Fredsposten3 2014 webb

NR 3 2014 • LÖSNUMMER 7€/75KR

Efter kolonialismen

INNEHÅLL

1 ULF SÄRS Kolonialism förr och nu 2 JAN OTTO ANDERSSON Kolonialismens historia 6 HEIKKI PATOMÄKI Från kolonial hegemoni till global demokrati: en inlärningsprocess

9 MAI PALMBERG Vems Afrika?

14 BÖCKER OCH WEBBPLATSER 15 ULF SÄRS Stor ojämlikhet i kolonialismens spår. Intervju med Timo Voipio

17 20 21 24 27 29 32 35 38 41 42 44 46 48

Grundad i nov.-dec. 1926 av Edvin Stenwall Utges av Garantiföreningen för Finlands Fredsförbund rf.

Fredsposten är medlemstidskrift i Tidskriftscentralen rf. www.fredsposten.fi www.facebook.com/fredsposten

MIKKO ZENGER Biter ”brittisk medicin” på Indiens koloniala baksmälla?

FRED OCH FRÖJD AV FREDMAN Vit mans börda EVA NILSSON EU:s koloniala arv ELINA PIRJATANNIEMI Den förbjudna kärleken MARGHERITA ZILLIACUS Att förlåta det oförlåtbara MARCUS FLOMAN Migranter påminner forna kolonialmakter om det förflutna INGER WIRÉN Ambolandet – landet som nästan var en finsk koloni ELISABETH NORDGREN Kolonialism i Finland ULLA HOLMBERG Turist i en f.d. koloni KOLUMN AV TARJA CRONBERG Ingen fred utan kvinnor ULF SÄRS Kolonialismens idé JAAKKO ELLISAARI Pekka Peltola i Afrika ELISABETH NORDGREN På spaning efter demokratin FREDSKALENDERN

Chefredaktör och ansvarig utgivare Christian Lång Adress: Fredsposten, Wolffskavägen 36 / F11, 65200 Vasa christian@fredsposten.fi Lokalredaktörer Helsingfors Fredrik Therman, tfn 045–108 1311, hem 09–541 4147 fredrik@fredsposten.fi Närpes Rita Nordström-Lytz, Ringvägen 8, 64200 Närpes tfn 050–363 4450, rita@fredsposten.fi Åbo Sebastian Bergholm, sebastian@fredsposten.fi Ålands fredsinstitut Susann Simolin, susann@fredsposten.fi Åland i övrigt Gunnel Ekelund, Skarpansvägen 27 C 1, 22100 Mariehamn, tfn 018-13 847, 0457–382 32 42, gunnel@fredsposten.fi Styrelse och redaktionsråd Ordförande Ulf Särs, ulf@fredsposten.fi Vice ordförande Yrsa von Hertzen Sekreterare Sirpa Aitosalo Kassör Christian Lång (utanför styrelsen) Ulla Holmberg, Laura Lodenius, Elisabeth Nordgren, Fredrik Therman och Inger Wirén.

Stadigvarande medarbetare Mikael Böök, Siw Handroos-Kelekay och Jatta Krug.

LEDARE

KOLONIALISM FÖRR OCH NU

K

olonialism innebär att stater, företag eller folkgrupper erövrar och behärskar andra territorier. Naturresurser exploateras, befolkning dödas eller förslavas och kolonialmakten inför sin egen kultur på den lokalas bekostnad. Kolonialism har genom historien förekommit också i Europa, t.ex. under romarriket och Sovjetimperiet. Vår egen stat bygger delvis på kolonisering av Sameland. Ändå syftar begreppet oftast på den europeiska kolonialismen i andra världsdelar.

Den moderna europeiska kolonialiseringen av världen inleddes på 1400-talet. Som mest behärskade européerna i början av 1900-talet 85 procent av jordens yta. Även om de amerikanska kontinenterna avkoloniserades på 1700- och 1800-talen, hade européerna där helt tagit över makten sedan ursprungsbefolkningen till stora delar utrotats. Asien och Afrika avkoloniserades i huvudsak efter andra världskriget. Det skedde ofta först efter långa befrielse­krig som till stor del på grund av kolonialmakternas splittra-och-härska-politik inte sällan följdes av blodiga inbördeskrig.

Kolonialismens verkningar har inte upphört med avkoloniseringen. De tidigare kolonialmakterna har via EU och USA behållit kontrollen över världshandeln och kreditgivningen.

För att få lån och goda handelsvillkor tvingas de tidigare kolonierna anpassa sin politik efter deras krav. De transnationella bolagens vinster från de forna kolonierna är mångfaldigt större än det bistånd som ges. Vid sidan av detta nykoloniala beroende spelar det mindre roll att kolonialmakterna också lämnade ett arv av institutioner, rättsväsende, förvaltning, infrastruktur m.m. som varit till nytta i de nya staterna.

Utgångspunkten för kolonialismen var tanken att européerna är överlägsna invånarna i kolonierna. Européerna är utvecklade, rationella och effektiva, de andra folken underutvecklade, okunniga och ineffektiva. Européerna vet vad som är bäst för de underutvecklade och bör hjälpa dem upp till vår utvecklingsnivå. Denna kolonialismens idé påverkar delvis fortfarande vårt biståndstänkande.

Om vi skall kunna bryta med det koloniala arvet måste vi först och främst göra upp med nykolonialismen. Det gäller bland annat att ge de forna kolonierna möjlighet att själv besluta om sina naturtillgångar, kontrollera transnationella bolags verksamhet på sitt område och reellt påverka den globala politiken. Biståndet bör användas till jämlikt utvecklingssamarbete och höjas avsevärt. Också globala nätverk som Socialt världsforum, Attac, nerväxtrörelsen och fredsrörelsen kan bidra till att hela såren efter kolonialismen.

Ulf Särs Temanumret Efter kolonialismen har planerats av en arbetsgrupp bestående av Yrsa von Hertzen, Elisabeth Nordgren, Ulf Särs och Inger Wirén från redaktionsrådet och Jaakko Ellisaari, tidigare verksamhetsledare för Fredsförbundet, som sakkunnig. Vi tackar Jaakko för hans insats. För numret har vi fått utrikesministeriets informationsstöd till medborgarorganisationer. De åsikter som framförs motsvarar inte nödvändigtvis UM:s officiella ståndpunkt.

•1 •

Kolonialismens historia JAN OTTO ANDERSSON

Europa Universalis är ett strategiskt datorspel som fascinerat mig. Spelet ser världen ur en europeisk synvinkel från år 1444 till 1820. Man kan börja spela vilken dag som helst under den här tiden, välja ett rike, och se världen sådan den såg ut då ur just det landets synvinkel. På 1400-talet vet man inget om stora delar av världen, men efter­ hand, beroende på hur mycket man satsar på upptäcktsresor och kolonier, kan man lära känna hela världen och i rivalitet med andra riken bygga upp ett kolonialvälde. Spelet omfattar en mängd verksamheter: ekonomi, religion, diplomati, krig, beskattning, innovationer, regimskiften och, till slut, även en begynnande avkolonialisering i Amerika.

I spelet är ländernas teknologiska utveckling kulturbunden. Det katolska (och efter hand prote­ stantiska) Europa har en snabbare utveckling än resten av världen och genom sin militära och merkantila överlägsenhet kan det upptäcka och kolonisera allt större områden utanför Europa. För att lyckas som kolonialmakt ska man helst spela •

Portugal, Spanien, Frankrike, Burgund/Neder­ länderna eller England/Storbritannien. Moskva/ Ryssland kan också väljas, men då sker den koloniala expansionen genom en gradvis utbredning österut mot Stilla havet.

Rivaliteten mellan de europeiska rikena är fängslande eftersom deras ekonomiska och militära styrka i hög grad är beroende av hur de lyckas

2•

som kolonialmakter. Krigen dem emellan berör från och med 1600-talet i mindre grad gränserna i Europa och allt mer kontrollen över resten av världen. Ytterst spännande är till exempel sjuårskriget i mitten av 1700-talet genom vilket Storbritannien befäste sin överhöghet i Nordamerika, Indien och Västafrika.

Krig, underkuvande, utnyttjande Som spelare rycks man med i den dynamik som rådde då. Det gäller att öka det koloniala inflytandet för att skaffa sig mera inkomster. Med hjälp av dem kan man finansiera allt bättre och allt större arméer och flottor för att hävda sig gentemot rivalerna. I sin tur leder kampen om kolonierna till växande spänningar mellan staterna i Europa.

I förhållande till icke-européer är allt tillåtet: erövringar, utrotningar, missionering, slav­ handel, plantager, monopol … En del av detta förekommer också i Europa, men där är risken större att man möter ett svårslaget motstånd i form av bonde- eller borgaruppror, religiösa eller nationella revolter. I Europa måste också krig och erövringar legitimeras på ett annat sätt än i de andra världsdelarna.

Ur en fredsväns synvinkel ger Europa Universalis en dyster bild av världen. Krig, under­ kuvande och utnyttjande är ständigt när­varande.

Samtidigt sker det en anhopning av rikedomar i Europa. Spelet är emellertid en trovärdig avbildning av vad som kallas den merkantilistiska fasen av kolonialismen.

Frihandelsimperialismen Den merkantilistiska kolonialismen åtföljdes av en avkolonialisering i områden där den dominerande delen av befolkningen härstammade från Europa. Även handeln med slavar från Afrika förbjöds efter hand. En mer informell form av kolonialism, den så kallade frihandels­imperialismen, växte i styrka. Storbritannien, men i allt högre grad också Frankrike och USA, satsade på att ”öppna upp” svagare länders ekonomier. Det Ottomanska riket, Persien och de nyss självständiga latinamerikanska länderna ”öppnades” med såväl påkar som morötter. Det mest flagranta exemplet var de två opiumkrigen mot Kina 1839–43 och 1856–1860,

Opiumkrigen Kina hade en mängd varor, bland annat silke, te och porslin, som var begärliga för européerna. Men kineserna var inte intresserade av att byta till sig andra varor från Europa än silver. För att förbättra handelsläget började engelska köpmän illegalt exportera opium, vilket odlades i det av Brittiska Ostindiska kompaniet kontrollerade Indien. Detta ledde till ett utbrett missbruk – kanske det första storskaliga narkotikamissbruket i historien.

Den kinesiska regeringen försökte bekämpa importen av narkotika och år 1839 ställdes situationen på sin spets. I Kanton (Guandong) krävde man att få konfiskera brittiska lagerbyggnader med 20 000 kistor opium.

Det första opiumkriget utbröt. Efter skärmytslingar och underhandlingar ockuperade engelsmännen Shanghai 1842. När de hotade Nanking (Nanjing), såg Kina sig tvunget att ingå fred. Denna slöts på villkoren att Kanton och en rad andra hamnar skulle vara öppna för alla. Engelsmännen annekterade Hongkong och erhöll 21 miljoner dollar för att betala sina krigskostnader.

Det andra opiumkriget utbröt 1856 efter tagandet av det engelska handelsfartyget Arrow. De engelska kraven på upprättelse och på att få pröva anklagelserna mot matroserna, avvisades av kineserna; Storbritannien och Frankrike förklarade krig.

Kanton intogs i januari 1858; kanonbåtar sändes uppför Hai He-floden till Tientsin (Tianjin) och hotade huvud­staden Peking (Beijing). Kina tvangs sluta fördrag med Storbritannien, Frankrike, Ryssland och Förenta staterna. Kristendomen skulle tolereras i hela riket, nya hamnar öppnas för handeln och opiumimport tillåtas.

Kina kände sig förödmjukat och rustade för ett nytt krig 1860. De allierade makterna ryckte in i Peking, där fransmännen brutalt plundrade kejsarens somma­r­ palats. Kineserna tvingades sluta fred på samma villkor som 1858, men måste betala en ännu större krigsskadeersättning.

Då kineserna inte förmådde betala sina skulder övertogs en stor del av tull- och skatteförvaltningen av de europeiska makterna.

Kina, som ännu kring 1820 var världens största ekonomi, drabbades av ett förnedringstillstånd som präglades av ekonomiskt sönderfall, fruktansvärd hungersnöd, folkuppror och inbördeskrig. Förfallet upphörde först efter att den kommunistiska regimen övertog makten 1949.

•3 •

genom vilka Storbritannien och Frankrike tvingade Kina att acceptera opiumhandeln och att ge segrarna tillgång till den kinesiska marknaden.

Industrialiseringen på 1800-talet gav upphov till ett nytt behov av kolonier. Det gällde att säkra tillgången till råvaror och att utveckla nya marknader för de egna industriprodukterna. Frihandelsimperialismen återgick till en formell imperialism. Nu skulle världen på nytt delas upp mellan de europeiska stormakterna.

Cecil Rhodes Cecil Rhodes (1853-1902), brittisk finansiär och imperiebyggare I södra Afrika. Han var statsminister I Kapkolonin (1890–96), skapare av det jättelika diamantgruvföretaget De Beers Consolidated Mines (1888).

Rhodes sitter tredje från vänster på teckningen.

Han är den person som bäst personifierar den dåtida nationalistiska imperialismen. Han byggde upp ett gruvimperium som sträckte sig ända till Kongo, där han måste ge efter för den belgiska kungen Leopold II:s erövring av det kopparrika Katanga.

Rhodes lockade engelska kolonister till Södra Afrika och ville på det sättet bidra till att minska de sociala spänningarna i hemlandet. Här några talande citat som tillskrivits Rhodes:

Européerna delade upp världen I och med att slavhandeln upphörde minskade betydelsen av handeln med Afrika. Men Afrika var rikt på andra resurser. För att kunna etablera gruvor och plantager såg sig England och Frankrike tvungna att övergå från att endast ha handelsstationer utmed kusterna till att administrera även det inre av Afrika. Hjälpta av kinin mot malarian och kulsprutor mot infödingarna, kunde européerna inordna väldiga områden i sina imperier.

På 1870-talet inleddes ”the scramble for Africa” – kapplöpningen om Afrika. England avancerade norrut från Kaplandet och söderut från Egypten.

Dessutom skapades formella kolonier i Sierra Leone, Guldkusten och Nigeria. I Väst­afrika utgick fransmännen från Senegal och sökte sig söder om Sahara mot Sudan. Också det nybildade tyska kejsardömet, Italien och kungen av Belgien blandade sig i spelet.

”Jag hävdar att vi är den främsta rasen i världen, ju mer av världen vi bebor desto bättre är det för människo­släktet … Om det finns en Gud, så tror jag han skulle gilla att jag färgade Afrikas karta så mycket brittiskt röd som möjligt …” ”För att rädda fyrtio millioner invånare i Storbritannien från ett inbördeskrig, måste våra koloniala statsmän erövra ny mark för att landets överskottsbefolkning skall kunna flytta dit, för att skaffa nya marknader …

Imperiet är, som jag alltid har sagt, en fråga om bröd och smör.”

•

4•

Den vite mannens börda Tag upp den vite mannens börda, sänd män med mod och spänst i landsflykt, sänd er bästa flock till era fångars tjänst att träla i tungt harnesk att ge en vettlös hord ett galet, nyss fångat folk – halvt barn, halvt djävlar – värn och vård.

– Rudyard Kipling

Vid Berlinkonferensen 1884–85 delades Afrika upp. Alla europeiska stater – också Danmark och Sverige-Norge – deltog och godkände principerna för hur européerna skulle utnyttja den afrikanska kontinenten. Andan präglades av stark nationalism och av förhoppningar att koloniseringen skulle verka dämpande på den allt radikalare arbetarrörelsen. Den nya imperialismen utmärktes också av starka inslag av socialdarwinism och av föreställningen om européernas civilisatoriska överlägsenhet och ansvar.

Koloniseringen av Afrika underlättades av att afrikanerna var inbördes splittrade och splittringen utnyttjades av kolonialmakterna. Genom att ”söndra och härska” upprätthölls den vita övermakten, vilket förvärrade de gamla etniska motsättningarna. Detta arv, som också innebar etniskt godtyckliga nationsgränser, fortsatte att plåga de afrikanska staterna också efter det att de blivit självständiga.

som offer för en neokolonialism, liknande den som kännetecknade relationen mellan USA och många latinamerikanska länder.

Kolonialismens effekter har diskuterats livligt.

Ledde den till utveckling eller underutveckling?

Ska den beskrivas som ”den vita mannens börda”, eller ska vi hålla med den indiska författaren och aktivisten Arundhati Roy om att debattera kolonialismens för- och nackdelar är som att debattera för- och nackdelarna av en våldtäkt? Jag, uppvuxen under en tid när den antikoloniala kampen var som hetast, associerar kolonialism med exploatering och snedvridning, ofrihet och rasism. Jag skrev min doktorsavhandling om ojämnt utbyte mellan rika och fattiga länder.

Befrielsekampen Den politiskt organiserade befrielsekampen tog fart efter det andra världskriget. Befrielsen skedde ibland i samförstånd med ”moderlandet”, ibland efter en utdragen väpnad kamp. De afrikanska ländernas ekonomiska och politiska beroende var emellertid svårt att bryta och man började – ledda av frihetskämpar som Kwame Nkrumah och Sekou Touré – därför se de afrikanska länderna

JAN OTTO ANDERSSON är docent i internationell ekonomi vid Åbo Akademi efter en lång karriär som forskare och lärare i nationalekonomi

Från kolonial hegemoni till global demokrati: en inlärningsprocess HEIKKI PATOMÄKI

V

id slutet av 1800-talet var jordens verkliga eller förmodade tomma områden fyllda. När det inte längre fanns rum för ny kolonial bosättning, återstod inga andra alternativa expansionsdoktriner än imperialismen och det rasistiska folkmordet. Adolf Hitlers försök att skapa ett kontinentaleuropeiskt imperium och bereda plats för tyska kolonisatörer i östra Europa var en moralisk katastrof. Snart måste också Storbritannien, Frankrike och de övriga europeiska kolonialmakterna avstå från sina imperier.

George Orwell påstod i en av sina kolumner under kriget att Hitlers läror innebar en moralisk återgång till stenåldern. Trots att Orwell överdrev, så skedde det i första världskrigets skyttegravar och krigspropaganda en moralisk regression som Hitler kom att representera. Som resultat av en historisk slump kom reaktionen till makten och fick under en kort tid före sin undergång mycket förstörelse till stånd.

I ett vidare historiskt perspektiv kan man förstå kolonialismens och imperialismens historia som en etisk-politisk inlärningsprocess, där det också har skett reella framsteg. Som ett resultat av inlärningen blir de etiska och politiska principerna •

allt mer generella samtidigt som förmågan växer att differentiera mellan verklighetens olika nivåer, kategorier och aspekter. Slutligen uppstår ett krav på global demokrati, vilket emellertid väcker nya etiska och politiska frågor.

ERÖVRINGEN AV DEN NYA KONTINENTEN Kristoffer Kolumbus kom till Amerika på grund av en felberäkning. Först efter att han gjort fyra långa resor gick det upp för européerna att man hade upptäckt en ny kontinent. Urinvånarna var ingalunda indier utan ”indianer”.

Erövringen av Amerika och diverse andra upptäcktsresor hade inte varit möjliga utan de teknologiska och samhälleliga förändringar som hade skett i den norra Medelhavsregionen. Båtbyggnadskonsten och navigationen möjliggjorde långa sjöresor och ny praxis inom den kapitalistiska marknadsekonomin gjorde det t.ex. möjligt för bankirerna att investera i de långa resorna. Vid framkomsten var det första man tänkte på att omvända indianerna till kristendomen. Snart ändrade detta sig. Naturrättens argument förbjöd utsugning av icke-troendes liv eller egendom, men godkände ingripanden eller t.o.m. förslavande, om de

6•

icke-troende betedde sig på ett sätt som stred mot det vedertagna förnuftet eller den gängse moralen.

Våldet och utsugningen och förslavandet av urinvånarna ledde snabbt till en hetsig moralisk och juridisk diskussion. Summan av den fasaväckande behandlingen och olika sjukdomar blev folkmord. Indianbefolkningen minskade kraftigt.

Bartolomeo de las Casas och Franciscus de Victoria kritiserade skarpt de koloniala tillvägagångssätten. Båda hänvisade till allmängiltiga naturrättsliga och kristliga grunder. Indianerna är också människor, de har också rättigheter. Det fanns dock inget utrymme för olikhet. Indianerna är likadana förnuftiga och kristliga människor som vi, åtminstone potentiellt, och därför kan samma normer och principer tillämpas när det gäller dem.

NY VETENSKAP, NY KOSMOPOLITANISM Trots de grundläggande moraliska och juridiska problemen vidgade upptäcktsresorna och kolonialismen européernas världsbild. I samband med renässansen hade européerna redan stiftat bekantskap med antikens stoiker och andra oliktänkare. Kartografins utveckling och vetskapen om de långa sjöresorna över Atlanten vidgade på 1500-talet européernas rumsliga horisont. Det uppstod en allmän medvetenhet om att jordklotet är en begränsad planet. Reformationen begränsade kyrkans makt och skapade nya centra, där man kan producera kunskap. Perspektivet på världen började förändras.

1543 presenterade Kopernikus sin teori - eller rättare sagt tog på nytt upp Aristarkhos från Samos teori - om det heliocentriska planetära systemet. Jorden är inte världsalltets centrum, lika lite som en lärd man som gör vetenskapliga iakttagelser eller en världslig eller religiös regent.

Giordano Bruno gick längre än Kopernikus och argumenterade att det finns ett eget solsystem kring varje fixstjärna och att det i flere av dem kan finnas liknande världar som vår egen. Bruno förfäktade kosmisk pluralism: det finns medvetna varelser också annanstans. Mänskligheten har inte nödvändigtvis någon särskild roll i kosmos.

Bruno brändes på bål 1600, men snart förändrades sceneriet. Upplysningstiden, som inleddes i slutet av 1600-talet, ifrågasatte sina samtidas småskurenhet och deras smala horisont, ja skrattade direkt åt den. Många av upplysningens mest bety-

”Systemet med konkurrerande imperialistiska stater ledde till kapprustning och slutligen till de förhållanden där första världskriget uppstod.” delsefulla tänkare fortsatte på Brunos tankebanor och tillämpade dem på kritiken av kolonialismen och krigen. Immanuel Kant, Denis Diderot, Voltaire och många andra av upplysningstidens tänkare publicerade texter mot kolonialismen och imperialismen.

KOLONIALISMENS SLUT OCH VÄNDNINGEN TILL NYIMPERIALISM Den amerikanska revolutionen bidrog för sin del till att hjälpa fram den franska revolutionen. Under Napoleons krig eller kort efter dem blev också kolonierna i södra Amerika självständiga. De liberalistiska rörelserna bekämpade slaveri och krig.

Vid mitten av 1800-talet trodde man allmänt att kolonialismens och imperialismens tid snart skulle vara ute. I världsekonomin som höll på att industrialiseras fanns dock tendenser och motsättningar som ledde till imperialismens återkomst. Produktionskapaciteten växte snabbare än köpkraften i det ojämlika samhället. Också den snabba befolkningstillväxten skapade ett ”socialt problem", som löstes genom yttre expansion.

De spanska kolonisatörernas tanke om hur de annorlunda andra skulle ledas in på trons och förnuftets väg fick nya innebörder. ”Den civilisatoriska uppgiften” blev nyimperialismens berättigande.

Afrika delades upp och Asien underkuvades i stor utsträckning.

Systemet med konkurrerande imperialistiska stater ledde till kapprustning och slutligen till de

•7 •

förhållanden där första världskriget uppstod. Det moraliska förfallet i skyttegravarna ledde till ännu en omgång av gammaldags imperialism.

DEKOLONISATIONENS PRINCIPER När det inte mera fanns tomma utrymmen på jorden och upplysningens ideal om fred, frihet och självbestämmande hade spritt sig överallt, då organiserade sig mänskligheten för en kort tid i nationalstater. FN-systemet, som förbjuder krig och stöder sig på universella mänskliga rättigheter, formaliserade tanken att vissa allmänna etiska och legala principer bäst kan förverkligas genom nationalstatssystemet.

Det ursprungliga Bretton Woods- systemet var också ett försök att överbrygga motsättningarna inom det kapitalistiska systemet, så att man inte skulle behöva gå tillbaka till det förflutna.

I förklaringen om den nya ekonomiska världs­ ordningen på 1970-talet krävdes global rättvisa som skulle omfördela de ekonomiska tillgångarna.

Samtidigt var det dock fråga om alla tiders försök att stärka den statliga suveräniteten på det ekonomiska området. (Den demokratiska) självbestämmanderätten kopplades ihop med den statliga suveräniteten.

Man behövde inte vänta länge på en motreaktion. Margaret Thatchers och Ronald Reagans nyliberalism innebar förutom en förstärkning av den västliga dominansen också delvis en återgång till det förgångna. Målet var att på nytt genomföra liberalismens värden och ideal från slutet av 1800-talet. Samtidigt frisläpptes tidigare tendenser och motsättningar. Så fick vi på nytt se nyimperialism, om än i en de-terrritorialiserad form.

T.ex. H.G. Wells Världarnas krig tog idéer från det öde som drabbade Tasmanien under britterna. Många sammanträffanden med främlingar är våldsamma; ofta visar sig utomjordingarna vara nazister som vill ha mera livsrum för sig själva. I den amerikanska TV-serien Falling Skies vill den ras som anfaller jorden placera de människor som har överlevt och ännu gör motstånd i reservat.

"Det här är inte värre än vad ni själva i det förflutna har gjort mot andra människor”.

Filosoferna och de politiska teoretikerna försöker emellertid föra inlärningen längre. Eftersom moralen inte längre kan grunda sig på en guds eller naturens ord eller på någon viss grupps eller traditions auktoritet utan det krävs oavhängiga motiveringar, har moralens utgångspunkt blivit kosmopolitisk.

Anhängarna av global demokrati vill skissera upp de principer och institutionella ramar, där den jämlika frihetens och autonomins ideal kan förverkligas i sin mest generella form. Poststrukturalisterna å sin sida tvivlar på alltför stor universalism och vill avslöja hur maktförhållandena eventuellt blir påverkade om man inte tar olikheterna på allvar. De vill öka den moraliska skarpsyntheten.

Båda grupperna deltar i en diskussion, där de etiska och politiska principerna blir allt mer generella, samtidigt som förmågan växer när det gäller att differentiera mellan verklighetens olika nivåer, kategorier och aspekter.

MOT GLOBAL DEMOKRATI Tack vare globaliseringsvågorna har det uppstått en materiell bas för kosmopolitanismen. Världen har blivit mindre för alla som kan resa med jetflyg eller kommunicera via telefon eller internet.

När vi nu tänker på kolonier och koloniala bosättningar sker det i kosmisk skala. Man planerar på allvar bosättningar på månen och Mars och inom asteroidzonen. Om vad man har lärt sig etiskt och politiskt – eller inte lärt sig – berättar många scifi-fantasier som återupplivar världshistoriens episoder i ny omgivning.

•

HEIKKI PATOMÄKI är professor i internationell politik vid Helsingfors universitet.

Artikeln har översatts av Inger Wirén.

8•

Vems Afrika?

MAI PALMBERG

I min barndom fanns flera kolonialvarubutiker i Åbo. Det luktade gott där, kryddor och kaffe. Om kolonialismen, som fört varorna dit, visste jag ingen­ting.

Västeuropa delade Afrika i slutet av 1800-talet.

Konferensen i Berlin 1884–85 med Bismarck som värd och inga afrikanska gäster bestämde regler för den koloniala våldtäkten. Militär penetration i hela kolonin skulle bevisa kontroll. På 1920-talet var det fullbordat.

Självständighetsvågen började på 1950-talet med att Nordafrika, Guinea-Conakry och Ghana blev fria. 1960 har firats som slutet för kolonialismen.

Nigeria, Kongo, Senegal, Mali och tolv till blev självständiga. Men det fanns några kvar, framför allt de med stora skaror vita nybyggare, som inte ville släppa taget: Algeriet (1962), Kenya (1963), Angola och Moçambique (1975), Zimbabwe (1980), och Namibia (1990). När Sydafrika 1994 blev kvitt apartheids vita minoritetsstyre avlägsnades de sista spåren av europeisk kolonialism i Afrika. En speciell

Konferensen i Berlin 1884–85

•9 •

Ett tecken på fortgående kris är att karismatiska kyrkor sveper som en busheld över Afrika. Här dansar Zion-anhängare i Zimbabwe. Foto: Mai Palmberg

koloni är kvar: Västsahara, ockuperat sedan 1975 av Marocko.

Var Afrikas kolonialtid lång eller kort?

De afrikanska nationalistledarna betonade hur genomgripande och brutal kolonialismen var. En gång utnyttjade jag denna inställning och förklarade för en grupp unga kenyaner i Nairobi att jag kom från ett land, som i sex sekler hade koloniserats av Sverige. De hisnade av förundran över att vi alls överlevt. Historieskrivningen var ju falsk, men poängen jag inhöstade var att kolonialism betydde offerstatus och att vi var sex gånger mer offer än de.

När Afrikas rika historia före kolonialismen grävdes fram och sammanställdes av historieforskare, som Joseph Ki-Zerbo från Burkina Faso (parallellt med bland andra brittiske Basil Davidson) •

tedde sig afrikanska samhällen mer som aktörer än offer. Kolonialismen krympte in i en parentes, otäck, förolämpande, men överkomlig och sist och slutligen försumlig.

Basil Davidson lyfte fram den ömsesidiga respekten mellan härskarna i Portugal och Angola under den första koloniala epoken, på 1600-­talet.

Något helt annat än den koloniala underkastelsen två sekler senare. Mycket hade hänt. Väst hade överlägsna vapen. Den lång­ variga slavhandeln hade rättfärdigats med tron att afrikaner inte hade någon civilisation att ryckas bort från. Darwins teorier om evolutionen började tillämpas på samhällsutvecklingen med tesen att Afrika befann sig lägst, Västeuropa högst på utvecklingsstegen.

Rasläran hegemonisk Rasläran med sin indelning av alla människor i ”raser”, och alla ”raser” i hierarkisk ordning från

10 •

överlägsna till undermåliga, blev på 1800-talet en hegemonisk förklaringsmodell av mänsklighetens historia. Kolonialismen var regeringarnas och kapitalets projekt. Evolutionsteorin och rasläran gav den folklig förankring.

I Afrika var synen på kolonialismen lika splittrad som den koloniala erövringens olika förlopp lokalt och regionalt. Trots underläge förekom motstånd. Den koloniala idén var att Afrika befolkades av krigiska stammar och att kolonialismen innebar fred och lugn. ”Pax Britannica” hette brittiska regeringens mål, den måste uppnås med alla medel.

Det fanns europeiska kritiker, som protesterade mot orättfärdigheterna. Där var efterföljare till abolitionisterna, slaverimotståndarna, som Adam Hochschild har beskrivit som den första solidaritetsrörelsen, organiserade för att oförtröttligt arbeta för en annan, fjärran grupps rätt. A.J. Hobson var en av de skarpaste kritikerna i London. Han delade regeringens syn att det fanns outvecklade raser, som måste räddas, men menade att våld spolierar projektet. Kolonialminister Chamberlain hånade: ”man inte kan göra en omelett utan att knäcka ägg”.

melriket. Ofta fanns dessa rörelser i gruvsamhällen med migrantarbetare, som hade ryckts upp med rötterna från sina hem för att arbeta hårt för dålig lön och med usla barackbostäder. Ett kolonialt system som ännu inte har avskaffats. På liknande sätt växer idag pingströrelsen och andra karismatiska rörelser explosivt i Afrika idag.

Ingenstans var afrikaner jämbördiga med vita. Åtskillnad mellan vita och svarta var skarpast i de brittiska kolonierna. Barriären var lägst i de portugisiska kolonierna. Fransk kolonialism skilde mellan massan och en liten svart elit, som fick räkna sig som svarta fransmän.

Men kolonierna hade behov av läskunniga och utbildade afrikaner. Kristna missionsskolor formade mot sin vilja de flesta nationalistledare. Rötterna hade de fortfarande i bysamhället, men en kontinental identitet började växa fram. Missionsskolor och vidare utbildning lyckades sällan göra dem till kolonialismens lydiga verktyg. Istället fick de erfara hur långt de tilläts gå i det koloniala samhället. Diskriminering och brist på verkligt inflytande tornade sig upp som en mur.

Nationalism och marxism

Missionen samarbetade Det fanns ännu inte många missionärer bland kritikerna. Den kristna missionen samarbetade i den koloniala expansionen. Infödingar med vidskepelse och medicinmän ansågs sakna civilisation, endast omvändelse kunde rädda dem. Visst införde missionen också sjukvård och skolor, men det dröjde innan de slutade nedvärdera afrikansk kultur med dess musik och dans.

Under mellankrigstiden uppstod motstånd i religiös dräkt med löften om det förestående him-

Under andra världskriget kämpade 1,3 miljoner afrikaner i kolonialmaktens arméer, i Burma, Tyskland, Indien och afrikanska länder, en miljon i brittisk tjänst. De trodde att de kämpade för frihet. Men när de allierades Atlantmanifestet i augusti 1941 deklarerade stöd till folkens självbestämmanderätt, sades det inte gälla Afrika. När arbetslösa f.d. soldater samlades i Accra i Ghana 1948 för att överlämna en petition till guvernören, blev de beskjutna av kolonial polis. På weekenden förstörde de allt brittiskt de kom åt. Sådana hän-

• 11 •

delser visade att de lojala undersåtarna började få nog av hyckleri.

Från 1950 började allt fler utbildade afrikaner organisera nationalistiska kampanjer för självständighet. De accepterade de koloniala gränserna för att de innebar större enheter än i förkoloniala Afrika. De accepterade i regel kolonialmaktens språk som det nationella språket.

På 1950-talet var det kalla kriget i full gång, en bitter tävlan mellan öst och väst. I Angola ledde det till ett hett krig med fler lemlästade än någonstans utom i Kambodja.

De radikala rörelserna omfattade en marxistisk syn på kolonialismen. Antiimperialister i nord och syd argumenterade att Afrika inte var outvecklat, utan hade underutvecklats av kolonialmakterna.

Västländerna kände sin dominans över Afrikas politik och ekonomi hotad, de ville släppa de kostsamma kolonierna fria, men med bevarad ekonomisk kontroll. Det gick lättare än väntat.

Panafrikanism och afrikansk socialism När den store panafrikanisten Kwame Nkrumah tog ledningen i Ghana 1957 proklamerade han: ”Sök först det politiska kungadömet och allt annat skall tillföras det.” Historikern Ali Mazrui kommenterar att Nkrumah inte skilde mellan nödvändig och tillräcklig förutsättning. Och att 1980-talets kris i Ghana och Afrika hade tarvat en omskrivning till ”och allt annat skall tas bort från det.” Bara presidentpalatset och flaggan blev kvar.

Den koloniala ekonomin rådde de nya staterna inte på, men gav sig på den koloniala synen på Afrika. Nu skulle den egna kulturen respekteras och ländernas enhet bli till ideologi. Tanzania skapade nationella dans- och musiktrupper. I Nigeria skrev Chinua Achebe 1958 en av världens best­ sellers, Things Fall Apart, där handlingen förläggs till en avlägsen by med sina gamla traditioner.

Boken lästes i skolan i stora delar av Afrika. Det var mer än en bok, det var en vägvisare för utbildade afrikaner. Deras uppgift och kall var att vara med och bygga nationen, menade Achebe.

Författare och kulturarbetare skulle och ville vara lärare och ideologiska förebilder. En ung nigeriansk författare, Tolu Ogunlesi, förklarade på bokmässan i Göteborg 2008 att han respekterar och hyllar Chinua Achebe, men hans väg är inte •

Världen kastar upp, kallar Cheri Samba från Kongo sin målning.

Kolonialismen är slut men vapenexporten har exploderat.

längre den unga kulturens väg. De här kultur­ arbetarna tar sig rätten att uttrycka vad de vill.

Regimkritik, berättelser utan moralisk pekpinne, drömmar.

Det lät som ansatser till ett alternativt samhälle när flera länder bekände sig till ”afrikansk socialism”. Jag tänkte skriva min avhandling om denna tredje väg, men hittade bara fraser.

Självständighetens förhoppningar rasade när även Afrika hamnade i en ekonomisk och social kris på 1970- och 1980-talet. När Internationella Valutafonden erbjöd lån för att rädda från finansiell kollaps ställde de villkor, som satt krokben för ansatser till en välfärdsstat. Skolor fick t.ex. inte vara gratis.

Var det bättre under kolonialtiden?

Man började då och då höra afrikaner säga att det var bättre under kolonialtiden. Vad svarar man dem, vad säger man till de unga män som riskerar livet för att ta sig till Europa över Medelhavet. Vad har självständigheten kunnat ge dem?

När det socialistiska systemet kollapsade började man bland vänsterteoretiker tala om ”post­ kolonialismen”. Samhällsvetaren Mahmood Mam­dani har sagt att den enda ”post” man känner till i Afrika är postkontoret. Inte mycket har hänt, med andra ord. Men termen är inte meningslös. ”Postkolonialt” markerar inte tiden efter kolonialismen,

12 •

utan denna tid när kolonialismens verkningar fortfarande är kännbara, globalt.

Själv har jag undersökt hur den koloniala ideo­login har påverkat våra nordiska länder, som inte hade kolonier i Afrika. Det finns en mycket mer fördomsfri ung generation, men i övrigt en hel del ballast kvar.

Föreställningen om en utvecklingsstege där Afrika är lägst lever kvar.

Fanns ännu en väg till befrielse från det koloniala samhället? Sydafrika var möjligheten. Där hade decenniers motstånd mot det vita minoritetsstyre, som utestängde det svarta flertalet, alltid handlat om ett nytt, jämlikt samhälle.

afrika jumboplats i världen. En svart medelklass har märkbart tagit plats, men kåkstäderna och arbetslösheten ännu mera.

När bussen passerar Grankulla ser jag en skylt som får mig att vrida nacken som en struts. Jo, det står faktiskt med stora bokstäver ”Colonial Bar”.

Hur ska man förstå det? Som ”grandios”, ”tjusig”?

Ur vems synvinkel?

Det nya Sydafrika trädde fram när raslagarna avskaffades, allmänna val hölls i april 1994 och Nelson Mandela svors in som president i maj. Blev det ett alternativ till den koloniala modell, som ännu spökade i Afrika? Ronnie Kasrils, en veteran i befrielsekampen, säger att ANC alltid förkastade Nkrumahs tal om det politiska kungadömet, men ändå föll för det och lät bli att försöka ta makten över ekonomin. Redan innan valet 1994 tog Syd­ afrika ett lån från Internationella Valutafonden, som band ANC till en dagordning som uteslöt radikala ekonomiska reformer.

ANC gick till val 1994 med ett program, Re­ construction and Development Programme (RDP), som kan kallas socialdemokratiskt. Bakom kulisserna och i kontakt med företagen förbereddes en kovändning åt höger, ett entydigt neoliberalt program kallad GEAR (Growth, Employment and Distribution), som blev plattformen 1996. Gini­ koefficienten, som mäter ojämlikhet, tilldelar Syd• 13 •

Foto: Anna Franck

Socialdemokrati eller neokolonialism?

MAI PALMBERG är forskare, frilansjournalist och författare. Hon har skrivit böcker om det nya Sydafrika, aids i Afrika, samtida kultur i Afrika (med Carita Backström), Afrikabilden i svenska skolböcker, Mänskliga rättigheter och homosexualitet i södra Afrika (med Chris Dunton) och redigerat böcker om populärmusik i Afrika, icke-kapitalistisk utvecklingsväg, befrielsekampen i Afrika, Nationell identitet och demokrati i Afrika, solidaritetsrörelsen för södra Afrika i Sverige, Afrikabild i Europa och Europabild i Afrika, Afrikansk identitet i kulturproduktionen m.m.

BÖCKER OCH WEBBPLATSER BÖCKER • Davidson, Basil (2001) Afrika i det tjugonde seklet. Nordiska Afrikainstitutet. Fulltext online: http://nai.diva-portal.org/ • Eriksson, Catharina, Maria Eriksson Baaz, Håkan Thörn red. (1999) Globaliseringens kulturer. Den postkoloniala paradoxen, rasismen och det mångkulturella samhället.

• Hochschild, Adam (2006) Spräng bojorna. Kampen mot slavhandeln.

• Jonsson, Stefan (2005) Världen i vitögat. Tre essäer om västerländsk kultur.

• Kasrils, Ronnie (2004) Armed and Dangerous. From Undercover Struggle to Freedom.

• Mamdani, Mahmood (1996) Citizen and Subject. Contemporary Africa and the Legacy of Late Colonialism.

• Mbembe, Achille (2001) On the postcolony.

• Palmberg, Mai & Per Strand (1995) Sydafrika – en regnbågsnation föds.

Fulltext online:http://nai.diva-portal.org • Reid, Richard (2009) A History of Modern Africa 1800 to the Present.

• Rodney, Walter (1972) How Europe underdeveloped Africa.

• Wesseling, Hans (2006) Söndra och härska. Uppdelningen av Afrika 1880–1914.

WEBBPLATSER • http://varldslitteratur.se/ Sajt om svenska översättningar av Afrikas, Östasiens och Latinamerikas skönlitteratur.

• http://www.gapminder.org/ Hans Roslings statistiska uppvisning av framsteg i Afrika, fr.a. i sjukvårdssektorn.

• http://hdr.undp.org/en/ Human Development Report från FN tar fasta på vart samhället går, inte som Världsbanken enbart ekonomin.

• http://www.liberationafrica.se/ The Nordic Documentation on the Liberation Struggle in Southern Africa Project har byggts upp vid Nordiska Afrikainstitutet med arkiv för alla nordiska länder. Intervjuer, bilder, publikationer.

• A Guide to Africa on the Internet: http://www.nai.uu.se/library/resources/ guidetoafrica/

•

14 •

INTERVJU MED TIMO VOIPIO

Stor ojämlikhet i kolonialismens spår Det är viktigt att beakta att kolonialismen bara var en kort episod i en lång historia i de koloniserade länderna, framhåller Timo Voipio, socialpolitisk rådgivare vid utrikesministeriet. Till och med i Indien varade det egentliga brittiska kolonialväldet knappt hundra år från mitten av 1800-talet, innan dess var landet bara delvis koloniserat via handelskompanier. Den mångtusenåriga prekoloniala historien har skapat kultur, språk, religion och är naturligtvis av största betydelse för de sociala förhållandena än idag.

Voipio konstaterar att det är lätt att kategorisera kolonialtidens sociala inflytande utgående från kolonialmakternas institutioner. Kolonialförvaltningen kopierade hemlandet och systemet fortsatte också efter att kolonierna blev självständiga. Det skedde inget totalt lösgörande så att man skulle ha skapat helt egna nationella strukturer. Kolonialtidens inflytande är fortfarande stort.

Frankrike hade ett utvecklat socialpolitiskt system med pensions- och sjukförsäkringar byggda på arbetsförhållanden. Det systemet fortsatte i rätt hög utsträckning också i franska kolonier.

Det brittiska kolonialsystemet hade en dubbel förvaltning. Man hade egna sociala system för britterna, medan den afrikanska majoritetens förvaltning sköttes genom ”indirect rule”, där den lokala makten innehades av traditionella hövdingar. Majoriteten av den infödda befolkningen inkluderades inte i det offentliga socialväsendet. Bara drygt 5 % av arbetskraften omfattades av socialskyddet medan 90–95 % levde vidare i det stora hela som afrikanerna alltid hade levt. Den sociala tryggheten byggde på gemensamt ansvarstagande i familjer, klaner och byar.

IMF BRÖT NER ”NORDISKT” VÄLFÄRDSSYSTEM De brittiska kolonier som blev självständiga på 60- och 70-talet byggde med stora förväntning-

Timo Voipio. Foto: Antero Aaltonen

ar sitt socialväsen enligt en modell där staten i huvudsak bar ansvar för alla, förklarar Voipio.

Man tog i någon mån intryck från Kina och Sovjetunionen, men främst från de nordiska länderna. Det innebar att medborgarna med offentliga skattemedel erbjöds gratis skola, hälsovård och social trygghet. Detta system bygger på principerna för de mänskliga rättigheterna.

System kom också ganska bra igång i många länder, men det revs brutalt ner på 80-talet genom skuldkrisen och Internationella valu­ tafonden IMF:s strukturanpassningsprogram.

IMF krävde uttryckligen att det offentliga socialskyddet skulle nedmonteras och skolor och hälsovård privatiseras eller åtminstone avgiftsbeläggas. IMF ansåg att det offentliga social-

• 15 •

skyddet var för dyrt för nationalekonomierna.

Det har idag ifrågasatts av många. Man menar att det på lång sikt hade varit värt att investera i människor. Men IMF gav inga alternativ till det neoliberala tänkesättet.

JORD OCH MAKT Jordägandet var av central betydelse för kolonialismen, betonar Voipio. Inget land inriktat på exportproduktion har brett jordägande. I synnerhet i Latinamerika präglades kolonialismen av storplantager. Också i Afrika fanns det storplantager i t.ex. Kenya och Uganda. Men i allmänhet räknade man i Afrika med att jorden tillhörde kolonialmakten. Odlarna fick bara besittningsrätt till jorden, men inte äganderätt. Då ser bönder inte behov att investera i jorden.

Detta system har inte brutits ner i de afrikanska länderna. Kronojorden har ofta inte uppmätts och fördelats efter 80 år av självständighet. Jorden betraktas som presidentens eller statens egendom och förvaltningen är feodal under ledning av lokala hövdingar. Provins- eller centralförvaltningen har tagit över den uppgift som tidigare sköttes av koloniala guvernörer.

I Latinamerika skapade den koloniala jordfördelningen en extrem samhällelig ojämlikhet. Storplantagerna var större än i någon annan världsdel och man producerade väldiga mängder för export.

Största delen av befolkningen arbetade på plantagerna eller i en mer eller mindre svart ekonomi i storstädernas slumområden. Det var ett utpräglat tvåvåningssystem. Lägst stod en blandning av ursprungsbefolkning, importerade afrikanska slavar och fattiga med ursprung i främst Spanien och Portugal. Den lilla överklassen var europeisk.

BASINKOMST OCH SYSSELSÄTTNINGSPROGRAM Många av de självständiga latinamerikanska länderna har på 90-talet vidtagit stora socialpolitiska reformer för att minska ojämlikheten, konstaterar Voipio. Det är ett sätt att bevara samhällsfreden.

Ett gott exempel är välfärdsbidraget Bolsa Familia i Brasilien. Fattiga familjer får bidrag på villkor att de för barnen till rådgivningscentraler och ser till att de går i skola. Systemet förbättrar situationen för de fattiga på två sätt, dels omedelbart genom •

I Latinamerika skapade den koloniala jordfördelningen med enorma storgods en extrem samhällelig ojämlikhet.

Träsnitt från Argentina 1853

att barnen får mat och familjerna resurser att försörja sig, dels om 15-25 år då barnen har blivit produktiva utbildade vuxna.

Villkorliga välfärdsbidrag är svårare att tillämpa i Afrika, där det ofta inte finns någon barnrådgivning och skolorna inte fungerar. Om man skall kunna ge villkorligt stöd krävs investeringar i rådgivning och skolor. Därför har man till exempel i Sydafrika och Namibia, som har de största inkomstskillnaderna i Afrika, experimenterat med en ovillkorlig basinkomst. Man räknar med att människor bäst själva kan ta ansvar för sin ekonomi utan att styras av myndigheter.

I Indien har utvecklingen efter självständigheten skapat en stor rik minoritet med modern europeisk livsstil. Men majoriteten av befolkningen på 1,2 miljarder är fortfarande fattig. I det enorma kaotiska landet har röstfiskande politiker på olika nivåer infört otaliga socialpolitiska instrument för att stöda människor som befinner sig under fattigdomsgränsen (Below Poverty Line, BPL). Men det finns oftast inte resurser att verkställa systemen och informera dem som behöver tjänsterna.

På senare tid har man gjort försök att samordna systemen. Ett är sysselsättningsprogrammet Mahatma Gandhi National Rural Employment Guarantee Act (MGNREGA) som garanterar alla i gruppen BPL rätt till arbete med att gräva diken, terrasser, vägar och dylikt 100 dagar i året för en fastslagen lön. Fattiga vågar ofta inte investera i nya grödor eller företag, eftersom det alltid innebär risker. Då MGNREGA ger en bastryggheten vågar man ta risken att satsa på något nytt.

INTERVJUARE ULF SÄRS

16 •

Biter ”brittisk medicin” på Indiens koloniala baksmälla?

TEXT & FOTO MIKKO ZENGER

I Indien är de flesta äktenskap arrangerade. Genom att målmedvetet gifta bort sina barn till rätta hem försöker föräldrarna placera sin egendom så att den inte hamnar i fel händer.

Storbritannien är den mäktigaste och mest långvariga av Indiens europeiska kolonialherrar. Det tvingade Indiens folk in i ett 350-årigt tvångsäktenskap. Ur Indiens synvinkel var följderna av äktenskapet så förödande att det är motiverat att tala om systematisk förslavning och våldtäkt av makan. Indierna blev bestulna på egendom och de sattes att tjäna moderlandets behov.

Britterna gjorde Indien fattigt. År 1750 beräknas Indiens andel av industriproduktionen i världen ha varit 24.5 procent och Storbritanniens 1,9 procent. År 1900 var motsvarande siffror: Indien 1,7 procent, Storbritannien 18,5 procent.

Man räknar med att upp till 30 miljoner Indier svalt ihjäl under britternas välde. Frågan är hur många indier som skulle ha dött om britterna inte hade varit i Indien. Mike Davis hävdar i boken Late Victorian Holocausts att det åren 1827-1947 i brittiska Indien skulle ha förekommit 31 perioder av hungersnöd. Under de 2000 åren före britternas ankomst upplevde man hungersnöd i Indien bara 17 gånger. Man bör naturligtvis ta sådana uppskattningar med en viss skepsis, men något säger de om kolonialtidens dödlighet.

För hundra år sedan lovade brittiska mammor sina söner att de som vuxna får skära guld i Indien om de äter sina tallrikar tomma. Då jag var liten försökte min mamma få mig att tömma min tallrik till sista smulan eftersom barnen i Indien dör av hunger.

Underligt nog stöter man trots de förödmjukande och dödliga erfarenheterna fortfarande förbryllande ofta i Indien på människor som inte har några hårda känslor mot britterna.

”ARE YOU BRITISH OR HIPPY?” Frågan ”Är du brittisk eller hippie?” ställdes på 1970-talet till en finländsk ryggsäcksturist av en pensionerad indisk lärare i utmarkerna i södra Indien.

Lärarens fråga var inte svår att förstå. I mannaminne hade ett typiskt blekansikte som förvillat sig ut på landsbygden i Indien varit en brittisk soldat eller kolonialtjänsteman. De nya blekansiktena ”hippies” landsteg i Indien i mitten av 1960-talet.

De erövrade den lilla tidigare portugisiska kolonin Goa på indiska västkusten som Indiens armé hade befriat från portugisernas ok år 1961.

Allt kolonialt är idag mode i Indien. Det inger en ledare av studieresor betänkligheter att de djupast koloniserade ”oindiska” målen är storfavoriter

• 17 •

Indierna har ett mycket komplext hat-kärlek-förhållande till britterna.

I indiska tåg finns fortfarande engelska och indiska toaletter.

både bland utländska och indiska turister. Sådana mål är vid sidan av Goa bland annat den tidigare franska kolonin Pondicherry och min egen favorit Fort Coch i Kerala. Det måste medges att platser som Fort Coch är lättast för en europeisk turist i Indien att besöka.

För några år sedan fanns det på vissa järnvägsstationer i Indien en biljettlucka ”För frihetskämpar och utländska turister”. Denna kö som var avsevärt snabbare än kön för vanliga indier kallades ”brittiska kön”. Jag har lätt att förstå att mina indiska bekanta tog åt sig av en sådan hackordning.

Det är lätt att förstå varför allt ”foreign” är på modet i Indien. I en sluten ekonomi har alla utländska produkter en stark tjusning. Under mer än fyra årtionden var strävan att försörja sig själv och ersätta importen nyckelord i Indiens ekonomiska utvecklingsmodell som syftade till frigörelse från kolonialekonomins bojor. Man ville inte längre släppa britterna nära inpå sig. De hade marinerat indierna så grundligt att den kolonialistiska mentaliteten sitter djupt i jättestaten.

På en resa i Indien kan ni bonga skyltar av detta slag: ”British Wines” och ”British Medicines”. Den •

första skylten utlovar sådana i Indien tillverkade alkoholdrycker som officiellt bör kallas IMFL-­ brännvin (Indian Made Foreign Liquor). ”Om du är litet sjuk räcker indiska (natur)mediciner, men om du är verkligt sjuk bör du skaffa ’brittisk medicin’”, lär mig studentpojkar i Kerala som ivrigt håller sig till Marx och Lenin. Skylten ”British Medicines” vittnar om att apoteket har multinationella läkemedel till salu. År 1995 deltog jag i staden Jodhpur tillsammans med mina studerande i en fredsmarsch arrangerad till minnet av supermannen Mahatma Gandhis dödsdag. Halvvägs tog vattnet på flaska slut. Det dröjde inte länge innan de gandhiska frihetskämparna i seniorserien lämnade marschformationen för att jaga ”brittiskt vatten” åt hedersgästerna.

Hemligheten med den brittiska kolonialismens framgång låg i den skickliga splittra-­och-­härska-­ politiken. Man måste med våld hetsa indierna mot varandra. Det var förutsättningen för att som mest 100 000 britter kunde hålla makten över 400 miljoner indier. Britterna utbildade som garanter för sig makt bruna tjänstemän eller ”babus”, som till hudfärgen var indier men vilkas tankar, moral och förnuft var engelska.

Det hela fungerade då man präntade in rasgränserna i undersåtarnas medvetande. Undersåtarna hade inte tillträde till britternas klubbar.

Inte ens statsminister Jawaharlal Nehrus far, den store anglofilen Motilal Nehru hade tillträde till härskarrasens klubbar, fast han till och med sägs ha sänt sina vita skjortor till Storbritannien för att strykas. På klubbarnas dörrar stod det nämligen: Tillträde förbjudet för hundar och indier.

Det självständiga Indien har med öppna armar tagit över de slutna klubbarna. Då mina vänner vill bjuda mig på det bästa de har, skjutsar de mig till klubbar där bara få och utvalda har något att göra.

INDIERNAS CHURCHILL Jag sitter på en föreläsning i affärsekonomi i en högskola i Kerala år 2000. De uniformsklädda studerande ser så globala ut som möjligt. Pojkarna har mörkblå kostymer i executive-klass med kravatter, flickorna dräktjackor och knälånga kjolar i samma färg.

Man levde den tid då Nokia och hundratals andra transnationella företag rusade till Indien. År 1991 hade Indien gjort en helomvändning i sin

18 •

Mahatma Gandhis värde ligger i att han sprutade in en känsla av eget värde i indierna som led av kolonial mentalitet.

ekonomiska politik. Landet hade flyttat från den slutna nationella serien till den öppna internationella serien.

Professor K är en inspirerande föreläsare. Han kan krydda sin föreläsning med historier. K:s fru och jag har placerats framför de studerande som förskrattare. Denna gång lät K sin föreläsning kulminera i en Churchillvits. På grund av utrymmesbrist berättar jag vitsen senare för er läsare personligen.

I slutet av vitsen sneglar K mot sin fru. Denna gör detsamma mot mig och vi börjar skratta hejdlöst. Det är ett tecken för de studerande. K. drar fulla poäng, då de studerande gottar sig åt Churchills fiffighet, då han plattade till en ”ful kvinna” med giftig tunga.

Winston Churchill fick Nobels litteraturpris år 1953. I motiveringen för priset talade man om hans förmåga att försvara ädla mänskliga värden.

Jag har i Indien hört tiotals föreläsningar där talarna har kryddat eller piggat upp sitt budskap med några Churchill-vitsar. Jag skulle förstå om de citat som pryder väggarna i den politiska institutionen i ett indiskt universitet skulle komma från Mahatma Gandhi eller Jarwaharlal Nehru. Men nej, på väggarna talar Winston.

Churchill var sin tids mönsterexempel på en västerlänning som älskade Indiens rikedomar men avskydde landets invånare. Han erkände öppet att han hatade de djuriska indierna som utövade dju-

riska religioner. Här följer några uttalanden som belyser hans tudelade relation till Indien.

Enligt Churchill skulle bara luften vara fri i Indien om britterna gav sig av. Om de trots allt gjorde det skulle det leda till så svår hungersnöd i Britannien, att minst en tredjedel av befolkningen skulle dö... År 1943 kämpade över 2,5 miljoner indier för sitt liv utanför landets gränser. Cirka hundratusen dödades. Vad fick indierna i gengåva? I en hungerkatastrof i Bengalen åren 1943-1944 dog 2,5-4 miljoner indier. Två (av britterna tillsatta) vicekungar, statsminister Churchills egen minister för indiska ärenden och USA:s president vädjade till Churchill att han skulle sända mathjälp till Bengalen. Churchill vägrade. Det passade inte i hans krigsplaner.

Indierna ”som förökade sig som kaniner” kunde enlig honom skylla sig själva för sina lidanden. Då vicekonungen Archibald Wawell bad Churchill sända mat till bengalerna, svarade Churchill med ett telegram där han frågade ”varför Gandhi inte ännu är död”.

Oxfords universitet krönte år 2005 den nya indiska ekonomiska politikens fader statsminister Manmohan Singh till hederdoktor. I sitt tacktal räknade Singh upp den brittiska kolonialismens positiva följder för Indien. Talet upprörde mångas känslor i Indien, och det är inte att undra på. Det är lätt att påvisa att Singh talade både sanning och lögn. Dagens Indien har till stor del bakats enligt brittiskt recept. Frågan är bara hur dyrt pris indierna har betalat för sitt brittiska arv.

• 19 •

MIKKO ZENGER är Indienkännare, frilansjournalist och reseledare för Riskimatkat, som arrangerar resor till Indien.

FRED OCH FRÖJD

Vit mans börda

J

ag har älskat Djungelboken. Som barn upplevde jag den som en härlig berättelse om äventyr och stark vänskap, när jag blev äldre som ett erkännande av djurens värdighet. Men vildar hade inte samma värdighet i Rudyard Kiplings ögon. De måste skyddas och styras mot sin egen vilja, ifall de inte förstod sitt eget bästa. Därför skrev han dikten Den vite mannens börda 1899 som en lovsång till kolonialismen. Det är inte alla som gillar eller ens känner till författaren Kipling. Jag läste nyligen en svåröversatt dialog: – Do you like Kipling?

– No, I never kipple.

Kipple betyder bl.a. värdelösa och oanvändbara föremål.

Det är svårt att fatta att samma diktare hyllade pantern Bagheera och björnen Baloo. Men varför inte, Hitler och Stalin var djurvänner och älskade främst hundar. Hundar är lydigare än vildar.

Den vite mannens börda tynger fortfarande.

Det är bara att han delar den med kvinnor och barn och övriga av alla kön och färger. Bördan heter girighet.

– Jag vill så gärna stöda rättvisemärkta bananer, men då nu Tji-fick-ja-bananer bara kostar hälften så …

– Det är klart att vi måste fördöma länder som •

annekterar andras områden, men då vår handel med Bryskland nu är så lönsam så…

Värst är det med soptippen, TTIP. Det är ett handelsavtal som ska göra det lättare för handeln att bestämma vad som är bäst för länder och folk. Att ingen fattar beslut som omintetgör bolagens förväntade vinster. Om avtalen går igenom kommer den nordiska välfärden och suveräna staters försök att skydda medborgare att hamna i kläm. Till förmån för storföretag som inte vill gå miste om förväntad vinst.

Jag tycker att EU är ett bra fredsområde. Ändå röstade jag NEJ vid folkomröstningen. Det var för att EU inte ska bli för självsäkert. Unionen behöver mycket stryk för att bli demokratisk.

Men vad för medicin behöver den för att stoppa sopTTIPpen? Nu får mepparna en Vit mans börda som heter duga, men de ska de nog klara, bara de inte säljer sig till marknaden.

Fredman

Sorgebud Vid pressläggningen nåddes vi av sorgebudet att Fredman, vår mångåriga medarbetare och tidigare chefredaktör Fredrik Therman, avled lördag 23.8. Vi återkommer med minnesord i nästa nummer.

20 •

EU:s koloniala arv EVA NILSSON

Flera EU-länder har en historia som kolonialmakter – Frankrike, Storbritannien, Nederländerna, Belgien, Italien, Tyskland, Spanien och Portugal.

Kolonialhistorien präglar de här ländernas politik på olika sätt och det speglas i hur EU har byggt upp sina förhållanden med olika världsdelar.

Frankrike har kört hårdast för att få sina forna koloniers intressen på EU:s agenda. De facto är EU:s politik gentemot Afrika söder om Sahara den äldsta och största regionala förbindelse som EU upprättat. Frankrike pressade på med att ”specialrelationerna” till de forna kolonierna på kontinenten kodifierades redan 1957 i Romfördraget som lade grunden till Europeiska gemenskapen.

Landet fortsatte på samma väg år 1993 då unionen grundades, och grundfördraget fick en klausul om specialstatus för AVS-ländernas (forna kolonier i Afrika, Västindien och Stilla havet), även om andra länder – både EU-länder och u-länder - motsatte sig.

AVS-ländernas specialstatus syns konkret i EU:s handelsrelationer och biståndssamarbete. Handelsrelationerna har förhandlats genom Yaoundé-, Lomé-, Cotonou- och EPA-avtalen (Economic Partnership Agreements). Inom biståndspolitiken har AVS-länderna ett eget och skilt budgetinstrument som heter Europeiska utvecklingsfonden (European Development Fund, EDF). Finansie-

ringen till fonden kommer från frivilliga donationer av medlemsländerna. EDF har egna regler och procedurer, skilt från EU:s allmänna budget.

Fonden administeras av Europeiska komissionen och Europeiska investeringsbanken.

Europas bakgård Speciellt Afrika ligger i hjärtat av EU:s koloniala arv. Alla länder förutom Etiopien kolonialiserades av européer från år 1884 till 1950-, 1960- och 1970-talen. Det starka koloniala arvet visar sig än i dag som nykolonialism.

Ghanas första president, den kända pan-afrikanisten Kwame Nkrumah skrev år 1965 i sitt klassiska verk Neo-colonialism: The Last Stage of Imperialism att forna kolonier i Afrika blivit endast formellt självständiga. I praktiken styrdes ländernas ekonomi och därmed deras politik fortfarande utifrån av kolonialmakterna. Mycket av det som Nkrumah skrev för 50 år sedan gäller fortfarande i idag. Afrikas naturrikedomar används ofta för människor i globala nord, för våra mobiltelefoner, bilar och el, medan endast en liten minoritet afrikaner har nytta av dem.

Politiken styrs inte bara genom det ekonomiska beroendeförhållandet utan också med biståndssamarbete. I dag rättfärdigar stämpeln ”failed sta-

• 21 •

”Numera handlar politiken inte bara om bistånd och handel, utan också om geooch energi­politik.” te” (sönderfallen stat) ofta att givarländerna kräver allt mer genomgående statsomformande ”good governance” (god samhällsstyrning) eller gör direkta demokrati-interventioner.

Ibland spelar realpolitiska intressen också in.

När val äger rum i länder som finns inom västländernas intressesfär, ges offentlig stöd för den ”bättre” kandidaten och fredsbevarande trupper skickas in då valresultatet orsakar trubbel. Det här har hänt till exempel i Kenya och Elfenbenskusten de senaste åren.

Kontinenten kallas ofta än i dag för Europas bakgård och afrikanska länder är tvungna att anpassa sig till omvärldens och Europas krav. Reaktionerna på Kinas inmarsch i Afrika har visat detta. Européer har varit förskräckta över att Kina kommit in på ”deras kontinent” och hotat förhållandet mellan EU och Afrika. Kina har också tvingat EU att tänka om i sina förhållanden till Afrika. Numera handlar politiken inte bara om bistånd och handel, utan också om geo- och energipolitik.

Råvaror och ”kolonialvaror” Importen från Afrika till Europa består än i dag huvudsakligen av råvaror som olja, gas, metaller, diamanter och kakao. EU är Afrikas största handelspartner. Afrika handlar mer med EU än med USA, medan Kinas andel växer hela tiden. För EU:s del utgör handeln med Afrika bara ungefär en procent av unionens totala handel. De europeiska exportprodukterna till Afrika är främst maskiner och teknisk utrustning.

Förutom råvaror exporterar Afrika nästan enbart oförädlade jordbruksprodukter. Många afrikanska länder är till stor del beroende av att odla och sälja enbart vissa exportgrödor. Till de vanligaste tropiska produkterna (som tidigare kallades kolonialvaror) hör kakao, kaffe, te, kryddor, sock•

er, bananer och ananas. Numera har också många afrikanska länder börjat producera snittblommor eller gröna bönor som odlas nästan enbart för export till nord under vintermånaderna.

Finlands handelsstatistik med Afrika liknar hela EU:s. Handelsbalansen visar överskott, det vill säga Finland säljer mer varor till Afrika än man köper därifrån. Afrikas andel av Finlands totala handel har varit mycket liten. Finlands största handelspartner i Afrika söder om Sahara är Sydafrika och Demokratiska Republiken Kongo, varifrån man importerar främst metaller och andra gruvindustriella råvaror.

Handelsstatistiken berättar ändå inte hela sanningen, eftersom en stor mängd råvaror som härstammar från Afrika kommer via europeiska hamnar och därför syns i Finlands handelsstatistik som handel inom EU. Tekniskt sett importerar Finland till exempel sin kakao från Holland eller något annat EU-land där produkten förädlats, även om det egentliga ursprungslandet är Elfenbenskusten, där kakaobönorna ofta produceras under dåliga förhållanden, bl.a. med barnarbetskraft.

De ovannämda EPA-avtalen innebär bland annat att tullar och kvoter slopas för export till EU och att förhållandet mellan parterna blir mer ”jämlikt”. AVS-länderna har tidigare haft en gynnsammare handelsposition med EU än andra länder. Det här förhållandet är emot WTO:s princip om lika behandling och måste därför omförhandlas. EPA-avtalen har stött på hårt motstånd i AVS-länderna. ”Partnerskapet” ifrågasätts av både tjänstemän och folkrörelser som kritiserat avtalen för att de blandar sig alltför mycket i interna frågor.

Dagens kolonialmakter Under den officiella kolonialtiden var det staterna som hade makten. I dag är maktbalansen ny: multinationella företag har vuxit explosionsartat i mängd och storlek under de senaste decennierna.

De flesta har sina huvudkontor i forna kolonialmakter, det vill säga USA och Västeuropa. De är oftast mycket stora, med en omsättning som är större än flera små och fattiga länders BNP. Om till exempel företaget Walmart hade varit en stat, skulle dess BNP år 2011 ha varit större än 85 procent av världens stater, även Finland, uppvisar.

Av världens 100 största ekonomier år 2012 var 37

22 •

”Den nykoloniala verksamheten legitimeras ofta med postkoloniala uppfattningar om afrikanska länder.” storföretag (mest inom olje- och energisektorn).

Upp till 60 procent av världshandeln idkas i dag inom dessa storföretag, inte mellan dem.

I och med den ekonomiska globaliseringen har företagens makt ökat i takt med att staternas makt har minskat. Multinationella företags förehavanden regleras knappt alls på internationell nivå och även om deras investeringar i globala syd i princip kunde vara gynnsamma, och ofta också är det, finns det fortfarande många motsatta exempel. De lokala samhällena och särskilt de fattigaste hör oftast till förlorarna.

Av de finländska företag som är verksamma i Afrika är de flesta storföretag, som kraftverks- och motorbolaget Wärtsilä. Många av dem är aktiva inom mobiltelefon-, gruv-, skogs-, och läkemedelsbranscherna. Sammanlagt är antalet finländska företag på kontinenten omkring 60 – inte särskilt många med andra ord. Hälften av dem är etablerade i Sydafrika.

De få finländska företag som är verksamma i Afrika är det främst inom gruv- och skogssektorerna. Finländska företag har också profilerat sig inom metallutvinning för elektronikbranschen.

Företaget OMG Kokkola Chemicals Oy har ett av världens största koboltraffinaderier i Österbotten och importerar en stor del av råmaterialet från Demokratiska Republiken Kongo.

EU har medgett att förhållandena mellan kontinenterna nu kommit in på nya spår. Sedan år 2000 har afrikanska länder och EU-medlemmar träffats regelbundet i ett toppmöte. Åtminstone på pappret är tonen ny: kontinenterna har gjort upp gemensamma strategier – inte EU:s strategier för eller om Afrika.

Kritiken av nykolonialismen ska inte heller tas för given. Afrikanska politiska eliter har kritiserats för att försöka vända blicken bort från nationella problem genom att skylla på gamla kolonialmakter. Många länder är odemokratiska och den politiska eliten egenväldig.

Den största utmaningen ligger dock djupt i vårt medvetande. Den nykoloniala verksamheten legitimeras ofta med postkoloniala uppfattningar om afrikanska länder … Det innebär att vi än i dag definierar oss själva och väst på ett positivit sätt – som upplysta och rationella – och ser på andra som irrationella och mystiska – människor som inte är lika mycket värda som vi.

Arvet i vårt medvetande Det vore fel att påstå att EU:s politik är rentvättad nykolonialism. Till exempel majoriteten av biståndssamarbetet görs med goda målsättningar.

Samtidigt håller förhållandena mellan kolonialmakter och forna kolonier på att genomgå ett brytningskede. I och med BRICS-ländernas (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Syd-Afrika) ekonomiska tillväxt och ökade makt är tudelningen i nord och syd inte så tydlig längre.

EVA NILSSON är sakkunnig i utvecklingspolitik på Kepa r.f. Hon är magister i världspolitik (HU) och Afrikas politik (University of London) och har tidigare jobbat i Bryssel med frågor kring EU:s utvecklings- och Afrikapolitik.

• 23 •

DEN FÖRBJUDNA KÄRLEKEN

Kolonialismens paradoxala arv ELINA PIRJATANNIEMI

M

ånga europeiska länder har nyligen godkänt lagar som gör det möjligt för par av samma kön att gifta sig.

Också i Finland diskuteras frågan, främst tack vare det medborgarinitiativ om jämlikt äktenskap som för närvarande behandlas i riksdagen. Folkets majoritet stöder initiativet, men det finns också de som motsätter sig förslaget.

Europa är inte i sin helhet klätt i regnbågens färger, men det är knappast en överdrift att konstatera att kontinenten är relativt liberal i denna fråga. Riktar man blicken mot Afrika får frågan andra undertoner. Många länder har tagit kraftigt avstånd från sexuella minoriteter. Homosexualitet och andra icke-konventionella former av sexualitet har blivit symboler för den dekadenta västvärlden.

Dessa ”omoraliska” kutymer anses icke-afrikanska, de ses som ett hot mot den traditionella familjen och som en källa för spridning av HIV/AIDS. Följaktligen efterlyses det hårda åtgärder för att få bukt på problemet.

På våren 2014 undertecknade Ugandas president Yoweri Museveni en lag som innebär stränga straff för homosexuella. ”Förstagångsförbrytare” kan straffas med 14 års fängelse och ”grov homosexualitet” – såsom till exempel homosexuella

•

parförhållanden – kan leda till livstidsstraff. Lagen innehåller även en anmälningsplikt enligt vilken var och en som får kännedom om homosexuella handlingar bör anmäla dessa inom 24 timmar för att undvika straff. Lagen har väckt protester i väst där den tolkas som en allvarlig kränkning av mänskliga rättigheter.

Det är lätt att kritisera den ugandiska lagen. Det är också lätt att stämpla den inställning som Uganda här exemplifierar som ett uttryck för ett underutvecklat sinne för mänskliga rättigheter. Men det gäller att minnas att västvärlden har haft, och fortfarande har, många skedar i den här soppan.

Brittiska imperiet slår tillbaka Situationen är på många sätt paradoxal. En hel del av de afrikanska länder som förföljer sina sexuella minoriteter har i kraft straffbestämmelser som är kolonialismens följder. Kriminalisering av homosexualitet var i många fall en importprodukt som kolonialväldet tvingade på sina kolonier. När vi nu kritiserar de hårda kriminaliseringarna möter vi i själva verket vårt eget förflutna.

När man underkuvar en annan stat måste man möjligast fort få kontrollen över samhällslivet. Ett av de mest effektiva sätten är att ta över rättssyste-

24 •

met. Styr man lagen har man kontroll över samhället och dess värderingar. Under kolonialismens glansdagar fick många afrikanska länder se hur de lokala sedvänjorna försvann eller förpassades till marginalerna. Kolonialväldet ersatte det lokala rättssystemet med sitt eget. Ordning skulle råda och ursprungsbefolkningen skulle civiliseras.

Lokalbefolkningens livsstil ansågs primitiv och givetvis också omoralisk. Det karakteristiska för det brittiska kolonialväldet var att dess kontroll gällde också det mest privata, nämligen det sexuella beteendet. De andra kolonialmakterna, må vara att de strödde mycket elände omkring sig, var mer liberala på den här punkten. När britterna startade sin erövring av världen, tog de den viktorianska sexualmoralen med sig.

För det brittiska imperiet tedde sig den rådande afrikanska sexualmoralen ytterst promiskuös.

Dessutom var man orolig för dess effekter för de brittiska tjänstemän som placerades i de exotiska omständigheterna. Ensamma kunde imperiets trotjänare lätt utsättas för allehanda perversa lockelser. Det kraftigt tilltagande missionsarbetet var också ägnat att förstärka den heteronormativa sexualmoralens budskap. Resultatet var att brittiska kolonier fick hårda straffbestämmelser mot homosexualitet.

När imperiet gav upp sina kolonier blev dessa rättsliga transplantationer kvar i de nya befriade staterna. Strafflagarna är förvånansvärt seglivade.

Inte ens en total omvälvning av samhällsordningen garanterar att nationens straffbestämmelser helt förnyas. Om de gamla straffstadgandena kan förstärka den nya makthavarens position blir de kvar, även om de ursprungligen kan ha representerat värsta formen av förtryck.

Nykolonialismens många ansikten Uganda hör till de stater som tillhörde det brittiska imperiet. Den ugandiska strafflagen har därmed

varit hård mot homosexuella och den har nyligen ytterligare skärpts. Med andra ord, när makthavare i Uganda påstår sig skydda sin kultur mot de främmande västerländska inslagen gör de det med bestämmelser som har ett brittiskt ursprung. Det koloniala arvet fick på sätt och vis en ny uppgift.

När aktivister har höjt rösten mot kriminaliseringarna och hänvisat till mänskliga rättigheter har de fått höra att de går nykolonialisternas ärenden. I själva verket borde man väl tala om en slags självkolonialisering. Det finns nämligen rikligt med bevis på att det brittiska imperiets kolonier inte var homofobiska innan kolonialtiden. Den afrikanska filosofins viktiga uttryck, ubuntu, talar snarare om motsatsen. Ubuntu är ett gammalt ord på bantuspråk vars centrala budskap kan sammanfattas så här: jag är vad jag är på grund av vad vi alla är. Afrikanska människorättsaktivister har på ett övertygande sätt argumenterat för att all slags diskriminering av medmänniskan strider mot denna traditionella uppfattning om medmänsklighet, ubuntu.

De sexuella minoriteternas kamp mot förtryck handlar dock inte enbart om västvärldens gamla synder. Ett faktum är att nutida konservativa religiösa rörelser, främst från Förenta Staterna, har utnyttjat de afrikanska systerkyrkorna för att förstärka sin egen homofobiska agenda. De utgör en minoritet hemma, men har desto starkare röst i Afrika. Skickligt har de förenat sig i den lokala kritiken mot den påstådda liberala nykolonialismen och därmed gjort sitt bästa för att underkuva krav om mänskliga rättigheter för sexuella minoriteter.

Vägen ut ur förtryck Rasism, kvinnoförakt, förtryck av sexuella minoriteter och andra former av diskriminering är alla uttryck för uteslutande. Vill man ställa någon utanför finns det två alternativ att välja mellan. Man kan för det första beskriva det annorlunda som

• 25 •

någonting specifikt som inte omfattas av samma normer som vi andra. Denna metod används ofta i väst. För oss är det viktigt att värna om de universella mänskliga rättigheterna, så vi definierar det annorlunda utanför vår krets. Alla har till exempel rätt att gifta sig, men ordet alla hänvisar bara till heterosexuella.

Det andra sättet att utesluta åsidosätter universalismen som ett västerländskt påfund och ersätter den med lokala värderingar. Det annorlunda kan då uteslutas eftersom dess sätt att vara inte motsvarar den traditionella värdegrunden. De två mekanismerna är till synes olika, men de har en sak gemensam. Båda fungerar bara om vi först skapar oss och sedan dem. För att kunna förfölja måste vi aktivt konstruera det annorlunda.

Vägen ut ur förtryck är svår eftersom förtrycket alltid fyller någon viktig funktion. När brittiska imperiet tog över, var det viktigt att se till att de primitiva samhällena civiliserades. Livsformer som inte passade in i den viktorianska sexualmoralens snäva ramar definierades utanför eftersom de utgjorde ett hot mot imperiets ordning. I de forna brittiska kolonierna, såsom till exempel i Uganda, utgör diskrimineringen av sexuella minoriteter också en del av det politiska projektet.

Det handlar inte enbart om sexuell läggning, utan också om nationsbygget.

De religiösa inslagen i problematiken gör inte saken lättare. De stora religionerna har haft ett stort behov att styra det sexuella beteendet och bibehålla den heteronormativa ordningen. Det pågår en ständig kamp mellan de konservativa och progressiva krafterna i de olika religiösa rörelserna, vilket syns också i deras förhållningssätt till sexuella minoriteter. De heliga texternas mångtydighet ger argument för båda lägren. Det besvärliga i sammanhanget är att religiösa texter i motsats till politiska och rättsliga texter är svåra att ogiltigförklara. En evig sanning är en evig sanning, och den som tror på den är svår att rubba.

•

Dessa smärtsamma iakttagelser kan delvis förklara varför människorättsaktivister inte ännu har lyckats övertyga dem som inte accepterar sexuella minoriteter. Det är nästintill omöjligt att argumentera mot den som stolt skapar en ny nation eller som skyddar sin religiösa övertygelse. Men det gäller att vara tålmodig och strategisk. Vi kan alliera oss med våra bröder och systrar i syd och finnas till för dem som stöd. Men vi skall akta oss att tvinga på dem våra argument, eftersom vi knappast kan förstå hur svår den postkoloniala verkligheten är. Vi skall lita på de afrikanska aktivisternas kapacitet att lösa sina knutar.

ELINA PIRJATANNIEMI är professor i statsrätt och folkrätt och föreståndare för Institutet för mänskliga rättigheter vid Åbo Akademi

Källor: Kaoma Kapya, Globalizing the Culture Wars. U.S. Conservatives, African Churches, & Homophobia 2009, www.publiceye.org SMUG Report 2014, Expanded Criminalisation of Homosexuality in Uganda: A Flawed Narrative, www.sexualminoritiesuganda.com This Alien Legacy, The Origins of “Sodomy” Laws in British Colonialism 2008, www.hrw.org

26 •

att förlåta det oförlåtbara – om försoning efter inbördeskriget i Sierra Leone TEXT & FOTO MARGHERITA ZILLIACUS

S

om tempelpelare eller jättelika elefantben reser sig enorma kapockträd runt en glänta i skogen. Solen silar försiktigt mellan lövverket men största delen av den öppna platsen är i skugga. Mötesrummet är det vackraste jag någonsin sett.

När vi kommer fram håller man som bäst på att ställa rummet i ordning: kvinnor och flickor sopar med korta kvastar bort stora torra löv, pojkar hämtar tunga träbänkar och stolar som placeras i en stor ring under trädkronorna. Så kommer männen och kvinnorna i smågrupper längsmed skogsstigar, prydliga ja nästan uppklädda. De är representanter för omkring tio byar som ligger nära varandra och de skall samlas till möte för att starta den långa, nödvändiga och smärtsamma process som skall leda till försoning och förlåtelse. Efter 11 år av inbördeskrig, av brända byar, av barnsoldater, av lemlästande, av våldtäkter, bloddiamanter, inhemska rebeller, främmande soldater, utländska rebeller, flykt till grannländerna, var Sierra Leone helt slitet i stycken. Hur kan det oförlåtbara förlåtas så här lite mer än tio år efter kriget?

Sammankallare, på byarnas initiativ, är Fambul Tok (Family talk, www.fambultok.org) en nationell organisation som på gräsrotsnivå arbetar med • 27 •

att genomföra en försoningsprocess . Om inte såren i byarna, såren grannar och släktingar tillfogat varandra, kan läkas, om inte den stora familjen kan försonas kan ingen försoning heller ske på riksnivå, resonerar Fambul Tok. Ett husbygge startar med grunden. Utan försoning finns ingen framtid.

Det här är det första mötet i raden av flera.

Stämningen är högtidlig. Efter att vi bett både en kristen och en muslimsk bön, med öppna handflator, efter att man kommit underfund med vilket som är majoritetsspråket och vem som kan tolka, presenterar sig församlingen. Här finns bychefer, mammy-queens, kvinnliga chefer, imamer, präster, representanterna för byarna och Fambul Toks representanter. Hela ”familjen” är samlad, 30-40 personer.

Två män spikar upp Fambul Toks svart-vita affisch på ett träd. Så går deltagarna fram, tittar, noggrant och allvarligt på affischen för att senare, trevande, börja berätta vad de ser. De berättar om ledsna mänskor, drabbade mänskor. Om invalider, blinda – krigsoffer. De beskriver sitt efterkrigstida Sierra Leone. Men de talar också om familjeträdet som finns på den ritade bilden: familjeträdet som böjs men inte brister, som ett lokalt ordspråk lyder.

De talar om traditioner och kultur, om tillhörighet och samhörighet. Allt det här tolkas utifrån affischens bild – här är de flesta analfabeter, så det finns inte mycket text på affischen.

V

ia de här observationerna och samtalen fördjupas processen, rör sig närmare och närmare vars och ens personliga upplevelser och personliga smärta. Man talar om orsakerna till kriget: om själviskhet, hat, pengar, makt och ett ont hjärta.

Det är mera ett konstaterande än beskyllningar och jag tänker på det många har sagt: de som dödade våra kära, de som brände byar och plundrade, de var ju våra bröder och systrar. Ett svårt och viktigt erkännande, ett erkännande som är ett första steg mot försoning.

Plötsligt brister en kvinna ut med förtvivlan i rösten: Jag kommer aldrig, aldrig att kunna förlåta, det är inte möjligt! Det blir tyst – tills Fambul Toks representant lugnt konstaterar: Ingen tvingar dig, du gör bara det du kan, vi gör alla det vi kan.

Via funderingar kring vad det är att verkligen lyssna på någon, via en fabel om hur myror över-

•

vinner en elefant, kommer de personliga berättelserna.

I mindre grupper delar man sina krigserfarenheter. ”Rebellerna tog mig till skogen, jag sprang undan helikoptrar med mitt barn på ryggen, jag flydde till staden Makeni – men möttes av rebel�lernas blodbad, min fru ville inte fly, vi vandrade i över två år till Guinea, jag var vid floden med mina barn när de kom …

Om samtalsgruppen är stor blir berättelserna ofta korta och försiktiga, det onda som skett antyds mer än beskrivs. Ju mindre grupp desto längre berättelser, mera detaljer och mera känslor. Det överväldigande intrycket är en stor trötthet och sorg. Sorg över det som skett och som inte kan göras ogjort, trötthet över alla svårigheter som återstår. Många byar tömdes helt under kriget och idag mer än tio år senare är fortfarande många halvtomma och öde. Alla de som flydde vågar eller vill av olika anledningar inte komma tillbaka.

Någon torkar bort tårar, någon stryker sig med händerna över ansiktet, någon vilar huvudet tungt i händerna.

D

et här är de första berättelserna, de kommer att berättas på nytt vid nya möten och vid den avgörande ceremonin ”bonfire” då offer och förövare möts, då förövaren erkänner vad han gjort och offret eller en närstående ger sin förlåtelse. Men också efter den ceremonin fortsätter försoningsprocessen länge.

När mötet är slut delar vi måltid och äter tillsammans från samma stora gemensamma fat.

Stunden känns helig, att dela mat är att för en stund dela liv.

Förlåtelse framom straff och rättskipning – kanske det är det här Sierra Leone har att lära resten av världen, tänker jag när jag lämnar den nu nästan tomma skogsgläntan.

MARGHERITA ZILLIACUS är freelance och var vintern 2013 volontär hos Fambul Tok/ Sierra Leone. Texten ingår på engelska i antologin ”Storytelling as a pathway to peace”, redaktör Inge-Lise Oelrich.

Eget förlag 2014.

28 •

Migranter påminner forna kolonialmakter om det förflutna MARCUS FLOMAN

Migrantarbetare har i århundraden utfört de illa betalda grovjobben. På bilden arbetare från Marocko och Mali på ett jordbruk i Las Norias i Almeria, Spanien. Foto: John Perivolaris.

• 29 •

E

n betydande del av dem som flyttat till de forna kolonialmakterna kommer från de forna kolonierna. Undersåtarna blev kolonisatörernas grannar.

En stor del av migranterna som kommit till Europa har speciellt sedan 1940- och 1950-talet sökt sig till de länder som tidigare var koloniala herrar i migranternas hemländer. Vi kan se mönstret på flera håll i världen: medborgare från de karibiska öarna och den indiska subkontinenten har flyttat till Storbritannien, indonesier och surinameser till Nederländerna och algerier och marockaner till Frankrike.

Enligt Forskningsinstitutet IMIS vid Osnabrück universitet, som dokumenterat migrationstrender runt om i världen, har migrationen från forna nederländska kolonier till Nederländerna varit omfattande särskilt efter koloniernas självständighet.

När Indonesien blev självständigt 1945 sökte sig hundratusentals indonesier, särskilt molucker, till den forna kolonialmakten för att bosätta sig där.

Också när Surinam, med den nederländska regeringens välsignelse, år 1975 blev självständigt sökte sig många surinameser till Nederländerna eftersom de inte vågade lita på att det självständiga landet skulle klara sig ekonomiskt. Flyttrörelsen från Surinam kulminerade på nytt 1980 i samband med Nederländernas planer på att införa visum för surinameser.

Illa betald arbetskraft Om vi riktar blicken mot Marocko – som under senaste årtionden vid sidan om de grekiska, ita•

lienska och maltesiska arkipelagerna fungerat som genomfartszon för irreguljär migration – hittar vi en intressant referenspunkt. Medan vi i dag ser ett Europa som succesivt höjt både sina fysiska och mentala murar finns det i det nära förflutna en motsatt hållning från många forna kolonialmakters sida. Den hållningen är inte ett dugg mer solidarisk än dagens njugga politik.

Den efterkrigstida politiken, till exempel i Frankrike, utgick från ekonomin: det fanns ett skriande behov av arbetskraft och därför togs migranterna emot. (Inte heller i dag är gränskontrollen total: den europeiska kapitalismen tillåter nog inofficiell utomeuropeisk migration för att mätta behoven i de illa betalda jobben inom jordbruk och servicebranschen).

Dörrarna stängdes Kunskapen om det franska språket och den franska kulturen var en klar fördel både för de algeriska och marockanska flyttarna och för mottagarlandet. Men som sociologiprofessorn Saskia Sassen påtalar i sin bok Gäster och främlingar (2001) var det franska välkomnandet sällan varmt. Frankrike tog emot migranter för att utöka sin egen arbetsföra befolkning och för att få fotfolk till sin armé, men de betalades sämre löner och de behandlades ofta illa.

Också Storbritannien öppnade kring andra världskriget dörrarna för migranter från de forna kolonierna: först armén och sedan det krigsdrabbade samhället behövde extra arbetskraft. Men de

30 •

”Frankrike tog emot migranter för att utöka sin egen arbetsföra befolkning och för att få fotfolk till sin armé, men de betalades sämre löner och de behandlades ofta illa.”

öppna dörrarna stängdes sakteligen och redan år 1962 infördes de första restriktionerna mot invandring från de forna kolonierna.

Särskilt i och med den konservativa eran i brittisk politik från slutet av 1970-talet har en ökad kontroll av migration satts in. Det formella ”favoriserandet” av migration från de forna kolonierna upphörde i Storbritannien och gradvis skedde detsamma i många andra forna koloniala länder.

Gränser i metropolerna Som den i Finland bosatte journalisten Percy Mashaire skrev i en gästkrönika i Helsingin Sanomat år 2009 har även de europeiska länder som inte själva haft kolonier anammat kolonimakternas överlägsna och nedlåtande attityd gentemot medborgare från forna kolonier. Att dessa migranter i stor skala ända sedan andra världskriget satts att jobba främst inom tunga, lågt värderade och lågt betalda yrken har satt sina spår i hur människor från dessa områden uppskattas i dag.

Numera märks gränserna mellan kolonierna och kolonialherrarna inte i första hand i vem som har den militära makten och i världshaven - i dag syns gränserna bäst i de stora metropolerna.

Många av ättlingarna till inflyttarna från kolonierna bor i städernas mest utsatta områden, de forna koloniala herrarna bakom murar i villaområden och i städernas centrum.

MARCUS FLOMAN är frilansjournalist och har bland annat arbetat på tidskrifter som Ny Tid, Pakolainen (utgiven av Finlands Flyktinghjälp) och Libero (utgiven av Vänsterunga rf). Floman var 2009 tillsammans med Jenni Hamara redaktör för boken ”Välimeren venesiirtolainen” som behandlar flyttrörelserna kring Medelhavet.

LÄNKAR OCH LÄSTIPS

Migration citizenship education - Postkolonial migration till västra Europa http://migrationeducation.de/51.0.html IMIS-institutets landsprofiler kring migration http://focus-migration.hwwi.de/Country-Profiles.1349.0.html?&L=1 Storbritanniens migrationshistoria i korthet (Migration policy institute) http://www.migrationpolicy.org/article/united-kingdom-reluctant-country-immigration Den koloniala bumerangen, essäsamling av Michael Azar (Symposion 2006) http://www.symposion.se/books/nya_06/bumerang. html

• 31 •

ambolandet

– landet som

nästan var en finsk koloni INGER WIRÉN

Ett par år efter att Finland hade fått sin självständighet uppvaktades utrikesministeriet av en deputation som föreslog att Ambolandet skulle bli en finsk koloni – det hörde till att självständiga länder hade kolonier. Deputationen bestod av kända vetenskapsmän under ledning av den berömda kemisten Gustaf Komppa. Uppvaktningen ledde inte till åtgärder från ministeriets sida och hade sådana vidtagits hade de inte lett till resultat. Första världskriget hade just avslutats och förlorarnas kolonier fördelades på segermakterna under Nationernas Förbunds beskydd. Ambolandet (Ovamboland) var en provins inom Tyska Sydvästafrika, nuvarande Namibia. Att deputationen föreslog Ambolandet var naturligt – det var den del av Afrika som Finland hade de intimaste kontakterna med. Ambolandet hade redan under decennier varit Finska Missionssällskapets viktigaste missionsfält.

FINSKA MISSIONSSÄLLSKAPETS FÖRSTA MISSIONSFÄLT Det nygrundade Finska Missionssällskapet startade en missionsskola 1862, utan att ha ett klart •

begrepp om vart missionärerna skulle sändas.

Rhenska Missionssällskapet, som var aktivt i södra delen av det som nu är Namibia, föreslog att finländarna skulle ta över ansvaret för arbetet bland ovambostammarna i norr som tyskarnas personresurser inte räckte till för. 1870 reste de första sju missionärerna ut. I den första kontingenten ingick ingermanlänningen Martti Rautanen som kom att bli en centralgestalt på missionsfältet där han stannade till sin död 1926.

Efter utresan till Afrika stannade finländarna ett år hos tyskarna för att lära sig yrket. Rhenska missionssällskapet tillhör missionshistoriens värsta skurkar. Sällskapet främjade aktivt stamsplittringen för att maximera sitt inflytande och förde tidvis direkt krig mot kristna stamgrupperingar som ansåg sig klara sig på egen hand utan missionärshjälp. Det finns inget belägg för att finländarna aktivt skulle ha deltagit i militära aktiviteter varken under sin praktiktid eller senare, men kontakterna till tyskarna var alltid intima och samarbetet fortbestod också efter att Sydvästafrika blivit en tysk koloni 1884. Missionärerna var länge den enda förbindelselänken mellan de tyska myndigheterna i Sydvästafrika och Ovamboland.

Det utrotningskrig som tyskarna förde mot here-

32 •

ros 1904-1907 fick en avgörande betydelse för Sydvästafrikas politiska utveckling. Hereros gjorde uppror för att de ansåg att tyskarna hade lurat av dem deras jord. När kriget var slut hade hereros varken jord eller boskap, deras antal hade sjunkit från 80 000 till 15 000 och staminstitutionerna hade slagits i spillror. Hereros hade sänt bud till ovambostammarna och bett dem ansluta sig till kampen, men ovambos följde Rautanens råd och gjorde det inte.

Rautanen, som fungerade som rådgivare vid den tongivande ovambokungens hov, ansåg att tyskarnas övermakt var för stor. Man kan bara spekulera hur det hade gått om ovambos hade förenat sig med hereros - antingen hade tyskarna slagit till reträtt eller så hade ovambos gått samma öde till mötes som hereros och fått sina stamstrukturer sönderslagna. I vilket fall som helst hade samma förhållanden kommit att gälla i hela landet, nu blev södra delen en s.k. poliszon och norra delen en s.k. stamzon. Stamzonens uppgift blev att fungera som arbetskraftsreserv. Klimatet i Ovamboland var inte tjänligt för vit bosättning, men immigranterna längre söderut behövde arbetskraft liksom den begynnande industrin.

1957 blev den lutherska Ovambokavangokyrkan självständig och övertog själv den religiösa verksamheten, medan FMS fortsatte arbetet inom hälsooch socialsektorn och på undervisningsområdet.

SYDVÄSTAFRIKA UNDER SYDAFRIKA Efter första världskriget fråntogs tyskarna och turkarna sina besittningar. Sydvästafrika gavs av Nationernas Förbund till Sydafrika som ett s.k.

C-mandat. Sydafrika uppfattade arrangemanget som en inkorporering i allt utom namnet och arbetade för att erhålla ett officiellt medgivande av NF för att få företa en öppen och total annektering av territoriet. 1928 förklarade NF:s mandatkomission att Sydafrikas rasdiskriminerande apartheidpolitik var oförenlig med mandatkontraktets principer.

Efter andra världskriget ersattes mandatsystemet med ett förvaltarskapssystem inom ramen för det nygrundade Förenta Nationerna. I motsats till hur de övriga mandatärmakterna agerade och trots påtryckningar från FN vägrade Sydafrika 1946 att ställa Sydvästafrika under FN:s förvaltarskap. De två afrikanska medlemmarna av NF,

”Sällskapet främjade aktivt stamsplittringen för att maximera sitt inflytande och förde tidvis direkt krig mot kristna stamgrupperingar som ansåg sig klara sig på egen hand utan missionärshjälp.”

Liberia och Etiopien, åtalade 1960 Sydafrika inför Internationella domstolen, som emellertid i sitt domslut i juli 1966– med 7 röster mot 7- förklarade att den inte kunde ta ställning till sakfrågan.

Saken övergick nu helt från det juridiska till det politiska planet. Några månader senare fattade generalförsamlingen beslutet att frånta Sydafrika mandatet, men först 1990 fick Sydvästafrika sin självständighet under namnet Namibia.

FRIHETSKAMPEN OCH FMS Den ledande namibiska befrielserörelsen SWAPO (South West African People´s Organisation) har sitt ursprung i en grupp arbetare från Ovamboland som Andimba Toivo ya Toivo samlade omkring sig i Kapstaden 1957. Organisationen inledde snart gerillastrider och i januari 1968 dömdes 32 ”terrorister” i Pretoria och deporterades till Robben Island, däribland Toivo ya Toivo. Afrikanska enhetsorganisationen OAU:s befrielsekommitté hade något tidigare erkänt SWAPO som den enda representanten för självständighetssträvandena i Sydvästafrika.

Ett positivt förhållande till överheten är en central lärosats för de lutherska kyrkorna. Därför är det helt följdriktigt att Finska Missionssällskapet förhöll sig positivt till den sydafrikanska regimen ända in på 1960-talet, när man vaknade upp och upptäckte att många av SWAPO-aktivisterna var församlingsmedlemmar och elever eller tidigare elever i gymnasiet i Oshigambo som upprätthölls av FMS. På 1960-talet övertog regeringen också missionens elementarskolor och införde s.k.bantu­undervisning

• 33 •

”Efter flera års diskussioner fick FMS styrelse i hemlandet till stånd ett officiellt ställningstagande mot apartheid. FMS drabbades av diverse sanktioner från regimens sida när man tog klarare ställning, bl.a. vägrades vissa missionärer inresetillstånd.”

Enligt reglementet var missionärerna förbjudna att ägna sig åt politisk verksamhet och det innebar också i praktiken att man långt var ovetande om vad som pågick politiskt. Man var också okunnig om hur apartheidpolitiken kontinuerligt hade skärpts sedan 1948 när nationalistpartiet kom till makten, eftersom missionärerna rätt långt kunde verka utan att behöva tillämpa fysisk rassegregering. En del missionärer var också positivt inställda till apartheid. Efter flera års diskussioner fick FMS styrelse i hemlandet till stånd ett officiellt ställningstagande mot apartheid. Missionärerna uppmärksammades på att de inte får blanda sig i politiken men detta får dock inte betyda att de accepterar regimens raspolitik. FMS drabbades av diverse sanktioner från regimens sida när man tog klarare ställning, bl.a. vägrades vissa missionärer inresetillstånd.

rikafrågan och den här gången blev det ett klart utslag: Domstolen förklarade att Sydafrikas ockupation av Namibia var illegal. Sydafrika fortsatte emellertid att obstruera och blev småningom en internationell paria.

1973 konstaterade utrikesministeriet i ett principbeslut att Finland skulle börja ge humanitärt bistånd till befrielserörelser som var erkända av FN. Biståndet skulle inte utbetalas i form av pengar och det skulle inte kunna användas för våldsaktiviteter. SWAPO var en av de organisationer som fick humanitärt bistånd. 1976 inleddes ett stort stipendieprogram som tog sammanlagt 64 SWAPO-stipendiater från organisationens läger i Zambia till individuella studier i Finland. Programmet finansierades av utrikesministeriet men administrerades av Kyrkans utlandshjälp. Många av stipendiaterna har fått ledande positioner i sitt hemland.

1989 signalerade Sydafrika äntligen att man var villig att släppa Sydvästafrika. Martti Ahtisaari fungerade som FN:s högsta representant under övergångsskedet. Finländska fredsbevarare stod vid vägkorsningarna i Okavangoprovinsen vid gränsen mot Angola och finländska valövervakare satt i valnämnder där och kollade identiteten på röstare som döpts till Heikki eller Selma efter finländska missionärer. Finland fick 1990 äran att som första land erkänna Namibias självständighet. SWAPO övertog regeringsmakten och har behållit den.

Finlands offentliga utvecklingsbistånd till Namibia har ersatts av andra former av samarbete, eftersom Namibia tillhör medelinkomstkategorin bland u-länderna. Ländernas lutherska kyrkor upprätthåller nära relationer. Finland har haft en beskickning i Namibia sedan övergångstiden. I höst öppnar Namibia sin ambassad i Helsingfors, hittills har landet skött de diplomatiska kontakterna från Stockholm.

FINLAND OCH NAMIBIAS SJÄLVSTÄNDIGHET

INGER WIRÉN

Det tog sin tid innan Finland tog på sig rollen som aktiv förkämpe för Namibia på olika nivåer och organ i FN. Att det till slut hände hade att göra med att FMS och utrikesförvaltningen och de utrikespolitiskt intresserade kretsarna äntligen fann varandra. Under Finlands första period i säkerhetsrådet 1970–71 föreslog Finland efter konsultation med de afrikanska staterna att Internationella domstolen på nytt skulle bli ombedd att behandla Sydvästaf•

Artikelförfattaren bygger en del av sin framställning på sin progradu-avhandling om hur FMS har påverkat Sydvästafrikas politiska utveckling (1969). Hon fungerade också som valövervakare 1989.

34 •

Kolonialism i Finland ELISABETH NORDGREN

Inom den samiska kulturen finns det många kända konstnärer och författare som trots svåra omständigheter och fördomar lyckats bli uppmärksammade även utanför den egna kultur– och samhällssfären.

Den samiska författaren, filmregissören och redaktören Inger-Mari Aikio-Arianaick (född 1961) är från Nuorgam i Utsjoki och talar nordsamiska.

– Jag har aldrig fått undervisning på samiska i skolan men till all lycka är situationen en annan för min son. Han fick undervisning på samiska.

På frågan hur det kom sig att Inger-Mari blev författare svarar hon att hon alltid gillat att skriva.

– Jag var ett ensamt barn så redan tidigt höll jag på med att skriva mest hela tiden. Så satt jag mycket på biblioteket och läste böcker i massor.

Föreståndaren för biblioteket och lärarna i skolan stödde mig. Ett stort stöd hade jag också senare i författaren Nils-Aslak Valkeapää (1943-2001) som jag skickade mina första dikter till.

Enligt Inger-Mari är det ett under att en diktsamling på samiska överhuvudtaget blir översatt till finska. Ett av Inger-Maris senaste verk är en haiku­diktsamling Aurinko juo kermaa (Solen dricker grädde).

Klichéer om Sameland och samer Inger-Mari Aikio-Arianaick är hjärtligt trött på alla klichéer som relaterar till samer och Sameland, lappar och Lappland.

– Då vi talar om oss själva använder vi enbart ordet samisk, inte lapsk. En kliché om oss är den att man ser oss samer som sameklädda renskötare som jojkar uppe på fjället. Man ser oss också som ädla, vilda naturbarn. Men så fort vi öppnar munnen och börjar kräva våra rättigheter förändras den vackra bilden och de besvikna människorna börjar beskylla oss oss för att vara grälsjuka och snåla och för att ingenting är tillräckligt bra för oss.

Inger-Mari vill att folk skulle orka se igenom klichéerna.

– Det viktiga vore att staten skulle stöda oss mera. Härmed tänker jag framför allt på att finnarna skulle få mera information om oss till exempel just via vår kultur, musiken, litteraturen, bildkonsten, filmen, teatern osv.

I norra Sameland är situationen rätt bra då det gäller skolsituationen, konstaterar Inger-Mari.

– I det norra Samelandsområdets alla lågstadier är det möjligt att få undervisning på samiska och även i många högstadieskolor, åtminstone i Enare och Utsjoki. Men i gymnasiet finns det ingenting på samiska. Och ändå har vi våra lagstadgade språkliga rättigheter vilket innebär att vi borde kunna tala och bli förstådda på samiska.

I allmänhet uppfattas man dessutom som en bråkstake och besvärlig person då man ber om att få service på samiska, noterar Inger-Mari.

– En gång i tingsrätten besvarade man min

• 35 •

Samerna Samerna i Finland uppgår till cirka 8000. De uppges enligt äldre forskning ha kommit från Sibirien, men torde ha bott i Europa i flera årtusenden och i det som kallades Fennoskandien under stenåldern. År 1999 erkändes samerna som Finlands enda ursprungsfolk.

Samernas nationaldag firas 6.2 i åminnelse av den första samiska kongressen 1917 i Trondheim.

Samernas språk i Finland: nordsamiska, enaresamiska, skoltsamiska.

Samernas ställning som ursprungsfolk och kulturautonomi ingår i Finlands grundlag. Samiska har undervisats i Finlands grundskolor sedan 1970-talet.

Sametinget (Sámediggi), som grundades 1996, är samernas högsta politiska organ i Finland. Det föregicks av Samedelegationen som grundades 1973 och var Nordens första politiska organ för samerna.

Inger-Mari Aikio-Arianaick jobbar ihärdigt med olika kulturprojekt för att göra den samiska kulturen känd.

Siida (sameviste) är ett samiskt kulturcentrum i Enare, Där finns också det nationella samiska museet Sámi­musea Siida. Foto: Nuccio Mazzullo

begäran om tolk med att ”ni behöver ingen tolk”.

Då svarade jag att jag inte behöver någon tolk, men ni behöver en eftersom jag tänker tala samiska. I allmänhet är det så att det inte är en same som behöver en tolk utan en finne som inte förstår samiska. Vi behärskar båda språken, men en finsk tjänsteman kan i allmänhet inte samiska ens i Sameland. På centralsjukhuset i Rovaniemi har jag i allmänhet varit tolk åt min gamla mor eftersom hennes kunskaper i finska är svaga. Det här är verkligen exempel på kolonialism.

Till det här med klichéerna hör också det hur finnarna klär ut sig till samer för turisterna uppe i Sameland, tillägger Inger-Mari.

– Man kan säga att detta är ett sätt att lura turisterna. Det känns konstigt och det är svårt att godkänna detta att finnarna använder vår kultur •

i kommersiellt syfte. Dräkterna är nämligen en del av vår hud, vår identitet.

Ut ur kolonialismen Ailu (Nils-Aslak Valkeapää) jobbade mycket för att göra den samiska kulturen känd, noterar Inger-Mari.

– Han talade om koloniseringen av Sameland, om att den samiska historien borde bli känd, om vikten för samer att bli undervisade i samiska, få studera på samiska.

Då de samiska nyheterna Oddasat började på Yle upplevde Inger-Mari det som en helig stund.

– Då vi började kräva barnprogram på samiska i TV sade man på Yle att det finns så få barn med samiska som modersmål att man inte kan göra program för dem på samiska. Det var år 2005. Vi

36 •

nöjde oss inte med svaret. En demonstration, ett möte med Yles chefer samt förvaltningsnämnden och riksdagsledamöter åstadkom ett beslut som ledde till att programmet Unna Junná började hösten 2007.

Inger-Mari berättar att det också finns så kallade språkbon i Sameland i form av dagvård där barnen får vård på samiska och därmed lär sig språket.

person då man ber om att

Samisk identitet

få service på samiska”

Definitionen av den samiska identiteten har varit problematisk konstaterar Inger-Mari.

– För att man skall kunna få kalla sig same borde ens mor– eller farföräldrar ha haft samiska som modersmål. Själv kan man ju kalla sig vad man vill men för att få rätt att rösta i Sametingsvalet bör en far– eller morförälder ha talat samiska som sitt modersmål. Enligt ett nytt lagförslag till definitionen av same handlar det om att man med same avser en person som känner sig som same förutsatt att: han eller hon själv eller en av föräldrarna eller far– morföräldrarna inom släktsammanslutningen lärt sig samiska som första språk; eller att han eller hon i sin släktsammanslutning antagit den samiska kulturen och upprätthållit kontakt till den; eller att åtminstone en av hans eller hennes föräldrar registrerats eller enligt denna lag kunde ha blivit registrerad som röstberättigad i de samiska delegations– eller tingsvalen.

Till identitetsbilden hör också att man skall kunna känna sig som en same även om man inte talar språket, framhåller Inger-Mari.

Rätten till land Då det blir aktuellt med land– eller markrättigheter och ratificeringen av dem kan det uppstå problem. På finskt håll finns det en rädsla för att samerna yrkar på markrättigheter eftersom det finska Finland kanske vill ha rättigheter och tillgångar till någon gruva, ett större gruvområde eller jakträttigheter, poängterar Inger-Mari.

– Nu äger och härskar finska staten över en stor del av det samiska landområdet. Den gör vad den vill åt markerna. Ifall markerna tillhörde samerna skulle vi åtminstone ha mera att säga till om beträffande våra ärenden. Tukes (Säkerhets– kemi-

”I allmänhet uppfattas man dessutom som en bråkstake och besvärlig

kalieämbetsverket) har gett ett irländskt gruvbolag lov att leta efter diamanter i Utsjoki, även i Kevo naturparksområde, där rentav det vanliga promenerandet är förbjudet. Det här skulle garanterat inte vara möjligt ifall vi hade bestämmanderätt.

– Det finns bland finnar uppe i norr en viss spänning som handlar om oro för hur vi skall leva och sprida oss. Vi för vår del vill vi ju bli lämnade i fred och vill inte att någon kommer till oss och bestämmer om vårt liv enligt att ”jag vet allt, så här och så här skall man sköta…”. Den här bossattityden, som går ut på att civilisera vildarna som jojkar, gillar vi inte alls. Tidigare uppfattades ju jojken som en synd liksom också trolltrumman för att inte tala om vår seita-kultur, dvs. de heliga platser som kallas seita. Människor brändes på bål och kallades häxor in på 1600-talet för att de jojkade.

– Jag har producerat en dokumentärfilm om hur finnarna kom och gjorde oss till bra människor, hur missionärerna räddade oss. Vi upplevdes ju som ett hot eftersom vi var annorlunda. Det är faktiskt konstigt det här med att det annorlunda känns som ett hot. Men vi upplevde inte att vi utsattes för hat utan vi behandlades och behandlas fortfarande som mindre värda. Man ville ”civilisera” samerna, göra dem till bra finnar, norrmän, svenskar, ryssar.

– Den religiöse ledaren Lars Levi Laestadius (1800-61), som hade samisk bakgrund på mödernet, kom till Sameland den vägen. Men mina föräldrar har inte berättat så mycket om det här. Och inte heller i skolan talade man om det. Så egentligen visste jag ingenting om mitt förflutna och min egen historia innan jag blev vuxen.

• 37 •

INTERVJUARE ELISABETH NORDGREN

Turist i en f.d. koloni TEXT & FOTO ULLA HOLMBERG

Utanför den katolska kyrkan höll några tonåriga scouter på och lekte och sjöng med barn och turister.

Glad gemenskap över språkgränserna!

En stor del av mitt vuxna liv har jag fått göra intressanta, men ganska ansträngande utlandsresor i samband med fredskonferenser och enstaka kristna samlingar. På gamla dar, dvs. efter fyllda sjuttio, har jag känt ett större behov än tidigare att resa på ett vilsammare sätt, utan förpliktelser att efteråt skriva rapporter och till och med utan att behöva lova att hålla kontakt med nya vänner, skicka foton osv.

När jag tillsammans med en väninna, som jag rest med de två föregående åren, i god tid började •

planera vart vi skulle åka våren 2014, slog vi fast några förväntningar vi hade på resmålet. Det fick inte vara för dyrt – men gärna fick det vara långt borta. Det skulle inte vara en politiskt orolig plats eller en plats där det förekommit terrorattacker.

Naturen behövde inte vara helt fantastisk, men gärna fick det finnas rena stränder och rent vatten.

Och det gick faktiskt att hitta en turistort som i hög grad motsvarade våra förväntningar. Vi hittade Kap Verde, en ung nation utanför Afrikas västkust och fann att detta örike på många sätt verka-

38 •

”Fattigdomen är ett stort problem på Kap Verde.”

En tystlåten pojke med rastafrisyr dök upp på ett ställe där vi åt lunch. Han visade sig vara en skicklig hantverkare, som tillverkade och sålde smycken av band. Jag intervjuade honom och fick enstaviga svar. Han hade gått sex år i skola, men talade fem språk enligt egen utsago.

de vara vad vi sökte. Vi bestämde oss för att resa i mars, vi började läsa om Kap Verde och särskilt om ön Sal och staden Santa Maria. Vi valde ett förmånligt hotell med små stugor. Jag började läsa litet portugisiska, men det skulle visa sig att man klarade sig bra med engelska – och att människorna i alla fall talade kreol med varandra, som inte liknar portugisiska så väldigt mycket. (Dessutom har varje ö sin egen version av kreol.) Öarna som numera utgör Kap Verde var länge portugisisk koloni och bildade 1975-80 en union med Guinea-Bissau. Från 1980 är landet självständigt och från 1990 helt demokratiskt styrt och räknas som mycket stabilt. Befolkningen uppgår till ca en halv miljon. I utlandet bor flera kapverdier än i det egna landet – men en viss inflyttning och

tillbakaflyttning är också på gång, mycket tack vare den växande turistnäringen.

Via guiderna på de två rundturer vi deltog i fick vi veta att det vi såg av t.ex. Santa Maria inte var hela sanningen om hur folk har det på orten. Vi såg kyrkor, restauranger, butiker och hotell, men det vi inte såg annat än på långt avstånd var de fattiga bostadskvarteren, där många inte har elektricitet och de flesta måste hämta sitt dricksvatten på speciella platser i blåmålade ”vattenhus”. Trots mina föresatser att inte ta på mig något nytt projekt skulle jag gärna ha studerat fattigdomen litet närmare – men då hade jag kanske skämts över att vara en rik turist från Europa.

Men behöver man skämmas? Eftersom turismen är en av de viktigaste näringarna på Kap Verde (på ön Sal säkert den allra viktigaste) känner man sig som turist inte bara välkommen, men som en del av ett slags handelsutbyte. Vi kom för att söka vila, avkoppling och service på hyfsad nivå och vi kände oss inte som om vi levde flott liv på andras bekostnad. När vi besökte ett slags eftermiddagshem för sämre lottade barn, var det mycket viktigt att vi inte skulle fotografera barnen, inte ge gåvor direkt åt dem osv. Vi visste i förväg om att resebyrån (och dess nordiska partner) samarbetade med det här hemmet, som drivs av en icke-­statlig organisation, och var och en hade möjligheter att överlämna gåvor via guiderna eller personalen. Ett bra initiativ!

Man kunde också teckna på ett papper och anmäla sig som sponsor för hemmet, som stöder barnen och deras föräldrar på många olika sätt, bl.a. genom läxläsningshjälp. Man strävar både officiellt och genom sådana här privata initiativ att hålla barnen borta från gatorna och vi fick en allvarlig uppmaning att aldrig ge pengar åt barn som tigger, eftersom de då lätt lär sig att det går att försörja sig utan att gå i skola och skaffa sig ett yrke.

Fattigdomen är ett stort problem på Kap Verde, men enligt tillgängliga uppgifter går utvecklingen

• 39 •

Två senegalesiska bröder sålde kläder, smycken och kort i en pytteliten butik.

i rätt riktning. Jag läser på nätet att Kap Verdes befolkning i fjol uppgick till drygt en halv miljon – och antalet turister (varav under 10 % inhemska turister) var likaså över en halv miljon (under ett enda år!).

Det var egentligen först för 10 år sedan, 2004, som turismen tog fart på allvar. Man försöker utveckla nya nischer. Vindsurfing är t.ex. mycket viktig i Sankta Maria. Utfärder med fiskebåtar, fisk- och skaldjursmiddagar på restauranger osv. skall ge turisterna nånting utöver det man får på andra turistorter.

En sak som min väninna och jag upplevde som ytterst positiv var att hotellets långa vita sandstrand varje kväll städades noggrant av särskild personal som gick omkring med små håvar på långa skaft och samlade upp skräp. De långa vita stränderna är en av landets stora tillgånger, och man förstår tydligen att inte sumpa chansen att bli världsbäst på rena sandstränder.

Ett par saker skrev jag upp i min anteckningsbok att jag funderade över. Det ena var de många halvfärdiga bostadshusen ganska nära vårt hotell.

Enligt vår guide har någon först haft tillräckligt med pengar för att sätta igång ett bygge, men sen lämnar man bygget på hälft på grund av en rätt stor skatt, som man måste betala då huset är färdigt. Ganska förbryllande! Troligen håller bostadslösa personer tidvis till i husen.

En annan lika konstig sak var att Kap Verde •

hade fått EU-stöd för att bygga vindmöllor, som vi kunde se på avstånd. Men, sa vår rikssvenska guide, det är bara ett par av de sju möllorna på ön Sal som fungerar. Varför? Jo, man hade fått pengar och experthjälp för att bygga möllorna, men ingen utbildning åt folk som sen skulle sköta dem. – Jag hade inte möjlighet att kolla hur det riktigt förhöll sig med den saken, men om det här stämmer, är det ju verkligen sorgligt.

Vi hade ju inte för avsikt att skaffa oss nya vänner, men visst kändes det som att man gärna skulle åka tillbaka till samma ställe och återse inte bara platsen, men också de vänliga människorna. En hotellstäderska som man får en stor kram av när man ska resa hem tror jag inte jag upplevat förut. En senegalesisk invandrare som med sin bror och sin kusin driver en pytteliten butik på hotell­ området blev vår bästa informationskälla i många frågor. Vi besökte en katolsk mässa och gladdes över vilken stor roll kvinnorna spelade i gustjänsten. Genom vår senegalesiska vän fick vi veta hur ortens muslimer har det ordnat med en egen bönesal, där de träffas varje fredagskväll.

Trots att jag den här gången ”slapp” att delta i ordnade möten och att rapportera efteråt om viktiga beslut, kändes som att jag hade varit på en riktig fredsresa i en före detta koloni, som blivit självständig utan krig och som räknas som en mycket stabil demokrati.

ULLA HOLMBERG

40 •

KOLUMN

INGEN FRED UTAN KVINNOR

TARJA CRONBERG

P

Europarlamentariker och ordförande för Finlands Fredsförbund

å Nordisk Kvinnoforum i juni diskuterades FN-resolutionen 1325, den som handlar om kvinnor i väpnade kon­flikter.

Kvinnor och flickor skall skyddas under konflikten, icke minst mot sexuellt våld. Inter­ nationella konventioner bl.a. om barnens rättigheter bör respekteras, likaså flyktinglägrens civila och humanitära status. Resolutionen handlar dock inte bara om skydd. Den handlar också om kvinnors deltagande i att hindra och lösa konflikter och i att återuppbygga landet efter konflikten. Kvinnor är inte bara offer, utan också aktiva deltagare. Åsikterna på mötet var delade. Några såg resolutionen som ett stort framsteg. Säkerhetsrådet hade tagit ställning och fokuserat på kvinnors roll i konflikter. Äntligen fanns det en plattform att arbeta vidare med. Ett stort antal länder, bl.a. de nordiska, har utarbetat handlingsplaner för t.ex. utbildning av de egna styrkorna. Andra såg resolutionen som ren retorik. Vad hjälper det att man kan hänvisa till en resolution om man ändå inte kan hindra att konflikter uppstår och att kvinnor och flickor säljs som sexslavar?

Erfarenheter visar dessutom att det politiskt är lättare att acceptera skyddandet av kvinnor under konflikter, även om realiteterna fortfarande är grym-

ma, än kvinnors deltagande. Att utbilda afghanska kvinnor till att bli starkare är till ingen nytta om kvinnor inte får möjlighet att säga sitt i fredsförhandlingarna och alla pengar till återuppbygnad av landet går till stora infrastrukturprojekt, medan kvinnors vardagsbehov åsidosätts. Varför får inte kvinnor säga sitt, när det gäller att hindra eskalering av konflikter, såsom nu i Irak?

De nationella handlingsplanerna kritiserades för att vara för allmänt hållna (främjar, stöder …), för att sakna både konkreta mål och tidsplaner samt kriterier för evaluering. Finland fick ros för både rapportering och indikatorer, ett klart fingeravtryck av Tarja Halonen. Civilsamhällets bristande möjligheter att delta och bli hörd nämndes både från svensk och norsk sida. Riksdagsledamöter ansågs vara ointresserade och farhågor framfördes att resolutionen bara kommer att utnyttjas politiskt för att få flera kvinnor med i militären och polisen.

”Kvinnor måste vara med­underskrivare av freds­avtal.”

Hur kommer vi vidare? En gemensam nordisk aktionsplan i stället för en för varje land var en tanke som jag stödde varmt. Samlade resurser till Nordiska ministerrådet behövs för att kunna sätta i gång aktiviteter och rapportera tilsammans. En speciell ambassadör i utrikesministerierna var ett annat förslag.

Civilsamhällets deltagande i frågor som berör resolution 1325 borde förbättras i alla nordiska länder.

Från norsk sida framfördes ett förslag om att höra kvinnoorganisationer från de aktuella konfliktländerna. En riktig god idé! Det allra bästa förslaget var att kvinnor, både från officiellt håll och från civilsamhället, måste vara medunderskrivare av fredsavtal.

• 41 •

RECENSIONER

KOLONIALISMENS IDÉ

Fastän Edward W. Saids Orientalism skrevs för över 35 år sedan har ingen annan bok betytt så mycket för att avslöja den människosyn som den västerländska kolonialismen bygger på. Boken har betraktats som start-

Edward W. Said Orientalism Ordfront Pocket 2008

punkt för postkolonialismen och den kommer i ständigt nya upplagor också på svenska.

2003, var kristen palestinsk arab och professor i engelskspråkig litteratur vid Columbia University i USA. Han var alltså inte själv orientalist men analyserar med imponerande beläsenhet hur Orienten har behandlats i bland annat filologiska, geografiska, historiska, sociologiska, ekonomiska, estetiska, filosofiska och teologiska vetenskapliga arbeten, men också i lexikon, reseskildringar, romaner och dikter ända från antiken – och inte minst i uttalanden av politiker och andra koloniala makthavare. Även om hans grundliga genomgång främst gäller Orienten drabbar hans kritik hela den dominerande västerländska inställningen till andra folk, raser och kulturer i alla världsdelar.

Som motto för ett kapitel citerar Said en före­ gångare som kritiker av kolonialismen, Joseph Conrad: ”Erövringen av jorden, vilket för det mesta innebär att ta den från dem som har ett annorlunda ansikte eller något plattare näsor än vi, är ingenting vackert om man ser alltför noga på

said, som avled

•

det. Det som rättfärdigar det är bara idén … och en osjälvisk tro på idén – någonting som man kan sätta upp framför sig, böja knä inför och offra till …” Det är den idén, inte bara orientalismens utan kolonialismens idé, som Said blottlägger i text efter text.

Vilken är då orientalismens idé? Utgångspunkten är att det finns en grundläggande skillnad mellan Västerlandet och Orienten. Västerlänningen och orientalen kan aldrig i grunden förstå varandra. Västerlänningen är den normala människan, orientalen är den Andre, den avvikande. Orientalerna kan inte definiera sig själva utan måste presenteras av västerländska experter. Orientalismen skapar det ”egentliga” eviga och enhetliga Orienten, som anses riktigare än den brokiga verkligheten i de orientaliska länderna.

Själva kärnan i orientalismen är en indelning i västerländsk överlägsenhet och orientalisk underlägsenhet. Västerlandet har genomgått sin upplysningstid, Orienten lever kvar i vidskepligt mörker.

42 •

RECENSIONER Västerlandet är framstegsinriktat, Orienten har sin gyllene tid bakom sig. Västerlänningarna är rationella, effektiva, sanningssökande, manligt virila och frihetsinriktade, orientalerna är mystiska, lata, lögnaktiga, kvinnligt liderliga och beredda att underordna sig despoti. Om orientaler avviker från det ”äkta" orientaliska betraktas det som onormalt.

Eftersom orientalerna är en underordnad ras måste de domineras av européerna som känner dem och vet vad som är bra för dem bättre än de själva. Det är européernas gudagivna skyldighet att ”sprida sitt civilisatoriska ljus över sina orientaliska grannar.” Därför måste européerna ockupera orientalernas länder, härska över dem, kontrollera dem och med sitt överlägsna kunnande utnyttja och förädla deras naturtillgångar. Byt ut orientaler mot afrikaner eller indianer så ser man att det också handlar om kolonialismens idé.

Said är speciellt kritisk mot den vetenskapliga orientalismens anspråk på att vara objektiv och politiskt oberoende. Han påvisar hur den akademiska kunskapen om Orienten genom historien har varit genomsyrad av doktriner om europeisk överlägsenhet och rasism. Å andra sidan har orientalismen använts som motivering för kolonialism och imperialism. Det västerländska förmyndarskapet över orientaliska länder har inte utövats bara av koloniala tjänstemän, utan i lika hög grad av forskare, missionärer, affärsmän och lärare.

KOLONIALISMEN SÅDDE FRÖET TILL MELLANÖSTERNKRISEN Från 1815 till 1914 utvidgades européernas koloniala kontroll från cirka 35 procent av jordens yta till cirka 85 procent. Storbritannien och Frankrike var de största kolonialmakterna. Därför koncentrerar sig Said från denna tid främst på den brittiska och franska orientalismen.

Efter andra världskriget och arabländernas frigörelse har Amerika övertagit dominansen i Orienten och därmed också inom orientalismen.

De amerikanska orientalisterna ställer sin kunskap till förfogande för stat och näringsliv i förhandlingar om oljetillgångar med självständiga arabiska stater. Men Said betonar att orientalismen

”Antisemitism har alltid varit en väsentlig del av orientalismen.” också har försett populärkultur och skolböcker med klichéer och desinformation om islam och araberna.

Samtidigt som Orienten anses svagt och under­ kuvat framställs det paradoxalt nog också som något man måste frukta. Det gäller i synnerhet det arabiska och islamiska Orienten. ”Muhammedanismen” ansågs redan tidigt vara en aggressiv religion som hotade den sanna kristna tron.

Araberna fick stå för terror, ödeläggelse och blodtörstiga barbarhordar som fruktades välla in över det kristna Europa. Korstågen sågs som ett försvar mot detta hot. Antisemitism har alltid varit en väsentlig del av orientalismen.

Efter första världskriget delade Storbritannien och Frankrike upp det ottomanska väldet. I orientalismens anda avgjorde kolonialmakterna då bland annat palestiniernas framtid över deras huvud. Palestina sågs som en tom öken. De arabiska invånarna betraktades som obetydliga nomader utan äganderätt till marken och utan kulturell och nationell existens. Efter statens Israels tillkomst framställs palestinierna som fyllda av hat och oförmögna att leva i fred utan att beakta att de har berövats sitt land och fördrivits från byar där de bott i århundraden.

Under senare hälften av 1900-talet förflyttades den antisemitiska hätskheten i de folkliga föreställningarna i Amerika mycket smidigt från en judisk till en arabisk måltavla, konstaterar Said.

Araben tecknas i karikatyrer som en kroknäst oljeshejk bakom en bensinpump. Araberna och islam framställs i första hand som hot mot Israel och hela den fria, demokratiska världen. Said ger flera exempel på hur dessa fördomar underblåses av akademiska orientalister.

ULF SÄRS

• 43 •

RECENSIONER

PEKKA PELTOLA I AFRIKA

Pekka Peltola är den unga nyhetsredaktör vars rapporter från Biafra sommaren 1968 har stannat i många finländares minne. Hungersnöden i Biafra konkretiserade u-landsfrågorna i varje finländsk familj på ett sätt som märks än idag.

Pekka Peltola Afrikassa.

Into Kustannus 2011 274 sidor

•

det var meningen att

Afrika skulle bli ett kort inslag för Peltola, men han återvände dit gång på gång. Redan före sin journalistkarriär skrev han tillsammans med Kalevi Suomela en debattpamflett om befrielsekrig. Han deltog i Namibias befrielsekamp som facklig utbildare och dokumentärfilmare och vann Swapos förtroende.

Senare ledde han finländska biståndsprojekt i södra Afrika och ingick bland annat i EU:s valövervakardelegation i ett presidentval i Namibia.

Peltolas doktoravhandling handlade om fackföreningsverksamhet i Namibia (The Lost May Day, Namibian Workers´ Struggle for Independence). Det är naturligt att han tidigt var med i presidentvalskampanjen för Martti Ahtisaari, den namibiska självständighetens barnmorska.

Det var knappast helt av misstag som en tjänstledig forskare vid arbetsministeriet ibland i Namibia kunde få ett bemötande som en statsgäst.

Peltola själv sätter mest värde på sin lunch i pre-

44 •

RECENSIONER

”Ändå skulle Peltola gärna till och med för­dubbla biståndsanslagen om man med dem tydligt kunde minska människors fattigdom och förbättra vanliga medborgares möjlig­heter att övervaka sina beslutsfattare.” sidentens slott under Nelson Mandelas besök i Finland år 2000.

Peltolas bok Afrikassa (I Afrika) innehåller tjugo essäer om världsdelen. Han utgår från sina egna upplevelser som fackföreningsman, forskare och påverkare. Peltola är en skarpögd och eftersinnande iakttagare. Skildringarna av Swapos läger i Angola och Moçambique lyfter fram minnesbilder från hans bok Tavallisia ihmisiä (Vanliga människor), som inledde den deltagande sociologins forskartradition i Finland på 1970-talet. Bland dem som ges ett ansikte finns Sam Nujoma och Andimba Toivo ya Toivo. Vissa makthavares leende visar sig vid närmare påseende vara vämjeligt.

Pekka Peltolas text är begrundande, långt från den vetenskapliga torrheten. Han funderar bland annat på mobiltelefonens och cykelns möjligheter att bidra till moderniseringen i Afrika. Han förklarar övertygande varför en traditionell stockeld

fortfarande med fog är populärare än en energisparande lerugn eller en finländsk solkokare. Han har praktisk erfarenhet av bland annat ett eget mattvävnadsprojekt och vänskapen med den legendariska finländaren Pumppu-Väiski (Väinö Myllymäki). Väiski var en fåordig småföretagare som använde sin pensionärstid till att borra brun�nar åt fattigt folk i Namibia.

Afrika är på alla sätt en annorlunda världsdel.

Befolkningen reser sig inte ur fattigdomen, staterna är konstgjorda, demokratin och den politiska maktutövningen ofta skenbara. Peltolas redogörelser för genomgripande korruption, kriminalitet och makthavares skrupelfritt inhöstade rikedomar skulle smaka manna för dem som ser Finland som slutmål för världshistorien. Sedan påminner Peltola om att man varken i EU eller här hos oss behöver gräva djupare än en tidningshög för att finna bevis på liknande beteende.

Peltolas rekommendationer för utvecklingssamarbetet betonar gräsrötter och medborgarorganisationer. För EU föreslår han projekt för social utveckling och utvecklingsinstitutioner. Han sörjer över felslagna reformer i Namibia. Man låter inkomstskillnaderna växa, den politiska ledningen kanaliserar gemensamma medel till egna bankkonton och inflationen skenar iväg. Ändå skulle Peltola gärna till och med fördubbla biståndsanslagen om man med dem tydligt kunde minska människors fattigdom och förbättra vanliga medborgares möjligheter att övervaka sina beslutsfattare. Han stöder Ahtisaaris tanke att använda biståndsmedel till att utbilda tiotusen begåvarde unga från u-länder i Finland. Och en ambulerande skola, som var det enda skola Peltolas egen farfar fick gå i, skulle vara en god lösning för boskapsuppfödarfamiljer på landsbygden.

JAAKKO ELLISAARI

• 45 •

RECENSIONER

PÅ SPANING EFTER DEMOKRATIN Anna-Lena Laurén, journalisten som för Hufvudstadsbladet och Svenska Dagbladet skriver om det som händer i länder som tillhört det forna Sovjetunionen, berättar i volymen Frihetens pris är okänt om det som under de senaste åren har hänt i Georgien, Ukraina och Kirgizistan. Bokens undertitel ”Om demokratiska revolutioner i Georgien, Ukraina och Kirgizistan” tar upp utAnna-Lena Laurén.

Frihetens pris är okänt. Om demokratiska revolutioner i Georgien, Ukraina och Kirgizistan.

Schildts & Söderströms förlag, Atlantis förlag 2013.

vecklingen i dessa länder efter deras respektive färg- eller blomsterrevolutioner, rosenrevolutionen i Tbilisi 2003 (Georgiens huvudstad), den orangefärgade revolutionen på Majdantorget i Kiev 2004 och tulpanrevolutionen i Kirgizistan 2005.

Som utrikeskorrespondent stationerad i Moskva har Anna-Lena Laurén också tidigare gjort sig känd med initierade reportageböcker från de forna Sovjetrepublikerna i volymerna De är inte kloka de där ryssarna (2008) och I bergen finns inga herrar. Om Kaukasien

•

46 •

RECENSIONER

och dess folk (2009) samt Sedan jag kom till Moskva (2010).

Den centrala frågan som Anna-Lena Laurén ställer i boken är hur demokratin framskrider i dessa tre länder, var den syns och vad folken väntar sig av demokratin. Samtidigt reflekterar Anna-Lena Laurén själv över dessa frågor i samband med att hon i de tre länder hon besöker stöter på allt från ökad korruption och nationalism till människor som uppriktigt vill att länderna skall utveckla sig till det bättre.

Genom att Anna-Lena Laurén både återger vad folk i allmänhet i städer, byar, ute på nomadslätterna, i kolgruvorna, i hemmen, tänker och tycker och dessutom relaterar tankar som härrör från möten med beslutsfattare, journalistkolleger, intellektuella får läsaren en mångsidig bild av hela den komplexa situationen i dessa tre länder.

Samtidigt får man en utmärkt introduktion i respektive länders historiska förflutna, språkfrågor och vissa inhopp i kulturlivet.

Bokens första kapitel med rubriken ”Demokrati, drömmar och realiteter” dryftar både arabvåren och den ryska så kallade snörevolutionen då fyrtiotusen ryska medborgare demonstrerade mot Putin. Här hänvisar Laurén till massdemonstrationer i Ryssland åren 2011 och 2012. Nu är ju situationen en annan och då detta skrivs (maj 2014) vet man inte hur läget utvecklas i Ukraina. Anna-Lena Lauréns rapporter från Ukraina hänför sig nämligen till en tillbakablick på den orangefärgade revolutionen där 2004 och hur den upplevs flera år senare av befolkningen både i det rysktalande öst och i det ukrainsktalande väst. Beroende på vem som får komma till tals i Ukraina

”Beroende på vem som får komma till tals i Ukraina så varierar åsikterna en hel del, men det man inte kommer ifrån är att korruptionen och nationalismen ökat.” så varierar åsikterna en hel del, men det man inte kommer ifrån är att korruptionen och nationalismen ökat.

Samma sak gäller också rapporteringen från Kirgizistan där tulpanrevolutionen alltså ägde rum 2005. På samma sätt som i Ukraina ville folket i Kirgizistan bli av med korrumperade envåldshärskare, nepotism och envälde. Men så blev det inte.

Mest optimistiskt ser Anna-Lena Laurén på situationen i Georgien där också presidentskiften – som lett åt olika håll – ägt rum, men där ändå en liten tillstymmelse till demokrati lyckas existera.

På många plan är Frihetens pris är okänt en utmärkt introduktion i dessa tre länders mångfacetterade politik, en stormig närhistoria och ett lika stormigt förflutet samt i de tragedier och öden som drabbat befolkningen i de här områdena.

ELISABETH NORDGREN

• 47 •

FREDSKALENDERN 21.9 FN:S INTERNATIONELLA FREDSDAG 24.9 KL. 18 CAFÉ FREDEN – DE PAPPERSLÖSAS SITUATION I FINLAND

Välkomna på ett diskussionskafé med sakinlägg och information om de papperslösas situation i Finland idag. Fritt inträde, kaffeservering. Luckan, Simonsgatan 8, Helsingfors. Café Freden är ett samarbete mellan Svenska fredsvänner i Helsingfors r.f. och Föreningen Luckan r.f.

25–28.9 BOK & BIBLIOTEK

Göteborgs bokmässa med bl.a. Desmond Tutu och Fredsposten. Tutu och hans dotter Mpho är aktuella med boken “Förlåtelse: Den fyrfaldiga vägen till helande för oss och vår värld”.

2.10 GANDHIDAGEN (DAGEN FÖR ICKEVÅLD) 3–5.10 ÅBO BOKMÄSSA 22.10 KL. 18 FREDSSAMTAL MED EN KÄND FREDSAKTIVIST

Programmet bekräftas senare. Fritt inträde, kaffeservering. Luckan, Simonsgatan 8, Helsingfors. Café Freden är ett samarbete mellan Svenska fredsvänner i Helsingfors r.f. och Föreningen Luckan r.f.

23–26.10 HELSINGFORS BOKMÄSSA 24.10 FN-DAGEN Fredsbön i Närpes kyrka kl 18.00. Tal av kyrkoherde Lars-Johan Sandvik.

26.10 KL. 12 EUROPEISK KOLONIALISM FÖRR OCH NU

Panelsamtal kring temanumret Efter kolonialismen på Tottiscenen på Helsingfors bokmässa. Medverkande: Jan Otto Andersson, professor emeritus i nationalekonomi vid Åbo Akademi, och Mai Palmberg, Afrikaforskare, författare, frilansjournalist och fotograf. Samtalet leds av Inger Wirén. Välkommen!

15.11 KL. 14 NÄRPESNEJDENS FREDSFÖRENINGS HÖSTMÖTE

Inledning av migrationsdirektör Kristina Stenman om dagens flyktingsituation.

19.11 KL. 18 VART GÅR DEN RYSKA BJÖRNEN?

Föredrag och diskussion med rysslandskännare. Fritt inträde, kaffeservering. Luckan, Simonsgatan 8, Helsingfors. Café Freden är ett samarbete mellan Svenska fredsvänner i Helsingfors r.f. och Föreningen Luckan r.f.

Skicka in evenemang för kalendern per e-post till christian@fredsposten.fi.

Deadline för nr 4/2014 är den 24.9. Numret utkommer omkring den 17.11.

FREDS

FREDSKONTAKTEN

Kontaktuppgifter till fredsorganisationer

FINLANDS FREDSFÖRBUND Fredsstationen, Loktorget 3, 00520 Helsingfors, tfn 09-7568 2828, fax 09-147 297, rauhanliitto@rauhanliitto.fi Finlands Fredsförbunds svenskspråkiga verksamhet kontaktperson Laura Lodenius, tfn 040-717 7762 e-post laura@fredsposten.fi.

Hemsida: www.fredsforbundet.fi. ÅLANDS FREDSINSTITUT PB 85, AX-22101 Mariehamn, tfn 018-23 238, fax 018-21 026, Hemsida: www.peace.ax e-post peace@peace.ax.

NÄRPESNEJDENS FREDSFÖRENING RF Ordförande: Britta Hannus-Gullmets Östanåkersvägen 135, 64230 Närpes st, tfn 040-911 8544 e-post bhannus@abo.fi.

Hemsida: www.narpes.fi/fred.

posten Nr 3 2014 ½ Årgång 88 www.fredsposten.fi www.facebook.com/fredsposten

PRENUMERATION 24 euro i Finland, 28 euro i övriga länder. Medlemmar i Fredsförbundets medlemsföreningar betalar 12 euro. Lösnummer kostar 7 euro eller 75 svenska kronor. Beställ via e-post christian@fredsposten.fi eller adress Fredsposten, Wolffskavägen 36 / F11, 65200 Vasa.

ANNONSPRISER Hel sida 170 euro, halv sida 100 euro, kvartssida 70 euro.

NÄSTA NUMMER Nummer 4/2014 har deadline den 24.9 och utkommer omkring den 17.11.

EMMAUS ÅLAND PB 85, AX-22101 Mariehamn, tfn 018-17 069, fax 018-17 070, Hemsida: www.emmaus.ax e-post emmaus@emmaus.ax.

Ordförande: Carina Aaltonen Möskatsvägen 29, Kungsö, AX-22130 Gottby, tfn 018–32 687, 040- 564 5102 e-post carina.aaltonen@lagtinget.ax.

OMSLAG Johanna Bruun

SVENSKA FREDSVÄNNER I HELSINGFORS RF Ordförande: Fredrik Therman, tfn 045-108 1311, hem 09-541 4147, fredrik@fredsposten.fi.

Fredshemmet, Dagmarsgatan 13 B 7, 00100 Helsingfors.

Hemsida: https://sites.google.com/site/svfrihel/.

VASABYGDENS FREDSFÖRENING RF (vilande) Lars-Johan Andersson, 65920 Norra Vallgrund, tfn 06-352 7644, e-post ljanders@multi.fi.

GRAFISK DESIGN Hilda Forss

Åsikter som framkommer i artiklarna motsvarar inte nödvändigtvis Fredspostens linje.

Fredsposten stöds ekonomiskt av Undervisningsministeriet, Utrikesministeriet, Svenska kulturfonden, Stiftelsen Tre Smeder, Olof och Siri Granholms stiftelse, Kulturfonden för Sverige och Finland, Aktiastiftelsen i Vasa, Svensk-Österbottniska samfundet och Konstsamfundet.

ISSN 0357-2250

Trycks hos Waasa Graphics

EKENÄSNEJDENS FREDSFÖRENING RF (vilande) Ira Donner, Jomalviksvägen 195 A, 10600 Ekenäs, tfn 050–320 0278, e-post idonner@pp.inet.fi

M

•3 • • 49 •

ILJ

ÖMÄRK

T

441 822 Trycksak

Panelsamtal kring temanumret Efter kolonialismen på Helsingfors bokmässa

EUROPEISK KOLONIALISM FÖRR OCH NU Söndag 26.10 kl 12.00 på Tottiscenen i Helsingfors Mässcentrum i Böle

Medverkande: Foto: Anna Franck

Jan Otto Andersson, professor emeritus i nationalekonomi vid Åbo Akademi Mai Palmberg, Afrikaforskare, författare, frilansjournalist och fotograf Samtalet leds av Inger Wirén

VÄLKOMMEN! ••50 4 ••