal personer som, på olika sätt, arbetade med pedagogik.

– Det fanns en entusiasm och en tro på att en radikal förändring var möjlig. Nu i efterhand har även jag fått inse att det kanske inte är fullt så enkelt. Ledningen är inte alltid med på tåget, ibland är det bara enskilda pedagoger som vill något.

Renita Sörensdotter berättar att nätverket uppstod ur ett behov av att diskutera queerpedagogik. Feministisk pedagogik fanns redan men det behövdes ett perspektiv som satte normer i fokus.

– Det som saknades var det queera perspektivet, att vända på det och fråga vad normen gör. Hur blir man till exempel heterosexuell, finns det ens sådana, vad gör de?

Tankegångarna i sig var inte nya.

– Varken intersektionalitet eller queer var något nytt och kritiska vithetsstudier hade funnits länge i den feministiska och antirasistiska forskningen. Vi samlade tankarna i ett begrepp för att lättare kunna kommunicera dem.

14

Renita Sörensdotter hade gärna använt begreppet queer­pedagogik i stället för normkritik, men där var inte alla överens.

– Jag kan fortfarande tycka att det queera begreppet har sin poäng. Det är lite mer radikalt, men det kan vara svårt att få det att gå hem hos andra. Och när folk hör queer tänker många på genus, sexualitet och HBTQ-frågor. Vi ville komma med ett intersektionellt anspråk och understryka att vi måste jobba med olika maktordningar samtidigt.

Oro för att begreppet urvattnas Normkritisk pedagogik har fått stort genomslag i Sverige.

Förhållningssättet har skrivits in i läroplaner och andra styrdokument. Renita Sörensdotter är glatt överraskad av den positiva responsen även om det finns en oro för att begreppet blir urvattnat.

– Risken är att det sipprar iväg och börjar användas på fel sätt. Då tappar det den radikala utmaning som det faktiskt är om det tas på allvar.

Hon skulle gärna undersöka vad folk egentligen menar med normkritik.

– Jag skulle vilja titta på vad de lägger in i ordet. Är de beredda på att det egentligen är ganska utmanande?

Ibland kan det bli som en stämpel, ”vi är normkritiska”, och så har man certifierat sig själv, men hur jobbar de normkritiskt? Vilka är strategierna? Hur ser de till att det blir en del av vardagen?

Renita Sörensdotter tror att normkritik kan upplevas som provocerande eftersom den ifrågasätter den privilegierades position.

– Om du i stället jobbar med diskrimineringsfrågor så kan du hålla det ifrån dig. Du gör det för ”dem”, där borta, och då är du själv fri. Jobbar du normkritiskt tittar du också på din egen position och hur den påverkar andra.

Renita Sörensdotter tycker vidare att det är ett stort

»Det handlar ju inte bara om

att vita, svenskfödda, medel­ klassmän måste flytta på sig.«

problem att arbetet mot diskriminering ofta läggs på enstaka eldsjälar. I framtiden vill hon se att normkritik verkligen börjar genomsyra hela arbetsplatser.

Fast det normkritiska perspektivet är inte fritt från fallgropar. Renita Sörensdotter understryker faran i att kritisera människor i stället för strukturer.

– Det handlar ju inte bara om att vita, svenskfödda, medelklassmän måste flytta på sig. Vi föds in i en kultur där vi lär oss en massa saker och ofta är det ganska omedvetna processer.

Hon försöker också akta sig så att normkritiken inte blir en formel för hur du blir jämlik.

– Det svåra är att förmedla komplexitet. Det finns en strävan efter enkla lösningar. Man får hela tiden verka mot det förenklade och vara tydlig med att det finns många olika sätt att arbeta.

Avveckling av normer inte målet Lisa Andersson Tengnér har en bakgrund som ämneslärare men har under tio år arbetat som genuspedagog.

Hon betonar att normkritik inte handlar om att avveckla normer som företeelse, även om människor ibland uppfattar det så.

– Vissa tycker att begreppet låter kritiskt och negativt, som att det enbart handlar om att leta fel. Då använder jag ibland begreppet normmedvetenhet i stället. För normkritik betyder ju inte att allt är dåligt eller att normer i sig ska avskaffas. Det är de normer som begränsar individer som vi behöver motverka.

Detta är en process som aldrig blir riktigt klar.

– Min erfarenhet är att om någon väl får på sig de här glasögonen så ser man bara mer och mer.

Just det faktum att vi själva ingår i normerna gör det svårt för oss att bara sluta att upprätthålla dem. Det är något man måste lära sig och ibland kommer verktygen från oväntat håll. Lisa Andersson Tengnér berättar om en pedagog som hade en pojke i sin barngrupp som älskade katter. Hans föräldrar ville hitta en tröja med en katt på och i klädaffärer var det tydligt vilka djur som hörde till vilket kön.

– De köpte en tröja som han kom med dagen efter.

Då sa de andra barnen: ”du har en tjejtröja på dig!”

Då sa den här killen: ”nej, det är en kattröja.” Där gav han oss ett verktyg. Om jag som pedagog eller förälder säger: ”nej men killar kan också ha tjejkläder”, då kan det bli kontraproduktivt. Då skapar jag ett vi och dem, säger hon.

Utmanar toleranspedagogiken I sin strävan efter att skapa tolerans för människor som avviker från normen riskerar man att missa det som gör att vissa ses som avvikare och andra som normala. Det är detta förhållningssätt som kallas toleranspedagogik och det var just det som queerpedagogiskt nätverk ville utmana.

Lisa Andersson Tengnér berättar att hon jobbade efter toleransprincipen när hon var lärare. Sedan dess har det kommit nya styrdokument som vidgat siktet, bland annat barn- och elevskyddslagen och diskrimineringslagen.

Detta har främjat arbetet med normkritik.

– Det är viktigt vilka styrdokument som styr arbetet.

Det står i skollagen och diskrimineringslagen att vi ska främja lika villkor. Det handlar om att synliggöra människor, alla människor, inte bara majoritetsnormen. Det tänker jag att normkritiken har att erbjuda, säger Lisa Andersson Tengnér.

T E M A T EORIBYG G AR N A

|GENUS № 2-3 ⁄ 13

15

Plats för femme t e x t: i d a M åw e i l l u s t r at i o n : co lo u r b ox

Bland feminister har femininitet kopplats till skön­ hetsideal och objektifiering. Följden har blivit ett svalt intresse inom genusforskningen. Det vill doce­ nt Ulrika Dahl ändra på med det nya forsknings­ området kritiska femininitetsstudier.

Historiskt har det funnits en tendens att sätta likhetstecken mellan kvinna, kvinnlighet och femininitet.

Femininitet har ofta och främst setts som en process genom vilken kvinnor blir kvinnor. Ulrika Dahl vänder sig mot idén att femininitet och kvinna är samma sak.

Hon vill se femininitet som ett fenomen frånkopplat från kön.

– Femininitet är ingen ytlig fråga, det är centralt i många stora, aktuella frågor såsom bioteknik, trafficking, kärleksmigration, rasifierade skönhetsideal och exploatering av vissa kroppars arbete. Mycket av det handlar om värdet i och kopplingen till femininitet, säger hon.

I forskningsprojektet ”Femme as Figuration – rethinking queer femininties” vrider och vänder Ulrika Dahl på begreppet. Hennes utgångspunkt var en essä om femininitet, skriven av Freud år 1933. Psykoanalysens fader konstaterade resignerat att det var en svår fråga, och att den som ville veta mer om ämnet skulle undersöka sina egna erfarenheter, vända sig till poeterna eller vänta till dess att vetenskapen kommit med djupare kunskap.

– För Freud och hans samtida var det här en mörk kontinent: något mystiskt och obegripligt. Jag tyckte att det var roligt att han förslog en metod och har tagit fasta på den i mitt arbete.

16

Ulrika Dahl tittade på forskningen inom området och vände sig till poeterna, i detta sammanhang alternativa röster utanför akademin. Hon undersökte även sina egna och andras erfarenheter av femininitet.

– Jag är intresserad av femininitetspositionerna och varför femininitet är underordnat. För mig är femininitetens relation till kön en komplicerad fråga. Jag försöker undersöka femininitet som på samma gång materiellt, teknologiskt och ideologiskt.

Maskulinitet mer välbeforskat I sin genomgång upptäckte Ulrika Dahl att femininitetsfrågan lämnats lite därhän inom genusvetenskapen.

Genusforskare har undersökt maskuliniteter och utvecklat teoribildningen, som exempelvis R.W. Connells teorier om den hegemoniska maskuliniteten.

– Det finns mindre av ett etablerat fält vad gäller femininitetsstudier. Vi har undersökt relationer mellan kvinnor och hur de präglas av intersektionella maktordningar. Relationer mellan femininiteter möjliggör andra typer av analyser.

Hon menar att det finns en stor samling avvikande femininiteter som alltid exkluderats från kvinnopositionen.

– Fjollans vinkande hand, transfemininiteters marginalisering, osynliga lesbiska femininiteter, stigmatiserade slampor och horor. De passar inte in den femininiteten som tillskrivits kvinnan, som snarare tenderat att ses som heterosexuell, reproduktiv och i relation till moderlighet.

Ett återkommande begrepp i Ulrika Dahls forskning är ”femme”. Historiskt har ordet främst används för att beteckna lesbiska med feminint uttryck, som att-

Te o r i b y gg a r n a

raheras av en kvinnlig maskulinitet, så kallad butch.

Under 2000-talet har femmerörelsen växt och blivit synligare i västerländska storstäder. Ett kännetecken för ”femmes” är att de inte bara är stolta över sina sprakande klänningar. Många arbetar medvetet och kreativt med att politisera femininitetens underordning och utmana femininitetsideal.

Vill etablera eget forskningsfält Ulrika Dahl tycker att figurationsbegreppet är ett bra sätt att tänka kring femme och femininitet.

– Det kan vara en tankefigur, en gestaltning, ett iscensättande eller ett förkroppsligande. I stället för att tala om femme som identitet är jag intresserad av att undersöka hur det figurerar, kommer till uttryck.

Hon vill etabera forskningsområdet kritiska femininitetstudier, med egna konferenser och tidskrifter.

I ett lokalt nätverk som har utvecklats på Södertörn ingår doktoranden Maria Lönn. Hon håller med om att genusforskningen har undersökt maskulinitet mer än femininitet.

– Det har väl att göra med att femininitet inte ses som lika viktigt. Saker som är kopplade till kvinnan betraktas ofta som mindre intressanta än det som associeras till mannen, säger hon.

Maria Lönns forskningsprojekt behandlar idéer om rysk femininitet och vithetsproduktion i relation till skönhet och modernitet. Genom att följa modebloggare i St. Petersburg och Moskva undersöker hon hur deras orientering mot väst tar sig uttryck.

– Rysk femininitet ses i Sverige som något groteskt och översvallande. Den kopplas till leopardpälsar, högklackat och mycket smink, säger hon.

Hon menar att det finns en normativ femininitet i Sverige som är nedtonad, vit och icke överskridande.

Den är sammankopplad med idén om Sverige som ett modernt och jämställt land.

– Den överskridande femininiteten ses med förakt, som gammeldags och tillhörande ett annat politiskt system. Det intressanta är att man i olika delar av världen har skilda idéer om var den ”fula” femininiteten hör hemma.

Maria Lönn menar, precis som Ulrika Dahl, att det finns mycket outforskat när det gäller femininiteter och dess koppling till exempelvis kapitalismen, klass och ras.

– Femininitet är inte minst en viktig ingång till att definiera makt. Det vore snyggt om femininitetsfrågorna kunde få en mer central plats, där idéerna kan struktureras.

»Den över­ skridande femininiteten ses med förakt, som gammel­dags och tillhörande ett annat politiskt system.«

T E M A T EORIBYG G AR N A

|GENUS № 2-3 ⁄ 13

17

Forskningsfältet som sköts i sank t e x t: A n n a N o r r b y f o t o : co lo u r b ox

Efter Svt-dokumentären Könskriget följde vad vissa har kallat en backlash för den feministiska våldsforskningen. Våldsforskaren Eva Lundgren ser ett teoretiskt fält som krympte och försvann.

För snart nio år sedan sände SVT den å ena sida pris­ belönta och å andra sidan av Granskningsnämnden fällda dokumentären Könskriget. I fokus stod bland annat relationen mellan politiken och Roks, Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige. Dokumentären vållade stor uppståndelse. Många tittare kanske framför allt

minns att Roks dåvarande ordförande sa ”män är djur”, men dokumentären bidrog även till att sätta forskning om mäns våld mot kvinnor hamnade i strålkastarljuset.

Eva Lundgren, nu professor emerita, var tidigt ute som feministisk våldsforskare i Sverige. Med feministisk våldsforskning menas här forskning som undersöker mäns våld mot kvinnor utifrån ett makt- och kontrollperspektiv eller ur ett könsmakperspektiv. Eva Lundgren intervjuades i Könskriget och i samma veva blev hennes forskning misstänkt för vetenskaplig ohederlighet.

Efter en granskning friades Lundgren från misstankarna, men svensk våldsforskning utifrån feministisk förståelse blev skjuten i sank, menar hon. Enligt Eva Lundgren stod medier för skott-

Te o r i b y gg a r n a

»Vi var flera som gissade att fram­gången hade blivit för stor och att det snart skulle komma ett bakslag.«

lossningen och representanter från politiken och akademin hängde på. År 2011 såg hon sig tvungen att söka avsked från sin tjänst och lämna den forskningsmiljö hon hade byggt upp vid Samgenusavdelningen vid Uppsala universitet.

De andra forskarna vid avdelningen fick söka pengar för sin forskning på annat håll.

Tecken i tiden Flera våldsforskare säger att dokumentären Könskriget var som ett tecken i tiden.

– Jag kan inte säga att det blev en chock. Vi var flera som gissade att framgången hade blivit för stor och att det snart skulle komma ett bakslag, säger Eva Lundgren.

Hon anser att den feministiska våldsforskningen som fält har krympt och försvunnit. Numera står frågor om hur våld ska förebyggas, upptäckas och åtgärdas i centrum. Det pågår forskning om våld inom exempelvis medicin, juridik, kriminologi och socialt arbete.

– Jag tycker att forskningsfrågorna blivit väldigt orienterade mot tillämpning. Som om vi var klara med frågor om tolkningar och förståelser av våld. Det kan nästan bli utredningar, eller i alla fall täta kopplingar till politikfältets önskemål om lösningar av rena "hanterande­ frågor", säger Jenny Westerstrand, doktor i juridik vid Uppsala universitet.

Forskningen har breddats Forskning om våld har med tiden breddats till fler våldsdrabbade grupper, till exempel barn, samkönade par, män och personer utsatta för hedersrelaterat våld.

Dessutom är ett intersektionellt perspektiv på väg in.

Det innebär att fler situationer av förtryck kan synlig-

göras, till exempel sådana som skapas i skärningspunkter för maktrelationer baserade på etnicitet, kön, klass, ålder och funktionsförmåga.

Viktigt att kunskapen når ut Frågorna om teoriutveckling är viktiga, men det är också viktigt att kunskapen från forskningen når ut och kommer till användning, tycker Gun Heimer, före­ ståndare för Nationellt centrum för kvinnofrid och professor i kvinnomedicin, med särskild inriktning mot våld.

Absolut viktigast är att man kan omvandla kunskapen i praktik, att gå från förståelse till tillämpning, exempelvis i mötet med våldsutsatta kvinnor. Kunskapen måste nå brottsoffren, säger Gun Heimer. ‒– Våldet är ovärdigt en demokrati, och det är en viktig politisk fråga att ta ansvar för att få till stånd en verklig förändring.

Gun Heimer anser att våldsforskarna har ett viktigt uppdrag att göra forskningen begriplig för praktiker och att forskningen måste komma ut ur de slutna rummen och vara till nytta för våldsdrabbade.

– Det är spännande att se hur många discipliner som arbetar med frågan. Men jag tycker att man behöver föra in ett intersektionellt perspektiv mer och integrera det med könsmaktsperspektivet.

Hon säger också att hon tror att Könskriget fördröjde en viktig utveckling.

– Det går sakta framåt, men det är klart att det blev en allmän backlash för kvinnojoursrörelsen och alla som arbetade med våldsfrågan. Våldsforskning är en jämställdhetsfråga, en fråga om kön och makt, och även om det är viktigt att ett fält breddas så är det lika viktigt att man inte förlorar hjärtat – teoribildningen.

T E M A T EORIBYG G AR N A

|GENUS № 2-3 ⁄ 13

19

Te o r i b y gg a r n a

Smartare men segare med intersektionalitet t e x t: S a r a M o l a n d e r foto: Lisa Brunzell

Den feministiska rörelsen har blivit smartare av den intersektionella analysen, men begreppet riskerar att passivisera aktivismen. Det upplever lärare och deltagare på Kvinnofolkhögskolan. Genom kursen Azadi – intersektionell organisering undersöker de hur teorin fungerar i praktiken.

I slutet av sommaren bestämde sig en grupp feministiska aktivister i Göteborg för att protestera mot Västtrafiks biljettkontroller i kollektivtrafiken. När kontrollanterna kom vägrade aktivisterna att visa upp sina biljetter.

– Många av kontrollanterna blev provocerade och det var ganska obehagligt. Samtidigt skapades en motmakt hos oss när vi sa ifrån, säger Emma Duberg.

Före aktionen reflekterade deltagarna över sina roller och varför just de hade möjlighet att vara med i aktionen.

De var medvetna om att vissa personer inte skulle kunna delta på grund av tidigare negativa erfarenheter av ordningsmakten, legal status, funktionalitet och så vidare.

– Men i stället för att se det som ett hinder att alla inte kan vara med är det viktigt att tänka på varför just jag kan göra det här. Att förstå vad jag har för privilegier och hur jag kan använda dem i den här situationen, säger Emma Duberg.

Ebba Rodhe, som också var med i aktionen mot Västtrafik, tycker det är viktigt att använda sig av intersektionalitet i planering och utvärdering av direktaktioner. Det skapar en större medvetenhet för hur det politiska arbetet formas.

Men det finns också en risk att intersektionalitet reduceras till att betyda att det krävs en representant närvarande från alla positioner som är normbrytande, och att endast den representanten kan föra ”sin” grupps politiska kamp.

– Då riskerar vi i stället att låsa fast identiteter och reproducera olika kategorier, säger Ebba Rodhe.

Inför aktionen mot Västtrafik diskuterades också vilka människor som skulle beröras av aktionen och vad de hade för position.

20

»Poängen är kanske att det i en privilegierad position är viktigt att utsätta sig för kritik genom att våga handla. Inte att bli pas­ siv i sin rädsla att trampa någon på tårna.« Ebba Rodhe (bilden) – Vi ville kritisera övervakning som system och inte kontrollanterna som individer. Därför bestämde vi oss för att inte argumentera, men visa ett tydligt avståndstagande, säger Emma Duberg.

Diskussion kring inverkan på direktaktion Ebba Rodhe och Emma Duberg är båda deltagare på kursen Azadi – intersektionell organisering på Kvinnofolkhögskolan i Göteborg. De har valt att fördjupa sig i vad intersektionalitet ställer för krav på direkt­ aktion som politisk metod och har startat en grupp som ska diskutera frågan vidare.

Ebba Rodhe och Emma Duberg vill få igång en diskussion om hur feministiska intersektionella teorier kan användas i praktiken. De menar att aktivister inte ska vara så rädda för att göra fel.

– Vi läser och pratar om intersektionalitet som teoretiskt begrepp och sen försöker vi använda det i praktiken.

Det är en forever-process och jag försöker vänja mig vid den tanken, säger Ebba Rodhe.

Kursen har funnits i tre år och fokuserar på att skapa en intersektionell teori som fungerar i olika politiska rörelser.

– Vi har alltid haft feministiska studier på skolan för att möta rörelsens behov av att fortbilda sig och komma samman och reflektera. Meningen är inte att följa teorierna slaviskt, utan att se vad det går att dra nytta av, säger Eva Warberg, lärare på Kvinnofolkhögskolan.

Intersektionaliteten innebar en lättnad För Eva Warberg var det en lättnad när intersektionalitetsbegreppet spred sig från akademien och in i den feministiska rörelsen i mitten på 00-talet.

– Vi hade länge känt att det inte går att se på kvinnor som en kategori och hade pratat om hur klass, sexualitet, kön och ras påverkar varandra. Nu fick jag det begreppslagt och det var jag tacksam för.

Sedan dess har Eva Warberg och kollegan Kicki

Mällbin sett hur teorierna kring intersektionalitet i stället för att vara ett verktyg som utvecklar den feministiska analysen tenderat att bromsat upp vissa delar av rörelsen.

Inom vissa grupper har frågan om intersektionell organisering blivit närmast synonym med att alla perspektiv ska inkluderas i allt politiskt arbete, vilket kan bli en så komplex process att inget händer.

– Vi pratar om att det är smärtsamt att göra avgränsningar, men att det är ett måste. Att inte göra något alls är så mycket farligare, säger Kicki Mällbin.

Emma Duberg och Ebba Rodhe håller med om att det är viktigt att inte låta bli att agera på grund av en känsla att det är omöjligt att fånga alla perspektiv i en politisk handling.

– Poängen är kanske att det i en privilegierad position är viktigt att utsätta sig för kritik genom att våga handla.

Inte att bli passiv i sin rädsla att trampa någon på tårna, säger Ebba Rodhe.

T E M A T EORIBYG G AR N A

|GENUS № 2-3 ⁄ 13

Azadi betyder frihet. Läs mer om intersektionalitet på nästa uppslag. www

21

Te o r i b y gg a r n a

Konsensus hotar tysta diskussionen t e x t: S a r a M o l a n d e r Foto: Lisa Brunzell

Den intersektionella analysens intåg var avgörande för att Diana Mulinari skulle stanna kvar inom genusvetenskapen. I dag upplever hon att det finns ett konsensus kring begreppet, vilket riskerar att stänga diskussionen.

När antologin Maktens (o)lika förklädnader kom ut år 2006 var den ett slags uppror mot en genusvetenskap som allt för länge stirrat sig blind på särskiljandet mellan män och kvinnor. Forskningen hade osynliggjort att kön är invävt i andra sociala relationer och ojämlikheter.

– Genusforskningen vägrade att teoretisera rasism, inte minst kopplingen mellan rasism och (hetero)sexism. Det rymdes inte inom Yvonne Hirdmans genussystem och det försvagade den feministiska kampen, säger Diana Mulinari, professor i genusvetenskap vid Lunds universitet.

Intersektionalitet som teoretiskt begrepp har gjort feminismen mer skarp och framför allt mer samhälls­ relevant, enligt Diana Mulinari. Begreppet kritiserar generaliseringar av gruppen kvinnor och har möjliggjort en större förståelse för olika former av förtryck inom den feministiska forskningen.

– Spänningen mellan att å ena sidan lyfta fram kvinnor som en heterogen kategori och å andra sidan behålla en förståelse av kön som grundläggande princip för hierarkisk social organisering är en svår utmaning.

En risk som den utmaningen innebär är att olika förtryck likställs och i stället blir till en upprepning av kategorier.

–Maktutövning, förtryck och exploatering kan innebära väldigt olika typ av smärta om du är arbetarklass, lesbisk eller blatte. Det kan inte analyseras rakt av.

Intersektionalitet för alla blir till slut för ingen.

Från att ha varit ett politiskt utmanande begrepp är intersektionalitet numera något som många feminister

22

»Intersektionalitet är ett användbart teoretiskt verktyg, men det svarar inte på vilken värld vi vill leva i.« är överens om. I dag finns nästan ett slags konsensustillstånd, menar Diana Mulinari, och det tenderar att stänga diskussionen.

– Intersektionalitet är ett användbart teoretiskt verktyg, men det svarar inte på vilken värld vi vill leva i. Jag vill höra de visioner som feminister har och jag vill att forskningen ska syssla mer med dem.

Jämställdhetens dominans är historia t e x t: s i r i r e u t e r s t r a n d I l l u s t r at i o n : co lo u r b ox

När JämO lades ner år 2009 oroade sig många för att jämställdhetsfrågorna skulle komma i skymundan.

I dag är synen på diskrimineringsarbete en annan.

Ensidigt fokus på kön har allt mer ersatts av en vilja att se och förstå de mångbottnade mekanismer som leder till ojämlikhet.

När det under 1970-talet på allvar började talas om diskriminering, på arbetsplatser och samhället i stort, så var det frågan om jämställdhet mellan kvinnor och män som dominerade. Tack vare en växande feministisk rörelse hade den så kallade kvinnofrågan starkt politiskt stöd. Inom forskningen började man tala om vikten av kvinnoperspektiv. Många myndigheter och större arbetsplatser inrättde tjänster med titeln jämställdhetshandläggare. År 1980 fick Sverige sin första jämställdhetsombudsman, JämO, men med tiden blev det allt tydligare att det fanns fler diskrimineringsgrunder att ta hänsyn till.

Medvetenheten om normer rörande exempelvis rasism och heterosexualitet ökade, och de problematiserades också i allt högre grad.

I dag har jämställdhetshandläggarna fått sällskap av en mängd andra tjänstetitlar som mångfalds- och äldrestrateger, integrationssamordnare, demokratisamordnare, strategiska planerare för mänskliga rättigheter och utvecklingsledare. Titlarna speglar att fler diskrimineringsgrunder hamnat i fokus och att uppdraget har blivit mer komplext.

JämO fick med tiden sällskap av ytterligare tre myndigheter med olika diskrimineringsområden att bevaka. År 2009 slogs de fyra myndigheterna ihop till en. Många uttryckte då oro för att jämställdhetsfrågan skulle försvinna i mängden.

Att ojämställdhet mellan könen fortfarande finns är lätt att konstatera, men kan man säga att kön fortfarande är en kategori som bör lyftas särskilt? Inom genusforskningen har utvecklingen gått mot en bredare ansats för att förstå frågor om makt, förtryck och identitet.

– Även om kön och genus är jätteviktigt att arbeta

med kan vi inte gå tillbaka till att bara syssla med det, säger Lena Martinsson, professor i genusvetenskap vid Göteborgs universitet.

I stället, menar hon, är det viktigt att försöka förstå hur olika kategorier som klass, ålder, etnicitet, sexualitet och genus skapas, förhåller sig till och utmanar varandra.

Och vad det i sin tur kan betyda för enskilda och grupper och för samhället i stort.

– De som arbetar med det här ute på fältet är mycket medvetna om det och kämpar med det varje dag, säger Lena Martinsson, men menar också att det fortfarande finns en syn på just jämställdhet mellan könen som en särskilt viktig politisk fråga.

Vill förhindra att jämställdhet dominerar Hennes bild delas av genusvetaren Louise Grip, som nyligen har skrivit en masteruppsats där hon intervjuat sex kommunala tjänstemän med uppdrag att skapa förändring i relation till uppställda jämlikhetsmål. I deras uppdrag ingår alltifrån jämställdhetsintegrering till diskrimineringsfrågor och mänskliga rättigheter.

T E M A T EORIBYG G AR N A

|GENUS № 2-3 ⁄ 13

www

23

Te o r i b y gg a r n a

»Jag skulle vilja att vi i stället för att bara dela in människor i grupper, vågade vända resonemangen och fråga ”vad blir norm nu?” och ”vem eller vad utesluts?” inför varje nytt beslut.«

www

Av Louise Grips intervjuer framgår att det finns en ambition att inte låta jämställdhetsfrågor och kategorin kön bli för dominerande. Majoriteten av de intervjuade strävade uttalat efter att arbeta utifrån ett intersektionellt perspektiv, bland annat genom att fokusera på hur normer samverkar och undersöka hur de olika diskrimineringsgrunder som styr deras uppdrag påverkar varandra.

– Ett alltför ensidigt fokus på jämställdhet beskrevs ibland som ett dåtida problem som man kämpat mot tidigare. Samtidigt tycktes det fortfarande finnas ett behov av att tala emot det förhållningssättet, något som jag tolkade som att det är en diskussion som i olika sammanhang fortfarande är aktuell, säger Louise Grip.

Jämställdhet har både bromsat och drivit på Lena Martinsson konstaterar att jämställdhetsfrågans dominans har haft både en bromsande och en pådrivande roll inom såväl politik, praktik som forskning.

Bromsande, därför att det kan dölja sig så många andra typer av exkluderande normer och diskriminering bakom den. Pådrivande för att den som lärt sig se hierarkier och maktförtryck mellan kön lättare ser även andra maktstrukturer och också får en förståelse för att de normer de bygger på är möjliga att förändra.

Frågan om könsdiskriminering kan också uppfattas som mindre politiskt kontroversiell och är därmed lättare för många att ta till sig än frågor som rör andra kategorier.

– Men man ska inte tro att jämställdhet är en oproblematisk fråga. Vi måste tvärtom inse att alla inte menar samma sak när de talar om jämställdhet. Det är ett ord

24

med väldigt olika betydelser för en nyliberal och en radikalfeminist till exempel, säger Lena Martinsson.

De tjänstemän Louise Grip intervjuade har uppgifter som kretsar kring ord som ”mångfald”, ”mänskliga rättigheter”, ”jämställdhet”, ”diskriminering” och ”intersektionalitet”. I dem speglas det breda jämlikhetsarbete som finns i uppdraget i dag.

– Jag var intresserad av vad tjänstemännen la för betydelser i dessa olika begrepp. Intressant var att flera betonade mänskliga rättigheter som ett begrepp som grep över andra jämlikhetsfrågor. Det visade på en ambition att skapa förståelse för hur de olika jämlikhetsfrågorna hänger ihop, säger hon.

Svårt att förklara teorier och begrepp Att det här är ett komplext område för dem som ska arbeta praktiskt med utförandet på fältet kunde Louise Grip tydligt se. En av utmaningarna var att hitta fungerande sätt att förklara teorier och begrepp. Att varje enskild diskrimineringsgrund eller maktordning kräver mycket kunskap för att man på ett bra sätt ska kunna arbeta med den var en annan. En av de föreslagna strategierna för att hantera det senare var att arbeta i lag där flera kompetenser kunde representeras.

Lena Martinsson vill också lyfta fram att det inte enbart handlar att synliggöra olika grupper, utan mer om att se hur normer samverkar, hur normaliteter skapas och hur annat förskjuts och trängs undan.

– Det behöver forskare och praktiker fundera på tillsammans, hur man ska kunna arbeta med detta på ett konkret sätt.

– Jag skulle vilja att vi i stället för att bara dela in människor i grupper, vågade vända resonemangen och fråga ”vad blir norm nu?” och ”vem eller vad utesluts?” inför varje nytt beslut. Det skulle också påminna oss om att de många normerna och hierarkierna faktiskt är något som görs, blir till och att man mer eller mindre är mitt i detta görande.

”Genusordningen har definitivt försvagats” t e x t: C h a r l i e o lo f s s o n f o t o : W i k i m e d i a co mm o n s

Efter 25 år är teorin om genussystemet fortfarande en viktig utgångspunkt för att förstå maktrelatio­ nen mellan kvinnor och män. Att teorin blev så viktig inom praktiskt jämställdhetsarbete förvånar dess grundare, forskaren Yvonne Hirdman.

I teorin om genussystemet, eller genusordningen, som den också benämns, beskrev Yvonne Hirdman hur maktrelationen mellan kvinnor och män upprätthålls, dels genom isärhållande, dels genom en hierarkisk ordning mellan könen. Kvinnor och män framställs som väsentligt olika varandra och det som män gör värderas högre.

– Teorin visar att det här inte är en kvarleva från jordbrukssamhället utan någonting som vi reporoducerar gång på gång, förklarar Yvonne Hirdman.

Hennes artikel ”Genussystemet – reflexioner kring kvinnors sociala underordning” publicerades i Kvinnovetenskaplig tidskrift år 1988. Artikeln introducerade genusbegreppet i Sverige och gav ringar på vattnet långt utanför kvinnoforskningen, men hur kommer det sig att teorin fick så stort genomslag? Yvonne Hirdman tror att det delvis beror på att att den låg rätt i tiden.

– Den summerar kunskapen som vi hade inom kvinno­ forskningen då, säger hon. Ändå är Yvonne Hirdman förvånad över hur stort inflytande teorin har haft, särskilt inom det praktiska jämställd­hetsarbetet.

– Den innehåller ju egentligen inga direkta redskap för att förändra. Den ger verktyg för att synliggöra strukturerna, men sedan får man tänka själv.

Teorins logik har ifrågasatts Teorin om genusssystemet har varit inflytelserik, men den har också ifrågasatts. Queerforskare har påpekat det oproblematiserade användandet av kategorierna kvinna och man.

Postmodernistiska forskare har uppfattat teorin som statisk och deterministisk. Intersektionalitetsforskare har ifrågasatt logiken där maktrelationen mellan könen

Forskaren Yvonne Hirdman beskrev sin teori om genussystemet i Kvinnovetenskaplig tidskrift 1988.

Sedan dess har teorin varit inflytelserik, men också utsatts för kritik.

ses som den grundläggande struktur på vilken andra maktordningar vilar.

Håller inte med om determinism Yvonne Hirdman tycker inte att genussystemet står i motsättning till queer eller intersektionell teoribildning och hon håller inte med om att teorin skulle vara deterministisk. Däremot, menar hon, sätter den ner foten på ett sätt som bryter med poststrukturalismen.

– Den bangar inte för att säga saker på ett tydligt sätt. Postmodernismen har infört en slags nervositet i forskningen genom att lyfta fram att våra tolkningar präglar hur vi ser på världen. Det har sina poänger, men jag tycker att det är viktigt att se att det faktiskt finns en verklighet bakom våra tolkningar.

I stora drag ställer Yvonne Hirdman fortfarande upp på teorin om genussystemet, men i en reviderad upplaga av artikeln från 1988 skulle hon vända lite på sina frågor.

– I stället för att bara undersöka vad det är som segregerar kvinnor och män skulle jag också undersöka vad det är som förändrar. För genusordningen har definitivt försvagats under de senaste decennierna.

T E M A T EORIBYG G AR N A

|GENUS № 2-3 ⁄ 13

25

”Vi protesterar med teorierna i ryggen” t e x t o ch f o t o : ch a r l i e o lo f s s o n

Den teoretiska grunden är viktig oavsett om man leder ett utbildningsprojekt på kommunen, skriver en forskningsrapport eller planerar en aktion.

Det menar jämställdhetsstrategen Jennie Brandén, aktivisten Niklas Berg och forskaren Johanna Overud.

Niklas Berg: Jag tror verkligen att teorierna påverkar hur vi organiserar oss som aktivister. När jag började engagera mig i slutet av 90-talet var radikalfeminismen stark.

Vi hade separatistiska arrangemang och killar skulle lära sig att lyssna på tjejer. Inte minst under queerteoretisk påverkan har den binära synen på kön nästan helt försvunnit bland aktivister.

Jennie Brandén: Det har skett en liknande förändring inom jämställdhetsarbetet. I basen finns Hirdmans teori om Genussystemet, men den börjar nyanseras.

Intersektionalitet och queerteori har påverkat mycket, precis som kritiken mot en vit, straight medelklass­ feminism. Poststrukturalismen uppfattas av många som krånglig, men jag tycker verkligen att det sättet att se på makt är användbart. Strukturalistiska teorier är bra för att synliggöra de övergripande maktstrukturerna men de kan bli statiska. Att synliggöra hur vi alla är med och skapar och återskapar normer genom det vi gör i vår vardag, det tror jag fungerar i ett förändringsarbete. Är det någon teori som betyder särskilt mycket för er i ert arbete?

Jennie Brandén: Jag är väldigt inspirerad av Carol Lee Bacchis policyanalysmetod ”Whats the problemapproach”. Den går ut på att man ska stanna upp och fråga sig vad som är problemet, vem som har formulerat det och vilka lösningar som blir möjliga utifrån den formuleringen. Vi kan ta skatehallen här i Umeå som exempel. För att tjejer ska känna sig bekväma med att komma och åka måste vi ha förebilder och en särskild tid för bara tjejer, men vi måste samtidigt jobba för att förändra det egentliga problemet som handlar

26

om begränsande könsnormer för skateboardåkning och fritidsaktiviteter överhuvudtaget.

Johanna Overud: Jag tror att Bacchi fungerar lite som Hirdmans teori om genussystemet i jämställdhetsarbetet.

När den kom i slutet av 80-talet blev den väldigt viktig för många. Bacchis och Hirdmans teorier är enkla att förstå och kan användas både utom och inom akademin.

Det är inte alla teorier som är formulerade så att man kan sätta dem direkt i händerna på praktiker. För mig har teorierna alltid fyllt en viktig funktion genom att de hjälper oss att ställa nya frågor. Plötsligt får allt ett ljus, eller kanske ett mörker.

På vilket sätt tror ni att era olika roller som forskare, praktiker och aktivist skiljer sig åt?

Jennie Brandén: Den politiska viljan är en förutsättning för att kunna jobba med de här frågorna inom kommunen. Jag måste ha en politisk förankring för det som görs, medan aktivister kan provocera och vara mer spetsiga.

Niklas Berg: Ja, det tycker jag ingår i vår roll. I den ideella sektorn har vi friheten att reagera utan att skriva en lång rapport. Vi kan snabbt bestämma oss för att ordna en aktion, utan att dra allt i olika instanser och utan att alltid luta oss mot akademiska referenser.

Johanna Overud: Jag tror inte att gränserna mellan forskare, aktivister och praktiker är tvärsäkra. Många forskare har bakgrund som aktivister och den akademiska feminismen har vuxit ur den aktivistiska. Fast rollerna är olika och det tror jag är jätteviktigt. Bland våra kritiker finns det en bild av att vi är ett och samma, att vi gör

Te o r i b y gg a r n a

samma sak, men som forskare arbetar vi problemfokuserat. Vi arbetar i regel inte med lösningarna.

Niklas Berg är aktivist och genusvetare. Han har jobbat med demokratifrågor och biståndsarbete på Sida.

Nu är han kommunikatör på organisationen Crossing Boarder, som verkar för ett jämställt deltagande i fritidsverksamheter.

Jennie Brandén: Umeå centrum för genusstudier (UCGS) är en enorm tillgång och vi använder oss väldigt mycket av både genusforskningen och genusforskarna, som fungerar som ett kritiskt bollplank. Det kan vara ganska jobbigt ibland när kritiska jämställdhetsforskare kliver in och problematiserar vårt arbete, men det tvingar fram den där kritiska reflektionen som det kan vara svårt att få tid till.

Niklas Berg: Ja, det tycker jag också, fast det finns en risk att en fastnar i att bläddra i böcker. Ibland måste vi bara reagera. Fast när vi reagerar och protesterar gör vi det med teorierna i ryggen. Jag tror att universitetet fungerar som ett nav för personer som är engagerade i feminism, genus och jämställdhet, åtminstone här i Umeå. Det är många som har gått på UCGS och jag tror att centret har påverkat den feministiska organiseringen.

Jennie Brandén: Den kritiska kunskapsbasen är jätteviktig. Samtidigt riskerar vissa teorier ibland att göra det så komplext att vi inte vågar göra någonting. Vi förenklar ju mycket, det måste vi göra. Vi har könsuppdelad statistik och cementerar kanske stereotyper genom att visa på skillnader mellan kvinnor och män. Samtidigt måste vi göra så för att kunna synliggöra exempelvis den könssegregerade arbetsmarknaden och skillnader i makt och inflytande.

Jennie Brandén är vikarierande jämställdhetsstrateg i Umeå kommun. Hon har tidigare arbetat med ”Ledningskraft”, ett projekt för utvecklat jämställdhetsperspektiv och ökad genuskompetens på ledningsnivå.

Johanna Overud forskar vid Umeå centrum för genusstudier (UCGS). Hon är en av de huvudansvariga för konferensen G14, som hålls i Umeå nästa år. Då möts forskare, praktiker och aktivister kring ämnet genusforskning och jämställdhet.

Niklas Berg: Jag tycker att det ingår i vårt uppdrag att avmystifiera begreppen och göra dem till någonting som är praktiskt användbart. Jag upplever till exempel att många är rädda för intersektionalitetsbegreppet. Det ska vara så himla märkvärdigt så man vågar knappt säga ordet.

Men behöver det inte få vara komplicerat ibland?

Johanna Overud: Jo, vi studerar hur världen fungerar och det är inte säkert att det går att förklara i två enkla meningar. Samtidigt har forskare ett ansvar för att föra ut teorierna och där tror jag att utbildning är jätteviktigt.

Vi behöver bli bättre pedagoger och jobba med teorierna så att de blir aktuella och hamnar nära den vardag där studenterna befinner sig.

Jennie Brandén: Jag tror att det är fruktbart för alla om vi kan skapa fler forum för gränsöverskridande samtal mellan forskare och oss som använder teorierna i praktiken.

Johanna Overud: Ja, det är bra när någon kommer in från sidan och ställer en fråga ur ett annat perspektiv.

T E M A T EORIBYG G AR N A

|GENUS № 2-3 ⁄ 13

27

Te o r i b y gg a r n a

”Färgblint” Sverige rejält på efterkälken t e x t: a n n e j a l a k a s i l l u s t r at i o n : co lo u r b ox

Vi talar om att hudfärg inte har någon betydelse.

Samtidigt blir människor med kroppar som inte betraktas som svenska ständigt påminda om att det verkligen spelar roll. Den svenska självbilden utmanas och ifrågasätts, inte minst av forskare inom kritiska ras- och vithetsstudier.

Föreställningen om svensk exceptionalism, att Sverige är ett land där rasism aldrig riktigt fått fäste, är inte sann. Men det har många svårt att ta till sig, menar Ylva Habel, lektor i medievetenskap och forskare vid Södertörns högskola.

Hon var aktiv i Liten Skär-debatten förra året. Det fick hon och flera andra utstå mycket kritik och förlöjligande för.

– Den svarta Lilla Hjärtat är i filmen tecknad som en pickaninny eller blackface. Vad man än säger om sina egna goda syften kan man inte hävda att det är en antirasistisk figur. Den har en historia som inte kan omkodas till något annat, säger hon.

När Ylva Habel har undervisat i postkolonial teori har hon visat ett performancekonstverk där två amerikanska konstnärer låtsas tillhöra en okänd ursprungsbefolkning. I fiktiva stamdräkter sätter de sig i en bur på en öppen plats i en stad för att se hur människor reagerar.

– Folk försökte sticka in bananer mellan spjälorna och talade till konstnärerna som om de var primitiva varelser. De betedde sig som vita västerlänningar gjorde för hundra år sedan. Föreställningen om vilden var i hög grad levande.

I Sverige har den kritiska ras- och vithetsforskningen växt fram under en ideologi som går ut på att hudfärg saknar betydelse. Sedan år 2000 är ordet ras bortrensat ur alla officiella dokument, till exempel lagtexter.

– Jag och andra använder begreppet ras i meningen social konstruktion, inte i någon biologisk bemärkelse,

28

säger Katarina Mattsson, lektor i genusvetenskap vid Södertörns högskola.

Hon menar att det finns en direkt motvilja mot att tala om hudfärgsskillnader i Sverige.

– Men människor med kroppar som inte ses som svenska får hela tiden leva med att det verkligen spelar roll.

Katarina Mattsson talar om rasifierade processer som någonting vi skapar en gemensam innebörd kring.

– Det som händer nu är att tolkningsföreträdet ifrågasätts. Sedan en tid finns det ett antal icke-vita människor, både forskare och andra, som med rätta kräver att få ta plats.

Som exempel nämner hon debatten som väcktes när ett album med seriefiguren Tintin flyttades bort från barnavdelningen på biblioteket på Kulturhuset i Stockholm.

– För vita debattörer handlade det om rätten till ”vår” seriefigur. För afrosvenska föräldrar, som ständigt möter förnedrande uttryck, och vars barn snabbt får lära sig att det är fult att vara brun, gällde det rätten till sin existens.

Att barnen skulle slippa möta stereotypa bilder av sig själva när de besöker biblioteket.

Statistik viktig för förståelse av orättvisor Catrin Lundström, docent i sociologi vid Linköpings universitet, ser en generationsskillnad när det gäller benägenheten att se rasistiska strukturer.

– Äldre forskare vill förklara allt med klass. Jag tror att det har att göra med att de är präglade av den officiella, och så omhuldade, bilden av färgblindhet. Den som säger att hudfärg inte spelar någon roll.

Samtidigt som debatten om rasism har rasat utanför universiteten har flera forskare tyckt att det är dags att slopa all statistik om utländsk bakgrund. Catrine Lundström har gått i polemik med dem och hävdar tvärtom att statistiken är viktig för att kunna förstå orättvisa samhällsstrukturer, boendesegregation, inkomstskillna-

der och ojämlikheter knutna till hälsa och utbildning.

Daphne Arbouz, doktorand i pedaogogik vid Linköpings universitet och grundare av föreningen Mellanförskapet, håller med. Själv har hon en svensk mamma och en utlandsfödd pappa, något som registerades fram till 1998.

– Från och med då var jag svensk-svensk. Jag vill verkligen inte se någon registrering typ den som polisen i Skåne gjort av romer, men utan statistik blir vi osynliga.

Det går inte som forskare att ta reda på hur det går för människor som mig.

Sverige drabbat av vit melankoli En fråga som diskuterats på senare tid är hur det egentligen gick till när den svenska självbilden skapades. Hur kom det sig att Sverige, utan debatt, övergav rasbiologin och övergick till en antirasistisk ideologi? Catrin Lundström och Tobias Hübinette, docent i interkulturell pedagogik, ska i ett gemensamt forskningsprojekt undersöka hur föreställningen om en exceptionell vithet, har upprätthållits i Sverige. Med exceptionell vithet menar de att svenskar, både under och efter kolonialtiden, har kunnat tillskriva sig en moraliskt och kulturellt upphöjd plats i världen.

– I dag kan man tala om en vit melankoli. Både rasbiologin och solidariteten har gått förlorade. Vita rasister är bekymrade över att Sverige är ett multirasialt land där den vita rasen inte längre kan ses som självklart överlägsen. Den andra idén, om Sverige som ett antirasistiskt land, är inte längre hållbar, säger Catrin Lundström.

Parallell till bristande jämställhet Att Sverige ligger långt efter omvärlden när det gäller kritisk rasforskning är alla som intervjuats för den här artikeln överens om. I USA har mycket kunskap tagits fram, framför allt av forskare som själva tillhör minoriteterna. På de svenska universiteten är det glest

»I dag kan man tala om en

vit melankoli. Både rasbio­ login och solidariteten har gått förlorade.« mellan de bruna kropparna. De syns bland studenterna på grundnivå men blir färre och färre ju högre upp i hierarkin man kommer. Detta mönster liknar jämställdhetsförhållandena i akademin. Andelen kvinnor är fler än hälften bland studenterna men bara 23 procent av professorerna. Hur många bruna människor som finns, som studenter eller forskare, vet ingen.

– Det är verkligen ett problem, säger Catrin Lundström. Det går inte att komma ifrån att siffror har betydelse. Något universitet borde ta sig an uppgiften att kartlägga.

Men en sådan kartläggning skulle inte vara oproblematisk. Utifrån den färgblinda ideologin skulle det rent av kunna uppfattas som rasistiskt.

Catrin Lundström är övertygad om att ideologin om färgblindhet riskerar att hindra den kritiska rasforskningen.

– Sverige utmärker sig som ett land där utomeuropeiska invandrade personer och deras barn oftare är arbetslösa och har högre fattigdomsgrad än andra. Det är inte alls otänkbart att den påbjudna färgblindheten spelar en roll för detta sorgliga resultat, säger hon.

– Vi behöver bättre data, inte sämre möjligheter att undersöka ojämlikheter i det svenska samhället.

Kritiska ras- och vithetsstudier är ännu inget eget sammanhållet forskningsfält i Sverige. Men nyligen bildades det första svenska forskarnätverket för svenska kritiska ras- och vithetsstudier i Sverige, finansierat av Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap.

Kanske har en förändring tagit sin början.

T E M A T EORIBYG G AR N A

|GENUS № 2-3 ⁄ 13

29

30

p o r t r ät t e t

Lykkes liv i teorin t e x t: B i r g i t ta W e i b u l l f o t o : M a r i e S wa r t z

Nina Lykke har följt den teoretiska utvecklingen från 1970-talets aktivism och marxistiska femi­ nism till de senaste tio årens diskussioner om genus i ett intersektionellt perspektiv.

– Det har varit fantastiskt att få uppleva nya generationer, rörelser och problemställningar som väcker nya teoretiska frågor, säger Nina Lykke.

En kurs i kvinnohistoria vid Köpenhamns universitet 1972 var hennes första kontakt med kvinnoforskning.

Feminismen var stark i Danmark. Genusforskarnas intresse var inriktat på kvinnoförtryck och det fanns en kritisk inställning till både kapitalismen och familjen.

Nina Lykke minns den första tiden som en intensiv period när nätverk med andra forskare i framför allt Norden började byggas upp, nätverk som sedan dess utvidgats till Europa och övriga världen. Det excellens­ centrum för genusforskning, GEXcel, som Nina Lykke lett sedan 2007 har tagit emot omkring 200 gästforskare från olika delar av världen.

Danmarks intresse för genus försvagades Under 1980-talet stärktes genusvetenskapen vid danska universitet och i Odense var Nina Lykke med om att bygga upp det första danska centrumet för kvinno­ studier, som hon sedan ledde i femton år. Men intresset för feminism, och inte minst stödet till genusvetenskap på universiteten, dalade i Danmark på 1990-talet.

– Vi upplevde en riktig backlash. Efter etableringsperioden på 1980-talet med ett bra politiskt stöd för

genusforskningen, kämpade vi under 1990-talet i motvind för att få tillräckliga resurser. Varken universitet eller myndigheter tyckte längre att genusvetenskaplig utbildning var viktig, berättar Nina Lykke.

Vid den tiden hade hon redan lärt känna den tvärvetenskapliga forskningen på institutionen för Tema vid Linköpings universitet och blivit förtjust. Hon sökte sig medvetet dit, men också bort från Danmark.

– Då, i slutet av 1990-talet, förändrades min status som forskare bara av att åka över Öresundsbron. I Sverige var jag expert inom ett fält som var respekterat i forskarsamhället. När jag åkte åt andra hållet, till Danmark, sjönk min status.

Introducerade begreppet intersektionalitet De senaste tio åren har intersektionalitet varit ett genom­ gående tema i Nina Lykkes forskning. Hon hör till de forskare som introducerade begreppet intersektionalitet i den svenska genusforskningen. Visserligen hade tankegångarna funnits sedan länge, men det saknades ett gemensamt begrepp.

– När jag kom till Sverige 1999 handlade genusbegreppet om kvinnor och män och inte så mycket mer.

Numera ser vi hur nödvändigt det är att förstå hur genus samspelar med andra kategorier och maktordningar som klass, etnicitet, sexualitet, ålder och funktionsnedsättning, för att nämna några. År 2003 skrev hon en artikel i Kvinnovetenskaplig tidskrift där hon framförde intersektionalitet som ett användbart begrepp. Tidigare samma år hade Paulina

T E M A T EORIBYG G AR N A

|GENUS № 2-3 ⁄ 13

www

31

Nina Lykke ser intersektionalitet som ett nödvändigt perspektiv för forskningen. ”I det levda livet är identiteter och kategorier sammanflätade i varandra”, resonerar hon.

www

de los Reyes, Irene Molina och Diana Mulinari framfört liknande tankar i boken Maktens (o)lika förklädnader. Kön, klass och etnicitet i det postkoloniala Sverige.

– Det ledde till en livlig debatt som har haft stor betydelse i en tid när intersektionalitet utvecklats till ett av den feministiska teorins nyckelbegrepp. Nu förstår även de som inte är inne i den teoretiska diskussionen vad jag menar när jag använder begreppet. Ibland verkar det användas väl mekaniskt, men det är inarbetat, konstaterar Nina Lykke.

Olikhetens paradigm Hon talar om intersektionalitet som olikhetens paradigm och menar att det inte är en teori eller metod, utan mer ett perspektiv i forskningen.

– Det kommer hela tiden nya förståelser av begreppet intersektionellt genus. I det levda livet är identiteter och

32

kategorier sammanflätade i varandra. Hur kan vi ta in dessa komplexa helheter i våra analyser och komma bort från tvåkönsmodellens fyrkantiga boxar?

Så är också intersektionalitet ett begrepp som har gett upphov till en mängd diskussioner.

Som exempel nämner Nina Lykke arbetet med EUländernas sex diskrimineringsgrunder: kön, etnicitet, sexualitet, funktionshinder, religion och ålder.

– I ett politiskt sammanhang kan det vara nödvändigt att hantera diskrimineringsgrunder som fasta kategorier, men i verkligheten är de inbakade i varandra. När vi till exempel undersöker hur invandrade personer upplever Sverige finns det många aspekter att ta hänsyn till.

Nina Lykke betonar att det inte handlar om antingen det ena perspektivet eller det andra utan om en korsbefruktning och en insikt om att man kan se på intersektionalitet på olika sätt.

– Det är viktigt att vara öppen för olika slags skillnader, säger hon och tillägger att det kan komma nya mekanismer som skapar utanförskap och som man måste förhålla sig till.

Plattform för transversala samtal I ett nytt forskningsprojekt som Nina Lykke leder sammanförs olika skolor och inriktningar när det gäller intersektionalitet, för att föra samtal och belysa både likheter och skillnader.

– Skillnader och oenigheter kan vara produktivt, men det behövs mötesplatser för att diskutera intersektionalitet utifrån flera olika perspektiv, som annars inte möts.

I projektet vill vi föra det vi kallar transversala samtal, som innebär att forskarna uppriktigt försöker sätta sig in i varandras positioner och på så sätt vidareutveckla intersektionalitetsperspektivet i genusforskningen, förklarar Nina Lykke.

p o r t r ät t e t

»Att skapa öppenhet och en plattform för unga feminister och studenter är viktigt. Det ger förutsättningar för förändring i samhället.«

Projektet bygger på erfarenheter i samarbetet mellan Linköpings och Örebro universitet i excellens­ centret GEXcel, som nu även Karlstad universitet ingår i. Samtalen organiseras i så kallade arenor som tar upp frågor om maktordningar, teorier om olika typer av intersektioner som genus/klass/etnicitet eller genus/sexualitet, respektive olika synsätt på frågor om kroppen. En fjärde arena handlar om samband mellan intersektionalitetsteorier och praktisk politik.

Kroppen har hamnat i skymundan Även om intersektionalitet har varit ett dominerande inslag i Nina Lykkes forskning har det inte varit det enda.

I många år var hon intresserad av människans samspel med teknologi och arbetade i Danmark med ett projekt om den amerikanska vetenskapsteoretikern Donna Haraways cyborg, cybernetic organism, en varelse där teknologi och kropp har blivit ett och en metafor för människans förhållande till tekniken.

Nina Lykke hör också till de forskare som efter många års studier av det socialt konstruerade könet menar att kroppen har hamnat i skymundan.

– Om vi ser genus enbart som socialt konstruerat skulle tanke och kropp vara åtskilda. Frågan är hur man kan tänka nytt om biologin, säger hon. Ända sedan Nina Lykke kom till Tema Genus har hon varit med i ledningen för temats forskarutbildningsprogram i genusforskning, som hittills 18 doktorer genomgått. Hon leder också en svensk-internationell forskarskola och har sedan något år tillbaka varit med om att utveckla ett internationellt masterprogram i intersektionell genusvetenskap. Hon har alltid varit engagerad i utbildning och nämner, apropå intersektionalitet, hur raffinerat masterstudenterna använder begreppet i sina studier.

– Undervisningen är verkligen intressant. Att skapa öppenhet och en plattform för unga feminister och studenter är viktigt. Det ger förutsättningar för förändring i samhället.

Nina Lykke Vem: Professor i genusvetenskap med inriktning på genus och kultur vid Tema Genus, Linköpings universitet. Född 1949 i Köpenhamn. Bosatt i Odense.

Pågående forskning: ”Feministiska teorier om intersektionalitet, transversella dialoger och nya synergier”, ett fyraårigt projekt som finansieras av Vetenskapsrådet.

och Karlstad.

Ledare för en nordisk och en svensk-internationell forskarskola i tvärvetenskaplig genusforskning.

Medredaktör för en bokserie om genus och intersektionalitet på det brittiska förlaget Routledge.

Karriär i korthet: Ledare för det första danska centrumet för genusvetenskap vid Syddansk universitet 19841999, för Tema Genus vid Linköpings universitet 20042013 och för excellenscentrumet GEXcel.

Ingår i ledningen för GEXcel International Collegium for Advanced Transdisciplinary Gender Studies, som är ett samarbete mellan centrumen för genusforskning vid universiteten i Linköping, Örebro

Böcker i urval: Ett tjugotal böcker på olika språk, bland dem Genusforskning – en guide till feministisk teori, metodologi och skrift, som nyligen kommit ut i en omarbetad version på engelska.

T E M A T EORIBYG G AR N A

|GENUS № 2-3 ⁄ 13

33

TEMAKRÖNIKA

Katten findus tar plats i teoriutvecklingen krönik a pia l ask ar

Min kollega Desireé LjunGcrantz kör bilen och

jag äter en macka i sätet bredvid. Vi pratar om den kommande föreläsningen vid en gymnasieskola i Östergötland. Skolverket uppdrogs av regeringen att stärka värdegrunden och likabehandling i teori och praktik utifrån den nya diskrimineringslagen (2009).

En av åtgärderna är den uppdragsutbildning som drygt 15 lärosäten i landet nu ger för lärare från förskola till gymnasium.

Några lärare från varje verksamhet går 7,5-poängaren på campus, men nu ska vi besöka dem på deras egen arbetsplats för att förmedla viktiga begrepp och analyser till deras kollegor. Även till de som städar, lagar mat och byter lampor. Vi besöker 15 verksamheter medan hösten växlar färger.

Det som varit svårast att ta till sig för kursdeltagarna hittills är den normkritiska hållningen. Skolverket följer forskningsfronten, som menar att bakomliggande orsaker till diskriminering och kränkningar kan kopplas till normeringsprocesser. I arbetet med förskolans och skolans främjande och förebyggande arbete är det därför viktigt att ta reda på vilka normer som råder vid verksamheten. En del av kurslitteraturen fokuserar på poststrukturalistiska diskurser om normeringsprocesser.

Hur ska vi göra dem lättfattliga? ”Vi behöver normer. En social gemenskap utan normer går inte att föreställa sig” föreläser jag. ”Men normer är också kopplade till makt och därmed också till grundläggande demokratiska värden, liksom till barns och elevers rättigheter och möjligheter. Vi måste uppmärksamma de normer som omger oss och som är med och utformar oss till dem vi är och förväntas vara. Om vi synliggör normerna kan vi lära oss att se olikhet som en tillgång.” Att språkhandlingar ska-

34

par referenser för barnens och elevernas identitetsutveckling ställs bredvid psykodynamiska förklaringar.

Lärarna antecknar.

Frågan de flesta ställer är hur de ska få syn på normen tillsammans med barn och elever.

Delsvaret hämtas från en lärares egen praktik: Att synliggöra normer handlar om orsaksbelysning i stället för symptombehandling. I stället för att säga så där säger vi inte eller så där gör vi inte handlar belysandet om att fråga varför säger vi så. Varför tycker vi så? Varför gör vi så? Frågorna kan starta upp en diskussion som leder till att normen synliggörs.

Genom att ge normer sammanhang kan privilegier problematiseras i stället för att fokus sätts på normbrytaren och normbrottet. En normkritisk hållning skiljer sig därmed från ett toleransperspektiv: Det är okej att vara homosexuell. Det är okej att vara muslim säger normen och förblir oproblematiserad.

En av förskolelärarna kartlägger barnens värderingar intersektionellt. I sagans form får katten Findus förklara för Pettson varför hen inte tycker om grannens katt: den är ful, jamar konstigt, har fel färg, för kort svans, haltar och är för gammal. Barnen får lägga en röd legobit om de håller med Findus eller en grön om de inte gör det.

Konkreta diagram byggs över vilka normer förskolan måste jobba vidare med.

Så skapar komplexa praktiker High Theory och utbytet dem emellan är konstant!

KRÖNIKÖREN Pia Laskar är lektor vid Tema Genus, Linköpings universitet.

n ot er at

Fördomar om romska kvinnor biter sig fast

Romastudier är ett ungt, växande forskningsfält och precis som konferenstiteln antyder debatterades begrepp och benämningar livligt. Alexandra Oprea, rumänsk-amerikansk jurist och romaaktivist reagerade kraftigt på användandet av begreppen ”antiziganism” och ”antigypsyism”.

– Jag tycker att de är förolämpande, säger hon och föreslår i stället begreppet ”antiroma-rasism”.

Hennes inställning fick många av konferensdeltagarna att reflektera över sin forskningsterminologi. Förespråkarna för benämningarna ”antiziganism” och ”antigypsyism” framhöll att begreppen i det här sammanhanget inte syftar på verkliga romer utan på majoritetssamhällets föreställningar om romer. Fast Alexandra Oprea tycker inte att det går att komma ifrån den rasistiska laddningen.

Foto: Charlie olofsson

Än har vi inte tagit död på stereotypen av romska kvinnor som förföriska och sexuellt tillgängliga.

Och berättelsen om den mystiska Singoalla läses fortfarande helt okritiserat i svensk skola. Det visade ett av inläggen under höstens konferens Antiziganism – What’s in a word?

Många av de frågor som är viktiga för romska kvinnor ignoreras av den breda västerländska feminismen, säger Alexandra Oprea

– Varje gång någon uttalar zi-ordet är det som ett slag i magen, säger hon.

Seglivad Singoalla Konferensen hölls vid Uppsala universitet och vid flera seminarier analyserades rasismen mot romer ur ett intersektionellt perspektiv. Genusforskaren Pia Laskar presenterade sin studie av hur romska kvinnor skildras i de svenska romanklassikerna Singoalla och Tchandala. Medan romska män ofta förknippas som opålitliga och tjuvaktiga har romska kvinnor beskrivits som mys-

tiska, förföriska och sexuellt tillgängliga.

– Det är sega föreställningar som klibbar fast vid levande, verkliga romer, säger Pia Laskar.

Hon konstaterar vidare att bilden lever vidare genom populärkulturen.

– Ungdomar läser fortfarande i skolan, ofta helt okritiskt, så äldre fördomar lever vidare in i vår nutid och framtid, säger hon.

Romaforskare har välkomnat genus Pia Laskar tycker att romaforskare i Norden har välkomnat intersektionalitets- och genusforskarna.

– Tyvärr har genusforskningen inte varit lika bra på att välkomna romaforskarna, säger hon.

Alexandra Oprea, riktar liknande kritik mot den feministiska rörelsen.

– Många frågor som är viktiga för romska kvinnor tas inte alls upp inom den breda västerländska feminismen, säger hon och nämner erfarenheter av polisförtryck som exempel.

Pia Laskar hoppas att genusforskare ska bli bättre på att bjuda in romaforskare till olika typer av samarbeten.

– Det är viktigt arbeta med de här frågorna nu för att bryta stigmatiseringen av romer, säger hon.

Text: Charlie Olofsson

Det man ofta kallar den ”akademiska” feminismen befinner sig på frontlinjen av det krig som just nu förs om vilket typ av samhälle vi vill ha, vilka som kommer vara inkluderade och vilka som kommer bli exkluderade i det.

C I TAT ET

Hanna Gustafsson, på bloggen Genusfolket den 24 november

GENUS № 2-3 ⁄ 13

35

N OT E RAT

Ny webbportal för jämställdhetsfrågor i EU På en ny webbportal görs omfattande resurser om jämställdheten i EU tillgänglig för forskare, journalister och andra intresserade. Portalen innehåller policydokument, böcker, rapporter och artiklar inom områden som könsrelaterat våld, genus och media samt män och jämställdhet. Portalen är ett samarbetsprojekt där bland andra Kvinnsam – Nationellt bibliotek för genusforskning vid Göteborgs universitetsbibliotek deltar.

100 års rösträtt firas med dubbelnummer I år firas 100-årsjubileet av den allmänna rösträtten i Norge. Tidskrift før kjønnsforskning uppmärksammar jubiléet med ett dubbelnummer på temat jämställdhet. ”Jämställdhet handlar om politik och vardagsliv, om ideal och drömmar för ett gott liv och ett rättvist samhälle. Samtidigt har begreppet anklagats för att vara heteronormativt, ge vita medelklasskvinnor fördel och dölja makt och förtryck”, skriver tidskriftens redaktörer.

Forskningsanslag kartläggs ur jämställdhetsperspektiv Regeringen har beslutat att fördelningen av anslagen för forskning vid vissa universitet och högskolor ska analyseras och kartläggas ur ett jämställdhetsperspektiv. Regeringen vill veta hur stor del av resurserna som går till kvinnor respektive män.

– Jämställda villkor i akademin är en förutsättning för att nå det forskningspolitiska målet om att Sverige ska vara en framstående forskningsnation, säger jämställdhets- och biträdande utbildningsminister Maria Arnholm.

36

Genusforskare etablerade som experter i media Bilden av genusforskning i svensk dagspress domineras av neutrala eller positiva skildringar. De negativa artiklarna utgör bara en bråkdel, visar en kandidatuppsats från Göteborgs universitet.

Uppsatsen, som fokuserar utveckli­ngen mellan åren 2008-2012, kartlägger genusforskningens och genusforskares plats i svensk dagspress, i vilken textgenre genusforskningen oftast omnämns och om skildringarna är positiva, neutrala eller negativa. Sammantaget visar resultatet att tidningen Sydsvenskan var flitigast i sin publicering av artiklar rörande genusforskning, att drygt 60 procent av texterna återfinns på nyhets­ plats, och att artiklarna där forskningsfältet eller någon enskild genusforskare omnämndes ofta är texter om exempelvis skola, kultur eller arbetsliv.

– Vi tolkar det som att genusforskningen har blivit så inarbetad och legitim att den kan betraktas som relevant i förhållande till ett brett spektrum av ämnen, säger Sofia Johansson, som tillsammans med Sanna Andersson skrivit uppsatsen.

Forskarna får expertroll Som exempel nämner hon hur genusforskare används i rollen som kommenterande expert.

– De fick komma till tals relativt ofta och stå oemotsagda i kraft av sin egen kompetens.

Dagspressen har stor makt när det gäller att påverka vilka bilder av genusforskningen som finns hos befolkningen, resonerar Sofia Johansson. Och även om det under de perioder då den kritiska debatten är intensiv är lätt att få intrycket att det är representativt för hur genusfältet skildras, tycker hon att det är en viktig kunskap att det i själva verket är tvärtom.

– Den här överblicken visar att även när det stormar i media är den stormen försvinnande liten, säger hon.

Fog för rädsla att delta i media Även Kerstin Alnebratt, föreståndare för Nationella sekretariatet för genusforskning, tycker att de siffror som uppsatsen presenterar är viktiga. Samtidigt menar hon att det finns fog för att många genusforskare drar sig för att exempelvis delta i mediala debatter eller skriva egna inlägg.

– Några av de genusforskare som har varit synliga i media har fått löpa gatlopp på högerextrema webbsajter, blivit hotade och fått sin forskning förvanskad. Det är ett högt pris att betala, säger hon.

Text: Frida Lundberg

lästips

kontinuerliga diskussionen om de kulturella normer som omger sex, våld och smak.

Janne Bromseth och Anna Siverskog (red) Lhbtq-personer och åldrande: Nordiska perspektiv (Studentlitteratur)

Cecilia Nahnfeldt och Malin Lindberg Är det någon innovation? Om nyttiggörande av hum/sam-forskning (Vinnova) Författarna utmanar innovationsbegreppets starka koppling till teknik- och naturvetenskap. I stället utforskar de olika perspektiv på innovation med avstamp i humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning och utbildning. Förhoppningen är att antologin ska stimulera diskussioner mellan innovatörer, rådgivare, finansiärer och forskare om behovet av nya typer av innovationer och förändrade tankesätt kring innovation.

Klara Arnberg och Tommy Gustafsson Moralpanik och lågkultur. Genus och mediehistoriska analyser 19002012 (Bokförlaget Atlas) Populärkultur har under hela 1900-talet ofta mötts av moralpanik. Filmkyssar, Stålmannen-tidningar och tv-spelsvåld har anklagats för kommersialisering, amerikanisering, sexualisering och våldsförhärligande. Den här boken skriver den svenska moralpanikens historia ur ett genusperspektiv och förklarar hur lågkultur kopplats samman med klass, nationalitet och inte minst med föreställningen om den våldsamme pojken. Ett antal ingående analyser av debatterna om film, video, serietidningar och tv- och datorspel kastar nytt ljus över den

Antologin samlar kunskap om äldre lhbtqpersoners livsvillkor och åldrande utifrån studier som har genomförts i Sverige, Danmark, Norge och Finland. Vad innebär det att under stora delar av livet behöva smyga med sin sexualitet eller könsidentitet? Hur är det att som äldre behöva omsorgshjälp men att samtidigt vara rädd för att bli diskriminerad? Det är exempel på frågor som diskuteras i boken, som är den första i sitt slag i Norden.

Siv Fahlgren, Anders Johansson och Eva Söderberg (Red) Millennium – Åtta genusvetenskapliga läsningar av den svenska välfärdsstaten genom Stieg Larssons Millennium-triologi Här behandlar genusforskare vid Mittuniv­ ersitetet Stieg Larssons succédeckare i förhållande till dess svenska sammanhang. I spåren av böckernas internationella genomslag ställer antologin frågor om författarens beskrivning av Sverige som land och som välfärdsnation. Hur rimmar böckernas berättelser med föreställningarna om Sverige som ett av världens mest jämställda länder? Kan böckerna läsas som pro-feministiska? Hur relaterar romanfigurerna till svenska barnböcker av Astrid Lindgren? Och hur kommer det sig att romanfigurerna hela tiden dricker kaffe?

för hur jämställdhetsarbete bäst bedrivs inom förskolan och skolan. Formuleringar om jämställdhet i nationella och lokala styrdokument för skolan påverkar vilken typ av främjande arbete som existerar lokalt. Det framgår av studien, där forskaren Mia Heikkillä beskriver hur lärare, förskollärare och skolpersonal arbetar med jämställdhet i ett antal förskolor och skolor. Boken lyfter flera lärande exempel och är tänkt att inspirera pedagoger och skolpersonal att påbörja arbetet på den egna skolan.

Gunilla Jarlbro Genusmedveten journalistik (Studentlitteratur) Hur kan man bedriva genusmedveten journalistik och varför är det viktigt med en jämn könsrepresentation i medieutbudet? Boken Genusmedveten journalistik tar sig an frågor som hur kvinnor respektive män representeras i medierna och även hur denna gestaltning ser ut. Framställs kvinnor respektive män på olika sätt och tillåts de göra olika saker i nyhetsmedierna?

I boken presenteras aktuell svensk och internationell forskning samt handfasta råd om hur man kan förändra nyhetsinnehållet och öka graden av genusmedvetenhet på nyhetsredaktioner.

Mia Heikkillä Hållbart jämställdhetsarbete i förskolan och skolan i Norden (Nordiska ministerrådet) Det finns ingen enhetlig nordisk modell

GENUS № 2-3 ⁄ 13

37

tillbakablick

Operationsrummet, Karolina Widerströms klinik • Foto och fakta: Kvinnsam, Göteborgs universitetsbibliotek

Karolina Widerströms klinik i Stockholm

I

• Text: Charlie Olofsson

dag är omkring 40 procent av Sveriges läkare kvinnor, men för hundra år sedan bestod läkarkåren nästan uteslutande av män. Karolina Widerström, till vänster på bilden, var Sveriges första kvinnliga läkare. Hon fick sin legitimation år 1888 och eftersom kvinnor inte fick jobba på statliga sjukhus startade hon en egen klinik i Stockholm. Först år 1903 ändrades lagen så att ett antal statliga läkarbefattningar öppnades för ogifta kvinnor.

Karolina Widerström var inte bara läkare utan också en av sexualupplysningens pionjärer. Hon valde att specialisera sig som gynekolog och år 1889 skrev hon uppsatsen De qvinnliga könsorganen, deras funktioner och deras vanligaste sjukdomar. Det ansågs vågat vid den tiden. Karolina

38

Widerström föreläste om kvinnors anatomi och sexuella hälsa, både i flickskolor och för vuxna kvinnor.

I början av 1900-talet bidrog hon också till att nyansera bilden av prostituerade. I boken De veneriska sjukdomarna och deras bekämpande pekade hon ut svältlöner, trångboddhet och alkoholism som några orsaker till att kvinnor prostituerade sig. För att stoppa spridningen av sjukdomar ville regeringen införa tvångsinspektioner av kvinnor som sålde sex, men det satte sig Widerström emot. Med internationell forskning i ryggen argumenterade hon för att man skulle nå bättre resultat om undersökningarna byggde på frivillighet och förtroende mellan patient och läkare.

ledare

formtoppad webb tar över stafettpinnen

k e r s t i n a l n e b r at t f ö r e s tå n da r e

I år firar Nationella sekretariatet för genusforskning 15 år. Moppe, byxmyndig, straffmyndig – 15-åringar brukar få höra om allt nytt och spännande de blir en del av. Saker de får göra och saker de måste ta ansvar för. Kanske är det så med sekretariatet också.

När sekretariatet inrättades var en av uppgifterna att synliggöra genusforskningen. Tidningen Genus blev en viktig del i det arbetet. Att skriva om ett forskningsområde som få andra skrev om. När sekretariatet startade 1998 hade det sedan 1960 skrivits 371 avhandlingar som handlade om genus. Det framgår av databasen Gena som sekretariatet byggde upp tillsammans med Kvinnohistoriska samlingarna på Göteborgs universitetsbibliotek. Sedan dess har ytterligare 956 nya avhandlingar försvarats. En explosionsartad utveckling under dessa 15 år.

Sekretariatet har bara kunnat skriva om en del

av dessa. På senare år har dock olika medier börjat skriva alltmer om genusforskning. I en kandidatuppsats från Göteborgs universitet konstaterar Sanna Andersson och Sofia Johansson en ökning av artiklar under den femårsperiod fram till och med 2012 som de undersöker.

Främst är det på nyhetsplats som artiklar om genusforskning hamnar. Enligt uppsatsen är den övervägande delen av artiklarna av neutral karaktär. Forskningen refereras eller beskrivs på ett journalistiskt sätt.

Att medier skriver om genusforskning kan man tolka som ett tecken på forskningsområdets mognad och bredd. Intresset från allmänheten har ökat och journalister har sett att det finns spännande ny kunskap att förmedla. Genusforskare framträder som experter och kommenterar företeelser och händelser i samhäl-

let. Samtidigt görs det, inom detta forskningsområde, liksom inom många andra områden, mycket forskning som aldrig når utanför akademin. Detta trots att möjligheterna till att kommunicera forskning är mycket bättre nu än för 15 år sedan.

På sekretariatet har vi funderat på hur vi kan förmedla dagens breda genusforskning och samtidigt ta till vara på de möjligheter till snabbhet som numer finns.

Tidningen Genus var länge vårt viktigaste forum för att skriva om ny forskning på olika områden. Många uppskattar, som jag, att få hem en tidning i brevlådan, men samtidigt är tryckta medier långsamma.

Detta kommer att bli sista numret av tidningen

Genus i denna form. I fortsättningen kan ni följa genusforskningens utveckling och resultat på genus.se, genom våra nyhetsbrev och på sociala medier. På så vis vill vi öka aktualiteten och kunna skriva om ännu mer genusforskning. Under nästa år kommer genus.se att utvecklas och byggas om för att möta en växande efterfrågan.

Förhoppningen är att sekretariatet också efter 15-årsdagen ska bidra till att synliggöra och förmedla genusforskning som är intressant, relevant och angelägen för många. Vi vill nå fler, skriva mer och kunna visa genusforskningen i hela dess bredd.

GENUS № 2-3 ⁄ 13

39

Posttidning B Avs: Genus, Nätverkstan Ekonomitjänst, Box 31120, 400 32 Göteborg

E nk ä t f r å g a n

Den kritiska ansatsen och maktperspektivet lyfts fram som viktiga element inom genus­forskningen. Trots att fältet är relativt ungt har teoretiska vändningar väckt nya frågor och fört teoriutvecklingen framåt.

Vilka teoretiska utmaningar väntar framöver?

Irene Molina

Lena Gemzöe

Mathias Ericson

Professor vid Institutet för bostadsoch urbanforskning, Uppsala universitet.

Docent vid institutionen för etnologi, religionshistoria och genusvetenskap, Stockholms universitet.

Vik. lektor vid institutionen för kulturvetenskaper, Göteborgs universitet.

»Det är dags för genusforskningen att

»Genusteori är i dag en samhäll-

»En utmaning är till exempel frågan

skraft på global nivå som utmanar både påven och Putin. Den globala dimensionen av genusfrågorna är en gigantisk utmaning, som också kan utveckla grundbegreppen genus och makt. Det krävs en dynamisk och flexibel genusteori som kan länka frågor om identitet och subjektivitet till ekonomisk och statlig maktutövning.

Att förstå förändring är en teoretisk utmaning som genusteorin borde anta! Det gäller också förändringen av själva vetenskapen där genusteori måste fortsätta att vara en både kritisk och gränsöverskridande kraft.

om tillämpbarhet och möjligheterna att arbeta med utbyte mellan forskning och praktik. Utmaningen består inte bara i att praktik är mer motsägelsefullt och komplext än teori.

Vi måste också fråga oss hur vi kan arbeta med teori på sätt som gör det möjligt att hantera tillämpbarhet utan att för den skull göra avkall på att genusforskning är teoridrivet och bygger på pluralism i teoretiska perspektiv.

Det är genom problematiserande forskningsfrågor och teoriutveckling som genusforskning görs samhällsrelevant.

åter igen närma sig den politiska utvecklingen och utmana samhällets orättvisa ordning. I kölvattnet av den nyliberala svenska politiska agendan är det viktigt att genusforskningen tar ställning mot alla former av förtryck. Nedmonteringen och marknadsanpassningen av välfärden, rasifieringen av samhället och den inhumana flyktingpolitiken, är bara några av de tendenser som har försämrat villkoren för människor och skapat marginalisering. Det finns behov av en starkare socialistiskt postkolonial feminism med intersektionalitet som teoretiskt redskap.

.

På vår webbsida finns samtliga artiklar ur Genus, ytterligare material samt information om aktuella arrangemang. Besök oss på www.genus.se