Buskovius erövringståg När Särna och Idre blev en del av Sverige
För 350 år sedan såg Sveriges gränser helt annorlunda ut än idag. Särna och Idre tillhörde Norge och de sista utposterna mot norska gränsen i vår landsände var Åsen och Brunnsberg. 1600-talets krig och erövringar förändrade kartan. Det så kallade Buskoviuståget är en annorlunda berättelse där en präst, och inte en militär, ledde krigshären som skulle införliva nya områden med Sverige. Marit Norin Tobbe Nilsson
Sverige och Älvdalen på 1600-talet Generellt kan 1600-talets Sverige beskrivas som en tid med krig, hungersnöd, hög dödlighet och stora klasskillnader. Under många år styrdes landet av förmyndarregeringar. Gotland, Blekinge, Skåne, Halland, Bohuslän, Härjedalen och Jämtland och även Särna och Idre låg utanför den svenska riksgränsen. Älvdalens socken hade i norr och nordväst en sex mils riksgräns mot Särna och resten mot Härjedalen. De områdena hörde till Norge, som vid den här tiden var lydland under Danmark. De många krigen, och särskilt det långvariga kriget mot Tyskland, hade inneburit att knektrotarna blivit väldigt ansträngda. En knektrote, eller soldatrote, innebar att ett antal gårdar gemensamt I Älvdalens kyrka finns en kopia på ett porträtt av Daniel Buskovius. Porträttet anskaffades år 1894 och avtäcktes annandag jul samma år, 250 år efter Särnas erövring.
”
Själv tvekade han länge att åta sig ett sådant uppdrag. Han var prästman och hade ingen skyldighet och plikt att dra i strid med vapen mot fienden.
stod för en soldats försörjning. Det var socknen som ansvarade för rotarna och Älvdalen hade, i förhållande till jordtalet, ålagts att hålla ett stort antal soldater. I fredstid skulle knektarna få sitt uppehälle och en del av utrustningen genom sina grannar, den så kallade rotens försorg. En soldat skulle avlönas med pengar och viss del av ersättningen kunde också vara in natura, till exempel en ko. Vid uppbrott till fälttåg skulle han utrustas av roten med ny, fullständig beklädnad samt med viss vägkost och fritt skjutsas till regementets samlingsplats eller till länsgränsen. Det här tärde på resurserna och 1643 klagar allmogen i Österdalarna, att ”mången lärer gå från hus och hem, så framt vi skulle i hastighet vårt vanliga knektetal uppfylla”. I december 1643, under trettioåriga krigets sista årtionde, anföll den svenska överbefälhavaren i Tyskland, Lennart
14
Torstensson, Danmark på regeringens order. Liksom vid ett par tillfällen tidigare önskade den svenska regeringen även ett angrepp mot Norge. Saker börjar hända i de andra landsdelarna, områden erövrades och blickarna började sedan riktas mot övre Dalarna.
Särna och Idre ska intas Mellan Älvdalen och Särna var ett sex mil brett skogsbälte av svårtillgänglig terräng med åsar, kärrmarker och sjöar. Det fanns ingen fast bebyggelse men marken nyttjades genom fäbodbruk, myrjärnshantering och fångstbruk. Vintertid var gränshandeln livlig med bland annat liar, laggkärl och andra lokala produkter. De stora skogarna i gränslandet nyttjades till fäbodbruk och kontakterna över gränsen var fredliga och nödvändiga. Landshövdingen i Falun, Petter Kruse, fick i början av år 1644 befallning att resa upp till de övre socknarna. Han skulle dels inspektera skansen i Orsa och dels samla ihop manskap för en expedition för att erövra de dansk-norska områdena. Han utdelade löften om att plundra, om bönderna i övre Dalarna organiserade en invasion av Härjedalen och Jämtland. Det visar sig emellertid, att allmogen hade en helt annan inställning. De var inte alls intresserade av att plundra och gå man ur huse och överskrida gränsen. Orsaken var troligtvis att de ville bevara grannsämjan, så det blev inget gensvar. Man hade helt enkelt mer nytta av att den gamla vänskapen med särna- och idreborna fick bestå. Kruse förhandlade med allmogen och till slut gav de med sig, på ett villkor, att de själva fick välja vem som skulle
HAPPY ÄLVDALEN SOMMAR 2021
