Fredsposten 3 2021

KOLUMN

NR 3 2021 • LÖSNUMMER 8 EURO / 80 KR

Behövs en fredligare mansroll?

•1•

INNEHÅLL

KOLUMN Behövs en fredligare mansroll?

1 LEDARE AV LAURA LODENIUS Mansroller i förändring 4 TOMMI SARLIN Våld sårar manlig självkänsla 6 OTTO EKMAN ”Män som hatar kvinnor” 8 ANDERS AHLBÄCK Ska värnplikten och manligheten gå skilda vägar?

11 TIMO VIRTALA Godmodig skämtare som blev avrättad 14 ANTTI ÄMMÄLÄ CMI:S nya VD Janne Taalas: En fredsmedlare måste möta

var och en som en människa

17 ANU HARJU Kasper Kotisaari: Fred smäller högre än krig 22 PER LYTZ Pappagrupper i Närpes i början av 2000-talet 23 KOLUMN AV TARJA CRONBERG En affär för tre – eller?

FREDSRÖRELSEN 24 NÄRPES: RITA NORDSTRÖM-LYTZ Ulla Holmberg 80 år 27 NÄRPES: BRITTA HANNUS-GULLMETS Hiroshimadagen 28 HELSINGFORS: SIRPA AITOSALO Hiroshimakväll i Helsingfors 29 MARIEHAMN: PETRA GRANHOLM Konflikt. Klimat. Kris.

32 TEATERKRÖNIKA AV SIW HANDROOS-KELEKAY Musikaliskt och visuellt vacker

klimatångest på Viirus

35 RECENSION AV RITA NORDSTRÖM-LYTZ Att vara pojke i Finland 37 RECENSION AV ELISABETH NORDGREN Den sega kampen 39 RECENSION AV MARIANNE LAXÉN Har regeringen mod att inte göra ödesdigra beslut?

Chefredaktör och ansvarig utgivare Christian Lång, christian@fredsposten.fi Adress: Fredsposten, Kyrkoesplanaden 29 L1, 65100 Vasa.

Lokalredaktörer Helsingfors: Sirpa Aitosalo, sirpa@fredsposten.fi Närpes: Rita Nordström-Lytz, rita@fredsposten.fi Grundad i nov.–dec. 1926 av Edvin Stenwall Utges av Garantiföreningen för Finlands Fredsförbund rf, Suomen Rauhanliiton kannatusyhdistys ry Fredsposten är medlemstidskrift i Tidskriftscentralen rf.

Styrelse och redaktionsråd Vice ordförande: Yrsa von Hertzen, yrsa@fredsposten.fi Sekreterare: Sirpa Aitosalo Kassör: Christian Lång (utanför styrelsen) Laura Lodenius, Elisabeth Nordgren, Rita Nordström-Lytz och Inger Wirén.

Stadigvarande medarbetare Mikael Böök, Siw Handroos-Kelekay, Vera Lindén och Björn Wallén.

www.fredsposten.fi www.facebook.com/fredsposten

•2•

LEDARE

P

MANSROLLER I FÖRÄNDRING

å Fredsstationen finns en stor affisch med bild på en havande kvinna vars mage är jordklotet och ovanför flyger en missilraket. Texten är ”Mies tappaa. Nainen synnyttää”. Mannen dödar, kvinnan föder.

Affischen är ett beställningsverk av en känd konstnär och originalet gavs som fredspris till gruppen Kvinnor för fred, för deras dåvarande arbete mot kärnvapen.

Oavsett om konstnären varit ironisk eller inte, oavsett att det finns en del sanning i att män har en framträdande roll i våldskultur och krigande, så förundrar sig dagens yngre generation över affischen. Idag anses det både stereotypt och opassande att göra liknande ställningstaganden. Det är inte korrekt att dela in folk i bara två kön, ”män” och ”kvinnor”, eller att utgå från att de olika könen har en rollfördelning som skulle vara biologiskt betingad, t.ex. att det ena könet skulle naturligt vara mer benäget till våld, eller att kvinnors naturliga uppgift skulle i huvudsak vara att föda.

När feministiska grupper aktiverade sig vid 60-talets slut och på 70-talet deltog många samhällspolitiskt aktiva män också i den diskussionen. Förutom att det fanns män som deklarerade sig som feminister bildades också en del mansgrupper, där man diskuterade mannens roll i samhället, i hemmet, i parförhållanden och i arbetet för jämlikhet. Många upplevde den gamla traditionella mansrollen som snäv.

Diskussionen om manligheten, den traditionella normen och det möjliga behovet av nya roller, dyker upp med jämna mellanrum. På senare tid har metoo-diskussionen synliggjort hur mycket våld, trakasserier och kränkande behandling som kvinnor fortsättningsvis utsätts för av en del män; i vardagen, inom nästa alla yrken och oberoende av samhällsklasser. Men när man vill komma vidare i den debatten för att begrunda hur man kan åtgärda problemet, så är det oundvikligt att man också måste kunna tala om män och deras roll, om vad som betraktas som mannens uppgifter, om kravet på att göra värnplikt, att beskydda och försvara och varför män själva är så utsatta för våld (oftast av andra män). Frågan är således: Är det på tiden att vi överlag avslutar rollfördelningar som baserar sig på kön?

Yngre generationer har tagit stora steg vidare i jämlikhetstänkandet sedan de stora generationernas diskussion. Man ifrågasätter många gamla självklarheter

•3•

LEDARE

och rollfördelningar i samhället och i det privata. Det håller på att ske en be­ frielserörelse bland män i fråga om hur man ska klä sig och se ut, oberoende vad ens biologiska kön är, och man debatterar hur den könsfördelade värnplikten kan berättigas. Det könsneutrala ”hen” slår igenom i språket, men också i arbetslivet försöker man utrota könsbaserad uppdelning – även om vi fortfarande är långt från t.ex. lönejämlikhet. Allt fler tar sin pappaledighet även om det ekonomiskt och på andra sätt i Finland fortfarande är ganska ofördelaktigt, jämfört med att mamman stannar längre hemma med barnet.

I detta nummer av Fredsposten har vi samlat artiklar där den ”röda tråden” är temat män och mäns roller. Bl.a. presenteras föreningen Miessakit och dess verksamhet för att minska förekomsten av våld och hindra att män blir åsidosatta och utstötta i krissituationer. Per Lytz berättar om startandet av pappagrupper i Närpes. Män och ”plikten” att ta till vapen behandlas såväl i presentationen av Arndt Pekurinen-filmen som i artikeln om värnpliktens historia. Exempel på män i fredens tjänst ges i två intervjuer, med CMI:s nya vd och med tidskriften Antimilitaristis nya chefredaktör. Otto Ekman funderar kring likheter mellan dels talibanernas uppfattningar om mäns och kvinnors roller, dels tankegångarna och propagerandet i väst hos extremhögergrupper, som ger uttryck för mycket kvinno­hat och ett toxiskt maskulinitetsideal men som samtidigt begränsar mannen till ett väldigt snävt liv.

Detta nummer av tidskriften blev inte den deklaration om mannens nya roll som vi kanske sökte. Det blev i stället ett nummer med många män, med olika sidor av mäns liv, både ur ett historiskt och ett aktuellt perspektiv. Vi fortsätter diskussionen på bokmässans scen i oktober (såvida bokmässan kan genomföras fysiskt) eller - om det inte är möjligt - på nätet.

LAURA LODENIUS

Medlem i Fredspostens redaktionsråd

Numret har sammanställts av en arbetsgrupp bestående av Sirpa Aitosalo, Laura Lodenius och Rita Nordström-Lytz.

•4•

ILLUSTRATION

ANTTI OSKARI AVARRE •5•

TOMMI SARLIN

Våld sårar manlig självkänsla

Män blir oftare än kvinnor offer för allvarligt våld såsom grov misshandel, försök till brott mot liv eller fullbordat brott mot liv. Våld utövas också oftare av män än av kvinnor. Föreningen Miessakit tillhandahåller en tjänst – Väkivaltaa Kokeneet Miehet – som hjälper och stöttar våldsutsatta män.

Av finländska män har över hälften utsatts för våld eller hot efter att de fyllt 15 år. Vanligen har de blivit fysiskt misshandlade på en allmän plats och av en tidigare obekant förövare.

I synnerhet är det unga män som är involverade i våld både som utsatta och som utövare. En positiv omständighet är att risken att bli offer för gatuvåld har minskat under de senaste åren. Men rädslan att råka ut för misshandel har samtidigt ökat.

Lyckligtvis har trenden i Finland efter andra världskriget varit sjunkande när det gäller allvarlig brottslighet, brott mot liv. Den viktigaste förklaringen till detta är att förekomsten av allvarligt våld med män som utövare har minskat.

Till saken hör att våld är en form av dold brottslighet som bara sällan blir polisanmäld.

Dessutom har våld bland män både som utövare och som utsatta inte undersökts i någon

större grad. Därför har vi i föreningen Miessakit under de senaste åren gjort två olika enkät­undersökningar för att speciellt kartlägga mäns upplevelser av våld.

I år har vi publicerat en rapport som har rubriken Normaalia väkivaltaa (”Normaliserat våld”) och är en kartläggning av gatuvåld som män utsatts för. År 2017 publicerades vår undersökning Vaiettu väkivalta (”Det förtigna våldet”) som var fokuserad på våldsutsatthet i en parrelation.

Män ”ska” tåla stryk I svaren på enkätfrågorna beskrevs många psykiska och fysiska problem som utsattheten för våld gett upphov till. En sak som kom fram i bägge undersökningarna var en trötthet på den snäva mansbild där mannen så att säga ”ska” tåla stryk, oavsett om våldsutövaren är en annan man eller en kvinna.

Enkätdeltagarna föreslog många slag av lösningar på hur man kunde minska förekomsten av våld. Det vore viktigt att få män som själva upplevt hur det är att vara våldsutsatt att berätta om sina erfarenheter.

•6•

Psykiskt våld känns värst I mitt arbete vid stödtjänsten Väkivaltaa Kokeneet Miehet möter jag dagligen män som varit utsatta för våld.

Klienterna är huvudsakligen män som blivit offer för fysiskt och psykiskt våld i en parrelation, och våldsutövaren har då varit mannens antingen nuvarande eller tidigare partner. Upp­ levelsen har bearbetats vid individuella klientbesök och i styrda grupper av män med likartade erfarenheter.

Den form av våld som enligt klienterna har gjort mest ont är psykisk misshandel som pågått länge. Övergreppen har kunnat variera från ständiga nedvärderingar och förlöjliganden ända till uppdiktade anklagelser om incest.

Men den största gruppen av våldsutsatta män, alltså offer för gatuvåld, har emellertid ännu inte i nämnvärd omfattning utnyttjat de tjänster som vår förening erbjuder. Varför söker en man inte hjälp att bearbeta en upplevelse av gatuvåld? Kan det vara så att en händelse där man blivit utsatt för slumpmässigt gatuvåld är lättare att stå ut med än att ens partner utsätter en för fysiskt, psykiskt eller sexuellt våld? Är det kanske idealet att en man ska klara sig själv som gör att män överhuvudtaget drar sig för att uppsöka samtalshjälp? Sedan år 2016 har dock vår stödtjänst redan anlitats av hundratals män som upplevt våld i nära relationer.

Miessakit ry – stöd för mäns välbefinnande Verksamhetsformen Väkivaltaa Kokeneet Miehet erbjuder stöd till män som blivit utsatta för gatuvåld eller våld i hemmet. Service ges också på svenska och engelska.

Omsorgen om männens psykiska och fysiska hälsa utgår från ett helhetsperspektiv och inkluderar långsiktigt uppbyggande av strukturer för gemensamt ansvarstagande och ömsesidig hjälp bland män.

Föreningen Miessakit inrättar och driver många former av lågtröskelverksamhet för kamratstöd samt erbjuder professionella stödoch kristjänster.

I verksamheten ingår också att utbilda kamrathandledare samt yrkespersoner inom social- och hälsovårdsbranschen och det pedagogiska området. Dessa kan sedan medverka i uppbyggandet av mansarbete inom olika organisationer och även delta i samhällsdebatten.

Miessakit ry är en politiskt och religiöst obunden förening som grundades år 1995.

Några samtal kan räcka Att utsättas för våld är ofta en traumatisk upplevelse, och för återhämtningen kan samtalshjälp vara ett bra stöd. Redan några få samtal kan vara tillräcklig hjälp att se klarare på situationen, så att personen är i stånd att fatta beslut som stöder det egna välbefinnandet.

Hjälp lönar det sig att hellre söka för tidigt än för sent, för symptomen kan också bli värre om de får pågå länge.

•7•

TOMMI SARLIN är ansvarig våldsarbetare vid Miessakit ry:s stödtjänst för våldsutsatta män. Översättning Sirpa Aitosalo.

OTTO EKMAN

”Män som hatar kvinnor” Incel-extremhöger och talibanernas segertåg

Då jag skriver detta är det endast något dygn sedan talibanrörelsen stormade Afghanistans huvudstad Kabul. Även om få av dem som följt med situationen med ett minimum av bakgrundskunskap gett mycket för den USA-stödda afghanska ex-regeringens chanser att behålla kontrollen i landet en längre tid efter att de amerikanska styrkorna lämnat det, kom den snabbhet med vilken den föll ändå som en chock: det tjugo år långa och uppskattningsvis kring två biljoner dyra statsbyggesprojektet (för att inte ens tala om kostnaden i afghanska liv och mänskligt lidande) kollapsade med en fart som fick både den tidigare Sovjetstödda Najibullah-regimen och Sydvietnam att kännas som grundmurade och långlivade stabilitetsprojekt i jämförelse.

Precis som många andra som är mer lyckligt lottade än det så länge plågade afghanska folket har jag haft privilegiet att följa situationen på avstånd via sociala medier, speciellt Twitter. Där deltar också de inblandade parterna nu med sina egna röster: ex-presidentens finansrådgivare Ajmal Ahmady berättar om hur han tvingats på en halsbrytande flykt till Kabuls flygplats bara någon dag efter att han ännu hållit möte med bankirer och

investerare för att försäkra dem om regeringens stabilitet. Taliban-affilierade konton blir allt modigare i takt med att rörelsens militära segrar skänker dem legitimitet, och twittrar öppet sina pressmeddelanden där civila uppmanas till lugn och samarbete, samtidigt som rapporter börjar sippra in från journalister och aktivister om de nya segrarnas blodisande hämnddåd mot de besegrade.

Men inte endast de drabbade och de inblandade deltar i det virtuella samtalet: Internet är fortfarande i mångt och mycket det privilegierade Västs lekplats. Från det chockade, förvirrade Europa vars största problem tycks vara rädslan att vara tvungen att ta emot för många afghaner som tidigare jobbat för oss och nu hotas av hämnd, till det sårslickande och identitetskrisande USA som stirrar sin största förnedring sen Saigonreträtten i vitögat, flockas representanter för alla politiska identiteter för att projicera sin egen världsbild på tragedin.

En vid första anblicken förvånande, men i grund och botten logisk, reaktion kommer från den västerländska incel-extremhöger som jag undersökte i min pro gradu-avhandling för Helsingfors universitet. Med avstamp i den finske högerextreme

•8•

essäisten och författaren Timo Hännikäinens essäer och bakgrundsteori av den tyske sociologen Klaus Theweleit jämförde jag den moderna “incel”-subkulturen och den tyska 20- och 30-talsfascismens respektive mans-, kvinno- och världsbilder. I dagsläget har uppskattningsvis över femtio personer, främst kvinnor men också män, i USA, Kanada och Europa mördats av gärningsmän som identifierar sig eller sympatiserar med subkulturen “incel”, eller “involuntary celibate”.

Det handlar i korthet om män som upplever sig sexuellt missgynnade och ensamma, och skyller detta på sin omvärld, på kvinnors svekfullhet eller på en dekadent västerländsk kultur som inte längre uppskattar och värderar dem. Även om de flesta incels föredrar att flockas på virtuella forum och finna en slags motsägelsefull solidaritet sinsemellan genom misogyna provokationer och ironi (se till exempel Alex Lee Moyers fascinerande dokumentär “TFW NO GF” för en mer nyanserad bild av denna manliga ensamhetstragik) så kan denna väg också i mer extrema fall leda till en oironisk, renodlad, radikaliserad och utagerat politisk identitet som blandar modernitetsfientlighet, kvinnofientlighet och våldsglorifiering, till och med verkligt våld.

För mig, som hittills främst förknippat den moderna västerländska extremhögern med islamofobiska strömningar, var det vid första anblicken ändå en chock att se att somliga incel- och extremhöger-affilierade Twitterkonton reagerade på Kabuls fall med att hurra och hylla talibanerna.

Men tydligen är den revanschistiska fantasin om en hop arga män från den ekonomiskt och socialt missgynnade periferin som stormar den glittrande huvudstaden för att bokstavligen förslava den utbildade, inbördes jämställda elit som tidigare sett ner på dem nog för att övertrumfa till och med rasismen i sinnet på i alla fall somliga av

de män som upplever sig förtryckta också av en västerländsk modernitet. Fast den senare är oändligt mycket mer funktionell än USA:s neoliberala krigshökars afghanska experiment.

•9•

Incel, från engelskans “involuntary celibate” ung. övers “Ofrivilligt sexlös”.

Online-subkultur för främst heterosexuella cis-män som känner sig romantiskt, sexuellt och socialt försmådda.

Myntades från början på 90-talet som en neutral, inkluderande term av en anonym kvinnlig kanadensisk studerande på ett online-forum.

Fick spridning i massmedier och den allmänna debatten främst efter massmördaren Elliot Rodger som hyllades av rörelsen efter sina misogynt motiverade våldsdåd i Isla Vista, Kalifornien år 2014.

OTTO EKMAN är frilansande kulturjournalist och kritiker, och skrev inom Magisterprogrammet i kultur och kommunikation vid Helsingfors universitet sin avhandling om högerextrem maskulinitet och sexualitet förr och nu.

ANDERS AHLBÄCK

Ska värnplikten och manligheten gå skilda vägar?

Värnplikten har en speciell ställning i populära föreställningar om finländsk manlighet. Militärtjänstgöringen har i folkkulturen omtalats som en ”skola i manlighet” (miesten koulu) där unga spolingar inte bara mognar till att lära sig ordning, reda och ansvarstagande. Vid högstämda tillfällen ordar finländska politiker gärna om hur värnplikten dessutom har en socialt och nationellt integrerande funktion. Där mer än någon annanstans, sägs det, lär man känna ungdomar från olika bakgrunder och får konkret uppleva den nationella gemenskapen.

De här tankefigurerna lånades ursprungligen in till Finland från preussisk militärpropaganda. Men Finlands dramatiska 1900-talshistoria gav dem ett större genomslag än i något annat nordiskt land.

Finsk manlighet och manligt medborgarskap har sedan början av självständighetstiden varit sammankopplade med militär och försvar – men både arten och styrkan av de kopplingarna har skiftat över tid. Frågan är vad som händer med de kopplingarna idag, när också kvinnor gör militärtjänstgöring och Finland sannolikt är på väg mot en könsneutral värnplikt efter norsk och svensk modell.

I början av självständighetstiden, efter inbördeskriget 1918, var den nya manliga medborgarplikten faktiskt inte alls populär utan mötte kritik och motstånd både från vänster och från höger.

Vänstern uppfattade värnpliktsarmén, som hjälpt till att slå ned det röda upproret, som en kapitalisternas och förtryckarnas armé. Inom stora delar av det borgerliga Finland var man å sin sida mycket orolig för att kasernlivet skulle fördärva de värnpliktigas sedlighet och hälsa. En stark opinion inte minst bland bondebefolkningen skulle åter helst ha sett en milisarmé där lokala och autonoma förband hade gett unga män militär fostran på fritiden, utan arroganta överklassofficerare som behandlade dem illa eller exercerade dem i ”preussisk disciplin. ” Finländarna började under 1930-talet långsamt sluta upp kring värnpliktsarmén då även arbetarrörelsen började se den som det bästa skyddet för demokrati och spirande välfärd. Andra världs­kriget fick finländarna att tvärs över klass­ gränserna uppleva värnpliktsarmén som ”vår armé”. Det var också efter kriget som föreställningen om militärutbildningen som stället där pojkar

• 10 •

Foto: Karri Huhtanen

blir män rotade sig på allvar bland de breda massorna. I skuggan av de ärrade krigsveteranernas hjältestatus fanns ett ökat behov bland unga män och deras anhöriga för ett mandomsprov som bevisade att också de var riktiga män och inga sillmjölkar. Det här trycket på unga män att leva upp till krigsgenerationens måttstock mötte protester i form av sextiotalisternas uppror mot krigsgenerationens nationalism. Men värnpliktens ställning rubbades aldrig allvarligt av studentuppror, hippie-rörelse eller taistoism. När Sovjetimperiet började vackla under 1980-talet för att slutligen falla samman 1991 svepte tvärtom en nypatriotisk våg genom det finländska samhället eftersom utvecklingen föreföll bekräfta att de uppoffringar som gjorts under krigsåren ändå lönat sig. Uppskattningen av krigsveteranerna, lottorna, värnplikten och försvarsmakten steg till nya höjder.

En seriös diskussion om att öppna upp militärtjänstgöringen för kvinnor började först när VSB-pakten inte längre kastade sin långa skugga över finländsk politik. En lag om frivillig värnplikt för kvinnor antogs av riksdagen redan 1995, trots starkt motstånd från delar av den feministiska rö-

relsen, fredsaktivister och vänsterpolitiker som bland annat hävdade att det inte var något framsteg att militarisera även kvinnorna. Men sedan dess har diskussionen om en könsneutral eller helt frivillig militärtjänstgöring varit påfallande lam i Finland. Både män och kvinnor, höger och vänster verkar vara tillfreds med den ojämställda jämställdheten i vår nuvarande värnpliktsmodell: frivilligt för kvinnor men obligatoriskt för män.

De flesta män som genomgått militärutbildning som värnpliktiga har knappast upplevt att de blivit ”militariserade”, om det betyder att de skulle ha kommit att omfatta militaristiska värderingar.

Värnplikten är bara en kort och relativt marginell tid jämfört med all den uppfostran, utbildning och populärkulturella omgivning som formar en ung individ. Den gamla klyschan om att armén ”gör pojkar till män” skulle ändå inte haft så stort genomslag om den inte på något sätt svarat mot många mäns upplevelser av värnpliktstiden – och hur de efteråt velat tillskriva den något slags positiv mening för sin personliga livsberättelse. Den här idealiseringen av militärlivet kan i vissa fall vara en grogrund för militaristiska tendenser,

• 11 •

om man därmed i efterhand skämtar bort brutala disciplineringsmetoder, misogyn grabbighet eller puerila krigslekar med skarpt i pipan.

Trots det ihärdiga förhärligandet av en förlegad militärkultur som en ”skola i manlighet” har militärutbildningen under det senaste halvseklet blivit allt sakligare och förts närmare det omgivande civilsamhällets värderingar och beteendenormer. På den här punkten har närvaron av kvinnliga rekryter sedan 1995 uppenbart haft en stor betydelse för en det förändrade tonfallet, även om kvinnornas antal varit litet. Dagens unga är också bättre utbildade och smartare än sina föregångare; de har redan i tonåren sett mera av världen och är trots allt bättre tränade i att förhålla sig kritiskt till könade stereotyper och propaganda än deras föräldrar var i samma ålder.

Men så länge värnplikten är obligatorisk enbart för män kvarstår den särskilda kopplingen mellan ung manlighet, manligt medborgarskap och militärt försvar – både i vår föreställningsvärld och i det praktiska, levda livet. Just nu verkar detta

samband lösas upp bara oändligt långsamt. En övergång till könsneutral och selektiv värnplikt för både kvinnor och män skulle sätta fart på sönderfallet. Från att ha varit ett ställe där pojkar blir män kunde värnplikten i bästa fall utvecklas till ett ställe där ungdomar blir medborgare.

För det ligger trots allt någonting i fraserna om lumpen som ett ställe där unga människor genom att tillsammans uppfylla en plikt gentemot samhället kan uppleva medborgarskapet som ett konkret deltagande och nationen som en påtaglig gemenskap, tvärs över sociala och geografiska skiljelinjer. Man må sedan tycka att det är litet tragiskt att detta ska behöva ske inom ramen för en utbildning i militär våldsutövning. Men vilka är de alternativa institutionerna för medborgerligt deltagande som stärker samhällets sammanhållning? En framtida medborgartjänst för unga, som skulle täcka in en bredare skala av olika slags krishantering och arbete för ökad samhällssäkerhet?

Tanken verkar idag utopisk – men så framstod en gång också femdagarsveckan och folkpensionen.

ANDERS AHLBÄCK är docent i nordisk historia, specialiserad på värnpliktens genus- och samhällshistoria, verksam vid Stockholms universitet och Åbo Akademi.

• 12 •

Arndt Pekurinen med sina kusiner. Foto: Kansan arkisto.

TIMO VIRTALA

Godmodig skämtare som blev avrättad “Han var en fridsam och gladlynt människa, alltid leende, en riktig filur.”

Ville Suhonens dokumentärfilm om Arndt Pekurinen är ett viktigt bidrag till en över 90-årig offentlig debatt För 80 år sedan avrättades Arndt Pekurinen –

vapenvägrare, familjefar, chaufför och nykterhetsman. En hurudan man var han?

Ett svar på den här svåra frågan ger manusförfattaren och regissören Ville Suhonen i sin dokumentärfilm Ikuiseen rauhaan/Den eviga freden som hade premiär i somras.

Filmen utgör ett vackert, lugnt och ärligt informationspaket om en person som man egentligen vet ganska lite om. Sammanställandet av dokumentären är en viktig kulturgärning och en central milstolpe i den offentliga debatt som i över nittio års tid pågått om Pekurinen och hans vapenvägran.

Den eviga freden är en berättelse om individens rätt till sin övertygelse och om vart samhällets

• 13 •

Ville Suhonen och Timo Virtala. Foto: Laura Lodenius.

tvångsmässiga strävan efter samhörighet, myndigheternas paranoia och rädsla i värsta fall kan leda.

Svårigheten att belysa Pekurinens karaktär beror på att det finns så lite efterlämnat material. “Vad som rörde sig i huvudet på Pekurinen fick vi egentligen aldrig någon klarhet i”, säger Suhonen under telefonintervjun. “Det finns inget sådant material om honom. Han var ju ingen skribent.”

Suhonen påpekar att alla texter som stått i Pekurinens namn är tal, genmälen eller insändare, och att man inte med säkerhet ens kan veta i vilken mån upphovsmannen är Pekurinen själv eller hans vän och ideologiske broder Aarne Selinheimo. Suhonens uppfattning är att texterna huvudsakligen torde vara skrivna av Selinheimo, eller åtminstone bearbetade.

Författare, filosofer och andra kulturproducenter, liksom även vetenskapsmän och politiker,

lämnar redan på yrkets vägnar rikligt med texter för eftervärlden att analysera, men Pekurinen var hamnarbetare, sjöman, chaufför och vaktmästare.

Av filmen framgår också ett annat skäl till att det är så ont om material. En sommarvilla som tillhörde nykterhetsföreningen Riento hade fungerat som bostad för familjen Pekurinen, och ett inbrott i huset under mellanfreden år 1940 resulterade i att böckor, brev och fotografier blev uppbrända .

Det var fråga om en politisk handling riktad mot Pekurinen, eftersom nykterhetsföreningens saker lämnats orörda.

“Lyckligtvis har vi intervjuer med hustrun och dottern”, säger Suhonen med en lättnadens suck.

“Intervjuerna gjordes för all del årtionden efteråt, så där finns säkert minnen som har förändrats, förgyllts eller mildrats.”

“Men det kommer fram helt tydligt, i intervjun

• 14 •

med dottern Säde, hur varm Arndt var som pappa.

Sonen Juhani hann Arndt inte vara särskilt mycket tillsammans med. Sädes ord om fadern vittnar om att han var en flitig och aktiv person, och under tider av arbetslöshet skötte han bl.a. familjens hushållssysslor vilket var sällsynt på den tiden.”

Av intervjuerna med Aleksandra framgår att Arndt var uppriktig, gladlynt och gillade att dansa. Han var en “godmodig skämtare” som trivdes i sällskap av alla åldrar.

Enligt Ville Kivimäki, som skrivit om Pekurinen ur mansforskningens synvinkel, var Arndt ”en strävsam, nykter och plikttrogen famijefar, som orubbligt höll fast vid sina principer. En vandrande paradox av ett slag som inte ens borde ha existerat. Sin tids idealman, sådan som skolan och de patriotiska medborgarorganisationerna ville fostra männen till.”

“Allt var perfekt, men så fanns den här ena saken som inte alls passade in i manlighetsbilden.

En enda åsikt raserade existensen både som man och som finländare”, tillfogar Suhonen.

Aleksandra Pekurinen betecknade också sin man som en djärv föregångare, som bröt mark och banade vägen för mänskligheten. Han ville göra det som är rätt och inte det som är brukligt. Sådana personer har alltid fått mothugg av sin samtid och beundran i senare tider. Var Pekurinen före sin tid?

“Tiden av beundran för Pekurinen har redan börjat. Pekurinen är nog ihågkommen. Men inställningen är fortfarande kluven. Berättelsen om Finlands självständighet blir betraktad via krigstiden, och den är i sin tur så pass värdeladdad att många inte kan acceptera att någon inte är beredd att kämpa med vapen i hand.”

Filmen ger en noggrann skildring av försvarsmaktens, hemliga polisens och andra myndigheters förehavanden i fallet Pekurinen. Frågan uppstår varför man tillgrep ett så tungt maskineri mot honom. Så här i efterhand sett skulle det ha varit mycket enklare för statsmakten om man bara låtit saken vara.

Suhonen säger att Den eviga freden, som hade premiär i juli, har fått ett gott mottagande i det rådande läget. Hittills har filmen setts av kanske ett

”En vandrande paradox av ett slag som inte ens borde ha existerat. Sin tids idealman, sådan som skolan och de patriotiska medborgar­ organisationerna ville fostra männen till.”

tusental personer. “Biograferna tar emot begränsat med publik. Under de här förhållandena är det helt ok för en dokumentär.”

Feedbacken har varit positiv. “Jag vet nog att den närmast har kommit från sådana som på något sätt har tagit till sig den här ideologin och blivit intresserade av den. Det slag av fientlig feedback som jag fick för filmen Jäämarssi om finländska krigsfångläger eller Ompelijatar/Sömmerskan om spiondömda Martta Koskinen har inte förekommit den här gången. Men den stora allmänheten kommer ju att se Den eviga freden först när filmen visas på tv, någon gång mot slutet av året. Då kan man säkert vänta sig skarpare kommentarer. Kanske på årsdagen av Pekurinens avrättning.

• 15 •

TIMO VIRTALA Översättning Sirpa Aitosalo.

CMI:S NYA VD JANNE TAALAS:

En fredsmedlare måste möta var och en som en människa

Det viktigaste är att verkligen lyssna på parterna i en konflikt, på deras bekymmer och hjälpa dem att hitta lösningar, säger ambassadör Janne Taalas, som nyligen har tagit över ledningen av CMI – Martti Ahtisaari Peace Foundation. CMI (Crisis Management Initiative) är en självständig finländsk organisation som förebygger och löser konflikter med hjälp av dialog och fredsmedling.

Under sin karriär har Janne Taalas sett att man inte kan åstadkomma fred på egen hand. ”Det här är ett lagspel, inte soloprestationer.”

I denna tid som präglas av identitetspolitik är det ofta lätt att besluta vilka man talar med och vilka man inte talar med. Den här indelningen kan man se också när det gäller vilka som inkluderas när man försöker mäkla fred, vilket leder till orättvisa resultat i slutändan. ”Så här fungerar inte CMI. CMI:s styrka är förmågan att tala med alla och att möta var och en som en människa. Det viktigaste är att på ett uppriktigt sätt lyssna till alla parter, på deras bekymmer och hjälpa dem att komma fram till resultat”, säger Taalas.

I respekten för alla kan man se arvet efter CMI:s

”Det här är ett lagspel, inte soloprestationer.”

grundare, fredspristagaren Martti Ahtisaari. De finländska och nordiska principerna rättvisa och jämlikhet är en del av CMI:s DNA. Taalas tror att det finns en allt större efterfrågan på ett inkluderande sätt att närma sig problemen i den värld som har drabbats av corona. När ojämlikheten ökar måste fredsmäklarna anstränga sig så att också kvinnorna och barnen får sina röster hörda. Missnöjet kanaliseras in i nya samhälleliga rörelser som måste inkluderas i arbetet på att förhindra och lösa konflikter.

Också ändringar i världsordningen och den teknologiska utvecklingen leder till att det uppstår nya maktutövare, från stater till privata företag.

• 16 •

Janne Taalas. Foto: Olli Puumalainen/CMI.

Taalas understryker också samarbetets betydelse. Inom fredsmedlingen kan man inte uppnå några resultat på egen hand, utan de allt mera komplicerade konflikterna förutsätter ett intimt samarbete mellan internationella och regionala organisationer, stater och oberoende organisationer. ”Det här är ett lagspel, inte soloprestationer.”

Samarbetets betydelse accentueras i situationer där spänningarna mellan stormakterna försvagar de internationella fredsträvandena.

De internationella spänningarna gör att samarbetets betydelse ökar Taalas kommer till CMI från utrikesministeriet.

Bakom sig har han en nästan 25-årig bana som diplomat. Han har en gedigen erfarenhet av internationellt samarbete i frågor som gäller fred och säkerhet bland annat i Organisationen för samarbete och säkerhet i Europa, OSSE, och i Förenta Nationerna. Arbetet i ledningen för CMI känns som en logisk fortsättning. ”Jag har skött ärenden som ligger väldigt nära CMI:s arbete. Och i det sammanhanget har jag också haft nära samarbete med folk från CMI. När jag fick den här möjligheten tog jag entusiastiskt emot uppdraget. Det är sällan man får sådana här chanser.”

Taalas säger att han framför allt tar med sig erfarenhet av krävande internationella förhandlingar. ”Jag har deltagit i många förhandlingar både som deltagare och som ledare för förhandlingarna. Jag har lyckats framgångsrikt genomföra rätt stora projekt.”

Fredsmedling i Georgien Taalas anser att den mentalt svåraste situationen under hans karriär var kriget i Georgien i augusti 2008. ”Georgiernas nöd glömmer jag aldrig. Det gällde att hitta ett sätt att få vapnen att tystna.”

Finlands dåvarande utrikesminister Alexander Stubb, som numera är ordförande för CMI:s styrelse, ledde förhandlingarna i egenskap av ordförande för OSSE. Ambassadrådet Taalas hörde till teamet som förhandlade i Tbilisi, Moskva och Bryssel.

• 17 •

Bland annat förslaget till eldupphör gjordes på Taalas bärbara dator.

Taalas anser att mod och goda samarbetskontakter är centrala för att fredssträvandena ska lyckas. ”Jag och minister Stubb talade slut på många mobiltelefonbatterier under den resan.”

Efter kriget i Georgien fortsatte Taalas karriär inom FN där han åren 2010–2015 arbetade som ersättare för Finlands ständiga representant. I FN ledde han bl.a. förhandlingar om världsorganisationens budget och var med om att grunda vän­ gruppen för fredsmedling (Group of Friends of Mediation). Gruppen som har uppstått på initiativ av Finland och Turkiet har främjat utnyttjandet av fredsmedling när det gäller att avvärja och lösa konflikter bland annat genom flera resolutioner i FN. ”Vängruppen för fredsmedling och dess arbete är ett gott exempel på samarbetets betydelse.

Ingen enskild kan ta åt sig äran av vad hen har åstadkommit.”

Janne Taalas Född 1967 i Jyväskylä.

Doktorerat i Oxford på forskning i politik, magisterexamina i ekonomi och samhällsvetenskap vid universitetet i Jyväskylä.

Anställd vid utrikesministeriet sedan 1997. Arbetat 2020 som särskild representant för Afghanistankonferensen, tidigare som Finlands cyberambassadör, som ambassadör i Rom, som chef för UM:s planeringsenhet, som ersättare för Finlands ständiga representant vid FN i New York och som biträdande Task Force-­chef under Finlands ordförandeskap i OSSE. Vd för CMI – Martti Ahtisaari Peace Foundation fr.o.m. 1 maj 2021.

Gift, två barn.

Fritidssysselsättningar läsning och motion, bland annat rodd.

CMI satsar på att stärka kvinnornas ställning och på digital teknologi Taalas ska leda arbetet på att genomföra CMI:s nya strategi som sträcker sig fram till år 2030.

Strategin understryker CMI:s mervärde som en oberoende finländsk fredsmäklare, vars arbete utgår från Finlands erfarenheter av att främja utvecklingen av ett jämlikt samhälle. Genom CMI kan Finland få ett större inflytande i världen.

Taalas betonar att CMI samarbetar intimt med utrikesministeriet samtidigt som man slår vakt om sitt oberoende. ”Vi är på inget vis en statlig aktör. I motsats till en stat kan CMI handla snabbt, utan byråkrati och i situationer där man måste ta politiska risker. CMI kan närma sig konflikterna i ärlig avsikt att nå en lösning och utan agenda”, säger Taalas.

Avsikten med strategin är att stärka CMI:s och fredsmedlarnas förmåga att förhindra och lösa konflikter i instabila situationer i världen. ”Det är viktigt att vi inte tar saker för givna utan hela tiden funderar på hur vi kan göra det här arbetet på ett bättre sätt. ”CMI satsar bland annat på att stärka

kvinnornas ställning och på att ta i bruk digital teknologi i fredsprocesserna. Digitala instrument och serviceformer kan bland annat hjälpa fredsmedlarna att bättre förstå konflikterna och de kan möjliggöra för parterna i en konflikt att på ett tryggt sätt delta också i situationer där det är svårt eller omöjligt att vara fysiskt närvarande.

När det gäller tematiken kring kvinnor och fredsmedling är CMI en ledande expert och nu strävar man till samma position när det gäller den digitala fredsmedlingen. ”Utgående från strategin borde det vara möjligt”, bedömer Taalas.

Taalas betonar att allas insatser krävs för att strategins vision ska kunna omsättas i handling. ”Bara tillsammans kan vi åstadkomma något gott här i världen.”

• 18 •

ANTTI ÄMMÄLÄ/CMI Översättning Inger Wirén.

ANU HARJU

Kasper Kotisaari: Fred smäller högre än krig

Kasper Kotisaari är musiker och ny chefredaktör för tidskriften Antimilitaristi. Han önskar att fredsrörelsen ska bli trendigare. Inte så att innehållet förändras, men att folk skulle uppfatta den som något man vill stå för och identifiera sig med.

Under sommaren har Kasper Kotisaari, 31-årig magisterstuderande i sociologi, tillsammans med sin flickvän tillbringat coronatid först i Mellersta Finland och sedan i Norra Savolax. I Savolax blev det så gott som dagliga simturer, och naturen gav ro åt både själ och kropp. Vid intervjun via Zoom visar skärmen en bit av ett hemtrevligt snedtak ovanför Kotisaaris huvud och fågelsången är nästan hörbar.

Kotisaari är också musiker och musikskrivare, med albumen Pehmeä aika år 2017 och Niin pyörii maa år 2019. Intervjun gjordes vid en tidpunkt när Kotisaaris flytt söderut var aktuell. Dock ännu inte till Berghäll i Helsingfors, där han har sin bostad, utan först till utkanten av Ekenäs. Han tycker om att till exempel sitta på trottoarkafé och iaktta människor och får av dem inspiration till sin musik. Återflytten till ett av Nordens folktätaste områden känns ändå obehaglig. ”Trängseln i Helsingfors lockar inte. I skogen har jag kunnat skriva i fred, men närmast obser-

vera djurlivet. Musikskapandet är för all del produktivare i stadsmiljö.”

I Kotisaaris idealvärld skulle den del av jordklotets yta som är täckt av asfalt bli allt mindre för varje år, i stället för att öka som nu.

Av Kasper Kotisaaris föräldrar är ingendera särskilt aktiv i fredsfrågor. ”Men de har inte heller signalerat några ’styrkevärderingar’. Jag tror att mina föräldrar framför allt har gett mig utrymme att själv bli fredssinnad.

Inget har blivit påprackat.”

Kotisaari, i år ny chefredaktör för Vapenvägrar­ förbundets tidskrift Antimilitaristi, fullgjorde värnplikten som civiltjänst. ”Mitt beslut att bli civiltjänstgörare var inte särskilt artikulerat, men armén som institution kändes så stressande att det var klart att den inte var något för mig. Armén är en kvävande organisation i sin styrka och disciplinspolitik. Värderingarna är motsatta mina egna, och även om jag hade gjort min värnplikt där hade jag säkert inte kunnat anpassa mig.”

Civiltjänstgöringens utbildningsperiod förstärkte Kotisaaris upplevelse av att han valt rätt. En av utbildarna var Timo Virtala, som Kotisaari nämner som exempel på en person som gjort stort intryck på honom.

• 19 •

Kaspers tips för fredsgärningar i vardagen: De flesta krig gäller fortfarande oljefält. Undvik onödiga köp och håll dig borta från armén! Foto: Nauska.

Mystifiering av ryssar Som sociolog är Kotisaari intresserad av att studera fattigdom och förhållandena för låginkomsttagare. Sociologi valde han efter att ha märkt att många intressanta texter i gymnasieläroböckerna i livsåskådningskunskap var skrivna av sociologer.

Han har också avlagt studier i psykologi, socialpsykologi och statistik, och konstaterar att socialpsykologin ger användbara verktyg för fredsarbete och exempelvis för relationerna mellan Finland och Ryssland. ”Om vi inte har samarbete eller personliga kontakter eller mål som förenar oss med andra människor, till exempel ryssar, är det lättare för oss att glömma deras mänsklighet – till och med avhumanisera dem – och till slut rikta våld mot dem.

Att bryta det mönstret hindrar inte våldsbruk men gör att det blir svårare att motivera och känns fel.”

Den östliga grannens närhet på gott och ont torde ha satt sina spår hos en viss åldersgrupp, och det har Kotisaari förståelse för. ”När en människa lever årtionden i Finland som granne till Ryssland börjar en sorts ’realpolitik’ sätta in. Man ser det som en rådande nödvändighet

att ha en viss beredskap mot Ryssland. Med det kan exempelvis vapenanskaffningar av varierande storlek rättfärdigas. Den dynamiken tycker jag borde upplösas. I Antimilitaristi har vi en intervju med en fredsaktivist i Sankt Petersburg just för att kunna diversifiera Rysslandsbilden. Vanliga ryssars vardagsåsikter är ganska okända för oss. Att föra fram dem skulle bidra till att upplösa en sorts mystifierad hotbild om ryssarna. Jag vill inte bagatellisera Putins farlighet och det gör inte heller dessa aktivister. Känslan av hot kan ändå minska genom vetskapen att vanliga ryssar inte vill finländare något ont.”

I säkerheten ingår enligt Kotisaari också att de centrala delarna i människors liv är förutsägbara och i skick. Avskaffande av bostadslöshet och garanterande av utkomstskydd minskar behovet att tillgripa radikala åtgärder. ”När jag promenerar i Helsingfors är ett större hot än Ryssland för mig att bli rånad på gatan av någon person som befinner sig i en desperat situation. Automatiserat utkomststöd kunde hjälpa, också globalt.”

• 20 •

Respekt och ömsesidigt beroende Kotisaari lyfter fram hedersamt beteende som en dimension i att göra världen tryggare. Att kränka någon annan förbättrar aldrig säkerheten. Med hövlighet och respektfullt bemötande – till vilket hör exempelvis rättvis handel – kan bara gott åstadkommas. Det gäller också politik och politiska aktörers, inklusive statsledares, språkbruk. ”Säkerheten ser jag som ett intressant ämne i vidare mening och sociologiskt, eftersom vi gått allt längre i säkerhetstänkandet. Det har skapats en säkerhetsdiskurs där allt mindre risker blir sådana att de bör kunna förutspås och kontrolleras. I den bemärkelsen lever vi i något slag av hypersäkerhet jämfört med hur det var för låt oss säga hundra år sedan. I något skede nås kanske ett gränsvärde, när oproportionerligt stora resurser används för att avlägsna sista återstående risker, som kan vara rätt obetydliga.”

Men här finns väl en global motsättning i och med att klimatkrisen skapar otrygghet och okända säkerhetshot? ”Sociologen Zygmunt Bauman sade att ökande ömsesidigt beroende tvingar till samarbete. Det är som att behöva bo i samma rum som en potentiellt irriterande person och hitta på metoder att klara av det. Bauman trodde att detta växande till samarbete slutligen leder till uppkomsten av en kosmopolitisk medvetenhet.

Han var kanske optimist, men då skulle vi identifiera oss mera som världsmedborgare än som medborgare i någon viss stat. Naturkrafterna spränger ständigt statsgränser och visar deras ohållbarhet. Det ömsesidiga beroendets ökning är omöjligt att förneka speciellt i samband med klimatförändringen, eftersom hoten inte kan bemötas ensidigt, utan frågan kräver flera staters gemensamma linje.”

När Kasper Kotisaari år 2015 hörde om scena-

riot med stigande havsnivå, fick han ångest av att problemet verkade så oöverkomligt. ”Jag tänkte att det här inte går att lösa. Men psykiskt löser det sig, eftersom livet går vidare och vardagen måste levas. Ångesten omvandlades till handling. Jag kan göra vissa små saker som hjälper till att hejda klimatförändringen eller som

”Att kränka någon annan förbättrar aldrig säkerheten.

Med hövlighet och espektfullt bemötande – till vilket hör exempelvis rättvis handel – kan bara gott åstadkommas.

Det gäller också politik och politiska aktörers, inklusive statsledares, språkbruk.”

åtminstone inte förvärrar den. Att kunna göra åtminstone något är ångestdämpande. En individs handlande kanske inte löser klimatkrisen, men det personliga psykets kris kan det lindra.”

På ett bredare plan är Kotisaari för närvarande försiktigt optimistisk. ”Exempelvis år 2020 minskade Finlands koldioxidutsläpp med nio procent. Med min ränta på ränta-räknare kalkylerade jag att om Finland gjorde likadant i år och nästa år och året därpå,

• 21 •

Asa (tidigare Avain) har många låtar som för Kotisaari varit kraftfulla fredslåtar. Kotisaari minns att han varit på Fredskämparnas Pax-festivaler i Alpparken och hört Asa, som i olika sammanhang med små gärningar lyft fram Vapenvägrarförbundet. Foto: Nauska.

skulle vi ha halverat våra koldioxidutsläpp år 2028.

I Finland är en utsläppsminskning på 60 procent alltså möjlig.”

Men är den övriga världen beredd att göra detsamma? ”Min uppfattning är att det i Europa finns riktigt bra utvecklingslinjer och till exempel planer på vätedrivna flygplan. Jag är mer oroad över faktorer som markanvändning och livsstil. Man har inte insett att de håller på att förstöra ekosystemet.

Man har inte sett på frågan ur naturens synvinkel, utan den har tagits som en teknisk utmaning.”

Mot upprustning baserad på rädsla I januari var Kasper Kotisaari med om att starta ett medborgarinitiativ med krav på folkomröst-

ning om jaktplansanskaffningarna. Vapenvägrarförbundet stödde initiativet.

Vid ett webbinarium i april med temat ”Mot militarism på 2020-talet” konstaterade Kotisaari att gränsen 50 000 underskrifter som krävs för att initiativet ska gå igenom är svår att uppnå. Han antog att många tänker att de inte vet tillräckligt för att kunna ta ställning.

När det i riksdagen röstades om fullmakt för HX-projektet var ganska många riksdagsledamöter frånvarande och bara två röstade emot. ”Man kunde inte annat än fråga sig om det i riksdagen finns något parti som driver den här frågan tillräckligt.”

Det viktigaste med initiativet var enligt Kotisaari att kunna erbjuda medborgare som var oroade över vapenanskaffningarna åtminstone någon kanal att framföra sina politiska värderingar och sin

• 22 •

fredsideologi: ”Åtminstone i sitt eget liv kan man ta avstånd från att så mycket pengar används till vapen.”

Vid webbinariet lyfte Kotisaari fram att en enorm mängd resurser årligen slösas på upprustning samtidigt som ekosystemens hållbarhet går mot en kris. Den globala situationen är allvarlig, och vår tid för korrigeringsmanövrer är relativt knapp. Kotisaari ser det som en överlevnadsfråga att motsätta sig upprustning som baserar sig på rädsla. Resurser bör styras till en gränsöverskridande gemensam framtid. För närvarande används årligen till militärutgifter ungefär lika mycket pengar som enligt beräkningar skulle behövas till investeringar för att begränsa klimatuppvärmningen till 1,5 grader. Det är alltså möjligt att välja vad man prioriterar.

Kotisaari påpekade vid webbinariet att barn intuitivt vet att krig inte är vettigt, och många ideologiska mål finns ännu kvar hos unga. Men något händer när folk blir medelålders. Då har man på något sätt blivit ”realist” och ”måste” av någon anledning godkänna en ny vapeninvestering. ”Min åsikt är att val som främjar fred inte enbart kan vara upp till enskilda individer hela tiden. Det är strukturen som måste åtgärdas. Om man går på autopilot i samhället stöder man ofrånkomligt militarism. Om man fattar avgöranden för fred leder det till friktion med samhället. Den här frågan bör lösas och fostringsarbete göras bland ungdomar.

Värnplikten och armén är en hörnsten som normaliserar strukturen”, sade Kotisaari i sitt inlägg.

Gör fred trendigt Kasper Kotisaari har tidigare redaktörserfarenhet från webbtidskriften Nälkä, som koncentrerar sig på musikbranschen. I egenskap av Vapenvägrarförbundets organisationstidskrift har Antimilitaristi ett informationsuppdrag som i viss mån reglerar innehållet. Utöver det vill Kotisaari att tidskriften ska innehålla artiklar som ger läsarna ett emotionellt grepp om varför upprustning och krig är illa.

”Jag vill att tidskriften ska presentera exempelvis människoöden som förkroppsligar våra teman.

Jag vill också öka en viss typ av ytlighet, eftersom människor är ytliga. Trendighet i utformning eller uttryckssätt gör att budskapet får mer uppmärksamhet.”

Kotisaari önskar att fredsrörelsen ska bli trendigare. Inte så att innehållet förändras, men att folk skulle uppfatta den som något man vill stå för och identifiera sig med. Här kunde exempelvis influerare på sociala medier vara till hjälp. ”Ett problem som vi möter är att människor är offer för ’mcdonaldisering’ och alla är inriktade på att bygga sina personliga varumärken. Där platsar tyvärr inte fredsrörelsen, eftersom den begränsar kundsektorn”, skämtar Kotisaari. ”Människor undviker att framföra åsikter som kunde vara på något sätt politiska och som skulle stänga vägen till att representera exempelvis något schampomärke. Alla ställningstaganden är potentiella hot mot varumärket.”

Han gillar inte en värld där man polerar fasader. ”Jag är musiker och nu jobbar jag vid Vapenvägrarförbundet. Någon expert kan anse att jag alienerar en del av min publik.”

Kotisaari anser att fredsrörelsen ändå behöver influerare, idoler och musiker som på ett synligt sätt står för fred. En kändis som tar ställning i politiska frågor tar visserligen en ekonomisk risk, men det är inte kändisens fel utan felet ligger i den ekonomiska strukturen som gynnar tandlöshet. ”Raden ’rauha on aina sotaa tykimpää’ i Raappanas låt från 2007 säger som det är: Fred smäller alltid högre än krig. Freden är värd att stå för.”

ANU HARJU

Intervjun med Kasper Kotisaari publicerades på finska i nr 3/2021 av Fredskämparnas tidskrift Rauhanpuolustaja, som Fredsposten har ett materialutbyte med. Den ingår i en serie personintervjuer med temat I FREDENS TJÄNST. Översättning Sirpa Aitosalo.

• 23 •

PER LYTZ

Pappagrupper i Närpes i början av 2000-talet

F

inland har länge haft en omfattande barnrådgivning, som i praktiken oftast riktat sig till de blivande eller nyblivna mammorna. År 2002 gav social-och hälsovårdsministeriet ut en publikation som explicit riktade sig till papporna: ”Pappa på rådgivningsbyrån – metoder och uppslag för personer som arbetar med blivande och nyblivna pappor”. Eftersom jag själv hade varit pappaledig ett år med vår son ville jag gärna bidra till att flera pappor skulle bli bekväma i sin papparoll.

Inledningsvis bjöds papporna (via mödrarådgivningen) tillsammans med mammorna med till ett möte, som leddes av en kvinnlig hälsovårdare.

Snabbt kunde slutsatsen dras att det fanns ett behov för papporna att träffas separat. Ytterligare en aspekt kunde noteras; det fanns ett behov hos de blivande papporna att få höra andra pappors erfarenheter.

Utifrån dessa slutsatser, och med en erfaren manlig psykolog med i teamet, ökade uppslutningen till pappagruppsmötena. Under dessa diskuterades olika allmänna – och för papporna relevanta – samtalsämnen: hur det nya lilla barnet förändrar dynamiken i familjen, erfarenheter av den egna (ofta frånvarande) pappan, sexualiteten efter att en liten ny människa kommit in i familjen och den svåra frågan om misshandel. Vad, t.ex, gör jag som pappa

om jag inte orkar med barnskrik och osovna nätter?

Under år 2003 misshandlade var sjunde man i någon form sin kvinna, enligt statistiken.

Diskussionerna var livliga och deltagarantalet var stort. Ett problem under denna tid upplevdes vara förväntningarna på papporna. Papporna var välkomna i förlossningssalarna, de ville vara närvarande, men kände sig osäkra på sitt uppdrag där.

Därtill kom rent praktiska frågor om hur snabbt ett barn föds och om man hinner fram till BB innan förlossningen startar – alla bor inte granne med en BB-avdelning.

Pappa-rollen var uppenbart otydlig. Eftersom mamman var hemma med den nyfödda, knöts banden mellan mor och barn täta, och pappan hamnade lätt utanför. Det krävdes således ett aktivt agerande från pappans sida för att vara delaktig i barnskötseln.

PER LYTZ har varit verksam 40 år inom akutvården vid Närpes HVC. Under ett halvår 1980–81 jobbade han för Röda Korset i Etiopien. Intresset för fredsfrågor, samhället, människor och barn har varit livslångt.

• 24 •

KOLUMN

KOLUMN

ÄNTLIGEN NÅGOT UNDRET I NORDKOREA: NYTT PÅ FN-FRONTEN ETT GEMENSAMT BORD EN AFFÄR FÖR HITTATS TREHAR – ELLER?

P E

resident Trump och Nordkoreas

tt hot mot icke-spridningsavtalet, sfären är ingalunda gripen ur luften.det Ryssland ledare Kim Jong-un möts senast i hindra nedrustningen, polarioch Kinaskulle har redan tillsammans kritiserat maj. Inbjudan, som förmedlades av sera och dela länderna i två läger. Det företrädare för Sydkorea, fick ome- är siUSA:s försök.

Från Rysslands synpunkt rådde ingen brist på hotbilder, då FN delbart positivt svar av Trump,Landet som inte kunde hade öka tuationen givetvis lockande. för första gången under sin 71-åriga historia rösdiskuterat saken med sina egna rådgivare, för tade om ett förbud mot kärnvapen.

Och egentsitt att inflytande världspolitiken genom att inte tala ominom utrikesministeriet.

Rådgivarna ligen inte ens om ett förbud, utan endast om att välja rollen som tungan vågen.

Ibland har sålunda ställts inför enpå överraskande utma- i samman nästa år skulle inleda förhandlingar om ett ning.

Hur ska förbjuda manibland bedöma dennaKina. oförberedarbete med Väst, med Och även avtal som skulle alla kärnvapen.

Ett såda avtal vändning i enbiologiska situationoch de flesta redan finnsde för kemiska vapen, TARJA CRONBERG omdant Ryssland facto väntdär blicken mot Eurasien TARJA CRONBERG fruktade enockså militär lösning, kanske till ett och TARJA CRONBERG varför då inte för kärnvapen, sommed utgör har landet ändå historiska band Europa. med ett kärnvapenkrig. mycket större hot mot mänskligheten.

MinTrump avsikt emellertid attträffas spekulera ordförande för Fredsförbundet har är hittills motsatt sig inte både att ordförande för Finlands Fredsförbund, ordförande för Finlands Fredsförbund och framtidsalternativ attllainleda förhandlingar. sitt i FN relationerhotaspecialsakkunnig vid Stockholms kring hur specialsakkunnig vid Stockholms interländer understöderI för en tal kärnvapende hanfriutplåna Nordkorea totalt och internationella fredsforskningsinstitut värld och är åtminstone på har det vernationella fredsforskningsinstitut SIPRI:s na mellan de tre stora kommer attsenare utvecklas. erbjudit ”fire and fury” som läget i SIPRI:s program säkerhet bala planet överens omreaktion att manpåmåste programför föreuropeisk europeisk säkerhet allt vill jag lyfta fram hur världsordör en tid sedan läste jag en artikel där Framför Nordkorea.

Senast hotade redan varandra avstå från kärnvapnen.

Vembåda motsätter sig då kärnvapen, Trump konstaterade i förändring håller på bli att en affär en amerikansk specialist föreslog att ningen ettmed förbudsavtal ochvarvid varför?

Redan detatt rådande han har en större Vilket han onekligen har. icke-spridningsavtalet förhandlingdessa tre.knapp.

I enförutsätter kamp mellan stormakterVäst borde lösgöra Ryssland från Ki- mellan Knappens storlek för är ändå inte idag så avgöranom nedrustning att avskaffa kärnvapnen. andra bara åskådare.

Detta gäller redan nas intressesfär. Därigenom kunde man naarblir dehar somundertecknats under kalla krigets dagar.

Redan Det av alla länder utomhotet fyra:att andra ”stora”, såsom Europa och Det undgå en redan nu skönjbar tendens till upp- nuIndien, San Francisco kunde utplånas av ett kärnangrepp Pakistan, Israel och Nordkorea, somIndien. alla Nordkorea är tillräckligt avskräckande. harfrån kärnvapen.

Svagheten i exempelvis avtalet är emellertid, också alla ”små”, våra nordisspjälkning av världen i dels demokratier, dels gäller Vadländer har finns två trädde svar. Det fem hade då avtalet i Viförändrats? blirkärnvapen helt Det enkelt nedtrampade när auktoritära länder. Artikeln gav också råd om kaattländer. kraft fick ”tillstånd” att behålla demav enaoch är att endessa överraskande lyckad diplomati tre stora gör upp sinsemellan. hur man konkret kunde dämpa motsättningen detillfälligt, tills ledare. förhandlingarna om kärnvapenNordkoreas De två Koreas gemensamEn multipolär mellan Väst och Ryssland, bl.a. genom att lyfnedrustning skulleframträdande inledas.världsordning ma ny olympiska i en situation kan där inte Just här ligger pudelns kärna.

Varför har fem man väntade sig att Nordkorea skulle störa ta USA:s och EU:s sanktioner och att förändra enbart betyda att den grundar sig på tre storländer rättändrade att inneha kärnvapen och också mospelen totalt bilden av– landets makters intressen.

För undvikandeledning. av krig bör vårt sätt att tala om Ryssland.

Kontakterna till Sydkoreas ledning, som förvärldsordningen genuint och balanserat Ett närmande mellan Ryssland och Kina har • 28 • medlade inbjudan, är en annan viktig faktor. skissa verkligen pågått sedan det ryska diskussions- upp nya gemensamma spelregler som alla godforumet Valdaj-klubbens möte 2017 med väd- känner och undertecknar. Konkurrensen mel• 22 • randet av tanken att ”tillsammans kan vi leda lan USA och Kina håller redan nu på att tvinga världen”. Ryssland är här den aktiva parten, länder, däribland EU, att välja sida. Det möte Kina är försiktigare. Bägge har ett gemensamt för demokratiska länder som USA planerar intresse, att fälla USA:s ledande ställning. Kina ska hållas ännu i år får inte skapa en ny strids­ och Ryssland är inte heller ekonomiska kon- linje mellan demokratier och autokratiska stakurrenter. Närmande sker även militärt. Men ter som skulle stabilisera världsordningen i en sprickor i samförståendet uppstår tidvis. Den ideologisk splittring i stil med kalla kriget. Vi gemensamma gränsen i Sibirien orsakar ideliga befinner oss i övergångsskedet mellan gammal tvister. Det stämmer att USA öppet har försökt och ny ordning. Många alternativ bör just nu utnyttja konflikter, så tanken i den ovan nämn- föras fram innan också vår rörelsefrihet om­ da artikeln att fästa Ryssland vid den västliga intet­görs av nya tvångströjor.

A

F

• 25 •

FREDSRÖRELSEN

Ulla Holmberg 80 år

För Fredspostens läsare är Ulla Holmberg känd. Många texter med hennes underskrift har berikat tidskriften och förkovrat läsarna.

Därtill fungerar Ulla som tidskriftens språkgranskare; ett uppdrag som bidrar till att höja Fredspostens standard, vilket redaktionen har stor nytta och glädje av. Att ge en allomfattande resumé över Ullas liv och verksamhet inom fredsrörelsen är inte möjligt, men några plock kommer här.

Ulla och fredsrörelsen Ulla är ursprungligen Helsingforsflicka, men bodde största delen av sin ungdom i Esbo. Till Österbotten – och sedermera Närpes – kom hon på 1970-talet via maken Oles uppdrag som präst.

I början av hennes tid som prästfru inbjöds hon av det dåvarande medborgarinstitutet i Närpes att hålla en samtalskurs. I detta sammanhang

träffade hon den närpesiska fredsnestorn Alvar Enberg, som föreslog diskussion kring fredsrörelsen. Ulla accepterade förslaget.

En annan inom fredsrörelsen känd person, Edwin Stenwall, kom Ulla också i kontakt med, liksom även Alwar Sundell. Rätt snabbt engagerades Ulla i styrelsen för fredsförbundet, och därmed knöt hon bredare kontakter till fredsrörelsen. Det var

• 26 •

Joyce Uwukunda var den första rwandier Ulla blev bekant med. Joyce och maken Mathias Rubaduka studerade i mitten av 1980-talet i Finland på ett stipendium från baptist­ missionen. Familjen, då utökad med en dotter, återvände till Rwanda. 1994 bröt kriget ut och familjen med tre barn flydde. Mathias dödades och Joyce och barnen hamnade i flyktingläger i Zaire. Så småningom fick de hjälp att komma till Finland och sedan 1996 är Joyce bosatt i Vasa, där hon arbetar som kundrådgivare på en bank. Foto: Eric Rubaduka.

• 27 •

FREDSRÖRELSEN

en god och fruktsam tid – och en viktig tid ur ett fredsperspektiv.

Fredsrörelsen var under denna tid mansdominerad, liksom många andra organisationer. I Närpesnejdens fredsförening var könsfördelningen någorlunda jämn, men Ulla var den första kvinnan som valdes till ordförande för Närpesnejdens fredsförening 1978. Hon axlade ordförandeskapet i 10 år. Hennes ordförandetid präglades av ett starkt internationellt patos. Fredsaktivister från olika länder och världsdelar berikade Ullas hem och Närpesnejdens fredsförening; unga och äldre från Indien, Zimbabwe, Mexiko, Ryssland, Tyskland, Turkiet och Holland är några exempel på internationella besök. Nyakizufonden, som bildades som en arbetsgrupp inom den lokala fredsföreningen, stödde under ett antal år några rwandiska ungdomars studier i Finland.

Ulla och resor

Ulla och föreningslivet

Slutligen några ord om Ullas odlingstalanger. Vid sidan om alla föreningsaktiviteter och dito engagemang har Ulla ett starkt trädgårdsintresse. I hennes trädgård hittas huvudsakligen ätbara ting: äpplen, bär från buskar, örtkryddor, rotsaker och grönsaker av olika slag. Många är vi som begåvats med unga plantor från Ullas odlingar!

Fredsposten gratulerar Ulla och tackar för ett rikt och gott samarbete!

Ulla är medlem i tiotalet föreningar, där hon är aktiv i högre eller lägre grad. En av dem är den lokala hörselföreningen. Ulla påpekar att att det är viktigt att inte engagera sig i för många föreningsstyrelser samt att det är klokt att inte besitta styrelseposter alltför länge. Hon påpekar också vikten av att följa stadgar – något som varje föreningsstyrelse bör beakta. Just nu lägger hon tid och krafter på den lokala hörselföreningen. Hennes särintresse inom föreningslivet är att undersöka hur stadgar behandlas och förändras! Under många år var Ulla aktiv inom Internationella Försoningsförbundet, som inte enbart är ekumeniskt utan även interkonfessionellt.

Resor är ett av Ullas särintressen – även om hon själv önskar att hon hade hunnit (och haft råd att) resa mera än hon gjort. För en annan, icke lika berest, ter sig dock resmålen synnerligen omfattande. Ulla har utöver de nordiska länderna inklusive Island besökt bl.a. USA, Ecuador, Mexiko, Indien, Kenya, Rwanda, Kap Verde, Estland, Lettland, England, Holland, Belgien, Tyskland, Schweiz, Italien och Spanien. För att ha behållning av resor bör man ha språkkunskaper. Ulla talar förutom svenska, finska, engelska och litet tyska också litet spanska. Det är en god fredlig inställning att vilja förstå och tala med människor med annat modersmål.

Ulla och trädgården

• 28 •

RITA NORDSTRÖM-LYTZ Lokalredaktör i Närpes

BRITTA HANNUS-GULLMETS

Hiroshimadagen

N

ärpesnejdens fredsförening uppmärksammade Hiroshimadagen med att tända fredsljus vid motionsparkens brygga vid Närpes å. Föreningens medlem Stefan Mannsén var kvällens talare. Han framhöll att bestående utveckling mot fredligare förhållanden i världen skulle kräva en minskning av ekonomiska orättvisor och en ökning av kvinnornas inflytande. Han såg en ökad polarisering i samhället som ett faromoment, och han betonade att man bör fokusera mera på likheter mellan människor och mindre på olikheter.En skönsjungande kusingrupp, Consobrinas, uppträdde med sånger som passade bra in i kvällens tema, bland andra en sång med titeln A safe place to land. Helge Stenback och Per-Erik Söderlund medverkade med spelmansmusik. Ett tjugotal personer var samlade i den vackra sommarkvällen.

• 29 •

FREDSRÖRELSEN

SIRPA AITOSALO

Hiroshimakväll i Helsingfors

P

å fredagskvällen 6.8 flög jaktplan över Helsingfors i samband med en flyguppvisning i Brunnsparken. Dånet av överflygningar tystnade lagom till kl.

21 när Fredsförbundets verksamhetsledare Laura Lodenius hälsade publiken välkommen till den traditionella minnesstunden och ljusnedläggningen vid Tölöviken. Ungefär 250 personer hade samlats.

Kvällens första talare, kosmologen och författaren Kari Enqvist, framhöll att det mest skrämmande med kärnvapen är den destruktiva kraftens slumpmässighet. Han gav i sitt tal en lakonisk skildring av de tillfälligheter som ledde till att bomben ”Fat Man” 9.8 kom att fällas över Nagasaki, och inte över Kokura som var det primära målet.

Raija Korhonen, pastor för socialt arbete, berättade hur hennes mor brukade titta upp mot him-

len och säga att just så här var vädret när bombplanen kom till Sordavala, och barnen gömde sig i diken eller bakom bakugnen. Att minnas traumatiska upplevelser kan vara plågsamt men helande, en väg till försoning och framtidshopp. Korhonen betonade att det är vår uppgift att minnas, så att vi kan säga: Aldrig mer!

Emma Salokoski sjöng tre välvalda sånger till Johanna Juholas dragspelsackompanjemang. Texterna handlade bl.a. om att minnas och om att hålla ljuset och hoppet vid liv.

SIRPA AITOSALO

Raija Korhonen talade om vikten av att minnen förs vidare till kommande generationer. Foto: Antti Oskari Avarre.

• 30 •

PETRA GRANHOLM

Konflikt. Klimat. Kris.

Tal på Hiroshimadagen 6.8.2021

P

å detta tema skulle det vara naturligt för mig som aktivist att tala om hur konflikterna världen över förvärras av klimatkrisen, och hur krig förstör jorden, bokstavligen, och i sin tur förvärrar klimatkrisen, och hur alla dessa kriser vi befinner oss mitt uppe i – corona, ekonomi, klimat, förlust av biologisk mångfald etcetera – är länkade.

Jag skulle kunna berätta om att översvämningar och värmeböljor, förvärrade av klimatkrisen, drabbar de mest sårbara i flyktingläger världen över och de som lever utsatta i slummen. Hur rovdriften på naturresurser för att hålla ekonomin i rullning utarmar jorden och havet och slår undan möjligheterna för människors försörjning och bidrar till konflikt. Hur vi vet att torkan som föregick och bidrog till kriget i Syrien förvärrades av klimatförändringar och hur forskarna menar att vi har mer sådant att vänta oss.

Jag skulle, som aktivist, kunna fortsätta detta mitt tal med ett antal förmaningar, om vad vi måste göra innan det är försent. Hur vi måste ändra våra konsumtions- och transportmönster, få stopp på användningen av fossila bränslen, öppna våra dörrar för flyktingarna.

MEN. Liksom kanske flera av er här ikväll är jag en luttrad aktivist. Mamma berättade att första gången jag var här, på Hiroshimakvällen, var jag

inte ens född utan i hennes mage för exakt 39 år sedan. Det är inte ens första gången jag talar, förra gången framförde jag mina japanska vänners ord i efterdyningarna av Fukushimakatastrofen – kärnkraften är ju länkad till denna kväll genom att, som fredsforskaren Tarja Cronberg säger, de länder som utvecklar sin civila kärnkraftsteknologi också kan utveckla kärnvapen – teknologin känner ingen gräns där.

Som aktivist har jag har vikit tranor. Jag har deltagit i och organiserat ett flertal klimataktioner, protesterat och demonstrerat, drivits av ångest och panik, närt mitt dåliga samvete med skammen över att aldrig räcka till, skulden av att inte göra nog och inte göra rätt.

SÅ. Jag är trött, på ett sätt som säkert många av er andra också är, som troget dyker upp på Emmaus och hela världens påminnelse om den ödesdigra dagen då människan gjorde sig till Gud genom att kunna styra över sin egen existens eller icke-existens.

Och jag ser inte längre utdelandet av ”måsten” som min främsta uppgift i rollen som aktivist. Jag tror inte att det innebär att jag blir en passiv, eller sämre aktivist. Jag vet att det innebär att min aktivism hittar ett djupare plan, på vilket jag befrias från min egenutropade domarroll. Jag behöver inte döma mig själv och andra, än mindre mänskligheten som helhet. Jag öppnar mig för en djupare

• 31 •

FREDSRÖRELSEN

förankring i villkorslös kärlek till livet och allt levande, och för att himmelriket kan finnas här och nu, mitt i krisen, för att ingenting varar för evigt och allt är förgängligt och det enda vi egentligen har är ögonblicket.

Det finns de, vars uppgift är freden. Ålands fredsinstitut är en organisation som har till upp­gift att sprida kunskap om fred. Varje år ordnar fredsinstitutet djupare samtal om fred, ”Kastelholms­ samtal om fred”. Vid samtalen samlas kloka människor med erfarenhet för att djupdyka i olika teman. Samtalen är ofta en källa till inspiration och djupare insikt. Förra årets Kastelholms­samtal hade temat Krig, fred och miljö. Kopplingarna mellan konflikt och olika miljöfrågor, inklusive klimatet, kan verka överväldigande, men likaså finns kopplingar mellan miljöfrågor och fred. Hur människor som tidigare varit i konflikt samarbetar kring restaurering av en flod för det gemensamma bästa. Hur omsorgen och behovet av en ren miljö kan skapa samarbete istället för konflikt. Och i årets samtal, på temat medling i konflikter, berättade experterna om hur pandemikrisen öppnat nya möjligheter för fredsorganisationer att nå ut till fler länder genom det digitala. Ger vi oss tid för djupare samtal, längre än ett inlägg på sociala media, ger vi oss själva också en chans att hinna se fler perspektiv.

Som aktivister kan vi upplysa oss själva, med hjälp av experter och forskning, om tingens ordning. Sedan kan vi ta ställning för vår övertygelse baserad på denna upplysning, efter bästa förmåga. Men den som håller i mikrofonen och megafonen kan omsorgsfullt välja och formulera sitt budskap, för det påverkar också andra.

Och det är inte bara jag som håller i mikrofonen i detta nu, idag är vi alla mikro- och megafonshållare på sociala medier. Om upplysningen om tingens ordning är för överväldigande är det lätt att det går som för mig – man förvirrar sig i känslor av ångest och panik när rubrikerna larmar om KRIS. Förlamande ångest,

panik, maktlöshet. Antingen individuellt eller kollektivt. Och där på botten av dessa larmande känslor hittar man något annat: Jag upptäckte att det inte var min uppgift att gripas av panik och nära ångesten, min eller andras. Min uppgift är närvaron i detta nu, ögonblicket. Som min gode vän Micke påminner: om du vet var friden finns är friden din uppgift. Så istället för att nära ångest och panik när jag friden i mig.

Sluter fred med ögon­blicket, det som är. I just detta ögonblick finns inget behov av någonting.

Om jag är i frid, finns inget behov av ofred med andra levande varelser.

Bland en klok väninnas böcker fann jag en skrift med titeln ”Fred med jorden”. Egentligen behövde jag bara titeln, men bokens själva tillkomst och existens är också intressant, den skrevs mitt i en annan kris – brinnande krig 1940 – av två kvinnliga freds- och jämställdhetsaktivister, Elin Wägner och Elisabath Tamm. Wägner såg ”andra världskriget som ett yttersta uttryck för maskincivilisationen och exploateringen av naturen” och detta var hennes och andra i det så kallade Fogelstadsförbundets manifest för freden baserad på varsamhet, decentraliserad produktion, giftfri odling och rätt utnyttjad kvinnokraft. Det låter förstås ironiskt aktuellt. Och när jag läser förstår jag att dessa kvinnor talar för sig själva som en del av Moder Jord – kvinnorna behöver jorden, jorden behöver kvinnorna. Att sluta fred med jorden är att sluta fred med sig själv och alla förvirrade tankar och känslor. I orden ”fred med jorden” förenas freds- och miljölogiken, inklu­ sive klimatproblematiken. Vi slutar se skiljelinjer mellan oss och jorden, våra behov och planetens, mina och dina, deras och våra, slutar se separata enheter som opererar i vakuum och ser oss själva som en del av helheten.

Freden finns i relation till något annat, friden i relation till dig själv. Som ensam aktivist kan du inte åstadkomma fred, men du kan finna friden i dig själv. Hur kan du då själv bjuda in friden i

• 32 •

På Hiroshimadagen 6.8 bjöd Emmaus Åland traditionsenligt in till ljusceremoni med tal och musik i Sjökvarteret i Mariehamn. Foto: Josefin Granholm-Glad.

ögonblicket? Du andas – det börjar iallafall där.

Jag tror att det är den vetskapen vi kan hålla oss till för att upptäcka kraften som bär oss genom krisen, vilken kris det än nu vara månde. Bärkraft är inte att undvika krisen, utan att möta den, böja sig men inte knäckas, om och om igen, och till och med kunna vila i det som bär.

Jag är inte passiv. Jag fortsätter framåt, men jag sluter fred med ögonblicket, det som är. Det är min främsta uppgift som människa, del av jorden, och som medmänniska, del av samhället.

I detta ögonblick känner jag en djup tacksamhet över att få tillfälle att uttrycka detta, till just er, och jag känner mig rörd över att det finns människor och organisationer världen över som aktiverar sig varje år för att påminna sig om kontrasten mellan krig och fred och vad vi kan lära av det. Utan kontraster ingen skärpa. Ljuset i lyktan i kontrast mot mörkret. Och ju oftare vi, enskilt eller kollektivt, ägnar oss åt ritualer som denna, som bjuder

in stillheten i vardagen, desto oftare öppnar vi ju också portaler till friden.

Så – utan att lägga en värdering i årets tema: Konflikt är något som kan öppna våra ögon, vare sig det är mellan människor eller stater. Klimat är något vi kan påverka. Kris är något vi kan överkomma.

• 33 •

PETRA GRANHOLM

är aktivist och medlem i Ålands utvecklings- och hållbarhetsråd.

TEATERKRÖNIKA

Musikaliskt och visuellt vacker klimatångest på Viirus den var fin och något utöver det vanliga men live-versionen är förstås ännu vassare.

Av Pipsa Lonka Översättning Sofia Aminoff Regi Susanna Airaksinen Tonsättning och musik Markus Fagerudd Scenografi och kostymdesign Vilma Mattila Ljus- och videodesign Teemu Nurmelin Ljuddesign Glen Loit Regiassistent Kiia Laine På scen Maria Ahlroth, Martin Bahne, Lidia Bäck, Iida Kuningas, Oskar Pöysti och Jessica Raita Musik framförd av Wegelius kammarstråkar

E

Prisbelönt dramatik, ljuv musik och innovativ scenografi

fter ett långt och väldigt teaterfattigt år börjar äntligen live-föreställningarna köra igång igen på huvudstadens teaterscener om än för en kraftigt begränsad publik. Först ut med inomhusföreställningar på de finlandssvenska scenerna är Teater Viirus med Fyra dagar av närhet, som de gjorde i en elegant strömmad version i mars. Redan

Pjäsen är skriven av den prisbelönta dramatikern Pipsa Lonka som i augusti fick också Boismanska priset i samband med Svenska Teaterns strömmade spelårsöppning. Översättningen är Sofia Aminoffs och för regin svarar Susanna Airaksinen, som på finlandssvenskt håll främst är känd för regin till Jane Eyre på Åbo Svenska Teater häromåret. Markus Fagerudds vackra och njutbara musik omspänner allt från smäktande kammarmusik till teknodunk, främst det förstnämnda, framförd av honom själv i Hawaii-skjorta tillsammans med Wegelius kammarstråkar. Vilma Mattila har designat både dräkterna och den innovativa scenografin, bestående av ett strandhotell med två stora fönster som lyses upp turvist visandes olika hotellrum, ibland ser man igenom rummen på havsstranden på andra sidan och ibland ligger hotellgästerna på solstolar eller sitter på uteterassen framför hotellet. Bilden fulländas av Teemu Nurmelins ljus- och videodesign med framför allt en massa måsar som flyger runt scenen eller spatserar i sanden. En levande fjäril som plötsligt börjar fladdra runt

• 34 •

Måsar och människor, här Milka Ahlroths turist på strandhotellet.

Foto: Ernest Protasiewicz.

• 35 •

Interiör från hotellrummen, som publiken bara ser genom fönstret, genom gardinerna. Foto: Ernest Protasiewicz.

i salongen smälter in så perfekt att man undrar om den också hör till rekvisitan.

Måsar och människor Men allt kretsar kring måsar och människor, den här föreställningen måste vara rena mardrömmen för pälsfarmare med alla sina högst realistiska ljud­effekter av Glen Loit och måsarna som gör sig ständigt påminda på ett sätt som för tankarna till Hitchcocks Fåglarna. Fast för undertecknad är måsskrik bara ett ljud av sommar och trippen till Viirus lokal på Busholmen känns rent visuellt som ett substitut för en timme av södern-semestrar som inte låter sig göras just nu. På scenen försöker hotellgästerna krampaktigt fira semester och bortse från den krassa verkligheten som ibland gör sig påmind i form av exempelvis en mås som flyger mot väggen och dimper död ner mitt på restaurangen, död fisk som sköljs upp på stranden, allt skräp som turisterna lämnar kvar på stranden.

En pärla i ett skimrande hav

ingas och Jessica Raita. De är älskande par, grälande par, en trängtande singelmamma med lekande barn, en högljudd barnfamilj, en döende ensam man, berusade turister och inte minst servitörer och servitriser, som skickligt glider in och ut ur olika roller genom att svepa omkring mellan borden med mattallrikar högt över huvudena.

Hela första halvan av pjäsen utspelar sig som en stumfilm utan repliker, med bara berättarröster refererandes det man ser. Först när hotellgästerna sammanstrålar på restaurangen på kvällen börjar de tala med och interagera med varandra. Snabbt och skickligt växlar skådespelarna mellan rollerna från bord till bord.

Fyra dagar av närhet har utvecklats i Uuden Näytelmän Ohjelmas (UNO) processer och är den första UNO-stödda pjäsen som får urpremiär. Föreställningen berör temata som ofta förekommer i Viirus´ uppsättningar; naturförstörelsen, klimatförändringen, mänskliga relationer, liv och död. Det är tankeväckande, välspelat, humoristiskt, välljudande och oerhört vackert. En pärla i ett skimrande hav.

I de olika rollerna ser vi Maria Ahlroth, Martin Bahne, Lidia Bäck, Joonas Heikkinen, Iida Kun-

• 36 •

SIW HANDROOS-KELEKAY

RECENSION

ATT VARA POJKE I FINLAND

Antti Kivijärvi, Tuija Huuki och Harry Lunabba Poikatutkimus 337 sidor Vastapaino Tampere 2018

Å

r 2014 kallade Delegationen för jämställdhetsärenden samman verksamma forskare och andra aktiva intresserade för att dryfta frågor som berör pojkar. Det visade sig finnas både ett stort intresse för tematiken och också en mängd forskning att fördjupa sig i, och slutprodukten blev den finskspråkiga boken ”Poikatutkimus” (”Pojkforskning”) med Antti Kivijärvi, Tuija Huuki och Harry Lunabba som redaktörer.

Boken är indelad i fyra kapitel med flera skribenter involverade i varje kapitel. Det första kapitlet diskuterar pojkar i tiden (Pojat ajassa).

Här diskuteras kritiskt t.ex. färgkodning (rosa/

blått) på BB och de förväntningar som präglar det nyfödda barnet, beroende på om hen är en pojke eller en flicka. Här påtalas just pojkars varande; där flickor tillåts överskrida könsgränser möts pojkar (ännu) inte av samma tillåtande attityd. När såg du senast en pojke i grundskolan klädd i kjol? Och vilka associationer väcker en sminkad liten gosse? Andra teman som lyfts fram är den sårbara pojken (och pojkars förmåga att såra) samt pojkars sociala rum. Ytterligare ett tema berör barnskyddet, som utifrån statistik kopplas samman i mycket högre grad med pojkar än med flickor.

Det andra kapitlet belyser pojkar och skola (Pojat ja koulu). Den manliga hegemonin förväntar inga goda skolresultat, vilket i praktiken innebär att det är manligt att underprestera i skolan. De finländska pojkarnas läsförmåga ligger fortsättningsvis under flickornas. Pojkar tas inte på allvar – ”pojat on aina poikia” (”pojkar är pojkar”). Lunabba påpekar att pojkar (i högre grad än flickor) väcker negativa känslor hos framför allt kvinnliga lärare.

Det finns ”osynliga barn” bland pojkarna, men

• 37 •

RECENSION

”Pojkar med en sexualitet som går bortom den klassiska manliga normen är (fortsättningsvis) utsatta i vårt samhälle, och undersökningar visar att dessa är mycket mera utsatta än flickor med en sexualitet utanför normen.”

många pojkar är kompetenta sociala aktörer. Pojkar med en sexualitet som går bortom den klassiska manliga normen är (fortsättningsvis) utsatta i vårt samhälle, och undersökningar visar att dessa är mycket mera utsatta än flickor med en sexualitet utanför normen. De finländska pojkarnas läsförmåga ligger fortsättningsvis under flickornas, vilket bekymrar.

D

et tredje kapitlet diskuterar pojkars sårbarhet liksom deras förmåga att såra andra. Mobbningsproblematiken uppmärksammades på 1960–70-talet, då man (som kanske många av läsarna minns) kategoriserade barn som mobbaren, den mobbade, försvararna, medlöparna och de som stod och tittade på. I dag är paletten kring mobbning utökad med bl.a. sociokulturella perspektiv och studier i hur människor (såväl synligt som osynligt) interagerar med varandra.

I det fjärde kapitlet berörs pojkars gemenskaper. För pojkar (liksom givetvis också för flickor) är vänskapsrelationer ovärderliga. Vänskap

är ett förhållande som är frivilligt och där parterna har en genuin lust att umgås och göra saker tillsammans. Boken jämför vänskapen med ett äktenskapskontrakt; jag vill vara din vän och du vill vara min. Vänskap kan uppstå mellan parter av samma kön eller olika kön, och mellan parter i olika åldrar. Kön har ingen avgörande betydelse för en vänskap. Vänskapen är frivillig – men förpliktande. En nära vänskap förpliktar, vilket i vår tidsålder kan kännas betungande.

Författarna (som gott och väl har passerat tonåren) betonar dock betydelsen av nära vänner, som ett stöd och som ett bollplank – och framför allt som något bestående i en osäker värld.

Boken är en veritabel tegelsten på över 300 sidor, men den goda kapitelindelningen gör den relativt lättläst. Syftet med boken är att öppna läsarens ögon för ett bredare tänk kring olika sätt att vara pojke. Denna bok vore väl värd en svensk översättning.

• 38 •

RITA NORDSTRÖM-LYTZ

RECENSION

DEN SEGA KAMPEN

Elisabeth Stubb Leo Mechelin, senatorns livshistoria från grundandet av Nokia till ofärdsåren och kvinnlig rösträtt 166 sidor Förlaget M 2021

Leo Mechelin (1839–1914), som blev professor i statsrätt år 1878 och senare medlem av senaten, höll envetet genom årtionden fast vid sin agenda gällande Finlands position som självständigt beträffande sina inre angelägenheter men att landet ”i utrikespolitiskt avseende var en integrerad del av ryska riket”. Men trots detta blev Mechelin

I

boken Leo Mechelin, senatorns livshistoria från grundandet av Nokia till ofärdsåren och kvinnlig rösträtt, har Elisabeth Stubb, som också skrivit en avhandling om Leo Mechelin, på ett initierat, faktaspäckat sätt tagit fram senatorns sega kamp för att under kejsartiden på 1800-talet utveckla, befästa och förstärka Finlands ställning som stat. På sin tid var Meche­lin en av de mest ihärdiga förespråkarna för Finlands särställning och ökade statliga rättigheter inom det ryska imperiet.

Boken är indelad i sexton kapitel och innehåller även en gedigen källförteckning samt en detaljerad, informationsrik lista över Mechelins verksamhet från födseln fram till hans död. Dessutom var Mechelin initiativtagare till grundandet av föreningen Fredsvänner i Helsingfors 1910.

Leo Mechelins mor Amanda Gustava (f. Sagulin) var änka till Gustaf Julius Costiander, morbrodern till hennes andre make Gustaf Johan Mechelin. På målningen är hon avbildad med Leo Mechelins äldre halvbröder Robert och Torsten Costiander.

• 39 •

RECENSION

anklagad för separatism. Av och till åkte Mechelin även till Ryssland för att propagera för Finlands sak men småningom fick han reseförbud dit.

M

echelin försökte nämligen inverka på kejsarens politik och i verket Finland i 19de seklet ville han för den ryska kejsarmakten visa att ”det var möjligt att frodas och växa under deras styre – så länge finländarna själva fått sköta sina egna angelägenheter”. Men så dök Bobrikov upp i Finland och det blev klart att generalguvernörens lojalitet ”låg hos riket som helhet”.

Leo Mechelin åker även till Danmark för att samtala med kronprins Fredrik, som var bror till tsar Nikolaj II:s mor, änkekejsarinnan Maria Fjodorovna, som ogift prinsessan Dagmar av Danmark. Men inte heller den här kontakten leder någonstans. Senare blir det bråk om kejsarens förslag till den nya värnpliktslagen och lantdagen kallas in till en extra session. Den inre självständigheten känns hotad i Finland eftersom detta strider mot Mechelins anspråk på att förvaltningen av landets angelägenheter skall hållas skilt från riksmyndigheterna.

Också en ny strafflag leder till problem öster­ ut eftersom Finland vill reformera strafflagen enligt de kriterier som varit aktuella i Europa och Nordamerika där man fäster vikt vid att straffets uppgift inte enbart är att straffa utan också fungera som ”ett medel för att hjälpa den åtalade och dömda att återanpassas till samhället.”

Dylika exempel på konflikter mellan Finland och Ryssland och Leo Mechelin som initiativtagare till förändringar och förbättringar i samhället finns det massor av i boken. Det är en in-

På Albert Edelfelts porträtt från 1901 stöder sig Leo Mechelin med handen på lagboken. Då han adlades 1876 valde han ”Pro lege” – för lagen, som släktens valspråk

spirerande läsning och visar på de problem som krävde åtgärder och konstruktiva lösningar.

Allt detta kommer fantastiskt fint fram i Elisabeth Stubbs detaljrika, intressanta redogörelse för Leo Mechelins enorma insatser för att utveckla Finlands ställning och statliga rättigheter under slutskedet av den ryska tiden.

• 40 •

ELISABETH NORDGREN

RECENSION

HAR REGERINGEN MOD ATT INTE GÖRA ÖDESDIGRA BESLUT? Kimmo Kiljunen (red) Raportti uusien hävittäjien hankinnasta 484 sidor Into 2021

R

iksdagsman Kimmo Kiljunen har redigerat en rapport gällande anskaffningen av de nya jaktplanen: Raportti uusien hävittäjien hankinnasta (Into 2021). Boken omfattar nästan 500 sidor och innehåller artiklar av 31 skribenter, varav endast 5 kvinnor.

I sju kapitel behandlas jaktplansfrågan ur olika perspektiv, frågor om jaktplanen som del av landets säkerhetspolitik och det nationella försvaret, varifrån skall de anskaffas, är de värda sitt höga pris, processen kring beslutet samt den uteblivna offentliga debatten.

Jaktplansanskaffningen behandlas alltså mångsidigt och av sakkunniga skribenter, forskare, politiker och militärer i.a. Militärer i aktiv tjänst vågar sig inte ut på diskussionsbanan! Ett av argu-

menten i många artiklar i boken rör sig just kring beslutsprocessen, att försvarsmakten ger ut ensidig information (även till riksdagen) och att de monopoliserar rätten till att ha en åsikt i frågan.

I boken ifrågasätts militärens agerande eftersom försvarsmakten är en part i frågan och kör sin egen agenda. Informationen till allmänheten har även skett på militärens villkor och i den offentliga debatten har alla som eventuellt haft en avvikande åsikt ganska snabbt stämplats som naiva, icke kunniga eller fosterlandsförrädare.

E

n central fråga i rapporten är vad syftet med jaktplansförvärvet är. Är det att försvara det finska luftrummet samt land- och havsområden? Eller kommer jaktplanens förmåga att agera långt utanför landets gränser att prioriteras vid bedömningen av militär prestanda? Finns det en risk att det finska jaktplansprojektet som helhet kommer att bli en del av stormakternas s.k. avskräckningssystem, frågade Kiljunen vid lanseringen av rapportboken. Vad är förmågan att attackera frågar sig även en av skribenterna i boken; knappast en avsikt att attackera utanför landets gränser?

• 41 •

RECENSION

En eventuell anskaffning kommer att innebära den största statliga investeringen någonsin i vårt land. 10 miljarder euro, men det är inte allt, underhållskostnaderna beräknas uppgå till 20–40 miljarder euro under en 40-årsperiod. I och med köpet av nya jaktplan skulle Finlands försvarsbudget överstiga 2 procent av BNP, en högre satsning än vad president Trump krävde av sina Nato-­ allierade!

E

nligt Kiljunen är regeringens möjligheter nu endast att besluta om vilken plantyp som skall anskaffas och från vilket land. Vill man ha ett närmare samarbete med USA och Nato så blir det F-35.

Vill man ha närmare samarbete inom EU så blir det antingen franskt eller engelskt jaktplan.

Ett närmare samarbete med Sverige innebär att det blir Gripen. Det verkar som om många av skribenterna skulle luta mot ett annat val än F-35 just på grund av att de inte vill att Finland blir yttermera beroende av USA:s stormaktspo-

litik. Så man får känslan av att valet av Gripen skulle vara ett ”progressivt” val!

Men den stora frågan som också lyfts fram i boken är frågan om vad som är det största hotet mot vår säkerhet. Är det Ryssland eller är det klimatförändringen? Den här regeringen har ett ambitiöst program gällande klimatåtgärder. Det uppfylls inte genom att satsa 30–50 miljoner på klimatförstörande jaktplan! Är det ödets ironi att Elisabeth Rehn som första kvinna på försvarsministerposten såg till att Hornet-jaktplanen anskaffades och att nu vår kvinnodominerade regering köper 64 jaktplan enligt militärernas (hökarnas) önskemål? Om så sker visar det att kvinnor inte nödvändigtvis för en feministisk politik – tvärtom. Feministerna vill rädda Moder Jord och förändra världen till en mer jämlik och rättvis värld, inte göra som männen hittills gjort.

MARIANNE LAXÉN

FREDS­ADRESSER Vasabygdens fredsförening säljer fredsadresser till förmån för Finlands svenska fredsfond. Fonden tar även emot bidrag och inbetalningar.

Henrik Fågelbärj Storalånggatan 81 B 10, 65100 Vasa tfn 06 317 0641, mobil 050 596 0365 henrik.fagelbarj@netikka.fi

• 42 •

FREDSKONTAKTEN

RECENSION

Kontaktuppgifter till fredsorganisationer

Finlands Fredsförbund Fredsstationen, Loktorget 3, 00520 Helsingfors rauhanliitto@rauhanliitto.fi Finlands Fredsförbunds svenskspråkiga verksamhet kontaktperson: Laura Lodenius tfn: 040 717 7762 e-post: laura.lodenius@rauhanliitto.fi hemsida: www.fredsforbundet.fi

Nr 3 2021 – Årgång 95 www.fredsposten.fi www.facebook.com/fredsposten Prenumeration 25 euro i Finland, 30 euro i övriga länder. Medlemmar i Fredsförbundets medlemsföreningar betalar 13 euro. Lösnummer kostar 8 euro eller 80 svenska kronor. Beställ via e-post christian@fredsposten.fi eller adress Fredsposten, Kyrkoesplanaden 29 L1, 65100 Vasa.

Ålands fredsinstitut PB 85, AX-22101 Mariehamn tfn: 018 15 570 e-post: peace@peace.ax hemsida: www.peace.ax

Annonspriser Hel sida 250 euro, halv sida 150 euro, kvartssida 100 euro.

Närpesnejdens Fredsförening rf Ordförande: Rita Nordström-Lytz e-post: rita.nordstrom-lytz@abo.fi hemsida: www.narpesfredsforening.fi

Nästa nummer Skicka material till nr 4/2021 senast 27.10. Numret utkommer omkring 17.12.

Emmaus Åland PB 85, AX-22101 Mariehamn tfn: 018 17 069 hemsida: www.emmaus.ax e-post: emmaus@emmaus.ax Ordförande: Carina Aaltonen

Omslag pexels Grafisk design Hildablue Design Åsikter som framkommer i artiklarna motsvarar inte nödvändigtvis Fredspostens linje.

Svenska Fredsvänner i Helsingfors rf Ordförande: Elisabeth Nordgren Sekreterare: Sirpa Aitosalo, tfn 050 520 1965 e-post: sirpa@fredsposten.fi Fredshemmet, Dagmarsgatan 13 B 7, 00100 Helsingfors

Fredsposten stöds ekonomiskt av Svensk-Österbottniska Samfundet, Taike, Svenska kulturfonden, Olof och Siri Granholms stiftelse, Stiftelsen Tre Smeder, Aktiastiftelsen i Vasa, Konstsamfundet och Tidskriftscentralen. (Läget 29.9.2021).

ISSN 0357–2250 Trycks hos Grano Oy, Vasa

• 43 •

RECENSION

FREDSK ALENDERN

24.10 FN-dagen

30.10 Demokrati kräver pressfrihet

FN-dagen är en temadag till minne av att FN-stadgan trädde i kraft 24.10.1945.

Högtidsdagen instiftades för att främja de syften, målsättningar och resultat som FN står för internationellt.

Demokratin och hela vårt allmänna välstånd kräver pressfrihet. Utan oberoende och riktiga journalister finns det inte heller någon information att lita på. Då är det slut med all frihet.

Journalisterna Anna-Lena Laurén och Jonas Jungar samtalar under ledning av Pekka Heino kl. 17.00 på scenen Fiskehamnen vid Helsingfors bokmässa.

Arr.: Tidskriftscentralen.

28.10 Behövs en fredligare mansroll?

Varför kan manligheten i våra dagar upplevas som både hotande och hotad?

Fredsförbundets verksamhetsledare Laura Lodenius samtalar med f.d. generalsekreteraren Jyrki Ijäs och frilansjournalisten Otto Ekman kring Fredspostens temanummer kl. 13.30 på scenen Blåbärslandet vid Helsingfors bokmässa.

28.10 Hans Ruin-essätävlingen utlyses Den åttonde omgången av Hans Ruinessätävlingen utlyses kl. 18.00 på scenen Blåbärslandet vid Helsingfors bokmässa. Ny webbsida och ny grafisk profil för tävlingen lanseras.

Arr.: Tidskriftscentralen.

10.12 Nobels fredspris Nobels fredspris delas ut i Oslo.

Meddela om evenemang för kalendern per e-post till christian@fredsposten.fi.

Deadline för nr 4/2021 är 27.10. Numret utkommer omkring 17.12.

I

Y

STÖMER ÄRI KK MP

MI

LJÖ M Ä RKT

4041 0955 4041 0955 Painotuote Trycksak

• 44 •