Återvinningen

Återvinningen

åter|vinning [²ạ̊:tervin:iŋ] v. Få tillbaka, återfå, återanvända, använda igen.

1. Tillvaratagande av material från avfall.

2. Återvinna människor som hamnat i utanförskap, se Musketörerna i Rågsved.

Återvinningen © Lumen Behavior 2015 www.lumenbehavior.com Redaktör: Evelina Fredriksson Skribenter: Evelina Fredriksson, Johanna Hallin, Katarina Wikström Illustratör: Adam Blomberg Formgivare: Oscar Gardö Tryck: Larsson Offsettryck AB, Stockholm 2015 ISBN 978-91-982742-1-9

Varmt tack till Stiftelsen Bertil Strömberg vars generösa stöd, både ekonomiskt och i personligt engagemang, har gjort det möjligt för Musketörerna i Rågsved att dela livsberättelserna i Återvinningen.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

10

VÅRT TIDS VERKLIGA MUSKETÖRER Thåström, Fjodor, Gurra & Blutte

14

Varför finns hålen i välfärden kvar?

Musketörerna i Rågsved

22

Vi kan vara Musketörer Michaela Sjögren och Gösta Varodell

42

Hålen i välfärden Musketörerna i Rågsved

68

Ur Rågsvedsskogen, till livet Åke Sjönnebring

82

Hjärtat och djuren Pia Östensson

98

Kampen som tystar rösterna Morgan Isebark

110

”Det är mitt eget ansvar” Göte Alm

118

Systerförening i Sollentuna Niklas Ristarp, Musketörerna i Sollentuna

132

Något måste göras – nu!

Musketörerna i Rågsved

9

VÅR TIDS VERKLIGA MUSKETÖRER Thåström, Fjodor, Gurra, Blutte

Vi vet varför det blev som det blev i många av Stockholms och de andra storstädernas förorter när det som skulle bli det nya moderna folkhemmet växte upp. Mitt i den nydesignade och prisbelönta förortsarkitekturen blev de boende ofrivilligt utsatta för en sorts social försöksverksamhet.

Vi vet för att vi var där.

Resultatet blev att många av våra gamla vänner har gått bort alldeles för tidigt och alldeles för unga.

De fick inte ta del av den goda framtiden som utlovades, utan dog under omständigheter som inte fanns med i den vision som målades upp om den moderna välfärden. Vi som överlevt har alla sår och skador av den utsatthet och det utanförskap, som för många blev verkligheten som ersatte den utlovade drömmen om det goda samhället. Detta vare sig man själv haft beroendeproblematik eller om man är anhörig eller vän. Vi är överlevare, oavsett om det idag står att läsa på våra kroppar eller är gömt inuti.

Men känslan av vänskap, solidaritet, gemenskap och värme – musketörskap, som vi beskrev för över 30 år sedan – den bilden av förorten är också sann. Idag bärs den av Musketörerna i Rågsved. De tar tag i de människor som är i eller på väg in i utsatthet och utanförskap. Under de senaste åtta åren har de följt och guidat närmare 500 personer så att de får sina grundläggande rättigheter tillgodosedda. De står sida vid sida med den som drabbats i kampen för att återerövra livet. De erbjuder en hand att hålla i för att 10

kunna ta sig igenom alla myndighetsstrukturer och system som försvårar återkomsten till ett värdigt liv.

Föreningar som Musketörerna i Rågsved är värda all heder för sitt engagemang och sitt arbete. De är vår tids verkliga Musketörer!

1982 spelade Ebba Grön in låten Musketör. Den ligger på det tredje albumet som också blev vårt sista som grupp. Texten skrevs av Stry Terrarie. Här följer några rader från låten och vi tillägnar dem alla de goda krafter som finns i Musketörerna i Rågsved!

Va en musketör, va en musketör, ge det allt du har.

Ett steg till i trapporna, stödda på varann för att inte falla.

Va en musketör. En för alla, alla för en.

Stockholm, september 2015

11

12

VARFÖR FINNS HÅLEN I VäLFäRDEN KVAR? Musketörerna i Rågsved

Vid valet 2014 avstod 1 040 000 röstberättigade från att rösta, det är 14 procent. Säger dessa siffror också något om utanförskap? Går man ner och tittar på valdeltagandet i områden som Tensta valde 42 procent att inte rösta, i Bergsjön i Göteborg 40 procent och i Herrgården i Malmö 48 procent. Det ger ett stort demokratiskt underskott i områden som, bland andra, benämns som ”utanförskapsområden” i Svensk Författningssamling 2014:145.

Förenklat utanförskap? ”Utanförskap” blev ett slagord i valkampanjerna 2006 och 2010. Men det tycktes vara försvunnit i valrörelsen 2014. Som om politiken enbart var en fråga om ”bidragsberoende” och en motsats till ”arbetslinjen”?

Tar vi fram uppgifter på studieresultat och procent av elever som inte kommer in på gymnasiet, långa köer till psykisk- och fysisk hälsovård, arbetslöshet bland unga (det finns 91 000 unga utanför systemet, eller NEET som britterna kallar det – inte i arbete, utbildning eller yrkesträning) och siffror för familjer som lever i ekonomisk utsatthet förtydligas bilden på olika vägar in i utanförskap. Det börjar långt innan arbetslösheten kommer. Lägg därtill till mobbning, beroendeproblematik, psykisk ohälsa och sociala funktionsnedsättningar. Man förenklar mycket om man anser att ”utanförskap” är konsekvens av ”bidragsberoende”.

14

Vi tror att de politiska partierna i riksdagen vill väl med de lagar de inför. För allas bästa. Men då lagarna bli regelverk och administrativa rutiner är konsekvenserna ibland stora. Tänkta eller otänkta?

Ofta drabbas just de som lever i utsatthet och utanförskap. Fanns det en tanke med att dessa människor skulle straffas ytterligare? Många är redan utförsäkrade, står utanför det begränsade stöd samhället fortfarande ger eftersom ”bidragsberoendet” skulle drivas ner. Men vilka alternativ erbjöds? Var finns alla de arbetstillfällen som skulle ge utsatta chans att komma tillbaka in i samhället? Vad blev det mer än ökat utanförskap?

Byråkratins labyrinter Byråkratins vägar byggs som labyrinter, obegripliga för många att orientera sig i, handläggarna tycks sitta med sina nya manualer i stuprör utan kommunikation med andra – diametralt motsatt beslut kan fattas i ett och samma ärende av två handläggare i en och samma korridor i stadsdelen eller kommunen. Fokus ligger på att uppfylla byråkratins krav framför den enskilde medborgarens behov och rättigheter. Systemet är så självupptaget av sina egna arbetsprocesser, besatt av att betrakta och utvärdera sig självt. Allt som sker på arbetsplatsen måste räknas, vägas och mätas.

Kan det inte föras in på en skattningsskala och bli en del av den statistik man önskar presentera finns det inte. Detta sker samtidigt som handläggare går på knäna, sjukskriver sig, inte längre orkar jobba kvar utan byter yrke (om det finns en chans). Det man lärde sig på Socialhögskolan gäller inte längre. Så var det väl inte tänkt?

15

Byråkratins karuseller Lyckas man ändå ta sig in i labyrinten förvandlar den sig till en alltmer snabbsnurrande karusell där man kastas hit och dit. En familj i utsatthet med barn kan behöva ha upp till 30 myndighetskontakter för att få sina ärenden genomgångna och, i bästa fall, någon av sina grundläggande rättigheter tillgodosedda. Det är föräldrarna som måste vara sambandscentral och koordinatörer för alla dessa kontakter. En person skriver: ”Det är ett heltidsarbete att få det man har rätt till”. Dessutom: Allt tycks avslås i första instans.

Orkar du och kan du överklaga och fortsätta? Men om du inte orkar eller inte kan?

Eftersom ingen övergripande och sammanhållen problemanalys görs (varje förvaltning, institution och myndighet ansvarar enbart för sin egen del av den komplexa bilden) blir det heller inte något gemensamt lösningsförslag eller några sammanhållna insatser. Om ändå någon insats sätts in kommer den allt för ofta för sent, i för liten omfattning och ofta riktar den sig till fel problem eller enbart till en del av en mycket mer komplicerad problembild.

Blankettmobbning Handläggarna blir insatta i ett system som kräver mer administration än aktiv närvaro i socialt svåra situationer. Det är långt avstånd mellan en enskild människas verkliga situation och behov – eller de rättigheter en medborgare faktiskt har – och myndighetens förståelse och åtgärder. Då det inte längre finns tid för samtal med patienten, klienten eller kunden, har administrationen infört en ökande blankettmobbning.

16

Människor i utsatthet, många med begränsad läs- och skrivkunnighet, ska fylla i och lägga fram mängder av dokument för att bli mottagen och få sitt ärende behandlat. Saknas något dokument är det bara att börja om från början igen. Hur ska man kunna ta sig tillbaka in i samhället?

Vi ser att det byråkratiska systemet bidrar till att marginalisera de mest utsatta än mer. Det finns ett ”apartheidsystem” som smyger sig in i den svenska välfärdens byråkrati och som utesluter de mest sårbara och utsatta och de som befinner sig längst ut i marginalen pressas allt längre och längre bort.

De orkar inte driva sina angelägenheter. Bara de vältaliga, starka och kunniga orkar driva på för sina rättigheter.

Kortsiktighet De flesta är överens om att det är långsiktiga sociala projekt och åtaganden som måste till för att något överhuvudtaget ska kunna förändras – social förändring tar sin tid. Samtidigt som samhället planerar och budgeterar infrastrukturprojekt för 10-15 år, fastställs budgeten för exempelvis socialtjänsten år för år. Hur tänker man? Varför kan man inte se en social investering som lika långsiktig som ett infrastrukturprojekt? Varför kan inte de politiska partierna göra en övergripande överenskommelse om just social investering för 15 år framåt i tiden?

Förebygga utsatthet och utanförskap borde väl vara lika viktiga som Förbifart Stockholm? Ser vi inte vilka kostsamma skador, mänskliga, sociala och ekonomiska, som drabbar enskilda och samhället när ingen långsiktighet finns?

17

Politikernas ”walk over” Ibland undrar man om inte politikerna får den information de behöver för att kunna fatta rätta och kloka beslut. När lagens text förändras genom tolkning eller administrativa rutiner, när myndigheter bygger upp strukturer och system som snarare motarbetar de beslut som fattats av politikerna, när ingen samordning sker, inget samspel, inget samarbete mellan myndigheter eller inom myndigheternas avdelningar.

Människor kommer i kläm och får inte sina rättigheter tillgodosedda, varför händer då inget? Varför gör inte politikerna något? Varför tillåter man att samhällets egna myndigheter skapar utanförskap eller förvärrar det? Har politikerna kastat in handduken eller lämnat ”walk over” så att myndighetsutövarna kan göra som de vill?

Vi vill ha jobb DN skriver i sin ledare den 16 mars 2014: ”… Närmare hälften av den kvarts miljon inskrivna som har svag ställning på arbetsmarknaden har högst grundskola.

Och av dem är det mer än 40 procent som har mindre än de obligatoriska nio skolåren i bagaget … Om alla ska med måste vi bli bättre på att hitta alternativa arbetsmarknader med mer av subventionerade anställningar. Den regering som hävdar att det är viktigt för människor att ha ett arbete, måste inse att det också gäller för dem att få ett.”

Våra deltagare vill inget hellre än att få ett arbete.

Men de är inte alltid kvalificerade, bland annat på grund av långvarigt utanförskap. Så länge det inte finns alternativ där de kan få arbeta efter förmåga 18

och möjlighet, förlängs och fördjupas deras utanförskap och fler kommer till – det minskas inte enbart genom att påstå att ”arbetslinjen” är den enda vägen.

Det måste då också faktiskt finnas flera möjligheter – alternativa arbetstillfällen måste erbjudas! Vi väntar på dem.

Vi vill vara medborgare Nästa val sker 2018 och det kommer att vara viktigt.

För många av oss har utanförskapet blivit allt djupare och det är allt svårare att få de grundläggande rättigheterna tillgodosedda. Men vi vill bidra! Vi vet att man kan förändra och utveckla! Vi vet att det går! Vi vet att personer i utanförskap kan och vill komma tillbaka. Men varför är det så tyst om människor i utanförskap? Trots att vi finns kvar? Vill ni verkligen att vi ska kunna komma in och delta i samhällsbygget? ”Återvinningen” är våra historier – krokiga och brokiga som de är. För vi finns kvar. Vi är människor som har egna erfarenheter av utsatthet, utanförskap och hemlöshet, och så är vi anhöriga, syskon, föräldrar, barn och vänner. Vi har bestämt oss för att tala i egen och gemensam sak, att bli medborgare igen och att göra skillnad för andra.

19

20

Vi kan vara Musketörer

Michaela Sjögren och Gösta Varodell

December 2006. Mitt i natten kommer ett telefonsamtal – signaler skickade från Rågsved till en telefonsvarare på Kungsholmen. Det är till synes två helt olika världar – förorten och innerstaden, en garagebostad och en våning, ett tappat fotfäste och en vaggande samhällsfamn.

Inte ens ägarna av de två telefonerna hade någonsin kunnat drömma om att det skulle vara startpunkten för de mest osannolika samhällsförändrare, räddare av liv och försvarare av rättigheter och värdighet. Att de två skulle bli Musketörer, och att hundratals skulle komma att sluta upp vid deras sida.

Telefonen som ringer finns hemma hos Michaela Sjögren Cronstedt. Hon ligger i sin säng, högt upp i huset, på väg att somna, och låter därför telefonsvararen gå igång. En röst hon inte hört på 20 år säger: – Michaela, det är Gösta Varodell.

Hon vet mycket väl vem Gösta är, rösten välbekant, men från en annan tid och en plats hon levde på för länge sedan. Han är – som hon en gång var – en Rågsvedsbo.

Michaela är jurist och socionom, gift med Björn, har en vuxen son och en bonusson. Hon arbetar på Rädda Barnens huvudkontor som verksamhetsutvecklare och har drivit projekt både nationellt och internationellt.

Hon lämnade Rågsved, eller krälade ut som hon själv säger, när hon var 20 år gammal. Kämpade för gymnasiebehörighet, för juristexamen och sedan ytterligare en examen. Men på jobbet, i det nya livet, vet ingen om att hennes rötter är sammantvinnade med Göstas.

22

Gösta lever kvar i Rågsved. Han har ingen försörjning och bor i ett garage. Han är ledsen över att han inte har vårdnaden om sina barn och han lider också av en arbetsskada han inte får sjukersättning för. Decennier av beroendeproblematik, trassel och odiagnostiserad psykisk ohälsa har satt spår i kroppen och i huvudet.

Han var en av dem som hängde i slänten i Rågsved, där ungdomarna öppet tog droger under 70-talet. Med i gänget var också Michaelas två äldre bröder, Christer och Benny, senare också hennes yngre bror Dag. De tre är alla borta nu, avlidna i sviterna av sina beroenden. Den sista som gick bort, fem år innan telefonsamtalet, var Dag och då kändes Rågsved slutligen långt borta för Michaela. Ändå tvekar hon inte när hon hör Göstas röst.

– Vi har en väldigt stark gemenskap, berättar hon.

För annars hade ju inte jag klivit in 25 år senare – rakt in. Det var fullständigt naturligt för mig, inget konstigt över huvud taget och jag kände mig ju mer hemma där i Rågsved än jag gör i den akademiska, medelklassiga världen där jag nu också har tillträde.

23

24

Michaela ”Hemma får du bråka, men när du går ut härifrån så håll färgen.” Det är devisen under vilken den unga Michaela lever i Rågsved. Under 1960-talets stränga familjeförhållanden, i kombination med brödernas riskfyllda liv på slänten, blir Michaelas roll att hålla ordning. Hon tar hand om sina bröder. Hon städar och diskar och gör mat. När hon ser dem hänga på slänten med det äldre gänget berättar hon ingenting hemma, för hon ville inte skvallra på sina bröder eller oroa sin sköra mor. Istället ser hon till att hålla ställningarna.

Det händer att hon går upp på slänten och hälsar på Christer och Benny. Men de värnar mycket om sin lillasyster och accepterar inte att hon kommer in i den värld de befinner sig i. De kontrollerar henne och alla killar runt om henne stenhårt: – Kröker du ett hårstrå på vår syrra så kommer vi släpa dig med ansiktet nedåt uppför hela Gillebacken, har du förstått? hotar de alla i gänget.

Ingen vågar närma sig Michaela. Hon vill gärna vara med, men får inte.

Michaela blir en ung kvinna under hård press, med ett stort ansvar i en ohållbar situation. När hon är 20 år blir hon gravid, men separerar från pappan. Hon föder en son, Victor. Ensam med ett nytt litet liv att ta hand om, tar hon ett livsavgörande beslut: ”Om jag ska överleva och få ett liv, då måste jag ut härifrån – annars går det åt helvete för oss båda två!” tänker hon. Överlevnadsinstinkten slår till, Michaela tar sin son och lämnar Rågsved. Sedan börjar hon plugga och läsa in gymnasiekompetens. Men hela tiden har hon hjärtat kvar hos de människorna som hon älskar. Hon 26

bestämmer sig för att bli advokat och slåss för de svagaste, mest utsatta i samhället. Men skepsisen i nya omgivningen var stor.

– Det kan ju du aldrig bli, får hon höra.

Attityder och fnysningar markerar att Michaela befinner sig långt ner på den samhälleliga skalan. Men Michaela har bestämt sig: ”Det här är läget, det här ska jag bli!” Hon läser in juristprogrammet. En tid senare tar hon även socionomexamen.

Med en dubbel universitetsexamen gör hon en gedigen klassresa, men hon känner sig aldrig riktigt hemma bland det ”fina folket”. Parallellt med att hon klättrar på samhällsstegen, har hon syskon som lever med beroendeproblematik och en mor som inte mår bra psykiskt. När kollegorna på jobbet pratar om sina liv och om vad de gjort på semestern, säger Michaela ingenting. Hon blir skicklig på att passa över frågan och rikta uppmärksamheten från sig själv vid fikabordet.

Hon vet att fördomarna är starka. Det är för henne otänkbart att säga sanningen: ”Jag har tagit hand om min heroinmissbrukande bror, jag har torkat spyor.

Mamma försökte ta livet av sig, jag har varit inne på psyket … ”. Ingen vet någonting om Michaelas bakgrund under hela tiden före Musketörerna kommer till. Inget vet varifrån hon kommer, och själv yppar hon inte ett ord. Hon bär vidare devisen från barndomen: ”duktig, vältalig och håll färgen”. Rätt eller fel, men det är Michaelas överlevnadsstrategi.

Michaela har varit med om mycket död under sitt liv.

Först de två storebröderna som tidigt går bort av sin beroendeproblematik och sedan modern som lider av psykisk ohälsa och tar sitt eget liv. Men den stora kraschen för Michaela kommer när hennes lillebror Dag dör 2001, också han av drogrelaterade orsaker.

27

Han är sista länken till hennes historia. Innan har hon tagit hand om de andra runt omkring, och på så vis lyckats hålla sorgen stången. Nu är sista knutpunkten borta, därför blir det här något av det smärtsammaste farväl hon måste ta.

Hennes familj kremeras alla med de närmast anhöriga närvarande. De har varit där, haft särskild minnesstund och följt med hela vägen. Första gången Michaela står vid kremeringsugnen för att begrava sin äldste bror, har hon med sig två bröder och sin mamma. Sedan blir familjen Sjögren mindre.

När Michaela kommer in sista gången när Dag har dött, är hon ensam. Men det är samma man som har kremerat alla i hennes familj, som ska sköta kremeringen även denna gång. Dessutom är det hans sista dag innan han ska gå i pension.

– Ja, nu är jag ensam kvar, säger Michaela.

– Vet du vad jag har lärt mig? säger han. Det enda som betyder något det är att vi är snälla mot varandra.

Michaela är så glad att det är han. Det känns fint.

28

Gösta Kollo och ungdomsgården, sedan ut på slänten. I Rågsved, precis som i flera förorter, visste ingen något om narkotika, och platserna för barn och unga var liberala till knark, som ett hippieställningstagande mot vuxenvärldens stelhet.

– Men i Rågsved kom beroendeproblematiken in väldigt tidigt, från de yngsta till de äldsta och därför blev det också kraftigt. Vi var ju på kollo ihop och kände varandra. 11-åringen känner 13-åringen, som känner 15åringen, så hänger det ihop. Men hos oss var det så ända till 26-27 år.

Gösta har ADHD, det har följt honom hela livet. Han kan se det i backspegeln. Hur han alltid haft svårt för auktoritära personer, känslig för mästrande, svårt att komma bra överens med arbetsgivare – och att det bidrar till att han hamnar i svartjobbsbranschen. Han bygger sitt liv med slänten, svartjobb och familj, i den ordningen.

Men bit för bit faller det ihop. Separation och depression, sedan skadar Gösta sig på jobbet. Eftersom han jobbat svart hela livet får han förstås inte sjukersättning. Han blir mer och mer ett vrak, ett skepp som tar in vatten och en kapten som är påtänd.

– Jag klarade normalt sett inte ens att gå till läkaren för att få sjukskrivning. Jag mådde inte bra alltså, jag hade ont överallt. Jag har fortfarande sviter av skadorna. Det var för tungt att gå till byggarbetarjobb, jag klarade det inte. Därför behövde jag börja gå på sociala för att försörja mig och mina tre barn som jag betalar underhåll för.

Gösta försöker få till socialbidrag, någon ny relation, få till alla papper, träffa läkare, men han har 30

liksom redan havererat.

– Jag fick ett spel. Kastade alla papper på bordet på Försäkringskassan och Skattemyndigheten och sociala: ”Jag har jobbat svart i hela mitt liv! Jag har inte betalat ett öre i deklaration, jag har blåst allting, jag har inte rätt till nånting!” Det visade sig att straffet av mitt spel det var att jag fick en kortare avstängning från sociala, men alltså inte så att det skulle påverka mitt underhåll till mina barn.

Så de var inte jättedumma, men det blev helt plötsligt mycket tuffare, livet som socialbidragstagare. Så att jag klarade inte av det.

Gösta flyttar till sitt garage. Där har han bilen, och sig själv och på nätterna tittar han ut i mörkret och ser syner.

– Jag ser Jesus i en pelare. Det är skitsjukt liksom, med törnekrona och allt – och det är så overkligt så jag ville inte visa det för nån. Men det var min grej som jag kunde ligga och titta på under nätterna.

Det är också en syn som får honom att ringa Michaela mitt i natten. Dagen innan samtalet har Gösta gått till kyrkogården för att besöka en gravsten. Det är en person om blivit mördad för länge sen, ett cold case. Gösta strövar omkring en stund och hittar av en slump en grav som det står Sjögren på. Tänker inte så mycket på det, bara tittar på namnet och stenen. Men på natten händer det. Gravstenen med namnet Sjögren växer sig större och större på väggen framför honom.

Han blir skakad. Han bara måste ha tag på Michaela, den Michaela, den enda kvarlevande i familjen Sjögren från Rågsved.

Trots att det var sent ringer han Eniro.

– Jag vill ha Eniro, Eniro! Jag vill ha tag i Sjögren, Michaela Sjögren! ropar Gösta, nästan andfådd.

– Okej. Jag kan bara se en Michaela Sjögren Cronstedt, 31

svarar telefonisten på Eniro.

– Ja, ja, ja, tack! säger Gösta, som känner till att Michaela har gift sig. Han kopplas till rätt nummer och telefonsvararen går igång. Det hade kunnat sluta där. Att tala in ett meddelande var egentligen för övermäktigt för Gösta. Känslan för hopplös. Men han säger sitt namn innan han ger upp. Lägger på.

Men Michaela är vaken. Hon hör. Och ringer upp.

Musketörerna blir till De stämmer träff. Michaela tar gröna linjen söderut till Rågsved, den plats där hon föddes och växte upp, men nu befinner sig långt borta ifrån på så många sätt. Hon slår sig ned på Rigi Konditori i centrum, där de brukade hålla till som unga. Gösta stiger in.

20 år har gått sedan de sist sågs, men nu är det som att tiden har stått stilla. De kramar om varandra. De pratar om det gamla gänget, minns människorna och tiden. Gösta har fortfarande koll på alla, men många – alldeles för många – har gått bort. Michaela förundras: en person från så länge sedan, hur kan det kännas så nära?

Gösta guidar Michaela runt Rågsved, berättar vilka som finns kvar och vad som har hänt med dem. Berättar om de som har gått bort. Han visar sitt tillfälliga hem i garaget.

– Hade inte Michaela kommit och Musketörerna kommit till så hade jag varit död. Jag hade inte orkat. Det hade inte funkat längre. Jag var helt… helt under isen. Jag vet inte… säger Gösta tio år senare.

– Du var ett vrak, Gösta, ett vrak, säger Michaela.

– Ja, jag var ett vrak. När man berättar sin livs32

situation för någon som är normal, när man underkastar sig det här, då blev jag ännu svagare. Jag fick öppna mig och kände hur hjärtat slukade allt.

Att stå i garagets öppning känns så sårbart, trasigt.

I den tystnaden frågar Gösta: – Tror du att du kan hjälpa mig?

– Det klart att jag hjälper dig, svarar Michaela.

Och Gösta ber egentligen inte bara för sig själv.

Tillsammans bestämmer de sig för att samla ihop de som finns kvar.

Gösta söker upp Åke, en gammal gemensam vän som bott i skogen, bilar och trapphus sedan 25 år tillbaka och som senare ska komma att bli en nyckelperson för Musketörerna. Och Morgan, Kenta, Inger… De får ihop ett gäng, ganska tilltufsade personer som levt hårda liv.

Det är människor som socialtjänsten dömt ut för länge sedan, som behöver praktisk handledning att få ihop blanketter, telefontider med socialen, en hand att hålla på möten, en bostad, nya tänder, en försörjning.

De beslutar att föreningen ska heta Musketörerna i Rågsved, med undertiteln ”En för alla, alla för en” med syfte att hjälpa och guida varandra tillbaka till samhället. Den gemensamma känslan hos alla uppsamlade är: ”Det här vill jag haka på!”

Musketörernas försökskanin Gösta blir försökskanin under Musketörernas första tid.

– Det var så vi kom på behovet och lösningen, genom Göstas erfarenhet. Det var plötsligt så uppenbart att det är guidning och lotsning som behövs. Det är en sådan kamp att bara komma fram på särskilda telefontider med så många i telefonkön. Det ska vara alla 33

dessa papper som du ska plocka fram… Det är ju liksom ett heltidsjobb och är man i det läget som du var då, Gösta, så orkar man inte det. Och då såg ju vi det: ”men gud, det är ju det här som är grejen! Det är ju det här man behöver hjälp med när man är i det här läget”, säger Michaela.

Livet, som i stort sett var i spillror när Gösta först kontaktade Michaela, börjar försiktigt ljusna. Det börjar gå bra för honom på möten med myndigheter – för första gången i hans liv. Han går igenom en utredning, får diagnosen ADHD med paranoida drag och han får medicin. Han och Michaela gör en utvecklingsplan för hur han ska komma på fötter igen.

– Du måste bli frisk, du har rätt till hälsa och sjukvård. Du måste få det lugnt och tryggt omkring dig, och sedan: Vad är det för typ av arbete du skulle kunna utföra utifrån den livserfarenhet och kunskap du redan har?, frågar Michaela.

Eftersom Gösta har ett intresse i det andliga bestämmer de gemensamt att han ska få gå en kurs i reiki-healing, en form av friskvårdsterapi med handpåläggning.

Men så inträffar en incident som tydligt visar hur sårbar återvinningsprocessen är och hur orättvist systemet tolkar de som kämpar för att komma tillbaka från beroendeproblematik och sjukdom.

Gösta får en träningslägenhet i Rågsved där han trivs bra och kan vara nära sina barn. Boendestödjare från kommunen besöker honom då och då för att se att allt står rätt till, men sedan Musketörerna dragit igång sin verksamhet är han sällan hemma i träningslägenheten. Han trivs bäst i Musketörernas lokal som de fått tag på i Rågsved.

En dag, under tiden han är i föreningslokalen, kommer 34

två boendestödjare från kommunen. De ringer på flera gånger, men eftersom Gösta inte är hemma så låser de upp och går in i lägenheten. I lägenheten sitter post-it-lappar överallt, som Gösta använder för att skriva meddelanden, dikter och verser på. Ett stort reiki-healing-bord, där han tränar tekniken på kompisar ibland, står mitt i lägenheten. Boendestödjarna vet inte riktigt vad de ser, men de drar sina egna slutsatser. Och slår larm om att Gösta bedriver någon form av massage- eller bordellverksamhet hemma.

När Gösta kommer hem från Musketörernas föreningslokal på kvällen anar han ingenting om vad som har hänt under dagen. Det förstår han först när han mottar ett mail som berättar om vad de har sett och hur det tolkat det: att han bedriver viss otillåten verksamhet. Gösta bryr sig egentligen inte om vad de tror om honom, det värsta för honom är sveket: att de oanmälda gått in i hans mest privata rum, hans frizon. Att de varit där, och kanske läst hans verser och grävt i hans byrålådor. Hans erfarenhet av integritetskränkningar genom livet, de paranoida dragen i hans diagnos och den sårbara plats han befinner sig på nu när han försöker göra rätt i sitt liv – tillsammans gör det att intrånget är något av det värsta som skulle kunna hända.

– Men kom igen, det är väl ingenting med det?, säger polarna när han berättar.

Men inom sig är Gösta helt förstörd, han känner att hela hemmet är spolierat. Det är misstron, att stämplas som konstig och skurkaktig när han bara försökt hitta ett intresse i sitt nya liv.

– Jag fick ett riktigt ras egentligen i mig själv.

Jag kände – hela hemmet förstört! Jag har aldrig brutit mig in hos en människa, aldrig stulit en bil, inte gjort så, men jag kände att allt var förstört.

35

Men Michaela och de nya Musketörerna fortsätter att finnas där. En stödjande hand, ett samtal för att checka av. Och genom en kontakt, som varit fortsatt viktig för Musketörerna, får han ett förstahandskontrakt i Årsta.

– Jag blir helt rörd… Att jag fick en tumme in där, en jäkligt fin lägenhet. Jag var helt övertygad om att det här kan man inte få!

Musketörernas tre ben När Michaela, Gösta och de andra utformar Musketörernas stadgar, resulterar det i tre ben eller ställningstaganden. Det första ställningstagandet blir att hedra dem som gick ur tiden för tidigt: att det inte ska vara förgäves och att smärtan och sorgen kan vändas till någonting positivt.

Det andra är att de som är kvar och som överlevde, får hjälpa varandra i livet utifrån varje persons egen utgångspunkt. Att hanka sig fram, ta varandra i handen och se till att det blir så bra och värdigt som det går.

Sist men inte minst vill Musketörerna ge hopp till nästa generation, Musketörernas barn. Att ge stolthet i vetskapen att föräldern inte bara var ”en knarkare” eller en ”aidssjuk”, utan bredda bilden och ge fler viktiga pusselbitar till varje person.

Många som lever i utanförskap har idag mycket svårt att komma in i samhället på grund av de rigida system som kräver hårt arbete av den sökande. Gösta kallar det blankettmobbing. Han har själv stor erfarenhet av att det saknas olika papper, stämplar, blanketter och beslut i besöksstolen hos olika myndigheter. Han är van vid att höra: 36

– Nä, det är ett papper som fattas här…

– Det saknas ett beslut om…

– Du måste ha ett läkarintyg som…

Det kan ta musten ur den bästa. Är den hjälpsökande människan dessutom sjuk eller har dåliga erfarenheter av myndigheter, kan det ligga nära till hands att bara ge upp. Den som har ekonomiska problem har inte mycket att sätta emot. Den som behöver medicinsk hjälp för att driva sig själv framåt klarar ofta inte att driva igenom sin sak.

Musketörerna konstaterar att med tanke på hur många människor som de har guidat under nio års tid, så är detta inte ett undantag, utan ett systemfel.

Musketörerna vill göra det enkelt att ta sig tillbaka in i samhällssystemet. Här i föreningen behöver man inte 20 blanketter för att komma in. Den som söker hjälp behöver bara sätta sig vid ett bord och berätta: vad är problemet? Och så börjar Musketörernas guider gräva där och sedan ta det vidare, steg för steg.

Musketörernas grundidé är enkel: Du tar en människa i handen och följer med henne in i systemet, ser till att de grundläggande rättigheterna blir tillgodosedda. Sedan tar den nästa i handen och fortsätter.

Mycket av kunskapen hämtar man på vägen, menar de.

Michaela tänker sig att Musketörernas arbete skulle gå att dela ut som i ett metodpaket: ”Gör det här så ska du se att det händer någonting positivt!”

Drivkraften har varit att visa att med enkla medel kan man åstadkomma förändringar i människors livsvillkor.

Deras vilja är att bättre förutsättningar ska ges till liknande ideella krafter att organisera sig.

– Ge oss mandat, så hjälper vi dem istället! Vi är ett jätteviktigt komplement till staten, säger 37

Michaela. Ger man bara utrymme och resurser till dem i till exempel Farsta, Skärholmen, Hässelby eller Rinkeby eller vad det nu är någonstans, så går den här idén lätt att exportera, säger Michaela.

Tittar man på de uppväxtförhållanden som råder bland människorna med beroendeproblematik, så har alla en destruktivitetsproblematik som består i en låg självkänsla. ”Är jag värd något? Får jag finnas, bara för att jag finns?” är vanliga tankar som ofta leder till att de självmedicinerar med droger eller alkohol.

Musketörerna har inte policyn att man måste vara drogfri för att få rätt till hjälp. Det stod klart på en gång att varje individ måste få hjälp där den befinner sig för tillfället. Därför fungerar inte nolltolerans, resonerar Musketörerna. Däremot visar det sig att många naturligt väljer att trappa ner eller bort droger och alkohol i takt med att de får ordning på sina liv i övrigt. Droger står helt enkelt inte i fokus som något problem i föreningen. Problemen handlar om att få bostad, att få jobb och försörjning, att se till att de här sakerna funkar. Fokus ligger på att hjälpa sin nästa.

Se det positiva – även i paranoida inslag Michaela är sedan starten ordförande i föreningen Musketörerna i Rågsved. Gösta har också en viktig roll, trots sin diagnos ADHD med paranoida inslag.

Den som skulle underkänna honom i många professionella sammanhang. Hela han är faktiskt motsatsen till en professionell socialarbetare med utbildning, som arbetar på kontor nio till fem. Men i Musketörerna har han varit och är en av de viktigaste medspelarna.

Hans diagnos gör att han känner till allt och alla.

38

Han ser detaljer och han är lojal, fixar och är alltid beredd att arbeta hårt. För Michaela, som arbetat på många olika arenor, är det tydligt hur Gösta och de andra som själva levt under stor utsatthet har mer professionalism än vad många andra kommer i närheten av. Det gäller inte minst i sådana krissituationer som ofta uppstår i Musketörernas arbete.

De har kommit långt sedan starten av Musketörerna. De är nu en stor, brokig, trasig familj som står upp för och tar hand om varandra.

– Gösta är som en bror för mig. Jag skulle aldrig överge honom. Vi har ett ursprung tillsammans, där det knöts väldigt starka band. Samma sak med hela det här gänget, Åke, Morgan och alla andra, det är väldigt starka band. Eftersom alla har vuxit upp i den här utsattheten och utanförskapet, så finns den här empatin och förståelsen. Och det spelar ingen roll om du har en diagnos eller vad du nu har – jag vet att de kommer när det behövs, och gör det som behövs utan att tveka.

39

40

Hålen i välfärden Hålen i välfärden syns tydligt i den offentliga statistiken, men för många är det svårt att riktigt förstå vad ett liv i utsatthet och utanförskap innebär.

Det, däremot, vet vi. Vi vet av egen erfarenhet och för att vi mött, diskuterat och samtalat med många andra utsatta, hemlösa och personer i utanförskap. Vi har också haft möjlighet att träffa många anhöriga och vänner.

Vi vet att alla människor vill leva med värdighet, gemenskap, respekt – och vi vet att systemet gör det mycket svårt för redan utsatta grupper att uppnå det.

Därför delar vi här med oss av våra egna berättelser, och insikter från de ständigt pågående dialoger vi har med människor i utsatthet och utanförskap i Stockholm.

I det här kapitlet berättar vi också om hur ideella och privata insatser hjälper till att fylla hålen i välfärden – och specifikt om Musketörernas metod.

Den är enkel, nästan självklar, men för att lyckas krävs bra bemötande, hänsyn, tålamod och respekt.

Lars – den oönskade hyresgästen Lars 80-åriga mamma Gun har fått propp i hjärnan. Hon sitter därför på ett sjukhem och lär aldrig mer få komma hem till sin hyreslägenhet. I lägenheten har hon och sonen Lars bott sedan han föddes 1961. Lars har alltså bott där i hela sitt liv och har alltid varit mantalsskriven där. Men en dag i november tvingades han ut ur lägenheten då ägaren, en allmännyttig bostadsstiftelse i Solna stad, inte vill ha honom som hyresgäst.

42

Sedan mamman blev sjuk 2010 har Lars bott ensam i lägenheten. Vid ett antal tillfällen har inte inbetalningen skett i tid, den har kommit in några dagar för sent, delvis beroende på socialtjänstens handläggningstider.

När mamma Gun insåg att hon inte skulle kunna komma tillbaka till sitt hem har hon önskat att hyreskontraktet formellt skulle överlåtas till Lars. Den allmännyttiga bostadsstiftelsen ville dock inte godkänna detta. Lars anses som en ny hyresgäst trots att han alltså bott 50 år i lägenheten och enligt bostadsstiftelsens ståndpunkt anser man att han inte är betalningsvillig eller kan klara hyran. Ärendet har behandlats av hyresnämnden som avslog Guns ansökan.

Trots att de försenade inbetalningarna inte varit särskilt omfattande ansåg hyresnämnden att osäkerheten var stor angående Lars förmåga att fullgöra sina förpliktelser som hyresgäst. Hovrätten höll med och avslog också ansökan.

Lars står alltså nu utan bostad från och med den 1 november 2012. Han blir hemlös. Hade mamma Gun inte blivit sjuk skulle Lars ha bott kvar och haft tak över huvudet.

Fastighetsägaren är alltså en allmännyttig bostadsstiftelse, och ska givetvis, liksom vilken hyresvärd som helst, försäkra sig om att få in hyran i rätt tid.

Men bostadsstiftelsen hjälper nu till med att ytterligare förstärka utanförskapet. Lars har, som bostadsstiftelsen väl vet, särskilda behov men han kastas bara ut i kylan. Vad som händer är att bostadsstiftelsen samtidigt skickar problemet vidare till en annan av stadens verksamheter – socialtjänsten. De ska nu, förutom vanligt stöd till Lars dessutom se till att han får ett nytt boende.

43

Blir det här billigare och bättre? För vem? Borde inte Solna stad kunna ha löst detta internt, enkelt och snabbt och ha tillräcklig överblick för att inte åsamka ännu större problem? Kunde inte stadens bostadsstiftelse och dess socialförvaltning ha pratat med varandra och löst det här?

I ett svar skriver den allmännyttiga bostadsstiftelsen att personer som har försörjningsstöd inte får hyra lägenheter i deras bestånd. Det betyder att en växande grupp människor diskrimineras till boende på grund av fattigdom. Vad är det för märklig norm man tillämpar? Och om försörjningsstödet är en så osäker inkomst att den inte kvalar in för att få hyra en lägenhet – då skapar myndigheterna system och regler som förorsakar och förstärker utslagning och marginalisering av människor i redan utsatta livssituationer. Var det inte sagt att det skulle vara tvärtom?

Av stadens egen bostadsstiftelse får vi också information om att en hyresgäst måste ha en bruttoinkomst som motsvarar minst tre årshyror för att komma i fråga!

För en lägenhet som kostar 5 000 kronor i månaden innebär det att hyresgästen måste tjäna minst 216 000 kronor om året. Det blir en månadsinkomst på 18 000. Lönebidragsanställda med en inkomst kring 16 700 kronor i månaden kvalificerar sig alltså inte. Hur många pensionärer gör det? Och om man dessutom är ensamstående?

En obehaglig känsla dyker upp – är det social sanering man håller på med i Solna stad?

Lars är aktiv medlem i Musketörerna i Sollentuna, systerförening till Musketörerna i Rågsved. Föreningarna har som arbetsmodell att ”först får du stöd av andra att hjälpa dig själv, sedan stöder du andra att hjälpa sig själva”. Vi guidar våra deltagare 44

så att de, trots brister och svårigheter, får del av sina rättigheter och får finnas kvar i social gemenskap. Musketörerna har överenskommelser och samarbete med både privata och kommunala hyresvärdar.

Tillsammans har vi kunnat lösa många hyresproblem.

Musketörerna ger stöd så att delagarna håller sina åtaganden och följer upp så att myndigheter, stad eller kommun, sköter sina. Vi fungerar också rent praktiskt som boendestödjare.

Vi vet nämligen mycket väl och av egna erfarenheter vilka ytterligare problem som uppstår av hemlöshet.

Både för den enskilde personen, men också för hans eller hennes familj och för hela samhället. Vi vet att det är en investering att ha människor kvar i ett boende i stället för att vräka ut dem i hemlöshet och ökat utanförskap. Därför kontaktade vi den allmännyttiga bostadsstiftelsen i Solna för att be om ett möte. Tyvärr vill inte någon därifrån träffa oss.

Hemlöshet är ett allt större problem som än mer ökar kommunens kostnader. Det är oroväckande att den av Solna stad ägda bostadsstiftelsen nu förpassar Lars till hemlöshet samtidigt som stadens socialtjänst måste ägna än mer av tid, resurser, insatser och åtgärder på Lars för att hitta ett boende. Han hade ju ett! Detta borde Solna stad ha kunnat lösa mycket enklare och till nytta för alla.

Mona – en olycka raserar allt Ett annat exempel är Mona. Nyårsafton 2008 blir hennes 19-åriga son påkörd av en polisbil. Då rasar allt. Mona är sedan länge sjukpensionär på grund av sin ADHD och när beskedet om att hennes son ligger i 45

koma når henne blir varje del i vardagen övermäktig.

Efter veckor av väntan och förtvivlan står det klart att hennes son inte kommer kunna kommunicera eller röra sig igen. Han är bunden till sängen för resten av livet, men han överlever.

Mona slutar betala räkningarna och hittar inte den minsta energi till att ta sig för någonting. Hennes sorg är för stor. Snart blir hon hemlös. Hon vräks trots att hon har fyra barn, varav tre bott med henne.

Barnen får nu bo hos sin pappa samtidigt som Mona själv får gå runt med mössan i handen och be om att få sova hos vänner och bekanta. I tanken befinner hon sig hela tiden hos äldsta sonen som ligger på ett sjukhem.

Mona självmedicinerar. Varje dag tar hon små doser av amfetamin. Det är det enda hon känner att hon kan göra för att klara av vardagen. Hon känner skuld, skam och oro. Barnen, som hon älskar men inte klarar att finnas hos eller för glider längre och längre ifrån henne.

Hon förlorar vårdnaden om sin dotter.

När Musketörerna inleder sina insatser för att hjälpa Mona är utgångspunkten självklar: det ska ske på hennes villkor. Tillsammans med två erfarna guider, Åke och Hasse, spenderar Mona en vecka i ett hus på landet. Här samtalar det om vad som behövs, hur de kan komma vidare och vad Mona vill ha hjälp med.

Det är det känslomässiga stödet och den medmänskliga kontakten som Mona kan formulera sig kring. Det saknas i alla myndighetskontakter. Trots att det var en statlig representant som körde den bil som förändrade allt, har samhället inte erbjudit Mona något familjestöd, terapi eller rehabilitering. Det andra som behövdes, och det fort, var en bostad.

46

Musketörerna ordnar, med hjälp av ett bostadsföretaget Ikano, en lägenhet till Mona och förser henne med det stöd hon behöver för att räkningarna ska betalas i tid och för att vardagen ska fungera. Det unika i Musketörernas insats här är att de anpassar alla delar efter Monas behov. Mona är känslig för auktoriteter. Hon har enbart dåliga erfarenheter av vad hon uppfattar som förnedrande behandling, inkvisitoriska förhör och oförståelse av hennes livssituation. Mona är dessutom totalsviken av samhället – ingen har ställt upp för att stödja henne i en svår och traumatisk situation. Dock får hon återkommande täta administrativa påminnelser om samma sak. Det får henne att rygga tillbaka och det förstärker känslan av att vara sviken och förkastad. Hon känner sig jagad och paralyserad. Musketörerna och hon kommer därför överens om hur kontakten med myndigheter och institutioner ska ske och steg för steg utvärderar vad som fungerar bäst.

Lägenheten förändrar snabbt Monas liv. Hon återfår självförtroende och kontakten med två av sina barn.

Att ha ett hem blir tryggheten hon saknat under flera år. Nästa steg blir att hantera sin neuropsykiska sjukdom och ta tag i självmedicineringen. Mona vill gärna ha en korrekt behandling för sin ADHD och läkarna konstaterar att en väl avvägd medicinering skulle göra stor skillnad. Det finns bara ett hinder, för att få medicinen måste hon bli drogfri, alltså sluta med sin självmedicinering.

Genom att uppbåda all sin kraft låter sig Mona läggas in för behandling. Hon klarar fyra dagar. Ett stort framsteg men för att få medicin på laglig väg är det för kort tid. Kravet på drogfrihet innan behandlingen är ett hinder – men Mona har inte gett upp och 47

de fyra dagarna var en viktig seger. Monas historia är ett exempel på att Musketörerna, genom att göra individuellt anpassade insatser där flexibilitet för ändringar och respekt för deltagarens egna val är grundbultar, når långt.

Både Lars och Monas historier är ett exempel på situationer som vi möter ofta. Vår djupa förståelse för den situation individerna befinner sig i är en framgångsfaktor. Vi är måna om att lyssna till varje individ och vi samlar kunskap på ett systematiskt sätt. Gemensamt för alla de människor vi jobbar med är att de behöver en trygg plattform att stå på för att våga ta steg framåt.

Situationen och behoven för hemlösa Musketörerna i Rågsved har genomfört flera behovsinventeringar med start 2008. För att genomföra undersökningen har vi sökt upp hemlösa i Enskede, Årsta och Vantör. Med vår egen bakgrund av utsatthet har vi haft möjlighet att både finna och få prata med en grupp som i vanliga fall är helt osynlig. Många är så långt från samhället att de befinner sig i Obefintlighetsregistret. Det betyder att de inte haft någon som helst kontakt med någon myndighet under två år, och därför strukits från Sveriges offentliga register.

De finns alltså inte längre. Och som en naturlig följd är deras röst helt tystad, även i frågor som berör dem själva i högsta grad.

I den senaste behovsinventeringen (2012) gjordes en mer kvalificerad enkät där ett 60-tal hemlösa deltog.

De intervjuades om sin livssituation med syftet att Musketörerna i Rågsved skulle kunna göra deras röst 48

hörd när det gäller problembild och vilket stöd de får och inte får. Resultaten bekräftar insikterna från tidigare behovsinventeringar och resultaten är överförbara till andra stadsdelar.

Många anser att det stöd de fått av olika myndigheter inte svarar mot den problembild de har. I de flesta fall har det blivit enskilda insatser som inte hänger ihop. Dessutom anger flertalet att deras ekonomiska skulder är så stora att det gör det omöjligt att få en chans att börja om. Endast ett fåtal har fått möjlighet till skuldsanering. Just deras ekonomiska situation försvårar möjligheten till hyreskontrakt.

Den övervägande majoriteten anser att de behöver hjälp med boendet och möjligheten att ”ha en dörr att stänga om sig”. Och att man behöver någon man litar på att prata med. Tandvård. Och ett riktigt jobb.

I huvudsak bor de hemlösa hos vänner eller är “inneboende”. Många flyttar runt, några bor för tillfället i en träningslägenhet, någon i en källare, i tält, i tvättstuga eller i husvagn.

Majoriteten av de intervjuade har gått ut grundskolan.

Några har gymnasiekompetens och några har gått på yrkesskola eller på folkhögskola. Några har yrkesutbildning som förskollärare, barnskötare, plåtslagare, maskinsnickare och vårdbiträde. Ingen har universitetsutbildning. Flera har yrkeserfarenhet. Det gäller i huvudsak jobb inom byggbranschen eller inom vården.

Oftast är det korta tider, några få undantag finns, som man haft jobb. Idag är majoriteten arbetslösa.

Hälften har inte fått något stöd av Arbetsförmedlingen.

Majoriteten anger att de inte har fått någon hjälp av hälso- och sjukvården. De som anger att de fått stöd 49

hänvisar till rättspsykiatrin, Maria Ungdom, infektion på Huddinge, ADHD-utredning.

Många har hepatit C, ADHD-diagnos och några HIV. I flera fall är sjukdomsbilden mer komplex och kopplade till flera diagnoser (hepatit, diabetes, cancer, växande hjärta). Endast 25 procent anger att de inte har någon sjukdom.

66 procent av de intervjuade personerna anger att de inte fått något stöd från Försäkringskassan. Av de som svarat ja har det handlat om aktivitetsersättning, betald praktik och pension. 50 procent av de svarande anger att de fått stöd från Socialtjänsten. Det har varit socialbidrag och försörjningsstöd.

95 procent av intervjuade anger att det har skulder.

50 procent har problem med Kronofogden. Övervägande delen, 90 procent, har inte fått hjälp med skuldsanering. Skulderna rör sig från små belopp upp till hundratusentals kronor.

Fler än hälften har problem med alkohol, droger eller andra preparat. 25 procent menar att de för närvarande är ”rena”. 50 procent har deltagit i någon form av behandling. Det har varit 12-stegsprogram, SSL-behandling, återfallspreventions eller aktiviteter inom ramen för ett behandlingshem. När det gäller deras kunskap om vad som erbjuds för hemlösa känner de i huvudsak till arbetet som enskilda organisationer och kyrkan gör. De nämner Musketörerna, Convictus, Tjuvgods, X-com och Kris. Socialtjänstens arbete anser de vara “kontraproduktivt” eller “de jobbar bara efter sina principer”.

Behovsinventeringen bekräftar de inventeringar som 50

gjorts tidigare och iakttagelser som gjorts senare.

I de fall någon får stöd av myndigheterna är det i huvudsak enstaka insatser som ofta satts in för sent, i för liten omfattning och som inte svarar mot den stora och verkliga problembilden eller den aktuella livssituationen. Samhällets stuprörssystem där de olika enheterna eller förvaltningarna inte talar med varandra, än mindre samarbetar och gör en gemensam analys av den totala situationen, medför att de begränsade insatserna som sätts in knappast får någon effekt.

Den övervägande majoriteten anser att de behöver hjälp med boendet och möjligheten att få en sysselsättning – ett riktigt jobb, skuldsanering och behandling.

I den senaste behovsinventeringen har vi mött ett större antal unga vuxna, jämfört med tidigare. Deras problembild är snarlik alla andras men ofta förstärkt med att de tidigt hamnat i ett accelererande utanförskap. De har koncentrationsproblem, flera med ADHDeller damp-diagnos, men uppfattar att de bollas hit och dit av myndighetssystemet. De upplever också att det finns en tilltagande ”blankettmobbning” där det hela tiden läggs fram nya blanketter som ska fyllas i för att ärendet ska maka sig framåt. Många har stora svårigheter med att klara av att korrekt fylla i dessa mängder av formulär. De insatser som eventuellt sätts in är isolerade och inte kopplade till andra. Vore det så, skulle de olika insatserna kunna bli till en plattform för utveckling och återkomst in i samhället.

Sammantaget är det tydligt att ingen övergripande bild finns om livssituation eller problem för hemlösa. Detta förlänger och, i många fall, förstärker utanförskapet och gör vägen in i samhället mycket mer komplicerad. Att det här finns många och tydliga 51

varningssignaler tycks inte hjälpa. Myndigheterna, förvaltningarna och institutionerna fortsätter ihärdigt att arbeta var och en för sig. Att de kommer allt längre ifrån dessa utsatta människor tycks de inte ens notera.

Musketörerna i Rågsved – ideella insatser i välfärdens hål Musketörerna i Rågsved är en ideell organisation som arbetar tillsammans med personer som är eller varit i utanförskap, hemlöshet och, i många fall, någon form av beroendeproblematik. I Musketörerna är det de utsatta själva som driver organisationen och får stöd att tala i egen sak. Musketörernas guider lotsar deltagarna till olika myndigheter, förvaltningar, institutioner och organisationer för att de ska få sina grundläggande rättigheter tillgodosedda utifrån principen att alla har lika värde och samma rättigheter. Guiderna utbildas genom metoden att lära genom att göra och i principen att först får du stöd av andra att hjälpa dig själv, sedan stöder du andra att hjälpa sig själva. Musketörernas verksamhet är ett ”återvinningsprojekt” – människor som hamnat i utanförskap kommer tillbaka och gör skillnad för sig själva och för andra. En del blir guider, andra bidrar på annat sätt. Musketörerna startade i Rågsved, och arbetet började där. Snart kom deltagare från närliggande stadsdelar och idag kommer de inte bara från alla Stockholms stadsdelar utan också från de närliggande kommunerna i hela Stor-Stockholm.

Musketörerna arbetar för att förändra livsvillkoren för utsatta människor, deras barn och familjer.

52

Vi: • guidar och lotsar människor i utanförskap till ansvariga myndigheter och institutioner, så att de får sina grundläggande rättigheter tillgodosedda; • erbjuder möjliga vägar till återförening mellan barn, familj och andra anhöriga; • informerar och utbildar om konsekvenserna av utanförskap.

Musketörerna startades i Rågsved av överlevare och anhöriga till de som gått bort alldeles för tidigt och alldeles för unga. Vi ville hedra alla dem och deras familjer och ge dem den upprättelse som är möjlig – de var inte enbart ”pundare”. De var också goda bröder och systrar, omtänksamma barn och schyssta vänner. De var bra fotbollsspelare, duktiga bilmekaniker, områdets mest lovande hårfrisörska och människor som folk är mest. Alla vi, som kommer från områden som Rågsved och som hamnat i utsatthet och utanförskap, har på ett eller annat sätt skador. Vi insåg också att något måste göras för de överlevande och för att deras barn och barnbarn skulle kunna bryta cirkeln av utsatthet och utanförskap. Föreningen bildades 2007 och har nu byggt upp en plattform, både verksamhetsmässigt och ekonomiskt, som utvecklas och fördjupas.

Från att ha haft uppdrag i närområdet kring Rågsved, Högdalen, Hagsätra och Bandhagen har verksamheten utvecklats, fördjupats och utvidgats. Nu är arbetsområdet hela Storstockholm med deltagare i guideprogrammet från alla stadsdelar och närkommuner till Stockholms stad.

Styrelsen är aktiv och möts mer än en gång i månaden, samtidigt hålls guidemöten varje vecka. Verksamheten har tre byggstenar – guidning, återförening och kunskapsförmedling.

53

Guidning Guidning innebär att vi stöder deltagare, steg för steg, från hemlöshet eller annan social utsatthet till behandling, stödboende/eget boende, till andra stödinsatser som utbildning, jobb liksom skuldsanering och social integrering. I allt detta ingår en mängd olika insatser hos ansvariga myndigheter som socialtjänsten, hälsovården (inklusive tandvård) och psykiatrin, Arbetsförmedlingen, Bostadsförmedlingen, Skatteverket, Kronofogden och Kriminalvården. I guidningarna ingår också att förebygga eller avstyra vräkningar, besök hos deltagare på sjukhus, inom psykiatrin eller på institution eller i fängelse.

En viktig del av guidningarna är att vara behjälplig med att fylla i blanketter, se till att dokumentation och intyg kommer i ordning liksom att se till att de deltagare som hamnat i Obefintlighetsregistret blir återinskrivna i Skatteverkets register. Guidningen kan också innehålla praktisk hjälp att betala räkningar, bankbesök, flytthjälp och stöd med transporter.

Sedan starten 2007 har Musketörerna guidat fler än 500 personer. Under 2014 var det 79 personer (38 kvinnor och 41 män). Genomsnittsåldern på deltagarna är 45 år och de kommer från alla 14 stadsdelar i Stockholms stad liksom från 13 kommuner i Stockholms län.

Musketörerna har genomfört 5 981 guideinsatser, antingen personligen (3 840 guidningar) eller via telefon (2 141 samtal), under 2014. Den innebär ett medeltal av 16 insatser om dagen alla dagar under året. Huvuddelen har varit guidningar till socialtjänsten, hälsovården och psykiatrin, Arbetsförmedlingen, Bostadsförmedlingen, Skatteverket, Kronofogden och Kri54

minalvården liksom till andra ansvariga myndigheter, institutioner och organisationer. Vid många av guidningarna har Musketörerna också bidragit med transport.

En deltagare kan ha behov av många guideinsatser. Det finns exempel på deltagare som har haft ett 50-tal guidningar med totalt över hundra insatser. Andra deltagare kan enbart behöva någon enstaka guidning med ett mindre antal insatser.

Musketörerna för loggbok över våra insatser. Det ger stöd i själva guidningen och ger dessutom övergripande en tydlig bild av situationen för våra deltagare. Här följer några exempel från insatser 2014: Man 54 år. Två barn. Bostadslös. Alkoholproblematik.

Körde deltagaren till Pelarbacken. Akut till Maria Pool för avgiftning. Besökte honom. Deltagaren hämtades. Kontakt med socialtjänsten för uppföljning efter avgiftningen. Ansökan om att få boende på Krinolinen.

Tillfälligt boende i Skarpnäck. Slussades vidare och fått nytt boende. MR ordnade med flyttlasset. Är nu på rätt spår och sköter boendet bra. Oroad inför julen och alkoholsuget. Har blivit farfar och vill ta ansvar som sådan. Behandling påbörjad.

Kvinna 80 år. Har bostad men mycket ensam. Hon önskade att vi kom till henne och hjälpte till. Hon har starr och svårt att se. Vi ordnade därför så att hon kom till ögonläkare och fick behandling. Vi såg också att hon behövde tandvård. Nu är det också ordnat. Vi har fortsatt kontakt och hjälper till vid behov.

Man 23 år. Mamman kontaktade Musketörerna och var orolig eftersom sonen varken studerade, gick på yrkesutbildning eller arbetade. Vi kontaktade RCC, 55

Rågsveds Community Centre, som hänvisade oss till JobbTorget på Hornsgatan. Vi for tillsammans med den unge vuxne dit och han blev inskriven på en tre-veckors kurs om hur man skriver CV och hur man söker jobb.

Han blev därefter erbjuden en praktikplats på ett dataföretag på Söder. På kort tid kunde han med vårt stöd komma i sysselsättning!

Kvinna 49 år. Har bostad. Mår psykiskt och fysiskt dåligt. Beroendeproblematik med alkohol. Följer med till tandläkarmottagningen för genomgång och kostnadsförslag. Till vårdcentralen för utredning. Besök på kvällsmottagningen på Gullmarsplans vårdcentral.

Till Rågsveds vårdcentral för remiss. Lungröntgen vid Globen. Har fått in bättre rutiner. Antidepressiva mediciner hjälper till att dämpa ångest.

Kvinna, 30 och man, 32 år. Två barn (1 och 2 år gamla).

Förestående vräkning. Besök hos Kronofogden för att få ordning på skulder och reda ut varför höga avdrag görs på mannens lön. Ärendet reds ut. Besök hos Socialförvaltningen. En plan görs upp. Paret gör stora ansträngningar för att reda ut situationen. Bostaden räddas. I dag har båda arbete.

Man 25 år. Ensamstående. Arbetslös. Beroendeproblematik. Vräkt från sin bostad. Besök hos socialtjänsten för att ordna med försörjningsstöd. Kontakt med Gullmarsplans beroendemottagning. Samtal med Bostadsförmedlingen. Erhåller praktikplats. Tillfälligt boende. Problem med boendet. Nytt boende ordnas. Praktikplatsen förlängs.

Kvinna och man. Bodde i mögelskadad husvagn i ett träskområde i utkanten av Rågsved. Levt i utanförskap under lång tid och fanns inte längre i något regist56

er förutom i Obefintlighetsregistret. Det betyder att personen skrivs ut från Sveriges register och måste återinvandra för att återfå sin identitet. Kontakt med socialen, beroendemottagningen, kontakt med tandläkare och ordna så att posten kommer c/o till Musketörerna. Familjehem ordnades. Efter 25 möten med olika myndigheter och ett 70-tal samtal, många bakslag men med uthållighet, mod och kamp är de två nu i innanförskap.

En viktig uppgift för Musketörerna i Rågsved är att förebygga vräkningar. I det ingår skuldsanering, förhandling om hyresskulder, bostadssökande och ingripanden för att konkret avstyra vräkningar, som i fallet med Lars (läs mer på sid 42).

Musketörerna har också genom förhandlingar med förtursenheten på Stockholms stads Bostadsförmedling, och Ikano Bostad, fått tillgång till ett antal lägenheter som kan förmedlas till deltagare inom guideprogrammet. För närvarande har vi tillgång till fyra lägenheter. Under 2014 kunde vi ge tak över huvudet till 15 deltagare. Till stöd och hjälp har varje andrahandshyresgäst en boendestödjare utsedd av Musketörerna. Behovet av lägenheter är mycket större än vad Musketörerna kan bistå med.

Återförening Musketörerna i Rågsved förbereder och anordnar möten mellan föräldrar, barn och anhöriga. Återförening är en mycket komplicerad fråga och vi ser att det krävs mycket aktivitet för att återskapa vägar till relation och en eventuell återförening.

57

Många barn och föräldrar lever i ett ingenmansland.

Vi vet att barn är starka, uthålliga och att de kan utstå mycket. De kan finna sig till rätta mitt i kaos och överleva och utvecklas men vi får inte använda detta för undslippa ansvar. Musketörerna i Rågsved försöker finna broar till en återförening, på barnens villkor. Vissa har idag ingen önskan att återförenas och det måste respekteras. För de som vill, måste vi finna lösningar som är anpassade efter varje barns och deras familjs specifika situation. Ibland räcker det med en hälsning på ett vykort eller ett ”livsberättelse-samtal”. Om föräldern inte finns i livet har barnen genom Musketörerna i Rågsved kunnat komma i kontakt med människor som kände den döda. Genom att intervjua sin förälders vänner har de kunnat få svar på många frågor de grubblat över. Det är en svår process, men vi får inte ge upp. Barn och föräldrar i utsatta familjer har också rätt till sitt ursprung. ”Musketörernas barn berättar”, den bok Musketörerna gav ut 2009, handlar om den kamp, ofta i det tysta och ofta utan stöd från samhället, som barn till föräldrar/ vårdnadshavare med beroendeproblematik, hemlösa och människor i utanförskap fått genomgå. Samma kamp får deras föräldrar och nära anhöriga också genomleva. I boken berättar dessa barn, föräldrar och nära om hur det är att bli övergiven av både sina föräldrar/vårdnadshavare och av samhället, och om att sedan senare i livet bli någons barn igen.

De föräldrar som har varit frånvarande eller missbrukar döms ofta hårt av samhället. Men det är viktigt att komma ihåg att de föräldrar som ingår i återföreningsprojektet inte har haft samma förutsättningar som många andra att vara trygga, närvarande vuxna.

Social utsatthet, missbruk och utanförskap, men också 58

egna trauman från barndomen gav dem ett dåligt utgångsläge. För att fungera som föräldrar har dessa människor fått kämpa minst dubbelt så hårt som de som har fler av samhällets privilegier.

Här följer några exempel från Musketörernas återföreningsprojekt: Biggans pappa utnyttjade henne. Hon var tvungen att vara hans spion i relationen till sin mamma. Varje gång hon avslöjade något hennes mamma gjort fick hon en belöning. Hon utnyttjades sexuellt och fick lära sig att vara otroligt lyhörd inför vad män ville.

Hon var söt, snäll, tacksam, hjälpsam och svarade upp mot alla de önskningar hennes pappa och hans manliga vänner hade. Sedan kom drogerna in i hennes liv. Hennes själ dog innan hon hamnade på slänten i Rågsved. Slänten var bara en effekt av det. Biggan är Felicias mamma.

Kenth blev misshandlad av sin pappa. Pappan tog honom i benen när han var sju år och hängde honom utanför köksfönstret. De bodde på sjunde våningen i ett höghus i Rågsved. Han sa ”nu släpper jag ner dig så du dör”. Där dog Kenths själ. Att han sedan hamnade på slänten och började missbruka hänger samman med det han utsattes för av sin egen pappa. Den ett barn måste kunna lita på mer än någon annan människa. Kenth är Felicias pappa.

Anders fick springa omkring vind för våg. Hans mamma orkade inte med honom och hans pappa var ”frånvarande”. 12 år gammal blev han föremål för dåtidens barnavårdsnämnd. Han fick bo i olika fosterhem eller familjehem. Att han sedan hamnade på slänten var en konsekvens av detta. Anders är pappa till Jessica.

59

Mias pappa var alkoholist. Han slog mamman framför de fem barnen. Den mamma som de älskade mest av alla.

Mia fick medlarrollen och var den i syskonskaran som tog på sig uppdraget att läsa av sin pappas humör och behov. I vissa fall kunde hon förhindra att hennes älskade mamma fick stryk. Mia är mamma till två barn.

Kunskapsförmedling Musketörerna i Rågsved kämpar också för att fler ska få information och utbildning om konsekvenserna av utanförskap. Det sker genom arbetsseminarium, metodmaterial och grundutbildning i Musketörernas metod.

Vi deltar också i konferenser, möten och håller föredrag. Vi samarbetar med till exempel universitet, kyrkan och Socialdepartementet för att föra diskussion utifrån utanförskap och vägar tillbaka.

Det är just samarbetena som gör Musketörernas arbete framgångsrikt. Vi samarbetar med aktörer i alla sektorer, till exempel Bryggan/Convictus i Högdalen, Vantörs församling, socialtjänsten, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, JobbTorg, Stockholms Bostadsförmedling, lokala skuldsanerare, ABF, Nya Rågsveds Folkets Hus, Ikano, Familjebostäder, polisen, RCC (Rågsveds Community Centre), Stockholms Stadsmission och Rysseviken AB. Ett mycket nära samarbete har Musketörerna med vår systerorganisation Musketörerna i Sollentuna, som bygger på samma principer och värderingar.

Musketörerna tar också emot studiebesök från grupper i Stockholm, men också från andra delar av landet. Under flera år har Musketörerna tagit emot deltagare som genomgår de Internationella Tränings-Program (ITP) som SIPU International anordnar och som finansieras 60

av SIDA. Deltagarna har kommit från Afrika, Asien och Latinamerika. Andra besökare har kommit från USA, Australien och Baltikum.

Musketörerna är också engagerade i kulturella arrangemang. Det händer ofta att någon eller några medlemmar spelar i samband med föreningens framträdanden hos föreningar och organisationer. Då Musketörerna fyllde fem år anordnades en stor seminarie- och musikdag i Rågsved som kallades ”25 augusti”. Viktiga ämnen som beroendeproblematik, vad som händer i samhället och vad som bör göras, diskuterades under hela dagen. Kvällen avslutades med spelningar av delar av Ebba Grön, Tant Strul och många andra. Inför valet 2014, den 11 september, hölls en musikkväll på Nya Rågsveds Folkets Hus kallad ”Musik just innan valet”, där Stefan Sundström och andra artister från hela Stockholm deltog. Andra exempel är att vi medverkade i Swedish Gospel Choir Festival 2014, att vi agerade statister i långfilmen Tjuvheder och att vi varit festivalarrangörer tillsammans med Kafé 44 på musikoch poesikvällar.

Musketörernas arbetssätt Musketörernas huvuduppgift är att guida deltagare från utanförskap till innanförskap. Eller att förhindra att en person hamnar i utanförskap. Musketörerna guidar så att deltagaren får ta del av både offentliga och privata verksamheter som gagnar deltagaren. Vi bedriver inte verksamhet i konkurrens med andra, utan lotsar så att deltagare får del av de verksamheter som redan finns.

61

Guidningen inleds med en kartläggning som mynnar ut i en handlingsplan. Guiderna, som alltid är två, går tillsammans med deltagaren genom vilket stöd som behövs, vilka kontakter som ska tas och hur guidningen ska läggas upp. För en del kan listan bli lång, för andra är det bara en eller några punkter som ska åtgärdas.

Efter kartläggningen och handlingsplanen följer följande fyra delar: Del I: Hälso-sjukvård och rehabilitering Vi går igenom hälsosituationen och ser till att deltagaren får sin rätt tillgodosedd till fysisk- och psykisk vård, tandvård och/eller avgiftning och om deltagaren har behov av behandling för beroendeproblematik och/eller rehabilitering.

Del II: Försörjningsstöd och arbete Vi tillser att deltagaren får sin rätt tillgodosedd vad gäller utbildning, praktik, arbete och/eller försörjningsstöd eller sjukersättning.

Del III: Bostad och skuldsanering En viktig uppgift för Musketörernas guider är att se till att deltagaren får ett boende genom försöks- och träningslägenheter eller egen lägenhet. Vi guidar också till samtal med Kronofogden och inkassoföretag för att finna lösningar på de ofta stora skulder deltagaren har. Vi stöder också deltagaren i samarbetet med socialtjänstens skuldsanerare och för att en skuldsaneringsplan ska upprättas och godkännas.

62

Del IV: Social integration Vi anser att en viktig del, som komplement till och förstärkning av del I till III ovan, är social integrering. Därför guidar vi till meningsfulla aktiviteter som anordnas av andra föreningar, kyrkor och samfund och organisationer för att öppna för engagemang i politiska, sociala, andliga och kulturella sammanhang.

Anhörig får också stöd Det är inte bara så att många av de som är engagerade i Musketörernas arbete är anhöriga till människor som hamnat i beroendeproblematik och/eller utanförskap.

Många har medberoendeproblematik och ett engagemang i Musketörerna ger möjlighet att konstruktivt arbeta med detta både för egen del och för andras. Är man anhörig till en människa med beroendeproblematik vet man hur oerhört svårt det är och hur tungt det kan vara. Därför stöder Musketörerna anhöriga till deltagare i guideprogrammet. Vi håller kontakten, träffar de som så önskar, tar emot samtal, ger råd och stöd utifrån våra egna erfarenheter och kunskaper. Vi bjuder in till stormöten och föredrag. Vi stöttar de anhöriga när det är svårt och försöker ge perspektiv på den tunga vägen tillbaka och hur svår kampen är för att kunna komma tillbaka in i samhället för den som hamnat utanför.

Dagliga verksamheten Musketörerna i Rågsved har nästan 500 medlemmar och sex anställda med lönebidrag, samt två anställda 63

med OSA-bidrag. De anställda har huvudansvaret för guidningarna.

Musketörerna har också en lokal i Rågsved, 71:an, som har öppet varje vardag, samt någon helg i månaden då det är viktiga sporthändelser eller andra TV-evenemang. Lokalen har också öppet under alla juldagar och Musketörerna har aktiviteter på alla viktiga helger.

Verksamheten i 71:an drivs till stor del av frivilliga och volontärer. Under 2014 hade 71:an fler än 4 000 besök.

Privata insatser i välfärdens hål Musketörernas verksamhet visar tydligt att det finns glapp i välfärden och att det i dagsläget krävs ideella insatser – som dem av Musketörerna – för att hjälpa människor tillbaka från utanförskap, tillbaka till medborgarskap.

För att möjliggöra dessa ideella insatser är privata insatser en förutsättning. Finansiering av verksamheten är en pågående utmaning, för Musketörerna liksom för alla liknande verksamheter.

Frivilliga insatser från medlemmar och styrelse är en viktig del för att verksamheten ska fungera. Under 2014 uppskattar vi det antal timmar som medlemmar lagt ner i frivilligt arbete till 8 500 timmar. Med ett lågt timarvode på 130 kronor skulle det innebära ett stöd värt 1 105 000 kronor.

Det är också av största vikt att använda resurserna till verksamheten, ingenting annat. Av Musketörernas i Rågsved kostnader går endast 4,2 procent till admini64

stration. Huvuddelen av den kostnaden är redovisningstjänster och extern revision (något som flera stiftelser/fonder ställer som krav för att ge bidrag) samt till kontorsmaterial, telefoni (som inte är guidning), företagsförsäkring, porto och bankkostnader.

Musketörerna får stöd av stiftelser och fonder Förutom det frivilliga engagemanget behövs också resurser för att kunna genomföra guidningar och bedriva verksamheten. Arbetet möjliggörs med stöd från och samarbete med en rad stiftelser, fonder, myndigheter, organisationer, föreningar, företag och enskilda personer. Under flera år är det några stiftelser och fonder som har givit generöst bidrag till Musketörernas verksamhet, och inte bara ekonomiskt.

Genom ledamöters personliga engagemang och stöd har de också gett Musketörerna råg i ryggen, kraft och styrka att gå vidare. Dessa är: Stiftelsen Bertil Strömberg, Stiftelsen Oscar Hirsch Minne, O A Söderbergs stiftelse, Stiftelsen Gustaf Vasagården, Åhléns-stiftelsen och Stenbecks stiftelse.

Musketörerna erhåller årligen ett föreningsbidrag från stadsdelsförvaltningen i Enskede-Årsta-Vantör och från halvårsskiftet 2015 också ett projektbidrag från Stockholms stads socialnämnd.

Livsberättelsen – första steget för ökad förståelse De som överlever Rågsved har skakande historier att berätta. Att de hamnade på slänten i Rågsved inrökta i hasch och indränkta i öl beror på deras sociala utsatthet och hålen i samhällets skyddsnät. Det börj65

ar egentligen långt innan drogerna. Vad händer med ett barn som utsätts för dödshot och som lever i ett gränsland där hot, slag och förnedring är vardag?

Frågan är: Vad kan man begära av utsatta barn? Det bakomliggande problemet var inte i första hand drogerna utan den behandling barnen och de unga utsattes för och som ingen såg, ville se eller brydde sig om.

Drogerna var sättet att fly från en verklighet som var så lynnig och helvetisk att enda sättet var att dö från sig själv för att stå ut och överleva.

Inte någon som erfarit detta är utan skador. Överlevt, ja, men med djupa sår som inte läker. Unga människors själar dog på grund av misshandel, vanvård, hot och övergrepp.

Livsberättelserna som vi delar i kommande kapitel handlar om hela resan, ner på botten – och sakta tillbaka igen, tack vare den guidning och gemenskap som Musketörerna i Rågsved skapar för sig själva och varandra. Bara en förståelse för livet i utsatthet och utanförskap synliggör de struktur och systematiska problemfel som vi behöver åtgärda för att skapa ett samhälle där alla får möjlighet att vara hela medborgare.

66

Ur Rågsvedsskogen, till livet Åke Sjönnebring

Ingen kan tro när de ser Musketörernas verksamhetsledare Åke Sjönnebring, att han har gått på amfetamin i 47 år av sitt liv. Men bara åtta år tidigare bodde han ensam och avmagrad i skogen, utan tänder, utan kontakt med samhället, i en egenhändigt byggd koja.

25 år bodde han där i skogen, i bilar, i trappuppgångar och talade helst inte med någon i onödan.

Idag lever han i en egen lägenhet, drogfri, skuldsanerad, med nya tänder, kontakt med sin dotter och sina barnbarn, fri från hepatit C och med återfått körkort. I sin roll som verksamhetschef på Musketörerna arbetsleder han personal. Och han har till och med hållit tal inför 2 000 personer i Kungsträdgården.

Dörren till Musketörernas caféverksamhet i Rågsved plingar till när verksamhetschefen Åke Sjönnebring trycker upp den med ryggen. I famnen håller han en stor kartong fylld med inplastade mackor.

– Varsågoda! Sponsrade mackor inifrån stan! Jag har precis varit och hämtat dem, säger han glatt och ställer ner dem på ett bord för alla besökare att ta för sig.

Få kan ana att den här sportiga 62-åringen i jeans och huvtröja precis tagit sig tillbaka till samhället. Vid porten bredvid, i Musketörernas kansli, har Åke sitt skrivbord. Det är fyllt av foton. Ett foto av de två små barnbarnen. Ett foto av honom själv på 60-årsdagen, glad med en festlig hatt och folk runt omkring sig. Han ger intryck att vara som vilken gladlynt, fotbollsspelande morfar som helst.

Men Åke har också ett annat foto av sig själv, från en annan tid, men ändå inte så länge sedan: det är 68

en avmagrad, tandlös man som stirrar in i kameran med tom blick. Då hade Åke levt 25 år som hemlös, mestadels i skogen. En kompis har ramat in bilden av den dåtida Åke med en bild av hans koja i en skogsdunge, tillsammans med orden: ”Värdigt liv?”

Barndomen i Rågsved Resan till botten och tillbaka igen har varit lång och krokig. Åke föds 1953 som mellanbarn av tre bröder.

Han växer upp i 50- och 60-talets Rågsved. Bakom en yta av välmående, nystartat förortsliv lurar fattigdom och tristess. Barndomen är inte uppseendeväckande tragisk eller olycksdrabbad för Åke, men torftig och till viss del bråkig. Han blir snabbt ett nyckelbarn: föräldrarna jobbar och han får en egen nyckel hem.

Att Åke har lågt eller noll intresse för skolan blir snart tydligt. När han är där spelar han pajas, men för det mest skolkar han. Åke kommer i kontakt med en blomsterförening, en affärsverksamhet vid Hötorget, som säljer blommor. Åke börjar ta tunnelbanan in till Hötorgsgaraget. Där samlas varje morgon blomförsäljare, chaufförer och småpojkar och får olika distrikt utdelade till sig. Åke och andra smågrabbar är ”springare”: de springer med blommor i trapphusen. Springarna får fem kronor turen, och varje tur vara tre timmar. Åke tjänar alltså 15 kronor på en heldag. Åke tycker det är så mycket häftigare att tjäna egna pengar än att gå till plugget. Och han är inte ensam att tycka det. Ett jättegäng ifrån Rågsved skolkar regelbundet och åker in på morgonen in till Hötorget i stället.

69

Det är tidigt 60-tal och Åke har redan fått stämpeln ”vanartig”. Han hamnar i OBS-klass som varar fem timmar om dagen på kvällstid, hemma hos läraren. Läraren hämtar honom i lägenheten och går med Åke i handen genom bostadsområdet ner till skolan. Men så fort läraren släpper Åkes hand försvinner han därifrån igen.

Gubbarna, som pojkarna säljer blommor åt, köper ut brännvin och bjuder på grogg. Åke är liten, svag och plågsamt blyg, men när han dricker blir han en kul kille. Han testar på hasch också. När Åke är 12 år tar han amfetamin för första gången. För Åke är det en underbar upplevelse. ”Vad har jag hållit på med hela mitt liv? Det är ju så här jag ska må!” tänker han. Han tar det i tablettform några gånger, men sedan börjar han med sprutor. Fortfarande är han bara 12 år.

Så skiljer sig Åkes föräldrar. Ibland kommer Åke hem full och hans mamma hittar hasch på hans rum. Dessutom är han inte alls i skolan längre. Han klassas som ett ”problembarn” och blir omhändertagen som 12-åring.

Till skillnad från många av sina likar har Åke inte vuxit upp i en familj med beroendeproblematik, men han har haft det rörigt och bråkigt både hemma och i skolan. Det blir ett lyft att komma bort.

Han hamnar på ett skolhem och trivs bra där. Han får uppmärksamhet, och han får rutiner. Och han får spela pingis och idrotta mycket på skoltid. Åke älskar att idrotta. Det är det enda ämnet har alltid har varit duktig i. Han fortsätter med det som vuxen, även under efter att han har fått beroendeproblematik. Långt upp i åldern spelar han fotboll i Rågsveds eget lag RAF, Rågsvedsalliansens förening. Han är en aktiv slalomåkare. Överallt reser han för att åka slalom: både i svenska fjällen och Alperna. Han tar turer till Kitzbühel eller Verbier bara för att åka skidor helt ensam.

70

Ung vuxen i Rågsved I sena tonåren träffar Åke en tjej och börjar hänga uppe på slänten i Rågsved, det ställe där ”alla” hänger. Det är en känd central plats i Rågsvedsmiljön där det fanns gott om droger. 1974 får han jobb på SJ. Två år senare, 1976 får han en dotter.

Förhållande tar slut, men länge är Åke helgpappa åt sin dotter Susanne. De dagar han har Susanne är han noga med att aldrig ta några droger. Hon blir som ett Antabus. En tid senare träffar Åke en ny kvinna och får en son med henne. Åke sköter jobbet på SJ som han ska, men får aldrig ut en full månadslön, på grund av sin beroendeproblematik. Antingen är han borta från jobbet på måndag eller på fredag. Snart kommer han separera igen. Drogerna är alltid närvarande. Åkes sista jobb på SJ är att sitta i en lyftkran och flytta containrar från tåg till bilar och vice versa.

Han är duktig på sitt jobb och får erbjudande om att hålla internutbildningar i det, ett erbjudande han avböjer av ren blyghet. Han har alltid hatat att prata inför människor.

I samband med att han får gå ett 12-stegsprogram mot alkoholproblem via jobbet, försäger sig Åke att han även är beroende av amfetamin. Eftersom han lyfter containrar över människors huvuden varje dag förstår han att hans dagar som anställd är räknade. Han väntar på att få sparken. Åke inser att det inte går att knarka och jobba helhjärtat samtidigt. Han som hittills hållit sig på banan: balanserat jobb, barn, idrott och knarkande, inser att han måste välja väg.

Därför säger han upp sig själv.

71

Livet i skogen Åke har redan förlorat familjen, dragit på sig skulder och förlorat sin lägenhet. Så börjar 25 år av också fysiskt utanförskap: i skogen, i bilar, kojor, tält och husvagn, på inte mindre än 17 olika platser i skogarna runt Rågsved.

Mataffärernas containrar blir hans dagliga skafferi. Där inne hittar han alltid ätbara varor: frukt, mejerivaror, bröd. På bensinmacken Statoil i Rågsved går han för att hämta vatten, då brukar han få med sig gårdagens färdiga mackor som blivit över. Åke lär sig snabbt att överleva i skogen. Han förser sig själv med det han behöver: en varm sovsäck, och så frigolitskivor eller granris som liggunderlag.

Han bor ute på vintrarna med. Då skaffar han varmare kläder och eldar bara på lite mera. Visst är det kallt, men Åke är anpassningsbar. Åke har rutin på sina dygn, men det är en annorlunda dygnsrytm än den gängse samhällsnormen. Han lever och arbetar mest på nätterna. Det är då han är ute och stjäl kablar med koppar i, eller pallar, och fixar sitt amfetamin.

Amfetaminet tar Åke regelbundet, nästan som medicin.

Annars tar han sig inte upp. Han slipper bakfyllor för han tänder aldrig av. Amfetaminet sägs göra det svårt att äta och sova, men några sådana problem upplever aldrig Åke. Han gått på det för länge.

Det är kopparn som finns i kablarna som ger pengar. Åke åker ut klockan nio på kvällen och kommer inte hem förrän på morgonen. Det är på mornarna, när han kommer hem som han kan sova, när han har fått sålt det som han stulit.

Ibland kan han sälja en pall, så kallade Europallar 72

som affärerna får sina matvaror på. De har standardiserade mått och är likadan i hela världen. Pallarna är välanvända och fungerar överallt. Därför ger folk bra med pengar för dem. Pall-haket är en plats där man kan sälja pallar. Där får han 800-900 kronor.

Sedan åker han till skroten som öppnar klockan sju.

Då har han skalat kabel eller bränt kabel hela natten.

Där får han ytterligare någon tusenlapp. Det sista han gör är att åka och köpa tjack. Sedan är arbetsdagen över: nu har han allt. Nu kan han lägga sig och sova ett par timmar, och bara vara.

Han klarar sig bra. Varje natt drar Åke in ungefär 1 500 -2 000 på koppar och annat. Knarket går på ungefär 800 kronor. Resten har han till cigaretter och bensin, men för det mesta slangar han bensin från andra bilar.

Andra inkomstkällor är att sälja knark och att köra runt folk, knarklangarna, ”de högre gubbarna”. Åke är en av få som fortfarande har körkort så han får skjutsa ortens knarkkungar. Att åka och hämta knark är ett jobb. Hämtar Åke ett kilo får han ett hekto själv som betalning. Det klarar han sig länge på. Åke njuter av friheten och tycker för det mesta att han har det bra. Han får inga bidrag från staten utan försörjer sig själv med småbrott. Han håller ordning och reda runt omkring sig, och är noga med sin renlighet. Det kan tyckas en svår ekvation att bo och sova i en skog och samtidigt vara ren och fräsch, men Åke har sina ställen, sina ”vattenhål” som han kallar dem, dit han kan gå och tvätta sig och kanske äta. Han ser alltid till att få sig en dusch varje dag. Åke lever i sin bil, i olika typer av tält och kojor, men bäst trivs han i ett gemensamt husvagnsläger som bildas tillfälligt, på en plats som idag är tom och 73

öppen grusplan. Det är kommunen som sätter upp den, för ovanlighetens skull, legala anläggningen, komplett med toalettbås och containrar för skräp. De boende är många; 15 husvagnar som mest, både par och ensamstående, men aldrig barn. Om det är par som bor i husvagnarna, så var ofta killarna ute och tjejerna hemma.

Ingen bryr sig så mycket om att slänga sopor just i containrarna, så det blir snabbt skräpigt. Skrotbilar står avställda, kabelskrot ligger slängt. Det är ett livat ställe, alltid fullt av folk, men med en familjär känsla. Alla sköter sitt.

Hit återvänder Åke till sin husvagn när han har varit ute på nätterna, för att skala sin kabel eller rensa sina pallar.

En dag är det en av husvagn som börjar brinna. Stora lågor slår upp ur den. En kvinna, vars pojkvän sitter inne för tillfället, befinner sig inne husvagnen med sina katter. Åke fattar mod och dyker in. Han får ut kvinnan och en av katterna i sista stund. Det är så nära att hon blir innebränd. Katten har blivit brännskadad i ansiktet och springer till skogs. Den kommer inte tillbaka förrän efter en vecka. Åke skakas svårt av händelsen.

Men så är det i lägret: ingen har någon dyr husvagn med gasol. För att hålla värmen så eldar alla med koncentrerad spolarvätska i burkar. Lågorna slår upp högt. Det är riskabelt, men det blir garanterat varmt.

Åkes sista koja Åke äger inte mycket. En ryggsäck med sina tillhörigheter, en kniv, en yxa, lite andra verktyg. Det mesta har han i bilen. Den är fullsmockad med grejer.

Polisen brukar stanna och leta igenom Åkes bil, men 74

till slut orkar de inte. Det är inte värt tiden som det tar att gå igenom allt skrot och dessutom skriva rapport på det.

Till slut ska ändå kommunens husvagnsläger rensas undan. Det var blivit för stökigt, alla husvagnarna måste bort. Åke kommer nu att bygga bo i ensamhet, upp på en höjd, med fin utsikt, kvällssol och lite insyn.

Det blir hans sista koja och det blir hans favorit.

Kojan bygger Åke av plank inkilad mellan två björkstammar och där inne har han sin säng och en kamin.

Några låga platta stenar ligger i en halvcirkel en bit framför ingången. Intill dem växer mörklila violer.

Framför stenarna har Åke sin eldstad. Han uppskattar frihetskänslan i att vakna, gå ut och ta en cigg på sin lilla skogstomt, och titta på en hög med kabel som han snart ska sätta sig och skala och veta att det blir pengar fram på dagen. Eller om han redan har skalat det på natten och är på väg att åka till skroten nu, bara inte snuten stoppar honom.

Men Åke har hunnit bli 55 år och livet är en jakt på knark. Det finns alltid en viss misstanke om att nästa person kan ge en dolk i ryggen. Det är ett otryggt jagande. Om kvällarna gör Åke upp eld enkelt med björknäver, det brinner bäst. Kvällssolen ligger rakt på. Han har ingen dörr att låsa om sig, men här får han i alla fall vara i fred.

En dag, när Åke har bott i kojan i ungefär ett år, händer något oväntat. Året är 2007. Åkes gamla polare Gösta Varodell, även kallad Gösen, söker upp Åke i hans koja i skogen. Med sig har han Michaela Sjögren. De berättar att de tänker starta upp en förening som hjälper folk i utanförskap. Sådana som han. Åke, som börjar bli ganska trött av det slitiga livet i skogen, ser en 75

chans att ta sig loss. Trots att han har beroendeproblematik börjar han gå på Musketörernas möten. Allting är så nytt, föreningsbygget sker från scratch.

– Hur vill du att en sån här förening skulle vara? frågar de Åke. ”Wow, va fan, de frågar mig?!” tänker Åke upprymt.

Det har inte hänt förut.

Men de vill veta hur han vill ha det och vad han tycker. Det är en ny, märklig, men härlig upplevelse.

När Musketörerna vill kartlägga hemlösheten i Rågsved tvekar inte Åke en sekund. Han och en kompis tar på sig uppdraget och går runt med enkäter till alla hemlösa de kan komma på: i trappuppgångar, parkbänkar, bilar, under buskar och i garage. De kommer tillbaka med en skrynklig bunt enkäter, som fungerar som perfekt underlag för kartläggningen.

Vägen tillbaka Sedan börjar vägen tillbaka för Åke att steg för steg bli en medborgare igen. Åke åker fast och sitter första gången i fängelse som 55-åring, men då har han redan fått kontakt med Musketörerna. De besöker honom i fängelset med en handlingsplan. Efter fängelsestraffet är Åke bostadslös, arbetslös och tandlös.

Det blir en sann glädje och lycka för Åke när han får sina löständer: en rad nya plasttänder. Han jublar, skuttar och dansar hela vägen från tandläkaren. Men vad ännu bättre är: hans dotter Susanne återknyter kontakten med honom. Hon kommer och besöker honom redan i fängelset. Trots att han inte sett henne på nästan två decennier känner han igen henne direkt.

När besökstiden är slut och Åke måste gå, gråter de bägge två.

76

Musketörerna guidar Åke tillbaka och hjälper honom att fixa en lägenhet och ett jobb. Åke har skulder på en halv miljon. När han ska skaffa bankkonto för att få in sin nya lön på, blinkar det varningslampor på varenda bank. Musketörerna hjälper honom med en skuldsanering, och sedan december 2014 är han skuldfri.

Musketörerna hjälper honom också att ansöka om nytt körkort, vilket inte är helt lätt om man är ex-narkoman med ett polisregister med 42 punkter. Dokument och pappersbevis på sin drogfrihet duger inte, två gånger per år i tre års tid måste Åke skicka urinprover.

Varje provperiod kostar 5 500 kronor. I början betalar Åke ur egen ficka, men sedan står Musketörerna för det. Sammantaget urinerar Åke för 33 000 kronor för att återfå sitt körkort. Och fortfarande har han vissa restriktioner på körkortet. Den stämpeln kommer han aldrig att få bort. Han har fortfarande myndigheternas ögon på sig, det vet han.

Nu är Åke på banan igen. Men det har tagit honom sju år. I januari 2015 blev han också klar med sin behandling från hepatit C. Medicinen fick han för att han varit drogfri så länge, annars kostar den 1,2 miljoner.

– Du är konstig du!, säger många när de träffar Åke.

Ingen kan tro att han har drogat så länge. Åke är glad och tacksam att han inte farit mer illa av sin beroendeproblematik. Om det inte hade varit för Musketörerna kanske Åke hade varit ännu en postit-lapp som påminner om de stupade kamrater, som Musketörerna kallar dem. Det är över 70 stycken som har gått bort. I bästa fall hade han bara varit kvar i sin nattliga jakt efter knark.

Förr skulle Åke aldrig ta onödig kontakt med människor, men idag arbetsleder han flera personer i sin roll som verksamhetschef för Musketörerna. Det är en 77

titel han själv skrattar generat åt. Han ser sig inte som ”chef”, men en omtyckt stöttepelare för verksamheten är han utan tvekan.

En del av hans jobb är att guida andra tillbaka in i samhället. Det kan vara att skapa en kontakt med socialtjänsten, sätta sig in i personens problem och önskemål och sedan följa med på mötet. Åke vet själv av erfarenhet hur obekväm man är med alla typer av myndigheter efter att ha levt ute med beroendeproblematik.

Det är viktigt att få hjälp med att fram det man vill ha sagt. När Åke föreläser med Musketörerna idag säger han ofta att det är för många hinder när man ska ta sig tillbaka in i samhället.

– Man kan rasa från ett behagligt liv och rakt ner i skiten, utan att nån enda bryr sig ens en gång eller försöker fångar upp en. Men sedan när man ska ta sig tillbaka är det spärrar överallt, säger Åke idag.

Han, som aldrig tyckte om att prata i sällskap om han inte var påverkad, har nu stått och pratat framför 2 000 personer i Kungsträdgården och i Philadelphiakyrkan, när det var fullsmockat med folk, och berättat sin livshistoria och om Musketörerna.

– Efteråt var det värsta skjutsen, värsta kicken.

Det var ju bättre än allt knark som jag har tagit!, berättar Åke.

Han är tacksam över stödet han har fått av Musketörerna och den tillit han har mötts av från Michaela framför allt, och hennes man Björn. Den har fått honom att känna att ingenting är omöjligt.

– Jag är jättetacksam mot Michaela för hon har gett mig tillit, en tro på människor och en tro på mig själv, framför allt. Att få folk att växa – det är hela grejen!

78

Ljuset i Åkes liv är hans två barnbarn; tvillingar, en tjej och en kille på 4 år. Han träffar dem så ofta han bara kan. Helst skulle han vilja vara där varenda dag, men förstår att de måste få ha sina egna liv också. Han spelar fotboll med dem, eller bara är där.

– Moffa! Moffa! ropar barnen till sin morfar.

Det gör Åke helt tårögd. Och han kan se på sin dotter Susanne att det är så betydelsefullt för henne att han är tillbaka i hennes liv. När han åker därifrån är han oftast helt slut av den intensiva lyckan. Åke har inte lyckats etablera någon kontakt med sin son. Åke drog när sonen var tre år, och han var inte alltid så snäll mot mamman. Han har ringt och skrivit ett brev, men han är också medveten om sin del i det hela. Sonen har sagt sitt och Åke har accepterat det.

Men visst hoppas han fortfarande.

Ibland känner sig Åke tjatig som upprepar sin förunderliga livshistoria om och om igen i olika sammanhang. Men han resonerar så att om han kan få en enda människa att ta sig ur sin beroendeproblematik – om han kan få någon att förstå att det är värt att göra det för att man mår bra av det – då är det värt det.

– Nu bor jag i en tvåa i Rågsved. Och försöker vara en medborgare, en bra medborgare. Jag var där och städade när vi hade städdag på gården. Jag sitter med i ett råd som ska utforma hur nästa gård ska se ut. Det har tagit mig sju år. Nu är jag en medborgare.

79

80

HJäRTAT OCH DJUREN Pia Östensson

Natten till den 8 augusti 2008 står Pia ensam, påtänd i regnet och ropar efter sin bortsprungna katt. Det är bara några veckor efter att hennes livs kärlek Sören gått bort, och hon kommer att missa mötet med sin hjärtspecialist på morgonen. Där, mitt i ösregnet, når hon sin botten.

– Vad fan håller du på med, Pia? Det här är inte värdigt!, säger hon till sig själv.

Och hon tar ett beslut: hon ska sluta knarka. Efter 30 år med aktiv beroendeproblematik. Det är ett löfte som hon hållit sedan dess.

Pia föds 1966 i Norrköping. Hon växer upp med – eller snarare bredvid – sin alkoholiserade mamma, som redan från början av Pias liv är tydlig med att hon inte är önskvärd. Hennes pappa finns inte med i bilden alls.

Mamman favoriserar den två år äldre halvsystern. Hon utesluter och ignorerar Pia systematiskt. Pia lär sig snart vardagsrutinerna: när mamman kommer hem från jobbet på kvällen öppnar hon ett par öl. Vid halv åtta sveper hon en Irish Coffee, sedan ger hon sig på Pia med fysisk misshandel och psykisk terror. ”Hoppas jag ramlar och slår mig riktigt illa så jag får åka till sjukhus, så det blir slut på det här!” önskar Pia för sig själv varje gång det händer.

Pia ser upp till sin storasyster enormt, och försöker göra allt för att likna henne och få hennes bekräftelse. Hon städar, diskar all disk och låter storasystern ta åt sig äran för det. Hon passar på att klä sig i storasysterns kläder när hon blir ensam hemma.

En dag efter skolan kommer Pias syster hem och säger: 82

– Nu ska vi röka brass, lillsyrran!

– Jaha, säger Pia undrande.

Systern slänger upp en stor haschbit på skärbrädan.

Sedan röker de. Pia mår väldigt illa. Hon måste gå och hålla sig i väggarna resten av kvällen. Trots den obehagliga upplevelsen blir det startskottet för Pias beroendeproblematik.

Pia börjar hänga i gäng och sniffa på kvällarna, men hon är alltid noga att komma hem i tid för att inte mamman ska upptäcka något. När mamman öppnar dörren, hemkommen från syjuntan, ligger Pia redan i sängen och låtsassover med snurrande huvud.

Men en gång blir det för mycket och socialen hittar Pia nedsniffad i en dunge. Hon skickas till fosterhem i Motala. Fostermamman är en tryggare famn än Pias egen mamma, men Pia har redan slagit in på en bana som är svår att vika av från. Hennes beroendeproblematik eskalerar. Hon börjar sälja hasch på skolgården, umgås flitigt i ”fel kretsar” och snart ska hon hitta fram till sin huvuddrog: amfetaminet.

Pia har blivit 15 år och några killar från Mjölby vill ha narkotika.

– Jag kan hämta åt er, erbjuder sig Pia. Hon åker från Motala till Norrköping och fixar amfetamin åt killarna. Det är första gången hon säljer amfetamin. Det är också första gången hon tar det själv. Hon har sett många gånger hur andra gjort, så efter försäljningen sätter hon sig ner och sticker sig i armen. Känslan hon upplever liknar inget annat: Pia mår underbart! Hon upplever det som att hon har hittat hem. ”Det här är min grej”, tänker Pia i ruset och blir från den stunden besatt att alltid få känna så här.

83

Lifta med kniv Pia är en tjej som ser efter sig själv, och är stolt över det. Hon står på egna ben, reder sig själv och sätter gränser. Själv tror hon att hennes tidigare drag av högmod och falska stolthet har räddat henne ur många potentiellt farliga situationer. Kanske är det också en överlevnadsinstinkt att aldrig gå med på att göra något hon inte själv vill. I knarkarkretsar finns det gott om äldre män som gärna bjuder på knark i utbyte mot sexuella tjänster. Pia nappar aldrig om hon inte själv är intresserad.

Som ung är Pia ofta ute och liftar på vägarna. Alltid med en kniv på sig, men mest som en trygghet. En gång under Vätternrundan får hon lift med en långtradare mellan Motala och Vadstena. Men chauffören har baktankar. Han sträcker ut sin hand och börjar antasta henne. Men Pia reagerar blixtsnabbt.

– Stanna! Ut, jag ska ut nu! gastar hon.

Chauffören bromsar chockat och hon öppnar dörren och hoppar ut. Rakt ut. Det är högt, men Pia klarar fallet. Kniven har hon på sig, men den förblir oanvänd.

Under vansinnets kontroll Pia har fyllt 19 år och tillbaka i Norrköping efter tiden i fosterfamilj. Hennes mormor ordnar ett förstahands-kontrakt åt henne i centrala stan. Lägenheten är fräsch och fin och det är Pias allra första egna boende. Hon får jobba extra i mormor och morfars bageri. Många bra saker händer och livet börjar arta sig för Pia. Men så träffar hon en kille som visar sig vara allt annat bra för henne.

84

Det börjar oskyldigt med att hon blir attraherad och bjuder hem honom till sin nya lägenhet. Men det blir fel direkt. Han har en hund och Pia har två katter, och första varningssignalen för Pia blir att hennes katter aldrig få komma ner på golvet på grund av hans hund.

Mannen belägrar Pias liv bit för bit. Hon får inte komma och gå som hon vill. Hon får inte träffa sina vänner. Hon får inte ens gå upp ur sängen när hon vill. Och hon får stryk, massor av stryk. De värsta gångerna är när han väcker henne med sparkar och slag. På bara några månader har Pias liv förvandlats till ett levande helvete. Den psykiskt sjuka mannens vansinne har drivit henne mot gränsen till självmord.

Hon är beredd att ta livet av sig, bara för att få slut på det. ”Jag måste bort ifrån den här idioten”, tänker hon till slut till sig själv.

En dag när han ligger i badet passar hon på. Hon tar en katt under varje arm och smyger ut genom dörren.

Hon ger upp sin lägenhet, trots att den var helt ny, och springer därifrån.

Den natten gömmer hon sig i några vänners hus i Motala.

Hon är ensam och väntar på honom med en avsågad hagelbössa. Ifall han skulle dyka upp så kommer hon fyra av sitt gevär och sedan sitta av tiden i fängelse för mord. Det är det värt, det har hon bestämt.

På morgonen kommer vännerna hem igen. De ser Pias skor och katter, men inte henne. Till slut hittar de henne sovandes – under sängen.

Nästa steg för Pia blir att söka hjälpa för misshandlade kvinnor. Pia får ett hotellrum på polisstationen i Motala. När hon talar med sina vänner i huset får hon veta att mannen har varit där, hotat dem och vänt 85

upp och ner på stället. Han har hittat en tvättlina med Pias underkläder på och blivit ursinnig.

– Var är hon?! Ser jag henne ska jag köra över henne med bilen, hälsa henne det!, gormar han innan han ger sig iväg.

Pia blir livrädd när hon hör vad som har hänt och bestämmer sig för att hoppa på första bästa tåg upp till Stockholm.

Det är först i fullvuxen ålder som en vän ringer och berättar: – Nu är han död, Pia. – Äntligen, suckar hon lättat.

Pia, som många år senare fortfarande sover med dubbla lås på balkongdörren, kan pusta ut. Äntligen, efter ett liv med skräck för att bli uppsökt och dödad.

Hjärtklaffen av en gris Året är 1986 och Pia är 20 år. Hon kliver av tåget och börjar ett nytt tufft liv i hemlöshet i huvudstaden.

I 10 år bor hon i en bil, och tillfälligt i ett ockuperat hus i södra Stockholm. Huset är så fuktskadat att varken innerdörren eller ytterdörren går att stänga.

Sängen är ett köksbord som hon sover på.

Den iskalla nyårsnatten 1990 blir Pia sittande i en bil med bensinstopp alldeles för länge. Hon drar på sig en lunginflammation som inte vill ge med sig.

Efter att ha legat sjuk i en lånad lägenhet ända sedan nyårsafton, blir hon till slut hon motvilligt skjutsad till sjukhuset i februari 1991.

Diagnosen lyder: dubbelsidig lunginflammation, allmän blodförgiftning, stafylokocker i lungorna och på hjärtat. Njurarna har slutat fungera och hon får 86

sprutor för att de ska hållas igång. Ett ultraljud på hjärtat visar sig att högra hjärtklaffen är uppäten.

Om hon inte får ett hjärtklaffsbyte kommer hon att dö.

Men eftersom Pia är narkoman är sjukhuspersonalen motvillig till att utföra operationen. Endast en läkare anser att det är viktigt att Pia ska få sitt hjärtklaffsbyte. Hon lyckas driva igenom det, trots de andras motstånd. Pia är 25 år och släkten är uppe för att ta adjö på natten innan den riskfyllda operationen.

Men mot alla odds går allt vägen. Pia blir en av de första i världen som får en grisklaff inopererad.

– Klaffen kommer att hålla i tio år, berättar läkaren efteråt.

Pia går på regelbundna kontroller och sätter en ära i att aldrig missa ett enda möte med hjärtspecialisten. Pia lever med sin i grisklaff 20 år, innan hon får en ny inopererad 2011. Till dags dato har hon överlevt 24 år med hjälp av grisar, vilket djurvännen Pia tycker är helt fantastiskt.

Kärlek i vått och torrt I Stockholm blir Pia tillsammans med sitt livs kärlek Sören. Redan som 18-åring är hon med honom en gång, men Sören är gift då, så Pia fortsätter att tråna på avstånd.

En vacker dag – åtta år senare – får hon höra att Sören har skiljt sig. Pia, som för tillfället sitter på Hinseberg, utbrister: – När jag muckar så ska jag åka och tala om för honom hur mycket jag tycker om honom!

Hon gör det. Pia får sin drömprins och de är tillsammans i 17 år, i vått och torrt.

87

– Det är du och jag mot hela världen, brukar de säga till varandra.

Sören är en lugn och klok person, Pias ”stora teddybjörn”. Pia är överlycklig över att ha fått honom, men hans kärlek är svår för henne att ta till sig. Hon kan bara inte tro att någon kan tycka om henne, hon väntar hela tiden på att bli lämnad. Pia bråkar och ställer till scener. Tycker Pia att Sören kommer hem för sent, slänger hon ner hans nycklar i sopnedkastet, bara för att jävlas.

– Jag älskar dig av hela mitt hjärta Pia, men livet hade varit så mycket enklare om jag inte hade gjort det, suckar Sören många gånger.

Pia tar hem gamla kompisar till sig och Sören. Men efter en stund får hon en stark, obehaglig känsla: att hon är oönskad, att de andra vill vara ensamma utan henne. ”Nu vill de att jag ska gå härifrån”, tänker Pia och går ut ifrån sitt eget hem. Hon gråter och är förtvivlad. Efter ett par timmar ringer hon hem.

– Vad håller du på med? Var tog du vägen?, frågar Sören oroligt.

– Men jag trodde ni ville vara ensamma!, snörvlar Pia. – Är du galen, varför lämnade du mig ensam med dina polare här? Snälla, kom hem nu!

Liknande händelser upprepar sig gång på gång: Pia känner sig oönskad och sticker hemifrån.

Senare får Pia kontakt med en psykiatriker på Färingsöanstalten. Där berättar hon om de jobbiga, återkommande situationerna med Sören.

– Du upprepar i vuxen ålder vad som hände med dig i barndomen, förklarar psykiatrikern. När du var hemma med din mamma, och din syster kom in i rummet och tog 88

över hela föreställningen – då kände du dig så liten att du gick ut. Därför blir det likadant i vuxen ålder.

Pia bryter ihop och gråter när hon plötsligt ser sambandet. Hon inser att det här inte alls handlar om Sören.

Hon ringer direkt hem till honom och är jätteledsen.

– Det här är ingenting du rår för! Jag ber tusen gånger om ursäkt.

Senare när samma sak håller på att hända igen visar Sören lite extra kärlek. Så fort han märker att Pia börjar bli orolig, går han fram och kramar om henne.

– Glöm inte bort att det är dig jag älskar, säger han.

Pia och Sören kämpar på tillsammans i sin sociala utsatthet. De har båda skör hälsa men ställer upp för varandra, alltid. När Pia sitter inne, kommer han förbi varje dag för att lämna Aftonbladet genom grinden, säga hej och prata en stund. När Sören sitter inne gör Pia samma sak för honom: åker till Kronobergshäktet med Aftonbladet varje dag.

Kärleken till djuren Pias stora passion är och har alltid varit djuren.

1989 muckar hon från kåken som muckarpresent får hon med sig hunden Bello. Det är en av Pias lyckligaste dagar. I 12 år har hon sin älskade hund med sig överallt. Den bor med henne många år i hemlöshet. Men det finns ingenting hon inte gör för den hunden.

Efter att hon har fått sin lägenhet i Högdalen 1995 ser Pia till att det alltid står vattenskålar över allt. Katt- och hundmat i minst 12 olika skålar. Även om hon själv skulle torska för polisen, så ska det alltid finnas nog för djuren att klara sig den första tiden.

89

En morgon vaknar Pia och känner att Bello har en knöl på magen. Hon tar henne till djursjukhuset och det visar sig vara en cancerknöl. Pia inser att hon behöver pengar snabbt. För första och enda gången i sitt liv tar Pia beslutet att sälja sex på gatan. Hon fixar de pengar hon behöver för att rädda hunden och ångrar sig inte en sekund.

Under sina tre decennier i beroendeproblematik undviker Pia skickligt de värsta ”kvinnofällorna”: våldtäkt, sexuella övergrepp, daglig prostitution.

Pia ser det som en stor fördel att hon aldrig har varit uppseendeväckande vacker. Det gör att hon ofta passerar ”under radarn” för mäns blickar. Samtidigt kan hon se runt omkring sig hur hennes medsystrar i beroendeproblematik råkat mer illa ut ju snyggare de har varit.

Dessutom får Sören henne att inse den viktiga skillnaden: – Det vackra sitter ju inte på utsidan, det sitter på insidan, och det har du, säger han gång på gång till Pia.

Sören dör 2006 drabbas Sören av en allvarlig blodförgiftning som sätter sig i ryggraden. Han måste ligga länge på sjukhus. Pia är där mest hela tiden, passar på att visa hur mycket han betyder för henne. Det är tryggt för henne att göra det, när han ligger där. På nyårsaftonen köper hon med sig pizza som de äter inne på hans rum på Karolinska. Efteråt tar hon av sig till långkalsonger och kryper ner i sjukhussängen och somnar in bakom honom.

90

Sören genomgår en avancerad operation, men hans kroppsliga förmågor börjar förfalla. Det är som om han börjar självdö.

– Jag ska knarka ihjäl mig, säger han trotsigt.

Pia tycker att Sören är omogen som säger så, och försöker med all sin kärlek stötta och hålla honom vid liv. Men till slut går det inte längre: i juni 2008 går Sören bort. Det går inte att säga exakt vad som orsakade det, förutom att det är i sviterna av hans beroendeproblematik.

När Pia kommer in i på bårhuset där han ligger har hans kropp har legat i kylen och hon är varm från sommardagen utanför. Ändå är det som en värme som strömmar från Sören genom hela hennes arm när hon greppar hans hand, som en kraftfull energi. Det är något av de finaste ögonblicken i Pias liv.

Vändpunkten Pia är så full av sorg efter Sörens död. Hon försöker bedöva smärtan genom att knarka bort den, men det går inte.

Det är natten till det jämna datumet 08-08-08. Pias katt har inte kommit in, och Pia går ut för att leta.

Det regnar häftigt den natten, och Pia stövlar runt och ropar och letar. Narkotikan håller på att gå ur kroppen och hon känner sig orolig för katten. Plötsligt kommer hon på det: ”Jag har ju möte med hjärtspecialisten på morgonen! Jag kommer missa det!” Hon som aldrig har missat ett möte med hjärtspecialisten på 17 år. Där, mitt i ösregnet, bryter hon ihop.

– Vad fan håller du på med, Pia?! Det här är inte värdigt!, säger hon till sig själv. Hon känner att hon har nått sin botten.

91

Hon hittar katten, stegar hem och lämnar återbud till läkarmötet. När hon vaknar på morgonen tar hon ett beslut: det får vara nog med misären nu – hon ska sluta att bita på naglarna, köra bil olagligt och knarka.

Hon som knarkat i 30 år och tagit alla förslag på att bli drogfri som skämt, bestämmer sig för att lägga av en gång för alla. Och det blir ett löfte som hon kommer att hålla.

Pia gör de 12-stegen och förstår för första gången att beroende är en sjukdom. Polletten trillar ner: alla dessa år av besatthet för att få tag i droger – det är en sjukdom! Pia inser att hon har två val: antingen behandla sjukdomen eller gå in i den. Hennes önskan att bli drogfri vinner, därför väljer hon att behandla sin sjukdom aktivt sedan dess. Hon går på sina DAAmöten, ber sina böner morgon och kväll.

Pia inser att hon inte tål sinnesförändrande substanser, inte ens lite alkohol. Hon vet att det bara skulle ta 20 minuter efter en drink innan hon skulle sitta med pumpen i armen igen. Längre bort än så är det inte. Och om hon skulle ta ett återfall idag, tror hon inte att hon någonsin skulle lägga av igen.

Idag, nästan tio år senare, tar hon fortfarande en dag i taget.

Musketörerna Första tiden i drogfrihet vet Pia knappt vad hon ska göra med all sin tid. Hon har inte varit drogfri sedan hon var 11 år.

Hon går ofta och simmar. På helgerna blir badhuset fullt av barnfamiljer. ”Var har jag varit? Vad har jag hållit på med?” tänker Pia sorgset när hon ser familjerna och barnen.

92

Själv skaffade hon aldrig några barn. Dessutom känner hon sig obildad och okunnig. Vad vet hon om samhället, om kulturen?

En dag stöter Pia på Åke, en gammal kompis från Rågsved. Han också blivit ren och börjat engagera sig i en förening som heter Musketörerna.

– Ska du inte komma med och föreläsa för ungdomar, nu när du har blivit drogfri? frågar Åke.

– Visst! Det gör jag gärna, svarar Pia och får för första gången stå framför publik och berätta sin livshistoria. Den upplevelsen är häftig.

Hon börjar hänga med gänget kring Musketörerna mer och mer. En morgon dyker hon inte upp. Då ringer Åke på morgonen till hennes mobil.

– Jaha, var är du då?, frågar han.

– Vadå?, undrar Pia. – Ja, ska inte du vara här?

– Jaha? Ska jag?

Pia blir helt ställd av att vara efterfrågan. Känslan av att någon bryr sig om ifall hon går upp ur sängen är överväldigande.

– Jag kommer!, svarar hon och klär på sig direkt.

Sedan dess hakar Pia på allt Musketörerna gör, oavsett vad det är.

Allt som inte innebär att knarka är nu intressant för Pia. I tre år arbetar hon hos Musketörerna som volontär. Idag är hon inne på sitt andra år med lönebidrag. Det är Pias första riktiga jobb, förutom tiden i morföräldrarnas bageri som tonåring. Hon har hand om guidningar av människor i beroendeproblematik som, liksom hon själv en gång, behöver hjälp att komma tillbaka in i samhället. Och hon gör det med stolthet.

93

Pia har alltid haft en naturlig hand med både människor och djur. I sitt arbete med att hjälpa andra, spelar hennes egna erfarenheter stor roll. Hennes djupa förståelse för deras utsatthet och problematik är a och o.

– Vem trodde att man kunde dra nytta av de här åren i missbruk? Det är ju helt fantastiskt! Jag har alltid haft inställningen ”genom att hjälpa andra hjälper man sig själv”. Och jag brukar säga det att kan jag hjälpa någon att bli fri från sin beroendeproblematik då har jag gjort tillräckligt.

Det nya livet Pia är tillfreds med sitt liv som det ter sig idag.

Hon har kommit en lång väg sedan den där natten i regnet då hon tog sitt livsavgörande beslut. Hon har fortfarande kvar sina katter och sin lägenhet. En ny stabilitet har vuxit till sig inom henne: ingenting rasar om hon inte själv ser till att det rasar.

– Så länge jag gör rätt fotarbete så står min plattform där, där jag har ställt den. När jag levde i beroendeproblematik, även när man trodde att allt var som bäst, kunde allt rasa som ett korthus.

Minnen av polisrazzior och plötsliga instormningar av kriminalstyrkor lever kvar hos Pia: hur allt kunde gå från ordning till kaos på en sekund, tillfälligt lappas ihop igen, bara för att rivas ner igen två veckor senare.

Trots alla svårigheter Pia stött på genom året fortsätter hon att fascineras av livet och av att det inte finns något ont som inte har något gott med sig.

Hon har en inneboende förmåga att se saker från den positiva sidan. Det hon känner att hon har missat i 94

kunskap och utbildning, ser hon som ett tillfälle att fråga och att lära sig.

Barnlösheten kan hon se som en lättnad över att hon aldrig satt barn till världen som farit illa av hennes beroendeproblematik. De mammor hon möter för att guida har ett enormt skuldpaket i bagaget i förhållande till barnen, något som hon själv har sluppit.

Till och med att Sören gick bort i förtid kan hon sätta in i ett större sammanhang idag: – Allt ont, alla motgångar, det ska man lära något av. Jag hade inte suttit här i dag och varit drogfri om Sören hade levt. Det är jag säker på. Jag hade aldrig klarat av att bli drogfri och ha honom knarkandes bredvid mig. Han skulle aldrig lägga av, det fanns inte med på kartan för honom.

Dessutom har hon sin andliga tro: hon känner Sörens närvaro, vet att han finns någonstans och väntar på henne. Och hon ber till Gud morgon och kväll. På så sätt känner hon sig aldrig ensam. Och hon har sitt viktiga jobb att gå till varje morgon.

– Det är en gudagåva att ha det här jobbet. Det är en gudagåva att få hjälpa andra att hitta det man själv har hittat. Jag önskar att alla fick må lika bra i drogfriheten som jag gör.

95

96

Kampen som tystar rösterna Morgan Isebark

Morgan Isebark är sex år och gråter. Han och hans familj har precis kommit till Rågsved från Småland, där han levt de första åren av sitt liv. Den här nybyggda Stockholmsförorten tycker han är hemsk. Hemsk!

Det är så skräpigt och fult.

– Här vill jag inte bo! Här vill jag inte bo! skriker han.

Det är som att sexåringen har en föraning om hur svårt den vuxne Morgan kommer att ha det här.

Morgan vill inte gå ut. Han håller sig inne i lägenheten, tätt intill sin mamma. Skolan börjar han inte förrän han är åtta år. Morgan trivs trots allt bra i skolan de första åren, fram till fjärde klass då en ny lärare tar över. Det funkar inte alls för Morgan.

Han trivs inte längre och det går allt sämre.

I åttonde klass hoppar han av helt och hållet. Först tar han jobb som mekanikerlärling, senare ett jobb med att nita och löda termostater.

Morgans pappa är taxichaufför. En dag när ska han hjälpa en dam att parkera om sin bil drabbas han av en hjärtinfarkt och dör. Faderns plötsliga och oväntade död drar undan mattan helt för den 15-årige Morgan.

En trygghet har försvunnit, förändringen blir tydlig i Morgans liv. Han har redan druckit en hel del och gillar det, men nu blir det påtagligt mer. Han stjäl sin första bil, hänger allt mer med sitt gäng på den beryktade slänten i Rågsved, eller i 79:an: en portuppgång på Stövargatan, några meter från där Musketörerna kommer att starta sin förening över fyra decennier senare.

98

Där hänger de och röker och dricker. Alkohol och cannabis i kombination, det är Morgans två huvuddroger. För Morgan, till skillnad från många andra med beroendeproblematik, handlar inte berusningen om någon känsla av att ”hitta hem”. För honom är det bara bedövning.

Stora planer om Småland Som 20-åring längtar Morgan tillbaka till sitt barndoms Småland. Han har högtflygande planer om att starta kollektiv.

– Kom igen, vi drar ner allihop!, säger han till sina kompisar. Gräset är grönt, vi kan starta bondgård och bli nyktra!

Morgans entusiasmerar ett helt gäng från Rågsved att flytta ner med honom, med föresatsen att bli drogfria i natursköna omgivningar. Väl på plats går de flesta av planerna i stöpet. Nykterheten blir det ingenting av. Gänget splittras och folk drar åt olika håll.

Morgan stannar ändå kvar ett tag och jobbar på glasbruket i Orrefors med att slipa kanter på glasbottnar.

Men ganska snart ledsnar även Morgan på Småland och återvänder till Rågsved. Där blir han erbjuden ett jobb på ungdomsgården. Han får hålla koll på de yngre killarna som ställer till med bråk på fritidsgården.

Morgan är 22 år, och känd för att vara storväxt, rapp i käften och backar aldrig i ett bråk. Han blir en sorts ordningsvakt, eller utkastare om man vill, och det trivs han bra med.

Tack vare jobbet på fritidsgården väcks Morgans engagemang i föreningslivet. Han är aktiv i kulturföreningen Oasen, han anordnar retreatresor till Norge för heroinister, och när han senare blir projektledare, anställer han en riktig fotbollstränare till Rågsveds egna fotbollslag, RAF, Rågsvedsalliansens 99

förening. Den är ett lag som blir mycket populärt bland både spelare och supportrar, och de är aktiva i förortsturneringarna.

Men Morgan är också känd i området som en bråkig typ.

Han säljer knark. Han smugglar knark, till och med över landsgränserna, men han klarar sig varje gång.

En gång åker han från Goa i Indien till Sverige med cannabis som han svalt ner i magen.

Men smugglandet är inget han kan försörja sig på. Så fort han får pengar super han upp dem. Han gifter sig med en kvinna och få en son. De skaffar bostadsrätt på Södermalm i Stockholm. Vid skilsmässan får han en del av lägenhetsförsäljningen. Men också den lägger han på krogbesök och cannabis.

Rösterna Under sitt vuxna liv kommer Morgan att utveckla en psykisk störning som gör att han hör röster. De säger åt honom vad han ska göra, och han får svårt att skilja på fantasi och verklighet. Under lång tid förstår han inte själv att han lider av en sjukdom.

Rösterna tar honom till Österrike. Idén är att åka på retreat i Oberbrunn men istället hamnar han på gatorna i Wien. Där går han omkring i ett år, mycket sjuk, men utan att veta om det.

En kyrka i staden bistår behövande med fri mat, och där håller han till en hel del. Men mest strövar han runt på gatorna, hela tiden med rösterna i huvudet.

Rösterna har storhetsvansinne; de säger att Morgan är någon sorts guru, eller Jesus eller Gud. Det är ett inferno inuti huvudet, men Morgan håller sig för sig själv, pratar inte med någon om rösterna. Sover gör 100

han utomhus, på en bänk i en park, intill en fläkt med varm luft.

När det blir för kallt för att sova ute får han en idé: att han ska prova sova på hotell istället. Han har inget jobb och inga pengar, så i receptionen drar han en vals om att han är fysiskt sjuk och att Försäkringskassan i Sverige ska skicka pengar för hotellvistelsen. Knepet funkar på fem olika hotell i Wien. Sista hotellet bor han på i nästan en månad. Men till slut åker han fast för bedrägeri och får spendera två månader i fängelse i Österrike.

Morgan får hjälp av en advokat han lärt känna i kyrkan i Wien att ordna med hemresan till Sverige. Väl tillbaka återvänder han till sitt hus i Småland för att vara ifred och meditera. Men hans psykiska tillstånd, som redan är dåligt, kommer snart att förvärras ytterligare.

Huvudet är fyllt av onda tankar. Morgan får för sig att han ska döda en person, en italienare som har blåst honom på pengar. Tankarna blir till en besatthet och Morgan börjar planera mordet. Rösterna skriker allt högre. Till slut får Morgan en psykos och försöker bränna upp huset – och samtidigt ta sitt liv.

Han slänger in fotogen i kakelugnen och sitter kvar i lågorna och väntar på att dö. Men någonting, vad vet han inte, gör att han till slut reser sig och går ut.

Morgan blir svedd i håret men hinner ut i tid. Han ringer själv till brandkåren. Sedan står han och ser familjegården brinna ner till grunden. Han känner sig inte förtvivlad eller uppjagad – han känner ingenting.

Direkt efter branden blir Morgan intagen på den låsta psykiatriska kliniken Sankt Sigfrids i Växjö. I tre månader sitter han där. Han får diagnosen paranoid 101

schizofreni. Sjukdomen innebär bland annat att man hör röster. Och rösterna blir ibland så starka i huvudet att man gör precis som de säger. Då har man ingen kontroll över sig själv eller vad man gör: man inte är vid sina sinnens fulla bruk. Det är precis vad som hade hänt med Morgan. Efter tre månader släpps han ut med medicin. Han svarar bra på den och börja sakta fungera som vanligt, kaoset i huvudet stillat.

Musketörerna blir till En dag blir han kontaktad av Michaela och Gösta.

Morgan är väl bekant med dem båda. Han har varit Michaelas storebröders övervakare en gång i tiden och brukade besöka dem när de satt på anstalt. De undrar om Morgan vill vara med i en film som dokumentärfilmaren Tom Ahland ska göra om Rågsveds bakgrund som en plats för stor beroendeproblematik och social utsatthet. Den ska heta ”Vi som överlevde Rågsved”.

Eftersom han är en av dem som överlevde, hakar han på.

Efter det blir Morgan del i kärngruppen som startar föreningen Musketörerna i Rågsved. Han är med i planeringen av uppstarten, han hjälper till att ansöka om pengar. Han trivs med föreningslivet och särskilt med att arbeta med det gamla gänget. Eftersom han mår så bra igen bestämmer sig för att trappa ner den medicin som han tar för sin diagnos paranoid schizofreni. Han slutar stegvis men säger det inte till någon.

En dag går Morgan till Michaela.

– Jo, jag tänkte ta en liten paus från Musketörerna, säger han utan vidare förklaring.

– Självklart ska du göra det, om du känner för det, svarar Michaela.

Michaela vet att Morgan har en kontakt inom social102

psykiatrin. Därför tar hon kontakt med dem efter samtalet med Morgan.

– Morgan tar en time-out från vår verksamhet och jag är väldigt glad om ni har lite koll på honom, säger hon.

– Jadå, vi har koll på honom, svarar de. ”Fint”, tänker Michaela.

Men så går det en tid och ingen hör någonting från Morgan. Då ringer Michaela upp socialpsykiatrin igen: – Vi har inte hört någonting från Morgan nu på ett tag. Har ni verkligen koll på honom? Åker ni hem och kollar hur han har det?, frågar hon, allt mer bekymrad.

– Jo, jo, vi har koll på honom, svarar de igen.

Ytterligare några veckor förflyter utan kontakt med Morgan och nu är Musketörerna ordentligt oroade.

Michaela bestämmer sig för att ta saken i egna händer.

Tillsammans med Gösta åker hon ut till Morgans lägenhet i Tensta, i norra Stockholm. När de kommer fram är det ingen som öppnar. Morgans hem är tyst och nedsläckt, persiennerna är neddragna. De går runt på baksidan och tittar upp på den mörklagda lägenheten.

Plötsligt skymtar en skugga i fönstret.

– Titta! Det är Morgan, han är hemma! skriker Michaela till Gösta. De springer runt på framsidan och börjar banka på dörren igen. Nu förstår de att Morgan finns därinne men att läget nog är mer problematiskt än de kunnat ana.

– Morgan, du måste öppna, det är ju vi!, ropar de genom dörren.

Inget svar.

Där inne sitter Morgan tyst, livrädd för de oönskade besökarna utanför. På grund av att han slutat medicinera har hans sjukdom slagit ut igen i full blom.

Morgan tror att de forna vännerna är onda, utsända från helvetet eller möjligen FBI. Det är därför han 103

vägrar att öppna, trots deras vädjanden.

Men där ute vägrar Michaela och Gösta ge upp. Gösta skriver meddelanden på lappar och kastar in genom brevinkastet. På insidan tar Morgan upp lapparna med en griptång från golvet. Det är en säkerhetsåtgärd; han tror att de är förgiftade.

Michaela fortsätter att ropa: – Snälla Morgan öppna, det är bara vi!

Och så fler lappar in genom brevinkastet.

Till slut öppnar faktiskt Morgan dörren. Han måste först flytta undan en tung byrå för att få upp dörren.

Gösta och Michaela stiger in. Det är tydligt att här har Morgan förskansat sig och levt i sin egen värld utan kontakt med yttervärlden. ”Herregud, socialpsykiatrin har ju ingen koll alls”, tänker Michaela förfärat när hon får se hur illa ställt det är med Morgan.

När de sitter ner och pratar alla tre försöker Morgan hålla paranoian i schack. Rösterna säger att Michaela och Gösta är ute efter att skada honom. Han håller färgen så länge de är kvar, men när gästerna har gått tar rösterna överhanden igen.

Efter mötet med Morgan ringer Michaela socialpsykiatrin igen och nu när hon riktigt förbannad: – Hallå? Vet ni hur det är hos Morgan? Nu utgår jag från att ni rycker ut!, säger hon.

Pengarna i frysen En kort tid senare dimper det ner ett julkort hos Michaela. Det är Morgan som önskar henne god jul och gott nytt år och skriver att han sitter på psykiatrin på Sankt Görans sjukhus nu. Michaela blir glad av att höra av honom och åker för att hälsa på honom. Så fort 104

hon kommer brister Morgan i gråt. Han berättar om hur han uppträtt konstigt på ett offentligt ställe och att de tagit in honom på psyket direkt. Lägenheten står orörd. Michaela får nycklarna av Morgan och hon ringer direkt till Gösta.

– Åk ut till Morgans lägenhet, här är nycklarna!

Kolla så att inget läcker eller står och droppar, säger hon.

– Självklart, svarar Gösta åker dit med plastpåsar för att städa ur Morgans lägenhet, ta med räkningarna från golvet och tömma kylskåpet på mat. Han och Michaela har telefonkontakt hela tiden. Plötsligt ringer Gösta till Michaela och säger: – Du, jag har hittat någonting i frysen. Det är massor av pengar.

I en plastpåse i Morgans frys ligger 50 000 i kontanter. Det visar sig att i nio månaders tid har Morgan låtit bli att betala sin hyra. Istället har han lagt in hyrespengarna i frysen. ”De kommer ta dina pengar”, har rösterna i Morgans huvud sagt åt honom. ”Låt dem inte ta dina pengar!”

Sakta går det upp för Musketörerna hur illa läget har hunnit bli. Det visar sig att Morgan är vräkningshotad och Fortum har stängt av elen.

Musketörerna hjälper Morgan Allting har gått väldigt långt för Morgan. Han har fallit mellan stolarna hos alla de instanser som skulle kunnat fånga upp honom.

Så börjar ett jättejobb för Musketörerna att sätta ihop Morgans liv igen bit för bit. Michaela är mycket besviken på socialpsykiatrin som skulle ha haft koll på Morgan. Hon måste ringa dem och fråga vad de hållit på med, hon ringer läkaren för att kontrollera att han 105

får rätt medicin igen, Familjebostäder för att rädda lägenheten, Fortum för att få på elen igen.

Som tur är har Morgan sina frysta 50 000 kronor.

Han får ta ett korttidslån på 20 000 kronor från Musketörerna, men det saknas fortfarande 10 000 kronor för att det ska gå ihop. Michaela vänder sig till socialtjänsten och ber dem stå för skillnaden.

– Det här får ni faktiskt betala. Socialpsykiatrin har totalt misskött sitt ärende och hade vi inte hoppat in här, då hade Morgan inte haft någonting kvar överhuvudtaget, säger hon bestämt.

Och till slut går de med på det, men inte utan att Musketörerna får slåss för det. Alla instanser i fallet med Morgan svär sig fria från ansvar, och det retar Michaela till vansinne. Morgan får en skuldsanering.

Men det är Musketörerna, en ideell organisation, som på frivillig basis måste vända på vartenda papper och fixa med varenda grej så att pengar kommer in.

För Morgans egen del är det en resa i sig att hans livsviktiga medicin får fäste igen. Han är inte fullt frisk ännu, innan medicinen börjat verka och ge full effekt, men Musketörerna är där hela vägen. En dag följer Michaela Morgan till banken för att hämta ut hans pension. När det blir deras tur säger Morgan: – Jag skulle vilja ha ut min pension, tack. Jag vill bara ha den i 50-lappar.

Kassörskan stirrar oförstående från Morgan till Michaela.

– Bara 50-lappar? Nej, det …, börjar hon.

Michaela bryter in och säger med så lugn röst hon kan till kassörskan: – Jag ber dig snällt: gå till ett kassavalv och hämta ut 50-lappar. Ifrågasätt ingenting.

Kassörskan tystnar och gör som hon blir tillsagd.

Morgan får sin pension utbetald i 50-lappar. För i 106

Morgans värld, just nu, är 50-lappar den enda valören som inte är förpestad av någon högre makt. Han är nöjd. Allt är frid och fröjd ett tag till.

Liknande låsningar löser sig för Morgan i takt med att hans medicin börjar verka och han får ordning på sitt liv igen. Men till dess finns Musketörerna där vid hans sida, kämpar för hans rättigheter och står upp för honom – även hans behov att få ha saker på sitt egna egensinniga vis.

Idag är Morgan en av dem som guidar nya Musketörer, följer med dem som behöver till olika möten. Han gör det bra, med samma självklara pondus som gjorde honom till en bra ordningsman på fritidsgården.

Han talar med sociala myndigheter om narkotika. Han är lojal och på pricken i tid till varje möte.

Han har fått en chans till, till livet, och är tacksam över att Musketörerna förstod hur illa det var ställt med honom. Att de ryckte ut och att de gjorde det som behövdes göras. För det hade ingen annan av välfärdsinstitutionerna gjort. Om allt hade kraschat för Morgan – vad hade det kostat? Både för hans familj, för honom själv och för samhället. Vad kostade den här kraschen?

För Michaela ger historien om Morgan perspektiv på våra sköra nätverk.

– Är du ensam och något händer dig och du inte har familj eller nåt nätverk – och det är inte ens säkert att det nätverket håller – då är du körd på ett par månader. Och då sitter du i skiten och att sedan ta sig tillbaka, det är nästan omöjligt. Det är lite obehagligt att vanliga människor inte riktigt fattar det! Du vet, man lever ju i sin bubbla, men det går jäkligt fort om något händer, säger hon idag.

Morgan säger själv är att Musketörerna räddat hans liv.

107

– Det är fantastiskt med Musketörerna. Så vilken guidning de gjort! På psyket sa de ”det blir gruppboende” till mig. Men Musketörerna styrde ju upp hela mitt liv. Utan dem hade det varit kört. Helt kört. Nu är jag revisor här i föreningen. Så jag är hjälper till på det sättet.

För Morgan är det viktigt att hjälpa till och ge tillbaka, att ge vidare den gåva av omtanke och stöd som han själv fått. Han försöker tackla känslor av skuld för den tid i beroendeproblematik då han sålde knark till andra människor. Morgan ser tillbaka på historien med skuldkänslor inför de människor han har sårat. För framtiden hoppas han inte på någonting, han försöker bara leva här och nu, träffa människor, försöker få dem att tänka bättre.

– Det är fantastiskt att jag lever, alltså! Vilken resa och jag mår ju jättebra. Så är livet! Upp och ner.

Men nu har jag levt snart fem år med god ekonomi, inga skulder och god hälsa. Det är jag så tacksam över.

108

”Det är mitt eget ansvar” Göte Alm

Allt skulle bara gå framåt. Rågsved var en 60-tals-idyll där människorna trodde på framtiden. På Stövargatan bodde Göte, hans bror, mamma och pappa. Det fanns kärlek, värme och allt som pojkarna behövde för att njuta av barndomen. Att Göte inte lärde sig så mycket i skolan och att hans pappa tog en öl för mycket då och då var det ingen som fäste någon vikt vid. Men en natt 1968 förändrades allt. Götes mamma dog.

– Det var hon som var ankaret i familjen, den som fick allting att fungera och när hon var borta blev vårt hem till en ungkarlslya. Det var ingen som brydde sig om hur det var hos oss eller hur det egentligen var för alla unga som började dricka och röka hasch på slänten i Rågsved.

Göte och hans bror sov i sina våningssängar när deras pappa skyndar iväg med deras mamma till sjukhuset.

Pojkarna visste ingenting ännu, men det ska visa sig att deras mor hade en galopperande cancer i bukspottskörteln. De hade aldrig talat om att hon var sjuk. Kanske visste hon inte ens själv hur illa det var. Det blev två svåra veckor på sjukhuset sedan tog det slut. Göte var 14 år och förlorade skyddsmuren mellan honom och framtidens utanförskap.

– Friskare människa fick man leta efter. Hon städade en skola flera kilometer bort och dit gick hon varje dag. Vi förstod ju ingenting av det som hände. Det var brorsan som berättade för mig. Morsan är död. Jag minns var vi stod, ute på gatan utanför huset. Men vad jag kände? Det minns jag inte. Jag har aldrig sörjt.

Bara supit bort alla känslor, berättar Göte.

110

Göte hade redan som 13-åring börjat dricka mellanöl.

I skolan kunde han inte koncentrera sig och han lärde sig i stort sett ingenting.

– Skolan var en lekstuga. Jag spelade fotboll hela tiden. Brydde mig inte om lärarnas jidder och de brydde sig inte heller. Jag borde ju ha fått gå i det som kallades läsklass då. Men det var ingen som gjorde något åt det.

Rågsved var en idyll. En ny plats där man skulle rusa mot en lysande framtid, men det fanns redan från början många problem. Problem som ingen tog på allvar.

– Det var ju så att i stort sett var och vartannat hushåll hade kontakt med socialen. Jag minns en gång när jag var ungefär tio år, då kom det upp en granne och frågade om han fick låna telefonen. Han ringde till polisen och sa att det var två personer hemma hos honom som han ville bli av med. Polisen svarade honom att de inte hade tid. Då tar jag tag i det själv, sa grannen och sedan gick han ner och slog av örat på den ena med en piedestal och använde sedan ett bord för att slå på den andra.

De unga drack mellanöl och rökte hasch. Ingen tänkte på det som någonting farligt. Det bara fanns där.

Tyngre droger introducerades och vissa fastnade för dem. Men för Göte var det öl och hasch som förblev huvuddrogerna många år framåt.

Fram till den där natten 1968 hade Götes mamma funnits som en stark god kraft som höll allting samman. När hon försvann rasade tillvaron ihop.

– Pappa drack hårt i perioder. Jag drack ju också.

Mer och mer. Det var inte så mycket det att det var som det var hemma som gjorde att så mycket gick fel sedan. Huvudproblemet var att jag själv söp. Jag

111

kan inte skylla på någonting. Jag är själv ansvarig för hur mitt liv har blivit.

Att stå för sina handlingar. Ta ansvar och göra allt för att beroendeproblematiken aldrig skulle drabba någon annan har alltid varit viktigt för Göte. Det har också betytt att han levt ett ensamt liv med mycket få relationer.

– Jag har alltid gjort saker och drivit på för att det ska bli på ett visst sätt. Jag vill inte säga att det var något kardinalfel hemma hos oss. Men vi pratade aldrig om mamma. Vi pratade aldrig om känslor. Genom livet har jag inte känt någon tillit. Allra minst till mig själv, så jag har inte haft några relationer.

Mest varit själv. Jag har inte suttit på barer, eller varit med kvinnor. Bara varit själv och supit.

Göte började jobba tidigt. Han var en så kallad gråkortare, alltså en arbetare på ett bygge som saknade den formella meriteringen. Han jobbade i ett betonggäng och byggde i över tio år.

– Jag kom till jobbet tidigt varje morgon. Jag satte mig på serveringen och köpte några öl. När de andra kom var jag full. Så fortsatte det under dagen. Och visst var det fler som söp på byggena.

Till slut, det hade nu hunnit bli 80-tal, kom det till en punkt när det var uppenbart för alla att Göte inte hade någon som helst kontroll över sitt drickande.

Göte skrevs in på behandlingshem.

– Jag har suttit mycket på behandlingshem. Det har mest känts som att vara en bricka i någon annans spel.

Det finns ju politiska intressen av att hålla torkarna i drift. Jag har suttit på ställen med 60 anställda.

Det är ju rena industrin.

112

Göte har haft mycket tid att tänka på hur systemet för behandling ser ut och har många erfarenheter av maktmissbruk och onödigt mästrande.

– På det sista behandlingshemmet jag var på jobbade jag i snickeriet. Vi gjorde trädgårdsmöbler. Jag hade jobbat i ungefär ett år, med en ersättning på ett par tior om dagen. En bekant till mig var väldigt intresserad av de där möblerna så jag tänkte att jag gärna ville se om jag kunde få ett bra pris till henne.

Jag gick till direktören och frågade om jag kunde få en rabatt. Det kommer inte på fråga, svarade han kort. Bara ett par veckor senare kom en grupp från kommunfullmäktige på studiebesök. De visades runt och det var så klart många som var och kände på de där trädgårdsmöblerna. Och då ställer sig direktören och säger att den som vill diskutera rabatter är välkommen in på hans kontor. Dagen efter, när alla på behandlingshemmet var samlade tog jag upp vad jag hade hört. Nu har jag jobbat här gratis i ett år, och när jag frågar om rabatt blir det nej men när dina vänner i kommunfullmäktige kommer, ja då bjuder du in dem på ditt kontor för att förhandla. Hur kan det vara så? frågade jag.

– Efteråt skrev de i min dokumentation att ”han är nog ingen riktig alkoholist för han jobbar så hårt och törs tala inför folk.”

Men Göte har också mött människor som verkligen gjort skillnad för honom.

– Jag är tacksam att jag haft en så himla bra psykolog och en socialsnubbe som hjälpt mig. Det har gjort stor skillnad. När jag kom till ett beslut om att inte dricka mer så var det bra att det fanns någon som stöttade. Jag är ju en envis person. Så 1983 slutade jag röka hasch och 1986 slutade jag med öl.

113

Fast att bli fri från ett beroende är mycket mer komplicerat än vad många utan egen erfarenhet vill tro.

– När man skrivs ut vill de att man ska säga att det har skett en totalomvändning. Man ska berätta att någonting är helt förändrat och att man aldrig kommer att dricka någonting igen. Så är det ju inte.

Jag vet ju inte. Det är ju upp till mig varje dag att leva nyktert.

En del av Götes behandling skedde på Gotland. Det var en omvälvande upplevelse att komma dit. Allt var annorlunda på många sätt och det var svårt att komma in i gemenskapen. Ändå stannade Göte kvar där. Efter behandlingen började han jobba på Samhall.

– Jag var nykter men blev mobbad. Jag har haft ögonen på mig hela tiden och det är verkligen inte lätt att bli del av samhället. Jag tror att det kan vara ännu värre för tjejerna som kommer dit utifrån. Det är inte ett välkomnande samhälle alla gånger.

Göte skaffade aldrig några barn. Han har undvikit nära relationer hela livet.

– Jag litade inte på någon annan, men det viktigaste var ju så klart att jag inte kände någon tillit till mig själv. Jag hade inte kunnat skaffa familj. Jag hade inte varit speciell på något sätt – jag hade precis som andra med min problematik inte fixat det. Innan jag till slut skaffade en katt, vad jag tänkte igenom det. Skulle jag klara att ta hand om den väl? Till slut bestämde jag mig för att jag skulle klara det.

Det var ett stort steg för Göte. När han sedan fyllde 50 fick han en schäfer av sin lillebror.

– Mitt prisskåp är någonting det! Jag hade en dubbelchampion, alltså en hund som var champion i bruks och

114

utställning och det är ovanligt, den uppfödaren hade inte haft en sådan på mycket lång tid.

Nu har åren gått och Göte lever ett stilla liv på Gotland. Han snickrar sex timmar om dagen och hinner tänka mycket. Att träffa kamraterna i Musketörerna är en viktig del av hans liv och de har mycket att tala om. Han var med vid starten och diskuterade de olika delarna och hur det hela skulle byggas upp.

– Jag var på Vattenfestivalen i Stockholm och drog runt när Michaela ringde. Jag har ju känt henne länge och jag vet ju om behoven. All annan verksamhet för människor i utanförskap styrs bara av pengar, men Musketörerna är annorlunda.

– Jag har alltid varit en självgående person och haft ett eget driv så att jag alltid gjort saker. Men jag blir kanske aldrig äldre än 17 år i huvudet. Jag har kanske inte vuxit upp som andra, men jag gör det jag kan för att vara så ärlig jag kan. Aldrig slå mig för bröstet och säga att jag aldrig kommer dricka ingen.

Aldrig säga att någon annan har skulden för hur jag har levt.

115

116

SySTERFÖRENING I SOLLENTUNA Niklas Ristarp

Året är 2009. Niklas Ristarp ligger på Karolinska sjukhuset med dubbelsidig lunginflammation, blodförgiftning i hela kroppen, en hjärtmuskelinflammation och stafylokockangrepp på högra hjärtklaffen. Under sex dygn är han nedsövd på infektionsavdelningen för att ”dammsuga lungorna”.

Sedan, under månaderna av liggande återhämtning, hamnar hans gamla kompis Jocke från Rågsved i samma sjukhussal. De skrattar och minns – och de skojar ironiskt om framtiden. Som om de hade någon framtid.

Men det visar sig att det nya livet börjar just där.

De hade lärt känna varandra på illegala campingplatser, husvagnsläger och andra flyktiga platser. Det var roligt att ses igen, att prata om folk de känner och saker de varit med om. Men Jocke berättade att också han var trött på livet med drogerna.

– Han hade en plan och den skulle han försöka förverkliga genom en förening i Rågsved. Den föreningen bestod av alla före detta knarkare, anhöriga och även en del som fortfarande var aktiva, berättar Niklas.

– Det unika med föreningen var att den inte tillämpade nolltolerans. De välkomnade människor i det skicket de var att ingå i gemenskapen. Att bli erbjudna stöd och hjälp, men allt byggt på frivillighet. Och jag blev lite tänd på den idén.

För Niklas ville bli nykter. Fyra gånger hade han undgått döden med nöd och näppe. Han ville sluta, men i botten finns en rädsla för vad som händer när det kemiska gått ur kroppen och det bara är ensamheten kvar.

118

Men han såg också en möjlighet att skapa en ny gemenskap, ett alternativ till det sammanhang som varit hans sedan han var tolv.

– Det fokus jag satte på att bilda Musketörerna i Sollentuna var snudd på maniskt. Jag hade ett löfte och ett mål: jag hade lovat mig själv att aldrig mer gå tillbaka till knarket. Jag vet ju hur lätt det är att göra det. Så det är ren egoism, ska jag vara ärlig och säga.

– De där sista åren ihop med mina knarkarpolare filosoferade vi om att vi ju kunde umgås och ha kul utan den här jävla skiten. För det är så bra människor. Goa personer och udda existenser. Riktigt bra människor i botten, alltså.

– Så det var målet jag ville nå, skapa den gemenskapen. Min envishet låg i att jag inte ville bli ensam. För jag vet att ensamheten är anledningen till en del av återfallen. Att bli av med det kemiska är inte så svårt, men vad gör jag sen? Det var jag oerhört rädd för.

12 år och tough boy Niklas föddes i Malmö 1962, men flyttade till Sollentuna 1970 tillsammans med sin tvillingbror, storebror, mamma och pappa. Det var kaos i skolan. Niklas hade svårt med koncentrationen och dålig självkänsla. Nu vet han att det hänger ihop med hans ADHD, men det skulle dröja 40 år och kollapsade lungor innan han fick den kunskapen.

Det kom in en annan kvinna i pappans liv och föräldrarna skilde sig.

– Jag och min bror, vi blev ganska… profilstarka och krävde mycket uppmärksamhet. Vi var tuffa boys.

Vi började rätt tidigt med alkohol och droger, då vid 119

12 års ålder. Även fast vi inte kom från ett sånt hem direkt, det gjorde vi inte.

– Jag och min tvillingbror har alltid varit lika, haft samma drag. Men jag har alltid gått lite längre.

Alltså beroendeproblematiken, allting jag gör, gör jag hundra procent och lite till.

Niklas började med mellanöl, sedan hasch och har sedan dess testat det mesta, men amfetaminet var hans huvuddrog.

– Jag har tagit rätt mycket heroin också. Där sista åren. Jag hade en sommar som det var vippen på att jag blev fast. Jag blev aldrig beroende så, men det var nog väldigt nära där.

Niklas fick ett jobb som beredskapsarbetare på Stockholms Norra Föreningsråd, en serviceorganisation för en massa lokala föreningar i stan. De höll till i ett gammalt brygghus som heter Brygghuset som ligger vid Odenplan i Stockholm.

– Jag sökte jobbet som extravaktmästare och på den vägen var det. Jag blev fast anställd och steg i graderna, fick mer och mer ansvar, blev föreståndare på föreningslokalerna då. Under den tiden öppnade vi upp tre månader, 12 veckor om året under sommartid, till vandrarhem, så då blev det mycket med det: personalplanering och annonsera ut efter extrapersonal.

Han fortsatte hela tiden med alkohol och droger, men balanserade fortfarande vardagen och relationer. Han kallar det för en slags ”förlängd fest”. Visst tänkte han att han skulle trappa ner, inte festa lika många gånger i veckan, men det fanns hela tiden med i bakgrunden och bubblade.

– Men jag var ju aldrig utslagen på det sättet. Jag orkade ju jobba, orkade sköta hyror och sånt. Och jag 120

hade faktiskt uppehåll med drogerna när jag bildade familj på 1990-talet.

Ansvaret på jobbet växte, samtidigt med familjen – körkort, en liten stuga, tvillingpojkar.

– Ja, jag fick också tvillingar! 1994 är de födda, över 20 år nu. Det är två underbara killar, Måns och Joel. Men det förhållandet sprack ju, deras mamma satte ner väskan tillslut och sa att ”nu får du skärpa dig”. I och med att jag hade gjort ett längre uppehåll med narkotikan så drack jag ju desto oftare och fyllde på med det istället.

Så började festandets konsekvenser visa sig.

– Jag vet inte, idag kan man ju kalla det nån slags självmedicinering eller nåt. Jag hade ett enormt stresspåslag – det har jag haft i hela mitt liv. Det är en del av min ADHD-profil, att jag är stresskänslig och sover dåligt. De är de två stora bovarna i mitt liv.

Livet föll sakta ihop. Han förlorade familjen och arbetet och bostaden, och 2003 var Niklas hemlös.

– I sex år ungefär var jag hemlös på det sättet att jag bodde flyktigt. Ett tag i Bredäng på ett svartkontrakt, det sprack ju självklart. Sen har jag bott på olika hem, stödboenden. I Skarpnäck, ett par stycken inne i stan och så ute i Råcksta. Så har det varit.

Men sommartid så har det varit i husvagnar, hos polare. Sovit i portar har jag också gjort, kortare perioder. Så jo då, hemlös har jag varit.

Niklas hamnade i Sollentuna igen. Tiden innan den sista sjukhusvistelsen bodde han med ”husvagnsfolket”, ett löst sammansatt gäng av 10-20 personer som i omgångar ockuperade en rivningstomt.

– Det fanns ett par politiker, socialnämnden, och ett par väldigt goda socialsekreterare och chefer, som hade uppmärksammat ”husvagnsfolket” som vi kallades 121

då. ”Kopparfolket” hette vi innan, när vi bodde på en annan del av Stockholm, för att vi livnärde oss på att stjäla koppar på rivningsbyggen och sälja den.

– Men hur som helst så hade politikerna vräkt oss vid ett tillfälle ganska brutalt. Mitt i vintern, mitt i den första snöstormen. Det var en decimeter snö och där kom Kronofogden och lastbilar och skulle dra iväg oss. Och det blev ett väldigt stort uppslag i tidningarna. ”Här vräker man hemlösa mitt i kylan” blev rubrikerna.

– Det ledde till att politikerna och socialtjänsten satte sig ned och tog till sig av den kritiken.

De tänkte om. De kom ner till oss på våren efter det. Vi flyttade ju in igen, du vet. Men de kom ner till oss, in i våra vagnar, och pratade med oss som vilka som helst. Det var civilkurage. Det är verkligen vad tjänstemän och politiker som jobbar med sociala frågor ska göra. Så ska man jobba!

– De satte sig ner och pratade med oss. ”Vad kan vi hjälpa er med?” Vi var ju ganska bångstyriga många av oss. Vi sa: ”Vi vill bo så här, lite hus, vatten, soptunnor, hjälp oss med det!”

Det var en bra diskussion. Ända fram tills den började handla om narkotikan.

– Då var det nobben. För vi ville ju inte sluta. De kunde erbjuda oss det ena och det andra i stora drag, men drogfriheten var ett krav.

Musketörerna i Rågsved Det här låg Niklas och tänkte på i sin sjuksäng på Karolinska. Han hade jobbat med föreningar under sitt aktiva yrkesliv. Det var något han kände sig hemma i och kunde mycket om.

– Jocke blev utskriven, men jag tog idén och låg där 122

och spånade. I fyra-fem veckor tänkte jag på det och samtidigt hade jag igång apparaten med socialtjänsten. Så när jag blev frisk och utskriven hade jag en färdig plan.

Han fick flytta in i ett boende i Sollentuna, där han startade upp med ett par andra personer, alla med liknande bakgrund, som nu bodde i huset.

– Vi började träffas regelbundet, om det var varje måndag klockan tre eller så.

De ringde till Musketörerna i Rågsved och bad att få göra ett studiebesök.

– De blev så här: ”Va? Oj, oj!”. Förvånade och lite nervösa – hur kunde det vara möjligt, liksom, ett studiebesök?

Det nybildade gänget i Sollentuna åkte ner och träffade Musketörerna i deras lokal på Stövargatan i Rågsved.

– Vi blev väldigt imponerade över hur långt de hade kommit, vad de jobbade med, och alla människor här: en del kände jag sedan tidigare i olika sammanhang. ”Wow!” tänkte jag när vi åkte därifrån, kom jag ihåg: ”Nu blir det på riktigt, alltså”.

– Musketörerna i Rågsved blev vårt stöd i föreningsbildandet. Hela vår filosofi och idé bygger ju på deras arbete. Vi har plankat allting. Med deras goda minne, så att säga. Och det funkar, det gör det.

I samma veva fick Niklas diagnosen ADHD, och fick plötsligt en förståelse för hela sin historia.

– Beroendeläkaren kom och gjorde intervjuer med mig.

Jag sa till henne att ”Det måste vara någonting i pallet här”.

Inte minst åren i skolan och alla dysfunktionella relationer fick sin förklaring.

– Plötsligt förstod jag hela sammanhanget och varför 123

det hade sett ut som det gjort. Och den här dåliga självkänslan som är medfödd. Det hänger ihop. Och det blev en aha-upplevelse för mig. För jag fick ju väldigt mycket svar på de funderingar jag har haft genom åren.

Så det kändes omtumlande.

Niklas äter nu medicin för sin ADHD. I början av medicineringen väckte det många tankar kring känslan av beroendeproblematik.

– Förut tänkte jag ”Men jag känner ju inget?” och så ville jag ha mer, ungefär som det gamla tänket med missbruket.

– Men det är ju precis tvärtom: man ska inte känna nånting. Utan man får ta det här med ”medveten närvaro” som jag har lärt mig lite grann om vad det är: att man kan stanna upp och scanna av sig själv i olika miljöer. Jag läser till exempel väldigt mycket böcker. Där kan jag säga då att läsflödet kommer igång mycket fortare, jag orkar läsa fler sidor, kapitel, än vad jag gjorde förr. I läsningen har jag en måttstock om medicinnivån funkar eller inte.

Niklas drog igång föreningen Musketörerna i Sollentuna med stor entusiasm när han precis kommit ut från sjukhuset. Det var intensivt, nästan maniskt, säger han.

Men också nödvändigt för hans egen resa.

Att skapa föreningen blev hans egen guidning till det nya livet.

– Jag kan ju inte direkt rekommendera att gå direkt från ”dödsbädden”, om vi dramatiskt kallar det för det, till att sätta igång nåt som utsätter en för så mycket stress, som att starta upp nåt nytt.

– Men jag hade målet att jag skulle samla ihop dem som ville och bilda en förening. Den skulle bygga på Musketörerna i Rågsved. För det funkar där – då kan det funka här i Sollentuna också. Det målet var jag så 124

maniskt fastbiten i för att alla gillade mig. Det var väl ett starkt drag hos mig att jag är en social person så. Och kan man erbjuda någonting bra för sina vänner som behöver stöd och hjälp så är det bara ett plus.

Det svåraste med att komma tillbaka har varit att stånga sig in i systemen igen. Att orka kämpa för att ta sig in i samhället, bli godtagen och bli accepterad.

– Du vet, det är ju så mycket motstånd inifrån en själv som finns där redan. Du slår på dig själv på grund av att du bär så mycket skuld och skam. Du har levt och du har sabbat och sårat. Motgångarna börjar direkt när du ska börja kontakta myndigheterna.

Nu hade jag turen att socialtjänsten i Sollentuna är lite annorlunda. Jag kan inte säga vad skillnaden är exakt, men det är ett annat bemötande, det är en egen kommun, det är som en liten by där.

Musketörerna i Sollentuna växte sakta, under Niklas ledning, och nådde allt fler.

– När det hade gått ett år, två år, och vår förening hade vuxit sig ganska stabil, hade vi börjat bygga ett genuint förtroende i Sollentunas olika myndigheter och enheter där, så kom de till oss i föreningen – en efter en från mina gamla kretsar. Idag kan jag säga så att alla som tillhörde husvagnsfolket och kopparfolket, på något sätt har kontakt med oss. En del av oss är drogfria och anställda i föreningen, en del kommer till oss och får sina basbehov tillgodosedda med mat, nya kläder, begagnat, byta det, tvätta sina egna, och de som vill ha stöd och guidning in i samhället för att få hjälp, de får det också.

– Handen på hjärtat, så är det mest mina gamla vänner som är medlemmar. De ser att ”det funkar ju för Niklas och för de andra, då funkar det väl för mig också!”.

– Men det finns de i andra kommuner som också sökt 125

upp oss. Även romer, människor med beroendeproblematik som jag känt lite sedan tidigare, har kommit till oss. Sen har vi äldre, de som fortfarande har beroendeproblematik och är 10 år äldre än jag. Vi har kontakt med dem och tjatar envetet, men möts lika envist tillbaka. Det finns personer som gått med bruten fot i 12-13 år. Så tjurskalligt. Men vi vill visa att vi finns där.

Det viktigaste har hela tiden varit att utgå från varje person och stå upp för dennes rättigheter. Dessutom är dörren alltid öppen, utan krav på nykterhet eller papper.

– Och det är viktigt. För många har aldrig haft kontakt med soc, eller så har de haft kontakt och misslyckats i alla år. Då finns det en väldig massa känslor och erfarenheter hos den personen som gör att hon eller han blir på ett visst sätt. Som gör att det han känner är ett kompakt motstånd bara av att kliva in i den välstädade korridoren på socialtjänsten. I det ögonblicket bygger man ofta upp en försvarsfasad och av minsta fråga blir det taggarna utåt.

– Det är ju där vi Musketörer kommer in, i och med att vi sitter bredvid. Vi säger inte så mycket. Det ser alltid lite olika ut. Ibland bara lägger en lätt hand på personen om man känner att den börjar koka.

Det blir en väldigt annorlunda stämning när det finns en person till med på mötet.

Det stora är att personen måste få lyckas.

– Du måste få en positiv erfarenhet i det mötet för att du ska orka med nästa möte och för att ta till dig av det som de kräver att du ska inhämtat alla dessa broschyrer, papper och dokument och så. Sitter man själv med allt det, hela det här paketet, så är det en jätteutsatthet man ställs inför. Så vi Musketörer är med.

126

– Det är våra egna erfarenheter som vi baserar hela det där mötet på. Vi vet hur det känns. Personen som vi ska guida, vi är hela tiden på dennes sida och det ska de känna. För de är alltid i ett underläge.

Musketörerna tycks lyckas med det socialen inte har lyckats med – att fånga upp de mest utsatta.

– Vi når dem som är i den yttersta kanten, för vi kommer därifrån själva. Vi har en annan ingång. Vi kan åka och besöka de här lägren där vi vet att folk bor, på ett helt annat sätt än vad en socialsekreterare kan.

Bemötandet från myndighetspersoner är viktigt. Att som socialsekreterare ifrågasätta någon eller agera avspisande kan vara förödande för självkänslan hos den utsatte som dragit sig för att söka stöd och hjälp. Systemen med dess olika steg och kravlistor kan nästan te sig som ett slags uthållighetstest.

– Det är provocerande. Det är ett system som slår bort många människor. Man pallar inte dessa förhör och frågor! Och man blir hela tiden påmind om sig själv, om sin oduglighet och värdelöshet, och den självkänslan har man ju redan satt i skosulorna. Bara att det är en myndighet får en ju att svettas. Det är där vi kan komma in som Musketörer och guida och stödja.

Niklas har ringt myndighetssamtal för många personers räkning.

– De på myndigheter vill helst att personen pratar själv, men är det till exempel en rom, som talar dålig svenska, är finne, i psykisk ohälsa och stämplad med flera utanförskap, då har de alla odds emot sig. När myndighetspersonen frågar: ”Varför ringer inte personen själv?” så har jag svarat direkt: ”Talar dålig svenska.” Och då vet jag rätt mycket om den personen så jag kan svara på en del av de där frågorna, som 127

behövs för att gå vidare.

– Men jag tänker på folk från andra länder, som inte har beroendeproblematik, de flyr ju bara från krig och skit, och sen komma hit och ska starta ett nytt liv. Det är samma grej för dem. Skitsvårt.

Niklas har varit drogfri i över sex år nu och känner en stor tacksamhet över att vara i livet.

– Jag har väl gäckat döden fyra gånger i de sista åren då innan jag la ner, på olika sätt. Det var överdos av heroin en gång i Rissne, jag höll på att bli innebränd i en husvagn när vi bodde på parkeringsplatsen vid Wennergren Center, och så sjukdomar och så den sista sjukhusvistelsen.

– Men jag är också tacksam över att jag fick möjligheten att göra någonting som håller mig nykter och det är den här föreningen. Det låter romantiskt, men det är så: Jag kan inte säga vad jag hade gjort om jag inte hade haft den här möjligheten. Jag är inte så säker på att jag hade varit nykter ens en gång.

Jag tror inte det. Förlorat familjen hade jag redan gjort, hade jag något att leva för? Men det här gav mig livslust.

– Dessutom den här schyssta möjligheten genom metoden som vi Musketörer använder. Den är ganska annorlunda, och en jäkligt schysst grej. Så jag är tacksam för det.

Musketörerna i Sollentuna är en självständig systerförening till Musketörerna i Rågsved. Men kärnan och metoden är densamma.

– Behovet finns över hela landet, men det finns inte många stödföreningar och Musketörerna är ett bra alternativ. Just den här modellen du vet: jag guidades genom föreningens existens, blev nykter och drogfri – och nu guidar jag andra personer. Och många av dem, 128

eller en del i alla fall, har jag lyckats få anställda på föreningen.

– Det är så som vi ”återvinner” människor. Först får du hjälp att hjälpa dig själv och lär dig då resan, sen tar du den kunskapen och hjälper andra. Dina egna erfarenheter för och emot, vad som är bra och dåligt i din resa kan du ta med dig till nästa person.

– Och vi har ingen manual som vi går efter utan det är ju den här hederskodex som vi har: Alla människors lika värde. Sund förnuft. Tålamod.

129

130

Något måste göras – nu!

Musketörerna i Rågsved

Vi ser ett samhälle vars sociala ansvar faller samman.

Ingen tar ansvar för något. Bakom alla lagar, hur de tolkas och alla de förordningar, regelverk och administrativa rutiner som följer på lagarna, är det inte någon som står upp och tar ansvar om konsekvenserna inte visar sig vara i lagens anda eller till och med motverkar själva lagen. Alla hänvisar alltid till någon annan. Hur vi än gör så finns det alltid nya direktiv eller tolkningar eller rutiner som gör att vi får komplettera eller börja om från början.

En människa i utsatthet och utanförskap har inte en chans mot systemet. Är någon på väg till utanförskap är det mycket lätt att falla igenom – skyddsnäten numera har så stora maskor och handläggarna så liten tid och blanketterna att fylla i är så många och obegripliga. Har man dessutom dyslexi eller någon annan likartad diagnos finns inte en chans.

För de som lyckats ta sig ur sin beroendeproblematik är vägen in i samhället inte enkel. ”En gång missbrukare, alltid missbrukare” – så ser man på oss. Att beroende är en sjukdom glöms bort i att ”vara missbrukare” i stället för att ”ha beroendeproblematik”.

Vi har känt oss stämplade av myndigheter och allmänhet. Många av oss bär dessutom på sjukdomar relaterade till utanförskapet och hemlösheten. Vi mår dåligt både fysiskt och psykiskt. Flera har hepatit C. En del har HIV. Alla har vi dålig tandstatus. Detta har ytterligare marginaliserat oss och försvårat vägen till delaktighet i samhället.

132

Vi inser givetvis att vi själva också har ett eget ansvar. Därför kämpar vi nu och sliter för att förändra vår situation. För att få en rimlig tillvaro för oss själva, för våra barn och barnbarn. Vi tror dessutom att vi kan vara ett bidrag, med de specifika kunskaper och erfarenheter vi samlat på oss, för att stödja andra som vill ur beroendeproble matiken. För att förebygga så att unga människor slipper gå igenom detta elände och det utanförskap vi har erfarit. Som anhörig kan man dela med sig av den maktlöshet och sorg som man ständigt lever med när någon i familjen har en beroendeproblematik. Kärleken till en förälder, ett syskon eller ett barn tar inte slut för att det bär på en beroendesjukdom!

Musketörernas arbetsmodell är: Först hjälper du dig själv med stöd av andra, sedan stöder du andra att hjälpa sig själva. För att göra det använda vi oss själva som verktyg, som guidar och lotsar. Vi stöder, följer med och finns bredvid våra kamrater i alla kontakter med myndigheter, institutioner och organisationer. Det kan vara Försäkringskassan, hälso- och sjukvården, Socialförvaltningen, Arbetsförmedlingen, Kronofogden, Polismyndigheten, Kriminalvården eller andra. Under åren har vi har lärt oss mycket och vi ser att vi kan vara en brygga mellan utanförskapet och innanförskapet.

I allt vill vi stödja och öka självkänslan, så att både vi och våra deltagare kan vakna till en ny dag med övertygelsen om att verkligen vilja leva den dagen och göra något riktigt bra av den både för sig själv och för andra.

Det är inte välgörenhet eller förmyndarskap vi sysslar med eller vill ha. Vi vill däremot se till att de 133

som lever i utanförskap får en rättvis möjlighet att komma tillbaka till samhället och att leva ett värdigt och anständigt liv. Påvisa att rättigheterna faktiskt gäller för alla. Vi vill vara vanliga samhällsmedborgare och vi vill att alla får plats, svaga som starka.

Vi vet att alla, vi som är i utanförskap, våra nära och samhället, bara har att tjäna på detta.

Ensamma är vi svaga. Tillsammans kan vi göra något.

Vi vet att det inte är enkelt att förändra utanförskap till innanförskap. Musketörerna är villiga att ta oss an de utmaningar som står i vägen och nu vill vi få en rimlig chans att klara det.

Samhällets ansikte visar sig Vi ser att samhällsstrukturer, som tidigare varit till stöd och skyddsnät för utsatta människor, nu inte längre fungerar. Samhällets institutioner svarar på ett alltmer repressivt sätt och, i stället för att stödja, uppmuntra och vägleda, misstänkliggörs försöken från de utsatta att komma tillbaka.

Det är lätt att falla igenom men mycket svårt att försöka ta sig tillbaka in i välfärdssystemet. Vi ringer, sitter i oändliga telefonköer, samlar in och fyller i mängder av blanketter och formulär, skriver inlagor, deltar i möten med tjänstemän, myndigheter och institutioner och försöker att koordinera mellan olika instanser och vårdinrättningar.

Hur vi än gör, hur mycket vi än anstränger och engagerar oss, visar det sig att de grundläggande rättigheterna inte längre tillhör alla. Du måste vara stark och frisk, ha goda ekonomiska förutsättningar och ett 134

stort kontaktnät för att få del av dem. Du måste vara vältalig, utbildad, ha självkänsla och självförtroende för att klara den hårda matchen och den långa vägen tillbaka till ett värdigt liv.

Vi brukar kalla det som nu händer för “ondskans osynliga ansikte”. Det dyker upp allt oftare och tar sig uttryck på olika sätt. Här följer några exempel: • Ingen vill ta fullt ta ansvar för de beslut som fattas över människors öden och livsvillkor; • Det skylls på politiska beslut och direktiv även om det är själva tolkningen av lagen som sker vid myndighetsutövningen som skapar problem; • Det finns hela tiden en möjlighet att hänvisa till andra inom systemet (”detta ligger inte på mitt bord” eller ”detta är inte vårt ansvarsområde”); • Det finns en klaustrofobisk rädsla för att bli kriti serad och ifrågasatt och därför utövas arbetet i för- sta hand med hjälp av blanketter som ska fyllas i eller införskaffas hos andra myndigheter eller instanser; • Det hänvisas till telefontider och vikten av att lämna in ett otal olika dokument för att ärendet överhuvudtaget ska bli ett ärende.

Om den som söker stöd dessutom är präglad av utanförskap, med socialt och ekonomiskt funktionshinder som inte sällan är kopplat till någon fysisk eller psykisk diagnos, begränsas möjligheterna att kunna återerövra rätten och möjligheten att vara en del av samhället.

135

Att få del av grundläggande rättigheter är idag inte självklart. Genom att hänvisa till ”politiska direktiv” förflyttar myndighetsutövaren hela tiden ansvaret till någon annan. Den hårda attityden tycks nödvändig för att klara av att verka i ett system som ytterligare marginaliserar de som redan är mest utsatta.

Här ökar risken att människor ytterligare avhumaniseras.

Förr, på 70- och 80-talen, jagade socialförvaltningen narkomanerna på Plattan och i förorterna för att ge stöd, idag jagar narkomanen ”soss” för att få stöd.

Man kan heller inte förvänta sig att någon internt ska påtala det egna systemets brister. Rädsla att göra fel leder till att man gör så lite som möjligt och följer regelverket in absurdum. Då har du ett skydd som tjänsteman eller myndighetsutövare och behöver inte hållas som ansvarig. Du har bara följt instruktionerna!

Välfärdssystemet blir alltmer byggt på vad du själv kan köpa, försäkra och investera i. Det är inte längre ”en för alla - alla för en”. Solidariteten är utbytt mot ett individualistiskt synsätt där de som har möjlighet att köpa sig en gräddfil inom systemet också kan göra det.

Men vad ska vi då med ett gemensamt samhälle till?

Värderas medborgaren efter plånboken tjocklek? Efter vältalighet och utbildning? Efter den styrka och kraft de har att tala i egen sak? De som inte har dessa egenskaper förlorar och blir kvar längst ner på samhällsstegen.

136

Ska det här få bli utvecklingen?

Vi ser en utveckling, som vi inte kan tro att vi som samhälle vill ha: • Att systemet slår repressivt istället för med öpp enhet, tålamod och omsorg.

• Att du som individ hålls ansvarig för allt sam tidigt som du utsätts för moraliserande attityder av tjänstemän och andra myndighetsrepresentanter som har till uppgift att vägleda och stödja dig på vägen till ett rimligare liv.

• Att makter och beslutsfattare som är osynliga får styra i det dolda, ha tolkningsföreträde i allt och fatta beslut utan att du ens varit delaktig.

Därför vill vi med politiker och ansvariga myndigheter diskutera följande: 1. Utsattheten och utanförskapet ökar.

2. En myndighet som skulle förmedla omsorg har förvandlats till en disciplinär instans.

3. Stuprör inom myndigheter och förvaltningar medför att eventuella insatser kommer för sent, i för liten omfattning och riktar sig endast mot ett av flera problem. Inget samarbete, ingen samsyn, ingen övergripande bild av hela problematiken.

4. Inom myndigheten tar ingen ansvar – allt läggs på individen. Att utebli från ett möte kan innebära att ”man vägrar samarbeta” och då kan pågående insatser avbrytas (här tycks dock samarbetet mellan olika myn137

digheter fungera eftersom alla insatser kan avbrytas).

5. Blankettmobberi, uttröttningsmetodik och regelrytteri kan göra att man stupar på vägen.

6. Regler för lönebidrag skärps och den socialmedicinska delen är borttagen.

7. Alla kan hamna utanför. Resan till utanförskap går fort. Resan tillbaka tar långt tid, kräver oerhörda insatser av den enskilde som dessutom måste stå emot så många krav från myndigheterna att du måste vara frisk, rik och ha ett stort nätverk för att orka med och klara av detta. Men vilken utsatt person har det?

Har du barn eller unga vuxna – hur klarar du det då?

8. Kortsiktighet i sociala projekt jämfört med infrastruktursatsningar (exempelvis Förbifart Stockholm).

9. Frivilligorganisationer utnyttjas av myndigheterna.

Det finns en risk att utanförskapet inte bara förstärks för de som redan är drabbade utan också drabbar fler och yngre. Något måste göras. Nu!

Politiker, när kan vi träffas?

Vår samlade erfarenhet har gett oss stor kunskap om utanförskap och om hur man skulle kunna göra oss till delaktiga och engagerade samhällsmedborgare.

Vi har ett förslag. Vi vill bidra! Vi vill delta!

138

www.musketorerna.se, info@musketorerna.se tel: 08-556 230 00 / 08-556 233 00

Musketörerna i Rågsved är en ideell organisation som arbetar tillsammans med personer som är eller varit i utanförskap, hemlöshet och någon form av beroendeproblematik. I Musketörerna är det de utsatta själva som driver organisationen och får stöd att tala i egen sak. Musketörernas guider lotsar deltagarna till olika myndigheter, förvaltningar och institutioner för att de ska få sina grundläggande rättigheter tillgodosedda utifrån principen att ”alla har lika värde och samma rättigheter”. Guiderna utbildas genom metoden ”att lära genom att göra” och i principen att ”först får du stöd av andra att hjälpa dig själv, sedan stöder du andra att hjälpa sig själva”. Musketörernas verksamhet är ett ”återvinningsprojekt” – människor som hamnat i utanförskap kommer tillbaka och gör skillnad för andra Musketörerna startade i Rågsved och arbetet började där. Snart kom deltagare från närliggande stadsdelar och idag kommer de inte bara från alla Stockholms stadsdelar utan också från de närliggande kommunerna i hela Storstockholm.

Musketörerna arbetar för att förändra livsvillkoren för utsatta människor, deras barn och familjer. Vi: • Guidar människor i utanförskap och hemlöshet, så att de får sina grundläggandet rättigheter tillgodosedda.

• Erbjuder möjliga vägar till återförening med barn, familj och andra anhöriga som genom utanförskapet förlorat kontakt.

• Informerar och utbildar om konsekvenserna av hem löshet och utanförskap.

Bli medlem: Bli medlem genom att sätta in 100 kr på Bankgiro 2467371.

Skänk en gåva: Stöd Musketörerna i Rågsved med en gåva eller donation på Bankgiro 2467371.

www.lumenbehavior.com, @lumenbehavior

Lumen Behavior finns för att bidra till en framtid av global välfärd. Vi söker svar och driver förändring genom att samla unika historier och kunskaper i samarbete med företag och organisationer.

Lumen Behaviors grundare Johanna Hallin och Evelina Fredriksson har samarbetat med Musketörerna i Rågsved sedan 2009.

140

Box 7297, 103 90 Stockholm tel: 08-555 699 00

Stiftelsen Bertil Strömberg stödjer Musketörerna i Rågsved sedan 2012. Stiftelsen har som ändamål att utöva social verksamhet bland utslagna unga, gamla och sjuka, samt verka för utsatta barns och ungdomars vård, utbildning och fostran.

Bertil Strömberg byggde under sin livstid upp ett fastighetsbolag i Stockholm och vid sin bortgång testamenterade han sina tillgångar till en allmännyttig stiftelse. Stiftelsen äger ett förvaltningsbolag med bostadshyreslägenheter och överskottet delas ut till välgörande ändamål.

Torbjörn Arnér är ordförande i stiftelsen, som bär namnet av sin grundare, fastighetsägaren Bertil Strömberg.

Torbjörn, som till vardags är advokat, minns första kontakten med Musketörerna.

– Vi åkte ut, jag och mina två kollegor i styrelsen, till Rågsved med tunnelbanan. Jag hade aldrig varit där förut. Man kan säga att hela söderort var vitt på kartan för mig, berättar Torbjörn.

– Där möttes vi av den här engagerade skaran människor som gjorde djupt intryck på oss. De bjöd på hembakt och kaffe. Men de var deras stora engagemang som grep oss djupt. ”Det här måste vi bidra till” tänkte vi.

Vi är väldigt positiva, det är fantastiskt vad de gör.

Vad har samhället att lära av Musketörerna?

– Engagemang, framför allt. Vi har ett stort behov av den här organisationen. Ibland räknar samhället 141

medvetet med att ”det där tar någon annan hand om”.

Så det är tur att de finns.

Bertil Strömberg var timmermannen som blev fastighetsägare. Under 1960- och 1970-talet byggde han upp sitt företag som nu äger många bostadshyreshus i Stockholm. Bertil Strömberg gick hastigt bort i cancer 2002, men han hade bestämt att hans tillgångar skulle testamenteras till en allmännyttig stiftelse.

Stiftelsen äger förvaltningsbolaget och överskottet går till välgörande ändamål.

– Eftersom Bertil var i byggnadsbranschen var han bekant med hemlösa människor i portuppgångarna. Han kallade dem för sina ”portvakter”, de ingick i kretsen av dem han ville hjälpa, berättar Torbjörn.

Det gör stiftelsen nu, bland annat genom sitt stöd till Musketörerna i Rågsved.

142

På 70-talet samlades många ungdomar på slänten ovanför T-banestationen i Rågsved. De skolkade från skolan, drack öl och rökte hasch. Snart blev drogerna tyngre och farligare. Många dog alldeles för tidigt och alldeles för unga av den utsatthet de hamnat i, av den drogrelaterade problematiken och av det utanförskap som detta medförde. Av hundra ungdomar i gänget är nu redan över 60 döda. På bilderna möter vi några av de bortgångna kamraterna.

Vad krävs för att återvinna ett liv? Alla människor vill leva med värdighet, gemenskap och livskvalitet – men välfärdssystemet gör det mycket svårt för redan utsatta människor att få tillgång till det.

Vägen från utsatthet, utanförskap och hemlöshet är krokig och lång, men Musketörerna i Rågsved visar att det går. Med tålamod, bra bemötande, hänsyn, omsorg och respekt.

I ”Återvinningen” delar Musketörerna sina egna livsberättelser, där historia, egna val och ett riggat system gör situationen mycket mörk för de mest utsatta. Men de visar också på en möjlighet till förändring. Möt Musketörerna, överlevarna som talar i egen och gemensam sak, för att bli medborgare igen och för att göra skillnad för andra.