GRUNDAD 1909
- Ad Lucem Tidskrift för livsåskådning och kultur
2/2012 Självhjälpskultur 5 euro/50 kronor
- Ad Lucem ÅRGÅNG HUNDRAETT
Utgivare: Finlands Kristliga Studentförbund Innehåll 3
Ledare / Victor
7
Självhjälp, själv och samhälle / Nora Hämäläinen
13
Tack för ”hjälpen” / Fredrika Biström
15
Cirkelns betydelse / Monika Pensar
23
Hur skall kristet motstånd se ut? / Ulf Särs
27
Patrik Hagman svarar / Patrik Hagman
30
Ateismen och tron är evigt förbundna / Leif Höckerstedt
35
Judaskyssen / Lisa Carlsson
38
Loke / Torbjörn Andersson
40
En alternativ livsstil - en helande miljö / Benita Nyman
42
Gudinnorna och jag / Eva Cristiansson
45
Hjälp mot självhjälp / Fredrika Biström
47
Svensk religionsundervisning i förändring / Niclas Mossberg
REDAKTION & INFO Chefredaktör: Victor Nylund e-post: redaktion@adlucem.fi Tfn xx
Tryckning: Painotalo Miktor, Helsingfors 2011 ISSN: 0355-9653 Expedition: Finlands Kristliga Studentförbund r.f. (FKS/SKY) Gengatan 3, 00170 HELSINGFORS tfn 09-719 286
Redaktörer: Martina Huhtamäki, fil.mag. Lise Kanckos, pol.mag, teol.mag. Håkan Näsman, teol.mag. Monika E Pensar, teol.stud. Thomas Westerbom, fil.dr. Peter Björkman, fil. mag. Victor Nylund, fil.stud Sebastian Köhler, litt.stud. Grafisk formgivning: Fredrika Biström, mag.
e-post till redaktionen: redaktion@adlucem.fi till enskilda redaktionsmedlemmar: fornamn.efternamn@adlucem.fi Pärmbild: Nina Albrecht
www.adlucem.fi 2
LEDARE
Låt(om) oss vara människor! efter avsikten med ett konstverk (det kanske inte finns någon avsikt!). Men en kultur i större helheter betraktad säger någonting om dem som utövar den, om det samhälle som inhyser den. Och jag är bestämt övertygad om att det vi idag kallar självhjälpskulturen tecknar en bild av den moderna människans andliga status, om hennes behov, hennes längtan, och inte minst av hennes självbild.
Självhjälp, eller självhjälpskulturen – som detta nummer av Ad Lucem har som tema – är ett något luddigt begrepp, sträcker sig åt olika håll, mot olika konnotationer. Kanske ser man framför sig en viss typ av modern självförbättringskultur (av den nyliberala typen, till exempel bästsäljaren ”Egoboost” av svenska bloggprofilen ”Blondinbella”), kanske en litteraturgenre (som ofta har egen hylla i bokhandeln), en industri, ett kommersiellt fält (läs: coaching-boomen, mindfullness-trenden etc.)… en rörelse i samtiden. Ja, vad berättar självhjälpskulturen om det finska/västerländska samhället anno 2012?
Våra behov avspeglar de liv vi lever. Det är exempelvis logiskt att meditation och yoga blir populärt bland en stressad befolkning, eller att coaching växer i en yrkeskultur där många saknar positiva förebilder i det offentliga (de som uppmärksammas i medierna är antingen trista, korrupta eller i förfall) men samtidigt frågar efter multibegåvning och glödande personlighet. Självhjälpskulturen svarar alltså ofta mot reella behov. Vad som dock är intressant att undersöka och viktigt att uppmärksamma är hur dessa hjälpare formulerar sig kring de mänskliga behoven, vilken bild av människan som an-
Ett kulturellt fenomen, eller en kulturell artefakt eller produkt, innehåller alltid två typer av information, dels det explicita – det som avses, det som sägs, visas, det som står att betrakta. Därutöver är en produkt eller ett kulturellt fenomen ett fönster mot dess upphovsmakare, dess utövare – det som sägs säger också något om den som säger. Nu syftar jag inte på biografiska läsningar av skönlitteratur, eller rätten att alltid fråga 3
vänds när hon adresseras, vilka vi är i dessa hjälpares ögon, vilka vi blir. Nora Hämäläinen citerar i sin utmärkta essä i detta nummer (s. 12) Iris Murdoch: ”Människan är en varelse som gör bilder av sig själv och sedan kommer att likna dessa bilder.” Ergo: människan är formbar, och hon förändras i växelverkan med kulturen. Att bedöma kulturen är alltså inte enbart att uppskatta vilka idéer som är i omlopp vid en viss given tidpunkt, det är att betrakta vilka vi är, vilka vi önskar att vi vore, vilka vi blir. Vårt sätt att uttrycka oss om det mänskliga formar det vi kallar det mänskliga; ordet blir kött.
hegemoni gradvis upphör att sakna värde annat än som produktionsmedel och/eller konsument, i samma takt förlorar konsten sitt egenvärde, och tvingas därför bli nyttig, förvandla sig till exempelvis terapi eller underhållning. Birgitta Trotzig skriver i ”Ett Landskap” (1977): ”Sådan en människas, eller en kulturkrets, konstupplevelse är, sådan är hennes verklighetsupplevelse. Man kan förneka betydelsen av detta sammanhang, man kan finna det vara ett möte mellan löjeväckande inkommensurabla storheter: men man kan inte tvinga det att upphöra att existera. Min reaktion inför konst är ett av kriterierna på
“Och jag är bestämt övertygad om att det vi idag kallar självhjälpskulturen tecknar en bild av den moderna människans andliga status, om hennes behov, hennes längtan, och inte minst av hennes självbild.” vad mitt livsförhållande, min mänsklighet är – och det är ett av de oumbärliga. Blindhet mot konsten – bilden, sången, gestaltningen av det mänskligas livsförhållande – blir blindhet mot livet självt. Alla civilisationer har vetat det utom vår.”
Jag noterade i vintras att Svt:s mesta litteraturprogram ”Babel” i sin senaste säsong hade ”biblioterapi” som ett återkommande inslag i programmet – av läsarna insända brev besvarades med hjälp av skönlitteraturen, ångest avhjälptes, livsfrågor diskuterades, exempel lyftes ur klassiker, framfört med öm och tröstande stämma. På programmets hemsida heter det: ”Glöm coachernas självhjälpsböcker och tiostegsmetoder – lösningarna på livets dilemman finns i skönlitteraturen.” Med glimten i ögat på bästa populärkulturella teve-manér, förstås, men hur skämtsam denna gest från producenterna må vara, säger den något om vad konst och kultur associerar till, vad den kan riskera att förpassas till, i ett samhälle som enfaldigt skanderar nytta. Precis som människan själv i en marknadsekonomisk
Att konst kan fungera terapeutiskt är mer än sant, och att många mår bättre med hjälp av mindfullness-tekniker är bara att glädjas över. Det jag i denna ledare vill uttrycka en oro för är alltså inte det att vi går i terapi mer än någonsin (många behöver hjälp, hjälp finns att få, mångfaldigt, bra så) eller att konst kan skänka tröst – utan det att vi börjar uppfatta det mänskliga alltid i ljuset av dess nytta, det inre livet utgående ifrån dess instrumentella värde, eller mer exakt uttryckt: dess effekt. Och i förlängningen: dess marknadsvärde. Om vår kultur adres4
serar androider, kommer vi också så småningom att bli androider. Låtom oss vara människor! I detta nummer: Eva Cristiansson ger oss en exkursion i gudinneskapande i Mama Jords verkstad i Spånga – ett fint exempel på hur man kan vinna kraft och gemenskap ur kreativt skapande. Monika Pensar gör en djupdykning i cirkelns betydelse och symboliska kraft genom tiderna och in i vår tid. Torbjörn Andersson berättar om trixtergestalten Loke i fornnordisk mytologi. Niclas Mossberg kastar en kritisk blick på omvandlingen av religionsundervisningen i Sverige. Och mycket, mycket mer. Nora Hämäläinen inleder med en genomgång av självhjälpslitteraturens historia och dess olika betydelser. Välkommen till sommarens nummer av Ad Lucem!
Victor Nylund, Chefredaktör
5
6
Essä
Självhjälp, själv och samhälle Redan på 70-talet var det en del som menade att självhjälpslitteraturens fokus på individuella problem och individuell framgång avledde väl behövd uppmärksamhet från samhälleliga problem... Tom Butler-Bowdons bok 50 Self-Help Classics från 2003 blandar ogenerat storheter som Lao-Zu, Marcus Aurelius, Emerson, Thoreau, Boëthius, ”Dr Phil” McGraw, Ayn Rand, Alain De Boton, Paulo Coelho för läsaren med lite tid för att läsa och lagom stor nyfikenhet på sina möjligheter att leva ett bättre och mera tillfredsställande liv. Det kan noteras att Butler-Bowdon i sin översiktssillsallad har utnyttjat ett typiskt drag i självhjälpsgenren, att återanvända ett vinnande koncept så länge det finns pengar att tjäna. Där John Gray producerat kanske ett femtontal böcker om män från mars och kvinnor från venus har Butler-Bowdon också skrivit 50 Prosperity Classics, 50 Spiritual Classics, 50 Psychology Classics och 50 Success Classics. Det här är en lista som också, bättre än hans val av ”självhjälpsförfattare” ger en viss bild av hur några av självförbättringslitteraturens olika grenar ser ut idag, med fokus på individens lycka, hälsa, framgång och blomstring. Självhjälp, som vi idag känner den från bokhandelns självhjälpshylla, är i mångt en gen-
re som växer fram efter andra världskriget, med ett fåtal bästsäljande titlar på 50-talet och en konstant ökning genom 70- 80- 90och 00-talen. De flesta bokhandlare placerar inte Emerson eller Thoreau i den hyllan men gränserna mot politisk, filosofisk, religiös och biografisk litteratur är inte alltid vattentäta. (Är t.ex. Darkness Visible: a Memoir of Madness, William Styrons berättelse om sin depression, självhjälpslitteratur?) Det är svårt
Tom ButlerBowdon.
7
att ge en bra definition på självhjälpslitteratur, men dess typiska representanter i regel lätta att känna igen. Framför allt erbjuder de sig med ett löfte: läs och bli bättre. Redan på 70-talet var det en del som menade att självhjälpslitteraturens fokus på individuella problem och individuell framgång avledde väl behövd uppmärksamhet från samhälleliga problem, en kritik som går igen i dagens sociologiska diskussioner om självhjälp. Man kan spåra genren bakåt till det senare 1800-talets amerikanska reaktion mot kalvinismen, som
existentiell nyfikenhet.
Barbara Ehrenreich gör i sin bok Bright-sided: How Positive Thinking is Undermining America (2009). Man kan också spåra den till 1800-talets rådböcker för (unga) kvinnor. Det finns vissa gråzoner och signifikanta överlappningar mot andlig litteratur, och man kan ganska säkert säga att intresset för självhjälp hänger ihop med ett visst vakuum i vår tillgång till vedertagna, traditionella sätt att hantera såväl livsproblem och själsligt lidande som andlig/
till Rosen i samma tidskrift i Juli 1988 menar Steven Starker att samma förbehåll borde utsträckas till den utspridda praxisen bland psykologer och terapeuter att rekommendera självhjälpsböcker åt sina klienter.
8
Självhjälp och psykologi I en artikel i American Psychologist från januari 1987 uttrycker Gerald M. Rosen en oro för den ökande mängden hjälpböcker skrivna av psykologer. Han menar att psykologer verksamma i genren borde vara mera måna än de är om att de terapier och regimer de rekommenderar är testade och inte säljs med orimliga påståenden om effektivitet. I sin replik
Rosens oro tycks ha ljudit för döva öron med tanke på den överväldigande mängd psykologer, psykiatriker eller läkare, som idag, 25 år senare, använder sig av sin profes-
Barbara Ehrenreich.
sionella pondus för att sälja självhjälpsmetoder som ofta, fortfarande, ackompanjeras av vetenskapligt sett obefogade och mänskligt sett tämligen orimliga löften om hälsa, välmåga och lycka. (Det finns också en mängd självhjälpsförfattare som stöder sig på falska eller fullständigt irrelevanta doktorsgrader. Med det är en annan historia.) Även rekommenderandet av självhjälpsböcker till människor med lindriga psykiska besvär förefaller ha blivit allt vanligare. Till exempel har man i Irland 2009 introducerat programmet ’Power of Words’ som gör ett urval professionellt rekommenderade självhjälpsböcker för vanliga, lindrigare psykiska och relationella problemen tillgängliga på offentliga bibliotek. Jan Bergström, Nils Lindefors och Gerhard Andersson menar i en översiktsartikel över studier av biblioterapi (terapi via läsning) i Läkartidningen (maj 2009), att det ”finns evi9
densstöd för vägledd KBT-baserad biblioterapi/självhjälp för depression”. Med ökande efterfrågan och knappa offentliga resurser för vård är det troligt att hjälp till självhjälp är framtidens melodi. Man kan se det som att människor troligen inte får den terapi de behöver. Man kan också fråga om det här finns en positiv möjlighet att åter omtolka en del av våra själsliga problem. Där den moderna psykvården i långt har präglats av en medikalisering av olika mänskliga lidanden, kunde biblioterapin eventuellt ses som ett steg mot att avmedikalisera vissa typer av själsliga lidanden som gör att människor idag söker vård. Man frågar sig om inte existentiell reflektion och t.ex. praktiska övningar i avslappning, andning och närvaro faktiskt kunde vara mera adekvata behandlingar för vissa problem än en burk piller. Men det spe-
lar förstås en viss roll vad det är för böcker som rekommenderas, och varför: baserar de sig på nyare psykologisk forskning, är det praktiska ”mindfullness”-övningar eller är det newage flum om ”kvantfysik” och evig ungdom a la Deepak Chopra. Att säga ja till vissa former av självhjälpslitteratur behöver inte betyda att man sväljer hela genren. Och det spelar en viss roll att man inte bara ser det här som en billig utväg när mentalvårdsbudgeten är pressad. Självhjälp och modernitet Det finns hursomhelst en viktig typ av frågor kring självhjälp som inte har att göra med deras effektivitet som hjälpmedel, utan snarare med vilken sorts samhälle de speglar, vilken typ av människosyn de bygger på och vilken typ av människor de bidrar till att forma. Det här är frågor som i bred mening kunde kallas moralfilosofiska. Men de som ställt den här typen av frågor i förhållande till självhjälpslitteraturen är inte moralfilosofer utan, i de flesta fall, sociologer eller sociologiskt intresserade journalister. En som har sett självhjälpslitteraturen som en positiv möjlighet är Anthony Giddens som i sin bok Modernity and Self-Identity: Self and Society in Late Modern Age menar att självhjälpslitteraturen hänger ihop med den senmoderna människas självreflektivitet. Han tänker sig att läsning av självhjälpslitteratur, liksom läsning av populariserade sociologiska studier om t.ex. skilsmässa, kan utgöra ett stöd för utvecklandet av den typen av reflektiv självförståelse som ett liv i det senmoderna, eller ”högmoderna” samhället förutsätter. Eftersom han är benägen att se det senmoderna individuella självet som ett slags historisk bedrift, är han också beredd att tämligen okritiskt välkomna allt som hjälper människan att fungera som ett sådant indivi10
duellt, reflektivt ”själv”. Men som en av vår tids mest inflytelserika sociologer (mannen bakom ”den tredje vägens” socialdemokrati som formade den europeiska socialdemokratin i en mera marknadsanpassad riktning från 90-talet framåt) är han förbluffande ur fas med hur sociologer i övrigt tenderar att tänka i den här frågan. En betydligt vanligare hållning än den glatt optimistiska förefaller vara den aningen paranoida som representeras av Heidi Maria Rimke (t.ex. i ”Governing Citizens Through Self-Help Literature”, i tidskriften Cultural Studies, 14: 1, 61 — 78). Hon hakar på den Foucaultinspirerade ”Governamentality”diskussionen inom den engelskspråkiga sociologin, som i den ”fria” senmoderna individen framför allt ser ett konglomerat av internaliserade styrmekanismer. Makten i vår tid är ur den här synvinkeln inte längre något som framför allt verkar på oss utifrån genom lagar och restriktioner, utan något som verkar genom en internaliserad självdisciplin, självrannsakan, och en självcentrerad bekännelsekultur. Den ökade individuella friheten att välja mellan olika livsstilar, varor, religioner, är ur den här synvinkeln bara en form för samhällets styrning. (Du får välja, du får inte låta bli att välja.) I frihetens namn disciplinerar vi oss själva, gör oss till framgångsrika individer, formar våra kroppar och tankar och impulser, och lär oss kontrollera och framför allt ta ansvar för våra känslor. Vi lär oss att värdesätta känslomässigt oberoende av andra människor och ser självtillräcklighet som ett ideal. I den individuella lyckans, framgångens, och självutvecklingens namn formar vi oss i en mall som framför allt är förenlig med ett kapitalistiskt (nyliberalt) samhällssystem. Självhjälpslitteraturen är endast i en ytlig mening självhjälp; ser man närmare efter handlar det om expertledd anpassningsterapi till ett hyperindividualistiskt samhälle.
En av dem som har inspirerat Rimke är den brittiska sociologen Nikolas Rose. I den kraftigt Foucaultinspirerade boken Governing the Soul – the Shaping of the Private Self (1989) skriver han om hur psykvetenskaperna under 1900-talet växer fram som en ny faktor av kunskap/makt, en ny typ av expertis, som successivt omvandlar vårt sätt att förstå oss själva. Men där Rimke på ett medryckande sätt är ilsket maktkritisk är Rose något mera konstaterande i tonen. Där Rimke är benägen att tala i termer av expertvälde, ligger Rose närmare Foucault själv i sin betoning av att makt i den här typen av samhälle inte är något som utövas uppifrån och ner, utan något som är en del av själva samhällsväven, något som vi medverkar i att upprätthålla, och som snarare verkar kors och tvärs i sidled, från experter som ligger relativt långt nere i samhällshierarkin, via olika institutioner till allmänheten och tillbaka. Det intressanta med Rose (något som Rimke delar med honom) är att det centrala målet för hans kritiska studie inte är självhjälpslitteraturen – som ju de flesta samhällsvetare, humanister och intellektuella har en minst sagt avvaktande hållning till – utan psykvetenskaperna som helhet: psykiatrin, psykoanalysen och framför allt psykologin. Om man tar hans perspektiv på psykvetenskapernas roll i det senmoderna samhället, framstår självhjälpens sammelsurium av ohyggligt normativa, banala, och ofta flummiga idéer som bara en populärkulturell yttring av ett sätt att tänka på mänskan: psyksättet. Det är ett sätt att tänka som till lika delar är en människosyn (vi är varelser med ett inre liv som kan och bör förstås med hjälp av psykologis/ psykiatrisk expertis) och en administrativ utgångspunkt för en effektivering och modernisering av samhällets olika funktioner. Rose menar att den psykologiska expertisens roll 11
i vårt sätt att förstå friska människors själsliv hänger ihop med effektiveringsprocesser 1) inom det militära under de två världskrigen, 2) inom 1900-talets växande industrier och 3) inom familjen (som skulle producera dugliga medborgare). Genom att utveckla en förståelse av den enskilda människans inre liv, upplevelser, motivation, gruppdynamik, värderingar och lojaliteter kunde man främja tillkomsten av nöjda, produktiva individer, undvika lättja, ineffektivitet och ”mänskligt spill”. Psykvetenskapernas motivation att förstå och förbättra människan framstår här på en och samma gång som både extremt cynisk och djupt human. Följer man Roses spår blir det svårt att hålla fast vid den enkla och rena distinktionen mellan psykologisk kompetens å ena sidan och självhjälpsdravel i skrikiga pärmar å andra sidan. Det finns inte bara överlappningar och gråzoner, utan också en djup gemenskap i människosyn, en gemensam historisk och social ram, en gemensam förförståelse för vad som är viktigt och eftersträvansvärt för människan. Ett problem är att det är närmast omöjligt att kritisera psykkulturen som helhet eftersom den är en avgörande del av vår mest grundläggande förståelse av människan. Vi kan kritisera det ökande bruket av enskilda diagnoser som ADHD eller Asperger, vi kan bli rasande när företaget sätter in arbetsplatspsykologer för att ”ta hand om” befogat missnöje, vi kan föredra att se depression bland ungdomar som ett socialt och politiskt problem snarare än ett psykiskt. Men vi kan egentligen inte tänka bort det mänskliga psyket i den form som det sedan 1800-talet skapats av psykiatrin, psykoanalysen och psykologin. Det är inte en ”social konstruktion” i bemärkelsen kollektivt påhitt, utan ett framvuxet betraktelsesätt som gjort genuint nya
former av kunskap både möjliga och oundvikliga. Vidare, som Iris Murdoch har noterat, är människan ”en varelse som gör bilder av sig själv och sedan kommer att likna dessa bilder”. Geologen förändrar inte bergarternas beskaffenhet genom att studera dem, men människovetenskaperna har ibland en förmåga att förändra människors sätt att vara genom att beskriva dem på vissa sätt. Om vi inte var psykologiska varelser från början lär vi i varje fall vara det nu, med den typ av subjektivitet, individualitet, och personliga strävanden som psykvetenskaperna förväntar sig av oss. En grundlig kritik av självhjälpskulturen måste alltså vara en djupdykning i vår förståelse av människan, självet och samhället. Vi måste jobba med föreställningar som är så självklara att de är nästan omöjliga att få syn på. Moralisk förändring Följer man Rose är det lätt att känna att man målar in sig i ett hörn: friheten är en styrmekanism, den djupaste självförståelsen är kodad med samhällets normer, den flummigaste new age självhjälpen har allt väsentligt gemensamt med dagens bästa expertis om människans psyke. Men det finns ett annat sätt att vända på frågan, som jag hittade hos den amerikanska sociologen Airlie Russell Hochschild (The Commercialization of Private Life – Notes from Home and Work, 2003). Hon är skarpt kritisk i sina läsningar av självhjälpsböcker för kvinnor mellan 1970-90, och visar bland annat hur en modernisering av kvinnosynen i dessa böcker sker på den kapitalistiska ekonomins villkor. Kvinnor uppmanas att inta mannens traditionella plats, med den ensamma cowboyen eller Hemingways vaga12
bond som förebild, samtidigt som mannen inte förändras. Resultatet är vad hon kallar för en ”kulturell nedkylning”, ett kulturellt avståndstagande från närhet, beroende, kärlek och samhörighet. Men hon erbjuder samtidigt en mera positiv tolkning av självhjälpsböckernas funktion överlag i vårt samhälle. Låt oss tänka, föreslår hon, att vissa självhjälpsböcker fungerar som medlare i den kulturella omförhandlingen av värden och sociala roller. När t.ex. den traditionella kvinnorollen ställs mot en modernare, kan en självhjälpsbok erbjuda en form av kompromiss genom att ta impulser från både det traditionella och det progressiva lägret. Andra böcker erbjuder andra kompromisser, och så skapas ett gemensamt rum där olika kulturella möjligheter möts och dryftas. (Hon noterar också att andelen ”varma” moderna självhjälpsböcker för kvinnor eventuellt har ökat sedan början av 90-talet.) Man kunde säga att självhjälpslitteraturen spelar upp, i effektivt miniatyrformat, den omförhandling av roller, normer och värderingar som (trots att hastighet och omfattning varierar över tid) är en väsentlig aspekt av vilket som helst mänskligt samhälle. Det normativa i böckerna ska alltså inte ses som något som strömmar från författarna och ”experterna” till läsarna, utan något som finns och sker hela tiden där människor lever tillsammans.
Nora Hämäläinen Fil.dr.
Reflektion
Tack för ”hjälpen”
Med baby i magen besökte jag och min partner tematräffen ”Hur graviditet, förlossning och barnets födelse kan påverka sexualiteten” (”Miten raskaus, synnytys ja lapsen syntyminen voivat vaikuttaa seksuaalisuuteen”). Vårt förlossningssjukhus bjöd alla anmälda föderskor med parters till träffen. Då vi gick dit kändes livet i allmänhet så omtumlande att sexlivet var en bagatell, men av ren nyfikenheten gick vi dit. På plats var ca. 17 personer och ledaren, en kvinna i 45-års åldern satt inklämd i bortersta hörnet. Hon började med att ursäkta – alla fina transparanger hade hon glömt hemma. Föreläsningen inleddes med frågan ”vad är sexualitet?” och vi fick veta att redan i magen har babyn en sexualitet. Gossebarn kan födas med stånd. Det lät häftigt men i sammanhanget satt det bra. Sexualitet är inte bara sex. Efter det fick vi veta att föreläsaren har man och barn. I ett försök till ”kompisanda” kartlade hon även sin bekantskap med en av deltagarna. Hon belyste också med exempel från den aktuella avdelningen. Det är bra att krydda med små historier. Det dåliga var att exemplen inte var neutrala. 13
Hon vände sig ofta till specifikt männen eller kvinnorna med olika ärenden. Att blivande pappor inte får grabba tag i mjölkstinna bröst och att det kan vara tungt att vara länge utan samlag var budskap hon tyckte att grabbarna skulle ta åt sig. Vi kvinnorna fick veta att vi inte får tro att män kan läsa våra tankar. Kan kvinnor läsa varandras tankar eller vad ska vi dra för slutsats av det? För att vara rolig drog hon ett skämt: ”Nå män, vad sade ni som förklaring på jobbet då ni skulle komma hit?”. Det är stereotypt att anta att just männen kommer från jobb och att just killar tycker att sex är pinsamt. Hon kryddade också med berättelser om ett par som hon överraskat ha sex (samlag?) i förlossningsavdelningens familjerum och om en tjej som gjort abort på avdelningen i åldern 9 år. Hon förklarade dessa händelser
som chockerande fall ryckta ur sitt sammanhang. Fokuseringen på samlag som den enda formen av sex var total. Då jag påpekade att man nog kan göra annat än penetrera höll hon med: ”nog kan ni göra allt som känns bra”, men uppmanade kvinnorna att låta männen masturbera i fred. Varför tog hon upp just onani där och masturberar inte kvinnor? Hon berättade också att hon ställt upp på ”pakkopullaa” sex (ett nödvändigt ont –sex) med sin man. Det gav underlig signal, tidigare hade hon sagt att sex aldrig ska vara en handelsvara. Sedan, som en blixt ur klar himmel deklarerade hon att män och kvinnor är olika, föds olika, utan att ge exempel, motivera eller öppna till diskussion. För mig är pååståendet lika komplicerat som att säga att alla måste rösta på Timo Soini. Vid det laget önskade jag att föreläsningen skulle ta slut men tydligen skulle vi ännu snacka pubertet. Porr (som tydligen hörde ihop med puberteten) avfärdades som något hemskt och farligt, utan att återkomma till det gällande vuxenlivet och öppna: i publiken satt enbart vuxna och några av dem ser antagligen regelbundet på porr. I samma veva kom hon även in på blottare och våldtäkt. Hoppet från pubertet till porr och från det till sexuellt våld blev förhastade och omotiverade. Jag undrade också varför ledaren antog att alla i publiken är heterosexuella? Det går att vara bisexuell, trans eller vad som helst, även som gravid. Under hela föreläsningen följde hon heteronormen, könsnormen och normen om att alla lever monogamt. Antagandet stängde ut och krympte säkert inte bara mig. 14
Jag saknade mycket. Varför pratade vi inte om att kravet på sex, förväntningar och kravet på ett perfekt parförhållande kan förstöra sexlivet? Vi berörde inte heller jämlikhet och respekt. Hennes tes verkade vara att så länge snoppen kan åka in i snippan så är allt ok. På vägen hem från föreläsningen hade jag mer snurrande frågor än på vägen dit. I tankarna försökte jag avskärma förlossningsavdelningens sanning från min egen. Tillfället var inte bara pinsamt och oprofessionellt, det matade heteronormativa ouppnåeliga krav. Denna typ av stöd och hjälp är viktig och borde vara bra. Det är så synd att förstföderskor och deras partners/stödpersoner inte erbjuds bättre kvalitet. Samhället i allmänhet matar redan tillräckligt komplex och krav åt unga som gamla, åt gravida som barnlösa, så jag tycker en statligt finansierad förlossningsavdelning borde representera mångfald och eftertanke. På vägen hem från en hjälpkurs skall inte vara jobbigare än vägen dit.
Fredrika Biström
Cirkelns betydelse och bruk i ceremoni och livsbearbetning - några aspekter Även den mest klassiskt kyrkliga betydelsen av cirkeln som symbol är bärare av oerhört dynamisk innebörd. Inte ens med det ytterst sterilt stiliserade och liturgiskt strikta går det att tämja cirkelns konnotationer. Den som arbetar med cirkeln på något sätt, känner dess möjligheter. Vi kan rentav prata om “cirkelns kraft” som överskrider enbart en enda tradition - till exempel vår närliggande kristendom. Låt oss ändå börja där.
Cirkeltro och döden Redan kristendomens grunder om cirkeln bär något utöver det vi kan kontrollera och definiera. Altarrundeln - tills modern design tog över i evangeliska kyrkor - är av gammal hävd halvmånen på de levandes sida, som sedan står i förbindelse med halvmånen 15
på de avlidnas sida. Så bildas en hel cirkel. Vid den rundeln står vi eller knäböjer i gemenskap med våra förmödrar och förfäder. De är också där. Genom det kan vi genast och omedelbart göra en exkursion till asatro, där gudinnan Hel med sitt namn och sin innebörd uttrycker samhörigheten mellan de levande och de döda - hel, helhet, helig, helvete. Hel var drottningen i det dödsrike dit de minst hjältemodiga kom, alltså kvinnorna och barnen. Hon var dessutom en skadad gudinnegestalt, lytt och sargad med krossad benbyggnad. Hon hade nämligen synnerligen hårt träffat marken dit hon på grund av åskguden Tors vrede blev nedslängd. Han vredgades över Hels släktled, över föräldrarna som han inte godtog som värdiga att skapa nytt liv med varandra. En slags brutal jordkontakt och inkarnation det med. Och därför kan hon likväl som andra sårade fräl-
sargestalter ses som en slags mottagargestalt av de allra minsta. Hon är inte enbart en jordad Gud, men underjorden är hennes rike. Hon passerade en av de svåraste av portaler och gjorde det skrämmande och okända till sitt hemman. Intressant i mitt tycke här är att begreppet “wounded healer” - sårad helare, i nutid använts av både kristna och buddhistiska teologer, så som katoliken Henry Nouwen i sin bok The Wounded Healer. Ministry in Contemporary Society och Joan Halifax, buddhist med boken Shaman, the wounded healer. Nouwen skriver så här om mänskligt lidande: “Making one’s own wounds a source of healing, therefore, does not call for a sharing of superficial personal pains but for a constant willingness to see one’s own pain and suffering as rising from the depth of the human condition which all men share”. Och om vad som kan bemöta lidandet och ge läkedom: “We are waiting for a Liberator... a Messiah who will free us from hatred and oppression, from racism and war... who will let peace and justice take their rightful place”. Väntandet och hoppet, den inre bilden av en helare värld där både människor och det gudomliga delar samma
villkor, livets humana omständigheter, verkar vara ett viktigt mentalt förhållningssätt som bär upp visionen, banar väg från dröm in i verklighet. Att det vi definierar som det heliga dras till mänskliga premisser och vill bli ett med oss, helar ett djupt dualistiskt sår mellan himmel och jord. Helheten blir helig. Som modern initierare av begreppet “wounded healer” kan vi spåra djuppsykologins fader Carl Gustav Jung, som beskrev relationen mellan terapeut och klient som den mellan en sårad helare och den som behöver helbrägdas. Både kraften, möjligheten och faran ligger i att hjälparen är sargad av livet, liksom klienten. Men om terapeuten är mogen och gjort ett digert inre arbete med sig själv, kommer såret att vara till ledning i klientarbetet. Om inte, befinner sig klienten i fara för att skadas av terapeutens egna behov av bekräftelse och helande. Vilket ofta torde vara fallet hos omnipotenta präster, läkare och övriga vårdare av kroppsjälen. Fenomenet med den sargade helbrägdaren finns det rikligt av i myter och i praktiserandet av olika gamla traditioner av helande, bland annat i shamanism, som även kal�lats mänsklighetens äldsta terapiteknik. I den shamanistiska tekniken spelar också visualiserandet av en tunnel, en öppning i naturen, i kroppen eller i byggnader en avgörande roll för den som gör en shamanistisk resa för att t.ex. finna svar på en egen livsfråga, på orsaken till kollektivt lidande i samfundet, söka hjälpare eller möta rådgivare åt sig själv eller andra i tider av kris och sjukdom.
Sårets mytiska rötter Det omedvetna symboliseras ofta av labyrinter, irrgångar, korridorer”. Det omedvetna föreser oss med viktiga överlevnadsfunktioner - skapande kraft och fantasi. Jungfrudans och Monika på Brages hembygdsgård, Vasa.
I grekisk mytologi har vi den skadade centauren Chiron och hans elev Ascleipos - medicinens gud och far till bland annat Hygieia där både lärare och lärjunge axlat manteln av 16
sårade helare. Och en vanlig ingrediens i vittnesbörden om shamaners väg till rollen som sina samfunds medicinkvinnor- och män, både i nutida naturfolkssamfund, hos urbana shamaner och berättelser om redan hädangågna shamaner, är såret eller prövningen, måhända sjukdomen som genomlevd är som ett kraftgivande ärr. Såret för med sig kunskap och förståelse för andra levande varelsers lidanden. För oss västerlänningar är det knepigt att förstå att t.ex. ursprungsbefolkningen på amerikanska kontinenten kan se på mental ohälsa som inte en sjukdom, men en slags initiationsrit, en pärs som åt den som överlever ger vissa verktyg och kanaler att fungera som ett indiansamfunds visa läkeman- eller kvinna. Det är också möjligt att vi är för snabba att medicinera människor som har avvikande verklighetsuppfattning på grund av mental obalans eller fysiska åkommor. Istället för att också lyssna på vad den människans omedvetna håller på att spränga fram och ta god tid på oss att bilda oss en helhetsuppfattning. På ett både konkret och symboliskt plan har kristna mystiker så som Bernhard av Clairvaux (1090-1153) beskrivit sin spiritualitet och tro genom meditationer både kring och till och med bokstavligen inkrupen i Kristi bröstsår. Han drar också lyriska paralleller mellan guddom och jordiskhet förmedlande Maria-gestalt, hennes närande mjölkiga bröst, nattvarden och kyrkan som Moder och därtill Frälsarens blödande bröstsår. Både mjölken och blodet är element i pånyttfödelsen i Kristus. Det blir en androgyn dryck. Religionsvetaren Tiia Aarnipuu uppmärksammar såret i sin publikation Ei ole miestä eikä naista och ser medeltida mystikers ordbilder kring såret - men också kyrkokonstens uttryck som ett beskrivande av en förlossningsöppning, en vagina som den troende önskar sig in i, för att helas och återfå sin trygghet, fö17
das på nytt. Den ovala springan som Jesus sitter i och som radierar av strålar eller inbjuder till en röd mjuk tillvaro vid Jesu hjärta, är en slags förlossningskanal.
Öppningen som väg till helande Ur ett shamanistiskt perspektiv kunde vi också se tunnelnöppningen som en väg att resa till det som kallas det Nedre. Enligt shamanistisk systematik görs en sådan sinnesresa för att hämta hjälp. I Nedre söker och möter vi helare och kraftgivare i djurgestalt, i form av symboler eller t.ex. i form av änglar, men också i form av sinnesintryck - ljud, ljus, känsel, smak, doft. Resor görs med hjälp av avslappning, trumning, klangskålar eller genom att knacka i den sten man sitter på eller på den trädstam man lutar mot. Reseleden är tre till antalet. Vägen till Nedre, vägen till Mellersta och vägen till Övre. Det är en kombination av strikt systematik och en nästan fri passage till det omedvetna som påminner om att drömma. Men i vaket tillstånd. Personer som gör shamanistiska resor, oberoende av tid och kultur har ofta liknande erfarenheter av en tunneln som reseled till det Nedre. Det här överraskade den moderna shamanismens fader, antropologen Michael Harner, som i sin fältforskning såg likheter mellan shamanresor hos folk på olika kontinenter och utan kontakt med varandra, men också med naturfolkens erfarenheter och vissa berättelser i Bibeln, så som Hesekiels drömmar och Johannes uppenbarelser. Shamanism är en naturbaserad teknik och därför har vandringsmän- och kvinnor ofta använt sig av trädet som tunnel, av rotsystemet eller av källor och vattendrag för resor till det Nedre. Den som reser gör det inte för nöjes skull, det ska finnas en fråga som behöver svar och som är formulerad i åtminstone tanken. Eller så finns det ett behov av hjälp, en hjälpförfrågan av någon annan, eller en önskan. Att resa
är att söka. Resor till Övre gör vi för att möta lärare och rådgivare, resor i Mellersta är som vandringar i vardagen men med en speciell blick för betydelser och dolda sammanhang. Jaana Kouri, religionsvetare och praktiserande av shamanteknik skriver så här på nätsidan för Finlands Shamanförening/ Shamaaniseura ry. “Även om shamanism är en väg för andligt hälsa, håller man fötterna och tassarna på jorden. Den är människans väg, ibland också lidandets väg. Shamanens uppgift är inte lätt. I de traditionella samfunden var shamanens roll ingalunda eftertraktansvärd för den innehöll risker, svåra erfarenheter, disciplin och ansvar... Många av oss som praktiserar shamanism i dag har upplevt en förlust, ett trauma, en sjukdom eller en olycka. Shamaner kallas för sårade helare. Via sin egen plåga förstår shamanen betydelsen av att be om hjälp och ge hjälp. Enligt min uppfattning är just detta att inse sitt behov av hjälp, att fråga efter hjälp och inse sitt beroende av andra, med allt levande, en av livets viktigaste lärdomar”. Hon betonar att man aldrig bör resa ensam, utan kalla på och ta med sig sin kompanjon i resandet, vanligen ett kraftdjur. Öppningen som port i religiös meditation och som en väg att gå för att finna helande, är en teknik för sinnet, som det omedvetna tar initiativ till. Buddhistmunkar bygger runda eller fyrkantiga cirkelformationer - mandalor - som är som en karta över människans inre, men samtidigt också över makrokosmos. Enligt Jung används cirkelformen universellt för att beskriva Självet, själen och det inre som helhet, det omedvetna specifikt. Medan fyrkantigare former uttrycker en strävan, ett sökande, själva vägen och vandringen. MarieLouise von Franz skriver i kapitlet Första mötet med det omedvetna i Jungs bok Människans symboler att små barn utan filosofisk strävan eller religiösa pretantioner, men för att hantera vardagens fasor så som andra 18
våldsamma barn, en begravning eller föräldrars ilska kan “i ett slags omedvetet försvar mot sådana chocker drömma om eller rita cirkelrunda, kvadratiska kärnförsedda motiv, symboliserande psykets högväsentliga medelpunkt”. Aniela Jaffé påpekar i sitt kapitel Cirkeln som symbol, i densamma boken att medeltidens kyrkoarkitektur mestadels baserade sig på korsformen, medan renässansens religiösa konst återvände till jorden och kroppen. Människan upptäckte också vid den tiden jorden som klot. De så kallade rundkyrkornas planritningar var uppbyggda enligt människokroppens proportioner - koret var halvmåneformat, ett huvud, kyrkans geometriska mitt var människokroppens magtrakt kring naveln, knäna ledde ut. Jaffé menar ändå att det var frågan om estetik snarare än religiös mandalabesläktad insikt i rundkyrkorna, eftersom det naturliga centrum av cirkeln stod tomt och altaret dolde sig i en nisch långt borta från mitten. Jag håller inte riktigt med henne i den tanken. Att cirkelns centrum är tomt på altare, ger plats för den individuella mystiska upplevelsen. En slags individens frihet, som påminner om hur indianstammar ser på medicintrummans uppbyggnad där den tomma mitten är människans och det kosmiskt heligas gemensamma centrum, alltet. Altarets mening är snarare att vara svängt österut, mot den uppgående solen och symboliskt sett Kristi återkomst, det nya livet, inte att vara placerad i navelns mitt. Jaffé påpekar också att många av medeltidens städer grundades efter en mandala-grundplan där cirkelform och kvadraturform förenas. Redan tidigare än så lär Plutarkos ha skrivit om Rom som en fyrkantig stad men också beskrivit grundandet av staden genom en cirkelceremoni genomförd av Romulus. Staden förefaller beskrivas både kantig och rund, men innebörden är nog att stadscirkeln
är delad i fyra lika stora delar - ådror - som går från norr till söder och väster till öster. De etruskiska läromästarna önskade att byggandet av staden skulle går till som i mysterierna, som i en hemlig rit och därför hade Rom en speciell mitt, som Jaffé benämner “mundus” (från axis mundi, jordens axel, kosmos mittpunkt, världspelaren). Hon beskriver att “mundus var täckt av en stor sten, som kallades själastenen och vissa dagar flyttades den undan; då sades det att de dödas andar steg upp ur djupet”. Mitten var helt uppenbart den öppning som förenade olika världar. Och det för igen tankarna till naturfolkens syn på trumman, cirkeln med den tomma mitt där tunneln eller Livsträdet finns, som en kanal mellan världarna. Jaffé skriver också att staden Washingtons grundplan är ett exempel på modern mandalaform. Och att inspirationen för de medeltida städerna kom från Uppenbarelsebokens beskrivning av det himmelska Jerusalem, med “kvadratisk grundplan och murar med tre gånger fyra portar”. Skillnaden är att det himmelska Jerusalem har en tom mitt utan tempel eller kyrka, med plats för “Guds omedelbara närvaro”. Mandalaformer har rötter i människans omedvetna, det är Jung och djuppsykologer överlag helt övertygade om. Jung skriver så här: “Sådana saker är inte uttänkta, de måste växa fram ur de glömda djupen för att kunna vara uttryck för vårt medvetandes djupaste insikter och för själens högsta intuitioner, en sammansättning av nutidsmedvetandets unika art och mänsklighetens uråldriga förflutna”.
Olika varianter helhetstro Personligen så anser jag det som oerhört tragiskt och farligt att människans upplevelse av det heliga, gudomliga och naturen i rädsla för hedendom och förmodligen också för sinnlighet, avskalats feminina drag. Dagens hippa tabu inom konservativ evangelisk kristendom är allt som har med Maria och mariologi att 19
göra. Men jag ser också att pendeln håller på att svänga och att både män och kvinnor i och utanför kristen religion söker sig tillbaka till en helhetssyn där även det kvinnliga får närvara som källor till helighet. Jung kallar det för varje människas inre kvinna - “anima” - den förmedlande länken mellan vardagen och Självet. Animas positiva funktioner hjälper oss att ta på allvar “de känslor, sinnestämningar, förväntningar och fantasier som anima sänder och fasthålla dem i någon form, t.ex. som konst, poesi, skulptur, musik eller dans” skriver von Franz. Även om det här låter som ett cirkelresonemang, så ser jag det som ett konstruktivt sätt att vidga sin syn på sig själv, att tillåta det som finns i det inre. Jung befäster också begreppet “animus” - den inre mannen i människan. Men eftersom bejakad anima verkar ha mer med helhetserfarenheter att göra och en förnekad anima, med splittrad dualistisk världsbild så tar jag upp animus en annan gång i stället. Ett uttryck för anima - helhet - är gudinnegeslterna. Gudinnan Hel - eller ska vi säga hennes betydelse - kopplar som ovan nämts, överraskande mellan asatro och kristendomens slagna och brustna förlossare. I “Hels namn” har dessutom människor uttalat och förstärkt både välsignelser och vadslagning och därtill förbannelser uttalade i vredesmod, eller beslut om straff. Dagens mesiga rudiment är våra svärord, kraftord. Sällan reflekterar vi väl över att vi svär oss till en helhetssyn som inbegriper en balans mellan liv och död, därav tron på svärandets kraft. Det handlar inte om ondska men om helhet. Vi kallar på allt, svär vid allt, vid den starkaste bindning som finns. Hel omfattar alltet, i likhet med Gudamodern Maria och hennes blåa himmelsmantel som omfamnar hela tillvaron i en myckenhet av kyrkokonst. Men också Isis i egyptisk förkristen medelhavskultur förmedlar den delikata balansen och kopplingen
mellan liv och död, mellan kontraster. Hon har avbildats stående med ena foten på land, andra i vatten och ses med sin son Horus som föregångare till uppställningar av Madonnan och Barnet. Inte enbart på grund av kulturellt och religiöst utbyte men på grund av att vi antas ha kollektiva omedvetna källor för det vi uppfattar som heligt - det som i jungiansk psykologi förmedlar människans unika omedvetna kärna - Självet. Franz definierar Självet som “den inre vägledande instansen” som är både psykets hela sfär och psykets kärna och som man får grepp om genom att följa med sina drömmar, men också i kultur; konst, musik, performance, drama, skrivet ord, dans. Och sist men inte minst uttrycker sig Självet i religiösa symboler och ceremoni. Det omedvetna är Självets rike. Medan Jaget däremot är medvetet. Så här på hemmaplan tycker jag att den ortodoxa teologen Johan Slätis i sin forskning kring liturgi på ett fascinerande sätt ger ord åt sin kyrkas gudstjänsttradition och det omedvetna då han berättar att “gudstjänstdramat försiggår på flera olika platser i gudstjänstrummet, likt många cirklar med egna centrum” istället för att händelsernas kärna förverkligas enbart hos prästerna vid framväggens ikonbeklädda skärmdörrar - ikonostasen. Dramat är i grunden inte auktoritärt styrt, men ger plats åt gudstjänstbesökarnas egna små gudstjänstrum i kyrkorummet. I boken Människan och hennes symboler höjs ändå ett varningens finger, trots allt. “I sina nuvarande former, utmejslade och ytterst gamla, är de religiösa traditionerna ofta inte längre mottagliga för ytterligare nyskapande förändringar genom det omedvetna. Ibland vill teologerna t.o.m. skydda dessa “sanna” religiösa symboler och symboliska läror mot upptäckten av en religiös funktion hos det omedvetna psyket, förglömmandes att de värden de strider för har just samma funktion att tacka för sin existens”. 20
Steget in i cirkeln Människor behöver inte teoretisk kunskap om cirkelns betydelse för att inse hur viktig den är. Samlas vi på en gräsmatta för picknick i fyrkant eller i cirkel? Skulle vi hellre föredra att sitta vid styrelseborden i cirkel eller bakom kantiga bord i kantiga formationer? Cirkeln är en öppen inbjudan till gemenskap och jämställdhet, tycker jag. Och i naturen finns sällan kantigheter, det mesta slipas runt förr eller senare. Så hur getaltar vi livet? Åtminstone ur de spiralformade stenformationerna - Jungfrudanser, labyrinter - som finns kvar av vår forntid, ute i landskapen både i Norden och t.ex. som gräslabyrinter i England kan vi utläsa en syn på livet som inbegriper vandring och cirkelform i ceremoniella och rituella sammanhang. Labyrinter i de medeltida katerdralernas stengolv har använts som symboliska pilgrimsvandringar till det Heliga Landet, eller som meditativa livsvandringar och livsdanser i övrigt. Det är en tradition som växer sig allt starkare även i dag, bland annat i keltisk kristendom och i olika former av hednatro (pagan belief). Och jag ser cirkeln och spiralcirkeln som en trosbekännelse att fysiskt vandra in i, en solidaritetsyttring med våra sammanhang, vår tillhörighet till det ekologiska kretsloppet, livets ådror. Monica Halinen, verksamhetsledare på Sympati rf. drar drömgruppsarbete i Nyland och beskriver en intressant erfarenhet på den banan, nämligen bruket av spiralform som gruppformation. Hon säger så här: ”I drömgruppsarbetet i Baldersalen i Helsingfors var vi placerade med stolarna i spiralform, så att var och en hör och ser den som står i tur att berätta om sina drömmar, ur en okonventionell vinkel som öppnar för dynamiska associationer och ett nytt sätt att förstå. Tanken är att formen vi sitter i påverkar hur vi lyssnar och skapar mening i det vi hör och säger”.
Också i den årliga gudstjänsten Regnbågsmässan, arrangerad för och i solidaritet med den sexuella mångfald av kärlek som vi lever i, har cirkelformen använts som en kollektivt samlande form i oktober 2011 i Helsingfors. Inspirationen kom från den starka övertygelsen om att ett gemensamt skapande av en stor cirkel av sand på golvet, inte kan vara förgäves. Var och en hade en uppgift, nämligen att bära med sig något in i formationen vars konturer på förhand hade formgivits av Johan Finne. Till kretsen av sand och mull på ett vinrött stort tyg, med några krängande grenar och öppnade frukter färdigt framsatta, hämtade kyrkobesökarna det som fanns i ymnighetskorgar runtom - stenar, blad, röda potatisar, auberginer, äpplen, qumquater, chili, rosmarin, solrosor, höstblad, passionsfrukter, kiwi, lila potatisar, batater, appelsiner, ingefära och flingsalt. Men också sådant hemifrån som för en stund nedlades i Cirkeln, något som bar på kärlek. Jag såg ikoner, en afrikansk brölloppssked av trä, armband, ringar, en bukett av ljung, ord på papper. Så lästes också en för ändamålet skriven Cirkelbön upp av prosten Liisa Tuovinen, en mångårig förkämpe för lika rättigheter till kärlek och äktenskap oberoende kön: “Livets Cirkel Kärlek och närhet, gör oss sårbara och fredliga. Här är Livets Cirkel. Och vår livsuppgift är att fylla den med mening. Kom och bygg en cirkel av hopp. Kom och bygg en cirkel av visioner. Vi vill att våra liv ska vara helheter där allt gott får finnas. Vi regnbågsmänniskor vill bli bemötta och ha samma rättigheter och skyldigheter som alla andra. Kyrkor och religioner har kanter som söndrar oss. Cirkeln är rättvis, den är som en Guds famn. Cirkeln här är hel, som altarrundeln som fortsätter in i evigheten. Kom och ge den innehåll, kom och fyll den med din kärlek och livets alla frukter. Här får just du 21
lämna spår i sanden”... För mig som skrivit bönen, fanns bakgrunden i egna goda upplevelser av Cirkeln som samlingsform. Men också som en form för mer än socialt skapande, nämligen för ceremoniella uttryck i dansgrupper och trumgrupper. Samtidigt kändes det som ett led i en mycket lång och gammal tradition, som jag läser om i von Franz bokkapitel. Hon skriver om mandalor som uppkommer spontant i drömmar och nämner att Jung betonade att människans apati och leda, typiskt för moderna stadsbor kunde brytas med hjälp av “det enda verkliga äventyr som erbjuds varje människa, upptäcktsresan i det egna omedvetna”. Cirkeln är “det mänskliga psykets atomkärna, vars natur vi inte känner”. Cirkeln beskrivs också som en del av läkedomsriter hos navaho idianerna. Där placerar man ut konturerna av en livscirkel i sand på marken. Patienten går runt cirkeln, där det i konturerna är utritat olika skeenden i livet, för att sedan sätta sig i mitten. En sådan livscirkel kan också användas i brytningsskeden i livet, som en slags initiation in i det nya - en hjälp i att greppa det förflutna men ta steget in i framtiden. En karta över livet helt enkelt. Det innebär spiralvandring via medeltida kyrkors golvlabyrinter, indiankulturernas medicintrumma - Medicine Wheel - där trumcirkeln ofta är indelad i fyra delar, representerande både makrokosmos och fyra yttre vädersträck och årstider, samt mikrokosmos och den inre tillvarons växlingar, samt shamanvandringens tredelade värld med en resetunnel i mitten av världsbilden som sammanbinder allt som en trädstam med förgreningar i toppen och rötterna. Då Cirkeln brukas, har det hänt något och kommer det att ske något värdefullt. Att med uppriktigt öppet sinne avbilda en cirkel eller en spiral och i den befästa något, sig
själv eller delar av sitt liv, tankar, drömmar, längslor är att sätta igång ett händelseförlopp. Eller som Angela Jaffé menar. “Cirkeln är en symbol för den naturliga helheten och fullgångenheten och den fyrkantiga formen representerar cirkelns aktualisering i medvetandet”. Att till exempel låta en hel församling vandra in i en cirkel, eller skapa dess innehåll är i mitt tycke långt mer starkt än att fira en vanlig söndagsgudstjänst i fyrkantiga bänkar och raka led. I cirkelns mitt finns möjligheterna levande och att vara innanför cirkeln, är att placera sig i en realistisk position i förhållande till omvärlden - vi är alla delar av skapelsen och beroende av varandra för att överleva. Till Livets Cirkeln hör också växt- och djurriket, mineralriket, haven och himlarna. Det finns inget utanförskap, men däremot samband och ansvar. Åtminstone vill jag tänka så.
Monika E Pensar
22
Källor: Tiia Aarnipuu. Ei ole miestä eikä naista - Queerluenta keskiajan Euroopassa tunnettuja ristiinpukeutuvia pyhimyksiä kuvaavista teksteistä. SETAjulkaisuja 19/2006. Carl G. Jung. Människan och hennes symboler. Medförfattare: bl.a. Aniela Jaffé och Marie-Louise von Franz, 1964. Henri Nouwen. The Wounded Healer: Ministry in Contemporary Society, 1979. Joan Halifax. Shaman, the Wounded Healer, 1982. Shamanic Voices: A Survey of Visionary Narratives, 1991. Johan Slätis, i samtal med Monika E Pensar. Monica Halinen, beskriver bl.a. föredrag av Harri Hyyppä, Social dreaming 2010. Drömseminarium vid Baldersalen i Helsingfors, arrangör Ryhmäterapia ry. Cirkelbön, text av MEP till Regnbågsmässan 2011. Jaana Kouri, www.shamaaniseura.fi.
Reaktion
Hur skall kristet motstånd se ut? Om Patrik Hagmans bok Om kristet motstånd.
Patrik Hagmans bok Om kristet motstånd (Artos/Fontana Media 2011) är en utmanande bok. Hagman anser att kyrkan skall vara en motståndsrörelse och att en kristen skall vara ”inkapabel att fungera i ett orättvist och destruktivt samhälle”. Och han ger utgående från sin doktorsavhandling en omvälvande syn på asketerna. Jag delar Hagmans uppfattning att kristet motstånd är nödvändigt i dagens värld. Därför vill jag fortsätta samtalet om hur motståndet skall se ut. Jag är i många avseenden oense med Hagman och tror att hans syn till och med kan sätta hämsko på motståndet. Hagmans bok är å ena sidan för radikal, radikalismen är delvis missriktad och å andra sidan är boken alldeles för litet radikal. Våra olika uppfattningar torde till en del bero på att Hagman i hög grad har influerats av frikyrkliga amerikanska teologer. Den lutherska synen på tvåregementsläran, rättfärdiggörelsen och treenigheten ger enligt min uppfattning en bättre utgångspunkt för kristet motstånd. 23
Både livsstilsförändring och politik Hagman är för radikal i sitt förhållande till andra former av kristet motstånd än det han själv förespråkar. Han tar absolut avstånd från väpnat motstånd, men vill också distansera sig från ”de former av icke-våldsamt motstånd vi känner från 1900-talet”. Han är tveksam till att kristna alls borde engagera sig i partipolitik och ser också stora risker med att verka i medborgarorganisationer. Hans främsta argument mot politisk verksamhet är att man blir en sämre människa genom att makten korrumperar och man tvingas ge avkall på sanningen. I den negativa synen på politik ser jag både frikyrkligt och amerikanskt inflytande. I USA vill man allmänt minska samhällsstyrningen till ett minimum. Inom frikyrkligheten betonar man vanligen att samhället förändras genom att människor förändras. Luthersk teologi framhåller att Gud verkar också i skapelsen, genom varje människas samvete och förnuft. Det är en kristen män-
niskas uppgift att delta i arbetet inom ”det världsliga regementet” och försöka skapa så goda samhällsstrukturer som möjligt. Samhällets lagar och maktapparat behövs inte bara för att lägga band på människans ondska utan också för att tvinga henne att göra det goda hon vill men inte förmår. Ett samhälle kan vara bättre eller sämre än de människor som befolkar det. Ur de fattigas och miljöns synvinkel är det stor skillnad på om ett samhälle gynnar girighet och slår ut svaga eller om samhället sätter gränser för egoismen och främjar jämlikhet. Det nordiska välfärdssamhället ses ofta som ett uttryck för lutherskt samhällsansvar och ett efterföljansvärt exempel för andra länder. Det nordiska välfärdssamhället är inget Gudsrike, det gäller att hela tiden söka nya och bättre samhällsstrukturer, i våra dagar inte minst på det globala planet. Men att avråda människor från att delta i politiken innebär att uppmana dem att lämna bort en viktig del av det kristna motståndet. Hagmans reservationer mot engagemang i medborgarorganisationer är av samma art. Det förefaller som om han skulle glömma bort för vems skull motståndet görs. Är inte varje fattig som får sin utkomst, varje regnskog som räddas av organisationers arbete en del av det kristna motståndet? Och Socialt världsforum samlar årligen tusentals organisationer som företräder miljontals fattiga och sådana som solidariserar sig med dem i motstånd mot orättvisan och destruktionen – ineffektivt, men trots det, eller kanske just därför hoppingivande. Jag saknar i boken kommentarer till de många andra former av icke-våldsligt motstånd som förekommit på 1900-talet, demonstrationer, 24
bojkotter, civil olydnad, inte sällan med risk för eget liv. Kampanjer fortsätter år efter år utan garantier om resultat, men i tro på sanningens kraft. Och många kampanjer har gett resultat, som i Gandhis Indien, Desmond Tutus Sydafrika, Martin Luther Kings sydstater eller människokedjornas Baltikum. Det kan ses som kairos-ögonblick, då Gud ingripit. Att motståndet alltid måste gå vidare är en annan sak. Jag vågar till och med ifrågasätta Hagmans absoluta avståndstagande från väpnat motstånd. Här är inte platsen att föra den debatten vidare, jag hänvisar bara till namn som Dietrich Bonhoeffer och Nelson Mandela. Radikalpacifister och de som tror att väpnat våld ibland kan berättigas behöver inte ifrågasätta varandra, utan kan samarbeta för att främja fred. På samma sätt måste kristet motstånd mot orättvisa och miljöförstöring bestå av såväl ändrad livsstil som politiskt arbete, arbete i medborgarorganisationer och utomparlamentarisk aktivism. Bara av nåd Hagmans radikalism är missriktad, därför att den är så inriktad på att vi skall bli bättre människor. Min kritik gäller till en del idén att vi ska få ett bättre samhälle genom att ”vi som bor här ska börja bete oss bättre”. Den uppfattningen är vanligast inom konservativ kristendom. Världen förändras genom att omvända människor till goda kristna. Historien visar tyvärr att så inte sker. Men Hagmans radikalism är inte missriktad bara som metod att förändra samhället. Värre är dess följder för oss som människor. Synden följer oss på alla områden av vårt liv och i vilka uppgifter vi än verkar. Själv har jag inte känt någon dragning till politisk makt. Däremot är jag publicitetshungrig, min egoism
stärks av att synas i offentligheten. Borde jag låta bli att delta i debatten för att inte bli en sämre människa? I själva verket är min främsta ambition ända sedan söndagsskolan att bli en bättre människa. Gärna bättre än andra. Då jag åker kollektivt, bor relativt enkelt och köper rättvisemärkt är min stora frestelse högmodet: Tack Gud att jag inte är som de som kör lyxbil i stan, har bastu i lägenheten och äter jätteräkor! Borde jag för att undvika fåfänga avstå från mina försök att leva ekologiskt och solidariskt? Kanske det är min lycka att jag har så långt till att nå mina ideal? Hagman är medveten om den problematiska skillnaden mellan en person som vill göra sig märkvärdig och en person som tar världens problem på allvar. Problemet bottnar i uppfattningen att kristet motstånd handlar om att bli en bättre människa. Det blir en ny variant av det gamla frikyrkliga helgelsetänkandet. Skillnaden är bara den att politisk korruption denna gång är den värsta synden i stället för sex. Resultatet blir ett snarlikt kretsande kring att undvika synd.
att vi skall ”synda frimodigt”. I förlitan på nåden. Bärande gemenskap för hållbar livsstil Jag kunde överse med Hagmans missriktade radikalism, om hans egna alternativ hade varit tillräckligt radikala. Men då han tar fornkyrkans asketer och martyrer som utgångspunkt känns det inte speciellt utmanande att köpa rättvisemärkt, ge åt tiggare, bjuda hem människor på mat, be, läsa bibeln, fira gudstjänst och nattvard. Med ett sådant beteende är man fullt kapabel att fungera i vårt samhälle. Också här ser jag en följd av helgelsetänkandet. Om man strävar efter helighet eller kristen fullkomlighet redan under jordelivet leder det lätt till ett behov att sänka ribban. Själva utgångspunkten för boken är att hitta ”en lättare ända att börja i” då vi ”inte klarar av att radikalt lägga om våra liv, ge bort våra ägodelar och börja leva mer anspråkslöst”.
I detta avseende ger den lutherska teologins betoning av att vi alltid förblir både rättfärdiga och syndare en bättre utgångspunkt. Vi skall inte försöka bli bättre människor för att rädda vår själ. Vi kan inte rädda vår själ genom att bli bättre människor. Själen kan räddas bara av nåd.
Det är inget fel på de små stegen, men Hagmans bok är så helt inriktad på dem att det tar udden av utmaningen i kristet motstånd. Jag har jobbat i årtionden för rättvis handel och inser dess betydelse, men att köpa rättvisemärkt är helt korrekt i konsumtionssamhället. Utmaningen är att minska vår konsumtion för att spara naturen och dela med oss. Det är lättare att möta de radikala kraven om man litar på att man blir rättfärdig bara av nåd.
En politiker måste försöka skapa ett så gott samhälle som möjligt med risk för korruption. Jag måste fortsätta skriva så bra inlägg jag kan och leva så hållbart jag kan med risk för högmod. Vi måste göra vad vi kan för att bekämpa orättvisorna och destruktionen, med risk för att ta skada till vår själ. Det var det Luther menade med sitt drastiska uttryck
Ändå finns det I Amerika många radikala frikyrkliga motståndsrörelser, t.ex. Sojourners och The Simple Way, som har öppna dörrar för fattiga, lever enkelt och kämpar mot orättvisor och miljöförstöring. Jag är besviken över att Hagman trots sina amerikanska influenser inte låter oss möta utmaningen från sådana grupper.
25
Det är viktigt för Hagman att påvisa vad som skiljer kristet motstånd från sekulärt. Han medger att också icke-kristna kan äga dygderna gästfrihet, ödmjukhet och tålamod, men de blir ”specifikt kristna när de blir ett uttryck för en människas tro att Gud har världen i sin hand, hopp om att tiden är på det godas sida och kärlek till även den som inte är lik henne”. Det är nog ganska förmätet att hävda att kärlek till andra än sina likar skulle vara specifikt kristet. Också då det gäller hoppet att tiden är på det godas sida har vi mycket att lära oss av icke-kristna livsstilsaktivister. Och många aktivister tror på en förändring som är beroende av krafter vi ytterst inte kan kontrollera, de talar t.ex. om ”fjärilseffekten”. Det kommer nära en tro på de förnyelsekrafter Gud har lagt ner i skapelsen. En ateistisk aktivist påpekade för mig att åtminstone vi kristna borde tro på andens förnyelseverk i människorna. En av motståndskrafterna i tiden är nerväxtrörelsen. Ekonomiska forskare, politiker och enskilda människor världen över söker alternativ till en ekonomi som bygger på ständig tillväxt. Man arbetar parallellt med livsstil, forskning, information och politisk påverkan. I Gandhis, Thoreaus och bergspredikans anda bygger nerväxttänkandet på tron att sanningens kraft till slut är starkare än makt och våld. Nerväxtrörelsen är ingen frälsarrörelse. Det är lika missriktat att tro att vi kan förverkliga Guds rike på jorden som att tro att människan kan bli helig under jordelivet. Men enligt den lutherska synen på treenigheten verkar Gud som skapare, försonare och förnyare inte bara i kyrkan, utan också i världen. Då är det inte viktigt att betona det specifikt kristna i motståndet utan att söka samarbete med 26
andra motståndskrafter, se vad vi har gemensamt och vad vi kan lära oss av varandra. Kristet motstånd tror på under. Jag hoppas på undret att vi innan det är för sent skall vakna till insikt, ändra vår livsstil och fatta politiska beslut som behövs för att avskaffa svälten och stoppa miljöförstöringen. Då behövs smittande exempel som visar att en annorlunda värld är möjlig. Församlingar kunde fungera som sådana exempel genom att vara bärande gemenskap för människor som vill leva enkelt, ekologiskt och solidariskt. Bara i en sådan gemenskap kan bön, bibelläsning, gudstjänst och nattvard vara kristet motstånd.
namngivningsf
Ulf Särs
Svar
Patrik Hagman svarar ...åt Ulf Särs om sin bok.
Jag vill börja med att tacka Ulf Särs för att Först vill jag dock klargöra vissa punkter där han tagit sig tid att arbeta med min bok och jag inte uppfattar att Särs beskriver min syn formulera de sätt på vilka hans syn skiljer sig på ett sätt jag känner igen. För det första vill från min. Det förvånar mig inte att vi är av jag värja mig för Särs tolkning att jag försöker olika åsikt, trots min stora uppskattning för smyga in en ”gärningslära” med min bok. Jag Särs arbete och engagemang. Även om min påstår inte att vi skall försöka bli bättre mänbok inte är tänkt att vara polemisk – provo- niskor för att rädda våra själar, om vi med det cerande nog, och jag försökte fördela provo- menar undvika helvetets eld i det kommande kationen jämnt – finns det helt klart en udd livet. Lustigt nog är det bara lutheraner som riktad mot den typ av politisk teologi med verka oroa sig för detta problem. Poängen rötter i 60-talet som jag uppfattar att Särs står är att om vi inte lever igenkännbart kristna för. Jag ser det också som ett viktigt ärende liv – det som jag kallar kristet motstånd – så att ta avstånd från vissa drag i luthersk sam- är vi inte de vi säger oss vara, det vill säga hällssyn, men jag går inte med på att det be- Guds folk i världen. I den meningen riskerar ror på enbart frikyrkligt inflytande (även om vi förlora vår själ om vi inte lever ut vår tro. jag själv givetvis har frikyrklig bakgrund). Kyrkans uppgift är att vara en försmak, en Snarare är det den specifika luthertolkning avglans av Guds rike. Det lyckas inte om vi som utesluter det som Särs kallar ”det gamla suddar ut alla skillnader mellan kyrkan och frikyrkliga helgelsetänkandet” som här är världen. Den fråga jag försöker diskutera i speciell, medan katolsk, ortodox, anglikansk, boken är på vilket sätt denna skillnad skall reformert och radikalreformatorisk kristen- komma till uttryck, inte ifall det skall finnas dom alla mer eller mindre delar en annan syn, en skillnad. det vill säga de tar avstånd från den lutherska tanken att rättfärdiggörelse och helgelse går Jag vill också ta avstånd från den mera impliatt skilja från varandra. Jag uppfattar mig i cita anklagelsen som Särs gör, nämligen att dessa frågor representera denna breda krist- jag talar för en isoleringsstrategi för kyrkan. na samsyn. 27
Det kan inte vara att isolera sig att betona kyrkans särprägel, när en avgörande aspekt av denna särart är gästfrihet. Jag anser alltså att vi som kristna inte bara kan utan bör umgås och lära av människor som inte delar vår tro om det så handlar om Gandhis ickevåld, om nerväxtrörelsen (som jag stöder) eller olika medborgarorganisationer. Orsaken till att jag i boken inte pratar så mycket om olika specifika former av motstånd som jag lärt mig och inspirerats av (så som Zapatiströrelsen, olika anarkistgrupper, plogbillsrörelsen etc.) är att den här boken handlar om kyrkan. Jag skriver uttryckligen i boken att kyrkan har mycket att lära av andra typer av motstånd. Det jag vänder mig emot (och det är det jag är kritisk mot i den typ av politisk teologi jag nämnde ovan) är det sätt som kyrkan förlorar sin plats i den typ av teologi (och aktivism som följer av den) och tenderar att reduceras till rekryteringsbas för ”riktig”, det vill säga sekulär, aktivism, medan tron tilldelas en motiverande och inspirerande roll. Poängen jag försöker göra i boken är att kyrkan är en motståndsrörelse och som sådan har ett egen specifikt sätt att bidra till motståndet mot de makter som förstör vår och Guds värld. Skillnaden mellan mig och Särs består alltså inte i att jag står för ett exklusivt perspektiv som inte ser behovet och värdet i andra typer av aktivism. Skillnaden är dels teologisk och dels politisk. Teologiskt tar jag faktiskt helhjärtat avstånd från ”luthersk tvåregementslära”. Man kan inte nog betona citationstecknen i den frasen. Det är knappast fråga om en lära (i betydelsen kristen doktrin), och det är tveksamt om den är luthersk i betydelsen att den representerar Luthers tänkande, och den är dessutom en dålig tolkning av undervisningen i Nya testamentet. ”Läran” är inte särskilt gammal, den formulerades som lära först i samband med det nazistiska maktövertagandet på 30-talet, 28
och syftet var att argumentera för att kristna inte skall kritisera statsmakten. För mera om detta får jag hänvisa till min kommande bok, som bland annat diskuterar dessa saker. Men här får det räcka med att konstatera att man med ”tvåregemenstsläran” motiverar en rad politiska hållningar för kristna, allt från kvietism och politisk konservatism till extrem nationalism och politisk pragmatism. Den form som Särs förespråkar är speciellt problematisk då den individualiserar och privatiserar tron och samtidigt omöjliggör ett (kristet eller annat) motstånd mot den makt som anser sig regera med ”samvete och förnuft”. Eftersom vår tids miljöproblem och sociala orättvisor beror just på dessa politiska system är ett motstånd som inte förmår kritisera dessa i grunden knappast värt att kallas motstånd. Men jag misstänker även att jag och Särs har en i grunden olika politisk hållning. Kort uttryckt: jag är inte liberal, varken i politisk eller moralisk/kulturell/religiös mening. Givetvis är jag ännu mindre ”konservativ”, men jag tror faktiskt att liberalismen, både i dess politiska form (liberal demokrati) och dess ekonomiska (kapitalism) är det som vi måste göra motstånd mot. Det kanske ger ytterligare en förklaring till min motvilja mot deltagande i det politiska systemet, jag erkänner bara dess legitimitet i ganska begränsad form. Att tala om radikalitet utan att tala om vad vi är radikalt i förhållande till hjälper föga. Jag förstår gärna mig själv som radkalt trogen den kristna traditionen. Jag har inte försökt ”hitta på” något originellt eller nytt, bara formulera det sätt kyrkan är politiskt relevant (vilket bland annat innebär att jag självklart uppfattar att Tutu, MLK och Bonhoeffer representerar exakt det jag kallar kristet motstånd). Min poäng i förhållande till ”ickevåldskampanjer” är den här: icke-våldsamt motstånd av det slag som medborgarättsrö-
relsen i USA eller delar av anti-apartheidrörelsen i Sydafrika stod för är inte möjliga att isolera till en ”teknik”, utan är begripliga och möjliga att genomföra bara mot bakgrund av ett folk som är format av ett sätt att se världen och varandra som gör att de icke-våldsamma aktionerna blir den nödvändiga konsekvensen. Orsaken till att medborgarättsrörelsen fick det genomslag den fick var inte att det är ett så genialt drag att sätta sig på en buss, utan att de svarta kyrkorna i USA hade format ett folk som visste när det var dags att säga ”nog”. Min bok handlar om ett sådant formande. Kristendomen för mig är alternativet till alla -ismer: Kapitalism, Liberalism, Nationalism osv. Därför missar Särs grundpoängen i min bok när han hävdar att de exempel jag ger så som rättvisemärkta produkter inte är radikala nog. Poängen är inte den eventuella ”effekt” sådana val kan ha på de globala orättvisorna, utan att de kan vara ett första steg i en strävan att lösgöra sig från det sätt att tänka som upprätthåller dessa orättvisor (som bland annat lär oss att bedöma saker efter deras ”effekt”). Givetvis menar jag inte att ett sådant val är tillräckligt, men jag har svårt att se hur man skulle kunna tro det när man läst min bok. Mitt syfte är att få människor att tänka kring hur de lever, inte att moralisera och skriva på näsan. Nästa steg kan var och en ta där den står. Det fina med kyrkan är att vi har förebilder, sådana som Ulf Särs, som gått vägen före oss, som vi kan lära av. Sedan är det mindre viktigt om vi är av olika åsikt om hur kartan skall ritas.
Patrik Hagman
29
Här går vår läsare Leif Höckerstedt i dialog med Lise Kanckos recension av Mattias Martinsons bok Katedralen mitt i staden (Ad Lucem 1/2012). Han beskriver också sin väg från ateism till sin egen form av kristendom. Några personliga reflexioner om hur det var och hur det är
Ateismen och tron är evigt förbundna Lise Kanckos recension av Mattias Martinsons bok Katedralen mitt i staden väckte min nyfikenhet. Jag köpte den, skumläste den, tänkte och blev irriterad – vilket ofta är ett gott tecken! Boken gav ingångar till mycket, men är nog mer än lovligt kryptiskt eller svårintellektuellt skriven (håller med Lise). Men pärmen och titeln är lovande. Man inser åter en gång kristendomens centrala roll i vår kultur, världsåskådning och filosofi. Några namn fokuseras: Friedrich Nietzsche, Ingmar Hedenius och Jonas Gardell. Den sistnämndes böcker Om Gud och Om Jesus citeras. Martinson avslutar de facto med att se Gardells syn på kristendomen som kanske närmare Nietzsches (rabiat)ateism än den traditionella tron. Gardell ser den egna tron som avgörande och försöken att tolka Bibeln som en enhetlig sanning är omöjlig. Man väljer sin egen ingång i texterna. Detta är ett modernt och – just nu – rimligt och givande förhållningssätt. Diskussionen (avskyr ordet diskurs!) om tro och ateism är förvånansvärt aktuell just nu. Egentligen borde den ha tagit slut för länge sedan, skulle man tro, samtidigt som morgonbönen avskaffades i skolorna och en karriär utan kyrkligt medlemskap blev möjlig. Det förefaller som om varje generation skulle vara tvungen att brottas med samma frågor om än i lite olika förpackningar. recension
30 30
sm
ei t a y n
Hedenius läste i Finland Jag kände mig också personligt berörd eftersom jag gjort ganska radikala helomvändningar i mitt liv och faktiskt inte vill förneka varken det som varit eller det som är. Samtidigt reagerade jag på Lise Kanckos konstaterande att vi i Finland saknat en så stark påverkare som Ingmar Hedenius. Så var det inte. Själv läste jag i början av 1960-talet Ingmar Hedenius bok Tro och vetande med största förtjusning. Jag och mina brådmogna kompisar använde honom gärna som tillhygge då vi protesterade mot religionslärare och andra auktoriteter.
“Men jag vägrar be om ursäkt för att jag varken är ateist eller en trosviss kristen.” Det var ändå inte en fråga om fadersuppror utan snarare ett intellektuellt motargument som behövdes i en självklar brödkristendom. Tvärtom fanns det äldre modeller. I större städer som Helsingfors hade det vuxit upp en generation född i början av seklet som gripits av det så kallade moderna projektet, dvs. att konstruera en skön ny värld med tekniska underverk som tåg, bilar och flygplan. Städerna skulle ge alla materiella förutsättningar. I Sverige var makarna Alva och Gunnar Myrdal sinnebilden för detta – de har kallats modernitetens arkitekter. Till avarterna i detta hörde rasbiologi och eugenik. Min uppfattning är att Hedenius starkt påverkade framför allt en ingenjörskategori. Det var en yrkesgrupp som fått allt större betydelse men som inte hade anledning att hysa någon större förståelse för präster och konservativ humanism. Möjligen är detta bara min erfarenhet eftersom jag råkade ha ett par kompisar vars pappor var ingenjörer, lite okonventionella, och gärna ironiserade över kristna värden. De hade under studieåren efter krigen kunnat bekanta sig med bland annat Hedenius. Hade kanske kriget sin andel i detta?
recension
31 31
Som språkvetare och forskare i finlandssvenska måste jag igen påpeka att svenskheten i Finland förut var mindre finländsk eller finsk. Isynnerhet intellektuella och litterära personer var i allsvensk kontakt. Man läste allmänt Stockholmstidningen eller Dagens Nyheter. Det finska informationsflödet var måttligt i Helsingfors. Universitet och högskolor fungerade på svenska i praktiken, inte bara på pappret. Svenskheten var självklar och inkluderade Hedenius.
Skriva ut sig och bli självständig För mig var det som gymnasist en stor sak att ta avstånd från den kristna tron och de kristna institutionerna. Man profilerade sig som intellektuell och slapp trassla in sig i tusentals år av spetsfundigheter och företeelser som vetenskapen inte kunde bevisa. Fortfarande tycker jag att de klaraste avsnitten i Martinsons bok är citaten ur Nietzsche och Hedenius! Denna tydlighet finns också hos Gardell. Visst behövdes Hedenius. Jag förstår varför jag som stolt och lite rädd gymnasist stegade upp på pastorskansliet för att motivera mitt utträde ur kyrkan. På sextiotalet förutsattes man motivera varför man ville skriva ut sig. Jag vill minnas att prästen verkade lätt resignerad. Hur annars? Jag var nog ett omöjligt fall. Men med mina betingelser då gjorde jag det enda möjliga. Någon gång i femtioårsåldern började jag tänka annorlunda och drygt tio år senare skrev jag in mig i kyrkan – något min omgivning fann lite lustigt, som ett åldersfenomen. Gubben har blivit lite senil… Fast jag skrev ju inte in mig åter. Det var första gången jag skrev in mig. Om någon frågade lade jag ut texten vilket ibland bemöttes med förståelse, ibland med förakt. Särskilt var det en viss typ av vänsterintellektuella ateister som krävde något slags total kristen hängivelse och tro. Jag ställde inte upp på det. Min tro var just min och just så reserverad som det passade mig. Här är jag egentligen mer än lovligt tidstypisk – igen!
recension
32 32
Religiös väckelse? Någon har frågat hur jag blev kyrklig/religiös igen. Man väntar sig kanske något slags väckelse men så var det inte. Det var snarast ett antal händelser som grep in i något undermedvetet. Kanske var det lyckokänslan i att kunna stanna upp i en tidlös kyrka, ensam, tillsammans med andra och med något rogivande. Det kan också ha varit i naturen, på havet, alla de gånger jag känt en djup tacksamhet över att få finnas till. Eller alla de gånger jag inte räckt till men ändå förstått att jag accepteras nånstans. Psykologiskt sett kan allt detta säkert förklaras rationellt, men det är just den irrationella förklaringen som åtminstone tröstade mig – även om den formulerats av människor. Ett hinduiskt tempel är intressant, en moské har en viss stämning. Men det är i den kristna kyrkan en traditionell västerlänning konfronteras intimast – om man låter det ske. Ibland funderar jag över om mitt utträde ur kyrkan i ungdomen lämnade ett tomrum som jag fyllde med vänsterradikalism, vilken senare lämnade ett tomrum som jag fyllt med en diskret kristendom. Då uppstår frågan: varför detta tomrum och vad står det för? Var det helt enkelt det goda jag som barn fått delvis via religionen som måste omkanaliseras? Den religiösa väckelsen är då ett onödigt begrepp. Det är i stället frågan om en känsla som nedärvts och som inte ska förkvävas. Kristendomen får förvalta den. Ibland har den gjort det väl, ibland illa. Så tänkt har jag alltid haft en andlig koppling även om den tagit sig olika uttryck. Liksom alla andra människor.
Det kristna kärleksbudskapet är unikt Jag har alltmer kommit att värdesätta den religiösa traditionen som så format oss på gott och ont. Det är fantastiskt att vi har en kyrka som tar fram annat än materiella värden och vågar ställa upp vid liv och död. Vad är alternativet? Legitimerad hetsjakt recension
33 33
på saker och pengar. Men Gud? Ja, det är ett besvärligare kapitel. Det är något jag faktiskt inte anser mig behöva ta ställning till, än mindre formulera. Det finns särskilt i Nya testamentet ett kärleksbudskap som ingen annan religion eller världsåskådning kan överträffa. Detta budskap är trösterikt, tycker jag. Det behövs som en diskret bakgrundsmusik i våra liv. En del är mitt i orkestern, andra går utom hörhåll. Vår tid ger eller borde ge alla möjlighet att inta sin position. Eller finnas någon annanstans. Hur då med trosbekännelse och andra givna ritualer? I dag skulle texterna inte formuleras så men texter på över tusen år har ett givet egenvärde. De är metaforer för något för mig – gudskelov – obegripligt. Men jag vägrar be om ursäkt för att jag varken är ateist eller en trosviss kristen. Det är möjligt att vårt globala samhälle i dag för fram trosfrågor på nytt. Själv har jag konfronterats med islam och hinduism genom resor och språkstudier. Jag har då sett mycket kristet i mig själv men samtidigt inte kunnat identifiera mig med en lycksökande västerländsk materialist. Katedralen mitt i staden var titeln på Martinsons bok där katedralen ses som en bild av den kristna tron. De flesta av oss behöver ett lite heligt rum, gärna flera hundra år gammalt. Vi behöver tidsdimensionen bakåt när allt i samhället går ut på kvartalsekonomi och profit i nära framtid. Kyrkan och religionen är sammanflätade. Så är också ateismen och tron i mitt liv.
Leif Höckerstedt
recension
34 34
Judaskyssen Ibland säger jag ditt namn bara för att få ha det i min mun. Jag tar ditt namn i min mun. Jag tar dig i min mun. J:et kan bli som sch-ljud. Jag gör det tjockare än vad det behöver vara. Tungan trycks upp längst bak i min gom. Som ett tyskt diminutiv. Ett tyskt schen. Schätzchen. Mein Schatz. Ditt mjuka D. Tungspetsen mot insidan av tänderna. Ett utdraget S. Som en lockelse. Åh hur dina läppar rör sig över dina tänder när du talar. Du sitter bredvid mig. Du är påtaglig. Jag kan känna dig även när min blick är bortvänd. Du luktar som rökelse och läder. Din hud är sand. Jag vill sträcka ut mina fingertoppar och vidröra din nacke, när håret faller fram och blottar den största kotan. Precis där skuldrorna tar vid. Du kommer att lämna mig. Som alla andra. Jag kan känna sjukdomen ta över nu. De lämnar mig alltid då. En efter en. De låser in mig. De lämnar rosor. De skickar brev ibland. Men de stannar aldrig. Dina plågsamt smala höfter. Tanken på dem får mig att gå sönder. Du vänder dig om. Det finns en undran i ditt leende. Jag ser att du undrar. Min tystnad skrämmer dig. Den skrämmer mig. Men jag ler för att lindra. Du kommer att förråda mig. Sjukdomen ligger som feber under ytan. Jag har berättat. Någon kommer att förråda mig. De vet. Det finns en upprördhet i rummet. Sorlet dämpas inte. Det kommer
35 35
aldrig att dämpas. Du lutar dig mot mig. Försiktigt först. Sedan slappnar du av mot mitt bröst. Den ljuvliga känslan av tyngden som är du. Din rygg, din bröstkorg. Dina revben som omsluter. Dina lungor som andas. Mot mig. Värmen från dina andetag. Du får mig att falla. Så fullständigt. Du luktar som träd som lider i solen. Som vita tulpaner. Som att duscha utomhus bredvid en jasminbuske sent i julimånad. Du frågar, med oro. Om det är du? Du säger mitt namn. Åh gud. Jag älskar när du säger mitt namn. ”Kommer jag att förråda dig?” ”Det var du som sa det.” Du ser på mig. Vi rasar. Jag finner inte orden. Det finns inga ord kvar. De har fastnat i mitt svalg. All undran. All sorg. I rummet nu. Väggarna som hissnar. Väggarna som sluter sig snabbt. Det svartnar. Gud är i rummet. Svetten rinner längs min ryggrad. Gud är min fader. Gud är min pappa. Gud är i mig. I mitt kött. Gud är sjukdomen. Gud är svetten. Svetten som rinner längs min ryggrad. Jag vill att han ska lämna mig. Pappa, snälla, låt mig vara. Din blick. När du tittar på mig med tvivel. Jag kallsvettas. Jag skakar. Jag klarar
36 36
inte av känslan av tyg mot min hud. Hjälp mig. Slit mina kläder av min kropp. Jag kan inte längre andas. Snälla hjälp mig att andas. Getsemane i gryningen. Jag ber på mina bara knän. Jag ber men ingen hör min bön. I talk to God, but the sky is empty Du kysser mig i Getsemane. Våra läppar lätt särade. Jag kan känna din tungspets mjukt mot min. Du ångrar dig. Jag ser att du ångrar dig men skadan är redan skedd. Jag förbannar detta öde. Daddy, daddy, you bastard, I’m through. Vi står nära varandra i Getsemane. Jag ser att du slits. Dina ögon är panikslagna fåglar redo för flykt. Vi står så nära varandra. Min mun snuddar lätt vid ditt öra när jag lutar mig ram ”Judas. Säg mig namn.” Du trycker din sträva kind mot min och jag sluter mina ögon.
Lisa Carlsson
37 37
Mytologi
LOKE – RÄNKSMIDAREN BLAND DE FORNNORDISKA GUDARNA Loke (”Lopt”) är en ränksmidare av värsta slag. Han är vacker till utseendet men tar sig fram genom att ställa till förtret i de fornnordiska gudarnas värld Asgård. Han vänder kappan efter vinden och drar sig inte för att manipulera och ljuga. Ibland har han något särskilt mål i sikte, ibland agerar han enbart i ren skadeglädje. Han kan förvandla sig till olika djurgestalter, bland annat till en lus i vars skepnad han lyckas stjäla skönhetsgudinnan Frejas smycke. Gudarna avskyr honom för hans falskhet, men är samtidigt beroende av hans list för att ta sig ur allehanda knipor. Bland annat lyckas han få fram en plan för att stjäla tillbaka Tors hammare Mjölner, som i ett skede blivit stulen av jättarna. Viss parallell kunde dras till grekernas gud Hermes, köpmännens och tjuvarnas beskyddare, även om skadeglädjen är en egenskap som i långt större utsträckning framträder hos Loke. Lokes plats bland gudarna är paradoxal. Enligt mytologin var asagudarna ett eget släkte, Aesir. Loke, för sin del, var son till en jätte (jättarna var gudarnas fiender i landet Jotun38
Loke och Sigyn. M ålning av Mår ten Eskil Winge 1863. Källa ht tp:// webart.nationalm us eum.se/ work /work_ imag e.aspx?id=18044
heim), men hade ändå accepterats bland gudarna. Loke är en listig och egocentrisk men tillika progressiv kraft i den fornnordiska gudavärlden. Utan honom skulle ingenting drivas framåt. Man kan, om man vill, se likhet mellan Loke och den kristna skapelseberättelsens orm i paradiset. Loke är frestaren som för utmanar det rådande, rubbar ordningen och skapar kaos. Han är, om man vill dra det till sin spets, ett nödvändigt ont. Likhet kan ytterligare dras från honom till kristendomens Judas Iskariot, som genom sitt svek driver den kristna berättelsen framåt.
Hur listig han än är hinner Lokes handlingar dock ifatt honom. Hans falskpel resulterar slutligen i att den sköne guden Balder dödas av en pil, varpå Loke jagas av alla gudar och som till slut får fast honom. Han får genomlida ett plågsamt straff ända till världens undergång, Ragnarök. Då bryts hans bojor varpå han skall komma tillbaka för att anföra de dödas här i strid på skeppet Nagelfar. List, lögn, svekfullhet, manipulation. Dessa är Lokes drag, trots hans tilltalande yttre och insmickrande beteende. Han utgör en besk krydda i berättelserna om de nordiska gudarna. Samtidigt är han en tacksam projektionsyta för mänsklighetens (och gudarnas) mindre tilltalande sidor. Svartmålandet av Loke möjliggör idealiseringen av de andra gudarna. Däremot har Loke, sin svekfullhet till trots, en vaken realism som tidvis får de andra gudarna att framstå som lättlurade och naiva. Han ser utvägar där andra famlar i mörkret. Inte ens överguden Oden, all sin kunskap till trots, undanber sig Lokes tjänster när de behövs. Loke kan lätt tolkas som en ondska som måste bekämpas. Samtidigt är han en berättarmässig länk från gudarna till mänskligheten. Var och en av oss människor torde på något plan ha skärvor av Loke i oss. Frågas kan: är Loke genuint god eller ond? Är svek ibland den enda utvägen? Kan list tjäna goda som onda syften? Hur som haver: Lokes ondska kan inte fjättras för alltid, även om gudarna gör ett gott försök. Inget Ragnarök utan Lokes bistra leende; slug som han är till slutet – den skojaren! Det svenska bandet Amon Amarth illustrerar honom så här: ”There comes Lopt the Treacherous, lusting for revenge 39
He leads the legions of the dead towards the Aesir’s realm ” /Amon Amarth: ”Tattered Banners and Bloody Flags”
Torbjörn Andersson, Teologie magister
Reportage?
En alternativ livsstil - en helande miljö Jakobstad besöktes under sista veckoslutet i maj av en bestsellerförfattare och kristen aktivist vid namn Shane Claiborne från USA. För de belästa ett eventuellt känt namn, men för många av oss vanliga stadsbor en helt ny bekantskap. Själv tog jag fb till hjälp och kollade med mina vänner där. Var det någon som hade läst eller hört om honom? Jodå, någon enstaka visste och kunde rekommendera, så jag beslöt att ta tillfället i akt. Med både förundran och stor nyfikenhet, men samtidigt lite reserverad inför vad en kristen aktivist kan vilja förmedla, bänkade jag mig( för säkerhet) allra längst bak i kyrkan. Jag skulle dock inte behöva bli besviken. Denne Shane hade ett utseende som genast sade mig att det här blir något utöver det vanliga. Långa flätor till midjan, skägg, en gammal t-skirt, ett par vida byxor som påminde om något man syr hemma, enkla sandaler - ingen vanlig predikantklädsel i våra trakter precis. Temat var den oemoståndliga revolutionen och hans budskap i kombination med liv och handling var verkligen omvälvande. Den icke-våldsprincip han själv tillämpar och predikar står i skarp kontrast mot den krigsindustri som finanseras med skattemedel i USA och som går ut på att bruka våld. Själv hade 40
Shane tillsammans med ett team (Iraq peace team) utan vapen vistats i Irak under pågående strider i Bagdad och Amman. Detta för att visa solidaritet med lokalbefolkningen. Ett sjukhus som bombats av amerikaner blev hans tillflyktsort efter en strapatsrik bilresa i öknen. Människorna på orten blev hans vänner då de förstod att man inte behöver bära vapen fastän man är amerikan. En ofattbar insats med fara för sitt eget liv, att bara som amerikan vistas där och knyta vänskapsband. Utan att skryta med sina upplevelser, utan att göra stora anspråk på att kunna förbättra världen, utan något speciellt hjältemod vill Shane bara leva ut det som Jesus sagt - älska din nästa som dig själv. De flesta av berättelserna finns i hans bok, The irresistable revolution, men att som oinvigd få ta del av dem ”live” var en stor förmån. Något som var otroligt talande var berättelsen om hur han som ung kom till NY Manhattan för att ta hand om hemlösa
Foton: Bo -Eric Blomströ
och missbrukare. Att själv komma från en bondemiljö i det s.k. amerikanska bilbelbältet i östra Tennessee och så plötsligt kastas ut i storstaden var ganska skrämmande för honom. Eftersom han inte ville bli bestulen hade han lämnat sina kreditkort och sin plånbok på rummet där han bodde. Hela kvällen vistades han på gatan med de hemlösa, delade ut mat och talade med de utstötta. Inget farligt hände. Väl tillbaka i sin trygga miljö på rummet där han bodde, fann han till sin bestörtning att han blivit bestulen! Plånboken med kreditkorten var försvunnen! De farliga fanns ej på gatan... I sin övertygelse om att det går att leva så som Jesus lärde lever Shane nu i en kommunitet tillsammans med andra kristna i Philadelphia. De kallas The Simple Way och vill tillämpa kärleksbudet i ord och handling. De delar på egendom och har ett öppet hem för den som saknar hus och värme. Ordet bekvämlighet kan knappast beskriva deras hem, men däremot omsorg, kärlek och gemenskap. Angående bemötande och fokusering på det yttre så fick vi vanliga kyrkbesökare oss en ordenlig stöt då Shane berättade om en kyrk41
m
besökare i Philadelphia. En sliten man kom in på söndagsgudstjänst med smutsiga kläder och två plastpåsar i händerna, säkert det enda han ägde. Han sätter sig på första bänken. Mötesvärden kommer och påpekar den ofina klädseln för mannen och ber honom tänka om det faktiskt är värdigt att komma klädd så där till Guds hus? – Gå nu tillbaka hem, tala med Gud och fråga Honom själv hur man bör vara klädd i den här kyrkan som är Guds hus och kom igen nästa vecka. – Ja, det ska jag, säger mannen sakta och försynt och går sin väg. En vecka går och det är söndag igen. Ingen tror att mannen ska komma tillbaka på gudstjänst, men han är faktiskt där, likadan klädsel, lika smutsig och med två plastkassar i händerna. Mötesvärden: Nåå, Frågade du inte Gud? Mannen: Joo... Mötesvärden: Nå, vad svarade Han? Mannen: Han sa att Han inte visste, för Han har aldrig varit i den här kyrkan.
Benita Nyman
Gudinnorna och jag Hösten 2005 i en keramikstudio i Pretoria, Sydafrika stod jag vid ett arbetsbord med en klös lera i min hand. Plötsligt viskade någon i mitt öra och två timmar senare vaknade jag upp och tittade förvånat på det som hade vuxit fram ur mina händer. Där mellan mina lerkladdiga fingrar låg ett stort fat dekorerat med olika för mig kraftfulla symboler. Jag blinkade några gånger och undrade stilla i mitt inre hur detta hade gått till. Dessa viskningar återkom ofta då jag skapade i lera och jag började vänja mig vid att så skedde. Jag förstod att gudinnan hade kommit till mig i form av skaparkraft. Och jag tog tacksamt emot hennes gåvor. Jag producerade så mycket gudinnekonst där nere i Sydafrika att strax innan jag skulle flytta hem till Sverige så hade jag en lyckosam utställning.
Rakubränt fat. På nästa sida: Freja.
När jag flyttade hem till Sverige följde även gudinnan med mig hem. Hon fortsatte att viska i mitt öra och snart hade jag startat workshops i gudinneskapande. Min verkstad fylldes av kvinnor fulla med skaparkraft och ur deras händer och själar föddes de vackraste gudinnor, alla unika i sitt uttryck. Änglar, tjocka moderjordgudinnor och slanka högresta gudinnor växte fram i min verkstad. Lyckan var total och vid varje tillfälle låg koncentrationen hög och mystikens slöjor dansade fram mellan upplevelse
42 42
43
deltagarna. Vi möttes i skratt, helande samtal och magiska mirakel i Mama Jords verkstad.
Gudinneworkshop
Min gudinnekonst utvecklas hela tiden och nu har jag verkstaden full av nordiska gudinnor och gudar. De trängs både i min själ och på mina hyllor. När jag skapar träder jag in i ett flöde som inte går att hejda. Ibland går det med en rasande fart, så pass att jag måste ta en liten paus för att hämta andan då skaparkraften gör mig yr. Gudinnan är så närvarande i allt jag gör, i keramiken och i de tavlor jag målar.
Eva Cristiansson Gudinneskapare på Mama Jord i Spånga, Sverige.
upplevelse
44 44
Recension
Hjälp mot självhjälp
Det ska vara okej att vara ful. Då tvingas man lära sig andra sätt att charma och få uppmärksamhet. Jag menar inte att vi får säga åt varandra ”du är ful” som om det vorde värdeneutralt. Men fulhet försvinner inte om vi säger åt alla att de är vackra utan att ändra idealen på riktigt. Den som vill kan också se fulhet som frihet. Fri från ständig bekräftelse, fri från nagellack, mascara, vadderad bh och spända jeans. För helt naken är ingen snygg. Den fula kan krossa allt och bara lägga sig pladask och jäsa. I boken ”Nainen Puntarisa – Kuinka tehdä minunkaupat itsensä ja kehonsa kanssa?”, fritt översatt till ”Kvinnan i vågskålen – hur göra upp med sig själv och sin kropp?” tänker Jaana Mirjami Mustavuori högt om kropp och själ. Hon behandlar i synnherhet vår fixering kring vikt och fett. Texten flyter och det är lätt att bara åka med strömmen. Jag gillar speciellt parallellerna till religion. ”Förr bad vi ’ge oss vårt dagliga bröd’, idag 45
måste vi undvika bröd, i synnerhet vitt bröd.” Hon skriver att tron på ett liv efter detta tidigare gav oss hopp och tröst. Nu har övertygelse ersatts av tro på medicin, tro på olika självhjälpsmetoder eller andra fundamentalistiska livsstilar som t.ex. bodybuilding. Mat har också blivit den nya ”synden”. Förr kände kvinnan skam över sin sexualitet, nu ska hon skämmas för över hull. Att följa stränga regler, lägga band på sig och inte falla för frestelser ger mening i livet och njutning likt frälsning. ”Fet mat är synd. Tjock kropp är ond. Bukfettetet kommer och dödar.” Fett symboliserar förfall, smuts, fulhet och billiga värderingar. Författaren frågar sig vem som kan ge oss syndernas förlåtelse. Prästerna ersätts av läkare, psykologer, livsstilscoacher och näringsterapeuter. De vet vad vi borde göra, och äta. I dag är det få som förfäras över kvinnors rätt att sällskapa före äktenskapet. Kvinnlig lust är inte förbjuden, den är rent av önskvärd – så länge kvinnan är snygg. Jag får lust
att ringa upp alla män som annonserar efter slanka, sportiga eller smärta (dvs. smala) flickvänner i kontaktannonserna. Önskar de också att kvinnan är oskuld, ointresserad av sex och bär fotsid söndagskappa? Varför är det så viktigt med regler? Om vi förr (före jag levde) hukade under kyrkans hårda ord, varför har vi skapat ett substitut, varför inte bara kasta av oss kraven? Mustavuori nämner ekonomi: i bantingsbussniessen rör sig stora pengar, tävlingsanda och jakt efter män. Vi strävar ständigt efter mer och något bättre. Vi är gående reklamer. Författaren beskriver sig själv som ung. Då styrde sexighet hennes liv. Med utseende försökte hon stöda upp en svag självbild och dölja ett dåligt sjävförtroende. Ständigt sökte hon bekräftelse hos män och hon blandade ihop kärlek och sex. ”När min kvinnokropp väckte lust hos mannen vaknade också min egen lust. Det blev som en drog. Sakta blev min egen kropp en leksak, en sak, ett njutningsobjekt, som en biljett till lek och njutning – och till acceptansens fälla.” De flesta av Mustavuoris liknelser är träffsäkra och bra. Det jag saknar är en analys av hetero(romantik)fabriken. Hela boken behandlar kvinnokroppen, i förhållande till mannen och hans blick. Det vill säga heterorelationer. Varför vill många heteromän ha en snygg kvinna framför en klok och varför är det viktigt med en snygg partner? En diskussion kring heteronormativitet och i den liggande tron på könsbunden attraktion: smal kvinna hör ihop med framgångsrik man, olikheter attraherar osv. skulle gett boken mera tyngd. Boken ger många ahaa-upplevelser och insikter mer gör ett fel många självhjälpsböcker förfaller till. Den lämnar för stort ansvar hos 46
läsaren. ”För att acceptera sig själv fullständigt, måste man bekanta sig noggrannare med sig själv”. Vi ska se våra kroppar som trygga hem, inte som ovänner och vi ska dansa livsbejakande till musik. Varför måste vi bygga upp jag-bild då felet inte finns i oss själva? Boken gör mig medveten och upplyst men jag tror inte det går att bara ”tänka” eller dansa sig till välmående utan att ställa krav på omgivningen. Om heteromannens självförtroende inte skulle hänga på att han har ett benrangel bredvid sig så skulle inte heterokvinnan behöva promenadmeditation, eller? Författaren önskar att hon en dag inte behöver se en enda trådsmal i tidningar och att läkaren hon besöker inte uppmanar henne tappa några kilon. Varför inte ställa läkaren mot väggen och säga nej, jag tänker inte banta? Vi kan strunta i folk som inte tål att se fett. Vi kan väl låta heteromännen som sitter och väntar på en ”smärt” (inte smart) kvinna sitta ensam tills han dör? Jag vill ha konkreta handlingar, inte fler självcentrerade självhjälpsböcker mot självhjälp, tack.
Fredrika Biström
Naine Puntarissa, Kuinka tehdä minunkaupat itsensä ja kehonsa kanssa? Jaana Mirjam Mustavuori Kirjapaja, Helsinki 2012
Svensk religionsundervisning i förändring Den 1 juni 2011 infördes en rad nya styrdokument i den svenska skolan som successivt börjar tillämpas och träda i kraft. För religionsundervisingens del innebär det i mångt och mycket nya villkor och utmaningar. För att förstå de nya förutsättningarna för den svenska religionsundervisningen är det viktigt att känna till att utgångspunkten för Skolverkets arbete med den gamla läroplanen från 1994 var att skapa ett vidgat kunskapsbegrepp, som inte bara fokuserade på teoretiska kunskaper utan också inbegrep kunskapens praktiska och etiska dimensioner. För att hänvisa till Aristoteles skulle man kunna säga att det därmed inte bara handlade om teoretiska kunskaper (episteme) utan också om praktisk klokhet (fronesis). För undervisningen i religionskunskap i Sverige som är obligatorisk för alla elever i både grundskolan och gymnasiet, till skillnad från i Finland där eleverna får undervisning i sin egen religion eller livsåskådningskunskap för de som inte tillhör något religiöst samfund, innebar det en förskjutning från faktakunskaper om religioner och livsåskådningar till ett ökat fokus på livsfrågor och etiska samtal. Man skulle därmed kunna säga att det handlade om en förskjutning från skolans kunskapsuppdrag till dess fostransuppdrag. Om man ser till religionskunskapen i gymnasiet visade det sig också i att undervisningen skulle syfta till att ge eleverna kunskaper, begrepp och analysredskap för att värdera religioner och livsåskådningar samt kunna ta personlig ställning i olika etiska frågor. Undervisningen skulle dessutom sträva mot och ha som mål att eleverna utvecklade sin personliga hållning i livs- och moralfrågor samt identifiera och ta ställning till sådant som befrämjade eller stred mot de grundläggande värdena i samhället. Åsikt
47 47
Värdegrunden Undervisningen skulle därmed knyta an till behovet av en medveten etik på en i det svenska samhället accepterad gemensam värdegrund. Vidare beskrevs det hur den tradition som förvaltats av kristen etik och västerländsk humanism länge hade styrt tolkningen av värdegrunden men att det i ett alltmer mångkulturellt samhälle var av vikt att känna till att den även skapas utifrån andra religioner och livsåskådningar. Synsättet kännetecknade också de gamla betygskriterierna där det talas om ett samspel mellan kunskapsperspektivet och de existentiella frågorna som gjorde ämnet verklighetsnära och personlighetsutvecklade. Eleverna bedömdes dessutom för sin förmåga att värdera företeelser som befrämjade eller stred mot samhällets värdegrund, motivera sina egna ställningstaganden i vardagliga situationer samt argumentera för sitt eget sätt att tolka livet med respekt för att andra har rätt till sin livstolkning. På sätt och vis påminner därmed den gamla svenska religionskunskapen i gymnasiet om direktiven för den finländska undervisningen i elevens egen religion som fastställdes 2003, där ett av de viktigaste målen består i att bygga upp, gestalta och bedöma sin världsåskådning och kulturidentitet. Detsamma gäller för den finländska livsåskådningskunskapen som skall hjälpa de studerande att utforma sin livsåskådning, världsbild och identitet samt gestalta sina ideal och handlingsmönster för ett socialt gott liv.
Ett snävare kunskapsbegrepp En viktig förändring i den nya ämnesplanen för religionskunskapen i Sverige är att den teoretiska aspekten av kunskap återigen har fått en mer framskjuten plats på bekostnad av kunskapens praktiska och etiska dimensioner. Man skulle därmed kunna säga att det skett en förskjutning från ett fokus på värden till en allt starkare betoning på kunskaper och förmågor. Det visar sig bland annat i att formuleringarna om betydelsen och behovet av en gemensam värdegrund inte längre finns med. Det handlar heller inte längre om att Åsikt
48 48
eleverna skall stimuleras och uppmuntras till att ta personlig ställning i etiska frågor eller att undervisningen skall sträva mot och ha som mål att eleverna utvecklar sin personliga livstolkning. Det skall dock påpekas att det numera finns med en formulering om att religionskunskapen i Sverige skall syfta till kunskaper om samt förståelse för att Kristendomen och dess tradition har en särskild betydelse eftersom den förvaltar den värdegrund som ligger till grund för det svenska samhället. Det finns däremot ingenting som säger att eleverna förväntas praktisera den kristna etiken eller skall få möjlighet att utveckla sin personliga tro. Därmed skiljer sig den svenska religionskunskapen tydligt åt från undervisningen i elevens egen religion i Finland. Detsamma gäller för den finländska livsåskådningskunskapen där målet för undervisningen bland annat består i att stödja de studerande i deras strävan att utveckla sin omdömes- och handlingsförmåga, bli mera beredda och villiga att bry sig om och ta ansvar för sig själva, för andra människor och naturen samt öka sin förmåga och vilja till konstruktivt samhälleligt engagemang. Således beskrivs hur livsåskådningskunskapen utvecklar de studerandes praktiska omdöme, etiska sinnelag och tolerans samt förmår dem tillägna sig principerna för mänskliga rättigheter, positiv pluralism, samhällelig och global rättvisa och hållbar utveckling. Förändringarna i Sverige har sin grund i regeringens direktiv till Skolverket som innebar att de nya ämnesplanerna inte skulle vara ”attitydpåverkande”. Ett undantag var dock ämnets syfte som fick behandla personliga egenskaper och mål om ett önskat beteende hos eleverna. Det man kan finna av värden och skolans fostransuppdrag i religionskunskapens syfte visar sig i formuleringarna om att undervisningen skall ta sin utgångspunkt en samhällssyn som präglas av öppenhet i fråga om livsstilar, livshållningar och människors olikheter, utveckla respekt och förståelse för olika sätt att tänka och leva, samt ge eleverna möjlighet att utveckla en beredskap att förstå och leva i ett samhälle präglat av mångfald.
Åsikt
49 49
Religiös läskunnighet Ett gemensamt drag för religionskunskapen i Sverige och undervisningen i elevens egen religion eller livsåskådningskunskap i Finland blir att de därmed knyter an till vad man inom den religionsdidaktiska forskningen benämner ”religiös läskunnighet” (religious literacy). Med det menas helt enkelt kunskapen om och förmågan att förstå religion. Det har också påpekats att det är en egenskap som blivit allt viktigare genom den ökade globaliseringen och därför bör inkluderas i den allmänna utbildningen. Själva syftet med att de svenska eleverna i gymnasiet tillägnar sig kunskaper om religioner, livsåskådningar och etiska förhållningssätt samt kunskaper om hur människors moraliska förhållningssätt kan motiveras utifrån religioner och livsåskådningar, skulle därmed kunna beskrivas som att de stärker deras religiösa läskunnighet. Detsamma kan sägas gälla för målen i den finländska religionsundervisningen där det i sin tur beskrivs hur de studerande skall respektera människor med en annan övertygelse samt kunna leva och verka i ett mångkulturellt samhälle och en mångkulturell värld tillsammans med människor från andra kulturer och med andra tankesätt och tro. I målen för den finländska religionsundervisningen används dessutom begreppet ”kulturell läsförmåga” vilket beskrivs som att de studerande skall tillägna sig förmågan att förstå religionernas betydelse och inflytande på enskilda människor och grupper i samhället för att därigenom främja kulturell växelverkan. Målen återkommer i såväl undervisningen i livsåskådningskunskap som i evangelisk-luthersk religion där det handlar om att de studerande skall se värdet i positiv pluralism respektive lära sig att respektera människor med en annan övertygelse samt uppskatta den religiösa och etiska traditionen i andra religioner.
Nya villkor En viktig skillnad är dock att religionsundervisningen i Sverige anlägger ett mer distanserat utifrånperspektiv i sin syn på religioner och livsåskådningar, till skillnad från Åsikt
50 50
i Finland där det snarare handlar om ett känslomässigt inifrånperspektiv för att tolka och förstå elevens egen och andras religion. Detsamma gäller också för den finländska livsåskådningskunskapen där undervisningen tar sin utgångspunkt i de studerandes egen världsbild i deras religiösa och kulturella läsning av världsåskådningar, livsåskådningar och religioner. För att förstå och förklara de nya villkoren och utmaningarna för religionsundervisningen i Sverige kan man använda sig av utbildningssociologen Basil Bernsteins distinktion mellan ”kompetenskod” (competence code) och ”uppträdandekod” (performance code). Bernsteins beskrivning av hur ”kompetenskoden” fäster vikt vid elevens personliga växande och mognad stämmer nämligen väl överens med den äldre religionskunskapens mål att eleven skulle utveckla sin personliga hållning i livs- och moralfrågor. Detsamma gäller som vi har sett i målen för undervisningen i elevens egen religion och livsåskådningskunskap i Finland. Genom att undervisningen är relevant och angelägen samt utgår från elevernas personliga erfarenheter, flyter den därmed ihop med elevens livsvärld, vilket inte bara ligger i linje med ”kompetenskoden” utan även med resultaten från den hittillsvarande didaktiska forskningen. Bernsteins efterföljande beskrivning av hur ”uppträdandekoden” kännetecknas av att en klar åtskillnad mellan skolan och elevens livsvärld, där läraren bortser från elevernas karaktär och endast deras prestationer i form av prov och skrivningar, stämmer i sin tur väl överens med direktiven för inte bara den nya religionsundervisningen utan också med styrdokumenten överlag i Sverige. Förändringen är dock inget unikt för svenska förhållanden utan knyter an till vad Pasi Sahlberg, chef för CIMO (Center for Internationel Mobilty and Coopeation) vid utbildningsministeriet i Helsingsfors, benämner den globala utbildningsreformrörelsen (Global Educational Reform Movement), där det är skolans resultat i form av mätbara faktakunskaper som står i centrum.
Nya utmaningar Den kanske viktigaste förändringen i den nya svenska ämnesplanen för religionskunskap i gymnasiet består därmed i att eleverna inte längre förväntas ta ställning Åsikt
51 51
för de grundläggande värdena i samhället samt att de inte längre bedöms utifrån sin förmåga att värdera företeelser som befrämjar eller strider mot samhällets värdegrund. De övergripande målen för den svenska undervisningen i etik handlar numera om elevernas förmåga att använda sig av etiska begrepp, teorier och modeller samt undersöka och analysera etiska frågor i relation till Kristendomen, andra religioner och livsåskådningar. Det närmaste man kan komma något som knyter an till personliga ställningstaganden och en personlighetsutvecklande religionsundervisning är formuleringarna i det centrala innehållet som handlar om etiska och andra moraliska ställningstaganden om vad ett gott liv och ett gott samhälle kan vara samt en analys av argument i etiska frågor med utgångspunkt i bland annat elevernas egna ställningstaganden. Om man ser till de nya kunskapskraven som skall ligga till grund för betygsättningen och bedömningen visar det sig dock att det endast handlar om kvalitén på och graden av komplexitet i deras förmåga att beskriva några normativa etiska teorier och modeller samt använda sig av dem för att ge argument i någon eller några frågor. Man kan därmed fråga sig om eleverna tillåts dra vilka slutsatser som helst bara de använder sig av de etiska teorierna och modellerna på ett korrekt sätt. En tänkbar invändning skulle kunna vara att de förväntas diskutera nyanserat men detta gäller endast för det högsta betyget. Om man ställer frågan på sin spets innebär det därmed att läraren inte längre kan underkänna en elev bara för att han eller hon (hen) argumenterar mot de grundläggande principerna i skolans och samhällets värdegrund. Vid en jämförelse med bedömningskriterierna för den finländska religionsundervisningen och livsåskådningskunskapen visar det sig att även de fäster stor vikt vid de studerandes förmåga att jämföra, analysera och bedöma religioner samt tillägna sig faktakunskaper och intellektuella dygder som kritiskt tänkande, konsekvens, entydighet och systematik. I detta avseende påminner de om Bernsteins beskrivning av hur ”uppförandekoden” bedömer elevens prestation i form av prov och skrivningar. Särskilt tydligt blir det om man tar den finska studentexamen i beaktande, som består av minst fyra obligatoriska prov, varav ett av dessa kan utgöras av ett realämnesprov i livsåskådningskunskap eller elevens egen religion. Den finländska studentexamen stämmer också väl överens med Bernsteins beskrivning av hur ”uppförandekoden” Åsikt
52 52
innebär att de studerande har fått ett angivet lärostoff som de sedan, genom egen självdisciplin, har till uppgift att lära in och redovisa vid provtillfället. I Finland handlar det dock inte om antingen en ”kompetenskod” eller en ”uppträdandekod” utan snarare om både och. Om man ser till de finländska bedömningskriterierna för religionsundervisningen handlar det inte bara om faktakunskaper och analytiska förmågor utan också om hur väl de studerande kan tänka och uttrycka sig i religiösa termer. I livsåskådningskunskapen handlar det i sin tur om de studerandes förmåga att förstå livsåskådningsfrågorna samt visa tolerans och förmåga att beakta olika synvinklar och andras synsätt. Genom att undervisningen tar sin utgångspunkt i elevernas egen religion eller världsåskådning närmar den sig också ”kompetenskoden” där gränsen mellan skolan och elevernas egen livsvärld smälter samman. Om man ser till den nya svenska religionsundervisningen finns det dock en uppenbar risk att den återigen avskärmar sig från elevens livsvärld där eleverna tar på sig elevrollen i skolan och sedan uppträder på ett helt annat sätt på fritiden. Eftersom de nya kunskapskraven inte är och skall vara attitydpåverkande blir det också en utmaning för framtida och redan verksamma lärare i Sverige att länka samman dem med ämnets syfte som går ut på att eleverna skall utveckla respekt och förståelse för olika sätt att leva samt ges möjligheten att utveckla en beredskap att förstå och leva i ett samhälle präglat av mångfald. Om man ser till de övergripande förmågorna, som eleverna skall utveckla inom ramen för den svenska religionsundervisningen, ger inte heller de något uttalat stöd för att utveckla elevernas handlingsberedskap och livstolkningskompetens. I den bästa av världar kanske det ändå är så att elevernas teoretiska kunskaper om och förmåga att till exempel analysera religioner och livsåskådningar utifrån olika tolkningar och perspektiv, redogöra för olika uppfattningar om relationen mellan religion och vetenskap samt värdera hur religion kan förhålla sig till etnicitet, kön, sexualitet och socioekonomisk bakgrund, mer eller mindre per automatik leder till en ökad tolerans, självkännedom och religiös läskunnighet. Man skulle därmed kunna säga att den nya svenska ämnesplanen i religionskunskap knyter an till Platons idé om att det rätta vetandet av nödvändighet leder till det rätta handlandet. En sådan föreställning strider dock inte bara mot Aristoteles beskrivning av hur man behöver Åsikt
53 53
vägledning och måste öva sig i dygderna för att uppnå praktisk klokhet – den saknar också stöd inom den nuvarande pedagogiska forskningen och lämnar den didaktiska frågan om varför eleverna skall studera religionskunskap obesvarad.
Niclas Mossberg, är utbildad gymnasielärare i historia och religionskunskap och har tidigare bedrivit forskarstudier i religionsvetenskap vid Åbo Akademi
Åsikt
54 54
NOTISER .11
Inspirerande konferens i Norge 9-12
r alla Open Church group i Norge inbjude ”The församlingsanställda- och aktiva till ropean international LGBT-conference” (Eu ireras insp att en Clergy forum) – välkomm och få ny kraft för ditt arbete!
Konferensen stöds bland annat av de n norska staten och O penchurchgroup Olso . Avgifter för konferen s och resa kommer he lt eller delvis kunna be talas, mer infor mation kommer från arrangö rerna.
Olso Konferensen äger rum 70 km norr om Preliminärt beräknade volana w.gr kostnader för veckan på Granavolden Gjæstgiveri (ww (utöver konferens, mat deGar till r nga utni etc.): 1000 NoK (unansl bra den.no), med gefär 140 euro) den i ne gran sta närm moen flyg plats. Som kyrkor. lantliga miljön finns två medeltida ingar, Gör gärna en preliminär anmälan om Programmet kommer bestå av föreläsn du är a ak- intresserad. Skicka namn, nationalit diskussioner, måltider och gemensamm et, telefonnummer samt e-p ostadress. tiviteter.
Anmälan och infor mati on: studentprest@bi.no
Livets träd Regnbågsgudstjänst ordnas för sjätte året i rad i Helsingfors 5.10 klockan 21 i Johanneskyrkan. Regnbågsmässa 2012 har som tema Livets Träd och förverkligas i samarbete med Regnbågsankan, Gemenskap, Helsingfors kyrkliga samfällighet och Johannes församling. Mässan är en meditativ människorättsaktion - med betoning på religionsdialog, gemenskap och mångfald. I år fungerar temat som kommentar på hela Regnbågshelgens tema: Vi ber inte om ursäkt - Nordiska rötter. Mer om hela helgen finns via www.regnbagsankan.fi. Delar av förra årets mässa kan upplevas på tv i programmet Himlaliv 25.11.2012 kl.20:30 och 27.11.2012 kl.16:50, där Monika E Pensar intervjuas av Nina Granvik. Himlaliv finns på nätet och kan ses också utomlands via http://arenan.yle.fi.
Hälsning - Monika
Är cirkeln sluten då vi kramar oss själva eller är det där ensamheten börjar? Foto: Fredrika Biström
kristen röst i kulturdebatten kulturellt fönster i kyrkan dialog mellan livsåskådningar andlighet och mystik i vårt materialistiska samhälle sinnlighet och kreativitet i vår livsfientliga andlighet solidarisk livsstil i vår hårda värld