Fler organ på väg

På djupet Organdonation Fler organ på

Stora förändringar är på gång inom svensk donationsverksamhet. Det kan ge fler organ, från både levande och avlidna donatorer, och påverka väntelistan för transplantation.

Text: Annika Lund väg

I HAR HÖRT larm om organbrist i Sverige i åratal. Det har varit svårt att förstå: det finns ingen motvilja i samhället. Tvärtom. Svenskar skänker gärna sina organ efter döden. Enligt en Sifoundersökning från 2018 är 83 procent av svenskarna positiva eller försiktigt positiva till att donera sina organ efter döden. I Spanien, som har betydligt fler avlidna donatorer, är motsvarande siffra 63 procent, enligt föreningen Mer Organdonation, MOD.

Hindren mot organdonation har varit andra än att den avlidna har sagt nej. Det har bland annat handlat om invecklade knutar inom juridik och organisationsstruktur. Tidigare har det också handlat om ovana av att fånga upp möjliga donatorer på intensivvårdsavdelningar. Två statliga utredningar har undersökt juridiska hinder, fyra ministrar har varit inblandade. Det har varit tålamodsprövande för dem som arbetar inom fältet – och för dem som väntar på organ.

Samtidigt har kurvorna för genomförda donationer sakta klättrat uppåt. År 2000 transplanterades cirka 450 organ. 2019 var motsvarande siffra 812.

Bakom de förbättrade siffrorna ligger ett träget arbete inom många fält. Det finns numera en bättre struktur för att identifiera möjliga donatorer och vana vid att prata med närstående.

Men långt mer än så har gjorts. Flera stora förändringar rullar nu ut i svensk donationsvård. En av dem handlar om möjligheten att använda organ från en helt ny grupp av donatorer, från dem som dör i en annan situation än tidigare givare. En annan förändring handlar om avancerad matematik, som

V

kommer ge fler njurar, och, lika viktigt, en chans för mycket svårmatchade personer att få transplanteras. – Vi har haft en sakta ökande tillgång på organ i Sverige, en positiv utveckling sedan många år. Nu sker viktiga förändringar som kommer att ge ytterligare tillskott av organ. Man skulle kunna beskriva det som en propp som långsamt har släppt, säger Annika Tibell, transplantationskirurg och professor i etik vid institutionen för lärande, informatik, management och etik vid Karolinska Institutet.

DET ENA PROJEKTET handlar om en donationsprocess som kallas DCD, donation efter cirkulationsstopp. Det handlar om donation från avlidna som har dött i en annan situation än vad tidigare donatorer har gjort. I Sverige har tidigare endast den som dör under pågående respiratorvård kunnat donera. Ett exempel på en sådan situation är en trafikolycka, där någon får en skallskada, som får hjärnan att svullna så kraftigt att cirkulationen i hjärnan upphör. Då uppstår en total hjärninfarkt, hjärndöd, och patienten dödförklaras. Eftersom döden sker under pågående respiratorvård är organen fortfarande syresatta. En donation kan genomföras i upp till 24 timmar efter döden.

Men väldigt få dör så här. Det gör antalet potentiella donatorer väldigt litet. Det är en viktig förklaring till varför vi har såpass få donationer i Sverige trots att donationsviljan är stor. I Sverige hade vi under 2019 drygt 19 organdonatorer per miljon invånare. Det kan jämföras med Spanien, där motsvarande siffra är nära 49, enligt Mer Organdonation, MOD.

Men nu sprids möjligheten att använda organ från patienter som dör i andra situationer. Det kan handla om någon som får ett hjärtstopp, men får hjärtat igångsatt med en defibrillator. Efter det förs patienten till sjukhus och hamnar på IVA, med respirator. Vid undersökning visar det sig att hjärnan fått stora skador till följd av syrebristen, så stora att de är oförenliga med fortsatt liv.

Vid sådana tillfällen är det i dag praxis att avsluta den livsuppehållande behandlingen. Konkret betyder det att man kopplar bort respiratorn. Detta eftersom fortsatt livsuppehållande

Under 2019 genomfördes 56 lungtransplantationer i Sverige.

behandling inte kommer att föra patienten tillbaka till livet utan endast förlänga dödsprocessen. En tidpunkt för att stänga av respiratorn kan bestämmas tillsammans med de närstående, som då kan närvara vid dödstillfället.

När respiratorn är borta upphör andningen och hjärtat slutar att slå efter en stund. Då upphör cirkulationen i hjärnan, varpå total hjärninfarkt inträder och patienten dödförklaras. Det här tillvägagångssättet är praxis redan idag inom intensivvården, när någon är för sjuk eller för skadad för att leva vidare. Det nya som nu sker är att dessa patienters organ kan tas tillvara.

Men det är bråttom. Utan syre skadas organen. Fem minuter efter dödens inträffande rullas den avlidna till en operationssal, där organen måste tas tillvara inom en halvtimme. För att göra detta möjligt måste donationen förberedas redan innan patienten är död. Annars kan inte operationsteamet stå redo och mottagarna vara förberedda.

SEDAN 2018 är det tillåtet att titta i donationsregistret redan under döendet. Men det får endast ske om sjukvården har fattat ett medicinskt beslut om att avbryta en livsuppehållande behandling. – Det är viktigt att betona att beslutet om att avbryta behandlingen tas helt självständigt, oberoende av en eventuell donation. Beslutet baseras endast på en medicinsk bedömning av patientens prognos och möjlighet till fortsatt liv. Beslutet att starta en donationsprocess baseras på personens vilja att få donera sina organ efter döden. Beslutet att avsluta behandling får aldrig påverkas av en eventuell efterföljande donationsprocess, säger Annika Tibell, som har ingått i DCD-projektets styrgrupp.