Häng med på björnjakt

i samarbete med Björnpremiär Ett intensivt dygn

Två skåningar i samspråk i hälsingeskogen. Från vänster: Daniel Dahlquist och hundförare Johan Andreasson. Hundföraren Johan Andreasson från Skåne har rest över 90 mil i hopp om att få skjuta sin första björn, medan vice jaktledare Tony Hansson hoppas på att få fälla sin andra. Björnjakten drog igång med en rivstart och slutade med succé för gänget i Färila.

TEXT & FOTO: JOHAN OLSSON

BJÖRNPREMIÄREN ÄR EGENTLIGEN inget heligt datum för mig. För undertecknad är det älgpremiären som är förknippad med starka minnen och känslor, men jag kan förstå engagemanget hos de inbitna björnjägarna. Björnen är trots allt vårt överlägset största rovvilt. Det är det mest mytomspunna, mest svårjagade och även det farligaste viltet vi ger oss i kast med att försöka fälla. Jag kan känna med de riktigt inbitna jägarna som satsar just på björnjakten. Som tränar hundar och förbereder sig ett helt år för att få gå ut och jaga kanske bara en eller två dagar på hemmaplan. För precis så fort kan det gå, i alla fall om man jagar i Gävleborg på västra området.

En av dessa inbitna björnjägare är Johan Andersson, en hundförare från Skåne som gjort den drygt 90 mil långa resan för att vara med på björnpremiär tillsammans med jaktlaget i Färila.

Vissa län har starka björnstammar och Gävleborg är ett sådant. Totalt får 70 björnar fällas, varav 55 på västra området där vi ska jaga.

Bilen är packad och väckarklockan står på 02:00 när jag hoppar i sängen vid 21-tiden dagen innan premiären. Jaktledare Marcus Hansson har dock inte fått lika mycket sömn som jag planerat att ta, eftersom hans telefon gått varm, i kombination med att han varit ute och spårat, planerat pass, hundgångar, sammanställt PM och mycket mer.

VÄCKARKLOCKAN RINGER SOM planerat, och lättväckt som jag är hoppar jag upp direkt. Den där känslan av ”vad håller jag på med egentligen?” kommer över mig, men den skakas hastigt bort. Termosen står redo på köksbänken och kläderna ligger i en prydlig hög på kängorna i hallen vid entrédörren, självklart sorterad i den ordning som jag ska ta på mig plaggen. Jag gillar struktur och ordning, så pass mycket att en kollega vid ett tillfälle påpekat att beteendet är förbi gränsen till vad som kan klassas som hälsosamt. Jag tar med mig matsäckslådan från kylen, hämtar gevär och ammunition, slänger ett sista öga på packlistan innan jag går ut till bilen. Det är helt kolsvart när jag rullar iväg från gårdsplanen ut i natten. Jag är ganska tidig till samlingsplatsen i Färila, men jag är inte först. Marcus och hans vice jaktledare Tony är på plats, och så även ett tiotal andra jägare.

I pannlampornas sken sitter de vid en bänk och studerar kartan. På plats är även hundföraren Johan från Skåne. – Det är femte året i rad jag är här. Det har skjutits en del björn för mina hundar, men jag har ännu inte skjutit någon björn själv, berättar han medan vi väntar på morgonsamlingen.

Klockan slår 03:30 och Marcus kallar på allas uppmärksamhet. Vid det här laget är vi nog ett 30-tal jägare som har samlats på parkeringen utanför den lilla kiosken. Luften är sval vilket är fantastiskt för både hundar, jägare och vilt. Stämningen är dock allt annat än sval och spänningen går nästan att ta på. Det framgår att man haft gott om björnobservationer i området de senaste dagarna. – Igår hade grannlaget obs på fem olika björnar och vi såg två på vår mark, berättar vice jaktledare Tony.

När man jobbar med jaktpress får man vara med på många genomgångar inför jakt. Vissa väldigt omfattande, och vissa ganska enkla, men det här var nog en av de längre och mer gedigna jag upplevt. Förutom genomgången får vi alla signera ett dokument som bevis på att vi tagit del av vad som gäller.

Vår skånske hundförare visade sig bli övertrumfad när det gäller resväg till denna jakt. En man i gänget har rest ända från Skottland visar det sig, så det blir lite översättning för hans skull när passen ska fördelas.

Jag får pass nummer åtta tilldelat mig och så fort jag satt min kråka på listan hoppar jag in i bilen och åker mot mitt pass. Det är nu lite drygt en timme till solens uppgång så det börjar bli dags att komma på plats. Jag har fått en position på kartan som jag kör mot. ”När du kommer upp på ett krön finns det en stig du kan gå in på och det ska sitta en skylt med ditt passnummer vid vägen”, kommer jag ihåg att jaktledaren sa.

Jag kör på en liten, stötig väg och svänger i en korsning till en ännu mindre och ännu stötigare väg. Jag ser på kartan att jag nu är på en liten platå i höjd med mitt pass som ska ligga cirka 300 meter in i skogen. Jag parkerar, smyger ut och stänger bildörren så tyst jag bara kan. Jag lyckas inte få ögonen på någon skylt och jag hittar ingen stig. Men på min digitala karta ser jag åt vilket håll jag ska gå åt, så det här ska inte vara några problem tänker jag.

Jag plockar ur packningen från baksätet, smyger igen även denna dörr och börjar leta mig in i skogen. Även om det börjat ljusna lite så är det väldigt mörkt. Efter ett tag ser jag dock ett ljusare parti framför mig och förstår att det är hygget där mitt pass ska vara som jag ser. Snart uppenbarar sig en liten vedtrave vid hyggeskanten med resterna från en plastdunk med siffran åtta skriven på sig, uppspikad på traven.

Nästan i samma stund som jag kommer fram och meddelar att jag år på plats, meddelar Marcus att jakten startar. Jag hänger av mig ryggsäcken, plockar i slutstycket, laddar och säkrar.

Jag vrider ner kikarsiktet till 2,5 i förstoring, gör några provanläggningar, kollar var jag har passgrannar och gör några avståndsbedömningar. Nu är jag redo.

JOHAN SLÄPPER EN av sina hundar som ger sig iväg och börjar jobba. Det går inte länge innan ett skott ekar, och sedan ett till. Det smäller även två skott ytterligare, men Marcus meddelar via jaktradion att det är grannlaget som skjutit, men att han inte vet vad det rör sig om.

Kort därefter får Johans plotthund något intressant i nosen och börjar väcka på klassiskt manér.

Det är en viss skillnad på älg- och björnjakt. Ofta är de klassiska älgpassen inte optimala björnpass eftersom björnen hellre rör sig i skydd av tät terräng, i sänkor, bäckfåror och liknande, inte över stora hyggen.

En annan sak som skiljer björnjakten från älgjakten i norr är att man på älgjakt nästan uteslutande använder sig av ställande spetshundar. Dessa är oftast helt tysta tills de har kontakt med älgen, och om älgen springer följer de efter tysta. Dessa plottar har tendens att väcka, det vill säga att de släpper skall när de är på en relativt färsk löpa. De driver sedan björnen med skall även när de är en bit efter, men de kan så klart även skälla ståndskall om en björn skulle träa, eller stanna.

Jag slås av att det är ganska lugnt på radion trots att vi är så många jägare ute. Det brukar vanligtvis vara en hel del tjatter, men här är det nog många som är spända och som verkligen vill sitta tysta i hopp om att få en björn i pass.

SEX MINUTER ÖVER sex smäller ett skott, och den här gången låter det för nära för att vara något annat lag, tänker jag för mig själv. Mycket riktigt, en passkytt på pass nummer 51 ropar ut att han fått en ensam vuxen björn i pass som han skjutit på.

Johans plott har ännu inte sorterat ut sitt björnspår så hunden fångas in för ett eftersök. Johan plus en skytt gör sig redo och ekipaget börjar spåra. När de kommer nära släpper de två hundar och det blir till slut ståndskall. Eftersom de har spårat och släppt på spåret, samt att inga andra björnar synts på platsen så är de övertygade om att det är samma djur.

Johan tar sig närmare ståndskallet. Plötsligt ser han björnen inne i en tätning. Han ser även att en av hundarna har hamnat i närkamp med björnen. Johan skyndar fram men i samma stund ger sig björnen iväg. Den springer ut mot en öppnare del av skogen och då får Johans sin chans. Två snabba skott och björnen tumlar omkull.

Björnen visade sig vara en hona på två år, och passkyttens skott hade tagit för långt fram, men nu var det avslutat.

Johans hund verkar under omständigheterna ha klarat sig bra, även om hon är lite tilltufsad. Så fort jag får klartecken från jaktledaren beger jag mig mot björnen och Johan för att gratulera. Ryktet om Johans succé har spridit sig och hans telefon plingar oavbrutet medan vi talas vid.

Jag passar på att ta några bilder på Johan tillsammans med hans tik Tikka och Hampus Nilssons unghund Betty. – Båda hundarna var med och jobbade med den här björnen. Hampus har rest med mig från Skåne och det är hans första år här uppe, medan Betty har varit med mig två år i rad, säger Johan.

Så fort vi har pratat klart lastas björnen på flaket på Johans pickup och han ger sig iväg tillsammans med jaktledaren för att ta hand om det administrativa jobbet som kommer med att skjuta en björn. – Nu tar Tony över som jaktledare, säger Marcus innan han hoppar in i bilen och åker iväg.

Jag ropar på Tony över radion och får instruktioner om att ta mig till pass nummer tre. En annan hundförare får nu ansvaret att försöka få en ny björn på fötterna, när vi startar upp jakten igen.

PASS TRE VISAR sig ligga betydligt enklare till. Det är en kur med tak invid en liten grusväg. Jag parkerar bilen några hundra meter bort på en mötesplats, går och sätter mig, laddar bössan och gör mig klar. Via gps-pejlen kan jag se i vilket område hundförarna söker. Hundföraren ropar då och då över radion och berättar om sin framfart, men han får inte upp någon björn, och en bit in på eftermiddagen avbryts jakten, för återsamling vid slakteriet.

Jag plundrar vapnet, drar ut slutstycket och packar in mina saker i bilen. Väl framme vid slakteriet har delar av laget samlats vid björnen som är upphängd i taket. Jakthistorier byts och stämningen är på topp. Björnjakten är så svår och oberäknelig så många känner nog både lycka och lättnad över att laget fått fälla ett djur.

Jag växlar några ord med Johan, med hans hundförarkollegor och med några ur jaktlaget innan jag gör kväll. Av de totalt 55 björnar som får skjutas på Gävleborg västra har 45 fällts denna första dag. Detta innebär att det endast återstår tio björnar på hela området inför morgondagen.

ANDRA DAGEN ÄR maskineriet lite mer väloljat och utsättningen går smidigt. Hundförarna börjar med att banda av några fältkanter där det varit mycket aktivitet under de senaste dagarna.

Den assisterande jaktledaren Tony Hansson hade turen med sig förra året och fick då äran att fälla en björn på jaktens andra dag. Men när han går ut mot sitt pass denna dag är hans förhoppningar små, mest på grund av den låga tilldelningen som återstår.

Allas hopp höjs dock då hundförarna rapporterar att plottarna markerar slag när de går i band.

Tony har ungefär 200 meter upp till sitt pass. En hårdbacke uppe på en liten kulle med sikt ner mot en skogskant på ena sidan, och åt det andra hållet en tallplantering. Ett mycket fint pass där det har skjutits en björn för bara några år sedan. Det är lite kyligare i luften denna morgon, vilket framför allt hundförarna är tacksamma för.

Så fort alla passkyttar är på plats ropar jaktledaren Markus att vi kan starta jakten. Plotthundarna Betty och Tikka släpps och strax därefter har de en björn på fötterna och jakten är i full gång. Björnen går raka vägen mot ett pass laget konstruerat enkom för björnjakten. Troligtvis får björnen vind av passkytten och den vinklar istället rakt upp mot Tony.

Tony står på sin lilla höjd när han hör hur det knakar till. Han tar ett stadigt grepp om kolven och gör sig beredd. Men det visar sig vara en ko med kalv som passerar när de blivit stött av passgrannen.

Men samtidigt kommer hundarnas skall bara närmare och närmare, och plötsligt hör han hur det flåsar, och ljudet kommer rakt mot honom. I det här läget förstår han att det är en björn på ingång.

FÖRST SER HAN skallen på björnen mellan några ungtallar. Den kommer ganska lugnt och stannar till för ett ögonblick på strax över 20 meter. Han lägger den gula triangeln i bringan på björnen och hoppas på att den ska vika upp en bredsida mot honom, men istället kommer den rakt mot honom. En tall skymmer björnen och vips är den inne på cirka sju meter. Tony vågar inte vänta längre, han håller mot huvudet och låter skottet gå.

Kulan gör det den ska och björnen faller till marken och dör omedelbart. Bara en minut efter kommer Betty och Tikka fram. – Jag kände mig ganska lugn under själva händelsen men efteråt blev jag lite skakis. Sju steg hade jag till björnen där den föll. Det är fantastiskt att jag även i år fick skjuta en björn för dessa duktiga hundar, och på dag två med, precis som i fjol, berättar en stolt och lycklig Tony.

När allt har lagt sig, björnen är inrapporterad och hundförarna har kopplat och gått iväg med sina hundar sitter Tony kvar där i soluppgången, alldeles ensam, bredvid en helt nyskjuten björn och dricker det enligt honom godaste kaffet han någonsin druckit. – Det var svårsmält att jag hade fått skjuta min andra björn exakt ett år efter den första, säger han.

Den här björnen var större än fjolårets björn. Vid besiktning visade det sig att det var en åttaårig hona på 138 kilo. – Det här toppar allt jag varit med om sedan jag började jaga, avslutar Tony.

Inte ens en timme efter att Tonys björn fällts var alla björnar skjutna i området. Björnjakt är en intensiv och spännande jaktform, som i det här området i år var över på lite drygt ett dygn. # Johan Andreasson tillsammans med sin och Hampus plott, varav båda var med när björnarna fälldes.

Hundföraren Hampus Nilsson, ägare till unghunden Betty.

Chefredaktören på plats vid sitt pass.