Horisont nr 4-5 2012

4–5/2012

HORISONT t i d s k r i f t f ör l i t t e r at u r o c h k u lt u r lösn um m e r : 10 e u ro / 1 2 0 k ro n o r

Horisonts 50-tal Kristendom och litteratur

novell

Nummer 4–5 ⁄ 2012

Bokrecensioner

Skönlitterärt

Horisonts 50-tal/ kristendom och litteratur

FF F

1 Förord 2 Notiser 3 1950-talets Horisont i ny version 4 Peter Björkman Horisonts 50-tal 9 Peter Björkman Horisonts första temanummer 11 Victor Nylund: Kristendomen och litteraturen. Några punkter.

14 Allan Willny: Kruxar och kommentarer – igen!

17 Peter Nyberg: Bland pseudoraadikala psykopater och heliga sökare 22 Else-Britt Kjellqvist intervjuad om Kristendom och litteratur 24 Katarina Gäddnäs intervjuad om Kristendom och litteratur 25 Rebecka Paulsson: Professor Right 28 Maj-Britt Niklasson: Början på slutet 32 Johan Andressén:Ack så skönt att slumra in 35 Martine Dennewald: Tre dikter 38 Tanja Kragujevic: Tre dikter 41 Solveig Rabb: Två dikter 42 Gunnar Lundin: Sex dikter 46 Nicklas Smith: Bildreportage Faces-festival 54 Ncklas Smith: Från Paipis mot stjärnorna, intervju med André Wickström 56 Peter Nyberg: Vakna upp skogssjö slå upp ditt ögonlock. O 63 Gunnar Lundin: Den unge Sven Lindqvist 67 Håkan Boström: Har jag längre någon användning för mig. Om Bertil Pettersson 71 Carl Johan Ljungberg om Henrik Sjögrens Theodore Fontane – förnuft och fantasi 74 Peter Björk om Roy Michelsons Medan glöden falnar 75 Lars Krumlinde om Henning Bergers Drömlandet 76 Peter Nyberg om Lars Gustafssons Elden och döttrarna 78 Tomas Löthman om Marie Norins vit vit 78 Nina Othman om Jenny Björklunds Bara gå 80 Anna Remmets om Else-Britt Kjellqvists Magdalenas bekännelser 81 Victor Nylund om Matilda Södergrans Maror (ett sätt åt dig) 83 Nina Othman om Sara Razais Jag har letat efter dig 84 Martina Milliis-Mellberg om Susanne Ringells På utvägen var jag en annan 85 Martin Karlsson om Boris Isomaas Kauhavakråkor, dynamit och förtrollande varelser 86 Andrian Grönqvist om Peter Sandströms Till dig som saknas 87 Petter Björk om antologin Kära Hurri!

89 Mari Lindman om Hans Boijs Versus 90 Tomas Löthman om Gösta Fribergs Andra världskriget på Söder 92 Peter Björkman gör nedslag i 2012 års bokutgivning (samlingsrecension) 94 Hans Boij: Hjärnornas kamp 95 Saxat. Klipp ur kulturtidskrifterna 96 Peter Björkman: Sista ordet 97 Medverkandelista

På pärmen: Else-Britt Kjellqvist.

Foto: Anna Ekman.

TIDSKRIFTSCENTRALEN

Länkar: www.horisont.fi www.facebook.com/horisont.fi www.litteratur.fi www.litteraturforeningarna.fi www.tidskriftscentralen.fi nylitt.huset.fi www.alf.fi

56

54 3

67

46

Förord ett nytt nummer av Horisont, med en helt ny layout. Tidskriften har under sina snart 60 år ständigt förnyat sig och här är åter en delvis ny kostym, kanske den största layoutmässiga ändringen sedan 2003, då Horisont först anställde en särskild grafisk formgivare. Ambitionen är att det skall vara en luftig och läsvänlig layout, som ändå är lätt igenkännlig och karaktäristisk för Horisont. Ny formgivare är Hilda Forss, som tidigare arbetat som formgivare för den finlandssvenska kulturtidskriften Presens och för studenttidningen Lundagård i Lund. Hon är utbildad i tidskriftsdesign på Berghs School of Communication i Stockholm och har också läst grafisk design på Högskolan i Malmö. Jag passar samtidigt på att tacka Mallu Laitala som arbetat med tidskriftens layout 2006-2012. Hon har haft förmågan att skapa lyckade grafiska lösningar med det mest omöjliga material och ofta under stark tidspress. Man kan med fog säga att hon många gånger fick bära tidskriften på sina axlar. Tack Mallu!

det här numret ägnar

sitt huvudtema åt Horisonts 50-tal samt åt att ta fatt i en stafett­pinne som Horisonts redaktörer sträckte fram redan år 1955. Stafettpinnen gäller den alltid känsliga frågan om kristen tro kontra litteraturen. I övrigt bjuds på gene­rösa doser nyskrivna dikter och noveller, samt flera essäer om författare: Bertil Pettersson, Maria Wine / Artur Lundkvist samt den unge Sven Lindqvist.

Dessutom förstås, som vanligt, en diger recensionsavdelning.

God läsning och glöm inte att höra av er med synpunkter på den nya layouten!

Peter Björkman

förord

3

notiser

9–11.11 Skrivarseminarium: Jaget & obehaget Ett skrivarseminarium med temat "Jaget & obehaget" ordnas av Finlands svenska litteraturföreningar 9-11.11.2012 i Helsingfors med Hannele Mikaela Taivassalo och Henrik Jansson som kursledare. Anmälan och förhandstexter senast 14.10.2012 till Christian Lång på e-post christian@litteraturforeningarna.fi.

Förhandstexterna bör vara 1-3 sidor (A4) med radavstånd 2, 12 punkter och anknutna till temat.

Deltagaravgiften är 50 euro och antalet platser är 12.

Deltagarna bör vara medlemmar i Nylands litteraturförening, Åbolands litteraturförening eller Svenska Österbottens litteraturförening.

Kursen börjar kl. 18 på fredagen och avslutas med kaffe kl. 15 (–15.30) på söndagen. Seminariet hålls på hotel Arthur vid Berggatan 19 i Helsingfors.

Kalender 25-28.10 Helsingfors bokmässa Årets tema är Estland.

Estländska författare som kommer att närvara är bland andra poeterna Viivi Luik och Doris Kareva. Dessutom kommer författare som Mehis Heinsaar och Mari Saat samt musikern Mikhel Raud (rockstjärna, gitarrist). Finlandssvenskar som medverkar är bl.a. Ralf Andtbacka, Lars Huldén, Claes Andersson, Kjell Westö, Märta Tikkanen och Katarina Gäddnäs. Från Sverige kommer Jens Lapidus, Per Wästberg och Sture Allén.

Viivi Luik, Mihkel Raud, Jens Lapidus (© Hfors bokmässa), Märta Tikkanen (© Schildts & Söderströms)

8.11 Kulturvirus Författarafton på Ritz i Vasa med Svenska Österbottens litteraturförening och Ellips förlag.

Endast de 99 första ryms in!

Konferencier: Ralf Antbacka.

Medverkande är bland andra: Eva-Stina Byggmästar My LIndelöf Henrik Jansson Ulrika Nielsen Berndt Berglund Gurli Lindén Nalle Valtiala Peter Mickwitz www.litteratur.fi

4

notiser

9-11.11 Bogforum i Köpenhamn Temat för årets bokmässa är e-böcker, ljudböcker och andra digitala format.

15-17.3.2013 Mariehamns litteraturdagar

Bild: Tuva Elgenstierna

Konstnären och skulptören Torolf G. Engströms omslagsbild som prydde de första årgångarna av Horisont. (Engström levde 1909–1987).

kortin tervju m ed ton y elgen stiern a

Horisonts

50

D

et allra första numret av Horisont, från 1954, är en tunn historia om 24 sidor, utan pärm (den hade inte hunnits med – redan då problem att hinna med allt till deadline alltså).

Men det är från starten en tidskrift med anspråk. Den då 36-årige journalisten Sven Willner (f. 1918), som när numret gavs ut bl.a. hunnit vara redaktör för tidningen Österbottningen, skrev introduktionen till den nya tidskriften.

Willner refererar inledningsvis till en vädjan från författaren Hagar Olsson (1893–1978) om att Öster­ bottens kulturella och politiska reserver borde tas till vara – för att väga upp det enligt henne alltför starka trycket från Helsingfors. Willner skriver att den år 1950 grundade Svenska Österbottens litteratur­förening tillkom ”som ett led i en strävan att motverka provins­isoleringen genom att sammanföra alla litteratur- och kultur­intresserade i landsdelen och i allmänhet verka för det litterära intressets och den litterära smakens uppodling”. Och redan från grundandet av litteraturföreningen fanns ett mål att starta en tidskrift med litterärt innehåll.

Den stora linjeartikeln i numret skrevs av den 29årige journalisten och författaren Nils-Börje Stormbom (f. 1925), då kulturredaktör för Hufvudstads­bladet.

6

peter björkman horisonts 50-tal

–tal

Året innan hade han publicerat sin debut­diktsamling In memoriam på Söderströms förlag. Stormbom var också en av tre initiativtagare till litteraturföreningen, tillsammans med författaren Evert Huldén (1895– 1967) och åldermannen i sammanhanget: Kristian Vilhelm Åkerlund (1877-1954), som bl.a. verkade som lärare, riksdagsman för Svenska folkpartiet samt som kännare av svenska Österbottens historia – med flera lokalhistoriska verk på sin meritlista. finlandssvenskarnas framtid

I Stormboms artikel, som har den ambitiösa titeln ”Vår framtid”, skriver han om ”den finlandssvenska nationalitetens och kulturens framtidsmöjligheter” – en livlig debatt som pågått under 50-talets första år och som Stormbom noggrant gått igenom. Han ställer sig tveksam till framtiden eftersom: ”vi [läs: finlandssvenskarna] tycks vara angripna av en farlig tvinsot med symtom som stagnation, andlig stelbenthet, håglös slentrian, pessimism, likgiltighet för andra värden än de rent materiella”. Han anser att problemen med ”låg nativitet, blandäktenskap, emigration, bristande idealitet och brister i näringslivets struktur” har två rötter. Först att finlandssvenskarna slutit

»

Skillnaden mellan jazz och dansmusik är ofta hårfin, liksom skillnaden mellan underhållningslitteratur och skönlitteratur. Men det finns en stor skillnad, en

«

inre skillnad. Dansmusiken är mekanisk, i det närmaste själlös, det döljer sig inget bakom dess ofta polerade fasad, Jazzen uppvisar ofta ett mer

skrovligt ansikte, men den är besjälad, den vill uttrycka någonting, den vill ge någonting. Visserligen är detta något mycket diffust, men det finns …

Ralf Långbacka (f. 1932) om Den okända jazzmusiken i Horisont 1/1954

sig inom sitt skal och blivit ”isolerade, självtillräckliga och egocentriska”. Denna igelkottsinställning är ena sida av problemen, den andra består i klyftan mellan svensk ”bildad klass” och svensk allmoge i Finland. Den bildade klassens kamp för svenska språket tog inte hänsyn till den svenska bygde­befolkningen eller arbetarklassen.

Detta visas av att ståndscirkulationen var obetydlig hos de svenskspråkiga de två sista decennierna av 1800talet. Antalet studenter ur bonde- och arbetarhem var under denna tid mellan 0,6 och 5,1 procent. I Sverige var samma siffror redan 1875 hela 27,3 procent. Denna klyfta har sedan dess inte helt överbryggats. Detta har enligt Stormbom lett till en kulturaristokratisk tendens och till motsättningar mellan klasserna.

Stormbom vill ta fasta på finlandssvenskarnas position som brygga mellan det finska Finland och det övriga Norden och öka kontakterna över språkgränsen. Han efter­lyser också ”mera fart i spelet, vidare vyer, en allmänt positivare inställning till omvärlden och en ny tro på oss själva och vår framtid som nationalitet”. Stormbom tar också upp Svenska folkpartiets roll och menar att partiet inte på långt när kan samla alla finlandssvenskar. Han utesluter inte att det istället för Svenska folkpartiet finns ”en agrar grupp, en högergrupp, en liberal grupp o.s.v. som kanske arbetar i nära anslutning till motsvarande finska partier och intresse­organisationer”. Han vill inte påstå att detta är en lycklig utveckling, men att den inte är helt otrolig. Stormbom försvarar i artikeln också Folktinget (grundat 1919), som ifrågasatts av vissa debattörer, då de anser att Svenska folkpartiet borde räcka som främjare av den svenska befolkningens rättigheter och intressen. Folktinget finns även

i dag och är ett partipolitiskt obundet organ som fungerar som samarbetsorgan för den svensk­språkiga befolkningen i Finland. Man bevakar språkskyddet, publicerar ut­ redningar, informerar om svenskan i Finland med mera. nordiskt såväl som österbottniskt

Horisont nämns inte uttalat i Stormboms text om finlands­ svenskarnas framtid, men tidskriften hade redan från början en ambition att sträcka sig utanför de finlands­ svenska kretsarna och bryta med isoleringen. Efter bara några år räknades också Horisont som en nordisk tidskrift – som också lästes i hela Norden. Att Horisont bidrog till mera fart i spelet och vidare vyer är nog otvivel­aktigt. Horisont kunde nog också ses som ett försök att lösa också det andra av Stormboms problemområden, dvs. att ståndscirkulationen varit för dålig i svenskfinland. Detta genom att arbeta för den ”litterära smakens uppodling” – och detta tror jag mig veta att man inte såg som något som bara gällde en liten litterär elit.

Redan i första numret debatteras frågan om konst och kvalité, något tidskriften skulle återkomma till många gånger under decennierna som följde. Författaren Harry Järv (1921–2009) var nybliven filosofie licentiat vid Uppsala universitet och förde i det allra första numret av Horisont en intressant debatt med redaktionen för Hufvudstadsbladets B-upplaga. Järv påpekade det faktum att vissa längre kulturartiklar bara fanns med i Helsingfors­ editionen av tidningen och därmed inte nådde provinserna och Öster­botten. Järv menade att kulturartiklarna också borde finnas med i B-­editionen – så att också läsarna på landsbygden skulle kunna ta del av dem. Svaret peter björkman horisonts 50-tal

7

från Hufvudstadsbladets B-­edition är obetalbart. De anser för det första att Järvs kritik kommer av det faktum att några av hans egna – som editionen tycker – alltför svåra texter inte har publicerats i B-editionen. Så kommer slut­ klämmen som känns som en rätt överlägsen markering från huvudstadseliten mot den österbottniska provinsen: ”För övrigt anser vi, att dalmasen Erik Axel Karlfeldts åsikt om hur man skall tala till bönder och hur lärt folk ska konverseras äger sin tillämpning också i våra dagar, all ståndscirkulation och kulturella nymodigheter till trots.”

Bara den kommentaren gör att jag förstår vikten av en kulturtidskrift utgiven i provinsen – och jag förstår också varför de upplevde det som viktigt att uppodla den litterära smaken hos österbottningarna. Känslan när Horisont startades var nog att visa huvudstadseliten att österbottningarna minsann kunde de också. kultur som arbete

Harry Järvs ständiga uppmaningar om att se kultur som arbete kan bottna i ett bildningsprogram som skulle göra provinsen jämlik med huvudstaden. Ganska troligt är att det är just provinsens folk av minkfarmare och arbetare han främst talar till när han i första Horisontnumret skriver: ”Kultur kräver aktivitet, arbete, kulturkonsumtion är oförenlig med ’avkoppling’ och passivt mottagande.

Den första impulsen måste komma utifrån, men genom växelverkan inträder så småningom hos varje normalt funtad individ en intresseförskjutning. Ett kvalitetskrav utbildas, och snart frastår den typiska underhållnings- och avkopplings­litteraturen som dödande tråkig”.

Nils-Börje Stormbom modifierar hans uttalande i en kommentar i samma nummer av Horisont: ”Naturligtvis är kulturkonsumtion oförenlig med ’avkoppling’ och passivt mottagande, naturligtvis ska man av konsumenten kräva aktivitet och egen hjärnverksamhet. Jag anser ingalunda att man ska ge honom maten färdigtuggad. Men man ska försöka underlätta matsmältningen och i viss mån anpassa dieten efter de konsumentlager man vänder sig till. Ty man kan inte begära att alla ska ha samma förmåga att smälta födan, även om de gärna vill äta.” Även om Stormboms talar om att ”i viss mån anpassa dieten” så är grundsatsen att ”kultur skall kräva aktivitet och hjärnverksamhet” gemensam hos de två. Och

8

peter björkman horisonts 50-tal

att bildningshungern skall mättas är de båda överens om.

Det torde inte vara någon tvekan om att båda herrarna också vill mätta allmogens munnar i Österbotten. horisont får stöd hos näringslivet

Man försöker verkligen få med hela Österbotten på Horisontskutan. Inte minst näringslivet uppvaktas, och detta ställer också i mycket stor utsträckning upp på det nya tidskriftsprojektet. Bara de två första årgångarna av tidskriften (1954–55) bidrar följande imponerande skara företag med annonsering: Österbotten kött, Bryggeri AB Bock, Vasa tvål AB, AB Munkers OY, Vasa musikhandel, Österbottens svenska sparbank, Dickursby färgfabrik, Ömsedidiga försäkringsbolaget Svensk-Finland, Enigheten mejeriproduktion, Gloria biograf i Vasa, och OY W&H Chemicals AB. Dessutom annonserar förlagen Schildts och Söderströms samt rikssvenska FIB:s lyrikklubb. I nummer 3/1959 nåddes en kulmen vad gäller annonser i Horisont, då hela 42 annonsörer bidrog i ett enda nummer.

Det som slår mig vid läsningen av Horisonts femtiotals­ årgångar är allvaret och målmedvetenheten och viljan att belysa österbottniska frågor ur ett brett perspektiv – och låta många röster höras. Vare sig det gäller frågan om amatörteatern där en skribent påtalar vikten av ”mer djärvhet i pjäsvalet” eller uppmaningar om att ta tillvara den muntliga traditionen i hembygdsforskningen – finns det också en optimism och en nybyggar­anda. Det finns mycket att erövra och allt är mentalt i sin början. Horisont har ett brett perspektiv som rymmer alltifrån österbottnisk turistnäring, till jazzmusik, religion, teater och förstås litteratur. Viljan och energin är stor. namnkunniga manliga skribenter

De stora ambitionerna till trots är Horisontnumren till en början mycket tunna. De första numren är bara på 24 sidor. År 1956 och 1957 utökas sidantalet till 32 eller 36 sidor och först 1959 når tidskriften över 40 sidor. År 1954 har tidksriften ”bara” som mål att nå hela svenskfinland, men redan år 1955 har målet vidgats och Horisont blivit tidskriften med Norden som hemma­plan. Många namnkunniga skribenter medverkar redan i de första numren av tidskriften: Jörn Donner, Gösta Ågren, Inga-Britt Wik, Viola Renvall och så förstås redaktörerna: Sven-

”Det som slår mig vid läsningen av Horisonts femtiotals­årgångar är allvaret och målmedvetenheten och viljan att belysa österbottniska frågor ur ett brett perspektiv – och låta många röster höras.”

Olof Högnäs, Evert Huldén, Kaj Hagman och Björn Hindström. De första rikssvenskar som skriver i tidskriften är poeterna Stig Carlson, Reidar Ekner och Svante Foerster samt Sven Lindqvist (glöm inte läsa Gunnar Lundins artikel om den unge Sven Lindqvist på sidan 63 i detta nummer). Klart är att männen överväger bland skribenterna, speciellt vad gäller essäer och artiklar.

Det är något mera jämlikt när det gäller lyriken. likheter och skillnader då och nu

Något som från början kännetecknar tidskriften är ett egalitärt drag. Unga debuterande 16-åriga poeter visas samma respekt som de äldre välmeriterade skribenterna.

Det är inga speciella debutantavdelningar utan etablerat och oetablerat blandas. Jag tror detta gäller såväl nu som då. Vad skiljer i numren? I 50-talets första nummer saknades den fasta recensions­avdelningen, den kom först i början av 60-talet och har funnits med i nästan alla nummer sedan dess. Annonserna har blivit färre och vi har inte på flera decennier, med några få undantag, lyckats få det österbottniska näringslivet att ställa upp.

Istället för på annonser från näringslivet lever dagens Horisont i stor utsträckning på medel från bidragsgivare som Kulturfonden för Sverige och Finland, Undervisningsministeriet och Svenska Akademien. De första numren av tidskriften kunde ta upp ämnen som ”turistnäringen i Österbotten” – medan dagens tidskrift är mer renodlat litterär – med vissa utflykter till konst, teater och kulturdebatt. Tidskriften är fortfarande en nordisk angelägenhet – senaste numret hade tema ”Nordisk litteratur” och gjorde en poäng av att inte automatiskt översätta grannspråkens texter. En gammal reminiscens från Harry Järv kanske – det skall fordras lite arbete att läsa skönlitteratur! På 50talet fanns Järv som ombud i Sverige, men ännu var inte institutionen med en redaktör i Sverige och en i Finland på plats. Antalet bidrag från Sverige var färre på 50-talet än idag då strävan är att det skall vara ungefär 50/50 mellan länderna. De första numren hade i princip bara

text och få bilder. Antalet tecken per sida har minskat och bildmaterialet har ökat sedan dess. Tidskriften har också vuxit och har de senaste åren haft mellan 64 och 96 sidor, mot 24 sidor år 1954. Sista året har tid­skriften också blivit helt i färg. Omslaget som tidigare var standardiserat och lika från nummer till nummer har nu bara själva Horisontnamnet som konstant – medan bilderna växlar beroende på numrets innehåll.

Denna förändring är en del av Horisonts modernisering. Kraven på layouten har blivit högre med tiden och år 2003 när tidskriften fick sin första grafiska formgivare, Ika Österblad, blev formgivningen både läsvänligare och mer konstnärlig. Under mitt redaktörskap (inlett nr 2/2007) har tidskriften infört fasta avdelningar som Hans Boijs ”Hjärnornas kamp”, Saxat – klipp ur kulturtidskriftena, Sista Ordet och de i varje nummer återkommande Notiserna. Tanken med de fasta avdelningarna är att göra tidskriften läsvänligare - och att de skall fungera som ingångar. Även om man inte alls är intresserad av numrets tema, kan man bläddra bland de fasta avdel­ningarna. En viktig utmaning för Horisont i dag är att på allvar etablera oss på nätet och göra vår digra bas av artiklar och recensioner tillgänglig där.

Tidskriftens inriktning att ”verka för den litterära smakens uppodling” är i dag inte lika stark som på 50talet. Även om vi redaktörer fortfarande skriver om kulturella företeelser vi finner intressanta/viktiga och publicerar de texter som vi tycker håller kvalitets­måttet – så har vi inte samma ”missionerande” geist som tidigare skribenter (läs: Harry Järv). Vi skriver t.ex. ganska lite om estetik och problematiserar sällan frågan om vad som är ”god” och ”dålig” konst. Däremot vill vi gärna lyfta fram litteratur och konst som är bra och viktig men som inte syns i det mediala bruset – och vi vill vara en fortfarande vara en oberoende röst.

peter björkman redaktör peter björkman horisonts 50-tal 9

Horisonts

första temanummer – kristendom och litteratur/kultur

H

första riktiga temanummer, med många artiklar i samma ämne är nummer 2/1955 (tidskriftens fjärde nummer), som har rubriker om kristendom och litteratur/kultur. Här skriver Valdemar Nyman essän ”Kultur och kristendom” och Sven Willner texten ”De kristna och skönlitteraturen”, andra artiklar behandlar ”Kyrkan och den moderna litteraturen” och ”Förhåll­a ndet mellan kristendom och kulturliv”. Författaren och Horisont­redaktören Sven-Olof Högnäs (1910-1961) skriver en text under rubriken Kruxar och kommentarer, en rubrik som ofta används för redaktionella kommentarer i 50-talets Horisont. I texten vädjar Högnäs till en lågmäld dialog i trosfråorisonts

10 peter björkman horisonts första temanummer

gor utan alltför självsäkra övertoner, speciellt verkar han vilja dämpa de sekulära debattörerna: ”Överseende behövs, vilja till samförstånd behövs: kristendomen klarar sig kanske utan oss, vi klarar oss inte utan den. Och med ’vi’ menar jag alla.”

I Sven Willners artikel De kristna och skönlitteraturen skriver han att syftet med temanumret är att ”försöka överbrygga den klyfta mellan kyrka och kulturliv biskop Rosenqvist * talar om i sitt Herdebrev, att få utrett dess orsaker och dess utbredning.”

* Georg Olof Rosenqvist (1892–1961) var biskop i Borgå stift 1954–1961

”Överseende behövs, vilja till samförstånd behövs: kristendomen klarar sig kanske utan oss, vi klarar oss inte utan den. Och med ’vi’ menar jag alla.”

Numret låter såväl präster som sekulära skribenter komma till tals och det blir till en fruktbar dialog.

Då, 1955, finns det en frustration hos t.ex. hos Sven Willner över att man från religiöst håll ”skulle vara överdrivet rädd för allt som är djärvt och avvikande inom dikten, också när den rör sig inom den kristna sfären”. kristendom och litteratur

– idag

Klyftan mellan kristendom och litteratur finns i högsta grad kvar, även om jag tror att den är mindre idag än för 57 år sedan och att många fler präster använder sig av skönlitteratur (också djärv sådan) i till exempel predikningar. Och förhållandet mellan religion/kristendom och kultur/litteratur är något vi behöver komma tillbaka till, igen och igen.

Var står vi idag, 2012? Är förhållandet mellan religion/kristendom och kultur/litteratur okomplicerat?

Jag tror inte det. När det gäller frågan om religion och konst har Lars Vilks avbildningar av profeten Muhammed som rondellhund tilldragit sig mycken inflammerad debatt, våldsdåd har också förekommit.

För några år sedan var också debattens vågor höga runt Elisabeth Ohlson Wallins utställning Ecce homo, där Jesus framställdes som homosexuell.

Och även när det gäller kristendom och litteraturen är det ofta två skilda världar, den kristna respektive den profana. Poeten och författaren Else-Britt

Kjellqvist skriver t.ex. i detta nummer av Horisont att hennes kristna diktsamling Ordet, utgiven på det kristna förlaget GAudete inte alls fått några recensioner i sekulära tidningar – till skillnad från en diktsamling hon gett ut som inte var specifikt kristen och som gavs ut på ett sekulärt förlag. skäl att återvända

Det finns starka spänningar i fälten konst – religion – yttrandefrihet – religionsfrihet – minoriteters rättigheter.

Goda skäl alltså att återvända till frågan om religion och kultur i ett temanummer i Horisont. Man kunde med fördel ha vidgat temat till religionen och kulturen, för att få in just sådana företeelser som Lars Vilks rondellhundar. Men vi väljer att denna gång begränsa vårt fokus till diskussionen om skönlitteratur och kristendom – för att inte bli alltför yviga. Frågan om religion kontra yttrandefrihet är t.ex. så omfattande att den kräver sitt eget temanummer.

Horisont bjöd därför in några skribenter – både kristna och icke kristna – att skriva runt temat Kristendom och litteratur, som en upptagen stafettpinne från en tidigare generation Horisontskribenter. Jag hoppas att texterna kan bidra till fortsatt diskussion och till det fortsatta arbetet på att överbrygga klyftan mellan religion och kultur och litteratur.

peter björkman peter björkman horisonts första temanummer 11

»

»

Sagt i Horisont år 1955 Kära nån, vet vi nu så säkert vägen och hur den ska vandras? Vi tror att vi vet, men att tro är att förmoda, inte att veta.

Därför skulle det vara bra, om vi alla, både kulturfrälsta och bönehusförlösta, kunde nyttja lite smärre bokstäver, när vi uttalar oss. I tal och skrift. Vi är sökare och syndare allihop och det är därför tvivel underkastat om vi faktiskt har funnit en salighetsväg som vi kan ta patent på.

Sven-Olof Högnäs i Horisont 3/55

»

«

«

Kultur är att leva människan värdigt.

Kristendom är att leva människan värdigt.

Väl syns utgångspunkterna olika, i det förra fallet antropocentrisk, i den senare teocentrisk. Ack, de fina slagorden.

Valdemar Nyman i artikeln ”Kultur och kristendom”, Horisont 3/55

»

12

Har kristendomen behov av kulturen eller inte? Kan en kristen vara kulturmänniska?

Att ställa frågan är redan kultur.

Frågan ställdes och fick sitt av historien verifierade svar redan i fornkyrkan. Vad de grekiska fäderna, alexandrinerna och de stora romarna – framom andra Augustinus – gjorde, var att på allvar ta upp frågekomplexet, att målmedvetet sträva att slå bryggor, att utnyttja kulturen och göra kristendomen till ett kulturferment.

Västerlandets kultur räddades under de mörka århundradena av kyrkan (och araberna). Det klassiska arvet betalade i gengäld sin skuld genom att inte låta kyrkan försjunka i barbari, i det att hon fick en outtömlig fond av filosofi, morallära och hög dikt att ösa ur, inte som ersättning för sitt speciella budskap, men som en väg till människan och grogrund för den livsform hon strävade till.

«

Valdemar Nyman i artikeln ”kultur och kristendom”, Horisont 3/55

ser man på läget så här utifrån får man ändå ett starkt intryck av att det finns en djup klyfta mellan kyrkan (och frikyrkorna) och kulturlivet, i detta fall den moderna skönlitteraturen, att det råder en motsättning som är betydligt mera markant men annars parallell med den för några år sedan så aktuella mellan ’folksmak’ och ’finsmak’. De religiösa förlagen, dess tidningar och tidskrifter, gynnar alltjämt en bleksiktig ’uppbygglighet’ av typen Leonard Strömberg, Runa, Anna Olander o.a., som gott kan ta upp tävlan med den förkättrade Sigge Stark på det ’världsliga’ planet. Är inte den accepterade religiösa dikten rätt ofta, för att tala med Lars Stenbäck, ’ihåligt joller’, där författaren står ’liksom en artig kavaljer med hatten i hand och framläspar komplimanger till Gud’.

Sven Willner i artikeln ”De kristna och skönlitteraturen”, Horisont 3/55

peter björkman horisonts första temanummer

«

Kristendomen och litteraturen några punkter viktor nylund

1

Man kunde berätta historien om det svenska skriftspråket ungefär så här: I begynnelsen var Västgöta­lagen. Sedan var Gustav Vasas bibel, vilken, i mediet av femtonhundratalet, markerar en dramatisk brytpunkt i det svenska skriftspråkets utveckling.

Det var det lutherska manéret: på folkspråket skulle skriften läsas. På svenska i det enade ”svenska” riket. Över den uppländska slätten ekade då för första gången på svenska de ur den ger manska myllan uppsprungna vokalerna ä och ö – och fornsvenskans dagar är i ett slag förbi. Sedan var Stiernhielm, Stagnelius och Strindberg. Därefter var modernismens brott och brottning, senmodernismens svala undran, samt post­modernismens glada dekonstruktionsiver.

Bibelns och därmed de kristna tropernas betydelse för den svenska skönlitteraturen kan mot bakgrund av denna, om än något karikerade men i stora drag korrekta beskrivning av skriftspråkets historia, knappast underskattas. Då ”det svenska” historiskt sett är kongenialt med ”det lutherska” eller ”det kristna”. Paradoxalt nog var det med de frireligiösa från sjuttonhundratalet och framåt som bibeln började

läsas utanför kyrkorummet i större utsträckning, läskunskap premierades, man kallade dessa för ”läsare”.

(Samtidigt finns det en diskrepans mellan den europeiska/västerländska litteraturhistorien och den allmänna kulturhistorien. Där musiken, målarkonsten och filosofin står under stort inflytande från kyrkan och dess estetiska ideal, följer litteraturen en annan bana. Den medeltida litteraturen är till betydande delar profan, ta exempelvis den provensalska herdediktningen i södra (nuvarande) Frankrike på tusentalet och framåt, eller Shakespeares dramer. Eller varför inte riddarromanerna. Och Cervantes. Många så kallade litterära traditioner har dessutom sitt ursprung i olika typer av (”hedniska”) orala traditioner och kan därför helt sakna koppling till ett kristet tänkande.)

Det är hur som helst svårt att skilja på det svenska skriftspråket och på bibeln; att undersöka historiska samband blir att leta efter jord i jorden.

2 viktor nylund kristendomen och litteraturen 13

kristendomen och litteraturen

– några punkter

2

I Ann Jäderlunds senaste diktsamling, Vad tjänar det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar, lyder en dikt:

Men mitt ansikte kan du inte få se. För ingen annan kan få se det och ändå leva. Den som ser det måste dö.

Och bara de som finner nåd inför dessa ögon när ögonen ser på dem blir belönade. Såväl i detta rike som i det andra. Nästkommande. Dit ingen av dem som inte här blir belönade skall finna tillträde. Ändå talar jag till dig som när den ena människan talar till den andra. Ansikte mot ansikte. Men det är bara min rygg som du kan få se.

Det är ett återanvändande av bibliska bilder; hop­ blandade, förskjutna, vridna, vända. Men ändå. Jäderlund inympar i denna diktsamling i sitt eget språk en gammaltestamentlig ton, och tonen och klangen är textens temperament, dess sätt att processa världen. Rytmen är ett specifikt sätt att uppskatta världen.

Det är för första gången hos Jäderlund som bibeln är så närvarande. Tidigare har visserligen Guds lamm och Jesus och liknande figurer skymtat förbi, men ofta i oklassisk skepnad, avklädda sitt mytologiska sken, liksom skuggor irrande i ett mänskligt undermedvetet – mera som viljelösa typer än som agenter. Men i Vad tjänar det en människa har den jäderlundska tonen på ett djupare plan tagit färg av de gammaltestamentliga profeternas röster och av Nya testamentets språkvärld.

Det är någonting uppfordrande, någonting omutligt, ja skoningslöst, till och med våldsamt, en andlighet utan möjlighet till tvivel, utan möjlighet av rent 14 viktor nylund kristendomen och litteraturen

praktiska skäl: ondskan och smärtan tycks genomtränga världen i varje sekund, det goda måste beredas utrymme med varje till buds stående medel.

Så tycks den se ut, denna intensiva, akuta längtan efter någonting absolut, detta sökande efter en möjlig all­o mslutande rättvisa. Trons figurer ritas upp; guds­rösten ljuder. Men kvar tycks världen vara, för Jäderlund, och den förefaller absurd, en värld där våld och lidande kastar slagskuggor av outhärdlig smärta tvärs genom människosjälen.

På andra sidan om denna längtan finns det en motsatt rörelse, en rörelse där det hela ständigt rivs sönder, tvivlet rispar hål i de auktoritära bröst­ tonerna: det som i bibeln är tröst eller sanning, blir hos Jäder­lund gråt över någonting förlorat (historiskt), eller någonting aldrig funnet (personligt).

Den som söker frid ska dra ut pilen.

En knopp betyder ingenting för den. Då når du ingen frid. Så är ett liv. Hur mycket du än är fäst vid det. Eller vid världen.

Att i detta spänningsfält mellan en akut längtan och ett glödande tvivel skriva fram ett slags pseudo-biblisk dikt skapar någonting tredje. Diktens försök att med hjälp av ett bibliskt språk alstra ett övermänskligt ljus, blottar genom en paradoxal spegeleffekt de bibliska tropernas mänsklighet. Fram ur bildspråket, ur det explicita materialet, ur satserna, uppstiger för oss dess form, avskalad; innanför trons förgängliga kött ligger, blottat för oss, den estetiska sanningen: formprincipen.

Och den är inte en sanning om någonting högre, om guds väsen eller liknande, den är inte en gudomlig

form, den är en sanning om människan, människan som ropar. Det hon ropar, och framförallt hur hon ropar, och besvärjer, och lovsjunger, detta tecknar en bild av hennes inre. Hennes innersta längtan (som den efter en omnipotent kärleksfull förlåtande gudom) har en skugga; det tröstlösa i människolivets villkor.

Bibelns världar tycks i denna dikt fungera som ett slags västerländskt undermedvetet, det bibliska språket ett språk som går djupt ner i oss, inte för att det mäter ett loddjup utan för att det utgör själva djupet i vår bibliska kultur.

2

3

Birgitta Trotzig i Ett landskap:

Det estetiska sinnet är ett samvete. Eller kanske rättare – en samvetets spegelbild i sensualiteten, förnimmelse-livet.

Det får inte förväxlas med sensualiteten som sådan – det är

Men det finns skönhet av den svårare skolan. Svårare, ju djupare. Svårare, ju närmare brännpunkten.

2

4

I punkt två hittar jag vissa bibliska element i en diktsamling. Därför vill jag säga följande: en text behöver inte dechiffreras för att begripas, jag är inte ute efter att göra en analys av dessa dikter där varje bild som kan spåras till en biblisk passage bör hitta sitt ursprung där.

I värsta fall, när man håller på med sådant som att skriva om skönlitterära verk, hittar man på en texts litterära och historiska kontext, och gör det så bra att det blir sant. Jag har ofta känslan av att det är det som är riktigt bra kritik. Hur som helst. Bibeln som text existerar inte i egentlig mening innanför den fysiska bokens två pärmar, utan lever i vårt medvetande, aktivt och passivt, utgör en idé och en projektionsyta fylld av olika föreställningar, känslor och erfarenheter.

inte identiskt med impulsen, instinktmaterialet. Det är det något

2

som bearbetar detta blinda passiva material: ger det syn, gör det skapande.

Det estetiska samvetet arbetar på samma sätt som det moraliska - reflekterar, bearbetar, konstruerar. Kan de skiljas åt? […]

Det sanna och det sköna är ett.

Det finns ingen ”oestetisk” sanning.

5

Kristendomens förhållande till litteraturen är lika med minnets förhållande till skrivandet, inte helt otvetydigt med andra ord. viktor nylund kristendomen och litteraturen 15

Kruxar och kommentarer – igen! allan willny

” nu har litteraturvetenskapen upptäckt att Hildegard av Bingen är en intressant författare!” Med reservation för den exakta ordalydelsen i citatet uppfattade jag det som andemeningen i det en professor i litteraturvetenskap yttrade på ett seminarium hösten 2011. Hildegard levde på 1100-talet och var nunna.

Hon skrev lärda böcker i teologi, om läkedomsörter, om mineraler och kosthållning. Vidare skrev hon sånger – både text och musik, t.o.m. en opera – långt innan begreppet var uppfunnet. Hon målade en del av sina starka visioner i lysande färger. Kort sagt stod hon på höjden av sin egen tids vetande samtidigt som hon större delen av sitt liv var abedissa och alltså hade det administrativa ansvaret för ett stort kloster.

I 70-årsåldern satte hon sig till häst och red milslånga resor för att predika i de tyska städerna. Vid ett tillfälle skällde hon ut kejsaren, Fredrik Barbarossa efter noter.

Denna kvinna måste väl betraktas som ett universalgeni, men litteraturvetenskapen har länge negligerat henne eftersom hon var en Kyrkans författare.

Istället har våra dagars new age-rörelse plockat ut hennes kostråd, musiken och inte minst hennes tankar kring mineraler och gjort ”kristallterapi” av det.

Vad denna rörelse inte tycks veta (eller kanske inte vill veta?) är att all hennes encyklopediska kunskap och djupa reflektioner hängde samman med tron på en treenig Gud. Eftersom jag dessvärre inte behärskar 16 allan willny kruxar och kommentarer

latin, som var de lärdas skriftspråk på hennes tid, är jag hänvisad till en engelsk översättning vid läsningen av hennes tyngsta verk – Scivias. Det kan närmast översättas till ”Känn vägarna” och redovisar kraftfulla uppenbarelser från Gud som tämligen omständligt läggs ut och analyseras. Somt drabbar mig och annat finner jag stötande. Så tror jag det blir med många texter som är avfattade i en helt annan tid än den jag själv lever i. jag kom att tänka på hildegard och

litteratur­ professorns yttrande när jag läste några sidor ur 1955 års nummer av Horisont som tog upp förhållandet mellan kristendom och kultur. Att just det året råkar vara mitt eget födelseår blir nästan symptomatiskt eftersom kulturklimatet i Sverige så långt tillbaka jag kan minnas i stort sett har ignorerat eller hånat litteratur buren av den kristna tron. Undantag finns givetvis. Att nyttja bibelberättelser, kristna mystiker och helgonlegender som artefakter att ta avstamp i har ofta bemötts väl­v illigt av litteraturkritiken. Men så fort en författare bekänt sig tillhörig den tradition som bär dessa berättelser har bemötandet präglats av en närmast absurd misstänksamhet. Som om det varit en belastande bundenhet för författaren vilken hindrat vederbörande från att ge sig hän åt tankens fria flykt. Däremot har många av 1900-talets stora författares beroende av Freuds skrifter kommit undan

utan att bli misstänkta för ett osunt beroende av ett tankesystem, för att nu bara nämna ett enda exempel.

Trenderna har skiftat.

Ett av modebegreppen under senare års skrivande och litteraturforskande har varit ”intertextualitet”.

Jag får ibland intrycket att det betraktas som något nytt och uppfunnet i vår egen tid. Men det är, som så mycket annat, ett nytt namn på en gammal företeelse.

Både den judiska och den kristna traditionen är ett ständigt pågående intertextuellt arbete. Judendomen har samlat åtskilliga textutläggningar i det som kal�las ”midrach”, Kyrkans fäder och mödrar har skrivit applikationer av de kanoniska texterna i ny tid och förändrade om­ständigheter. Det är bara inom dagens fundamentalism som bibeltexter uppfattas som slutna enheter, bokstavligt tillämpliga i alla tider. Det behövs väl ingen påminnelse om att dessa riktningar för det mesta är antiintellektuella och misstror den vetenskapliga forskning som präglar all nutida teologi värd namnet.

Det hör till saken att Kyrkans mystika tradition innehåller ett pärlband av stora diktare. Hildegard av Bingen hör dit. Likaså Julian av Norwich (trots namnet en kvinna från 13- och 1400-talets England), Teresa av Avila, Johannes av Korset och vidare ända till Dag Hammarskjöld. Det som drabbade hans eftermäle i och med den posthuma publiceringen av Vägmärken finner jag enbart genant för det svenska kulturetablissemang som inte klarade av tanken på att en så pass stor statsman skulle vara buren av en kristen tro. Men låt oss nu titta närmare på diktare i vår egen tid som bärs av denna intertextuella tradition. valdemar nyman medverkade

i 1955 års nummer och blev omnämnd i den inledning vars rubrik jag lånat till dessa rader. Själv lärde jag inte känna hans existens förrän Gunnel Vallqvist på 1990-talet skrev en informativ understreckare om honom i Svenska Dagbladet. Sedan dess har jag läst många av hans böcker med stor behållning. Utgångspunkten i mycket av det han skriver är Finström på Åland där han befann sig under hela sin långa tid som kyrkoherde. Samtidigt rör sig hans berättelser över stora geografiska avstånd, och det är alltid den inre, personliga resan som

”Så fort en författare bekänt sig tillhörig den tradition som bär dessa berättelser har bemötandet präglats av en närmast absurd misstänksamhet. Som om det varit en belastande bundenhet för författaren vilken hindrat vederbörande från att ge sig hän åt tankens fria flykt.” är viktigast. I Kyrkan var han en out­s ider och som författare en modernistisk pionjär. De båda romanerna om Osmund t.ex, som skrevs på 70-talet skildrar brytningstiden mellan hedendom och kristendom i tidig medeltid och får efterhand hela Europa som spelplats. Där, precis som i de flesta av hans romaner blir allt besjälat och döda levande. Att läsa Nyman kan vara ganska krävande, men det är mödan värt.

Utöver romaner skrev han både lyrik och dramatik samt hembygdshistoria. Född i Vasa kom han att bli Åland trogen i och med sitt tillträde som kyrkoherde i mitten av 30-talet. Han gick ur tiden först 1998 och var verksam in i det sista.

40- o c h 50- ta l e t skrev Olov Har tman ett antal strålande romaner om människors livskamp ur olika perspektiv. Det var konstnären Hartman i första hand, och inte förkunnaren, som skildrade t ex en prästfrus tragedi i Helig maskerad. En pensionerad prosts vedemödor i Död med förhinder. Soldater i Frälsningsarmén – Människor i rött. Alla skildras som de bräckliga lerkärl de är. Starkast blir denna mänskliga tvetydighet i det som blev hans sista roman: Innanför.

Förkunnaren Hartman blev tydligare i kyrkospelen som i Tuve Nyströms regi blev till epokgörande dramatik för kyrkorummet. Desvärre är de, trots sina kvaliteter, ospelbara idag eftersom de förutsätter en god förtrogenhet med Bibel och kristen tradition som

på

allan willny kruxar och kommentarer 17

inte existerar bland ”vanligt folk” längre. Rent stilistiskt är även Bo Giertz Stengrunden en väl­s kriven roman. Dess litterära svaghet är att biskopens eget pastorala program lyser igenom väl mycket. Den ende författare med uttalad kristen trosbekännelse som slapp bli utgallrad från det litterära finrummet var Lars Ahlin. Men så var han också tillräckligt mångtydig för att slippa igenom det galler av andlig tondövhet som i mycket har fått bestämma vad som är comme il faut att hålla för god litteratur i Sverige.

70-talet är det så vitt jag kan se litteratur där kristendomen är en artefakt som dominerar. När PerGunnar Evander tar fatt i Judas-gestalten med romanen Judas Iskariots knutna händer blir resultatet pinsamt anakronistiskt. Då uppfattar jag Lars Anderssons frågande hållning i bl.a. Löv till läkedom som betydligt mer fruktbärande för en öppen diskurs om livsåskådningsfrågor i allmänhet. När det gäller böcker som burits av en kristen bekännelse har dessvärre den förkunnande tonen ofta varit till förfång för den litterära kvaliteten och det finns väl egentligen ingen som på allvar har lyckats ta upp Hartmans och Ahlins fallna mantlar. Härom året kom Elisabeth Hjorts Hängivelsen – en lovande debut som förtjänstfullt hanterar de frågor som tragedin i Knutby väckte.

En riktigt stor nutida romanförfattare som bärs av kristen tillhörighet finner vi på andra sidan Nordsjön – i England – och hon heter Susan Howatch.

Hon började med att skriva släktkrönikor i gotisk stil under de år hon var bosatt i USA. Så återvände hon till England och började söka efter vad som format henne. Resultatet blev två serier av romaner som skildrar den anglikanska Kyrkans historia från 1930till 90-talet. Först kom Starbridge-serien som består av sex romaner. Sedan S:t Bennet-trilogin. Starbridge är en fiktiv biskopsstad någonstans i England, och varje del i sviten byggs kring någon för tiden aktuell teologisk stridsfråga. Huvudkaraktärerna beskrivs som människor på gott och ont med maktkamper och intrigspel, alkohol- och sexrelaterade problem. Berättelserna är dessutom i god engelsk romantraditon burna av närmast thrillerartade intriger som gör dem svåra att lägga ifrån sig.

Alla Howatch tidiga romaner finns översatta till

sedan

18 allan willny kruxar och kommentarer

svenska. De tre första delarna av Starbridgeserien likaså, men sedan tog det slut. Också detta finner jag symptomatiskt för det svenska kulturklimatet. Tre uttalat religiösa romaner hängde så att säga med av bara farten eftersom de gotiska släktsagorna hade gått så bra. Jag har inte funnit någon förklaring till detta och är hän­visad till gissningar. Kan det vara så att förekomsten av exorcister och onda andar blev för magstarkt för den förment rationelle, svenska romankonsumenten? Om så är tycks det mig märkligt att romaner om vampyrer och liknande vidskepelse blir så vänligt bemötta av den svenska litteraturkritiken. det får vara som det vill – jag har fått lite ut­r ymme att skriva om kristendom och skönlitteratur och har valt att undra över kulturklimatet i Sverige. Antik och fornnordisk mytologi försvarar sin plats som stor litteratur medan Bibeln nagelfars på längden och tvären, mer eller mindre begåvat. Den stora skillnaden är att den tro som använder Bibeln som främsta urkund fortfarande praktiseras och nytolkas i en obruten tradition sedan vår tideräknings början. I själva verket ännu längre tillbaka om vi räknar in judendomen. Antikens och det gamla Nordens mytologi har transfomerats till endast stor litteratur eftersom den religiösa praktik som en gång var kopplad till berättelserna sedan länge är utdöd. Att en del stollar, ofta på den extrema, politiska högerkanten påstår sig vilja väcka asatron till liv igen kan vi lämna därhän. Är det just den skillnaden som är svår att smälta för de positivistiskt anstuckna litteraturskribenter som lever kvar i den marxistiskt betingade föreställningen att religiös tro kommer att försvinna med tiden? Och att allvarliga försök att hantera traditionen i romanform avfärdas som ”extrem kristendom”?

Allan Willny är präst och författare från Ösmo.

Bland pseudoreligiösa psykopater och heliga sökare En pendang på Sven Willners ”De kristna och skönlitteraturen” från 1955 PETER NYBERG

”Det har de senaste åren talats mycket om en ’religiös renässans’ och väl inte alldeles med orätt”.

Så inleder Sven Willner 1955 en essä om det kristna samhällets förhållande till litteraturen i tidskriften Horisont. Det hade lika gärna kunnat skrivas idag.

I skredet av böcker som publiceras varje år återfinns såväl heliga sökare som pseudoreligiösa psykopatiska mördare. Öppna en bok och du skall finna en stor fråga: om människans natur, om ondskans och godhetens väsen eller om meningen med den enskildes existens.

Otaliga av våra nutida författarskap utgår från och behandlar en eller flera av livets stora frågor, vissa med djup och komplexitet, andra kulissartat. Orsaken till uppmärksamheten är uppenbar, det intresserar människor att läsa om den egna rädslan eller om det man förundras över i tillvaron. Berättelsen, vare sig den är skriven eller visualiserad, är ett sätt att hantera sina existentiella frågeställningar, vidga sin världsbild eller finna stöd för sina tankar. Religionen är den instans som framför andra besvarar den här typen av djupt mänskliga spörsmål. Eftersom livsfrågorna är universella används de för att skapa spänning inom samtliga litterära genrer.

Prästen eller pastorn förutsätts vara expert på existensens frågor och är därmed på förhand försedd med en av läsaren projicerad godhet. Det gör honom eller henne till en perfekt skurk, något som snarare peter nyberg bland pseudoreligiösa psykopater 19

”Dyker det upp en religiös människa – eller ännu mer frapperande: en sammanslutning av religiösa – i en deckare kan man tryggt förvissa sig om att de är skumma.”

är regel än undantag i den nutida svenska deckaren. Dyker det upp en religiös människa – eller ännu mer frapperande: en sammanslutning av religiösa – i en deckare kan man tryggt förvissa sig om att de är skumma. Dramaturgin tycks kräva det. Karaktären som förväntas vara god och förblir god genom hela berättelsen riskerar att bli tråkig. Deckarförfattarna utnyttjar därför schablonbilden av den goda människan för att utveckla motsatsen: den pseudoreligiösa galningen som ofta är ett manipulativt geni. En av de mest lästa böckerna i subgenren bör vara Henning Mankells Innan frosten (2002). Här centreras handlingen till en sekt som visar sig vara avnhängare till Jim Jones Folkets tempel, vilka på sektledarens initiativ begick kollektivt självmord eller mördades 1978 i Jonestown. Mankell visar hur en människa förändras genom hjärntvätt och hur förvriden en individs uppfattning om verkligheten kan bli om en sociopatisk galning med fel anspråk får hantera den religiösa floran av påtryckningsmedel. Också Åsa Larssons debut Solstorm (2003) innehåller sektspänningens kännetecken. Här återvänder huvudkaraktären till sin hembygd i Norrland. En pastor har just dödats och huvudpersonen blir en ofrivillig detektiv, vilket leder läsaren in i den ytterst avskärmade religiösa rörelsens mörka hjärta.

Den seriösa litteraturen har ett mer balanserat förhållningssätt till religiositet och de stora frågorna. Inte desto mindre har man från intellektuellt håll sett med skepsis på religiösa författarskap, inte minst på grund av att verken tenderar att bli nyanslös propaganda för författarens ståndpunkter. De senaste åren har flera berättare lyckats överbrygga avstånden och därmed skapat debatter om tro, inte minst den mycket heta trosdebatten om religionen och hur sam20 peter nyberg bland pseudoreligiösa psykopater

hället bör förhålla sig till densamma som för några år sedan fördes mellan föreningen Humanisternas ateister, de agnostiska förkämparna och den troende falangen. Även i ett sekulariserat land som Sverige är således frågan om religion viktig, därför är det inte underligt att den har blivit ett tacksamt motiv i litteraturen.

När Per Olov Enquist gav ut Lewis resa (2001) fungerade boken som en bro mellan det intellektuella Sverige och det frireligiösa Sverige, vilka under en lång tid förhållit sig skeptiska till varandra. Orsaken till kylan återfinns sannolikt i de två skilda sätten att förhålla sig till verkligheten. Medan de frireligiösa menar att man måste vända sig till emotionerna och att det är ogörligt att på ett logiskt plan förstå och förklara religion, störs de intellektuella av känsloskvalpet och är tränade att i sina discipliner göra förhållanden i verkligheten rationella. Även om temat rationalitet kontra känsla är tämligen väl undersökt i litteraturen, inte minst av Dostojevskij, består Enquists insats i att på ett rationellt sätt utreda de irrationella dragen hos Filadelfiaförsamlingen och dess grundare.

Lewis resa handlar om Lewi Pethrus och Sven Lidman. Boken närmar sig dramaturgiskt den medeltida helgonlegenden, men Enquists berättartekniska briljans gör att boken framstår som betydligt mer nyanserad. Grundarna till Filadelfiaförsamlingen, Pethrus och Lidman, står i centrum men beskrivs utifrån en mer undanskymd figur: Efraim Markström, som har sitt ursprung gemensamt med Enquist. Utifrån den sistnämndes levnadsteckning har författaren skrivit en berättelse om makt och passion som också är berättelsen som den frireligiösa rörelsens framväxt i Sverige. De två grundarna förvandlas under bokens gång i motsatt riktning. Petrus är från början den

hängivet religiösa vars hela fokus ligger på frälsningen medan Lidman fungerar som en maktfullkomlig uppåtsträvare. Innan boken är slut ska rollerna bytas och framför allt Lidmans beteende görs begripligt.

”De senaste åren har flera berättare lyckats överbrygga avstånden och därmed skapat debatter om tro, inte minst den mycket heta trosdebatten om religionen och hur samhället bör förhålla sig till densamma.”

Sven Lidmans betydelse i den litterära historien har diskuterats, men hans självbiografi ger bilden av en innerligt religiös människa. Huvudparten av verket kom ut under 50-talet och här står åter kristendomen och dess inverkan på människors liv i centrum. Läsningen är fascinerande drygt 50 år senare eftersom de moraliska värdena har förändrats i sin grund. I vår tid far sexualupplysare runt i skolklasser och pratar öppet om sexualitetens alla aspekter. MTV, internet och sexprogram på teve har till fullkomning normaliserat alla varianter av sexualitet. För den moderna läsaren syns Lidmans pubertala, religiöst kopplade, onaniskam närmast absurt otillåtande – en i vår tid sannolikt avvikande sexuell hämmare.

Kristna motiv förekommer naturligtvis även i dikten. Mer traditionella åtbörder finner vi i Bo Setterlinds diktning medan Jesper Svenbro kan ses som en mer oortodox förkunnare. Setterlinds första hela verk avhängigt ett kristet motiv är, om man bortser från psalmdiktningen, Herrens moder (1962) som ägnas jungfru Maria. Här lovsjungs Jesus moder i en traditionell, dyrkande form. Motiven i Setter-

linds 50-talsdiktning var ofta både romantiska och religiösa, vilket gjorde att han kontrasterade 40-talisternas rationella desillusion. Den lite självcentrerade mjukheten i dikten, tillsammans med ett ibland direkt överraskande bildspråk, har gjort att Setterlind överlevt in i vår tid och ofta citeras på gravstenar och i dödsannonser: Det finns ett hav som ingen ser, det finns en grav, där ingen dör, det finns en sol, som ej går ner, det finns en strand i varje själ

Som synes använder sig poeten av relativt ordinära religiösa bilder som havet, graven, stranden och själen, vilket här ter sig effektfullt. Ett problem i Setterlinds poesi i stort är dock en viss ojämnhet. Även om poeten i sina bästa stunder är mästerlig och överraskande närmar han sig ofta det slentrianmässiga eller manierade, inte minst i sin religiösa diktning. I det mer tillbakahållna når Setterlind sina främsta konstnärliga framgångar.

Jesper Svenbro började som marxist och ateist. Med tiden kom kristendomen att i allt högre grad påverka honom och 2008 kom Vingårdsmannen och hans söner vars lek med apokryfen Tomasevangeliet är sofistikerad.

Tomas Tvivlaren kallas den femte evangelisten som ströks ur Bibeln på grund av att han var för besvärlig att passa in i Skriften. Att Svenbro finner sig fascinerad av en sådan gestalt tycks följdriktigt. Just det motsträviga och ifrågasättande är poetens styrka när han bearbetar tvivlarens motiv.

Men är det bibeln som upplyser ögat eller ögat som upplyser bibeln?

Se Lukas 17:21.

Bibeln finns i det yttre endast om den finns i det inre.

Den därpå följande diktboken Inget andetag är det andra likt (2011) är snarast en serie böner i sin utformning. Det blir problematiskt för en diktare som ägnar sig åt att inte passa in eftersom poesin saknar motsättningar och kontraster, på samma sätt som den peter nyberg bland pseudoreligiösa psykopater 21

genomgoda prästen i spänningsromanen blir en ensidig och därför tråkig karaktär.

Birgitta Trotzig inledde sin författargärning 1951 med novellsamlingen Ur de älskandes liv. Fyra år senare konverterade hon till katolicismen ur vilken hon hämtade både motiv och bildspråk till sina texter. Den katolska myten och dess berättelser var en oerhört vanlig inspirationskälla för 50-talets författare och Trotzig skulle hämta en stor del av sitt stoff härifrån. Kännetecknande för henne är ett oerhört drivet språk som ibland framstår som dunkelt och svårbegripligt. Hon behandlade framför allt skuldproblematiken inom religionen och inom människan och ställde som motpol upp individens vilja till frihet. Ett tydligt exempel är Trotzigs andra bok De utsatta (1957) vari motivet Abrahams offrande av Isak behandlas. Dock landar Trotzig långt ifrån lovsången, istället ifrågasätter hon Guds närvaro i människans verklighet.

De religiösa motiven återfinns som synes då och då inom den seriösa litteraturen, men mer frekvent använder sig författare av religiösa allusioner och andra typer av intertextualitet. Verkningsmedlet medför oftast att texten får ytterligare en botten och att tonen förhöjs. Jonas Gardell har använt knepet med stor skicklighet i till exempel En komikers uppväxt (1992). Boken börjar med en kort trosbekännelse till förlåtelsen och fortsätter i kapitel två: ”I begynnelsen vandrade människan på månen. / Världen leddes av Nixon och Sträng. Pappor arbetade heltid och mammor arbetade halvtid, man skulle tänka på barnen i Biafra, och äta upp den goda maten man fått”. Tonen är kopplad till Genesis och skapar en komisk effekt genom referenserna till 70-talet. Som bekant handlar romanen ytligt sett om mobbning, men den kristet färgade underströmmen och de konsekventa allusionerna på diverse bibelstycken gör att förlåtelsen för de begångna synderna blir ett ledmotiv i romanen samt skapar den skarpa kontrast mellan karaktärernas handlingar och den humana grundhållningen som har gjort boken så uppskattad, inte minst av en yngre publik.

Torgny Lindgren kommer från den frireligiösa miljön i Västerbotten men konverterade runt 1980 22 peter nyberg bland pseudoreligiösa psykopater

till den katolska tron. Givetvis har det satt spår i hans författarskap. I Pölsan (2002) finner till exempel huvudpersonen en karta över livet självt i en illustrerad Bibel. De avancerade bibliska frågorna behandlas främst i Bat Seba (1984) och Legender (1986). Vad som utmärker Lindgrens författarskap är dock att han använder sin tros möjligheter och myter och applicerar dem på händelseförlopp som inte förklarar eller besvarar livsfrågorna eftersom tillvaron inte är förklarlig. I diskussionen om makt och vad makt gör med människor i Ormens väg på Hälleberget (1982) låter han övergreppen leda till att en skreva i berget slukar de utsatta och deras hem, ett himmelskt ingripande som får slut på otukten. Men som läsare frågar man sig: till vilket pris? Tankarna går till Sodom och Gomorra, speciellt då tonen i Lindgrens verk byggs upp genom ett gammaltestamentligt språk på dialekt. Berättare är nämligen den överlevande sonen i huset.

Det är ingen slump att 2012 års nobelpristagare i litteratur Tomas Tranströmer får delta i arbetet med att översätta Bibeln till år 2000. På ett sublimt sätt ansluter han sin dikt till en kristen mystik, men han blir aldrig konfessionell. Språkligt uttrycker sig Tranströmer hisnande, hans skärpa och djup bestäms av metaforer och surrealistiska omsvängningar. Bilderna är inte bara fascinerande och mångbottnade utan också exakta iakttagelser och insikter som med stor intensitet förmedlas till läsaren. Dock är det ingen renlärig kristen som skriver utan en människa som fått kontakt med en transcendent dimenson av tillvaron och försöker förklara upplevelsen. I ”romanska bågar” används den kristna arkitekturen som fond.

Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna i halvmörkret Valv gapande bakom valv och ingen överblick.

Några ljuslågor fladdrade.

En ängel utan ansikte omfamnade mig och viskade genom hela kroppen: "Skäms inte för att du är människa, var stolt!

Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.

Du blir aldrig färdig, och det är som det skall."

Jag var blind av tårar och föstes ut på den solsjudande piazzan tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och Signora Sabatini och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

”Språkligt uttrycker sig Tranströmer hisnande, hans skärpa och djup bestäms av metaforer och surrealistiska omsvängningar. Bilderna är inte bara fascinerande och mångbottnade utan också exakta iakttagelser och insikter som med stor intensitet förmedlas till läsaren.”

Inte bara kristendomen utan också den islamiska världen bidrar till den nutida litteraturens utveckling. I Jonas Hassen Khemiris Ett öga rött (2003) beskrivs det svenska samhället utifrån huvudpersonen Hallims röst, en röst som grammatiskt är starkt påverkad av förortssvenskan och arabiskan.

Frågan om religiositet anspänns genom två ytterpoler: Dalanda, en extremist som sitter på torget i Skärholmen, till vilken Hallim dras på grund av att hon gärna berättar om hans arabiska ursprung. Hennes motsats är Hallims far som försöker ge Hallim en bra uppväxt i ett bra område och själv kämpar för att vara en bra svensk invandrare. Det gör att fadern lägger av sig allt vad Hallim uppfattar som typiskt för ursprungskulturen och istället måste Hallim återupptäcka ursprunget i extremistens form. Khemiris språkliga ekvilibrism och konsekvent hållna perspektiv gör boken till en av de viktigaste och mest insiktsfulla böckerna om invandrares nutida förhållanden i Sverige.

Medan Khemiri skriver för att förklara ett förhållningssätt används vår tids islamofobi ibland för att exploatera de egna verken. Så sker till exempel i Mohamed Omars dikt. Från början skrev Omar poesi vars innehåll bara delvis var av religiös art. Ett huvudmotiv skulle istället kunna sägas vara flyktingars tillvaro i Sverige. Efterhand stegrades den religiösa intensiteten fram till Parakletos (2008), då flera av dikterna var intensivt tillbedjande. Därefter intog Omar en extrem islamistisk hållning, han uttalade sig öppet antisemitiskt och försäkrade sitt stöd till både Hamas, Hizbollah och Ruhollah Khomeini. Efter att ha uteslutits från i stort sett alla litterära sammanhang tvärvände Omar 2012 och bad om ursäkt i en artikel i Folket i Bild/Kulturfront vari han tar tillbaka sina

tidigare antisemitiska uttalanden och försäkringar om stöd. Med tanke på styrkan i Omars svängningar och avsaknaden av glidning – han har inte långsamt börjat känna sympati för den islamistiska tanken utan direkt och absolut bytt sida till de våldsbenägna religionsutövarna – är det svårt att tolka hans uttalanden som något annat än ett medvetet försök att skaffa uppmärksamhet på den religiösa laddningens bekostnad. Intagandet av en extremreligiös position har dock inte främjat författarskapet, dock har den medfört att en i grunden litterärt skicklig poet uteslutits från den intellektuella världen, men också att Islam i sig har förfulats inifrån och att Omar har givit de främlingsfientliga krafterna i samhället grogrund.

Sven Willner avslutar sin essä i Horisont från 1955 med att resonera om varför inte en större del av den kristna litteraturen slår igenom. Han skriver: ”Men har inte en bidragande orsak varit de kristnas fastlåsenhet vid det en gång givna, deras vanetänkande och skuggrädsla? I varje fall när det gäller att hålla dem borta från den levande litteraturen. Man har enkelt blundat för att stor dikt inte föds utan ett stycke demoni”. Att konstatera efter ovanstående genomgång är att demonin knappast saknas i den nuvarande litteraturen och att det finns en kraftfull religiös underström i såväl enklare som seriösare litteratur. Möjligen tog denna underström sin startpunkt i den religiösa renässans som Willner förutspådde.

Sällan har intresset för de stora, i grunden religiösa frågorna, varit så stort som nu när vi anses vara mer sekulariserade än någonsin.

peter nyberg peter nyberg bland pseudoreligiösa psykopater 23

Författare om kristendom och litteratur Peter Björkman har intervjuat två författare om hur de förhåller sig till relationen mellan kristendom och litteratur.

Else-Britt Kjellqvist är författare och poet och har nyligen utkommit med Magdalenas bekännelser, en roman om en andlig resa. Katarina Gäddnäs är poet och församlingsassistent.

else-britt kjellqvist Du har nyligen kommit ut med en roman som handlar om en kristen omvändelse, Magdalenas bekännelser? Varför valde du att skriva boken?

Det var inget val. Jag skriver det jag måste skriva.

Magdalenas bekännelser har sin grund i egna erfarenheter gestaltade i romanform. Jag har själv ingen kristen bakgrund utan kommer snarare från ett irreligiöst hem.

När jag började första klass i Sofia folkskola på Söder i Stockholm och fröken frågade vilka barn som hade besökt en kyrka var jag den enda som inte räckte upp handen.

Vad har den kristna tron för roll i dagens svenska skönlitteratur, som du ser det?

Jag kan inte se att den skulle ha någon särskild roll. En24 författare om kristendom och litteratur

skilda författares tro är deras privatsak och hur den påverkar deras författarskap är omöjligt att veta om de inte direkt berör kristna teman, som jag gjorde när jag skrev om Magdalena och hennes pånyttfödelse. Kristen tro är för mig i första hand en relation och som sådan är den unik och berör bara de inblandade. Är det en renässans på gång vad gäller kristna teman?

I varje fall är det en större acceptans idag än för tio år sen, åtminstone i Sverige. När jag då flyttade till Finland var det en befrielse att på ett självklart sätt få tala om religion medan man i sekulariserade Sverige hade svårigheter att skilja mellan att vara översinnlig och ifrån sina sinnen. Och när jag för två år sen kom tillbaka till Sverige var det en påtaglig skillnad. Det

som också kallar sig kristna. Problemet är att dessa böcker sällan eller aldrig recenseras eller diskuteras i gängse kulturella media. När jag debuterade på Bonniers fanns det förstadagsrecensioner i åtskilliga av landets tidningar. Min femte diktsamling Ordet som kom i våras på GAudete har ännu endast recenserats på nätet. Och det beror inte på någon kvalitativ skillnad.

foto: anna ekman gick lättare att andas. Flera namnkunniga författare hade också gått ut offentligt med sin kristna tro.

Men det har inte alltid varit så lätt i Finland heller, minns bara hur det gick för Mirjam Tuominen vars två böcker Jesus Kristus Lyra och Ave Maria efter att hon konverterat till katolicismen refuserades av hennes förlag. När hon dog några år senare uppfattade hon sig enligt dottern Tuva Korsström ”som non­existent som författare.”

Finns det behov av specifikt ”kristen” brukslitteratur?

Den sortens litteratur finns redan och ges ut på förlag

Har du några favoriter, vad gäller böcker med kristen tematik?

Molnet, författad av en okänd präst i 1300-talets England; Birgitta Trotzig, De utsatta; Per Olov Enquist, Lewis resa; Dagmar Norell, Från ögonspegel till lera; Wilfrid Stinissen, Vandring till sanningen och Låt oss ses i din skönhet vilken är en kommentar till Johannes av Korsets dikt ”Andlig sång.” Samt diktsamlingarna: Näckrosön, Portar. Fönster. Valv samt Krater av Eva-Stina Byggmästar, Olga Sedakova och János Pilinszky.

När jag första gången på 80-talet drabbades av Pilinszky såg jag inte det kristna temat i hans dikter.

Det är först nu i egenskap av kristen mystiker som jag även läser dem på det sättet. Däremot när jag 2003 läste Näckrosön blev den ett oerhört gensvar på vad jag själv erfarit och jag blev rasande över den nedlåtenhet med vilken boken bemöttes i DN. Ett liknande grepp fattade även DN i våras mot Olga Sedakova: ”Ändå är det svårt att skaka av sig misstanken att poesin instrumentaliseras när den sätts i bekräftelsens tjänst. Det har sagts förut, men religiös dikt placerar läsaren i baksätet.” Kritikern säger vidare att religiös poesi kör på svavelfritt bränsle och att förr eller senare hyllar orden Ordet. Vad menas då med religiös dikt? Vad jag förstår avses i detta fall förutom att poeten presenteras som vetenskapligt skolad och konstnärligt fritänkande också som djupt kristen. Om en poet skulle beteckna sig som ateist skriver hen då ateistisk poesi?

Jag har ända sen skolåldern ansett att poesi kan handla om allt, precis allt, men vad jag numer insett är att för delar av kultureliten är det tabu att skriva om Gud – obeskrivbar, namnlös, outgrundlig.

Läs även recensionen av Else-Britt Kjellqvists roman Magdalenas bekännelser på sidan 82.

författare om kristendom och litteratur 25

författare om kristendom och litteratur foto: lennart perlenhem /norden.org

vilka föreningsnålar man har på kavajslaget, oberoende av kön, etnisk tillhörighet, sexuell läggning osv. Kyrkan är ingen byggnad av sten eller en korsettsnörd, livsglädjestympande förening. Kyrkan är byggd av levande stenar, består av människor.

Jag kan ibland känna att man i vissa kristna kretsar tycker det är konstigt att jag inte skriver mer om Gud än jag gör. Men jag tycker Gudorden är svåra. De blir lätt förminskande, förytligande. Gud är alltid större, alltid mer än våra föreställningar om Hen. Därför gillar jag berättelser och liknelser, de kommer närmast sanningen.

Finns det behov av en specifikt ”kristen” skönlitteratur?

Det behövs mer berättelser om andligt liv, andlig praxis och andlig erfarenhet. Tyvärr är det väldigt få nyskrivna romaner i genren kristen skönlitteratur som talar till mig. Det är mest klichéer eller ett allmänt överspänt tonläge. En bra roman säger precis lika mycket, om inte mer om människolivet och dess bevekelsegrunder. Uttalat kristna diktsamlingar ges ju tyvärr inte alls ut längre, inte i Svenskfinland. För smal litteratur säger förlagen… En kristen människa skriver kristen litteratur oberoende om man skriver folk på näsan eller inte…

katarina gäddnäs Hur ser du på relationen mellan kristen tro och skönlitteratur? Hur påverkar din kristna tro ditt skönlitterära skrivande?

Jag säger som den åländska landsprosten och författaren Valdemar Nyman sade: ”Alla gränser är stulna.

Allt liv är ett – allt hör ihop”.

Jag tror på en helig allmännelig och universell kyrka där alla som vill får plats, oberoende av

26 författare om kristendom och litteratur

Har du några favoritböcker med kristna teman?

Böckerna om Harry Potter av J.K. Rowling – en liten föräldralös kille från taskiga förhållanden får ett viktigt uppdrag att rädda världen från den Onde.

Trots dåliga odds, umbäranden och förluster på vägen så fixar han det.

Doktor Glas av Hjalmar Söderberg – en deprimerad doktor längtar efter att utföra en stor handling, göra skillnad och det leder fram till att han begår ett mord. Om skuld och kärlek, rätt och fel, sanning och lögn.

Osmund Kåressons ungdom av Valdemar Nyman – om en irrande munk i 1000-talets Europa. Jag älskar boken därför att den öppnar hjärta och ögon för den kyrka jag kan bekänna mig till, nåt som är betydligt större, friskare, vildare, mer universellt än Borgå stift.

n o v e l l

rebecka paulsson

Professor Right

E

n sommar i början av femtiotalet tillbringade jag ett par månader i Cambridge för att läsa på universitetsbiblioteket, en del litteratur som var svåråtkomlig i Sverige. För det mesta gick vi ner, några svenskar, till en liten servering nära floden för att dricka eftermiddagste med rostat bröd och hemlagad sylt och scones. Ibland kom några av våra engelska vänner, studenter de också, och höll oss sällskap. ​En eftermiddag när vi bara var vi tre svenskar reste sig en man vid ett av grannborden och kom fram till oss och sa att han förstod att vi var från Sverige. Vi svarade att så förhöll det sig och ville han inte slå sig ner? Han gjorde det och presenterade sig som von Wright, professor i filosofi från Finland. Vi pratade en stund, mest artighetsfraser men efter en stund sa han att det hade sina sidor att heta von Wright i ett engelskspråkigt land eftersom det så ofta tyddes till right; rätt. Ibland kallades han till och med allright, sådär lite i smyg, men det tog han med jämnmod. Vi pratade om språk en stund, så där lite ytligt som man gärna gör en solig eftermiddag, när hjärnan är mätt efter allt läsande, tills någon avrundade samtalet till allmän munterhet med orden att han var glad att vara född i ett land vars språk han förstod. ​Vi började se fram emot de där eftermiddagsteerna för att det var så givande att sitta och prata med von Wright, professor Rätt. Han var frikostig och hade mycket att ge.

Han var ytterligt beläst och strödde omkring sig på ett naturligt sätt delar av sin kunskap och goda råd. Hans sätt var sådant att man inte skämdes för att blotta den lite ytliga och grumliga kunskap man som yngre besatt.

rebecka paulsson Professor right

27

novell En eftermiddag slumpade det sig så att jag var ensam med filosofen. Efter en stund frågade han mig om jag hade lust att komma hem till honom vid sjutiden på kvällen på en liten bit mat. Jag blev smickrad och tackade ja omedelbart. Han skrev ner adressen på en papperslapp och förklarade lite summariskt hur jag skulle ta mig dit.

Ha sa att det var rätt långt men jag kunde kanske få låna en cykel. ​Jag gav mig av hemifrån med upplånad cykel i god tid – tyckte jag. Men det visade sig betydligt svårare att hitta hans hus än jag räknat med och jag for runt allt planlösare, allt mer stressad i villaområdet i stans utkanter. Nu började det bli sent och det som jag kanske hatar mest här i världen är nog att komma för sent till ett avtalat möte. Dessutom började jag bli förbannad på mig själv för att jag inte tagit reda på vägen lite bättre. Gå in någonstans och fråga då, sa jag till mig själv. ​Så jag lutade cykeln mot en grindstolpe och gick fram och ringde på en dörr till ett hus, som såg förtroendeingivande ut. Den som öppnade var en munk. Jag blev rätt perplex men stammade fram: ​K an ni säga mig hur jag ska komma till professor Wright? Jag uttalade namnet rajt. Det var mitt första misstag. ​Han tittade på mig ens stund. Så sa han: ​– Men stig in! Stig in! ​Och efter en stund, ett kort ögonblick: ​– Vad var det ni önskade? ​– Jo, om ni kan tala om vägen till professor Wright. Återigen uttalade jag rajt. Mitt andra misstag. ​Han såg allvarligt på mig en stund. Så lyste hans ansikte upp. Han la handen på min axel, såg mig i ögonen och sa: ​– Mitt kära barn, kom till oss. Vi skall visa dig den sanna vägen. ​Med ens stod det klart för mig. Missförståndet i hela dess vidd. Herre Gud, karln tog mig för en fattig syndare som sökte bot och bättring i ett av Herrens kloster. Ja, jag hade självklart kommit till ett kloster. Jag hade lust att skrika att jag har inte tid med Gud nu. Jag skall iväg till en god vän och dricka whisky. Jag har för fan inte syndat färdigt ännu. Du får vänta, gubbe lilla. ​När jag försökte gå höll han mig kvar med milt våld och bad mig stanna, i nästan befallande ton. Han skulle hämta någon och jag tänkte att den han hämtar är kanske lite mer förnuftig och inte missförstår mig. Så ok, jag väntar, så kan jag förklara bättre och kanske få hjälp, rent geografisk alltså, inte himmelskt. ​Han försvann och efter en liten stund kom en ny munk in. ​– Han hämtar abboten, sa han. Abboten är sjuk, mycket sjuk. Herren signe honom. ​– Ja, det det får han fanimej göra, för jag har inte tid. Herregud, tänkte jag vidare, jag är försenad. Men gå då, sa en röst inom mig. Nej, jag måste stanna och reda ut det här. Det vore fegt att bara sticka. Jo, förresten stick du bara, du ser aldrig dom här killarna mer i livet, sa rösten. ​Men jag hann inte för nu kom abboten ner stödd av två bröder. Han var tjock som en öltunna, rödnäst och matt. Han var verkligen sjuk. Fyrtio och fem i feber minst.

28 rebecka paulsson Professor right

​Nu förstod jag vad jag ställt till med. Men var det verkligen mitt fel? Dessa envisa jävla munkjävlar. Kunde de inte ge sig någonsin? ​Plötsligt fick jag en ingivelse, kände honom på pannan och tog hans vänstra handled samtidigt som jag tittade på klockan. Efter en stund skakade jag på huvudet – och – gick han inte på det! Han vände och masade sig med brödernas hjälp uppför trappan. Jag väntade inte en sekund, vände på klacken och försvann. Väl ute på gatan upptäckte jag en telefonkiosk och ringde bums till professor Wright. ​Jag redogjorde i korthet i telefon för mina upplevelser. Han skrattade gott och sa: – Jag kan se dig i telefonhytten från mitt köksfönster. Om du går in genom grinden femton meter till höger är du på min tomt. ​Det blev en angenäm kväll, behöver det sägas?

o

rebecka paulsson Professor right 29

novell

Början på Slutet maj-britt niklasson

J

ag satt med benen hängande i luften.

Endast en golvlampa lyste upp de få möbler som fanns i det dunkla rummet: två sängar, en fåtölj, en pall och ett sängbord. Den ena sängen stod i rummet tillfälligt, inklämd mellan den andra och fönstret. Där fanns även en syrgasapparat, en droppställning och ytterligare en del sjukvårdsattiraljer som hade ställts undan eftersom de inte användes längre.

Jag satt på sängen närmast fönstret. Tankspritt betraktade jag en oljemålning som hängde på väggen mitt emot sänggavlarna. Målningen gjorde mig nervös. Samtidigt som jag blev harmonisk och lugn gjorde den mig upprörd. Av någon anledning som jag inte förstod. Den fick mig att känna olust.

Det var ett enkelt motiv: en i förhållande till målningens storlek mycket liten människa som under en vidsträckt natthimmel stod ensam vid havet. Jag tyckte tavlan var vilsam på något vis, men också hotfull.

Jag klev ner på golvet, hämtade den lilla pinnen med det fyrkantiga skumgummit i toppen och smörjde in det med gelé. Därefter gick jag tillbaka runt sänggaveln, fram till den gamla kvinnan som sov djupt.

Skulle jag väcka mamma?

Det ryckte i hennes ena ögonbryn, på den sidan av ansiktet som inte blivit förlamat av stroken. Det en aning buskiga ögonbrynet drog ihop sig till ett bekymrat uttryck, slätades ut, drog ihop sig, slätades ut… Ja, så där höll det på. Och så hade det varit under hela sista dygnet. Det var inte spasmer. Nej, det verkade snarare som om hon drömde något. Eller funderade över ett problem. Var inne i en djup diskussion.

Ryckningarna var det enda som antydde aktivitet i den hopskrumpna lilla kroppen som med slappa lemmar låg utsträckt på madrassen. De en gång så fylliga läpparna med sin vackra amorbåge hade tunnats ut med åren och munnen låg nu öppen, torr och tandlös. Kinderna var djupt insjunkna och de halvöppna ögonen utan lyster.

– Mamma, viskade jag tätt intill hennes öra, jag ska bara fukta din mun och dina ögon.

Jag gör det så försiktigt jag kan.

Hon visade inga som helst tecken på att hon hörde mig. Fortsatte bara sova djupt. Nedsjunken i sin egen värld.

Det är så mörkt. Varför är det så mörkt överallt? Jag förstår inte. Är jag död eller är jag inte död? Och om jag är död, varför gör det då så ont? Och vem är figuren i den där svarta kåpan? Var kom hon ifrån? Dök bara upp från ingenstans, med uppfälld huva så man knappt ser vem det är.

Hon stirrar på mig!

30 maj-britt niklasson början på slutet

Uuhh, hon ser rakt igenom mig och…jag översköljs… Jag känner mig så skyldig… Vad har jag gjort? Vad har jag gjort för fel?

Jag gned in munhålan med gelén. Försökte få bort den gula skorpan av hoptorkat slem som satt fast i gommen. När jag hade lyckats till hälften, utan att störa henne alltför mycket, gned jag in läpparna med cerat, vek upp ögonlocket på vardera ögat och fuktade det med dropparna jag fått av sköterskan. Mamma fortsatte att sova djupt. Hennes andning var tung, men jämn. Det rosslade.

Jag slängde muntopsen och sjönk ned bredvid henne på sängkanten, lutade hakan i händerna och såg ut genom fönstret framför mig. Det var mitt i natten och mörkt överallt. Det enda fönster som var tänt var vårt. Lampan bredvid mamma lyste med ett svagt sken.

Jag kom att tänka på fotografiet som jag hade ovanför stereon där hemma. Mamma var i övre tonåren och en mycket vacker ung kvinna. Hennes ögon var ljust himmelsblå, vänliga och oskuldsfulla och med ett litet okynne spelande i ögonvrån. Med de jämna, vackra tänderna blottade och med amorbågen förstärkt av ett klarrött läppstift log hon mot kameran. Mötte betraktaren med öppen och orädd blick.

Vid ett tillfälle hade mamma berättat att hon varit mycket lycklig när bilden togs. Hon hade precis fått beskedet att hon blivit antagen vid Musikaliska Akademien i Stockholm. Att bli dirigent hade varit en länge närd dröm och ingen kunde vara lyckligare än hon över att ha klarat proven och kommit in på skolan. Utbildningen skulle bli lång, det visste hon, men nu hade hon tagit ett första steg, påbörjat vandringen mot målet. Med bultande hjärta såg hon framtiden le sitt allra vänligaste leende.

Jag såg på mamma där hon låg och det knöt sig inom mig. Efter halva utbildningen hade hon träffat pappa, blivit gravid och som så många andra kvinnor på den tiden hade hon avstått från sina drömmar. För familjens skull. Senare tyckte hon att det var för sent att ta upp studierna, så under resten av jordelivet blev dirigentdrömmen inte något annat än en dröm.

Min mage värkte efter allt kaffedrickande. En lätt huvudvärk som länge legat och lurpassat hade nu blossat upp och angrep mig med full kraft. Efter två dygns vaka började jag fundera på hur länge jag skulle orka. Jag gäspade så det knakade i käkarna och tårar trängde ut ur ögonvrårna. Jag gnuggade mig i ögonen och vände mig om mot målningen igen. Studerade den noga.

Varför berör den mig så? funderade jag. En människa som står vänd mot havet… Men den där ryggtavlan, den är så ynkligt liten och obetydlig… Så skör… Så sårbar.

Jag ger upp. Någonstans visste jag det och nej, jag tycker inte om mig själv för det. Ja, jag vet. Jag vet det nu. Jag skulle ha lyssnat till den inre röst som pockade på min uppmärksamhet, som ville visa mig vägen, så att jag kunde bli den jag var ämnad att vara, men det gjorde jag inte. Istället levde jag på andra människors villkor. En sån dumbom jag var! Rusade runt och var ständigt upptagen. Det är så jag har gjort. Just precis så har jag gjort. Fel! Fel! Fel! Men…jag hatade konflikter. Klarade inte av det. Och jag förstod ju inte…förstod inte någonting alls… Hur ska man då kun… Men herregud, så ont det gör!

Vad är det som gör så ont?

Jag spratt till.

Ett dovt, utdraget brölande bröt igenom mammas rosslande andetag, som jag vid det här laget nästan hade börjat känna mig tillfreds med.

maj-britt niklasson början på slutet 31

novell Men…mamma, vad är det? Jag böjde mig ned över henne.

– Har du ont? Drömde du något?

Hon försökte resa sig, samtidigt som hon stönade högt. Hon orkade inte lyfta sin kropp mer än ett par centimeter och hennes ögon flackade hit och dit.

– Försök att lugna dig…

Jag smekte henne över de silkestunna, vita hårslingorna. Jag kramade henne varsamt.

Viskade tröstande ord. Ingenting hjälpte.

Jag hämtar sköterskan, så får du mer morfin. Du blir ensam bara en kort stund, försäkrade jag. Och så skyndade jag ut från rummet.

Korridorens ödslighet slog brutalt emot mig, med en tystnad som susade och brusade, in och ut genom mina överkänsliga hörselgångar. Ett dämpat, gulaktigt sken färgade den långa passagen. Det enda ljud som hördes åstadkom jag själv med mina skor, som klapprade dovt mot linoleummattan när jag sprang mot expeditionen. Jag stack in huvudet i dörröppningen.

Förutom en rundnätt, medelålders kvinna med ljusa flätor mediterande över axlarna var det tomt därinne. Djupt koncentrerad satt hon med ansiktet vänt mot en av datorskärmarna. Fönstret bredvid henne stod på glänt och en gräddvit gardin med citronfjärilar på fladdrade i vinddraget. I bjärt kontrast mot det hårda, kritvita skenet från ljusrören i taket som fick resten av rummet att kännas sterilt.

Jag kände mig yr och famlade med fingertopparna över pannan. Huvudet värkte och jag gnuggade mig i ögonen. Så skakade jag på huvudet, sträckte på mig och vände blicken mot sköterskan.

Hon hade ännu inte uppfattat min närvaro.

– Mamma behöver mer morfin. Hon är orolig!

Kvinnan vände sig hastigt om. Hon kände igen mig och nickade.

– Hon kanske har ont, sa hon.

– Skyndar du dig?

– Jag ska bara göra i ordning sprutan, så kommer jag.

Jag sprang tillbaka till rummet och väntade på sköterskan.

Mammas stönanden gjorde mig otålig.

– Hon kommer snart, sa jag och la hennes slappa lilla hand i min. Du kommer snart att må bättre.

Jag sa det lika mycket till mig själv som till mamma.

I nästa stund öppnades dörren och två sköterskor kom in. Jag pustade ut, tyst för mig själv, och drog mig tillbaka till fåtöljen som stod i ett hörn invid fönstret.

– Hej Ellen, sa hon med flätorna och böjde sig fram över mamma, lutade sig nära intill, samtidigt som hon la sin hand över hennes axel.

– Det är Linnéa, nattsköterskan. Har du ont?

Mammas svar kom omedelbart. Ett avgrundsdjupt brölande fyllde rummet.

Jag rös.

– Du ska få lite mer morfin, fortsatte Linnéa. Du kommer snart att må bättre.

Hon drog täcket åt sidan, vek upp nattlinnet med de blå blomsterkorgarna som mamma fått i julklapp, stack in sprutan i magen och pressade långsamt in morfinet i kroppen. När hon var klar förberedde hon en ny injektion. Den tryckte hon in i venkatetern på ovansi-

32 maj-britt niklasson början på slutet

dan av mammas ena hand. Katetern satt mitt i ett av de många blåmärken som trängdes på hennes kropp efter alla nålstick i de sköra ådrorna.

– Ellen, den här sprutan vidgar luftvägarna, förklarade hon för mamma och lutade sig intill henne igen. Det blir lättare för dig att andas.

Linnéa och Barbro, som den andra sköterskan hette, bäddade, la mamma tillrätta och vände henne över på sidan så att hon låg på sin vänstra kroppshalva. Mamma grymtade lite under deras förehavanden, men morfinet hade börjat verka och hon var lugnare.

När Linnéa och Barbro hade gått ställde jag pallen på andra sidan sängen, åt det håll mamma låg vänd. Hennes ögonvitor hade spruckit till ett fint nät av tunna, blodsprängda grenar, som ett lagt pussel, och ögonen stod vidöppna. Medtagen men klarvaken stirrade hon ut i rummet. Förutom rosslingarna, som utan förvarning hade tilltagit, var det tyst och stilla.

Jag satte mig på pallen. Sköt den intill sängen och la min hand ovanpå hennes. Smekte den mjukt över de rynkiga vecken.

Mamma stirrade på något till höger om mitt ansikte, tycktes innesluten i något för mig oåtkomligt. Koncentrerad på någonting som jag inte hade tillträde till.

Så skönt det är att ligga här och guppa, upp och ner på vågorna. Jag ser inte ens skymten av en horisont och havet, det känns som lavendelolja mot huden och titta där… En kvinna nu igen. Dyker upp som anden ur flaskan. Precis som den förra, vart hon nu tog vägen?

Vilken underbar blå färg hon har på sin kåpa. Lika djup och outgrundlig som himlen. De där guldlockarna som ringlar sig ner över hennes bröst glittrar lika varmt som solstrålar en sensommardag. Och huden är nästan genomskinlig. Å, så vänliga och förlåtande blickar hon ger mig! Så förlåtande…

Hon gled längre och längre ut, på djupare och djupare vatten.

Plötsligt rörde en virvel upp ytan runt hennes kropp, kapslade in den som en kokong och förde den neråt, under vattenlinjen. Hon sjönk. Dansade runt i en spiralrörelse, längre och längre ner i det mörka djupet. En svart och en blå kåpa virvlade runt henne.

Det gick så fort att jag knappt hann förstå vad som hände, för i ett nu vidgades hennes pupiller och blev större än jag någonsin hade sett på någon människa. Hon såg rädd ut, ja, skräckslagen.

Jag blev bestört.

Men så plötsligt såg hon alldeles häpen ut och jag skymtade ett litet leende i ena mun­gipan.

Jag släppte hennes hand, kramade om henne, smekte henne över huvudet. Hon kräktes en mörk, tunnflytande vätska över min axel och kippade efter luft ett par gånger. Sedan lämnade hon mig.

Jag satt ensam.

En stund senare, när jag tyngd av sorg och trötthet var på väg ut ur rummet, kastade jag en hastig blick på målningen mitt emot mammas säng. Då upptäckte jag att den lilla figuren som förut stått vid havet var borta. Fanns inte längre. Istället för natt var det tidig morgon. Havet låg stilla och blankt. Himlen speglade sig i vattnet och en solglittrande gata löpte sin bana över den vidsträckta blå ytan.

Mitt i vattnets skimmer fladdrade en liten citronfjäril. o maj-britt niklasson början på slutet 33

novell

Ack så skönt att slumra in johan anderssén

M

ånen lyser in genom fönstret på det blåa Bamse-lakanet. Korpen som sitter i trädet utanför fönstret tittar in med nyfikna ögon. Jonathan stirrar mot taket och ber att Gud ska skydda honom ännu en natt. Samma gamla ramsa som han bad igår och i förrgår. ”Och Guds änglar de små breda vingarna ut, omkring barnet de stå tills natten är slut……”

Han vet att det inte är verkligt, det får inte vara verkligt. Alltihop är bara hans vilda fantasi. Det finns inget där inne. Ingenting stirrar på honom från det stora glupska mörkret.

Jona­than lägger armen om Dexter och kramar om honom. Dexter viftar glatt på svansen och slickar honom i ansiktet. Det får Jonathan att känna sig bättre till mods. Han har åtminstone Dexter som skyddar honom.

Jonathan vänder på sig och fäster blicken stadigt vid garderobsdörren. Han försöker sova, men istället är han klarvaken och beredd på att den ska komma. Dörren kommer att flyga upp och den hemskaste varelsen från den värsta skräckfilmen kommer att kräla ut och fram till Jonathan och döda honom på det hemskaste tänkbara sättet. Han kommer inte att kunna springa undan, för den kommer bara att fånga in honom och släpa honom med sig till garderoben, som ett rovdjur som äntligen har fått sitt offer.

I kväll har han frågat mamma ifall Dexter får sova med honom. Dexter är familjens sällskapshund, en fin golden retriever, men denna natt kommer han att få vara Jonathans vakthund.

Jonathan kan inte ropa efter sin mamma, för han vet vad hon kommer att säga till honom. ”Det finns inget i din garderob, allt är bara fantasi”. Hennes försök att bortförklara Jonathans rädslor som fantasier är det som skrämmer Jonathan mest. Det finns något i garderoben, men hans mamma tror honom inte. Hon har till och med varit där inne och undersökt med lyset på, och inte hittat något. Det borde lugna Jonathan, men det gör det inte, för han vet att det finns något där inne trots allt.

34 johan anderssén ack så skönt att slumra in

Han har också försökt föreslå att han skulle sova med sina föräldrar. Han skulle känna sig säker ifall han fick gosa med sina föräldrar, och veta att de skyddar honom mot det hemska som finns i hans garderob. Men de har bara sagt nej och slutligen med en hand på hans skulderblad tvingat honom tillbaka till sitt sovrum.

Trots all rädsla kan inte Jonathan låta bli att fundera på hur saken där inne ser ut. Han har alltid föreställt sig något som ser ut som en gigantisk orm som slingrar sig ut till honom. En orm med eldgula glödande ögon och sylvassa tänder som kommer att genomborra Jonathans lilla kropp, pumpa i honom åtminstone tre liter gift, sedan sluka honom hel. Undrar om det är varmt i en jätteorms magsäck? Gör det ont att långsamt smälta?

Eller kanske det ser ut som en gigantisk spindel? Jonathan såg ett naturprogram på TV om spindlar häromdagen. Spindlar bedövar sina offer, väver in dem i väv och äter sedan upp dem när de är i kokongen, så de är färska. Om den anfaller Jonathan, är det så det kommer att kännas? Först ett sting, sedan kommer Jonathan att bli lam, sedan kommer han att bli omsvept, som när han blev omstoppad när han var bebis. Men nu är det inte hans pappa som gör det före han läser en godnattsaga, eller hans mamma som böjer sig över honom för att pussa honom ­det att vara en sak som har många ögon som stirrar ner på Jonathan och öppnar sitt gap för att äta bitar av honom.

Jonathan vill sluta tänka på det, annars kommer han inte att kunna sova. Men han kan inte sluta tänka på det. Jonathan försöker istället med att se på Dexter, vars huvud ligger på hans mage, och hans ögonlock är stängda. Hans andetag är korta och väldigt sövande att lyssna på.

Jonathans ögonlock blir tyngre och tyngre. Slutligen förlorar han sig i drömmarnas värld, där han är en ståtlig riddare, som rider över höga kullar och öppna vidder för att döda en drake, rädda prinsessan och få halva kungariket. Där inget hemskt kan komma och ta honom.

Han vaknar flera timmar senare av att han hör ett djur morra. Han sätter sig upp och ser att Dexter har hoppat ner på golvet och står morrande med nosen vänd mot garderobsdörren.

Jonathan sätter sig upp och frågar Dexter vad som står på, men han svarar inte, utan för­ svinner med ett ilsket gläfs in i garderobens mörker. Först hörs lite skrammel, som om Dexter tampas med något. Sedan ett gällt gny, sedan tystnad.

Jonathan sätter sig genast upp och försöker att kalla tillbaka honom. Dexter, din dumma hund, kom genast hit! Jonathan kallar på honom igen, högre. Sedan ännu högre. Det är det enda Jonathan kommer på att göra. Panik håller på att sprida sig i hans kropp, hans andning ökar takt och han känner hur han är beredd att springa för brinnande livet. Men inget svar kommer utan allt är dödstyst, som på kyrkogården en mörk natt. Jonathan är livrädd, hans hjärta håller på att hoppa upp genom halsen och han är beredd att springa in till sina föräldrar. Men istället kan Jonathan inte röra sig, och det känns som om hans tankar redan springer omkring i vild panik. Vad ska han göra? Var är Dexter? Tog det honom? Men det finns ju inget i garderoben! Var är Dexter då? Tänk om det tar Jonathan också om han försöker springa? Tänk om det tar honom om han sitter kvar i sängen? Hans mamma hittade ju ingenting i garderoben, varför tog det inte henne?

johan anderssén ack så skönt att slumra in 35

novell

Slutligen får Jonathans nerver nog och han kryper under täcket och drar det över huvudet. Hans hjärta bankar snabbare och det börjar rinna salta tårar nedför hans små kinder. ”Dexter....” viskar han i mörkret, som ett desperat hopp om att Dexter ska krypa upp tillbaka i sängen och glatt slicka Jonathan i ansiktet. Men ingenting händer, det enda ljud som hörs är Jonathans snabba små andetag. Tårarna fortsätter rinna och Jonathan kniper ihop ögonen, medan han bara önskar att det inte är verkligt. Det är bara en mardröm. Låt det försvinna, ta bort det, det skrämmer Jonathan, han är livrädd. Någon måste rädda honom. Luften känns alldeles för tung under täcket, och Jonathan får svårt att andas. Han tycker sig se flera vita prickar dyka upp i synfältet, och han känner sig snurrig i huvudet.

Jonathan känner hur något stryker över täcket. Det skulle kunna vara en hand. Snälla, låt det vara Jonathans mamma som har kommit in för att se att han sover. Men sen känner Jonathan hur det kryper in under täcket, och det är inte en hand. Det stryker honom över ryggraden, och känns fuktigt och slemmigt, som om det var en gigantisk mask. En väldigt sur stank sprider sig under täcket, som om något halvruttet hade krupit in för att hålla honom sällskap.

Jonathan slutar andas och spärrar upp ögonen. Hans hjärna blir helt tom, och han har inte en aning om vad han ska göra nu, han vet inte ens vad han ska tänka på eller hur han borde reagera. En till sak slingrar sig in under täcket och kryper upp längs Jonathans ben. Den är kall och slemmig. Stanken verkar invadera den lilla luft som finns kvar under täcket och Jonathan känner sig bara dåsigare och mera förvirrad. Han hör ett konstigt klickande ljud strax ovanför sitt huvud, eller är det ett smackande ljud? Han kan också svära på att han tycker sig känna doften av Dexters varma päls. Har han kommit tillbaka? Nej… Plötsligt slits täcket av Jonathan, och hans föräldrar vaknar i rummet bredvid av ett gällt skrik, av en pojke som inte längre finns.

X

36 johan anderssén ack så skönt att slumra in

martine dennewald

Tre dikter Morgonbön Så van är jag att vakna på fel plats att det tar en stund Just innan jag öppnar ögonen innan hörseln återvänder till öronen och smaken till munnen innan tankarna infinner sig för att följa med genom dagen innan ens möjligheten att veta eller försäkra sig är framme Just innan kroppen tillhör mig på riktigt Då händer det Någonting lyfter antennerna, känner på luften sträcker ut tassen, rör sakta vid marken minns var polstjärnan lyste i natt och sänder ut ultraljudsignalen som vänder tillbaka med den förvånande insikten Det är rätt ställe jag vaknade på i dag.

martine dennewald dikt 37

dikt

Wohnst du noch oder lebst du schon?* Min lägenhet, ser du, har inget att säga om mig.

Eller kanske det här, om den blir tvungen: Här bor Fröken Clever, som är lite rädd för sig själv och för andra.

Hennes smak är den minsta gemensamma nämnaren.

Varje dag påminner hon sig själv att hennes vistelse är provisorisk, begränsad.

Hennes främsta egenskap är en sofistikerad form av frånvaro.

Hos dig däremot pratar allt och för varje minut jag är här blir det mer komplicerat att förklara för saker och ting varför du är borta.

Särskilt gitarren behöver tröst – hon får en kram och en klappning, men tydligen räcker det inte.

De här grejerna kom till dig för att stanna.

Om du går så väntar de, lojala hundar och katter eller snarare kanariefåglar i buren.

Jag är i gott sällskap. * IKEA-reklamslogan i Tyskland: Bor du bara eller lever du redan?

38 martine dennewald dikt

Den mjuka apokalypsen Efter grodorna, myggorna, gräshopporna och tre dagars mörker, efter uppträdandet av dödsängeln som tog den förstfödde sonen ur varje hem slogs Gud av utmattning och den sista, slutgiltiga plågan den som skulle fullborda Hans verk och förstöra det på en gång skickade Han först år 2012 efter sin sons födelse.

Den började högt upp i norr där folk var som högfärdigast där företagen ansågs vara miljövänligast politikerna och sångerskorna folkkärast utlänningarna bäst integrerade och barnen minst elaka mot varandra.

Av alla sina varelser valde Gud den mjukaste, den mest utsatta och försvarslösa, som tecken för världens fattiga, rättslösa, förtryckta valde Han den hemlösa, huslösa: mördarsnigeln kom krypande över Sverige.

Nu får ni se, tänkte Gud och strök sakta över snigelns slemmiga rygg.

Nu får ni se.

martine dennewald dikt 39

dikt

tanja kragujević

Dikter i tolkning av Slavica Agatonović

Du Du är den mest beprövade sanningen om mig.

Du omfamnar mina axlar med kappan som inte finns mer.

Och det är hela meningen med denna erinran.

Den att dina händers rörelse formar min kropp.

Du griper den gyllene sekunden i mitt ögas regn.

Djupets våg.

Där trädet växer.

Din själs hem i himlen.

40 Tanja Kragujevic dikter

Den Polariska Utläste de inte framtiden Och att rösterna hopplöst fastnar på mausoleets väggar Att också andan vill skölja av sig stadens äpple för länge sedan av guldet i sig gungande mun tunga strupe Jag måste dyka upp vigare ur strålen vars monader kan vara en suck eller en orkan Resa mig med en klyfta lokum i håret Belysa bågen som glider ner för oxens rygg som jag förs till av odysseusmånen som hungrar efter berättelser Säger till en av tolvtusen smickrande uppmaningar Kom nu Berätta I den lilla amfiteatern likt en upprest vattentrappa som jag känner till för att jag alltid förvarat mina ord där Dykarnas suck skör korall Där jag för första gången önskade att jag förstod rum med utsträckta dimensioner Ljus på vatten Och så började jag

Tanja Kragujevic dikter 41

dikt

Den kalla duvan Vi talade om poesi.

Förbiglidande tankar speglade sig i skyltfönstren.

Och osökta ord fann varandra i sina subtila och känsliga själar.

I de korta tystnaderna Kunde man nästan höra ett ljud som liknar ljudet av ett lås som går igen.

När barnen sitter på gungorna.

Och den kalla duvan på den torra handflatan.

När saker äntligen hittar sin plats.

En ljus och luftig.

Som en plötslig förflyttning av de som ingenstans reser.

42 Tanja Kragujevic dikter

Slafsgris solveig rabb

Suggus, sluggus, pluppe, tuppe, lumpe, rumpe – knorr. Knorri – lorri – pruppi – rumpi.

Andra ändan nöff ! Grymti, grymti, trynet bökar. Snafsi, slafsi, slabb. Dallerfläsket växer, växer; slitter, slatter. Boll.

Vita ögonfransar vippar. Ingen spegel finns.

Slobber-dobb i vattentråget. Glufsi, slufsi, slofs. Örhänget med numret kliar. Gnida, knida hårt. Slabberdaskus, plaskus, plaskus. Slibb och slabb och plott. Slafsus, klafsus, smaskus. Skummad mjölk, så gott!

Trinda magen vill få vila, lägger sig på golv. Snarkus, snarkus, suggus drömmer nu om vackra, vita moln.

Snöglotter solveig rabb Och slifs och slafs och slufs, kalufsen våt. Och splisch och splasch och stänk och klafs där gummistövlar går. Spliritt, splaratt och dasch och dusch i vattenpuss. Ja, usch, och fy och usch!

I klitsch och klatsch och snöslask gå, och vattenfors – i avlopp porl. Och däcken slirar plisch och plasch, så bilar valsar runt. Plitt-platt, plitt-platt, kalufsus, platt. Så hemsk blir min frisyr.

Min kattskinnspäls så slipp och slapp som slickad av en schejk.

Slabing, slabång och fling och flång. Schaletten föll i plurr.

Kladasch, runt halsen nu igen, så drypande och våt. Och flutt och flitt och flatt och plutt!

Och schås av snö och regn och slask. Och dropp och dripp och dropp.

Pladask, kladasch – i sörjan, oj, oj, oj, jag föll. My flesh, my flesh, my flesh! My back-lash den var inte bra. Hur plaskar jag mig hem? Med slaskbak och schalett kaputt. Flutt, flutt i soppa klafsa, äsch. Ja, äsch och asch - håll i mej. Nu schappa tyst sin väg så schyst. Usch och fy och usch!

solveig rabb dikter

43

dikt

gunnar lundin

Dikter ur Lundins kommande diktsamling Tillfällen

Juli Trasmattorna långa på morgonen Korridorer till en okänd dag Jag öppnar dörren, den är sned av tid Allt det gröna exploderar i ansiktet Trollsländor i solen Häcken med syrener fuktiga i skuggan Jag tar vägen med gräsremsan i mitten, passerar tre heliga stenar i kvighagen Ingrid sitter på farstubron och har tänt dagens första cigarrett Hon håller ihop knäna, halvvaken, som en fågelunge vid bokanten

44 gunnar lundin dikter

Repmånad I tältet kunde fänriken inte sova utan popmusik 30 man runt eldstaden måste lyssna på transistorn – Så blev det min tur att gå pass med k-pisten på ryggen Snökristaller i de höga spjutlika granarna Det knäppte i barken Kängorna frasade i snön Denna tystnad över jorden. Stjärnor Åter till civilisationen vägrade jag i flera dagar gå in i köpcentrum

Woo-Book Som tranorna lyfter i flocken – detta ögonblick i en trana i flocken, i frihet Som tranor lyfta vi vill, tillsammans Nazister? Kommunister?

Nej, men uppfloget säger: vi hör ihop, vi har ansvar

gunnar lundin dikter

45

dikt

Saarikoski 1 Du finns inte längre i rummet där du möblerade dikternas rader Inte sovande på parkbänken, medan dikterna väntade som svampar i skogen

2 Ett dött träd, nakna grenar Vår. Skator kivas i det döda trädet Livet går vidare

Lao-tse Alla tycks gå med bestämda steg på väg mot ett mål, bara jag saknar riktning Alla vill först till bussen och tåget medan ännu sittplatser finns Bara jag tycks vänta på att bli upphunnen

46 gunnar lundin dikter

Maria körgård Utanför i majsolen gräset och gravarna Taubes, Nicanders, Lucidors Härinne under de höga valven svalt och eftermiddagstomt Kyrkbänkens psalmbokshylla nött av knäppta händer Från toan, dörren står på glänt, strilandet från din stråle

gunnar lundin dikter 47

n e l a v i est

F n e g o k s i Nicklas Smith besökte festivalen Faces som pågick fredagen den 29 juli till söndagen den 31 juli i Gumnäs i Pojo. På följande sidor finns fotografier från fesivalen.

48 nicklas smith faces

martin karlsson f책gelpojken 49

Rock, roots och elektromusik blandas när Mad Sheer Khan från Frankrike tar ton, han spelar indisk fiol och dilldruba. För mer information se http://www.madsheerkhan.com/

50 nicklas smith faces

Hade man pengar kunde man köpa lite smått och gott på Faces. Men om man inte hade några pengar, så fick man nöja sig med att titta, eller som i detta fall fotografera hantverken som erbjöds.

nicklas smith faces 51

Eldshow under stj채rnorna. Snyggt och faktiskt riktigt imponerande.

52 nicklas smith faces

Snuttefiltsvarning i skymningen, men ack sĂĽ charmigt det kan bli med exotiska toner i den finska grĂśnskan

nicklas smith faces 53

novell

54 martin karlsson f책gelpojken

martin karlsson f책gelpojken 55

Från Paipis mot s tjärnorna Humorns plats i det kulturella finrummet text: Nicklas Smith foto: Satu Nyström

56

Horisont har lyckats få en kort pratstund med komikern André Wickström, som har charmat den svenska såväl som den finska publiken med sina skämt i snart tjugo år. André är en minst sagt kreativ 36-åring som hunnit med att starta Stå-uppklubbarna Club Viirus och The comedy kitchen, varit delaktig i såväl svenska som finska tv-serier (bland andra Solsidan och Pasila), samt turnerat runt med sin stå-uppkomik.

Så vad är egentligen roligt? Har svenskar och finnar samma sorts humor?

Och vilka komiker gillar André själv? Horisont lyfte på luren och fick svar på tal en regning höstdag.

Tycker du att det är det stor skillnad mellan de finska, finlandssvenska och svenska humorscenerna?

– Nej, egentligen är det ingen större skillnad.

Igenkännings­humor och observationskomik fungerar bra bland alla grupperingarna. Där folket kan skratta åt sig själva. Enda skillnaden är väl att finnar gillar lite mer skämt om spriten…

Det säger du?

– Ja, så är det definitivt.

Så när började du med att intressera dig för att arbeta med humor?

– För runt tjugo år sedan och efter att jag blev ut­ examinerad från Teaterhögskolan 1999, så kändes nog allting mer på allvar.

Repeterar du länge före framförandet?

– Nej, i stort sett inte alls. Står aldrig framför någon spegel och tränar på ett sådant sätt.

Ok, så från dig själv till andra inom samma bransch. Vilka stå-uppkomiker tycker du är bra på det de gör?

– Steve Martin, när han var stå-uppkomiker. Innan han började med långfilmerna och så tycker jag att Greg Giraldo är bra.

Improviserar du mycket?

– Nej, inte så mycket som jag skulle vilja göra.

Och hur är det med scenskräck?

– Inte nuförtiden, men i början av min karriär fanns den där.

Är det svårt att vara komiker? Tycker du att det är det ett krävande yrke?

– Inte så svårt att utföra, men svårare att skriva. Det tar sin tid.

Så är du rolig privat?

– Ja, jag tycker nog det. Scenen speglar nog mitt privat­ liv rätt mycket. Men om jag går på en fest börjar jag aldrig dra vitsar direkt.

Och hur går det till när du skriver manus?

– En del i taget och jag har en kompis som jag testar idéerna på för att se om de fungerar.

Inte det?

– Nej, men kanske efter ett tag, om stämningen är rätt. nicklas smith andré wickström 57

essä

Vakna skogssjö, slå upp ditt ögonlock Ingivelser om Maria Wine och Artur Lundkvist peter nyberg

Q Ögonen är öppna och hon håller hans hand och pratsjunger långsamt med sin melodiösa röst: Rørvig Rørvig by ved fjorden dejligste plet i Norden kantet med kli tog kanser med lyngheder Rørvig Rørvig aldrig jeg nogensinde glemmer det skønde minde fra Rørvig strand. Respiratorn andas åt honom, blir summan av hans kroppsliga funktioner. Genom sonden föda. Ögonen öppna. Och handen är ännu varm. de träffas på ett tåg .

Karla Petersen är 24 år och för första gången ensam på en tio dagar lång semester i Rørvig. Hon vet att hon måste gå av tåget och byta till färjan men är orolig för att missa stationen. Så hon ser sig om efter någon att fråga i kupén. Vid dörren sitter tre damer, de pratar ivrigt med varandra och hon vågar inte närma sig. Men ett par säten bort finns en helt ung man. Han har brunt vågigt hår, det är något med ögonen, de ser ut som om han vore någon annanstans samtidigt som han iakttar landskapet utanför kupé­f önstret.

Jo, hon vågar fråga honom, så hon går fram och ursäktar sig. Först tror hon att han har ett talfel, det 58 peter nyberg vakna skogssjö

blir grumligt, sedan förstår hon att han är svensk.

Men han vet och pekar ut riktningen mot färjan från stationen.

Hon går tillbaka till sin plats. Ser på honom. deras första möte , ändå

är allt i deras för­hållande etablerat. Det ska med tiden bara expandera i omfattning.

På bykrogen i Rørvig är hon helt utlämnad till sig själv. Hon förstår inte semesterns idé utan gråter om nätterna och är redo att ge upp. Efter ett par dagar blir hon omhändertagen av ett gift par, de spelar kort och sällskapar om kvällarna. När hon skriver sin själv­biografi Minnena vakar kommer hon inte ihåg hur hon får dagarna att gå. Det ryktas efter en vecka att en svensk författare ska anlända. Den brunhårige från tåget. Det blir amatörafton. Hon spelar piano.

Han lyssnar. De dansar. En tango. Han heter Artur Lundkvist. Det säger henne inget.

n ä s t k o m m a n d e m o r g o n ser

han henne utanför bykrogen och frågar om hon ska åka med till

”Rørvig Rørvig aldrig jeg nogensinde glemmer det skønde minde fra Rørvig strand.”

havet. Hon svarar nej, har ingen cykel men lånar och kommer efter. Blygheten när hon ligger intill honom på stranden. Sandkornen mot huden och försöken till samtal. Sedan reser han. inget händer , det

inledande händelseförloppet är fullkomligt i avsaknad av den vitalism, den djuriskhet, den sexuella desperation som senare kommer att vara kännetecknande för dem och som han redan är omtalad för. Men om det vet inte Karla något när hon skickar det första brevet, något mycket vågat i mitten på 1930-talet, på samma sätt som det var mycket vågat att bada med en okänd man. Speciellt med den här kända mannen. även brevväxlingen är sublim. Endast hans brev finns bevarade. Hur han steg för steg närmar sig henne, eller om de brevledes närmar sig varandra, hennes avtryck

syns paradoxalt nog inte i hennes självbiografi. Allt sker ytterst försiktigt. Hon koketterar med sin okunskap. Han med sina resor, sin beläsenhet, på det planet avsaknad av blyghet i den blyga kurtisen. Efter ett möte på Tivoli håller de varandras händer i ett skogsparti i Köpenhamn. Hon slutar vara fröken Petersen och blir Karla för honom. Hon tycker inte om namnet, säger att det påminner om barndomen. Hon är van att kallas Syster. Ändå: ”Kära Karla”. Sedan ”Kära Ginge”. Senare ”Ginge fågelvinge” eller ”Gingesälen”. Men Artur är fortfarande frånvarande, bortsett från breven. Denna dubbla tillhörighet genom så stor del av deras förhållande: att både vara där och inte. Ögonen är öppna. En sköterska kommer in och låter en droppe vätska falla ner på ena pupillen. När ger man upp en människa? Läkarna har sagt henne att han troligen är hjärndöd och inte kommer att vakna mer. Det har gått nästan peter nyberg vakna skogssjö 59

essä två månader. Men något i henne släpper inte taget. Hon reciterar hans dikter, hon reciterar sina egna. Hon spelar musik, sjunger Rørvigsvalsen. Kanske lika mycket för sig själv, för att imitera sitt eget behov av honom.

efter sig en dröm om hur det kunde ha varit. Också Karla möter sin mor. Hon får beskedet inne hos föreståndarinnan. Dagen efter ska hon gå ut till landsvägen och där ska hon mötas av sin biologiska mor.

kärlek kan se så olika ut . Maria

Så barnet måste drömma. Speciellt när hon inte sover under natten.

och Artur är så olika. Han med sin omfattande teoretiska förankring och ansenliga livserfarenhet, hon utan världsliga erfarenheter utöver jobbet på Sygekassernas Optik i Köpenhamn. Han fastslår reglerna. Redan i breven står det klart att han inte kommer att acceptera ett traditionellt äktenskap. Man och kvinna ska vara samman av vilja inte av äktenskaplig plikt. Han vill ha en öppen relation.

Han vill att de ska vara fria mot varandra. Och ärliga. Karla. Vad vill hon? Hon skriver inte än. Något måste finnas i henne som lockas, något annat som förfäras. De lever i Stockholm och Köpenhamn, längtande tills de gifter sig den 12 december 1936. Kanske är det den bästa tiden, medan de ännu längtar efter varandra, när de kan skapa illusioner av vardagen tillsammans.

modern är en vacker kvinna , men när de träffas tafatt. Hon vet inte vad som ska sägas, vad som bör förklaras. Karla är sex år. Vad förklarar man av världen för en sexåring? Nej, man mutar. ”Vi ska väl köpa något åt dig”, säger hon och går iväg med barnet efter sig. De går in i en park och plötsligt vill modern sitta. Det finns mängder av lediga bänkar men de sätter sig vid en äldre korpulent herre. Samspråkar.

Karla förstår inte sin roll. Vad gör hon där när modern ändå inte bryr sig om henne? Till sist vill hon hem. Paniken är nära. Modern tycks inte komma ihåg löftet om köp utan den korpulente och modern följer henne en bit.

Sedan vänder de om tillsammans.

Hon gömmer sig i slottsträdgården och när hon hittas skriker hon att hon hatar alla vuxna. Först i 18-årsåldern får hon veta att den korpulente var fadern, Karl Fries. Därav namnet, Karla.

”Fly, fly från tiden, sätt dig vid din morgons tröskel, uppdrag i din blick att nätter och dagar oberört kan glida dig förbi.”

i köpenhamn blir

de kvar efter bröllopet men det traditionella livet tråkar ut och de bestämmer sig för att flytta till Stockholm. Han reser först. En flykt?

Länge letar han lägenhet åt dem, till en början ovilligt. Så bundet att ha en bestämd plats menar han, att inte kunna resa när han vill. Varför är hon inte med honom, de är gifta, varför är de separerade: Hon i Köpenhamn, han i Stockholm?

Rørvig Rørvig aldrig jeg nogensinde glemmer det skønde minde fra Rørvig strand.

Redan från början överges hon. Karla växer upp på Jägers­pris slott, ett barnhem. Besöken från de biologiska föräldrarna är lyckostunder för barnen. Skuldmedvetna översköljs de av gotter och skryter efter mötena om sina föräldrar, som alltid försvinner och lämnar

60

peter nyberg vakna skogssjö

Hans ögon är öppna och måste vätas. Surret från maskinen. Några dagar innan händelsen kände han sig seg, lite sliten. Detta resande, värnandet om friheten. Den första oktober 1981 och han är inbjuden till Rotary på Operakällaren för att hålla ett föredrag om litteratur. Operabalkongen. Svagheten gör att han måste sitta ner. Hon är på mexikanska ambasadens middag. Hur han vitnar, stelnar, sjunker ihop. Hjärtat.

Ambulansen till Sabbatsbergs sjukhus. Respiratorn.

Hur de rusar in i sjukrummet, hon och Lars Gyllensten.

Beskedet. Hur hon återvänder. Dag efter dag. Han som ständigt har sökt sig bort från henne.

Artur Lundqvist och Maria Wine (andra och tredje från vänster)

fram till kriget vill jag tro att de har det bra, sedan blir han låst i Sverige och det blir vardag. Det funkar inte för henne heller. Plötsligt sitter de i en stuga på Dalarö tillsammans med Erik Lindegren och hans fru Laila. Egentligen borde det fungera, också Laila har poesi­d römmar, men danskan och svenskan kommer inte överens. De blir inte fiender men skyr varandra. Tvingas gå på mossa. Männen sågar ved i vedskjulet. Talar och sågar och kommer inte överens politiskt men gnider sina intellekt mot varandra, fattar dubbelsågen och stretar. Elden måste ha bränsle, hur klingan furiöst skjuts från höger till vänster. rastlösheten överväldigar Artur.

Redan innan kriget bröt ut nådde han sin smärtpunkt, under flera år samma kvinna och samma plats. Han bestämmer sig för att resa, så kommer det förbannade kriget och låser in honom. Han letar möjligheter och finner Norge. Lofoten, ett fiskeläger. Han reser, inte ett ord om att Karla ska med. Han vill fri.

Men det förbannade kriget kommer dit också, Norge ockuperas och han tvingas fly över Finland tillbaka till Dalarö. Under tiden har Karla lämnat anspändheten på Dalarö för Stockholm och Maj Strindberg, en lungsjuk men litterärt bevandrad vän, med fina känslospröt för poetiska bedömningar. De läser Edith Södergran. Karla kämpar med språket,

trots likheterna med danskan erövrar hon det inte.

Först när Artur återvänt till stugan på Dalarö beger hon sig dit igen. till en början är

han skolpojksaktig angående sitt äventyr. Efter några dagar faller vardagen över dem igen och misstrivseln blir värre. Anspänningen mellan kvinnorna och bullret mellan männen. Hon transformeras nu, det är nu hon långsamt blir Maria Wine. Men han trycker den nya identiteten tillbaka och kommer aldrig i framtiden underteckna sina brev med Maria utan med Karla, eller Gingevariationerna. Trots att hon blir ett med sin nya identitet. Men på Dalarö är han blir hård i sin kritik, okonstruktivt hård, retlig. På undervåningen sitter Erik Lindegren och förändrar poesins historia i Sverige genom sprängda sonetter som ska bli Mannen utan väg. På övervåningen trycker Artur Lundkvist in Maria Wine i Karla Petersens skepnad. Kvinnorna blir skuggor bakom sina män. Maria sjunker tillbaka ännu något år, först 1942 debuterar hon med några dikter i kulturtidskriften Horisont.

Artur återupptar kontakten med extremen Gunnar Eriksson. Många år tidigare har de skrivit en gemensam essä om jazz, nu har han blivit sexprofet i ett kollektiv i Göteborg. Tillsammans med några kvinnor och män sjunger han nakenhetens och frihetens lov.

Och lockar Artur. Inte tal om att Karla ska med. Åter försvinner han. Åter. peter nyberg vakna skogssjö 61

essä Ögonen. sonden. Ansiktet vitt, fårat. Hur länge ska hon hålla fast vid honom? Hans hand ännu varm. Hon knäpper på kassettspelaren. Trumpeten svävar in i rummet. Hon sätter sig bredvid kroppen. Om bara en glimt av liv därinne. En sköterska kommer med dropparna. Surret från maskinen som är hans kropps hjärta.

Handen är torr. Trumpeten svävar, i bakgrunden trummorna, en stadig rytmik. Men så snart den är invand förändring, trumpeten tar en ny lov, högre upp bland tonerna, rytmiken ökar intensiteten.

Bara en glimt av liv därinne. Handen är torr. Trumpeten i rummet. Ögonen, det fårade ansiktet. Trumpeten. En stadig rytmik. Hon knäpper av kassettspelaren. Om bara en glimt av liv. Maskinen hans kropps hjärta. En sköterska. Surrandet. Sonden. Hon knäpper på Kassettspelaren. Om bara en glimt av liv. hon ser honom skriva och hur han sjunker in i en annan värld, blir rofylld. Den dubbla tillhörigheten, att samtidigt vara där och inte. Hon längtar själv. Skriver men gömmer det skrivna under madrassen. Han hittar det och uppmuntrar, visar det positiva i hennes text. Åtminstone till en början. När hon debuterar finns redan poesins signum där, det aforistiska skrivandet, sorgen över kärlekens otillräcklighet. Artur är från början hennes huvudsakliga motiv. ”När du funnit lyckan / börjar den strax glida ifrån dig.” I början skrivs dagboks­poesin i mer förtäckt form. Övergivenheten och ångest­en beskrivs i allmänna ordalag men med en oerhörd intensitet. Hon är emo. Helt nära att brista skriver hon inifrån själva känslan av upplösning. Emotional. Givetvis inte i svärtat hår och hård kajal, tvärtom är hon en skönhet som framhäver sitt utseende. Men emo. Helt nära bristningen. 1943 i debuten Vinden ur mörkret är känslan av kamp mot att brista helt nära.

Fly, fly från dig själv, spänn de vilda hästarna för din kropp att den må slitas sönder för alla vindar.

Fly, fly från din kärlek, tänd ett bål på dina trasiga känslor att det må döda flamman inom dig.

Fly, fly från din smärta, tag en kniv och öppna såret att den må rinna ut i havet.

Fly, fly från tiden, sätt dig vid din morgons tröskel, uppdrag i din blick att nätter och dagar oberört kan glida dig förbi.

62 peter nyberg vakna skogssjö

Hennes man är i Gunnar Erikssons sexkollektiv i Göte­borg. Hur hanterar hon det? Visserligen har hon gått med på den öppna relationen men det är första gången han lämnar henne för något hon har kunnat ge honom. Det är ett första övergivande ur det äktenskapliga pers­p ektivet. Kanske inser hon och smälter långsamt ner detta faktum, skjuter undan smärtan så gott det går och accepterar. Under processen skriver hon ut sin ångest, ibland som skrik, ibland som lågmäld romantisk sorg.

Mitt liv är inte ditt och ditt inte mitt.

Skilda går våra vägar.

Du är soluppgången som bedårar den nya dagen.

Jag är solnedgången som tveksamt slocknar i havet.

Du är den klare, starke, med livslust och idéer.

Jag är den svaga, med drömmar och utplåning.

Min hand smeker din: dagen och natten tillhör aldrig varann.

Sedan ser hon sin frihets möjligheter. Hon är medveten om sin ytas fördelar och ser till att hamna i männens blickfång. Ofta säger de att hon ser ut s o m I n g r i d B e r g m a n , Au d r ey H e p bu r n o c h G re t a G a r b o. E l l e r s o m M a r i a Wi n e. N u ä r hon berömd som diktare och omsvär mad. Hon skriver och älskar. Innan 1940-talet är slut ska hon ge ut ytterligare tre diktsamlingar och bli en av 40-talisterna. Ibland är de samman ibland inte. Det spränger i henne, endast genom att imitera mannens längtan efter frihet kan hon bindas till honom. Endast genom att bli en imitation av den han är. Hon har många fler älskare än han har älskarinnor, han har sitt jobb, det är epicentrum i hans skakande värld, friheten syftar till nya upplevelser som kan transformeras till text. Epicentrum i Maria Wines värld är Artur Lundkvist. från mexico city 1946

ger han i ett brev sin välsignelse till ett förhållande med en venezuelisk poet, Barroeta, i Paris: ”Men om du känner något för honom och vet att han kan ge dig något, så har du

”Hur sällan ligger man med den man älskar, det blir nästan aldrig av och så ligger man med någon annan som man inte tror man älskar men som man kanhända älskade ifall man kunde släppa illusionen om den ständigt resande, ja, jag vet en hel del och alltid älskar jag någon.”

i högsta grad min välsignelse och jag önskar dig all lycka! Vad som finns mellan dig och mig berörs knappast därav, och vi ska inte vara varandras fängelse, därom är vi ju överens sedan länge. Jag tror också att du nu är erfaren nog för att klara dig och inte råka i olycka.” Även hon är illusionslös i sitt förhållningssätt till män och skriver helt öppet om ensamheten bland beundrarna.

Här ligger jag en mogen kvinna på trettiofem år och känner mig som nittio. Jag vet allting, allt som bör vetas. Männen tror de älskar mig, men jag vet bättre, det är sig själva de älskar, jag är blott ett led i deras utveckling, jag är ett språng in i deras liv eller ett tillbakatåg. Jag är en lugn vrå för några, för andra en plattform för deras exhibitionism, åter för andra är jag något ouppnåelig. Jag är ett experiment, en månskensnatt, ett överflöd av känslor, jag är ett djur som jagas och vill bli jagat, som fångas och vill bli fångat, för att åter uppnå en frihet, som jag egentligen inte vet om jag bryr mig om (ännu har jag inte lärt mig vad jag ska göra med den). [– – –] Han måste resa bort så att jag kan längta efter honom, alltså är det inte honom jag älskar utan den som ständigt är på resa. Hur sällan ligger man med den man älskar, det blir nästan aldrig av och så ligger man med någon annan som man inte tror man älskar men som man kanhända älskade ifall man kunde släppa illusionen om den ständigt resande, ja, jag vet en hel del och alltid älskar jag någon.

Ur Ring Ring, 1948

under tre decennier en nedåtgående spiral. Både närvarande och inte. Hennes självmordsförsök och neuroser. Dikterna om kärleken och älskarna, somliga viktigare, andra glömda. Så en vändning, shejken. En av världens rikaste män. Han kallar henne till sig och inreder sovgemaket. Hon kommer. Snart är hon fast i hans värld och vet inte hur hon ska ta sig ut, har inte kraft att bara resa sig upp och gå och Artur är på Gran Canaria med Lena och Maria Wine skriver ett brev, en bedjande röst inifrån henne om att han ska komma och rädda henne och hon skickar det, de har alltid varit ärliga mot varandra och det är trots allt deras fundament och han får brevet och öppnar det och vet inte vad han ska göra, han befinner sig i en annan värld men hon i samma och han packar sina väskor och ger sig av och befriar henne.

Men vad gör jag dem till nu? Var de verkligen på det här viset eller fantiserar jag? Jo, jag fantiserar, men bara lite och bara utifrån böckerna som skrivits om dem. Jag fantiserar dem. Men finns något förhållningssätt, något annat sätt att förstå än att använda sin fantasi? Skulle jag inte lika gärna kunna påstå att jag förstår dem?

Senare: Detsamma.

Men nu är ögonen öppna och han ligger helt stilla, bara maskinen hörs. Hon tar fram sin bok, ler, läser: ”Vakna peter nyberg vakna skogssjö 63

essä

”Vågen är fiende till kärleken – anlitar du dess balanskonst är det inte längre fråga om kärlek.”

skogssjö, slå upp ditt ögonlock”. Han tyckte om den innan.

Nu läser hon. Och tystnar. Men när hon tystnar uppfattar hon något i de öppna ögonen. En besvikelse, en reflex. Hon rusar ut men sköterskorna lugnar henne. När de kommer tillbaka ligger han helt stilla. Men andningen går lättare.

Rørvig Rørvig aldrig jeg nogensinde glemmer det skønde minde fra Rørvig strand. efter räddningen återvänder

de till varandra. De blir närmare. Visst reser de enskilt, visst träffar de fortfarande en och annan vid sidan av. Men de reser också tillsammans. Redan under 60-talet blir de klassade som säkerhetsrisker. Deras liv är inte det ordinära. Maria råkar ta sig en kommunistisk spion som älskare tills han är tvungen att fly väst. När både Artur och Maria är i Sverige läggs enorma statliga pengar på att iaktta dem.

Under 70-talet inbjudna till Sovjet och Kina, man förevisar dem polerade städer och Artur skriver hatade och älskade böcker om det kommunistiska idealsamhället.

Hos Maria märks intet. Friheten är hos henne bara en förevändning, Artur är hennes epicentrum. Till sist en förlikning.

Närmare än nästan nära kommer du aldrig din älskade Fjärmare än ett avskeds ”på återseende” kommer du aldrig från din älskade Ifrågasätt inte vem av er som gav mest eller vem som tog mest Vågen är fiende till kärleken – anlitar du dess balanskonst är det inte längre fråga om kärlek – Maria, så mycket besvär du gör dig för min skull.

Rummet är helt tyst, bara rösten, de första orden efter dvalan, som dröjer sig kvar sedan den tystnat.

64 peter nyberg vakna skogssjö

han överlever hjärtattacken men

är en annan.

Han skriver inte mer, färdigställer bara en bok om komans tillstånd med hjälp av Maria. Hon blir också en annan. I viss mån tystnar hon, hon har honom vid sig, det finns inte så mycket att skriva om längre. Då och då en dagboksanteckning, ofta beskrivningar av honom inifrån hennes kärleksfulla ögon. De är plötsligt gamla, ingen vitalitet kvar. Erövringarna är gjorda.

Hon kommer åt spärren på sjuksängen när hon ska böja sig fram och rätta till lakanen på andra sidan av honom och utan att hon vet hur det har gått till har sängen vikt ihop sig och fångat dem. Det är sista scenen i Potatishandlaren, jag undrar om Molin hörde talas om fadäsen innan han gjorde den där sista scenen: ”Om du rör dig blir det barn i maj”. Faderns glädje. Men här slår sängen ihop och de kommer inte loss. Inte födelsen. Döden. De skriker med sina svaga gamla stämmor. Men ingen hör. Då når händerna varandra och de tystnar. Det är som det är. De är gamla nu.

Räddningen är en vän. Hon kommer sent på eftermiddagen och har nyckel så att hon kan ta sig in. De räddas undan ännu en stund. Men han dör något år efteråt. Och hon dör men tio år senare.

Och deras liv framstår som mycket lyckligt och mycket olyckligt. Efter deras död är allt som återstår deras skrift: hans transformeringar av levandet sådant det föreföll honom och hennes längtan efter kärlekens läkande kraft.

peter nyberg

Den unge Sven Lindqvist gunnar lundin

F

ör några år sedan, 2009, inledde förlaget Atlas en återutgivning av Sven Lind­qvists verk. Samtliga böcker som i det följande tas upp finns där utgivna. I höstas kom också i pocket nittiotalsboken Utrota varenda jävel!, en undersökning på plats, i Joseph Conrads fotspår, av kolonialismen i Afrika.

Det är ett äventyr att följa Lindqvist i de böcker som inleds med Ett förslag (1955) och Handbok (1957) och som efter reseboken Hemmaresan (1959) avslutas, i ett semikolon, med Praktika (1962) och Myten om Wu-tao-zu (1966). Tankar och idéer är inte nya, de rör sig i själva verket i en essäistisk traditions sociala centrum, men hans sätt att finna och använda dem är personliga.

En sommareftermiddag på åttiotalet såg jag Lindqvist på ett stort bibliotek i Stockholm. Där fanns unga studenter i jeans och T-shirts och äldre akademiker i skjorta och slips; Lindqvist stod i foajén iklädd kaki­ skjorta och den sorts kort­byxor bärs av anglosaxiska koloni­satörer och upptäcktsresande i Tredje världen; bara tropikhjälmen fattades. Detta var, förstår jag nu, också en praktik. Redan med sina första indianböcker ville han praktisera det han läste. Den vittneslitteratur som därpå följde är av stort värde. Och det finns, märker jag snart, en logik och en kontinuitet alltifrån de tidiga essäerna.

Redan i debuten finns självständiga iakttagelser, ja en försiktig klok ton, som ville han temperera sig i det ”poetiska” femtiotalet. Även små doser kritik, eller harold bloomsk misstolkning, av den nye mästaren Vilhelm Ekelund. Vad som blev ett motto för denne – ”En författares ära: inte skriva något som han ej själv erfarit” – söker Sven Lindqvist, samtidigt som

”Det är inte vad man vet, utan hur man vet”

Gunnar Lundin Den unge Sven Lindqvist 65

essä

”I kinesisk filosofi finner Lindqvist en sorts idyll som ingår i uppfattningen av världen som rörelse och förändring.”

han följer mästarens spår och tecken, verkligen praktisera. I Praktikas avslutning befinner sig den trettioårige Sven Lindqvist i Peking och tecknen har blivit kinesiska ideogram. I ett så­dant samman­förs symbolerna för näsa och hjärta till ”näshjärta”. Redan från början mer analytisk än Ekelund syftar han ändå, som denne, till intuition och helhet. Det kinesiska tecknet, som avslutar hans i förhållande till tidsandan ”anonyma” femtiotal, står för ett tillstånd av vila, utan förhoppningar eller avsikter, då man söker sin väg.

E

n förälskelse är den adressat som tillför det praktiska sinnelaget i Ett förslag dess stundtals erotiska underton. Sven Lindqvist ser att klokheten inte behöver vara ond, dumheten inte god (som Almqvist en svart dag befarade); de historiska annalerna talar delvis ett annat språk, och motiverar småningom den sorts politiske resenär han på sextiotalet blev. Den praktiska viljan att förändra är både personlig och historisk och finns antydd redan i Ett förslag och i Handbok, till exempel i kritiken av Bengt Lidner (bara tårar, inte handling) och Epiktetos (anpassa sig, inte förändra). Han vill inte blott vara författare, utan som huvudpersonen i Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken, vara med och skapa historia.

66 Gunnar Lundin Den unge Sven Lindqvist

E

n skar p blick för chosefulla kollegor och vän­f örsumpade kritiker tillsammans med igen­k ännandets omedelbara sympatier bidrar också till att göra debuten till något mer än ett kompendium över en moralisk och litterär tradition. Tidigt finns upptäckten av sättets mening – ”Det är inte vad man vet, utan hur man vet”.

Under en vistelse på Island blir det karga horisontklara landskapet en bild för enkelheten och det stora perspektivet.

Ett förslag kan ses som en städning av de före­ ställningar vi får med från uppfostran och skolan.

I ett stycke om oskuld och erfarenhet upptäcker för­f attaren att oskuldens möjliga återfående, oskulds­ grund, ger förnuft och klokhet riktning. Vad den unge mannen helt naturligt är blind för, är att det detta tillstånd, att vara okunnig och vilja lära, också kan finnas senare i livet.

D

e fyra första böckerna (jag bortser från pamfletten mot reklamen) är alltså tillkomna med förälskelsens driv och sympatiernas seende hos en som söker sin oavhängighet. Efterhand ansluter sig Lindqvist till en mänsklig elementär filosofi och kultur, som blir bas för samtidskritiken. I Hemmaresan finns den paus där blick-

fånget vänds mot de grekiska värdarna pensionats­ värdinnan Mrs Cliff och munken Rodion, ”män­niskor vars självaktning inte är bunden vid prestationen”.

Lindqvist stammar från en medelklass där resultatet socialt och ekonomiskt är vad som räknas. Idag, då alla helst ska gå i gymnasiet och vara citoyens i en ny medelklass, har politikerna börjat räkna även kultur efter lönsamhet. Vara en nolla, ”anonym”, är liktydigt att inte ha nått resultat på den marknad som utgör det nya samhället.

När Lindqvist efter Hemmaresan i Praktika återvänder till essän, utgår han från en ekonomisk-politisk modell användbar psykologiskt på individer; en omstöpning av den grekiska läran om människans natur och mått. Då han sedan, från Kina inifrån, slår in på reportaget finns de essäistiska inslagen med som färgklickar i rapporter, analyser och statistik. ”Brottet”, från intim essäistik till politik, har således potentiellt bevarat hållningen i essäerna, deras hur. Sättet i, framför allt, Ett förslag och i Handbok, att granska och få en princip för förhållandet mellan liv och ”resultat” sammanför etik och estetik till en rimbaudiad med andra slutsatser än Rimbauds.

Det rustika hos denne unge man gör att, då femtiotalets litterära moden spolat förbi, det innersta i texterna står kvar som raukar, frilagt och aktualiserat i vår akuta samtid. I Vilhelm Ekelunds anda vill han fatta hur det han läser och möter håller att leva med.

Lindqvist finner en nordisk linje från Ehrensvärd och Thorild i ett sådant försök. Att skriva väl och leva väl blir analogt. Förmåga att godta sig i ett pauserat liv, med känsla för människans mått, i det ena, blir förmåga i det andra. Så är en ”författare för författare” just en författare för envar.

H

andbok inleds med berättelsen om en tid som vårdare för en yngling av högborgerlig härkomst vilken har svårt ta vara på sig själv. Seved framställs inte som en personlighet med vissa egenskaper, utan som en individ vars kapacitet inte kan tas i bruk. Kanske blir han så representativ i ett samhälle där teknologin får arbeten att försvinna. Utlämnad åt sina impulser saknar han förmåga till överblick och planering, och kan inte ta erfarenhet och söka förhållnings­sätt. Den

unge vårdaren märker också att det finns samband och analogi mellan det biologiska och det sociala. Måltiden, finner han sedan i Hemmaresan, gör att människan i en matsmältningsprocess gör det levande och jorden till del av sig, och så, som i en kärleksakt, gör sig till en del av världen och det levande. Då Seved lider av förstoppning noterar hans vårdare: ”Det allra mesta hos en måste vara normalt, för att man skall ha råd att förakta det normala.”

En slutsats av denna episod, som genom att inleda Handbok åskådligt sätter etiken framför estetiken, är att eftertänksamhet och dikt är ”vaktmanskap mot för­ nedringen”. Man kunde säga att Lindqvist börjar där Beckett slutar.

En sådan elementär inledning är viktig. Från en mänsklig bas följer så i Handbok studier, förvånansvärt kritiska för en sådan gröngöling, av Montaigne, Ehrensvärd, La Roche­foucauld (som kunde vara ett porträtt av en svensk akademiledamots melankoliska kvickheter), Almqvist, Klara Johanson. Och han finner att en författare inte behöver annan raison vivre än att vara personligt väsentlig. Och insikten om det personliga sammanhangets betydelse för att göra samhällskritik till mer än åsikter finns med, som återkommande tilltal, i de senare politiska böckerna.

O

ch även reseskildringen Hemmaresans anledning och motiv är att förhålla sig skapande till sitt liv. Essäernas sätt att läsa blir bild och princip för sättet att förstå den andre, med­människan. Om det mindre är vad man vet än hur finns den potentiella kunskapen i sättet. I essän om Stina Aronson ser han att kunskapande inte bara handlar om detaljer utan även om en stämning och ett sätt som får oss att hitta och vara hemma, skillnaden mellan obebodd och bebodd kunskap.

Ett stickprov räcker ofta för att utröna om en bok är läsvärd. Men den som skriver med hela sig fordrar ofta ett längre studium för att orden ska leva. Varje författarskap är ett klimat. Då vi blivit klara över det ser vi också sambandet mellan dikt och liv. De krav vi ställer på en roman, att delarna hör samman och att där finns centrala händelser och upplevelser, är desamma som vi kan ställa på våra liv. Med en sådan inriktning kan Gunnar Lundin Den unge Sven Lindqvist 67

essä även det till synes betydelselösa få en mening.

Det elementärt mänskliga, ”den enkelt mänskliga grunden”, tappas inte ur sikte. Robinson Crusoe blir symbol för vardagen upptäckt genom skeppsbrott.

Den förliste hade ju hemmavid enögt spanat mot en äventyrlig framtid och inte sett sin miljö som annat än en ort att längta bort från. På ön återvänder de dygder han i ungdomlig upprorsanda föraktat hos den äldre generationen. För att få omdöme, överblick och inriktning, borde man göra vardagliga ting – som att snyta sig! – med samma koncentration som man läser en tidningsartikel.

K

anske anar man också två författarvägar: den ena är den vardagliga, konsten att vara hemma och i välfärdsöverflöd och ..underhållningsmisär leva fattig, vilket indirekt blir kulturkritik. Den andra, som Sven Sven Lindqvist med Kina inifrån beträder, och som finns i nittiotalets Utrota varenda jävel!, att genom reportage och essäistik använda ett mer direkt politiskt tilltal.

I Myten om Wu-tao-zu finns vägskälet. Från att i de tidiga böckerna ha utgått från sin missanpassning i reklamens samhälle och i femtiotalets litterära kretsar, att ha varit ett undantag, och från detta tillstånd, i detta behov, sökt en bildning med motsvarighet i ett levnadssätt, tar han i Myten om Wu-tao-zu steget till det po­litiska. Boken inleds med en redogörelse för hur en kinesisk konstnär går in i sin egen målning och försvinner från en obehaglig samtid. Motivet finns i en roman av Hermann Hesse, som då han 1914 lagt sista handen vid boken får vara med om världs­k rigets utbrott. Hesse skriver då en essä där han försvarar den europeiska kulturen mot en trångsynt och militär patriotism. I Tyskland finns, starkare än i något annat land, en kosmopolitisk tradition, synlig i Goethes Weltliteratur och Schopen­h auers filosofi med mötet mellan väst och öst. Dagen innan hade en sådan essä passerat obemärkt. Nu är den farlig. Att kunna tala väl om fienden Frankrikes kultur var brottsligt.

Så följer i Myten om Wu-tao-zu ett avsnitt om idyllen i konsten. Schiller hade funnit ett orörlighets­ problem i idyllen; där stod ju tiden stilla. Ingen förändring möjlig eller önskvärd. I kinesisk filosofi finner då Sven Lindqvist en sorts idyll som ingår i 68 gunnar lundin den unge sven lindqvist

uppfattningen av världen som rörelse och förändring.

Det finns uttryckt i I Ching, förändringarnas bok, och i taoismen. Där blir den inte något statiskt utan återgång till en rousseauism, vila och återhämtande. Det här är teman som finns även i Ett förslag och i Handbok.

Men de får nya konsekvenser genom att Sven Lindqvist nu tillsammans med sin hustru bryter upp och reser till Kina och Indien. Mötena med misären och orättvisorna i de klassamhällen som kolonialmakterna lämnat efter sig blir avgörande. Det finns ingen anledning betvivla den övertygelse resorna givit, även om det händer att Sven Lindqvist någon gång blir den moralist han tidigare satiriserat. Från den ton som finns i att tala till ett du, ett annat undantag, i det amerikasvenska och europeiska samhället, går han nu till att bli en sakförare mot de västerländska kolonisatörernas ogärningar.

Boken avslutas med en motsvarighet till Göran Palms En orättvis betraktelse: redogörelsen för hur den västerländska demokratin bakom fraserna är baserad på en fortsatt hänsynslös exploatering av de människor som lever i de fattiga länder­na. Till synes samfällt, som då guden slängde stenar över åkern vilka förvandlades till krigare, uppstår en grupp politiska författare som går till angrepp mot kapitalism och imperialism.

Världen gick att förändra.

S

å har under årens lopp sextiotalsetiketten torkat och fallit bort, den duger väl nu knappast för andra än litteraturvetare, och individuella öden och författarskap framträtt.

För några har det då visat sig att kritiken utgått från en indignation som varat livet ut. För andra var det fråga om grupptryck och ungdomsförvillelser.

Jag har också en annan färskare bild av Sven Sven Lindqvist. En sommar­efter­middag för något år sedan kände jag igen honom i trädskuggan på grusstråket vid Mariatorgets gräsmattor, översållade av ungdomar med picknick i solgasset. Han satt i en litet märklig hukande ställning, som asiatiska människor gör. Associa­ tionen till tropikhjälm var borta. Och i hans blick fanns ett allvar; det var det som fick mig att vilja följa hans till synes motsägelsefulla vägar.

gunnar lundin

bertil pettersson

Har jag längre någon användning för mig?

Fyller jag någon funktion?

(Ur Livsryckningar, 2008)

Text: Håkan Boström Foto: Roos & Tegnér I SLUTET AV november 2010 kom ett brev med en bok. Sådant händer, men varför sänder någon i Malmö en bok till mig? I brevet låg Bertil Petterssons Haverier och i brevraderna stod att Bertil suttit framför teven några dagar tidigare och kramat tummarna i ett ohjälpligt försök att hålla mig kvar i ett frågesports ­program.

Trots hans stöd under sändningen hade jag misslyckats.

Av alla ord som kom till mig efter programmet hade Bertil hittat det rätta. Det jag ältat under halvåret som

gått efter inspelningen, missarna och tunghäftan som drabbat mig, var inget annat än ett haveri.

I boken skriver Bertil att han för många år sedan ville pröva några sidor ur ett större manus, innan han skickade det till ett förlag. Han sände sidorna till Ord & Bild, där nyenkelhetens pionjär Lars Bäckström var nybliven redaktör. Att välja avsnitt ur manuset vållade inga problem, värre var det med följebrevet som i någon mån borde förklara varifrån texten hämtats. Det blev ”Bäste Lars Bäckström”, håkan boström bertil pettersson 69

essä

sedan tog det stopp. Arket förblev vitt men avslutades längst ner med hälsningar och underskrift. Texten refuserades med redaktörens upplysande besked, ”Jag tyckte bättre om brevet än ditt insända bidrag”. Bertils snabba svar: ”Men publicera brevet då!” besvarade aldrig redaktören.

För mig var Bertils essäer om projekt som byggts upp, raserats och aldrig blivit någonting av en perfekt läsning.

Alla har vi någon gång havererat.

JAG GÅR TILLBAKA till mitten av 70-talet och hittar första mötet med Bertil. Då var vi båda med i Rabén & Sjögrens författarklubb, landets enda förlagsanknutna sammanslutning av författare, och fick kontakt genom mötesverksamheten. Bertil var väletablerad i förlagets författarstall, jag hade debuterat i början av 70-talet och fick tack vare klubben kontakt med förlagets författare, en illuster samling som jag tidigare bara mött i böcker och på tidningssidor. Efter några år hamnade jag i klubbstyrelsen och fick viss inblick i förlags­verksamheten.

Kontakten med Bertil etablerades genom att vi båda kom utifrån, Bertil hade trots sitt genuint stockholmska förflutna hamnat i Örebro, jag kom från Eskilstuna.

Under åren i klubben bytte vi några böcker. Jag fick Bertils diktsamlingar och envisades med att sända honom mina romaner, trots att jag fick klart för mig att prosa­sjok över många sidor inte riktigt var hans likör. Jag visste då, och fick än mer klart för mig under våra gemensamma år, att Bertil var en mycket mångsidig man. Förutom en seriös och uppskattad poet var han en lysande språkekvilibrist i den absurda svarta humorns skola, främst odlad i radion i samspel med partnern Lasse O’Månsson. Dessutom hade han långt innan vi möttes haft framgångar 70 håkan boström bertil pettersson

under pseudonymen Margaretha Malm, en mycket skygg kvinnlig poet som han skapat och efter några diktsamlingar tagit av daga då hennes poetiska kvaliteter renderat ett litterärt pris. Vid avslöjandet gjorde Bertil radioprogrammen ”Kloka gubben”, en serie som präglades av sjuk humor. Innan pris­utdelningen hade varken radioseriens skapare eller poeten Bertil Pettersson kopplats ihop med Margaretha Malm. När avslöjandet kom frågade en journalist lite infamt om Bertil kanske dolde sig bakom andra pseudonymer och fick svaret att han även gett ut böcker under namnet Sivar Arnér, en nog så dräpande replik.

I EN FÖRLAGSVÄRLD fylld av litterära trender och ständigt på jakt efter storsäljare blir utrymmet för ett så särpräglat författarskap som Bertil Petterssons allt mindre. Ändå har han på ett förvånansvärt sätt stått bi genom förlagsstormar och kriser. Han har kvar sin litterära ambition och hittar vägar att publicera sig hos förläggare som ser mer till det unika och egensinniga än till upplagesiffror och medial uppmärksamhet.

Bertil jubilerade i våras, vid fyllda 80 år har han ännu nya projekt på gång. I juni valde redaktionen för Dagens dikt, ett av Sveriges radios äldsta program, honom till månadens diktare. I en vecka läste han en dikt om dagen ur sina senare samlingar, som den ur Livsryckningar, på ålderns vår, 2008: Man lyser snart med sin frånvaro.

Man står vid ruinens brant.

Man stapplar på gravens brädd.

Man kallas hädan och lämnar in, stänger butiken, tar ner skylten, repar av och kilar runt hörnet och lägger näsan i vädret.

Man får snart falla i god jord.

NÄR BERTIL PORTRÄTTERAS brukar oftast två sidor av författarskapet beaktas. Dels är han den seriöse poeten som sedan debuten 1958 sänt ut ett trettiotal volymer poesi som inledningsvis stod surrealismen nära men med åren blivit alltmer mångsidig, eller säg för enkelhetens skull naknare och känslomässigt starkare, dels är han humoristen, särlingen som tidigt blev en av våra allra främsta företrädare för den absurda, svarta humorn. Med åren tycks de båda polerna ha förenats alltmer, vill man exemplifiera räcker det att gå igenom några volymer han sänt ut de senaste tio–femton åren.

Förutom den jag nyss citerade ur kan Vedbärerskan, en diktsvit med 52 exakt likalydande dikter samt en avvikande, samtliga försedda med skilda titlar, nämnas.

Sviten ställer frågan om en dikt kan uppfattas annorlunda och blir läst på skilda sätt utifrån titeln. Eller ta den närgående men anspråkslösa studien ”Enman”, han som kom till korta, körde fast, lät tiden gå, tänkte göra slag i saken och skaffade en handbok i konsten att ta nya tag. Glöm heller inte den lilla sagan om ”Karl Svensson”, som finns i två versioner, en där den lille mannen blir kvar i anonymitet och ensamhet vid sitt skrivbord och en där han lyckas, skriver storverket ”Överbefolkad ensamhet” och plötsligt räknas in bland nobelpris­ kandidaterna. Den som har lust att läsa om litteraturens snedsprång tar förstås till sig Att hitta vilse, en bok om pekoral. Vi vet att litteraturen sällan tas på så stort allvar som hos pekoralisterna.

TILL DEN SENARE delen av författarskapet ska också familjetrilogin räknas. För den som är obekant med Bertils författarskap är de tre prosavolymerna en utmärkt intro­duktion. Lättast är förmodligen att börja med andra delen, Om allting, bland annat eller En tid i Danmark, 1997, där han med lätt hand följer sin egen livsvandring. Följ därefter upp med Så är det bara, 1989, en studie i moderns försvinnande allt djupare in i senildemens och avsluta med En man hette Herbert, en folkhemsk saga, 2002, närmast en fiktiv dagbok förd av fadern under hans sista månader.

I den självbiografiska delen berättar Bertil om ett stycke Sverige som idag verkar mycket avlägset men som var vardag och verklighet för den generation svenskar som kom till världen under 30-tal och krigsår. Sett ur ett arbetarklassperspektiv såg landet ut så här. För-

äldrar som slet och släpade genom långa arbetsveckor, omoderna lägenheter, spisar och kakelugnar som sprängeldades för att hålla vinterkylan stången, sanitära förhållanden med kallvatten ur kranen över diskbänken och dasslängor på gården. Förhållandena var i stort desamma oavsett om man som Bertil framlevde sina barnoch ungdomsår i Gamla stan i Stockholm eller varhelst man levde i landet.

När barn från sådana miljöer kom i skolåldern hamnade de i den gamla åtskillnadsskolan, som nu är på väg att återinföras, tvärs emot all erfarenhet och vittnesgilla exempel från Bertil och oss andra ur samma generation som bär på liknande erfarenheter. För barn från arbetarklassen som prövade vingarna snäppet över lagstadgad skolgång såg den bildade klassens adjunkter inte sällan till att årligen reducera det de ansåg vara ett alltför generöst överintag av arbetarbarn.

Ur detta väcktes lusten att skriva, med den också drivkraften att överraska, formulera sig humoristiskt med absurd svärta som avväpnar mottagaren, lyssnaren.

Bertil berättar hur det mångåriga samarbetet med Lasse O´Månsson, den ende irländare som är född i Sala, växte fram, utvecklades och blev framgångsrikt långt utanför radiostudion. Margaretha Malms korta saga och möten i förlagsvärlden är andra hållpunkter. Som redan sagts delade vi förlag några 70-talsår och i boken möter jag vänner vi minns och hågkomster vi delat.

I TVÅ STARKT dokumentära prosaberättelser skildras föräldrarnas sista tid, böcker som skrämmer därför att så här kommer framtiden att te sig för många. Samtidigt, och långt utanför litterära måttstockar, präglas dokumenten av Bertils omsorger, närhet och kärlek till sina dagars upphov, en självklar, livslång och djup ömhet som funnits genom livet och inte förtärs eller förminskas av något ovidkommande under den sista tid de får tillsammans, familjegemenskapen står över det som hos andra skulle vara liktydigt med uppoffringar.

Titeln Så är det bara har han hämtat från modern, ett uttryck hon använde i sina för varje stund alltmer begränsade försök att samtala med sonen vid hans så gott som dagliga besök vid sjuksängen. Genom hela boken registrerar han dagssituationen på avdelningen, förtjänster likaväl som en mild men ändå bitande kritik växer fram under året han näst intill dagligen besöker mohåkan boström bertil pettersson 71

essä

dern. Han redovisar moderns dagliga stämningslägen och återger samtalen dem emellan. Sjukdomen medför att hon försvinner allt längre bort i det obegripliga men han rättar henne aldrig, frågar istället vad hon avser och hittar stödjepunkter som i bästa fall leder till korta samtal och gemensamma minnen. Det är ett oerhört tålmodigt sätt att försöka nalkas den sjuka, som ibland leder framåt men lika gärna kan hamna längre in i det oförståeliga. Som studie i ett sjukdomsförlopp ger den minst lika mycket tillbaka som det som inhämtas från faktaskrifter, den stora skillnaden är att det inte är fall och exempel utan djup mänsklig kontakt som berör läsaren.

PORTRÄTTET AV FADERN, En man hette Herbert, en folkhemsk saga, tillhör i all sin enkelhet de små, oförglömliga mötena med en människa man aldrig träffat annat än i litteraturens värld. Herbert, Anna och tre söner har levt i Gamla stan i Stockholm och haft sommarstugan i Snättringe som replipunkt. I hela sitt arbetsliv har Herbert varit vägare och mätare vid Stockholms Stads Vägare och Mätare, det sista skrået.

När läsaren möter honom har han fyllt 80 år, en ålder han aldrig trott sig få uppleva. Han ligger på Serafen men flyttas till sjukhem innan sonen tar hem honom till sig i Örebro, där han får leva sin sista tid. Dagboken han för hör på något sätt samman med hans yrkesverksamma tid, dagligen nedtecknar han sina värden, vad han äter, det senare med saknad då inget smakar längre, han får inte i sig mer än få tuggor.

Visst har han det bra hos Berra och sonhustrun, de gör allt för honom, men han hittar inte sina tankar och hur han än vänder sig har han ättestupan inom sig. Min-

72 håkan boström bertil pettersson

nesbilder far förbi, passerar som blixtar genom honom och är borta lika snabbt som de kommit. Han har alltid älskat sin Anna, aldrig sett åt några andra och aldrig har han daltat med grabbarna. I sina bästa stunder, när timmar med värk gett med sig en stund, tror han att det ska ordna upp sig till sist, annars skulle väl inte doktorn besvära sig med att komma nästan varenda dag.

Mellan dagliga uppgifter om mat, vikt, temp, medici­ nering, blodvärden, hosta, värk och allt som fyller de vakna timmarna passerar livet förbi i korta glimtar. Visst borde han ha hjälpt Anna mer än han gjort, var han för hård mot grabbarna, inte var det fel när han sa ifrån och blev ovän med svågern, skitstöveln som gav sig på honom sedan de kommit ihop sig om politiken, för att inte tala om allt som hänt på jobbet och ansvaret han hade för kåken där de bodde. Han minns men rann­ sakar inte, det han gjort i och av livet står han för. Morgonen då livet rinner ut har han samlat all sin tid hos sig, och andas ut för sista gången.

Det är ett ömsint porträtt, ett gripande möte med ett liv som tack vare sonen Berras förmåga att fånga det unika i det vardagliga delar med sig en folkhemsk saga vi känner igen från tiden då Herbert och alla andra byggde det svenska samhället starkt och solidariskt, långt innan egennyttan fick vår välfärd att krackelera, brista och rämna.

NÄR JAG i brev till Bertil nämnde att jag avsåg att publicera något om hans gärning fick jag snabbt svar med uppmaningen: Skriv inget om korven, den har förföljt mig halva livet, det räcker och blir över gott och väl. Därför har jag inte sagt ett ord om korven i de här raderna, läsaren torde ändå hitta fram till den. 3

Psykologisk realist i brytningstid till de författare som

numera sällan uppmärksammas i Sverige och Finland hör Theodor Fontane (1818-1898). En del har läst någon dikt av honom, flera har troligen sett någon filmversion av hans roman Effi Briest från 1895. Att Fontane förblivit relativt anonym kan ha flera skäl.

Ett är säkert att den epok då han verkade, wilhelmstiden med det tyska enandet 1871, i dag möter mindre intresse. Något som erinrar om vår svenska ”gründertid” under Oscar II.

henrik sjögren Theodor Fontane – förnuft och fantasi Carlssons 2012

Fontane var av reformert hugenottsläkt. Han var liksom sin far utbildad till apotekare, detta i ett Tyskland där de flesta medborgare ännu hade fastställda sociala roller samtidigt som industrialiseringen skapade nya möjligheter och inte sällan statusförvirring. Det gamla tyska samhällets värden ansattes av författare och reformpolitiker som drev på för ett modernt genombrott.

I detta övergångsläge och som de nya värdenas språkrör får Fontane betydelse.

Han lider inför den nya penningseliten, han dras till det gamla samhällets människor med deras dyrköpta erfarenhet och fasta karaktär. De övre skikten hade ljusa och mörka sidor, men”Den som vill avskaffa adeln, avskaffar den rest av poesi som finns i världen” påpekar han.

Samtidigt avskyr Fontane det äldre samhällets stela självtillräcklighet. En ny tid kräver nya egenskaper. fontane vill som det enade Tysklands krönikör pejla vad Preussen egentligen är. Han stöts tillbaka av dess sociala självhävdande och ser det polisiärt reglementerade och samtidigt överhetsgodtyckliga som en skam. Bismarck väcker hans hatkärlek. Preussens vacklan mellan utrikespolitisk fasthet och osäkerhet ser Fontane så: ”Alltid i släptåg, i dag på Ryssland, i morgon på Österrike. Det ligger något i att kalla Preussen en gökunge. En stat som vill bestå och vara mer än en tillfällighet måste ha naturliga gränser och representera en nation.” Även den preussiska synen på utbildning som evigt pluggande utan bildning väckte Fontanes olust. Han

recension Theodor Fontane – förnuft och fantasi 73

lovade att ”till sitt sista andetag bekämpa åsikten att normalstudenten eller den utexaminerade patentpreussaren representerade mänsklighetens blomma”.

Fontane sökte ofta förebilder utomlands, hos de franska psykologiska författarna, hos engelsmän som Charles Dickens och inte minst hos den då så populäre Walter Scott. Också motiven var internationella. Danska motiv återkommer och två dikter från 1840-talet behandlar ”Der Wenersee” och ”Der Wettersee” (Vänern och Vättern).

Fontane söker se igenom människornas fåfänga och förklädnader, låter oss ana deras inre, förbisedda storhet. Hans verk ser saker från flera sidor och han dömer sällan hastigt. Alltför fasta värderingar

hindrar mognadsprocessen, fastslår Fontane. Dialogen i verken har ansetts banbrytande då den tycks fångad i stunden och drivs framåt på ett ”fontaneskt” svävande sätt, någon som har sagts höja berättelsens spänning. Om det kan man tycka olika.

Kanske upplever både läsare och forskare i dag i dessa verk som förebud om nyare, postmoderna synsätt som vi kan ta till oss. man kan anta att Henrik Sjögren, känd journalist och teaterkritiker, har dragits till Fontane av liknande skäl. I en bok som heter Theodor Fontane - förnuft och fantasi (Carlssons 2012) söker Sjögren genom såväl ingående referat av verken – kanske väl detaljrika - som en serie skisser av tidsbakgrunden visa fram den tyske diktaren

74 recension Theodor Fontane – förnuft och fantasi

så att även en läsare som saknar förkunskaper får glädje av det.

Sjögren menar att Fontane gradvis fördjupade sin syn på människorna, och även vann gensvar för sina verk genom varmt läsarintresse och stigande upplagor. Från tidiga böcker om vandringar i Brandenburg, över romaner som problematiserar viktiga skeden i Preussens väg – såsom Vor dem Sturm 1878 och den posthumt utgivna Der Stechlin 1899 – till den nytert spefulla teaterkritiken och de sista årens succé Effi Briest, bär hans väg stadigt uppåt. Att själve Thomas Mann, som på 1890-talet övertog rollen som tysk stjärnlitteratör, hyllade Fontane som det modernas föregångare fick därvid betydelse. med romanen Effi

Briest lämnade Fontane sin historiska rannsakning av Preussen för ett tidsdrama som på bas av en verklig händelse – en duell med dödlig utgång mellan officerare, utöst av en kvinnas otrohet - vilket utlöser hennes ångerfulla förtvivlan, sociala degradering och tidiga död. Romanen belyser en hustrus rätt att följa sin vilja och sitt hjärta. Effi Briest gifts som ung, beundrad yrhätta bort med en äldre, adlig tjänsteman i landsorten. En man som hon senare bedrar, då hon börjat inse hans konventionella och okänsliga sidor. Intrigen är dock mer subtil än så, och Fontane uttalar i brev och anteckningar att man gärna får anlägga olika synpunkter på gestalterna. Hur kan den klokt sansade Innstetten så sakligt, utan egentligt hat eller agg, besluta sig för att döda rivalen Crampas? Låter han med avsikt därtill Effi leva vid sidan av husjungfrun Johanna, som är hans egentliga partner?

Har hämnden på en av de förbjudet älskande – à la Shake­s peares Othello – inslag av bisexuellt triangel­drama?

Man kan undra, men inga svar ges.

Sjögren hjälper oss ana det finmaskiga psykologiska förloppet och ger även prov på hur den senare, livliga Fontaneforskningen – bl a i Sverige – har sökt bena upp Effi Briests historia. Den som skapade denna litterära gestalt hade genomgående blick för kvinnors psykologi och sociala villkor, så mycket är klart. Åtminstone i detta liknar Fontane samtida som Gustave Flaubert och Leo Tolstoj.

Fontane ville med egna ord lyfta ”det dunkla i ljuset”. Till detta hörde såväl individens mörka drivkrafter som sociala regler och tabun som kan hämma mänsklig utveckling. En och annan läsare kan tycka att dialogen hos Fontanes gestalter inte alltid belyser deras väsen. Talet framstår ofta som sökt, som fyllt av vardagsbekymmer. Han hade lätt att fängslas av det udda och kuriösa, och hans delvis romantiska, delvis naturvetenskapliga beundran för det ”som flyter” – i som utanför människans psyke - kan tyckas vittna om en obeslutsamhet, ett ofullbordat ställningstagande, mer än som en förtjänst. Fontanes gliringar mot den ”konventionella” moralen kan också trötta: ”Människan vill leva och vill varken vara from eller kysk eller sedlig – det är bara konstlade egenskaper av visst men alltid tvivelaktigt värde, eftersom de saknar äkthet och naturlighet”.

”Fontane söker se igenom människornas fåfänga och förklädnader, låter oss ana deras inre, förbisedda storhet.”

henrik sjögren har gjort en stor insats genom att lyfta fram en förbisedd författare vars verk, inte minst hans tidskritik och historiefilosofi, oförtjänt har förbisetts. Som en röst från en tysk period då mycket utvecklades och då bärande inslag i det moderna Europa tog form förtjänar boken om kosmopoliten och människoskildraren Theodor Fontane läsare.

Carl Johan Ljungberg

recension Theodor Fontane – förnuft och fantasi 75

Recension

Spänning i snabb takt roy michelson är född i Närpes 1934 och bor där. Medan glöden falnar är hans tionde bok. Hans roman Den inbillade friheten (1990) nominerades för Runebergspriset. I Medan glöden falnar är huvudpersonen densamme som i Arctic Marble (1995), nämligen Richard. Nu fyller Richard 70 år, och vi får följa med honom på en bilresa till Sverige och Norge, samtidigt som mysteriet kring hans stulna båt tätnar.

Boken är enkelt uppdelad i två delar: del I (sidorna 7–74) och del II (sidorna 75– 128). Något som gör att jag har svårt att bestämma mig för huruvida boken är en (kort) roman eller en lång novell. Hur som helst, en spännande historia är det, ”med driv i stilen”, som det utlovas på bak­sidan.

Takten är snabb. I den första delen fyller Richard 70, men eftersom han inte vill fira bestämmer han sig för att sätta sig i sin gamla Volvo och åka bort på födelsedagen. Han bor någonstans i den österbottniska skärgården, och redan på sidan åtta har han kommit till Åbo och kör ombord på Silja Europa som tar honom till Stockholm. Innan vi hunnit till sidan trettio har Richard hunnit köra genom Sverige till Norge, och efter en liten paus i Oslo åker han vidare. Under resans gång får han veta att båten han hörde på natten, innan han åkte i väg, var hans båt, och att den blivit stulen. Polisen därhemma vill gärna komma i kontakt med Richard. Men Richard åker vidare, från Oslo mot Hamar och Elverum, och rätt snart tillbaka till Sverige. Medan han kör blickar han tillbaka på sitt liv, minns gamla platser i Sverige och i Norge, platser där han bott, arbetat eller annars bara besökt. Tillbaka

76

recension medan glöden falnar

i Sverige besöker han sin gamla vän Kalle, som flyttat från Finland till Sverige för gott (och lovat att aldrig mer sätta sin fot på finländsk mark). Stilen bryts ibland, av, i mitt tycke, märkliga citat, till exempel då Richard tänker på Kalle och på den avlidne Viking, och på ”vilka enastående typer” de är. ”Deras gener borde bevaras åt kommande släkten. Till exempel i en spermabank från vilken lesbor och andra barnlösa kunde få sperma.”

På den sista sidan i första delen är Richard tillbaka i Åbo, och då del två tar vid på nästa sida är han redan tillbaka hemma. Och nu börjar mysteriet med den stulna båten. Båten har återfunnits oskadd på en kobbe inte långt från Richards stuga, men eftersom man inte hittat någon människa draggar man nu efter den förmodade båttjuvens lik. Richard tar itu med egna undersökningar, och hittar rätt snart båt­ tjuven, som simmat iland på en ö och sitter fast där. Efter många om och men får han höra historien: båttjuven är en ung man från trakten, som redan som barn hamnat i dåligt sällskap, som man säger, och vars problem sedan eskalerat så att han nu befinner sig på flykt undan den rysk-estniska maffian. Då båttjuven, av rädsla för att Richard ska ringa polisen, slänger Richards mobil i sjön och Richard svarar med att ge honom ett knytnävsslag kommer än en gång ett av dessa underliga citat: ”Det är endast ett lyckat samlag, som kan jämföras med känslan efter perfekta höger- eller vänsterkrokar, tänker han.” Å andra sidan utgör de här citaten en kanske välkommen kontrast, som får läsaren att för en stund stanna upp.

Medan glöden falnar är en spännande bok.

roy michelson Medan glöden falnar Scriptum 2012

”Om det är något boken är, så är det spännande.”

Allt går snabbt, likaså läsningen, och spänningen håller läsaren stadigt i sitt grepp.

Språket håller en relativt hög nivå; någonstans fattas en bokstav eller en punkt, en särskrivning hittar jag, men överlag är det inget fel på språket – som dessutom blandas med en skriven dialekt, som dock inte är svår, men som ger en viss genuin känsla i dialogerna. Richard blickar tillbaka på sitt liv, tänker på sin förestående död, samtidigt som han hjälper båttjuven att börja ett nytt liv, en möjlighet han avundas. Det jag saknar i boken är en närmare bekantskap med karaktärerna. Richard är huvud­personen, därefter har vi båttjuven Jack, på några sidor vännen Kalle, och ibland skymtar Richards fru Britt fram, men vi kommer aldrig

människorna riktigt nära. Vi vet vad som händer dem, men inte riktigt vad som händer inom dem. Kanske kräver spänningsmomentet att man skalar av så här? För om det är något boken är, så är det spännande.

Därom råder för min del inga tvivel. Men jag skulle vilja se lite mer av Richards tillbakablickar. Hur tänker den gamla mannen?

Boken är lite som en film, där åskådarna får följa med händelsernas utveckling på avstånd, och där just händelserna ligger i fokus – men vad som rör sig hos personerna vet vi inte alltid, och någon djupare innebörd i händelserna kommer inte riktigt fram. Men å andra sidan behövs det kanske inte alltid.

Petter Björk

Läsning som ger mersmak förlaget under presenterar

en mycket välkommen nyutgåva av en av nittonhundratalets allra styvaste stockholmsskildringar, Henning Bergers roman Drömlandet, ibland även kallad Hägringen.

Liksom så många andra berättelser om drömmar och hägringar handlar boken om sköra och snart nog brustna illusioner.

En enkel vaktmästarfamiljs tillvaro i 1880-talets Stockholm börjar plötsligt te sig guldkantad och löftesrik. Man erfar att en rik ”onkel” ligger svårt sjuk, och man räknar med att snart få ärva honom. Familjen hyser ingen egentlig sympati för gubben, som varit hård och elak och tjänat sin stora förmögenhet genom att låna ut kapital mot ockerräntor.

Men man är livligt inställd på att bevaka sina intressen vid arvskiftet och erhålla sin beskärda del av syndapengarna.

Dessa lite tarvliga, mycket mänskliga och till sist ömkligen krossade storhetsdrömmar elektrifierar för en tid familjemedlemmarnas liv och hänger så småningom som ett ångest­

henning berger Drömlandet Under, 2011

recension drömlandet 77

Recension laddat moln över deras huvuden. Alla har blivit så snälla, aktningsfulla och inställsamma mot vaktmästare Bendel och hans anhöriga – men förväntningar är en sak och juridiska bekräftelser en annan. De stolta beräkningarna erhåller åtskilliga frågetecken i marginalen; man får inget bestämt besked i arvsfrågan förrän testamentet blivit uppläst. Och då står de förväntansfulla anförvanterna i stället med ett skimmer av den bortgångne ockrarens grymma löje över sig: han har dragit dem alla vid näsan.

Ordet tragikomedi tycks nästan för svagt för att ge en rättvis föreställning om den konstnärliga kraften i dessa både pinsamma och gripande scener, där författaren förenar den mest isande vassa satir med äkta medkänsla.

Som omgivning till den lilla familjens snöpliga drama fungerar dels den pampiga dåtida stockholmska vaktmästarkåren – av­ bildad nästan direkt efter verkligheten, med suverän säkerhet, besk ironi och imponerande detaljkännedom – och dels årstidsscenerierna i den oscariska huvudstaden. Bergers impressionistiskt målade stockholmsvyer är i denna roman fullt jämförliga med Strindbergs i Röda rummet.

Enligt litteraturhistorikern Fredrik Böök (se dennes Berger-porträtt i Resa kring svenska parnassen, 1926) avslöjar en sådan jämförelse dock att den yngre diktaren rör sig på ett enklare plan, att han är ytlig och nära nog själlös. Hos Strindberg kan skildringskonsten stå i tjänst hos tendentiösa eller konstnärliga syften. ”Hos Berger är den självändamål: intrycken för intryckens egen skull.” ”Han eftersträvade fantastiska och mys­ tiska effekter”, menar Böök, men ”impress­ ionismen räckte inte till för några själsdramer.”

Efter en ny genomläsning av Drömlandet blev Böök emellertid häpen över att även person­gestaltningen där var så levande. ”När jag nu läser om detta parti efter sjutton år,

78

recension drömlandet

”Ordet tragikomedi tycks nästan för svagt för att ge en rättvis föreställning om den konstnärliga kraften i dessa både pinsamma och gripande scener”.

så är jag helt enkelt förvånad: jag visste inte att det var så ypperligt, och jag betvivlar att jag den gång boken kom ut gjorde den full rättvisa.”

Ja – hur förhöll det sig egentligen med den saken?

När boken var nyutkommen recenserades den av Böök i SvD den 21 november l909.

Den entusiastiske anmälaren konstaterade där att många av stockholmsbildernas detaljer var ”bärare av suggestiva själstillstånd, man känner luften bölja kring sig och ser ljusets lek.”

I Bergers bästa texter var intrycken ingalunda ”självändamål”. De fungerade mycket riktigt som ”bärare av suggestiva själstillstånd”: utgjorde psykologiska speglingar av rörelser i de skildrade personernas inre.

Den unge docenten Böök hade alltså detta klart för sig 1909. Det var i stället sjutton år senare, när han som mäktig professor företog en resa kring svenska parnassen, som han inte klarade att göra ”full rättvisa” åt denne diktares stilkonst.

Böök var en lysande uttolkare av många författarskap. Men Henning Bergers livsverk hade han i sammanfattningens tid, efter diktarens bortgång, fått om bakfoten. Han såg sig då blind på en del volymers drag av brödskriveri och urskilde inte vad som var Bergers styrka – inte bara i Drömlandet, utan också i andra romanavsnitt, och i de bästa novellerna: samspelet mellan realistisk miljöteckning och subtilt antydande psykologi.

Det finns skäl att framhålla detta, eftersom flera senare litteraturhistoriker här påverkats av Bööks bild. Nyutgåvan av Drömlandet kan nog inspirera till en mer generös uppskattning av Henning Bergers författarskap – särskilt om förlaget följer upp den med ett urval av hans bästa noveller.

Lars Krumlinde

Den perfekta ingången medan sommaren fortfarande

var lovande satt jag och en vän på fik i Vadstena och pratade poesi. Vi bedömde vilka av de ännu levande svenska poeterna som hade varit viktigast för oss personligen i förhållande till vilka vi tyckte var skickligast. Vi var slående överens om de två både viktigaste och skickligaste poeterna.

Först kom givetvis Tranströmer, något annat det år som han hade fått nobelpriset vore vanvördigt. Det andra namnet var Lars Gustafsson. För min vän var det en livskamrat, för mig en senare men inte mindre angenäm bekantskap.

Någon vecka innan hade jag läst Gustafssons Elden och döttrarna. Boken består både av nytt material och gamla dikter i ett nytt sammanhang. Framför allt ger den en förklaring till författarens storhet. Dikterna tar utgångspunkt i det helt vardagliga. En bild eller en rörelse beskrivs och denna bild eller rörelse förvandlas i slutet av dikten till något essentiellt mänskligt. I ordet förvandling finns den magi som jag fascineras av hos poeten. Något händer med helt ordinära beskrivningar som gör att de också kan stå för mänskligheten i stort, så händer till exempel i den inledande dikten ” Haren”. En eftermiddag ser jaget en hare ”mellan syrenen och vinbärsbusken”.

Den sitter helt stilla och jaget blir ”rörd, nästan smickrad” över det förtroende han tillskriver att haren ger honom. Nästa dag finner han haren på samma plats. Därefter vänder dikten: Det var nästa dag jag insåg att han måste vara blind.

Det var när jag fann honom drunknad och mjuk som en trasa intill båtbryggan. Vad jag hade sett som stilla lugn och tilltro var blindhet och inget annat.

Texten är enkel att ta till sig på ytan, men under det uttalade vilar filosofens djup. Blicken som iakttar omvärlden är nyfiken, utan förutfattade meningar. Det gör att läsaren ser sin omvärld med barnets vetgiriga ögon, men med den lärda människans intelligens. Tillvaron och det första intrycket av en företeelse ifrågasätts och undersöks utan att bli raljant.

Miljöerna skiftar genom boken men Lars Gustafssons berättarröst rör sig genomgående nära, oavsett om den befinner sig i naturen i Västmanland, på bokmässan i Göteborg, bland Roms katakomber, i Stockholms tunnelbana, på Västervåla kyrkogård eller vid Ellinores bageri i Norberg. Det som för andra poeter tycks vara problematiskt blir för Gustafsson möjligheten att anlägga en ny aspekt på existensen. I boken finns också enkla vardagliga kärleksbetraktelser som ”Genom Spegeln”.

lars gustafsson Elden och döttrarna – Valda och nydikter Atlantis, 2012

Käraste sovande så långt ifrån varandra delar vi ändå natten Och vi drömmer varandra Om jag vaknade nu skulle jag inte finnas.

Jag drömmer dig som drömmer mig.

Om jag väcker dig kommer jag att försvinna.

Det stora med Elden och döttrarna är att den är allmängiltig. Visst kan man följa filosofens existentiella djupdykningar men man kan också låta bli. Även på ytan är iakttagelserna skarpa och säger något om hur det är att vara människa i vår tid. Vare sig Gustafsson har blivit en följeslagare genom livet eller är en nyligen upptäckt vänskap är han värd att utforska och Elden och döttrarna är den perfekta ingången.

Peter Nyberg

recension elden och döttrarna 79

Recension

Pretentiöst ja, hybris nej nu är marie norin här

igen med en gungflytext, en i grunden poetisk romantext om vad som händer inne i en grabb, fast projicerat ut, alltid så, när mamma dött av en märklig slump under charterresa i en sandstorm där hon blev biten av något giftigt djur.

Rent kvantitativt handlar texten mest om hans kamera och om den är av plåt eller plast, om den någonsin tar ”sanna” bilder av nånting, om hans starka upplevelser av fåglar, himlar och ljusskiftningar (vit, vit är kakelfärgen på en skoltoa) som trivialiseras ner av textens synnerligen avsiktliga översaklighet och ständigt tjatande osäkerhet om vad som är fågel eller hopvikt papper, vad duvhök, vad fiskmås, om morsan sa nåt eller inte sa nåt, om det var ett ”kräks” som kom i ångesten eller inte riktigt ett ”kräks”.

Marie har i en självpresentation sagt att hon som barn läste Harlekinromaner paral-

lellt med Brott och straff och Det andra könet. ”Varje bok som bjuder motstånd stannar kvar som en oro. Harlekinromanerna är lite som att kissa eller sova”. Hon säger att bägge dessa stråk finns i hennes texter nu och lägger till ”om det sentimentala är en perverterad form av leda… och hybris en perverterad form av pretention – ja då har du mig (på båda ställena)”.

Här är hennes ämne separationens värsta svärta, hur en ung pojke förlorar sin mor. Men avhandlingen är sannerligen inte sentimental utan omvänt känslosam: skreden i känslorna pekas hela tiden ut som skred i rummet, tyngder som omfördelas, yrsel som ges de mest detaljerade beskrivningar, tvångsmässiga tankar om jordrotationens hastighet kan ändras genom att man bygger hus som ersätter nedhuggen regnskog. I en alldeles fantastisk uppfinningsrikedom skildras det

marie norin vit vit Norstedts, 2012

Med rastlöshet under ytan huvudpersonen i

Jenny Björklunds andra roman Bara gå har myror i kroppen. Utifrån sett är hon en vanlig ung vuxen, hon studerar juridik och kämpar med att ta sig i kragen och skriva sitt examensarbete, hon har en nära vän och några bekanta, hon har haft ett antal pojkvänner och har precis inlett ett nytt förhållande. Men inuti henne är det något som inte stämmer, hon bär på en kvävande känsla av tomhet och har svårt att slappna av. Det är ett bekant tema som får tankarna att gå till bland annat den svenska författaren Johanna Nilssons Rebell med frusna fötter (2001).

Bara gå är skriven i andra person, ett berättargrepp som paradoxalt nog både skapar

80 recension vit vit • bara gå

närhet och distans. Närhet, eftersom duet kommer väldigt tätt inpå läsaren, något som för en del kan te sig störande men som jag tycker fungerar förvånansvärt väl. Distans, då det ger intrycket av att det är huvudpersonen som betraktar sig själv utifrån, oförmögen att hitta den punkt i sig själv som hon kan vila i, oförmögen att vara ett obetraktat jag.

Huvudpersonen kämpar med att slappna av, men hon är full av ambivalenta känslor, som här när nya pojkvännen Martí går ut för att köpa mjölk en morgon: ”Du sitter låst på sängen och tänker att du inte riktigt vet hur man gör det här med tvåsamhet. För någon del av dig hoppas att han inte ska komma till-

jenny björklund Bara gå Schildts & Söderströms 2012

oerhörda via det fullständigt triviala, som en formlig mättnad av trivialiteter där själva mättnaden får bli tecknet för tragedin.

Sorgen skildras inte som tårar utan som en karneval av dess besvärjelser. Samtidigt ifrågasätts teknosamhällets sanningsmöjligheter. Kameran fyrar av sitt tjck-ljud (som pojken älskar) men frågan är om en enda bild blir ”sann” mot den upplevelse sinnena ger – sinnen och teknik rentav gäcksamma på varsina sätt.

Det utelämnade i texten blir alltmer pockande genom sin totala frånvaro: ”känslan själv”, den benämnda upplevelsen som ju ständigt lånar sig åt det sentimentala.

Kanske är det här en tendens i tiden. Vi har matats av så många hårdkokta kriminalintriger som förevändning för samhällsdebatt och gud vet allt med Högre Syftning, att nu är måttet rågat. Malin Nords Stilla havet, Mattias Alkbergs Era svin, Mats Kolmisoppis Undantagen – alla har en tendens att återvända till det existentiella och psykologiska men via en övermättad vardaglighet, ett slags det trivialas hyperrealism.

Norins text är verkligen inte tråkig fast den excellerar i ”inre monolog”, vilket också kan sägas om särskilt Kolmisoppi. Det mesta som sker i våra skallar är inte patetiskt eller färdig storartad poesi, utan just reflektioner om avståndet mellan räckspjälor, tiden det tar att ställa om för mörkerseende, ett evinnerligt tjat om ljus och färger och vid tvångsmässighet extra detaljerat, extra allt av detta.

Hon har mitt i gravallvaret en lekfull poe­tisk humor. Hon hakar vid små lustiga formuleringar eller idéer och upprepar dem: ”Han kunde inte se havet, bara svartan.” Så följer just ”svartan” några gånger, liksom om det nu var hopknycklat papper eller en fågel i buren: snart flyger ett hopknycklat papper över havsstranden.

Marie Norin är pretentiös i sin spelade alldaglighet, ja. Men hybris når hon inte.

Hon lyckas tala om det oerhörda i en omvänd form som angriper läsarens vaneseende om vad som är sanning. ”Varje bok som bjuder motstånd stannar kvar som en oro”. Så sant!

Tomas Löthman

baka.” I bakgrunden finns också en flera år äldre försvunnen storasyster som kanske kan läsas som en nyckel till svårigheterna. Samtidigt är storasysterns närvaro i texten ibland något överflödig, Björklunds känsligt tecknade huvudperson skulle vara tillräckligt trovärdig också utan detta barndomstrauma.

Det är lustfyllt att läsa Bara gå, Björklund har ett personligt språk, hon ömmar för sina ord och smyger ibland in finurliga ordlekar utan att det blir putslustigt. Ordlekandet är något mer tillbakahållet än i debutromanen Vad jag gjorde en höst (2010) och blir faktiskt därför ännu mer effektivt. Ett exempel är kapitlet som handlar om huvudpersonens längtan tillbaka till Polen: ”Öst, du längtar tillbaka till öst”, tänker hon i kapitlet som passande nog heter ”Tröst”, eller

kanske borde man läsa ordet som ”Tr(öst)”.

Det skulle vara lätt att säga något om att Jenny Björklunds huvudperson befinner sig i gränslandet mellan studieliv och vuxenliv, men även om det stämmer hotar det också att banalisera Bara gå. För även om de yttre ramarna är bekanta – studiekamrater som blir färdiga, den fadda smaken av en studentfest för mycket – är huvudpersonens dilemma existentiellt. Hon står inför att bli delaktig av en värld som ter sig absurd och vägrar att ta det sista steget på vägen, samtidigt kan hon inte förmå sig att stå stilla utan går och går utan att egentligen komma någonvart. ”Ensam, oförankrad”, heter det på ett ställe.

Men det är också rytmiskt och ömsint om en rastlös vandring som inte bör förringas.

Nina Othman

”I en alldeles fantastisk uppfinnings­ rikedom skildras det oerhörda via det fullständigt triviala.”

recension vit vit • bara gå 81

Recension

Passionerad och intellektuell Magdalena else - britt kjellqvists

nya roman Magdalenas Bekännelser skildrar en medelålders kvinnas andliga resa, från sjukdom och skilsmässa till nytt liv och ny blomstrande kärlek.

När Magdalena får bröstcancer, en cancersort som ofta ses som ett angrepp mot själva kvinnligheten på grund av den stympning, det håravfall och de hormonbehandlingar som sjukdomen medför, blir hon lämnad av sin man. Övergiven och stukad bosätter hon sig på en ö. Ett löfte om nytt liv följer henne dock ut i isoleringen: hundvalpen Leo. Livet på ön skildras fragmentariskt, de mänskliga kontakterna är flyktiga och läsaren får aldrig något riktigt grepp om persongalleriet. Detta är förmodligen ett medvetet grepp som tjänar till att understryka Magdalenas alienation, samt det faktum att den viktigaste processen i berättelsen är hennes andliga resa även om denna till slut leder till varaktig mellanmänsklig samhörighet.

För Magdalenas Bekännelser är berättelsen om en kvinna som hittar, eller kanske snarare lär sig finna frid i Gud. Själva cancern existerar i periferin på ett sätt som är ovanligt för litterära skildringar. Den är snarare den katalysator som utlöser den kris som leder till övergivenhet, självrannsakan och till slut till frälsning. Men det faktum att det är bröstcancer som får tjäna som denna katalysator är i sammanhanget viktigt på grund av det sjukdomens symbolvärde som jag nämnde innan. Kroppen intar nämligen en central plats i den andliga resa som Kjellqvist berättar om, den som börjar med över-

82 recension magdalenas bekännelser

givenhet och slutar i en lycklig förening som är lika mycket kropparnas som själarnas. Det är därför Maria Magdalenagestalten intar en så viktig plats. Maria Magdalena verkar för Kjellqvist visa på en andlighet där kropp och själ inte behöver stå i motsats till varandra, en andlighet där också sensualiteten har en given plats. har g e n o m h i s t o r i e n av färdats som en prostituerad, eller som en kvinna som älskade Jesus på ett sexuellt, i motsats till rent andligt, sätt.

I själva verket, tycks Kjellqvist mena, var hon den av Jesus följeslagare som stod det gudomliga närmast.

Detta resonemang är en av bokens styrkor. För en icke-troende är det ofta svårt att ta till sig berättelser om människor som ”hittar Gud”. Så är det också med denna roman. Emedan vi får veta mycket om hur Magdalena ser på Gud, står vi nästan helt utan vägledning när det gäller vad som är motorn bakom hennes längtan efter en gud att tro på. Isoleringen, cancern och barndomen utgör en förutsättning men är inte per automatik svaret på varför Gud intar en så central plats i Magdalenas liv. Möjligen hade den resa som skildras krävt ett större format än den relativt tunna bok som rym-

maria magdalena

else-britt kjellqvist Magdalenas bekännelser Carlssons, 2012

Polyfont du foto: schildts & söderströms

mer Magdalenas berättelse. Kjellqvist lyckas dock väl med att skildra hur en intellektuell, feministiskt medveten kvinna just i de motsättningar denna position innebär hittar fram till sin Gud. Till skillnad mot för många andra religiösa sökare innebär hemkomsten till Gud att hon bryter sin isolering och sitt celibat, att hon återvänder till människorna och återvänder till den erotiska kärleken.

Det är en lågmäld och finstämd bok Else-Britt Kjellqvist har skrivit. Ibland blir den lite väl fragmentarisk, Magdalena själv lite väl undanglidande trots att hon blottar så mycket av sig själv. Trots att hon är passionerad är hon samtidigt distanserad och ibland svår att följa.

Samtidigt är förhållandet mellan det realistiska och det arketypiska (vilket bland annat namnet Magdalena signalerar) en av de saker som gör berättelsen intressant. Och kanske är romanens blygsamma omfång ett val från författarens sida som hänger samman med det fragmentariska i berättelsen.

Mot de många manliga berättelserna om sökandet efter Gud som samtidigt har formen av utvecklingsromaner som skildrar protagonistens liv från vagga till mogen ålder, såsom Augustinus och Rousseau, ställer Kjellqvist sin Magdalena. Troligen döpt efter Bibelns Maria Magdalena ger hon oss en liten tårtbit av sitt liv där fragmentariska minnen blandas med historien om hur hon i medelåldern, via cancern, får ett nytt liv.

Anna Remmets

matilda södergran Maror (ett sätt åt dig) Schildts & Söderströms 2012

maran kommer om natten och

sätter sig gränsle över den sovande som vaknar i skräck, har svårt att andas. Och hon sitter kvar, Maran, håller sovaren i sitt grepp som kvamnar och söker med ögonen i mörkret.

Himlen är låg i Matilda Södergrans tredje och senaste diktsamling, det har mörknat, om möjligt ännu mer än i de två tidigare samlingarna. Det ligger någonting tungt tryckande över boken, som högtrycket före åska, tjock luft. Boken Maror (ett sätt åt dig). En mörkgrön bok, tänk: mossa, mögel, röta. En bok som pryds av det lika fascinerande som bisarra porträttet av en Madam Milo, vars hår bildar två stora svall ända ner till golvet. Mme Milos märkvärdiga ansiktsuttryck, de liksom stumma ögonen, på en gång leende och lidande, följer in i läsningen.

Schiffernyckelaktigt låter förlaget i sitt pressmaterial veta att boken är ”en studie över den fiktionaliserade kvinnan” – precis som tidigare hos Södergran finns ett moraliskt uppfordrande anslag; dikten fungerar här som ett precist redskap att synliggöra makten med, blotta historien den våldsamma äckliga his-

recension recension fågelpojken maror 83

Recension torien, utföra etiska rörelser där det estetiska alltid måste förbli kongenialt med uppdraget.

Dikten arbetar dock inte med att förebrå en förtryckande allmänhet, moralisera. Tilltalet i boken riktar sig genomgående till ett – och gestaltar detta – du, ett inte singulärt du men ett polyfont, de förtryckta kvinnornas kollektiv, många du vars gemensamma nämnare är att de blivit och blir utsatta för övergrepp, befinner sig i inre och yttre underordning. Kvinnor som inte har röst, något eget tal, lider av den röstlöshet som ingår i den totala underordningens mångfacetterade estetik, det är mot ett sådant närapå subjektslöst du som dikten riktar sig, talar: Ta av dig narrdräkten. Antänd den.

Kinden mot sammetshatten, sammets­kåpan, de färggrant klädda knapparna.

Förnedrandet igen. Förnekelsen. Avståndet.

En överflödig känsla eller känslan av överflöd.

Med en ofta uppfordrande ton talar dikterna till detta/dessa du. Där tänkandet, nödvändigheten i att tänka eller att tolka erfarenheter och världen, gång på gång betonas, tänkandet troligen som aspekt av en subversiv strategi, tänkandet som ett grundläggande element i den process som ska leda fram till ett återtagande av subjektet, vägen ut ur den objektsposition som kvinnan genom fiktionaliserandets härskarteknik inordnats i, tryckts in i. ”Du måste försöka tänka.” Detta med tänkandet som ett av två tänkbara huvudspår i samlingen. Om det andra skulle kunna sägas vara: äcklet. Södergran dissekerar med fast hand, och med äcklet som uttryck och redskap, den märkvärdiga och motbjudande koreografi som denna halvt subjektslösa människovarelse utför i sin egenskap av inte minst sexuellt underordnad kvinna; är tvungen att

84 recension maran

”Det du vi möter i dikten är sönder­trasat, nersölat med spyor, blöder, alienerat från sin egen kropp och sina sinnen, irrande.”

genomföra, med det manliga våldets ständigt vajande damoklessvärd över nacken. Denna tvångets koreografi är dock omöjlig att utföra med värdighet, eller helt enkelt omöjlig att utföra, och det du vi möter i dikten är söndertrasat, nersölat med spyor, blöder, alienerat från sin egen kropp och sina sinnen, irrande: ”Lösgjord från kroppen. Blodet ljumslaget./ Rider en kvav skugga i närheten av ett ansikte.” Världens gränser är lösa, det psykotiska tillståndet inte långt borta – dikten använder sig också av den psykotiskt synestetiska blicken. Men det är inte kvinnan som är galen i sig, galenskapen är en direkt konsekvens av en galen värld, det ständiga våldet. Dikterna återkommer ständigt till våldets förmåga att ta sin boning inuti sitt offer, denna våldets genialitet: ”Alla dina händer är horor./ Alla dina bottnar är själlösa./Tungan löper genom tovigt hår. […]”

Det jäderlundskt skoningslösa i Södergrans omisskänliga språk kommer i Maror till sin rätt, det kroppsliga, vätskorna, könet, våldet, skär som vässad kniv genom kött, skär där det smärtar. Stundvis riskerar tyvärr det pregnanta språket övergå i gestik, uppvisning, en överflödig ornamentalism.

Boken är med sina 176 sidor fylld av spår i olika riktningar. Detta är en av bokens styrkor, dess omfång, anspråket, de obetitlade dikternas sätt att bilda en böljande kedja, sträcka sig åt olika håll. Detta innehållsliga är tyvärr också en av dess svagheter, där hastigt förbiilande fragment drunknar i större sjok av text, där ett väl utfört idiosynkratiskt tänkande eller en intrikat bild försvinner, tappar sina konturer, i de många rörelserna, de många gesterna.

Summa, en stark och säker tredje samling.

Södergran har etablerat sig som röst i den finlandssvenska poesin, med besked.

Victor Nylund

”this is getting serious”, det är den något banala frasen från en Celine Dion-låt som plötsligt dyker upp i skallen på huvudpersonen Annika Andersson när hon försöker konfrontera sin pojkvän Samim med frågor om hans bakgrund i Tabestan, det lilla landet på gränsen mellan Afghanistan och Pakistan. I Sara Razais debutroman Jag har letat efter dig kämpar Annika med att förändra sitt liv utan att samtidigt analysera för mycket, men ibland går det inte, verkligheten tränger sig oundvikligen på.

Spelplatsen för Razais relationsroman är Åbo. En stor del av handlingen kretsar kring den lilla baren Baila där framför allt invandare och nyfinländare håller till. Scenariot är bekant: en relativt traditionell karaktär upptäcker plötsligt en ny dimension av sig själv när hon lär känna människor från andra kulturer med helt andra vardagsverkligheter. Men i ett finlandssvenskt sammanhang har denna tematik länge saknat en bredare förankring i skönlitteraturen, vid sidan av Marianne Backléns författarskap är nyfinländarens närvaro så gott som osynlig, något som också Anna-Stina Lindholm nyligen påtalade i essän ”Vaddå vandrarlitteratur” i Ny Tid (42-43/2011). Även om man alltid bör förhålla sig kritisk till exotisering av minoriteter och främmande kulturer är det ett oundvikligt faktum att många finlandssvenskar gör just detta, ofta på grund av bristande kunskaper och en homogen umgängeskrets. Därför är Jag har letat efter dig en viktig bok, där Razai gör en ärlig, om än inte alltid bekväm, skildring av Annikas reaktioner gentemot sitt nya sammanhang. När Annika och Samim nekas tillträde till en nattklubb av en rasistisk dörrvakt tänker Annika: ”I den varma välbekanta trängseln på Baila letade jag efter orden, tänkte att

foto: schildts & söderströms

Ärligt och lite obekvämt

sara razai Jag har letat efter dig Schildts & Söderströms 2012 160 sidor

det skulle lätta om han fick berätta hur han kände sig, om han velat lyssna på hur det kändes för mig.” Men Samim vill inte prata. ”Han ryckte på axlarna. ’Miksi minulla on kaksi korvaa?’ sa han. ’In genom det ena, ut genom det andra. Bry dig inte så mycket.’”

Annikas vilja att samtala och förstå blir ofta ett hinder. I sina försök att vara fördomsfri och öppen riskerar hon samtidigt att kränka Samims privata upplevelser. Det är en sak att i teorin veta hur man beter sig respektfullt, en annan sak att faktiskt göra det. Denna svårighet behandlar Sara Razai galant i Jag har letat efter dig, framför allt genom sin träffsäkert skrivna dialog som ger ett autentiskt intryck med sin blandning av svenska, finska och engelska.

På många sätt intar Annika en passiv inställning till sitt liv. Hon liksom ”hänger på” utan att våga uttrycka sin egen vilja, men hennes efterhängsenhet verkar bottna i en bottenlös känsla av ensamhet. Ensamhet kan både förena och splittra, det är något som blir smärtsamt tydligt i Jag har letat efter dig. Ensamheten är å ena sidan en universell känsla som möjliggör möten mellan människor, å andra sidan måste den människa som känner sig riktigt ensam i något skede också bli bekväm med sig själv. Oberoende av hur många nya sammanhang hon försätter sig i och oberoende av om hon kommer från Finland eller från Tabestan.

Nina Othman

recension jag har letat efter dig 85

Recension

Ett sökande som skaver susanne ringell är

möjligen trött på att höra att hon är som bäst när hon skriver noveller.

Det måste kännas som en komplimang med bismak ifall det är annat än noveller hon själv vill skriva. Ändå är detta känslan jag får när jag läser Ringells senaste alster, diktsamlingen På utvägen var jag en annan. Jag känner att den finurliga ton och smarta ordvändningar som fyller Ringells prosa(lyrik) här känns mer krystade och mindre överraskande.

Samlingen är lite som en resa med ett gammaldags ånglok. Då rörelserna i början är ryckiga och ansträngda – gesterna lite för stora – har vi mot slutet kommit in i en vaggande takt som känns både angenäm och tillförlitlig.

rollen av en sökare, och det är en gud eller religion hon letar efter. Denna gud, med stort G, visar sig inte men finns i allt runt om oss. Religions­ tematiken är ett säkert sätt att dela upp läsarna och Herrens närvaro gör att i alla fall jag genast fjärmas. Jag är inte ett med denna berättare, hon pratar ur ett perspektiv som utesluter mig. Det börjar nästan kännas lite mässande, men så i dikten ”Jag trodde att det skulle vara annorlunda” visar Ringell med hjälp av poesin att hon är fullt medveten om det. Hon vet att tematiken kanske snarare alienerar än förenar, hon har den erfarenheten själv. Hon skriver om religion som ett ämne som skaver:

i början tar berättaren

Du är inte ett samtalsämne som förenar. I ditt namn har jag kommit på kant med ett växande antal människor. Ibland har de samma namn på läpparna ibland ett annat eller ingenting alls. Men det skär sig.

86

Dikten känns som en kommentar till mina egna funderingar, ett svar på denna läsares frågande, flackande blick. så kommer vintern och

med det sommarminnen och mer prosalyriska utspel. Särskilt berörd blir jag i ”Köldknäpp” där lindblomsgrön Vitalis-kräm landar på barnkinder, och i följande namnlösa dikt: En dag när nåden var tillgänglig och böljande maneter med enkel blomma i lilamitten hade tyst släktträff vid bryggan sälsam jag länge i havet pånyttfödd kut

Platserna är mer konkreta här, det abstrakta får ge vika för Runsala, Tokoistranden och Funchal. Ringell har alltid haft förmågan att skriva om vardagen på ett sätt som får de tristaste av företeelser att verka spännande och lite av det greppet skönjs även här, men som redan nämnts känns metaforerna tidvis rostiga.

Plattityder gör att man genast ramlar ur diktsamlingens uppbyggda värld och det är svårt att ta sig in igen.

Bäst är verket Ringell tar sig an ett mer prosalyriskt berättande, som i ”Virgem Dolorosa” och ”Hotell Glädjen”, något av kortnoveller. Här känns språket mindre platt och berättaren mer avslappnad och bekväm.

Trots mina reservationer finns här stunder av barnslig glädje och tänkvärda funderingar kring livet. Jag är inte övertygad men jag är säker på en sak; på utvägen är denna diktsamling också en annan.

Martina Moliis-Mellberg

recension på utvägen var jag en annan

susanne ringell På utvägen var jag en annan Söderströms 2012

I barndomens landskap ibland är titlar missvisande men något måste en bok heta, och någonstans måste man börja en bok. Man skulle kunna tro att Boris Isomaas skildring av barndomens Oravais i Österbotten är en bok om flygardrömmar och teknikintresse med tanke på hur första kapitlet inleds. En femårig pojke får syn på ett flygplan och det gör ett så pass stort intryck att han börjar fantisera om att bygga ett eget.

Men boken är mer än så. Den är virvlande resa genom barndomens landskap.

En värld som på avstånd känns trygg och säker. Där allt går väl och slutet oftast är gott. Minnen kanske alltid blir likt drömmar med åren, men trots det finns det ingen nostalgisk eller sentimental ton i den här boken. Tvärtom. I början känns det mer som en uppgörelse med de vuxna och den äldre generationen som sen avtonar allt eftersom berättelsen fortsätter.

Det som kännetecknar texten är att bildspråket är starkt och klart. Visualiseringen av texten är Boris Isomaas starka sida. Språket är tydligt och tilltalet sympatiskt. Det är en berättande prosa snarare än en gestaltande prosa, som fungerar väl med innehållet. Det jag däremot saknar ibland är ett större utrymme för den egna språkdräkten. Visst lär man känna författaren och texten genom berättelserna, men språket kunde ge mer uttryck för egensinnigheter. Fler språkliga utflykter där det också kunde finnas rum för det mer experimentella. Många gånger känns texten mest personlig när den blir humoristisk. Där finns ett visst svängrum och det är ofta man småler eller skrattar för sig själv när man läser.

Det som jag fastnar för mest i Boris Isomaas skildring är hur ett barn kan upp­ leva vuxenvärldens olika föreställningar och idéer. Hur de vuxna påstår själv­säkra saker, som är svåra att bevisa för barnet.

Ett ständigt ifrågasättande och en stark vetgirighet går därför som en röd tråd genom boken. Det blir en upptäcktsresa där varje lärdom blir nyttig på färden mot vuxenlivet. Kapitlet Stora Frågor är ett av de mest läsvärda och handlar om just stora frågor. Här får texten ett mer filosofiskt och övernaturligt innehåll. Det är inga lätta frågor som ställs och även om svaren ofta uteblir, ger det en bra insyn i barns grubblerier om livets mysterier. Fortskaffningsmedel är ett annat läsvärt kapitel med en del dramatiska inslag som ger texten liv. Något som också ger texten äkthet och djup är att dialogen går på dialekt.

Det finns många guldkorn här och där i kommentarer och samtal.

Som helhet är Kauhavakråkor, dynamit och förtrollande varelser en mycket välskriven bok. Boris Isomaa är en skicklig berättare som har ett mycket rikt bildspråk. Det som skulle ha behövts för att stärka texten ytterligare är en ytterligare genomskrivning. Det är alltid svårt för en författare att se sin egen text, så man kunde önska att redaktören eller förlaget skulle visat på detaljer som ofta höljs i dunkel för författaren själv. Men den språkliga talangen är stor och Isomaas bildspråk är kristallklart.

En klart läsvärd barndomsskildring som många säkert kan känna igen sig i.

boris isomaa Kauhavakråkor, dynamit och förtrollande varelser Scriptum, 2012

Martin Karlsson

recension kauhavakråkor 87

Recension

Till dig, Nykarleby österbotten är rätt välrepresente rat

inom det litterära Svenskfinland. Till dessa representanter hör Peter Sandström och hans nyaste novellsamling Till dig som saknas. Novellsamlingen och dess sex noveller visar tecken på starka band till författarens barndomsstad Nykarleby. Även i dialogen syns det österbottniska inflytandet då dialekten används som ett tecken på Pampas utvalda. Andra återkommande teman är döden, utanförskap och den frånvarande fadern.

Till dig som saknas låter i sig som en dedikation. Till vem kunde man tänka sig att Sandström dedikerat sina nyaste noveller?

I någon mån verkar det som om den som saknas är fadern. Även de pappor som får framträda i novellerna är som döda lanternor som inte kan förmå att lysa vägen för sina barn. Dessa pappor är krigsveteraner som förtärts av gevärets mynningsflamma, allt de kan se är krig. Så är fallet i hälften av novellerna i Till dig som saknas: ”Son”, ”Till dig som färdas” och ”Syster, slutligen”. Kritiken mot krig är tydlig, speciellt då resultatet i ”Son” är att krigsveteranens son söker sig till flaskan i hopp om att återse sin far.

Moralen lyder: krig slutar inte med fredsdeklarationer, krig tynar gradvis bort och förstör flera generationer i processen.

Den frånvarande fadern innebär att barnen i Sandströms noveller känner sig osäkra. Det gäller inte bara söner, trots att fler av Sandströms berättare är män. I ”Tiger” får Iris ordet när hon beger sig till Gdansk från Nykarleby för att förmedla åt sin far att hans fru, Iris mor, har avlidit. Även här har fadern flytt fältet och övergivit sin familj. Frågan är ifall Sandströms fäder över-

88 recension till dig som saknas

huvudtaget kan göra rätt. Iris pappa, en finlandssvensk poet, framställs som en kvinnohatare som, enligt Iris, ”gjorde vad han kunde för att svälta ut” modern.

Mödrar na i T i l l d i g s o m s a k n a s arbetar i kök, röker cigaretter och lär sina söner saker och ting. Dessa mödrar är mäktiga varelser som delat sin kropp med sina barn. Trots det får man känslan att ingen av karaktärerna är fria att gå sina egna vägar. Likt grekiska heroer tvingas dessa småstadsmänskor spela ut sina roller. Intressant nog är alla familjerelationer i Till dig som saknas heterosexuella, med traditionella kärnfamiljer som splittrats.

Men kanske det är för tidigt för alternativa familjeskildringar.

Fler av frågorna Sandström ställer i sina noveller är väl värda att ställa. En återkommande fråga är hur destruktiv småstadsmiljön är för de som är annorlunda. Bland annat figurerar en transvestit i en av novellerna som hela sitt liv fått höra att han ser ut som en flicka. Efter att ha flytt till Åbo bestämmer han sig för att återvända hem till Nykarleby iklädd kjol och smink. Då han möter några Nykarlebybor på ett hak tror han att det kommer att innebära döden för honom. Men det visar sig att småstaden inte har monopol på intolerans. Bland den kultiverade stadsbons intolerans hittar man berättaren Peter Sandströms beskrivning av en bilmekaniker som en exotisk spikätande fåntratt, och Nykarlebyflyktingen Peter Sandströms bravader som hustrumisshandlare och fyllbult som måste stoppas av sin anemiska småstadsmor.

Ifall det var förbryllande att se ”Peter

peter sandström Till dig som saknas Schildts & Söderströms, 2012

Sandström” användas som fiktiv karaktär kan jag säga att det är ett återkommande drag i novellerna. Sandström använder sig friskt av ett grepp som blandar fakta med fiktion där han introducerar både sitt namn, födelsedatum och annan personlig information i sina noveller. Läsaren får ta del av såväl Peter Sandström, Petrus och Piotr i olika tappningar. Man kunde tänka sig att det är ett sätt för Sandström att laborera med sig själv eller ett försök att empatisera med olika livssituationer. Tyvärr blir resultatet oftast att denna lek i samband med Sandströms nästan impressionistiska beskrivningar leder till att läsaren inte har en stadig grund att stå på. Speciellt ifall man inte råkar vara bekant med Nykarleby och dess traditioner.

Nykarleby framställs som en självklarhet, ett personligt skämt för de initierade. Ifall man inte vuxit upp i Nykarleby med omnejd kan man bara undra ifall det finns en sekt som offrar kråkor till någon österbottnisk avgud. Eller ifall österbottniska bilmekaniker verkligen har glapp mellan tänderna och fli-

nar non stop. Högst antagligen är det senare ett exempel på komisk överdrift, men hur vet man det med säkerhet? I någon mening kanske Till dig som saknas är dedikerad till Sandströms tidigare levnadsår i Nykarleby, men mycket av småsamhällskritiken kommer troligtvis bara att uppfattas av Nykarlebyborna själva. Något som är tråkigt i sig då Svenskfinland är ett småsamhälle med drygt trehundratusen invånare och ett hejdundrande kontaktnät. Att bli utfryst här är ödesdigert.

Med största sannolikhet skulle Till dig som saknas vinna på att vara en roman, inte en novellsamling. Novellerna i sig tyder på detta då vissa ordval återkommer, och olika karaktärer utsätts för synnerligen likartade dilemman. Visserligen finns det en styrka i att återge olika perspektiv, men även då vinner en enhetlig roman över en serie likartade noveller. Då får man chansen att lära känna de olika karaktärerna och deras tanke­sätt, att verkligen förstå hur de resonerar. Läsaren hade behövt en möjlighet att känna sig hemmastadd i en värld som saknas.

Adrian Grönqvist

15 synvinklar i lagom förpackning tvåspråkighet och finlandssvenskhet är

en tacksam brunn att ösa ur. Insändare, essäer, artiklar, blogginlägg, lyrik eller prosa – det finns alltid något att skriva om. Och nästan alla har något att säga.

Hur som helst – en ny bok har sett dagens ljus. En bok om finlandssvenskheten och om tvåspråkigheten i Finland. Först bör väl nämnas att boken är tvåspråkig. Alla texter finns på svenska och på finska. På ena sidan är boken svensk, och på andra sidan finsk. I förordet skriver redaktörerna att idén till antologin föddes ur en kolumn i Helsingin Sanomat,

skriven av Rosa Meriläinen. Utifrån den ville man ”ta reda på vad svenska, finska och tvåspråkiga opinionsbildare från olika områden tycker om landets tvåspråkighet.” Boken har således ett klart uttalat mål. Vidare i förordet skriver man att man med en tvåspråkig bok ville ”demonstrera hur enkelt man kan göra en tvåspråkig lösning.” (Här skulle jag vilja inflika att det är ju inte så svårt. Ett gäng skribenter och ett par duktiga översättare, en redaktion och ett förlag – svårare än så är det inte.) Som tvåspråkig är boken dock knappast unik – mig veterligen har det utkommit

myrika ekbom, mari koli, joha­nna laitinen (red.)

Kära Hurri! 15 syn­ vinklar på tvåspråkig­ heten i Finland (Rakas Hurri! 15 näkökulmaa kaksikielisyyteen) Schildts & Söderströms 2012

recension kära hurri! 89

Recension

många tvåspråkiga böcker, och det utkommer hela tiden tidningar på två språk. Men nog om det.

Skribenterna räknas upp i alfabetisk ordning, och i samma ordning kommer texterna: Riie Heikkilä, Markku T. Hyyppä, Pia Ingström, Johanna Koljonen, Johanna Korhonen, Markus Leikola, Rosa Meriläinen, Kirsikka Moring, Hannu Olkinuora, Juha Ruusuvuori, Kimmo Sasi, Juhani Seppänen, Päivi Storgård, John Vikström och Kirsi Virtanen. Ingström, Koljonen och Vikström har skrivit sina bidrag på svenska, Virtanen på två språk, de övriga på finska (och alla texter har sedan översatts till det andra språket). Hur man valt ut skribenterna får vi inte riktigt veta men de presenteras kortfattat efter texterna. Valts ut har de dock – någon kritisk text i sannfinländsk anda finns inte med, däremot solskens­ historier som Kimmo Sasis och Juha Ruusu­ vuoris. De flesta namnen torde vara kända i Finland, några också i Sverige.

Vad bjuder då boken på? Vad ger den läsarna? Den ger, liksom underrubriken säger, femton synvinklar på Finlands tvåspråkighet.

Många är läsvärda, en del till och med tänkvärda, och det vanliga som brukar dyka upp då finlandssvenskheten förs fram finns med också här. Såtillvida bjuder boken kanske inte på något riktigt nytt. Många av de argument, åsikter och tankar som skribenterna framför har vi redan hört. Det är synd att skribenterna fått så lite utrymme (varje text omfattar max tio sidor, några bara fem), eftersom de då inte givits chans att gå på djupet. Jag saknar alltså ett djup. Jag ser många frågor, men få svar. Och jag saknar ibland en problematisering. Således är och förblir boken just det den utger sig för att vara: femton synvinklar på tvåspråkighet i Finland.

90 recension kära hurri!

Utrymmet tillåter dessvärre inte en presentation av alla texterna, så jag väljer att fokusera på ett par. En viktig aspekt som några av skribenterna tar upp, i synnerhet Pia Ingström, är den dåliga svenskan i Finland. Om svenskan i Finland blir en ”torftig fattigsvenska” (för att tala med Bo Lönnqvist) så är vi illa ute. Ingström skriver: ”Jag har sett och hört hur mina barns kamrater i svenska skolor i Helsingfors och deras föräldrar ... använder svenskan: syntaxen vacklar, stil­nivåer blandas slumpmässigt, prepositionsfelen flockas, medvetenheten och ordens valörer är obefintliga och idiomen åt skogen.”

Många tar också upp en annan viktig sak: det kärva språkklimatet i dagens Finland (och det överlag främlingsfientliga klimatet i Europa). Päivi Storgård skriver det som många sagt tidigare: ”Man kan mäta nivån på ett lands demokrati genom att se hur det behandlar sina minoriteter.” Storgård har blivit känd som en av dem som kämpar för svenskan i Finland i synnerhet och för mänskliga rättigheter och jämlikhet mellan människor i allmänhet. Det är trist att någon överhuvudtaget måste säga det hon säger: ”Jag vill inte att någon ska bli hotad för att den försvarar sitt ursprung, sitt språk och sin kultur. ... Alla har rätt till sitt ursprung.”

Som helhet är boken lagom. Texterna håller en relativt hög nivå, och boken har förvisso den stora fördelen att den kan läsas på två språk (Kirsikka Moring är väl den enda som nämner att svenska och finska inte är de enda språken i Finland, vi har också samiska, ryska, med fler). Texterna ger synvinklar och är intressanta, men något revolutionerande är det inte. Med det inte sagt att boken inte är läsvärd. Och kanske är den en början på något mer?

Petter Björk

”Jag ser många frågor, men få svar.”

Galghumoristisk hyllning till livet hans boijs senaste diktsamling, Versus

hans boij Versus Författares bokmaskin (eget förlag), 2012

(2012) är poesi som vågar vara både vinglig och associerande. Dikterna i boken, som är lång, söker sig till den skrovliga marken. Det här är både en styrka och en svaghet. Som bäst är dikternas vindlande språng slående, då följer jag som läsare gärna med på Boijs infallsrika strövtåg genom ett nu och ett då som är inflätade i varandra. Samtidigt faller vissa dikter ihop i sin associationsrikedom – uttrycket blir lite för slappt, ett infall inte blir mera än ett infall, försöken till humoristiskt ordkrängande blir en platt gest.

Boij debuterade 1965 och har sedan dess gett ut en mängd böcker. Många poeter idag skapar ett slags opersonligt språk som trasar sönder tanken om en enhetlig livs­ berättelse. Boij är varken rädd för att bli personlig eller för att väva livshistorier och livssammanhang där det vardagliga möter det politiska och existentiella. Emellanåt blixtrar det personliga fram när man minst väntar det, och då gör det ännu större intryck. Ett barns död, en ögonblicksbild från Stockholm eller Helsingfors. Vi får veta att författaren är begiven på coca-cola under värmeböljan men också att han aldrig läst Levi-Strauss – man kan lugnt säga att Boij rör sig kors och tvärs bland olika tematiker, och att kasten är tvära. Han är en poet som inte är det minsta intresserad av att leka kurragömma med läsaren, vilket inte heller innebär sentimentala helfigursporträtt. Samlingen har närmast karaktären av ett inre samtal, ett samtal som rör sig från talspråkets snacksalighet, babbel nästan, till en högtidlig äldre svenska, från politiska samtidsobservationer till reflektioner kring vad det innebär att leva.

Dikterna gränsar ofta till aforismer. Men

där aforismen ofta befinner sig i högtidlig förtätning, är Boijs stil lösare (ibland alltför lös), lekfull. Det andaktsfulla punkteras ständigt genom sardoniska utfall. Han slänger titt som tätt in ett ”typ”, ett litet ord som ofta fungerar avväpnande (Boij roar sig ofta med att visa hur vilse han är i samtiden, användningen av detta pikanta ”typ” är ett exempel på en ironisk gest mot samtidens språk). Dikterna har en reflekterande, funderande stil. De stannar upp, betraktar samhället, kapitalismen. Ibland blir Boijs samhällskritik en smula kverulerande så att hans eget perspektiv blir vattentätt och lite för självsäkert (i flera dikter rasar Boij mot användningen av niqab på ett sätt som den här läsaren uppfattar som enögt).

Boijs ledigt skrivna dikter innehåller ofta en krass form av humor. Hör här: ”Livet är något man är/behäftad med. Men vid/livet häftar man inte. /Man är livet; en beståndsdel /därav. Jag består uteslutande/av liv. Varje cancersvulst/ är ett stycke liv. Att dö/ utan cancer, inget problem./ No problemas, flinar Loffe.” Boij noterar samtidsfenomen och klagar på andefattigheten i samtiden. En diktsamling med flera hang-ups: ibland fungerar det, som när det är filmstjärnor som Gustaf Skarsgård och Joel Kinnaman som kallar oss tillbaka till dödligheten och livets föränderlighet. Döden är ständigt närvarande i samlingens texter, ofta som en nästan galghumoristisk påminnelse om att samhället är åt helvete och att saker bara blir sämre, men nog tusan ska vi alla dö. ”Är liket övergivet/av Döden? Får asgamen/ död i sig när den krubbar? Åt/ själv död sill härom dan.” Boij gillar inte läget; hans dikter sprattlar, knarrar och river. Trots att tonen ofta är pessimistisk läser jag samlingen som en envis hyllning till livet, eftersom, som Boij så sant skriver: ”Döden vet inte ett piss –”.

Mari Lindman

recension versus 91

Recension

Personliga och exakta Söderbilder

gösta friberg Andra världskriget på Söder Bonniers, 2012

det finns åtskilliga likheter mellan Gösta Friberg och Tomas Tranströmer: bild­berusningen, det drömska seendet, intresset för psykologiska gränstillstånd, förundran över det historiska och kosmiska kretsloppet, musikfascinationen fast den är ett viktigare tema hos Tranströmer.

Men Fribergs ”här” är intill utmattning hans barndoms Södermalm, återupplevt efter ett halvsekel. I detta en risk: det existerar en söderromantik, en schablon­koling och hans brorsa. Det finns en grop att ramla i.

Man kan väl säga att han hanterar problemet genom att bli så personlig och exakt i sina erinringar från Björns trädgård, Götgatsbacken och nedlagda mentalsjukhuset på Brännerigatan, där Görings vålnad fanns sedan tjugotalet.

Där Engströms kolingar bär en sarkastisk humor, deltar Fribergs ”Söders aboriginer” med korthuggna sidorepliker i det existentiella samtalet om dödens närvaro i livet och om att vara förlorare med stil.

Det blir ett eget perspektiv som också bärs av hans minnesgodhet från barndomen.

är just hur han som barn upplevde de vuxnas skräckfyllda väntan på om tysken skulle ”välla upp ur avloppsbrunnarna”, den finska kvinnan Saarinens tysta gråt mot hans axel då hon överfölls av minnen från vinterkriget där ryssarna mördat hennes man, de ryska bomberna mot Eriksdalslunden i februari –44. En kamrat dör i polio och poetens besvärjande av döden verkar ha funnits redan då: inför de vuxnas löjliga riter avlockas den döde pojken en blink av samförstånd –

titeltemat

92 recension andra världskriget på söder

egentligen lever han vidare. Denna långa dikt är prosalyrisk med fritt radfall.

Den återkommande tropen är flickors gula hårsvall som återspeglar solen, blir ett med solljuset, i sin härlighet förenar himmel och jord, ur ”Cyklist i Götgatsbacken”: Klockan slår tolv. Trottoarerna myllrar. Och hennes flygande hår över ryggen… är bara ett av de mysterier som väller fram ur solen…I en bländande glipa mellan fasaderna försvinner hennes långa fladdrande hårslinga neråt Slussen.

foto caroline andersson/bonniers

Tornsvalornas förbisvepande skri kring gavlar och takfall… lättar trycket över mitt bröst - trädens böljande klingar i vindspelet över dörren, när de sveper in genom fönstrets bågnande gardiner… och andas mina lungor genom eftermiddagens dåsiga siesta – tills jag åter är en del av savens lugna djupa andetag.

Långt bort öppnar sig markens vidsträckta beteshagar: En ormvråk sakta kretsande i den solrök som stiger över skogarnas sammanhängande riken.

Patetiskt? Tvärtom, hur uttrycka den oerhörda vissheten att överleva i annat än förundrade bilder av återinträde i allt levandes kretslopp?

Tidigare har Gösta Friberg anknutit till indiansk dikt och skrivit om Ginsburg och Shakespeare. Nu är det Omar Khaiyam och afghanen Jalaludin Rumi som står för de klassiska referenserna. Khaiyam var kättersk fritänkare inom islam redan på tiohundratalet och fick en fatwa mot sig. Varför kan förstås av Fribergs tilldikt över ett av hans teman: I en mörk och rikt broderad bröllopsskrud står Kismet tyst och dold likt ljusets brud.

Slöjan skälver, andas, sänker sig igen – en hemlighet vars andetag är Gud.

Det vimlar av sinnesöverklivningar, dröm­ bilder, speglingar av en verklighet i en annan, kort sagt kärnmodernism. Jag har svårt komma ifrån min förkärlek för öppna slutbilder, som när poeten varit på sanatorium och sett begravningsbilarnas regelbundna resor från vuxenanstalten mittemot men själv känner bättring:

Den sinnliga kärleken har svårt att rym­ mas i religiös ortodoxi. Desto mer ryms den hos Friberg. Men med skygghet. Som ett blont hårsvall på väg nedför Götgatan. Som ett under, den kraft som i åter­ födandet upprätthåller allt liv och ingår i allt liv.

Tomas Löthman

recension andra världskriget på söder 93

Recension

Om självmords­tankar, depression och livet som kulturchef samt andra nedslag i 2012 års bokutgivning roberth ericssons tredje

diktsamling på kort tid, Fadersfärd, kommer i paket med Peo Rasks sjätte diktsamling Hotel Citalopram (båda Black Island Books, 2012). Båda böckerna avhandlar svåra problem: självmordstankar respektive depression och båda har centrallyrisk karaktär. Ericssons bok gestaltar på ett konkret och drabbande sätt känslan av att inte vara värd att leva, med både analyserande och centrallyriskt utlämnande dikter. Rasks bok handlar om folksjukdomen depression (5–7 procent av befolkningen lider av den, enligt Sveriges psykologförbund). Han skriver om flykter till hotellrum och om resor där han inte orkar gå ut på stan ”Efter frukosten har jag inget att förhålla mig till. Jag vet, det finns en vacker stad där ute – men jag har redan gett upp den”. Författarjaget äter tabletter för sin depression – men det leder bara till ett intetsägande liv: ”Jag drack kaffe av vana, / inte för att det smakade / Jag var inte olycklig, inte glad / mådde inte dåligt / mådde inte bra / Jag var i ett tablettordinerat tillstånd / av ingenting, dit läkemedelsbranschen / och den lydiga läkarkåren förpassat / så många före mig”. Rasks diktsamling Hotel Citalopram (Citalopram, ett antidepressivt läkemedel, som det först år 1999 blev til�låtet att ordinera längre perioder än sex månader) är en effektiv och lättläst diktsamling som sätter fokus på antidepressiva läkemedels negativa konsekvenser. Det antidepressiva läkemedlet kanske botar depressionen,

94 recension fadersfärd m.fl.

men det ger ingen livsglädje, eller spänning åt livet och längtan till ett annat meningsfullare liv är stark: ”Jag drömmer om en osynkad växellåda / en växel med motstånd.

Christer Hermanssons Kontorsmannen är också en del av denna våg med centrallyrik. I Hermanssons fall bearbetar texterna erfarenheter från kulturbyråkratin, som kulturchef i en en medelstor svensk kommun.

Det är förvisso en mer humoristiskt-ironisk diktsamling än Rasks och Ericssons – men också Hermansson bjuder på sin dos av självutlämnande, bottenlös ärlighet. Bättre poesi har knappast skrivits ur det specifika kulturchefsperspektivet.

Också Mohamed Omar ägnar sig åt självreflektion i den korta prosatexten En opieätares bekännelser (efter Thomas De Quinceys roman En engelsk opieätares bekännelser). I skriften han tar avstånd från den islamism han sympatiserat med mellan 2009 och fram till 2012. Han ber också alla judar om ursäkt för sin tidigare antisemitism och beskriver sin islamism som ett opiumrus eller ”en snedtändning”. Det är en jämförelsevis lågmäld skrift och han avstår från att göra upp med namngivna personer han samarbetat med under åren som islamist. Han förklarar sitt avfall till islamismen med att stressen att försöka tjäna ihop pengar som heltidsförfattare tog knäcken på honom. Han sa ja till i princip alla uppdrag – och skev dag och natt – för att kunna få in den inkomst han behövde. Någonstans fick

roberth ericsson Fadersfärd Black Island Books 2012

peo rask Hotel Citalopram Black Island Books 2012

christer hermansson Kontorsmannen Trombone 2012

mohamed omar En opieätares bekännelser Aguéli, 2012

else-britt kjellqvist Ordet GAudete, 2012

leif färding Med ansiktet i vinden möter jag världen Fri Press, 2012

”Jag har inte blivit hängd eller halshuggen, bara utfryst och förtalad. Ingen har krökt ett hår på mitt huvud.”

han nog av all stress och sökte sig till ”religionens bitterljuva opium”.

Omar kritiserar kort det svenska kulturlivets avståndstagande gentemot honom ”En av de saker jag lärt mig under dessa tre år är att svenska kulturlivet är väldigt intolerant” Dock menar han att denna intolerans varit ett relativt sett milt straff: ”Det är ganska bekvämt att bli hatad i Sverige jämfört med islamiska länder. Jag har inte blivit hängd eller halshuggen, bara utfryst och förtalad.

Ingen har krökt ett hår på mitt huvud. Detta trots att jag har hädat mot det som vi håller allra mest heligt. Ändå kunde jag fortsätta att leva ett normalt liv. Jag har arbetat på Fjällnora friluftsområde utanför Uppsala. Jag har också kört taxi. Överallt har jag blivit mött med respekt”. Jag skrev i en recension av Omars bok Islamisten (Horisont 1 /2011) att jag tyckte ”att Omar skall ta upp det respektfulla och lågmälda samtalet igen”. Jag gläds åt att samtalet nu kommit igång. Omar är en viktig samtalspartner i det svenska kulturlivet.

Else-Britt Kjellqvist har släppt sin första diktsamling på 18 år – Ordet (GAudete, 2012). Det är en bok om tro, i tro. Om förra diktsamlingen Ditt ansikte bland öarna (1994) hade en dikt med kristet tema, den klagande och undrande dikten ”Job”, så genomsyras den nya av dikter i och om kristen tro. Ordet innehåller avklarnade korta dikter fyllda av ett mildare ljus än i tidigare samlingar. Dikten ”Nåden” känns emblematisk

för samlingen: ”Det som gått sönder / blir än vackrare // Ställd utanför / såg jag den / till sist // Att ha varit förlorad / och blivit funnen / är allt”. En välformulerad och vacker diktsamling i tro – som inte blir plakatartad och träig lovsång.

En spännande bok är slutligen diktsamlingen Med ansiktet i vinden möter jag världen (Fri Press). Det är ett urval dikter av den finskspråkige poeten Leif Färding (född i Gävle 1951, död genom självmord i Vasa 1983).

Det är vackra och reflekterande dikter – ofta romantiska och sinnligt bejakande naturdikter: ”Och vi talar som hade vi blåst fram vinden / och fåglarna till att leka i den”.

Främlingskap känner Färding däremot mot den urbana moderna civilisationen: ”På affärsgatorna i denna värld har jag ofta känslan / av att gå omkring i ett museum, / att jag vandrar i en förgången tid som / bara lever kvar i mina minnen. / I dessa stunder mer än någonsin drabbas jag / av det totala främlingskapet.” De sista dikterna Färding skrev är ofta mörka, men också i dödslängtan har poeten kvar sitt bejakande av naturen: ”Jag vill in i björken, jag vill i stenen, / jag vill i mossans mjuka famn, / jag vill bli mullvad i markens mylla. / Jag vill förvandlass till ljud överallt / och sluta vara denna smärta.” Naturromantisk poesi som har lite av Stagnelius i dikten ”Till förruttnelsen” över sig. En stark samling, i något ojämn men habil tolkning av Göran Ekstrand.

Peter Björkman

recension fadersfärd m.fl. 95

hjärnornas kamp hans

saxat klipp

boij

ur kulturtidskrifterna

”Lådorna har nästan inga fönster och påminner om spelhusen i Las Vegas – det är lätt att ta sig in genom den stora entrén men desto svårare att hitta ut. Men till skillnad från den eklektiska arkitekturen i Nevada glittrar inte Ikeas byggen, tvärtom. Varuhusen är lika rationella som företagets platta paket och pressade priser.”

Sara Kristoffersson om Ikea i tidskriften Arkitektur 4/2012

”Problemet med militant nyateism är i sista hand att den representerar ett djupgående kategorimisstag. Att förklara religion – eller för den delen mänsklig verksamhet – i vetenskapliga termer är fåfängt.”

Bryan Appleyard i essän ”Den irrationella ateismen” (Axess, 5/2012)

96 saxat • boij

”Som småföretagare i städbranschen får Galina knappt ihop en halvtidslön bland kunder som försöker pruta och mellanhänder som försöker blåsa henne” Anna Gavanas om invandrare som arbetar i den svenska städbranschen (Arena, 4/2012)

”Mannerheim är Finlands Muhammed. 87 procent av dem som svarat på Ilta-Lehtis gallup godkänner inte att Mannerheim porträtteras av en svart man. För ”det finländska folket” är det här en lika grov överträdelse som det för konservativa muslimer är att man tecknar nidbilder av Profeten.”

Janne Wass (Ny Tid, 34/2012) om det faktum att Finlands överbefälhavare under andra världskriget i en nyinspelad tv-produktion gestaltas av en svart man.

sista ordet

Horisont – med hjärtat i Österbotten

J

ag blev nyligen noggrant intervjuad av en rikssvensk journalist om Horisont, hon verkade särskilt intresserad av tidskriftens oberoende samt att det rörde sig om en tidskrift med sin utgångspunkt i en provins (Österbotten). I artkeln hon arbetade med skulle hon för övrigt också införliva intervjusvar från den norrländska kulturtidskriften Provins.

Att Horisont år 2013 går in på sin sextionde årgång som tidskrift tyder inte bara på att vi är uthålliga eller att det finns institutioner och fonder som beviljar oss medel – utan på att det är en tidskrift med regional förankring och att inte så få människor i Norden har glädje av att läsa en oberoende kulturtidskrift med utgångspunkt bortom huvudstädernas kotterier. Det upplever jag är en utsaga som har fog för sig. Här innebär den österbottniska utgångspunkten en möjlighet till distans, överblick och att göra en distinkt egen analys av läget i Finland, Sverige och Norden. Den på ett positivt sätt självmedvetena österbottningen behöver inte alls fälla upp sitt paraply bara för att det regnar i Helsingfors eller Stockholm. Horisont kan gå sin egen väg – och det uppskattas.

När jag inför detta nummer läste de första årgångarna av Horisont (från 1954-59) slår det mig hur mycket den lokala förankringen betydde för tidskriftens framgång.

Stödet från det lokala näringslivet var massivt och man tog upp lokala frågor till debatt, som skyltningen till badplatser längs kusten som turisten bara åkte förbi, eller större frågor som språkfrågan i Finland. De som startade Horisont var redaktörer och författare, med ett starkt lokalt nätverk. Ändå hade man redan efter ett par år nått inte bara svenska Österbotten utan hela det svenskspråkiga Finland med tidskriften, och snart var Horisont en tidskrift för hela Norden.

Horisont är förstås en mer uttalad tvålandstidskrift idag än på 50-talet (även om de svenska prenumerationerna började ta fart i slutet av 50-talet) Trots det är det fullständigt nödvändigt att tänka Österbotten som oavvisligt centrum för tidskriften – mitt i all den frihet och i alla de utflykter runt om i världen som Horisont också är.

Detta oavsett var redaktörerna rent fysiskt råkar bo. Jag är själv inte bosatt i Österbotten, och har aldrig bott där någon längre tid, utan är rikssvensk, uppvuxen i Strängnäs. Men i Horisonthjärtat är jag alltid österbottning och den känslan tror jag att jag delar med många Horisontmedarbetare genom åren.

peter björkman

sista ordet 97

S l av i c a Ag ato n ov i Ć (f. 1965). Litterär översättare.

Belgrad. (Serbien).

J o h a n A n d e r s s é n (f. 1987). Studerande vid Åbo Akademi. Åbo.

P e t t e r B j ö r k (f. 1984). Översättare, litteratur- och språkvetare. Åbo.

H a n s B o i j (f. 1939). Poet, aforistiker, serietecknare.

Stockholm.

H å k a n B o s t rö m (f. 1939). Författare. Eskilstuna.

M a r t i n e D e n n e wa l d (f. 1980). Dramaturg, tango­ dansare och yogalärare. Frankfurt.

A d r i a n G rö n qv i s t (f. 1986). Studerande, skribent. Åbo.

K ata r i n a G ä d d n ä s (f. 1970). Författare, poet.

Finström. (Åland).

M a r t i n K a r l s s o n (f. 1971). Skribent. Vasa.

Ta n j a K r ag u j e v i Ć (f. 1946). Poet, redaktör. Zemun.

(Serbien).

E l s e - B r i t t K j e l lqv i s t (f. 1944). Författare, poet.

Gustavsberg.

L a r s K r u m l i n d e (f. 1942). Översättare, skribent, Lidingö.

kulturtidskriften horisont organ för Svenska Österbottens litteraturförening årgång 59 ch e f r e da k tö r o c h a n s va r i g r e da k tö r Peter Björkman Ringvägen 6, se-645 51 Strängnäs e-post peter@horisont.fi

r e da k tö r i f i n l a n d Sofie Furu Båtsmansgatan 33 bstd 1, fi-65200 Vasa e-post sofie@horisont.fi

v i k a r i e r a n d e r e da k tö r i f i n l a n d Heidi von Wright Eriksgatan 20 b 26, fi-20100 Åbo e-post heidi@horisont.fi

pr e n u m e r at i o n e r , lö s n u m m e r & e ko n o m i Svenska Österbottens litteraturförening rf Wolffskavägen 36 / F11, fi-65200 Vasa e-post christian@horisont.fi

h o r i s o n t på n ät e t www.horisont.fi www.facebook.com/horisont.fi

pr e n u m e r at i o n s avg i ft å r 2 0 1 2

G u n n a r Lu n d i n (f. 1946). Författare. Solna.

• Finland 38,15 euro (studerande 27,25 euro) • Sverige 446,90 kronor • Norden 44,69 euro • Övriga länder 51,23 euro 9 % moms ingår.

To m a s Löt h m a n (f. 1947). Kulturskribent, psykiater.

Tyresö.

lö s n u m m e r p r i s

C a r l J o h a n l j u n g b e rg (f. 1949). Författare, statsvetare. Stockholm.

M a r i L i n d m a n (f. 1980). Doktorand i filosofi. Åbo.

M a r t i n a M o l l i s - M e l l b e rg (f. 1984). Poet, journalist.

Biskops-Arnö.

M a j - B r i t t N i k l a s s o n (f. 1951). Konstnär, musiker, författare. Stockholm.

P e t e r N y b e rg (f. 1974). Författare, redaktör, gymnasielärare. Tranås.

V i c to r N y lu n d (f. 1989). Skribent, studerande vid Biskops-Arnös skrivarlinje. Redaktör för tidskriften Ad Lucem. Stockholm.

N i n a Ot h m a n (f. 1986). Litteraturkritiker, skribent.

Göteborg.

R e b e c k a Pau l s s o n (f. 1957). Diakon, bibliotekarie, författare. Strängnäs.

S o lv e i g R a b b (f. 1934). Författare. Korsholm.

A n n a R e m m e t s (f. 1985). Litteraturvetare, skribent.

Hässelby.

• 10 euro i Finland • 120 kronor i Sverige

r e dakt i o n s råd Karin Skjäl (ordf.), Martin Karlsson, Anna Slotte-Lüttge, Birgitta Snickars-von Wright, Anders Westerlund.

g ra f i s k f o r m Hilda Forss, hilda@horisont.fi t y p s n i t t Baskerville, Gill sans, URW Egyptienne pa pp e r Edixion 100g / Edixion 250 g t ryc k Waasa Graphics, Vasa o m s l ag Anna Ekman Horisont stöds ekonomiskt under år 2012 av Kulturfonden för Sverige och Finland, Konstsamfundet, Svenska Akademien, Undervisningsministeriet, Svenska Kulturfonden, Svensk-Österbottniska samfundet, Harry Schaumans stiftelse och Aktiastiftelsen i Vasa. (Läget per 26.9.2012.)

A l l a n W i l l n y (f. 1955) Präst, författare, låtskrivare/ artist. Ösmo.

h o r i s o n t utkommer med 6 nummer år 2012 i s s n 043 9 –5530

M

RISTÖMER K PÄ KI

N i c k l a s S m i t h (f. 1974). Poet, frilansjournalist.

Helsingfors.

m a n u s Artiklar, essäer, skönlitteratur m.m. kan sändas till chefredaktören. Redaktionen ansvarar inte för icke beställt material.

Y

Medarbetare i detta nummer

M

IL J

Ö MÄRK

T

441 822 Painotuote Trycksak

Känn 10-talets puls

10TAL är Sveriges ledande tidskrift för samtida litteratur och konst. Ständigt på spaning efter den tid som är – alltid med en internationell utblick. Essäer, samtal, noveller och lyrik av våra mest intressanta författare och kritiker. Och nybakade debutanter i varje nummer!

Prenumeration + Bok endast 360:-

Om du tecknar en prenumeration nu får du en gåva från 10TAL Bok (värde upp till 160:-). Du kan välja mellan Dan Jönssons nyutkomna, hyllade Estetisk rensning, en skarp genomlysning av 2000-talets största svenska konstskandaler; Jon Fosses Långsam musik i översättning av Marie Lundquist; Helena Bobergs kompromisslösa lyrikdebut Repuls samt Men säg nåt om natten då, ett språkfyrverkeri av Tysklands kaxigaste scenpoet Nora Gomringer.

Gör din beställning på 10tal.se eller ring +46 (0) 8 612 10 49.

Uppge kod Horisont samt vilken 10TAL Bok du önskar.

SCRIPTUM ROY MICHELSON Medan glöden falnar Dagen innan han ska fylla sjuttio sätter sig sjömannen och rävfarmaren Richard i sin gamla Volvo, ensam och med nitroasken inom räckhåll.

Färden går till Norge och Sverige och platser han inte besökt på länge; möten och livsöden kantar vägen. Samtidigt ser han sitt liv i backspegeln.

Och samtidigt, på hemmaplan, tätnar mystiken kring en stulen båt och en försvunnen man. En skum historia som Richard själv till slut finner sig indragen i.

Medan glöden falnar, Roy Michelsons sjunde roman, är en spännande berättelse med flera bottnar och start- och slutpunkt i den österbottniska skärgården.

ISBN978-952-5496-88-8 Häftad Ca-pris 22 €

BORIS ISOMAA Kauhavakråkor, dynamit och förtrollande varelser I berättelsen om Boris och hans kamrater återvänder Boris Isomaa till sin barndoms Oravais och skildrar med humor och klarsyn hur världen kunde te sig för en skara småpojkar på 1940- och 1950-talen. Nyfikna och uppfinningsrika är de aldrig sena att ta reda på vad som väntar runt nästa hörn eller hur saker och ting fungerar. Flygplan, hagelbössor, hembränt, affärer och flickor, till exempel. Alltmedan de vuxna sysslar med sitt, och påstår allt möjligt och omöjligt men tiger om annat, inklusive kriget.

Boris Isomaa är född 1941 i Jakobstad och bosatt i Åbo.

Specialforskare och docent i experimentell biologi vid Åbo Akademi, pensionerad sedan 2006.

Han har tidigare publicerat den satiriska framtidsromanen De utvalda (2007).

Den österbottniska ladan Synen av lador på den österbottniska slätten väcker ibland nostalgiska minnen hos dem som har hunnit uppleva högärgningen under svettiga sommardagar.

Förr var ladorna en vanlig syn på våra åkrar, idag är de betydligt färre och många uppvisar ett tydligt förfall. En del lador står kvar som ett slags fornminne över en svunnen tid, medan andra används till något annat än vad de ursprungligen byggdes för. Denna bok är en historia om den österbottniska ladan. Nedslag har gjorts både i tid och rum. Vi möter även enskilda personer som delar med sig av sina minnen av ladorna i deras liv.

ISBN 978-952-5496-87-1 Häftad Ca-pris 22 €

ISBN 978-952-5496-90-1 Häftad Ca-pris 15 €

Håll dig uppdaterad! Gå in på www.scriptum.fi eller följ oss på facebook.