Fredsposten3 2013 web

FREDS

posten NR 3 2013

Handla för rättvisa •1 •

INNEHÅLL

1 ULF SÄRS Kan rättvisa köpas?

2 EVA NILSSON Hur styrs den internationella handelspolitiken?

4 EVA NILSSON Påverkningsarbete i handelsfrågor 6 LINDA LÖNNQVIST Om afrikanska handelsavtal 10 KOLUMN AV TARJA CRONBERG Det internationella samfundet är inte rättvist 12 JAN OTTO ANDERSSON Frihandelns mörka sida 16 ULF SÄRS Bojkott eller samtal?

19 FRED OCH FRÖJD AV FREDMAN Visslare 20 LOTTA STAFFANS Rättvis handel – inte välgörenhet 22 LOTTA STAFFANS Borttappad i certifikatdjungeln?

24 JUHA BEURLING Använd din marknadskraft 25 NOTIS Eos årets kulturtidskrift 26 ROBERT JANSSON Handla för rättvisa 28 ULLA HOLMBERG Intervju med Silja Bára Ómársdottír 32 ANTTI KYLÄNPÄÄ Hållbar elektronik?

35 OTSO HARJU Indien ifrågasätter patentregimen 38 JAN EDSTRÖM Våldets marknad – med sikte på vapenhandel och handeldvapen 40 INGER WIRÉN Dagligvaruhandelns koncentration hos oss drabbar u-länderna hårt 44 JOHANNA WARIUS Blodstänkt garderob 45 ULF SÄRS Rättvisare handel, men hur?

46 FREDRIK THERMAN Afrikas mat 48 LOTTA STAFFANS OCH EVA NILSSON Boktips och nätsidor 50 ULLA HOLMBERG En hälsning från 104-åriga Harry Holtti 52 FREDSKALENDERN

FREDS

posten

Grundad i nov.-dec. 1926 av Edvin Stenwall Utges av Garantiföreningen för Finlands Fredsförbund rf.

Fredsposten är medlemstidskrift i Tidskriftscentralen rf. www.fredsposten.fi www.facebook.com/fredsposten

Chefredaktör och ansvarig utgivare Christian Lång, Metviksgatan 1 B bst 30, 65200 Vasa, christian@fredsposten.fi Lokalredaktörer Helsingfors Fredrik Therman, tfn 045–108 1311, hem 09–541 4147, fredrik@fredsposten.fi Närpes Rita Nordström-Lytz, Ringvägen 8, 64200 Närpes, tfn 050–363 4450, rita@fredsposten.fi Åland Gunnel Ekelund, Skarpansvägen 27 C 1, 22100 Mariehamn, tfn 018–13 847, 0457–382 32 42, gunnel@fredsposten.fi

Styrelse och redaktionsråd Ordförande Ulf Särs, ulf@fredsposten.fi Vice ordförande Yrsa von Hertzen Sekreterare Sirpa Aitosalo Kassör Birgit Holmstén Ulla Holmberg, Laura Lodenius, Elisabeth Nordgren, Fredrik Therman och Inger Wirén.

Stadigvarande medarbetare Mikael Böök, Siw Handroos-Kelekay och Jatta Krug.

LEDARE

KAN RÄTTVISA KÖPAS?

E

tiskhet kan inte köpas. Tanken på att rösta bara med plånboken är reaktionär, odemokratisk och vilseledande.” Så skriver Johan Ehrstedt i boken Reilumman kaupan jäljillä. Det är ett typiskt vänsterargument. Traditionellt anser vänstern att politiken skall besluta om ramarna för marknaden, högern att marknaden skall ange ramarna för politiken. Vänstern vill att vi skall handla för rättvisa som medborgare, högern att vi skall göra det som konsumenter.

Sedan början av 90-talet har högertänkandet blivit starkare. Marknaden är global, medan politiken i huvudsak är nationell. Den globala konkurrensen på marknaden har kringskurit de demokratiskt valda beslutsfattarnas påverkningsmöjligheter.

Trots Världshandelsorganisationen WTO:s stora demokratiska brister är den ett försök att politiskt skapa globala regler för den globala marknaden. Medborgare i Finland kunde uppmana sina representanter att bevaka u-ländernas rättigheter i WTO-förhandlingarna.

Att förhandlingarna framskrider dåligt har gjort det ännu svårare att politiskt reglera den globala marknaden.

Den globala marknaden har alltså minskat våra möjligheter att handla för rättvisa som medborgare. I den situationen erbjuder Rättvis handel en möjlighet att handla som konsument. Också köpbojkotter är ett sätt att påverka som konsument. Vi kan genom våra köpbeslut försöka få företag att ta ansvar för hur deras varor produceras och säljs.

I dagens komplicerade värld måste vi försöka få också marknadskrafterna att handla etiskt. Men våra möjligheter att påverka som konsumenter är begränsade. Företag utnyttjar rättvisemärkning av enskilda produkter som en konkurrens­fördel utan att göra något åt att största delen av deras verksamhet är oetisk, om ingen tvingar dem att göra det.

Vi måste kreativt använda så många handlingssätt som möjligt. Medborgar­organisationer kan bevaka företags verksamhet, sprida information om missförhållanden och förhandla med företagen. Fackföreningar kan kämpa för bättre arbetsvillkor också i det globala syd.

Vi skall fortsätta att påverka politiskt för att reglera handeln och företagens verksamhet, t.ex. i EU:s bilaterala förhandlingar med u-länder. Framför allt måste vi köpa mindre, för att inte konsumera ännu mera av jordens begränsade resurser.

Ulf Särs Temanumret Handla för rättvisa har planerats av en arbetsgrupp bestående av Yrsa von Hertzen, Ulf Särs och Inger Wirén från Fredspostens redaktionsråd samt som sakkunnig­ medlemmar Eva Nilsson, utvecklingspolitisk expert på Kepa och Lotta Staffans, t.f. verksamhets­ ledare för föreningen för etisk handel. Vi tackar Eva och Lotta för deras insats både i planering­ en och som skribenter.

För produktionen av numret har vi fått utrikesministeriets informationsstöd för medborgar­ organisationer. De åsikter som framförs i numret motsvarar inte nödvändigtvis utrikes­ ministeriets officiella ståndpunkt.

•1 •

HUR STYRS DEN INTERNATIONELLA HANDELSPOLITIKEN? EVA NILSSON

N

är man söker svar på världshandelns pro­ blem vänder man automatiskt blicken till Världshandels­organisationen WTO, där internationella handelsavtal förhandlas.

Organisa­tionen har för närvarande 159 medlems­ länder.

WTO:s handelsförhandlingar pågår i så kallade rundor. WTO grundades som ett resultat av Uruguay­ rundan år 1995. Före det reglerades den internationella handeln av GATT-avtalet, en överenskommelse om allmänna tullbestämmelser som förhandlades fram efter andra världskriget. Under Uruguayrundan kom man överens om att frihandelsavtal borde omfatta annat än bara tullbestämmelser på varor. Nya typer av avtal kom med i bilden, såsom GATS-avtalet om tjänster och TRIPS-avtalet om immateriella rättigheter.

WTO:s huvudsakliga mål är att skapa en rättvis och ömsesidig handelsordning där alla länder har lika villkor för att idka handel. I bakgrunden finns den så kallade Mest gynnad nation-principen (Most Favored Nation, MFN) som innebär att ett land inte får favorisera något annat WTO-medlemsland i sin handel, utan alla ska behandlas lika. Den andra grundpelaren i WTO är principen om nationell behandling, som i praktiken är ett förbud mot interna skatter eller andra åtgärder som stater kunde ta till för att skydda inhemsk produktion av en viss vara.

Handelsjättarna USA, EU, Japan och Kanada har

•

traditionellt haft den största makten att påverka WTO:s handelsförhandlingar, även om organisationen på ytan verkar relativt demokratisk. Till gruppen inflytelserika länder hör också de som har goda politiska förbindelser med dessa fyra, som Chile och Singapore. Också nya snabbt växande ekonomier som Kina, Indien och Brasilien har ökat på sin makt. De allra fattigaste länderna i organisationen kan däremot inte påverka förhandlingarna särskilt mycket. Detta beror på att de inte är välkomna eller inte har resurser att delta i det förberedande arbetet.

WTO-förhandlingarna framskrider inte Just nu har WTO-förhandlingarna hamnat in i en återvändsgränd och förhandlingsrundan som inleddes 2001 i Qatars huvudstad Doha har inte kunnat avslutas. Det beror främst på att länderna i syd har börjat ställa allt mer krav på de avtal som förhandlas. Den så kallade Doharundan skulle enligt den ursprungliga planen avslutas redan 2005.

Doharundan har också kallats utvecklingsrunda för att man velat betona behovet av att bygga upp handelsregler som stöder fattiga länders ekonomiska möjligheter. Ändå har länderna i syd upplevt rundan som ett hot. Många känner sig tvingade att acceptera

2•

ytterligare liberaliseringar trots att deras ekonomier är svaga och trots att rika länder håller fast vid sina egna nationella intressen.

Frågor som rör jordbruk hör till de absolut svåraste i förhandlingarna. Enligt handelsteorins grundteser skulle finländska sockerbetor inte ha någon chans i tävlingen med malawiska sockerrör. Ändå ser länderna i syd ofta sina jordbruksprodukter utkonkurrerade av västerländska produkter.

Handelssystemet splittras Doharundans misslyckande har fört med sig en ny, betydande trend i internationella handelsrelationer, nämligen en enorm ökning av antalet regionala och bilaterala handelsavtal. Staterna klarar inte längre av att förhandla på ett internationellt plan, utan de gör upp om olika handelsfrågor sinsemellan. Till exempel EU har handels­förbindelser med över 170 länder i världen. Som medlemsland i EU har Finland också handels­förbindelser till alla länder och regioner som EU slutit avtal med, men dessutom har Finland också slutit bilaterala avtal med cirka 60 länder, bland dem Irak och Tanzania. Avtalen slår fast regler bland annat för tullregleringar, investeringar, allmänt ekonomiskt samarbete och patent.

Enligt WTO:s principer får bilaterala och regionala handelsavtal inte avvika från WTO:s grundläggande principer. I praktiken är många av de här avtalen i själva verket ännu mer ambitiösa i liberaliseringen än WTO:s avtal. Ett exempel är de så kallade Economic Partnership Agreements, eller EPA-avtalen som reglerar handels­relationerna mellan EU och länder i Afrika, Västindien och Stilla Havet (AVS-länder).

Avtalen innehåller klausuler som berör många olika politikområden – också sådana som vanligtvis lämnats utanför WTO-förhandlingarna.

EPA-avtalen har ändå stött på hårt motstånd i många av länderna i syd. ”Partnerskapet” ifrågasätts av både tjänstemän och folkrörelser som kritiserat avtalen för att de blandar sig alltför mycket i interna frågor. På grund av det här motståndet har flera av avtalen fortfarande inte undertecknats, även om de enligt den ursprungliga planen skulle träda i kraft redan 2008.

Vi bevittnar alltså en pågående kris i handels­ förhållandena mellan nord och syd, då WTO:s Doha­ runda trampar på stället och länder i syd har börjat ställa allt hårdare krav. Man kan tala om ett brytnings­ skede där makt­förhållanden på den globala handels­ marknaden håller på att skrivas om. Hur långt de här

för­ändringarna bär återstår att se. Det verkar i alla fall klart att de bilaterala och regionala handels­avtalen inte håller på att försvinna i en snar fram­tid, utan ständigt blir fler, åt­minstone så länge som WTO:s Doharunda står stilla.

Ironiskt nog tycker många medborgarorganisationer som i åratal kritiserat WTO nu att det multi­laterala systemet borde räddas. Optimister tänker å andra sidan att även om de nya regionala och bilaterala avtalen på många sätt är hot för fattiga länder, kan de vara nödvändiga steg mot en internationell handels­ integration som till slut gynnar alla.

EU förhandlar på Finlands vägnar Finland förhandlar inte längre om sina egna handels­ avtal, det gör Europeiska kommissionen i stället.

Internationell handel är ett av de politikområden vars makt­befogenheter medlemsländerna har överfört till EU. I praktiken be­tyder det att Europeiska kommissionen representerar alla EU-länder då den förhandlar med till exempel Indien, Centralamerika eller USA. För tillfället förhandlar kommissionen om nio nya handelsavtal. Finlands direkta påverkningsmöjligheter är begränsade, även om riks­dagen bestämmer ramarna för Finlands handelspositioner.

EU:s handelspolitik har kritiserats mycket. Unionen anklagas till exempel för att ha förhandlat fram så kallade TRIPS-plusavtal som går längre än WTO:s motsvarande avtal. TRIPS-avtalet fastställer regler för patent och varumärken på det internationella planet. Ett av länderna som EU förhandlar med är Indien.

Unionens krav på strängare patentregler skulle i praktiken begränsa indiska företags möjligheter att producera generiska mediciner och transportera dem via europeiska hamnar till Afrika. Många medborgarorganisationer har uttryckt sin oro över EU:s krav och vad de skulle betyda för de miljoner människor i globala syd som använder billig indisk bromsmedicin mot hiv. Även om EU:s handelspolitik stött på mycket kritik är riktningen ändå klar: förhandlingarna om regionala och bilaterala avtal ökar. EU:s handelspolitiska mål är att skydda europeiska företag och den ekonomiska tillväxten i EU, medan utvecklingspolitiska mål­ sättningar oftast blir i skymundan.

Eva Nilsson är utvecklingspolitisk rådgivare på Kepa, Kepa, takföreningen för medborgarorganisationer som engagerar sig i utvecklingsarbete •3 •

Påverkningsarbete i handelsfrågor

MEDBORGARORGANISATIONER I FINLAND OCH VÄRLDEN och WTO är viktiga symboler för den så kallade alter-globaliseringsrörelsen som fick sin början i slutet av 1990-talet. År 1999 samlades tiotusentals demonstranter i Seattle, USA, för att demonstrera mot WTO:s general­ församling. Demonstranterna motsatte sig den neoliberala globaliseringen, marknads­ fundamentalismen och den privata sektorns makt inom WTO. De krävde en globali­sering med institutioner som har respekt för mänskliga rättigheter, miljö och människor.

Alter-globaliseringsrörelsen har ofta av medierna kallats för anti-globaliseringsrörelsen. Rörelsen själv har tagit avstånd från det begreppet eftersom den inte motsätter sig globalisering, utan talar för en hållbarare och rättvisare ekonomisk globalisering. Dessutom fungerar rörelsen själv globalt tack vare den digitala globaliseringen som underlättat och försnabbat kommunikationen överallt i världen.

Under de senaste 15 åren har världsekonomin, handels­ politiken och alter-globaliseringsrörelsen ändrats mycket, fast WTO-förhandlingarna har stått stilla i över tio år. I dag är maktförhållandena annorlunda då Brasilien, Indien, Kina och internationell handelspolitik

•

Sydafrika genom sin BRICS-koalition har fått allt mer fotfäste i världsekonomin. Samtidigt har den internationella handelspolitiken splittrats till en djungel av bilaterala och regionala handelsavtal.

Alter-globaliseringsrörelsen lever för sin del vidare till exempel inom Socialforum–rörelsen och nya rörelser som Occupy och Indignados har uppkommit under de senaste åren. De har ofta haft ett starkare lokal- än globalpolitiskt fäste och fokus på finansmarknaden snarare än handelsfrågor.

Är det möjligt att påverka handelspolitiken? flera medborgarorganisationer jobbat med påverkan i handelspolitiska frågor under det senaste decenniet. Bland annat medborgar­ organisationernas tak­organisation Kepa, Jordens Vänner och Attac har varit med om att bedriva kampanjer för en rättvisare WTO och för bättre EU-handelsavtal. Men aktiviteten har sinat under de senaste åren. För tillfället bedriver just ingen finländsk medborgarorganisation aktiv påverkan i finland har

4•

i handelspolitiska frågor. Organisationer som jobbar med handelsfrågor har satt fokus mera på konsumenterna än på politiken.

En stor orsak till detta är att möjligheterna att påverka handelspolitiken har blivit mindre, då Europeiska kommissionen har makten i förhand­ lingarna. Det är svårt att få till stånd förändring bara genom att påverka riksdagen och utrikesministeriets tjänstemän. En annan viktig orsak är den växande djungeln av bilaterala och regionala avtal.

Det är helt enkelt svårt att ha översyn av allt som pågår, då resurserna ofta är knappa.

I olika världsdelar fungerar lokala och regionala grupper. Från Europa är nätverket Seattle to Brussels Network (S2B) med i den globala OWINFS­rörelsen. Nätverket består av en skara organisationer, rörelser och fackföreningar. Förutom globalt påverkansarbete lobbar nätverket också i Europeiska kommissionen. I Afrika har Africa Trade Network medlemmar från femton länder på kontinenten. Nätverket utbildar och förmedlar information om handelspolitik till medborgar ­ organisationer.

I allmänhet är massdemonstrationer utanför handels­konferenser som i Seattle passé. Nu gäller det snarare att påverka ”inifrån”. Många organisationer har officiell observatörs­status till exempel i WTO-möten. I Västafrika har medborgarorganisationer till och med fått delta i själva EPA­ förhandlingarna med EU. Exemplet har gett hopp om en fortsatt demokratisering av det internationella handelssystemet.

Globala nätverk har aktiviteten kanske minskat, men inte försvunnit. Nätverket Our World is not for Sale (OWINFS) är ett globalt nätverk av organisationer och rörelser som kämpar mot det nuvarande handelssystemet och storföretagens makt. Rörelsen förespråkar ett hållbart, rättvist och demokratiskt handelssystem. Rörelsens medlemmar håller regelbunden kontakt, förbereder appeller och lobbar på plats vid WTO:s och FN:n handels­organisation UNCTAD:s möten. globalt sett

EVA NILSSON utvecklingspolitisk rådgivare på Kepa, takföreningen för medborgarorganisationer som engagerar sig i utvecklingsarbete

Bistånd för handel UNDER DE SENASTE ÅREN har man inom bistånds­

citet att handla på internationella marknader. I praktiken kan

kretsarna talat mycket om Aid for Trade (AfT), det vill säga

AfT-projekt betyda projekt inriktade på infrastrukturer och

bistånd för handel. Grundtanken bakom AfT är att stöda

förvaltning i globala syd.

ekonomier i globala syd att integreras i det internationella

KONCEPTET har ändå kritiserats för att vara flummigt.

handels­systemet.

Många biståndsgivare har öronmärkt nästan vad som helst

IDÉN HAR SINA RÖT TER i början av 2000-talet, då man

som AfT-projekt för att kunna bokföra högre siffror. Samtidigt

inom ramarna för WTO:s Doharunda och internationella

har småodlare och -producenter inte fått mycket nytta av det

bistånds­förhandlingar (UN Conference on Financing for

nya tillvägagångssättet.

Development, 2002) började betona vikten av att stöda fattiga länders möjligheter att idka internationell handel.

FINLAND FÖRNYADE sin AfT-strategi hösten 2012. Den

Under WTO:s ministermöte år 2006 gav EU, USA och Japan

gamla strategin kritiserades speciellt för att blanda ihop

officiella löften om stöd till AfT-projekt.

handelsrelaterat bistånd som gynnar fattiga länder med export- och investeringsstöd för finländska företag. Den nya

DE FLESTA har ställt sig positivt till handelsrelaterat bistånd

strategins huvudsakliga målsättning är att skapa nya arbets­

eftersom det är ett sätt att förbättra fattiga länders kapa­

platser och möjligheter för företagssamhet i u-länder.

•5 •

OM AFRIKANSKA HANDELSAVTAL

P

å pappret har nästan alla afrikanska länder söder om Sahara ett perfekt handels­klimat i förhållande till EU. De får exportera hur mycket som helst av vad som helst (utom vapen) till EU utan att behöva betala några som helst tullavgifter. Perfekt!

Afrikanska länders produkter tävlar oftast inte direkt med de europeiska och de är låginkomst­länder som har behov av alla exportinkomster. Därför ser man ju så mycket tanzanisk mangosaft, trendiga kenyanska flipflops och ugandiskt glutenfritt banan­ mjöl i butikerna. – Jaså inte? Just det, inte.

Mellan de afrikanska producenterna och de europeiska konsumenterna står nästan oöverkomliga barriärer av många andra slag än tullar: höga och dyra standards och krav på den europeiska marknaden, och praktiska produktionsproblem i Afrika.

Under dessa förhållanden håller Östafrikanska Gemenskapen EAC och EU på att förhandla fram ett handelsavtal. Likadana avtal, Economic Partnership Agreements EPA, förhandlas det samtidigt om mellan EU och mellanstatliga samarbets­organ i de före detta europeiska kolonierna, de s.k. ACP-länderna i Afrika, Karibien och Stilla Havet.

EAC består av fem länder: Rwanda, Burundi, Uganda, Kenya och Tanzania. Då man granskar

•

handels­balansen mellan EAC och EU står läget redan till EU:s fördel. Sedan 2007 har Europa exporterat mer än dubbelt så mycket till Tanzania som man importerat därifrån, med Kenya och Uganda är läget något jämnare. EAC exporterar mest jordbruks­ produkter till EU: kaffe, snittblommor, te, tobak, fisk och grönsaker. EU exporterar maskiner, fordon och reservdelar, kemikalier och farmaka. Östra Afrika siktar på att industrialisera sig och bygga upp en livsmedelsindustri för att höja värdet på sina jordbruksprodukter. EU importerar mest råvaror för sin industri medan vi alltmer exporterar kunnande, tjänster och högteknologi. So far so good, men stöder det planerade EPA-handelsavtalet de afrikanska ländernas industrialiserings­mål?

Från jordbruk till livsmedelsindustri Strategiskt sett är livsmedelsindustrin det bästa alternativet för EAC-länderna att uppgradera sin tillverknings­industri, eftersom råvarorna produceras i hemlandet. Hittills har EAC tullmurar för att stöda sin industri. Det här styr också t.ex. Tanzanias officiella handelspolitik.

6•

Frukten i Dar es Salaam i Tanzania är delikat och mogen, men bananerna uppfyller inte EU-standards så vi får inte njuta av dem i Finland.

Kontorsdamen får skaffa dem till ett pris som är högt för henne och alltför lågt för odlarna och försäljarna: mellanhänderna tar den lilla profit som blir över efter transportkostnader och svinn. FOTO: MATEO MIER Y TERÁN GIMÉNEZ CACHO

På ett sätt konkurrerar handelsparterna EAC och EU alltså om förmånliga afrikanska råvaror. För att börja industrialisera behöver Afrika uppmuntra sina företagare att hålla råvarorna ”hemma” lite längre och förädla dem där. Ett sätt att göra det är att beskatta export (av råvaror), något som varit mycket om­tvistat i EPA-handelsavhandlingarna. Ett annat handelspolitiskt verktyg för att uppnå samma mål är att beskatta import (tullar) inom strategiska sektorer för att beskydda den afrikanska industrin mot konkurrerande import (det s.k. infant industry-argumentet).

EPA-avtalet å andra sidan siktar till att avskaffa så många östafrikanska tullar som möjligt för EU, fast tidsfristen är relativt lång, upp till 25 år, och vissa särskilt känsliga produkter är ”fridlysta”.

Enhet ger styrka Vad har alltså Östafrika att vinna på att underteckna ett handelsavtal som eliminerar de nuvarande tullmurarna för konkurrerande konsumtionsvaror

från EU, gör det lättare att exportera råvaror utan att förädla dem, och inte ger dem fler incitament för att exportera till Europa?

Svaret står att finna i listan på EAC-exportvaror till EU. Av de fem topprodukterna produceras åtminstone två, snittblommor och grönsaker, till största delen i Kenya. Och Kenya är det enda EAC-land som inte räknas som minst utvecklat land, LDC, och därför inte drar nytta av Everything But Armssystemet, som ger LDC-länder rätt att exportera vad som helst (utom vapen) tullfritt och kvotfritt till EU. Utan EPA-avtalet handlar Kenya med EU under det ”vanliga” Generalised System of Preferences, GSP. Europeiska parlamentet har nu röstat för att dra in handelsprivilegier för icke-LDC-länder som inte undertecknat ett EPA i oktober 2014. Då skulle Kenya förlora runt 1,2 miljarder amerikanska dollar i exportinkomster per år. Därför har Kenya en mycket starkare motivering än sina EAC-partners att underteckna det slutgiltiga EPA-avtalet så fort som möjligt. Östafrikanska Gemenskapen EAC har en lag om handelsförhandlingar, enligt vilken länderna bara •7 •

Dessa sängar från Kampala kunde kanske exporteras till Europa... om tillverkarna fått hjälp med design och standards och betalat för frakten ner till hamnen i Mombasa, hjälp med att fylla i importpappren, och plats i en container till Marseille. FOTO: LINDA LÖNNQVIST

kan förhandla som en enhet. Men i andra afrikanska regioner har EPA-förhandlingarna splittrat regionerna. I det stora Eastern and Southern Africa­ blocket ESA har örikena Mauritius, Madagaskar, Sey­chellerna och rebellen Zimbabwe skilt sig från de andra medlemmarna i blocket och undertecknat EUESA-EPA-avtalet ensamma.

Sådant underminerar den kollektiva förhandlings­ kraften som kommer från styrkan av en grupp. Det leder också till praktiska problem i regionala enheter som vill integrera sin intra-regionala ekonomi.

Regionala marknader ses som ett sätt att bygga upp u-länders ekonomier. Inom regioner har man flera köpkraftiga medborgare som kan konsumera varor och tjänster än i enskilda länder, och det ger länderna möjlighet att specialisera sig utan att behöva konkurrera direkt med hela världen.

EAC har ett ambitiöst integreringsprogram som redan innehåller regional frihandel (free trade agreement) och gemensamma tullar (customs union) och som siktar på en gemensam valuta. Om Kenya ensamt ingår ett EPA-avtal med EU, skulle EU-import börja beskattas vid gränserna mellan Kenya och dess EAC-grannar, just som stora ansträngningar gjorts för att avveckla sådana hinder.

•

Regionala marknader ses som ett sätt att bygga upp u-länders ekonomier. Inom regioner har man flera köpkraftiga medborgare som kan konsumera varor och tjänster än i enskilda länder, och det ger länderna möjlig­het att specialisera sig utan att behöva konkurrera direkt med hela världen.

8•

Finland och Tanzania talade förbi varandra Då en handelsdelegation från Finpro, med Alexander Stubb och Heidi Hautala som skyddsänglar, i maj besökte Tanzania, fokuserade seminarierna på handeln mellan EU och EAC. Stubb talade om Finlands fördelar som investerings­objekt: högt utbildad arbetskraft och närhet till de ryska och europeiska marknaderna. Det verkade som om han inte riktigt haft tid eller kanske sett behovet av att skräddarsy talet för Tanzania.

I gengäld försökte den tanzaniska industri- och handels­ministern Abdallah Kigoda i sitt tal gynna tanzanisk export, men kanske inte direkt till Finland: han nämnde avsaknaden av tullavgifter inom ”Everything But Arms”-systemet, pratade om jordbruksprodukter och guld, och förklarade behovet av teknologiöverföring i Tanzanias vettiga industrialiseringsstrategi.

Efter att ministrarna talat förbi varandra kunde delegationens företagsdeltagare börja nätverka och marknadsföra sig. De företag som verkade väcka mest intresse sålde tunga maskiner och system för t.ex. gruvbranschen, men digital service, konsultfirmor och små företag som utvecklar utbildningsprogram för fattiga barns smart­telefoner (?!) var också med.

Att kombinera utveckling och handel i delegationen var en utmärkt idé, eftersom handel är myc­ ket viktigare för nationalekonomier än bistånd. Där bistånd behöver be­akta de ekonomiska realiteterna i mottagarlandet för att verkligen kunna för­bättra förhållandena i u-länder, behöver ekonomiska aktörer också vara medvetna om sina utvecklings­ effekter.

Ekologiska kryddor Det finns få områden där Finland och Tanzania har möjlig­heter till ömsesidigt positiv handel. Både Kepa och finska ambassaden i Tanzania har utrett möjlig­ heterna att gynna handel mellan länderna i fråga om en lovande produkt: ekologiska kryddor.

Kryddor som ingefära, kanel, kardemumma, vanilj, chili och nejlika produceras i Tanzania av småodlare, oftast ekologiskt. Kryddor är en vara med högt pris och låg vikt som relativt kostnadseffektivt kunde fraktas till Europa. Européer vänjer sig mer och mer vid att använda kryddor och intresset för ekologisk konsumtion växer. Läget verkar perfekt. Men i prak-

tiken är det mycket svårt för tanzaniska kryddbolag att komma in på den europeiska marknaden. Man behöver en pålitlig samarbetspartner som kan ta hand om t.ex. förpackningsdesign, kontakter till upp­köpare och pappersdjungeln som krävs för att sälja livsmedel.

Också på produktionssidan i Tanzania råder många svårigheter. För att sälja ekologiskt märkta varor i Europa krävs en lång och arbetskrävande process för odlarna med karensperiod, inspektioner och certifiering. Sedan tävlar exportörerna med lokala krydd­handlare om att köpa upp skörden. Ibland stiger det lokala priset på en viss krydda så att odlarna kan sälja till köpare som erbjuder ett bättre pris, fast de tidigare har ingått kontrakt med en ekologisk exportfirma.

Omöjligt att handla på samma nivå Fallet med kryddorna visar hur en ytligt sett enkel situation kompliceras i verkligheten och hur handelsavtalen bara är en del av problematiken ”rättvis handel”. Trots att hur mycket kryddor som helst får importeras till Europa utan tullar blir handeln ändå svår, eftersom EUs produktstandards är höga och dyra att uppfylla. Kombinerat med jobbiga omständigheter i Afrika – varierande skördar, brist på verk­ tyg, dåliga vägar, onödig byråkrati och korruption, brist på marknadsföringssystem, opålitliga domstolar där kontrakt inte kan upprätthållas – är det närapå omöjligt för de östafrikanska länderna att producera konkurrenskraftiga varor som kan bli föremål för handel mellan dem och Europa på jämställd nivå. Ändå insisterar EU på att få till stånd EPA-avtalet som skulle ge EU bättre importvillkor till Afrika, försvaga regleringar som u-länder använder för att förädla sin export och minska importskatten som utgör en stor del av skatte­intäkterna i Östafrika. Och handelsavtalen innehåller många klausuler som inte bara gäller varuhandel utan servicehandel, investeringar och immaterialrätt. För­handlingarna pågår som bäst och det återstår att se hur väl de östafrikanska förhandlarna lyckas försvara sina ekonomiska rättigheter inte bara i den konkreta varuhandeln utan också med tanke på framtidens kunskapsekonomi.

LINDA LÖNNQVIST jobbar som utvecklingspolitisk expert på Kepas kontor i Tanzania.

•9 •

KOLUMN

DET INTERNATIONELLA SAMFUNDET ÄR INTE RÄTTVIST

TARJA CRONBERG Europarlamentariker och ordförande för Finlands Fredsförbund

I

början av september, då detta skrivs, har president Obama beslutat angripa Syrien militärt och söker stöd av kongressen. En riktad attack sägs vara avsedd som en varning för att använda kemikaliska vapen, inte som ett medel att få slut på kriget. Tvärtom finns det en risk att våldet trappas upp och sprids till grannländerna.

Användning av kemiska vapen är förbjuden i inter­nationella avtal och ett brott mot mänskligheten.

Om vapen används, skall FN ingripa och de skyldiga ställas inför Internationella brottmålsdomstolen. En varningsattack av ett enskilt land utan FN:s fullmakt

•

är illegal. Obama erkände själv i en intervju att internationell rätt inte nödvändigtvis stöder USA:s attack mot Syrien.

Saddam Hussein använde kemiska vapen i kriget mellan Irak och Iran på 80-talet. Amerikanerna visste om det, men i detta krig stödde de Hussein och teg. Det bekräftades av CIA, samtidigt som Obama förberedde attacken mot Syrien.

Ett annat exempel på internationell orättvisa gäller kärnvapen. Enligt ickespridningsavtalet bör alla stater utom Frankrike, Storbritannien, USA, Ryssland och Kina avstå från kärnvapen. Trots det har Israel, Indien, Pakistan och Nordkorea skaffat kärnvapen.

Dessa vapen är internationellt sett illegala. Vissa länders vapen har ändå accepterats i tysthet. USA bedriver kärnteknologisamarbete med Indien, vilket är förbjudet i avtalet.

Iran utvecklar kärnteknologi, enligt egen uppgift för fredligt bruk. USA och EU misstänker att Iran vill göra kärnvapen och har vidtagit sanktioner som ruinerat Irans ekonomi. Iran anser det orättvist att utsättas för sanktioner, medan väst tiger om Israels kärnvapen.

I en rättvis värld skulle antingen alla stater få ha massförstörelsevapen eller ingen. Det är inte svårt att välja mellan dessa två. Men en värld utan massförstörelsevapen kommer inte av sig själv. Den kräver handling av oss alla.

10 •

Max, 7 år

• 11 •

FRIHANDELNS MÖRKA SIDA JAN OTTO ANDERSSON

I en gymnasielärobok från 1960-talet berättas om den märkvärdiga chokladbiten som Kalle köpt i en butik.

Han hade inte beställt den i förväg, men ändå fanns den där när han blev sugen. Hur var detta möjligt?

För att Kalle skulle kunna köpa sin chokladbit en viss dag, måste andra människor år och stundom decennier innan ha fattat viktiga beslut – att anlägga ett varv, att börja odla kakaobönor, att leta efter oljekällor etc.

Ingen lag påbjöd dem att göra detta. Alla av de människor som var inblandade i uppgiften att förse Kalle med en chokladbit hade i stället kunnat göra något annat. Det hade i vissa fall bara behövts att en enda person – t.ex. fabrikantens bilförare – saknats, för att kedjan skulle ha brutits. – Men ändå är inte Kalle förvånad! (Göran Albinsson: Ekonomi och samhälle, 1967, s.27)

Fredsprojekt eller krigföring?

Handel, som så mycket annat, har två sidor: en ljus och en mörk. Å ena sidan innebär handel att båda parter vinner. Vem skulle gå med på ett byte om det inte gav någon fördel? Säljaren måste uppskatta betalningen mer än det hon säljer. Köparen måste värdera det han köper mer än priset han betalar.

Bådas subjektiva välfärd ökar i och med transaktionen. Detta sker mer eller mindre per definition i

Den gigantiska uppgiften att förse Kalle med en chokladbit (som Albinsson uttrycker det) sköttes av en speciell mekanism – prisbildning i en marknads­ ekonomi: ”Alla får pengar för vad de säljer och be­talar för vad de köper.”

Albinsson kunde ha berättat en lite annan historia. Han kunde ha beskrivit hur barn i till exempel Elfenbens­kusten tvingas till slavliknande arbete på kakao­plantagerna. De kan ha sålts av sina föräldrar eller, ännu värre, kidnappats av människohandlare.

Dokumentärfilmen The Dark Side of Chocolate förtäljer en historia som fått många chokladvänner att känna illamående. De här barnen kan nog aldrig köpa en chokladbit. Knappast kan de heller förvåna sig över att prisbildningen på världsmarknaden fungerar så bra, att det är lukrativt att sälja barn till kakaoplantager.

•

12 •

de nationalekonomiska läroböckerna. Därför bryr man sig inte om att gå djupare in på handelns mörkare sidor.

Men den mörka sidan finns med på olika sätt. Det visas redan av språket. Ordet ”byte” har ju en märklig dubbelbetydelse. I tyskan är ”tauschen” (byta) nära besläktat med ”täuschen” (bedra). Ord som ”schackra” och ”ocker”, ”ojämnt utbyte” och ”marknadsmisslyckanden” pekar på handelns mörkare sidor. Att man ibland vill dölja att det är fråga om handel visas av ordparet arbetsgivare/­arbetstagare. Det är ju i själva verket fråga om arbets­köpare och arbetssäljare.

Handeln kan uppfattas som ett fredsprojekt (Pax Britannica, EU), men också som en form för krigföring (frihandels­ imperialism, opiumkrigen, den nationella konkurrenskraften). Handelsbalansen kan vara positiv eller negativ; terms-of-trade kan vara fördelaktiga eller ofördelaktiga; centrum kan utsuga periferin; men importen från låglöneländer kan skada sysselsättningen och rentav demokratin i höglöneländerna. Det råder en aldrig sinande dispyt mellan dem som står för ”frihandel” och dem som talar för ”protektionism”.

Råvaror mot arbete För ekonomer är det mer eller mindre självklart att ju friare handeln är desto bättre. Dani Rodrik, prisad professor i internationell politisk ekonomi vid Harvard, har frågat sig om inte globaliseringen gått för långt. Han har fått ilskna kommentarer av sina kolleger. “Du ger ammunition åt barbarerna”, kan det heta. När jag var ung lärare vid Stockholms universitet och skrev en satirisk artikel om lärobokens tes, att det inte kunde förekomma exploatering i samband med utrikeshandel, blev jag först utskälld på ett myc­ket osvenskt sätt och sedan utflyttad från den korridor där mina kolleger hade sina arbetsrum.

På 1700-talet hade ekonomerna en annan inställ­ning.

Den doktrin som då gällde, merkantilismen, utgick ifrån att det var bra att importera så mycket råvaror som möj­ligt och exportera sådana varor som krävde mycket och helst dyrt arbete. ”De råämnen (matter) som ett land exporterar är vad landet förlorar; priset för det arbete som exporteras är vad det vinner”, skrev James Steuart (1713–1780). Han var den första som utarbetade en systematisk bok

Den atlantiska triangelhandeln EN VÄRLDSOMDANANDE HANDEL var den så kallade atlantiska triangelhandeln från 1500- till 1800-talet. Fartyg lastade med tyg, koppar, krimskrams, glaspärlor, vapen och ammunition avseglade från Västeuropa för förliga vindar till Västafrika. Där byttes varorna mot slavar. Slavskeppens nästa etapp gick till Nya världen. De som överlevde transporten såldes som slavar till plantagerna. Skeppen ren­g jordes noggrant och lastades med socker, melass, rom, tobak och hampa. Resan tillbaka till Västeuropa underlättades av Golfströmmen. Ett varv tog ett knappt år att fullborda.

HANDELN OMVANDLADE tre kontinenter. Europa beri­ kades och fick eftertraktade råvaror, Afrika förråades och efter­sattes, Karibien och Sydstaterna utvecklades till brutala slavekonomier.

Rum (and goods) to Africa

EN SENARE VARIANT av den atlantiska triangelhandeln leddes från New England, isynnerhet delstaten Rhode

Sugar to New England

Island. I New England gjordes rom på melass från Karibien.

Romen exporterades till Västafrika, där man inköpte slavar för sockerplantagerna i Karibien. Den här handeln var lika

Slaves to the Americas

destruktiv för Afrika som den som tidigare hade skötts av västeuropéerna.

• 13 •

i politisk ekonomi. Steuart förespråkade en aktiv handels­politik med förbud, tullar och subventioner, i syfte att att utveckla den nationella ekonomin och samla guld. Guld behövdes ju för att finansiera armén och flottan. Även om guldets betydelse för ett land inte spelar samma roll som då, behövs det inte mycket fantasi för att se att samma principer ofta styr handelspolitiken ännu idag. Det gäller att sälja sådant som kräver mycket kunskap (Japan) eller som kräver mycket arbete (Kina) för att kunna importera nödvändiga råvaror – i synnerhet olja – och för att hålla sig med en tillräckligt stor valutareserv.

Vem utnyttjar vem?

Liberala ekonomer, som Adam Smith (1723–1790) och David Ricardo (1772–1823), tillbakavisade de merkantilistiska föreställningarna. I synnerhet Ricardos teori om komparativa fördelar övertygade majoriteten av national­ekonomerna. Även om ett land inte är produktivare än ett annat i någon bransch, så lönar det sig ändå att gå in för frihandel eftersom det alltid finns relativa fördelar, det vill säga olika stora produktivitetsskillnader mellan bransch­erna i länderna. Ricardo använde sig av ett numeriskt exempel i vilket både England och Portugal produ­cerade vin och tyg. I exemplet var Portugal det mer avancerade landet med en högre produktivitet i både vin- och tygproduktionen. England kunde emeller­tid konkurrera ifråga om tyg, tack vare att tyg­produktionen där var relativt förmånlig i för­hållande till vinproduktionen. I exemplet lönade sig frihandel för båda. Portugal spe-

•

cialiserade sig på produktion av vin och England på tygframställning.

Ricardos exempel var inte taget ur luften. Portugal och England hade, genom ett handelsavtal från år 1703, kommit överens om att England inte skulle uppbära tullar på portugisiskt vin, medan Portugal slopade sina tullar på engelska textiler. Det var ett slags frihandelsavtal, fastän det i merkantilistisk anda var riktat mot Frankrike och Spanien. En följd av avtalet var att England på sikt blev mer industrialiserat, medan de feodala jordägarnas makt stärktes i Portugal. På kort sikt vann båda, men på längre sikt var det England som drog det längsta strået. Det ursprungligen ekonomiskt mer framskridna Portugal förvandlades småningom till en brittisk junior partner.

Ett aktuellt exempel på en asymmetrisk relation är handeln mellan USA och Kina. Den har redan för­ ändrat makt­ förhållandena i världen. USA:s export till Kina består i hög grad av livsmedel, skogsprodukter, metaller och kemikalier, medan importen från Kina utgörs av industri­varor, numera mest elektronik.

Obalansen är enorm. Under 2012 var värdet av USA:s export till Kina 110 miljarder dollar, medan importen från Kina uppgick till 425 miljarder. Men vem utnyttjar vem? Lågavlönade kinesiska arbetare sliter för att de amerikanska konsumenterna ska kunna köpa billiga prylar av alla de slag. Men Kina industrialiseras i snabb takt och håller på att utvecklas till världens ekonomiska centrum. I USA förlorar allt fler arbetare sina jobb och lönenivåerna pressas ner. Samtidigt växer den privata och den offentliga utlandsskulden på ett ohållbart sätt.

Varje dollartillgodohavande – det må finnas var som helst i världen – är i princip ett krav som i sista hand ställs på den amerikanska ekonomin. Det är Kina som har de största dollartillgodohavandena idag.

Negativa effekter externaliseras Inom nationalekonomin talar man om positiva och negativa externa effekter. De här effekterna kan vara pekuniära, vilket innebär att handeln mellan två parter inverkar på prisbildningen och inkomsterna också för utomstående. Men ännu viktigare är de icke-pekuniära effekterna. De kan glädja eller drabba genom att inverka på samhället och miljön på ofta oväntade sätt. Starka aktörer försöker att internalisera de positiva och externalisera de negativa effekterna. Om man lyckas med det ökar de egna inkomsterna, samtidigt som en allt större del av kostnaderna får bäras av utomstående; de som inte deltagit i beslutet eller överenskommelsen.

Man har ofta framhållit att frihandel är ett bra sätt

14 •

att minska de nationella storföretagens och de politiska makt­havarnas möjligheter att manipulera marknaderna till sin egen fördel på allmänhetens bekostnad.

Frihandel på lika villkor har därför upp­fattats som ett sätt att främja välstånd och jämlikhet. I en värld som domineras av jättelika övernationella företag har situationen förändrats radikalt. Reglerna för den ”fria” handeln utformas i allt högre grad för att underlätta dessa starka aktörers möjligheter att tillgodo­göra sig de positiva effekterna, samtidigt som man undviker kostnaderna för de negativa. Genom att kapitalet blivit hyperrörligt globalt har dess­utom grunderna för Ricardos frihandelsresonemang under­grävts.

Trots att det inte rör sig om orättvis handel i sig måste de externa effekterna beaktas: De positiva kan staten förstärka genom lagstiftning och stöd; de negativa kan man minska genom förbud och kontroller. Ju mera frihandel desto svårare blir det för ett enskilt land att vidta sådana åtgärder.

Aktuella frihandelsförhandlingar Som bäst pågår förhandlingarna om ett frihandels­ område omfattande alla Stillahavsländer: Trans-Pacific Partnership (TPP). Kina och USA är de viktigaste förhandlarna. Om avtalet genomförs kommer det att reglera villkoren för hur handeln ska försiggå. Samtidigt som det skyddar de multinationella företagens pat­ ent och rättigheter fråntar det de enskilda länderna möjligheter att sätta upp egna produktstandarder.

Kapitalet blir ännu mer globalt på bekostnad av den nationella demokratiska kontrollen över ekonomin.

USA och EU har inlett förhandlingar om ett mot­ svarande avtal Transatlantic Trade and Investment Partnership, som på samma sätt skulle inskränka de enskilda ländernas suverän­itet och demokrati. I fri­ handelns namn skulle det bli svårare att genomföra nationella regler för att skydda arbetskraften, miljön och den lokala ekonomin. Förhandlingarna motiveras med att tillväxten och syssel­sättningen skulle främjas, men i själva verket är det de multinationella företagen som driver på en ytterligare liberalisering av världs­ ekonomin. Det är emellertid inte längre så opportunt att tala för mera handels­liberalisering. Det framgår till exempel av ett inlägg av vår handels­minister inför den amerikanska handelskammaren i Finland: “Jag fick rådet att kalla den motsedda överens­ kommelsen allt utom ett frihandelsavtal”, skrattade utrikeshandelsminister Alexander Stubb i ett soligt Helsingfors fredag morgon. “Så låt oss kalla det TTIP”. (http://www.amcham.fi/reaching-for-the-ttip/)

Staternas suveränitet minskar I en globaliserad ekonomi minskar staternas suveränitet genom att deras möjligheter att välja sin utvecklingsväg beskärs. De principer som antogs i FN på 1970-talet och som syftade till en Ny ekonomisk världsordning, i vilken staternas ekonomiska rättigheter skulle garanteras, förbyttes under de följande decennierna i sin motsats.

Trots att motståndet mot den fria kapitalrörligheten, privatiseringen och skatteflykten vuxit är det fortfarande starka krafter som driver på den nyliberala globaliseringen.

Globaliseringen gör att avstånden mellan köpare och säljare, producenter och konsumenter, blir så stora att det är omöjligt att reda ut vilka effekterna blir. Den som köper en skjorta i Finland kan omöjligt veta vilka effekter köpet har på miljön, arbets­förhållandena eller makt­ förhållandena i de länder som deltagit i produktionen.

I en värld där de enskilda staterna förlorat kontrollen över sina ekonomier är det en stor risk att de negativa externa effekterna drabbar såväl de länder som handlar med varandra som världen i sin helhet. Världen är full (i termer av ekologiska fotavtryck) och ojämlik (i fråga om inkomster och makt). Det är en värld som på många avgörande sätt skiljer sig från idyllen i Albinssons berättelse om den märkvärdiga chokladbiten.

För att medborgarna ska kunna verka för en jämlikare och ekologiskt mer hållbar planet, krävs en ny ekonomisk ordning. Vi måste avgränsa de områden inom vilka handeln och kapitalrörligheten ska var helt fri och vi måste få instrument genom vilka områdena kan styra handeln med resten av världen så att den inte skadar samhällena och miljön.

JAN OTTO ANDERSSON är docent i internationell ekonomi vid Åbo Akadem efter en lång karriär som forskare och lärare i nationalekonomi • 15 •

ULF SÄRS:

BOJKOTT ELLER SAMTAL?

S

peciellt under senare hälften av 1900-talet uppmanade medborgarrörelser, fackföreningar och kyrkor inte sällan sina medlemmar att vägra köpa olika slags produkter för att få företag eller stater att handla mer rätt­vist. En konsumentbojkott vill åstadkomma ekonomiska följder som tvingar de berörda att ändra sin politik. För att en bojkott skall vara effektiv bör den vara välorganiserad, gälla identifierbara produkter och ha ett klart definierat syfte.

Vid sidan av organiserade bojkotter kan människor spontant bojkotta produkter för att uttrycka sin åsikt, som då många i mitten av 1990-talet lät bli att köpa franska viner för att visa att de var emot Frankrikes planerade kärnvapen­prov. Å andra sidan kan en konsumentbojkott förstärkas av mer omfattande ekonomiska sanktioner som i fråga om Sydafrika.

Reglera bolagens verksamhet Bojkottkampanjerna utgick från att det gällde att försvara människan mot marknadskrafterna. Också

•

politikerna var inne på den linjen. FN:s nya ekonomiska världs­ordning 1974 ville slå vakt om u-ländernas rätt att själva förvalta sina naturtillgångar och reglera transnationella bolags verksamhet.

Allt förändrades på 1990-talet. Till miljötoppmötet i Rio 1992 hade FN:s center för transnationella bolag utarbetat ett förslag om bindande internationella bestämmelser för bolagen. Under påtryckning från bolagen förkastades förslaget. I stället antogs en rekommendation om frivilliga etiska regler. Centret för transnationella bolag upplöstes.

Inför millennieskiftet 2000 uppmanade FN:s general­sekreterare Kofi Annan företag att ingå s.k.

Global Compact-avtal med FN. I dem förbinder sig bolagen att beakta mänskliga rättigheter, arbetstagarnas rättigheter och miljö­ansvar. En del medborgarorganisationer stöder Global Compact. Andra organisationer anser att avtalen närmast ger företagen möjlighet att förbättra sin image utan att i grunden ändra sin verksamhet.

På 2000-talet har många organisationer och nätverk frångått bojkotter. En bojkottkampanj kräver stora arbets­insatser för att vara effektiv och drabbar ofta i första hand dem man vill stöda. T.ex. skulle en bojkott av kläder från Bangladesh leda till att arbe-

16 •

tarna förlorar sin enda inkomstkälla. Då anser man det vara en bättre strategi att förhandla med företagen om att förbättra arbetsvillkoren. Man har också inriktat sig på att minska konsumtionen överhuvud, sprida information om företags verksamhet, samla in namn på protestlistor och ifrågasätta företagens image, t.ex. genom motreklam.

Allt fler organisationer satsar på samtal med företag om etik och samhällsansvar. Om fattigdomen i världen skall kunna avskaffas behövs samverkan av alla krafter, också etiskt engagerade företagsledare och investerare. Men samtidigt måste organisationerna fortsätta sin kritiska bevakning av bolagens verksamhet. Och fortsätta arbeta för att få till stånd internationellt bindande bestämmelser för transnationella bolag.

Nestlé, Shell och andra företag Den mest långvariga bojkotten, som gäller livsmedelsjätten Nestlé, är ett gott exempel på proble­ matiken. Den internationella bojkotten inleddes

1977 som protest mot Nestlés marknadsföring av modersmjölks­ersättning i u-länder. Unicef räknar fortfarande med att 1,5 miljoner barn varje år dör på grund av att mödrar slutar amma för tidigt. Barnen går miste om det immunförsvar moders­ mjölken innehåller, ersättningen blandas i smutsigt vatten och späds ut för mycket. Bojkotten fortsätter, men i Finland är det numera främst individer som bojkottar Nestlés produkter.

WHO antog 1981 en kod för marknadsföring av modersmjölksersättning. IBFAN, det internationella nätverket för barnmatsaktioner, övervakar WHOkoden i cirka 100 länder. Nestlé är det företag som oftast bryter mot koden. Nestlé har satsat stora summor på PR för att motverka bojkotten. Men boj­kotten har också bidragit till att Nestlé har upphört med många av de värsta marknadsföringsmetoderna.

Unicef och WHO för numera samtal med Nestlé för att få slut på kränkningarna av koden. Nestlé menar att medborgar­organisationerna borde samarbeta i stället för att bojkotta. Men Nestlés handlande i praktiken visar att ekonomin väger tyngre än etiken.

Bojkotten ger konsumenterna en möjlighet att stöda de internationella på­tryckningarna på Nestlé.

En annan resultatrik bojkott är kampanjen mot

• 17 •

Shell. Shell meddelade att en oljeplattform nära Skottland skulle sänkas i havet år 1995. Green­peace ordnade en internationell bojkott mot sänkningen av plattformen. 1998 tog Shell tillbaka sitt beslut, plattformen fördes till Norge och delar av den återanvändes. Shell har också bojkottats för sin roll i Sydafrika och i anledning av mordet på Ken Saro-­ Wiwa, ogoniledare som motsatte sig olje­bolagens verksamhet i Nigeria. Andra företag som varit föremål för bojkotter är Coca-­Cola, McDonald’s, Nike och Mitsu­bishi.

Sydafrika, Turkiet och Israel Bojkotter har också riktats mot stater. Den mest kända gällde rasdiskrimineringen i Sydafrika. En inter­nationell bojkott inleddes redan 1959, men först 1983 uppmanade en rad finländska organisationer medborgarna att sluta köpa sydafrikanska produkter.

I Finland blev bojkotten av Sydafrika effektiv då bil- och transportarbetarfacket AKT anslöt sig och såg till att importen från Sydafrika upphörde nästan helt. Vid sidan av konsumentbojkotten genomfördes också akademiska och sportsliga bojkotter och omfattande ekonomiska sanktioner. Bojkotterna och sanktionerna bidrog till att ras­åtskillnadspolitiken kunde avslutas utan blodbad.

Andra länder som har blivit föremål för boj­kotter är Turkiet och Israel. Människor har uppmanats att inte turista i Turkiet för att få landet att ändra sin människorättspolitik, främst behandlingen av kurderna. I fråga om Israel förespråkas i dag oftast endast en bojkott av produkter från de ockuperade områdena för att få Israel att upphöra med de illegala bosättningarna som hindrar fredsprocessen.

Bojkotterna och sank-

Jätteräkor

tionerna bidrog till att

Bojkotter kan också riktas mot enskilda produkter. Den globala marknaden med jätteräkor är en växande miljard­industri. Odlingarna av jätteräkor betecknas av WWF som en miljömässig och social katastrof. Miljö­organisationerna har i princip bojkottat jätteräkor i mer än 20 års tid. Trots detta ökar produktionen. Därför har WWF nu gått in för att pröva nya lösningar, bl.a. genom att delta i en internationell dialogprocess kring odlad fisk och skaldjur.

ras­åtskillnadspolitiken kunde avslutas utan blodbad.

•

18 •

FRED OCH FRÖJD

Visslare

D

et kan vara farligt att vissla. I min hemstad Esbo gällde tidigare en ordningsstadga som förbjöd visslande i staden. Det här väckte en viss munterhet och tidskriften Vagabond upp­ märksammade förbudet, delvis tack vare min insats. Tidskriften The European hittade notisen och snart gick en massa européer omkring och log åt den grönköpingska staden i norr, där man inte fick vissla. Men vad har det med fredsrörelsen att skaffa?

Efter snart ett halvt sekel som fredsaktivist har jag hunnit besöka många fredsträffar, små lokala möten och gigantiska internationella tillfällen. Minnena flyter lätt ihop men vissa rörelser minns jag bra som symboler för hela mötet.

Så var judisk-palestinska kollektiv i Israel bärande symboler både under världens första freds­olympiad i Aten 1989 och IPB:s fredsforum i Barcelona 2004.

Till min glädje märkte jag att kollektivet Neve Shalom / Wahat al-Salam hade överlevt i minst 24 år.

Hoppas det lever fortfarande.

Det största fredsmöte som jag har deltagit i hölls i Haag 1999 med en myriad deltagare. Det var ett hundraårs­ jubileum av den första Haagkonventionen 1899 som Rysslands Nikolai II tog initiativ till. Utbudet var enormt, vi gick från träff till träff, bland föreläsningar och diskussioner med internationella toppar inom fredsrörelsen.

Kampanjen mot landminor, som fått Nobels fredspris, bjöd på dramatik. En colombiansk kille berättade i mindiskussionen att två av hans vänner hade dött av person­minor. Sen dess har han jobbat oavbrutet mot minor. Och träffens höjd­punkten: Att få träffa Jody Williams, som fick Nobels fredspris i egenskap av grundare av och ledare för International Campaign to Ban Landmines!

En del på mötet var bekant, det mesta var nytt. Där hörde jag första gången om visslarna, The

Whistleblowers, och tyckte genast att rörelsen var modig och fin. Att utsätta sig för faror för att sprida kunskap om staters och andra organisationers lagbrott och andra rackartyg är värt all aktning.

Namnet är väl valt. Ett råd i samband med kvinnors självförsvar är att de ska ha med sig en vissel­ pipa och blåsa i den om de blir antastade. Om man blir utsatt för våld eller annat brott, kan en vissling leda till att man får undsättning.

Idag har vi flera visslare som har det svårt eller lever farligt. Jag tänker på Julian Assange, Chelsea Manning och Edward Snowden. Låt oss ta väl vara på dem!

• 19 •

Fredman

illustration: Bo Lundell, På spaning efter rättvisa (1977)

RÄTTVIS HANDEL – inte välgörenhet

Valentin Chinchay plockar kaffebönor i Ecuador. foto: didier gentilhomme / rättvis handel rf

D

et var på 1980-talet som holländska biståndsarbetare frågade kaffeodlare i Mexiko vad bönderna själva ansåg sig behöva för hjälp. Kaffeodlarna lär ha svarat att de inte behövde välgörenhet, de ville få ett rättvist pris för sitt kaffe. Det var startskottet för den rättvisa handel som idag kännetecknas av märket Fairtrade.

Den rättvisa handelns historia sträcker sig ändå längre bakåt än så. Redan under årtiondena efter andra världskriget var det vanligt att till exempel student­ rörelser och kristna grupperingar i Europa stödde småbönder och hantverkare i utvecklingsländer genom att idka direkt handel med dem. Genom att lämna

•

bort mellanhänder kunde man trygga att producenterna fick ett schysst pris för sina varor.

I Finland grundade man de första Världsbutikerna år 1978. Världsbutiker finns nu på elva orter runt om i Finland, bl.a. i Helsingfors, i Tammerfors och i Uleåborg. Butikerna säljer än idag varor som är köpta direkt av producenter i det globala syd. Till exempel i världsbutiken i Tammerfors rostar man själv det kaffe som köps in direkt av zapatistiska kooperativ i Mexiko.

Då man idag talar om Fairtrade eller Rättvis handel talar man ändå oftast just om märket Rättvisemärkt (se loggan på nästa uppslag). Till Finland kom Rättvisemärkt för 15 år sedan och tanken är att göra det lätt för konsumenter att välja rättvisa produkter i sin

20 •

närbutik. Grundidén är fortfarande densamma som de mexikanska kaffeodlarna förde fram: att alla människor ska ha rätt att kunna för­sörja sig på sitt eget arbete.

Världsmarknadspriset på kaffe och andra jordbruks­ produkter svänger häftigt från år till år och det gör det svårt särskilt för småodlare att trygga sin utkomst och planera långsiktigt. En av grundpelarna i Fairtrade-­ systemet är att det garanterar bönderna ett minimipris för deras produkter. Garantipriset, långa handels­ kontrakt och förhandsbetalningar gör att odlarna och deras familjer kan leva en tryggare tillvaro.

Förutom ett garantipris betalas producenterna i Fairtrade-­systemet också ett så kallat premium eller tillägg. Beslutet om hur Fairtrade-tillägget ska användas fattas gemensamt av bönderna, enligt demokratiska principer i kooperativ. Tillägget ska användas till projekt som stöder det lokala samhället, t. ex. en ny skola, hälsovård, eller investeringar i produktionen.

För arbetare på plantager tryggar Rättvis handel en lag­enlig och gradvis ökande lön, skäliga arbets­ förhållanden och rätt att organisera sig fackligt.

För att bönder ska kunna komma med i Fairtrade-­ systemet måste deras odling uppfylla vissa krav.

Kriterierna bygger till stor del på Internationella arbets­ organisationen ILO:s bestämmelser om att motverka barnarbete och diskriminering. Dessutom finns det strikta miljökrav och det är bland annat förbjudet att använda genmanipulerade frön.

Det är producenterna i syd och Fairtrade-­ organisationerna i nord som tillsammans kommer överens om kriterierna i systemet. Ett oberoende certifierings­organ, FLO-Cert, övervakar att principerna efterföljs. Fairtrade certifierar aldrig hela företag, utan det är enskilda produkter som pryds med den blågrönsvarta loggan för att berätta för konsumenter att den som odlat bananen, kaffet eller kakao­bönorna har fått ett skäligt pris för sin produkt.

Idag produceras Rättvisemärkta produkter i 63 länder i det globala syd och cirka 1,2 miljoner små­ odlare och plantagearbetare samt deras familjer är med i systemet. Försäljningen av Rättvisemärkta produkter ökar ständigt, och i Finland har tillväxten varit tvåsiffrig de senaste åren. Det betyder att alltfler småodlare får ett schysst pris för sina varor.

Men ändå talar vi fortfarande om en marginell del av världshandeln. Tiotals miljoner familjer förtjänar sitt uppehälle genom kaffeodling, och då är kaffet endast en av tusentals produkter som vi i Finland importerar från globala syd. Det är alltså inte utan betydelse vilket paket finländska kaffedrickare väljer i butiken.

Lotta Staffans skriver om och jobbar för etisk handel

Organisationerna i Finland RÄTTVIS HANDEL RF Systemet för Rättvis handel har skapats för att ge småbönder och arbetare på stor­ plantager i u-länderna en bättre ställning i den inter­nationella handeln. Tanken är att minska fattigdomen med hjälp av handel.

Rättvisemärkta certifierade produkter säljs idag i nästan alla livsmedelsbutiker i Finland.

Till Rättvis handel rf:s cirka 30 medlems­ organisationer hör bl.a. Marthaförbundet, Kyrkans Utlandshjälp och flera fackförbund.

Föreningen delar också ut hederstitlarna Rättvis stad och Rättvis församling.

Läs mer om Fairtrade-systemet på Rättvis handel rf:s hemsida: www.reilukauppa.fi/se

FÖRENINGEN FÖR ETISK HANDEL (EETTISEN KAUPAN PUOLESTA RY) Föreningen för etisk handel (Eetti) är en politiskt och religiöst obunden organisation som arbetar för en rättvis och ekologiskt hållbar världshandel. Eetti främjar rättvis handel bland annat genom att sprida infor­ mation om Fairtrade och genom att väcka diskussion om företagsansvar i globala produktions­kedjor. Verksamheten planeras och utförs i första hand av föreningens fri­ villiga runt om i landet.

Eetti är bland annat medlem i det inter­ nationella nätverket Rena kläder (Clean clothes) som strävar efter att förbättra arbetsförhållandena för de miljontals män­ niskor som jobbar inom klädindustrin i det globala syd. Föreningens frivilliga besöker också skolor för att tala med elever om frågor gällande inter­nationell handel. www.eetti.fi VÄRLDSBUTIKERNA Världsbutikerna säljer produkter till­ verkade av småproducenter i Asien, Afrika och Latinamerika. Varorna i butikerna är tillverkade i enlighet med de principer för rättvis handel som slagits fast av den inter­ nationella organisationen World Fair Trade Organization, WFTO.

• 21 •

Borttappad i certifikatdjungeln?

Det har blivit allt svårare att få information om produkterna vi köper: produktionskedjorna sträcker sig i många fall över flera länder och det är sällan man ens köper matvaror direkt av producenten i grannkommunen. Kunden får vara nöjd om försäljaren i klädbutiken kan berätta ens vilket land den nyinköpta t-skjortan kommer ifrån.

Många vill ändå veta mer om produkterna och deras tillverkningsförhållanden, och särskilt gällande livsmedel har situationen i viss mån förbättrats. Det har nämligen börjat dyka upp certifikat som kan berätta för konsumenten någonting om produktens ursprung, och en stor del av certifikaten gäller just för jordbruksprodukter.

Det är ändå inte alltid så lätt att hitta rätt i den växande certifikatdjungeln och att kunna tolka vad som egentligen ligger bakom de olika märkena.

Nedan presenteras några av de vanligaste certifikaten och principerna bakom dem.

På Konkurrens- och konsumentverkets hemsidor kan man hitta närmare information om olika certifikat som gäller också andra produkter än livsmedel, till exempel energisnåla hushållsmaskiner: http://www.kuluttajavirasto.fi/eko-ostaja/

Sammanställt av Lotta Staffans

Inhemska produkter Kriterierna för beviljandet av märken för inhemsk produktion varierar mellan olika produkter. Oftast ingår inga miljö­krav (förutom gällande märket för inhemska grönsaker).

GOTT FRÅN FINLAND – SVANMÄRKET

Hittas på livsmedel som är produc­ erade i Finland. Kött, ägg och mjölk ska vara 100 % producerat i Finland, medan råvarorna i andra livsmedels­ produkter ska härstamma till 75 % från Finland.

RENT INHEMSK -FLAGGAN

För grönsaker som är odlade i Finland samt för förädlade livsmedel av grön­ saker som är tillverkade i Finland av finländska livsmedel. Producenterna binder sig också till att följa god odlings­praxis.

NYCKELFLAGGAN

För inhemska produkter eller tjänster.

Beviljas för produkter som tillverkats i Finland. För tjänster gäller att ägandet ska vara finländskt och huvudkontoret i Finland.

•

22 •

Ekoprodukter Ekologisk odling bevarar naturens mångfald och slösar inte med naturresurser. Grunden för ekoodling ligger i alter­nerandet mellan olika växtslag för att förbättra markens bördig­het och förhindra erosion. Genetiskt manipulerade växter är förbjudna.

EKOSOLEN – KONTROLLERAD EKOPRODUKTION

Beviljas av Livsmedelssäkerhetsverket Evira för produkter som uppfyller EU:s krav på ekoodling. Pryder jordbrukspro­ dukter, djurfoder och livsmedel om 95 % av de ingredienser från jordbruket som använts har odlats ekologiskt. Gäller både inhemska och utländska produkter.

EUROPALÖVET

Samma kriterier som för den kontrol­ lerade ekoproduktionen i Finland.

Märket är obligatoriskt på alla färdigt packade livsmedelsprodukter som tillverkats inom EU. För ekoprodukter som tillverkats utanför EU är märket frivilligt.

DEMETER

Används på produkter som till 90 % består av ingredienser som upp­fyller krav på biodynamisk odling enligt Bio­ dynamiska föreningen rf. Produkterna up­ pfyller dessutom EU:s krav på ekoodling.

KRAV

Krav är det svenska märket för eko­ odling och märket finns också på flera svenska produkter som säljs i Finland.

NYCKELPIGAN

Beviljas av Förbundet för naturenlig odling (Luomuliitto) för produkter som upp­f yller både de officiella kraven på ekoproduktion och för­ bundets egna krav. Finns endast på inhemska produkter.

Produkter från globala syd Produkter (nästan uteslutande livsmedel) från utvecklings­länder kan ha något av följande certifikat för att trygga grundläggande mänskliga rättigheter. Fairtrade har de mest omfattande kriterierna.

UTZ CERTIFIE

Ett ursprungligen holländskt certifikat som gäller kaffe, te och kakao. Det är främst plantageodling som certifieras utgående från ILO:s principer och det finns inget garanti­pris utan priset förhandlas fram mellan uppköpare och producent. Producenten får ett UTZ-tillägg.

FAIRTRADE – RÄTTVISEMÄRKT

RAINFOREST ALLIANCE

Ett certifikat som grundats av en ameri­ kansk organisation som strävar efter att skydda regnskogar och biodiversiteten i det globala syd. Man har lagt upp kri­ terier som utgår från ILO:s konvention­ er för odling av bl.a. banan, kaffe, citrus­ frukter och blommor. Största delen av produktionen sker på plantager och det finns inget garantipris.

• 23 •

Största delen av producenterna är småbönder som får ett garantipris samt ett Fairtrade-tillägg som ska användas till projekt som gynnar det lokala samhället. Arbetare på plantager får lagenlig och stegvis stigande lön. Kriterierna bygger på Internationella arbetsorganisationen ILO:s konventioner, samt strikta miljö­ krav. Organisationer i syd och i nord har 50 % bestämmande­rätt var.

Konsumentförbundet: ANVÄND DIN MARKNADSKRAFT

K

uluttajaliitto – Konsumentförbundet ry är ett självständigt, politiskt obundet, oberoende och opartiskt förbund som bevakar konsumenternas intressen och rättigheter. Förbundet inledde sin verksamhet i den nuvarande formen år 1991 och verkade under namnet Finlands Konsumentförbund ända till år 2011. Förbundet har 65 medlems­organisationer som i huvudsak fungerar som lokala konsumentföreningar samt två riksomfattande organisationer.

En viktig målsättning för Konsumentförbundet är att uppmuntra konsumenterna att driva sina intressen samt främja konsumentmedvetenhet och medveten konsumtion. Förbundet bevakar konsumenternas intressen både i samhället och i marknadsmiljö, verkar för rättvisa och måttlighet i konsumtion och försöker att genom konsument­politiska åtgärder värna om miljön.

Intressebevakningens främsta syfte är att garantera ett kvalitativt konsumentskydd samt ett effektivt rättsskydd. För tillfället håller man bl.a. på att utveckla lagstiftningen för grupptalan och tryggandet av grundservice för alla konsumenter. Med understöd från Penningautomat­ föreningen PAF ger Konsumentförbundet råd i bostadsärenden i frågor som gäller bostadsaktiebolag och hyror. En speciell målgrupp är invandrare som även tilldelats info­ material bl.a. på ryska och på somaliska.

I kost- och livsmedelsfrågor koncentrerar sig Konsumentförbundet, förutom på intresse­ bevakningen, på olika projekt. Det projekt som för tillfället är det mest betydande – och som finansieras av PAF – fokuserar på att informera konsumenterna om de nya nordiska närings­rekommendationerna.

När det gäller ekonomiska frågor följer förbundet med pris- och kostnadsutvecklingen, men ger även råd om hur konsumenterna skall sköta sin ekonomi.

•

Man informerar också om bl.a. överskuldsättning och hjälper barn och ungdomar samt pensionärer att få inkomster och utgifter att gå ihop.

En central målsättning är också att konsumenterna både som individer och samfund skulle använda sin marknadskraft för att stärka en hållbar och etisk konsumtion. Konsument­förbundet anser att de val som konsumenterna gör har en stor inverkan på såväl miljön som på människors och djurs välbefinnande.

Konsumentparlamentet är en ny verksamhetsform, ett forum för organisationers konsumentpåverkan som konsument­förbundet koordinerar. Parlamentet samlar varje år tiotals riksomfattande betydelsefulla organisationer kring olika teman. Parlamentets verksamhets­ mål är att organisationerna tillsammans tar ställning i frågor som är viktiga för konsumenterna.

JUHA BEURLING är generalsekreterare för Konsumentförbundet. ÖVERSÄTTNING YRSA

24 •

VON HERTZEN

N OT I S

EOS – ÅRETS KULTURTIDSKRIFT det tredje finlandssvenska kulturtidskriftspriset på

1.500 euro har tilldelats barntidningen Eos, som i år fyller 120 år. Pristävlingen ordnades av Tidskriftscentralen rf och vinnaren har utsetts av riksdagsledamot och f.d. kulturminister Stefan Wallin.

Ur Wallins motivering: ”Eos hör till de tidskrifter i Finland som redan blivit något av en tryckt institution. Grundad 1893 har den hört till den finländska barn- och ungdomskulturen under en smärre evighet. Själv hörde jag till prenumeranterna i slutet av 70-talet och minns hur det kittlade i maggropen när man kom hem från skolan och hittade ett pinfärskt nummer i postlådan.

Hur skulle det gå med Peters baby? Hade man fått in det alster man skickat in? Fanns det bilder på nån kompis?

”En tryckt stafettpinne, från generation till generation, i Svenskfinland.”

Till min glädje märker jag att Eos fortfarande lyckas väl med sin lindans i barnens och tonåringarnas värld. Att behandla teman som samlevnad, rusmedel, sunda levnadsvanor och den ofta ganska ruggiga verkligheten på internet utan att bli mästrande är en verklig balansgång. Detta lyckas Eos med i en lättöverskådlig layout, som kombinerar allvar med glättighet. Tecknade bilder, lokala infallsvinklar och ett jordnära grepp om verkligheten ger tidningen och dess budskap en vardaglig förankring, som de flesta barn och unga säkert känner igen. Det väl tilltagna

Stefan Wallin delade ut pris till årets kulturtidskrift tillsammans med Tidskriftscentralens verksamhetsledare Christian Lång till Sonja Rosbäck från Eos. foto: hilda forss

sjoket med pyssel, frågesporter och korsord minns jag väl redan från min tid som aktiv läsare.

Eos lyckas också i lämpliga doser väva in aktuella samhälleliga frågor, som ofta kan kännas abstrakta och direkt svåra för ett barn. Ett lyckat exempel på denna pedagogik var helsidesartikeln inför presidentvalet, som ingick i nummer 1/2012.

Det är med glädje jag utser Eos till årets tidskrift.

Utmärkelsen går till ett med samtiden synkroni­serat alster utrustat med ett tidslöst uppdrag och med rollen som en tryckt stafettpinne, från generation till generation, i Svenskfinland.” eos ges ut av Nykterhetsförbundet Hälsa och Trafik rf.

Tidskriftens redaktör är sedan många år Susan Sandberg och dess webredaktör Sonja Rosbäck.

Eos är genom priset Tidskriftscentralens kandidat till den nordiska kulturtidskriftstävlingen som avgörs i samband med Helsingfors bokmässa i oktober.

• 25 •

Handla för rättvisa

Emmaus Ålands butik på Köpmansgatan i Mariehamn.

•

26 •

Hur konsumerar man så rättvist så möjligt? Är det genom att handla ekologiskt, närproducerat och rättvise­ märkt? Ja, det är det. Men det finns fler sätt.

E

mmaus Åland säljer ekologiska och rättvise­ m ärkta produkter från flera producenter i Afrika, Asien och Sydamerika. Producenterna är oftast människor med mycket små resurser. Det är människor som av olika skäl lever på marginalen, men som visar en inspirerande vilja att ta sig upp och förändra sina liv till det bättre. Vi kan hjälpa dem genom att köpa deras varor.

I den här texten fokuserar jag dock på en mer lokal variant av rättvis, miljövänlig och solidarisk handel. Nämligen betydelsen av att köpa begagnade varor istället för nya. Och betydelsen av att låta sina grejer få en andra chans när man har tröttnat på dem.

E

mmaus och många andra organisationer samlar in, säljer och skickar begagnade varor som bistånd. Bistånds­ aspekten känner många till, men Emmaus arbete är myc­ket mer än det internationella biståndet.

Man kan kort säga att Emmausgrupperna sysslar med tre saker: Socialt arbete, miljöarbete och bistånd.

Det sociala arbetet går bl.a. ut på att erbjuda arbetsplatser åt personer som annars har svårt eller kanske omöjligt att få jobb på den öppna arbetsmarknaden. På Emmaus får de arbeta med det de är bra på. De får göra ett riktigt jobb – ibland på sitt eget sätt. För en del av de stödanställda är Emmaus en brygga ut till arbetslivet.

Genom Emmaus får de samma möjligheter som andra i samhället.

M

iljöarbetet går för Emmaus Ålands del ut på att årligen ta emot över 200 ton varor som folk inte längre vill ha. Varor som annars till stor del skulle vara avfall. Genom Emmaus får varorna ett

Simon Sydén är stödanställd på Emmaus. Han har hand om varuinlämningen och jobbar dessutom ibland i antikvariatet.

längre liv, vilket betyder att sopberget minskar och att behovet av nyproduktion minskar. Med minskad nyproduktion minskar även nyttjandet av naturresurser. Det är rättvist att spara lite till kommande generationer.

B

iståndsarbetet går ut på att vi skickar bort en del av vårt överflöd till länder som har det sämre ställt. Mottagarna är vanligen organisationer som donerar en del av varorna och säljer en del, för att kunna bedriva socialt arbete och förändringsarbete i länder med stora ekonomiska och sociala klyftor. Här handlar det om långsiktigt förändrings­arbete, inte om välgörenhet. Det handlar om att skapa mer rättvisa samhällen. Det kan man bidra till genom att handla på Emmaus och genom att låta Emmaus ge avfallet en andra chans.

• 27 •

ROBERT JANSSON Verksamhetsledare, Emmaus Åland

REYKJAVIK 14.5.2013

intervju med silja bára ómársdottír TEXT & FOTO ULLA HOLMBERG ILLUSTRATION MAX, 7 ÅR

•

28 •

Inför en privat resa till Island i maj kontaktade jag bl.a. Ålands Fredsinstitut för att höra mig för om man i Reykjavik kunde få kontakt med någon som kunde berätta om freds­arbete på Island. Jag fick av Susann Simolin e-postadress och telefonnummer till en forskare vid Reykjaviks universitet, Silja Bára Ómarsdóttir och kontaktade henne.

S

ista dagen av min resa åkte jag till universitetet och fick en pratstund med Silja. Jag hade per e-post och telefon använt engelska, men det visade sig att hon också talade samma ”blandenaviska” som t.ex. mina vänortskontakter i Akranes använder och som är lätt att förstå.

Om sig själv berättar Silja att hon kommer från norra Island, trakten kring Akureyri. Hon studerade i USA 1993–2001, först vid Lewis and Clark University i Portland, Oregon och sedan vid University of Southern California. De senaste åtta åren har hon jobbat vid Islands universitet, den största av landets sju högskolor, där hon är biträdande professor i statskunskap och bl.a. föreläser i ämnen som genusfrågor och mänskliga rättigheter. Hon satt också med i kommittén för omarbetandet av den isländska konstitutionen i april–juli 2011 efter den ekonomiska kollapsen och hon ledde den underkommitté som ansvarade

för frågor som gällde mänskliga rättigheter samt miljön och naturresurserna.

Ett välsignat krig?

Den egentliga intervjun med Silja inleder jag genom att fråga vad hon anser om uttrycket ”the blessed war”. En av guiderna på den resa jag deltog i berättade att äldre människor efter kriget talade om det välsignade kriget och Silja bekräftar att andra världskriget till och med i skolornas historiebok omtalades som någonting positivt för Island. Orsaken var framför allt att kriget förde med sig många arbetstillfällen för islänningarna. Storbritannien, som ockuperade Island, byggde 1940 det flygfält som numera är Reykjaviks inrikesflygfält. Under åren 1942–43 byggde USA ett stort flygfält ca 50 km utanför Reykjavik i Keflavik, som var en amerikansk bas. Keflavik är numera Islands enda internationella flygfält med över två

• 29 •

30

Silja Bara Omarsdottir

miljoner passagerare per år. – Vägbyggen var också någonting som de allierade satsade på och som islänningarna såg som ”välsignelser”.

Silja påpekar att också många islänningar stupade i kriget, främst kanske på sjön. Också om antalet döda per capita var ungefär som i andra krigförande länder, kändes det inte så mycket på Island med dess lilla befolkning. Dess­utom torde antalet döda under kriget inte ha varit så myc­ket större än i fredstid, efter­som man var ganska van vid att folk drunknade eller dog i olyckor till lands.

Politiskt liv på Island Vi lämnar krigs- och efterkrigstiden och funderingarna kring hur ”blessed” kriget ansågs vara på Island och går över till att tala om de

•

skjutvapen per 100 invånare finns registrerade på Island

politiska partierna på Island och vilken inställning de har i frågor som gäller fred, Nato-­ tillhörigheten mm. Av de fyra dominerande partierna är endast det Vänstergröna partiet helt emot medlemskapet i Nato, medan de tre övriga, dvs. Självständighetspartiet, Framstegspartiet (centern) och Socialdemokratiska partiet är för.

I alltings­v alet i april fick de två center­b orgerliga partierna majoritet gentemot alla de andra partierna. Både den nya statsministern, Sigmundur David Gunnlaugsson, och utrikes­ m inistern, Gunnar Bragi Sveinsson, kommer från Framstegspartiet. I regerings­förklaringen säger man uttryckligen att Norge ska ta en aktivare roll i Nato-samarbetet. – Något egentligt grönt parti finns inte på Island, utan Vänstergröna partiet är en fortsättning på det isländska kommunist­ partiet, som upphört att existera för länge sedan.

Frågan om Islands eventuella inträde i EU diskuteras fortfarande en hel del, medan Natomedlemskapet tydligen av en majoritet på Island anses så självklart att man inte talar mycket om saken. Vänstergröna partiet vill att Island ska gå ur Nato och enskilda socialdemokrater vill också det, men inte socialdemokratiska partiet som sådant.

Någon egentlig fredsrörelse finns inte på Island.

Det som tidigare hette Anti Base-rörelsen har bytt namn till Anti-­m ilitärrörelsen och inom de kretsar­na kommer man kanske närmast det man i andra länder kallar freds­rörelsen. På Island finns ingen egentlig armé, men både sjöbevakningen och polisen har kontakter till utländska mili­ tära organisationer. Nato-basen i Keflavik lades ned 2006, men Island är kvar i Nato och landets luftrum bevakas i princip av försvarsalliansen.

Som känt har också icke-medlemmar i Nato som Finland ”erbjudits” möjligheten att ta del i be­ vakningen av Islands luftrum.

Silja berättar att det finns förvånansvärt mycket skjutvapen på Island – 30 vapen per 100 islän-

30 •

ningar. Kriminaliteten har ökat, men är inte oroväckande hög. Det är dessutom ganska svårt att komma undan rättvisans långa arm i ett litet land som Island.

En icke-militär organisation, som enligt Silja har stor betydelse i sammanhang där man utomlands ibland använder sig av militären är ISSR, Icelandic Search and Rescue Association. ISSR är en frivilligorganisation, som bl.a. deltar i räddningsaktioner och vid spaning efter försvunna personer. – På Wikipedia läser jag att ISSR har cirka 18 000 frivilliga medlemmar eller imponerande 6 procent av befolkningen.

Island – ett invandrarland Vi hinner också tala litet om invandringen på Island. Något överraskande är polackerna den i särklass största gruppen invandrare. Silja kastar en blick på datorskärmen, där hon tagit fram färska siffror. Det finns 9 363 invandrare på Island som har polskt medborgarskap, men dessutom finns det många som hunnit bli isländska medborgare.

Just den polska invandringen har en ganska speciell bakgrund, berättar Silja. Under det s.k. kalla krigets dagar var det många polska musiker som ville till väst. Man fick reda på att det på Island fanns små orter som sökte musiklärare och andra musiker, sökte och fick tjänster. Allt flera polska musiker – och småningom också andra yrkesgrupper – sökte sig till Island. Musiklivet på små orter fick ett rejält uppsving och den lilla katolska kyrkan på Island fick många nya medlemmar.

Enligt samma statistik finns det 272 000 islänningar som inte har någon utländsk bakgrund plus nästan 6 000 personer som är födda utomlands, men av isländska föräldrar och 15 000 personer vars ena förälder är icke-­isländsk. – Andra stora invandrargrupper (dock mycket mindre än den polska) är den filippinska och den litauiska.

Man kan konstatera att Island på relativt kort tid blivit mycket internationellt, då procenten invandrare av hela befolkningen närmar sig tio.

I mitt samtal med Silja Bara Omarsdottir tar vi också upp den allmänna människorättssituationen på Island. Silja nämner två framsteg som gjorts på

senare tid. Det ena gäller det isländska teckenspråket för döva, som fått samma status som det isländska skriftspråket. Det andra gäller trans­ sexuellas rättigheter – de har fått rätt att få ett nytt pass utskrivet efter könsbytet.

Inget fredsinstitut Till sist kommer vi in på fredsprojekt som inte varit direkt isländska, men som haft gett Island publicitet i freds­s ammanhang. Det ena som Silja nämner är minnesmärket över John Lennon, Imagine Peace Tower, som Lennons änka Yoko Ono lät bygga. En ljuspelare (som utnyttjar Islands geotermiska energi) på en liten ö utanför Reykjavik lyser upp kvällshimlen från 8 oktober till 9 december (John Lennons födelsedag resp. dödsdag) – men Silja påpekar att detta på intet sätt var ett isländskt initiativ och att Yoko Ono själv finansierade projektet.

Silja nämner också att det år 2006 gjordes ett försök att starta ett fredsinstitut på Island för att celeb­rera 20-­årsminnet av mötet mellan presidenterna Gorbatjov och Reagan på Island. De här planerna förverkligades i alla fall inte och Island har alltså fortfarande inget fredsinstitut. Silja påpekar att mötet mellan de två presidenterna år 1986 inte heller var någon ”isländsk grej”. Platsen var det enda isländska bidraget den gången.

Beträffande fredsarbete på Island menar Silja att det kunde ha lönat sig att kontakta det antimilitaristiska nätverket liksom också den vänster­ feministiska rörelsen MFIK. Tyvärr rymdes de kontakterna inte in i mitt program den här gången. Inte heller lyckades jag utröna vad den luther­ska kyrkan på Island eventuellt gör på freds­ arbetets område, fast jag på nätet hade läst att biskop Agnes M. Sigurdardottir hör eller har hört till direktionen för något slags fredscenter, som Silja dock inte kände till. - Det är egentligen bara trevligt att konstatera att det finns orsak för mig att besöka Island på nytt för att ta reda på mera.

• 31 •

ULLA HOLMBERG

HÅLLBAR ELEKTRONIK?

foto: basel action network

ANTTI KYLÄNPÄÄ

V

årt liv blir snabbt allt mera tekniskt.

I våra hem finns allt fler elektroniska apparater och många vill vara på nätet hela tiden också utanför hemmet. Allt detta erbjuder både oss och människor i u-länderna oerhörda möjligheter, men också stora utmaningar med tanke på människornas välmående och miljön.

Den virtuella världen fungerar nämligen inte utan materia. De metaller som används i våra apparater har alltid brutits och produkterna tillverkats någonstans. De använda apparaterna slutar också någonstans. Mängden elektroniska apparater som tillverkas är enorm: år 2012 såldes till exempel 1,7 miljarder mobiltelefoner och 350 miljoner

•

datorer. Tillverkningen och förstöringen sker till stor del i u-länder och det är ingalunda likgiltigt i vilka förhållanden det görs.

Tillverkningen av apparater Apparaterna har gått en lång väg innan de når konsumenten. De innehåller många slags metall allt från guld och silver till kobolt, tenn, koppar och tantal. Metallerna produceras på olika håll i världen. Även om en del av materialen har tagits fram i rimliga arbetsförhållanden är situationen till

32 •

exempel i demokratiska republiken Kongo verk­ ligt bekymmersam: barn gräver mineraler till elektroniska apparater för hand, vilket både är farligt och hindrar skolgången. Grävningen efter metaller i Kongo upprätthåller också det pågående inbördeskriget i landet, eftersom både de krigförande gerillarörelserna och företrädarna för regerings­ t rupperna finansierar sin verksamhet med att sälja mineraler.

På grund av den stora mängden apparater är också de ekologiska följderna av gruvverksamheten enorma. Då till och med Finlands miljö­ myndigheter har svårt att övervaka en gruva som Talvivaara är övervakningen i många andra länder ännu mera nonchalant. Metallerna skaffas också på många andra sätt som är problematiska för miljön. Till exempel i Indonesien muddrar man tenn från havsbottnen och skadar därmed värdefulla korallrev.

Elektronikvarumärkesbolagen monterar i allmänhet inte själva ihop sina apparater utan monteringen sköts i allmänhet av stora kontrakts­ tillverkare. Speciellt Foxconn och Flextronics har en stor del av marknaden. Foxconn har på senare år varit mycket i rubrikerna på grund av de dåliga arbetsförhållandena och arbetssäkerhetsproblem i fabriker i Kina. Arbetsdagarna i fabrikerna kan vara myc­ket långa och man betalar ofta inte tillräcklig ersättning för övertid.

Kvar blir avfallet Alla använda apparater slutar förr eller senare som avfall. Livscykeln för elektroniska apparater är ofta också klart kortare än för många andra bruksartiklar. Då en apparat används i några år eller i värsta fall ännu kortare tid sätts den ekologiska hållbarheten på prov.

Också i Finland uppstår varje år cirka 100 000 ton elektronik­avfall. En stor del av avfallet förs via de officiella insamlingsstationerna in i det officiella återvinnings­systemet, där de värdefulla metallerna i apparaterna kan användas på nytt, men en del hamnar också i u-länder. Det är enligt Baselöverenskommelsen olagligt att sända icke-fungerande apparater till u-länder, men de som ägnar sig åt avfallsexport kan anteckna de exporterade apparaterna som använda men användbara eller gömma de icke-fungerande apparaterna

MakeITFair Nätverket MakeITFair vill fästa de europeiska konsumenternas uppmärk­ samhet vid både gruvdrift, montering och avfalls­hantering av elektroniska apparater och problem i alla tre skede­ na. Under de senaste sju åren har kampanj­­nätverket undersökt läget inom elektronik­produktionen och försökt påverka varumärkesföretagen för att få dem att utveckla sin produktion i mera hållbar riktning. I Finland är Föreningen för etisk handel och Finnwatch med i nätverket. På annat håll har Greenpeace redan i åratal fäst uppmärksamhet vid de elektroniska apparaternas miljö­ verkningar.

bland andra varor. Då tullen granskar avfallslaster endast genom stickprov eller utgående från angivelser strömmar uppskattningsvis 5 000 ton elektroniskt avfall årligen från Finland till u-länder.

I u-länder saknas ofta teknologi som behövs för att montera ned apparaterna på rätt sätt och nedmonteringen sker ofta för hand och utan ordentlig skydds­utrustning. I praktiken löses apparaterna ofta i syra eller bränns över öppen eld, och nedmonterarna utsätts inte sällan för tungmetaller och kemikalier som finns bland de värdefulla metallerna.

Outnyttjade möjligheter Problemen gömmer emellertid också möjligheter, eftersom elektronikhanteringen med förbättrade arbets­ förhållanden kan ha stort inflytande på människors utveckling och den ekologiska hållbar­ heten. Teknologin erbjuder möjligheter både att spara energi och naturresurser och att producera tjänster på nya sätt, om man bara vill ta tillfället i akt.

Gruvverksamheten och monteringen av apparater ger alltså många arbetsplatser, av vilka en stor del i u-länder. I dag är många av des-

• 33 •

Produktionsförhållandena i de kinesiska fabrikerna är ofta tuffa. En stor del av elektroniken som vi använder i Finland är pro­ ducerad i Kina. Foto: makeITfair.

sa arbets­platser sådana, där människor­n as lön knappt räcker till uppehället, arbets­förhållandena är farliga och produktionen också skadar miljön.

Dåliga arbetsförhållanden är emellertid inte någon naturlag. Om man vill satsa på att förbättra arbetsförhållandena kan tillverkningen av apparater också skapa utveckling. Det är också nödvändigt att förbättra miljövården om man vill skapa en hållbar produktion.

En lösning är också urban mining, det vill säga gruvverksamhet som bygger på gamla apparater. I de gamla apparaterna finns stora mängder av värdefulla metaller och det är en lönsam affärsverksamhet att montera ned apparaterna. Det är också annars mycket förnuftigare att använda gamla apparater som råvara än att alltid starta nya gruvor.

Vad kan jag göra?

Det finns inga helt etiska elektroniska apparater på marknaden. Den enda på lång sikt hållbara lösningen är att de företag som låter tillverka apparaterna tar sitt ansvar för hela produktionskedjan och utvecklar sina verksamhets­metoder så att de kan behärska problemen.

Politikerna har också stora möjligheter att påverka före­ tagen genom lagstiftning som reglerar deras verksamhet.

Man måste inte alltid köpa något helt nytt. I huvudsak är använda apparater ett bättre alternativ ur miljösyn­ vinkeln än nya, eftersom tillverkningen av nya slukar så mycket råvaror och energi. Man kan också förlänga da­ torers användnings­tid genom att byta komponenter och program­varor.

Då du köper en ny produkt kan du bekanta dig med oberoende utredningar. Sådana har gjorts bl.a. av nät­ verket MakeITFair (www.makeitfair.fi). Greenpeace ger ut Guide to Greener Electronics, som speciellt koncentrerar sig på apparaternas miljöverkningar.

Då du köper nytt kan du också ge respons på varumärkes­företagets och/eller butikens webbplats och be dem fästa mera uppmärksamhet vid problemen.

Det är också viktigt att återvinna gamla apparater på rätt sätt. Man kan föra en gammal apparat till en officiell avfallsstation (information om dem finns på www.kierratys. info). Då du köper en ny apparat kan du också returnera den gamla till butiken. Stora butiker tar emot också små apparater (yttre mått mindre än 25 centimeter) utan köp­ plikt.

ANTTI KYLÄNPÄÄ är ordförande för Föreningen för etisk handel, Eetti.

•

34 •

indien ifrågasätter patentregimen OTSO HARJU

Då den globala marknaden för de mest ut­vecklade läkemedlen domineras av en handfull väster­ländska storföretag, är världens mindre bemedlade ofta beroende av tillgången till billiga indiska generiska läkemedel. diskussionen kring läkemedels­p atent av två orsaker. För det första producerar landet största delen av världens billiga generiska läkemedel. För det andra har den indiska högsta domstolen genom ett beslut tidigare i år kommit att ifrågasätta vad som skall kunna patenteras.

Det interna behovet av billiga mediciner i den sydasiatiska jätten har länge varit stort. För att stilla detta var medicinska patent förbjudna i indien ligger i centrum för

Otso Harjus närmaste hälsocentral i Hyderabad.

• 35 •

Indien exporterar årligen läkemedel till ett värde av

10 000 000 000 dollar per år

Indien mellan 1970 och 2005. Även i dag är läkemedel som tagits fram före 2005 opatenterbara i landet. I dag är den indiska läkemedelsindustrin större än någonsin och landet exporterar mediciner för ca tio miljarder dollar om året – en stor del av detta till Afrika. Den blomstrande produktionen av generika har gett Indien smeknamnet ”tredje världens apotek”. År 2005, efter en tio års frist från världshandels­organisationen WTO, ratificerade Indien organisationens avtal kring immaterialrätt, TRIPS (Trade Related Aspects of Intellectual Property Rights). Detta innebär att utländska företag alltsedan dess har rättigheten att patentera sina produkter även här. Då en medicin åtnjuter patentskydd betyder det att de generiska varianterna blir olagliga. I Indiens fall märks konsekvenserna av detta globalt.

handfull amerikanska och europeiska storföretag.

TRIPS binder alla medlemmar av WTO till lika lagstiftning gällande immateriella rättigheter, däribland medicinska patent. Patent­innehavaren garanteras tjugo års ensamrätt till ett nytt läkemedel. Denna monopolställning anses av an­ hängarna vara både moraliskt och ekonomiskt berättigad, medan andra menar att det är oetiskt att hindra den prissänkning som skulle följa på en friare lagstiftning.

Då en handfull medicinjättar strävar efter maximal profit höjs priserna så att största delen av världens befolkning inte har råd med dem, åtminstone inte utan statlig hjälp. Patienter i de fattigaste länderna med de svagaste stats ­apparaterna drabbas mest, men de facto är de absoluta läkemedelspriserna allra högst i USA, där statlig pris­ reglering à la Europa saknas.

De höga priserna är självklart inte det enda hindret på vägen mot en bättre global hälsa, men för många är patentfrågan ett konkret och relativt enkelt första steg. Företag som tillverkar generiska mediciner för försäljning för en bråkdel av priset på märkesmediciner blir i denna historia Robin Hood-aktiga pirathjältar. För en indisk cancer­p atient kostar en Gleevec-kopia ungefär lika mycket per år som Novartis läkemedel gör per månad. Bråktalet är ännu mindre vad gäller indiska AIDS-mediciner i jämförelse med västerländska märkesvaror.

Vem står för kostnaderna? det grundläggande dilemmat gäller

Fattiga har inte råd med dyra mediciner stick i stäv med

TRIPS-konsensusen beslöt den högsta domstolen i Indien tidigare i år att inte tillåta den schweiziska läkemedelsjätten Novartis att patentera en ny variant av cancermedicinen Gleevec. De som varit oroliga för tillgången till indiska mediciner i framtiden har sett domen som en vattendelare – en vägvisare mot en mera kritisk tolkning av patentlagarna.

I dag kontrolleras läkemedelsmarknaden av en

•

vem det är som skall stå för utvecklingskostnaderna och hur denna part skall belönas för utvecklingen av ett nytt läkemedel. En annan fråga gäller hurdana sjukdomar det anses vara lönsamt att forska i.

Dagens patentsystem gynnar forskning inom välfärds- och livsstilssjukdomar – eftersom det är i de rika länderna som de mesta pengarna finns – medan forskningen i ett antal bassjukdomar som drabbar otaliga fattiga står stilla. I runda tal brukar man säga att endast ungefär tio procent av forskningen riktar sig mot de sjukdomar som står för nittio procent av sjukdomsbördan i världen.

36 •

Företagen som tillverkar generiska läkemedel producerar inte någon ny forskning, utan lever på att kopiera färdiga recept. Storföretagen säger att det är de som får stå för kostnaderna, och att starka patentlagar krävs för att de skall fortsätta i branschen. Andra säger att en hel del av bakgrundsarbetet egentligen görs av universitet och statliga institut.

Att ta fram nya läkemedel kräver molekylmanipulation på mikronivå och åratal av prov­ omgångar. Det här kostar skjortan. Men det är oklart hur dyrt det egentligen är. Läkemedels­ företagen och konservativa medier citerar summor på kring en miljard dollar per medicin för forskning och utveckling. Icke-statliga organi­ sationer och kritiska medier har uppskattat att summor på kring en fjärdedel av det ovannämnda är mera realistiska – resten av pengarna lär gå till skatteplanering, juridiska kostnader och marknadsföring, men presenteras utåt som utvecklings­kostnader.

de in över 7,5 miljarder endast i USA år 2011 innan läkemedlets patent gick ut.

Att det lönar sig för företag att försöka förlänga sina patent är klart. Nya patent kan utfärdas för farmaka som baserar sig på äldre mediciner ifall de bevisligen är effekt­i vare än de tidigare varianterna. För att förhindra vad som kallas ever­ greening, att minimalt annorlunda former av tidigare mediciner patenteras på nytt för att förlänga monopolställningen, måste nya varianter i teorin uppvisa en tydligt förbättrad effekt. I praktiken krävs detta dock inte alltid. Fallet Gleevec i Indien handlade om att en ny form av läkemedlet – som redan hade patenterats i USA och 35 andra länder – i Indien ansågs vara ett typ­e xempel på just evergreening.

Många hoppas nu att denna dom skall stå som ett föredöme för liknande fall i framtiden.

Det uppskattas nämligen att mer än hälften av de läkemedel som klassas som innovativa i västvärlden – och som alltså ges nya patent – inte skulle fylla de kriterier för innovation som den högsta domstolen i Indien nu slagit fast. Detta innebär att alla dessa mediciner skulle kunna tillverkas fritt i Indien. I det långa loppet skulle detta även kunna påverka inställningen till patent i västvärlden, vilket skulle leda till en drastisk omstrukturering av belöningssystemen inom framtidens läkemedels­forskning.

Patenten ger stora vinster de potentiella vinsterna för företagen är hur som

helst flerfaldigt större än insatserna. I fallet Norvartis tjänar företaget i dag över 1,5 miljarder dollar i året bara på Gleevec. Detta är småpotatis i jämförelse med Pfizers kolesterol­medicin Lipitor, som hämta-

• 37 •

OTSO HARJU studerar för tillfället politik i Hyderabad

Ansvarsveckan 20–27.10.2013

våldets marknad – med sikte på vapenhandel och handeldvapen

Redan i våras hade ett av målen för årets Ansvarsvecka uppnåtts.

Det skedde i början av april när FN godkände ett internationellt avtal om handeldvapen. Avtalet gör stater ansvariga för handel med och transport av lätta, bärbara vapen. Tillsammans med länder som Stor­britannien, Costa Rica, Japan och Kenya har Finland varit en drivande kraft bakom avtalet.

I dag dör i medeltal en människa varje minut i någon väpnad konflikt. I mer än 60 procent av alla mänskorätts­ brott används lätta vapen. En av de mest brutala och långvariga konflikterna utkämpas sedan många år i Kongo, där väpnade trupper och o­kontrollerad milis från flera grannländer utsätter civil­befolkningen för outsägligt lidande. Konflikten i Syrien har också lett till ett storskaligt inbördeskrig, där både syriska oppositionella och frivilliga, inhyrda

•

krigare har beväpnats av länder som vill se president Assads regim falla.

Staterna ansvariga FN:s vapenavtal lägger ansvaret på staterna. Den internationella vapenhandeln har emellertid många andra aktörer. Vapentillverkare och exportörer drivs av egna intressen som kan stå i konflikt med det som staterna förbundit sig till genom avtalet. Staterna själva har tyvärr inte heller alltid visat sig vara de mest på­litliga parterna i internationella överenskommelser. Men någonstans måste processen inledas.

Tyvärr används mer pengar för vapenhandel än vad som skulle behövas för att uppfylla FN:s åtta millenniemål och garantera alla människor på jorden ett människovärdigt liv. FN har utfärdat exportförbud till krigförande länder och länder med inre väpnade konflikter.

Vapenavtal främjar utveckling Varje individ har rätt till liv, frihet och personlig trygghet. En oreglerad vapenhandel är ett allvarligt hinder för en hållbar utveckling och för upprätthållandet av de mänskliga rättigheterna. Kyrkorna finns genom sitt biståndsarbete i konfliktområden där

38 •

Vinnarbidraget i Ansvarsveckans teckningstävling, ritat av Lina Grönvik

sa stridigheter, att avfärda hyckleri och avvisa allt som skadar hjärtat.

de också främjar det inter-religiösa fredssamarbetet, något som allt oftare är en förutsättning för en bestående fred.

Ansvarsveckans material Fredsbyggare Ansvarsveckan vill uppmana var och en att bli freds­ byggare, att ta avstånd från väpnat, dödligt våld och krig. Redan Jesus från Nasaret uppmanade sina efter­ följare att modigt möta hot och förtryck utan att att själva ta till vapen eller våld. I början tog kyrkan avstånd från våld, krig och militär. Många kyrkofäder avvisade kategoriskt väpnat våld. Gregorius av Nyssa sade: Saliga är de som skapar fred, de skall kallas Guds barn. Vilka är dessa? De som uttrycker den gudomliga kärleken till andra, de som visar med sina egna liv på den gudomliga kraften. Herren, givaren av det som är gott, fullständigt tillintetgör allt som inte liknar och är främmande för det goda. Detta har Han också kallat er till, det vill säga att kasta bort hat och avskaffa krig, att utrota avund och bannly-

Ekumeniska ansvarsveckan är Finlands kyrkors gemensamma kampanj för en rättvisare värld. I år hålls Ansvarsveckan för 34:e gången. Årets mångsidiga materialhäfte illustreras med tecknade bidrag till Ansvars­veckans tävling Berättelser om mod som ordnades under våren. Teckningarna lyfter fram olika sätt att möta konflikter och hot på ett fredligt och konstruktivt sätt. I serieteckningarna möter vi olika fredsgestalter som Helige Martinus, två aggressiva skolpojkar som sluter fred, mannen som bjuder en rånare på pizza och Pasi Fist, den våldsfria super­hjälten. Ett förberedande seminarium hålls på Academill i Vasa 17.10. Mera material och information om seminariet läggs ut på www.ansvarsveckan.fi

• 39 •

Jan Edström projektsekreterare Ekumeniska ansvarsveckan

Dagligvaruhandelns koncentration hos oss drabbar u-länderna hårt Största delen av dagligvaruhandeln i Finland är koncentrerad till några stora kedjor. Det leder till problem för mindre producenter i Finland att få ut sina varor på marknaden.

Samma fenomen gäller globalt. Kedjor från många länder samköper produkterna utifrån genom mastodontiska inköpsringar som kan diktera villkoren. Bl.a. Förenta Nationerna och OECD har dragit upp etiska riktlinjer för produktions- och inköpsvillkor.

•

40 •

Finnwatch publicerade i början av året en studie av hur de fyra största kedjorna i Finland agerar när det gäller deras egna varumärken. Som exempel valdes produktionen av tonfisk och ananassaft i Thailand. Det visade sig att det döljer sig all­varliga brott mot de mänskliga rättigheterna bakom handels­kedjornas egna varumärkesprodukter.

De fyra största dagligvarukedjorna i Finland är S-­ g ruppen, Kesko, Suomen Lähikauppa/ Tuko Logistics samt Lidl Finland. De två förstnämnda behärskar ca 80 procent av dagligvaru­ handeln, vilket är en toppnotering i Europa.

Kedjorna satsar på egna varumärken, (bl.a.

Pirkka, Rainbow och Euroshopper) för att profilera sig, öka köptroheten, förbättra sin marknads­ position och öka vinsten. De s.k. private label­produkterna är i allmänhet 30 procent billigare än originalvarumärkes­produkterna, vilket bl.a. beror på internationella samköp och mindre behov av marknadsföring. Private label-produkterna till­ verkas ofta i samma fabriker som originalbranden och kan de facto vara identiska med dem.

Private label-produkternas marknadsandel växer i Europa i alla livsmedelsgrupper, särskilt starkt i sådana produkt­g rupper där skillnaderna mellan produkterna är små. I Finland hör 88 procent av fiskkonserverna, 81 procent av fruktkonserverna och 70 procent av de djupfrysta fiskprodukterna till denna kategori. Kesko

80

procent av dagligvaru­handeln i Finland behärskas av Kesko och S–gruppen.

erbjuder över 2 000 livsmedelsprodukter under eget varumärke, hos S-gruppen är motsvarande antal ca 1 800. 80 procent av Lidls produkter utgörs av kedjans egna produkter.

DE INTERNATIONELLA INKÖPSRINGARNA MISSBRUKAR SIN MAKTPOSITION Den finländska livsmedelshandeln är integrerad i den globala handeln. Typiskt för Europa är att inköpsfunktionen är mer centraliserad än produktionen och försäljningen. Kedjorna sköter en stor del av upphandlingen av private label-­ produkter genom stora internationella inköpsringar. De stora inköpsvolymerna ger organen en stark förhandlings­p osition som utnyttjas för att pressa priserna. De som drabbas är framför allt livsmedelsindustrin och lantbruksproducenterna i u-länderna.

De största inköpsringarna som anlitas av de

• 41 •

fi­n ländska dagligvarukedjorna är de europeiska AMS Sourcing och EMD och de samnordiska Coop Trading och United Trading. Störst av dessa är AMS Sourcing, där Kesko är en delägare liksom bl.a. ICA och Migros. Medlemmarna har sammanlagt 80 miljoner kunder i 14 europeiska länder och försäljningen uppgick till 127 miljarder euro 2010.

För u-länderna är det ett stort problem att upp­ köparna blir allt färre och större både på handelns och industrins område. Multinationella bolag kontrollerar redan ca 60 procent av den globala handeln med livsmedel. Som exempel kan nämnas att tre företag kontrollerar 60 procent av handeln med kaffe och 85 procent av handeln med te, medan hälften av bananhandeln behärskas av två företag. När antalet köpare minskar får producenterna svårare att hävda sig och särskilt mindre producenter löper risk att marginaliseras. De stora inköparna utnyttjar sin makt­position genom att bl.a. dra ut på betalningstiderna, dumpa priserna, kräva absolut leveranssäkerhet och särskilt förmånliga villkor. Inköparna kräver att frukt och grönsaker ska vara perfekta, man räknar med att för varje ton bananer som går på export kastar man av kosmetiska skäl bort 750 kg bananer.

En del inköpare inkluderar en klausul i leverans­ avtalen, där man förbehåller sig rätten att låta bli att ta emot ett produktparti, om producenten inte kan leverera hela den överenskomna mängden. Det kan leda till att livsmedels­säkerheten äventyras när producenterna i en hotande missväxtsituation prioriterar exportgrödorna på matproduktionens bekostnad.

•

PRINCIPIELL MEDVETENHET OM FÖRETAGARANSVAR HOS ALLA KEDJOR För studien har Finnwatch skriftligen bett de fyra största handelskedjorna i Finland redogöra för hur de hanterar de etiska kraven på att handla ansvarsfullt. Frågorna gällde sex delområden: företagar­ ansvarets ställning i organisationen, de egna varu­ märkena, övervakningen av hur kedjan agerar, kommunikationen till underleverantörerna, den egna inköpsverksamheten och inköp via inköps­ ringar. I samtliga fyra handelskedjor ligger ansvaret för att handla etiskt direkt under ledningen, vilket Finnwatch betecknar som positivt.

Samtliga kedjor är medlemmar i Business Social Compliance Initiative, BSCI, ett nätverk som har bildats av företag, över 900 företag är medlemmar.

Nätverkets principer bygger på ILO:s grundavtal, FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, OECD:s riktlinjer för företagens samhällsansvar och FN:s Global Compact. BSCI undersöker fabriker, men undersökningen har vanligen gällt bara den direkta underleverantören. När det gäller tidigare led i produktionskedjan har principerna i de flesta fall bara lagts som bilaga till avtalen och i vissa fall har situationen bedömts via tillgänglig dokumentation.

Samtliga kedjor meddelade att de tillämpar allmänna etiska principer och handlingssätt i sin egen upp­ handlingsverksamhet, det samma meddelar alla utom Lidl när det gäller inköpsringarna. Lidl/Finlands inköp från riskländer hanteras av huvud­kontoret i Tyskland.

Ingen av kedjorna hade de­taljerade offentliga riktlinjer för att förhindra missbruk av inköparens starka maktposition, men två av kedjorna meddelade att de har interna riktlinjer.

42 •

SITUATIONEN PÅ FÄLTET: BROTT MOT DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA För fältstudien undersöktes produktionen av tonfiskkonserver och ananassaft i Thailand. Produkterna säljs i Finland under flera kedjors egna varumärken.

Undersökningen gjordes av den brittiska migrations­ experten Andy Hall från universitetet Mahandol i Thailand. Han sam­arbetade med lokala organisationer och fick hjälp av flere tolkar, vilket under­lättade kommunikationen med arbets­ tagarna, av vilka många hade kommit från Myanmar eller Kambodja.

Tonfiskproduktionen undersöktes i två namn­ givna fabriker. Finnwatch konstaterade flera missförhållanden. Vissa arbetstagare saknade skriftliga avtal, arbets­tagarna måste betala höga avgifter för att få jobb, en del arbetstagare var underåriga, det var problem med att organisera sig fackligt och det förekom olika former av diskriminering av gästarbetarna.

Positivt var att fabrikerna respekterade lagstiftningen om minimilön. Den ena fabriken betalade också ut rätt höga årliga bonus.

Finnwatch Finnwatch är en medborgarorganisation som undersöker de globala effekterna av fin­ ländska företags verksamhet. Organisationen låter göra undersökningar och för dialog med företagen och allmänheten om företagens samhälls­ansvar. Avsikten med verksamheten är att inspirera företagen att göra positiva förändringar. Organisationen vill också på­ verka EU:s och Finlands policy beträffande företagens samhällsansvar. Organisationen tillhör internationella nätverk som ägnar sig åt samma slags frågor.

Bakom Finnwatch står ett antal finländska bistånds- och miljöorganisationer och fack­ föreningar. Det finns mot­svarande organisa­ tioner i vissa andra länder. Finnwatch har bl.a. samarbetat med Swedwatch i Sverige i kam­ panjen ”En lön att leva på”, som var knuten till Swedwatch rapport om de kvinnliga textilar­ betarnas villkor i Bangladesh.

Finnwatch rapporter kan laddas ner från or­ ganisationens hemsida www.finnwatch.org.

Rapporterna publiceras på finska.

Produktionen av ananassaft undersöktes i en namngiven fabrik. Här var förhållandena förfärliga, man bröt mot landets lagar och kränkte de mänskliga rättigheterna. Bland arbetstagarna fanns insmugglade papperslösa invandrare och barn. Fabriken tvingade arbetstagarna att göra övertids­arbete, betalade dem inte minimilön och beviljade dem inte semester.

Fabriken beslagtog gäst­arbetarnas pass och arbets­ tillstånd och hindrade dem sålunda att byta arbets­ plats. Gästarbetarna diskriminerades och utsattes också för våld. Förhållandena i fabriken kan i många fall betecknas som tvångsarbete och människo­ handel, konkluderar Finnwatch. Den undersökta fabriken erkänner inte miss­förhållandena utan har dragit Andy Hall inför rätta för ärekränkning, vilket är vanligt i Thailand i fall av den här typen. Processen pågår ännu.

FINNWATCH FÖRBÄTTRINGSFÖRSLAG På basen av fältstudien har Finnwatch föreslagit olika åtgärder för dagligvarukedjorna för att förbättra situationen och se till att deras egna varumärken fyller de etiska kraven, bl.a. bör man analysera de mänskliga rättigheterna i hela produktionskedjan.

I stället för att avbryta sam­arbetet med saftfabriken bör samarbetet intensifieras. Kedjorna bör också förbinda sig att utveckla leverantörs­ansvaret hos sina egna varumärken i hela produktions­kedjan och att klarare definiera riskländerna. Särskilt S-gruppen och Ruokakesko har visat intresse för dialog med Finnwatch. Producenterna svarar för att deras original­varumärken är producerade på ett etiskt tillfredsställande sätt, för private label-produkterna faller ansvaret på den beställande handelskedjan.

INGER WIRÉN

1/2013

Menetetty Halvalla on vallankumous? hintansa Kaupan IIhmisoikeusloukkaukset hmisoikomien eusloumerkkien kkaukset ark arkipäivää tuotteiden kipäivää B Bangladeshin vastuullisuus angladeshin naisille ttekstiiliteollisuudessa ekstiiliteollisuudessa ttyöskenteleville yösken sk ken nteleville n aisille

• 43 •

Halvalla on hintansa.

Kaupan omien merkkien tuotteiden vastuullisuus (ungefär ”Billigt kostar.

Dagligvaruhandelns ansvar för sina egna produkter”).

Finn­watch 1/2013, 39 sidor.

BOKRECENSIONER

BLODSTÄNKT GARDEROB Outi Moilala.

Tappajafarkut – ja muita vastuuttomia vaatteita.

Into 2013.

Outi Moilalas omfattande men aningen ostrukturerade genomgång av den globala textilindustrins etiska problem visar att sanningen bakom plaggen i i-ländernas shoppingparadis i regel är allt annat än vacker. sexton timmars arbetsdagar sju

dagar i veckan, löner som borde tredubblas för att räcka till att livnära familjen, arbetare som brinner inne bakom låsta fabriksdörrar, torterade och mördade fackföreningsaktivister, etcetera. Outi Moilala visar i boken Tappajafarkut ja muita vastuuttomia vaatteita (ung. Dödliga jeans och andra ansvarslösa kläder) att innan de där snygga jeansen hamnat i det behagligt upplysta skyltfönstret så har de sannolikt haft en betydligt mörkare historia i en asiatisk fabrikshall.

Efter att ha läst Moilalas bok kommer du antagligen att lämna jeansen i fråga på affärshyllan ifall de ser ut att vara behandlade med s.k. sandblästring för att se slitna ut. Behandlingen är svartlistad bl.a. av den internationella kampanjen Rena Kläder, eftersom den med stor sannolikhet orsakar behandlaren en alltför tidig död till följd av den plågsamma lung­sjukdomen silikos.

•

Uppmaningen att låta bli att köpa sandblästrade jeans är en av de få starka positioner som Moilala tar.

Trots ett uttalat undvikande av moralisering skulle ett intensivare patos för att uppmuntra läsaren att agera inte ha skadat. Sannolikheten att man följer bokens råd, t.ex. ger etiskt motiverad feedback till klädaffärer, skulle vara större om den förmedlat en kraftfullare ”nej, nu får det räcka”-anda. Samtidigt är det förtroendeingivande att Moilala målar en nyanserad bild av textilindustrins människorätts­ problematik istället för att gå lös på någon enskild aktör med skyldighetsstämpeln.

Boken behandlar ett tacksamt antal olika synvinklar och aktörer; västerländska textilföretag, tillverkare och underleverantörer i u-länder, fackföreningar och konsumenter, företagsansvar och diverse certifikat, produktionskedjor, prissättning, och politik både på nationell och internationell nivå.

Allmänna mekanismer på makronivå varvas med fallstudier som behandlar specifika varumärken (såväl in­hemska som utländska) och riskländer.

Faktum att temat är så mångfacetterat skulle ha gjort det särskilt viktigt att bearbeta det omfattande materialet till ett lättillgängligt paket. Därför är bokens allvarligaste tillkortakommande den otydliga strukturen som gör texten svår att navigera i. Något så enkelt som en presentation av bokens målsättning, innehåll och framskridande skulle ha bidragit betydligt till läsupplevelsen.

Något överraskande tas barnarbete, som jag tror att många är speciellt intresserade av, endast upp i förbifarten. Personligen saknade jag dessutom en starkare analytiskhet exempelvis gällande köns­ aspekten. Speciellt som Moilala är utbildad sociolog skulle det faktum att 70−80 % av världens textilarbetare är kvinnor ha erbjudit alla möjligheter till en tänkvärd reflexion om makt och kön inom textilindustrin.

JOHANNA WARIUS är pol.mag med sociologi som huvudämne

44 •

BOKRECENSIONER

RÄTTVISARE HANDEL, MEN HUR? dukter, fast huvuddelen av deras produktion är långt ifrån rättvis. Däremot är det fel att hävda att produkter från plantager aldrig borde rättvisemärkas för att Rättvis handel inte kan förbättra arbetarnas påverkningsmöjligheter.

Rättvisemärkning kräver ju rätt att organisera sig fackligt. Arbetare på plantager kan vara mest i behov av garantiersättning, då kaffepriset varierar på marknaden. Å andra sidan förstår man att småodlare vill undvika konkurrens från plantager.

Johan Ehrstedt & Mervi Leppäkorpi (toim.).

Reilumman kaupan jäljillä. Kirjoituksia reilu­sta kaupasta ja solidaarisesta vaihdosta.

Into 2012.

handel) är därför välkommen.

i att Rättvis handel i allt högre grad fungerar på marknadens villkor och har för­s vagats som motkraft till den orättvisa världshandeln. Varumärket marknadsförs med en svartvit bild av att Rättvis handel är lösningen på fattigdomen. Det är viktigt att inte dölja brister och erkänna att Rättvis handel bara är ett begränsat redskap för att förbättra världen.

Rättvis handel borde aktivare verka för en reg­ lering av livsmedels­h andeln så att dumpningen av matpriserna upphör, lokala odlares produktion skyddas och handeln med livsmedel mellan länder minskar.

själva strukturen med

boken

skribenterna har också rätt

Alla världsförbättringsförsök måste tåla kritik. De skall ju vara bättre alternativ till den rådande ordningen.

Den kritiska granskningen av Rättvis handel i Johan Ehrstedts och Mervi Leppäkorpis bok Reilumman kaupan jäljillä (På spaning efter en rättvisare

artiklar och kommentarer av olika skribenter är stimulerande. Det mesta av kritiken är värt att beakta. Det gäller inte minst konkreta exempel på hur det har gått fel i Rättvis handel lokalt och globalt. Det är en stor utmaning att klargöra principerna för människor som varken kan läsa eller räkna. Effektivering av produktionen måste anpassas till lokala förhållanden, så att produktion inte får svåra ekologiska följder. Det är också viktigt att ge odlarna i Syd större inflytande på det internationella planet för att stärka det globala partnerskapet.

Det är ett stort misstag att företag som Nestlé och Chiquita har fått rättvisemärka en del pro-

kritiserar inte bara Rättvis handel utan också Världsbutikerna, andra former av certifierings­märken och sociala företag. Det posi­ tivaste alternativet kallas solidariskt utbyte med motståndsrörelser, som direktimport av olivolja från Palestina och kaffe från Chiapas i Mexico.

Framför allt efterlyses radikalt nytänkande. Etiskhet kan inte köpas. Tanken på att rösta bara med plånboken är reaktionär, odemokratisk och vilseledande. Å andra sidan betonas också att det behövs många olika förhållningssätt och en kreativ kombination av dem.

• 45 •

ULF SÄRS

BOKRECENSIONER

AFRIKAS MAT Kontinenten är ju rik, har idag 30 procent av världens råvaror, men exporterar dem mest oförädlade.

Många länder är fattiga, många mänskor mycket fattiga. Till en del beror det på kapitalflykten till de rika länderna, flera gånger större än utvecklingsbistånden. Den liberala ekonomin har tvingat fattiga länder att slopa handelshinder, privatisera statsägda bolag och ge skatte­l ättnader så att multi­n ationella bolag kan etablera sig och investera. varför är det så fattigt i afrika ?

Eva Nilsson, Lotta Staffans Afrika på bordet.

Empati förlag & media 2012.

därmed går också vinsten på verksamheten till bo­

lagen. Det här fördyrar basförnödenheter som mat, el och rent vatten. Vissa länder har svårt att få infra­ strukturen att fungera och har tagit emot bolag som investerat i vatten- och el­distribution. Men bolagen ska ha sin vinst så alla har inte råd med tjänsten. Om ett lands regim är lite korrumperad, stoppar ledarna bolagens pengar i egen ficka medan folket betalar för dyra tjänster.

Det går inte så bra för många länder i Afrika söder om Sahara. Det har inte saknats goda råd från det rika Nord, dvs. EU och Nordamerika. Afrika på bordet vill inte komma med pekpinnar utan talar om vad vi själva kan göra

redan skapat stora problem i jordbruket. Marknaden tror på stora produktions­e nheter, men det har alltmer framkommit att små enheter inte är mindre lönsamma men ekologiskt hållbarare. Markspekulationen har lett till stigande matpriser. Sånt är svårt att förbjuda för det hindrar pengarnas fria rörlighet.

Då köttkonsumtionen har ökat används odlingsjord till att odla djurfoder. Nord har under senare år köpt miljoner hektar i Afrika till låga priser, medan befolkningen måste importera dyr mat.

Statliga uppköpare av jordbruks­p rodukter vill förbjudas av bolag som säger att det förvrider den fria konkurrensen. Biståndsgivande länder som tror på nyliberalismen ställer också krav på mottagarländerna att privatisera, vilket de tror är bäst för konkurrensen. den globala marknaden har

för att skapa bättre förutsättningar för afrikanerna att rå över sina egna liv.

Boken varvar personliga erfarenheter, faktarutor och analyser, är överskådlig och enormt viktig. Författarna Eva Nilsson och Lotta Staffans har båda jobbat i Afrika, Nilsson i Tanzania, Staffans i Senegal. Nu är Staffans verksamhetsledare för föreningen för etisk handel och frilansskribent.

Nilsson är utvecklingspolitisk rådgivare för Kepa.

•

46 •

BOKRECENSIONER

den liberalistiska eko­ nomin och visar på lösningar som ansvarsfull konsumtion i Nord och internationell politik som reglerar företagens verksamhet. författarna fördömer

ljusglimtar i de afrikanska samhällena. En viktig filosofi är Ubuntu, som bygger på att alla mänskor är kopplade till varandra. Begreppet är det gemensamma för alla kollek­t iva värden som många afrikaner delar. men viss finns det

den afrikanska befolkningen kan vi göra en del, det behövs en global Ubuntu. En lösning är ansvarsfull konsumtion i Nord då man väljer rättvisemärkt och kollar varans ursprung. Många finländare äger aktier i bolag och kan den vägen kolla företagens etik. Marknaden och teknologin har alltmer tagit över demokratin. En internationell politik som reglerar företagens verksamhet är nödvändig. Därför måste vi påverka våra politiker genom val, debatter och möten. för att förbättra situationen för

ger bra stöd åt texten i övrigt. De behandlar IMF och Världsbanken, klimatförhandlingar, finansiali­ seringen av ekonomin. Världs­h andel och WTO, Multinationella företag och Im­ m ateriella rättigheter. Jag hade stor nytta av dem, visste inte att finansialisering betyder att så gott som allting kan värdesättas på finansmarknaden. Den digra listan med bakgrundsläsning är värdefull. Afrika på bordet kan med fördel användas som studiemedel i gymnasier och högskolor. faktarutorna är väl utformade , och

mig gav boken en fördjupad insikt i världens all­v arligaste problem, fattigdomen och miljö­förstöringen. Nyliberalismen med konkurrens och pengars fria rörlighet är katastrofal för befolkningen på jorden, även i EU och USA. Den är gynnsam endast för ett högröstat skikt med förmögenhet och inflytande. Tanken på ett globalt Ubuntu, inte bara som moraliskt imperativ utan som ett konkret faktum, är storartad. No man is an island. för

FREDRIK THERMAN • 47 •

För att förbättra situationen för den afrikanska befolk­ ningen kan vi göra en del, det behövs en global Ubuntu.

En lösning är ansvarsfull kon­sumtion i Nord då man väljer rättvisemärkt och kollar varans ursprung.

BOKTIPS OCH NÄTSIDOR Sammanställt av Lotta Staffans och Eva Nilsson

BÖCKER Ander, Gunilla (2010): Bomull: en solkig historia. Ordfront förlag, Stockholm.

Bowes, John (ed.) (2011): The Fair Trade Revolution. Pluto Press, London.

Ehrstedt Johan & Leppäkorpi Mervi (toim.) (2012): Reilumman kaupan jäljillä - Kirjoituksia reilusta kaupasta ja solidaarisesta vaihdosta. Into Kustannus, Helsingfors.

George, Susan (2001): WTO bakom fasaden. Ordfront förlag, Stockholm.

Ha-Joon Chang (2002): Kicking away the ladder – Development Strategy in Historical Perspective., Anthem Press, London.

Jeune, Hilary (2009): “Aid for Trade - Is the EU helping small producers to trade their way out of poverty?” The Fair Trade Advocacy Office, Bryssel.

Nilsson Eva & Staffans Lotta (2012): Afrika på bordet. Empati, Malax.

Ricardo, David (1817): On the Principles of Political Economy and Taxation. John Murray, London.

Seattle to Brussels Network (2012): Beginners’ Guide to Trade. (http://www.tni.org/sites/www.tni.org/files/download/s2b_trade_ guide-webeu.pdf) Trommer, Silke (2013): Transformations in Trade Politics.

Participatory Trade Politics in West Africa. Routledge.

Ylönen, Matti (2012): Mahti kukkarossa: Johdatus Maailmanpankkiin ja IMF:ään. Into Kustannus, Helsingfors.

•

48 •

WEBBSIDOR Forum Syd

www.forumsyd.org.

En svensk biståndsorganisation som också jobbar med på­ verkansarbete för en mer rättvis och hållbar politik gentemot globala syd.

Maailmantalous.net

www.maailmantalous.net Nätsidan bjuder på information och analyser om världsekonomin.

(Attac).

Our World is Not for Sale (OWINFS)

www.ourworldisnotforsale.org/

Nätsidan bjuder på information och nyheter om WTO och medborgar­organisationers synpunkter om organisationen.

The Transnational Institute of Policy studies (TNI) www.tni.org.

TNI analyserar och skriver nyheter om politisk-ekonomiska frågor, inklusive handel.

Corporate Europe Observatory

www.corporateeurope.org

CEO övervakar storföretagens inflytande på det politiska beslutsfattande i EU. Fair Trade Center

www.fairtradecenter.se Svensk organisation som arbetar för en mer rättvis handel och be­ vakar svenska företags handel med låginkomstländer.

Youtube animation (längd 2.27 min): “Trade Justice – why world trade rules need to change”

www.youtube.com/watch?v=ldZwGDXTsmk Trade Aid, New Zealand.

• 49 •

En hälsning från 104-åriga Harry Holtti

Harry Holtti bor numera på Fylgiahemmet i centrum av Vasa.

•

50 •

2005 var Harry Holtti en av dem som blev utsedda till hedersmedlemmar i Fredsförbundet i samband med förbundets 85-årsjubileum. I april 2009 fyllde han 100 år och senare samma år kom dottersonen Samuel Enbergs bok ut, Harry Holtti – en 100-årings berättelse.

När Harry i april fyllde 104 år i april i år skrev Vasabladet om hur han sjungit på sin mottagning. Tidningen bjöd läsarna på en liten youtube-video, som fortfarande hittas på nätet: http://www.youtube.com/watch?v=ZwtObrVfmCs år

i somras fick jag tillfälle att

besöka Harry på Fylgia­hemmet i Vasa. Det kändes ganska fantastiskt att få sitta och språka med en 104-åring.

Harry berättade att han har litet svårt att hålla balansen numera och att han därför använder rollator. Ännu när han närmade sig hundra körde han bil och cyklade långa sträckor, men sådant har han nu fått lämna. Att han tog emot platsen på Fylgiahemmet i januari i år kändes som ett stort steg.

Efter hustruns död 2007 hade han bott ensam i huset i Sundom och klarat sig bra, men han är i alla fall helt nöjd med att han flyttade. Han förklarar att det här är hans hem nu och här har han det bra. intervju med honom jag för nio år sedan gjorde för Fredposten. Jag frågar om jag ska läsa litet ur den och han vill höra hela artikeln. Han nickar igenkännande åt det jag läser och kommenterar ibland någonting. jag har tagit med mig den

harry var troende kristen

när han 1929 kom från barndomsstaden Vasa till Åbo för att avtjäna sin värn­plikt. När han såg värnpliktiga skjuta till måls på mål­t avlor som såg ut som människor, gick det upp för honom att han som kristen inte ville lära sig att döda. Han vägrade svära krigsmannaeden och fick andra uppgifter än de andra, först som kusk (fast han som stadspojke aldrig hade haft med hästar att göra) och senare som skrivare och översättare, eftersom han behärskade både svenska och finska. Efteråt har han funderat över om han borde ha total­vägrat, men nu blev det så att

När Fredsförbundet firade sitt 85-årsjubileum i maj 2005 var Harry en av dem som blev kallade till hedersmedlemmar. Här i samspråk med förbundets dåvarande hedersordförande Göran von Bonsdorff.

han trots att han var vapen­vägrare blev befordrad till underofficer. Han fick under kriget arbeta med allt möjligt, bland annat ganska länge som sanitär.

Vapen bar han aldrig.

Missionskyrkan och som lärare vid Fria Kristliga Folkhögskolan i Vasa har Harry alltid haft mycket kontakt med människor och han har inte stuckit under stol med att han anser att det enda naturliga för en troende kristen är att vara pacifist. som pastor inom

frågar jag vad han vill att Freds­postens läsare ska få för hälsning från honom.

Två saker känns särskilt viktiga i den nio år gamla texten: ”Vårt land borde göra sig av med allt vad vapen och militär heter!” och ”Det som ryssarna och vi finländare behöver är fred och samarbete”.

Många hälsningar alltså från 104-åriga Harry Holtti, som hoppas på framgångar för fredsarbetet i vårt land!

TEXT & FOTO ULLA HOLMBERG innan vi skiljs åt

• 51 •

FREDSKALENDERN 17.10 ANSVARSVECKANS SEMINARIUM Ett förberedande seminarium inför Ekumeniska ansvarsveckan hålls 17.10 kl.

9.00-12.30 på Academill i Vasa. Temat är Våldets marknad och drömmen om fred. Medverkande är doktorand Patrik Söderberg: Människan - förut­ bestämd till krig?; verksamhetsledare Frank Johansson, Amnesty International: Vapenavtal som verktyg för fred; verksamhetsledare Laura Lodenius, Fredsförbundet: Att välja freden varje dag.

20–27.10 EKUMENISKA ANSVARSVECKAN Tema: Våldets marknad: med sikte på vapenhandel och handeldvapen.

24.10 FN-DAGEN 24–27.10 HELSINGFORS BOKMÄSSA

Skicka in evenemang för kalendern per e-post till christian@fredsposten.fi.

Deadline för nr 4/2013 är 30.10.2013. Numret utkommer omkring 12.12.

VÄLKOMMEN

att samtala om temanumret Handla för rättvisa på Helsingfors bokmässa Fredagen den 25.10.2013 kl. 13.00 på Edith Södergran-­ scenen i Helsingfors Mässcentrum i Böle.

Medverkande: Eva Nilsson, utvecklingspolitisk expert på Kepa, takföre­ ningen för medborgar­organisationer som engagerar sig i utvecklings­arbete Lotta Staffans, t.f. verksamhetsledare för Eetti, förenin­ gen för etisk handel Samtalet leds av Inger Wirén •

52 •

FREDSKONTAKTEN

Kontaktuppgifter till fredsorganisationer

FINLANDS FREDSFÖRBUND Fredsstationen, Loktorget 3, 00520 Helsingfors, tfn 09–7568 2828, fax 09–147 297, rauhanliitto@rauhanliitto.fi Finlands Fredsförbunds svenskspråkiga verksamhet kontaktperson Laura Lodenius, tfn 040–717 7762 e-post laura@fredsposten.fi.

Hemsida: www.fredsforbundet.fi. ÅLANDS FREDSINSTITUT PB 85, AX-22101 Mariehamn, tfn 018–23 238, fax 018–21 026, Hemsida: www.peace.ax e-post peace@peace.ax.

NÄRPESNEJDENS FREDSFÖRENING RF Ordförande: Britta Hannus-Gullmets Östanåkersvägen 135, 64230 Närpes st, tfn 040–911 8544 e-post bhannus@abo.fi.

Hemsida: www.narpes.fi/fred.

EMMAUS ÅLAND PB 85, AX–22101 Mariehamn, tfn 018–17 069, fax 018–17 070, Hemsida: www.emmaus.ax e-post emmaus@emmaus.ax.

Ordförande: Carina Aaltonen Möskatsvägen 29, Kungsö, AX–22130 Gottby, tfn 018-32 687, 040–564 5102 e-post carina.aaltonen@lagtinget.ax.

SVENSKA FREDSVÄNNER I HELSINGFORS RF Ordförande: Fredrik Therman, tfn 045–108 1311, hem 09–541 4147, fredrik@fredsposten.fi.

Fredshemmet, Dagmarsgatan 13 B 7, 00100 Helsingfors.

Hemsida: https://sites.google.com/site/svfrihel/.

VASABYGDENS FREDSFÖRENING RF (VILANDE) Lars-Johan Andersson, 65920 Norra Vallgrund, tfn 06–352 7644, e-post ljanders@multi.fi.

EKENÄSNEJDENS FREDSFÖRENING RF (VILANDE) Ira Donner, Jomalviksvägen 195 A, 10600 Ekenäs, tfn 019–241 6161, e-post idonner@surfnet.fi.

FREDS

posten

www.fredsposten.fi www.facebook.com/fredsposten

PRENUMERATION 24 euro i Finland, 28 euro i övriga länder. Medlemmar i lokalföreningarna betalar 12 euro. Lösnummer kostar 7 euro eller 75 svenska kronor.

Kontakta Christian Lång, prenumerera via bokhandeln eller betala in avgiften på Danske Bank FI 04 8000 1802 1001 57.

Meddela namn och adress till Christian Lång.

ANNONSPRISER Hel sida 170 euro, halv sida 100 euro, kvartssida 70 euro.

NÄSTA NUMMER Nummer 4/2013 har deadline 30.10.2013. Numret utkommer omkring 12.12.

OMSLAG Johanna Bruun GRAFISK DESIGN Hilda Forss

Åsikter som framkommer i artiklarna motsvarar inte nödvändigtvis Fredspostens linje.

Fredsposten stöds ekonomiskt av Undervisningsministeriet, Stiftelsen Tre Smeder, Svenska kulturfonden, Utrikesministeriet, Olof och Siri Granholms stiftelse, Kulturfonden för Sverige och Finland, Konstsamfundet och Aktiastiftelsen i Vasa.

ISSN 0357-2250 Trycks hos Waasa Graphics

M

ILJ

ÖMÄRK

T

441 822 Trycksak

Helsingfors bokmässa Fredagen den 25.10.2013 kl. 17.30 på Tottiscenen

Årets nordiska kulturtidskrift Pris för årets nordiska kulturtidskrift delas ut av förre statsminister Paavo Lipponen och förre kulturminister Stefan Wallin. Övriga medverkande: jurymedlem Ralf Andtbacka, ordförande för Nordisk kulturtidskriftsförening Siri Reuterstrand och Tidskriftscentralens verksamhetsledare Christian Lång.

Nominerade tidskrifter

PALETTEN

DEN BLÅ PORT ULKOPOLITIIKKA

EOS

VAGANT

Arr.: Tidskriftscentralen och Nordisk kulturtidskriftsförening.

Juryn består av: Ralf Andtbacka (Finland), Thomas Millroth (Sverige), Siri Lindstad (Norge) och Lene Andersen (Danmark).