5 minute read
Gästkrönika: Jennifer Granath
När du väcker ett minne som slumrat till
Advertisement
En doft som slingrar sig förbi och fångar din uppmärksamhet, smaker som plötsligt minner dig om något som inte varit på tapeten sedan barndomen. Helt plötsligt utan förvarning kan minnen gå oss till mötes.
Sitter på tåget från Paris på väg hem mot Järvsö och reser baklänges i mina egna fotspår. Det är tredje gången jag gör en smått liknande version av den här resan upp genom Europa med tåg. Det är inget enkelt sätt att resa och det är absolut inte billigt men det är en upplevelse som gör det som annars bara hade varit en transport till ett äventyr. Du är på ett helt annat sätt med om hela din resa än när du snabbt flyger till din destination och knappt hinner märka förändringen i ditt miljöombyte innan du är framme. Nu får jag istället uppleva och känna varenda krökning av rälsen och se det jag faktiskt lägger bakom mig längs min resväg. Att stressa är inte det minsta aktuellt, tåg blir försenade, regn sätter stopp för framfarten samtidigt så kan du lita på att förr eller senare så står du i ankomsthallen till ditt mål med resan och kikar upp i ett vackert stationstak.
Tankar som tryckts undan i brist på tid och engagemang ber plötsligt om lov för att tillslut få sin beskärda del av uppmärksamhet och plats. Jag tjuvlyssnar till samtal och språk som jag inte riktigt behärskar och måste låta min fantasi fylla på med innehåll utifrån deras kroppsspråk, rörelser och sinnesstämningar där förståelsen av orden brister. Säkert så förskönar jag deras livsöden något och troligtvis missar jag något av vikt men vad gör väl det, vi delar bara en kort stund av transport, allt behöver inte vara sant... inte här inte nu.
Kikar ut genom tågfönstret och flyttar in i övergivna gårdar och vinslott. Strosar genom skogar och minnen från krig i Europa. Lägger ögonen på något som jag såg förra gången jag passerade och vips så tar minnet och tanken vid där den var då och jag kan utveckla och fördjupa en borttappad minnestråd.
Försöker hitta en liknelsen för att förstå vart jag själv är på väg i min tanke. Att göra något upprepade gånger skapar nya, andra möjligheter än nyhetens behagliga pirriga känsla. Tågresandet genom Europa har blivit en stig som jag valt att trampa upp trots alla motarbetande klurigheter som kan gå en sån här resa till mötes. Tanken kastar mig raskt till Kalvstigen som går mellan Järvsö och Delsbo, den kringliga vägen som en gång i tiden ska ha varit en stig mellan vallar, fäbodar, människor och djur vald så pass många gånger att det som först bliv en stig till slut blev en väg. Nu är Kalvstigen en självklar genväg för oss när vi reser ut mot Hudik och vill tro att vi kan tjäna en kvart bara vi står ut med kurvorna och det inte är isigt väglag.
För att kunna komma hem måste man resa bort, egentligen en rätt så självklar tanke men samtidigt så inser du det inte förrän du faktiskt är ute på resande fot att det är hemåt resan tar dig.
För en månad sedan lämnade en väninna och jag våra hemorter för ett mat- och vinäventyr tillsammans i södra Frankrike. Vi har valt att kalla det för husfrusemester. Hon är nog en smått fantastisk fru till sin man medan jag aldrig kommer att bli någons fru samtidigt så är ordet så fint att det vore synd att inte ta vara på det, så då och då åker vi på husfrusemester tillsammans för att komma bort så att vi sen kan komma hem. Lite som en låttext till Engman kapell helt enkelt. Konstaterade redan då när vi åkte att jag troligtvis aldrig skrattat och pratat så mycket i hela mitt liv samtidigt med en härlig blandning av tåg, vin och mat.
Nu sitter jag här på tåget den där månaden senare på väg hemåt igenom och minnena av allt det vi pratade om och upplevde strosar lite avslappnat förbi mig när jag sitter här på tåget och jag tar tacksamt emot det som bjuds ur mina minnenas arkiv.
Att min tågresa sen gick vidare till England och en liten ettårings födelsedag, det är ett annat minne. #
