Buskowius erövringståg

Buskovius erövringståg

När Särna och Idre blev en del av Sverige

För 350 år sedan såg Sveriges gränser helt annorlunda ut än idag. Särna och Idre tillhörde Norge och de sista utposterna mot norska gränsen i vår landsände var Åsen och Brunnsberg. 1600-talets krig och erövringar förändrade kartan. Det så kallade Buskoviuståget är en annorlunda berättelse där en präst, och inte en militär, ledde krigshären som skulle införliva nya områden med Sverige.

 Marit Norin  Tobbe Nilsson

I Älvdalens kyrka finns en kopia på ett porträtt av Daniel Buskovius. Porträttet anskaffades år 1894 och avtäcktes annandag jul samma år, 250 år efter Särnas erövring.

Själv tvekade han länge att åta sig ett sådant uppdrag. Han var prästman och hade ingen skyldighet och plikt att dra i strid med vapen mot fienden.

Sverige och Älvdalen på 1600-talet Generellt kan 1600-talets Sverige beskrivas som en tid med krig, hungersnöd, hög dödlighet och stora klasskillnader. Under många år styrdes landet av förmyndarregeringar. Gotland, Blekinge, Skåne, Halland, Bohuslän, Härjedalen och Jämtland och även Särna och Idre låg utanför den svenska riksgränsen. Älvdalens socken hade i norr och nordväst en sex mils riksgräns mot Särna och resten mot Härjedalen. De områdena hörde till Norge, som vid den här tiden var lydland under Danmark.

De många krigen, och särskilt det långvariga kriget mot Tyskland, hade inneburit att knektrotarna blivit väldigt ansträngda. En knektrote, eller soldatrote, innebar att ett antal gårdar gemensamt stod för en soldats försörjning. Det var socknen som ansvarade för rotarna och Älvdalen hade, i förhållande till jordtalet, ålagts att hålla ett stort antal soldater. I fredstid skulle knektarna få sitt uppehälle och en del av utrustningen genom sina grannar, den så kallade rotens försorg. En soldat skulle avlönas med pengar och viss del av ersättningen kunde också vara in natura, till exempel en ko. Vid uppbrott till fälttåg skulle han utrustas av roten med ny, fullständig beklädnad samt med viss vägkost och fritt skjutsas till regementets samlingsplats eller till länsgränsen. Det här tärde på resurserna och 1643 klagar allmogen i Österdalarna, att ”mången lärer gå från hus och hem, så framt vi skulle i hastighet vårt vanliga knektetal uppfylla”.

I december 1643, under trettioåriga krigets sista årtionde, anföll den svenska överbefälhavaren i Tyskland, Lennart Torstensson, Danmark på regeringens order. Liksom vid ett par tillfällen tidigare önskade den svenska regeringen även ett angrepp mot Norge. Saker börjar hända i de andra landsdelarna, områden erövrades och blickarna började sedan riktas mot övre Dalarna.

Särna och Idre ska intas Mellan Älvdalen och Särna var ett sex mil brett skogsbälte av svårtillgänglig terräng med åsar, kärrmarker och sjöar. Det fanns ingen fast bebyggelse men marken nyttjades genom fäbodbruk, myrjärnshantering och fångstbruk. Vintertid var gränshandeln livlig med bland annat liar, laggkärl och andra lokala produkter. De stora skogarna i gränslandet nyttjades till fäbodbruk och kontakterna över gränsen var fredliga och nödvändiga.

Landshövdingen i Falun, Petter Kruse, fick i början av år 1644 befallning att resa upp till de övre socknarna. Han skulle dels inspektera skansen i Orsa och dels samla ihop manskap för en expedition för att erövra de dansk-norska områdena. Han utdelade löften om att plundra, om bönderna i övre Dalarna organiserade en invasion av Härjedalen och Jämtland. Det visar sig emellertid, att allmogen hade en helt annan inställning. De var inte alls intresserade av att plundra och gå man ur huse och överskrida gränsen. Orsaken var troligtvis att de ville bevara grannsämjan, så det blev inget gensvar. Man hade helt enkelt mer nytta av att den gamla vänskapen med särna- och idreborna fick bestå. Kruse förhandlade med allmogen och till slut gav de med sig, på ett villkor, att de själva fick välja vem som skulle

leda dem. Regeringen hade för avsikt att anförtro ledningen av tåget till major Otto Månsson men detta vägrade allmogen. Till ledare ville de inte ha någon annan än sin kaplan Daniel Buskovius. De ska ha sagt:

”Fåm wi wåran Daniel med oss, så farom wi gladir åstad” (om våran Daniel följer med, ger vi oss gladeligen iväg).

Daniel Johannis Daniel Johannis föddes i Buskåker Tuna den 25 augusti 1599. Han var äldst av fyra syskon. Man kan säga att han föddes till präst. Hans far, farfar och morfar var alla präster, troligtvis även tidigare generationer. Daniel Johannis prästvigdes 1631 och kallade sig därefter för Buskovius, efter sin födelseort Buskåker.

Under kyrkoherde Petrus Laurentii Sudermannus tid blev Daniel Buskovius kaplan i Älvdalen år 1631. Sudermannus var för övrigt gift med Daniels syster Anna. Som kaplan i socknen fick Daniel tjänstgöra som predikant och kanske framför allt som barn- och kristendomslärare. På så sätt lärde han känna sina församlingsbor väl. Han kände till bygden, då han trampat stigarna runt om sedan liten. Från tidiga barnår hade han arbetat på sin fars prästgårdsjord och följt boskapen till fäbodarna. Det verkar som om han föredrog att sköta sitt arbete inom socknen framför att fullfölja andra prästerliga plikter, upprepade gånger antecknas han nämligen som frånvarande vid de årliga prästmötena i Västerås.

Daniel var populär bland sockenborna. Han var en utmärkt präst och en ”märkvärdig” man. Det var det som gjorde att allmogen ville ha Daniel till ledare för expeditionen. Själv tvekade han länge att åta sig ett sådant uppdrag. Han var prästman och hade ingen skyldighet och plikt att dra i strid med vapen mot fienden. Han hade också sin familj att tänka på. Men allmogen ville ju bara lyda under ”Våran Daniel” och landshövdingens och Moraprostens påtryckningar var så starka att han till sist gav efter.

Erövringståget När Daniel Buskovius sagt ja till uppdraget kom landshövding Petter Kruse själv till Älvdalen. Han försåg Daniel med en fullmakt och instruktioner. Folket sammankallades genom en kungörelse av den 9 mars 1644 att samlas nästföljande tisdag eller tidigt på onsdagsmorgonen. Den som uteblev, hotades med stränga straff. Matsäck och vapen skulle man själv medföra. Manskap tillkallades även från Oxberg och Venjan, för att antalet skulle nå upp till 200 man. Enligt Kruses instruktion skulle Buskovius vid sin sida ha länsmannen Lars Olofsson.

Invånarna i Särna och Idre skulle erbjudas fred och säkerhet samt tillerkännas lag och rätt precis som drottning Kristinas övriga undersåtar, om de gav sig frivilligt. I motsatt fall fick Buskovius mandat att ”besöka dem med eld och svärd” och behandla dem som det anstår en fiende. På morgonen den 18 mars bröt man upp och skidade iväg. Daniel, klockaren och 200 män. Männen var beväpnade med liar, gevär, björnspjut, pilbågar, klubbor och andra lämpliga tillhyggen. Klockaren bar Daniels bibel, bröd och vin till nattvarden samt sockenbudstygen, ett schatull med transportabla nattvardskärl. Länsmannen fanns inte med, genom någon oförsiktighet vid utdelandet av krutet ska han ha blivit så skadad i ansiktet att han inte kunde följa med.

Vägen de hade framför sig efter byn Åsen var sex mil vildmark. Även om vägen var lättare att ta sig med skidor på vintern än en nästan osynlig gångstig på sommaren, blev det ändå att ligga ute tre nätter för Daniel Buskovius och hans män. På morgonen den 22 mars var de framme och de intet ont anande särnaborna fann att de var omringade. Daniel och hans män, samt prosten, var överens om en fredlig och frivillig anslutning av Särna och Idre till Sverige. Överraskningen var tydligen fullkomlig och det blev aldrig fråga om något väpnat motstånd.

Vid ankomsten lät Herr Daniel sammankalla befolkningen. Han stod på en liten höjd, inte långt från kyrkan, och läste upp sin fullmakt. Därefter fick han dem utan svårighet att avlägga trohetsed till den svenska kronan. Det var vad man kan kalla ett värdigt erövrande. Ingen blodsutgjutelse eller plundring förekom, något som annars var vanligt i den tidens gränsfejder. Kanske berodde den frivilliga underkastelsen på mildheten i erövrandet, kanske på att de inte brydde sig om vilken krona de lydde under, bara de fick vara ifred. Kanske berodde det på att det kom en präst! På den tiden längtade människor efter en präst och de heliga sakramenten. De väldiga ödemarkerna av fjäll och skog som skilde Särna och Idre från närmaste präst på norska sidan, Sveg eller Elverum, gjorde att de hade präst och gudstjänst bara två, max tre gånger per år.

På Vårfrudagen (25 mars) predikade Daniel för människorna i Särna kapell, han förrättade barndop och utdelade nattvarden. Folket gladde sig mycket över hans besök.

50ÅR

Längs riksväg 70 mellan Särna och Älvdalen finns Buskoviusstenen, en minnessten som restes 1925 till minne av Buskovius tal till sitt manskap. Stenen har inskriptionen ”Här talade enligt sägnen Älvdalskaplanen Daniel Buskovius till sitt manskap vid tåget mot Särna som intogs i mars 1644.

Efter införlivandet Dagen därpå skidade truppen tillbaka till Älvdalen. Buskovius reste vidare till landshövdingen för att avlägga rapport. Tre av expeditionens deltagare följde med som vittnen för att bestyrka prästens berättelse: Jon Persson, även kallad ”Kniven”, från Älvdalen, Suse Erik från Venjan och Mats Nilsson ”Skåpråtta” från Oxberg.. Dessutom följde tre ”beskedliga” män med som ombud från de intagna norska orterna: Knut på Idre, Jon Eriksson på Hede och Hans Andersson i Särna. Dessa bekräftade uppgörelsen med ed och bomärke.

Prästerskapet i Älvdalen fick för en tid framåt en betydligt utökad arbetsbörda. Domkapitlet i Västerås beslöt på hösten samma år, att kyrkoherde Petrus Laurentii Sudermannus och hans kaplan skulle resa ett par gånger till Härjedalen för att kristna barn och förrätta annan gudstjänst, samt tills vidare låta invånarna i Särna och Idre höra till Älvdalens pastorat. Särna blev egen församling med svensk präst 1651. Först 1916 blev Idre egen församling. 2010 slogs de båda församlingarna samman till Idre-Särna församling.

Det gällde också för de svenska myndigheterna att befästa sitt välde över de nya bygderna. Den 21 november 1645 skrev representanter för Särna, Idre och Hede bygdelag under drottning Kristinas trohetsed i Älvdalens prästgård. I slutet av december 1645 inställde sig en fullmäktig, Per Eriksson, i Stockholm för att å allmogens vägnar avlägga trohetsed till drottning Kristina. Han begärde också att Särna, Hede och Idre, som bara omfattade 20 gårdar, skulle befrias från att hålla soldater, liksom under den norska tiden. Detta beviljades av regeringen, så länge de var trogna och lydiga undersåtar till H.K.M. och Sveriges krona.

Osäker gräns Särna och Idre socknar kom således 1644 i svenska händer och befolkningen mottog det nya medborgarskapet utan motsträvighet. Tack vare andra framgångar fick Sverige genom freden i Brömsebro 1645 bland annat landskapen Jämtland och Härjedalen. Men i fredsfördraget blev Särna och Idre bortglömda, ingenting nämndes om de båda orterna. Det här ledde till en del problem. Från de norska myndigheterna gjordes under de närmast följande åren flera försök att uppbära skatt och låtsas, som om ingenting hade hänt. Danskarna påminde gång på gång om att dessa områden orättmätigt införlivats med Sverige. Riksrådet i Sverige gav inget annat svar än att Särna och Idre låg på svenska sidan om fjällen: samma princip fick gälla som vid fastställandet av gränsen mellan det svenska Härjedalen och Norge. Flera dansk-norska försök att på diplomatisk väg lösa ”tvisten” gjordes. Juridiskt hade nog danskarna rätten på sin sida enligt Brömsebrofredens ordalydelse, men de vågade inte göra sin rätt gällande.

Ett kuppförsök gjordes av norrmännen 1676 under Karl XI:s krig mot Danmark. En dansk kapten kom till norra Dalarna med 60 skidlöpare och överrumplade socknarna och tvingade befolkningen att svära Danmarks konung trohetsed. Sedan de brandskattat bygden drog de sig tillbaka. Men folket föredrog att höra till Sverige, och landshövding Gustaf Duvall grep in och beslutade att de inte behövde akta den ed som de blivit tvingade till. Frågan om Särnas och Idres ställning föll sedan i glömska och först 1751 blev den nuvarande gränsen mellan Särna-Idre och Norge fastställd.

Minnesvärd detalj i ett stort krig Buskoviuståget – en liten detalj i ett stort krig för 350 år sedan. Den lilla detaljen är minnesvärd, inte bara för att den utfördes och leddes av en prästman, utan kanske mest för att klokhet och gott omdöme fick råda. I en tid då delar av Europa härjades genom mångåriga, hemska krig kom i det här fallet ingen människa till skada, och den gamla grannsämjan var räddad. Hela expeditionen, med mer än 30 mils marscher uträttades på mindre är tretton dagar.

För sitt väl utförda värv fick Buskovius tolv tunnor spannmål årligen. Han befordrades sedan till kaplan vid Kopparberget, sedan till kyrkoherde i Kumla i Västmanland. Han levde till 1677 och var känd såväl för ”prestgåfvor som för mannamod, sorgfällig pastor och ansågs alltid för en märkvärdig man”.

Reportaget är redaktionell text från Älvdalens kommun.

Källor: -Komminister Daniel Buschovius eröfrar Särna år 1644. Kopia av skrift från 1861. -Skansvakten nr 30, år 1945. -Solders, Severin. Älvdalens sockens historia, del 1. -Särna-Idre 300 år. En hembygdsbok.