KIAB 60 år jubileumsbok

KIAB 60 Ã¥r

Smedjan, VĂ¤rmbols industriomrĂĽde.

KIAB jubileumsbok – En historisk resa genom 60 år

Utgivning 2019-11-12 Produktion KIAB Foto Mats Fredriksson och Hanna Maxstad Text Mats Fredriksson Tryck Linderoths Tryckeri AB

Prolog Katrineholms Industrihus AB (KIAB) bildades 1959 under namnet Nävertorps Fastighets AB. Uppgiften var att uppföra och förvalta lokaler för små och medelstora företag i Katrineholm. Ägare var Katrineholms stad och bolaget var stadens främsta verktyg för att kunna driva en aktiv näringslivspolitik. Uppdraget utvidgades efter hand till att inte bara uppföra, utan också att förvärva, anpassa och utveckla lokaler efter näringslivets förändrade behov. KIAB är, och har varit, Katrineholms största och viktigaste aktör när det gäller industrifastigheter. I nutid har bolaget haft delaktighet i kommunens förbättrade position i Svenskt Näringslivs rankinglista. Historiskt har KIAB haft en avgörande roll för såväl etableringar av nya företag på orten som insatser för att stötta det befintliga näringslivet i Katrineholm när tiderna varit svåra. I den här skriften ges en sammanfattning av företagets historia de första 60 åren. Historien om KIAB formas framför allt utifrån styrelsens arbete beskrivet i mötesprotokoll från åren 1959–2003 och verksamhetsberättelser från 2003–2018.Vid vissa tillfällen sätts berättelsen i ett kommunalt, nationellt och ibland internationellt perspektiv. Detta för att visa att förutsättningarna för fastighetsbolagets agerande styrs av faktorer som inte alltid går att påverka.

Katrineholm som ort blir alltmer en del av en globalare värld med ytterligare eller nya krav på kommunal delaktighet för att skapa förutsättningar för ett framgångsrikt näringsliv. Fastighetsbolagets roll som verktyg blir allt viktigare. Historien om KIAB kompletteras med några intervjuer som dels berättar om några historiska skeenden, dels beskriver hur KIAB och kommunen arbetar aktivt med näringslivsfrågor idag, år 2019. Mats Fredriksson Författare

Innehåll Fredrik Olovsson - Flexibiliteten är avgörande Ingmar Eriksson - Ett aktivt och professionellt ägande ger goda förutsättningar för hyresgästerna Magnus Österberg och Carina Lloyd - Samarbetet mellan kommunen och fastighetsägarna är gynnsamt för näringslivet

1 5 9

Lars-Herman Larsson - 15 år i centrum av Katrineholms näringsliv (1988-2003)

Lars T Eriksson - Koncernbildningen med KFAB gjorde KIAB till ett starkare bolag (2007-2008)

Katrineholms stad bildar bolag för att uppföra och förvalta lokaler för små och medelstora företag (1959)

NFAB bygger hus i kv Cementgjuteriet (1959-1960)

Nävertorps Fastighets AB får utökat uppdrag och köper AVA-huset (1965)

NFAB bygger lokaler åt H Lindström & Son (1967) NFAB får ytterligare en utvidgad roll vilket ställer krav på ökat aktiekapital (1967-1970)

70-talet kom med tuffare tider (1970)

NFAB bygger lokaler åt Strands Konfektion AB (1975)

Nävertorps Fastighets AB får ekonomiska problem (1975-1982)

KIAB bildas och verksamheten får en total genomlysning (1983)

Fastighetsbolaget får ytterligare en roll (1983)

Verksamheten stabiliseras och KIAB tar över förvaltningen av kommunens industrifastigheter (1984-1985)

Fastighets AB Hasseln och Stadshotellet orsakar problem för KIAB

KIAB förvärvar Värmbolsindustrierna

Slutet av 80-talet – gynnsamma tider för näringslivet och KIAB

Den ekonomiska depressionen i början av 90-talet berörde KIAB

Katrineholms kommun gör en förvaltningsöversyn och vd sammanfattar policyn kring KIAB:s hyressättning

103

Kommunen och KIAB stöttar elektronikindustrins satsningar i Katrineholm

111

Affärerna går bra, Scania Buses & Coaches hyr lokaler och Kurirtryck bygger ut (1996)

127

Inferno blev en het fråga (1994)

131

Utvecklingsinstitutet – ett samarbete mellan Katrineholm och Linköpings Universitet

134

Den svarta tisdagen (2001)

137

Industrinedläggningarna skapade nya förutsättningar (2003)

145

KIAB blir dotterbolag till KFAB (2007-2008)

146

Karta över KIAB:s lokaler

153

Fredrik Olovsson, ordfรถrande KIAB och KFAB.

Flexibiliteten är avgörande KIAB ägs av KFAB som i sin tur ägs av Katrineholms kommun. De båda bolagen har en gemensam styrelse som är politiskt tillsatt. Fredrik Olovsson är styrelseordförande sedan åtta år tillbaka. Förutom att han är inne på sitt artonde år som riksdagsman är han också ordförande i Katrineholms Arbetarekommun. Han har alltså en gedigen politisk plattform att stå på.

KIAB har historiskt alltid haft en viktig roll i den kommunala näringslivspolitiken och situationen är inte annorlunda i dag. – Kommunen vill ha ett verktyg för näringslivsutveckling och där är lokalfrågan viktig. Det är inte alltid det första som företagaren tänker på och när det blir skarpt läge vill vi hjälpa till att göra deras tankar verkliga, säger Fredrik. När det gäller hyreslägenheter så är konkurrensen mellan fastighetsbolagen hård, men på lokalsidan har KIAB en mer dominerande ställning. – Det vore kanske bra med fler aktörer än KIAB, men den här marknaden har inte varit så attraktiv, säger Fredrik. Det är inte heller så många som velat köpa loss sina lokaler. När man startar är det bra att kunna hyra. Man binder inte kapital och får en bra

uppstartsperiod. Större bolag fattar långsiktiga beslut och då är lokalkostnader en mindre del i en större helhet. Idag är det snabba beslut som gäller och då är det en tillgång att ha ett kommunalt bolag som hänger med i näringslivets tempo. Att hänga med betyder för KIAB:s del att snabbt kunna ställa om lokaler när förutsättningar förändras. – Ja, en stor del av våra investeringar handlar om anpassningar av lokaler för företagens behov, säger Fredrik. Flexibiliteten är avgörande och vi får mycket kred för vårt arbete där, men också för ett bra bemötande från vår personal. Det ser vi på NKI-undersökningarna. Katrineholm har en ambition att bli 40 000 invånare till år 2030. Bostäder byggs för att folk ska ha någonstans att bo men var ska de arbeta?

Många av de företag som finns här sysslar med industrirelaterad verksamhet och det är en sektor som har växt i Sverige senaste tiden. Lokaler kommer att behövas och kommunen har mark som kan användas. Hur ser KIAB på framtiden ur det här perspektivet? – Vi har en högst varierande verksamhet i våra lokaler och vi har 95 procent av dem uthyrda. Självklart finns diskussioner om hur vi ska göra framåt. Jag är inte främmande för att vi ska bygga nya industrilokaler för kommande efterfrågan, säger Fredrik Olovsson. En kommun styrs av politiska viljor och ambitioner. KIAB är ett kommunägt bolag som ska verka med affärsmässiga principer enligt aktiebolagslagen. Finns det en risk att olika viljor krockar här? – Vi är ett litet bolag med en bra och kompetent styrelse. Den är politiskt tillsatt och varje period inleds med en styrelseutbildning där man får lära sig vad det innebär att sitta i en bolagsstyrelse, förklarar Fredrik. En av fördelarna med koncerntänkandet är att vi delar kostnader och kompetens med moderbolaget för till exempel projektering och administration. Den gemensamma styrelsen och företagsledningen ser samordningsvinsterna. – Jag tycker också att kommunen som ägare till bolaget håller en bra distans och inte detaljstyr verksamheten. Jag tror det är bra att vi får utvecklas tillsammans med marknaden. Nu är miljöfrågan viktig och arbetet med den kan förutom miljövinster även innebära kapade kostnader.

KIAB får beröm av det lokala näringslivet för sitt arbete. Samtidigt gäller det alltså att hänga med i näringslivets allt mer ökande tempo. Hur är bolaget rustat för det arbetet om vi tittar framåt? – Jag tror att kraven på snabbhet och flexibilitet kommer att öka, säger Fredrik. Fler snabba omställningar för att företagen ska kunna dra nytta av uppkomna affärslägen. Höga krav på oss vad gäller kvalitet. Våra hyresgäster vill att det ska se snyggt ut både invändigt och utvändigt. KIAB:s fastigheter ligger ofta centralt och vi har krav på oss från allmänheten att de ska se bra ut och passa in i stadsbilden. Med så stor uthyrning som vi har nu så har vi god soliditet och har kunnat göra stora investeringar på det här området de senaste åren. – Även om vi nästan har fullbelagt så är det inte så att lugn och stiltje råder. En del företag lyckas och utvecklas, andra lägger ned och nya kommer. Varje hyresgäst är en förhandlingsfråga.Vi kan hjälpa nystartade företag att hitta möjliga vägar fram på marknadsmässiga villkor. Med vår storlek har vi möjlighet att hitta långsiktiga lösningar som gynnar både företag och arbetstillfällen, avslutar Fredrik Olovsson.

KIAB:s industrilokaler pĂĽ Terminalgatan 7.

Ingmar Eriksson, vd KIAB och KFAB.

Ett aktivt och professionellt ägande ger goda förutsättningar för hyresgästerna KIAB har under flera år satsat över tio miljoner kronor årligen på underhåll av fastigheterna för att långsiktigt stärka beståndet och därmed KIAB:s attraktionskraft som en bra hyresvärd. Detta är en av bolagets målsättningar som bolaget och dess vd Ingmar Eriksson arbetar hårt för att uppnå.

Ingmar Eriksson har varit vd för KIAB sedan 2011 då han efterträdde Lars T Eriksson på posten. Han är också vd för KFAB och därmed hela koncernen. Som vd har han uppgiften att leda KIAB efter den affärsidé som är fastställd i bolagsordningen och det uppdrag som bolaget har fått av sin ägare Katrineholms kommun och mot de mål som styrelsen satt upp. En uppgift som kan vara grannlaga eftersom bolaget verkar på en konkurrensutsatt marknad men som kommunägt bolag avkrävs en transparens som konkurrenterna slipper. Ingmar Eriksson berättar här om hur företaget jobbar med de uppdrag det har, bland annat att förse Katrineholms näringsliv med ändamålsenliga lokaler.

KIAB har till uppgift att utifrån affärsmässiga principer erbjuda närings- och föreningslivet lokaler. Hur tar ni er an den uppgiften? – Vi jobbar mycket med de lokaler vi redan har. Det finns en priskänslighet på marknaden och nyproduktion ger en helt annan, dyrare prislapp. Det finns efterfrågan på mindre lokaler och vi jobbar mycket med mindre småföretag som söker lokaler i storleken 100–150 kvm. – Vi ligger på 95 procents uthyrning av våra lokaler och de fem procenten som är kvar ligger utspridda. De blir svårtillgängligare och därmed svårare att hyra ut. 100 procent uthyrning är svårt att nå upp till.

KIAB är en väsentlig aktör när sysselsättningsskapande verksamheter ska etableras, utvecklas eller på annat sätt förändras. Hur ser ert ansvar ut här? – Vi jobbar hela tiden med att hjälpa företagen, men vi kan bara göra det inom de ekonomiska ramar vi och företagen har tillgängliga. Vi försöker därför hitta lösningar som passar båda parter. Vet man till exempel att företag på sikt kommer att expandera kan de hyra en större lokal redan från början och hyran kan successivt kan trappas upp. Vi kan färdigställa lokalen på en gång istället för i etapper. På så vis hyr vi ut lokalerna effektivare. Vi försöker alltid jobba med brett spektra och hitta lösningar tillsammans med företagen som hyr av oss. KIAB:s uppdrag är att förvalta och förvärva fastigheter utifrån ett samhällsekonomiskt perspektiv. KIAB ska även avyttra fastigheter när det behövs av ekonomiska skäl eller andra förutsättningar. När ekonomiska förutsättningar eller andra möjligheter finns ska KIAB också bygga nya lokaler. Är det några sådana affärer eller nybyggen på gång? – Det känns som att vi behöver komma i ett visst läge innan vi bygger nytt. Hyresnivån ser annorlunda ut för nybyggda fastigheter. Vi har förberett oss så långt vi kan och vi ser hur efterfrågan är. En del konkurrenter växer och det är fler aktörer på marknaden än förr. Det är bra, då får vi en annan riskfördelning. Sitter man med hela marknaden själv sitter man också med alla risker.

KIAB:s ägande av fastigheter ska vara aktivt och professionellt och inriktat på utveckling och förädling. Hur har utvecklingen varit inom det här området? – Kundundersökningarna visar att närmiljön är viktig för våra hyresgäster. Man är mycket på jobbet och det är viktigt att det är snygga lokaler. Vi lyfter i dag många fastigheter både utvändigt och invändigt. Samtidigt jobbar vi mycket med energifrågorna och satsar pengar på energibesparingar. Det ger inte bara oss utan även hyresgästen besparingar. All el vi köper är miljöklassad och vad gäller solceller har vi legat lågt ett tag, men vi kommer att sätta igång den satsningen igen. – Det är viktigt att ha balans i företaget, att ha en bra ekonomi för att kunna driva bolaget på ett bra sätt. Vi ligger på mellan en och tre miljoner kronor plus varje år. Det innebär att vi kan fortsätta investera i våra fastigheter. Just nu gör vi till exempel en stor satsning på den gamla stinsbostaden.

VĂ¤rmbols industriomrĂĽde.

Magnus Ă&#x2013;sterberg, fastighetschef KIAB och Carina Lloyd, nĂ¤ringslivsutvecklare Katrineholms kommun.

Samarbetet mellan kommunen och fastighetsägarna är gynnsamt för näringslivet Ett starkt näringsliv är en överlevnadsfaktor för en kommun. Att skapa förutsättningar för det är en prioriterad politisk fråga och ett av de viktigaste verktygen är möjligheten att snabbt få fram ändamålsenliga lokaler att ställa till näringslivets förfogande. Här har kommunens näringslivsenhet och KIAB ett nära samarbete.

Inom näringslivet förändras förutsättningarna ibland ganska snabbt. Nya beslut måste fattas och verkställas med kort varsel oavsett om det gäller att satsa eller att dra ned på verksamheten. Att då ha en flexibel hyresvärd som hjälper till att lösa lokalproblemet kan för företaget vara skillnaden mellan att vinna eller försvinna på marknaden. För de företag som letar nya orter att etablera sig på är det viktigt att snabbt kunna få besked vad olika kommuner har att erbjuda. Det är en kamp om att dra till sig nya etableringar och här blir det de kommuner som svarar upp till näringslivets önskemål som står som vinnare.

Även om Katrineholms kommun jobbar tillsammans med samtliga fastighetsbolag som hyr ut kommersiella lokaler är KIAB genom sin storlek givetvis en viktig aktör. Kommunens näringslivsutvecklare Carina Lloyd och KIAB:s fastighetschef Magnus Österberg är vana vid att jobba tillsammans för att hitta lösningar på lokalfrågor för företagen. – Det är viktigt att lyssna av vad företagarna verkligen behöver, säger Carina. – De måste mötas av kompetenta personer, säger Magnus. Oavsett om det gäller kunder vi redan har eller om det handlar om nyetableringar så ska de ha

sina lokaler anpassade efter sin verksamhet och vi har ett stort spann när det gäller ombyggnationer. Det kan vara en ny restaurang, en padelhall, men också nya specialanpassade industrilokaler.

Här har Katrineholm gjort en uppmärksammad resa från bottenregionen till bland de bättre i landet. Även om arbetet gått bra är både Carina och Magnus överens om att det finns mer att göra.

Samarbetet mellan fastighetsbolaget och dess ägare kommunen kräver kommunikation.

– Nästa hål vi behöver fylla är området kring Logistikcentrum och Lövåsen, säger Magnus. Där är det viktigt att det finns planerad och förberedd mark.

– Ja, det är viktigt att kommunen och vi på KIAB vet var vi har varandra och var gränserna mellan vårt ansvar går, säger Magnus. – Vi håller varandra uppdaterade, säger Carina. Hon är alltså kommunens näringslivsutvecklare. Det innebär att hon ofta är den person som företagaren möter när kontakt tas med kommunen om att etablera ett företag i Katrineholm. Hon har koll på vilka lokalmöjligheter som finns i Katrineholm och syr ihop de möten med fastighetsägare och berörda myndigheter som krävs för att underlätta för att företagaren snabbt ska kunna fatta sina beslut. Hennes roll är därmed en nyckelposition och få har lika bred kunskap om Katrineholms näringsliv och dess förutsättningar som Carina Lloyd. – Det fanns en efterfrågan från näringslivet att någon från kommunen skulle ta hand om företag som visade intresse för att etablera sig i Katrineholm. I och med det så började vi också jobba närmare hyresvärdarna, berättar Carina. Katrineholm har uppmärksammats för sin smidiga hantering av företagsetableringar och det arbetet är en viktig parameter när det gäller Svenskt Näringslivs ranking av landets kommuner ur ett företagarperspektiv.

– Det är ett planerat utvecklingsområde, säger Carina, som konstaterar att kommunen har mycket mark, men avgörande är att man tar emot företagen på rätt sätt. Det var det som avgjorde att till exempel Kurt Aldén på Swedboard och John Sheiakh på Svea Legosmide flyttade sina verksamheter hit. Snabba besked och lösningar ger snabba beslut, säger Carina. Samarbete över gränserna mellan kommunen och de olika fastighetsbolagen är också en framgångsfaktor. – För kommunens del är det inte bara KIAB som är vår medspelare utan även andra fastighetsbolag, säger Carina. För Katrineholms bästa är det viktigt att relationerna mellan fastighetsägarna är bra. – Jag har också ringt exempelvis Mats Carreman på Catena för att se om de har lokaler för de som inte vi fixar. Vi hjälper varandra, säger Magnus. Det viktigaste är att etableringen stannar här och att skattepengar kommer in. Att kommunen äger KIAB gör att bolaget inte bara behöver brottas med affärer utan också kan tänka lite bortom det, anser Magnus. – Jag ser KIAB som ett dragspel i det sammanhanget.

Vi tar hand om en del fastigheter som de privata inte vill ha för att sedan fixa till dem. Vi ska givetvis vara affärsmässiga, men vi kan tänka i lite andra banor också. Vi kan givetvis inte bara gå in i affärer som är dåliga för då kommer vi inte att kunna hålla nivå på vad vi gör. Om det är billigare att hyra lokaler i Katrineholm än på andra orter vill inte Magnus yttra sig så mycket om.

Magnus jobbar med frågorna kring lokalerna och Carina med andra frågor kring etableringen.

– Vad gäller hyresnivån är det nog inte så stor skillnad mellan Katrineholm och exempelvis Eskilstuna eller Norrköping, men jämför man med Stockholm så är det givetvis billigare här. Det är ju också lättare för företagaren att få livspusslet att gå ihop i en mindre stad och på så sätt blir det en win-win-situation för både dem och kommunen.

– Det viktigaste är att lyssna på kundens behov och möjligheter och att visa ett bra bemötande och service med snabba besked och uppföljning, säger Carina.

Hur vägen in i Katrineholm ser ut för en företagare som vill etablera sig här kan variera från fall till fall.

Hur ser då framtiden ut för näringslivet i kommunen?

– Många som söker lokaler för etablering ringer till mig, men de kan också ringa direkt till fastighetsägaren. Det finns också en webbplats där fastighetsägarna kan lägga ut sina lediga lokaler så att intressenten själv kan leta lokal, säger Carina. – För oss som hyr ut lokaler är det ju en jättebonus att näringslivskontoret finns för de ser helheten. Allt handlar ju inte om lokaler utan även om arbetskraft, boende och utbildning. Ni säljer ju in hela Katrineholm, och det är ett otroligt brett område. – Ja, vi berättar om hela bilden av Katrineholm. Vi har också både lokal- och markfrågor och intresset kanske är större på markfrågan just nu, konstaterar Carina.

– Kan de Katrineholm och vet hur allt fungerar tar vi hand om dem direkt, kan de inte kommunen eller har andra frågor kring etableringen, så tar Carina hand om dem. Man kan inte generalisera, det beror på situation och företag, säger Magnus.

Kravspecifikationerna från företagen är därför väldigt olika.

– Vi måste få hit mer företag om kommunen ska växa. Som det ser ut nu är det positivt. Vi har god tillväxt, våra befintliga företag växer och vi har förfrågningar om mark och lokaler. Sedan är det ju beroende av vilka som etablerar sig. Det är nog inte troligt att det kommer några storföretag med många anställda utan mer företag inom logistik och inom tjänstesektorn, säger Carina. – Kanske kan man hoppas på sidoeffekter av Amazonetableringen. Det är så många parametrar som ska stämma in om vi ska växa. Det behövs också någon form av högre utbildning om inte ungdomarna ska flytta från stan och här har ju branschskolorna lyckats, säger Magnus. – Just nu behövs framförallt kortare utbildningar för

kompetensförsörjning. Sedan måste ju marknaden själv delta i processen och just det jobbar vi i kommunen på tillsammans med näringslivet, säger Carina. Och när det gäller förutsättningarna för affärs- och industrilokaler i Katrineholm? – Nu måste vi komma dit då vi börjar bygga lokaler. Vi har 95 procents täckning och det är bra, men det kan svänga snabbt. Vi måste ändå expandera, säger Magnus. – Det är viktigt med utvecklig för handel och industri men just nu är vi i ett läge där de som ska etablera sig köper mark själva. På så sätt får de anpassade lokaler till deras verksamhet, säger Carina. Att få in fler lokala aktörer på banan tycker Magnus skulle vara positivt. Ska man bygga nytt gäller det också att göra det vid rätt tillfälle. – Nu när alla byggföretag går på högproduktion är det svårt att få bygga till vettiga priser. Vi har lagt stora resurser på att komma i kapp ett eftersatt underhåll på våra fastigheter. Det är därför vi har så stor uthyrningsgrad. Dessutom ser det bra ut, våra fastigheter är snygga och de passar in i stadsbilden. Men visst kan det vara läge att expandera genom nybyggnation, avslutar Magnus Österberg.

Wengstrรถmska villan pรฅ Norr.

Lars-Herman Larsson, fd vd KIAB (1988-2003).

15 år i centrum av Katrineholms näringsliv Lars-Herman Larsson var vd för KIAB i nästan femton år, från september 1988 till mars 2003. Det var femton turbulenta år där Katrineholm gick från att vara en traditionell industristad med rötterna djupt i en industrihistoria som började förra sekelskiftet, till att bli någonting annat. Något som de närmaste åren efter industrikrisen 2001 ännu inte riktigt kunde definieras.

De flesta av de femton åren hade Lars-Herman också uppdraget som kommunens näringslivsdirektör. En delad roll som inte var helt opraktisk i den situation som Katrineholms kommun och dess industrihusbolag KIAB kom att hamna i. – Jag anställdes som vd i KIAB, berättar Lars-Herman. Lars Fremle var näringslivsdirektör då och när han skulle sluta tyckte han att jag skulle ta båda jobben. För mig, och för uppdraget, var det bra. Genom bolaget lär man sig mycket om företagandet i kommunen och jag hade kanske över trehundra företagsbesök på ett år i olika former. Det gör det lätt att förstå företagen och man blir på gott och ont spindeln i nätet för dem. De dubbla rollerna gav mig också möjlighet att agera på alternativa sätt. Det jag inte kunde medverka till genom bolaget kunde jag göra som närings-

livsdirektör och vice versa. En av våra största framgångar i början på 2000-talet är ett utmärkt exempel på det, nämligen tillkomsten av ett nytt kycklingslakteri i Valla som i dag är den enskilt största arbetsplatsen i kommunen. Vårt sätt att arbeta uppmärksammades också på nationell nivå, bland annat som exempel på best practice. Som nytillträdd vd ärver man alltid en del problem. För KIAB stavades ett av dem AB Hasseln. Bolaget hade bildats av Katrineholms kommun 1982 med syftet att förvalta fastigheten som innehöll Stadshotellet samt där, genom en extern operatör, bedriva hotelloch restaurangrörelse. De ekonomiska problemen i bolaget fanns med redan från början och uppstod i samband med tillbyggnaden av stadshotellet med 65 nya rum. En affär som finansierades av hotelloperatören Lars Edblad,

men där kommunen gick in med borgen och därmed blev högst inblandad i de ekonomiska affärerna kring fastighetsbolaget. När Lars-Herman Larsson kom in som ny vd i KIAB hade problemen eskalerat och han minns situationen mycket väl.

– Hotellet var ganska nerkört efter flyktingslussen och renoveringar krävdes. Anderslund hade dock samma problem vad gällde lönsamheten som Edblad haft tidigare.Vi hade helt enkelt för höga krav på operatören. Katrineholm behövde ett Stadshotell, men var inte riktigt berett att betala priset.

– Hasseln var ett bolag som hade varit vidhäftat med ett antal återkommande problem och vi ville försöka lösa dem en gång för alla, minns Lars-Herman. Kommunen och KIAB ville inte betala för att ha ett bolag som drev Stadshotellet så under branschnedgången i början av 90-talet vi var tvungna att försöka skapa finansiering av driften på andra sätt. Delar av hotellet blev därför flyktingförläggning under en period när många flyktingar kom från balkankriget.

Turerna kring hotellet var inte bara på dagordningen i kommunen och i KIAB:s styrelserum. Även media intresserade sig kring vilka avtal som var skrivna och frågan om vad som skulle hända med stadens hotell och främsta nöjesetablissement var på allas läppar.

Flyktingförläggningen sköt upp problemen i ett och ett halvt år men sedan återkom problemen. Höga hyreskostnader och branschnedgången under lågkonjunkturen gjorde att hotelloperatören gick i konkurs redan efter fem av de tio åren och KIAB fick leta efter en ny operatör. – I efterhand kan man se att det var ett för tufft avtal för Lars Edblad och vi ville egentligen hitta en köpare av hotellet, konstaterar Lars-Herman Larsson. – En av intressenterna var Bicky Chakraborty som drev Elite Hotels of Sweden och The Bishop Arms, men han tyckte att vi hade för högt pris. Även Tomas Andersson, senare Thor, var intresserad, men valet föll på Lennart Mörkfors och Kjell Eriksson och deras bolag Anderslunds Fastighets AB som vi tecknade ett hyresavtal med.

– Efterhand insåg vi allt mer att det var svårt att få ekonomi i hotellet och då inleddes processen med att sälja. Kommunen fick ta en stor förlust men det var bara en bekräftelse på att vi gett entreprenörerna fel förutsättningar, säger Lars-Herman. – Insikten blev att vi måste få en operatör som kan lyfta hotellet, men då måste det också finnas lönsamhet som ett incitament för att driva det. Det enklaste och renaste måste bli att vi sålde och vi fick göra det med en stor förlust. Det innebar att vi fick ta smällen, men behövde bara göra det en gång istället för hela tiden. – Vi sålde Stadshotellet till Tomas Thor och hans affärspartner Alan Wallman i oktober 1999 och det visade sig att det var ett riktigt beslut. Tomas köpte senare ut Wallman och har drivit verksamheten på ett mycket bra sätt. Det är extra roligt eftersom Tomas är en katrineholmare. Ur ett kommunalt perspektiv var det dock viktigast att det blev en fungerande verksamhet, sammanfattar Lars-Herman Larsson affären med Stadshotellet.

Nittiotalet var en turbulent tid för svenskt näringsliv. Decenniet inleddes med fastighetsbubbla och påföljande lågkonjunktur och avslutades med it-bubbla och högkonjunktur. Däremellan ett stålbad för svensk ekonomi med övergiven fast kronkurs och ett högt ränteläge. Det påverkade givetvis förutsättningarna för KIAB. Konkurserna var många bland småföretagen i början av 90-talet men problem fanns även inom andra sektorer. Inte minst elektronikindustrin som med den kommande digitaliseringen av tillvaron stod inför stora förändringar. – I mitten av 90-talet fanns det en diskussion om att Ericssons anläggning i Katrineholm eventuellt skulle komma att läggas ned, minns Lars-Herman Larsson. Från kommunen och KIAB agerade vi väldigt mycket för att det inte skulle ske. Istället för nedläggning kom det som skulle bli Ericssons första outsourcing. Företaget renodlade sin verksamhet från direkt produktion till utveckling av tjänster och system för tele- och datakommunikation. Det innebar att flera utländska företag etablerade sig i Katrineholm. – Först kom det amerikanska företaget Avex Electronics. Jag minns att jag jobbade på julafton 1995 för att få ihop avtalet om lokaler för deras del. Det skulle senare komma fler avlöpare från Ericsson, ett bevis på att det blev ringar på vattnet. Avex såldes 1999 till Benchmark Electronics från USA. De överlät ett år senare verksamheten till Flextronics International, ett annat amerikanskt företag stationerat i Singapore. Ericsson sålde dontillverkningen till amerikanska Bergs Electronics som i sin tur 1998 köptes av franska FCI, Framatone Connectors International.

– Från en risk att verksamheten skulle upphöra och att inte sysselsätta någon i Katrineholm så kom det på ett par år att bli 2000 anställda inom elektronikindustrin i Katrineholm, berättar Lars-Herman Larsson. Jag hade ingångar i Ericssons ledningsgrupp, vilket var en fantastisk situation. Jag visste vad som krävdes av oss för att vi skulle kunna vara en del av en positiv utveckling. Utvecklingen gick rasande snabbt och för KIAB:s del handlade det om att kunna förse elektronikföretagen med lämpliga lokaler i den takt de efterfrågades. Många oortodoxa lösningar praktiserades, bland annat fick tennishallen tjänstgöra som fabrikslokal under tiden som nya fabriksytor skapades på annat håll. – Katrineholm var i en konkurrenssituation inom Ericssonkoncernen med andra orter i Sverige. Från början var vi svagast men till slut var vi den anläggningen som levde längst, säger Lars-Herman. – För kommunens och KIAB:s del innebar det att vi hade jättemånga internationella kontakter. Det var engelska, amerikanska och franska bolag. FCI var dessutom statligt ägt vilket var intressant. Ett bra exempel på hur ett samhällsägt bolag kan vara delaktigt i en näringslivsutveckling – Vi förstod att om det skulle fortsätta gå bra för oss i Katrineholm så handlade det inte bara om lokaler utan också om kompetensförsörjning. Jag tyckte arbetet på hemmaplan gick lite för trögt därför skapade vi Utvecklingsinstitutet, ett samarbete mellan kommunen, näringslivet och Linköpings Universitet. Många stora satsningar gjordes både från företagens sida och från kommunen.

– Redan innan sommaren 2001 märkte man att det var en nedgång i branschen. Även om man är bland de världsledande företagen är det svårt att påverka världsmarknaden när ny teknik förändrar förutsättningarna, säger Lars-Herman. Hösten 2001 skulle bli mycket dramatisk för Katrineholms näringsliv. – I början av augusti var jag på semester på Mallorca. Då ringde kommunchefen Erik Hellqvist och sa att Flextronics ville ha ett möte med oss. Vi trodde att det handlade om neddragningar men de berättade att de kommer att lägga ned. Det kändes givetvis tufft, men jag tänkte då att det kan vi väl hantera. Lokalerna kommer alltid att fyllas även om det blir med andra verksamheter. Sedan kom den ”svarta tisdagen” den 23 oktober 2001 när både FCI och Scania samma dag meddelade att de tänkte lägga ned sina verksamheter i Katrineholm. – KIAB hade många lokaler som hyrdes ut till elektronikindustrin, vad det gäller Scania så handlade det egentligen mest om Jakobsdal. Det jobbiga med Scania var att bussindustrin var en del av stadens själ. Och betydelsefull för flera lokala underleverantörer. Bussarna var mer påtagliga än elektroniken, säger Lars-Herman. – Den ”svarta tisdagen” råkade landshövdingen vara på besök och kommunstyrelsens ordförande Marita Bengtsson var upptagen med honom. Så jag fick ta mötena med Scania och FCI själv, säger Lars-Herman.

– Beskedet från FCI låg i tiden, men beskedet från Scania var överraskande. Kort tid innan hade vi tillsammans med busschefen förmått Arver att bygga sin bussverkstad. Försäljningsbolaget Bus Nordic hade också hyrt mer lokaler i Mejeriet. Det såg ut som att de skulle satsa i Katrineholm och det gick bra för dem, säger Lars-Herman. – Reaktionen blev mycket skarp. Marita Bengtsson kontaktade omedelbart statsminister Göran Persson som uttalade sig om Scania. Han informerade Björn Rosengren som var näringsminister och tidigare ministern Tage G Pettersson. Jag var hemma hos Tage och satt i samma soffa där Olof Palme fler än en gång suttit för strategiska samtal, säger Lars-Herman. – För Katrineholm var det en kolossal smäll. Över 2000 arbetstillfällen försvann. Plus en hel del av industristadens själ, minns Lars-Herman. Flera stora händelser i rad på kort tid förändrade Katrineholms näringsliv för alltid. Den gamla industristaden skulle komma att förändras och möta framtiden i ny skepnad. Hur den skulle se ut visste man inte, bara att ingenting skulle komma att vara som tidigare. För Lars-Herman Larsson och styrelsen i KIAB var det här givetvis en påfrestande tid. – Attentatet i New York den 11 september var närmast en psuedohändelse för mig. Jag ville bry mig om det, men det fanns inte plats just då. Det här upptog all min energi, säger Lars-Herman. Katrineholm fick hjälp, men vad kunde staten göra?

– Ja, Skandinaviska Byggelement är en del av det liksom myndigheten IAF, säger Lars-Herman. Redan när Avex etablerade sig hade jag haft kontakter med Anders Sundström som var arbetsmarknadsminister vid den tiden, och senare näringsminister. Jag ville veta vad staten kunde erbjuda när det gällde etableringsstöd. Det var viktigt på den tiden, i dag ser det inte ut så längre. Jag har åkt runt med många människor för att presentera näringslivet i Katrineholm. – För att fylla lokalerna fick vi sedan hur många idéer som helst från lycksökare. Vi hittade också seriösa som vi valde att samarbeta med. Till exempel Dermarome och TruckCam. Sett i efterhand har det varit en positiv utveckling vad gäller att hyra ut lokalerna som stod lediga efter elektronikindustrin och Scanias försvinnande, säger Lars-Herman.

– Det tyckte jag var bra. KIAB:s uppgift är att medverka till möjligheter för anställning av personal. Man hade gått in på det sättet tidigare när det gällt exempelvis Gamla Karossen, Värmbolsindustrierna och Mejeriet. – För KIAB innebar de här händelserna mycket arbete, men också en utveckling av företaget. Förändringsarbete är positivt även om det tidvis kan vara väldigt jobbigt. – Vi hade också en press på oss utifrån. Att driva ett offentligt ägt bolag på en marknad är en speciell och grannlaga uppgift i sig. Vi var också satta under medial lupp. Samtidigt gällde det många bekantas arbetstillfällen. Det var viktigt för oss att göra ett bra jobb – för Katrineholm, avslutar Lars-Herman Larsson.

– Vi löste också upp relationerna med företagen på ett bra sätt. Franska ministern kom upp och FCI löste ut sig och betalade för de lokaler de använt. Jag tycker det är viktigt att behålla goda relationer. Ericsson var också måna om relationer. Det fanns en risk att de skulle försvinna redan på 90-talet, men det tog ytterligare 20 år innan de lade ner verksamheten här. – Till slut fick vi även en överenskommelse med Scania. Deras hantering av händelserna uppmärksammades inte bara av statsministern och regeringen. Leif Östling kunde inte åka från Södertälje till Katrineholm för en dialog, men den franske ministern kunde, skrev Carl Hamilton i en krönika i Aftonbladet Så småningom köpte KIAB lokalerna av Scania.

Koncernbildningen med KFAB gjorde KIAB till ett starkare bolag Omkring millennieskiftet skulle kommunens ägande av fastigheter för sin egen lokalförsörjning få en ny inriktning. Förändringen kom framför allt att beröra KFAB, men i sin förlängning också KIAB.

De två kommunägda fastighetsbolagen KFAB och KIAB drev dels den allmännyttiga bostadsuthyrningen men också en stor del av uthyrningen av kommersiella lokaler till näringslivet. Lokaler för den egna verksamheten, skolor, förvaltningslokaler, förrådslokaler med mera drevs däremot i kommunens egen regi och förvaltades av fastighetskontoret. På flera sätt fanns det vinster att göra genom att samordna denna fastighetsförvaltning med KFAB:s. Ett första inriktningsbeslut togs i fullmäktige i januari 1999. Det fanns flera förslag på lösningar, men fullmäktige förordade till slut en försäljning av kommunens fastigheter till KFAB som förstahandsalternativ. Kommunen avsåg inte att sälja samtliga fastigheter till KFAB, vissa av dem behölls av varierande skäl. Det handlade framför allt om skogsfastigheter och andra fastigheter som av strategiska, plantekniska eller kulturhistoriska skäl borde behållas. Men även om de

fastigheterna behölls av kommunen var tanken att de skulle förvaltas av KFAB. Processen tog lite tid men när beslutet var klart utökades KFAB:s organisation samtidigt som det kommunala fastighetskontoret lades ned tillsammans med den politiska fastighetsnämnden. Förhållningssättet mellan kommunen och bolaget fastställes. Regler för förvaltningarnas förhyrning av lokaler grundades på principen att KFAB hade uppdraget att på ekonomiskt hållbara grunder tillhandahålla lokaler för kommunens förvaltningar. Eventuell förhyrning av externa lokaler skulle alltid göras med biträde av bolaget. En särskild förhandlingsordning upprättades mellan KFAB och Katrineholms kommun där regler för hyressättning, lokalplanering och uppsägningar reglerades utöver vad hyreslagen anger.

Ett av skälen för överföring av kommunens fastigheter till KFAB, var att det gav utrymme för en långsiktig och konsekvent planering av fastighetsunderhållet. Under en lång tid hade underhållsnivån i kommunens fastigheter fått stå tillbaka till förmån för primärverksamheternas behov. Genom att flytta över kommunens fastigheter och fastighetsförvaltningen till KFAB fick fastighetsägandet en tydligare inriktning av sitt fokus mot fastighetsförvaltning och därmed utökades möjligheterna att höja kvalitén i fastighetsbeståndet och säkra realvärdena över tiden. Det i budgeten för 2002 föreslagna sammanlagda fastighetsunderhållet bedömdes ligga cirka 8 miljoner kronor under miniminivån enligt branschens rekommendationer. Rationaliseringspotentialen i organisationsförändringen bedömes då av KFAB:s vd uppgå till cirka 4 miljoner kronor jämfört vid tiden för fullmäktiges första inriktningsbeslut i januari 1999. De medel som primärt frigjordes skulle oavkortat gå till ett ökat fastighetsunderhåll. Resterande medel föreslogs successivt tillföras fastighetsunderhållet i samband med att investeringar genomfördes och hyran därmed blev föremål för justering. Lars T Eriksson var vd för KFAB den aktuella tiden och han minns organisationsförändringen väl. – Jag kom till Katrineholm 1999 efter att ha varit fastighetschef i Lindesbergs kommun under tio år, berättar han. Katrineholms kommuns dåvarande fastighetschef Kjell Gustavsson gick i pension vid millennieskiftet och KFAB hade en tillförordnad vd i Lars Fremle. Jag efterträdde båda dessa herrar med uppdrag att genomföra förändringen som innebar en gemensam organisation för fastighetskontoret och KFAB.

Lars T Eriksson KIAB fanns med i den utredningen men man valde att inte bilda någon koncern vid det tillfället. Kommunfastigheterna såldes till KFAB och denna nya organisationslösning genomfördes under 2001. KFAB växte i sin organisation, men det andra kommunala fastighetsbolaget, KIAB, skulle leva vidare som vanligt ytterligare några år. – Sommaren 2007 blev jag uppkallad till kommunchefen Erik Hellqvist, som frågade om jag kunde tänka mig ta över KIAB, berättar Lars T Eriksson.

Den effektivisering som KFAB hade lyckats med genom att ta över kommunfastigheterna hade nu gett grogrund för detta ställningstagande. – Jag behövde inte lång betänketid utan svarade omgående ja till en koncernbildning KFAB – KIAB. Carl-Olov Adelsköld, som var vd för KIAB, lämnade bolaget vid årsskiftet 2007-2008 vilket också blev startdatum för koncernen. KIAB:s fastighetsingenjör Leif Fulke gick i pension vid sammanslagningen. Magnus Österberg rekryterades som fastighetschef i KIAB och ersatte Fulke, minns Lars T Eriksson. KIAB blev ett dotterbolag till KFAB och fick samma styrelse som moderbolaget. Marita Bengtsson var ordförande och Björn Lindeberg vice ordförande. Ledamöter Leif Tronelius, Claes Holm, Anette Larsson-Fredriksson, Patrik Fornedal, Jessica Ljunggren, Torsten Linde, Stig Karlsson, Karl Källander och Ingemar Björklund. Suppleanter Michael Hagberg, Tore Karlsson, Tony Rosendahl, Lars-Eric Pettersson och Bengt Olsson. – Vi hade inga större problem med omorganisationen vad jag kan minnas, säger Lars T Eriksson. En intressant detalj var KIAB:s ägarbidrag som var på 4 miljoner årligen, vilket var en åderlåtning av bolagets ekonomi. Det låter inte så mycket men bolaget är inte så stort. KFAB köpte exempelvis över bolaget för 5 miljoner, vilket motsvarade aktiekapitalet. En av de första förändringarna var att förhandla bort bidraget till kommunen och använda pengarna till underhåll av fastighetsbeståndet. Det var bra för både bolaget och dess hyresgäster men också för staden som fick ett delvis nytt ansikte, exempelvis ”gamla Karrosen”.

KIAB blev ett starkare bolag genom koncernbildningen och kunde fortsätta vara en viktig aktör när det gällde att förse näringslivet i Katrineholm med ändamålsenliga lokaler. En utveckling som gladde Lars T Eriksson. – 2008 köpte exempelvis KIAB delar av gamla Scaniaområdet och vi fick därmed möjlighet att hyra ut lokaler till bland annat SIMS recycling som blivit utan lokaler i Norrköping i samband med en brand. Scanias kontor övergick till Presto efter ett ägobyte och KIAB blev ägare av Prestos lokaler på Köpmangatan i centrala Katrineholm. – Jag vill påstå att koncernbildningen blev lyckad och att KIAB som bolag successivt utvecklats som lokalaktör vilket främjat näringslivet i Katrineholm. En del av dessa framgångar skall tillskrivas Magnus Österberg som med sina kunskaper och sociala kompetens utvecklat goda relationer med nya som gamla hyresgäster, avslutar Lars T Eriksson.

Prestos gamla lokaler pĂĽ KĂśpmangatan i centrala Katrineholm.

MC Mejeriet.

Katrineholms stad bildar bolag för att uppföra och förvalta lokaler för små och medelstora företag Att kommuner skulle ägna sig åt aktiv näringslivspolitik ansågs länge förkastligt. Det skulle sätta de naturliga lösningarna av näringslivets lokalisering ur spel om de erbjöd billig mark eller andra subventioner för att locka till sig företag. Kommunerna skulle inte konkurrera med varandra. Näringslivspolitik var möjligen en fråga för staten och dess myndigheter eftersom de hade den nationella överblick som krävdes för att agera i de här frågorna. Möjligen tilläts kommunerna gå in och agera med exempelvis lån eller borgen till enskilda företag när sysselsättningen på orten var hotad. Kommunernas åtaganden gentemot näringslivet ansågs vara desamma som de hade gentemot sina medborgare. Att utan vinstsyfte se till att erbjuda en fungerande infrastruktur och att tillgodose behovet av bostäder, vatten, avlopp och energi. Efter andra världskriget förändrades situationen. Sverige hade gått skadelösa ur kriget och hade, jämfört med övriga Europa, ett rejält försprång när samhället började utvecklas i fredstid. Industrin expanderade och efterfrågade arbetskraft. De som kunde erbjuda bra möjligheter för industrietableringar kunde bli vinnare i en blomstrande framtid. Redan 1943 beslöt stadsfullmäktige i Katrineholm att inrätta en näringslivskommitté. Bakom förslaget låg Edvin Stigberg, Folke Anger och Folke Hellberg så den politiska förankringen var bred. Förutom för-

slagsställarna kom kommittén också att bestå av Herman Magnusson, C J Svensson, Holmfrid Hompe och Hilding Hjelmberg med den sistnämnde som ordförande. Kommittén skulle arbeta för att främja näringslivet och komma med idéer om hur man skulle kunna skapa förutsättningar för en god utveckling av detsamma. Under 1950-talet började allt fler städer och köpingar att marknadsföra sig och subventionera privata företag. Kunde en kommun erbjuda bättre villkor än en annan blev valet av etableringsort lättare. Det lokala samarbetet mellan stad och företag stärktes också efter hand, ingen ville förlora de företag som fanns på orten. En viktig förutsättning för att skapa företagsamhet på en ort var tillgången på lämpliga lokaler. De stora industrierna hade över tid skaffat sig de förutsättningar de behövde i de städer de verkade men möjligheten att expandera gjorde det intressant att se vad kommunerna kunde erbjuda. För de mindre industrierna och för småföretagen var det svårt att hitta lokaler över huvud taget, än mer att inom rimliga kostnader få dem verksamhetsanpassade. Under 50-talet arbetade Katrineholms stad aktivt med ett flertal näringslivsprojekt, bland annat uppförandet av Europas största mejeri på Kerstinbodaområdet. Drätselkammaren ansvarade för kontakterna

med näringslivet och engagemanget kring mejeriet handlade bland annat om frågor som mejeriets vattentaxor. Mjölkcentralens mejeri var ett stort projekt men även de mindre företagen behövde lösa sina lokalproblem. I slutet av 50-talet blev ämnet allt mer aktuellt och staden behövde engagera sig för att hitta lösningar på frågan. 1959 bildade Katrineholms stad Nävertorps Fastighets AB (NFAB), med uppgift att uppföra och förvalta lokaler för små och medelstora företag. Industri- och hantverksföreningen hade själva haft planer på att uppföra ett hantverkshus i kv Cementgjuteriet vid Nordanåsbron. Nu sammanföll planerna och efter förhandlingar med föreningen övergick projektet till staden som bildade NFAB för ändamålet. Namnet på bolaget valdes utifrån den geografiska placeringen av detta hus. Att bilda kommunala bolag för att förvalta fastigheter var en trend som blev allt starkare under 50-talet. Idén hade sina fördelar. På fastighetsmarknaden konkurrerade man med andra fastighetsbolag och det var rimligt att konkurrera utifrån samma bolagsform även om man med kommunen som ägare givetvis hade en stark position. I ett aktiebolag kunde också besluten fattas snabbare om det var nödvändigt. Alternativet var att dra frågan i drätselkammaren och i stadsfullmäktige vilket kunde ta tid. Den viktigaste aspekten var förmodligen sekretessen vilket var ett krav från näringslivets sida. Att just fastighetsförvaltningen var lämplig för bolagisering berodde på att kommunallagen gav kommunerna möjlighet att engagera sig i lokalanskaffning för små

och medelstora företag inom hantverk och industri. Den 8 juni 1959 undertecknades stiftelseurkunden för Nävertorps Fastighets Aktiebolag av Tage Larfors, Thure Engkvist, Gustav Dahl, Elov Johansson och Pontus Svinhufvud. Texten löd: ”Undertecknande, alla i Katrineholm, träffa härmed överenskommelse om att bilda ett aktiebolag, vilket ska hava till föremål för sin verksamhet att i syfte att främja hantverks- och därmed jämförlig verksamhet i Katrineholm under firma Nävertorps Fastighets Aktiebolag och enligt de bestämmelser som upptagas i ett samtidigt upprättat förslag till bolagsordning, efter förvärv av lämplig tomtmark där uppföra och förvalta byggnader, inrymmande hantverks-, industri- och andra lokaler.” I förslaget till bolagsordning angavs att bolagets aktiekapital skulle utgöra lägst 60 000 kronor och högst 180 000 kronor. Varje aktie skulle vara värd 100 kronor. Styrelsen skulle ha fem ledamöter som gick omlott tre plus två och ordinarie bolagsstämma skulle hållas i april varje år. Att det var just de här herrarna som för stadens räkning undertecknade bolagets stiftelseurkund visar dokumentets dignitet och underströk tyngden i den kommunala satsningen på näringslivet. Tage Larfors var från 1951 fram till kommunsammanslagningen 1971 heltidsengagerad socialdemokratisk ordförande i drätselkammaren med titeln drätselchef. Från 1964 delade han det arbetet med uppdraget som riksdagsman i första kammaren. Han var under en lång period vd för Kommunala Elverks AB och Katrineholms Fastighets AB. Thure Engkvist var folkpartistisk vice ordförande i drätselkammaren. Civilt var han revisor på Oppunda

Gustaf Dahl

Tage Larfors

Elov Johansson

Pontus Svinhufvud

Ture Engkvist

Det första huset på Vingåkersvägen 10.

Härads Sparbank fram till 1960 då han blev kamrer på Erikson & Malmnäs. Gustav Dahl var stadsfullmäktiges ordförande från 1951 fram till kommunsammanslagningen 1971. Efter sammanslagningen var han socialdemokratisk ordförande i kommunfullmäktige under den första treårsperioden. Pontus Svinhufvud drev juridisk byrå och var under en tid också ordförande i Katrineholms högerförening. Han tillhörde drätselkammaren under en tid och var under ett 30-tal år ledamot i barnavårdsnämnden, bland annat som vice ordförande. Elov Johansson var socialdemokratisk ordförande i byggnadsnämnden. Måndagen den 6 juli 1959 hölls konstituerande stämma med tecknarna av aktier i NFAB, Nävertorps Fastighets AB. I protokollet kunde man läsa: ”§1 Framlades de angående bolagsbildningen upprättade handlingarna, nämligen stiftelseurkunden, förslaget till bolagsordning, teckningslistan och stiftelsekungörelsen, samtliga försedda med godkännande av patentoch registreringsverket. Därjämte företeddes ett exemplar av Post- och Inrikes tidningar för den 2 juli 1959 samt Katrineholms-Kuriren, Folket och Östergötlands Dagblad för den 24 juni 1959, i vilka tidningar stiftelsekungörelsen varit införd.” Tage Larfors utsågs till stämmans ordförande. 600 aktier, var och en värd 100 kronor motsvarade 600 röster. Förteckningen över stämmans närvarande aktietecknare såg ut så här: Katrineholms stad genom drätselchefen Tage Larfors och revisorn Thure Engkvist 595 aktier

Övriga aktier: drätselchefen Tage Larfors, advokaten Pontus Svinhufvud, revisorn Thure Engkvist, avsynaren Gustaf Dahl och kamreren Elov Johansson, samtliga en aktie var. Samtliga stiftare överlät senare sina aktier till Katrineholms stad. Samtliga aktieägare var också närvarande på stämman och dessa utsågs också till bolagets första styrelse med stadskamreren Erik Älgevik, ingenjören KG Wiss och köpmannen Paul Fransson som suppleanter. Som revisorer valdes direktören Axel Hernblom och kamreren Rune Alm och till revisorssuppleanter kontoristen Harry Björklund och civilekonomen Gösta Segerhed. På stämman beslöts också att bolagets samtliga aktier skulle vara bundna och att samtliga beslut skulle fattas enhälligt. Vid påföljande styrelsemöte utsågs Tage Larfors till styrelsens ordförande och Erik Älgevik utsågs till bolagets förste verkställande direktör. Därmed var Nävertorps Fastighets Aktiebolag bildat och kunde inleda sin verksamhet. Att hålla sig med en minimal organisation från början var viktigt eftersom bolaget ännu inte hade några ekonomiska medel. Utöver den verkställande direktören, som initialt inte hade något arvode, drevs de flesta frågorna av styrelseordföranden. Drätselkontoret skulle handha bolagets kassaoch räkenskapsföring och det första kapital som kom bolaget tillgodo kom från ett sekundärlån på 400 000 kronor som Katrineholms stad med Kungl. Maj:ts benägna tillstånd hade tecknat borgen för. Kapitalet var ämnat för det kommande fastighetsbygget vid Vingåkersvägen.

MC Mejeriet.

Kv Cementgjuteriet på Vingåkersvägen.

NFAB bygger hus i kvarteret Cementgjuteriet Syftet med bildandet av NFAB var primärt att uppföra fastigheten i kv Cementgjuteriet tänkt för ett antal mindre industrier. Det viktigaste företaget, och den verksamhet som lades mest arbete för att lösa ett hyresavtal med var Hertzbergs Konfektion AB. Företaget ägdes av Hans och Dorotea Hertzberg från Lidingö. Hon hade kommit till Sverige från Berlin och tillsammans med sin make startade de konfektionsfirman Dehå. Dorotea Hertzberg var välkänd både som modedirektör och premiärbesökare och hon hade goda kontakter med modevärlden såväl i Sverige som i Paris. I Katrineholm bedrev Hertzbergs produktion i provisoriska lokaler vid Jägaregatan och också under en tid i den s.k. Ranégiska villan vid Oppundavägen/ Eriksbergsvägen. Direktör för företaget var grundarnas son Joacim Hertzberg, man hade ca 120 anställda men var trångbodda och behövde nya lokaler. Nävertorps Fastighets AB förhandlade med Hertzbergs för att få till stånd ett för båda parter bindande hyresavtal. Fastighetsbolaget begärde en kallhyra av 37:35 kr/kvm medan Hertzbergs förklarade att de inte kunde lämna högre hyra än 54 000 kronor inklusive allt bränsle, d.v.s. cirka 34:70 kr/kvm. Efter genomgång av kalkylen ansåg styrelsen kunna erbjuda bolaget en kallhyra beräknat efter lägst 35:50 kr/kvm. Frågan var symboliskt viktig, man ville få en god start för de nya lokalerna, men den var också lite svår att lösa. Skulle man acceptera Hertzbergs förslag stod man inför ett betydande intäktsbortfall som inte gick

att täcka inom driftskalkylen. I så fall skulle detta bortfall behöva täckas genom tillskjutande av kapital från annat håll, närmast från drätselkammaren. Samtidigt fanns en risk att Hertzbergs lämnade Katrineholm om man inte kom överens om hyran. Styrelsen för NFAB fann det därför lämpligt att underrätta kammaren om läget för att få klarlagt om den var villig att täcka upp för det eventuella hyresbortfallet. Även om styrelsen ogillade årliga subventioner likt denna ansåg man att drätselkammarens borde avgöra frågan. Ett nej därifrån skulle skjuta ansvaret till politikerna. Ett ja och frågan var löst för fastighetsbolaget. Vid styrelsemötet den 3 november 1959 meddelade NFAB:s vd Erik Älgevik att han förhandlat om hyresavtalet med Hertzbergs Konfektions AB. Han hade på styrelsens direktiv erbjudit en kallhyra på 51 000 kronor per år med femårig kontraktstid. Hertzbergs hade krävt en maximal hyra på 58 500 kronor inklusive bränsle. Styrelsen beslöt att stå fast vid sitt förslag och krävde besked inom en vecka av konfektionsbolaget. Hertzbergs godkände sedan hyresbeloppet, Joachim och Dorotea Hertzberg tecknade personlig borgen för hyresskulden och därefter godkände styrelsen det upprättade avtalet. Byggandet på Vingåkersvägen behövde komma igång. Som konstruktör för huvud- och konstruktionsritningar utsågs fastighetsingenjör Olof Mellbjer med byggnadsingenjören Lars-Eric Ander som medhjälpare, för VVS-installationen ingenjören Sam Hammarbäck

Hertzbergs konfektion ”Dehå of Sweden”.

och för den elektriska installationen AB Elektrotjänst. Som vid de flesta byggprojekt visade det sig snart att de ursprungliga planerna behövde revideras allteftersom nya behov dök upp hos de tilltänkta hyresgästerna. Efter beslut i NFAB:s styrelse skickades redan i oktober 1959 ett brev till drätselkammaren där man berättade om att bolaget bildats och att projekteringen av bygget i kv Cementgjuteriet hade kommit så långt att byggnationen kunde börja den närmaste tiden. Innan byggstart hade man haft ambitionen att skriva preliminära hyreskontrakt med de tilltänkta hyresgästerna. I samband med de överläggningar som då ägt rum, framkom att den tilltänkta byggnaden var väl liten och en viss utökning hade blivit nödvändig. Dessutom hade en grundundersökning visat att en helt annan grundkonstruktion än den tilltänkta erfordrades. Utfyllnaden av markområdet hade skett delvis med lera och därför har NFAB bestämt sig för att utföra större delen av byggnaden med ett inrett källarplan. På så sätt kunde lokaler ordnas för en möbelsnickare och för en mindre charkuteriverkstad. Förutom garage fanns också ytterligare två mindre lokaler nu tillgängliga för uthyrning. Givetvis medförde dessa förändringar en kostnadsökning och den totala kostnaden beräknades nu uppgå till en miljon kronor. För att klara NFAB:s ekonomi under byggtiden hade stadsfullmäktige genom beslut den 22 juni 1959 åtagit sig att teckna borgen för ett byggnadskreditiv på 700 000 kronor. Denna borgen behövde nu utökas till 950 000 kronor. Återstoden beräknades kunna finansieras med det egna aktiekapitalet.

Katrineholms stad hade, som tidigare nämnts, också tecknat en borgen för ett 30-årigt sekundärlån på 400 000 kronor åt bolaget. Denna borgen behövdes nu, i och med de ökade produktionskostnaderna, höjas med minst 125 000 kronor. Vid diskussionerna med de tilltänkta hyresgästerna hade givetvis hyressättningen varit en central fråga. Den driftkalkyl som styrelsen för NFAB hade upprättat baserades bland annat på att något mer än hälften av produktionskostnaden inte bara skulle räntas utan också amorteras under 30 år. Tanken var att amorteringarna skulle vara lika varje år vilket innebar att ränteinbetalningarna skulle bli högre de första åren för att sedan sjunka i takt med amorteringarna. Det betydde att hyran redan från början måste sättas på en sådan nivå att den täckte samtliga driftsoch kapitalkostnader för hela året. Kunde man få en jämnare fördelning av kapitalkostnaderna skulle man kunna sätta en lägre hyra. Skulle amorteringen på sekundärlånet kunna anstå de fem eller tio första åren skulle man förmodligen därefter ha hunnit konsolidera företaget och befinna sig i en annan situation och därmed kunna amortera lånet på ett annat sätt. För att hålla nere kapitalkostnaderna hemställde man därför hos staden om att lämna ett topplån på 125 000 kronor. Som säkerhet erbjöd man en inteckning för motsvarande summa i den blivande fastigheten. Lånet skulle vara amorteringsfritt de första fem åren och därefter betalas av med 5 000 kronor per år de närmaste 25 åren. Hertzbergs Konfektion var inte den enda hyresgästen som bearbetades. Nävertorpsområdet växte och behovet av mottagningslokaler för en distriktssköterska i bostadsområdet var stort. I NFAB:s nya

hus hade lokaler reserverats för detta ändamål. Stadsläkaren Aron Kahn tyckte om förslaget och var intresserad av att det genomfördes. Erik Älgevik presenterade förslaget för Landstingets förvaltningsutskott. I svaret från Landstingets hälsooch sjukvårdsstyrelse, undertecknat av Olle Remröd och Bernt Olvén påpekade man att man förutsatte att inget buller från fabriksverksamheterna skulle störa distriktssköterskemottagningen. Även om placeringen på andra våningen inte var idealisk så accepterade man erbjudandet med viss modifiering av dispositionen av lokalen. Fastigheten hade nu börjat ta form och på styrelsemötet den 3 november 1959 föredrog vd Erik Älgevik konstruktörens huvudritningar. Lokalerna på första plan som var tänkta för Hertzbergs och för KE Anderssons El:s reparationsverkstad hade utformats efter samråd med hyresgästerna. I byggnadens andra våningsplan planerades lokaler avsedda dels för stadsingenjörskontor men också för distriktssköterskemottagning. Här hade ännu inte drätselkammaren tagit ställning i frågan om placering av dessa verksamheter. I suterrängvåningen var en lokal utformad för upplåtelse till Katrineholms Möbelsnickeri men inte heller där var man ännu klara med någon uppgörelse kring hyresavtalet. Styrelsen godkände ändå de uppgjorda ritningarna som korrigerats något efter inkommen skrivelse från Yrkesinspektionen. Därmed kunde man göra klart för att ta in anbud på hela entreprenaden med undantag för snickeriverkstaden och lokalerna för stadsingenjören och distriktssköterskemottagningen, samt lager och kontorslokalerna i källaren. För dessa skulle lämnas separata priser.

När anbuden på entreprenaden öppnades gav det följande resultat: AB Katrineholms Husbyggen 899 500 kronor, Arvid Anderssons Byggnads AB 853 000 kronor, AB Tekniska Byggnadsbyrån Delin & Perslow 845 000 kronor, Mälardalens Byggnads AB 772 000 kronor och Byggnadsfirma Erikson & Malmnäs 703 000 kronor. Styrelsen beslöt anta EMAB:s anbud och verkställande direktören fick i uppdrag att teckna entreprenadkontrakt med dem. När anbuden på VVS-entreprenaden öppnades gav det följande resultat: AB Kristianssons Mekaniska Verkstad 173 100 kronor, E Larssons Mekaniska Verkstad 171 800 kronor och Rörledningsfirma G Magnusson & Co 169 780 kronor. Magnussons bud blev det som antogs. När anbuden på el-entreprenaden öppnades gav det följande resultat: Elektrotjänst 29 510 kronor och AB Katrineholms Elektriska Byrå 24 500 kronor. Konstruktören för el-anläggningen, Axel Olborg, hade tidigare ställt frågan om Elektrotjänst kunde få utföra uppdraget på löpande räkning mot vissa angivna rabatter, något som styrelsen tackade nej till hänvisande till stadens allmänt tillämpade anbudssystem. Elbyråns anbud blev det som senare togs. Styrelsen beslöt också att hos Katrineholms stad hemställa om att få förvärva tomten nr 1 i kvarteret 401 Cementgjuteriet för 24 960 kronor. Man bemyndigade också vd:n att söka byggnadstillstånd och vidta övriga erforderliga åtgärder för byggnationens igångsättande. Efter underhandlingar med Oppunda Sparbank erbjöd banken ett byggnadskreditiv på en miljon kronor på sedvanliga villkor och mot säkerhet av bottenteckningar i tomten samt borgen av Katrineholms stad. Dessutom hade banken ställt i utsikt – tillsammans med Sparbankernas Bankaktiebolag – ett

bottenlån på högst 425 000 kronor och ett sekundärlån på 400 000 kronor med borgen av Katrineholms stad. Skandinaviska Banken hade också inkommit med ett ekonomiskt förslag, men styrelsen beslöt anta förslaget från Oppunda Sparbank. Bygget kunde börja. Staden ville hyra lokaler för distriktssköterskemottagning och centraldispensär samt kontorslokaler för stadsingenjören och källarlokaler för byggnadskontoret. Hyresavtal för det allmänna krävde politiska beslut och det var inga problem vad gällde distriktssköterskemottagningen och centraldispensären. Mer problematiskt var det för stadsingenjörens kontor och byggnadskontorets lokaler. Här fanns en tydlig politisk skiljelinje om det var bra eller dåligt att den kommunala organisationen växte. Beslutet vid stadsfullmäktige den 29 februari föregicks av votering vad gällde de lokalerna. Drätselkammarens förslag om bifall stöddes av Gustaf Dahl, Tage Larfors, Ewert Andersson, Elov Johansson, Paul Rylander, Arthur Andersson, Birger Kjellström, Irma Andersson, Ossian Nordgren, Stig Forsberg, Sven Pettersson, Ejnar Andersson, Hans Öxne, Folke Ericsson samt Anna-Lisa Pettersson. Det vill säga den socialdemokratiska delen av fullmäktige. Avslag stöddes av den borgerliga delen genom Albert Åkesson, Folke Anger, Göran Holmdahl, Margit Hagström, Thure Engkvist, KG Wiss, Georg Fagerlund, Alvar Gustafsson, Sture Lindqvist samt Paul Fransson. Folke Hellberg avstod från att rösta.

Vissa justeringar, bl.a. golvhöjd var tvungna att göras. De sammanlagda kostnaderna för förändringarna uppgick till 45 000 kronor. I september flyttade NFAB:s förste vd Erik Älgevik från Katrineholm och till ny vd från och med den 22 november 1960 utsågs stadskamrer Tore E Andersson. Hertzbergs Konfektion AB flyttade in i sina lokaler den 1 augusti 1960 och övriga hyresgäster kunde disponera sina nya lokaler från och med 1 november 1960. Slutbesiktning av byggnads- och målningsarbetena gjordes den 20 oktober med ingenjör O Mellbjer som besiktningsman. Hertzbergs kom sedan att driva verksamhet i lokalerna fram till 1 juli 1981 då Ljungströms Konfektions AB tog över verksamheten. De slutgiltiga räkenskaperna för byggnationen kunde nu sammanställas. Efter diverse ändringar och kompletteringar blev den totala produktionskostnaden 1 075 000 kronor. Kapitalkostnaden blev 62 225 kronor i ränta och 19 300 kronor i amortering. De beräknade driftskostnaderna uppgick till 41 375 kronor per år. Sammantaget innebar det driftsoch kapitalkostnader på 122 900 kronor medan hyresintäkter och värdet av fastighetsskötsel uppgick till 98 100 kronor. Driftkalkylen pekade alltså på ett underskott på 24 800 kronor det första året. Men huset var byggt och verksamheterna i det var igång.

Fler hyresgäster kom till i fastigheten. Förhandlingarna med Kungliga Yrkesskoleöverstyrelsen ledde till att en överenskommelse om ett hyresavtal över fem år tecknats. Grundhyran var 16 500 kronor per år.

Nävertorps Fastighets AB får utökat uppdrag och köper AVA-huset NFAB:s verksamhet de första åren inriktade sig på att förvalta den nybyggda fastigheten på Vingåkersvägen. Anläggningskostnaderna justerades efter hand till 1132 000 kronor och i den mån de inte täcktes av egna medel förskotterades de av Katrineholms stad. Bolagets årsvinster var synnerligen blygsamma, 1961 års vinst uppgick till 615 kronor och 19 öre. 1962 blev det bara 167 kronor och 39 öre meden vinsten för 1964 uppgick till 714 kronor och 26 öre. Detta på en årsomsättning av 123 772 kronor och 63 öre. Å andra sidan var inte fastighetsbolaget tänkt som en kommunal kassako utan som ett verktyg för kommunen att stötta det lokala näringslivet. Här fanns lite begränsningar i stiftelseurkunden som låg till grund för det uppdrag NFAB fått av sin ägare, Katrineholms stad. Det uppdraget handlade om att uppföra nya lokaler för småindustri och hantverksföretag. Att bygga nytt kräver tid och kostar pengar. Efterfrågan på lokaler var stor och det fanns andra vägar att skapa nya lokaler för företagen. Skulle NFAB kunna få möjlighet att köpa befintliga lokaler och utveckla dem skulle det vara bra både för bolaget och för näringslivet i Katrineholm. För att detta skulle vara möjligt krävdes dock en stadgeändring. Frågan blev aktuell när AVA-huset blev till salu. AVA stod för Arvikaverken AB, ett företag som tillverkade jordbruksmaskiner och plogar. I början av 60-talet byggdes den stora fastigheten på Trädgårds-

gatan invid Vasabron för att inrymma Arvikaverkens försäljningsorganisation och reservdelshantering. Strax därefter gick bolaget emellertid upp i AB Bolinder-Munktell med planen att påbörja tillverkningen av traktorgrävare och bandvagnar. Därmed flyttades hela verksamheten till Eskilstuna och Katrineholmskontoret såldes till Katrineholms stad för 1,5 miljoner kronor. Anledningen till att staden köpte huset var att polisen behövde lokaler och de blev lovade att få hyra cirka 1000 av de totalt 5000 kvadratmetrar som huset erbjöd. Strax innan jul 1964, på årets sista styrelsemöte, diskuterade styrelsen i NFAB om man skulle hemställa hos drätselkammaren om att få köpa fastigheten. Dels med tanke på den planerade ändringen av bolagsordningen om att även förvärva fastigheter, men också med utgångspunkt från att när staden bildat NFAB uttalat att den typen av verksamhet som staden nu avsåg att driva i AVA-huset i egen regi, borde bedrivas genom ett av staden bildat aktiebolag. För att det skulle vara möjligt krävdes alltså en stadgeändring och på en extra bolagsstämma den 18 januari 1965 ändrades paragraf 2 i bolagsordningen till: ”Bolaget ska ha till föremål för sin verksamhet att för beredande av lokaler åt hantverk och industri eller för annat samhällsgagneligt ändamål förvärva och förvalta fast egendom.”

AVA-huset. En ändring som skulle ha viss betydelse för framtiden. Omedelbar betydelse fick den redan en månad senare när styrelsen kunde fatta beslut om att förvärva fastigheten tomt nr 6 i kv Vårlöken, det så kallade AVA-huset. För att finansiera köpet togs ett lån på 250 000 kronor hos Industritjänstemännens Erkända Arbetslöshetskassa till en räntesats på 7 procent per år.

Katrineholms Kommunala Elverks AB tecknade borgen för lånet. Reparationer och ombyggnader av AVA-huset som sedan utfördes kostade närmare 600 000 kronor. NFAB var nu ägare av två fastigheter, AVA-huset på Trädgårdsgatan och den egenbyggda fastigheten på Vingåkersvägen.

NFAB bygger lokaler åt H Lindström & Son I juli 1966 rapporterade NFAB:s styrelseordförande Tage Larfors för styrelsen att han i egenskap av ordförande för drätselkammaren fört förhandlingar med AB H Lindström & Son, Lidingö, om lokalisering av företagets produktion till Katrineholm. Företaget tillverkade vissa byggnadselement i Stockholmsregionen och behövde nya lokaler senast 1 oktober 1967. De hade 90-talet anställda och även om produktionen skulle rationaliseras och vissa skulle bli övertaliga fanns goda utsikter om kommande ökad efterfrågan och då skulle fler anställas igen. I första skedet av förhandlingarna letade man efter lokaler i någon äldre fabriksbyggnad, men ingen lämplig sådan fanns att tillgå. Tiden började också rinna ut för att överenskommelsen skulle kunna komma till stånd. Överläggningarna riktades därför allt mer in på att bygga nya lokaler för företagets räkning. Lösningen blev att Katrineholms stad genom NFAB, uppförde en verkstadsbyggnad på 3 000 kvm för uthyrning till H Lindström & Son. Byggnaden skulle uppföras i kv Mejeriets västra del i industriområdet vid Högmossen och byggkostnaderna beräknades till mellan 1,5 och 1,8 miljoner kronor. Larfors hade haft kontakt med direktörerna för såväl Länsarbetsnämnden och Södermanlands läns Företagarförening som båda ansåg att företaget var solvent och värt att satsa på. Ärendet hade dragits i drätselkammaren och Näringslivskommittén hade senare vid sitt kommande möte tillstyrkt att åtgärder skulle vidtas för företagets lokalisering till Katrineholm.

NFAB förvärvade 15 000 kvm tomtmark i kv Mejeriet till ett pris av fem kronor per kvadratmeter. Drätselkammaren lovade också att uppfylla H Lindström & Sons önskemål om att ställa fem eller eventuellt åtta lägenheter till företagets förfogande i samband med överflyttningen till Katrineholm. En konsekvens av bygget blev att det område som Sörmlands Grafiska fått optionsrätt på fick minskas från ca 17 000 kvm till ca 13 000 kvm. Centrala Byggnadsbyrån från Södertälje fick uppdraget att utföra totalprojekteringen av byggnaden. Oppunda Sparbank utlovade ett byggkreditiv på 2,3 miljoner kronor. Katrineholms kommunala elverk borgade för summan. I hyresavtalet med H Lindström & Son fastställdes att företaget ”på därom framställd begäran äga rätt att senast den 1 oktober 1977 inlösa fastigheten till ett pris motsvarande totala produktionskostnaden”. Om ingen inlösning skedde skulle avtalet förlängas med fem år i sänder. Projektet tenderade snabbt till att få ökade kostnader, bland annat hade projekteringskostnaderna ökat från planerade 45 000 kronor till 75 000 kronor. Med hänsyn taget till det beslöts att hos Oppunda Sparbank ansöka om höjt byggnadskreditiv till 2,6 miljoner och därmed också höjt borgensåtagande från Elverket. När anbuden för byggnationen av industrilokalen på Högmossen inkommit visade det sig att Flens Byggnads AB lämnat det mest fördelaktiga budet på 1 466 000 kronor som efter vissa besparingar

Vingåkersvägen 10. rundades av till 1 432 000 kronor. Elektrotjänst vann entreprenaden på elarbetena med ett inlämnat bud på 273 875 kronor som efter vissa besparingar landade på 270 000 kronor. VVS-anbuden fick gå ett varv till med hänsyn till förenklingar och kostnadsbesparingar. Upphandlingen vanns senare av G Magnusson & Co som med ett fast pris på 375 000 kronor åtog sig att utföra arbetena. En summa som efterhand ökades på till 402 000 kronor plus ett VA-aggregat för uppvärmning för 15 000 kronor. Kostnaden för planerings- och planteringsarbeten beräknades efter vissa besparingar stanna på 90 000 kronor.

När slutsummeringen gjordes i mitten av mars 1969 hade kostnaderna ökat från planerade 2,2 miljoner kronor till drygt 2,7 miljoner kronor. Vid årsstämman den 28 april 1967 kunde man i förvaltningsberättelsen för 1966 konstatera att NFAB nu hade två deltidsanställda, förvaltade tre fastigheter och att omsättningen i bolaget var 398 384 kronor och 25 öre samt att vinsten blev 477 kronor och 29 öre. Ett år senare hade omsättningen ökat till 493 134 kronor och vinsten till 11 751 kronor. Det bokförda värdet av de tre fastigheterna uppgick till 5 572 879 kronor.

NFAB får ytterligare en utvidgad roll vilket ställer krav på ökat aktiekapital De sista åren under 60-talet ägnades för NFAB:s del åt fastighetsförvaltning och utveckling av de lokaler man hade till förfogande för uthyrning. Den nya telefonväxeln som inrättats i AVA-huset för polisens räkning kostade 8 000 kronor. Kostnader som skulle belastas hyresgästen Kungliga Byggnadsstyrelsen antingen genom direkt inbetalning, eller som påslag på hyran. Länsläkarorganisationen, som hyrde lokaler i AVAhuset, hade skickat brev till hälsovårdsnämnden i Katrineholm och påtalat störande buller. Bullret var av sådan art att sanitär olägenhet förelåg inom kronofogdemyndighetens lokaler. Ljuden kom från Katrineholms-Kurirens trycktjänst och Erik Anderssons Mekaniska verkstad. Undersökningar pågick inom Fastighetskontoret och förslag om åtgärder var att vänta. Konjunkturen hårdnade något under 1968 och några företag, bland annat Sörmlands Traktor, sade upp sina lokaler i AVA-huset. På vd Tore Em. Anderssons initiativ hade därför inte hyresavtalen med att antal hyresgäster i AVA-huset sagts upp för hyresreglering. Detta med hänsyn taget till läget på hyresmarknaden för den här typen av lokaler. Styrelsen uppdrog åt vd att komma med förslag på ny hyressättning ifall ytterligare uppsägningar skulle bli aktuella.

Tore Em. Andersson Vid sammanträdet den 22 september 1967 hade styrelsen för NFAB beslutat föreslå en extra bolagsstämma att bolagets aktiekapital, som utgjorde 60 000 kronor och nu var tillfullo inbetalt, med hjälp av nyteckning av aktier skulle ökas till 180 000 kronor. Företrädesrätten att teckna de nya aktierna skulle tillkomma aktieägarna i bolaget, d.v.s. Katrineholms stad. Knappt två år senare, i juni 1969, konstaterar styrel-

sen att den höjningen kanske var tillräcklig 1967, men om bolaget skulle kunna fungera som Katrineholms stads instrument att framskapa lokaler till industriföretag i Katrineholm som har lokalsvårigheter, och till industriföretag som vill etablera sig i staden behövde bolagets eget kapital ytterligare ökas. Svårigheter att beviljas lån kunde annars uppstå. Styrelsen föreslog därför ägaren Katrineholms stad att bolagets aktiekapital skulle utgöra lägst 400 000 kronor och högst 1 200 000 kronor. Drätselkammaren hade inget att erinra emot förslaget till ändring av bolagsordningen, och den extra bolagsstämman i augusti 1969 beslöt att bifalla styrelsens förslag om ökning av aktiekapitalet i NFAB till 400 000 kronor. Oron över aktiekapitalets storlek var säkert befogad. Styrelseordförande Tage Larfors hade informerat styrelsen om att stadens arbete för att skaffa fram lokaler, dels åt befintliga företag men också för nyetableringar, kunde komma att innebära att NFAB kunde få ta över kostnader men också få genomföra byggnationer i ärenden där staden genomfört det förberedande arbetet. Ett sådant projekt skulle vara nära förestående. Gullfiber AB beslutade sig under sommaren 1969 för att lokalisera verksamheten till Katrineholm. Drätselkammaren träffade överenskommelse med företaget om ombyggnad och uthyrning till bolaget av fastigheterna stadsäga 1076 och del av stadsäga 748. Staden överlät stadsägorna till NFAB som också fick uppdraget att verkställa ombyggnationen på stadsäga 1076. Ytterligare ett stort projekt som varit i sin linda började bli aktuellt. Vd Tore Em. Andersson hade till

Arbetsmarknadsstyrelsen sänt in en objektplan där han berättade att NFAB planerade att under oktober 1969 påbörja byggandet av en industriby i kv Barken. K-konsult hade fått drätselkammarens uppdrag att projektera industribyn och staden kom att överlämna ärendet till NFAB för fullföljande. De flesta byggprojekt tenderar att kosta mer än vad som först beräknas och kv Barken utgjorde här inget undantag. Metacryl AB från Stockholm lokaliserade sitt företag till Katrineholm och drätselkammaren hade uppdragit åt NFAB att bygga och hyra ut lokaler år företaget i kv Barken. Kostnaderna för uppförandet av lokalerna kunde nu beräknas till 950 000 kronor jämfört med först beräknade 600 000 kronor. Kostnadsökningen berodde dels på ökade krav från Metacryl AB, dels på den ökning av byggnadskostnader som hade skett den senaste tiden, men också på att den ursprungliga beräkningen var för låg. Entreprenörer hade ännu inte antagits så det exakta priset handlade fortfarande om beräkningar. I april 1970 backade Metacryl AB ur och lokaliseringen av det företaget kom aldrig till stånd. Projekteringen var i full gång och styrelsen för NFAB beslutade vidta åtgärder för att snabbt få ett annat företag att etablera sig på tomten så att bolagets kostnader för markförvärvet kunde begränsas. Lösningen fanns runt hörnet då Skogsbruksmaskiner köpte den aktuella tomt nr 7 i kv Barken till ett pris av 73 680 kronor. Arbetet med industribyn i kv Barken lades tillfälligt åt sidan åt sidan för andra projekt, men Barken skulle återkomma.

ombyggnad och uthyrning till bolaget av fastigheterna stadsäga 1076 och del av stadsäga 748. Staden överlät stadsägorna till NFAB som också fick uppdraget att verkställa ombyggnationen på stadsäga 1076. Ytterligare ett stort projekt som varit i sin linda började bli aktuellt. Vd Tore Em Andersson hade till Arbetsmarknadsstyrelsen sänt in en objektplan där han berättade att NFAB planerade att under oktober 1969 påbörja byggandet av en industriby i kv Barken. K-konsult hade fått drätselkammarens uppdrag att projektera industribyn och staden kom att överlämna ärendet till NFAB för fullföljande. De flesta byggprojekt tenderar att kosta mer än vad som först beräknas och kv Barken utgjorde här inget undantag. Metacryl AB från Stockholm lokaliserade sitt företag till Katrineholm och drätselkammaren hade uppdragit åt NFAB att bygga och hyra ut lokaler år företaget i kv Barken. Kostnaderna för uppförandet av lokalerna kunde nu beräknas till 950 000 kronor jämfört med först beräknade 600 000 kronor. Kostnadsökningen berodde dels på ökade krav från Metacryl AB, dels på den ökning av byggnadskostnader som hade skett den senaste tiden, men också på att den ursprungliga beräkningen var för låg. Entreprenörer hade ännu inte antagits så det exakta priset handlade fortfarande om beräkningar. I april 1970 backade Metacryl AB ur och lokaliseringen av det företaget kom aldrig till stånd. Projekteringen var i full gång och styrelsen för NFAB Gullfiber:s industrilokaler i kv Sothönan.

Industrikrisen på 70-talet.

70-talet kom med tuffare tider Vid ingången till 70-talet uppgick det bokförda värdet av NFAB:s fastigheter till nästan 6,3 miljoner kronor. Omsättningen var drygt 700 000 kronor, företagets vinst 227 kronor och ungefär så såg det ut även de närmaste åren. Konjunkturen mattades av över hela världen vilket givetvis drabbade även små kommuner på den svenska landsbygden. Efter att västvärlden hade haft nästan en obruten svit av högkonjunktur i drygt 20 år vändes trenden i början av 70-talet. Ord som oljekris, börskris, stålkris och varvskris hamnade på löpsedlarna. Den ekonomiska tillväxten blev sämre och arbetslösheten ökade.Tidigare hade konjunkturcyklerna varit mer förutsägbara med en växling mellan hög arbetslöshet och hög inflation.

Nu uppenbarade sig en ny ekonomisk situation med både inflation och arbetslöshet och jämfört med 50och 60-talen så halverades tillväxten under 70-talet. Historiskt kan man se på den här tiden som början på en övergång från industrisamhälle till tjänstesamhälle och vissa orter i landet med mycket industri knutet till ett specifikt område hamnade i problem. Varvskrisen drabbade stora städer som Malmö och Göteborg, Eskilstuna drabbades av verkstadskrisen och Norrköping av textilindustrins kris. Även Katrineholm drabbades av nedläggningar, men de var inte så stora att kommunen i likhet med exempelvis Norrköping och Eskilstuna skulle få tillgång till statligt stöd som kriskommun.

Här gällde det istället att ta egna initiativ för att ersätta förlorade jobb och skapa lokal utveckling. I början av 70-talet anställde exempelvis kommunen för första gången en tjänsteman med enda uppgift att arbeta med näringslivsfrågor. För NFAB:s del blev uppdraget skarpare att verka, dels för nya företagsetableringar, men också för att skapa bra förutsättningar för det befintliga näringslivet. Det innebar bland annat ett aktivt bearbetande av de regionala och statliga stödmöjligheter som fanns att tillgå. Ibland fick man napp, men konkurrensen mellan kommunerna var stor och ofta fick man avslag. I april 1973 meddelade exempelvis vd Tore Em Andersson att Arbetsmarknadsstyrelsen avslagit NFAB:s framställan om att som beredskapsarbete få utföra nybyggnad av en konfektionsfabrik åt Strands Konfektions AB för en beräknad kostnad om 4,4 miljoner kronor. NFAB överklagade beslutet men överklagan avslogs senare av Kungl Maj:t.

Styrelsen bestod därmed av direktören Tage Larfors, advokaten Pontus Svinhufvud, civilekonomen Thure Engkvist, kommunalrådet Per Engvall, ekonomichefen, Tore Em Andersson, ingenjören Hans Engkvist och lantbrukaren Curt Sundqvist. Till suppleanter valdes ingenjören KG Wiss, chefsåklagaren Hans Thorsson, byggnadssnickaren Tore Karlsson, metallarbetaren Sture Bäckström, verkstadsarbetaren Sören Hallqvist, ingenjören Mats Johansson och cementarbetaren Sune Öhlin. Revisorer var Åke Strand och Harry Björklund med Gösta Segerhed och Tage Karlsson som suppleanter. Efter 13 år avgick Tage Larfors som ordförande och han ersattes av Per Engvall.

I förvaltningsberättelsen från 1972, den första efter kommunsammanslagningen, berättas att tillbyggnader hade gjorts på tomt 7 i kv Mejeriet (H Lindström & Son) och på stadsägan 1076 (Gullfiber). De hade i stort sett färdigställt och tagits i bruk av hyresgästerna och det bokförda värdet av NFAB:s fastigheter uppgick nu till 8 604 823 kronor. Omsättningen var 770 244 kronor vilket var en minskning från året innan och vinsten blev 106 kronor och 13 öre. Stämman beslöt att, efter kommunstyrelsens önskemål, utöka antalet styrelseledamöter från fem till sju och antalet suppleanter från tre till sju.

Strands Konfektion pĂĽ Gjuterigatan under 40-talet.

NFAB bygger lokaler åt Strands Konfektion AB I augusti 1973 uppdrog Kommunstyrelsen åt NFAB att uppföra och förvalta en byggnad som skulle inrymma lokaler, dels för LM Ericsson men också för Katrineholmsområdets företagshälsovårdscentral. Lämplig placering skulle vara på markområde beläget i anslutning till LME:s fabrikslokaler vid Västgötagatan. Anbudet för byggnationen vanns senare av EMAB på 1 545 000 kronor, VVS av G Magnusson & Co på 389 000 kronor och elen av Elektrotjänst på 168 000 kronor. Styrelsen beslöt sig också för att åter ta upp tråden med kv Barken och undersöka om lokaler för industrihotell på Lövåsenområdet gick att uppföra som beredskapsarbete för en kostnad på 4 miljoner kronor. I oktober 1973 bestämdes att låta uppföra industribyggnaden på Lövåsen på 4 000 kvm på det sätt som tidigare beslutats även om någon hyresgäst ej fanns kontrakterad. Med tanke på Strands Konfektions AB:s akuta lokalbehov ansåg KG Wiss att byggnaden skulle uppföras så det var möjligt för konfektionsbolaget att hyra den för sin verksamhet. Placeringen av den nya industribyggnaden ändrades senare till kv Gjuteriet på Västra Industriområdet istället för på Lövåsens industriområde. Eftersom flera projekt var på gång konstaterade styrelsen också att det egna aktiekapitalet behövde höjas, främst ur lånefinansieringssynpunkt. Avtal med Strands Konfektion som hyresgäst till den nya industribyggnaden skrevs och i april 1974 rapporterade ordförande Per Engvall till NFAB:s styrelse vilka åtgärder som dels vidtagits beträffande upp-

förande av ny industribyggnad för Strands, dels för lösande av lokalfrågorna för Stenbergs Galvano och AB Gustafsson & Hjorts Mekaniska Verkstad. Nävertorps Fastighets AB växte och i förvaltningsberättelsen för 1973 konstateras att det bokförda värdet av bolagets fastigheter nu uppgick till 9 582 202 kronor. Omsättningen hade ökat till 1 115 830 kronor och vinsten blev 455 kronor. Aktiekapitalet på 400 000 kronor var tillfullo inbetalt och bolagsstämman beslöt enhälligt att bifalla styrelsens förslag om ökning av bolagets aktiekapital till en miljon kronor genom nyteckning av aktier. Förhoppningen om statligt stöd för bygget av industrihuset i kv Gjuteriet grusades när ansökan om AMS-medel avslogs. NFAB anmodades istället söka lokaliseringslån, detta även om byggnationen redan påbörjats av NFAB för att sedan överlåta den till Strands. Styrelseordföranden Per Engvall påpekade att avtalet mellan NFAB och Ljungströmsgruppen, som ägde Strands, byggde på förhyrning av lokalen och i september 1974 beslöt styrelsen att i bolagets regi låta uppföra konfektionsfabriken samt att senare, om det fanns skäl till detta, överlåta byggnationen till Strands Konfektion AB. På grund av tidspressen att byggnaden skulle stå färdig 1 juni 1975 ansågs någon annan entreprenadform än totalentreprenad inte vara möjlig. Fastighetschefen Hans Lundh poängterade att full kontroll över alla ingående delposter i entreprenaden var ett villkor. Anbudet från EMAB var det lägsta

Strands Konfektion fĂĽr nya lokaler.

Hans Lundh

vilket gjorde att det antogs av styrelsen. Anbuden hade granskats i samråd med Strands och den totala produktionskostnaden beräknades uppgå till 4 275 000 kronor. Den korta byggnadstiden innebar att byggnadsarbetena för Strands fabrik forcerades för att i varje fall fabriksdelen skulle vara färdig i rätt tid.

Dålig väderlek och dåliga grundförhållanden hade försenat arbetena och för att ta igen den förlorade tiden drevs byggnadsarbetena vad gäller montering av byggnadselement med dubbla kranar och arbetslag. Något som medförde kostnadsfördyringar. På förslag av Thure Engkvist beslöt styrelsen att överläggningar på nytt skulle tas upp med Strands Konfektions AB för att få slutlig klarhet i om de hade för avsikt att överta fastigheten. Detta hade det tidigare förts överläggningar om i samband med upprättandet av nyttjanderättsavtalet för fastigheten. Från NFAB:s sida ville man också ta upp frågan om finansieringshjälp från Strands sida. Vid nästa styrelsemöte i samband med årsstämman i april 1975 rapporterade vd Tore Em Andersson att han hade haft kontakt med Strands vd Walter Ljungström och erbjudit Strands att nu ta över konfektionsfabriken som nu byggdes och för vilken Strands hade nyttjanderättsavtal. Direktör Ljungström hade emellertid avböjt erbjudandet.

Saken skulle ta en annan vändning för textilindustrin i Katrineholm. Redan efter ett par år, innan produktionen i de nya lokalerna var i full gång upphörde Ljungströms med produktionen i Katrineholm. Med kort varsel bestämde sig företagsledningen att flytta all produktion till de egna lokalerna i Vingåker. De lokaler som staden förvärvat för uthyrning till Ljungströms fick annan användning, Jakobsdal hyrdes exempelvis av Scania-Bussar. Strands tidigare lokaler på Gjuterigatan stod tomma en tid och för NFAB:s del vidtog en hel del arbete med att hitta hyresgäster till de nybyggda lokalerna i kv Gjuteriet. I de hyresavtal som tecknades mellan kommunen eller kommunens fastighetsbolag och olika företag fanns en klausul som gav företaget rätt att på vissa premisser inlösa fastigheten. Eventuell värdestegring från byggnationen tillföll köparen. Idén från kommunens sida var att det var ett bra sätt att få företagen intresserade av att äga sina lokaler och på så sätt visa att de trodde på sin verksamhet i Katrineholm. På styrelsemötet i september 1976 meddelade till exempel ordförande Per Engvall att Gullfiber AB framställt en förfrågan om att få köpa bolagets anläggning på Stadsäga 1076. Styrelsen var positiv till affären och köpesumman fastställdes senare till 3,3 miljoner kronor. Idén att bygga lokaler och sedan överlåta dem var lyckad, flera företag utnyttjade senare erbjudandet och köpte efter en tid sina lokaler, till exempel Scania-Bussar, AB Lindström & Son och Buss & Truckcenter. En satsning på industrihus i kvarteret Barken fanns kvar på dagordningen såväl för NFAB:s del som för kommunen. Under hösten 1975 hade kommunfull-

mäktige i princip uttalat sig för uppförande av ett hantverks- och industrihus. Uppdraget att upprätta ritningar på lämplig mark och lämplig byggnad gick till NFAB i samråd med kommunens fastighetskontor. Som lämpligt område sågs kv Barken på Lövåsens industriområde och i första hand skulle två huskroppar byggas i löpande följd på Stadsägan 1545B. Mark borde också reserveras som medgav utbyggnad. Under ett antal år under andra halvan av 70-talet pågick denna satsning trots vissa svårigheter, på grund av rådande konjunktur, att hitta hyresgäster till lokalerna. I september 1979 fick vd Tore Em Andersson och ordförande Per Engvall av styrelsen i uppdrag att teckna hyresavtal med ingenjörsfirma Curt Andersson AB om en lokalyta på totalt 312 kvm i hus A på Stadsägan 1545J. Lokaler på 100 kvm hyrdes ut till Stenbergs Galvano och en fråga om att få hyra lokaler på 230 kvm hade också inkommit från AB Katrineholms Maskinbearbetning, ett företag under bildande. Redan i februari 1979 hade styrelsen gått igenom ritningar för tillbyggnad av hus B på Stadsägan 1545J för AMU-filialen i Katrineholm. Under förutsättning av Skolöverstyrelsens godkännande av konsult och upphandlingsförfarande lämnades uppdraget med upprättande av huvudritningar till Smedark Arkitektgrupp AB, Eskilstuna. I december 1979 beslöt sedan styrelsen att anta följande anbud för tillbyggnad av hus B på Stadsäga 1545J. Byggnadsarbeten Erikson & Malmnäs AB 3 098 000 kronor, VVS E. Larsson VVS AB 298 000 kronor, Elarbeten Elektrotjänst 318 000 kronor och ventilationsarbeten AR-Ventilation 377 000 kronor.

Kv Barken.

Kv Barken AMU-Center.

Även om det var tuffa tider fortsatte arbetet med att förse näringslivet med lämpliga lokaler. Det fanns också verksamheter som gick bra och behövde utökade möjligheter för att kunna utvecklas ytterligare. För kommunen var det också viktigt att de stora industrierna fick det stöd de behövde. Kommunstyrelsen uppdrog därför åt NFAB att uppföra och uthyra lokaler åt Scania-Bussar AB. Lokalerna skulle ligga i anslutning till SBK:s tidigare anläggning och på mark som ägdes av Katrineholms kommun och för vilken SBK hade optionsrätt för förvärv. Styrelsen beslöt i juni 1979 att uttala sig för att avtal skulle träffas mellan NFAB och SBK om uppförande och uthyrning av lokaler för SBK. Slutliga diskussioner med SBK skulle komma senare. I december 1979 meddelade vd Tore Em Andersson till NFAB:s styrelse att kommunstyrelsen under hand uppdragit åt Nävertorps Fastighets AB att låta uppföra och uthyra industribyggnad till Elektro Standard AB på del av tomten 4 i kv Rådmannen.Tomten ägdes av företaget så åtagandet innebar att viss del av tomten måste övergå i NFAB:s ägo. Vd föreslog samma typ av avtal som skrivits med Scania-Bussar. I januari 1980 beslutades därför att uppföra och uthyra lokaler till Elektro Standard. 16 000 kvm tomtmark köptes av för 12:-/kvm. NFAB skulle tillförsäkra sig servitut för den blivande byggnadens anslutning till den befintlig byggnaden som ägdes av Elektro Standard. Vid styrelsemötet i mars 1980 hade NFAB under hand också fått kommunstyrelsens arbetsutskotts bemyndigande att medverka med tillhandahållande av lokaler för företagsetablering inom bussreparationsbranschen. Vd redovisade ett avtal som skrivits med

Jan Eriksson och Folke Persson om uppförande och uthyrning av lokaler till Buss & Truckcenter i Katrineholm AB. Uppdraget att bygga lokalerna gick senare till Erikson & Malmnäs. Nävertorps Fastighets AB var kommunens viktigaste verktyg när det gällde att föra näringslivspolitik och sett i efterhand var det kanske inte alltid goda affärsmässiga upplägg bakom de kommunala beslut som styrde förutsättningarna för bolaget. En del affärer blev bra, andra blev mindre bra. I april 1980 bemyndigade kommunstyrelsens arbetsutskott NFAB att från AB Skoogs Bygg & Betong i konkurs förvärva deras fastighet i Sköldinge. Ordförande Per Engvall meddelade att kommunstyrelsen fört underhandlingar med ett företag i plåtbearbetningsbranschen om förhyrning av fastigheten. Styrelsen beslöt därför att köpa fastigheten för 1,2 miljoner kronor och vd fick i uppdrag att upprätta förslag till hyresavtal med Groko Produktion AB under bildande. I augusti samma år tvingades ordföranden meddela att Groko på grund av att finansieringen av verksamheten slutligen inte kunde lösas ej skulle komma att etablera sig i de lokaler som NFAB förvärvat just för detta ändamål. Andra åtgärder blev tvungna att vidtas för att hyra ut fastigheten. I mars 1981 diskuterades två förslag. Dels kontakt med Katrineholms Vulkcentral AB om intresse fanns för köp och om det inte fanns, att annonsera ut fastigheten till försäljning. Styrelsen konstaterade att fastigheten Åsen 3:3 tillsammans med Gjuteriet 19 (Strands Konfektions AB) skulle komma att lämna underskott i bokslutet som kommer att kräva aktieägartillskott.

Företagshälsovården på Upplandsgatan 2.

När det gällde Strands lokaler var situationen bekymmersam och styrelsen lade ned mycket tid på att lösa problemet vad man skulle göra med lokalerna. Ordförande Per Engvall rapporterade om överläggningar med Vingåkers Konfektion AB om eventuellt fortsatt förhyrning av del av fastigheten Gjuteriet 19 efter 1 juli 1980. Styrelsen beslöt att godkänna upprättat förslag till hyresavtal men den angivna hyran var den lägsta som kunde accepteras av styrelsen. Ordförande och vd fick i uppdrag att vidta åtgärder för fastighetens uthyrning eller försäljning och vd rapporterade också om att AB Förenade Brandredskap erbjudit sig att hyra fastigheten med villkor om en hyra på 400 000 kronor första året, därefter en höjning på 50 000 kronor de kommande två åren och en optionsrätt att köpa till fast pris på 4,5 miljoner kronor att utnyttjas inom fem år. Vd hade meddelat att erbjudandet inte utan vidare kunde accepteras men att NFAB är villiga att diskutera vidare för att finna en lösning som kan tillfredsställa båda parter. Problemen tillstötte och styrelsen beslöt att till kommunen inte anmäla några byggnadsprojekt för tiden 1981–1985 främst av det skälet att ett flertal industrilokaler kommer att bli tillgängliga inom Katrineholms kommun.

Nävertorps Fastighets AB får ekonomiska problem Under andra halvan av 70-talet fick Nävertorps Fastighets AB ekonomiska problem. Det bokförda värdet av fastigheterna hade genom byggnation och inköp successivt växt sedan bolaget bildades och var vid årsskiftet 1976/77 uppe i nästan 18 miljoner kronor. I takt med det ökade lokalinnehavet ökade också omsättningen som vid samma tillfälle var strax över 2 miljoner kronor. Vinsten i företaget var dock kvar på samma nivå som vid starten. Detta handlade givetvis främst om bokföring men marginalerna var små, likviditeten inte allt för stark och sårbarheten stor när konjunkturen svek. Bolagets ekonomi hade varit enkel och knappt märkbar för dess ägare kommunen och därmed skattebetalarna. Från att varje år ha redovisat vinster på mellan 100 och 500 kronor visade årsredovisningen för 1977 plötsligt på en förlust på nästan 150 000 kronor. Styrelsen föreslog stämman att täcka förlusten genom att använda balanserade vinstmedel på 18 368:73 samt reservfonden på 18 225 kronor samt att kvarstående förlust på 113 129:47 kronor skulle överföras i ny räkning. Samtidigt föreslog styrelsen att bolagsstämman skulle hemställa hos ägaren Katrineholms kommun om ett aktieägartillskott på 115 000 kronor för täckande av förlusten.

förlusten. I en kommentar till resultatoch balansräkningen noterades att rörelseresultatet inte har varit tillfredsställande på grund av svårigheter att hyra ut lokaler med hänsyn till rådande konjunkturläge. Bolagsstämman beslöt också att höja aktiekapitalet från 400 000 kronor, som var till fullo inbetalt, med 1 600 000 kronor till 2 miljoner kronor där Katrineholms kommun skulle äga ensamrätt att teckna aktierna. Vid årsredovisningen för 1979 uppgick det redovisningsmässiga underskottet till 1,2 miljoner kronor och avskrivningar på fastigheter hade ej kunnat ske. Aktieägartillskott om 1,2 miljoner kronor bokfördes som fordran på aktieägaren Katrineholms kommun så 1979 års verksamhet utvisade för bolagets del varken på vinst eller förlust. Stämman beslutade i enlighet med revisorernas förslag att hos aktieägaren Katrineholms kommun hemställa om ett aktieägartillskott på 1,2 miljoner kronor. Bolagets ekonomi kunde inte längre undandra sig omgivningens synpunkter. De politiska diskussionerna om situationen blev allt fler, lokaltidningen uppmärksammade läget och ställde frågor. Allmänheten började undra och problemen med företagets ekonomi fortsatte.

Problemen tilltog och ett år senare visade redovisningen av 1978 års verksamhet att underskottet uppgick till 442 000 kronor. Styrelsen föreslog att bolagsstämman hos kommunen skulle hemställa om ett aktieägartillskott på 445 000 kronor för att täcka

Balansräkningen för 1980 visade på en förlust på 1 656 370:60 kronor. Stämman beslöt att hos aktieägaren Katrineholms kommun hemställa om ett aktieägartillskott på 1 656 000 kronor. Riksdagsman Göran Persson, som företrädde kommunen på stämman,

erinrade i kommunens tack till styrelse och vd om de svårigheter bolaget haft under det gångna året och uttalade förhoppningen att kommande verksamhetsår skulle bli framgångsrikt. Stämman beslöt att genom nyemission teckna aktier om 3 miljoner kronor i bolaget vilket innebar en ökning av aktiekapitalet från 2 till 5 miljoner kronor. Balansräkningen för 1981 utvisade en förlust på 974 773:60 kronor. Lösningen var samma som de senast fem åren, stämman beslöt att i enlighet med styrelsens förslag hos aktieägaren Katrineholms kommun hemställa om ett aktieägartillskott på 975 000 kronor. Ägarnas tålamod med situationen började tryta och på styrelsemötet efter årsstämman utsågs Lars Fremle till ny vd för Nävertorps Fastighets AB. Lars Fremle hade en lång bakgrund som kommunal tjänsteman på hög nivå och var vid den här tiden också vd i Katrineholms Energiverk AB där han 1973 efterträtt drätselchefen Tage Larfors. På styrelsemötet i maj 1982 diskuterade styrelsen bolagets framtida organisation. Revisorerna hade uttryckt önskemål om att räkenskaperna borde föras över från Drätselkontoret till annat organ. Lars Fremle redogjorde för ett förslag där ekonomi och redovisning fördes över till Katrineholms Energi AB som hade möjligheter att sköta detta med egen dator. De tekniska frågorna borde ligga kvar på fastighetskontoret.

Lars Fremle

Per Engvall meddelade att det samtidigt pågick en översyn av den kommunala nämndorganisationen som för näringslivskontorets och NFAB:s del skulle

– ge kommunstyrelsen i uppgift att i samband med inrättande av tjänsterna återkomma med reglemente för näringslivskontoret.

få viss betydelse. Kommunfullmäktige beslöt, utifrån nämndorganisationens förslag att: – från och med 1 juli 1983 inrätta ett näringslivskontor direkt underställt kommunstyrelsen. Ett näringslivskontor som borde bemannas med 2,5 tjänster, en som näringslivsdirektör, en som näringslivssekreterare och en halv som kontorspersonal.

– styrelsen i Nävertorps Fastighets AB ska bestå av högst sju personer och ha politisk sammansättning som kommunstyrelsens arbetsutskott. – Nävertorps Fastighets AB i samband därmed byter namn till Katrineholms Industrihus AB Styrelsen för NFAB beslöt vid mötet den 13 augusti 1982 att föreslå bolagsstämman att anta förslag till ny bolagsordning vilket bland annat innebar att bolagets namn skulle ändras till Katrineholms Industrihus AB. Till protokollet för styrelsemötet bifogades förslag till bolagsordning för Katrineholms Industrihus AB, KIAB. Frånsett namnet var den liktydande med NFAB:s bolagsordning. Kommunfullmäktige hade vid sammanträdet den 28 juni 1982 beslutat att teckna nya aktier i Nävertorps Fastighets AB med 3 miljoner kronor. Beslutet överklagades sedemera till Kammarrätten varför kommunen avvaktat med verkställigheten av beslutet. Vid samma möte beslöt kommunfullmäktige att anslå 2 631 000 kronor för att täcka NFAB:s redovisade förluster under verksamhetsåren 1980 och 1981. Beloppet hade överförts till bolaget 12 juli 1982.

1982 tilltrĂ¤der Lars Fremle som ny vd i KIAB.

KIAB bildas och verksamheten får en total genomlysning Den nye vd:n Lars Fremle påbörjade arbetet med att upprätta en budget för bolaget avseende 1982. För att klara det måste en genomgång ske av vissa delar av räkenskaperna för 1981 bland annat för att få klarlagt fastigheternas driftsresultat. Det framkom då att någon särredovisning av varje fastighet inte förekom i bokslutet. Däremot fanns det en fördelning i datajournalerna. Sammanställningen av kostnader och intäkter 1981 visade att fastigheterna hade betydande förluster. De var, så vitt man nu kunde se, skrev Fremle i en rapport, av sådan omfattning att aktieägartillskott erfordrades inom ett par månader för att inte bolaget skulle tvingas upprätta likvidationsbalansräkning. Vd redovisade också en sammanställning över bolagets finansiella situation per den 31 december 1981 för att få klarlagt vilken avräkningsskuld bolaget hade till kommunen och hur denna skuld var fördelad på bolagets olika fastigheter. Fremle konstaterade att en kontakt snarast borde tas med bolagets revisorer dels beträffande frågor de haft om oklarheter beträffande redovisningen, men också frågor kring bränsleavräkning och redovisad fordran på 91 746 kronor på Hertzbergs Konfektion för uppvärmningen och dess påverkan på bolagets resultat, den påverkan på resultatet aktieägartillskott för driftsunderskott 1980 samt inbetalt aktiekapital om 3 miljoner kronor haft. Lars Fremle konstaterade också att det var nödvändigt att se över bolagets organisation. Det var

omöjligt att fortsätta med uppdelning av arbetet på olika befattningshavare och förvaltningar i kommunen där vederbörande hade andra tunga arbetsuppgifter som gjorde att bolagets angelägenheter vid varje tillfälle inte har högsta prioritet. Även rätten att utanordna medel måste ses över. Det måste också klaras ut hur bolagets investeringar ska finansieras. Bland ”fastighetslån” på 59 593 800 kronor hade kommunen förskotterat 25 172 000 kronor. Genomgången av bolagets situation borde utmynna i en saneringsplan som omfattade hela bolagets verksamhet. Vd konstaterade att 75 procent av bolagets aktiekapital inom kort skulle vara förbrukat och att åtgärder därför omgående behövde vidtas för att klarlägga den ekonomiska situationen. Ordförande och vd avsåg att den 17 augusti 1982 träffa bolagets revisor Åke Strand för genomgång av bolagets förhållanden. Vidare ställde Lars Fremle som krav att aktiebolagslagens formella regler beträffande arbetsfördelning mellan styrelse och vd strikt skulle tillämpas och att inga åtgärder beträffande bolaget fick vidtas utan vd:s medverkan eller kännedom. Fremle påpekade också att bolagets underskott 1981 preliminärt uppgick i realiteten till 2 miljoner kronor istället för redovisade 974 000 kronor. Styrelsen beslöt att tillsätta en arbetsgrupp bestående av Per Engvall, Lars Fremle, Kjell Larsson och Mats Schartau med uppgift att upprätta en saneringsplan

Kjell Larsson

Per Engvall Mats Schartau

för bolaget innefattande såväl organisation som ekonomi. I ett brev till arbetsgruppen den 13 september 1982 sammanfattade Fremle situationen: Styrelsen för Katrineholms Energiverk AB, KEAB har vid sammanträde den 9 september 1982 beslutat medge att bokföringen och viss ekonomisk redovisning för Nävertorps Fastighets AB överföres till KEAB Enligt min uppfattning är ett av felen med NFAB:s hittillsvarande organisation den splittring som förekommit i handläggningen av bolagets angelägenheter. Viss del av administrationen sköts av Fastighetskontoret, vissa delar av vd. Bokföringen har sköts av Drätselkontoret. Vd har gjort bokslut medan Fastighetskontoret har svarat för hyres- och bränsledebiteringen. Bevakningen av hyresintäkterna har skötts av annan personal på Drätselkontoret. Det är enligt min uppfattning klarlagt att bolaget saknat personal som har en helhetssyn över bolagets verksamhet. Jag ser det som en absolut nödvändighet att ändring sker på denna punkt med hänsyn till att bolaget har fastighetsvärden om cirka 60 miljoner kronor. Vidare måste hyrorna för bolagets lokaler följa med kostnadsutvecklingen vilket inte kan ske på annat sätt än att fastigheterna följs ekonomiskt kontinuerligt från år till år. Styrelsen och vd är enligt aktiebolagslagen skyldig att ha en sådan organisation för bolaget att dess verksamhet inte tar skada. Då den nuvarande organisationen inte fungerat måste den framtida organisationen byggas upp efter andra linjer. Detta är ett ovillkorligt krav. Jag föreslår att NFAB anställer en person med uppgift att fungera som fastighetsförvaltare under vd. Befattningshavaren ska hålla nära kontakt med Energiverket som sköter den ekonomiska redovisningen.

Den nya befattningshavaren kan ha teknisk eller ekonomisk utbildning. Vederbörande bör ha insikt i båda ämnena. Vid uppförandet av nya lokaler eller större ombyggnader av befintliga lokaler eller vid större reparationer bör Fastighetskontorets personal anlitas. Det är emellertid viktigt att ekonomin ligger under full kontroll av vd och föreslagne nye befattningshavaren. Kritiken var hård men också berättigad. Nävertorps Fastighets AB var som tidigare nämnts det kanske viktigast verktyget staden och sedemera kommunen hade för att bedriva näringslivspolitik. Men bolaget hade av ägarna mer hanterats som en kommunal förvaltning med uppgift att verkställa kommunala beslut än som ett affärsdrivande bolag med juridiskt ansvar över den egna ekonomin. Många beslut fattades på annat än affärsmässiga grunder, arbetsgången var oklar liksom vem som egentligen var drivande bakom förslagen till styrelsen. Lösningen med att drätselkontoret hade ansvar över den ekonomiska redovisningen medan fastighetskontoret ansvarade för byggande och underhåll försvårade också möjligheterna till en total kontroll över ekonomin då ingen hade den totala överblicken. Dessutom hade NFAB försummat att bevaka hyresavtalen. Det fanns tider när man medvetet hållit tillbaka hyreshöjningar på grund av konjunkturen och medföljande svårigheter för företagen att betala, men vissa hyresgäster hade samma hyresnivå under ett par decennier trots att kostnadsökningar hade motiverat hyreshöjningar. Det nya bolaget och dess vd hade mycket att ta tag i och ett av de prioriterade ärendena var att få ordning på hyresnivåerna och därmed öka intäkterna.

Redan på styrelsemötet den 30 september 1982 märktes den ökade aktiviteten i de här frågorna. Vd lämnade där rapport angående hyressättningen för AVA-huset där det nya kontraktsförslaget med Polisen gav bolaget intäkter på 364 050 kronor per år jämfört med tidigare 124 979 kronor. Byggnadsstyrelsen hade debiterats bränslekostnader på 170 925 kronor avseende tiden 1978–1982 därför att full bränsleersättning inte hade tagits ut under de åren trots hyresavtalets bestämmelser. En annan hyresgäst hade inte betalat hyra sedan inflyttningen och skulden uppgick nu till 127 600 kronor. Styrelsen beslöt att anmoda honom att omedelbart reglera skulden. Lars Fremle meddelade att hyresförhandlingar omgående skulle upptas med övriga hyresgäster i AVA-huset för att få till stånd en justering av hyrorna. Vd hade också skrivit till Hertzbergs Konfektion och krävt betalning för förfallna bränsleavgifter på 91 746 kronor för tiden 1978–1982. Hertzbergs hade överlämnat ärendet till advokatbyrå för bevakning. Advokatbyrån krävde att NFAB redovisade bränsleavräkningen. Fremle hade tillskrivit advokatfirman och krävt betalning av 90 procent av debiterat belopp eller den del av skulden som var oomtvistlig samt ränta med 16 procent. Vd rapporterade vidare att NFAB i flera fall hade försummat att ta ut erforderliga hyror för lokaler. Byggnadsstyrelsen hade till exempel inte betalat någon hyra för Lantmäteriets lokaler som man disponerat sedan 1972, Skälig hyra skulle uppgå till ca 15 400 kronor per år. Anderssons Bilelektriska betalade samma hyra 1982 som man gjorde vid inflyttningen

1959 – 7 100 kronor per år. Gatukontoret betalade för sina kontorslokaler cirka 45 kronor per kvadratmeter vilket var en mycket låg hyra för goda kontorslokaler. Vd begärde justering av hyran från och med 1 januari 1982 till 150 kr/kvm eller 43 200 kronor per år plus värme. Hyran för Företagshälsovårdscentralen på Upplandsgatan 4 hade inte justerats sedan inflyttningen 1976 trots möjligheter till detta. Förhandlingar hade nu förts med företrädare för FHC om höjning i två steg, dels den 1 januari 1983 och sedan 1 januari 1984. NFAB hade genom underlåtenhet att höja hyrorna förlorat betydande belopp. Vd rapporterade att han upprättat ett preliminärt delårsbokslut som pekade på ett underskott för år 1982 på lägst 2 miljoner och högst 2,6 miljoner kronor. Skillnaden var beroende på vilken ränta kommunen skulle beräkna sin skuld efter. Vd rapporterade också att han försökt bedöma bolagets resultat för 1981 för att få klarhet i orsaken till den stora skillnaden i resultatet för de båda åren. Troligen beror detta på att bolaget aktiverat 900 000 kronor för mycket ränta på Scania-Bussars byggnadsprojekt för år 1980–81. Detta innebar att underskottet för 1981 borde ha varit 900 000 kronor högre d.v.s. 1 874 000 kronor. Dessutom har bolaget tillgodoförts ränta på underskott 1980 och aktiekapitalsökning beslutad vid 1980 års bolagsstämma med 695 000 kronor. Beloppet skulle ses som ett aktieägartillskott 1981. Bolagets underskott 1981 uppgick därför i realiteten till ca 2 500 000 kronor. Efter den vd-rapporten kan man anta att styrelsens ledamöter gick hem från mötet en smula omskakade.

Vid den extra bolagsstämman för NFAB den 30 september 1982, förelåg till behandling styrelsens förslag att anta en ny bolagsordning för NFAB. Ändringen i förhållande till gällande bolagsordning var att bolagets namn ändrades till Katrineholms Industrihus AB. Protokollet skrevs under av bolagets nye vd Lars Fremle och justerades förutom av ordföranden Per Engvall också av Göran Persson. I bolagsordningen fastställdes att bolagets aktiekapital skulle utgöra lägst 2 miljoner och högst 8 miljoner kronor. Nävertorps Fastighetsbolag AB var därmed efter 24 års verksamhet historia, men bolaget levde vidare under namnet Katrineholms Industrihus AB, KIAB. Jakten på hyresavtal i behov av justering fortsatte under hösten 1982. Katrineholms Maskinbearbetning AB hade en skuld till NFAB på 268 969 kronor och meddelade att man inte har möjlighet att betala angiven hyra. Skulle NFAB kräva in summan skulle bolaget gå i konkurs. Styrelsen ansåg att NFAB borde medverka till att bolaget kunde bestå och var villiga att skriva ett nytt avtal på en omsättningshyra på 8 procent dock minimum 108 000 kronor och max 150 000 kronor per år. Ärendet med Hertzbergs förfallna skuld fortsatte och advokatfirman hade begärt kompletterande uppgifter om bränsleavräkningen. Styrelsen beslöt att om Hertzbergs vägrade betala skulden överlämna ärendet till juridisk prövning och i så fall också kräva ränta på förfallet belopp med 16 procent. Utställningslokalen i AVA-huset hade hyrts ut till Papperspiraten från och med 1 december 1982 för en

Göran Persson

hyra på 250 kronor/kvm. Därmed upphörde hyresavtalet med Autocenter. Vd rapporterade att han fört förhandlingar med Gullfiber AB angående hyran på Fredsgatan 94. Hyreskalkylen visade att fastigheten gav ett underskott med ca 250 000 kronor per år. Gullfiber hade gått med på att betala en hyreshöjning på 125 000 kronor för år 1983 och ytterligare 125 000 kronor år 1984. Det innebar en hyra på 500 000 kronor för år 1983 vilket gav NFAB ett förbättrat resultat med 125 000 kronor. Företagshälsovården hade undertecknat ett nytt hyresavtal där hyran höjdes med 48 procent. Hyresjusteringen förbättrar NFAB:s resultat för 1983 med ca 90 000 kronor. Förhandlingar hade också förts med Skolöverstyrelsen om reglering av hyran för AMU-Centers lokaler åren 1979–82. Bolagets totala tillgodohavanden uppgår till 3 810 200 kronor. Ränta på 10 procent skulle ge bolaget en ränteintäkt på ca 453 000 kronor. Lindström & Son hade framställt en önskan om att få köpa fastigheten Mejeriet 7 och styrelsen beslöt att sälja fastigheten till dem för 3 654 400 kronor. Sakta men säkert förbättrades KIAB:s ekonomi. Ett antal styrelseledamöter och suppleanter från NFAB hade ansökt om att bli befriade från sina uppdrag i det nya bolaget och nya valdes vid en extra bolagsstämma den 25 november 1982 in till och med ordinarie bolagsstämma 1983. Styrelsen i KIAB fick därmed följande utseende: Riksdagsman Göran Persson ordförande, civilekonom Lars Malmnäs, föreståndare Rune Hällgren, metallarbetare Bernt Larsson, inspektör Marita Bengtsson, jägmästare Mats Schartau och skogsinspektor Kjell Larsson.

Vid en ny extrastämma den 7 december 1982 beslöts att genom nyemission höja aktiekapitalet från 2 miljoner till 5 miljoner kronor. Aktierna skulle tecknas av Katrineholms kommun som ensam ägare. Styrelsen såg att bolaget hade alldeles för hög spridning på hyressättningen som varierade från 35–36 kr/kvm till över 400 kronor. Man såg också ett behov av att samordna förvaltningen och uthyrningen av kommunens industrilokaler med KIAB:s. Kommunen måste se lokaluthyrningen i sin helhet och inte arbeta med enstaka objekt, ansåg styrelsen. Det var också viktigt att snarast få aktivitet i förutvarande Strands lokaler. Vd meddelade att intresse fanns för försäljning av bilmärket Opel och att Posten hade haft kontakt med kommunstyrelsen om att hyra lokaler på ca 600 kvm under en femårsperiod. Flera år hade gått sedan Strands Konfektion lämnade lokalerna i kv Gjuteriet men problemen med att hitta fasta hyresgäster hade fortsatt. Lokalerna delades nu in för att bereda plats för lokaler för Opelförsäljning, Svetsmäklarna samt Posten. Man beslutade sig för en högre hyra för de lokaler som låg närmare Mejerigatan. På styrelsemötet i augusti 1983 redogjorde Lars Fremle för den upprättade budgeten för 1983. Han framhöll att budgeten var den första som bolaget upprättat och den inrymde vissa osäkerheter, bland annat storleken på avräkningsskulden till kommunen och därmed räntebelastningen. Budgeten måste därför ses som ett arbetsunderlag som fortlöpande får korrigeras, ansåg Fremle. Parallellt med sitt uppdrag som vd för KIAB hade Lars Fremle kvar uppdraget som vd i Katrineholms Energiverk AB. Genomlysningen och åtgärdspaketet

för KIAB hade tagit mycket tid och energi och Fremle framhöll för styrelsen att det var önskvärt att frågan om anställning av fastighetsförvaltare snarast aktualiserades så att han kunde ägna sig åt sin huvuduppgift som vd i Katrineholms Energiverk AB.

men redan året efter redovisades en vinst på 7 799 kronor verksamhetsåret 1983. En tuff period var till ända och Katrineholms Industrihus AB kunde börja se ljusare på framtiden.

Tjänsten som fastighetsförvaltare hade utannonserats i början av 1983 och 17 ansökningar om tjänsten som fastighetsförvaltare hade kommit in. Även om ett par sökande kallats till intervjuer hade inte tjänsten tillsats. Styrelsen beslöt att tjänsten som fastighetsförvaltare skulle utannonseras på nytt. Även själva vd-tjänsten behövde en permanent lösning och på förslag av ordförande Göran Persson beslöt styrelsen att till verkställande direktör med tillträde den 1 september 1983 utse näringslivsdirektör Christer Sävblom, Kristinehamn. Som fastighetsförvaltare beslöt styrelsen att anställa Ise Roos, Valla. På förslag av ordföranden Göran Persson beslöt styrelsen vid det kommande styrelsemötet i oktober 1983 att uppdra åt Göran Persson, Kjell Larsson och Christer Sävblom att utarbeta och presentera ett målsättningsförslag för bolagets framtid. Rent praktiskt flyttades den ekonomiska redovisningen av KIAB från KEAB till Katrineholms redovisningsbyrå. Hyreskontraktet för polislokalerna i AVA-huset sades upp från 1 juli 1984 på grund av flyttning till nya lokaler i samband med att det nya polishuset byggts färdigt. Från nämndorganisationskommittén fanns ett förslag att kommunen skulle hyra förvaltningslokaler i AVA-huset då Byggnadsstyrelsen och Polisen lämnar sina lokaler. Ekonomiskt började det se bättre ut för KIAB. Den första bolagsstämman i maj 1983 visade upp en förlust för verksamhetsåret 1982 på 231 085 kronor

Fastighetsbolaget får ytterligare en roll Vid en extra bolagsstämma i augusti 1983 kompletterades KIAB:s bolagsordnings andra paragraf med meningen ”Bolaget skall också bedriva allmänt näringslivsbefrämjande verksamhet genom anordnande av konferenser, utställningar och andra liknande åtgärder”. Det här var ett nytt åtagande, men också något som var typiskt för sin tid. Före 60- och 70-talet hade näringspolitik setts som något som kommunerna inte skulle syssla med. Det ingick inte i det kommunala uppdraget utan sköttes bäst av staten som ansågs ha den nationella överblick som krävdes för en optimal lokalisering av näringslivet. Under 70-talet började staten backa tillbaka och ge upp sin negativa syn på lokalt företagsstöd. Istället uppmanades kommunerna att själva söka lösningar på sina problem genom kommunal näringspolitik, att konkurrera med varandra och marknadsföra sig själva nationellt såväl som internationellt. Det innebar att kommunerna byggde upp egna näringspolitiska organisationer. Ofta växte politiken fram i samarbete mellan kommunerna, regionala myndigheter och lokala företag. De stora industriernas tid var på många orter på väg att ta slut och istället satsades på mindre och medelstora företag. Marknadsföring blev ett ordinarie inslag i det kommunala livet. Graden av satsning inom det här området varierade starkt från kommun till kommun och näringspolitiken utformades på olika sätt. Olika typer av organisationer skapades och vissa kommuner var starkt förändringsbenägna medan andra var mer

avvaktande eller till och med tveksamma till nymodigheterna. Variationerna förklarades med den lokala identiteten, marknadens geografiska utsträckning, den lokala politiska kulturen samt handlingskraften hos politiker och tjänstemän. Kommuner med låg förändringsbenägenhet hade i allmänhet inte drabbats så hårt av industrikriser, stagnation och befolkningsminskning. Det sistnämnda var ett viktigt argument för satsning på en egen näringspolitik. Minskad befolkning innebar ett minskat skatteunderlag vilket slog hårt på den framväxande offentliga sektorn. För att locka företag att etablera sig på orten var det också viktigt att framstå som en modern kommun med ett näringslivsarbete och en utvecklingspolitik som låg i tiden. På det här området imiterade många kommuner varandra och därmed kom utvecklingen av näringspolitiken att få sin egen dynamik. Till den utvecklingen bidrog också det faktum att näringspolitiken inte styrdes av nationella mål och riktlinjer utan kommunerna kunde här i stor utsträckning välja egna mål och inriktningar. Aktiviteterna för näringslivsutveckling visade sig dels genom att kommunerna började ta fram strategier och visioner men också genom att antalet tjänstemän inom området blev fler, givetvis med stora variationer beroende på storlek på kommun. Expansionen gick snabbt under 1980-talet. Antalet tjänstemän i landet med näringspolitiska uppgifter ökade från runt 200 i början av 80-talet till över 900

i början av 90-talet. 1982 hade 30 % av kommunerna särskilda näringspolitiska enheter, 1988 hade denna andel ökat till 57 %. Även antalet förtroendevalda med näringspolitiska uppgifter ökade kraftigt. Katrineholm hade under 70-talet drabbats av lågkonjunkturens effekter även om kommunen aldrig ur statens perspektiv betraktats som krisort. Under de kommande 80- och 90-talen skulle den kommunala näringslivsorganisationen även i Katrineholm stegvis komma att förstärkas. Att ge KIAB utökade möjligheter att bedriva allmänt näringslivsbefrämjande verksamhet var ett förberedande steg i den utvecklingen. Hur många aktiviteter som kom till stånd ska vara osagt, men bland annat deltog KIAB i näringslivsmässan ”Mälar Puls” i Strängnäs 7–10 maj 1985 där informationsbroschyren ”Nytt industrihus i Katrineholm”, vilken tagits fram för marknadsföring av Katrineholm som etableringsort, visades upp. Skyltar för marknadsföring av arrangemang i Katrineholm sattes upp vid tätortens fyra infarter till en kostnad av 60 000 kronor. På skyltarna skulle industrihusbolaget också vid vissa tillfällen göra reklam för företagsetableringar och lediga lokaler.

AVA-huset.

Verksamheten stabiliseras och KIAB tar över förvaltningen av kommunens industrifastigheter Efter hand stabiliserades ekonomin efter problemen i slutet av 70- och början av 80-talet och vinsten för verksamhetsåret 1984 blev 186 096 kronor. Gamla surdegar betades av och den 24 augusti 1984 redovisade vd Christer Sävblom en överenskommelse om reglering av bränslekostnader mellan KIAB och Hertzbergs Konfektion AB vilken uppkommit vid förhyrningen av lokaler i fastigheten Cementgjuteriet 1. Styrelsen beslöt godkänna uppgörelsen och därmed var den tvisten löst. Styrelsen beslöt också, efter vd:s förslag att inrätta en befattning som fastighetsskötare inom KIAB. Organisatoriskt ändrades bolagsordningen vid årsstämman i maj 1985 så att styrelsens ledamöter och suppleanter samt ordförande och vice ordförande skulle väljas direkt av kommunfullmäktige. Valperioden skulle vara tre år och räknas från ordinarie bolagsstämma året efter det år då allmänna val ägt rum. Samma ordning gällde val av revisorer. Inom kommunen hade det 1984 tillsatts en arbetsgrupp för att utreda den framtida förvaltningen av kommunens industrifastigheter. Gruppens utredningsuppdrag omfattade även den framtida förvaltningen av Fastighets AB Hasseln.

På styrelsemötet i november samma år redovisade vd Christer Sävblom synpunkter som hade framkommit inom industrifastighetskommittén angående förutsättningarna för ett samgående mellan KIAB och Fastighets AB Hasseln. Bland de frågor som speciellt berördes var formerna för ett övertagande och tidpunkten för ett sådant. Styrelsen beslöt uttala att KIAB var berett att förvärva Fastighets AB Hasseln, att tidpunkten fick bestämmas med hänsyn till när den totala samordningen av industrifastigheterna kunde genomföras, samt att KIAB oaktat övertagandet är villigt att medverka till en samordning av ledningsansvaret mellan KIAB och Hasseln. Ett år senare, på KIAB:s styrelsemöte i november 1985 redovisade kommunens ekonomichef Göran Lagerstedt och KIAB:s vd Christer Sävblom det slutliga förslaget till struktur för kommunens industrifastigheter samt KIAB:s och Hasselns framtida förvaltning. Arbetsgruppen som utrett frågan om kommunens industrifastigheter hade föreslagit kommunstyrelsen att överföra förvaltningen av industrifastighetsbeståndet till KIAB och att villkoren mellan kommunen och KIAB skulle regleras i ett kommande förvaltningsavtal. Styrelsen beslöt att godkänna principförslaget om att kommunens industrifastigheter skall förvaltas av KIAB. Som ett led i att samordna industrifastighetsförsäljningen hade även Fastighets AB Hasseln knutits närmare KIAB. Bolagen arbetade redan innan i ett nära administrativt förhållande och detta borde fullföljas genom tillskapande av ett koncernförhållande som skulle ge bolagens aktieägare, kommunen, ekonomiska fördelar. Styrelsen beslöt att hos Katrineholms kommun

hemställa om att få förvärva samtliga aktier i Fastighets AB Hasseln. Fastighets AB Hasseln skulle återkomma på dagordningen åtskilliga gånger de närmaste åren. 80-talet kom med gynnsammare konjunkturer och efterfrågan på lokaler blev större. Det fanns anledning för KIAB att sätta igång nya projekt. Även kommunen expanderade och behovet av lokaler till den kommunala verksamheten ökade. Diskussioner fördes mellan kommunen, EMAB och Katrineholms Husbyggen angående de båda byggföretagens möjligheter att genom ett så kallat incitamentsavtal genomföra ombyggnader av AVA-huset. Det skulle, som tidigare nämnts, användas för kommunala verksamheter i de lokaler som polisen och byggnadsstyrelsen lämnat. Ombyggnationen skulle kunna skapa arbetstillfällen för de byggnadsarbetare som var verksamma inom kommunen. Den 11 april 1985 beslutade Arbetsmarknadsverket att ombyggnadsarbetena fick bedrivas som kommunalt beredskapsarbete för en total kostnad av 15 350 000 kronor. I samband med att KIAB sökt olika lösningar för finansiering av ombyggnaden i AVA-huset hade försäkringsbolaget SPP erbjudit sig att förvärva fastigheten genom ett sale-lease-back-avtal. På novembermötet 1985 beslöt styrelsen att fastigheten Vårlöken 6, AVA-huset, skulle försäljas till SPP i enlighet med de villkor som fanns redovisade i förslaget. Tidigare hade tankar funnits om ytterligare industrihusbyggande i kv Gjuteriet. De tankarna togs i början av 1985 upp igen. Styrelsen beslöt att uppdra åt vd att fortsätta projekteringsarbetet med ett nytt industrihus med

Kv Gjuteriet 20. placering omedelbart öster om fastigheten Gjuteriet 19 samt att tillskriva kommunen om garanti för fastighetens hyresfinansiering till dess extern hyresgäst tecknar avtal. Arbetet med att fylla det nya huset med företag fortgick löpande och i december 1985 redovisade vd de ytor i det nya industrihuset Gjuteriet 20 som reserverats för hyresgäster. Av totalt 16 industrifack hade tre förhyrts av Offsettryck AB, ett fack av Katrineholms Renhållning AB och Erik Anderssons Liftdumper AB, två fack av ingenjörsfirma Aeberhard AB, tre fack av landstinget, tre fack av Katrineholms Bilservice AB och tre fack av Karl-Arne Svensson.

KIAB:s styrelse hade också uppdragit åt vd att undersöka förutsättningarna för försäljning av fastigheten Karossen 2. Scania-Bussar hade erbjudits att köpa fastigheten i enlighet med de villkor som fanns i avtalet från 17 september 1979. Som ett alternativ till att Scania-Bussar förvärvar fastigheten hade den erbjudits till SPP vilka förklarade sig vilja lämna en offert på villkoren för ett förvärv. Förnyade förhandlingar med Scania-Bussar skulle tas upp så snart SPP redovisade sina villkor. Styrelsen beslöt att överläggningar angående försäljning av Karossen 2 skulle bedrivas med utgångspunkt från att fastigheten skulle försäljas till Scania-Bussar AB, SPP eller annan intressent.

Stadshotellet pĂĽ 20-talet.

Fastighets AB Hasseln och Stadshotellet orsakar problem för KIAB Från mitten av 80-talet och ett drygt tiotal år framåt var Fastighets AB Hasseln en ständigt återkommande punkt på dagordningen under KIAB:s styrelsemöten. Hasseln var ett fastighetsbolag som bildats enkom för att förvalta den fastighet som inrymde Stadshotellet och det var ett bolag som ständigt hade ekonomiska problem. När det införlivades med Katrineholms Industrihus AB så drabbade problemen KIAB. Men historien bakom Hasseln hade sina rötter flera decennier tidigare och det handlade till stora delar om lokal näringspolitik. För industrins företrädare var det viktigt att staden hade ett stadshotell värt namnet. I affärssammanhang ville man ha möjlighet att förlägga sin representation på hemmaplan och företagen påpekade ofta att man tvingades vända sig till andra närliggande städer för representation eller för kundernas övernattning. Katrineholms Stadshotell, som ägdes av Katrineholms kommun, hade byggts redan 1914 och hade redan från 1940 Östra Svealands Restaurang AB, ÖSARA, senare bara SARA, Sveriges Allmänna Restaurang AB som restauratör. Det statligt ägda SARA var i början av 70-talet Sveriges största hotelloch restaurangkedja med storhotell som Amaranten i Stockholm och Hotel Europa i Göteborg, men också flitigt representerade på landsorten. SARA-krog var

ett begrepp landet runt. SARA var en stabil restauratör för Katrineholms Stadshotell och det var vanligt att både kommunen och företagen lade sin representation till Statt. SARA disponerade också St Djulö Herrgård för middagar. Katrineholms Stadshotell hade, åtminstone som hotell, sina begränsningar. I mitten av 70-talet kontaktade SARA kommunen och påpekade att hotellet måste få fler rum än det 25-tal som fanns om man skulle klara ekonomin. SARA erbjöd Katrineholms kommun att teckna ett s.k. uppdragsavtal istället för det befintliga arrendeavtalet.

nen skrev avtal med Edblad och sålde inventarierna till honom. Nyttjanderätten till huvudbyggnaden på Stora Djulö överläts också till Edblad. Lars Edblad planerade för de förändringar som redan SARA förvarnat om. Hotellet behövde fler rum för att bli lönsamt och skulle därför byggas ut från 26 till 93 rum. För att kunna genomföra det hela revs fastigheten Strykjärnet. Husets lägenheter hade tidigare använts bland annat för övernattning för SJ:s personal.

Kommunen valde istället att avsluta samarbetet med SARA. Man hade under en tid diskuterat en större upprustning av hotellet och bildat en kommitté som arbetade med frågan. Tre alternativ hade utkristalliserat sig; nybyggnad vid Torget, nybyggnad i närheten av Folkets Hus eller tillbyggnad av den befintliga byggnaden. Valet föll på att bygga till det gamla hotellet. När SARA lämnade och kommunen började sätta sina planer i verket började också en turbulent tid för Stadshotellet. I september 1978 tog kommunen över Statt från SARA. Inventarierna köptes för 279 000 kronor och annonser sattes in i de stora dagstidningarna där man sökte en arrendator eller krögare.

Lars Edblad

En av de sökande var Lars Edblad som drev restaurang i Nyköping. Kommu-

Strykjärnet. Ombyggnaden påbörjades 1981 och kommunens åtagande blev till slut en borgensförbindelse på byggnadslånen på totalt 19 miljoner kronor. I maj 1982 konstaterade Edblads bolag, Stadshotellet i Katrineholm AB, att kostnaderna för byggnationen hade ökat till en nivå företaget inte klarade. Kreditivet hade fyllts på tre gånger och kommunen hade gått i borgen såsom för egen skuld. Situationen var besvärlig för hotellbolaget, men också för kommunen. När den slutliga notan för tillbyggnaden av Stadshotellet kunde räknas samman

Ombyggnad av Stadshotellet.

på fem år. Ersättningen skulle vara 17 procent på samtliga intäkter med en minimihyra på 2,3 miljoner kronor.

Lars Edblad var det många som frågade sig om kommunen under byggtiden haft tillräcklig kontroll över projektets ekonomi. Eftersom kostnaderna för bygget hade nått en nivå som rörelsen inte klarade av så kunde inte ägaren, kommunen, sätta ett arrende som blev tillräckligt högt för att finansiera ombyggnationen. I så fall skulle hotellbolaget gå i konkurs och kommunen bli tvungna att som borgenär lösa lånen. Resultatet blev att kommunen tvingades täcka hotellets underskott för att hålla hotellbolaget vid liv. Stadshotellet var mycket nära en konkurs och kommunen köpte tillbaka det för en krona för att möjliggöra en rekonstruktion. Man gjorde den bedömningen att Stadshotellet spelade en viktig roll för kommunens medborgare och för ortens näringsliv. Kommunen bildade att nytt aktiebolag, Fastighets AB Hasseln, med uppgift att förvalta fastigheten och Lars Edblad bildade ett nytt aktiebolag. I december 1982 tecknade Hasseln ett avtal med Edblads nya aktiebolag om arrende av Stadshotellet

Hotellbolaget hade dock svårt att klara minimihyran. 1983 varnade Hasseln för nya förluster och begärde ett aktieägartillskott på 2,5 miljoner från kommunen. Stadshotellet blev ett ärende för kommunfullmäktige och hyran sänktes till 13 procent. Även 1984 begärdes ett aktieägartillskott på 2,5 miljoner för att täcka förlusterna och nu började tålamodet tryta hos politikerna. Samma år sker förändringen att Fastighets AB Hasseln går upp i KIAB. Aktierna säljs till KIAB för en krona men affären innebär också att framtida förluster för hotellverksamheten i fortsättningen drabbade KIAB och för 1985 års verksamhet fick KIAB hemställa hos Katrineholms kommun om ett aktieägartillskott på 1,7 miljoner för att täcka förlusten. Vid styrelsemötet den 16 mars 1987 rapporterade vd Christer Sävblom att budgetförslaget för Hasseln uppvisade en förlust på 880 000 kronor för 1987. Aktiekapitalet på 1,2 miljoner kronor skulle därför vara till hälften förbrukat under andra halvåret. Vd hemställde därför om att fortlöpande under 1987 få överföra medel från KIAB till Hasseln i den omfattning som behövdes för att aktiekapitalet inte skulle förbrukas till mer än 50 procent. Styrelsen biföll vd:s hemställan. Mot bakgrund av den ekonomiska situationen inom KIAB-koncernen och de förlustavdrag som fanns inom Fastighets AB Hasseln redovisade ordföranden i september 1987 de underhandsdiskussioner som förts angående en eventuell fusion mellan KIAB och Hasseln. Styrelsen beslutade enhälligt att fusion

skulle ingås mellan moderbolaget Katrineholms Industrihus AB och helägda dotterbolaget Fastighets AB Hasseln från och med 1 januari 1988. I december 1988 tecknade Fastighets AB Hasseln ett nytt hyresavtal med Lars Edblad för tiden 1989–1998. Man säljer också hotellinventarierna till hotellbolaget. Det blir det sista avtalet som fastighetsbolaget skriver. Den 13 januari 1989 beslöt tingsrätten att lämna KIAB och Fastighets AB Hasseln tillstånd att verkställa fusionsavtalet som innebar att dotterbolaget Fastighets AB Hasseln ska uppgå i KIAB. Fastighets AB Hasseln var därmed upplöst. Styrelsen, nu med nye vd:n Lars-Herman Larsson, beslöt också att, under förutsättning att kommunen tecknade begärd borgen, den 1 mars 1989 överlåta och försälja fastigheten Hasseln 1 till försäkringsbolaget SPP för en köpeskilling av 21,5 miljoner kronor, att godkänna optionsavtalet beträffande återköp av fastigheten samt att godkänna avtalet om fullständig förvaltning av fastigheten. Med 90-talets ingång kom en ny omfattande lågkonjunktur med stora konsekvenser för landets ekonomi. Stigande räntor och hög inflation påverkade förutsättningarna för alla, inte minst hotelloch konferensbranschen. Stadshotellet fick problem med hyrorna och vid styrelsemötet i september 1991 lämnade vd Lars-Herman Larsson en redovisning från överläggningarna med Stadshotellets ägare och revisorer angående hotellets hyresskuld. Problemen fortsatte för hotellrörelsen. I februari 1992 beslutade styrelsen efter ingående diskussioner att uppdra till vd att i samråd med kommunsty-

relsen och kommunens ekonomichef arbeta vidare med att hitta en lösning. Målsättningen var att 1992 års hyra skulle sänkas med lägsta möjliga belopp och att hyresvillkoren för resterande avtalsperiod skulle diskuteras vid årets utgång med utgångspunkt från de förutsättningar som då råder. Eventuella möjligheter att använda delar av lokalytan till andra verksamheter skulle också beaktas. Arbetet med att lösa hotellverksamhetens ekonomiska problem mynnade ut i en finansiell rekonstruktion av Stadshotellet i Katrineholm AB. 1992 års hyra nedsattes med 1 miljon kronor där banken och kommunen bidrog med tillsammans 500 000 kronor. Därutöver förklarade sig vissa leverantörer beredda att bidra med förlängda betalningstider. Trots nedsättningen av hyran meddelade Stadshotellet i Katrineholm AB inför sommaren 1992 att den negativa resultatutvecklingen inte kunnat vändas. Precis som för hela hotelloch restaurangbranschen var Stadshotellet till följd av lågkonjunkturen utsatt för en kraftig volymminskning inom hotelloch konferensverksamheten och resultatet samt den ekonomiska ställningen fortsatte att försvagas. Stadshotellet hade därför stora betalningssvårigheter och likvidationsplikt skulle kunna inträda under sensommaren. Den positiva utvecklingen för verksamheten vid Julita Värdshus, som låg under Stadshotellet, och en tillfällig upplåtelse av del av hotellet som flyktingsluss skulle kunna medföra vissa förbättringar av ekonomin. Med tanke på de svårigheter som gällde, och förmodligen skulle fortsätta gälla under överskådlig tid, behövde styrelsen göra ställningstaganden beträffande förutsättningarna och villkoren för stadshotellets framtid.

Uthyrning som invandrarförläggning, marknadsläget för försäljning respektive uthyrning av hotellfastigheten, reducerad hotellupplåtelse, särskild hotelloperatör, restaurangens öppethållande, hotellförvaltningens konsekvenser för KIAB:s ekonomi och kommunens ansvar för verksamheten var frågor som diskuterades i styrelsen. Vd fick i uppdrag att skyndsamt och i samråd med kommunen, Stadshotellet och kreditgivaren utreda förutsättningarna och villkoren för verksamhetens fortsatta bedrivande som underlag för en långsiktig strategi för hotellfastighetens förvaltning och upplåtelse. I juli 1992 träffade Stadshotellet en överenskommelse med Invandrarverket om fortsatt mottagning av asylsökande. Överenskommelsen innebar att en del av hotellet uppläts som flyktingsluss för mellan 100 och 200 personer till och med den 30 april 1993. Avsikten var att flyktingmottagningen skulle koncentreras till den nybyggda delen av hotellet och avskiljas från den normala hotelloch restaurangverksamheten. I och med det hade Stadshotellets ekonomiska förutsättningar förändrats och konkurshotet avvärjts. Verksamheten med invandrarförläggning kom sedan att fortsätta längre än vad som planerats och avslutades först den 31 oktober 1993. Därmed var också friden slut vad gällde Stadshotellets ekonomiska situation och i början av januari 1994 var läget återigen akut. Efter att Invandrarverket lämnat hotellet hade hotellbolagets resultatoch likviditetsproblem förvärrats ytterligare och kraftfulla insatser krävdes för att återskapa förtroendet för hotellet.

Vd Lars-Herman Larsson tillsammans med kommunens ekonomichef Göran Lagerstedt förordade för styrelsen att upplåtelsen till Lars Edblad borde avvecklas och sökandet efter ny operatör behövde påbörjas snarast. Göran Lagerstedt För att undvika att hotellet skulle stängas under obestämd tid behövdes dock först överenskommelser träffas som skulle ge Edblad förutsättningar att driva rörelsen vidare tills ny operatör skulle kunna tillträda. Men det var för sent att träffa överenskommelser. Ekonomin för Stadshotellet i Katrineholm AB var för dålig och den 25 januari 1994 försattes bolaget i konkurs. Efter ingående överläggning beslöt styrelsen att uppdra till vd att bevaka bolagets hyresfordringar samt att tillsammans med kommunens ekonomichef bevaka KIAB:s och kommunens intressen i samband med rekryteringen av ny operatör. En överenskommelse träffades om förvärv av konkursboets inventarier till ett pris om 1,3 miljoner kronor. Konkursförvaltaren drev verksamheten vidare tills konkursboets tillgångar kunde överlåtas till ny operatör, dock längst till och med april månads utgång och med förlustgaranti. Det var bråttom att hitta en ny operatör och samtal pågick med intresserade företag.

De som fick uppdraget att driva Stadshotellet vidare var Lennart Mörkfors och Kjell Eriksson, och deras bolag Anderslunds Fastighets AB.

Lennart Mörkfors

Efter sommaren 1994 påbörjade de den avtalade upprustningen av hotellet vad gällde målnings-, golvoch restaurangarbeten.

Därutöver hade en ny hotelldator och diskmaskin anskaffats och ett nytt låssystem beställts. KIAB hade börjat fullfölja sina åtaganden vad avser hissar och ventilation. Anderslund hade träffat överenskommelse med kommunens hotelloch restaurangskola om samarbete inom skolans utbildningsprogram för hotell, servering och kök. Skolan hade därför krävt en ombyggnad och modernisering av restaurangköket och KIAB fick utbildningsnämndens uppdrag att på nämndens bekostnad genomföra denna ombyggnad inom en kostnadsram på 1,2 miljoner kronor. Kommunens kostnader kring Stadshotellet, hotellbolagets konkurs och det nya avtalet med Anderslunds Fastighets AB var intressant för allmänheten och därmed också för media. Hösten 1994 begärde Krister Wistbacka, journalist på Katrineholms-Kuriren, av KIAB att få ta del av hyresavtalet med den nye operatören. En begäran som avslogs av vd Lars-Herman Larsson med hänvisning till sekretesslagens bestämmelser.

Krister Wistbacka

Vd:s beslut i sådana här ärenden kan, om sökanden så vill, prövas av bolagsstyrelsen och Wistbacka begärde en sådan prövning. Styrelsen konstaterade att även om tryckfrihetsförordningen och sekretesslagen formellt inte omfattade kommunala företag skulle dessa regler tjäna som förebild om handlingar skulle lämnas ut eller ej. I alla fall under det innevarande året.

Från och med 1995 skulle offentlighetsprincipen stärkas och tryckfrihetsförordningen och sekretesslagens regler skulle tillämpas fullt ut i bolagen. Kommunfullmäktige hade också betonat vikten av att ha största möjliga öppenhet i kommunens bolag för att främja fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning samt undvika misstänkliggöranden och ryktesspridning kring den här delen av den kommunala verksamheten. Till offentlighetsprincipen hörde dock även sekretesslagens bestämmelser om när uppgifter fick och skulle sekretessbeläggas. Dessa bestämmelser var särskilt aktuella för KIAB vars verksamhet nästan uteslutande utgjorde affärsverksamhet. Uppgifter om affärs- och driftsförhållanden skulle sekretessbeläggas för att skydda den egna affärsverksamheten från insyn från konkurrenternas sida. På motsvarande sätt fick inte uppgifter lämnas ut om det kunde antas att den andra parten kunde lida skada om uppgiften röjdes.

Det avtal Wistbacka efterfrågade omfattade 24 punkter varav flertalet omfattade så allmänt vedertagna villkor att de inte behöver omfattas av sekretess. Med hänsyn till det speciella intresset kring avtalet tyckte styrelsen också det var angeläget att häva sekretessen även för flertalet av övriga avtalspunkter. Anderslunds Fastigheter motsatte sig inte heller offentliggörandet av de här uppgifterna. För två punkter i avtalet, avseende hyresbelopp och indexreglering, gällde dock för Anderslunds Fastigheter så grundläggande affärsförhållanden att de inte ville att sekretessen hävdes. Eftersom det också för KIAB:s del gällde uppgifter för vilka offentlighet kunde vara ekonomiskt skadligt ansåg styrelsen att sekretessen skulle fortsätta gälla för dessa uppgifter jämlikt sekretesslagen. Styrelsen beslöt därför att Krister Wistbacka skulle äga rätt att ta del av den efterfrågade handlingen, dock med undantag för avtalets uppgifter om hyresbelopp och hyrans indexuppräkning. Den 24 januari 1995 inkom en ny skrivelse från Krister Wistbacka där han anhöll om att kammarrätten skulle undanröja det av vd fattade beslutet att inte häva av styrelsen beslutad sekretess för uppgifter om hyresbelopp och hyrans indexuppräkning. Innan sökandes överklagan vidarebefordras till kammarrätten skulle styrelsen formellt ompröva beslutet. Efter en längre överläggning beslöt styrelsen enhälligt att med hänsyn till omständigheterna häva tidigare beslutad sekretess. Efter hand lugnade debatten kring Stadshotellet ned sig. Verksamheten drevs av Anderslund Fastighets AB och i december 1997 redovisade vd för styrelsen en preliminär överenskommelse med Anderslunds Fast-

ighets AB om överlåtelse av hyresrätten för hotelloch restaurangrörelserna i hotellfastigheten Hasseln till dotterbolaget Nya Stadshotellet Katrineholm AB. Överlåtelsen var i enlighet med överenskommelsen i hyresavtalet och förutsatte borgen från moderbolaget. Styrelsen beslöt att godkänna att överlåtelse av hyresgästens hyresrätt skedde på redovisat sätt. De ekonomiska förutsättningarna för operatören var dock fortfarande tuffa och när frågan om hyresnivån togs upp i hyresnämnden framkom det att marknadshyran var betydligt lägre än den avtalade årshyran på 2,7 miljoner kronor. De ekonomiska förutsättningarna för kommunen när det gällde hotellet hade inte heller förändrats. Så länge verksamheten gick runt var det lugnt, men blev det ekonomiskt kämpigt blandades kommunen, genom sina åtaganden, omedelbart in i verksamheten. Vad man kom fram till efter ett decennium av diskussioner var att endast en nedskrivning av fastighetens värde och årliga kommunala driftsbidrag kunde rädda verksamheten. Under 1998 försämrades affärerna, hotellet var ofta uppe på dagordningen på KIAB:s styrelsemöten och i slutet av året började man återigen närma sig skarpt läge. Med hänvisning till tidigare lämnade rapporter angående Stadshotellet redovisade vd på styrelsemötet i december de ekonomiska förutsättningarna för fastighetens förvaltning, alternativa operatörslösningar samt inriktning vad avser kontakter med ny operatör. Styrelsen konstaterade att fastighetens resultat skulle komma att försämras och innebära en belastning för KIAB. Man beslöt att uppdra till presidiet att snarast uppta fördjupade överläggningar med kommunen,

Stadshotellet. som gett bolaget detta speciella förvaltningsuppdrag, angående förutsättningarna för fastighetens framtida förvaltning och att samtidigt bearbeta alternativa operatörslösningar vidare. I juni 1999 redovisade vd ett preliminärt förslag till försäljning av fastigheten till en ny operatör, Tomas Andersson (senare Tomas Thor) och Alan Wallman och ett av dem gemensamägt bolag Hotell Hus

Sweden AB. Förutom överenskommelsen med dem förutsatte konceptet att en överenskommelse kunde träffas med Anderslunds Fastigheter och att en försäljning godkännes dels av Försäkringsbolaget SPP och dels Katrineholms kommun. En överenskommelse träffades med Anderslunds Fastighets AB om att det gällande hyresavtalet skulle upphöra i förtid per den 15 juli 1999.

En överenskommelse träffades också med Tomas Andersson och Alan Wallman gällande hyresavtal för fastighetens hotelloch restauranglokaler från och med den 16 juli 1999 och en överlåtelse av de av KIAB ägda inventarierna i hotellet för en köpeskilling om 130 000 kronor, vilket motsvarade bokfört värde. Därefter en överlåtelse av fastigheten per den 1 oktober 1999 för en köpeskilling om 14 miljoner kronor.

kronor måste en nedskrivning av fastighetens värde göras hos SPP. Detta kunde endast ske om kommunen erlade en förtida värdeminskningsavgift om 13 145 000 kronor till SPP.

Fastighetsöverlåtelsen förutsatte att SPP medgav och godtog försäljningen och att Katrineholms kommun godkände densamma. Om försäljningen inte fullföljdes gällde ingånget hyresavtal, i första hand till och med 30 juni 2004.

”Till slut tvingades beslutsfattarna att konfronteras med verkligheten. Det verkliga problemet var de höga kostnaderna som ytterst berodde på den stora ombyggnad som genomfördes i början av 80-talet. Kostnadsnivån hade legat som en förlamande hand över verksamheten och entreprenörerna. En av dem hade tvingats i konkurs. En ekonomisk sanering var nödvändig. Uppgörelsen med Hotell Hus Sweden AB innebar att den ytterst ansvarige – kommunen det vill säga skattebetalarna – måste träda in ekonomiskt och rädda situationen. Det kom att kosta 13 145 000 kronor. De samlade driftsunderskotten som redovisades för Stadshotellet under 1980-talet understeg med någon miljon detta belopp.”

Tomas Thor, tidigare Andersson.

I samband med träffade överenskommelser med Anderslund Fastighet AB respektive Hotell Hus Sweden AB, Tomas Andersson och Alan Wallman medverkade KIAB även till en överenskommelse mellan avträdande och tillträdande operatör avseende bland annat handhavandet av hotellets rörelse- och förbrukningsinventarier och arbetsgivaransvaret för hotellets personal. Vid de slutliga förhandlingarna biträddes presidiet av kommunens ekonomichef och jurist från Ernst & Young. För att överlåtelsen skulle kunna fullföljas till den överenskomna köpeskillingen om 14 miljoner

Vd hade i skrivelse till kommunen föreslagit att kommunen skulle godkänna försäljningen och att anvisa erforderliga medel till täckande av redovisat nedskrivningsbehov. Styrelsen godkände träffade överenskommelser och vidtagna åtgärder och därmed avslutades för KIAB:s och kommunens del en två decennier lång problemhistoria kring Katrineholms Stadshotell. I Katrineholmsböckerna del II sammanfattade Lars Fremle affärerna på följande sätt:

KIAB förvärvar Värmbolsindustrierna I slutet av 80-talet gick svenskt näringsliv bra, efterfrågan på arbetskraft var hög och 1991 nåddes ”all time high” när det gällde sysselsättning i landet med 83,7 procent. Det påverkade givetvis förutsättningarna för Katrineholms kommun och KIAB när det gällde att locka företag till etableringar på orten samtidigt som man ville stödja det befintliga näringslivet. Tillgången på bra lokaler och möjlighet att snabbt ställa om dem efter efterfrågat behov var en framgångsfaktor.

regi pågick till 1983 då industrin överläts till ett finskt företag, Cathrine Kök. BPA stod dock kvar som ägare av lokalerna. När kommunen köpte Värmbolsindustrierna av BPA kom det an på KIAB som förvaltare att snabbt fylla huset med verksamhet. Efterfrågan på lokaler var stor från småföretagarna och ambitionen blev att i det gamla industrihuset skapa en företagsby med företag från olika branscher som gemensamt kunde dra nytta av varandra.

I december 1985 rapporterade vd Christer Sävblom till styrelsen om KIAB:s medverkan vid kommunens förhandlingar med BPA om förvärv av Värmbolsindustrierna. Det handlade om den gamla fabriksbyggnaden vid Värmbols bruk som byggts åren 1871–72 och som genom åren haft flera olika ägare och produktionsslag. Ursprungligen sulfatfabrik ägd av familjerna Lewenhaupt vid Sjöholm och Claestorp tillsammans med von Post vid St Djulö. Från 1913 fram till 1940 ägd av Holmens Bruk. Under kriget byttes produktionen av sulfat ut mot produktion av hampa. 1953 övertog Byggfackens Central AB Värmbols bruk för att där starta en byggindustri. Företaget hade två inriktningar. Dels träindustri där man tillverkade skåp och fönster m.m., men också en stenindustri där det tillverkades fönsterbänkar, fasadbeklädnader m.m.

Vid styrelsemötet i november 1986 rapporterade vd att ett stort antal kontrakt hade upprättats och växlats. Cathrine Kök AB, Värmbols Legolackering, Katrineholms Sliperi, Sörmlands Grafiska, Elektro Standard, Valla Sandbästring, Bernt-Olofs Schaktmaskiner, Folab, Z-Lyften, Pelle Bryggare, Svenska Bord, Sportkonsult, MK-Teknik, VVS-Konstruktioner och Ove Eriksson Bygg AB hade tecknat hyresavtal. Intresserade av att teckna kontrakt var också Wessman & Åbrink, Kabelprefektion, Svensk Direktreklam och WM Screen. Uthyrningarna förutsatte lokalanpassning och fastighetsupprustning i storleksordningen 4,3 miljoner kronor. Vid köpet av Värmbolsindustrierna hade styrelsen för KIAB uttalat att man inte ville att fastighetsbolaget skulle belastas av de förväntade underskott som området kunde generera. Styrelsen såg därför hellre kommunen som köpare av fastigheten.

Den senare delen lades ned 1968. Bolaget ombildades ett par gånger och 1967 bildades Byggfackens Produktions Aktiebolag, BPA. Verksamheten i BPA:s

När vd i september 1987, redovisade den utveckling som varit inom Värmbols industriområde avseende investeringar och hyresintäkter samt belyste

Hampafabriken i VĂ¤rmbols Bruk.

de bokföringsmässiga aspekterna på Värmbolsförvaltningen sågs situationen i annat ljus. Nu föreslogs att KIAB skulle förvärva del av det ursprungliga förvärvsområdet och det uppdrogs åt vd att förhandla med kommunen om priset för industriområdet och intilliggande markområde. Den 19 oktober 1987 redovisade vd resultatet av överläggningarna med Katrineholms kommun. Uppgörelsen innebar att KIAB förvärvade ca 48 000 kvm mark vid Värmbols Industriområde inkluderande de industrilokaler som var belägna på fastigheterna för 1,5 miljoner kronor. Industribyggnaden fylldes med hyresgäster och under 1988 iordningställdes den gamla brukssmedjan som samlingslokal bland annat för de hyresgäster som fanns inom Värmbols Industriområde. Smedjan skulle också kunna nyttjas i betydligt större omfattning om erforderliga våtutrymmen kunde byggas i anslutning till byggnaden och styrelsen beslöt att bemyndiga vd att iordningställa Smedjan för en kostnad av 200 000 kronor.

Smedjan, V채rmbols Industriomr책de.

V채rmbols Industriomr책de.

Värmbols Industriområde.

Kullbergska huset.

Slutet av 80-talet – gynnsamma tider för näringslivet och KIAB Det lokala näringslivet gick bra under andra halvan av 80-talet och flera fastighetsaffärer och nybyggnationer tog sin form. Andra affärer fick bida sin tid. Under hösten 1987 meddelade Scania-Bussar att de ville bygga ut industribyggnaden på fastigheten Karossen 2. Utbyggnaden planerades omfatta cirka 1150 kvm industriyta och 1150 kvm skärmtak. Saab Scania hade genom sin anläggningsavdelning förklarat sig villigt att projektera och upphandla byggnadsarbetena. Beträffande byggprojektets kostnader förutsattes att dessa skulle regleras enligt den princip som til�lämpas i gällande hyresavtal mellan Scania Bussar AB och KIAB. I början av 1989 sålde KIAB fastigheten Karossen 2, med på området uppförda byggnader och anläggningar till Scania Bussar AB för en köpesumma på 13 miljoner kronor. KIAB köpte fastigheten Maskinisten 2, gamla Karossen, av kommunen för 2 932 000 kronor, vilket var lika med fastighetens bokförda värde. På novembermötet 1987 meddelade vd också styrelsen att det under förarbetet med ett nytt industrihus inom kv Gjuteriet övervägts om inte byggnadsprojektet borde utökas så att industribyggnaden kunde uppföras efter de ritningar som legat till grund för industrihuset Gjuteriet 20.

I samband därmed redovisade vd det markbehov som i så fall erfordras och styrelsen beslöt att uppdra åt vd att upprätta en kostnadskalkyl över det redovisade förslaget. På februarimötet 1988 redovisade vd kostnaderna för ett nytt industrihus i kvarteret Gjuteriet 21. Baserat på inkomna anbudshandlingar visade skillnaden mellan årliga kostnader och beräknade intäkter på ett årligt underskott i storleksordningen 300–500 000 kronor. Mot bakgrund av kostnadsnivån samt med kännedom om den lokalreserv som bolaget framledes skulle erhålla från och med hösten 1988 beslöt styrelsen att för närvarande avskriva ärendet om uppförande av nytt industrihus inom kvarteret Gjuteriet 21. Förutom att ordna nya lokaler gällde det alltså att stötta de befintliga hyresgästerna och att om möjligt ge dem förutsättningar att jobba vidare även om problem tillfälligt dök upp. Förhandlingar fördes under vintern och våren 1988 med Lindström & Son angående det lån på 3 miljoner kronor som företaget enligt gällande revers skulle ha löst den 31 dec 1987. Lindström & Son hade under överläggningarna meddelat att bolaget för närvarande ej hade någon möjlighet att lösa lånet och att reversen borde förlängas ytterligare tid i enlighet med de intentioner som uttrycktes i köpekontraktet den 6 dec 1982. KIAB hade under överläggningarna bestämt hävdat att lånet skulle lösas enligt avtal. Mot bakgrund av det uppkomna läget erbjöd KIAB dock en tillfällig förlängning av lånet till och med den 30 juni 1988. KIAB:s villkor för en tillfällig förlängning av lånetiden (diskonto plus 6 procent på hela låneskulden med

betalning månadsvis i efterskott) hade godkänts av Lindström & Son. Den 20 maj meddelade vd styrelsen att Lindström & Son reglerat samtliga låneskulder till KIAB och att bolagets reverslån på 3 miljoner kronor därigenom lösts. Det allt intensivare arbetet med att säkerställa lokaler påverkade personalfrågan för bolaget. Efter att Ise Roos avslutat sin tjänst erbjöds fastighetsingenjören vid KFAB, Bertil Andersson, i januari 1986 tjänsten som fastighetsingenjör vid KIAB. I november 1987 rapporterade vd till styrelsen om de personalfrågor som borde regleras i och med att KIAB:s och näringslivskontorets administrationer uppdelats. Assistenten vid näringslivskontoret, Maj-Britt Nyhage, hade i allt högre omfattning tagits i anspråk för KIAB:s räkning. Därför, i syfte att lösa näringslivskontorets personalbehov, hade MajBritt Nyhage erbjudits den administrativa tjänst som styrelsen beslutat inrätta. Den 18 april 1988 hemställde vd Christer Sävblom hos KIAB:s styrelse om att från och med 31 augusti 1988 bli entledigad från befattningen som vd i bolaget. Styrelsen beslöt att godkänna uppsägningen och från den 1 september hette den nye vd:n Lars-Herman Larsson. Affärsmässigt var det goda tider för KIAB och vid den ordinarie bolagsstämman i maj 1988 för 1987 års verksamhet beslöt stämman att av moderbolagets resultat 2 675 458:17, sedan hänsyn tagits till tidigare balanserade vinstmedel på 2 109 094:95, överföra 100 000 kronor till reservfond och 2 575 458:17 till balanserade vinstmedel, samt att av koncernens fria medel, 24 778 469:03 överföra 240 000 kronor till reservfond och 4 538 469:03 till ba-

Maskinisten 2, Gamla Karossen.

Kv Mejeriet pĂĽ Mejerigatan 11.

Lars-Herman Larsson

Marita Bengtsson

lanserade vinstmedel. Per Engvall, som vid stämman företrädde ägaren Katrineholms kommun, belyste den positiva utveckling som KIAB genomgått under de senaste åren och tackade bolagets styrelse och personal för det arbete de utfört för bolaget.

Fröberg och civilekonomen Lars Malmnäs. Suppleanter typografen Lars Gustafsson, kontrollanten Rolf Hollström, assistenten Hans Halvarsson, studieinstruktören Inez Tillqvist, bergsingenjören Per Gezelius, ingenjören Stig Karlsson och studierektorn Bengt Skarp.

Den 20 februari 1989 blir Marita Bengtsson ny styrelseordförande efter Göran Persson som blivit ny skolminister under Ingvar Carlssons ministär. Styrelsen bestod efter årsstämman i maj 1989 av kommunalrådet Marita Bengtsson, ordförande, skogsinspektoren Kjell Larsson, vice ordförande, föreståndaren Rune Hällgren, socionomen Aina Jonsson, gjuteriarbetaren Bernt Larsson, bergsingenjören Sven

Ett av Marita Bengtssons första uppdrag som ordförande var att överlägga med Arla beträffande ett eventuellt förvärv av fastigheten Mejeriet 9. Katrineholms första mejeri i korsningen Djulögatan/ Malmgatan stod färdigt 1922. I slutet av 1940-talet hade det blivit för litet och tjänat ut. Istället byggdes ett nytt mejeri på Kerstinboda Industriområde.

Anledningen till att Mjölkcentralen då valde Katrineholm för sin satsning på att bygga Europas största mejeri var stadens gynnsamma läge. Mejeriet skulle tillverka smör och leverera mjölk till Stockholm och utrustades med moderna maskiner med hög kapacitet. Den hypermoderna anläggningen invigdes 1950 och mejeriet kom att sysselsätta 55 personer. Verksamheten pågick i nästan 40 år. 1989 bedömde MC, som nu bytt namn till Arla, att anläggningen inte skulle klara sig i konkurrensen och man beslutade att lägga ner verksamheten i Katrineholm. I mars 1992 beslöt KIAB:s styrelse att förvärva fastigheten Mejeriet 9 för en köpeskilling om 4,1 miljoner kronor. Man bedömde att fastigheten hade ett för kommunen mycket strategiskt läge. Den var också lämpad för verksamhet av skilda slag, inte minst småindustri och hantverk. Den 1 sept 1989 överläts förvaltningen av Kullbergska huset på KIAB. Exakt vad huset skulle användas till stod inte klart vid övertagandet och uppmätningsritningar och alternativa idéskisser för husets framtida användning togs fram. Överläggningar med byggnadsnämnd, brandchef och antikvariska myndigheter respektive olika eventuellt tänkbara hyresgäster inleddes för att fylla huset. Efter hand skrevs ett hyresavtal med Landstinget Sörmland angående upplåtelse av en våning i Kullbergska huset till vårdhögskola och viss annan utbildningsverksamhet från och med 1 feb 1990. En del fastighetsaffärer såg annorlunda ut än andra. Katrineholms kommun mottog till exempel en del av den tidigare gruvfastigheten Kanntorp 4:3 i Sköldinge. Kommunen beslöt att överföra fastigheten till KIAB att förvaltas som industrihus enligt gällande förvaltningsavtal.

Kv Mejeriet.

Den ekonomiska depressionen i början av 90-talet berörde KIAB I början av 90-talet drabbades Sverige av en ekonomisk depression, en situation som framför allt får ses som en reaktion på utvecklingen under andra halvan av 80-talet. Situationen kom givetvis att även påverka förutsättningarna för näringspolitiken i Katrineholm och för det kommunägda fastighetsbolaget KIAB. I mitten av 80-talet förändrades villkoren för bankerna vad gällde utlåning. Bland annat avskaffades kreditmarknadsregleringarna som tidigare begränsat utlåningen. Nu kunde bankerna börja låna ut till finansbolag som i sin tur lånade ut till fastighetsbolag. Den omedelbara konsekvensen blev att den totala utlåningsvolymen snabbt ökade med 50 procent och att bankernas lönsamhet förbättrades i samma hastighet. Byggandet ökade därför starkt under perioden, både vad gäller bostäder och kommersiella fastigheter. Under 1980-talet fördubblades nybyggandet i Stockholm samtidigt som kontorshyrorna steg med 260 procent och fastighetspriserna med nära 800 procent. När hyrorna sjönk i början av 90-talet fortsatte fastighetspriserna att stiga i något som senare skulle komma att kallas för fastighetsbubblan. Fastigheter köptes för summor där hyresinkomster minus driftskostnader inte på långa vägar täckte räntorna. De ekonomiska förutsättningarna i de nybyggda fastigheterna var likadana, men man räknade med att värdeuppgångarna skulle ge vinst. Upplägget var givetvis dömt att misslyckas men eftersom det

fanns pengar att tjäna lånade många finansbolag ut så mycket pengar som det gick. 1990/91 minskade avdragsrätten för räntor från 50 procent till 30 procent och många kommersiella fastigheter, framför allt i storstäderna, tappade två tredjedelar av sitt värde. När finansbolaget Nyckeln ställde in betalningarna 1990 drog de med sig både finansbolag och banker i fallet. Fler fastighetsbolag föll, bankerna fick stora problem och Nordbanken blev 1993 statlig genom att banken övergick till bankstödsnämnden. Fastighetskrisen blev också en finanskris. Kronans kurs var fast och i försöken att hålla den så höjdes räntan vid ett flertal tillfällen. Under någon vecka 1992 var därför Riksbankens mariginalränta hela 500 procent. Vanliga företag tappade förtroendet för kronkursen och förde för säkerhets skull ut pengar ur landet för att säkra kommande utlandsbetalningar. Senare samma år övergavs den fasta växelkursen för en flytande. Under 1992/93 var bankernas genomsnittliga nominella utlåningsränta till hushållen drygt 15 procent. Sviterna av finans- och fastighetskrisen var en kraftigt fallande konsumtion, hög arbetslöshet och ett kraftigt ökat sparande vilket ledde till en minskad konsumtion. Perioden kom att klassificeras som en mindre depression. 1994 var fastighetskrisen mer eller mindre över, men det tog flera år innan landets ekonomi hade hämtat sig.

100

Krisen hade berört fastighets- och finansmarknaden samt banksektorn. På två år gick nära tusen fastighetsbolag i konkurs. Många småföretag rönte samma öde. De flesta banker överlevde, men skattebetalarna fick genom bankstödsnämnden bidra med 64 miljarder kronor i stöd för att täcka deras förluster. Med detta som bakgrund ska man se de diskussioner om bolagets ekonomi som fördes i KIAB:s styrelse under de här åren. I december 1989 hade bolagets budget för 1990 fastställts med ett budgeterat resultat på plus 400 000 kronor. Detta förutsatte gällande ränteläge och en inflation motsvarande sju procent. I maj 1990 rapporterade vd Lars-Herman Larsson att med anledning av den markanta höjningen av såväl räntorna som inflationen hade en ny beräkning av räntor och SPP-avgifter gjorts. Av den upprättade beräkningen framgick att ränte- och inflationsökningarna medför en försämring av räntenettot, inklusive SPP, med cirka 2,4 miljoner kronor i förhållande till gällande budget. Den redovisade situationen krävde överväganden beträffande lånebilden men också beträffande övriga kostnader. På kostnadssidan var underhållskostnaderna lättast att påverka och i det uppkomna läget var det naturligt att reducera dem. En nedskärning av underhållsbudgeten med 20 procent innebar en besparing på cirka 0,5 miljoner kronor. Beträffande lånebilden kunde man konstatera att huvuddelen av merkostnaden avsåg den inflationsrelaterade SPP-finansieringen. Denna var kontraktsbunden och kunde inte påverkas på kort sikt. Av övrig upplåning om cirka 23 miljoner kronor var

101

6 miljoner kronor utlandslån. Ytterligare 10 miljoner kronor borde kunna omplaceras från Oppunda Sparbank till utlandslån. Detta skulle kunna reducera årets räntekostnader med cirka 300 000 kronor. Dock under visst risktagande. Vad avsåg bolagets inkomstsida skulle ökad inflation och förhöjd ränta inte ge några inkomstökningar under 1990. Enda till buds stående möjlighet var att med kommunen diskutera en förhöjd hyra för AVA-huset. De ekonomiska förutsättningarna för näringslivet, och därmed också för KIAB, förändrades löpande under den här tiden och det fanns anledning för alla att vara vaksamma på vad som hände. Delårsbokslutet för KIAB i september 1990, utvisade ett rörelseunderskott på cirka 60 000 kronor inklusive skatt men före bokslutsdispositioner. En bokslutsprognos/reviderad budget för hela verksamhetsåret 1990 hade tagits fram och enligt denna prognos beräknades rörelsen ge en förlust på cirka 500 000 kronor. Genom återföring av tidigare överavskrivningar kunde ett noll-resultat uppnås. Under styrelsens överläggning diskuterades särskilt underhållsbehovet på kv Maskinistens fasader och hyressättningen för kommunens lokaler i AVA-huset. Styrelsen noterade att AVA-husets beräknade underskott motsvarade KIAB:s beräknade förlust. Ett förhållande som borde beaktas vid kommande hyresförhandlingar med kommunen. Under 1992 skulle många företag få problem och antalet konkurser ökade framför allt bland småföretagen. Även i september 1993 rapporteras om ytterligare konkurser bland småföretagen, framför allt inom Värmbols Industriområde.

Kv Maskinisten 2. Flera företag hade också sagt upp sina lokaler för avflyttning. Begränsningarna i vad hyresintäkterna kunde ge innebar för KIAB:s del att fastighetsunderhållet blev, om inte lagt på is så åtminstone utfört efter där behoven var som störst.

Efter 1994/95 stabiliserades fastighetsmarknaden och ekonomin började återhämta sig. Ovädret hade dragit över, åtminstone för denna gång. Företagarna kunde slicka såren och börja återgå till en normal tillvaro igen. Så även Katrineholms Industrihus AB.

102

VĂĽrdcentralen i NĂ¤vertorp.

103

Katrineholms kommun gör en förvaltningsöversyn och vd sammanfattar policyn kring KIAB:s hyressättning Kommunfullmäktiges nya nämndorganisation som fastställdes i augusti 1991 skulle följas av en översyn av förvaltningsorganisationen. Den 25 juni ställde sig nämndkommittén, som ansvarade för arbetet, bakom en organisationsförändring som i första hand berörde näringslivskontoret och KIAB. Näringslivsfrågor, som i den tidigare organisationen handlagts dels på Näringslivskontoret, dels av KIAB, skulle föras samman under en ansvarig. Samma person föreslogs alltså vara både näringslivsdirektör och vd för KIAB. En så stor arbetsmässig ökning för den kombinerade befattningen krävde dock en personalmässig förstärkning av organisationen. Marknadsföringsfrågorna föreslogs bli koncentrerade till näringslivskontoret. Detta ansvar borde omfatta alla typer av marknadsföring av kommunen, såväl i förhållande till näringslivet som turism och fritid. Gränsdragningen till kommunens informationssekreterares arbetsuppgifter måste dock göras tydliga eftersom dessa innefattar även sådana som har med marknadsföring att göra. Den person som enligt förslaget skulle att få ett samlat ansvar för kommunens marknadsföring föreslogs också få uppgifter i övrigt som har med näringslivet att göra. Detta innebar att näringslivsdirektören härigenom skulle få viss avlastning. Befattningen kunde lämpligen benämnas näringslivssekreterare, vilket mot-

svarar den benämning som upptagits i reglementet för näringslivskontoret. Övrig personal som tillhörde KIAB förutsattes även efter den föreslagna förändringen lyda under bolaget. Den föreslagna förändringen bedömdes ge möjlighet till en personalminskning med en bibehållen acceptabel nivå på verksamheten. En grundläggande utgångspunkt för förslaget hade varit att finna en ny organisation som i grova drag fungerade initialt och sedan i mån av behov och resurser kunde ges möjlighet att byggas upp och förfinas. Därför såg man särskilt på dels möjligheterna att arbeta i projektform, men också övriga förvaltningars och bolags medverkan i kommunens näringslivsfrämjande insatser. Samordningen mellan Näringslivskontorets och KIAB:s arbete förutsatte att: – KIAB:s resurser skulle förstärkas genom i första hand användande av modern datateknik. – Näringslivskontoret skulle kunna nyttja KIAB:s sekreterar-/assistentresurs. – KIAB skulle nyttja ekonomikontorets ekonomi kompetens och kommunens ekonomisystem. – Näringslivskontoret gavs möjlighet att nyttja kommunkansliets resurser avseende information och marknadsföringsinsatser.

104

– Näringslivsdirektören hade möjlighet att i samråd med kommunledningen samla andra kommunala befattningshavare för genomförande av speciella projekt. – Medel kunde anvisas till genomförande av närings livsfrämjande projekt med extern konsultmed verkan. – Näringslivsdirektören biträdes av en ”näringslivs sekreterare”. Lokalmässigt talade mycket för att näringslivskontor och KIAB:s administration även fortsättningsvis knöts till Gröna Kulle. Med detta som utgångspunkt och med det förhållandet att informationssekreteraren var placerad där innebar att även näringslivssekreteraren borde ha sin arbetsplats förlagd till denna byggnad. För övriga delar av näringslivskontoret – i första hand turistfrågor – pågick en förvaltningsöversyn och dessa frågor var kopplade till fritids- och turistförvaltningen. Fördelning av resurser och kostnader mellan näringslivskontor och KIAB borde klarläggas. Nämndkommittén ansåg att förändringen borde kunna genomföras under 1992. I sitt remissvar konstaterade Lars-Herman Larsson att det föreföll rimligt att samordna Näringslivskontorets och KIAB:s arbete vad gäller näringslivsfrämjande åtgärder. Han påminde om att en sådan organisation också förutsattes när tjänsten som näringslivsdirektör en gång inrättades. Lars-Herman Larsson påpekade dock att det utökade ansvaret och de tillkommande arbetsuppgifterna för KIAB:s vd innebar en reducering av bolagets organisation för den fastighetsförvaltande verksamheten som var bolagets primära uppgift.

105

Därför var det av stor vikt att bolagets resurser utökades på annat sätt. Inte minst med tanke på de svårigheter bolaget under augusti 1992 arbetade med på grund av rådande konjunktur. Utöver samordningsvinsterna genom att utnyttja modern datateknik, gemensamma ekonomisystem och kommunala marknadsföringsresurser påpekade Larsson att det skulle bli naturligt att utöka fastighetsingenjörens ansvar för drift och underhåll. Fastighetsskötarens arbetstid på 62 procent kunde behöva utökas, inte bara på grund av organisationsförändringen utan även beroende på bolagets utökade verksamhet. En fråga som aktualiserades, framför allt under krisen i början av 90-talet, var hur man skulle se på hyressättningen.Vilka principer skulle råda när hyrorna bestämdes. Vd Lars -Herman Larsson sammanfattade policyn på följande sätt: ”Lokaler för produktion, lager, handel och kontor är väsentliga förutsättningar när sysselsättningsskapande verksamheter ska etableras, utvecklas eller på annat sätt förändras. KIAB:s uppgift är att bygga förvärva, äga, förvalta och hyra ut sådana lokaler. Utgångspunkten för bolagets verksamhet är att den ska gå ihop utan kommunala subventioner och att den inte ska ge någon långsiktig och bestående vinst. Vi driver inte rörelse för vinstens skull utan eventuell vinst ska gå tillbaka till verksamheten och därigenom komma våra hyresgäster till del. Grundläggande är att verksamheten bedrivs enligt självkostnadsprincipen. Hyrorna styrs därför till stor del av våra kostnader. Våra hyror påverkas dock också av det allmänna marknadsläget – marknadshyran.

Av naturliga skäl kan vi inte ha hyror som långsiktigt ligger alltför mycket under marknadshyran. Det skulle ju innebära att våra äldre hyresgäster skulle gynnas otillbörligt jämfört med en nystartande verksamhet som hyr av oss eller annan fastighetsägare till en kostnad som i vart fall initialt överstiger marknadshyran. Härigenom skulle vi också motverka vårt syfte att hjälpa nyetableringar igång. En marknadsrelaterad hyra kan bland annat leda till att: – vissa nybyggnadsprojekt ger för låg förräntning, i vart fall initialt. – vissa objekt ger överförräntning. – vissa projekt ger likviditetsunderskott. Av motsvarande skäl kan man inte ha enbart kortsiktigt kostnadsbaserade hyror. Hyressättningen för lokaler är svårare än för bostäder, där man principiellt kan multiplicera ytan med ett och samma kvadratmeterpris därför att ytorna är jämförbara. Nästan varje lokalupplåtelse är däremot unik. Det är ofta ytterligt svårt, och i många fall omöjligt, att jämföra två upplåtelser. Hyresnivåerna påverkas av lokalens – läge – funktionalitet – standard – storlek – ålder – anpassningsbehov – allmänna investeringsbehov

Så långt det är möjligt bör dock vårt fastighetsbestånd ses som en enhet och följande två principer vara vägledande: 1. Den grundläggande hyresnivån ska vara likvärdig för likvärdiga lokaler inom ett och samma industri område eller i jämförbara områden. 2. Hyresskillnaden mellan lokaler i nya och äldre fastigheter ska successivt utjämnas till en rimlig nivå. Andra vägledande principer: – upplåtelsen omfattar oftast minst tre år, ibland längre tid vid speciella investeringar. – bashyran indexregleras efter KPI. – hyresvärden ansvarar för underhåll och försäkringar. – hyresgästen ansvarar för energikostnader, inre ren hållning, sophantering, förbrukningsmaterial, pro- duktionsrelaterade kostnader. – vatten för personändamål ingår i hyran”. Den nya organisationen sjösattes och arbetet återgick till det normala efter krishanteringen under 90-talets början. På styrelsemötet den 15 februari 1993 rapporterade vd från den löpande förvaltningen om att Leif Fulke anställts som vikarierande fastighetsingenjör. På mötet i december samma år rapporterades om särskild provanställning av Inger Arnesson-Westöö som ny assistent från och med 1 januari 1994 och förlängd anställning av Leif Fulke som vikarierande fastighetsingenjör till och med 30 juni 1994.

106

SinterCast:s lokaler pĂĽ Kungsgatan i centrala Katrineholm.

107

Hösten 1993 träffades en överenskommelse med SinterCast AB om lokalisering av ett nytt tekniskt centrum till Katrineholm i den förra SKF-fastigheten Resedans byggnad Standard. Byggnaden ägdes av kommunen och skulle förvaltas av KIAB. Upplåtelse av iordningställda lokaler till SinterCast skulle ske från och med 1994 och projektering pågick under hösten. Samtidigt hade yttre renovering av fastigheten påbörjats och 1,5 miljoner kronor för detta ändamål hade anvisats ur kommunens för åtgärder mot arbetslösheten särskilt avsatta medel. Från 1993 till 2003 ansvarade Katrineholms kommun för primärvården i kommunen. Genom politiska beslut skulle medborgarna få välja sina egna husläkare och för att genomföra detta behövde vårdcentralerna lokaler. Lövåsen på norr var en av dessa, Kullbergska sjukhuset kunde i sina lokaler erbjuda rum för en annan vårdcentral. Den relativt välbefolkade stadsdelen Nävertorp behövde nya lokaler för den vårdcentral som var tänkt att ligga där.Tanken föll på lokaler i fastigheten Backa 6:1 i anslutning till Ericssons fabrik som disponerats av Företagshälsovården. Men Ericsson behövde också nya lokaler för sin verksamhet. Två verksamheter och en befintlig lokal. KIAB hade fått i uppdrag av kommunen att lösa frågan om lokaler för primärvården men det var också angeläget att lösa Ericssons problem. Med hänvisning till uppdraget redovisade vd vid novembermötet 1993 för styrelsen vad som förevarit i frågan om upplåtelse av lokaler för primärvårdscentral i Nävertorp. Av redovisningen framgick att socialförvaltningen accepterat att avstå de avtalade lokalerna i fastigheten

108

Backa 6:1 till förmån för Ericsson Telecom, under förutsättning att ändamålsenliga lokaler för vårdcentral kunde byggas inom kv Lästen och upplåtas för inflyttning 1 mars 1994. Övriga lokalalternativ hade avvisats. En ny planritning för den tänkta nybyggnationen hade upprättats och avstämts mot verksamheterna varefter även fasadritningar och situationsplan hade tagits fram. En preliminär överenskommelse hade träffats med fastighetskontoret om nyttjande av den aktuella tomten. EMAB hade lämnat förmånligast anbud och antagits som totalentreprenör och kostnaderna för projektet beräknades uppgå till cirka 9 miljoner kronor. Bygget gick fort. I april 1994 var det i det närmaste klart och lokalerna hade då redan hunnit tas i bruk. Eftersom byggnaden principiellt var att betrakta som en förvaltningsfastighet för enbart kommunal verksamhet föreslog ordföranden Marita Bengtsson med tillstyrkan från vd att byggnaden överläts till kommunen till ett pris motsvarande den bokförda verifierade byggnadskostnaden. Styrelsen beslöt att godkänna det förslaget. Tidigare hade policyn för hyressättningen diskuterats. I mars 1995 ville styrelsen också klargöra principerna kring hyresavtalens upphörande. Det beslutades att när hyresgäst ville bryta gällande hyresavtal i förtid var det KIAB:s principiella utgångspunkt att avtalet gällde tills avtalstidens utgång eller tills avtal kunde träffas med ny hyresgäst. KIAB kunde dock träffa andra överenskommelser om synnerliga skäl förelåg varvid villkoren för sådana överenskommelser skulle bedömas utifrån förutsättningarna i det enskilda fallet.

109

När hyresvärden vill häva gällande hyresavtal och få hyresgästen att flytta till annan lokal gällde följande princip: Hyresvärden ska hålla hyresgästen skadeslös gällande all den skada som hyresgästen åsamkas. Samtidigt skulle överenskommelsen vara neutral, hyresgästen skulle inte överkompenseras. Förutom likvärdig ersättningslokal skulle hyresvärden erlägga ersättning till hyresgästen för flyttningskostnader, värdeminskning på hyresgästens egendom, förlust av värdet av egna investeringar, förbättringsarbeten etcetera samt intrång dom medfört hinder i verksamheten/rörelseskada. Principen var viktig att få klargjord och skulle snart komma till användning när KIAB skulle behöva bereda väg för en ny utveckling inom den lokala elektronikindustrin. Vid junisammanträdet 1994 redovisades förslag till eventuell upplåtelse av del av det tidigare Gullfiber-huset i fastigheten Sothönan till ungdomsaktivitetshus. Planeringen för en sådan upplåtelse och erforderliga anpassningsåtgärder hade slutförts och ritningsunderlag redovisades på mötet. Förslaget omfattar cirka 1 500 kvm, som avsågs byggas som ett sysselsättningsprojekt bekostat av kommunala och statliga medel. Den iordningställda ytan skulle upplåtas till studieförbunden och deras musikföreningar för en årlig hyra om 455 000 kronor inklusive värme. Styrelsen beslöt att godkänna projektet dock att upplåtelsen skedde mot kallhyra med värmedebitering enligt självkostnadsprincipen. Projektet med ungdomsaktivitetshuset som fick namnet Inferno skulle snart bli aktuellt och diskuteras hos allmänheten.

Inferno.

110

LM Ericssons fรถrsta fabrik.

111

Kommunen och KIAB stöttar elektronikindustrins satsningar i Katrineholm Redan i mitten av 40-talet hade L M Ericsson etablerat sig i Katrineholm. Företaget sökte, på grund av bristen på arbetskraft i Stockholm, nya etableringsorter och Katrineholm var en av de städer som intresserade LM. Katrineholms stad erbjöd sig att uppföra en industrilokal och LM framförde önskemål om att få hyra en lokal på cirka 2000 kvm för att snabbt komma igång. I juni 1946 uppdrog staden åt ett särskilt bolag, Fastighetsaktiebolaget Rådmannen att uppföra nya lokaler för LM:s räkning. Som ett provisorium att starta i erbjöds den gamla Elverksbyggnaden vid Fredsgatan och där startade LM verksamheten med ett 40-tal nyanställda kvinnor. I augusti 1947 stod den nya fabrikslokalen på Västgötagatan klar och ett år efter inflyttningen var antalet anställda uppe i 250.

112

Flygbild รถver LM Ericssons fabrik.

113

114

Avex Electronics.

115

Antalet anställda på Ericsson växlade genom åren från 500 till över 1000 personer och företaget var viktigt för Katrineholm. Under expansionsperioderna försökte kommunen att på olika sätt stötta företaget. I mitten av 70-talet uppförde exempelvis Nävertorps fastighets AB en ny lokal i omedelbar anslutning till huvudfabriken för verksamhet som företaget flyttade från Stockholm. I slutet av 90-talet förändrades förutsättningarna för elektronikindustrin. Digitaliseringen gjorde sitt intåg och nya produkter lanserades på marknaden. Ericsson fick byta strategi och renodla sin verksamhet. Från att tidigare ha sysslat med produktion blev inriktningen utveckling av tjänster och system för tele- och datakommunikation. Produktionen såldes ut till flera nya utländska företag som etablerade sig i Katrineholm. Den 18 december 1995 redovisade vd Lars-Herman Larsson det aktuella läget för styrelsen kring Ericsson Telecoms försäljning av sin kabel- och bakplanstillverkning i Katrineholm. Verksamheten, som var förlagd till fastigheten Gjuteriet 19, omfattade nära 250 anställda och aktuell köpare var Avex Electronics Ltd, Skottland. Vid ett eventuellt förvärv skulle ett nytt bolag – Avex Electronics AB – bildas för verksamheten här. Om förutsättningarna för detta kunde skapas avsåg Avex att utöka verksamheten med hightech-produktion för i första hand ytmontering. Kalkylerade investeringar i bland annat processutrustning beräknades skapa cirka 150 nya arbetstillfällen. Med dessa investeringar, som bland annat förutsatte tillgång till fastigheten i sin helhet, kunde verksamhet omfattande i första hand cirka 400 arbetstillfällen

säkerställas. Samtidigt skapades förutsättningar för företaget att bearbeta den skandinaviska marknaden ytterligare med de expansionsmöjligheter detta skulle kunna ge. För KIAB:s del innebar Avex eventuella etablering i Katrineholm att vissa åtgärder måste vidtas och vd redovisade pågående diskussioner och förberedelser för bland annat utökad elkapacitet, ombyggnation och nytt hyresavtal för fastigheten, överenskommelser om förtida avflyttning för hyresgästerna Kiark och Bilforum samt ersättningslokaler för dessa inklusive iordningställande av nya lokaler i kv Maskinisten för Bilforum. Styrelsen, som såg det som ytterst angeläget att medverka till denna för Katrineholm mycket positiva etablering beslöt att godkänna vd:s rapport, samt att bemyndiga ordföranden och vice ordföranden att på styrelsens vägnar godkänna de överenskommelser i ärendet som kunde behöva träffas före nästa ordinarie styrelsesammanträde. Avex etablering i Katrineholm var den första outsourcingen från Ericsson. Det skulle komma flera. Den 25 november 1996 rapporterade vd till styrelsen från den löpande förvaltningen. Bland annat berördes bolagets medgivande till Ericsson om andrahandsuthyrning i fastigheten Backa till Bergs Electronics. Elektronikbranschen var het och fler etableringar och satsningar kom på rad. Den 17 februari 1997 redovisade vd för styrelsen ett förslag till överenskommelse med Energipilot Katrineholm AB under bildande, avseende 1 200 kvm industri- och kontorslokaler inom Värmbols Industriområde.

116

Bilforum Kiark, Kv Gjuteriet 19. Upplåtelsen förutsatte anpassningsåtgärder, investeringar och iordningställande av oförädlad yta för totalt 550 000 kronor. Under hösten 1997 träffades en överenskommelse med Ericsson Radio Systems, Katrineholmsfabriken, om anpassningsarbeten i fastigheten Backa 6:1. Arbetena avsåg huvudsakligen elektriska installationer till en kostnad om 500 000 kronor. Avtalet omfattade tio år från och med 1 januari 1998 under vilken tid Ericsson kvartalsvis skulle ersätta KIAB för denna kostnad jämte ränta. Inför sommaren 1998 sammanfattade styrelsen det aktuella läget inom elektronikindustrin i Katrineholm

117

som mycket positivt. Utvecklingen fortsatte med Ericsson som drivande. Ericssons i Katrineholm goda utvecklings- och tillväxtmöjligheter fick konsekvenser även för de lokala underleverantörerna, såväl affärssom sysselsättningsmässigt. För Berg Connectors liksom för Ericsson innebar detta även nya, utökade lokalbehov och diskussioner fördes för att finna lämpliga lösningar. Den positiva utvecklingen för elektronikindustrin krävde alltså förslag till lokallösningar. Ordförande Jan Larsson och vice ordförande Kjell Larsson lämnade i juni 1998 en redogörelse till KIAB:s styrelse för det informationsmöte som partigruppledarna inom kommunstyrelsens arbetsutskott haft med Ericssons platschef i Katrineholm.

Bilforums nya lokaler, Kv Maskinisten 2. Utvecklingsmöjligheterna för såväl Ericsson och Berg som andra elektronikföretag i kommunen sågs som goda och snabba lokallösningar var av avgörande betydelse för att dessa tillväxtmöjligheter skulle kunna förverkligas med bland annat över 200 nya arbetstillfällen som följd. Styrelsen i KIAB uttryckte en samstämmig uppfattning om att KIAB så långt möjligt skulle vidta de åtgärder som behövdes för att medverka till de lokallösningar som behövdes. Det aktuella lokalbehovet hade fastställts till cirka 3 500 kvm och avsåg i första hand Berg. Man hade tittat på alternativ. Dels lokaler hos andra fastighetsägare men också inom KIAB:s befintliga fastighetsbestånd, genom nybyggnation eller genom förvärv.

Ericsson och Berg förordade att finna lösningen i Elektro Standards fastighet Rådmannen 4. Elektro Standard avvisade möjligheten att själva hyra ut lokaler men vidhöll sin tidigare avsikt att sälja fastigheten. Ett övertagande av Rådmannen 4 diskuterades därför noggrant av styrelsen. Styrelsen bedömde att den utvecklingsfas som nu var möjlig inom elektronikföretagen var av avgörande betydelse för elektronikindustrins fortsatta utveckling inom kommunen, inte bara sett till ny tillväxt utan även till dess nuvarande omfattning. Det var därför synnerligen angeläget att kunna medverka till de nödvändiga lokalmässiga förutsättningarna.

118

I detta fall bedömdes andra lokallösningar än förvärv av Rådmannen 4 inte vara möjliga. Styrelsen övervägde också förutsättningarna för Elektro Standards fortsatta utveckling i Katrineholm i en förändrad lokalsituation, och konstaterade att med företagets nya strategi gavs utvecklingsmöjligheter också inom en reducerad lokalyta. Styrelsen övervägde vidare de risker som var förenade med ett fastighetsförvärv men konstaterade dels att fastigheten är strategiskt viktig, dels att dessa risker måste vägas mot de risker en stoppad utveckling av elektronikföretagen innebar, dels också de möjligheter förvärvet skulle kunna ge. Utvecklingen inom den lokala elektronikindustrin gick snabbt och redan den 31 augusti 1998 redovisade vd Lars-Herman Larsson överenskommelserna med Elektro Standard, Berg och Ericsson Radio Systems. – Köpekontrakt enligt vilket fastigheten förvärvas för en köpeskilling om 20 miljoner kronor. – Hyresavtal med Elektro Standard AB avseende ca 6 000 kvm och i första hand omfattande fyra år med tillträde 2 nov 1998. – Hyresavtal med Berg Connectors Sweden AB avseende ca 3 600 kvm och i första hand omfattande tio år, varav fem med option för tillträde successivt under tiden 2 nov 1998 till 20 mars 1999. – Överenskommelse med Ericsson Radio Systems avseende ersättning till KIAB för anpassnings- åtgärder. Berg redovisade också ett behov av ytterligare kontorslokaler och de meddelade i sammanhanget också att Berg Electronics Corp skulle komma att köpas upp av det franska statligt ägda Framatome Connectors

119

International, FCI. Framatome hade lagt ett bud på hela Bergkoncernen, som företagsledningen i Berg har accepterat. Detta påverkade inte Bergs vilja att ingå i det aktuella hyresavtalet. I oktober 1998 träffades ett avtal med Energipilot om utökning av industri- och lagerlokalerna i huvudbyggnadens bottenvåning inom Värmbols Industriområde. Utökningen hade möjliggjorts genom att ta över Svensk Direktreklams lokal och del av Resurscenters lokal. Frågan om eventuell tillbyggnad av kv Rådmannen 4 togs upp på novembermötet 1998. Inför styrelsen redovisade vd från överläggningarna med FCI, Ericsson och Elektro Standard samt kommunstyrelsens ordförande. Det var möjligt att utöka nuvarande byggnad med ca 1 200 kvm på mark omfattande en ny lokalyta på ca 2 100 kvm till en kalkylerad investeringsutgift på cirka 11 miljoner kronor. Investeringen kunde finansieras genom upplåning med kommunal borgen. Efter förhandlingar med FCI fanns det en möjlighet att teckna ett femårigt hyresavtal för den nya ytan på villkor lika dem som gällde för de tidigare upplåtna lokalerna i fastigheten. Fler företag hade etablerat sig och på augustimötet 1999 redovisade vd att ett nytt hyresavtal träffats med Flextronics International Sweden AB avseende utökning av verkstadslokaler i Värmbols industriområde till sammanlagt cirka 1 800 kvm i det övre planet. Upplåtelsen, som innebar flyttning av Ventilationstjänst till Mejeriet och anpassningsoch investeringsinsatser motsvarande cirka 1,7 miljoner kronor, gällde i första hand 38 månader från och med 1 oktober 1999. På samma möte meddelade vd att Avex Electronics hade köpts upp av det amerikanska företaget Benchmark Electronics Inc.

LM Ericssons huvudentré vid fabriken på Västgötagatan.

120

Flextronics lokaler.

121

I mars 2000 träffades ett nytt hyresavtal med Flextronics avseende ca 2 000 kvm kallager i terminalbyggnaden inom Värmbols Industriområde. Två månader senare redovisade vd principöverenskommelsen med Flextronics gällande deras övertagande av lokalyta inom Värmbols Industriområde från Kabelprefektion AB. Flextronics svarade för anpassningskostnaderna och för KAB:s omställningsoch flyttningskostnader tills ny permanent lokallösning var klar för KAB. Tillfällig lokallösning hade ordnats i tennishallen. Vid aprilmötet 2000 redovisade vd förslag till investeringar i fastigheten Rådmannen, att genomföras i enlighet med önskemål från hyresgästerna. Det gällde iordningställande av cirka 70 nya parkeringsplatser, vilka skulle finansieras genom ersättning från FCI respektive IVT. Företagen skulle betala denna ersättning under innevarande hyresperiod i proportion till andel av de nya parkeringsplatserna. Därutöver föreslogs installation av klimatanläggning i FCI:s lokaler till en kostnad som företaget även där ersatte genom inbetalningar under innevarande hyresperiod. Det var ibland svårt att hänga med i turerna bland de elektronikföretag som verkade i Katrineholm i början av 2000-talet. Den 15 september 2000 överlät Benchnark Electronics AB sin rörelse till Flextronics International Sweden AB. Verksamheten skulle även fortsättningsvis bedrivas i lokalerna i kv Gjuteriet och all personal erbjöds anställning i Flextronics. Hyresavtalet för Gjuteriet 19 respektive Gjuteriet 20 överfördes på oförändrade villkor till Flextronics. Motsvarande gällde även för de överenskommelser för tillbyggnads-, mark- och ombyggnadsarbeten som träffats under 1997.

122

123

Under hösten 2000 hade olika alternativa lösningar av troliga behov av utökade lokalytor diskuterats med Ericsson, FCI och IVT, tidigare Elektro Standard. Det aktuella lokalbehovet var orsakat av ett utökat lokalbehov hos Ericsson som behövde ta i anspråk ca 2 000 kvm som vid tillfället hyrdes av FCI. Det lokalbehov som skulle tillgodoses genom en tillbyggnad var cirka 2 700 kvm, varav cirka 500 kvm i ett entresolplan. Investeringen i tillbyggnaden beräknades motsvara en utgift på nära 13 miljoner kronor. Därtill kom kostnader för ombyggnads-, anpassningsoch omflyttningsarbeten. Preliminära överenskommelser hade träffats med hyresgästerna Ericsson och FCI som förklarat sig beredda att förlänga och utöka sina åtaganden enligt gällande hyresavtal. Vid styrelsemötet 18 juni 2001 redovisade vd överenskommelsen med FCI för ombyggnads- och anpassningsåtgärderna för ventilation för de nya lokalerna i fastigheten Rådmannen. Kostnaderna för åtgärderna uppgår till 2 270 000 kronor vilka skulle ersättas av hyresgästen under fem år med början 1 juli 2001. Denna punkt i protokollet den 18 juni 2001 skulle visa sig bli den sista positiva rapporten på länge vad gällde elektronikindustrins utveckling i Katrineholm. Fem och ett halvt år hade gått sedan Ericssons första outsourcing till Avex Electronics Ltd. Det hade varit en tid av stora satsningar både från Katrineholms kommun, KIAB och elektronikföretagen. En ny tid skulle komma som för alltid skulle förändra bilden av Katrineholm som en industristad. LM Ericssons gamla skylt.

124

Kvinnor i arbete pĂĽ LM Ericsson under 50-talet.

125

126

Kurirtryck bygger ut sina lokaler.

127

Affärerna går bra, Scania Buses & Coaches hyr lokaler och Kurirtryck bygger ut Samtidigt som arbetet med att ta fram bästa förutsättningar för den expanderande elektronikindustrin pågick hände det givetvis andra saker i Katrineholms Industrihus AB. Den 19 februari 1996 utsågs Jan Larsson till ny ordförande i KIAB:s styrelse efter avgående Marita Bengtsson och under våren planerades för den förestående flytten av verksamheten till Kullbergska huset. Vid bolagsstämman i maj 1996 visade resultat för 1995 på en vinst på 482 000 kronor. Stämman beslöt att överföra till stämmans förfogande stående medel om 6 685 856:44 till balanserade vinstmedel. I februari 1997 redovisade vd ett förslag till återköp av fastigheten Vårlöken 6 i Katrineholm, AVA-huset, från SPP. Fastigheten hade överlåtits till SPP tio år tidigare för att åstadkomma en realräntefinansiering genom ett sale & leaseback-koncept. Sedan SPP hade höjt realräntekravet var konventionell finansiering att föredra och återköpsmöjligheten borde därför utnyttjas. Styrelsen beslöt att förvärva fastigheten till en överenskommen köpeskilling om 23 978 475 kronor och att för ändamålet uppta ett femårigt lån på 24 miljoner kronor. Kommunfullmäktige hade i 1997 års budget utökat borgensramen med 24 miljoner

128

kronor för att i sammanhanget möjliggöra upplåning mot kommunal borgen. Friskhusets lokaler i fastigheten Cementgjuteriet, Vingåkersvägen 10 behövdes byggas om och anpassas. Kostnaden var beräknad till 1,1 miljoner kronor och den skulle erläggas av hyresgästen genom kvartalsvisa betalningar jämte ränta under tio år. I sammanhanget hade även en eventuell överlåtelse av fastigheten till hyresgästen diskuterats och med anledning härav hade en fastighetsvärdering genomförts i början av 1998. Affärsmässigt var slutet av 90-talet bra för KIAB, framför allt beroende på den expansiva elektronikindustrin. Vid bolagsstämman den 25 maj 1999 för verksamhetsåret 1998 beslöt stämman att överföra sina till förfogande stående medel om 10 563 241:33 till balanserade vinstmedel. KIAB:s förvaltning omfattade nu 22 fastigheter med ett totalt taxeringsvärde på 92 409 000 kronor och en total yta på 90 360 kvm varav 7 600 kvm var lediga. Antalet upplåtelser var 117 och antalet anställda i de företagen var 1 420. Styrelsen bestod efter årsstämman av Jan Larsson, ordförande, Kjell Larsson, vice ordförande, Ulrica Truedsson, Åke Gustafsson, Claes Holm, Per Gezelius och Lars Malmnäs.

Jan Larsson, ordförande

129

Efter överläggningar med Scania planerades i juni 1999 för omfattande ut- och invändiga renoveringsoch ombyggnadsarbeten för fastigheten Jakobsdal. Kostnaderna beräknades till cirka 1 miljon kronor och insatserna skulle bli aktuella i samband med tecknande av nytt hyresavtal för fastigheten. Någon tillbyggnad av fastigheten var ej aktuell. I mars 2000 träffades en överenskommelse med Scania Buses & Coaches Bus Nordic avseende iordningställande och upplåtelse av ca 600 kvm kontorslokaler och 700 kvm kallager samt 176 kvm varmlager som bussgarage i fastigheten Mejeriet 9. Upplåtelsen som förutsatte flyttning av Pressens Samdistribution och Arbetsmarknadsenheten till nya utrymmen, gällde i första hand fem år från och med 1 juni 2000 med ersättningsskyldighet för hyresgästen vid eventuell förtida avflyttning. I anslutning till föredragningen av avtalet om lokalerna i Mejeriet 9, rapporterade ordföranden Jan Larsson från de olika kontakter som tagits med anledning av uppgifterna om nya förutsättningar för bussverksamheten i Katrineholm till följd av fusionen mellan Volvo och Scania. AB Kurirtryck hade uttryckt önskemål om utbyggda lokaler vilka, förutom att ge företaget bättre utrymme, också skulle förädla fastighetens exteriör och funktion ytterligare. En preliminär överenskommelse träffats i slutet av år 2000 med Kurirtryck om ett nytt hyresavtal innefattande också den tillbyggda lokalen. Avtalet gällde i första hand fem år från och med 1 januari 2001. Tillbyggnaden omfattade knappt 100 kvm och avsåg förutom utökad lokalyta för företagets s.k. printshop även en ny entré. Beräknad kostnad var drygt 800 000 kronor.

Friskhusets lokaler i fastigheten Kv Cementgjuteriet, VingĂĽkersvĂ¤gen 10.

130

Inferno blev en het fråga 1994 hade en del av det tidigare Gullfiber-huset i fastigheten Sothönan upplåtits till ungdomsaktivitetshus. Huset, som av ungdomarna döptes till Inferno, fylldes efter hand på med bland annat replokaler och en fritidsgård. Verksamheten sågs som mycket positiv, både av ungdomarna och kommunen och det fanns inget som skapade några negativa reaktioner hos någon. Efter några år bestämdes att den västra gaveln skulle förses med en väggmålning och därmed var det slut på friden. Katrineholmaren Olof Genbo hade redan i mitten av 1999 haft synpunkter på målningens utformning och den 24 februari 2000 uppmanade Olof Genbo, i en skrivelse till KIAB:s styrelse, att KIAB skulle låta avfärga västra gaveln på fastigheten Sothönan 6. När skrivelsen behandlades på styrelsemötet i april 2000, erinrades om att vd redan när frågan varit uppe till diskussion den 23 augusti 1999 rapporterat att fasaden målats genom barn- och ungdomsförvaltningens försorg, att ommålningen hade sanktionerats av vd, dock att den slutliga utformningen av fasadmålningen blev en annan än den som vd sanktionerat, och att stadsarkitekten godkänt målningen. Vd meddelade därför att han då inte hade någon avsikt att låta omfärga fasaden. Styrelsen hade ingen avvikande mening utan godkände rapporten.

131

Huset Inferno fylldes med replokaler och en fritidsgĂĽrd.

132

Styrelsen fann nu att om frågan hade varit föremål för styrelsens prövning före målningen av fasaden och om styrelsen då funnit anledning att besluta i frågan hade den troligen ej godkänt den utformning som den sedan fick. När målningen redan var på plats blev detta resonemang ändå hypotetiskt och styrelsen ansåg att det fanns tre handlingsalternativ att överväga. Att låta barn- och ungdomsförvaltningen måla om väggen, att låta en entreprenör måla om väggen eller att tills vidare låta väggen vara som den var. När alternativ skulle väljas var det viktigt att konstatera att husets kondition inte försämrats av målningen och att målningen inte ansågs störande för övriga hyresgästers verksamheter. Fasaden var dessutom mer tilltalande än förut och även om den målade benämningen var olycklig insåg de allra flesta att den inte står för fastighetens namn. Därutöver fanns också en kostnadsaspekt att ta hänsyn till. Vd:s bedömning att tills vidare låta väggen vara som den var, var därför den enda rimliga. Styrelsen beslöt därför att Olof Genbos skrivelse inte skulle föranleda någon åtgärd från bolagets sida. Olof Genbo

133

Utvecklingsinstitutet – ett samarbete mellan Katrineholm och Linköpings Universitet När elektronikindustrin satsade i Katrineholm så var den största frågan vid etableringarna tillgången på bra lokaler och en snabb anpassning av dessa till den verksamhet som skulle bedrivas. Men skulle etableringarna bli varaktiga fanns det ett annat problem runt hörnet som krävde sin lösning, nämligen kompetensförsörjningen. Den arbetskraft som anställdes på elektronikföretagen i Katrineholm var relativt lågutbildad och väldigt få hade eftergymnasial utbildning. Skulle företagen kunna överleva krävdes högre kompetens och därför inledde kommunen och näringslivet ett samarbete med Linköpings Universitet, ett samarbete som skulle komma att beröra Katrineholms Industrihus AB. På KIAB:s styrelsemöte i augusti 2000 redovisade Roger Andersson, projektledare vid Linköpings Universitet, pågående samarbetsprojekt mellan universitetet, det lokala näringslivet och Katrineholms kommun. Han berättade om universitetets uppgift att på olika sätt utveckla nyttjandet av de resurser som universitetet och högskola utgör också på orter utan egen högskola. Roger Andersson redovisade därefter olika projekt som genomförts på såväl partsgemensamma uppdrag som på universitetets respektive kommunens initiativ. Utmärkande för de olika projekten var bland annat det goda samarbete som rådde mellan de olika parterna i Katrineholm. Bland projekten uppehöll sig Roger Andersson särskilt vid dels det grundläggande Industriella Samverkansprojektet, dels det pågående

modellprojektet Brobygget och dels det s.k. Utvecklingsinstitutet, som föreslogs inrättas för att underlätta befintliga och nya företags samverkan med forsknings- och utvecklingsresurser i Katrineholm. I anslutning till det sistnämnda projektet kunde man se en uppgift för KIAB att tillhandahålla flexibla och ändamålsenliga lokaler för utvecklingsarbete i en teknikmiljö delvis liknande den i Mjärdevi Science Park i Linköping. Styrelsen uppdrog till vd att noga följa utvecklingen i samarbetet mellan Katrineholm och Linköpings Universitet och vid lämpligt tillfälle återkomma med ytterligare information i frågan. På styrelsemötet den 21 november 2000 beslutade styrelsen att KIAB var berett att medverka i ett s.k. Utvecklingsinstitut med uppdrag att utveckla samverkan mellan universitet, näringsliv och kommun. Genom ett lokalt nyttjande i Katrineholm av högskole- och forskningsresurser skulle institutet kunna vara ett instrument för ett positivt utvecklingsklimat i linje med KIAB:s ändamål. Sedan en tid tillbaka pågick försök att rekrytera den nyckelperson som kunde utveckla detta koncept. Utvecklingsinstitutet förutsattes initialt ha formen av ett gemensamägt och fristående bolag. Vidare förutsattes att verksamheten under en uppbyggnadsfas skulle kunna finansieras med externa medel från till exempel Teknikbrostiftelsen. KIAB hade, på förfrågan från kommunen, också accepterat att medverka i Utvecklingsinstitutet då det låg i linje med bolagets ändamål.

134

Conny PetrĂŠn, verksamhetsledare pĂĽ Utvecklingsinstitutet.

135

På KIAB:s styrelsemöte i april 2001 kunde man konstatera att den externa huvudfinansieringen saknades och därmed också förutsättningarna att starta Utvecklingsinstitutet som ett fristående bolag. Med hänsyn till den betydelse ett utvecklingsarbete med denna inriktning kunde ha och för att inte förlora tid föreslogs istället att Utvecklingsinstitutet började byggas upp som en funktion inom KIAB. Det första steget i denna uppbyggnad var att anställa en verksamhetsledare. Tillsammans med administrativa resurser inom näringslivskontoret och bolaget och i samarbete med det lokala näringslivet och Linköpings universitet kunde denne utvecklingschef påbörja arbetet. KIAB:s kostnader begränsades till den årliga personalkostnaden för verksamhetsledaren, vilken beräknades uppgå till cirka 625 000 kronor. För att säkerställa ett företagsperspektiv och företagsinflytande på verksamheten borde funktionens innehåll kunna styras och stödjas av en särskild funktionsstyrelse till vilken ett antal företrädare för det lokala näringslivet föreslogs inbjudas. Chefen för Ericsson Mediacom Katrineholm hade förklarat sig beredd att leda en sådan grupp. Även Linköpings universitet var berett att medverka i en sådan styrgrupp.

För igångsättande av projektet och det inledande projektarbetets ledning och samordning hade Conny Petrén anställts som verksamhetsledare. Vidare hade Hans Lindholm engagerats som styrgruppsordförande. Projektet stöddes dessutom av Roger Andersson som hyrts in från Linköpings Universitet samt av pro- Roger Andersson prefekten Jan Janzén som Campus Norrköpings särskilde kontaktperson. Arbetet var därmed igång.

Vid styrelsemötet den 27 november 2001 rapporterade vd Lars-Herman Larsson att Utvecklingsinstitutet Katrineholm nu hade startat som en funktion inom bolaget. Arbetet inleddes med en projektorganisation för perioden till och med 30 juni 2002.

136

137

Den svarta tisdagen Elektronikindustrin var stark i Katrineholm under slutet av 90-talet. Avknoppningarna från Ericsson tillsammans med Ericssons egen utveckling hade lett till att över 2000 personer var anställda inom elektroniksektorn. Men nya tider skulle komma. Den annalkande digitaliseringen ställde nya krav på branschen. Gammal teknik skulle bytas ut mot ny och den typ av produkter som tillverkats i Katrineholmsfabrikerna kunde göras billigare på annat håll. Förändringens vindar började blåsa och ovädret dök upp snabbt. Under 2001 försämrades läget drastiskt för den svenska elektronikindustrin. På styrelsemötet den 4 september 2001 informerade vd Lars-Herman Larsson KIAB:s styrelse om Flextronics International Sweden AB:s beslut att lägga ned sin verksamhet i Katrineholm. Beslutet omfattade cirka 500 anställda som varslats om uppsägning. Verksamheten berörde för KIAB:s del upplåtelser om cirka 8 500 kvadratmeter verkstadslokaler och cirka 4 600 kvadratmeter lagerlokaler. Sedan vd redovisat några av de åtgärder som vidtagits och planerades vidtas med anledning av Flextronics beslut och elektronikindustrins svåra läge i övrigt. Styrelsen diskuterade denna utveckling och den belastning situationen innebar och kunde komma att innebära för bolaget. Men Flextronics beslut var bara början på en dramatisk höst. Tisdagen den 23 oktober 2001 meddelade FCI sitt beslut att lägga ned sin verksamhet i Katrineholm.

Beslutet, som var relaterat till rådande marknadssituation inom elektronikbranschen, omfattade 326 anställda som varslats om uppsägning. Avvecklingen avsågs genomföras successivt med avslut under april 2002. Verksamheten berörde för KIAB:s del upplåtelser om cirka 8 700 kvm verkstads- och kontorslokaler i Rådmannen 4 och cirka 850 kvm lagerlokaler i Svärdsliljan. I samband med att FCI offentliggjorde sitt beslut träffades överenskommelse med koncernledningen om att företaget och KIAB skulle samverka i försöken att etablera ny verksamhet i de lokaler FCI hyrde av KIAB. Samma dag, tisdagen den 23 oktober 2001 offentliggjorde Scania att företaget ville flytta tillverkningen av busschassier till Södertälje för att sammanföras med lastbilstillverkningen.Totalt berördes 575 anställda, inklusive den i KIAB:s fastighet Jakobsdal bedrivna verksamheten. Scanias avsikt med dessa lokaler som omfattas av ett flerårigt hyresavtal var inte känt. Inom en och en halv månad hade alltså 1400 personer förlorat sina arbeten i Katrineholm när tre stora industrier försvann. Till slut innebar nedläggningarna att 1700 personer blev arbetslösa. Ett dråpslag för en kommun med 32 000 invånare och en tuff situation för KIAB som skulle stå med 13 000 kvm tomma lokaler. I TV sa handelsminister Leif Pagrotsky att ”man kan inte lämna en ort som Katrineholm i sticket i ett sådant här läge. Regeringen kommer att utarbeta olika åtgärder för att möta det som nu har hänt”.

138

Demonstration pĂĽ Stortorget.

139

På KIAB:s styrelsemöte i slutet av november 2001 informerade vd att med anledning av de vittgående följder industrinedläggningarna skulle få för Katrineholm hade regeringen beslutat att ställa särskilda resurser från AMS, NUTEK, och den s.k. Omställningsgruppen till förfogande. Detta för det arbete som påbörjats och som skulle genomföras för dels arbetsmarknadspolitiska åtgärder för alla berörda och dels för att etablera ny verksamhet i Katrineholm. Inom kommunen hade en särskild ledningsgrupp bildats för att leda det lokala arbetet med omställningen på arbetsmarknaden och inom näringslivet. Vd:s rapporter kompletteras av styrelseledamöterna Claes Holm och Pat Werner som redovisar aktuella fackliga aktiviteter och synpunkter. Vd rapporterade även från avvecklingen av Flextronics verksamhet i Värmbol respektive Gjuteriet 19, som gick snabbare än planerat och i huvudsak skulle vara avslutad till årsskiftet. Det har ännu inte varit möjligt att med Flextronics träffa en rimlig överenskommelse om avvecklingen av gällande hyresavtal. Detta försvårade arbetet med att finna ersättningsverksamhet till de berörda fastigheterna. De exceptionella händelserna ökade givetvis trycket på KIAB:s organisation i allmänhet och på vd i synnerhet. På sista styrelsemötet innan jul 2001 ställde styrelseledamoten Lars Malmnäs frågan om behovet av att förstärka bolagets organisation och avlasta i första hand vd i dennes arbete. Detta med hänvisning till företagsavvecklingarna under hösten och det merarbete detta inneburit och skulle komma att innebära framöver för KIAB:s verkställande ledning.

En enig styrelse ställde sig positiv till en personalutökning inom bolaget och förklarade sig beredd att fatta ett beslut med denna inriktning när vd kunde framlägga förslag till hur en sådan förstärkning borde genomföras. Belastningen var hård såväl för KIAB som för kommunen och dess näringsliv. I en sammanfattning av händelserna hösten 2001 kan man säga att den gamla industristaden Katrineholm aldrig mer blev sig riktigt lik. De lokaler som inhyst elektronikproduktion och tillverkning av busschassier skulle så småningom fyllas av annan verksamhet, men det skulle ta ett antal år. Det statliga stödet till den drabbade orten yttrade sig framför allt i en medverkan till etablering av Skandinaviska Byggelement, en modern fabrik för produktion av byggelement i betong ägd av Peab. Till Katrineholm kom också kommunens första statliga myndighet i form av IAF, Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen. Näringslivet i staden fick andra förutsättningar. Ericsson fanns kvar men jämfört med förr så var produktionen begränsad. Scania hade försvunnit. Det var två företag där framför allt Scania varit trogna beställare hos de lokala underleverantörerna. Dessa tvingades nu ge sig ut på en öppnare och tuffare marknad för att överleva. Några lyckades men inte alla. På sikt skulle denna utvecklig inte bara vara negativ. Nya marknader uppenbarade sig, framför allt för de lokala underleverantörerna och ett flertal kom att kraftigt utveckla sin verksamhet under de kommande åren. Ett mer differentierat näringsliv kom till stånd med ett större antal tjänsteföretag och en bredare täckning av antalet närvarande branscher.

140

KommunalrĂĽdet Marita Bengtsson uppvaktar regeringen. I fĂśrgrunden dĂĽvarande kommunchefen Erik Hellkvist.

141

KIAB:s verksamhet speglade utvecklingen i Katrineholm. På samma sätt som den lokala företagsutvecklingen var mycket positiv under slutet av 1990-talet till och med år 2000 var KIAB:s det. De upplåtna lokalytorna ökade likväl som sysselsättningen i lokalbeståndet. Under 2001 förändrades förutsättningarna för en fortsättning av denna goda utveckling påtagligt. Företagsnedläggningarna gav på ett dramatiskt sätt konsekvenser för det lokala näringslivet, arbetsmarknaden och samhället. I verksamhetsberättelsen för år 2002 konstaterade styrelsen att man ännu inte hade sett de slutliga effekterna men att de skulle komma att få stort genomslag även inom KIAB. Bolagets utökade lokalbestånd under senare år innebar ett risktagande. Även om det fanns en stabil ekonomisk grund skulle kraven på bolagets flexibilitet, planering och nytänkande komma att öka. En del av KIAB:s flexibilitet låg i en begränsad egen organisation trots bolagets omfattning. Det medförde tidvis mycket stor belastning för organisationen men den hade ändå fungerat väl. Den nya situationen kunde dock innebära att denna organisation behövde förstärkas ytterligare men fortfarande samordnat med kommunens övriga näringslivsinsatser. Bolagets lokaler var en resurs för en positiv företags- och sysselsättningsutveckling i framtidens Katrineholm. Händelserna under 2001 påverkade KIAB under flera år, framför allt vad gällde arbetsintensiteten. Verksamheten för KIAB präglades 2002 av företagsnedläggningarna men många nya mindre företagsetableringar kom till stånd bland annat genom att friställda från industrierna startade upp egna företag.

Jakobsdahl. En del företag såg också möjligheten att byta upp sig lokalmässigt när ytor blev lediga. Därav ökade omsättningen i lokalbeståndet och aktivitetsnivån i uthyrningsverksamheten var rekordhög. Totalt tillkom 79 upplåtelser jämfört med 39 året innan. Bland annat hade 13 nya verksamheter nyetablerats i lokalbeståndet. Tjugo andra nya upplåtelser hade tillkommit och tillsammans med utökningar av åtta befintliga upplåtelser hade det medverkat till att den höga vakansgraden på cirka 17 procent i början av året halverats till årets utgång. Den ytan halverades i sin tur under 2003 års två första månader. Under 2002 utökade KIAB sin utvecklings-, informations- och marknadsföringsverksamhet för att på det sättet stärka underlaget för en fortsatt positiv uthyrningsverksamhet. Ett led i det arbetet var en överenskommelse med Scania där företaget ställde resurser till förfogande för att försöka etablera nya och utveckla befintliga företagsverksamheter lokalt.

142

143

144

Industrinedläggningarna skapade nya förutsättningar Den 18 mars 2003 slutade Lars-Herman Larsson som vd för KIAB för nya uppdrag i Sundbybergs kommun. Under tiden 19 mars till 17 augusti var Hans Lindholm tillförordnad vd och från och med 18 augusti anställdes Carl-Olof Adelsköld som vd. Styrelsen bestod av Leif Hans Lindholm Tronelius, ordförande, Kjell Larsson, vice ordförande, Elisabet Thorson, Claes Holm, Marie-Louise Karlsson, Per Gezelius och Stig Jansson. Förvaltningen omfattade år 2003 21 fastigheter, nio ägda av kommunen och tolv ägda av KIAB och uthyrningsgraden var 89 procent.Verksamhet präglades av många hyresgästanpassningar men även underhåll av fastigheterna. Dramatiken i det lokala näringslivet började lägga sig, men Svampcentrums flyttning och Tactical Radios konkurs påverkade bolaget. I samband med rekrytering av ny vd och ny chef till kommunens näringslivskontor genomfördes en tydligare uppdelning av arbetsuppgifter. Utvecklingschefen som anställdes i KIAB under 2002 övergick till näringslivskontoret liksom den resursperson som finansierats av Scania.

145

Under 2004 förbättrades de allmänna konjunkturerna, men fastighetsmarknaden släpade efter och hyresmarknaden för kommersiella lokaler fick inte något uppsving under året. Uthyrningsgraden för KIAB minskade därför något trots fortsatt hög aktivitet när det gällde uthyrningsverksamheten. Vid halvårsskiftet ökade KIAB:s förvaltade area med 50 procent till över 127 000 kvm genom köpet av den tidigare Scania-fastigheten i kv Karossen. Köpet bedömdes av en enhällig styrelse vara av strategisk betydelse för att kunna tillgodose efterfrågan på stora verkstads- och logistiklokaler. Företagsetableringar som redan gjorts på området bedömdes komma att omfatta cirka 200 nya arbetstillfällen. Under 2004 övertogs också ansvaret för Stora Djulö herrgård med flygel och närområde. Genom att KIAB vid årsskiftet 2004 köpt merparten av de fastigheter som bolaget hittills hade förvaltat åt kommunen hade en grund lagts för ytterligare konsolidering av rörelsen. Årets vinst blev 8 334 000 kronor, bolagets bästa resultat hittills och huvuddelen av vinsten kom från försäljning av mark och byggnader på Scania-området. Affärerna fortsatte gå bra för KIAB även 2005 då vinsten efter finansnetto uppgick till 5,4 miljoner kronor. Eftersom det inte fanns några reavinster från fastighetsförsäljning var det bolagets bästa resultat någonsin från ren fastighetsförvaltning. I AVA-huset hade en stor ombyggnad skett för att i de lokaler som tidigare hyst Kurir-Trycks verksamhet, nu iordningställa lokaler för Folktandvården.

KIAB blir dotterbolag till KFAB 2006 var hyresmarknaden för kommersiella lokaler fortfarande svag i Katrineholm, särskilt på kontorssidan. Vakanserna kunde i alla fall hållas på en oförändrad nivå och KIAB hade flera hyreskontrakt än någonsin tidigare. Vinsten efter finansnetto uppgick till 4,1 miljoner kronor. Fastighetsbeståndet hade blivit större men KIAB hade ändå klarat att sköta verksamheten med endast fyra personer anställda. Under hösten 2006 beslöt ägaren, Katrineholms kommun, att KIAB skulle bli dotterbolag till det andra av kommunen helägda fastighetsbolaget, Katrineholms Fastighets AB. Aktierna överläts den 31 dec 2006. Dotterbolaget KIAB skulle ha samma styrelse och vd som moderbolaget KFAB. Vid årsskiftet 2007 övertog KFAB ägandet av KIAB från Katrineholms kommun. Ny vd blev Lars T Eriksson och styrelsen bestod efter årsstämman av Marita Bengtsson ordförande, Björn Lindeberg vice ordförande, Leif Tronelius, Claes Holm, Anette Larsson-Fredriksson, Patrik Fornedal, Jessica Ljunggren, Torsten Linde, Stig Karlsson, Karl Källander och Ingemar Björklund. Suppleanter Michael Hagberg, Tore Karlsson, Tony Rosendahl, Lars-Eric Pettersson och Bengt Olsson. Efterfrågan på lokaler hade i högkonjunkturens fotspår ökat, dock ej på kontorslokaler. Vd:s uppfattning var att intresset för Katrineholm skulle komma att öka. Katrineholm hade ett bra geografiskt läge och hyresnivåerna låg på en förhållandevis låg nivå jämfört med omkringliggande orter.

KIAB sålde 2007 fastigheten Karossen 5 till Presto samtidigt som man förvärvade fastigheten Pionen 1 av Presto. Det gav utrymme för Prestos planerade expansion och KIAB fick en välbelägen fastighet som var intressant för flera olika alternativa användningsområden. Under hösten tecknades kontrakt med Sims Recycling och därmed hade det gamla Scania-området fyllts med aktiviteter. Årets vinst efter finansiella poster blev 752 000 kronor. Det minskade resultatet berodde framför allt på minskade hyresintäkter efter försäljningen till Presto. Fastigheten Pionen övertogs utan hyresgäster. Under 2008 drabbades världen av en global finansiell kris som av många skulle betraktas som den värsta sedan depressionen på 1930-talet. Krisen, som drabbade världen i mitten av 2008 hade tagit sin början i USA under året innan, framför allt som en följd av en övervärderad och överbelånad bostadsmarknad. Flera länder skulle drabbas av recession av krisen och till och med riskera att gå i konkurs. Som en följd av detta riskerades även eurosamarbetet. Krisen blev långdragen och pågick i många år. Sverige drabbades inte lika hårt av krisen bland annat beroende på att bankerna här hade varit mer restriktiva med bostadslån. En lärdom från finanskrisen i början av 90-talet. Förutsättningarna påverkade givetvis även den lokala marknaden. ”2008 kommer att gå till historien som året då världsekonomin gick från högkonjunktur till djup lågkonjunktur inom loppet av en månad”, sammanfattade vd Lars T Eriksson.

146

Svängningarna i konjunkturen hade dock inte påverkat KIAB vid bolagsstämman i mars 2009. Bolaget hade med sin höga uthyrningsgrad på 90 procent ett bra utgångsläge inför stundande kärva tider. Efterfrågan på lokaler var fortfarande stor även om den mattades något under slutet av 2008. En stor utmaning blev utvecklingen av fastigheten Rådmannen 4 och de lokaler med totalt 6 500 kvm lokalyta som värmepumptillverkaren IVT hade lämnat när de flyttade tillverkningen från Katrineholm till Tranås. Med direktiv från ägaren köptes under 2008 Stinsbostaden och Godsmagasinet av Katrineholms kommun och Wengströmska villan av KFAB. Uthyrningsgraden var vid årsskiftet 2008/09 95 procent och resultatet efter finansiella poster blev 631 000 kronor.

2010 kunde man konstatera att Sverige såg ut att klara den ekonomiska osäkerheten bättre än övriga världen. För KIAB, som agerade på en extremt lokal marknad, märktes det på att efterfrågan på lokaler ökade successivt och markant under den sista halvan av året. Efter att uthyrningsgraden varit som lägst 84 procent var den vid årets slut uppe i 87 procent. Marknadsföringen av lokalerna i kv Rådmannen efter IVT resulterade i att El & Ventilation AB bestämde sig för att flytta sin verksamhet dit. Även Personalstrategerna hade etablerat sig i lokalerna. Resultatet efter finansiella poster blev 141 000 kronor. Ett blygsamt resultat som ska ses i skuggan av de oplanerade kostnader som bolaget hade under året. Bland annat orsakade den snörika vintern snöröjningskostnader och följdskador på tak och fasader.

Den världsomspännande lågkonjunkturen bredde ut sig alltmer under 2009 och efterfrågan på varor och tjänster förändrades på kort tid. För KIAB innebar det att man blev tvungna att justera och anpassa lokalkostnaderna i förhållande till den förväntade neddragningen av produktionen. KIAB fyllde 50 år och det fanns anledning att öka exponeringen av företaget. I samband med att man såg över fasader och yttre miljöer sattes den nya logotypen upp på fastigheterna för att markera ägar- och förvaltarskapet och lyfta fram bolagets profil. Största satsningen under året var att iordningställa kv Pionen för Plåt och Ventforum AB för branschspecifik utbildning. Därutöver övertog KILAB gamla Gullfiberfabriken från Setra och här skulle exteriören skulle komma att göras om och den stora skorstenen rivas. Uthyrningsgraden var 88 procent och resultatet efter finansiella poster blev 219 000.

Under 2011 anställdes Ingmar Eriksson som ny vd efter Lars T Eriksson som gick i pension. Konjunkturen bedömdes fortfarande som osäker och ett flertal faktorer dämpade investeringsviljan hos företagen. Den nye vd:n konstaterade att detta påverkade nuvarande och potentiella kunders behov av lokaler och att den höga uthyrningsgraden snabbt kunde komma att minska. Ändå konstaterade han att bolaget, för att möta framtida efterfrågan, skulle utreda möjligheten till nyproduktion av industribyggnader och att en ny byggnad måste vara flexibel för att kunna möta kundernas behov. Avtal hade under året skrivits med Socialförvaltningen om att hyra lokaler i kv Rådmannen och ytterligare ett stort framtida projekt var utvecklingen av kv Pionen där Friskis & Svettis beräknades flytta in i oktober 2012. Från den 2 juni 2011 bestod styrelsen av Björn Lindeberg ordförande, Fredrik Olovsson vice ordförande, Jessica Ljunggren, Claes Holm, Cecilia Björk,

147

Godsmagasinet pĂĽ Fabriksgatan 1.

148

Abdullahi Hassan, Lars-Eric Persson, Stig Karlsson, Ingemar Björklund, Gudrun Lindvall och Bengt Hult. Uthyrningsgraden vid årsskiftet 2011/12 var 95 procent och resultatet efter finansiella poster blev 969 000 kronor. Det fortsatt osäkra konjunkturläget 2012 påverkade förutsättningarna och inför 2013 såg KIAB att ett ökat antal uppsägningar av lokaler riskerade att komma. Det medförde hårdare krav på företaget att kunna hyra ut hela eller delar av vakanserna till nya kunder. Ränteläget gjorde att man kunde låsa räntenivån på externa lån långsiktigt till förmånliga nivåer vilket gav framtida möjligheter att stärka ekonomin och bibehålla en hög underhållsnivå. Energi och miljö var frågor som lyfts fram som allt viktigare från mitten av 00-talet. Arbetet med att minska energiförbrukningen fortsatte därför. I september 2012 anställdes en ny drifttekniker och under året genomfördes en energikartläggning på samtliga fastigheter med förslag på åtgärder för att förbättra byggnadernas energivärden. Arbetsmetoderna förändrades med åren. Tidigare hade akuta fel åtgärdats när de uppstod och hyresgästerna själva anmälde. Nu arbetade KIAB aktivt förebyggande och hade som mål att märka och åtgärda fel och brister innan hyresgästerna drabbades. Att träna på gym blev allt populärare och i kv Pionen gjordes arbetena med Friskis & Svettis lokaler klara inför inflyttningen och i kv Cementgjuteriet 1 gjordes samtidigt lokaler i ordning för World Class träningscenter. Under 2013 fick KIAB en ny organisation och flyttade till nya lokaler vid Stadsparken.

149

Energi var en allt viktigare fråga och på fastigheten Skrädderiet 1, gamla Jakobsdal på Vingåkersvägen 18 monterades 120 kvm solpaneler på taket. Uthyrningsgraden var höga 95,6 procent men planerna på nyproduktion eller förvärv av fastigheter fick ändå stanna vid planer beroende på det fortfarande osäkra ekonomiska läget och risken att inte få hyresgäster till de nya lokalerna. Under 2014 förvärvades Daxdoors tidigare lokaler på gamla Scania-området vilket gjorde att KIAB kunde erbjuda ytterligare 12 000 kvm lokalyta. Viadidakt ökade sin närvaro i Värmbols Industriområde när de tog över Kabelprefektions och Busbjörnens lokaler för arbetsmarknadsinsatser för personer som stod utanför arbetsmarknaden. Kommunen blev en allt större hyresgäst i KIAB:s lokaler och behovet av ytterligare förskoleplatser gjorde att KIAB skulle komma att ha lokaler även för detta ändamål i beståndet i framtiden. Solcellsanläggningen på Vingåkersvägen 18 hade gett 10 procent mer energi än beräknat och ytterligare en solcellsanläggning på Vingåkersvägen 10 planerades. Under 2014 hade KIAB sparat omkring en miljon kronor genom lägre energikostnader. Uthyrningsgraden vid årsskiftet 2014/15 var 86,7 procent och resultatet efter finansiella poster blev 1 358 000 kronor. Förvärven av de nya lokalerna Daxdoor och Kerstinboda Förråd och verkstäder låg bakom sänkningen av uthyrningsgraden. Kundundersökningar som genomförts visade att hyresgästerna var nöjda med KIAB som hyresvärd och uppskattade de åtgärder som hade vidtagits för att förbättra den yttre miljön och arbetet för att förbättra kontrollen och återkopplingen av de utförda arbetena.

Gamla Stinsbostaden vid jĂ¤rnvĂ¤gsstationen.

150

I mars 2015 informerade Ericsson att de skulle avveckla sin fabrik i Katrineholm vilket berörde 460 anställda. För Katrineholms del innebar detta det definitiva slutet på en 75-årig historia av elektronikindustri staden. För KIAB:s del betydde det att lokalytor på 4 884 kvm blev lediga. Avvecklingen blev en utmaning för såväl kommunen som KIAB och Arbetsförmedlingen. Under 2015 var det annars stor omflyttning av de kommunala verksamheterna i KIAB:s lokaler. Socialkontoret flyttade ytterligare delar av sin verksamhet till kv Rådmannen. Service- och teknikförvaltningen skulle också flytta till kv Rådmannen och arbetet med att skapa nya och ändamålsenliga lokaler för dem fortsatte. Viadidakt flyttade till Värmbol och därmed kunde lokaler vid Karossen friställas för en förskola med två avdelningar och kök. Förändring av detaljplanen skulle ge möjlighet till ytterligare tre förskoleavdelningar. Wengströmska villan återställdes i ursprungligt skick och utbudet av attraktiva lokaler ökade vilket gav större intäkter. Även Stockholmsföretag började söka sig till Katrineholm vilket märktes i lokalerna i Värmbols Bruk. Uthyrningen svajade en del och pendlade under året ned mot 80 procent för att till årsslutet landa på 92,6 procent i uthyrningsgrad. Ekonomin under 2016 var god och resultatet efter finansiella poster blev 3 371 000 kronor. En stor del av arbetet under 2016 handlade om att underhålla och anpassa lokaler, ett område där KIAB under året satsade 11 miljoner kronor. Fastigheten Karossen 5 på gamla Scania-området hade anpassats och hyrts ut till Sims Recycling som fått möjlighet att utöka sin verksamhet.

151

Andra nya kunder under året var Svea Legosmide, installationsföretaget Enium och CarOliner. NKI-enkäten visar på mycket nöjda kunder och uthyrningsgraden låg på 92 procent. Resultatet efter finansiella poster blev 5 354 000 kronor. Utvecklingen på Scania-Bussars gamla område fortsatte. 2017 flyttade X-modul AB in. Sims tog över lokaler från Presto. I kv Rådmannen fortsatte arbetet med att anpassa lokaler för kommunens Service- och Teknikförvaltning och Socialförvaltning. Företaget Malus flyttar från Stockholm och etablerade sig på Terminalgatan i den gamla Gullfiberfabriken där KILAB senast varit hyresgäster. Under 2018 blev lokalerna för Service- och teknikförvaltningen klara för inflyttning. I kv Karossen lämnade X-modul sina lokaler, men det löstes snabbt i och med att Swedboard International flyttade in. Strands gamla lokaler på Gjuterigatan i kv Dovhjorten byggdes om till ett företagshotell där företrädesvis mindre företag och konsulter fick anpassade lokaler. Uthyrningsgraden för KIAB var fortsatt hög, 94,6 procent och resultatet efter finansiella poster blev 1 993 000 kronor.

Gamla Karossen pĂĽ OppundavĂ¤gen 62.

152

Karossen 6, Vingåkersvägen 71

Mejeriet 9, Mejerigatan 11

Dovhjorten 2, Gjuterigatan 2

Pionen 1, Köpmangat

Solrosen 7, Fredsgatan 4-8 Näsnaren

Catrineholms gård

596

Till Örebro

Koloniområde

o Tiv

ng v

Catri

Od la

Lju

g tes 6 Mö

MOGETORP

neho

lmsv

Karossen 5, Karosserigatan 6-10

Väst

Hö gm

ossev

6 1 34

da g 39

in bo st Ke r

rs v ke V 17 in gå

Prins g

landsg

Sö rm

Östgöt

Vinkelg

Stora Malmsv

NÄVERTORPSSKOLAN

M BACK

Cirkusplatsen

Ishall

t all Sk

DUVEHOLMSGYMNASIET

g ps or

ers

DUVEHOLM HALLE

33 11

Västg

STRANDVÄGSOMRÅDET

q K

Rostorpsg

BACKA HAGE

sorp gata 17 1 ö rt n S Tra 10 nm og 12

ötag

a ha ge

sg 8

nä

Back

an Str

m Ra

g 8 tra Sä

tt sä

Lapplan dsg

Blekin geg

Skåneg

Västgö tag

Tulpa nv

to rp sg

SÖDRA INDUSTRI-

r Ba

Bo h

OMR

Vårdcentral

ndsg

Kung sg

Duveholmsbadet

Å §

Oppu n

SÖDER

terv

Göta-

parken

Sm åla

Blo ms

Vårdboende

Närke

Cla es

bergsg

lv Ha

Banvallen

Korng

Veteg

ho lm

Å erg

Nävertorps kyrka

Lovise

Östdals hage

li 12 gs n

h Ny

Tallb

Duve

lan Sjö

NÄVERTORP

Mogetorp 12

Bjursto rpsg

Kerstin bodag

Löväng

ll Ta

Villa 3 g

Alsjög

Råg

Tallst

Solv

Norrlan dsg

Tallb

Nyhemsg

Odderg

rottsv

tensv 18

Stenb

Blo cks

Salog 4

Kolstuge

Gamla kyrkogården

läntan

Torgg

Stenbrottsv

guv stu

Stav

og 3

Sko gsg

Ma lm

v Dal

Sto ra

Värmbols industriomr

Backasjön

e 40 rg

Järnbanev

Env

ll Kä

Da lv

Kilv

557

Hällmarksv

gss 4 t lin

NYHEMSSKOLAN Asp v

backe

äll dv Lin Sjö la 6 nd sv

Lillg

So l-

Grä v

dh Rö

arnsv

g ll Kä

lsv bo

Bo kv

Vä

v sko

Gennekv

ra Åk

nv tro Hjo

sg lm 3 ho Sjö g ne

rg ste Vä 9 st Hä

Mar iebo rg

Rönng

Vid

VÄRMBOL

558

n rnä

ig 2

6 n Ge

Värmbols IP

Älg

c Bä

Re n

GENNE

Mårdst

bolsv

a Kv

rg de 5 Sö

Värm

g sjö uv

rs My

årdsv Genneg

rst Ekor

11 12

Värmbol 1:144,Värmbols industrihus, Smedjan

rst

rst Bäve

6 Utte 1

Rådjursst

12 2

nv 6

Hjo 17 rtst

rä Mo

5 18

b rv To

ksv

bloc

Sten

LUVSJÖN

Ka ro ss

Nä v

Luvas v

23 10

Od d

Luvsjön

KERSTINBODA

gev 12 Blåvin

ra Fr 8 edsg

ng v

Form g

Lju

Ener

ers

Mej erig

åk

gig

Gam vatten Vin g

Värmbol 1:144,Värmbols industrihus, Dalvägen 9-13 Duveholmssjön

ª DUVEHOLM 14

Herrgårds

Gjuteriet 20, Mejerigatan 14

Skrädderiet 1, Vingåkersvägen 18

Cementgjuteriet 1, Vingåkersvägen 10

Rådmannen 4, Väst

DJULÖ KVAR

± ¡ Te g

551

Snacketorps

lle Tro

153

elb

ruk

ksv

ac Lövb

12 3

Åv

Gjuteriet 19, Mejerigatan 12

Övningsfält

Till Väs terå s

Vika deponi

Sandbäcken 3:10, Godsmagasinet, 56 Fabriksgatan 1

Kastanjen 1, Wengströmska villan, Bondegatan 33 57

v rå ga 6 Big Kråk bärs v 1

bä 1

17 14

Sta rrv

sv holm

Sto ck

Sta rrv

³ 41

nav

Rem

Ringv

Jaktst

40 64

Rem

an Malin Malin boda boda plan v

Malin boda pl

67 11 24

en 2

10 linte K 13 20

k rrs Ba

n 13

Skog slide

Torpv 12

Duv slag

a 15 rk-

na g

Stensj ög 21

Ku llb erg sg

Åspo rten

Djulö alle

en og

Tallå

Hö 1 k 2 ås

Granliden

Sothönan 6, Terminalgatan 9 Å g

o gå em

ROSENHOLM

s Gasmack

ra St

sti

än

nhol m

Ky rk

555

Ek ba c

ho rns Gyllen Vasav

Be tl

ª ¾c

Ro se

rdsv

c GATSTUBERG

väg

Skogskapellet

STALLS BACKE

Ky rk

BACKA

gv Rin

Skogskyrkogården

väg

1 ds Gertru Sköna

Flo rag A 5 lm g Pilg 2

DJULÖ GÄRDE

Åsg

s rp

Back

18 17

Gropängs 15 v

Stoh agsg

to ks Rö

Florag

Be 4 rg sg

Fortu nag

Flo rag

Hermesg

Talltullv

10 35

Talltullv

erg

v mo

almsg Österm

g fru 3

Hö jd g 3 Johann isberg sg 14

To rs g 5

To rsg

Idung Norrkö pingsv

Rök storpsv

Kapellg

2 1

reg 2 Jäg a

Jun g

ug Jungfr

Fre

sv olm kh

Sto c

ärsv rsv

Vinb

rbä v

Åk e

g 1

Malmg

1 2 50

rs v Mime 13

12 55

Sandg

Ma lm 2 g

Va s

Vasav

Drottn ingg

Läroverksg 2

lands g Värm 33

Ölan 8 dsg 64

Brogr

Tunnel

rkareg

Hantve

Kungsg

Prinsg 26

Kung sg

Dala 30 g 43

Eri k

rn Bjö

p or irt Sk

vårdboende

stu

Furulidens

ll Hä

g Rin

Stenb

TALLTULLEN

11 gv in

g lts 30

s ng

Ås g

Julsätersv 21

u rh

Sothönan 6, Terminalgatan 7

boda v

18 17

Duwa Johan

]

a gg

Bren äsv

boda v

Baldersg

Malin

Teaterg

ä op Gr

n 3

g sjö

27 26

Hjä

ga ta

LAGGARHULT

tg Gö

gård

Tennishall

16 19

19 24 21

Sportcentrum

Sågm

2 20

Mal in

Herk 11 ules g

Svea

Bren äsv

torp sg

Påls

Vattentorn 25

ttsg

ig str

Idro

skolan

n ba

Sandbäcksög

Lin

Gärd esg

Stall

Ås li

Ramsjög

7 l rgsp be 8

gård

Uggla s

Ås g

Furug

Forssj

tan

J. Sten

5 Ox 2 to 9 rg sg

lga

dsg

ina

llb

AVALLEN

Halla ndsg

Trädgår

Björkb 9

Porse Geet Carl

gs g

ga Jä

Vårdcentral

Linnev

ll Ta

Frigg ag

Stall

ndsg

Sk o

Ö Å SJUKHUSET

Sveaparken

Term

Jäm tla

dsg

ls g

Od in

s Be rti

Prin

MSEN

gsg

Go tla ndsg

Ölan

Kä ll

skogen

u 31 pp

SKOLAN

mog

Ellwynska gymnasiet

KULLBERGSKA

Tegnér v

gsv sber

Sand

Fixg

Västra skogsåsen

Skog sbor

49 67

Roberts-

LOGISTIKCENTRUM

Sandbäcks- 1 parken Solhe msg

Djulög 31

SÖDRA SKOLAN

SKOGSBORGS-

Sta ll gå rd sg

husg

ge n

Svartb

äcksv

Djulö

³ Vandrarhem

g din Hil

Hje

r be

Avloppsreningsverk

Djulösjön

ykö

Å/

Backa 6:1, Upplandsgatan 2-4

Maskinisten 2, G:a Karossen, Oppundavägen 62, Friggagatan 1 & 5

Djulöbadet

Svärdsliljan 2, Kungsgatan 10, Margretehillsgatan 3

Til

Dju 1 lök va rn 1 sv 13

DJULÖ

546

Stora Djulö

5 Camping

v nd Ru

tgötagatan 18

tv Kano

r Vå

köp

ing

Vårlöken 6, AVA-huset, Trädgårdsgatan 1

allé

555

No rr

Gröna kulle

ndav 19

TALLÅSSKOLAN

Erik

Servicehusboende

Trä d

Barken 20 & 21, Videvägen 7-9

{ Järnvsg

Skatepark

3 4

Stadsparken

Linnév

Gustav

Villag

Lokstallet Perrongen

Fåge

Safiren

Servicehusboende

Tegnér v

s mo g s

nag Fortu

Vide

Va ss

Svensk bilprovning

Mo ss

Ängeln

Greveg

Vid ev

lg ge Få 3

Storg

g 24

s on iks dr d r e än Ström-F gr plan

Vårdcentral

Djulög

|¤

Brunns

Östra skolan

Lövåsv

Å s nd rä s ng Se Å § Kvar be liu § sg Å§ Å Fredsg Å

CENTRUM

Å 9 Kulturhuset

Nyängs

17 3

Bryggareg

NORR

pm Kö

siet

Stations

e Stortorget

gymna3

Fredsg

Valla

Biev 19 10

Å Fabriksg Ång Köpma Linden-

4 45

Bondeg

Biev

Tingshusg 11

Norrma lms

Gersnäsg

1 11

Sko lg 2

41 29

M ov

n de

Lasstorp

ersg

Lövåsens vårdboende

Vallav

Sto rg

Katrineholms kyrka Kyrkparken

rle

Kyrkog

e Öst

Stensätt

Bondeg 12

on v

Västra skolan mla ntornet 1

Plo m Kri k

4 1 2

LÖVÅSEN

11 10

Päro nv

Koloniområde

Demensboende

kanv

Äpp e

Kolonig 8

Astra

ndsg

vä

rsv

erg

sbä Kru

sg rp sv sto ärr Nä rrk Sta 7

areg

ala ps Up

b Sä

Näsn

g oli

al lé

An n

näs 7

1 18

Mu ll

Hallonv

rsv

bbsv

Gers

Ste

ERSNÄS

Björken 10, Stinsbostaden, Bievägen 1

v on

ll 12 nku

! Björken 10, Kullbergska huset, Storgatan 18

ll Ha

gu Jord

LASSTORP

olm ckh

Sto

Egen Els parken

Till

³ ³

tan 1-3

U 17 dd ä

räs kv

3 154

äsv Trollen

TROLLDAL

DJULÖNÄS

Källor: KIAB Styrelseprotokoll 1959–2002 KIAB Verksamhetsberättelser 2002–2018 Lars Fremle: Katrineholmsböckerna del I–IV Lokal och regional näringslivspolitik – konkurrens, samarbete, utveckling, Bo Persson Linköpings Universitet 150 år av självstyrelse – kommuner och landsting i förändring, Lars Nilsson, Sveriges kommuner och landsting Nationalencyklopedin Wikipedia

155

Katrineholms Industrihus AB firar sina första 60 år. Det kommunägda fastighetsbolaget, som började sin tid som Nävertorps Fastighets AB, har under sex decennier varit stadens och kommunens vassaste verktyg för att idka aktiv näringslivspolitik. KIAB:s historia är sammanflätad med utvecklingen av Katrineholms näringsliv. Allteftersom den gamla industriorten har bytt skepnad och fått ett mångfacetterat näringsliv och ett tillskott av nya branscher har också fastighetsbolaget förändrats. Från att ha varit en verksamhet vars syfte närmast var att verkställa kommunalt fattade beslut är bolaget i dag en professionellt driven aktör på en öppen marknad. Om denna utveckling berättas i denna jubileumsbok.

Katrineholms Industrihus AB Box 7 • 641 21 Katrineholm • Tegnérvägen 26 Telefon 0150-571 10 • E-post info@kiab.se www.kiab.se