Magasinet allez h13

Sveriges sportmagasin

1 | 2014

??? ??

LITE OS MER SPORT 1

Ledarna

I

februari börjar OS. Den 7 februari för att vara exakt.

Detta är något som vi givetvis uppmärksammar i första numret av Alléz. Det kommer bli fantastiskt spännande att se hur det kommer gå för våra svenska hopp.

Själv är jag mest spänd inför längdskidåkningen som börjar med damernas Skiathlon den 8 februari klockan 11.

Jag sitter redan bänkad.

Som vanligt handlar försnacket inte bara om det idrottsliga. Den politiska debatten inför OS i Sotji har upprört många. Den ryska lag som förbjuder ”propaganda för icke-traditionella sexuella relationer” drevs igenom förra året och det lär knappast någon ha missat. Denna lag är något som de flesta aktiva idrottare och länder runt om i världen inte ställer sig bakom.

Kan man kräva av en idrottare att de inte ska ställa upp?Och är det rättvist att politiska beslut ska stoppa idrottare som viger sina liv till träning för att vinna ett OS-guld?

Alléz ges ut av Västfronten

Ansvarig utgivare Per Alm

Chefredaktör Hanna Karlsson

Chefredaktör Joakim Härdner

Planering

Malin Andersson

Bildchef

Anders Ryttarson Törneholm

Layout

Daniel Sandström

Webb

Kim Karlsson

Skribenter

Tobias Bengtsson, Johannes Andersson, Malin Magnusson, Martin Ridderstolpe, Mattias Åsén, Patrik Jäverbo, Deborah Jacobsson, Anna Erwander, Johan Hedman, Gustav Rey Petersson

Bara för att en idrottare ställer upp i en tävling betyder inte det att de står bakom den politik som förs av Ryssland med Putin i täten. Istället kan de åka dit och delta. Även som deltagare kan de visa att de är av annan ställning.

Att på något sätt protestera under ett mästerskap kan skapa en debatt som kan förändra. Under OS i Mexico City 1968 protesterade de två medaljörerna Tommie Smith och Joe Carlos från USA mot det rashat som rådde i deras hemland. Denna protest uppmuntrades inte av IOK och de blev utkastade ur OS-truppen. I dag skulle inte IOK agera på samma sätt för att någon protesterar, men det blir även intressant att se hur de kommer att hantera de protester som kommer att genomföras i Sotji.

Frågan är vad kommer bli mest spännande, de idrottsliga händelserna eller de protester som kommer hållas under OS?

D

et nya året är ett år fyllt till bristningsgränsen av världsklassidrott med vinter-OS i Sotji och fotbolls-VM i Brasilien som självklara höjdpunkter för de flesta idrottsälskarna. Det kommer att ske prestationer som blir ihågkomna länge och media kommer att fyllas av historier om de största hjältarna.

Vi på Alléz kommer också sitta bänkade framför de stora evenemangen, vilket kommer synas i vår tidning, men idrottsvärlden är fylld av så mycket mer än det som sker på de stora arenorna.

Vi tror att en bra historia kan hittas under varje sten i idrot2

tens imaginära snårskog. Vi har lyft på en del stenar och hittat historien om kvinnan som ledde ett gäng bergsjöungdomar till framgångar i Gothia Cup och lärde dem för livet. Vi har hittat de hängivna supportrarna som lever för IFK Kungälvs bandylag och vi har bokstavligen varit ute i skogen och träffat idrottare som balanserar på gränsen för vad som är fysiskt möjligt.

Vi har lyft på stenarna för att vi tycker att det är något som saknas, berättelser från alla delar av idrottsvärlden. Vi vill ge plats för dessa berättelser i en värld där snabba uppdateringar och Twitter har blivit norm. Ambitionen är att Alléz ska fungera som ett komplement till den reguljära nyhetsrapporteringen och fylla ett hål som behöver fyllas.

Så välkommen till Sveriges nya sportmagasin Alléz, och hitta dina egna guldkorn under idrottsvärldens mest orörda stenar.

108

Innehåll

40 102

16

92

28

8.

Samtal: Carl-Åke Ahlqvist 10.

Samtal: Lady Dolores 14. Arenan 16.

Reportage: Kvinnokamp på hjul 28.

Reportage: Bergsjön Boys 40.

Reportage: En vecka i djung- eln 48.

Reportage: Svensk fäktnings framtidshopp 55.

OS-special 70.

Reportage: De nya gubbarna

på läktaren 78.

Reportage: Konsten att an

lägga ett mästerskap 83.

Reportage: Drömmen om

den stora skrällen 92.

Reportage: En hästkraft 102.

Reportage: Ping Pongsionä- rer 108.

Reportage: Hur dör en boxare?

3

BOLLEN BAKOM SUCCÉN? En perfekt oktober följdes upp av en lika perfekt november och december. Borås Basket avslutade år 2013 med 17 raka vinster i Basketligan. Vi hookade upp med Bolly, lagets maskot.

Hur rullar livet på, Bolly?

Livet rullar på mycket bra! Det är varmt och svettigt, jag måste träna och hålla i gång så att jag kan vara så tuff som möjligt på matcherna. Jag satsar på att vara den bästa och starkaste maskoten i Basketligan!

Det har gått väldigt bra för Borås Basket den senaste tiden. Finns det någon risk att du blir uppstudsig gentemot ligans övriga maskotar?

Nä då! Jag har inte så mycket kontakt med de andra. Men en gång träffade jag Uppsalas Dunkan Slammer och sedan dess är vi goda vänner.

Hur pumpad blir du egentligen inför en fullsatt hemmamatch?

Jag blir jättetaggad! Det är så roligt att se att så många vill komma och hjälpa oss. Borås har Sveriges bästa basketpublik och det gör att man vill dansa och showa ännu mer.

4

Maskoten

5

Krönika

Negativ spiral kan vändas med ett leende Förluster är tunga för alla oavsett sport och nivå. Jag pratade med en fäktningstränare inför ett reportage som man kan läsa några sidor längre fram här i tidningen. Han menade att man kan se om en person är en riktig vinnare eller bara intalar sig själv att hen är det. Börjar man skrika och svära och slå omkring sig när man förlorar har man tänkt igenom hur man ska göra, reagera, när man förlorar för att det ska synas utåt att man verkligen vill vinna. Och redan där har man förlorat menar han. För att man har visualiserat sig att det finns ett scenario där man kan förlora.

Medan de verkliga vinnarna blir förkrossade vid en förlust.

Det finns inte i deras sinnesvärld att de kan förlora. De förväntar sig det inte. Det hela handlar ju egentligen om idrottspsykologi. För en förlust gör alla nedslagna. Man kan tappa glädjen. Och just glädjen är väl varför man håller på med sin idrott.

I en individuell idrott eller sport har man ju bara sig själv att jobba med. Det är bara ens eget psyke som kommer att påverka resultatet. Men i en lagsport är det 15 andra personer som kommer påverka utgången. En enda spelares dåliga humör kan infektera den gemensamma mentala inställningen till det man ska göra.

I det seniorlaget i handboll jag är tränare för har glädjen helt försvunnit. Istället för att bygga upp varandra med positiv energi, hur flummigt det än låter, raserar man varandras självförtroende genom att gnälla och inte ge sitt allt för laget. Då blir det en nedåtgående spiral och det dåliga

humöret från några börjar påverka hela laget. För man är just det, ett lag.

Men det går att förändra. Det krävs då att varje spelare ser till sig själv och undrar ”Hur kan jag göra så att mitt lag blir bättre?”. Det lättaste sättet har jag märkt är att le. Man kan vända en negativ spiral till en positiv bara genom att le, ge en klapp på axeln och ge sitt eget yttersta. Förra året hade mitt lag samma problem. Serien spelades i tre omgångar. De första två omgångarna hade vi vunnit tre matcher av arton. Sista omgången gick vi obesegrade igenom. Då hade vi hittat glädjen och förväntade oss inte att förlora.

Anders Ryttarson Törneholm

LISTAN: IDROTTARE SOM ARTISTER Text: Johan Hedman

Björn Borg & Tomas Brolin Idrottskarriär: Med bland annat fem raka Wimbledon-segrar och ett VMbrons är Björn Borg och Tomas Brolin två av Sveriges mest folkkära idrottare genom tiderna. Båda valde också att avsluta sina idrottskarriärer i tidigt, i 26 respektive 28 års ålder.

Artistkarriär: Startade tillsammans med Dr. Alban och Mattias Frisk gruppen ”Friends in need” 1999. Gruppen släppte singeln ”Alla Vi” och i TV4:s Nyhetsmorgon förklarade Björn Borg de många bikinibrudarna i videon med att ”Vi ville ha med tjejer.” Filip och Fredrik utsåg sedan händelsen som Sveriges näst roligaste genom tiderna i sitt TV-program ”100 Höjdare!” som som sändes i Kanal 5.

Pia Sundhage Idrottskarriär: Meritlistan kan göras lång för fotbollssveriges mest framträdande kvinna med fyra SM-tecken, medalj i alla valörer i EM och brons i VM som spelare. Har varit nästan än mer framgångsrik som tränare. Ledde förra sommaren Sverige till semifinal i EM på hemmaplan.

Artistkarriär: Har hela tiden haft musiken nära till hands och sjöng och spelade till Sveriges EM-låt ”Vi är tjejer, vi är bäst” 1987. Som förbundskapten har Pia ofta sjungit idolen Bob Dylans låtar i omklädningsrummet för att peppa spelarna. Under 2013 släppte hon också sin första singel, ”Följ mig genom vintern”, och sa i en intervju samma år att det kan komma fler singlar i framtiden.

6

Jimmy Nordin Idrottskarriär: Var under flera år i början på 2000-talet Sveriges främste kulstötare och har med sina 20.73 den tredje längsta stöten genom tiderna i Sverige. Trots att han har vunnit sju SMguld och varit med i flera internationella mästerskap är han för många känd för att ha blivit omhändertagen av polis för fylla och polisanmäld för våld mot tjänsteman i samband med FriidrottsEM i Göteborg 2006.

Artistkarriär: Gjorde ett misslyckat försök med låten ”Guldmedalj” som han skrev inför EM 2002, men har efter sin idrottskarriär satsat mer än vad de allra flesta sångande idrottarna har gjort.

2012 fick Jimmy pris för årets låt i Gävleborg med låten ”Gabriel”

VS

VS

Under vintersäsongen för Sverige krig med Norge. Det pågår en ständig kamp mellan vilket land som är bäst på längdskidåkning.

Northug mot Hellner. Mäter man i medaljer är slaget givet. Norge har fler medaljer än Sverige. Men vilket landslag har egentligen de roligaste skidåkarna? För att ta reda på detta kommer vi jämföra de två största spexarna norska Öystein Pettersen mot Robin Bryntesson.

Robin ”Brynte” Bryntesson

Øystein

”Pølsa” Pettersen

En av längdskidåkningens roligaste människor. Han spexar så fort han får möjlighet. Detta syns delvis genom alla de filmer han lagt upp på youtube. Han har totalt samlat på sig nästan 400 000 visningar.

Han var även drivande för en uppmärksammad presskonferens i Beitostölen 2008. Istället för att sittandes svara på frågor bjöd norska sprintlandslaget, med Pølsa i spetsen, på en sång- och dansshow.

Känd för tre saker: längdskidåkningen, hans akrobatik och för att han har diabetes. Man kan också lägga till meritlistan att han gillar att spexa. Denna längdskidåkare har gjort några youtube-klipp men har inte kommit upp i samma antal visningar som hans norska motsvarighet. Detta kompenserar han med sina akrobatiska konster. Han går på händer, hjular och gör volter med skidor på fötterna.

7

Text: Hanna Karlsson Foto skidbilder: Cephas Foto: Max Ronnersjö

Fakta: Innebandyns fader

Namn: Carl-Åke Ahlqvist Bor: Göteborg Ålder: 66 år Aktuell: Skapare av Unicurl, curling på matta.

Historik: Skapare av innebandy och grundare av företaget Unihoc som producerar innebandymaterial. Sålde företaget 2004.

Foto: Daniel Sandström

8

Samtal

ATT UPPFINNA EN IDROTT I februari inleds kvalet inför innebandy-VM i Göteborg, det tionde i sportens historia. Och vad passar bättre än att fira jubileum där allt en gång startade. Det var nämligen i Göteborg som Carl-Åke Ahlqvist för drygt 40 år sedan började importera klubborna som blev starten för en av Sveriges största idrotter.

Men hur gick det egentligen till när du uppfann sporten, Carl-Åke Ahlqvist?

– Min bror bodde i Holland på slutet av 60-talet och han köpte med sig klubbor hit till Sverige. Jag fick dem när jag fyllde år och jag förstod inte riktigt vad jag skulle göra med dem. ”Jo, men här har du 12 klubbor. Du är ju idrottsgubbe”, sa han bara. Jag spelade handboll på den tiden och tog med mig klubborna till en träning. Först spelade vi 10 minuter.

Nästa gång spelade vi 20 minuter och vi sprang som dårar.

Där slog det mig – det här var inte fel alltså. Klubborna vi använde tillverkades i USA. Jag ringde till fabriken direkt och berättade att vi ville ha 1 000 klubbor. Importen skedde via pappas järnhandel, det blev enklare så.

Alla är delaktiga och man kan inte riktigt gömma sig, det går så snabbt och bollen är överallt.

Men vad gjorde innebandyn till vad den är idag?

– Innebandyn har haft en imponerande utveckling. Till stor del på grund av materialutvecklingen. Jag bildade Unihoc 1972 och vi var drivande ett bra tag. När vi stod på toppen så tillverkade vi 550 000 klubbor på ett år. Sedan kom det visserligen nya märken och klubbor, där man använde samma teknik som i segelmaster och skidstavar. Men hela utvecklingen av sporten har skett på grund av eldsjälar, som det alltid gör. Kvinnorna har också en stor del i det hela. De fick en stor roll i en lagidrott från början, vilket de inte hade fått innan. Nästan en tredjedel av alla aktiva spelare är kvinnor. Det var jätteunikt då. Men det låg i tiden, hela samhället blev mer och mer obundet och inom innebandyn fanns det plats för alla.

Vad hände sedan?

– Vid den här tiden var de flesta gymnastiklärarna handbollsspelare och där hade jag mängder av kontakter. Jag skickade ut klubbor till flera av dem som jag kände, t.ex.

Bengan Johansson. Och mycket snabbt fick jag den feedback jag hade väntat mig. Barnen hade riktigt roligt och nästan alla kunde vara med. Det var så det började, det spred sig väldigt snabbt bland skolorna här i Sverige. Nästan alla gymnastiklärare använde sig av innebandyn på sina lektioner. Jag visste tidigt att det var där jag var tvungen att börja. Jag minns när jag var i Bryssel och stötte på ”The chief of sports” på Bryssels poliskår. Jag bad om att få spela med dem och introducera innebandyn. Det tog inte mer än tre minuter så var alla helt färdiga och tungan hängde långt ner på hakan. Chefen blev helt förtvivlad och undrade om de inte hade bättre kondis. Men det är det som är charmen.

Innebandyn är en av Sveriges största lagidrotter. Hur gick det till?

– Det Svenska Innebandyförbundet bildades 1982, men redan innan dess fanns det flera hundratals klubbar. De hade uppstått spontant genom åren och fanns nästan överallt.

Det fanns även former av ligaspel i början av 80-talet. Det var en slags organiserad, spontan innebandy och ibland spelade vi så sent som elva på natten. När förbundet sedan bildades fick de 600-700 klubbar ”gratis”. Pang, så fanns det ett förbund som på nolltid var större än handbollsförbundet.

Ingen i hela världen kunde fatta, det var och är helt unikt.

Kim Karlsson

9

Från wrestlinggalan Extreme Vendettapå Trädgår’n i november.

Foto: Trygve Finkelsen

10

Samtal

”DU KOMMER SKRATTA, DU KOMMER VRÅLA, DU KOMMER FÖRFÄRAS.” I wrestling kombinerar man kampsport med scenkonst. Kanske tidigare främst en amerikansk företeelse anordnas det numera wrestling-galor även i Sverige. Lady Dolores är den mystiska presidenten och ägarinnan bakom ”Wrestling GBG”. Vi pratade med henne om wrestling som sport och storgalan”Double Impact”.

Varför ska man börja gå på wrestling?

– Wrestling är en underhållningsform som inte går att jämföra med någonting annat. Du kommer skratta, du kommer vråla, du kommer förfäras och du kommer jubla. Wrestling är en orgie i känsloyttringar, både i och utanför ringen. Dramatik, våld, humor, spänning, muskler och svett i en salig röra. För att verkligen förstå måste detta fenomen upplevas på plats!

Var hämtar ni er inspiration från?

– Alla wrestlers har sina personliga inspirationskällor.

Vissa hämtar kraft från naturen eller har en önskan om att städa upp bland de fulspelande kräken, andra drivs av hat och illvilja. Rent fysiskt finns många likheter med diverse kampsporter såsom boxning, thaiboxning och brottning.

Hur tränar man inför en wrestlingmatch?

– För att kunna genomföra en wrestlingmatch måste du vara otroligt stark, såväl fysiskt som mentalt. Styrketräning och konditionsträning flera gånger i veckan är grundläggande.

Hur stort är wrestling i Göteborg?

– Under de senaste åren har fler och fler fått upp ögonen för wrestling, och numera är det nästan alltid fullsatt på våra galor. Många hänger också med i konflikterna och intrigerna, lär känna wrestlarnas personligheter och följer deras historier även mellan matcherna. Då blir det extra laddat att se dem göra upp i ringen när det väl är dags.

Är det någon särskild match under galan man ska hålla utkik efter?

– Kvällens main-event den 1 februari kommer vara en uppgörelse mellan två rivaler som har gammalt groll att reda ut. Till hjälp har de varsin god vän vid sin sida. Vi kommer snart avslöja vilka namn det handlar om. Och jag lovar – ni kommer INTE bli besvikna.

Är det farligt?

– Wrestling är givetvis våldsamt, men alla brottare är med på vad de ger sig in i. Däremot har vi avskum som kör med fulspel och regelbrott, och det är oftast när man har med dem att göra som det kan gå illa.

Text: Fredrik Nygren

11

DEN ULTIMATA SPORTEN Det som började med att pappa Martin tog med sin dotter till judoklubben har lett till tävling på elitnivå. För ett par år sedan bestämde sig Nicolina Pernheim för att det var judo hon skulle satsa på. Att hon har varit blind sedan födseln har aldrig varit ett hinder.

S

edan 1970-talet har synskadade tränat judo på organiserad nivå i Sverige. För en icke-seende är sporten idealisk. Inga sparkar eller slag är tillåtna.

Nicolina började tävla när hon var 13 år. Då var judo en bland många sporter som hon höll på med. När hon fyllt 19 år vad det segling, ridning och skidor som valdes bort när judo fick komma först. Enligt Nicolina är judo den ultimata sporten. För alla. Inte bara för blinda.

– För synskadade handlar det om att man alltid är två och två. Man håller alltid i varandra och man måste ha kroppskontakt för att få poäng. Man lär sig mycket om kroppskontroll, om sin egen kropp och om att förhålla sig till andra, säger Nicolina Pernheim.

– Judon är mångsidig. Man får kondition och koordination, styrka, smidighet och balans. Allt under samma träningspass. Och så är det tekniskt och taktiskt. Det är upp till mig hur mycket jag vill träna och satsa men samtidigt finns det en lagkänsla. Judo är ett sätt att leva, säger Nicolina Pernheim.

En synskadad som tävlar inom judo har rätt att starta med grepp. Motståndarna tar då tag i varandras dräkter innan domaren sätter igång matchen. Men detta är också den enda skillnaden. Det är därför som just judo passar så bra för personer med olika grad av synnedsättning. Det är vanligt att utövarna tävlar både mot seende och icke-seende.

För en synskadad gäller det att det alltid finns hjälp till hands vid träning. Någon att hänga på. Nicolina springer och gör kullerbyttor som alla andra. Men någon måste ropa stopp när väggen kommer och se till att hon inte åker in i någon annan. Hon kan heller inte se vad tränaren gör och visar. Någon måste förklara lite extra så att hon förstår tekniken.

– Jag föredrar synskadetävlingar. Då har motståndaren liknande förutsättningar. Kör jag mot en seende så är jag i underläge så klart. Men man lär sig mycket av att tävla mot dem, säger Nicolina Pernheim.

12

– Jag behöver någon bredvid mig konstant. Jag har flera tjejer som hjälper mig. Så jag har det bra. Men många synskadade har problem att få hjälp. Det är svårt att få tillräckligt med ledsagningstimmar, säger Nicolina Pernheim.

– Det finns tre olika synskadeklasser beroende på graden av synskada. Just ni blandar vi dem inom viktklasserna. Men de håller på att se över det, säger Nicolina Pernheim.

V

Nicolina Pernheim har redan hunnit med två Paralympics. I mars är det dags för första kvaltävlingen inför Rio de Janeiro 2016.

id tävling gäller det att domarna har lite extra koll.

Under en synskadetävling finns tre domare till hands, istället för en. Och en kamera. Om motståndarna kommer ifrån varandra eller hamnar utanför mattan leder domarna tillbaka de tävlande till mitten igen. De som är helt blinda bär en stor röd ring på varje ärm.

– Då gäller det att vinna matcher, ta så mycket poäng som möjligt och få medaljer. Jag vill vara med under Paralympics igen. Det är mitt mål, säger Nicolina Pernheim.

Text och foto: Malin Magnusson

22 år. Från Västra Frölunda.

Har svart bälte av andra graden i judo.

Viktklass 63 kg.

Tränar och tävlar för Sakura Judoklubb. Tränar också för Frölunda Judoklubb och Göteborgs Judoklubb.

Senaste meriten: EM-guld för synskadade i Ungern 2013 Nästa tävling: Öppna Tyska 1 mars (mot seende) Läser till sjukgymnast på Göteborgs Universitet. Planerad examen 2016. Lagom till Paralympics.

Den röda ringen på dräkten markerar att hon är blind.

Fakta: Judo

Judo har varit en olympisk sport under sommarspelen sedan 1964 för herrar och 1992 för damer. Paralympics infaller alltid två veckor efter Sommar-OS, i samma stad. Här har judo varit en gren sedan 1988 för herrar och 2004 för damer.

Damer har alltid en t-shirt på sig under judodräkten. Det har inte herrar. Den ska vara vit. För att skilja de tävlande åt har en av dem vit dräkt, den andra har blå.

Judoka, en utövare av judo.

Bilder: Martin Pernheim och Nicolina Pernheim.

13

14

Arenan

RAMBERGSVALLEN Sverige är fullt av arenor, stora som små. Vi vill uppmärksamma dessa och ge dem det utrymme som de förtjänar. I varje nummer tar vi en närmare titt på en av arenorna och gör ett nedslag i historia, nutid och framtid.

R Fakta: Rambergsvallen

ambergsvallen har varit hemmaarena för BK Häckens herrfotboll sedan lagets start 1940. Våren 2009 hade laget avancerat till allsvenskan igen. Men ungefär samtidigt höjde Svenska Fotbollsförbundet sina krav på matcharenor för allsvenskt spel. Rambergsvallen uppnådde inte de nya måtten. Sedan dess har Rambergsvallens framtid diskuterats i Göteborgs kommunstyrelse. Arenan har även använts av andra fotbollsklubbar på Hisingen och av närliggande skolor. Här finns också en

friidrottsanläggning, som främst har använts av IF Kville.

2014 träder SvFF:s nya reglerna i kraft och omöjliggör spel på Rambergsvallen som arenan ser ut idag. Göteborgs kommun beslutade att avsätta 130 miljoner kronor för att bygga en ny arena där Rambergsvallen står idag. Men efter upphandling låg alla anbud betydligt högre än väntat.

Runt 200 miljoner kronor, det lägsta var på 175 miljoner. I skrivande stund är beslutet uppskjutet till 15:e januari 2014.

Förhoppningen har tidigare varit att arenan skulle vara färdig till allsvenska premiären 2015, men för att klara det hade byggandet behövt startas i december 2014.

Den sista matchen som spelades på arenan slutade med förlust för hemmalaget, Häcken - Halmstad, 1-3. Matchen spelades den 25:e oktober 2013. Drygt 5000 åskådare hade samlats för att ta farväl av arenan som både varit älskad och hatad. Här köpte du tiokronors-kaffe och varmkorv från en korvvagn. Här hade du friidrottsdagar och coopertest som skolelev, för att sedan se ditt favoritlag spela allsvensk fotboll på samma mark.

Belägen: Hisingen, Göteborg Invigdes: 18:e augusti 1935, sedan dess har ett antal upprustningar gjorts. Bland annat byggdes nya läktare 1979 och 1983.

Publikkapacitet: 7000 personer Arenarekord: 8379 åskådare. Den 4:e oktober 2000 när BK Häcken mötte IFK Göteborg, 1-3.

Text och foto: Anna Erwander

15

Text och foto: Johan Hedman och Deborah Jakobsson

KVINNOKAMP PÅ HJUL I en sportvärld där kvinnor får nöja sig med att leva i skuggan av männen tar Roller Derby och vänder på begreppen. Här dominerar kvinnorna.

D

et är den första december. Lysrören är tända och det är glest på plaststolarna på läktaren.

Tävlingsbanan är upptejpad i en oval form på inomhushallens golv. På vissa ställen har tejpen släppt men funktionärer är snabbt framme och ser till att den kommer på plats igen. ”I dag ska ni få vara med om Göteborgs första Merbylandskamp! Kan ni fatta, hur coolt är inte det!?”, ropar den Luciaklädda speakern ut i högtalarna.

Publiken klappar lite halvslött i händerna. Merby är Roller Derby fast för herrar. Landskampen är i full gång och allt eftersom den går händer något på läktaren. Den fylls på med människor, det tjoas och applåderas mer frekvent.

Danmark vinner över Sverige och några i publiken letar sig ut på banan för att göra high five med spelarna medan andra ställer sig i kön för att köpa korv med bröd. Trots att det är över en timma kvar till dagens andra match är det ingen som lämnar hallen. Ju närmare nästa match vi kommer ökar antalet åskådare på plats. I Roller Derby är det damerna som är stjärnorna och det är stjärnorna som publiken har kommit för att se.

Lilla Hjulafton är en heldag i Lisebergshallen som består av en Merbylandskamp på förmiddagen och en internmatch, så kallad scrimmage, med två lag från Gothenburg Roller Derby på eftermiddagen: Göta Inälvor mot Göteborg Rullskridskor. Merby och Roller Derby har samma regler och sporten går ut på att två lag åker rullskridskor runt en platt, oval bana och tar poäng genom att en spelare, så kallad Jammer, hela tiden ska försöka varva motståndarnas försvarare som kallas Blockers. Varje lag har fem spelare på planen samtidigt.

Bland herrarna får alla som vill vara med och spela, i damklassen är konkurrensen mycket större. Där måste man kvala in för att få en plats. Tove Brandt brukade själv spela men efter för många skador fick hon sluta och är i dag en av alla de som arbetar ideellt med sporten vid sidan av planen.

Hon ser det inte som något märkligt att sporten domineras av kvinnor.

– Roller Derby är skapad av och för kvinnor. Kvinnokroppen har en lägre tyngdpunkt och är mer vadderad vilket är bra. Killarna tacklas ju klart mer medan tjejerna kör mer taktiskt och med mer finlir, säger Tove som i dag är Luciaspeaker.

En av de kvinnliga spelarna har målat med guldfärg runt ögonen som sedan övergår i glitter längs kinderna. Någon annan är målad som en katt. På spelarnas ryggar står det till exempel Sköte Borg, Knivmoder, Vulvo Amazon och Pusseydon vilka är deras Roller Derby-namn. Men så händer något, de svenska herrarna som precis spelat landskamp rullar tillbaka ut igen. Denna gång iklädda svart/vit-randiga domardräkter. Spelet blåses igång och iväg far lagens jammers för att försöka varva och ta poäng.

Tempot är lågt till en början, det knuffas och bökas på en liten yta, men ingen Jammer kommer förbi packet med motståndare. En spelare med Derby-namnet ”Rulla Skoog” knuffas omkull och lämnar en lucka till motståndarnas jammer som tar sig förbi och ger Göteborg Rullskridskor ledningen mot Göta Inälvor. Publiken jublar. När Göteborg Rullskridskors bästa poängplockare, ”Döna”, tar sats åker hon så snabbt att hon är nära att åka ut ur banan i kurvorna.

Packet samlar ihop sig och försöker stänga Dönas vägar för att ta sig förbi. Hon saktar ner farten en aning när hon närmar sig packet, glider smidigt undan den första tacklingen, tacklar själv omkull nästa Blocker och åker förbi.

J

ulia Boberg fick upp ögonen för sporten efter att ha sett Roller Derby-filmen “Whip it” med bland andra Drew Barrymore och Ellen Page. I Roller Derby-kretsar har filmen en nära på legendarisk stämpel.

– Alla här har sett den och det är typ på grund av den som alla börjat spela, säger hon.

Under internmatchen i Lisebergshallen saknas Julia och även Fredrika Andersson från Gothenburg Roller Derby (GBGRD). De befinner sig istället på landslagsuttagningar i Valhalla och Lundby Strand. Uttagningarna är inför VM som utspelar sig i Dallas i december senare i år. De 39 spelarna ska under helgen bli 24 som under året ska träna ihop. Under våren kommer truppen att åka på träningsläger varannan månad och till hösten trappas det upp till ett läger i månaden. Allt för att komma väl förberedda till VM. Dagarna inför uttagningarna är Julia, eller Julie Jet som är hennes Roller Derby-namn, märkligt nog inte nervös utan bara förväntansfull. Hon ser fram emot att få möta spelare som är lika duktiga eller bättre än vad hon är. Men när klockan slår halv fyra på lördagseftermiddagen och Julia står

18

Fakta: RollerDerby

• Spelet spelas på en oval bana och går ut på att Jammern ska ta

sig förbi motståndarnas pack (med blockers) före det andra lagets Jammer. När det är gjort får Jammern poäng för varje blocker som passeras.

• Matcherna kallas “Bout” och är indelade i två 30-minutersperioder.

• De regerande världsmästarna är från USA där sporten också grundades och är störst.

• Idag finns det inget seriesystem i Sverige, utan lagen möter varandra i träningsmatcher under året och möts sedan i ett SM-slutspel (detta år i juli). I USA finns det en serie som inte är exklusiv amerikanska lag där London i år hade ett lag som kom till slutspel.

Här får ingen passera. Blockern ”Bedaah” i Göteborg Rullskridskor stänger en åkare i Göta Inälvor med en effektiv rumpstängning.

Två dagar efter uttagningarna. I väntan på landslagsbeskedet tränar Julia Broberg som vanligt i Angered Arena.

i hallen i Lundby Strand för att registrera sig börjar nervositeten krypa allt närmre och snart är den ett faktum.

Hon och de övriga spelarna från hela landet ska försöka imponera på en panel bestående av fyra personer som representanter från alla ligor i Sverige har röstat fram. Det är just det som gör Julia nervös: att bli bedömd.

Under uttagningens första dag delas spelarna upp i två lag som möts under en två timmar lång scrimmage. När den börjar är Julia passiv. Hennes styrka är inte att vara den som syns och tar poäng utan att vara en duktig lagspelare som hjälper till att göra andra spelare bättre. I en uttagning där man ska visa upp sig för att bli uttagen är det inte den bästa egenskapen. När matchen är slut har Julia inte fått ordning på sin passivitet. Hon tänker ”Fan! Jag borde tagit för mig mer.”

passar Julia bättre. Även om hon är mör i kroppen och trött i huvudet när dagens prövningar är över är hon nöjd.

Nervositeten är borta och hon känner att hon har gjort ett bra pass, men om det räcker till landslaget är hon osäker på.

Hon är fortfarande missnöjd med sin insats under lördagen, men hon har i alla fall gett sig själv chansen.

Under de fyra år som Julia spelat har både hon och sporten utvecklats mycket, men fortfarande är man långt ifrån någon proffsnivå.

– Allt sköts ideellt och i stort sett alla måste göra något utöver att spela, typ vara tränare, sitta i styrelsen eller vara med i någon ansvarsgrupp. Eftersom sporten är så ny i Sverige finns det inga tränare som har en karriär bakom sig.

Alla tränare är spelare som har hållit på i bara några år. Där ligger vi långt efter andra mer etablerade sporter, säger Julia.

A

2011 spelades det första Världsmästerskapet i Roller Derby i Toronto, Kanada, där sporten är stor. Sverige slutade sexa efter att ha förlorat den helnordiska matchen om 5:e plats mot Finland. Mästare blev USA som krossade hemmalaget Kanada med hela 336-33 i finalen.

– Spelarna i USA är helt sjukt duktiga och jag ligger långt ifrån deras nivå, men det är bra att få träna med de bästa i Sverige som nu under helgen, man märker att Europa kommer närmare. I år hade London ett lag som gick till det amerikanska slutspelet som första icke-amerikanska lag någonsin, så man ska inte ge upp, säger Julia.

På söndagen står ett fem timmar långt uttagningspass på schemat. Den här dagen är tillägnad olika lagövningar vilket

ngered Arena är den enda hallen i Göteborg som har en Roller Derby-plan uppritad på golvet. När spelarna rullar ut på banan kan de börja värma upp direkt, utan att onödig tid går åt för att tejpa upp en plan.

Några spelare är snabbt ute på banan för att åka några uppvärmningsvarv. Andra småsnackar om helgen som varit vid sidan av planen. En tjej i grönfärgat hår har svårt att få på sig rullskridskorna. Det är tisdagkväll och ett tre timmar långt träningspass ligger framför spelarna i GBGRD. Träningen är indelad i tre olika pass. Första timmen är till för de som har klarat av ”Minimum Skills”, ett test som klubben utför var tredje månad med 38 olika övningar i grunderna av sporten. De som klarar av testet får träna och spela med

22

klubbens A-lag där man utövar full kontakt i högt tempo.

Innan dess får man träna på grunderna i nybörjargruppen.

Andra timmen tränar ligans samtliga spelare tillsammans i en mixad grupp och under tredje timmen tränar nybörjargruppen för sig själva medan Minimum Skillsspelarna tränar kondition vid sidan av planen. Första passet fokuserar idag på fotarbetet, något som har varit åsidosatt i klubben länge. Förra veckan hade laget en kanadensisk tränare på besök som lärde ut övningar som nu kommer nötas under den närmaste tiden.

– Övningarna kan se triviala ut, men är märkvärdigt svåra. Ta övningen nere i hörnet där man ska åka slalom runt koner på ett ben, den är jätteviktig för att lära sig kunna styra ute på banan. De bästa åkarna i världen använder sig inte av stoppet längst fram på rullskridskon utan bara vickar på fötterna, säger Julia Boberg.

Två dagar har gått sedan landslagsuttagningarna. Julia är fortfarande öm i kroppen och har bestämt sig för att ta det extra lugnt på träningen. Medan övriga spelare åker runt i full fart, går Julia på halvfart. Hon ska inom en vecka få veta om hon går vidare till landslaget eller inte.

– Om jag inte kommer med i landslaget är det inte för att jag gjorde det dåligt, utan för att de övriga spelarna gjorde det väldigt bra. Jag kommer inte gräva ner mig bara för att jag inte blir uttagen, säger hon.

Nivån på träningen är blandad. Bland de 16 åkarna har flera problem med de olika fotarbetsövningarna. Några ramlar hårt på hallgolvet. På sidan av planen haltar Anna-Maria Fjellman med en krycka och ger instruktioner till spelarna.

”Bra balans Fred!”, ”Inga plogstopp Frida, du måste träna på hockeystoppet”. Anna-Maria, eller ”One Woman Army” som hon också kallas, skulle göra just ett hockeystopp på en träning för bara några veckor sedan. Högerbenet vek sig och bröts av. Nu är hennes högerben prytt av en stor stålställning för att läka ihop benet igen och istället för att spela får hon nu agera tränare.

– För mig är tränarrollen något naturligt, jag är lärare och har ledarskapet i mig plus att jag inte har någon familj som tar mycket tid så jag kan lägga tid på det här istället, säger hon.

Anna-Maria har varit med i ligan i två och ett halvt år och under den tiden har träningsmetoderna utvecklats och man har bland annat tagit hjälp från tränare från MMA och Speed-Skating. Hon märker också att utvecklingen hos spelarna är stor.

– Vi blir fler och fler och alla blir bättre hela tiden. Nu har vi också fått spelare som har bakgrund i konståkning och bandy vilket betyder att de har en förkunskap som vi inte hade när vi började. Man måste behärska många tekniker och kunna mycket för att klara av att spela på en hög nivå i dag, säger hon.

I

nnan den mixade träningen kommer en spelare fram till Anna-Maria. Spelaren har glömt sitt tandskydd och undrar om hon får vara med ändå. ”Nej, jag är ledsen, har du inget tandskydd kan du inte vara med, det är klubbens policy”, svarar Anna-Maria. Spelaren nickar och går långsamt därifrån. Förutom att alla skydd måste vara på

ORDLISTA

Bout - Match Liga - Klubb Scrimmage - Internmatch Jammer - Spelaren som ger laget poäng Blocker – Försvarande pelare som ska stoppa motståndarnas Jammer Pack - Blockers tillsammans

under träning har GBGRD en åldersgräns på 18 år för att få spela. När spelarna rullar ut för den mixade träningen skiljer det över tjugo år mellan den yngsta och den äldsta spelaren.

Att Minimum Skills-spelarna tränar i den mixade gruppen är för att nybörjarna lättare utvecklas då. Spelaren som glömde tandskyddet har fått låna ett skydd av en lagkamrat som hade ett extra.

– Lagkänslan är väldigt viktig i Roller Derby och skiljer sig kanske en del från andra mansdominerade lagsporter där jargongen kan vara tuffare. Det finns ingen hierarkisk ordning i laget och sporten i sig är väldigt jämlik då det inte behövs en specifik kroppsbyggnad för att vara duktig. Man kan vara lång och snabb, men också kort och satt vilket är bra när man ska tacklas. Det är en sport som välkomnar alla kvinnor, säger Tove Brandt.

R

oller Derby grundades i 1930-talets USA och den första officiella matchen spelades 1935 i Chicago. Det var en tuffare sport, med färre regler, där hårdare tag var tillåtet. Inledningsvis utövades sporten både av män och

kvinnor men med tiden blev det en kvinnodominerad sport som blev väldigt populär.

På 1970-talet dog sporten nästan helt ut eftersom intresset försvann när sporten mer och mer började likna wrestling med fejkade fighter under matcherna. Tävlingsinnehållet blev sekundärt. Sporten låg sedan i koma i nästan 30 år innan den vaknade till liv i början på 2000-talet. Denna gång i Austin, Texas. Nu tonade man ner på showandet och fokus lades istället på tydliga regler.

I dag finns det omkring 175 godkända medlemsligor runtom i världen. Till Sverige kom sporten under 2008 då en liga startades i Stockholm. En av grundarna var Cherry D´Vine. Hon ville ha andra ligor i landet att möta och tände en eld i Göteborg som startade GBGRD. Eftersom sporten var så ny och kunskapen inte fanns satt spelarna och tittade på Youtube-filmer för att lära sig tekniker som hockeystopp. Även Malmö och Luleå var tidiga med att starta ligor och i dag finns det 14 stycken runt om i Sverige. Åtta av dessa tävlade i fjolårets SM-slutspel där Stockholm Roller Derby vann finalen över Crime City Rollers från Malmö.

Ä

men också lite allvarligt, säger Julia Boberg.

Den utåt sett ganska tuffa fasaden som omger Roller Derby med smeknamnen, Derby wifes som räddar varandra ur fängelset och det hårda spelet på plan, kommer lätt på skam när man tar sig innanför fasaden och bryter mot normen om hur kvinnor ska vara.

– Jag tror att många övertolkar den tuffa fasaden eftersom vi är kvinnor och inte uppmuntras att vara fysiska.

Hade det varit män som dominerat sporten hade man nog inte blivit lika förvånad över den familjära stämningen runt omkring, säger Anna-Maria Fjellman.

Halv tolv på söndagkvällen plingar det till i Julia Bobergs mobiltelefon i fickan. Det är ett mejl som innehåller beskedet om hon har tagit sig vidare från uttagningarna eller inte.

Hon hoppas att hon ska få ett positivt besked, men tror att lördagens passiva insats har förstört hennes chanser. De andra var nog bättre. När hon öppnar mejlet känner hon sig inte nervös, hon har inga förhoppningar. Hennes känsla besannas. Julia är inte uttagen i truppen som ska träna inför VM i december.

– Jag är lite besviken helt klart, men bara på mig själv.

Jag lyckades inte prestera tillräckligt bra under lördagen, säger hon.

Den andra spelaren från GBGRD, Fredrika Andersson, fick gladare besked då hon kom med i landslagstruppen. För henne väntar nu ett år med landslagsträningar kombinerat med spel med ligan. Och trots att Julia inte lyckades ta sig vidare till landslaget den här gången, har hon inte gett upp drömmen.

– Jag ansökte om att få vara med lite för att se var jag stod i konkurrensen och nu vet jag att jag inte är långt ifrån.

Jag kommer kanske söka nästa gång igen, men då ska jag se till att komma bättre förberedd och med ett starkare självförtroende.

ven om Roller Derby i sin nuvarande form fortfarande är i sin linda går kulturen runt den långt tillbaka. De speciella Roller Derby-namnen har sitt ursprung i 1970-talets mer showiga variant av sporten men har en självklar plats i 2000-talets Roller Derby-kultur.

Namnen anspelar ofta på sex och våld och det är vanligt med varianter till olika filmer, kändisar eller evenemang som exempelvis ”Nightmare on Hull Street” (Nightmare on Elm St.), “Knocktoberfest” (Oktoberfest) och “Michelle O´BamYa” (Michelle Obama). Namnen är inte bara nostalgi från 1970-talet, enligt tränare Anna-Maria fyller namnen även ett annat syfte.

– Jag tror att för många så är det skönt att ha ett alter ego på planen så att man kan gå in i en roll. Många tjejer har svårt att ta för sig i sporten som kräver att man är fysisk och högljudd och vi har därför specifika träningar där vi fokuserar på att skrika och tacklas, säger hon.

Att sporten är kvinnodominerad råder det ingen tvekan om. En annan del av kulturen är att ha en så kallad ”Derby

”Jag tror att många övertolkar den tuffa fasaden eftersom vi är kvinnor” wife” inom laget som är ett mellanting mellan kompis och en vanlig fru.

– Derby wife är inte någon man nödvändigtvis är attraherad av som till en riktig fru, utan är en bästa kompis som man klickar väldigt bra med. Under efterfester arrangeras det ibland Derby-bröllop där man får läsa upp sina löften som kan vara att man lovar att ”baila” sin fru ut ur fängelset och hålla i hennes hår när hon spyr. Det är lite på skämt, 26

Fakta

JULIA BOBERG Roller Derby-namn: Julie Jet Ålder: 31 år Yrke: Arbetar på reklambyrå Målsättning: Att få till ett seriespel och få spela i landslaget 27

BERGSJÖN BOYS Har du hört talas om Bergsjö IF:s 87:or? För tio år sedan var de dubbla finalister på Nya Ullevi.

Talanger från hela Göteborg vallfärdade till fotbollsfamiljen med elva nationaliteter och ett språk.

Vi har träffat rektorn för livets bästa skola, tittat på gamla klassfoton, och funnit en förlorad favoritelev.

Text: Mattias Åsén Foto: Mattias Åsén / Privat

U

tanför fönstret växer en ojämn, lerig gräsplan utan kritade linjer. Här inne står George Boulos och blickar ut. Han står tyst, stilla, med blicken koncentrerad på planen. Det går tio, femton sekunder.

– Denna gräsplanen ger mig så sjukt mycket rysningar. Alla timmar jag tränat och slitit här.

I sex år tränade och slet George Boulos här, som målvakt för Bergsjö IF:s pojkar -87. Idag är han 26 år och tillbaka på Bergsjövallen för första gången på två år.

Han ser sig om i samlingsrummet i klubbstugan. Träbyggnaden som utifrån sett limmar bra med bilden av den amatörklubb Bergsjö IF faktiskt är. Slitna fasader som en gång varit vita, ett gult klubbmärke på gaveln som färgats brunt av hösten. Men insidan kontrasterar mot utsidan.

Högt upp på väggarna står ett åttiotal pokaler uppradade på några vägghyllor. 53 utav dem är deras, den gyllene 87-generationen.

– Där har du Gothiapokalerna. Här har vi några pokaler som vi vann nere i Italien, Brescia. Sen har vi tredjeplatsen i Nike Cup, det var svenska kvalet till Champions League för ungdomar. Jag tabbade mig som fan i semifinalen. Efteråt fick jag veta att jag hade ett synfel.

George kom till Bergsjö IF som tioåring. Han började tidigt drömma fotbollsdrömmar och sökte sig till laget för att spela med de bästa i Göteborg. Av prissamlingen att döma valde han rätt. Att komma ny till ett lag kan annars vara svårt, särskilt som målvakt.

Det var det inte för George. Redan från början kände han sig som hemma. Han minns sitt första träningspass när tränare Baruffaldi presenterade honom för lagkamraterna: – ”Här har ni er nya målvakt, er nya stjärna”. Sen kom lagkaptenen Marko fram, vi kallade honom ”Il capitano”, och hälsade mig välkommen. Sedan den dagen visste jag att jag hade en ny familj.

Minnet av Georges fotbollsfamilj lever kvar även i det andra samlingsrummet i klubbstugan. Väggen till vänster innanför dörren har tapetserats med gamla tidningsurklipp.

George läser rubrikerna högt för sig själv: ”Bergsjö IF till pojkallsvenskan”, ”Bergsjö IF tar steget upp bland de stora”.

Han tystnar och stirrar rakt ut i luften. Återigen går det tio, femton sekunder.

– Det är helt otroligt egentligen. Vi var bara ett kompis-

gäng från Bergsjön. Ändå visste alla vilka vi var. Det minns de säkert fortfarande. Om du frågar 25-åringar i Angered, Gamlestaden, innerstaden, till och med storklubbarna i hela Sverige. Alla minns oss.

Bland tidningstapetens artiklar sticker en rubrik ut ur mängden: ”Ett riktigt Göteborgslag med lirare från 11 olika nationer”. Texten lyfter fram Bergsjö IF som ett lyckat exempel på integration inom idrotten. I laget fanns bland andra Julio från El Salvador, bröderna Abel och Robel från Eritrea, Bijan från Kurdistan, Henrik och Johan från Sverige, Elvir och Ilir från Kosovo, Renzo från Chile, Tim som var kvarts italienare, kvarts brasilianare och hälften norsk. Och så George själv, från Libanon.

– Tidningarna gillade att skriva om det där med att vi var från olika länder, men vi tänkte inte på det. Det enda språk vi brydde oss om var bollens. Den har ett eget språk, ingen behöver tala för bollen, den talar för sig själv.

Georges blick fäster åter på tidningsurklippen. De flesta handlar om hela laget, men det finns en artikel med honom på bild. Han ler först lite snett, som om han inte vill visa den. På bilden gråter han, omfamnad av en lagkamrat.

Rubriken lyder ”Målvakten nära bli hjälte: – Vi har aldrig någon tur”.

D

et är den 21:a Juli 2002. I omklädningsrummet på Nya Ullevi laddar 15-åringarna från Bergsjö IF för sin största match i karriären. Det är final i Gothia Cups P15-klass, den svåraste åldersgruppen i världens största ungdomsturnering. Lag som Bordeaux, FC Köpenhamn och Brommapojkarna har slagits ut längs vägen. Häckens Daniel Larsson, Högaborgs Imad Khalili och tidigare lagkamraten Andres Vasquez, numera Blåvitt, får nöja med sig att titta på.

George känner adrenalinet pumpa när han laddar tyst för sig själv. Det är ett gott tecken. Precis som han hört Ajaxstjärnan Zlatan säga behövs adrenalinkickar för att prestera på topp. Lagkaptenen Marko, ”Il Capitano”, går runt och klappar om lagkamraterna. Det brukar vara livligt i omklädningsrummet, men den här dagen behöver tränare Baruffaldi inte höja rösten.

– Glöm att det här är en final pojkar. Gå ut och spela för varandra. Det spelar ingen roll om ni vinner eller förlorar.

Ni är ett gott gäng. Jag kommer vara stolt över er ändå.

30

Bergsjö IF på en av sina många resor till Italien för att spela turnering, George har inte börjat spela med laget än. Längst till vänster på bilden står tränare Baruffaldi.

Lagen står uppställda, det är final i Gothia cup för femtonåringar 2002. På Nya Ullevi sitter 15000 personer och väntar förväntansfullt på matchen mellan Bergsjö IF och en av Europas stora giganter, Benfica.

U

te på planen är det 25 grader och strålande sol, på läktarna sitter 15000 åskådare. Bergsjöns gula flaggor svajar i vinden och någonstans bland hejaramsorna hör George sitt eget namn skrikas.

Laget ställer upp sig bredvid de portugisiska spelarna från storklubben Benfica. Efter att den svenska nationalsången spelats joggar George ner till sitt straffområde för att hinna med sin ritual innan avspark. Han brukar alltid be innan matchen. Han faller ner på knä, gör korstecknet tre gånger och önskar sig själv och sina lagkamrater lycka till.

Benfica har ett av Europas bästa ungdomslag, med ett kombinationsspel som de flesta svenska lagen bara kan drömma om. Deras nummer tio har en sagolik teknik, rykten säger att han redan tränat med Benficas seniorlag i portugisiska högstaligan. Ändå leder Bergsjö med 1-0 i halvtid. Tidigt i andra halvlek kvitterar portugiserna och slutet av matchen blir ett bombardemang mot George i målet.

Han står för sju, åtta kvalificerade räddningar och ser till att matchen går till straffar. George räddar den första straffen och ser ut att bli hjälte. Så blir det inte. Två lagkamrater missar sina straffar och Benfica vinner. Efter matchen faller George ner i gråt. En journalist är snabbt framme och frågar hur det känns: – Jag fattar inte att vi aldrig kan ha någon tur, säger George besviket.

Lagkamraten Bijan Ghaderi försöker trösta:

–Han har räddat oss genom hela turneringen.

George gråter ut i Bijans armar. Han är otröstlig, veckan därpå kommer han göra slut med sin tjej i ren affekt. När låten Campione går på och portugiserna kliver upp på podiet spelar det ingen roll att Bergsjö IF får det största jublet från publiken. George vet nämligen en sak som varken hans tränare eller lagkamrater ännu känner till. Detta ska bli hans sista match med familjen.

I

sitt villakök i Björlanda stryker Adele Baruffaldi med fingret över ett fotoalbum. Det är fredag eftermiddag och på fredagar är hon ledig från jobbet.

– Det var längesen någon ville höra om Bergsjöns 87:or.

Förr var det vanligare, vi fick mycket uppmärksamhet på den tiden.

Bilderna sitter i kronologisk ordning. På första sidan ser man bilder från den första träningen. Små knattar med knälånga, gula tröjor. Sex år tidigare, 1988, hade Adele kommit till Sverige med sin norske man och nyfödde sonen Tim. De hamnade bland miljonprojektshusen i Bergsjön och när Tim var fem år ville Adele att han skulle börja spela fotboll. Det saknades ett lag i hans ålder så hon startade upp ett lag med överåriga spelare.

– Jag var utbildad idrottslärare i Italien och hade fastnat för den schweiziska pedagogen Jean Piagets tankar om utvecklingspsykologi. Han menade att barn utvecklar sin

34

intelligens genom att leka mycket i ung ålder.

Adele fick några bollar och ett ”lycka till” från klubben. Vanligtvis tränar knattelag en till två gånger i veckan.

Bergsjö IF:s knattar tränade fem pass, redan från början.

Men de gjorde mer än att bara spela fotboll. Adele lärde pojkarna att simma, ofta spelade de innebandy, och ibland träffades de bara för att leka. Anledningen till att Adele tror så starkt på Piagets pedagogik har sin förklaring. På universitetet i Turin hade hon haft en lärare som var översättare till Piagets böcker, men framförallt hade hon sett med egna ögon hur väl barn utvecklas när de får leka mycket. Hon växte nämligen upp i en by utanför Bahia i norra Brasilien, med en brasiliansk mor och en italiensk far, där hon bodde sina första tio år i livet.

– Du vet, säger hon. Brasilianska fotbollsspelare har bäst teknik i världen. Och vad gör de? De spelar fotboll hela dagarna, men inte enbart. De är utomhus, de klättrar, de kryper. Det är det som gör att de är kompletta, rent motoriskt. Sen får de fantasin också, de måste ta rätt beslut för att överleva och klara sig på gatan. Man utvecklas mer på gatan än i en lägenhet.

För att ändå vara ett lägenhetstätt område, långt från gatorna i Brasilien, upplevde Adele att det fanns många barn i Bergsjön som tillbringade dagarna på gården.

Redan från början fanns det många talanger i laget och efter månader av lek och träning segrade de i sin första turne35

ring. Sedan vann de sju till. På raken. Första nederlaget kom under en cup i Italien då de kom trea.

Den gången spelade det mindre roll. Den gången var det äventyret till Italien som var vinsten. Genom Adeles kontakter i Italien fick de chansen att resa utomlands årligen och möta internationellt motstånd.

–Vi representerade Sverige när vi åkte utomlands, trots att alla hade olika ursprung. Innan matcherna hissades den svenska flaggan på arenan. Det förenade oss, gav lite stolthet. Sen var det ett äventyr bara att resa också. Någonting att se fram emot för pojkarna, säger Adele.

Vid sidan av planen såg hon pojkarna växa ihop till en familj. Aldrig såg hon ett handgemäng, sällan hördes hårda ord. I skolan klarade de flesta godkänt i alla ämnen.

Bergsjö IF hade blivit ett lag som alla motståndare respekterade, som många talanger ville tillhöra. Men i takt med att nya hyllor spikades upp för pokalsamlingen skulle hon få svårare att behålla sina spelare, i synnerhet George.

De diskuterade ofta hans framtid. Hennes åsikt var att han skulle stanna kvar tills han blev 17-18 och sedan bli ungdomsproffs i Italien. Men George hade bråttom. Han hade anbud från Blåvitt, Häcken, Brommapojkarna och en rad utländska klubbar.

Att han hade bestämt sig för Häcken redan innan den där finalen mot Benfica kände hon inte till. Tre veckor efter finalen kom han ner till gräsplanen på Bergsjövallen för att ta farväl. Han kramade om Marko, ”Il capitano”. Han kramade om Bijan, Tim och Adele. Och han grät.

– Jag var kanske lite besviken på George, men framförallt var jag besviken på Häcken. Storklubbarna kan alltid göra som de vill. Jag utbildade honom i sex år, men fick ingenting tillbaka. Inte en krona. Hade vi bara fått några tusenlappar så hade vi kunnat använda det till fler resor eller andra roliga saker för hans lagkamrater.

Adeles mungipor har åkt ner. Hon drar en djup suck och pekar på ett foto på Voluntas Spoleto, en av de italienska samarbetsklubbarna, som fostrat Andrea Pirlo.

– I Italien är det vanligt att storklubbarna hjälper småklubbarna. Att de köper en spelare när han är ung, låter honom spela kvar med sina lagkamrater som han känner i några år och sedan plockar honom mot en ersättning när han är mogen. Det gynnar alla. Året efter nederlaget mot Benfica blev det ny finalförlust, då mot IFK Göteborg. Året därpå gick de till semifinal, utslagna av Högaborg.

Idag tränar inte Adele något lag. Idag är hon idrottslärare på Slottsbergsgymnasiets särskola. Efter att 87:orna värvats till större klubbar, en efter en, tog hon över ett nytt lag från grunden, pojkar -97. Men när historien upprepade sig för två år sedan så tröttnade hon. Hon var less på att viga sitt liv

I

takt med framgångar och ålder började fler spelare utifrån att intressera sig för Bergsjö IF. Nya killar tillkom, bland dem tioårige George Boulos. George och sonen Tim blev goda vänner och han var ofta hemma i Adeles kök, inte sällan med skolböckerna på samma plats som fotoalbumen ligger uppslagna. Han hade aldrig något vidare läshuvud, men att försumma skolan var ingenting som Adele tillät.

På kylskåpet i köket sitter två magneter med den brasilianska flaggan. Ingen italiensk.

– Men jag skulle lika gärna kunna ha en av varje. Jag är lika influerad av bägge kulturerna. Det brasilianska i mig gillar hur barnen får leka, det italienska har gett mig lusten att studera. Jag har försökt att överföra båda de sakerna till pojkarna jag tränat. Men skolan skulle alltid gå första. Det är svårt att bli proffs, men utbildning har man alltid nytta av.

Adele plockar fram en bild på George och några lagkamrater. De sitter samlade runt en TV som visar Oliver Kahns ryggtavla. VM 2002, final mellan Tyskland och Brasilien, gissar hon. På väggarna sitter två skyltar med italiensk text.

Adele säger ingenting, men hon ler.

– Gemenskap, säger hon bara.

Hennes finger vandrar vidare och stannar återigen på en bild på George.

– Vi hade en speciell kontakt, jag och George.

George första två-tre år i laget var Adeles bästa tid som tränare. De fortsatte åka till Italien, de fortsatte att vinna.

37

åt att fostra spelare åt storklubbarna. Och hon var uppgiven för att hon inte litade på att de kunde förvalta hennes guldklimpar av högsta karat. et är tomt på Bergsjövallens leriga gräsplan. George måste snart gå till jobbet. Han jobbar natt på ett gruppboende som habiliteringsassistent. Satsningen på fotbollen lade han ner för sex år sedan. Sejouren i Häcken blev bara ettårig. Efter att en två år äldre målvakt fick sparken från klubben så blev han orolig för sin egen framtid. ”Kan de kicka honom kan de kicka mig”, tänkte han.

Via en moster i Italien kom han i kontakt med Como i Serie B där han tillhörde juniorlaget i två års tid, innan en korsbandsskada satte stopp för drömmarna. Då lade han ner elitsatsningen. Sedan dess har han bara spelat i lägre divisioner i olika Göteborgslag, senast för Bergsjön 2011.

– Men det var inte samma sak att komma hit då. Det enda som fanns kvar var planen.

i Spanien för några år sedan så kom det fram en gammal motståndare och hälsade. De bytte några ord om var fotbollsvägarna burit dem.

När Yasin berättade att ingen i laget nått elitnivå kunde killen inte tro sina öron. Yasin, som inte kände igen killen, blev dock inte förvånad när han fick höra att han spelade i Blackburn och landslaget. Så liten skillnad hade det varit mellan spelarna i Bergsjö IF och Högaborgs Martin Olsson.

Utanför klubbhuset står ordföranden Kurt Larsson och bommar igen. Om någon timme kommer de yngsta lagen för att träna, då är han där och låser upp. George frågar hur det går för ungdomslagen nuförtiden, om det är några nya gyllene generationer på gång.

– Fotbollssugna barn kommer det alltid finnas. Att få någon förälder att ta över ett lag och engagera sig på riktigt, det är det värre med. Får vi inte föräldrar som ställer upp i framtiden, då kommer vi inte ens kunna starta nya lag.

Kurt försvinner iväg och vi går med långsamma steg mot parkeringen. George berättar att han ofta faller i gråt när han tänker på sin gamla familj.

Att han lider med Bijan och med Marko, ”Il capitano”, som heller aldrig slog igenom. Att det är sorgligt att inga nya barn får ha Adele som tränare. Det finns dock en tröst, både för honom själv, för Adele och för lagkamraterna.

– Jag har en fantastisk fru, jag har ett jobb och har redan haft ett eget företag. Mina lagkamrater studerar på Chalmers och läser till läkare, mer än halva laget har akademisk utbildning idag. Vi kanske inte lyckades med fotbollen, men vi lyckades i alla fall i livet, som människor, litegrann.

D

Han tittar ner och väger långsamt mobiltelefonen i sin hand.

– Du vet, sen du ringde igår blev jag sittandes i soffan där hemma. Min fru har sett mig ledsen många gånger, varje gång frågar hon mig samma sak,” Vad är det nu? Är det fotbollen?”, då svarar jag alltid att det är det. Jag ångrar många saker. Jag ångrar att jag gick till Häcken så tidigt. Familjekänslan som fanns i Bergsjö IF hittade jag aldrig tillbaka till. Adele var som en extramamma för mig. Kanske var det därför jag aldrig lyckades? Jag förlorade tryggheten.

Det var fler än George som hade svårt att lyckas efter åren i Bergsjö IF. När en av lagkamraterna, Yasin, var på semester

38

Media Alléz

ALLEZ.JMG.GU.SE

RADIO Viasat har köpt rättigheterna till de olympiska vinterspelen och en över 50 år lång epok med OS i SVT är över.

Besök allez.jmg.gu.se för ännu mer sport. Här hittar du även Radio- och Tv-inslag

TV Snödagarna i Göteborg är lätträknade, trots det finns Sveriges största Vasaloppsklubb där.

Går det ens att åka skidor i Göteborg?

TV Hur använder man ett internationellt mästerskap för att främja den inhemska utvecklingen? Vilken är den perfekta balansen mellan ett, för stunden, slagkraftigt lag och en satsning på de egna produkterna?

RADIO Anton Kimfors och hans tränare pratar om mental träning

En vecka i djungeln Text: Malin Andersson Foto: Andreas Strand

820 kilometer non stop, till fots, på cykel, i kajak, klättrande och simmande. Det svenska multisportlaget AXAadidas åkte till Costa Rica i jakten på medaljerna i historiens tuffaste multisport-VM. Men tävlingsresan blev långt ifrån spikrak.

41

Vägarna störtar ner i en dal tät av vit dimma. Laget slänger sig hejdlöst ner för backarna på MTB-cyklarna. De jagar. Från timme starten vid gränsen mellan Costa Rica och sedan start Panama har de gjort ett tidigt misstag, tappat tid.

– I hope we don’t hit them, säger vår chaufför när vi trängs längs med cyklisterna längs de branta grusvägarna.

1

– När det gör som ondast måste man gå ihop i laget. En kort samling där man konstaterar att det känns som helvetet på dygn jorden. Man går igenom vad man har för innan start plan, sen kör man igen.

Mikael Lindnord och John Karlsson har sovit första natten i Costa Ricas huvudstad San José. De har tränat och tävlat multisport tillsammas i många år och vet vad som väntar när det brakar loss om några dagar. Förra gången de tävlade i Costa Rica för tre år sedan blev det vinst.

Och en efterföljande sjukdom som varade månader.

– Det blir aldrig som man tänkt sig. Det är den enda regeln vi har i den här sporten, säger Mikael.

Nu är det dags för Costa Rica igen. Med sig har de Anders Widegren, som gör multisportcomback efter åtta års paus, och Jo Williams. Hon är från Nya Zeeland och blev inringd med kort varsel när det visade sig att ordinarie lagmedlemmen Jenny Hansson inte skulle hinna bli frisk från influensa.

Adventure racing, multisport, är uthållighet när det är som vidrigast. Fyra personer per lag. Gemensam start och ett antal moment längs vägen. Först i mål vinner. Man sover när man vill, man äter när man vill. Det är enkelt att formulera. Det är svårare att förstå vad den egentligen innebär.

4

– Byt om snabbt nu!

Det har varit kolsvart i sex timmar när laget rullar in mot floden. De ligger 5:a. timmar – Vi har kört jättehårt. Det var sjukt teksedan start niskt, är allt Mikael hinner säga medan han skruvar loss hjulen och pedalerna på den leriga cykeln. Kajakerna pumpas, vattenflaskorna fylls. I den ena lådan ligger flytvästarna, i den andra skorna. Samtidigt en påse Ahlgrens bilar för snabb energi.

Himlen är stjärnklar och floden är svart. Härifrån är det sju mils paddling till den lilla staden Rincon. De känner konkurrenterna flåsa dem i nacken. Fyra lag ligger före, över 60 efter. Men tävlingen har knappt börjat. Innan solen är uppe igen kan förutsättningarna vara förändrade.

10

“Pongo, you promised a tough race! It’s not hard enough!” Mikael skämtar med tävlingsledaren Alexander ”Pongo” Baker om timmar att han har gjort banan för enkel. Men ögon som kisar och tänder som blottas vittnar om att det gör ont nu.

– Nä, det var en fruktansvärd sträcka. Vi har paddlat allt vi har i tolv timmar. Den här tävlingen kommer bli episk,

24

42

Vad är multisport?

43

Uthållighetsidrott med tonvikt på mountainbike, löpning och paddling. Lagen måste navigera sig framåt själva. VM-banan i Costa Rica var 815 kilometer lång och innehöll även forsränning och repmoment. Fyramannalagen startar samtidigt. Lagen bestämmer själva när de äter och när de sover. Först i mål vinner.

Olikt vissa andra sporter tävlas inte VM i landslag. Sverige hade tre lag med på startlinjen.

vi är redan helt slut. Det är jordens jävla misär, säger han samtidigt som han får ner några tuggor frystorkad mat i munnen.

Men ”Pongo”, han njuter. Han har planerat för VM:et i Costa Rica i fyra år och vill ordna historiens hårdaste multisporttävling. Från starten vid gränsen till Panama, ska de tävlande ta sig via Stilla Havet på västkusten, Karibiska havet på östkusten och gränsen till Nicaragua i norr.

– Ju värre ansiktsuttryck på de tävlande, desto nöjdare är jag. Då vet jag att de kommer titta tillbaka på en bra tävling.

Om det är hårt stannar det länge på den mentala hårddisken.

Paddlarna och flytvästarna åker upp på ryggen, tillsammans med ryggsäckar med ombyte, vatten och tävlingsmat. Till fots ska timmar de ta sig från en havsvik till en annan. Cikadornas intensiva sång brusar i bakgrunden samtidigt som solen sjunker snabbt.

I Costa Rica är det mörkt drygt 12 timmar per natt.

Sträckan är kort, men kort betyder inte alltid lätt. Nästan tusen meter måste de klättra uppåt, innan nedförsbackarna tar fart. Deras skor är blöta från timmar på havet.

När de kommer ner mot nästa byte är fötterna redan svullna och skrynkliga som russin. Skavsåren börjar smyga sig på för John.

– Vi underskattade den här sträckan, trodde att den skulle vara ganska lätt.

De ska paddla igen nu. Än har de inte lagt sig ner för att vila.

30

Frågan är hur länge de ska klara sig utan sömn.

– Efter den långa trekkingen, säger Anders och skrattar.

Men han menar inte allvar. För dit är det flera dagar kvar.

Paddlingen genom mangroveträsken är betydligt svårare än väntat. Här växer träd och buskar ihop i slingriga konstellationer, och timmar tidvattnet förvandlar nu och då kanalen till lera. De har fått lyfta kajakerna flera gånger med leran upp till knäna. Laget har oflyt i dubbel bemärkelse.

– Hade vi kört 50 meter längre fram hade vi hittat rätt, säger John. Istället tvingads de lägga sig och vila med en silverfilt över sig. I väntan på att vattnet ska stiga.

Paddlingen tar nästan 45 timmar och det är dubbelt så länge som de hade räknat med. Vattnet och maten de har med sig räcker inte långt. De är hungriga och törstiga när de närmar sig civilisation igen. Arrangören har förlagt växlingen vid gräsmattan bredvid ett lokalt hotell. I den lilla restaurangen beställer laget pizza och många flaskor Fanta Exotic. De sköljer av sig saltvattnet med en vattenslang.

John är besviken. Felbesluten under natten har gjort att de tappat placeringar.

– Vi tänkte paddla en liten flod, men när vi kom dit var det omöjligt att ta sig igenom på grund av lågvattnet. Vi väntade i flera timmar på högvattnet, men när det väl kom var det ändå för lerigt. Vi fick paddla säkert 12 kilometer runt. Med rätt beslut hade vi kunnat vara trea, säger John.

72

John Karlsson och Jo Williams är på väg upp till tävlingens ”mid-camp”.

Axa-Adidas VM-lag

Mikael Lindnord, Örnsköldsvik Anders Widegren, Stockholm John Karlsson, Hjo Jo Williams, Nya Zeeland

Det känns mentalt jobbigt, speciellt eftersom laget brukar vara med i tätdraget.

– Jag hatar det här nu, så känns det, säger John.

runt den stora gympasalen av betong. Det är svajigt. Det känns som att han seglat över världens alla hav i enorma vågor och samtidigt halsat en flaska sprit, berättar han. John skakar på huvudet och sveper fingrarna framför halsen, som en gest för att det aldrig kommer att funka.

Tävlingsläkarna ger honom dropp. Samtidigt börjar andra lag lämna byn San Gerardo, för att ge sig upp mot högre höjder. Räddningshelikoptern på fotbollsplanen utanför signalerar om att den kommande sträckan är svår. I samma veva bestämmer laget att resan måste ta slut här.

– Vi har gjort ett försök, men man kan inte vara omänsklig. Att ta med Anders på den här sträckan hade varit totalt omdömeslöst, säger Mikael.

Att bryta är en besvikelse. Mycket förberedelse ligger bakom att överhuvudtaget ta sig till start.

Färden går uppför. De ska egentligen cykla, men ofta får de kliva av och bära cyklarna genom lera och branta sluttningar. Anders timmar Widegren fyller vattenflaskan i ett vattendrag och häller i några vattenreningsdroppar. För att få i sig tillräckligt med vatten är enda alternativet de floder de passerar.

Anders är den enda i laget som fyller sin flaska här. Det ska visa sig bli avgörande.

80

”Jag hatar det här just nu, så känns det.”

Anders mår dåligt. Det smutsiga vattnet har börjat säga sitt och magen säger ifrån.

Yrseln blir påtaglig. Laget har kommit fram timmar till ”mid-camp” där de måste stanna i minst fyra timmar. Nästa sträcka är banans tuffaste. Den tar dem 3 819 meter upp, över Costa Ricas högsta berg Cerro Chirripó. Men hit kommer de aldrig att komma.

Anders vaknar upp, ser sig omkring, börjar plocka ihop sin utrustning. Men han kan inte koncentrera sig. Laget ser direkt att något är fel.

– Vi låter honom sova, medan vi fixar grejerna, säger Mikael.

En timme senare är han uppe på benen igen, går ett varv

90

– Samtidigt får man inte ha för stor stolthet i att aldrig bryta en tävling. Det är inte något femkilometerslopp vi ska springa. Vi ska ut i vildmarken i upp mot tre dygn där det knappt finns någon chans till räddning, säger John.

Deras fötter är skrynkliga som russin efter dagar i fuktiga skor. Skinnet släpper. Skavsåren växer. Kroppen fläckas av eksem och variga småsår. Allt sådant kan man klara av, enligt John. Men när man blir sjuk, då spelar det ingen roll hur mycket man kämpar och sliter.

– Man kan inte bara trycka bort att man spyr och är 45

magsjuk, då står man still. Om viljestyrkan inte kan ta över smärtan, då går det inte att fortsätta. vecka och Lag ”Thule” kör mot VM-guld. Det står 27 minuter klart när de sätter sig i gummibåten för den sista forsränningen ner mot målet. Jacky Boisset får stöd av sina lagkamrater för att ta sig ner mot floden. Väl i båten intar han sovposition. Han orkar inte längre föra laget framåt.

Folk applåderar och hurrar när de kommer till stranden.

Laget är glada och skrattar. De är äntligen här. Samtidigt kan Mimi Guillot inte hålla tårarna tillbaka – halvsnyftandes pratar hon med folk de sista 500 meterna mot mållinjen på fotbollsplanen i den lilla byn Puerto Viejo.

– Under loppet känns det som att man aldrig kommer nå målet, för det är så hårt hela tiden. Och när vi nu upptäcker att vi är här känns det som att hela kroppen vill gråta, säger hon.

Det blir lagets andra VM-guld. De bärs direkt från mållinjen in till läkartältet.

1

VM i multisport är ett äventyr på den absoluta gränsen. Av 60 startande lag klarade Epilog bara 17 sig igenom fulla banan på 815 kilometer. 34 lag plockades från tävlingsbanan men fick fortsätta på en betydligt kortare bana. Nio lag bröt tävlingen av olika orsaker – skadade armar och knän, sjukdomar, sönderkörda fötter, utmattning.

Många lämnar i besvikelse över att ha startat ett lopp som de aldrig fick chans att fullfölja. Men det är också det som är sportens charm. Bara de som verkligen klarar av det är lämpade att stå på startlinjen.

Mikael Mattsson har forskat om multisport på Gymnastik- och idrottshögskolan, GIH, i Stockholm. Han säger att det är svårt för vanliga människor att sätta sig in i hur tuff en multisporttävling är.

– Det är utanför mångas begreppsuppfattning. Att tävla i sju dygn låter mycket, men det är svårt att förstå just hur mycket det är. Den som normalt springer en mil förstår att fyra mil är jobbigt. Men det är svårare att greppa åtta mils

”Smärta är kortsiktigt. Ett VM-guld är för alltid.”

löpning, följt av timmar av cykling och paddling. Man måste flytta sina referensramar för att kunna förstå utmaningen.

När de tävlandes kroppar så småningom återhämtar sig tittar de framåt mot nya utmaningar.

Nästa år går VM i Ecuador. Mikael Lindnord tillsammans med laget satsar alltid mot vinst.

– Jag skulle när som helst kunna ta över smärtan som segrarlaget kände för att vinna ett VM-guld. Smärta är kortsiktigt. Ett VM-guld är för alltid.

46

Anders Widegren mår så dåligt att han inte kan fortsätta tävlingen. Efter 90 timmars tävlande tar äventyret slut.

47

Text och foto: Anders Ryttarson Tรถrneholm

EN SATSNING FÖR FRAMTIDEN Olympiska spelen är drömmen för många unga idrottare. Men vägen dit och tiden som krävs för att bli bra är det inte alla som känner till.

S

olen steker över centrala Los Angeles sommaren 1984. Inne i teaterbyggnaden där finalen ska avgöras inom några minuter är pisterna utrullade på scenen. Det är åtta fäktare kvar i final. De står omgivna av funktionärer i smoking kvällen till ära. Den ende svensken i final möter den regerande världsmästaren i värja. En italienare.

Det drar kallt över tårna när man tar av sig skorna vid entrén till Göteborgs fäktklubb. På tredje våningen i de gamla industrilokalerna i Gårda ligger det man lite klyschigt skulle kunna kalla Anton Kimfors andra hem. Det är långt kvar till OS 2024 då Anton skulle var i den perfekta åldern för att vinna med en kombination av rutin och fysik. Nu tränar han för Vigor Challenge som går av stapeln i februari. Det är världens största tävling på värja.

– Målet står alltid på guldplatsen, men det är en väldigt hård tävling, säger Anton.

Efter ett par minuter i den kyliga lokalen har tårna nästan domnat bort helt. Pisterna, eller banorna om man så vill, är uppmålade i blått som kontrasterar mot det i övrigt beigea vinylgolvet. Längs den ena långsidan sitter det resultattavlor men jämna mellanrum. En för varje pist. De är elektroniskt kopplade till fäktaren och registrerar träffar. Under tiden vi står och pratar hörs ett frenetiskt pipande från tavlorna.

– Jag spenderar mer vaken tid här än hemma skulle jag tro, säger Anton på lite blyg Göteborgska, så där som 16-åringar från Göteborg pratar, samtidigt som han gör en kort men svepande rörelse med handen som för att markera att det är träningslokalen han menar.

Vi tar en titt in i köket som ligger vägg i vägg. Där sitter hans klubbkamrater och väntar på att dagens träning ska börja. Anton brukar också sitta i köket och läsa läxor och äta mat mellan träningarna. Sen tränar även hans flickvän Patricia fäktning här. Då brukar han bli kvar efter träningarna ännu längre än han borde.

prat om den anrika sporten.

Inne på kontoret sitter en av Antons tränare, Martin Roth Kronwall. Bakåtlutad i kontorsstolen med ett snett leende som bryter av skäggstubben. Genom dörren, som står på glänt, hör man ett uppsluppet surr av röster från träningslokalen. Det är femton minuter kvar till träningen ska börja. Han lägger armarna i kors över den blå jackan av prassligt tyg med Göteborgs fäktklubbs emblem på vänstra bröstet. Han är en del av ett tränarkollegium på GFK. Analysen över Antons fäktarpsyke är ganska hård med tanke på den ringa åldern.

– Han blir ju helt förkrossad, men det är för att han inte förväntar sig att förlora.

Martin har varit en av tränarna som Anton haft sedan han började i sjuårsåldern. De har jobbat mycket med den psykologiska delen av Antons fäktningsträning. Och han menar att förväntar man sig att förlora kommer man göra det också. Det är därför han hellre ser att någon gråter över en förlust än skriker och blir arg. Men framförallt hjälper han Anton att samordna skolan och fäktningsträningen så att han ska klara av båda. Man kan inte leva på fäktning och man måste klara skolan menar coach Martin.

– Anton är jätteduktig och kan gå hur långt som helst, säger han nöjt. Han är en jättetalang.

B

åda Antons föräldrar är psykologer och de pratar väldigt mycket om hur viktig den psykologiska delen av sporten är. När man kommer upp på seniornivå är alla bra tränade både fysiskt och tekniskt så det hänger mycket på det psykologiska. Då är det bra att Anton är väl förberedd redan nu menar Martin.

Coacherna kallar sig gemensamt för ett tränarkollegie vilket innebär att de delar på ansvaret för alla fäktare inom föreningen. Martins uppgift är att se till så att skolan och fäktningen fungerar bra tillsammans. Coach Henrik är den som håller i gruppträningarna. Och varje tisdag tränar Anton teknik ensam med coach Nick.

– Att vara tränare är ungefär som ett föräldraskap, säger han. Man måste släppa dem mer och mer ju äldre de blir.

Och Anton har varit farligt nära att sluta för att vi hade lite för bråttom och då gällde det att backa undan och låta honom växa in i det igen.

Utanför fönstret till kontoret som vetter mot träningslokalen

Hemma är han inte heller borta från fäktningen särskilt länge. Hela familjen är involverad i fäktklubben på ett eller annat sätt. Mamma Marina är med i styrelsen, pappa Klas är ekonomiskt ansvarig i västsvenska fäktförbundet, lillebrorsan Simon fäktas och lillasyster Sara fäktas även hon. Så runt köksbordet de kvällar han faktiskt är hemma blir det mycket 50

16-årige Anton Kimfors spenderar större delen av sin vakna tid i träningshallen i Gårda.

börjar det droppa in föräldrar som ska hämta sina barn som börjat i nybörjargruppen. Ljudnivån höjs och glada röster hörs genom glaset.

– Det är bra att ha höga målsättningar och det är bara sunt tycker jag att man vill vinna OS, säger han. Men samtidigt tror jag att väldigt få människor förstår hur mycket som krävs för att komma dit och hur mycket de offrar avslutar coach Martin.

B

jörne Väggö kommer ihåg de dagarna på den amerikanska västkusten 1984 som om det vore igår.

OS-medaljen i silver från den sommaren hänger på idrottens museum i Göteborg. Han vet vad som krävs för att ta sig till den absoluta toppen.

Björne bestämde sig för att OS var målet när han var 15 år gammal. Det var hans bror som fick Björne in på fäktningsspåret i tioårsåldern. Under en period var det brodern som var den duktige och vann junior-SM bland annat. Men Björne lade ner mer tid och var mer ambitiös med sin träning och det resulterade till slut i en andra plats i OS. – Två timmar om dagen i femton år brukar man säga att det krävs för att bli riktigt bra på något, säger Björne. Tiotusen timmar är vad man måste lägga ner.

Björne var 29 år när han fick sitt OS-silver och nog lade han ner tid på sin fäktning. Han körde 10 pass i veckan samtidigt som han läste till civilingenjör på Chalmers. Som fäktare tjänar man inga pengar, så studiestödet fick även bli sponsor till fäktningskarriären. Med OS i sikte kämpade Björne på.

Framgångarna tillskriver han dels sin egen ambition men även att han fick möjligheten att träna under en sexårspe-

riod med världens bästa värjfäktare i det svenska landslaget, som tog guld i de olympiska spelen 1976 i Montreal.

I slutet av 1970-talet och början på 80-talet hade Sverige flera stora framgångar i fäktning och var världens bästa nation i paradgrenen värjfäktning. Den senaste OS-medaljen var det dock Björne som tog 1984.

– Det var ju en glädje att vinna silvret, säger han. Det kändes inte som att jag förlorade guldet. Men jag minns att jag hade svårt att sova ett tag efter. Det var en omtumlande upplevelse och väldigt fina minnen. Jättestarka upplevelser, fortsätter Björne.

F

äktning är en liten sport som bara lever upp under sommar-OS. Efter Björnes silver fick sporten ett uppsving i Sverige men har på senare tid hamnat i skymundan igen. Enligt Björne skulle sporten behöva mer publicitet och framför allt en folkkär profil för att den ska växa. En fäktningens Zlatan om man så vill. Kanske blir det Anton Kimfors som blir den personen. Även Björne håller med om att Anton är en jättetalang. Med entusiastisk röst förklarar han att Anton har bra tempo som det kallas. Man skulle kunna jämföra det med en fotbollsspelares bollsinne.

– Jag hoppas att det blir OS för honom, men det är hårt, säger han. Fortsätter Anton i tio år till kan han nog bli riktigt, riktigt bra.

Björne är en drivande kraft i tävlingen Vigor challenge. Det är världens största fäktningstävling på värja. I år är det tioårsjubileum för tävlingen som hålls i Göteborg i början på februari. 700 deltagare från 40 länder kommer vara där.

Coach Nik instruerar Anton.

I

lokalen hörs värjor som piskar mot varandra. Anton sitter på en låg träbänk av furu och hämtar andan. En lukt av instängd svett ligger som en osynlig men klibbig dimma i lokalen. Coach Henrik som hållit i träningen idag har valt en lite lättare träning med mycket fäktning. OS finns hela tiden i tankarna hos Anton. Men det är långt kvar till dess. Steget till seniorfäktare är stort. Ska man bli duktig måste man ut på världstouren. Då måste man minst ha 100 000 kronor att lägga på sin sport under en säsong bara i resor. Dessutom måste man ha sin egen utrustning. Bladet till en värja kostar tusen kronor och de går lätt sönder om de böjs åt fel håll eller om fäktaren går in för hårt.

– Det finns inga pengar att tjäna som fäktare om man inte får stöd från SOK, säger coach Martin med en ton som både Björne och Anton får när de pratar om stödet från Svenska olympiska kommittén. Att det är en nästan omöjlig dröm.

För att få så pass mycket stöd från SOK att man inte måste jobba eller plugga för att kunna försörja sig måste man vara med i topp- och talangprogrammet. Det finns ett antal kriterier för att komma med i det. Antingen ska man bedömmas ha potential att vara med och strida i toppen om fyra till åtta år eller så ska man visa att man har medaljkapacitet

under ett VM. Eller så ska man visa att man kan konkurrera om en åttonde plats på ett OS. Luddiga kriterier och för en liten sport som fäktning är det svårt att få utrymme bland alla andra sporter. Dessutom är fäktare som bäst när man är runt 30 år gammal och då ska man ha behövt stöd under minst tio år för att kunna bli bra. Det finns helt klart ett moment 22.

A

nton har funderat på att åka till USA. Där kan man få fäktningsstipendier när man går på college. Men han är tveksam till hur han ska göra. Anton vill bli läkare och det är en lång utbildning.

– Åtta år i ett annat land känns som ett väldigt stort steg för mig att ta, säger Anton. Det kommer om det kommer och man får kämpa på och se hur långt man kommer fortsätter han och rycker på axlarna.

Känslan av att Anton Kimfors är nästa stora namn inom svensk fäktning är påtaglig i den kyliga lokalen i Gårda. Han har en familj, inte bara i blodsband, runt sig som stöttar honom. Hur långt han tar sig är upp till honom. Men en sak är han säker på.

– Jag är väl en jävla vinnarskalle, säger han med en stort leende.

53

Florett

Värja

Sabe l

EN GARDE!

*orange färg markerar träffområde

Fäktning är en av fyra sporter som funnits med på det olympiska programmet allt sedan 1896. Det finns tre typer av fäktning, värja, florett och sabel.

V

ad som skiljer disciplinerna åt är regler och vapentyp. Reglerna för florett och sabel är snarlika. Här har attacken prioritet och den som blir attackerad måste parera innan hen får gå till motattack. I värja spelar det ingen roll vem som attackerar, där gäller det bara att träffa först. Om båda fäktarna får in en träff samtidigt får båda poäng. I sabel får man hugga till skillnad får de andra två. Det innebär att även ett slag med bredsidan inbringar poäng.

Banan heter Pist, vilket betyder ”bana” på franska. Den är 14 meter lång och 1,5 meter bred.

För att underlätta för domarna sker numera elektrisk bedömning. Det innebär att stötar, och i sabel även hugg, registreras med hjälp av elektronisk utrustning i klädsel och vapen. På värjans spets finns en ”knapp”, en fjädrande tryckkontakt, som registrerar träffar. Längs värjans klinga löper två elektriska trådar som leder till en kontakt på insidan av värjans parerstång, kokill. Från kontakten går en sladd, genom fäktarens kläder till en sladdvinda och vidare till en stötmarkeringsapparat. Vid giltig stöt trycks spetsen in och bryter strömkretsen, en lampa indikerar vem som fått stöten.

För florett fungerar systemet på liknande sätt, men det finns bara en elektrisk tråd på klingan.

Under tävlingar fäktar man först en poule-omgång där alla möter alla. De matcherna pågår till någon fått fem stötar, men maximalt i tre minuter. Därefter är det direktutslagning där man fäktar till 15 stötar. Dessa matcher, dueller, är uppdelade i tre perioder á tre minuter. Duellen startar vid given signal och pågår till en träff är registrerad. Den som först nått upp till 15 träffar, eller leder när tiden går ut, vinner.

Text: Anna Erwander

Fakta: Utrustning för fäktning

•

54

• Plastrong ( hård underväst) obligatorisk vid tävling • Fäktmask, med ”skägg” som skyddar hals • Höga strumpor (obligatoriskt) • Skyddsväst • Handske, på vapenhanden bär man en handske med lång krage • Fäktjacka, med vikt krage för att hindra att klingan kommer in i halsen eller ansiktet • Fäktbyxor

14

sidor OS-godis

Foto: S. Yume

SOTJI-OS I SIFFROR 7

Olympiska idrotter

3500 Aktiva

11

98

Arenor & tävlingsområden

10 000

Grenar

Mediarepresentanter

88 Nationer

Källa: Sveriges olympiska kommitté, SOK.

HÄR ÄR ÅRETS NYA OS-GRENAR Skidskytte – mixstafett

Konståkning – lagtävling

Freestyle – slopestyle

Rodel – stafett

Snowboard – parallellslalom

Snowboard – slopestyle

Två kvinnor kör 6 kilometer vardera, följt av två män som kör 7,5 kilometer vardera.

En manlig singelåkare, en kvinnlig singelåkare och en dubbelsläde tävlar i stafett. En efter en åker de nerför banan och den tredje släden som korsar mållinjen stoppar tiden.

Backhoppning för damer

För första gången får damer tävla i backhoppning i ett OS.

Sex personer per lag tävlar. Singelåkning för män och kvinnor ingår, liksom paråkning och isdans.

Liksom i den etablerade OS-grenen parallellstorslalom tävlar man två och två, skillnaden är att det är närmare mellan portarna. Formatet är en knock-out-tävling. Varje heat körs i två åk – en på höger bana och en på vänster. Den som förlorar första rundan får starta motsvarande tid bakom i åk nummer två. Först över mållinjen går vidare.

56

På hopp, rails och andra föremål i en 565 meter lång backe utför åkarna trick och manövrar där de visar sin idérikedom och skicklighet.

Liknande freestyles slopestyle. Hopp och rails bildar banan där åkarna visar uppen rad olika hopp och trick.

Freestyle – halfpipe

I en halfpipe gör åkarna hopp och trick på skidor och blir bedömda på teknik, variation och svårighet.

VÅRA SVENSKA OS-STJÄRNOR Tre kronor

http://creativecommons.org/licenses/by/2.0/deed.sv

http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0/deed.sv

http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0/deed.en

Jessica Lindell-Vikarby

Charlotte Kalla

Ishockey

Alpint

Längdskidor

Alla de bästa kommer till Sotji under ledning av Per Mårts. Regerande världsmästare och en av huvudfavoriterna till guldet som vanligt.

Imponerade i världscuptävlingarna i slutet av 2013. Inför OS satsar hon stenhårt för medalj i storslalom eller Super-G (eller båda!).

Efter att ha visat fin form under vintern åker Kalla till Sotji för att försöka återupprepa guldbragden på 10 kilometer i Vancouver 2010.

http://creativecommons.org/licenses/by-sa/2.0/deed.sv

Foto: Simon Sjörén

Foto: Chris O’Connell / Armada

Marcus Hellner

Henrik Harlaut

Anna Holmlund

Längdskidor

Freestyle - slopestyle

Freestyle - Skicross

Efter guld på 30 kilometer jaktstart och i stafetten för fyra år sedan är Hellner återigen ett av våra största medaljhopp.

Niondeplatsen i 2013 års världscup bådar gott för Henrik Harlaut. 23-åringen är Sveriges största medaljhopp i den nya OS-grenen.

Vann världscupen 2010/2011 och har ett VM-brons. Hon har haft flera knäskador sedan Vancouver 2010 men är nu tillbaka och siktar mot guldet.

...OCH NÅGRA INTERNATIONELLA STJÄRNOR ATT HÅLLA ÖGONEN PÅ

http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0/deed.sv

Therese Johaug

http://creativecommons.org/licenses/by/3.0/deed.en

http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0/deed.sv

Maria Höfl-Riesch

Längdskidor, Norge

Alpint, Tyskland

Vinnare av Tour de ski 2014 och ett av Norges stora OS-hopp. Starkare och starkare för varje tävling. Blir 2014 Johaugs år?

Tyskan har gjort en fin säsong i världscupen. Hon tog två guld i Vancouver 2010 och toppar hon formen kan det bli nya guld i Sotji.

Alexander Ovetjkin Ishockey, Ryssland

Har gjort en kanonsäsong med sitt Washington Capitals och kommer ha stor del i Rysslands framfart på ishockeyrinken.

EN RESA GENOM VINTER-OS HISTORIA

med Joakim Härdner

Chamonix 1924

St. Moritz 1928

De första vinterspelen var inte ens olympiska när de avgjordes, istället var det en av IOK arrangerad internationell vintersportvecka i de franska alperna. Evenemanget blev emellertid en stor succé och uppgraderades i efterhand till olympiska spel.

Redan 1908 i London hade konståkning debuterat på sommar-OS och var med igen 1920 i Antwerpen, då i sällskap av ishockeyn. 1912 fanns det planer på att ha en vinterdel av OS i Stockholm, något som de svenska värdarna motsatte sig då de egna nordiska spelen inte skulle behöva få någon konkurrens.

När väl spelen satte igång var ändå Sverige med och tog ett guld, genom Gillis Grafström i herrarnas konståkning.

Konståkning var en svensk paradgren vid den här tiden, Grafström vann själv guld redan i Antwerpen liksom Magda Juhlin och i London 1908 stod Ulrich Salchow som segrare.

Gillis Grafström skulle fortsätta sin dominans och ta sitt tredje raka guld i herrarnas konståkning. Det blev det sista svenska konståkningsguldet och i samma spel tog Sverige det första guldet i den fortsatt framgångsrika idrotten längdskidåkning när Per-Erik ”Särna” Hedlund tog hem den prestigefyllda femmilen. I den grenen blev det dessutom helsvenskt på pallen då Gustaf Jonsson tog silver och Volger Andersson brons.

En lokal specialitet från St. Moritz är skeleton, grenen där man åker kälke med huvudet före i en bob-bana. Sporten debuterade på det olympiska programmet och återkom även den andra gången den schweiziska orten var värd, för att sedan inte återkomma förrän 2002 i Salt Lake City. Sedan dess har den varit permanent på OS-programmet.

Lake Placid 1932

Garmisch-Partenkirchen 1936

Även i Lake Placid blev den tidiga vinterhistoriens store svensk Gillis Grafström medaljör, men denna gång blev det bara silver. Sven Utterström blev istället den störste svenske hjälten. Han tog nationens enda guld på 18 km längdåkning.

Internationellt sett var det Ed Eagan som satte störst avtryck på den olympiska historien. Eagan tog guld i lätt tungvikts-boxning redan 1920 i Antwerpen, och var i Lake Placid en del av det amerikanska laget som segrade i fyrmansbob. I och med guldet blev han den förste och hittills ende som tagit guld både på sommar- och vinter-OS, om man bortser från Gillis Grafström, som ju tog sina guld i samma sport.

Spelen i Garmisch blev en försmak på den propagandakampanj som skulle komma några månader senare vid sommarOS i Berlin. Det var också de första spelen som TV-sändes, om än i mycket liten utsträckning. Nytt på det olympiska programmet var den alpina skidåkningen som debuterade i Garmisch.

Sverige gjorde sina dittills bästa olympiska vinterspel med sju medaljer. Åter var det längdåkarna som fixade de ädlaste valörerna med seger för Erik «Kiruna-Lasse» Larsson på 18 km och Elis Wiklund på femmilen. I den sistnämnda grenen var den svenska dominansen total då man tog de fyra första platserna.

58

St. Moritz 1948

Oslo 1952

Efter att andra världskriget satt stopp för OS både 1940 och 1944 blev St. Moritz den första orten att arrangera vinter-OS två gånger. Sverige gjorde precis som 1936 sitt bästa OS dittills, med tio medaljer varav fyra guld. Åke Seyfarth vann 10 000 meter skridsko och silver på 1 500 meter.

I skidspåren vann Sverige stafetten över 4 x 10 km och båda de individuella distanserna. På 18 km ledde Martin Lundström en svensk trippel och på femmilen vann den folkkäre Nils «Mora-Nisse» Karlsson före landsmannen Harald Eriksson. Den finländske bronsmannen Benjamin Vanninen var den ende ickesvenske medaljören i längdåkning 1948.

Efter succén i St Moritz blev OS i Oslo en stor besvikelse för Sverige. Endast fyra bronsmedaljer och det var första gången Sverige lämnat ett Olympiskt spel utan guld sedan de första spelen i Aten 1896 då Sverige bara hade en deltagare.

Något bättre gick det för värdnationen Norge som tog sju av de 22 gulden. OS i Oslo blev också en publiksuccé där backhoppningstävlingen står ut lite extra. Hela 130 000 människor hade letat sig till Holmenkollen för att se en norsk dubbelseger genom Arnfinn Bergmann och Thorbjørn Falkanger.

Cortina D’Ampezzo 1956

Squaw Valley 1960

För första gången valde Sovjetunionen att delta på vinter-OS och man satte avtryck direkt. De vann medaljligan med sju guld, tre silver och sex brons.

För Sveriges del blev det två guld, Sigge Ericsson vann det prestigefyllda 10 000-metersloppet på skridsko och tog silver på halva distansen. Men svensk OS-kung blev Sixten Jernberg som tog fyra medaljer av fyra möjliga i längdskidor. Guld på femmilen var naturligtvis den stora bedriften, men med silver på såväl 15 som 30 km och brons på stafetten, hade en av de största svenska olympierna debuterat med bravur.

I de åttonde olympiska vinterspelen kom det första svenska guldet på damsidan när Irma Johansson, Britt Strandberg och Sonja Ruthström-Edström vann skidstafetten över 3 x 5 km. Sixten Jernberg var i farten igen och vann den här gången tremilen.

Skidskytte i sin för oss bekanta form gjorde debut, även om militär patrull förekommit tidigare, och Sverige slog till direkt, när Klas Lestander vann loppet över 20 kilometer.

På den här tiden fanns inte den service som vi är vana med idag och straffminuterna räknades på åkarnas tid först när de hade gått i mål.

Innsbruck 1964 Sverige åkte hem från Österrike med tre guld, skidkungen Sixten Jernberg vann femmilen och Jonny Nilsson gjorde detsamma på skridskons 10000 meter.

Mest minnesvärt var dock guldet i herrarnas längdstafett. Sverige slogs på den sista sträckan med Sovjet och Finland om guldet och Assar Rönnlund avgjorde genom ett ryck som på grund av dåtidens inte lika omfattande TV-bevakning blev legendariskt. När åkarna försvann in bakom en lada var de samlade, men när de återkom i bild hade Assar distanserat finländaren Mäntyranta och ryssen Koltjin. ”Assars lada” blev ett begrepp inom den svenska idrottshistorien.

59

Foto: P.A. Røstad

Grenoble 1968

Sapporo 1972

Om Assar Rönnlund var store svenske hjälten i Innsbruck var det hans fästmö, sedermera fru Toini Gustafsson, som iklädde sig den rollen i de franska alperna fyra år senare.

Sedan den ryska björnen äntrat den vinterolympiska scenen i Italien 1956 hade Sovjet lagt beslag på samtliga individuella damguld i längdåkning. I Grenoble bröts den dominansen av Gustafsson som vann såväl 5 som 10 kilometer och var med i det svenska stafettlaget som tog silver bakom Norge. Även 1968 tog Sverige tre guld och precis som i Innsbruck var det en svensk Jonny som vann 10 000 meter skridsko, den här gången hette han Höglin i efternamn och han tog ett sensationellt guld.

Spelens störste internationella stjärna var hemmaåkaren Jean-Claude Killy som tog samtliga alpina guld, störtlopp, storslalom och slalom.

I Sapporo blev det bara ett svenskt guld och givetvis kom det i längdskidåkning , Sven-Åke Lundbäck vann 15 kilometer i dessa de första vinterspelen i Asien.

Värdnationen Japan, som på den här tiden inte var någon stor vintersportnation, tog endast tre medaljer. Alla kom i samma gren, backhoppningen. Yukio Kasaya vann den lilla backen i backhoppning och fick sällskap på pallen av sina landsmän Akitsugu Konno och Seiji Aochi.

På skridskobanan stod Ard Schenk för den stora prestationen. Holländaren, som dominerat skridskosporten åren före spelen, vann de tre längsta distanserna 1 500, 5 000 och 10 000 meter. Tre guld blev det också för ryskan Galina Kulakova som tog samtliga damguld i längdskidor.

Innsbruck 1976

I Österrike finns det en gren som verkligen räknas och det är störtloppet. Därför var det ett stort tryck som vilade på Franz Klammers axlar, guld var ett krav. Hela spelen hade nog betraktats som ett fiasko för värdnationen om just det guldet uteblivit. Klammer hade startnummer 15 och var sist ut av favoriterna. Schweizaren tillika regerande mästaren Bernhard Russi hade tagit ledningen med en kanontid.

Klammer slängde sig ut för pisten och kastade det österrikiska folket mellan hopp och förtvivlan med en närmast dödsföraktande åkning och lyckades slå schweizaren med 33 hundradelar i mål.

Om någon undrar hur Innsbruck kunde arrangera vinter-OS två gånger på tolv år så berodde det på att Denver, som ursprungligen fått spelen, drog sig ur efter en lokal folkomröstning och då infrastrukturen redan var på plats i Innsbruck fick man hoppa in som reserv.

För svensk del blev det de sämsta olympiska vinterspelen någonsin. Endast två bronsmedaljer lyckades truppen åstadkomma, Ingemar Stenmark i storslalom och Benny Södergren på femmilen.

60

Sarajevo 1984 För Sverige blev det de bästa olympiska vinterspelen sedan St. Moritz 1948. Som så många gånger förr var det i skidspåren de största framgångarna röntes. Gunde Svan inledde längdtävlingarna med att ta ett brons på tremilen innan han vann 15 kilometer. Den tredje grenen var den prestigefyllda stafetten där Gunde föll i ledning på sistasträckan. Han reparerade emellertid sitt misstag och kunde hålla undan för den jagande ryssen Zimjatov. Även i den avslutande femmilen var 22-åringen från Dala-Järna på pallen. Denna gång fick han dock se sig slagen av landslagskompisen Thomas Wassberg i en rafflande duell. Efter målgång ska Wassberg ha klappat Gunde på ryggen och sagt ”grattis grabbjävel, nu har du medalj på alla distanser”.

På damsidan var det finländsk dominans där Marja-Liisa Hämäläinen tog alla de tre individuella gulden. Dessutom var hon med i det bronsvinnande stafettlaget.

Tomas Gustavsson från Eskilstuna vann guld på 5000 meter skridsko efter en hård fight mot ryssen Igor Malkov, svensken vann med två hundradelar. Samma kombatanter och liknande marginaler blev det på den dubbla distansen, men då var hundradelarna på ryssens sida. Malkov vann med fem hundradelar.

I konståkningens isdans blev det brittiskt guld efter Jayne Torvill och Christopher Deans legendariska framträdande till Bolero. Av de arton domarpoängen var tolv maximala 6,0 medan de övriga sex låg på 5,9. Prestationen röstades 2002 fram till det åttonde bästa idrottsögonblicket genom tiderna av brittiska TV-tittare.

”Grattis grabbjävel, nu har du medalj på alla distanser” – Thomas Wassberg till Gunde Svan i Sarajevo

Lake Placid 1980 Ett av den olympiska historiens mest dramatiska skidlopp ägde rum i Lake Placid, Thomas Wassberg slog finländaren Juha Mieto på 15 kilometer med en enda hundradel. Loppet föranledde att man slutade att räkna hundradelar i längdskidåkning då man ansåg att det var för jämnt. En vanlig missuppfattning är att Thomas Wassberg ska ha sågat isär sin guldmedalj och gett den ena halvan till Mieto. Sant är att han erbjöd sig att göra detta, men att Mieto tackade nej.

Den här tidens populäraste svenske idrottsutövare var utan tvekan Ingemar Stenmark och han infriade förväntningarna genom att ta guld i såväl storslalom som slalom.

Internationellt sett blev spelen mest ihågkomna för ”the Miracle on Ice”, U.S.A:s collegelag slog i finalgruppspelet Sovjetunionens omöjliga ishockeylag med 4–3 och tog sedan ett sensationellt guld. Värt att notera är att Sovjet inför turneringen slog samma U.S.A. med 10–3 i Madison Square Garden.

På skridskobanan stod hemmalöparen Eric Heiden för en närmast ofattbar prestation när han vann samtliga fem distanser.

Calgary 1988 Tomas Gustavsson tilldelades 1988 års bragdguld när han lyckades med det han misslyckades med i Sarajevo, nämligen att vinna båda långdistanserna på skridsko i Calgarys nya, moderna inomhushall.

I skidspåren var det återigen Gunde Svan som dominerade för Sverige med guld på den klassiska femmilen och i stafetten. Stafetten blev extra minnesvärd då Gunde, som åkt tredjesträckan, åkte efter Torgny Mogren i sista backen och skrek ”du får vila sen”.

Tyska konståkerskan Katarina Witt försvarade sitt guld från Sarajevo. Hon blev därmed den första kvinnliga konståkaren att försvara ett guld sedan Sonja Henie tog sin tredje raka guldmedalj 1936.

61

Foto: Frank Schulenburg

Albertville 1992

Lillehammer 1994

Efter ett åttiotal med resultatmässigt bra OS för Sverige blev Albertvillespelen ett bakslag.

För endast fjärde gången i den olympiska historien blev Sverige utan guld i längdåkningen. Enda längdmedaljen togs av Christer Majbäck som blev trea på 10 kilometer klassiskt. Helt guldlöst blev inte Sverige då Norrköpingsdottern Pernilla Wiberg vann storslalomen i Méribel. Sveriges första kvinnliga guldmedalj i alpin skidåkning.

Norge, som blivit helt utan guld i Calgary, visade musklerna inför hemma-OS i Lillehammer. Hela nio norska guld blev det i de franska alperna. Störst var dominansen i herrarnas längdåkning där man tog alla de fem guldmedaljerna och på den inledande tremilen blev det trippelt norskt. Vegard Ulvang och Bjørn Dæhlie blev delade skidkungar med tre guld var.

OS i Lillehammer blev en publiksuccé, det var folk överallt i den lilla staden och på de kringliggande tävlingsorterna. De flesta av åskådarna var naturligtvis röda, blå och vita i hjärtat och hade mycket att jubla åt. Noteringen med nio guld från 1992 överträffades och blev till tio stycken på hemmaplan, dessutom lika många silver och fem brons. Johann Olav Koss tog tre guld i skridsko, Dæhlie tog två i längdspåren och Espen Bredesen vann det första guldet i nationalsporten backhoppning sedan 1964, för att nämna några.

För svensk del blev det inte lika mycket att glädjas över och för första gången sedan spelen i Chamonix blev det inga längdmedaljer. Överhuvudtaget blev det bara tre medaljer för Sverige, silver genom Marie Lindgren i den nya grenen freestylehopp och två guld. Det ena togs av Pernilla Wiberg som vann den alpina kombinationen.

Det andra guldet togs på spelens sista dag, då vårt folkkäraste landslag Tre Kronor äntligen fick vinna OS-guld efter den lika klassiska som dramatiska finalen mot Kanada.

Peter Forsbergs straffdragning på Corey Hirsch och Tommy Salos halkräddning på Paul Kariyas straff ackompanjerat av Arne Hegerfors och Ankan Parmströms kommentarer är klassiska svenska idrottsbilder.

”Vårt folkkäraste landslag Tre Kronor fick äntligen vinna OS-guld.”

Nagano 1998

Salt Lake City 2002 Ett OS man kanske helst vill glömma. Sällan har en svensk OS-trupp haft så höga förhoppningar på sig. Per Elofsson var i sitt livs form, Magdalena Forsberg skulle kröna karriären med det guld hon saknade, och Tre kronor hade ett drömlag.

Elofssons OS förstördes av den dopade tyskspanjoren Johann Mühlegg, Forsberg missade guldet, men tog två brons, varav det i distansloppet med mersmak.

Tre Kronor inledde med ett fantastiskt gruppspel där man bland annat slog Kanada med 5–2 och laget utmålades som favoriter till guldet. I kvartsfinalen ställdes Sveriges stjärnor från NHL mot ett vitryskt lag där klubbadresserna var av digniteten Kassel, Skellefteå AIK och Khinik Voskserensk. En match som Sverige vinner 999 999 av 1 000 000 gånger. Dessvärre visade det sig att matchen i OS var den miljonte gången. Vitryssland vann med 4–3 och det avgörande målet när Salo tappade in pucken har vevats otaliga gånger i TV. Helt dystert var det dock inte, sju medaljer blev det där Tre kronors damer lyckades ta ett oväntat brons efter storspel av den 15-åriga målvakten Kim Martin.

För svensk del blev det ett av de sämsta olympiska vinterspelen någonsin och det första utan guld sedan 1976. Men det fanns ljuspunkter, Pernilla Wiberg tog Sveriges första störtloppsmedalj med sitt silver.

Curling återkom på det olympiska programmet efter 74 års frånvaro och för Sverige innebar det medalj direkt då lag Elisabeth Gustafson tog brons. I samma tävling fixade lag Helena Blach Lavrsen silver, vilket var Danmarks första och hittills enda vinterolympiska medalj.

I herrarnas skidspår dominerade återigen Norge, men på distansernas distans femmilen var det nära svenskt guld.

Niklas Jonsson blev tidigt ikappåkt av den halvminuten senare startande Bjørn Dæhlie och de hjälptes åt att dra varann till de ädlaste medaljerna. Mot slutet tröttnade Dæhlie betänkligt och svensken kunde åka ifrån. Norrmannen kraftsamlade dock, kom igen och ramlade över mållinjen till sitt åttonde OS-guld med endast 8,4 sekunder till godo på sin svenska rival.

62

Turin 2006

Vancouver 2010

Inför OS 2006 var de svenska förväntningarna lägre ställda än fyra år tidigare. Bland annat tippade SVT:s krönikör Jonas Karlsson att Sverige skulle bli utan guld igen. Han hade fel, kan man säga. Med sju guld, två silver och fem brons gjorde Sverige sitt bästa vinter-OS någonsin och det bästa över huvudtaget sedan sommarspelen i Melbourne och Stockholm 1956, då man tog åtta guld.

Anja Pärson hade medaljchans i varje gren och tog brons i störtlopp och kombination, men frustrationen var tydlig.

En knäckt stav visade att hon inte åkt till Italien för att ta brons. I den snöiga slalomtävlingen i Sestriere slog hon till och tog den medalj hon saknade i prisskåpet.

Några timmar tidigare hade Björn Lind tagit sitt andra guld i spelen då han vann längdsprinten, bronsmannen i den tävlingen hette Thobias Fredriksson och tillsammans hade de vunnit sprintstafetten tidigare under spelen. Det guldet togs för övrigt minuter efter att Lina Andersson och Anna Dahlberg vunnit damernas sprintstafett.

Lag Anette Norberg vann en dramatisk curlingfinal mot Schweiz och i det sista skidskytteloppet, masstarten, vann Anna-Carin Olofsson det sjätte svenska guldet.

På de olympiska spelens sista dag avgjordes två grenar, femmilen på förmiddagen som vanns av hemmaåkaren Giorgio Di Centa och det som av många anses vara OS höjdpunkt, herrarnas ishockeyfinal mellan Sverige och Finland. Avgörandet kom direkt efter nedsläpp i den tredje perioden efter ett samarbete mellan tre av Sveriges absolut bästa hockeyspelare genom tiderna, kanske de tre bästa rent av. Peter Forsberg gav pucken till Mats Sundin som släppte bakåt till Nicklas Lidström som smällde in ett slagskott från blålinjen. Trots anstormning från de finska lejonen höll Tre Kronor undan. För första gången hade Sverige vunnit en turnering där samtliga nationer ställt upp med bästa laget, en skön revansch för Salt Lake City.

Återigen ett framgångsrikt OS för Sverige, med fem guld.

Charlotte Kalla vann favoritdistansen 10 km fristil, och på herrarnas skiathlon stod Sverige för en mäktig lagkörning som ledde till guld för Markus Hellner och brons för Johan Olsson. Som krona på längdskidåkningsverket blev det för första gången sedan Calgary 1988 ett svenskt guld i herrstafetten.

Anette Norbergs curlinglag lyckades slå det av hemmatryck tyngda kanadensiska laget i finalen och försvarade sitt guld från Turin.

Det mest oväntade svenska guldet stod dock den frispråkige Björn Ferry för när han åkte upp sig från en åttondeplats och vann skidskyttets jaktstart.

Kanada gjorde succé med hela 14 guld. Damturneringen i ishockey vanns programenligt och på spelens sista dag mötte herrarna ärkerivalen U.S.A. i final. Matchen gick till slut till förlängning och där avgjorde den storstjärnan Sidney Crosby till kanadickernas (ja, i hockey heter det kanadick) fördel. Lite som om Zlatan Ibrahimovic skulle avgöra en VM-final på Friends Arena ungefär.

”En match som Sverige vinner 999 999 av 1 000 000 gånger.”

63

Foto: S. Yume

90

chanser har Sverige att ansöka om OS om man lägger ner äldrevården i ett år. Ansökningsprocessen kostar 250 miljoner kronor. Sverige har ansökt om att få vinter-OS 2022 som skulle förläggas i Stockholm och Åre.

PÅ HAL IS Olympiska spelen, en av våra största idrottstraditioner brukar alltid frambringa glädje och fest för många, och kanske framförallt för de som deltar. Det finns alltid några som skriver in sig i historieböckerna, men kanske inte alltid av de anledningar de vill.

S

teven Bradbury tog sitt första VM guld 1991 på 5000 meter shorttrack och hade som tidigare i OS som bäst ett brons från OS i Lillehammer 1994.

Så inför OS i Salt Lake City var han en av veteranerna och många spekulerade nog i om australiensaren Bradbury blivit för gammal för att ha en chans på medaljerna den här gången. Efter ett bra lopp i grundomgången så ställdes han i kvartsfinalen mot hemmafavoriten Apolo Anton Ohno och regerande världsmästaren Marc Gagnon och endast de två bästa skulle gå vidare i tävlingen.

Bradbury slutade trea, men Gagnon blev diskvalificerad från tävlingen, Bradbury var vidare. Turen fortsatte, i semifinalen låg Bradbury sist ända in mot slutet när alla andra deltagare ramlade och Bradbury kunde säkert ta sig vidare till final.

Väl i final låg Bradbury återigen sist in i sista kurvan där det hände igen. Alla framför honom föll och Bradbury som kanske var mest förvånad av alla kunde glida in i mål mot sitt första OS-guld i karriären Han blev då den ende personen från den södra hemisfären som någonsin vunnit ett guld i vinter-OS.

dock frisk nog att ställa upp i OS där Nancy Kerrigan tog ett silver, Tonya Harding lyckades bara knipa en åttonde plats.

D

et jamaicanska boblandslaget tog en hel värld med storm och inspirerade till en storfilm från Disney när de debuterade i vinter-OS i Calgary 1988. De fick låna överblivna slädar av andra landslag och fick även tips och hjälp av de andra deltagarna hur de skulle förbättra sig. Det gick dock inget vidare bra i deras första mästerskap och efter en krasch var allting över för den här gången. Laget skulle dock återkomma och efter en del övning kunde man vid OS i Lillehammer 1994 chocka alla genom att komma före stornationer som til exempel USA och Ryssland. Den jamaicanske åkaren Lascelles Brown gifte sig år 2002 och flyttade till Kanada. År 2006 tävlade han för sitt nya hemland i OS i Turin och slutade på en imponerande andraplats.

Det blev det ultimata beviset på att ett så varmt land som Jamaica kunde få fram duktiga vinteridrottare även om förutsättningarna inte på något sätt är optimala för vintersport.

Gillis Grafström (bilden) är en av världshistoriens största vinteridrottare. Svensken har rekordet då han är den enda manliga skridskoåkaren som någonsin tagit tre guldmedaljer i rad i OS-sammanhang i samma gren, från 1920 i Antwerpen till S:t Moritz 1928. Han är även en av de två olympier som någonsin tagit guld både under de olympiska sommar- och vinterspelen. Han står bakom flera hopp, bland annat ”The Flying Sit Spinn” och piruetten som är uppkallad efter honom. Grafström hade nog för evigt kunnat skriva in sig i historieböckerna som en av de få som vunnit guld i fyra OS i rad, han var på väg mot seger 1932 men krockade med en fotograf och fick nöja sig med en hedersam andraplacering. Men Gillis Grafström ses ändå, med all rätt som en av Sveriges främsta olympier genom alla tider.

Tonya Harding blev ett namn för löpsedlar världen över sedan det kom fram att hennes ex-man och livvakt tillsammans lejt en person att attackera hennes rival Nancy Kerrigan inför OS 1994. Shane Stant var mannen som attackerade Nancy Kerrigan under ett träningspass och slog henne med en järnrör över högra knäet. Otroligt nog klarade hon sig utan några brutna ben. Attacken resulterade i att hon inte kunde ställa upp i de amerikanska mästerskapen. Hon var

Text: Patrik Jäverbo

OS-BLÅBÄR GENOM TIDERNA Michael Edwards kom sist i båda backhopp-

ningstävlingarna vid OS i Calgary 1988. Ändå är han en av dem vi minns allra bäst. Inte som Michael Edwards kanske, utan som Eddie ”The Eagle”. Eddie ”The Eagle” charmade en hel idrottsvärld och nu 26 år senare minns vi fortfarande den närsynte britten.

Prawat Nagvajara. kom sist på 30 kilometerssträckan i Salt Lake City 2002. Men någon ska ju göra det också. Han tog en liten revansch i sprinten där han slutade strax bakom kameruns Isaac Menyoli, men före Arturo Kinch från Costa Rica. Han är den ende thailändaren som deltagit vid vinter OS. Han fanns även i skidspåren under OS i Turin 2006.

Philip Boit (bilden)

blev 1998 den förste kenyanske vinterolympiern någonsin. Boit försökte gå i sin farbrors fotspår och satsade på en karriär som 800-meterslöpare. Hans farbrors största merit var ett OS-brons. Philip Boit blev aldrig så framgångsrik som friidrottare så han sadlade om till en karriär i skidspåret. Den blev inte heller speciellt framgångsrik. http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0/legalcode

65

Foto: Chell Hill

KALL SPORT HET UNDER OS

Många är de sporter som lever långt från mediebruset. Curling är en av dessa. Men vart fjärde år händer något, något som får curling att bli samtalsämnet på fikaraster och runt middagsbord runtom vårt land – OS.

I

den gamla industrilokalen på Hisingen som numera huserar fyra curlingbanor instruerar Camilla Schnabel ett handbollslag i curlingens grunder. Hon är intendent och bokningsansvarig här och brukar varje dag hålla i flera introduktionskurser för olika grupper, allt från svensexor till skolklasser kommer hit och vill testa. Camilla Schnabel berättar att här på Göteborgs Curlingklubb märker man av att intresset ökar i och med OS. – Det är inte så att det saknas intresse från folk som vill testa på i vanliga fall, vi har öppet mellan oktober och maj och intresset för att komma hit är stort hela den tiden. Men det blir ett annat sorts intresse runt OS. Människor blir mer genuint intresserade och bryr sig mer om taktik och annat som de lärt sig från tv-sändningarna, säger hon.

Camilla Schnabel, som själv började curla 2006, mycket på grund av OS det året, tror att anledningen till att just curling blir så populärt helt enkelt är för att Sverige brukar skörda stora framgångar i OS. – Jag är till exempel inte så intresserad av fotboll men när det går bra för Sverige tycker jag också att det blir roligt att titta på.

Hon tror också att taktiken och det faktum att curling är en sport som nästan alla människor, oavsett ålder och kön

kan spela tillsammans och lära sig relativt snabbt kan vara bidragande.

– Det märks när vi har nybörjargrupper här. Även om de bara är här i två timmar brukar det ändå kunna bli helt okej spel mellan lagen.

Men även om det kanske blir något större tryck än vanligt på banbokningen när OS börjar så känner Camilla Schnabel ingen större stress. På Göteborgs Curlingklubb känner man sig förberedd.

– Vi kan egentligen inte ha öppet mer än vi redan har.

Men vi kommer i alla fall att satsa en del, till exempel kommer vi köpa in nya curlingskor att låna ut till dem som vill komma hit och curla, säger Camilla Schnabel.

Fakta: Curling

Text och foto: Tobias Bengtsson

66

• Sporten uppfanns i Skottland på 1500-talet • Första gången Curling var med i OS-sammanhang var i Chamonix 1924. Men det skulle dröja till nästa gång som var i Nagano 1998 • All sten som använs i Curling kommer från ett och samma berg i Skottland på ön Ailsa Craig.

”VI BLIR INTE ÖVERRASKADE LÄNGRE” Kampen mot dopning är alltid aktuell i samband med vinter-OS. Tommy Forsman på Riksidrottsförbundets antidopninggrupp svarade på våra frågor.

Hur långt fram ligger Sverige i arbetet mot dopning?

– Det är många andra länder som jobbar hårt mot doping. Det man kan säga är väl att Sverige har något hårdare straff än andra vad det gäller vissa substanser.

Kan man åka fast för dopning utan ett positivt dopningprov?

– Det är mycket ovanligt. Det finns ju ett internationellt exempel och det är Lance Armstrong. Då fick man ju andra att träda och lämna vittnesmål i utbyte mot förkortade avstängningar.

Men det finns vanligtvis inte sådana resurser.

Kommer alla de som ställer upp i OS att ha testats lika mycket?

– Det finns gemensamma regler men sedan är det upp till varje lands förbund att sätta upp ett system med kontroller ”out of competition”. Och på många platser så har man andra, större problem att hantera innan man kan ta tag i det. De större namnen i en sport som till exempel skidåkning står på en lista där de testas av det internationella förbundet. De testas både av oss och av dem, så de testas mycket.

Hur ser straffen ut för den som åker fast för dopning i Sverige?

– Idag är straffet upp till fyra års avstängning. Sedan kan det bli längre om det till exempel handlar om någon som försett andra med preparat. Det är ett större brott än att bara ha dopat sig själv.

Hur kan livssituationen se ut för någon som stängts av från sin idrott?

– Det kan utgöra ett stort problem för den som avstängs för en dopingförseelse. Man kan jämförelsevis säga att vi har åklagarens roll i ett dopingärende.

Det gör det svårt för oss att hjälpa en idrottsutövare som dopat sig.

Ansvaret för att hjälpa och att stödja ligger snarare hos specialidrottsförbunden och föreningen som den dopingavstängde tillhör. Tyvärr är nog det stödet bristfälligt i många fall. Många förbund och föreningar tar snarare avstånd från en dopingavstängd medlem.

I alla de tre senaste upplagorna av vinter-OS har skidmedaljörer åkt fast för dopning. Blir det annorlunda i år?

– Vi som håller på med det här, vi blir liksom inte överraskade längre. Det är alltid någon som tar chansen och tror att de kommer undan. Någon verkar alltid vara så desperat att de tar risken att åka fast.

Det finns inga nya metoder mot dopning som gör dig mer optimistisk?

– Det jobbas alltid på nya metoder i laboratorium runt om i världen för att stoppa doping. Jag kan dock inte se något som skulle vara nytt och revolutionerande.

67

Man hör ofta tal om att dopningkontrollanter alltid är ett steg efter...

– Det blir konstigt att säga så. Brotten måste ju uppfinnas innan de kan beivras.

Används det nya dopingmetoder måste vi ju upptäcka dem innan de kan förbjudas.

Fredrik Nygren

RYSSENS SKRÄCK

D

en ryska lag som förbjuder ”propaganda för icke-traditionella sexuella relationer” riktade mot minderåriga drevs igenom förra året och har kritiserats hårt av världssamfundet och människorättsorganisationer. Lagen har i själva verket visat sig vara ett effektivt sätt att förtrycka den redan utsatta gruppen homosexuella.

Detta var ett hett diskussionsämne redan under friidrotts-VM i Moskva i somras. Vi minns alla Emma Green Tregaros regnbågsnaglar och det är inte osannolikt att vi får se liknande protestaktioner i Sotji.

President Vladimir Putin har tidigare meddelat att ett förbud mot demonstrationer kommer gälla i Sotji under tiden för OS, men i början av året togs detta tillbaka. Demonstrationer ska få lov att hållas i Sotji men måste först

godkännas av lokal polis och myndigheter, så hur stora friheter som ges återstår att se.

Som en protest mot landets antigay-lagar väljer USAs president Barack Obama att inte åka till Sotji. Som ett ytterligare ställningstagande finns tre öppet homosexuella förre detta idrottare i den delegation som USA skickar. Dessa är tennisspelaren Billie Jean King, OS-silvermedaljören i ishockey Caitlin Cahow samt guldmedaljören i konståkning Brian Boitano.

Flera internationella ledare som har meddelat att de uteblir från invigningsceremonin är bland andra Fredrik Reinfeldt och Frankrikes president Francois Hollande.

Text: Martin Ridderstolpe Foto: Faloomabinga/Wikipedia http://commons.wikimedia.org/wiki/File:Greater_than_vladimir_putin_full.jpg

68

OSÄKER SÄKERHET Samtidigt som Ryssland har kritiserats för den nya lagen finns det andra orosmoln på OS-arrangörernas himmel.

Säkerheten är en ständigt aktuell fråga i särskilda delar av Ryssland och inför OS i Sotji har frågan aktualiserats ytterligare efter två allvarliga bombattentat i staden Volgograd strax före årsskiftet.

Totalt dödades 34 människor och 72 skadades. Explosionerna tros ha koppling till konflikten i norra Kaukasus där flera rebellgrupper kämpar för självständighet från Ryssland.

OS-staden Sotji ligger cirka 70 mil från Volgograd men oron för attentat även där har ändå ökat. Sedan tidigare har den tjetjenske terroristledaren Doku Umarov uttalat hot mot OS i sotji.

Efter bomberna i Volgograd har president Vladimir Putin skärpt tonen mot terrorister och sagt att de ansvariga ska ”jagas tills de är utplånade”. Säkerheten på tåg- och busstationer runt om i landet har även höjts.

Text: Martin Ridderstolpe

69

DE NYA GUBBARNA PÅ LÄKTAREN Text och foto: Martin Ridderstolpe

Det sägs att bandypubliken är speciell. Med termos i hand och stelfrusna tår står de där på läktaren vinter efter vinter och stödjer sina lag. En kvarleva från förr kan tyckas.

Men i Kungälv har det skett en generationsväxling. Där finns numera plats för både bandyportfölj och bengaliska eldar på läktaren.

”Skarpa Gubbar” på läktaren. En trogen skara fans.

T

utor, burop och trumslag skapar ett inferno av ljud som skär i öronen. Domarens visselpipa hörs nätt och jämt när hörnan ska slås iväg. Intensiva blickar följer bollens väg mot de uppradade skyttarna.”Smack” säger det och bollen går iväg mot mål. Under några förvirrade sekunder vet ingen var den är. Knappt ens spelarna. Men plötsligt är den i handen på hemmamålvakten.

Ljudridån lägger sig och klackens vrål övergår i applåder.

Det står fortfarande 3–3 på resultattavlan med knappt tio minuter kvar av matchen mellan Kungälv och Villa Lidköping. Några timmar tidigare samlas IFK Kungälvs supportergrupp Skarpa Gubbar på puben Tribeca i centrala Kungälv. Idag är det onsdags och det som kallas BeforeBandy startar redan klockan fyra på eftermiddagen. Det är inte alla som kunnat gå tidigare från jobbet eller har tid för ett krogbesök mitt i veckan, men det är ändå ett tiotal Skarpa Gubbar på plats.

De flesta med rödblå Kungälvshalsduk och en del i matchtröjor. På storbildskärmar visas gårdagens sport och på en skylt bredvid bardisken står att läsa: ”Bandyöl 45 kronor - 5 kronor per öl går till Skarpa Gubbar”.

Vid barborden där supportrarna sitter finns David Nordin, en av de yngsta men också en av de mest engagerad i Skarpa Gubbar. Han har själv spelat bandy i IFK Kungälv men nådde inte hela vägen till A-laget.

– När jag inte kunde spela i A-laget själv ställde jag mig på läktaren och upptäckte att det var väldigt kul, säger David.

Han har hunnit bli 28 år gammal och gett upp tankarna på spel i elitserien. Men han håller fortfarande igång med Kareby IS i division 1. Kungälv är litet och många i bandylaget kommer från orten. David har tidigare spelat med flera i klubben och han säger att de flesta supportrar känner någon i laget. Om inte annat så lär man känna spelarna efter ett tag på läktaren säger han. I den senaste hemmamatchen mot Hammarby gjorde den tidigare Kungälvspelaren Markus Kumpuoja återbesök på Skarpe Nord. Efter matchen kom han förbi Skarpa Gubbars klackläktare och snackade med publiken.

– Det är sånt man uppskattar som supporter, säger David.

Allt fler droppar in på puben och snart har barborden fyllts

upp. Alla hälsar hjärtligt på varandra. Runt klockan sex börjar en grupp Skarpa Gubbar att röra på sig. De ska ner till arenan för att sälja lotter. Pengarna man drar in går till flaggor, pyroteknik och bussresor. Det händer också att man sponsrar klubben vid värvningar. Det är ett gäng på fyra personer som drar iväg samtidigt som IFK Kungälvsversionen av ”Go West” går igång i högtalarna.

Det har börjat blåsa rejält och termometern visar på nio plusgrader, men ingen i sällskapet är oroad över isen.

Plusgrader och lite blåst kommer bara gynna Kungälv är alla överens om. Två och en halv mil norr om Göteborg, precis vid Nordre Älv, bredvid bron som utgör en del av E6 ligger Skarpe Nord, hemmaplan för IFK Kungälv och Skarpa Gubbar. Det ogästvänliga läget har gett arenan dåligt rykte i bandysverige. Det klagas ofta på regn och blåst och att skräp

” Bandyöl 45 kronor - 5 kronor per öl går till Skarpa Gubbar” från motorvägen förstör isen. Inför en match för några år sedan hade Pelle Fosshaug, tidigare storspelare och tränare för Tillberga BK, varit ute i media och snackat ner arenan.

Fosshaug menade att läget snett under bron var så dåligt att det bokstavligen regnade navkapslar från motorvägen under match. Ett uttalande som fick Skarpa Gubbar att surna till.

För att ge Fosshaug svar på tal vände man sig till vaktmästaren på Skarpe Nord och såg till att nycklarna till bortalagets omklädningsrum fästes på navkapslar.

L

ottförsäljningen går trögt till en början, men kommer igång i takt med att publiken strömmar till.

De flesta kommer i sista stund för att inte bli kalla innan matchen berättar David.

Med ungefär femton minuter kvar till match dyker supporterklubbens ordförande Magnus Åhman upp. Han har Kungälvshalsduk runt halsen och bandyportfölj i handen.

– Idag är den tom eftersom jag kör bil. Men den är ändå med och ger trygghet, säger han med ett leende.

Magnus har själv spelat bandy med IFK Kungälv sedan barnsben. Säsongen 06/07 gjorde han sina sista matcher i klubben som då spelade i division 1.

73

A

tt en ordförande och flera andra i supporterklubben har ett förflutet som aktiva gör att det skapas en väldigt familjär stämning på Skarpe Nord menar Magnus.

– Det finns nästan ingen gräns mellan laget och supportrarna, säger han.

Eftersom Magnus har både jobb och familj fanns inte tid för supporterpuben idag. Han är sen till arenan och skyndar sig bort mot Skarpa Gubbars supporterstuga för att förbereda flaggor och bengaliska eldar inför matchstart.

Supporterstugan ligger i ena utkanten av arenan. I förlängningen av långsidan där klacken står under match. Det är en liten klubblokal med två rum som inte kan vara större än tjugo kvadratmeter tillsammans. Där förvarar Skarpa Gubbar sina flaggor och säljer supporterkläder genom en lucka så som i en gammaldags kiosk. Men det är också en plats att samlas på före och efter match eller i halvtidspausen.

Klockan närmar sig sju och läktarna har fyllts på. Både den östra sidan där Skarpa Gubbar står men även den västra sidan som vetter mot bron har fyllts på med en hel del blåvita Villa-Lidköpingssupportrar. De två ismaskinerna tar sina sista svängar över isen. Det är fortfarande plusgrader vilket gör att isen är synbart mjuk och blöt.

Plötsligt lyses bortre hörnet av arenan upp. Två bengaliska eldar drar alla blickar till sig och spelarna trampar in på isen påhejade av publiken med röststarka Skarpa Gubbar i täten. I fotboll hade bengalerna kostat klubben femsiffriga bötesbelopp. Men inom bandyn har man gått supportrarna till mötes och gjort det möjligt att söka tillstånd för pyroteknik, något som IFK Kungälv har skaffat sig.

Sektionen där Skarpa Gubbar står är välfylld. Högst upp, centrerade nära långsidans mitt har de mest röststarka supportrarna samlats. Förutom David och Magnus finns där många som värmde upp på puben innan match. Men det har även fyllts på med andra människor. Det är kvinnor, äldre män och barnfamiljer som alla letat sig in på klacksektionens betongläktare. IFK Kungälv har inga SM-guld på meritlistan, men hela 31 säsonger i högsta ligan har man mäktat med. Tony Hjerstrand som är ordförande för IFK Kungälv säger att de alltid har haft mycket publik på matcherna, men att det blivit mer aktivitet på läktarna sedan supporterklubben bytte namn till Skarpa Gubbar inför säsongen

03/04. Enligt honom var det Kungälvs Jakob Jenefelt som föreslog namnet som en hyllning till arenan Skarpe Nord.

Då var han bara en liten grabb, nu är han spelare i A-laget.

I och med namnbytet skedde en föryngring på klackläktaren. Bland annat är de bengaliska eldarna något som kom med de yngre supportrarna.

– De äldre visste nog knappt vad det var, säger Tony och skrattar.

Matchen drar igång och Kungälv öppnar starkt. Redan efter tio minuter står det 1-0 till hemmalaget. På läktaren håller Skarpa Gubbar igång med ramsor och trumma. Villa-Lidköping kvitterar i mitten av halvleken men strax innan paus återtar Kungälv ledningen. Vilt jubel på läktaren och en stor flagga vecklas ut över klacksektionen. Det är en nöjd publik som tar halvtidsvila. Ett gäng Skarpa Gubbar tar sig bort till klubbstugan för att sitta ner en stund.

T

rots att elitserien i bandy är Sveriges femte största publikliga har den varit väldigt förskonad från publikskandaler.

– Förra säsongen hade vi endast fem incidenter på våra arenor, samtliga handlade om otillåten pyroteknik, säger Lars Wennerholm, som jobbar med publik- och säkerhetsfrågor på Svenska bandyförbundet.

Han har ingen enkel förklaring men säger att både förbundet och elitklubbarnas organisation, FSE, jobbar hårt för att skapa en positiv och trygg stämning på läktaren. Han menar att det inte går att jämföra med fotboll och ishockey som har helt andra förutsättningar. I de enstaka fall där bandyn haft problem med våld inne på arenan har man kunnat se att det är kopplat till supportergrupper som även är aktiva inom hockey och fotboll. Att bandyn har färre åskådare ser han inte heller som något positivt även om säkerhetsarbetet förenklas.

– Publiken höjer alltid stämningen, så vi strävar hela tiden efter att öka publiksnittet, säger han.

Hos IFK Kungälv menar man att en förklaring till den positiva läktarkulturen är det täta samarbetet med supportrarna.

Enligt ordförande Tony Hjerstrand jobbar man mycket med att involvera alla delar av klubben. Den positiva läktarkulturen kring IFK Kungälv betyder otroligt mycket enligt honom. Sedan tre år tillbaka ingår alltid en person från Skarpa Gubbar i föreningens styrelse.

David Nordin säljer lotter för att få in pengar till ”Skarpa Gubbar”. Ibland kan en del av intäkterna även gå till IFK Kungälv.

”Skarpa Gubbars” klubblokal som blir en naturlig samlingspunkt i samband med matcher.

A

ndra halvlek börjar närma sig. Klubblokalen töms långsamt och folk börjar åter strömma upp mot läktaren. Ett Kungälv i ledning ger positiv energi och klacken inleder högljutt. Men det blir sämre uppslutning i ramsorna ju längre matchen går. Istället hörs höga suckar och besvikna utrop. Villa Lidköping kvitterar först för att sedan ta ledningen med drygt tjugo minuter kvar. Matchen är inne i ett avgörande skede när Kungälv spelar med en man mindre. Men så åker bortalaget också på en utvisning. ”Där kan du sitta din jävla … Skridsko!” ropar Skarpa Gubbar i kör när spelaren svänger in mot utvisningsbåset.

– Många förväntar sig nog en annan slutkläm på den ramsan, men vi försöker alltid ha glimten i ögat, säger David.

Kungälv tar time out och för några sekunder tystnar arenan.

Uppifrån bron hörs lastbilar susa förbi. Efter en halvminuts taktiksnack blåser domaren igång spelet och inte långt senare får ännu en motståndare utvisning. Hoppet tänds ytterligare och då kommer målet med knappt tio minuter

kvar av matchen. Vilt jubel utbryter på läktaren och flaggan vecklas återigen ut över klacksektionen.

De sista minuterna blir nervösa, men Kungälv håller undan och matchen slutar oavgjort, 3–3. Skarpa Gubbar håller igång med ramsor och applåder tills några spelare glider förbi och tackar för insatsen. ”Vi tar läktaren direkt!” skriker någon och får många att vända ett steg för att plocka med sig sina tomma burkar.

När läktaren tömts på folk plockar David fram en sopkvast och städar undan det sista skräpet samtidigt som han småpratar med förbipasserande.

– Det gäller att hålla sig väl med både klubben och kommunen genom att hålla snyggt efter sig. Det brukar vi faktiskt göra även på bortaplan så vi har nog ganska gott rykte i bandysverige, säger han.

Några bär in flaggor i klubblokalen medan andra äter de sista varmkorvarna i fikastugan innan det är dags att gå hem i den ljumma höstkvällen. Matchen känns som en seger konstaterar David. En seger för både spelare och supportrar.

DUBBELT UPP Hammarströms

Lundqvists

Fotbollspelande tvillingsystrarna Kristin och Marie Hammarström lade av efter förra säsongen. Detta trots att båda tillhörde det svenska landslag som hamnade på tredje plats vid EM i Sverige 2013. Bland meriterna

Bara Henrik Lundqvist lyckades ta en plats i den svenska OS-truppen.

Joel och Henrik har två SM-guld med Frölunda, men medan Joel har två VM-guld har Henrik bara två VM-silver. Å andra sidan har Henrik ett OS-

Sport: Fotboll Klubb: slutat Ålder: 31 Landskamper totalt: 72

hittar vi förutom EMbronset ett gemensamt VM-brons från Tyskland 2011 (Marie avgjorde bronsmatchen med sitt första landslagsmål) Marie Hammarström har också vunnit Champions League med Umeå IK.

Sport: Ishockey Klubb: New york rangers/Frölunda Indians Ålder: 31 landskamper totalt: 130

Sedinarna

Kallurs

Daniel och Henrik valdes som tvåa och trea i NHL-draften 1999. På meritlistan finns bland annat SM-silver, OS-guld och en snöplig finalförlust i Stanley Cup. Daniel Sedin har också röstats fram till NHLs bäste

Vi kommer aldrig att få reda på hur bra systrarna Kallur kunnat bli. De både häcklöperskornas karriärer har störts av skador och Jenny avslutade sin karriär 2011.

Susanna som får ses som den mer framgångsrika

spelare. Senast det begav sig i landslaget var när bröderna Sedin bar fram Sverige till VM-guld 2012.

Efter kvartsfinaluttåget mot Slovakien vid OS på sedinarnas hemmaplan för fyra år sedan jagar de nu sitt andra OS-guld.

Sport: ishockey Klubb: vancouver canucks Ålder: 33 Landskamper totalt: 76

guld och blev 2012 utsedd till NHLs bäste målvakt.

Noterbart är att Joel valdes långt före sin bror i NHLdraften. Henrik Lundqvist valdes först som nummer 205 vilket gör att han anses vara ett av de mest lyckade draftvalen i NHL.

av de två har ett EM-guld från Göteborg 2006 som största merit. Hon har en märgspik inopererad i skenbenet som urholkats på grund av överträning.

Comebackenförsöken började i december 2013 vid 32 års ålder.

Sport: Friidrott Klubb: slutat/Falu IK Ålder: 32 SM-guld totalt: 18

Foton: Pechblaende, Rikard Fröberg, Wendy, Matt Boulton, Orlandkurtenbach, Erik van Leeuwen, Huntingj38 Erik van Leeuwen

Licencer: http://sv.wikipedia.org/wiki/GNU_Free_Documentation_License?uselang=sv http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0/deed.sv http://creativecommons.org/licenses/by-sa/2.0/deed.sv

GLOBALT MÄSTERSKAP I LITET FORMAT Var fjärde sommar riktas fotbollsvärldens blickar mot ett och samma håll. Denna gång mot Brasilien som under det internationella fotbollsförbundet FIFA:s regi står värd för världsmästerskapet i fotboll. Ett mästerskap som på förhand präglats av skyhöga förväntningar och av skandaler. Men man behöver inte vara FIFA-medlem för att spela Fotbolls-VM.

Text: Gustav Rey Petersson Foto: Per-Anders Blind

78

79

D

et kommer att bli en turnering av hög kvalitet, säger Håkan Kuorak, ledare i det återuppstådda samiska fotbollsförbundet.

Turneringen han syftar på är CONIFA World Cup som alltså är VM för ickeFIFA-medlemmar. Generellt sett är FIFAmedlemmarna suveräna stater erkända av världssamfundet, men det finns undantag; England och Skottland är båda självständiga FIFA-medlemmar. Arrangemanget kommer att gå i Östersund mellan den 31:a maj och den sjunde juni senare i år, strax innan FIFA:s mästerskap i Brasilien. Förspelet i Brasilen har kantats av ett flertal organisatoriska och politiska skandaler, som folkliga protester och dödsolyckor kring byggandet av arenor. Inte heller förberedelserna inför Conifa World Cup har varit okomplicerade men det har till viss del berott på ett organisationsskifte.

vid sidan av ovan nämnda staters huvudspråk.

I Occitania, där fyra lag deltog, stod Sapmi som slutsegrare efter att ha krossat Monaco i finalen med hela 21-0.

I Sapmi spelade bland andra den norska mittbacken och landslagsmannen Tom Högli (då i norska Bodö/Glimt, nu i belgiska Club Brugge) och anfallaren Trond Olsen (nu i Viking Stavanger, då även han i Bodö/Glimt) som gjorde fem mål i turneringen. Båda dessa finns troligen med i år också och Kuorak tror att Sapmi kan gå bra igen.

– De hade inte gjort bort sig i de europeiska cuperna, säger han.

Någon utklassningsseger i finalen lär det dock knappast bli den här gången. Standarden har höjts för varje mästerskap.

I den efterföljande turneringen i Gällivare 2008 (med fem deltagande lag) lyckades inte Sapmi försvara sin titel utan fick nöja sig med ett brons. Istället vanns turneringen av Padanien. En region som sträcker sig över norra Italien, in i Slovenien och Kroatien. I finalen slog man Aramean Suroye (Aramenska Syrien) med 2-0. År 2009 lyckades Padanien med det som Sapmi inte lyckades med. Att försvara titeln på hemmaplan. Denna gång var det Kurdistan som fick se sig slagna med två mål mot noll. Sapmi tog återigen bronset efter att ha slagit Provence efter straffar i matchen om tredje pris.

En liknande turnering organiserades tidigare av New Federation Board och gick under namnet VIVA World Cup. Ett annat problem har varit att man inte vetat vilka som kommer delta och både ”värdnationen” och de regerande mästarna har varit osäkra.

Bland de klara lagen finns bland andra Darfur United (officiellt en region i Tchad), Tamil Eelam (folkgrupp på Sri Lanka) och Quebeck (fransktalande region i Kanada).

Upplagt för intressanta möten således, inte bara på planen.

– Visst var det så , att man stötte ihop med spelare och ledare i de andra lagen vid hotellpooler och liknande säger Kuorak och syftar på tidigare turneringar Kuorak har varit med på alla de fem tidigare mästerskapen vilket är fler än det samiska laget som han nu kommer att representera. De har missat de två senaste. Detta på grund av strul med ekonomiska redovisningar till det norska sametinget som tidigare varit lagets finansiär. Detta hotade även lagets medverkan detta år, men det problemet löstes genom att ett nytt samiskt fotbollsförbund bildades. Sportsligt har det emellertid gått bra för Sapmi, som det samiska laget heter.

Å

ret efter, på ön Gozo som tillhör Malta, utspelades en repris på den föregående turneringens final.

Bortsett från att Padanien denna gång nöjde sig med en 1-0-seger. På Gozo deltog återigen sex lag men Sapmi var alltså inte ett av dem.

Däremot var det Padaniens tredje raka seger och bland spelarna som representerat laget hade man bland andra Maurizio Ganz. Ganz hade tidigare spelat för AC Milan och Inter (där han gjorde en hel del mål) och även varit uttagen till det italienska landslaget. Även om Ganzs sejourer i de två italienska storklubbarna skedde innan han spelade för Padanien så menar Kuorak att berörda klubbar inte har haft något emot att släppa spelare till turneringarna. Trots att sådana dispyter förekommer i samband med officiella landskamper.

– Klubbarna är stolta över att ha med spelare i de här mästerskapen.

Det första VIVA World Cup hölls 2006 i Occitania, en språklig och kulturell region huvudsakligen belägen i södra Frankrike men även i delar av Spanien och Italien. Regionen har aldrig varit en politisk aktör men språket talas av många 80

Kurdistan ska möta Provence på Gozo 2010

S

å var åtminstone fallet i den senaste turneringen som år 2012 gick i norra Irak, eller det irakiska Kurdistan som det också kallas då regionen är självstyrande. Hemmalagets spelare huserade alla i den kurdistanska högstaligan som är separeradW--- från den nationella irakiska. En del av spelarna hade dock tidigare representerat Irakiska klubbar i Asian Football Club, kontinentens motsvarighet till Europas Champions Leauge.

Turneringen i Kurdistan var speciell på många sätt. Det var den hittills största turneringen med nio deltagande lag (men varken Sapmi eller de trefaldiga mästarna Padanien var med). Och ledarna i de olika förbunden förärades med diplomatpass. Men störst var det för kurderna själva. Det var många i och utanför Kurdistan som följde hemmalaget med stor förväntan då de tidigare spelat två raka finaler. Man lyckades också ta sig till en tredje final, men genom idel uddamålssegrar. På finalarenan i regionshuvudstaden Erbil väntade Nordcypern inför över 20 000 åskådare.

– Det var nästan som ett derby., säger Per Anders Blind som varit med på alla turneringar som domare, numera president för Conifa och en av initiativtagarna till årets turnering.

Det han syftade på var att båda lagen har anknytningar till Turkiet, fast på olika sätt. Kurderna i Turkiet genom åren eftersträvat självständighet, medan Nordcypern snarare velat närma sig landet.

Oavsett vilket hade det kurdiska laget stor respekt för sin motståndare som imponerat tidigare under turneringen.

– Vi hade en väldigt stor press på oss inför matchen, säger Shwan Raouf, president för det kurdistanska fotbollsförbundet. När vi gjorde 1-0 kände vi snarare lättnad än glädje.

Kurdistan hann också öka på sin ledning till 2-0 innan Nordcypern reducerade och inledde sin jakt på en kvittering. Hemmalaget lyckades hålla undan och efteråt utbröt ett stort firande. Bilar tutade och flaggor viftades på gatorna i Erbil.

– Det var en väldigt viktig seger. För oss är detta en del av en process i vilken vi steg för steg försöker närma oss ett medlemskap i FIFA, fortsätter Raouf.

T

rots framgången i det senaste mästerskapet var det länge osäkert om Kurdistan skulle komma till Östersund för att försvara sin titel. Eller frågan gällde snarare vilken titel man skulle försvara. I det kurdiska förbundet visste man inte om New Federation Board skulle

81

Kurdistan mot Padanien i finalen 2010

arrangera ett nytt VIVA World Cup och i så fall ville man försvara sin titel.

Men när så Conifa höll en konferens i Frankfurt den fjärde januari i år så beslutade sig ändå Kurdistan för att delta. Om detta för dem ett steg närmare ett medlemskap i FIFA återstår att se men de får i varje fall stifta bekantskap med ett lag som kommit en bra bit på vägen.

Laget i fråga är Zanzibar, en ö som officiellt är en del av Tanzania. De var med redan i Kurdistan där man lyckades knipa bronspengen. Därefter deltog laget i november förra året i CECAFA Senior Challenge Cup. En turnering för lag i Östafrika (den äldsta fotbollsturneringen på kontinenten) som delvis arrangeras av FIFA.

Fakta: Conifa World Cup

V

äl där inledde man med att slå den mycket färska FIFA-medlemmen Sydsudan men förlorade sedan de två efterföljande matcherna mot Etiopien res-

pektive Kenya och tog sig därför inte vidare från gruppen.

Kanske kan den erfarenheten hjälpa ön till att vinna i Östersund istället. I så fall måste de prestera bättre än elva andra lag. Turneringen blir den största i sitt slag hittills och mycket tyder också på att det blir den bästa. Paladien, som vunnit alla turneringar de ställt upp i är med igen och vill nog inte bryta den trenden. Eller kan en nykomlingen i sammanhanget, Manx Independent från Isle of Man, överraska?

Viktigast är nog att värdlaget och de regerande mästarna är med. Och precis som att de spelare och supportrar som kommer att åka till Brasilien bara kommer fokusera på matchen där och då när domaren har blåst igång Likaså kommer spelarna i Östersund göra vad de kan för att vinna sina matcher. Och kanske också för att någon gång bli en del av FIFA.

• Avgörs i Östersund mellan den 31:a maj och den 7:e juni 2014 • Deltagande lag (12): Darfur United (Tcad), Kurdistan FA (norra Irak), Occitania(syd Frankrike), Tamil Eelam (Sri Lanka), Quebec (Kanada), Zanzibar FA (Tanzania), Abkhazia (Georgien), Padania (norra Italien), FA Sapmi (Sverige/Norge), Aramean Suryoye (Aramenska Syrien), Manx Independent FA (Isle of Man), FA Raetia (Schweiz) • Reserver: Nagorno-Karabakh (Kaukasus), County of Nice (syd Frankrike)

DRÖMMEN OM DEN STORA SKRÄLLEN I en tid där framgång är synonymt med rikedom i fotbollens värld finns det fortfarande platser där de små lagen kan drömma om en tid i rampljuset. Möt Stourbridge på vägen mot det omöjliga i FA-cupen.

Text och foto: Johannes Andersson

D

et är tisdag kväll i Burnham några mil väster om London. Det är match i Southern League och bara de närmast sörjande är på plats. 15 personer bildar en bortaklack bakom ena målet. De blå stolarna på huvudläktaren ekar tomma. Missnöjet blir större och större bland bortafansen ju längre matchen går.

– Ref, your awful! ropar någon bakom målet och sedan följer en hel vers med barnförbjudna fraser.

Det är en viktig match för Stourbridge. Om de vill hänga med i toppen och i kampen om uppflyttning. På andra sidan står ett lag som de borde ta poäng emot. När en lång boll ser ut att ge Stourbridge ett friläge är bortaklacken på helspänn, men den iskalla vinden som stört både lagen och publiken tar tag i bollen och chansen dör ut. Istället gör Burnham 2-0. En spelvändning avslutas med ett skott som går in via stolpen och målvaktens händer. Luften går sedan helt ur bortalaget. Efter matchen samlas de båda klubbarnas styrelserepresentanter i ett rum och det är så trångt att man kan undra om det var någon annan publik på plats i kväll.

Nästan allt går i Burnhams blåa färg. Det bjuds på mackor och förfriskningar. Det finns kaffe, te och flera olika ölsorter. Det finns något för alla. Eller nästan alla: – Ni har inte en whisky?

Den huttrande mannen nöjer sig till slut motvilligt med en mugg te. Han heter Hugh Clark och är klubbpresident i Stourbridge Football Club.

– Vi kommer vara över 750 personer i Stevenage på lördag, lite annorlunda än det här, säger han och blickar ut genom fönstret.

sig, minns Clark mötet för två år sedan.

I den nybyggda läktarens katakomber finns en pub. Mellan ett gym och några omklädningsrum. Här sitter spelare och ledare i de båda lagen och återhämtar sig efter matchen.

Gary Hackett sitter vid bardisken omringad av sina assistenter. Det har gått nästan en timme sedan slutsignalen och den hetlevrade tränaren har lugnat ner sig något. Besvikelsen lyser igenom, men han lär inte ha några som helst problem att ladda om: – Vi har rest mycket på senaste tiden, så nu får spelarna några dagar att återhämta sig, så det blir ingen träning innan lördag.

”Det är elva mot elva och jag tror att det här laget har en skräll i sig” Det är torsdag och bara två dagar kvar till årets match.

Stourbridge håller extraöppet i puben på deras anläggning.

Fansen ska få en sista chans att köpa biljetter till lördagsmatchen. Det finns också möjlighet att träffas över en öl eller två. Alla som kommer in på puben går fram till en man som sitter i hörnet och antecknar. Han får samma fråga gång på gång: – Har ni några biljetter kvar?

– Bussbiljett eller matchbiljett? svarar han.

Mannen heter Jim McComish och han driver klubbshopen som ligger vägg i vägg med puben. Det handlar om ideellt arbete. Han ska precis inleda ett möte med bussbolaget som ska ta klubbens fans till Stevenage. Mötet drar ut på tiden. McComish försöker hålla igång tre konversationer samtidigt. Utöver mannen från bussbolaget samtalar han med folk i lokalen och någon i telefonen. När han lägger på suckar han djupt: – Att folk inte kan vara ute i tid någon gång. Sista kvällen och folk har inte köpt biljett än.

Det ringer igen. När han lägger på den här gången låter han gladare: – Buss nio rullar! utbrister han och återgår sedan snabbt till sina papper. Vänner som vill sitta i samma buss måste få göra det och han behöver därför placera om i bussarna.

Hugh Clark har svept sitt te och satt sig på en av de blå stolarna i rummet. Lördagen han pratar om är FA-cupens andra omgång. Stourbridge har lottats borta mot Stevenage.

Det är en speciell match. Det är andra gången i klubbens 137-åriga historia man har nått den andra omgången och precis som för två år sedan ställs man mot Stevenage. Fem matcher har Stourbridge vunnit för att ta sig till den andra omgången. Motståndarna har i sin tur bara behövt vinna en och normalt sett ska det vara klasskillnad mellan de båda lagen. Det skiljer fyra divisioner.

– Vi förlorade med 3-0 senast. Jag minns att vi höll ut i 60 minuter, men Stevenage var iskalla och stressade inte upp 84

Lokalmedia är på plats för att prata med några av spelarna och när lagets skyttekung glider in i lokalen avbryter Jim McComish sitt arbete och ropar: – Hoppas du har på dig dina målskytteskor på lördag!

Luke Benbow flinar och gör tummen upp innan han försvinner in i ett annat rum.

gue-klubbar (Klubbar under den engelska fjärdedivisionen) har protesterat. Även Clark har en åsikt: – Jag tycker att mindre klubbar borde få vara med och dela på alla de pengar som kommer in i fotbollen i dag.

Grannklubben West Bromwich kom på nionde plats i Premier League förra säsongen. För den bedriften fick man in knappt 50 miljoner pund i TV- och prispengar. I tredje omgången av FA-cupen går dem och de andra Premier League-klubbarna in i turneringen. Ett möte med någon av giganterna i engelsk fotboll skulle betyda mycket för en klubb av Stourbrigde storlek.

En match mot till exempel Arsenal skulle ge oss så mycket pengar att vi skulle kunna hålla den här klubben levande länge. Ja för alltid om vi investerar dem på rätt saker, säger Clark.

F

A-cupmötet mellan Gateshead och Oxford rullar på skärmarna i lokalen. För några av klubbens spelare kommer lördagsmatchen vara den största matchen de någonsin får spela. Några kommer gå vidare och spela i en högre division, andra blir kvar eller slutar när de skaffar familj. Det är verkligheten för en klubb som inte har möjlighet att skriva proffskontrakt med sina spelare. Men det finns en tjusning med det också.

– Det är fantastiskt att 750 personer åker två och en halv timme i buss för att se ett gäng deltidsspelare. De betalar dessutom 20 pund, vilket är det dyraste man någonsin behövt betala för att se oss, säger Hugh Clark.

Klubbpresidenten Mr Clark har anlänt nu, två timmar försenad. När han får se matchtröjorna och slipsarna som tagits fram till matchen skiner han upp än mer. Eftersom motståndarna också bär röda och vita dräkter kommer Stourbridge att spela i ett nytt bortaställ. Gul tröja med gröna ärmar och gröna kortbyxor. Alla klubbens representanter, från ordförande till busschaufförer ska också bära den skrikiga gröngula slipsen som är framtagen till matchen.

– Det är elva mot elva och jag tror det här laget har en skräll i sig, säger Hugh Clark när han till slut slagit sig ner vid ett bord mitt i lokalen.

Han om någon borde ju veta. Nu är han förvisso klubbens president, men han är också en livslång supporter till föreningen. I 65 år har han varit på klubbens matcher. Han har sett det mesta, bra tider, tuffa tider och de senaste tio åren under tränaren Gary Hackett.

– Vi har mycket att tacka Gary för. Han har verkligen höjt statusen på den här klubben.

Pengar som Arsenal inte skulle behöva bry sig om. En plats i åttondelsfinalen i Champions League ger dem hundra gånger mer. Det har dessutom blivit en större skillnad mellan de mindre och de större klubbarna under fjärdedivisionen. Innan ligapyramiden gjordes om och serier lades till var Stourbridge bara en division från det som kallas ”The league”. På den tiden behövde man de andra klubbarnas godkännande för att få bli insläppt. Nu behöver man bara en godkänd ekonomi och arena. Och en topplacering såklart.

Arenan har tidigare varit ett problem för Stourbridge. Det har inte varit helt uppskattat från utomstående att man delar arena med en cricketklubb. Det råder inga som helst tvivel på att om man ansökt om uppflyttning så hade de andra klubbarna sagt nej till deras förfrågan. Nuförtiden finns även serierna Conference och Conference North/South mellan Stourbridge och ligan.

– Jag har inga tvivel om att vi skulle få ta steget upp i dagsläget. Det är inte samma syn på delad arena längre, säger Hugh Clark.

Förlusten på tisdagskvällen till trots, här tror man verkligen på sin trupp och på sin tränare. En uppflyttning är inte alls osannolik. Något spel i de högsta divisionerna lär det dock inte bli. Inte utan kapital utifrån. För de större klubbarna handlar de första omgångarna av FA-cupen bara om att undvika skrällar. För en klubb av Stourbridges storlek handlar det om pengar som är viktiga för att fortsätta utveckla föreningen. De senaste årens cupframgångar har lett

I och med att fotbollen i England börjat handla mer om pengar och resurser har det blivit svårare för de mindre klubbarna att hävda sig i cupspel eller fullborda sina egna ”Åshöjden-sagor”. Pengarna tenderar också att hamna där pengarna redan finns och flera representanter för Non-Lea85

86

Stourbridges supportrar är trots lagets position i ligasystemet hängivna; till bortamatchen i FA-cupen fylls nio stycken bussar med supportrar och under den första havleken är det bortaklacken som hörs mest på arenan.

87

Fakta: Engelska ligasystemet

• Premier League • Championship • League One: Stevenage • League Two • Conference • Conference North/South (två serier) • Non-League Premier (tre serier) Stourbridge 88

89

till att man byggt upp en egen ungdomssatsning, något som i princip inte funnits tidigare. Man har nu 15 ungdomslag.

Klubbens nuvarande ordförande heter Andy Poutney. Nu blickar han ut över juniorträningen som pågår: – I framtiden vill vi ha egna akademispelare i truppen.

Det har vi inte nu.

stå helt omarkerad i straffområdet, men en fin reflexräddning från hemmamålvakten hindrar honom den gången.

Det går ett sus genom hela bortaläktaren. Det här kanske kan gå? Ramsorna ekar från den slitna läktaren: – Stourbridge! Stourbridge!

Försvaret har inte sett lika imponerande ut som övriga laget och för tredje gången på kort tid står en Stevenagespelare omarkerad i straffområdet. Den här gången gör han inget misstag. Nu hörs hemmafansen för första gången.

Tvåan kommer några minuter in i andra halvlek. Nu blir det jobbigt.

Det är klart för de flesta hur det här kommer att sluta och efter att Stevenage ökat till tre och fyra noll börjar fansen fokusera mer på motståndarmålvakten än på det egna laget. Trots nederlaget stannar fansen länge efter slutsignalen för att hylla laget. En kille springer in på planen. Vid straffområdeslinjen vänder han och tar sats mot läktaren igen. Han glider på knä, med händerna i skyn. Ivrigt påhejad av fansen. Sedan fångas han in av vakterna. Roligare än så blir det inte för publiken i dag, men man är stolta över sitt lag.

I Stourbridge drömmer man vidare. Tredje gången gillt är garanterat klyschan man kommer använda.

D

et är en halvtimme till avspark. Solen lyser. Utanför arenans pub har fansen samlats. De allra flesta runt arenapuben är Stourbrigdesupportrar. Jim McComish, mannen med mobiltelefonen är något mer avslappnad än när han organiserade bussar: – Jag tror vi kan få till ett oavgjort resultat och omspel på hemmaplan. Kan vi bara hålla 0-0 fram till halvtid så kan det gå.

I den första halvleken syns ingen klasskillnad mellan lagen.

Varje gång en bortaspelare kommer rättvänd på Stevenages planhalva vädrar man mål.

– Come on Luke! skränar någon i folkmassan.

Hemmaförsvaret har stora problem med skyttekungen.

Hans sätt att täcka bollen på imponerar. Gång på gång tvingas försvararna sparka ner honom. Han trivs bättre i dagens solsken. Det syns.

Stourbridge är närmast ett ledningsmål. Ryan Rowe får 90

En idrottares vardag

I detta nummer av Alléz för vi följa med fotbollsspelaren Linda Sembrant i hennes vardag. Hon spelar i Tyresö FF och är i full gång med försäsongsträningen. Säsongen börjar börjar 13 april.

Frukost

Förmiddagspass

Jag älskar frukost! Lägger alltid ner tid för att starta dagen bra. Denna morgon blev det gröt, ägg, smoothie och kaffe!

Pass nummer ett för dagen. Försäsongen är i full gång och på förmiddagspasset kördes styrka.

Vardagskärlek

Familjen har en stor plats i mitt hjärta.

Jag spenderade tid med min systerdotter Lydia idag mellan passen. Det ger alltid mycket skratt och energi!

Middagsmys

Jag åt middag med vänner på mitt nya favoritställe i Uppsala som jag hittat under julen. Mongolisk buffé! Massor att välja mellan och allt steks efter att du plockat ihop din tallrik. Blir alltid minst två portioner när vi kommer från träning :)

Pass två

Pass nummer två. Eftermiddagen bjöd på intervaller på löpbandet

91

Hästkraft, hk, fysikalisk term som användes av uppfinnaren James Watt då han ville beskriva hur många hästar som hans ångmaskin kunde ersätta.

En hästkraft Text och foto: Malin Magnusson

Inom vissa sporter är redskapet en boll.

Eller en klubba. När redskapet är en levande varelse är det andra regler som gäller.

Följ dressyrhästen Aira i hennes vardag.

E

n storm viner runt knutarna. Den rycker i varenda gren, ruskar om varenda buske.

Ute i den bruna upptrampade lilla hagen står hästarna och väntar tålmodigt på att få komma in. Svansar och manar dansar i den vilda blåsten. Som ett naturligt kroppsvindskydd har de vänt rumpan mot vinden. En av dem har dessutom sökt lä under ett träd. Det är Aira.

Mathilda tar sig försiktigt in på hästarnas område förbi de tunna strömförande metalltrådarna. Hon behöver inte gå långt. Djuren har samlats i närheten av utgången i hopp om att just deras ryttare ska hämta in dem. Mathilda lockar på sin häst: “Kom då, vill du inte komma in?”

Med lite trots i blicken vänder Aira på huvudet. Kanske lite sur över att ha fått stå ute så länge i regn och rusk. Okej då.

Aira trampar långsamt bort mot den utsträckta handen med hästgodis. Mathilda hakar fast grimskaftet och leder ut den stora hästen ur hagen.

– Hon står alltid där när det är dåligt väder, säger Mathilda, den ena av Airas två ryttare.

Skyddande röda träväggar ligger bara ett stenkast bort. En kastvind tar tag i häst och ryttare. Aira vänder huvudet mot sin ryttare och travar bort mot stallet. Det ser ut som om hon leker. Mathilda skrattar. Det är bara att försöka hänga på.

Ett silverfärgat elstängsel är det enda som skiljer häst och människa åt. Över ett halvt ton mot ryttarens knappa 60 kilo.

93

Häst, Equus ferus caballus, tamhäst och vildhäst, art i hovdjursfamiljen hästdjur. Blir mellan 20-25 år. Smeknamn “kuse” och “märr” (sto).

D

et blir lugnt och stilla när den stora stalldörren dras igen. En ponny gnäggar lite välkomnande. En annan sticker ut sin lena mule och nosar varmt.

Granskande lugna svarta ögon som det är lätt att drunkna i.

På en fönsterkarm i en av boxarna har det samlats ett gäng småfåglar som piper lite lågmält sinsemellan. Men hästarna bryr sig inte nämnvärt om sina snyltande grannar.

Ponny, pl ponnyer, el ponnies, liten häst.

Högsta mankhöjd 148 cm. Kan bli uppåt 40 år gamla. Lugna och vänliga men kan vara busiga.

Ett grimskaft på varje sida av mulen. Aira är redo för vård.

De två fuktiga täckena tas långsamt av. En fin linje längs hästens sida mellan tunnare och tjockare päls blir synlig.

Mathilda klipper sin häst själv. Men inte för mycket. Aira ska inte behöva frysa när det är kallt ute. Det undre täcket är rosa.

De olika borstarna och redskapen samsas i en väska full med olika fack. Stor borste först. Lera faller till stallgolvet allteftersom Mathilda arbetar sig från bog till svans. Aira blundar när borsten försiktigt rör sig framme vid ögon och mule. Mathilda tar fram ett par våtservetter. Även ögon och näsborrar torkas rena. För att svansen inte ska bli för trasslig och full av smuts brukar den vara flätad när Aira är i hagen.

Nu lindas den långsamt upp. Hästtaglet är vågigt. Som på en My Little Pony fast i naturlig storlek.

– Det ska vara perfekt, säger Mathilda och kliar Aira på mulen.

D

en stora hästen står alldeles stilla under beröringen och njuter. Hon älskar när hennes ryttare drar lite försiktigt i de fina morrhåren.

94

S

adel och träns åker på. Och ett nytt täcke för att värma hästens massiva muskler innan träning.

Först går Mathilda bredvid sin häst en sväng runt stallar och gårdar. En liten uppvärmning. Både för ryttare och häst. Det krävs långa och snabba steg för att hänga med i Airas takt. Hennes öron vänder sig ömsom framåt, ömsom bakåt. Som unghäst var Aira med om en olycka. Den stora hästen tittar lite nervöst efter det nyss passerade fordonet. Tveksamt går hon med på att korsa den lilla slingriga vägen. Målet är manegen.

Ekipage, eller ridekipage, häst och ryttare inom ridsporten.

Utifrån ser det ut som en gigantisk lada som växer sig större och större ju närmare man kommer. De tunna träväggarna tycks hålla sig väl uppe mot stormen som fortsatt härja runt ekipaget. Mathilda knackar ett par gånger innan hon öppnar upp den tunga skjutdörren in till manegen och kikar in. Det är tomt och tyst.

– Ja, vilken tur. Det är bara vi här, säger hon.

Framåt kvällen är det vanligtvis fullt av hästar och ryttare som ska samsas om den begränsade ytan.

För att det inte ska bli för trångt i den rektangulära träningsarenan finns det lite regler att förhålla sig till.

Aldrig mer än tio ridekipage åt gången. Vid träning, sju. Högerregeln gäller. Och det hästen släpper ner på marken, det plockar man genast upp.

A

ira och Mathilda följs åt en stund. Båda på marken. Inga händer på tygeln. Lite godis lockar till en Följa John. Mathilda stannar upp. Aira också. Bra. En godbit. Och så framåt igen.

Täcket får ligga kvar ett tag även efter att Mathilda sitter upp. Aira får gå med lång tygel för att långsamt värmas upp.

När täcket tas av åker också extrajackan av. Tyglar kortas. Från skritt till trav. Och tillbaka. Ekipaget följer långsidorna, gör svängar, bågar, cirklar. En dans av lydnad och samspel. Gångarter växlar. Nu även galopp. Ryttare och häst guppar upp och ner. Genom tyglar och skänklar, ryttarens ben, ger Mathilda tecken på vad hon vill att Aira ska göra.

Ibland frustar Aira till och snärtar med svansen. Men Mathilda är envis och manar på. Hon smackar och pratar med sin häst. Till sin hjälp har hon ett smalt rött ridspö, men hon använder det sparsamt. Mest som små irriterande pet bak på hästlåret.

D

e har bara tävlat inom dressyr vid sex tillfällen tillsammans. Aira och Mathilda. Stoet är fullt av energi och ofta samarbetsvilligt. Men hon har sin egna lite speciella vilja. Aira kan ha sina dagar då hon bara inte vill.

Det gäller att de kan komma överens. Eller som Mathilda uttrycker det: “Ett sto måste man vinna”.

Kentaur, ett blandvästen mellan människa och häst inom grekisk mytologi.

Efter en knapp timma är dagens träning slut. Aira andas häftigt efter den sista galoppen. Hon frustar tungt och ruskar på huvudet. Sedan sträcker hon på halsen och gäspar stort ett antal gånger. Ett av hennes trademarks. Så vänder hon sig mot sin ryttare och väntar på godiset som i vanlig ordning delas ut. Hon ser nöjd ut. Lite fradga vid munnen men annars är den vältränade hästen inte nämnvärt svettig.

Tillbaka i uteboxen är det dags för femte omgången mat för dagen. Utan att bry sig om att ryttaren tar bort sadel och träns mumsar Aira långsamt i sig kraftfodret som erbjuds i krubban. Sedan gör hon en 180 och tar tag i hönätet och

rycker loss tuss efter tuss med hö. Gul höpåse på morgonen, röd vid utsläpp, svart till lunch, grön till middag och blå till kvällen. Allt medan Mathilda kryssar mellan hovar och hästben med sin grep. Det ska bli rent och fint i boxen. Det är som en stor kattsandlåda med torv och pellets där häst och ryttare samsas i det tre gånger fyra meter stora utrymmet i en sansad samverkan.

– Jag gillar inte att stressa, säger Mathilda.

Liksom Aira tar hon sin tid på sig. Grannhästen tittar på. Ibland har han tråkigt och då kan den som råkar stå i närheten få sig ett litet kärleksnyp.

M

athilda ställer ut de två mjuka vattenhinkarna för påfyllning. Det sista momentet innan stalldörren stängs för kvällen. En diskborste dimper ner i den ena av de två hinkarna med en dov duns. Efter lite rengöring fylls hinkarna med den nödvändiga vätskan medan hästar och ponnyer tuggar på sitt hö bakom hörnet i trygg harmoni. Två täcken täcker hästpälsen för natten. Det rosa ligger underst.

Häst: Aira [ajra], 17 år, fuxsto, lettiskt halvblod, 650 kg, mankhöjd 167 cm.

Ryttare: Mathilda Sernborn Ägare: Christina Stensdahl

97

RIDNING är väl ingen sport. Eller?

E

n av de största sporterna i Sverige är ridsport. På plats nummer åtta i topp tio.

Bland kvinnor är det bara gymnastik som är mer populär. Men könsfördelningen inom ridsporten är tämligen ojämn. Bara runt en femtedel av utövarna är män (Riksidrottsförbundet 2011).

Unikt för sporten är att damer och herrar tävlar under samma villkor. Det är istället hästens kön som spelar större roll. Ett sto kan ha ett nog så krävande temperament medan en valack, en kastrerad hingst, oftast gör som ryttaren vill.

Hingstar har hettan men kan å andra sidan vara mycket svårhanterade. Unikt är också att ridsport är mycket åldersförlåtande. Det är erfarenhet som gäller, både hos häst och ryttare.

Hästen är en levande varelse. I Svenska Ridsportförbundets Code of Conduct står det att omsorgen av hästen och dess välbefinnande ska komma i första hand. Det finns tydliga

och strikta regler för hur en häst ska skötas. Allt från storleken på hagen och boxen till hästtransporten.

En stor del i att hålla sin häst välmående är fodret. Under sommaren får djuren i sig näringsrikt gräs i hagen. Det är svårare under resten av året. Hö skickas på analys för att räkna ut hur mycket extra kraftfoder hästen behöver utifrån dess vikt och hur mycket träning den får.

För att det ska gå rätt till finns det olika licenser. En för hästen och en för ryttaren. Alla hästar inom EU ska dessutom ha ett hästpass, en slags ID-handling. Inför tävling krävs också ett så kallat grönt kort så att ryttaren vet hur en tävling går till.

Hästsko, hovbeslag av järn som fästs på hästens hov med en hästskosöm för att skydda mot slitage. Vid vinterlag kan man fästa broddar på hästskon för bättre fäste.

DRESSYR - en dans med hästar En bra dressyrhäst har bra steg, fin takt och bra gångarter.

Det ska se enkelt ut och flyta på. Det gäller att behärska de olika gångarterna och även tempoväxlingar inom dem. Efter hur hästen är byggd jobbar man upp musklerna och ser till så att hästen lyfter på fötterna. De får inte bli framtunga och bara springa på. Eller tvärtom, bli för baktunga. Hästen ska gå med böjd nacke med huvudet högt upp. Nosryggen ska vara lodrätt mot marken.

Hästen ska under en dressyrtävling ha så lite utrustning som möjligt. Benskydd är inte tillåtna. Ryttare måste alltid ha hjälm. Annan obligatorisk utrustning är ridstövlar, kavaj och vit skjorta med krage.

I

nom dressyr finns det klasser från Lätt D upp till Grand Prix. Till de lägsta klasserna behöver man inte kvala. Och man kan tävla i två klasser under samma dag. På denna nivån rider alla efter ett speciellt förutbestämt program som ryttaren lär in.

Det är inte förrän i de högre klassernas finaler som häst och ryttare kan framföra egna fria program till musik. Det kallas då kür.

I de lägre klasserna finns det sällan vinstpengar. Det är först när man tävlar Grand Prix, under till exempel Gothenburg Horse Show i Scandinavium, som de stora priserna delas ut.

Enligt gammalt vardagsskrock kan en hästsko som hänger över ytterdörren ge lycka.

Viss tradition menar att tådelen ska hänga nedåt för att lyckan inte ska rinna ut.

99

Häst-ekonomi Stallplats: 2200 kr/mån (inkl hö) Kraftfoder: 400 kr/månad (havre, lucern (torkat proteinrikt gräs), soja, mineraler, salt) Manegekort: 350 kr/månad (inomhusridbana) Hovslagare: 600 kr/månad Försäkring: 1000 kr/år (beror på hästens ålder, ras och användningsområde) Veterinär: 1000 kr/år tandvård, 400 kr/år vaccinering Hästlicens: 200 kr/år (hästen måste vara registrerad i en rasförening och ha ett hästpass) Ryttarlicens: 750 kr/år för tävling inom Sverige, 4000 kr/år för tävling internationellt för ryttare över 19 år.

Utfärdas av Svenska Ridsportförbundet. Kräver grönt kort.

Startavgift: 150-200 kr/klass (lägsta dressyrklasserna)

Summa fasta månadskostnader: 4700 kr

Engångskostnader

Hästpass: alla hästar inom EU ska ha ett. Beställs genom en rasförening. Kan kosta allt från ett par hundra till flera tusen beroende på ras. Hästen måste vara idkontrollerad (200 kr) och chipmärkt (700kr).

Grönt kort: 500 kr (Kurs i allmän hästhantering och i hur en tävling går till, ett krav för att få tävla)

Övriga kostnader

Vid tävling: bil, bensin, hästtrailer, medhjälpare under transport och före och efter tävling.

Utrustning: en bra sadel kan kosta runt 30 000 kr, en i syntet från 5000 kr. Stövlar och hjälm kan vara dyra.

Mycket finns begagnat (hastnet.se är en populär sida).

Tränare: 200-500 kr/gång (45min - 1 timma)

Beräkningen är ungefärlig och baserad på att ryttaren är över 19 år och tävlar en gång i månaden inom Sverige.

En känd märr är Kopparmärra på Kungsportsplatsen i Göteborg, som egentligen inte alls är ett sto.

PING PONGPingis 채r n책got de flesta av oss kopplar ihop med fritidsg책rdar.

Inne i regementsbyggnaden vid Kviberg 채r det dock andra bullar.

S

SIONÄRER Text och foto: Patrik Jäverbo

Ping pong, ping pong, ping pong.

F

ram och tillbaka, fram och tillbaka går bollarna i den gamla röda tegelbyggnaden, det är måndag morgon och träningen är i full gång.

Ping pong ping pong ping pong.

– Ibland blir det slagräkning, när vissa av de här gubbarna har stått och bollat i över tio minuter bestämmer man sig för att det måste komma ett avgörande inom de kommande tolv slagen annars förlorar man poängen.

Ulla Dovblad åker i maj på sitt tolfte världsmästerskap i veteranpingis, den här gången till Auckland på Nya Zeeland.

Men alla är inte här för att jaga medaljer. För vissa är det bara skönt att ha någonstans att gå.

Svettlukt och nybryggt kaffe är det första som möter näsan i den stora öppna lokalen. Utmed ena väggen står en halvtom hylla med dammiga pokaler och medaljer. Ulla och Hans Westling sitter vid ett bord i fikarummet och småpratar, bredvid Hans stol står ett par kryckor. Han är opererad och har fått en ny höftled. Omkring sitter folk stillsamt och tar en paus i spelandet, en korg med bullar passas runt och en liten burk där alla lägger en tia var. Det är vad det kostar att spela pingis här ett tillfälle i veckan, men då ingår kaffet.

Ulla har som bäst en femteplats i veteranmästerskapen sedan tidigare och varken Hans eller Ulla tror att Sverige har några medaljchanser vid nästa veteranmästerskap. Som bäst blir det en plats i åttondelsfinalen, resten av världen har helt enkelt kommit ikapp Sverige och blivit för bra. Men det viktigaste är inte att vinna.

– Ja, om vi som inte vinner så mycket inte var med skulle det ju inte bli några tävlingar, skrattar Ulla.

För de flesta som spelar här har inga ambitioner om att vinna Veteranmästerskapen eller ta guld i någon tävling.

Det är just de där stunderna under veckan där man kan träffas, prata gamla minnen, ta en kopp kaffe och bara komma ut och möta människor. Det är det som är det viktiga. Ljudet ekar i lokalen.

Ping pong ping pong ping pong.

V

id ett bord längre bort i hörnet av fikarummet sitter några och pratar om just det. Lars Lagerqvists hustru Vivianne är borta i Oskarshamn för operation och villan där hemma står alldeles tom.

– Ja, men jag måste komma ut och röra på mig lite bara, det är lite enformigt där hemma, lite trist ibland, man har ju så lite kontakt med folk nu för tiden sen man blev pensionär, förresten är det många nya här?

Han blickar ut genom fönsterväggen mot pingisborden.

– Jag vet inte, skulle inte tro det. Svarar någon vid bordet.

Lars fortsätter: – Det ser ut att vara mycket folk.

Ulla som hört vad de pratar om flikar in från vårt bord.

– Det är nog informationen om hjärtstarten, det var ju genomgång på hur man använder defibrillatorn på morgonen. Lars nickar långsamt och hörnbordet fortsätter sitt samtal. Och såhär är det för många, de tre gångerna under

104

veckan man kommer hit är mycket mer än bara träningen och spelandet, det är gemenskapen. Depression är den vanligaste psykiska sjukdomen hos personer över 65 år. Det är vanligare med psykiska besvär än demenssjukdomar hos äldre och risken ökar med åldrandet. Nästan en tredjedel av äldre utan demens lider av någon form av psykisk sjukdom. Forskning sammanställd vid Sahlgrenska sjukhuset har visat att fysisk ansträngning bland äldre minskar risken för att insjukna i depressioner, någonting som Hans poängterar: – Rent hälsomässigt är det bra och det är en väldigt social företeelse, för vissa är de här dagarna heliga, vissa är här varenda gång. Och för de som leder föreningen är inga dagar fredade, lokalen är öppen varenda måndag, onsdag och fredag året runt. Även om påsk- eller julafton skulle krocka med någon av de heliga pingisdagarna. Någon går runt med en lista i köket som man kan skriva på om man vill vara med på den årliga julfesten, någon slår på en kanna kaffe till.

”Ja, om vi som inte vinner så mycket inte var med skulle det ju inte bli några tävlingar” Ping pong ping pong ping pong.

88 namn står uppskrivna och Ullas är ett av de längst upp.

På förra julfesten var det tema ”Snövit och de sju dvärgarna”, då utsågs Yngve Brink-Wall lite skämtsamt till Toker. Yngve började nämligen spela pingis som 93 åring. Man är aldrig för gammal för att vara nybörjare. I våras gick Yngve bort, 97 år gammal, en av föreningens äldsta medlemmar någonsin.

105

– Det var så fint, Yngve kom hit och blev kompis med honom, han som står där borta. Ulla pekar ut över de välfyllda pingisborden på ett bord längst bort i hörnet där en äldre herre i gul pikétröja står och spelar, han rör sig långsamt fram och tillbaka vid bordet från höger till vänster.

– Han är ju nittio år så de två gick ju på Åbytravet tillsammans och ut och åt och han hämtade honom med bilen, han köpte en ny bil så att de två kunde komma ut och göra saker. De fick varsin sådan gul piké sponsrad från Peugeot berättar Ulla. De var två äldre herrar som träffades över ett pingisbord och en kopp kaffe och blev bästa vänner.

P

lötsligt slår en man sig ner vid vårt bord med sin kaffekopp, det är lite besvärligt och det tar några försök, men snart sitter han, mannen tar en slurk ur sin kopp.

Och sätter igång.

– Du kan göra intervju med mig med! Jag har spelat SM, jag tog silver i lagtävlingen sen tog jag brons i dubbel och så har jag ett silver till, jag har fyra SM-medaljer, jag spelade med en som dog, vad var de han hette? Han som ramla ner, vad var det han hette han nu då… Ulla försöker flika in men han fortsätter.

– Vad var det han hette… Han var svensk juniormästare… Lennart Rogerstedt! Vi spelade dubbel i Helsingborg, då förlorade vi mot Westling och Tonysson, men vi slog ut många! Bland annat en av de som var världsmästare, Arne Persson! Det var jävligt bra, vi hade aldrig spelat dubbel tidigare!

Han fortsätter att prata på och dricka sitt kaffe, jag och Ulla lyssnar respektfullt. Mannen berättar om den gamla goda tiden tills kaffet är slut, då reser han sig långsamt upp och går igen. Vissa behöver bara komma hit för att ha någon att prata med. Inne i Ullas kök i Torslanda står kaffet redo och Ulla skär upp en bit sockerkaka. Här på bordet ligger ett fotoalbum från Hohhoth, fyllt med bilder från resan till Världsmästerskapet för tre år sedan i inre Mongoliet.

Bilderna är mest från Peking, dit de svenska deltagarna åkte efter att turneringen var slut. Varje resa varar i tre veckor och mästerskapet pågår under en av de veckorna, efter det åker man vidare. Ulla har under sina resor träffat massor av nya människor, bland annat en amerikanska som hon spelade dubbel med i Vancouver 1990 och sedan inte träffade igen förrän VM i Stockholm 2010, tjugo år senare.

–Hon har inte åkt på någon annan tävling under åren,

”Världsmästerskapen är gubbarnas tävling, under tio procent av de deltagande brukar vara kvinnor” hon har inte den ekonomin.

Men hon har varit med i amerikanska landslaget en gång i tiden, så hon var inbjuden till Stockholm och sökte pengar via en förening för att kunna komma hit och delta, så hon fick allting betalt. För den ekonomiska biten kan vara svår, att åka till veteranmästerskapet i Auckland kostar 45000 kronor för resa, boende och spelande. Alla har helt enkelt inte råd att åka med när medaljerna är värda sin vikt i guld och mer därtill. Det har tidigare talats om att sänka resekostnaden för att alla ska ha en möjlighet att kunna åka. Men Hans tror inte att fler skulle kunna åka med ändå, även om man sänkte priset från 45 000 till 35 000. Om man är beredd att spendera så mycket pengar ser man hellre att resan blir lite exklusiv och lyxig. Någonting Ulla tycker är tråkigt, och som i första hand drabbar en grupp som oftast har en dålig ekonomi, nämligen de äldre damerna. 2011 gjordes pensionsutredningen, den visade att kvinnor fick ut betydligt mindre pengar än män. Kvinnorna hade nästan 15 procent lägre ersättning efter att de pensionerats. Även antalet pensionärer med dålig ekonomi ökar och i framtiden tror man att det kommer att gå från tio procent ändå upp till trettiofem procent de kommande femtio åren.

Ulla skär upp en till bit sockerkaka.

– Det är många damer runt femtio som åker på mästerskap, då har barnen vuxit upp och då har man kanske lite mer pengar och man jobbar fortfarande, men det blir ju tuffare när man är pensionär. Hon fingrar på sitt armband, ”Fuck cancer” står det på det, hennes dotter har pärlat och pengarna går till Ung Cancer. Nej, världsmästerskapen är gubbarnas tävling, under tio procent av de deltagande brukar vara kvinnor, de enda länder som skickar många damer är Tyskland och Japan.

– I veteranmästerskapen är det alltid många japanska damer, omkring 300 och åttio procent från Japan är kvinnor.

Tillbaka i pingishallen ser man bollar skruvas till höger och till vänster, gå i nät och flyga iväg. Någon ropar till och en 106

Ping pong ping pong ping pong.

ULLA DOVBLAD

annan skrattar, det är onsdag förmiddag och gott om folk.

Det är fullt vid borden, i fikarummet puttrar kaffet och bullarna går runt, en tia klirrar till i burken. Även de som avskyr att spela dubbel måste göra det idag, och rundpingis kommer inte ens på tal. Och i mitten av lokalen står Ulla. Det är bara fem månader kvar till mästerskapen och även om hon borde ligga i hårdträning för att ha medaljchans så är det ingen som räknar poäng i matchen. För det viktigaste är inte att vinna, det är att ha någonstans att gå, att träffa människor och ha roligt, tillsammans. Åldern spelar mindre roll. Bollen går fram och tillbaka. Fram och tillbaka.

Född: 25 januari 1945 Familj: Vuxna barn och barnbarn Bor: I Torslanda utanför Göteborg.

Värsta pingisminne: Förlusten mot Alfred i korpen.

Det var 2–1 i set och jag ledde sista set med 10-8 men han servar bort mig två gånger och vinner! Jag hade aldrig fått stryk av honom förut och det var enda tävlingsmatchen det året jag inte vann.

Bästa tävlingsresan: Till Hohhot eller till Rio de Janeiro, där bodde vi på Copacabana.

HUR DÖR BOXARE?

Text: Fredrik Nygren Foto: Kurt Durewall

Forskning har nu slagit fast att idrottare som tar smällar mot huvudet löper högre risk än andra att drabbas av för tidig demens.

Ingemar Johansson blev världsmästare i tungviktsboxning och en av Sveriges populäraste idrottare, känd och beundrad över hela världen. Men priset han fick betala var högt.

Ingemar Johanssons mästarbälte, Idrottsmuseet.

Foto: Erik Lindahl

Fakta: Ingo

D

et kommer att komma en tid när fler boxare kan döda någon med ett enda slag.

Boxare blir bara starkare, snabbare, tränar bättre och slår hårdare. Om 30 år eller så kommer boxning att ha försvunnit.

Så sa Ingemar Johansson när han en gång tillfrågades om sin idrotts framtid. Och han hade rätt om det första, det är en markant skillnad på nivån på idrott jämfört med 30 år sedan.

Det är inte bara boxning som är snabbare och tuffare.

Många idrotter idag kräver mer av människokroppen än den på sikt klarar av. Ett skrämmande exempel är det växande problemet med hjärnskakningar. Skador på hjärnan är något som idag inte tas på tillräckligt stort allvar.

— Tidigare har det handlat om dagar när man återhämtade sig efter en hjärnskada. Sedan blev det till veckor. Idag förstår vi att det kan handla om månader innan hjärnan

Ingemar ”Ingo” Johansson, född 22 september 1932, död 30 januari 2009.

Boxare och professionell världsmästare i tungvikt 1959–60. Ingemar Johansson är en av Sveriges främsta idrottsmän, och en av de mest kända

återhämtat sig, säger Henrik Zetterberg, professor i neurokemi vid Sahlgrenska i Göteborg.

— Om man gör något så enkelt som att göra en lista med kända boxare, det är inte många av dem som har fungerat neurologiskt när de blir äldre.

Johanssons andra förutsägelse, att boxningen skulle försvinna, har dock inte slagit in. Dessutom har MMA växt i popularitet, en annan idrott med huvudet som måltavla.

Ishockey, rugby och amerikansk fotboll har alla stora och växande problem med neurologiska skador hos spelare.

— Det finns ett stort mörkertal vad det gäller hjärnskador, säger Yelverton Tegnér, läkare och professor som jobbat inom svensk hockey i snart 40 år.

Han har länge försökt att öka medvetenheten kring hjärnskakningar inom idrotten.

— Idag skickar vi tillbaka spelare i spel efter 72 timmar och det är inte tillräckligt med tid.

110

Ingemar Johansson tog sig till den absoluta toppen av sin idrott. Men hans senare liv skulle präglas av men efter de smällar han tagit emot, och ge oss en bild av just vilka risker våld mot huvudet innebär för idrottsmän.

D

et kallas för CTE och är en degenerativ sjukdom i hjärnan som dödar hjärnceller. Den orsakas av upprepat våld mot hjärnan och kan slå till under en idrottares karriär, men det kan också dröja över många år innan någon effekt kan märkas. Tecken kan vara minnesluckor, irritabilitet, depression för att sluta i ett tillstånd som påminner mycket om Alzheimers.

— Exemplet vi har i Sverige är ju Ingemar Johansson och mycket tyder även på att Bosse Högberg var drabbad. Men jag tror att det finns ett stort mörkertal, säger Tegnér.

Det var inte ofta Ingemar Johansson blev knockad, men även mindre smällar lämnar avtryck som kan bli ödesdigra på sikt.

Ingemar Johansson anlände till sin första boxningsträning som 13-åring i Redbergslid boxningsklubbs lokal på brandstationen vid Heden i Göteborg. Hans talang var tidigt tydlig för tränarna och han utvecklades snabbt genom tonåren. Hans taktiska förmåga och den stadiga vänsterjabben, följd av den blixtsnabba och förödande högern ställde till problem för de flesta motståndare han mötte. 60 matcher som amatör och 51 segrar senare stod han inför sin största match hittills — OS-finalen i tungviktsboxning.

I Helsingfors ställdes den 19-årige Johansson mot den väldige amerikanen Ed Sanders. Sanders hade besegrat tufft motstånd på hemmaplan för att få chansen att åka till OS. Johansson såg liten ut i jämförelse. Det var svårt att tro att de hörde hemma i samma viktklass. Han började avvaktande och gång på gång undvek han sin motståndare. Publikens visslingar, som startat redan innan matchen, ökade i styrka.

Lennart Hyland stämde snart in och kallade honom ”en ynklig figur” som fick honom att ”skämmas som svensk”. I tredje ronden blev han diskvalificerad för passivitet. Han slog helt enkelt inte tillräckligt, öppnade sig inte för att bli träffad. Drömmen om ett OS-guld hade vänts i förödmjukelse.

Det blev ingen medalj för Johansson, silvermedaljörens plats på pallen lämnades tom. Han återvände hem till hånfulla löpsedlar, skyldig till att ha brutit mot ett av boxningens största tabun. Han hade blivit rädd.

Ed Sanders hemkomst var ämnad en hjälte. Många tippade ”Big Ed” som den framtida tungviktsmästaren. Livet som boxare kan dock vända snabbt. Två år efter sitt OS-guld gick han ner lätt under en match. Läkarna försökte förgäves stoppa blödningarna i hans hjärna men det var förgäves.

Han dog i en boxningsring i Boston blott 24 år gammal.

Johansson gav sig inte och byggde sakta upp sitt rykte igen. Sex år efter Helsingfors belönades han för sitt hårda arbete med en match mot en annan amerikan, Eddie Machen. Han var en respekterad boxare som förgäves försökt få till en match om VM-titeln i sitt hemland. Nu

”Matchen skulle egentligen stoppats. Och det var synd för honom, då hade han inte blivit så fördärvad som han blev. Ja, jag blir ledsen när jag tänker på det ibland” fann han sig istället på ett kylslaget Ullevi inför 53,615 åskådare, ett nytt publikrekord. Det dröjde inte länge innan Ingemar Johansson fick in sin höger. Machen stapplade upp men synbart svajig träffades han snart igen. Sorlet steg från läktarna. Han regnade slag mot Machens oskyddade huvud, vars kropp stod halvt upprätt enbart med hjälp av en av ringhörnorna. Två minuter och 16 sekunder av första ronden hade gått när domaren bröt matchen.

— Eftersom det var min chans, mitt livs chans, så stoppade jag inte utan jag slog på vidare, sa Johansson efteråt. Matchen skulle egentligen stoppats. Och det var synd för honom, då hade han inte blivit så fördärvad som han blev. Ja, jag blir ledsen när jag tänker på det ibland.

E

ddie Machen grät öppet, som ett barn. Han skulle aldrig mer bli sig lik. Både något av hans förmåga i ringen och utanför den verkade ha övergivit honom den kvällen i kylan på Ullevi. Han fortsatte boxas men lyckades aldrig ta titeln som världsmästare. Han plågades av återkommande psykiska besvär.

— Ja, han ville ju inte vara med längre så han ställde sig

111

på 25:e våningen och sköt sig i huvudet så han ramlade ut.

Så han skulle vara säker på att dö, sa den vanligtvis stoiske Johansson med darr på rösten om sin motståndare.

— Han pratade ofta om de två, Sanders och Machen, det gjorde han, säger Olof Johansson, boxningshistoriker och nära vän till Johansson.

S

egern mot Machen blev biljetten till en match om världsmästartiteln mot Floyd Patterson i Yankee stadium i New York. Även här skulle Johanssons höger bli avgörande. Efter att han försiktigt avvaktat genom två ronder fick han en öppning i tredje och träffade sin motståndare med all den kraft han kunde uppbåda. Det var den första av sju gånger han skulle slå ner Patterson innan matchen bröts.

Han medgav i efterhand att det inte såg så snyggt ut när den omtöcknade Patterson, ryggen vänd mot Johansson, sänktes igen med ett hårt slag i tinningen följt av ett annat mot bakhuvudet.

— Det handlade ju om mycket pengar, sa Johansson kort. Och det gjorde det. Det betydde också att Johansson nu var en av de mest uppmärksammade idrottarna i världen.

När Johansson stod i duschen efter matchen fick han sällskap av en kostymklädd och berusad Errol Flynn som ville fira med världsmästaren. Han skulle samla på sig många sådana historier innan Patterson fick sin revansch knappt ett år senare.

Patterson var fullt inställd på att ta tillbaka sin titel i de bådas andra möte. I den femte ronden träffade han med en kombination. Johansson föll handlöst baklänges. Medan Patterson och hans följe firade låg hans motståndare livlös kvar på golvet. Blickstilla, så gott som på ett vänsterben som inte ville sluta rycka i spastiska rörelser. Patterson insåg under sin segerintervju Johanssons situation och gick fram och böjde sig över sin slagna motståndare.

— Du får en match till. Du gav mig en chans till så det är inte mer än rätt, ropade han för att överrösta det särskilda kaos som alltid uppstår efter en stor boxningsmatch.

Men Johansson hörde inte erbjudandet. Han låg kvar, orörlig.

Till slut hjälptes han ut från ringen. Under natten vakades han över i skift av oroliga familjemedlemmar.

De möttes en sista gång i en jämn match i Miami Beach.

Båda slogs ner flera gånger. Patterson knockade slutligen Johansson i den sjätte ronden. Med det var äventyret i USA över.

Johansson började boxas i Sverige igen. Han slutade två år senare. Vissa tyckte att han höll på för länge, vissa tyckte att han borde fortsatt. Försökt ta tillbaka VM-titeln.

— Då hade han fått en match mot Muhammad Ali, det finns det ingen tvekan om. Det var matchen alla ville ha, berättar Olof Johansson.

— Jag vet att han ångrade sig ibland. Men hade han en gång slutat så hade han. Och det ska man lyfta på hatten för.

Många boxare har väldigt svårt att sluta.

Johansson sysselsatte sig med sina trålare, en byggfirma och motell i Florida. Hans äktenskap tog slut men han skulle gifta om sig en sista gång, med journalisten Edna Alsterlund, i en boxningsring inför en Mike Tyson-match i Las Vegas.

Då hade Johanssons sjukdom redan börjat eskalera. Snart gick han inte längre att känna igen. Vredesutbrotten ökade i frekvens. Han blev deprimerad, drack för mycket. Och minnet blev bara sämre och sämre.

”Jag vet att han ångrade sig ibland.

Men hade han en gång slutat så hade han. Och det ska man lyfta på hatten för. Många boxare har väldigt svårt att sluta.”

— Han hade alltid varit väldigt glömsk. Så när han fick diagnosen så tänkte jag att han är ju redan så glömsk så det gör väl ingen större skillnad. Men den skillnaden fick jag snart lära mig, säger Alsterlund.

Idag föreläser hon för anhöriga till demenssjuka runt om i landet. Återhämta sig helt från det hon gick igenom kommer hon aldrig att göra. Men hon vill inte lägga hela skulden på boxningen. Även om den knappast hjälpte. Hon påpekar att få boxare är lika skickliga på att skydda sig i ringen som Johansson var.

— Det är inte roligt att komma halvvägs i boxning. Jag har varit i många boxningslokaler och där har du ofta ett gäng äldre gubbar som åkt på rätt mycket snytingar. De har svårt för att artikulera, läpparna hänger inte med, de pratar

112

väldigt mumlande och de hasar liksom med fötterna.

Sjukdomen kallas kronisk traumatisk encefalopati, eller CTE. Den börjar med demens, övergår i något som liknar Alzheimers och slutar med döden.

R

edan på 20-talet kunde symtomen märkas hos boxare. De senaste åren har CTE hittats inom boxning, MMA, rugby, ishockey och amerikansk fotboll. Flera kända namn har drabbats. Både hockeyligan NHL och amerikanska fotbollsligan NFL har stämts av forna spelare som vill ha hjälp till vård. Några har tagit livet av sig, skjutit sig i bröstet för att deras hjärnor skall kunna undersökas, belysa problemet och hjälpa andra.

40- och 50-åringars hjärnor såg ut som 70- och 80-åringars när de undersöktes. Än idag används fortfarande många av de metoder för att upptäcka hjärnskador som på Johanssons tid.

Den drabbade får genomgå minnes- och balanstester och skall vänta ett antal dagar innan aktivitet tillåts igen. Sedan är det fritt fram att fortsätta som förut. Risken är dock att du klarar testerna tills det att du inte klarar dem. Och då finns det inte mycket att göra.

Det sista året var Johanssons hjärna inte längre förmögen att få hans kropp att röra sig.

— Det är ju många som menar att han drabbades för tidigt, att det kanske dröjt tio år till om det inte var för boxningen. Men jag vet inte, säger Olof Johansson. Han blir plötsligt märkbart tyst, för första gången under vårt samtal. Ångrade Ingemar Johansson någonsin att han gick till den där träningen i brandstationen vid Heden, att han valde just boxningen? Edna Alsterlund berättar att han fick den frågan många gånger. Och han gav samma svar varje gång.

— Jag skulle ha börjat spela tennis.

114

Foto: Jowil/ Wikimedia

HEDMAN TESTAR

Konståkningen har djupa rötter i den svenska sportfaunan med historiska namn som Gillis Grafström som främsta utövare, men hur svårt är det? Allez reporter Johan Hedman testar.

Hur var det?

Jag väljer att citera Jerry Seinfeld ” jag på skridskobanan, det är ungefär som en fisk bakom ratten på en bil, den har inget där att göra”.

Vad var vår svårast?

Att åka skridskor, haha, nej men det svåraste var att inte skämmas när man misslyckades med allt man företog sig.

Vad tror du om din framtid? Är du ett OS-hopp?

Jag tror att jag är tio år för gammal, alla andra börjar träna så tidigt, men jag har fått blodad tand.

Vill du se mer av Johans konståkningsförsök? Besök då Allez hemsida, allez.jmg.gu.se Text och Foto:Patrik Jäverbo

116

Prylen

DANSA EFTER DOMARENS PIPA

E

n domarpipa varierar i utseende inom de olika sporterna där den används. Dels på grund av sporten i sig och huruvida den spelas inomhus eller utomhus. Inom Svenska Hockeyligan, SHL, är det domarpipa på handen som gäller.

– För en ishockeydomare är det nödvändigt att ha pipan på fingrarna då spelet kräver snabba avblåsningar ibland, säger Marcus Linde, huvuddomare inom SHL sedan 3 år tillbaka.

Inför varje säsong genomgår domarna en domarkurs.

De testas i skridskoåkning, regler och fysik. Det finns ingen speciell pipblåsarkurs men en domare lär sig att använda olika tekniker för att markera olika typer av avblåsningar.

– Ett förväntat och självklart domslut behöver inte blåsas så hårt. Men en avblåsning där domare vet att det kan bli diskussioner behöver markeras tydligare. Om det skulle vara mycket tjafs på isen kan vi blåsa hårt för att markera att “nu

får det vara nog”, säger Marcus Linde.

En match där spelet böljar fram och tillbaka under lång tid kräver mycket av en domare. Då gäller det att kunna använda den allra sista luften som finns kvar i lungorna för att kunna blåsa i pipan.

Marcus Linde tränar hårt för att hänga med i det allt snabbare spelet inom ishockey. Det gäller att vara pigg och fräsch i kropp och huvud även i slutet av en match. Och det är viktigt att röra sig i rätt åkmönster. Annars kan man riskera att missa förseelser eller i hamna i vägen för spelare eller puck.

– Jag har vid ett par tillfällen blivit pååkt och tappat min pipa. Då har jag fått skrika till linjemannen att jag inte har någon pipa och att han måste blåsa åt mig, säger Markus Linde.

Marcus Linde

Högt och lågt. Hårt och mjukt. Det är domarpipan i domarens hand som styr spelet. Men det är inte bara att blåsa hur som helst, när som helst. Det gäller att förstå sporten, kunna reglerna och åka rätt.

Marcus Linde, 35, Kungälv Huvuddomare SHL Innehar en av de 17 domarplatserna som finns inom SHL. Att jämföra med de över 3000 licenserade domare som finns i Sverige.

Jobbar 75% som civilekonom under hockeysäsong, annars 100% Tjänar cirka 6000 kronor före skatt per match.

Text och foto: Malin Magnusson

Under en ishockeymatch blåser Marcus Linde i snitt 40 gånger i sin pipa.

Vid slutet av 1800-talet användes den första visselpipan vid en fotbollsmatch mellan Nottingham Forrest och Sheffield.

En domarpipa kostar allt från 30 kronor till ett par hundra kronor.

Guldpipan har delats ut i trettio år till den bästa svenska domaren.

En högerhänt hockeydomare har vanligtvis sin pipa på vänsterhanden.

Då är högerarmen fri att uppsträckt avvakta en utvisning till exempel.

Det blir cirka 2500 blås per år för Marcus Linde vid de 60-70 matcher han dömer vid.

Marcus Linde byter ut sin pipa cirka fem gånger per säsong då kulan i mitten är gjord av kork och torkar ut.

Historien bakom

GUNDES STAV Många har hört talas om Gunde Svans experiment med en lång stav, men få känner till historien bakom.

Fotografen Bengt Kjellin och reportern Cege Berglund på Göteborgs-Posten avslöjade hemligheten före alla andra.

För Allez reporter Mattias Åsén berättar Bengt Kjellin med egna ord om spelet bakom kulisserna.

I

nför skid-VM i Seefeld i januari 1985 befann vi oss på ett träningsläger i Davos med det svenska landslaget strax före jul. Skidåkningen befann sig i en intressant brytningstid. Det fanns ännu ingen uppdelning mellan fri och klassisk stil och diskussionerna gick heta om huruvida det var fair att skata. Då åkte man inte som man gör idag utan han hade en skida i spåret och så matade man på med det andra benet. Reglerna var diffusa, man fick lov att hålla på så en viss tid, ett visst antal meter. Flera åkare hade börjat testa den nya stilen och det var rätt stort med tanke på att skidsporten knappt hade utvecklats sen Gustav Vasas tid.

Under en presskonferens i samband med lägret var också detta det enda som diskuterades. Plötsligt utbrister då en kollega på radiosporten, Hasse Johansson: ­­­– Rätt som det är så kanske man kommer åkande med en stav som Gustav Vasa!

Alla skrattade högt och tyckte att det var roligt sagt. Men då såg vi på Gunde och det var någonting med honom. Han skrattade inte lika mycket som alla andra.

Vi åkte hem över jul och återvände till Davos bara någon vecka innan VM. Vi bodde på samma hotell som skidlandslaget, åt i samma matsal och sprang på varandra dagligen, vi var som en liten familj som var ute och reste. En eftermiddag springer jag på Gunde i trappan och säger: – Du, jag ville vilja ta en bild på dig.

– Ja, svarar han. Det går väl bra.

– Jag skulle vilja plåta dig med bara en stav, säger jag.

Han tittar på mig, nästan svart i blicken, väldigt misstänksam.

– Hur fan vet du det?

Jag kollar på honom, allvarlig men ändå leende.

– Fan, har du gjort det? Har du gjort en på riktigt?

Gunde ser sig omkring, kollar så att ingen annan hör.

– Ja, det har jag. Men du får fan inte berätta det för någon, säger han.

– På ett villkor, säger jag då. Det är att jag får ta bild på dig.

Vi bestämmer att vi ska prata vidare om saken och Gunde springer iväg. Några timmar senare träffas vi igen och fortsätter diskutera saken. Jag säger till honom att jag måste ha en bild. Han går med på det under villkor att vi inte publicerar någonting innan han gett klartecken. Han är dock lite bekymrad över att den inte är tillräckligt snygg, han har inte hunnit måla den, bambustaven. Jag erbjuder mig då att lösa problemtet med färgen och åker iväg till en bensinmack där jag köper svart sprayfärg av märket Rally Schwartz, sådan som man målar motorhuvar med.

S

enare på kvällen, runt tiotiden, smyger Gunde ner till vallagaraget där han tar fram den extra långa staven. Då kommer plötsligt Anders Larsson ner, han som senare vinner Vasaloppet. När han får syn på staven rusar Gunde fram, tar strypgrepp på honom och väser: ”Ett ord om det här och du är aldrig med i landslaget mer!”. Inte ens förbundskaptenen visste om det, endast hans fru och två motionärer från Dala-Järna som sett honom träna i skogen kände till experimentet. Och så vi, jag och Cege Berglund.

Nästa morgon backar jag ner bilen framför ingången till garaget där vi lastar in staven i största hemlighet. Sedan åkte vi iväg så långt ut bland spåren vi kan komma. När vi försäkrat oss om att vi var ensamma började han åka. Och jävlar så fort det gick! Han fick sådan hävstång av den långa staven, det liknade ingenting. Han såg ut som en gondoljär.

Sen är det frågan hur länge han hade orkat staka, men det gick vansinnigt fort.

Jag tog bilderna och vi åkte tillbaka till hotellet, gömde staven, framkallade bilderna och väntade på klartecken för publicering.

Dagarna gick och det blev dags för VM. Första loppet var 30 kilometer där Gunde var storfavorit. Två dagar innan loppet hade vi fortfarande inte fått klartecken att publicera.

Då kommer Gunde fram, samtidigt som jag plåtar några andra åkare framför skidstadion, och viskar i örat: ”Ni kan köra det imorgon”.

När vi publicerar artikeln med den exklusiva bilden i GP morgonen därpå är det dagen innan tremilen. Bilderna sprider sig blixtsnabbt och i samma stund plockar Gunde fram staven på träningen inne på stadion. Det blir en vansinnig uppståndelse bland konkurrenterna som oroligt undrar om den svenske renässansmannen uppfunnit en revolutionerande stav, de såg ju hur fort det gick.

Som jag uppfattade experimentet hade han aldrig tänkt köra med staven på tremilen. Det var snarare ett inlägg i debatten om att reglerna måste göras tydligare. Fick du åka skating eller fick du inte? Fick du åka med en stav eller fick du inte? Svaret blev att FIS, det internationella skidförbundet, på natten innan tremilen bestämde att man måste åka med två stavar. Året därpå blev det skilda tävlingar i fristil och klassisk stil. Förr eller senare hade de nog ändrat reglerna ändå, men Gundes upptåg snabbade nog på beslutet.

Hur det gick i tremilen? Gunde vann med 25 sekunders marginal. Och två stavar.

Mattias Åsén

118

Foto: Bengt Kjellin

Pyssel

1

KORS & TVÄRS SPORTÅRET 2013

2 3

4

2013 5

6

7

8

9

10

11

12

13

14

15

16

17

18

Vågrätt

19

20

2. Spansk korgdrottning 4. Hjulfuskare 5. Formel för seger 9. Vänskaplig guldräddare 11. Rio-dödare 12. Handbollsguld till fotbollsland 14. Omskolad backdrottning 15. Jonna-redskap 16. Femmilakung 19. Guldfjäril

Lodrätt

1. Fyrfaldig medaljmulla 3. Blixtguld 6. Kroatisk tragedi 7. Slovensk alpmästare 8. Ring-knockad 10. Hoppfull lackprotest 13. Guldbröder 17. Gräskung 18. Snabb skytt 20. Brittviktoria efter Perry

Foto: Robbie Dale

Rätt lösning hittar du på vår hemsida: allez.jmg.gu.se

120

Pyssel

BIT FÖR BIT OLYMPISK SPECIAL Ett vinter-OS

En OS-hjälte

En skräll

En internationell En svensk profil klassiker

5 poäng

Fjärde gången vinterOS arrangerades i detta land och Norge gjorde sitt bästa OS någonsin.

Föddes 1970 i stad dåligt anpassad för vinteridrott.

Det var värdnationen som stod för den och de inblandade fick äran att tända elden nästa gång landet arrangerade vinter-OS.

Vann först de amerikanska mästerskapen i sin sport inför Lillehammer-OS.

Bronsmedaljör i loppet blev norrmannen Ove Aunli.

4 poäng

Det blev stor skandal i konståkningens partävling då många ansåg att det kanadensiska paret blev bortdömda.

De tilldelades guld i efterhand.

Deltog i fyra olympiska spel och tog medalj på tre av dessa.

Vi pratar om ett lag och mannen som avgjorde hette Mark Eruzione.

Diskades senare från samma mästerskap efter en kontrovers.

Det resulterade i ett av Sveriges tre guld i de spelen, de andra togs av Ingemar Stenmark.

3 poäng

Ole Einar Bjørndalen tog samtliga guld i skidskytte och Magdalena Forsberg fick två brons.

Tog Sveriges enda guld i Albertville 1992.

Skrällen har fått ett eget namn och dess vikt späddes på av det kalla kriget.

Misslyckades i Lillehammer efter att skridskon gått sönder och föll i tårar.

Åke Strömmers radioreferat har blivit mer klassisk än TV:s dito.

2 poäng

Dopningen förstörde mycket i dessa spel i västra USA.

Den första svenska kvinnliga mästaren i alpint och den första medaljören överhuvudtaget i störtlopp.

Har blivit film och Sports illustrated utsåg 1999 händelsen till århundradets största idrottsögonblick.

Har under senare år varit med i celebrity boxing och blivit något av en B-kändisarnas rolls royce i USA.

Prispallen blev helnordisk efter nästan jämnt skägg.

1 poäng

Tre Kronor förlorade i kvartsfinalen mot Vitryssland.

Kallas för Pillan och vann även guld i Lillehammer 1994.

Ett riktigt mirakel på hockeyrinken med tanke på att laget innan OS förlorat mot samma motstånd med 10-3.

Anledningen till att hon diskades ur amerikanska mästerskapen involverade en incident med hennes ärkerival Nancy Kerrigan och ett järnrör.

Segraren som var en av de legendariska 56:orna vann med en hundradel.

Tomas Wassbergs seger på 15 km över Juha Mieto i Lake Placid 1980

Tonya Harding

Miracle on ice, USA:s seger mot Sovjet i Lake Placid 1980

Rätt svar Pernilla Wiberg

Salt Lake City 2002

Vem är du?

0-5 poäng

6-10 poäng

11-15 poäng

16-20 poäng

21-24 poäng

25 poäng

Du är...

Eddie the eagle och kraschlandar direkt vad gäller de olympiska kunskaperna.

Jamaicas boblag, började som ett blåbär men har ändå tränat upp hyfsade kunskaper.

Ylwa Nowén, kämpar bra men är en bit ifrån.

Stig Strand, den eviga tvåan.

Marit Bjørgen, en maskin som mosar allt motstånd.

Johann Mühlegg, bra fuskat.

121

Sport i populärkultur

ALLEZ LÄSER Min Historia

My Autobiography

Sven-Göran Eriksson (2013)

Alex Ferguson (2013) Efter 26 år som tränare för Manchester United har Alex Ferguson blivit något av en institution i fotbollsvärlden.

Med butter uppsyn och frekventa utfall mot domarteamet har han funnits med vid sidlinjen och coachat laget som blivit ett av världens mest framgångsrika under hans ledning. Det finns gott om vinnarskallar inom fotbollen men det är ingen överdrift att säga att Alex Ferguson är något helt unikt på den punkten. Genom åren har han lett klubben till hela 38 titlar, varav 13 Premier League och två Champions League. När han i våras valde att avsluta sin karriär efter ytterligare en engelsk ligatitel lämnade han ett stort tomrum.

Hans bok fokuserar på de senaste årtiondets stora händelser, men ger också tillbakablickar på Fergusons tid som spelare och ung tränare i Skottland. Spelare som gjort extra stort avtryck i klubben, såsom Beckham, Rooney och Ronaldo, har egna kapitel liksom stora händelser som Champions League-segern i Moskva 2008.

Trots den häftiga karriär som boken berör är Alex Ferguson: My Autobiography ingen stor läsning.

Ferguson bjuder visserligen en hel del på sig själv och är inte rädd för att öppet

kritisera människor han haft konflikter med, men man kommer aldrig så där nära personen Alex som man vill göra. Dels är språket inte tillräckligt medryckande och dels rör vi oss för snabbt mellan ämnena för att vi som läsare ska få en chans att fördjupa oss emotionellt.

När Ferguson kommer in på privatlivet blir det ofta uppradningar eller generaliseringar istället för djupare eftertankar. Överlag känns boken mer som motsvarigheten till dvd-filmens behind-thescenes än en berättelse som står på egna ben. Givetvis oerhört intressant för den inbitne Manchester Unitedsupportern; det är en guldgruva av anekdoter förutsatt att man känner till många namn sedan innan.

Har man följt den engelska fotbollen noggrant under 2000-talet får man också en givande inblick i vad som försiggått bakom kulisserna.

Boken är läsvärd för de som älskar engelsk fotboll i allmänhet och Manchester United i synnerhet. Är man bara lite måttligt nyfiken på geniet Alex Ferguson behöver man inte vänta på den svenska översättningen, det räcker att kolla in vad sporttidningarna gjorde artiklar på när boken släpptes.

Martin Ridderstolpe

122

Svennis må ses som ett geni bland många när det gäller fotboll, men någon författare, det blir han aldrig.

Språket i hans nya bok ”Min historia” är begränsat, citaten ointressanta och Svennis kärlekshistorier får för mycket utrymme.

Jag har fått lära mig att man alltid ska försöka fokusera på det som är bra, för det finns bitar ur ”Min historia” som är bra. Emellanåt är det ett intressant porträtt av en person som har fått följa fotbollens kommersiella utveckling i Europa.

Det är även en historia om en person som både varit längst upp på toppen men samtidigt haft djupa dalar. Början är bra, från hans tid i Degerfors ända till han vinner italienska Serie A med Lazio, men efter det i takt med Svennis karriär långsamt dalar sjunker även kvalitén på hans bok.

Det går inte att undvika att en stor klump som lägger sig längst bak i halsen, det är slem, gubbslem.

Svennis relationshistorier har nog inte gått någon förbi och han pratar för första gången om det öppet.

Problemet är bara att det är hans version, och någon självkritisk person är han inte, Svennis. Saker och ting är aldrig hans fel och

han ångrar aldrig någonting i efterhand. Även om han är otrogen mot sin fru som han har två barn med eller bryter upp gifta par för som han säger ”Saker och ting bara händer mig”.

Man hade gärna sett en mer nyanserad bild av hans förhållanden än att kvinnor är onda väsen som snärjer lille Svennis och förtrollar hans sinnen. Nyanseringen är överlag någonting SvenGöran har problem med.

Delen där han pratar om sin relation med sina barn och även sin mor framställer nästan honom som känslolös då han fokuserar väldigt mycket på vad han tycker och känner. Svennis verkar ha problem med att förstå att allting inte alltid kretsar kring honom. ”Det måste varit jobbigt att ha en stor fotbollstränare som pappa” skriver han och, jo, det är mycket möjligt att det är sant, men att ha en pappa som ständigt är otrogen med nya kvinnor och syns på löpsedlar och inte verkar visa något intresse för sina barn kan nog också varit jobbigt.

Han pratar om hur tidigare böcker om honom inte varit tillräckligt bra.

Frågan är om han själv inte skjuter utanför där då hans egen bok lämnar mycket att önska.

Patrik Jäverbo

Sport i populärkultur

FEM FILMER INFÖR OS

Miracle

Filmen om det amerikanska ishockeylaget som gjorde det omöjliga genom att slå Sovjetunionen och vinna guld under OS i Lake Placid 1980. Genom segern bröt man Sovjetunionens svit på fyra raka guld. Historiskt korrekt och välberättad film med snygga ishockeyscener och snygga tidstypiska miljöer. Sätter dig garanterat i OS-stämning!

Cool Runnings

Charmig historia om Jamaicas första bobslaighlag under OS i Calgary 1988. När ett gäng sprinters missar uttagningen till sommar-OS väljer de istället att satsa mot vinter-OS med hjälp av en avdankad amerikansk bobsleighåkare. En lättsam film om att det viktiga kanske inte är att vinna utan att göra det bästa utifrån sina förutsättningar. Om man bortser från en del onödig exotifiering av jamaicanerna så är det en perfekt feel-good-uppladdning inför OS.

Blades of Glory

Will Ferrell och Jon Heder i en hysterisk komedi om konståkning. De två spelar varsin excentrisk konståkare som hamnar i handgemäng under en prisutdelning och blir diskvalificerade från sporten på livstid. Enda sättet att få fortsätta tävla är att ställa upp i paråkning - tillsammans. Filmen ger inte konståkningen någon rättvisa, men det kan vara gött att få skratta åt lite trams innan den kanske vackraste OS-grenen drar igång i februari.

Slap Shot

Downhill Racer

En av få spelfilmer med riktigt snygga skidscener. Robert Redford spelar en ung talangfull slalomåkare som får chansen att träna med det amerikanska landslaget inför OS i Grenoble 1968. Han är en individualist som har svårt att samarbeta och tränaren som spelas av Gene Hackman får det tufft.

Bra skådespelare och klippning ger en oväntat spännande film om en sport där det i övrigt har producerats mest skräp.

Fullkomligt galen 70-tals film om ett hockeylag på dekis. Paul Newman spelar coachen för det talanglösa laget som byter taktik och bokstavligen slår sig igenom seriespelet. Inte så mycket hockey men desto mer slagsmål. Färgstarka karaktärer och ett hejdundrande tempo gör att den närmast kan liknas vid en Polisskolan på is. Trots rörigt manus och en del tveksam humor är det en unik filmupplevelse som du sent kommer glömma.

123

124

VI GÖR MAGASINET ALLÉZ